Nya namnregler betänkande

Ur KB:s samlingar

Digitaliserad år 2013

Statens offentlviga utredningar

mä 1979:25

å?

Justitiedepartementet

Nya namnregler

Betänkande av

ümnlagsutredningen

Stockholm 1979

Omslag Johan Hillbom Jemström OtTSettryCk AB ISBN 91-38-04539-7 ISSN 0375-250X Gotab, Malmö 1979

Till statsrådet och chefen for

justitiedepartementet

Den 5 maj 1972 bemyndigade Kungl. Majzt dåvarande statsrådet Lidbom att tillkalla en sakkunnig med uppdrag att verkställa översyn av namnlagen. Med stöd av bemyndigandet tillkallade statsrådet Lidbom den 30 juni 1972 såsom sakkunnig justitierådet Olle Höglund. Den sakkunnige antog namnet namnlagsutredningen. Att som experter biträda utredningen förordnades den 12 september 1973 patenträttsrådet, numera tillika patentbesvärsrättens ordförande Claes Uggla och avdelningsdirektören Stig Hiljding samt den 13 februari 1975 kyrkoherden, numera kontraktsprosten Gösta Dahlsten och den 30 maj samma år byrådirektören Birgit Ålander. Till sekreterare i utredningen förordnades den 5 mars 1973 revisionssekreteraren, numera hovrättsrådet Brit-Marie Ericsson. Utredningen har till justitiedepartementet avgivit remissyttranden den 13 maj 1974 över departementspromemorian (Ds Ju 1974:2) “Effektivare kungörande”, den 15 september 1975 över departementspromemorian (Ds Ju 1975:17) Faderskap och vårdnad” samt den l februari 1977 över betänkandet (SOU 1976:48) ”Reklam och integritet. Utredningsarbetet har som förutsatts i direktiven bedrivits i nordiskt samarbete. Sedan uppdraget nu har slutförts, får utredningen härmed överlämna betänkande med förslag till lag om ändring i namnlagen (1963:521), till förordning om ändring i namnforordningen (1963:528) och till förordning om ändring i folkbokforingskungörelsen (1967:495). Utredningens experter har deltagit i behandlingen av samtliga frågor. Särskilda yttranden har avgivits av experterna Uggla och Hiljding. Förslagen har i övrigt biträtts av experterna.

Stockholm den 5 mars 1979

Olle Höglund

/Brir-Marie Ericsson

Innehåll

Sammanfattning .

Summary 15

FörfattningsjZirs/ag . . . . . . . . . . . . . 19 1 Förslag till lag om ändring i namnlagen (1963:521) . 19 2 Förslag till förordning om ändring i namnförordningen (1963:528) 41

3 Förslag till förordning om ändring i folkbokföringskungörelsen (1967:495) .

1 Inledning 47

2 Släktnamn . 49 2.1 Utvecklingen i Sverige på namnrättens område 49 2.1.1 Det svenska namnskickets utveckling 49 2.1.2 Namnets rättsliga behandling i Sverige . 51 2.1.3 Sammanfattning . . 55 2.2 Gällande rätt . . . . . . . . . 55 2.2.1 Familjerättsliga förvärv av släktnamn 56 2.2.1.1 Makars släktnamn 56 2.2.1.2 Barns släktnamn . . 58 2.2.2 Administrativa Förvärv av släktnamn 60 2.2.3 Namnskydd 60 2.2.4 Förlust av släktnamn . . . . . . . . 61 2.2.5 Förfarandet i mål och ärenden enligt namnlagen . 61 2.3 Reformönskemål . . . . . . . . . 62 2.3.1 Familjerättsliga förvärv av släktnamn 62 2.3.1.1 Makars släktnamn 62 2.3.1.2 Barns släktnamn . . 65 2.3.2 Administrativa förvärv av släktnamn . . 65 2.3.3 Förfarandet i mål och ärenden enligt namnlagen . 66 2.4 Utredningens direktiv . 67 2.5 Utredningsarbetet . . . . . 69 2.5.1 Sociologisk undersökning, m. m. 69 2.5.2 Genealogiska synpunkter 2.5.3 Nordiskt samarbete 72

6 Innehåll

2.6 Utländsk rätt . . . 73 2.6.1 De nordiska länderna 73 2.6.1.1 Makars släktnamn 73 2.6.1.2 Barns släktnamn 75 2.6.2 Vissa andra länder 77 2.6.2.1 Makars släktnamn 77 2.6.2.2 Barns släktnamn 79 2.7 Allmänna . 80 överväganden 2.7.1 Inledande synpunkter 80 2.7.1.1 Allmänt 80 2.7.1.2 Dubbelnamn 83 2.7.2 Makars släktnamn . . . . . . . . . . . . . 84 2.7.2.1 Det sakliga innehållet av en ny ordning . 84 2.7.2.2 Den lagtekniska lösningen 90 2.7.2.3 Valmöjligheter . . . . . 92 2.7.2.4 Mellannamn för make . . . . . . . . 93 2.7.2.5 Särskilda frågor beträffande mellannamn . 94 2.7.2.6 Sammanfattning rörande mellannamn . 96 2.7.3 Ogifta samboende . 96 2.7.3.1 Inledning . . . . . . . . . . .- . . . 96 2.7.3.2 Allmänt om familjerättslig lagstiftning på området . . . . . . . . 97 2.7.3.3 Särskilt om namnlagstiftningen 99 2.7.4 Barns släktnamn . . . 101 2.7.4.1 Huvudregel . . . . . . . . . 101 2.7.4.2 närmare utformning 103 Huvudregelns 2.7.4.3 Hjälpregel . . . . . . . . . . . . . . 105 2.7.4.4 Barns rätt till faders eller moders släktnamn från tidigare äktenskap . 106 2.7.4.5 Valmöjligheter . . . 107 2.7.4.6 Byte av barns släktnamn . 108 2.7.4.7 Mellannamn för barn . . . . . . . . . 110 2.7.4.8 Sammanfattning angående barns släktnamn . 113 2.7.4.9 Adoptivbarn . 114 2.7.4.10 Styvbam 117 2.7.4.11 Fosterbam . . . . 121 2.7.5 Administrativa förvärv av släktnamn 123 2.7.5.1 Allmänna villkor för namnbyte 123 2.7.5.2 Återförvärv av släktnamn 125 2.7.5.3 Kraven på nytt släktnamn 126 2.7.5.4 Stavningsändring . . . . . 127 2.7.5.5 Undantagsregeln i 12§ NL . 128 2.7.5.6 Makars namnbyte 129 2.7.5.7 Bipersoners namnförvärv . 131 2.7.5.8 Patronymikon 132 2.7.5.9 Gårdsnamn 134 2.7.6 Förlust av släktnamn 135

Innehåll 7

2.7.7 Förfarandet i mål och ärenden . enligt namnlagen 139 2.7.7.1 Allmänt 139 2.7.7.2 Barns samtycke . . . . 140 2.7.7.3 Kungörandet av ansökningsärenden . 141 2.7.7.4 Ansökningsavgift . . . . 143 2.7.8 Ett par särskilda frågor rörande släktnamn 146 2.7.8.1 Adliga släktnamn . . . 146 2.7.8.2 Släktnamn inom kungahuset 148 2.7.9 Namnförordningen . . 149 2.7.10 Folkbokföringskungörelsen . 150 2.8 Specialmotivering . . . . . 150

ändring i. namnlagen (1963:1521)

2.8.1 Förslaget till lag om 150 2.8.2 Förslaget till förordning om ändring i namnförordningen

(1963:528) 192

ändring ifolköokförings:

2.8.3 Förslaget till förordning om

kungörelsen (1967:495) 195

3 Förnamn 197 3.1 Gällande rätt 197 3.2 Reformönskemål . . 198 3.3 Utredningens överväganden 199 3.3.1 Förvärv av förnamn . . . 199 3.3.2 Tillägg och ändring av förnamn 202 3.3.2.1 Inledning . . . . 202 3.3.2.2 Tillägg av förnamn 203

3.3.2.3 Ändring av förnamn

204 3.3.2.4 Ansökningsavgift . 205 3.3.3 Fömamns form . 206 3.4 Specialmotivering. . . . i 207

3.4.1 Förslaget till lag om ändring i. namnlagen (1963:521) 207

3.4.2 Förslaget till förordning om ändring i namnförordningen

(1963:528) 211

förordning om. ändringi-folkbokförings-

3.4.3 Förslaget till

kungörelsen (1967:495) 211

4 lnternationelltränsliga regler . 213 4.1 Gällande rätt 213 4.2 Refomiönskemål . 214 4.3 Utredningens direktiv . 216 4.4 Utredningens överväganden 217 4.4.1 Internordiska förhållanden . . . . . 217 4.4.2 En allmän internationellträttslig . reglering 218 4.4.2.1 Allmänna utgångspunkter 218 4.4.2.2 Avgränsningen av en reglering 222 4.4.2.3 Vissa stavningsfrâgor 227 4.5 .

Specialmotivering. . . . . . . . 229

Förslaget till lag om ändring i namnlagen . 229

8 Innehåll

5 Køstnadsberäkning . . . . . . . 237 5.1 Namnmyndighetens verksamhet . 237 5.2 Folkbokföringen 238

Särskilda yttranden l. Av experten Uggla 239 2. Av experten Hiljding 240

Bilaga 1 Vad skall vi heta? - Rapport av Jan Trost angáende allmänhetens åsikter betrájfande nägra frågor om efternamn 243

Bilaga 2 Förteckning över de vanligaste släktnamnen i Sverige den 1 januari 1973 277

Sammanfattning

Förslagets allmänna innebörd Den svenska namnlagen (1963:521) innefattar en nära nog fullständig reglering av namnrätten. Den innehåller bestämmelser både om släktnamn och om förnamn. Bland de förra finns också ett par bestämmelser av internationellträttsligt innehåll. Den utredning som presenteras i föreliggande betänkande har avsett en översyn av hela lagen. Framställningen har delats upp på tre huvudavdelningar: den första om släktnamn, den andra om förnamn och den tredje om internationellträttsliga regler. Största utrymmet ägnas åt regleringen av släktnamn. I fråga om släktnamn kan skiljas mellan sådana namnförvärv som har sin grund i en persons familjerättsliga status och andra namnförvärv. Bestämmelserna om de förra har familjerättslig prägel och hithörande förvärv kan med fördel betecknas som familjerättsliga namnförvärv. Andra släktnamnsförvärv benämns vanligen administrativa namnförvärv. Betänkandets tyngdpunkt ligger i de familjerättsliga namnförvärven. l denna del läggs fram förslag till helt nya regler om makars släktnamn, om barns släktnamn samt om mellannamn för makar och barn. Även i fråga om de administrativa namnförvärven föreslås ändringar. Bestämmelserna om förnamn har huvudsakligen blivit föremål för en teknisk översyn. Slutligen föreslås nya internationellträttsliga regler i syfte att vidga möjligheterna för utlänningar i Sverige att förvärva släktnamn och förnamn enligt svensk lag. Namnregleringen innebär i stort en avvägning mellan det allmännas intresse av namnstabilitet och den enskildes intresse av att fä förvärva det släktnamn han önskar. Ett framträdande drag hos förslaget är, att det ger större utrymme än gällande rätt åt den enskildes önskemål i fråga om namnförvärv. En viktig förutsättning för denna inriktning av förslaget utgör det system med personnummer och personakter som införts i folkbokföringen. Personnumret är ett säkert identifikationsmedel. Med denna registreringsteknik, baserad på automatisk databehandling, blir det allmännas intresse av namnstabilitet inte lika framträdande som förr. Den enskildes intresse fär därmed ökat spelrum. En annan viktig omständighet som övat inflytande på förslaget är dagens strävanden mot jämställdhet mellan man och kvinna. Jämställdhetstanken har lett till att den hos oss av ålder gällande agnatiska namnordningen övergivits i förslaget. Utmärkande för de föreslagna bestämmelserna om

10 Sammanfattning

familjerättsliga namnförvärv är att de utformats efter en neutral linje; såvitt möjligt har varken mannens eller kvinnans namn tillerkänts företräde. Barn anses ha lika rätt till sin mors som till sin fars släktnamn. Liksom enligt gällande rätt sker enligt förslaget de familjerättsliga namnförvärven automatiskt eller genom anmälan hos pastorsämbetet och de administrativa namnförvärven efter ansökan hos namnmyndigheten (patentoch registreringsverket).

Familjerättsliga namnfdrvärv

I fråga om makars släktnamn är utgångspunkten i förslaget, att vardera maken behåller sitt släktnamn under äktenskapet. Samtidigt tillmötesgår förslaget det for det stora flertalet naturliga önskemålet om namngemenskap genom att sådan kan vinnas genom en enkel anmälan hos pastorsämbetet (6 §). Sådan anmälan kan göras före äktenskapets ingående eller senare under äktenskapet. En nyhet är att såväl kvinnans som mannens släktnamn kan väljas som gemensamt namn. Formellt vinns namngemenskapen genom att den ena av makarna förvärvar den andres släktnamn. Görs anmälan före äktenskapet, sker namnförvärvet genom Vigseln. Make, som förvärvat andra makens släktnamn, får utan inskränkning behålla namnet efter äktenskapets upplösning. Han får även, om han ingår nytt äktenskap, behålla namnet i det nya äktenskapet. Däremot får namnet ej förväntas av maken i det nya äktenskapet. Namngemenskap kan alltså inte avse namn, som make förvärvat på grund av tidigare äktenskap. Har make förvärvat andra makens släktnamn får han, närhelst han vill, utan vidare genom anmälan hos pastorsämbetet återta tidigare släktnamn. Detta kan ske både under äktenskapet och efter dess upplösning. Sker det under äktenskapet, kan andra maken genom anmälan anta samma namn. På det sättet kan makarna byta från den enas till den andras namn som gemensamt, under förutsättning att namnet inte har förvärvats på grund av tidigare äktenskap. De nya reglerna om makars släktnamn föranleder, att 14§ namnlagen - med bestämmelse om att makar som har samma släktnamn endast gemensamt kan förvärva släktnamn nytt upphävs. Såvitt gäller ogifta sambøende har utredningen, främst på grund av svårigheterna att klart avgränsa den kategori som kan komma i fråga, funnit sig inte böra föreslå någon särreglering som möjliggör namngemenskap. De får liksom hittills vända sig till namnmyndigheten med ansökan enligt l2§ namnlagen om att den ene får förvärva den andres släktnamn. Bestämmelserna om barns släktnamn är i förslaget desamma för barn i äktenskap och barn utom äktenskap. Har barnets föräldrar gemensamt släktnamn, förvärvar barnet vid födelsen det namnet. Har föräldrarna skilda släktnamn, förvärvar barnet vid födelsen det av namnen som anmäls hos pastorsämbetet. För det fall att sådan anmälan inte har gjons inom sex månader efter barnets födelse, innehåller förslaget en hjälpregel. Denna innebär att barnet skall anses ha vid födelsen förvärvat moderns släktnamn (1 §). Barnet får förvärva faderns eller moderns släktnamn, oavsett om detta förvärvats på grund av tidigare äktenskap eller inte.

Sammanfaztning 1 l

l det fall att den ena av föräldrarna har förvärvat den andres släktnamn eller att endera eller bägge har släktnamn, som förvärvats på grund av tidigare äktenskap, får barnet genom anmälan i stället förvärva det släktnamn fadern eller modern hade som ogift. I det senare fallet får sådan anmälan göras redan i samband med barnets födelse. För barnet finns således stora valmöjligheter. Dessa föreligger inte bara vid födelsen utan består allt framgent. Sedan barnet vid födelsen forvärvat något av de släktnamn som nu sagts, får barnet sålunda utan vidare genom anmälan byta till annat släktnamn som barnet ägt förvärva enligt det anförda (2 §). Anmälan om släktnamn görs för underårigt bam av dess vårdnadshavare. Är endast den ena av föräldrarna vårdnadshavare, får han göra anmälan för barnet utan samtycke från den andra av föräldrarna. En nyhet i förslaget är att, när barn fyllt l5 år, anmälan för barnet inte får göras utan barnets eget samtycke (41 §). Nu gällande krav på domstols förklaring i fråga om vissa namnförvärv, att förvärvet är förenligt med barnets bästa, utgår i förslaget. Därigenom vinnes en betydande förenkling i regelsystemet. Förslaget innehåller liksom gällande lag särskilda bestämmelser för adoptivbarn och fosterbarn. l fråga om adoptivbarn har regleringen anslutits närmare till den enda form av adoption som numera finns enligt föräldrabalken, nämligen s. k. stark adoption. Regleringen innebär att adoptivbarnet namnledes kommer i samma förhållande till adoptivföräldrarna som ett barn i allmänhet till sina biologiska föräldrar. Motsvarande valmöjligheter erbjuds (3 och 4 §§). Däremot får adoptivbarnet behålla sitt släktnamn från tiden före adoptionen endast om rätten finner särskilda skäl därtill föreligga. Denna möjlighet är avsedd främst för fall då vuxen person eller ett äldre barn adopteras. För fosterbarn föreslås liknande valmöjligheter med avseende på fosterföräldrars släktnamn (5 §). I fråga om fosterbarns förvärv av fosterföräldrars släktnamn kvarstår kravet på rättens förklaring, att förvärvet är förenligt med barnets bästa. Har sådan förklaring en gång lämnats, behövs den ej sedermera när fosterbarnet vill byta till annat släktnamn som det ägt förvärva från början. I fråga om sryvbam innehåller förslaget, till skillnad från gällande rätt, ej särskilda bestämmelser. En nyhet i förslaget är mellannamn. Det motsvarar den nuvarande lagens tilläggsnamn för hustru. Beteckningen har ändrats till mellannamn med hänsyn till att namnet liksom enligt gällande lag får bäras före släktnamnet. Mellannamnet är av annan karaktär än släktnamnet. Det är rent personligt och kan inte föras vidare till make eller barn. Det förvärvas inte, det ”bärs”. Förslaget innehåller regler om mellannamn för både make och barn (7 §). För makar gäller att, om de har gemensamt släktnamn, den av makarna som har antagit den andra makens släktnamn får bära sitt eget släktnamn från tiden före äktenskapet som mellannamn. Detta gäller både släktnamn som han hade som ogift och släktnamn som han förvärvat på grund av tidigare äktenskap. Har makarna under äktenskapet behållit var och en sitt släktnamn, får endera av dem med den andres samtycke bära den andres släktnamn som mellannamn. Rätten att bära mellannamn är begränsad så-

12 Sammanfattning

lunda, att endast den ena av makarna får bära mellannamn. I fall då makarna har behållit var och en sitt släktnamn får de gemensamt bestämma vem av dem som skall bära mellannamn. Rätt till mellannamn tillkommer också efterlevande make och frånskild make. Har äktenskapet upplösts genom skilsmässa och har makarna behållit var och en sitt släktnamn krävs för frånskild makes rätt att börja bära mellannamn den andra makens samtycke. Mellannamn får anmälas hos pastorsämbetet för anteckning i kyrkobok. Barn, vars föräldrar har skilda släktnamn, får som mellannamn bära det av namnen som det inte har förvärvat som släktnamn. Den som är gift får välja mellan att bära mellannamn enligt reglerna för makar och att bära mellannamn enligt reglerna för bam. Mellannamn för barn får liksom mellannamn för make anmälas hos pastorsämbetet för anteckning i kyrkobok. För adoptivbarn och fosterbarn ger förslaget motsvarande rätt att bära mellannamn. Däremot upphävs nuvarande rätt för adoptivbarn att som mellannamn (enligt gällande lag tilläggsnamn) bära släktnamn från tiden före adoptionen eller, när det behållit detta som släktnamn, bära adoptivföräldrarnas släktnamn som mellannamn.

Administrativa namnförvärv När det gäller förvärv efter ansökan hos namnmyndigheten av nytt släktnamn eller annat släktnamn än som får förvärvas enligt de familjerättsliga reglerna - administrativa namnförvärv - föreslås att de i 8§ angivna förutsättningarna för namnbyte får utgå. Det är sålunda inte längre nödvändigt för namnbyte att sökanden har ett icke särskiljande släktnamn eller ett mindre tjänligt släktnamn. Denna förenkling medger även återgång till tidigare släktnamn efter ansökan utan att särskilda skäl behöver anföras. Eftersom de föreslagna reglerna för familjerättsliga namnförvärv också medger släktnamn - återgång till tidigare genom anmälan upphävs genom förslaget ll § namnlagen. Namnlagen innehåller i 9 och 10 §§ vissa krav på nytt släktnamns beskaffenhet. Till dessa fogas i förslaget förbud mot godkännande av dubbelnamn. Kravet på att namn skall stå i överensstämmelse med inhemskt språkbruk har mjukats upp, så att som nytt släktnamn får godkännas namn, som till bildning, uttal och stavning är för svenska förhållanden tjänligt som släktnamn. Såvitt avser det administrativa namnskyddet i 10 § föreslås i överensstämmelse med andra lagar på immaterialrättens område ett tillägg med förbud mot godkännande av namn, som är ägnat att uppfattas som titel på annans skyddade litterära eller konstnärliga verk, om titeln är egenartad, eller som kränker annans upphovsrätt till sådant verk.

Ändring av ett släktnamns stavning anses som namnbyte och är un-

derkastad namnmyndighetens prövning. För att underlätta vissa stavningsändringar föreslås, att enkel ändring av stavningen av ett icke särskiljande släktnamn får göras genom anmälan hos pastorsämbetet. Dessa ändringar blir därmed avgiftsfria. Andra stavningsändringar skall fortfarande jämställas med namnbyte. För dessa föreslås reducerad ansökningsavgift. De rika möjligheter till namnförvärv genom anmälan som förslaget innehåller gör det lättare än nu för en familj att skapa namngemenskap. Med

Sammanfattning 13

hänsyn hänill kan bestämmelserna i 13 § namnlagen om bipersoners namnförvärv undvaras. Enligt förslaget upphävs därför 13 §. 1 betänkandet behandlas vissa frågor rörande patronymikon. in- Förslaget nebär ingen ändring i gällande ordning, enligt vilken patronymikon får brukas som förnamn under förutsättning att det inte kan förväxlas med släktnamn. Till särskild behandling tas också upp det särpräglade namnskicket med gârdsnamn som tillnamn, vilket har fortlevat främst i Dalarna. Bmket av gårdsnamn saknar dock stöd i namnlagen. Förslaget innehåller en ny regel, enligt vilken gårdsnamn, som enligt gammal sedvänja fortfarande är i bruk som tillnamn, får anmälas hos pastorsämbetet som särskilt förnamn framför vanliga förnamn (26 a §). Bland bestämmelserna i 15-18 §§ om förlust av släktnamn märks den i 15 § om förlust för barn i äktenskap av den presumerade faderns släktnamn när det fastställs att annan än mannen i äktenskapet är barnets fader. Har barnets moder annat släktnamn än mannen, förlorar barnet mannens namn och förvärvar i stället moderns. Denna regel om automatisk förlust utvidgas till att gälla även för bam utom äktenskap i motsvarande fall.

Förfarandet i mâl och ärenden enligt namnlagen

Förslaget medför förenklingar i förfarandet i namnfrågor. Som redan nämnts försvinner nuvarande krav på domstols prövning av vissa familjerättsliga namnförvärv för barn, utom för fosterbarn. De nya familjerättsliga reglerna innebär vidare, att åtskilliga namnförvärv, som nu måste gå ansökningsvägen, kan ske genom anmälan hos pastorsämbetet. Detsamma gäller vissa stavningsändringar. Av det redan anförda framgår också, att de nu i 8§ föreskrivna förutsättningarna för namnbyte hos namnmyndigheten utgår. Vidare föreslås, att kungörande i ansökningsärenden skall kunna underlåtas, när namnmyndigheten finner att sådan åtgärd skulle sakna betydelse (32 §). Vissa ändringar föreslås i fråga om ansökningsavgiften hos namnmyndigheten i syfte att förbilliga förfarandet för sökandena. I fråga om ansökningsärenden föreslås vidare en ny regel, som medger fullföljd av talan från patentbesvärsrätten till regeringsrätten. Prövningstillstånd krävs liksom i fråga om besvär över kammarrätts beslut (35 §).

Ett par särskilda släktnamnsfrâgor

I betänkandet behandlas slutligen i avdelningen om släktnamn vissa frågor rörande adliga släktnamn och släktnamn inom kungahuset (avsnitt 2.7.8).

Förnamn l fråga om förnamn innebär förslaget huvudsakligen en teknisk bearbetning av bestämmelserna (23-26 §§). Försök görs till en renare terminologi. Genom förslaget klarläggs att förnamn alltid förvärvas genom anmälan eller efter ansökan. Från förvärv på ettdera sättet är att skilja förnamnsgivning, som kan ske vid dop eller annan religiös förrättning eller på annat sätt, t. ex.

14 Sammanfattning

helt formlöst. Förslaget innebär lättnader i möjligheterna att, sedan förnamn en gång förvärvats, förvärva ytterligare förnamn eller ändra förnamn. Bl. a. fär ändring av ordningsföljden mellan två eller flera fornamn, så att tilltalsnamnet kommer först, ske genom anmälan hos pastorsämbetet. Detsamma gäller ändring av stavningen av fornamn, under förutsättning att inte namnets uttal ändras.

Internationellträltsliga regler Namnlagen innehåller för närvarande endast ett par internationellträttsliga bestämmelser rörande administrativa släktnamnsförvärv. För de familjerättsliga förvärven och förnamnstörvärven saknas internationellträttsliga regler. Det stora antalet invandrare i Sverige har medfört önskemål om ett klarläggande av rättsläget. I detta syfte föreslås en ny internationellträttslig reglering. Den är av begränsat slag, i det att den innehåller endast bestämmelser om tillämpning av svensk lag på utlänningar här i Sverige. Fråga är med andra 0rd om s. k. enkelsidiga kollisionsnormer. Vissa grupper av utlänningar behandlas särskilt. Det gäller utländska medborgare som har adopterats av svenska medborgare, statslösa personer och politiska flyktingar. Dessa jämställs med svensk medborgare vid tillämpning av namnlagen, statslös person dock under villkor att han har hemvist häri landet eller, om han saknar hemvist, har sin vistelseon här, och politisk flykting under villkor att han har hemvist här (49 §). l fråga om andra utlänningar ställs i första hand krav på hemvist här i landet. Dessutom krävs, att det står klart att namnförvärvet blir gällande i utlänningens hemland eller att det kan antas, att förvärvet inte medför avsevärd olägenhet för honom för den händelse det ej blir gällande i hemlandet. I det klara fallet får familjerättsliga släktnamnsförvärv ske genom anmälan hos pastorsämbetet enligt 1-6 §§ i förslaget. l övrigt får förvärv ske efter ansökan hos namnmyndigheten. Den olägenhet som främst bör uppmärksammas vid prövningen är att namnförvärvet kan medföra annat namn än som står eller kan bli infört i pass eller annan legitimationshandling.

Kosrnadsberäkning Förslaget kan antas medföra minskade kostnader för namnmyndigheten, främst genom minskning av personalen.

Summary

Under the Swedish Names Act, which came into force on Jan. l, 1964, every Swedish citizen automatically acquires a surname at birth. This name may be changed automatically, by means of a declaration made by the bearer at the parish office (which is responsible for the civil register) or, on application, by a decision of the Names Section of the Patent Office, the Names Authority. A child has to be given a Christian name within six months from its birth. Christian names can be added at the christening. Otherwise, they can be changed only on application, by a decision of the Names Authority. The Names Act contains provisions on the aquisition, changing and loss of surnames and the protection of such names. There are different rules concerning names acquired because of family relations and such acquired by a decision of the Names Authority. The act also contains provisions on Christian names and on the procedure in name cases. The Names Act has proved difficult to apply, and its provisions on the names of spouses and children do not well agree with the principles of equality between spouses and between children born in and out of wedlock. Therefore, in 1972, the government appointed a committee with the task of revising the Act. The Committee has now presented its report which covers the whole Act but centres on the names based on family relations. The report is entitled New Provisions on Names. The general basis for the proposal is the same as the one for the present act, namely a balance between the interest of society of the names as a means of identification and of a certain name stability, on one side, and the interests of the individual to choose his name, on the other. These interests do not always coincide. Divorce and remarriage complicate matters, and conflicts may arise between persons who want to have a name and those who have it and want it protected. The main part of the report concerns surnames. As the names of children depend on the names of the parents the report first deals with the names of spouses. At present, a married woman automatically acquires her husbands name on marriage unless she declares that she intends to retain her maiden name. The declaration must be made before the Wedding. If she wants to retain a name acquired in a previous marriage she must have permission by the Names Authority. A married woman who retains her name may later take her husband°s name. She has certain possibilities of combining her own

16 Summary

name with that of her husband. After divorce the woman normally retains her married name but she is entitled to return to her maiden name. A married man can acquire his wife”s name only if the Names Authority finds exceptional reasons for it, and this is very rarely the case. The Committee proposes, as a starting point, that marriage will have no immediate effect on the name of the spouses. They retain their names, in a and this applies even if one of them or both have names acquired marriage. However, as the Committee is well aware of the fact previous that the majority of spouses will wish to have a common name, the proposal makes it possible for the spouses to have such a name. The proposal entitles them to choose between the name of the husband or of the wife. The only restriction is that the common name must not be a name that one one of the of the spouses has aquired in a previous marriage. Formally, spouses acquires the name of the other by a declaration made at the parish office. The declaration can be made at any time during the marriage. The to return spouse that has acquired the other spouse”s name is always entitled to his or her previous name. Both a married woman and a married man will have certain, although limited, possibilities of combining her or his previous name with the name of the spouse by using one of the names as a middle name. The Committee has rejected a proposal of making it possible for unmarried couples to have a common name. The reason for this is mainly the difficulty it might be sulliciently motivated. If such of defining the cases in which a couple insists on a common name it can only be accepted if one of the Authority for the name of the other. The parties applies to the Names will if there are exceptional reasons. This application be granted only corresponds to the present system. As to the names of children, Sweden has, by tradition and the present law, an agnatic names system. Children whose parents are married, automatically acquire the name of the father at birth. They may have their mother”s maiden name instead, but only under certain conditions. Children whose parents are not married, automatically at birth acquire the mother”s name, whether this name is the mother“s maiden name or a name acquired by marriage. By declaration made at the parish office, they can take their fathers name instead as soon as the paternity is conlusively proven. The construction of a name consisting of both the parents” names is not allowed. The Committee proposes substantial changes of the present system in order to equalize children born in and out of wedlock and to secure the right of both parents to give their names to the children. If the parents have a common name the children will automatically acquire this at birth. When the parents have different names the main rule will be that the parents will have to decide which name they wish their children to have. A declaration to that effect should be made at the parish office within six months from the birth of the child. If there is no declaration within this time the child is deemed to have acquired the mothers name at birth. A child will always have a free choice between the names of its parents. It doesn“t matter if the parents have their original names or names acquired

Summary

by marriage. If one of the parents acquires a new name, or returns to a previous name, the child is always entitled to acquire this name. When the parents have difTerent names the child has an obvious interest in showing its connection with both of them. The Committee, which is not in favour of the construction of new double names, consisting of two names with a hyphen between them, proposes instead, as a novelty, that the child shall have the possibility of using one of the parents names as a middle name. The middle name is purely personal and can not be transferred to a spouse or to children. If a person having a middle name marries, he or she can only have one middle name and thus must choose to have it according either to the rules for spouses or to the rules for children. When the child acquires a name that the parents already have in common there is no necessity for it to use the other parents name. Therefore, in this case, the child will not be permitted to have a middle name. As long as the child is under age its guardian acts for it. A novelty in the proposal is that, as soon as the child is 15 years old, any change of its name will need its consent. The provisions concerning adopted children will remain essentially the same as now. Thus, the adopted child automatically acquires the adoptive parent*s name. In the case of children adopted by spouses the provisions are adapted to the provisions for children in general. As at present, the court may grant an adopted child the right to retain its own name, but the right is restricted to cases where the court finds special reasons for it. The existing right for an adopted child to combine its own name and the adopted name disappears. On the other hand, a child adopted by spouses with different names will have the same right as the biological children of the spouses to use one of the names as a middle name. According to the general right for a child to have a name in common with one or both of its parents, a stepchild will always be entitled to acquire the stepfathefs or the stepmothefs name, if its parent has acquired the name and the stepfather or stepmother consents. When the parent has not acquired the name the stepchild can acquire it only if the Names Authority, on application, finds exceptional reasons for permitting it. As to the possibility of obraining an altogether new name by decision of the Names Authority, the present Names Act has provisions with respect to the name which is proposed to be changed as well as the name asked for. Only those who have a non-distinctive name or a name which is inconvenient are entitled to obtain a new name. There are provisions with regard to the linguistic structure of new sumames, and there are provisions in order to protect certain private rights from infringement through the adoption of new surnames. Thus, sumames can not be accepted if they can be easily confused with the sumames already borne by others. Protection is also afTorded to well known artistic and similar names, to the names of certain corporate bodies and to certain trade names, trade marks or other trade symbols. The provisions enumerating the various obstacles to the acceptance of a new name may be set aside if it is shown that exceptional circumstances provide a sufficient reason. The Committee proposes that the character of a persons present name

Summary

shall no more be of interest; anyone shall be entitled to apply for a new name. As to the provisions concerning the particular name asked for, the Committee does not propose any important changes. The only novelty is that new double names will be expressly forbidden. The provisions concerning the linguistic form of a new surname will be somewhat less restrictive. The special provision admitting exceptions is conserved. Surnames which are particularly distinctive enjoy a special protection in so far as others who have no legal title to the name may not bear it or one which can be easily confused with it. The Committee proposes no change in these provisions. The present provisions on the loss of the right to a surname will be conserved, which implies that, under certain conditions, a person may bring a suit against others who have acquired his name without being legally entitled to it. As to children, there is a special provision to the effect that a child automatically looses the name of its presumed father, if it is conclusively proven that he is not its father and the mother has another name. As to the procedure in cases concerning surnames, the Committee does not propose any important changes. The only novelty is that it will be possible to appeal against the decision of the Names Authority not only to the Court of Patent Appeals but also to the Supreme Administrative Court. The report deals shortly with certain questions on the surnames of the nobility and the Royal Family. As far as Christian names are concerned the proposal is mainly a technically revised edition, apart from the fact that it will be somewhat easier to change a Christian name. Finally, the report deals with some questions of international private law. The general principle is that the name of a person is decided by his or her national law. The Names Act contains only two provisions with exceptions from this main rule. Thus it is possible for a foreigner, married to a Swedish citizen or having permanent residence in Sweden, to apply for a new name. The application is dealt with by the Names Authority and Swedish law is applied. The Committee proposes certain new provisions of international private law, but they are limited to the application of Swedish law on foreigners in Sweden. Some groups of foreigners are treated separately. Thus, foreigners adopted by Swedish citizens are equalled with Swedish citizens. The same applies to stateless persons if they are domiciled here or have residence here, and to political refugees if they have residence here. As regards other foreigners, Swedish law may be applied if they are domiciled in Sweden, but in these cases it must be manifest that the acquisition of a new name will be valid in the foreigners native country. If this is the case, he can adopt a name, based on family relations, by a declaration at the parish office. If this is not the case, the Names Authority might yet grant him a name according to Swedish law, provided it can be assumed that the acquisition of the name will not cause him serious trouble by its not becoming valid in his native country.

Författningsförslag

1. Förslag till

Lag om ändring i namnlagen (1963:521)

Härigenom förordnas i fråga om namnlagen (1963:521)

dels att 11, 13 och 14 §§ skall upphöra att gälla, dels att rubriken närmast före 13§ skall utgå, dels att 1-10 §§, 12 §, 15-35 §§ och 37-43 §§ samt rubrikerna närmast före 1, 6 och 8 §§ skall ha nedan angivna lydelse, dels att i lagen skall införas sju nya paragrafer, en närmast efter 26 §, betecknad 26 a §, och sex närmast efter 43 §, betecknade 44-49 §§, av nedan angivna lydelse, dels att nya rubriker skall införas, en närmast före 7§ och en närmast före 44§, av nedan angivna lydelse, dels att nuvarande 44-47 §§ skall betecknas 50-53 §§ och 47 § under sin nya beteckning 53§ ha nedan angivna lydelse, dels att rubriken närmast före nuvarande 44 § skall ha sin plats närmast före 50§ och ha nedan angivna lydelse.

Till följd härav skall namnlagen ha Följande lydelse från den dag denna lag träder i kraft.

l Senaste lydelse av 1 § 1976:623 Nuvarande lydelse 2 § 1976:623 Föreslagen lydelse 3 § 1971:889 7 § 1973:657 I Om släktnamn 13 § 1971:889 15 § 1976:623 Barns förvärv av släktnamn Barns släktnamn 27 § 1977:733 28 § 1971:632 § 29 § 1972:220 30 § 1977:733 Är vid barns födelse modern gift, Barn, vars föräldrar vid barnets fö- 32 § 1977:696 förvärvar barnet vidfödelsen mannens delse har gemensamt släktnamn, förförutvarande 34 § uppsläktnamn, om det ej dessförinnan har värvar vid födelsen det släktnamnet. hävd 1971:632 fastställts att mannen icke är barnets Har föräldrarna skilda släktnamn, 35 § 1977:733 fader. Detsamma 37 § 1976:623 gäller, om modern förvärvar barnet vid födelsen det av 38 § 1976:623 är änka och barnet födes inom sådan namnen som anmäles hos pastorsämförutvarande 40 § upptid efter mannens död att det kan vara betet. Har sådan anmälan ej gjorts hävd 1969:622 avla! dessförinnan. inom sex månader efter barnets födel- 43§ 1977:733.

20 Författningsforslag

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Barn vars _föräldrar inga äktenskap se, anses barnet ha vid födelsen förmed varandraförvärvar därvid faderns värvat moderns släktnamn. om barnet är under ader- Har endera av föräldrarna eller släktnamn. se- släktnamn pågrund av ton âr. lngâföräldrarna äktenskap bäggeförvärvat dan barnet fyllt aderton âr, fâr barnet tidigare äktenskap, fâr i stället ,för hos pastor antaga fa- namn som avses i andra stycket för genom anmälan derns släktnamn. barnet anmälas släktnamn som fadern Barn, som har förvärvat släktnamn eller modern senast hade som ogift. enligt _Iörsta eller andra stycket och som är under aderton âr, fâr genom anmälan hos pastor antaga det släktnamn modern hade som ogift, om rätten funnit namnbytet vara förenligt med barnets bästa. Har barnet fyllt aderton år kan barnet, om särskilda skäl föreligga, efter ansökan hos namnmyndigheten erhålla moderns släktnamn som ogift. 2§ Barn, som förvärvat släktnamn enl annat fall än som avses i 1 § första stycket förvärvar barn vid födelsen mo- ligt l §, får genom anmälan hos pasderns släktnamn. Har modern torsämbetet i stället förvärva annat förvärvat sitt namn genom vigsel eller släktnamn som avses i samma paragenom anmälan som avses i6 § andra graf hos Förvärvar barnets föräldrar eller enstycket, fär barnet genom anmälan det släktnamn modern dera av dem annat släktnamn, fâr pastor antaga hade som Barnet fâr ocksa barnet genom anmälan hos pastorsogift. genom anmälan hos pastor antaga fa- ämbetet förvärva det namnet. Har enderns släktnamn. dera av föräldrarna förvärvat det nya

namnet pa grund av äktenskap med

annan än den andre av föräldrarna krävs makens samtycke. Barn, som förvärvat släktnamn enligt första eller andra stycket, fâr genom anmälan hos pastorsämbetet återta släktnamn som det äger förvärva enligt 1 §.

3§ Den som antages till adoptivbarn Den som adopteras förvärvar genom adoptantens el- adoptionen adoptantens eller, när han förvärvar därigenom om han av makar, adopteras av makar med gemensamt ler, adopteras släktnamn, släktnamn, makarnas släktnamn. adoptinfaderns sä/ramt ej att han behåller det Den som adopteras av makar med rätten til/äter, släktnamn han hade fore adoptionen. skilda släktnamn, förvärvar genom Har behållit sitt tidigare adoptionen det av namnen som uppgiadoptivbarn vits i adoptionsansökningen. Innehålsläktnamn, ma barnet senare genom

F

örfattningsförslag 21

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

anmälan hos pastor antaga det släktler denna ej sådan uppgift, förvärvar namn, som barnet enligt vad nyss sagts adoptivbarnet genom adoptionen ägt förvärva genom adoptionen. adoptivmoderns släktnamn. Barn, som adopterats av makar och Har adoptanten eller, när makar som ej blir adertøn är, ma genom an- adopterar, endera av dessa eller bägge mälan hos pastor det släktantaga förvärvat sitt släktnamn pa grund av tinamn adoptivmodern hade som ogift, digare äktenskap, fâr i stället för namn sâframt rätten funnit namnbytet vara som avses i andra stycket i adoptionsförenligt med barnets bästa. Av makar ansökningen uppges släktnamn som adopterat barn som fyllt adertøn ar adoptanten eller endera av makarna mä, om särskilda skäl äro därtill, efter senast hade som ogift. Har make föransökan hos namnmyndigheten erhål- värvar den andra makens släktnamn, la släktnamn som nu sagts. fär ifall som avses i första stycket lika- Bestämmelserna i första och andra ledes för förvärv genom adoptionen i styckena om den som adopterats av adoptionsansökningen uppges det make äga motsvarande tillämpning da släktnamn som den förre senast hade make adopterar andre makens barn. som ogift. Barn som adopterats av kvinna må, Adoptivbarnetfâr behålla det släktom adoptivmodern förvärvat sitt släkt- namn det hade före adoptionen, om namn genom vigsel eller anmälan som rätten vid prövning av adoptionsansökavses i 6 § andra stycket, genom an- ningen finner särskilda skäl därtill fömälan hos pastor antaga det släkt- religga. Makes adoption av andra manamn adoptivmodern hade som ogift. kens barn medför ej ändring av barnets Detta gäller dock ej om kvinnan vid släktnamn. adoptionen var gift med barnets fader eller adoptixfader eller om barnet efter adoptionen adopterats av hennes make. 4 § A doptivbarn som förvärvat adop- Adoptivbarn, som förvärvat släkttants släktnamn ma framför detta namn enligt 3 § eller som behållit sitt bära det släktnamn barnet hade före släktnamn frän tiden före adoptionen, adoptionen. Har adoptivbarnet behål- fär genom anmälan hos pastorsämbelit sitt tidigare släktnamn, mä barnet tet i stället förvärva annat släktnamn framför detta bära det namn, som som avses i 3 §första, andra eller tredbarnet enligt första stycket ägtförvärva je stycket. genom adoptionen. Anmälan om till- Förvärvar adoptanten eller, när läggsnamn som nu sagts mâ göras hos makar adopterat, dessa eller endera pastor. av dem annat släktnamn, fa°r adoptivbarnet genom anmälan hos pastorsämbetet förvärva det namnet. Har adoptanten förvärvat det nya namnet pâ grund av äktenskap eller har. när makar adopterat, endera efter äktenskapets upplösning förvärvat namnet pä grund av äktenskap med annan än den tidigare maken krävs den nya makens samtycke.

22 F

örfattningsforslag

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Adoptivbarn, som förvärvat släktnamn enligt första eller andra stycket, får genom anmälan hos pastorsämbetet återta släktnamn som det äger förvärva enligt 3 § första, andra eller tredje stycket. 4 § Barn under aderton år, vars moder är gift med annan än barnets fader, må genom anmälan hos pastor antaga stytfaderns släktnamn, om denne samtycker därtill och rätten funnit namnbytet vara förenligt med barnets bästa. Vad nu sagts skall ock gälla i fråga om adoptivbarn och adoptivmoders man, som ej tillika är barnets adoptivfader. 5§ Barn under aderton år, som for Barn under 18 år, som for fostran och vård stadigvarande fostran och vård stadigvarande omhändertagits av annan än bar- omhändertagits av annan än barnets föräldrar, må genom anmä- nets föräldrar, får genom anmälan lan hos pastor antaga fosterfadems hos pastorsämbetet förvärva fostereller, ifall då barnet omhändertagits faderns eller fostermoderns släktav ensamstående kvinna, fostermo- namn, om den vars namn avses derns släktnamn, om den vars samtycker därtill och rätten funnamn avses samtycker därtill och nit namnbytet vara förenligt med rätten funnit namnbytet vara för- barnets bästa. med barnets bästa. Barn, som förvärvat släktnamn enenligt ligt första stycket, får genom anmälan hos pastorsämbetet i stället förvärva annat släktnamn som avses där, om den vars namn skall förvärvas samtycker därtill. Förvärvar fosterfbräldrarna eller endera av dem annat släktnamn efter det att barnet förvärvat släktnamn en- /igtförsta eller andra stycket, får barnet genom anmälan hos pastorsämbetet förvärva det nya namnet, om den vars namn skall förvärvas samtycker därtill. Har det nya namnet forvärvats på grund av nytt äktenskap krävs även den nya makens samtycke.

F örfattningsfärslag 23

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Barn, som förvärvat släktnamn enligt första, andra eller tredje stycket, får genom anmälan hos pastorsämbetet återta släktnamn som det äger förvärva enligt 1 §.

Hustrus förvärv av släktnamn Makars släktnamn 6§ Hustru förvärvar vid vigseln man- Vill makar ha gemensamt släktnens släktnamn, om hon icke dessför- namn, får endera genom anmälan hos innan till pastor eller vigselförrättaren pastorsämbetet förvärva den andres anmält, att hon ämnar behålla det släktnamn. Görs anmälan före äktensläktnamn hon hade som ogift. Anskapets ingående, sker namnförvärvet mälningen må i stället avse annat genom vigseln. släktnamn som tillkom henne vid äk- Anmälan enligt första stycket får ej tenskapets ingående, om namnmyn- avse släktnamn som förvärvats på digheten efter ansökan funnit särskilda grund av tidigare äktenskap. skäl föreligga att hon behåller detta Make, som förvärvat släktnamn ensläktnamn. ligt första stycket, får genom anmälan Har hustru behållit henne tidigare hos pastorsämbetet återta tidigare tillkommande släktnamn, må hon un- släktnamn. der äktenskapet genom anmälan hos pastor antaga mannens släktnamn. Hustru som förvärvat mannens släktnamn må framför detta bära det släktnamn hon hade som ogift. Har hustru behållit henne tidigare tillkommande släktnamn, må hon framför detta bära mannens släktnamn. Anmälan om sådant tilläggsnamn må goras hos pastor. Vad nu sagts om tillläggsnamn gäller även beträ/fande änka och frånskild hustru.

7 § Upplöses äktenskap, må hustru, som förvärvat mannens släktnamn, genom anmälan hos pastor återtaga det släktnamn hon hade som ogift.

Mellannamn för make och barn 7 § Make, som har förvärvat andra makens släktnamn, får framför detta som mel/annamn bära tidigare släktnamn. Har makar skilda släktnamn, får endera med den andres samtycke fram-

24 F örfattningsförslag

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

för släktnamnet bära den andres släktnamn som mellannamn, om ej detta förvärvats på grund av tidigare äktenskap. Detsamma gäller frånskild make, som vill börja bära mellannamn efter äktenskapets upplösning. Efterlevande make äger utan samtycke bära mellannamn som nu sagts. Har barn förvärvat släktnamn, som tillkommer enbart den ena av föräldrarna, får barnet framför släktnamnet bära den andres släktnamn som mellannamn. Vad nu sagts har motsvarande tillämpning ifråga om adoptivbarn i förhållande till adoptixyöräldrar och fosterbarn i förhållande till fosterföräldrar. Den som ingått äktenskap får bära mellannamn antingen enligt första eller enligt andra stycket. Anmälan om mellannamn som avses i första eller andra stycket eller om att sådant mellannamn ej längre bäres får göras hos pastorsämbetet.

Förvärv av släktnamn i andra Förvärv av släktnamn efter

ansökan

fall

8§ vars släktnamn Vill någon anta nytt släktnamn Svensk medborgare, eller el- eller eljest förvärva annat släktnamn icke är tillräckligt särskiljande än som tillkommer honom enligt jest är mindre tjänligt, äger efter ansökan hos namnmyndigheten erhålla an- l -6 §§, skall han göra ansökan därom nat släktnamn. hos namnmyndigheten. Rätt att efter ansökan erhålla släkt- Som jörvärv av annat släktnamn benamn tillkommer ock svensk medbor- traktas ej enkel ändring av stavningen av ett icke särskiljande släktnamn. Sågare, som saknar sådant namn. Lika med svensk medborgare anses dan ändring får ske genom anmälan utlänning, som är gift med svensk hos pastorsämbetet. medborgare. Annan utlänning, som stadigvarande vistas här i riket, äger, om skäl äro därtill, erhålla släktnamn enligt vad nu är sagt. 9§ Som släktnamn god-

nytt

Såsom släktnamn må god- nytt får kännas endast som till kännas endast namn, som till namn, uttal och stavning över- bildning, uttal och stavning är för bildning,

F örfattningJirs/ag 25

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

ensstämmer med inhemsk! språkbruk. svenska förhållanden tjänligr som Har sökanden utländskt släktnamn, släktnamn. mä dock namn som innebär en anpassning av namnet till svenskt språk godkännas. Namn som är i bruk såsom Namn som är i bruk såsom förnamn ma godkännas som nytt förnamn fa°r godkännas som nytt släktnamn endast om särskilda släktnamn endast om särskilda skäl äro därtill. skäl jöreligger därtill. Såsom nytt släktnamn ma ej god- Som nytt släktnamn fâr ej godkännas namn, vilket kan uppfat- kännas dubbelnamn eller namn, tas såsom benämning på jäm- vilket kan uppfattas såsom bevägsstation eller postanstalt eller nämning på järnvägsstation eller annan dylik beteckning och där- postanstalt eller annan dylik beigenom medföra olägenhet eller teckning och därigenom medföra

som eljest är ägnat att vilseleda olägenhet eller vilket eljest är äg-

allmänheten. Ej heller ma god- nat att vilseleda allmänheten. Inte kännas namn, som kan väcka heller får godkännas namn, som anstöt eller som kan antagas leda till kan väcka anstöt eller som kan obehag för bäraren. antas leda till obehag for bäraren.

l0§ Såsom släktnamn må ej god- Som släktnamn får ej godkänkännas namn, som lätt kan för- nas namn, som lätt kan förväxlas växlas med med 1. annan tillkommande släkt- 1. annan tillkommande släktnamn eller ock släktnamn, vilket namn eller släktnamn, vilket anannan enligt lag äger rätt att för- nan enligt lag äger rätt att förvärva eller eljest bära; värva eller eljest bära, 2. allmänt känt släktnamn, vil- 2. allmänt känt släktnamn, vilket tillkommit utdöd släkt; ket tillkommit utdöd släkt, 3. allmänt känt utländskt släkt- 3. allmänt känt utländskt släktnamn; namn, 4. annans konstnärsnamn eller 4. annans konstnärsnamn eller likartat namn, som är allmänt likartat namn, som är allmänt känt; känn 5. beteckning för stiftelse, ide- 5. beteckning för stiftelse, ideell förening eller därmed jämför- ell förening eller därmed jämförlig sammanslutning; lig sammanslutning, 6. annans här i riket skyddade 6. annans här i riket skyddade firma eller varumärke eller ock firma eller varumärke eller ock annat kännetecken, som i nä- annat kännetecken, som i näringsverksamhet här i riket inar- ringsverksamhet här i riket inarbetats för annan. betats för annan,

26 Författningsförslag

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

7. namn, vilket är ägnat att uppfat-

tas som titel pa annans skyddade litte-

rära eller konstnärliga verk, om titeln är egenartad. eller vilket kränker annans upphovsrätt till sådant verk. Har någon efter ansökan for- Har någon efter ansökan törvärvat nytt släktnamn, utgör vad värvat nytt släktnamn, utgör vad i första stycket under 1 stadgas i forsta stycket under l stadgas ej hinder för hans föräldrar, sys- ej hinder för hans föräldrar, syskon eller syskons barn att med kon eller syskons barn att med hans samtycke efter ansökan hos hans samtycke efter ansökan hos namnmyndigheten erhålla nam- namnmyndigheten erhålla namnet. Har det ursprungliga förvärvet net. Har det förra förvärvet gjorts gjorts av flera, erfordras samtycke av flera, fordras samtycke av av dem alla. dem alla. 11§ Den som efter födelsen förvärvat Upphävs. släktnamn md, om särskilda skäl äro därtill. efter ansökan hos namnmyndigheten erhålla honom tidigare till-

kommande släktnamn, saframt han ej

enligt vad i 15-18 §§ stadgas förlorat detta namn. l2§ Ära synnerliga skäl därtill, mâ Utan hinder av bestämmelserna i 9 namnmyndigheten bifalla ansökan om och 10 §§ fär ansökan om förvärv av förvärv av släktnamn, ehuru hinder fö - släktnamn bifallas, om synnerliga skäl religger enligt 8-10 §§. Avser ansök- därtill föreligger. ningen barn, som ej mi: aderton är, må namnmyndigheten uppställa som villkor _/ör bifall, att rätten funnit namnbytet vara förenligt med barnets bästa.

Gemensamma bestämmelser om förvärv av släktnamn 13§ Förvärva makar släktnamn, till- Upphävs. kommer namnet jämväl makarnas barn, som hava makarnas namn, sta° under makarnas vårdnad och icke gilt aderton år. Förvärvar någon eljest släktnamn efter ansökan hos namnmyndigheten eller genom annan anmälan hos pastor än som avses i6 och

Författningsforslag 27

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

7 §§, tillkommer namnet jämväl hans barn, som hava hans namn och icke fyllt aderton âr, såvida han ensam har vårdnaden. Har någon efter ansökan förvärvat nytt släktnamn, mâ hans barn, som ey enligt första stycket förvärvat samma namn, sa” ock dess avkomling med hans samtycke genom anmälan hos pastor antaga namnet. Har namnet förvärvats av makar, erfordras samtycke av dem båda. 14§ Hava makar samma släktnamn, Upphävs. kunna de endast gemensamt förvärva annat släktnamn; dock ma° hustrun efter prövning enligt 11 § ensam jörvärva henne tidigare tillkommande släktnamn.

Förlust av släktnamn 15 §

Fastställes att viss man icke är Fastställes att viss man icke är fader till barn, som enligt l§ fader till barn, som enligt l eller 2 § första eller andra stycket förvärvat har förvärvat hans släktnamn eller hans släktnamn, och har barnets släktnamn som han senast hade som moder annat släktnamn än man- ogift, och har barnets moder annen, förlorar barnet mannens nat släktnamn än mannen, förlosläktnamn och förvärvar i stället rar barnet släktnamnet och formoderns släktnamn. Föreligga värvar i stället moderns släktsynnerliga skäl, får dock rätten namn. Föreligger synnerliga skäl, tillåta att barnet behåller mannens får dock rätten tillåta, att barnet släktnamn. Sådant tillstånd med- behåller sitt släktnamn. Sådant tilldelas, om frågan angående man- stånd meddelas, om frågan angående nens faderskap prövas av rätten, i mannens faderskap prövas av rätten, samband med rättens dom och i i samband med rättens dom och i annat fall efter särskild ansökan, annat fall efter särskild ansökan, som skall ha inkommit till rätten som skall ha inkommit till rätten inom en månad efter fastställel- inom en månad efter fastställelsen. sen. 16§ Har någon i annat fall än som Har någon i annat fall än som avses i 15§ genom anmälan hos avses i 15§ genom anmälan hos pastor förvärvat släktnamn, som pastorsämbetet förvärvat släkt-

28 Författningsfirslag

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

rätteligen icke tillkommer honom, namn, som rätteligen icke tillskall rätten på talan av den vars kommer honom, skall rätten på namn han förvärvat förklara ho- talan av den vilkens namn han nom namnet förlustig, om ej har förvärvat förklara honom synnerliga skäl äro att han ma namnet forlustig, om ej synnerlibehålla det. Den som enligt vad ga skäl föreligger till att han fâr nu sagts förlorar namn återförvär- behålla det. Den som enligt vad var det släktnamn han hade före nu sagts förlorar namn återförväranmälningen. var det släktnamn han hade före anmälningen. 17 § Har någon efter ansökan hos Har någon efter ansökan hos namnmyndigheten erhållit släkt- namnmyndigheten erhållit släktnamn enligt vad i 8 eller l2§ namn enligt vad som sägs i 8 elsägs och lider annan förlång till ler l2§ och lider annan förfång följd av sådan risk för förväxling till följd av sådan risk för förväxsom avses i l0§ första stycket l, ling som avses i l0§ första 3, 4, 5 eller 6, skall rätten på ta- stycket l, 3, 4, 5, 6 eller 7, skall lan av denne förklara den som rätten på talan av denne förklara erhållit namnet detta förlustig, den som erhållit namnet detta om ej synnerliga skäl äro att han förlustig, om ej synnerliga skäl mä behålla det. Den som sålunda föreligger till att han fâr behålla förlorar namn återförvärvar det det. Den som sålunda förlorar släktnamn han förut hade. namn återförvärvar det släktnamn han hade förut. 18§ Förlorar någon släktnamn enligt Förlorar någon släktnamn enligt vad i l5-l7§§ stadgas, skall tilli- vad i 15-17 §§ stadgas, skall tillika, såframt talan föres därom, ka, såframt talan föres därom, den som förvärvat eller eljest den som har förvärvat eller eljest äger bära hans namn av rätten äger bära hans namn av rätten förklaras detta förlustig, om ej förklaras detta förlustig, om ej synnerliga skäl äro att han ma synnerliga skäl _föreligger till att behålla namnet. Har någon som han fâr behålla namnet. Har nåenligt 16 eller l7§ bort gå släkt- gon som enligt 16 eller l7§ bort namn iörlustig avlidit, ma den gå släktnamn förlustig avlidit, fâr som förvärvat eller eljest äger den som förvärvat eller eljest bära hans namn ändock förklaras äger bära hans namn ändå förklanamnet förlustig enligt vad nyss ras namnet förlustig enligt vad sagts. nyss sagts. Förklaras någon enligt första Förklaras någon enligt första stycket släktnamn förlustig, skall stycket släktnamn iörlustig, skall rätten med tillämpning av l-7 §§ rätten med tillämpning av l-6 §§ fastställa det namn som förvärvas fastställa det namn som förvärvas i stället för det förlorade. i stället för det förlorade.

F örfattningsfdrslag 29

Nuvarande lydelse Föreslagen nde/se

Särskilt skydd för egenartat släktnamn

19§ Har någon förvärvat egenanat Har någon förvärvat egenartat släktnamn, mä namn som lätt släktnamn, fär namn som lätt kan förväxlas därmed icke bäras kan förväxlas därmed icke använav annan, med mindre han enligt das av annan, med mindre han vad i denna lag stadgas kan åbe- enligt vad i denna lag stadgas ropa rätt till namnet, eller han kan åberopa rätt till namnet, eller eller hans släkt av ålder eller el- han eller hans släkt av älder eller jest enligt ortens sed burit det eljest enligt onens sed burit det såsom tillnamn. såsom tillnamn. Ej ma° någon obehörigen, till Ingen får obehörigen, till förfäng förfång för den som förvärvat för den som har förvärvat egenegenartat släktnamn, i närings- artat släktnamn, i näringsverkverksamhet använda ñrma, va- samhet använda lirma, varumärke rumärke eller annat kännetecken, eller annat kännetecken, som lätt som lätt kan förväxlas med nam- kan förväxlas med namnet. Lika net. Lika med firma anses be- med firma anses beteckning för teckning för stiftelse, ideell för- stiftelse, ideell förening eller därening eller därmed jämförlig sam- med jämförlig sammanslutning. manslutning. Släktnamn anses som egenartat, om det är ägnat att utmärka tillhörighet till viss släkt. 20§ Har konstnärsnamn eller likar- Har konstnärsnamn eller likartat namn blivit allmänt känt eller tat namn blivit allmänt känt eller har kännetecken som sägs i 19§ har kännetecken som sägs i 19§ andra stycket inarbetats, mâ utan andra stycket inarbetats, fâr utan hinder av vad som stadgas i 19§ hinder av vad som stadgas i 19§ rätt därtill bestå vid sidan av äld- rätt därtill bestå vid sidan av äldre rätt till egenartat släktnamn re rätt till egenartat släktnamn med vilket konstnärsnamnet eller med vilket konstnärsnamnet eller kännetecknet lätt kan förväxlas, kännetecknet lätt kan förväxlas, sâframt namnhavaren ej inom am icke namnhavaren inom rimlig rimlig tid inskridit mot använd- tid inskridit mot användningen ningen därav. därav. i fall som nu sagts mä rätten l fall som nu sagts får rätten efter vad som finnes skäligt före- efter vad som finnes skäligt föreskriva, att konstnärsnamnet eller skriva, att konstnärsnamnet eller kännetecknet ma° användas endast kännetecknet _fâr användas endast pá särskilt sätt. på särskilt sätt. 2l§ Talan om fastställelse huruvida Talan om fastställelse huruvida rätt till egenartat släktnamn be- rätt till egenartat släktnamn be-

30 F örfattningsförslag

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

står eller icke består eller huruvi- står eller icke består eller huruvida visst förfarande utgör intrång i da visst förfarande utgör intrång i sådan rätt eller ej, må av dom- sådan rätt eller ej, får av domstol stol upptagas till prövning, där upptas till prövning, när ovissovisshet råder om förhållandet het råder om förhållandet och och denna länder käranden till ovissheten länder käranden till förförfång. fång. 22§ Gör någon intrång i annans Gör någon intrång i annans rätt till egenanat släktnamn, är rätt till egenartat släktnamn, är han, om han insett eller bort han, om han insett eller bort inse att hans förfarande länder inse att hans förfarande länder namnhavaren till Förläng, pliktig namnhavaren till förtång, pliktig att till denne utgiva ersättning för att till denne utge ersättning för lidande och annan skada. lidande och annan skada.

II Om förnamn

23 Barn skall, om det lever, givas Barn skall, om det lever, ges förnamn inom sex månader efter förnamn som inom sex månader födelsen. från födelsen skall anmälas has Har förnamn givits annorledes pastorsämbetet. Sådan anmälan får än vid dop inom svenska kyrkan, avse ett eller flera förnamn. Förnamn skall namnet före utgången av nämnda förvärvas genom anmälningen. tid anmälas hos pastor. Har förnamn givits vid dop inom svenska kyrkan, görs anmälan enligt första stycket av dopförrättaren. 24 §

Äger dop eller motsvarande religiös Den som har förvärvat förnamn får

förrättning rum efter det förnamn givits genom anmälan hos pastorsämbetet enligt 23 §, må därvid givas ytterligare förvärva ytterligare förnamn. Bestämförnamn. Sådant namn skall, om det melsen i23 § andra stycket har därvid ej givits vid dop inom svenska kyrkan, motsvarande tillämpning. anmälas hos pastor. Har tillägg av förnamn skett enligt

Efter ansökan hos namnmyndighe- första stycket, får ytterligare jörnamn

ten må ock eljest, om särskilda skäl äro förvärvas efter ansökan hos namndärtill, den som förvärvat förnamn er- myndigheten, när särskilda skäl därtill hålla ytterligare sådant namn. föreligger. 25 §

Om synnerliga skäl äro därtill, må Ändring av ørdninggâiljden mellan

efter ansökan hos namnmyndigheten två eller flera förnamn, sa att tilltalsden som förvärvat förnamn i stället för namnet kommer först, får ske genom detta erhålla annat förnamn så ock anmälan hos pastørsämbetet. Genom

F örfattningsförslag

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

vinnaförklaring, att han ej längre skall sådan anmälan får även stavning av bära visst förnamn. förnamn ändras, under _förulsättning att namnets uttal inte ändras därigenom. l övrig! får ändring ifråga om _lörnamn ske efter ansökan hos namnmyndigheten, när särskilda skäl därtill föreligger. 26 § Såsom förnamn må ej godkän- Som förnamn får ej godkännas nas namn, som kan väcka anstöt namn, som kan väcka anstöt eleller som kan antagas leda till ler som kan antas leda till obeobehag för bäraren eller som el- hag för bäraren eller som eljest jest uppenbarligen icke är lämp- uppenbarligen icke är lämpligt ligt såsom förnamn. som förnamn. 26a§ Vill någon använda gårdsnamn, som enligt gammal sedvänjafortfarande är i bruk som til/namn, får han hos pastorsämbetet anmäla gårdsnamnet som särskiltförnamn framför förnamn som avses i 23-25 §§. Upphör användningen av sådant särskilt förnamn, får anmälan göras även därom hos pastorsämbetet.

III Om förfarandet i mål och ärenden enligt denna lag

Förfarandet vid anmälan

27 § Anmälan, som enligt denna lag Anmälan, som enligt denna lag skall göras hos pastor, göres i den skall göras hos pastorsämbetei, församling, där den som anmäl- görs i den församling, där den ningen avser är eller skall vara som anmälningen avser är eller Kyrkobokförd eller, om han var- skall vara kyrkobokförd eller, om ken är eller skall vara kyrkobok- han varken är eller skall vara förd i svensk församling, där han kyrkobokförd i svensk församling, vistas. För den som varken är el- där han vistas. Anmälan som avses ler skall vara kyrkobokförd i i6 §första stycket får i stället göras hos svensk församling och som ej det pastorsämbete där hindersprövheller vistas i riket må sådan an- ningen sker. För den som varken mälan i stället göras hos annan är eller skall vara i kyrkobokförd myndighet som regeringen bestäm- svensk församling och som ej mer. heller vistas i riket anmälan får

författningsförslag

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

göras hos utrikesdepartementet eller, om han tidigare varit kyrkobok/örd i svenskförsamling, i den _församlingen. Anmälan skall ske muntligen vid Anmälan skall göras skriftligen. personlig inställelse eller skriftligen. Vad som nu sagts gäller ock sådan anmälan till vigsel/örröttare, varom stadgas i 6 § 28§ Finner pastor gjord anmälan ej Finner pastorsämbetet eller, i fall kunna skall han medde- som avses i 27 § första stycket sista upptagas, la beslut att anmälningen ey föran- meningen, utrikesdepartementet. att leder anteckning i kyrkobøk. gjord anmälan ej kan upptas eller att den eljest ej kan föranleda namnförvärv eller annan åtgärd som avses. skall beslut därom meddelas.

29§ Talan mot beslut, som pastor Talan mot beslut, som pastorsmeddelat enligt 28 §, eller mot ämbetet har meddelat enligt 28 §, annan som vidtagit eller mot annan åtgärd, som åtgärd, pastor i namnärendeJöres hos domkapitlet pastorsämbetet har vidtagit i namngenom besvär. ärende, förs hos domkapitlet genom besvär. Talan mot domkapitlets beslut Talan mot domkapitlets beslut ifråga, som enligt första stycket dra- i namnärende förs hos kammargits under dess prövning, föres hos rätten genom besvär. kammarrätten genom besvär. Mot beslut eller åtgärd enligt Mot beslut eller åtgärd som utdenna som avses i rikesdepartementet har meddelat eller lag av myndighet 27 §första stycket andra punkten föres vidtagit enligt 28 §förs talan hos kamtalan hos kammarrätten genom be- marrätten genom besvär. svär.

Förfarandet vid ansökan hos namnmyndigheten

30§ Ansökan om namn skall göras Ansökan enligt denna lag hos skriftligen hos namnmyndigheten och namnmyndigheten ska/l göras skriftliinnehålla om sökandens gen och innehålla uppgift om uppgift ävensom de skäl på vil- sökandens postadress samt de skäl postadress ka ansökningen grundas. på vilka ansökningen grundas. Vid ansökningen skall fogas Ansökningen skall åtföljas av prästbevis med uppgift om sökandens personbevis. fullständiga namn och födelsetid. Avser ansökningen förvärv av släktnamn, skall prästbeviset tillika innehålla upp-

F örfattningsförslag 33

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

gift om sökandens civi/stând och barn under aderton år, som står under hans vårdnad och har hans släktnamn. Vid ansökan skall erläggas avgift till belopp som regeringen föreskriver.

31§ Har sökanden icke iakttagit Har sökanden icke iakttagit vad om ansökan är föreskrivet eller vad som är jöreskrivet om ansökan finner namnmyndigheten eljest eller finner namnmyndigheten elhinder föreligga för bifall till an- jest hinder föreligga för bifall till sökningen, skall sökanden före- ansökningen, skall sökanden föreläggas att inom viss tid avgiva läggas att inom viss tid avge yttyttrande eller vidtaga rättelse, vid rande eller vidta rättelse, vid äventyr att ansökningen eljest av- äventyr att ansökningen eljest avskrives. skrivs. Finner namnmyndigheten även Finner namnmyndigheten även efter det yttrande avgivits hinder efter det yttrande avgivits hinder för bifall föreligga, skall ansök- för bifall föreligga, skall ansökningen avslås, där ej anledning ningen avslås, om ej anledning förekommer att giva sökanden förekommer att ge sökanden nytt nytt föreläggande. föreläggande. 32 § Ära i fall som i 8 eller 12§ Är i fall som avses i 8§ _första sägs ansökningshandlingarna full- stycket eller 12§ ansökningshandständiga och finnes ej hinder fö- lingarna fullständiga och finnes ej religga för bifall till ansökningen, hinder föreligga för bifall till anskall den av namnmyndigheten sökningen, skall denna av namnkungöras i Post- och Inrikes Tid- myndigheten kungöras i Postningar. och Inrikes Tidningar, om icke namnmyndigheten _finner sådant kungörande sakna betydelse. Den som vill framställa in- När kungörande har skett ska/I den vändning mot ansökningen skall som vill framställa invändning göra detta skriftligen till namn- mot ansökningen göra detta myndigheten inom en månad skriftligen till namnmyndigheten från kungörelsedagen. inom en månad från kungörelsedagen. 33 § Efter utgången av tid, som Efter utgången av tid som sägs sägs i 32 §, skall namnmyndighe- i 32§ skall namnmyndigheten ten företaga ansökan enligt 8 eller företa den kung/orda ansökningen till 12 § till fortsatt prövning. fortsatt prövning.

34 § (Upphävd)

34 F örfattningsförslag

Nuvarande lwlelse Föreslagen lydelse

35 § 34 § Talan mot slutligt beslut av Talan mot slutligt beslut av ma föras av namnmyndigheten får föras av namnmyndigheten sökanden, om det gått honom sökanden, om beslutet gått honom emot. Mot beslut, an- emot. Mot beslut, varigenom anvarigenom sökan bifallits oaktat invändning sökan bifallits trots att invändning framställts i behörig ordning, ma har framställts i behörig ordning, talan föras av den som gjort in- _fâr talan föras av den som har Återkallar invända- gjort invändningen. Återkallar invändningen. ren sin talan, ma denna likväl vändaren sin talan, fâr denna likprövas, om särskilda skäl förelig- väl prövas, om särskilda skäl jörega. ligger. Talan jöres hos patentbesvärsrät- Talan förs hos patentbesvärsten genom besvär. rätten genom besvär. Mot patentbesvärsrättens slutliga beslut ma talan icke föras. 35 § Talan mot slutligt bes/ut av patentbesvärsrätten förs hos regeringsrätten genom besvär. Bestämmelserna i 35-37 §§ förvaltningsprocesslagen (1971:291) rörande besvär över kammarrätts beslut har därvid motsvarande tillämpning. Patentbesvärsrättens beslut skall innehålla uppgift om att särskilt tillstånd krävs för prövning av besvär till regeringsrätten och om de grunder på vilka sådant tillstånd meddelas. 36 § Har ansökan om namn bifallits, skall namnmyndigheten sedan beslutet vunnit laga kraft utfärda namnbevis till sökanden.

Förfarandet inför domstol

37 § Ansökan om förklaring att Ansökan om förklaring att namnbyte, som avses i l § tredje namnbyte som avses i 5§ Ersta stycket, 3 § andra stycket, 4, 5 eller stycket är förenligt med barnets 12 §, är förenligt med barnets bästa upptas av den rätt som har att bästa upptages av den rätt som har uppta fråga rörande vårdnaden om att upptaga fråga rörande vårdnaden barnet. om barnet. Ansökan enligt l5§ om rättens Särskild ansökan enligt 15§ om tillstånd att fä behålla släktnamn rättens tillstånd att få behålla upptages av den rätt som har att upp- släktnamn upptas av den rätt som rörande vårdnaden har att uppta fråga rörantaga fråga

F örfattningsförslag 35

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

om barnet eller, om barnet ej de vårdnaden om barnet eller, står under vårdnad, av rätten i om barnet ej står under vårdnad, den ort där barnet har sitt hem- av rätten i den ort där barnet vist. har sitt hemvist. Finnes ej sålunda behörig domstol, upptas ansökningen av Stockholms tingsrätt. 38 § I ärende som avses i 37§ förs- I ärende som avses i 37§ forsta stycket skall rätten, där så kan ta stycket skall rätten, där så kan ske, höra den vars släktnamn ske, höra den vars släktnamn barnet har och den vars släkt- barnet har och den vars släktnamn barnet avses skola for- namn barnet avses skola förvärva, även om de icke äro vård- värva, även om de icke är vårdnadshavare. Har barnet fyllt tolv nadshavare. Har barnet fyllt tolv år skall, om det finnes lämpligt, år skall även barnet höras om det jämväl barnet höras. Ära skäl där- finnes lämpligt. Om skäl föreligger, till, skall yttrande inhämtas från skall rätten inhämta yttrande från barbarnavårdsnämnden. navårdsnämnden. I ärende som avses i 37§ andra stycket skall rätten, där så kan ske, höra modern och den vars släktnamn barnet avses skola behålla. I övrigt gäller vad som sägs i forsta stycket.

39 § Sådan tvist angående släkt- Sådan tvist angående släktnamn, varom talan md föras i namn, varom talan fâr föras i särskild rättegång, instämmes till särskild rättegång, instämmes till den domstol, där den mot vilken den domstol, där den mot vilken talan väckes skall svara i tviste- talan väcks skall svara i tvistemål i allmänhet. Finnes icke så- mål i allmänhet. Finnes icke sålunda behörig domstol, väckes ta- lunda behörig domstol, väcks talan vid Stockholms râdhusrätt. lan vid Stockholms tingsrätt. Talan som avses i 17§ så ock Talan som avses i 17§ liksom talan enligt 18§ mot någon, som talan enligt 18§ mot någon, som enligt 13§ förvärvat av annan genom anmälan har förvärvat av efter ansökan hos namnmyndig- annan efter ansökan hos namnheten erhållet släktnamn, må ej myndigheten erhållet släktnamn, väckas senare än fem år efter det _fär ej väckas senare än fem år beslutet i anledning av ansök- efter det beslutet i anledning av ningen vunnit laga kraft. ansökningen vunnit laga kraft.

Särskilda bestämmelser

40 § (Upphävd tidigare)

36 Författningsförslag

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

42 § 41 § För den som står under annans För den som står under annans vårdnad och fyllt aderton år vårdnad och ej har fyllt 18 år ej eller ansökan av vård- görs anmälan eller ansökan av vårdgöres anmälan nadshavaren. nadshavaren. Har barn D!!! 15 a°rfa°r anmälan eller ansökan för barnet ej göras utan barnets samtycke. 41 § 42§ Samtycke varom förmå/es i 4 eller Samtycke som avses i 2 § andra 5 §, sa°ock samtycke som avses i 13 § stycket, 4 § andra stycket. 5 58, 7§ andra stycket skall lämnas muntli- första stycket, 10 § andra stycket gen injör pastor, hos vilken anmälan eller 41 § andra stycket skall lämnas om antagande av namnet sker, eller skriftligen med vittnen. Har i ärende ock skriftligen med vittnen. Samtycke som avses i5 § första stycket samtycke som avses i 10 § andra stycket skall lämnats hos rätten, behövs ej nytt lämnas skriftligen med vittnen. samtycke vid anmälan hos pastorsämbetet.

43§

Namnmyndighet är patent- och registreringsverket. De närmare föreskrifter som er- De närmare föreskrifter som erfordras för av den- fordras för tillämpningen av dentillämpningen na lag meddelas av regeringen elna lag meddelas av regeringen. ler myndighet som regeringen bestämmer.

IV Vissa bestämmelser för utlänningar

44 § Utländsk medborgare, som har hemvist här i landet, fârförvärva släktnamn genom anmälan hos pastorsämbetet enligt 1-6 §§, om det stâr klart att förvärvet blir gällande i hans hemland.

1 annat fall får utländsk medbor-

gare, som har hemvist här i landet,

efter ansökan hos namnmyndigheten

förvärva släktnamn som avses i 1-6 §§, om det kan antas, att förvärvet inte medför avsevärd olägenhet för ho-

F

örfattningsförslag 37

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

nom för den händelse det ej blir gällande i hemlandet. 45§ Utländsk medborgare, som har hemvist här i landet, får bära mellannamn enligt 7 §. 46 § Utländsk medborgare, som har hemvist här i landet, får efter ansökan hos namnmyndigheten förvärva släktnamn enligt 8-12 §§, om det stâr klart att förvärvet blir gällande i hans hemland eller om det kan antas, att förvärvet inte medför avsevärd olägenhet för honom för den händelse det ej blir gällande i hemlandet. 47 § Bestämmelserna i 15-18 §§ om förlust av släktnamn är tillämpliga ifråga om släktnamn somförvärvats enligt 44 eller 46 §. 48 § Utländskt barn som föds här i landet får förvärva förnamn genom anmälan hos pastorsämbetet enligt 23 § eller 24 § första stycket. Utländsk medborgare, som har hemvist här i landet, fâr efter ansökan hos namnmyndigheten förvärva eller ändra förnamn enligt 24 eller 25 §, om det stâr klart att förvärvet eller ändringen blir gällande i hans hemland eller om det kan antas, att förvärvet eller ändringen inte medför avsevärd olägenhet för honom för den händelse atgärden ej godtas i hemlandet. 49 § Vid tillämpning av denna lag och med stöd därav utfärdade föreskrifter likställs med svensk medborgare utländsk medborgare som adopterats av svensk medborgare, stats/ös person, som har hemvist här i landet eller, om han ej har hemvist,

38 F örfaltningsfdrslag

.Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

har sin visrelseort här, och politisk flykting, som har hemvist här i landet.

IV Ikraftträdande- och över- V Ikraftträdande- och över-

gángsbestämmelser gångsbestämmelser

44 § 50§ Denna lag träder i kraft den l januari 1964.

45 § 51 § Genom denna lag upphäves med de begränsningar som nedan stadgas den 5 december 1901 angående antagande av släktnamn, så förordningen finnes stridande mot beock vad i övrigt i lag eller särskild författning stämmelserna i denna lag. förekommer hänvisning till författ- Där i lag eller särskild författning ningsrum, som ersatts genom bestämmelse i denna lag, skall den bestämmelsen i stället tillämpas.

46 § 52 § l mom. släktnamn, vilket vid denna lags ikraftträdande finnes för någon antecknat i kyrkobok, tillkommer denne som om han förvärvat det enligt denna lag. 2 mom. släktnamn, som någon fått godkänt på sätt angives i § l punkt 5 förordningen den 5 december 1901 angående antagande av släktnamn men som ej vid denna lags ikraftträdande är antecknat för honom i kyrkobok, skall tillkomma honom som om han förvärvat namnet enligt denna lag, om han inom ett år från den dag namnet godkändes anmäler det hos pastor till införande i kyrkobok. Den som vid denna lags ikraftträdande saknar släktnamn äger inom två år därefter antaga sådant namn enligt bestämmelserna i § 1 punkt 3 nyssnämnda Har han ej inom sagda tid förvärvat släktnamn, skall förordning. under vilket han är antecknad i kyrkobok, tillkomma honom såsom tillnamn, släktnamn enligt denna lag. Kvinna, som är gift när denna lag träder i kraft, äger inom två år från ikraftträdandet hon hade genom anmälan hos pastor återtaga det släktnamn före lagens ikraftträdande, skall vad i som ogift. Har äktenskap upplösts 7§ stadgas äga tillämpning. av sådan 3 mom. Vad i denna lag stadgas utgör ej hinder för prövning väckt talan angående ensamrätt till namn, som före lagens ikraftträdande kunnat föras enligt äldre rätt. I fråga om släktnamn, som godkänts på sätt den 5 december 1901 angående antagande angives i § l punkt 5 förordningen av släktnamn, må talan väckas även efter lagens ikraftträdande, dock ej senare än två år från den dag namnet godkändes.

F 39

ärfattningwrslag

.Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

47 § 53§ Skall någon enligt denna lag Skall någon enligt denna lag förvärva annans släktnamn och förvärva annans släktnamn och saknar denne sådant namn men saknar denne sådant namn men finnes för honom i kyrkobok an- finnes för honom i kyrkobok antecknat tillnamn, gäller under den tecknat tillnamn, gäller under den övergångstid, som angives i 46 § övergångstid, som i 52§ angives 2 mom. andra stycket, förvärvet det- 2 mom. andra stycket, förvärvet detta namn. ta namn. Vad i 6§ och 46§ 2 mom. Vad i 6§ och 52§ 2 mom. tredje stycket första punkten tredje stycket första punkten stadgas om rätt för hustru att be- stadgas om rätt för hustru att behålla eller återtaga släktnamn, hålla eller återtaga släktnamn, som hon hade såsom ogift, skall, som hon hade såsom ogift, skall, om hon saknar eller före äkten- om hon saknar eller före äktenskapet saknat sådant släktnamn, skapet saknat sådant släktnamn, under den ovan i första stycket under den ovan i första stycket omförmälda övergångstiden i stäl- omförmälda i stälövergångstiden let gälla tillnamn, som är eller let gälla tillnamn, som är eller varit för henne såsom ogift an- varit för henne såsom anogift tecknat i kyrkobok. tecknat i kyrkobok. För den som enligt denna pa- För den som enligt denna paragraf förvärvat eller behållit till- ragraf förvärvat eller behållit tillnamn gäller vad i 46§ 2 mom. namn gäller vad i 52§ 2 mom. andra stycket sägs. andra stycket sägs.

l. Denna lag träder i kraft den 2. Bestämmelserna i 2 § första och tredje styckena äger tillämpning även när släktnamn förvärvats enligt 1 eller 2 § i tidigare lydelse eller enligt motsvarande äldre bestämmelser. 3. Bestämmelserna i 4 § första och tredje styckena äger tillämpning även när släktnamn förvärvats enligt 3 § första fjärde styckena i tidigare lydelse eller enligt motsvarande äldre bestämmelser. 4. Bestämmelserna i 5 § andra och fjärde styckena äger tillämpning även när släktnamn förvärvats enligt 5 § i tidigare lydelse eller enligt motsvarande äldre bestämmelse. 5. Bestämmelsen i 6 § tredje stycket äger tillämpning även när släktnamn förvärvats enligt 6 § första eller andra stycket i tidigare lydelse eller enligt motsvarande äldre bestämmelser. 6. Ingår tidigare gift kvinna, som enligt bestämmelse gällande före namnlagens ikraftträdande bär sitt eget och mannens släktnamn i förening, nytt äktenskap, anses vid tillämpning av 6 och 7 §§ det sålunda burna namnet som släktnamn förvärvat på grund av tidigare äktenskap. 7. Har före ikraftträdandet gjorts anmälan om tilläggsnamn för adoptivbarn enligt 3§ femte stycket i dess tidigare lydelse, får barnet bära tillläggsnamnet utan hinder av den nya lagen. Barnet äger dock ej samtidigt bära mellannamn enligt den nya lagen.

F

40 örfattningsfdrslag

8. Tilläggsnamn som avses i 6§ tredje stycket i dess tidigare lydelse anses som mellannamn enligt den nya lagen. 9. I ärende om godkännande av släktnamn som väckts hos namnmyndigheten före den nya lagens ikraftträdande tillämpas l0§ i sin tidigare lydelse. 10. I fråga om verkan av dom, varigenom fastställes att viss man icke är fader till barn, tillämpas äldre lag i fall då dom i första instans meddelats i målet före den nya lagens ikraftträdande. ll. Bestämmelsen i 41 § andra stycket om barns samtycke äger ej till- Iämpning i ärende som väckts genom anmälan eller ansökan före ikraftträdandet. ansökan med 12. Har före lagens ikraftträdande gjorts om släktnamn stöd av 8 § tredje stycket i tidigare lydelse, prövas ansökningen enligt äldre lag.

Författningsförslag 41

2. Förslag till

Förordning om ändring i namnförordningen (1963:528)1

Härigenom förordnas i fråga om namnförordningen (1963:528) dels att 3 och 8 §§ skall upphöra att gälla, dels att 1, 4, 5, 7, 9 och 10 §§ skall ha nedan angivna lydelse. Till följd härav skall namnförordningen ha följande lydelse från den dag denna Förordning träder i kraft.

Nuvarande lydelse Föreslagen hide/se 1§ Kungörelse av ansökan om Kungörelse av ansökan om släktnamn som omjörmäles i 32§ släktnamn som omförmäls i 32§ namnlagen (1963:521) skall inne- namnlagen (1963:521) skall innehålla förteckning över sökta släkt- hålla förteckning över sökta släktnamn samt uppgift om kungörel- namn samt uppgift om kungörelsedagen. Härjämte skall i kungö- sedagen. Härjämte skall i kungörelsen tillkännagivas, att den som relsen tillkännages, att den som vill framställa invändning mot vill framställa invändning mot ansökningen enligt 32§ namnla- ansökningen enligt 32§ namnlagen skall göra detta till namn- gen skall göra detta till namnmyndigheten skriftligen i två ex- myndigheten skriftligen i två exemplar inom en månad från emplar inom en månad från kungörelsedagen. kungörelsedagen. 2 § Framställes invändning mot ansökan om släktnamn och är invändningen ej uppenbart obefogad, skall sökanden föreläggas att inom viss tid avgiva yttrande. 3 § Finner namnmyndigheten rättens Upphävs. prövning jämlikt 12 § namnlagen erforderlig, skall sökanden föreläggas art inhämta rättens beslut. I föreläggandet skall namnmyndigheten lämna upplysningar, huru sökanden skall förfara, samt utsätta viss tid, inom vilken sökanden skall visa sig hava gjort ansökan hos domstol. 4 § 1 Senaste lydelse av Har beslut om bifall till ansö- Har beslut om bifall till ansörubriken 1975:1334 kan om erhållande av namn vunnit kan i namnärende vunnit laga l § 1977:907 laga kraft, skall namnmyndighe- kraft, skall namnmyndigheten 5 § 1971:908 ten omedelbart om beslutet un- omedelbart om beslutet underrät- förutvarande 6 § upphävd 1967:849 derrätta pastor i den församling, ta pastorsämbetet i den försam- 7 § 1975:1334 där den som avses med beslutet ling, där den som avses med be- 9 § 1976:1058 är kyrkobokförd. Underrättelse till slutet är kyrkobokförd eller, om han 10 § tillagd 1972:221.

42 F örfattningwrslag

Nu varande lydelse Föreslagen lydelse

pastor skall jämväl ske, där någon ej är kyrkobokjörd i svensk församling, vunnit jörklaring, att han ej längre där han senast varit kyrkobolqörd. I skall bära visst förnamn. fråga om förnamn underrättas även pastorsämbetet i födelsehemorten.

5§ Namnbevis skall utfärdas för varje Namnbevis skall utfärdas särskilt sökande särskilt; dock ma för varje sökande. Bevis rö-

bevis rörande släktnamn utfärdas rande släktnamn kan dock pa be-

gemensamt för man och hustru gäran utfärdas gemensamt för samt deras barn, som ej fyllt man och hustru samt deras barn, aderton år. som ej fyllt 18 år. Namnbevis avseende rätt för hustru att under äktenskap behålla annat släktnamn än det hon hade som ogift skall innehålla erinran om vad hon har an vidare iakttagajör att behålla namnet. 6 § (Upphävd tidigare) 7§ Vid ingivande av ansökan i Vid ingivande av ansökan i namnärende till namnmyndighe- namnärende till namnmyndigheten skall sökanden erlägga ansök- ten skall sökanden erlägga ansökningsavgift med 200 kronor. Uppla- ningsavgift. ger ansökan om erhållande av släkt- Avgiften utgör i ärende angáende namn mera än tre namnförslag, skall stavningsändring eller sådan ändring för varje förslag utöver de tre första av utländskt släktnamn som innebär därjämte erläggas en tilläggsavgift om en anpassning av namnet till svenska 20 kronor. förhållanden 50 kronor och i övriga ärenden 200 kronor. Göres ansökan om släktnamn Görs ansökan om släktnamn gemensamt av personer, för vilka gemensamt av personer, vilka enligt 5§ gemensamt namnbevis med städ av 5 § begär gemensamt ma° utfärdas, skall i ärendet erläg- namnbevis, skall i ärendet erläggas avgift allenast såsom för en gas avgift endast såsom för en sökande. sökande. Göres eljest ansökan om släkt- Görs i annat fall ansökan om namn gemensamt av flera, mä ej släktnamn gemensamt av flera, mer än dubbel avgift uttagas i fär ej mer än dubbel avgift uttaärendet. gas i ärendet. 8§ Har domstol i ärende som avses i 3 § Upphävs. funnit namnbytet icke vara förenligt

F örfattnlngsförslag 43

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

med barnets bästa, skall den därom underrätta namnmyndigheten sa snart beslutet vunnit laga kraft. 9§ Har domstol jämlikt 16, 17 el- Har domstol jämlikt 16, 17 eller 18§ namnlagen förklarat nå- ler 18§ namnlagen förklarat någon släktnamn förlustig, skall så gon släktnamn forlustig, skall snart beslutet vunnit laga kraft domstolen så snart beslutet vunnit meddelande tillställas pastor i den laga kraft översända en avskrift av församling, där den som förlorat beslutet till pastorsämbetet i den namnet är kyrkobokförd, med församling, där den som förlorat uppgift om det namn som järlørats och namnet är Kyrkobokförd. det namn som jörvärvats i dess ställe. Har domstol jämlikt 15§ Har domstol jämlikt 15§ namnlagen efter särskild ansökan namnlagen efter särskild ansökan meddelat barn tillstånd att behålla meddelat barn tillstånd att behålla viss mans släktnamn, skall så viss mans släktnamn, skall så snart beslutet vunnit laga kraft snart beslutet vunnit laga kraft meddelande tillställas pastor i den meddelande tillställas pastorsämförsamling, där barnet är kyrko- betet i den församling, där barnet bokfört. Om domstols skyldighet är kyrkobokfört. Om domstols att lämna uppgift till kyrkobok- skyldighet att lämna uppgift till föringen i annat fall som avses i kyrkobokföringen i annat fall som nämnda paragraf stadgas i kungö- avses i nämnda paragraf stadgas i relsen (1949:661) om skyldighet kungörelsen (1949:661) om skylför domstol att lämna uppgifter i dighet för domstol att lämna mål och ärenden enligt föräldra- uppgifter i mål och ärenden enbalken. ligt föräldrabalken. Rättens dom eller beslut angå- Rättens dom eller beslut i ende släktnamn eller förnamn skall namnärende skall genom domstogenom domstolens försorg i av- lens försorg i avskrift sändas till skrift sändas till namnmyndighe- namnmyndigheten. ten. 10§ Anmälan som enligt 27 § namnla- Riksskatteverket meddelar anvisgen må göras hos annan än pastor ningar som behövs för namnlagens tillskall göras hos utrlkesdepartementet. lämpnlng i ärenden hos pastorsämbe-

rena, i den män det ej ankommer pa

annan.

Denna förordning träder i kraft den

44 F örfattningsförslag

3. Förslag till Förordning om ändring i folkbokföringskungörelsen (1967:495) Härigenom förordnas i fråga om folkbokföringskungörelsen (1967:495) att l, 15, 31 och 35 §§ skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse l § Beteckningar i kungörelsen har samma betydelse som i folkbokföringsförordningen. I kungörelsen avses med länsregistrering: folkbokföring i särskilda register hos länsstyrelsen, pastorsämbetet: kyrkobokföringsmyndigheten i Församling eller kyrkobokföringsdistrikt, pastor: kyrkoherde, komminister i annexförsamling med egen kyrkobokföring eller i annat kyrkobokföringsdistrikt än kyrkoherdens och kyrkoadjunkt som domkapitlet förordnat att sköta kyrkobokföringen i sådan församling eller sådant distrikt, efternamn: släktnamn eller till- efternamn: släktnamn eller mel- /äggsnamn och släktnamn, Iannamn och släktnamn, gravsättning: gravsättning eller nedgrävning av eller utströende av avlidens aska, inllyttningsdag: dag från och med vilken person som inflyttat i församling är kyrkobokförd där, utflyttningsdag: dag från och med vilken en persons kyrkobokföring i församling icke längre gäller, därför att personen flyttat till annan församling eller till utlandet eller överförts till obefintligregister, personavi: en vid länsregistreringen upprättad handling som enligt fastställt formulär innehåller folkbokforingsuppgifter om en person. 15 § Barns födelsetid, härkomst, för- Barns födelsetid, härkomst, förnamn och dop antecknas i födel- namn och dop antecknas i födelse- och dopboken för barnets fö- se- och dopboken för barnets födelsehemort. delsehemort. Vad nu sagts gäller ej sådant särskilt förnamn som avses i 26 a § namnlagen (1963:521). Konfirmation och första nattvardsgång antecknas i konfirmationsboken för barnets kyrkobokföringsort. Har konfirmationen eller nattvardsgången ägt rum i annan församling, göres anteckning även i denna församlings konlirmationsbok. Hindersprövning och vigsel antecknas i äktenskapsboken för den församling där hindersprövningen skett. Dödsfall, jordfástning, eldbegängelse och gravsättning antecknas i dödoch begravningsboken för den församling där den döde är kyrkobokförd eller upptagen i obefintligregister. Kan den dödes kyrkobokföring ej utredas, göres anteckningen i död- och begravningsboken för den församling till vars pastorsämbete dödsfallet anmälts.

F örfattningJdrs/ag 45

.Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

31§ Underrättelse om vigsel sändes Underrättelse om vigsel sändes genast av vigselförrättaren till genast av vigselförrättaren till pastorsämbetet i den församling pastorsämbetet i den församling där vigseln skall antecknas. An- där vigseln skall antecknas. Annan Vigselförrättare än präst i den nan Vigselförrättare än präst i den församlingen lämnar sådan under- församlingen lämnar sådan underrättelse enligt formulär till vigsel- rättelse enligt fbnnulär till vigselattest. Har hustrun anmält till vig- attest. seljörrättaren att hon ämnar behålla det släktnamn som tillkom henne vid äktenskapets ingående, skall underrätte/sen innehålla uppgift om anmälningen. 35§ När till pastorsämbetet medde- När till pastorsämbetet meddelats att någon blivit svensk med- lats att någon blivit svensk medborgare eller att svensk medbor- borgare eller att svensk medborgare förvärvat utländskt namn på gare förvärvat utländskt namn på annat sätt än efter ansökan hos annat sätt än efter ansökan hos namnmyndigheten, sänder pastors- namnmyndigheten, sänder pastorsämbetet genast underrättelse till ämbetet genast underrättelse till namnmyndigheten om personens namnmyndigheten om personens efternamn. För kvinna som är el- efternamn. För den som är eller ler varit gift meddelas även hen- varit gift och förvärvat släktnamn nes namn som ogift. pâ grund av äktenskapet meddelas även hans eller hennes namn som ogift. Riksskatteverket får medge undantag från skyldigheten att sända underrättelse enligt första stycket.

Denna förordning träder i kraft den

1 Inledning

Den svenska namnrättens regler är sedan ett femtontal år tillbaka samlade i namnlagen (1963:521). Denna innehåller bestämmelser både om släktnamn och om fornamn. Bland de förra finns även ett par bestämmelser av internationellträttsligt innehåll. Förevarande betänkande avser en översyn av hela lagen. Dess tyngdpunkt kan sägas ligga i de bestämmelser om släktnamn som är av familjerättslig natur. För att söka skapa en så klar överblick som möjligt över det heterogena regelkomplex som namnlagstiftningen i sin helhet utgör har framställningen i det följande delats upp på tre huvudavdelningar: den forsta om släktnamn, den andra om fornamn och den tredje om internationellträttsliga regler. Varje avdelning har därefter delats in i avsnitt på sedvanligt sätt. Angående den formella sidan av ett kommittébetänkande har vissa råd och anvisningar meddelats i den av statsrådsberedningen år 1978 utgivna kommittéhandboken (Ds SB 1978:1). Dessa har såvitt möjligt följts. Pâ en punkt har dock avvikelse gjorts. Enligt handboken (s. 9) bör ordet utredning” användas bara när man avser kommittés verksamhet. Bakom det nu framlagda betänkandet står emellertid en ensam utredningsman, låt vara stöttad av experter och sekreterare. Han har inte kunnat uppträda under beteckningen kommitté, som antyder ett flertal, utan har på ett tidigare kommittéspråks tid antagit benämningen namnlagsutredningen. Det har synts oundvikligt att i texten som omväxling till denna långa benämning använda det kortare utredning. I fortsättningen används därför ”utredning” i en - f. ö. ingalunda okänd - betydelse som svarar mot kommitté. När själva arbetet avses används ordet utredningsarbetet.

2 Släktnamn

2.1 Utvecklingen i Sverige på namnrättens område

2.1.1 Det svenska namnskickets utveckling

En mera utförlig framställning av namnskickets utveckling i Europa och Sverige föreligger i namnrättskommitténs betänkande (196025) ”Förslag till namnlag”. Angående utvecklingen i Sverige kan i korta drag anföras följande. Ursprungligen utgjordes namnen av beteckningar som var lämpliga som karakteriseringsmedel, t. ex. beteckningar på djur, på eftertraktade egenskaper etc. Sådana beteckningar och, så småningom, religiöst förankrade uttryck, blev personnamn. De tilldelades som regel individen vid födelsen och motsvarade närmast vad vi i dag kallar förnamn. Så småningom uppstod emellertid ett behov att kunna genom ytterligare beteckningar skilja mellan personer med samma namn, vilket torde ha varit förutsättningen för tillnamnens uppkomst. Bland tillnamnen kan fyra huvudgrupper urskiljas: binamn, patronymikon, hemortsbeteckning och yrkesbeteckning. De tidigaste svenska tillnamn som innehöll personnamn var patronymika, som bildades på genitiven av faders förnamn med tillägg av -son eller -dotter (Erik Perssons barn blev Per Eriksson och Kerstin Eriksdotter). Denna namnbildning genom att faderns namn fördes vidare - den agnatiska principen - kunde någon gång brytas så att tillnamnet bildades på genitiven av moderns namn (metronymikon). Detta tycks främst ha förekommit, när barnet föddes efter faderns död, när modern var av förnämare börd än fadern eller hon gjort sig mera bemärkt än han eller när barnet var utomäktenskapligt. Binamnen utgjordes av beteckningar för kroppsliga eller andliga företeelser, som kunde ha samband med en person; som ett typiskt exempel ”Musta name mean kan nämnas Erik Läspe och Halte. De kunde även förekomma tillsammans something?” Alice asked med patronymikon (Långe Jöns Persson). Hemortsbeteckningar var vanliga doubtfully. ”Of course it must”, Humpty Dumpty på landsbygden och bestod som regel av prepositionen ”i” jämte ett gårdssaid with a short laugh: namn, bynamn eller annat ortnamn, t. ex. Per i Berga, Stina i Hagen. Även ”my name means the dessa kunde kombineras med patronymikon (Per Hansson i Berga). shape I am - and a good Bland yrkesnamnen var praktiskt taget alla möjligheter tillvaratagna. Då handsome shape it is, too. man finner ett yrkesnamn With a name like yours, är det dock inte säkert att det uttryckte namnbärarens verksamhet. you might be any shape, Hans Diekne kan ha fått sitt namn för att han var almost”. en skrivkunnig person, och Anders Präst kan ha hetat så därför att han (Lewis Carroll: Alice i tjänade hos prästen. underlandet.)

S0 Släktnamn

Det sista ledet i namnutvecklingen är uppkomsten av fasta släktnamn som inte särskilt utmärker en enskild person utan anger släktsammanhanget och för detta ändamål till generation av övergår på barnen från generation samma släkt. De första ärftliga släktnamnen synes ha uppstått inom det adliga ståndet under 1300-talet, då t. ex. Sture, Ribbing m. fl. namn började gå i arv. En faktor för utvecklingen av adliga släktnamn blev den sed som utviktig bildades med släkttecken i form av vapensköldar och sigill, vilka blev för ätterna sammanhållande symboler. Bruket av släktnamn inom adeln ökade under 1600-talets första hälft. Det är inte otänkbart att utvecklingen av som innehöll de adliga namnen påverkades av 1626 års riddarhusordning, förbud att anta annan släkts namn eller vapen. Släktnamnet kom därigenom med ättens vapensköld. Då vapensköldarna blev att i betydelse jämställas mera komplicerade och indelade i fält, tog namnskicket intryck av detta och de sammansatta namnen av typ Lilliehöök uppkom. I städerna började borgarna under l600-talet använda släktnamn. Ofta blev då den sammansatta namntypen mönster, och den släktnamnsform uppstod som representeras av namn som Bergström, Strömgren, Lindberg m. fl. Från medeltiden var det ganska vanligt att prästerna - och övriga universitetsutbildade - skrev sina namn i latinsk form. Denna tendens omfattade även tillnamnet: t. ex. Ericus Caroli och Abrahamus Angennannus. När släktnamn under 1600-talet började framträda även inom det andliga ståndet kom de därför ofta att bestå av härkomstbeteckningar i latinsk eller grekisk form som Arosenius, Phragmenius och Arenander. Bönderna behöll längre de gamla tillnamnen, framför allt patronymika och härkomstbeteckningar. Det blev huvudsakligen patronymika som senare kom att bli släktnamn, eftersom härkomstbeteckningen med sin sammanmed preposition var mindre tjänlig som släktnamn. sättning En särskild har sin utgångspunkt i soldatnamnen. grupp av släktnamn Dessa anknöts ofta till roten eller båtsmanshållet och kunde övergå från soldat till soldat utan avseende på släktskapsförhållanden. För adelns del kan släktnamnsutvecklingen sägas vara avslutad under 1600-talets senare hälft, då nyutfárdade sköldebrev i regel innehöll det släktnamn under vilket adlandet skedde. För övriga folkgrupper var utvecklingen ojämn. Den skedde av naturliga skäl snabbast bland prästerna och städernas fanns starka lokala namntraditioner, vilka inom borgare. På landsbygden vissa områden försenade släktnamnsutvecklingen. Den ringa rörligheten hos lantbefolkningen under tiden fram till mitten av 1800-talet torde också ha medverkat till att något mera utpräglat intresse för en övergång från tillnamn till släktnamn inte funnits. Eftersom möjligheten att anta och överge namn formellt var obegränsad kunde ett par generationer bära samma tillnamn, varefter nästa generation antingen återgick till ett tidigare namn eller antog ett helt nytt. Det är därför också ogörligt att säga när släktnamnen i hela riket blev fasta. Som alternativ till släktnamnen kvarstod under 1800-talets sista del dock i stort sett endast patronymika. Binamnen och yrkesbeteckningarna hade då antingen övergått till fasta släktnamn eller övergetts, och detsamma var - om än inte fullständigt - förhållandet med härkomstbeteckningarna.

Släkmamn 51

Släktnamnsutvecklingen i Sverige kan sägas ha blivit avslutad med namnlagens ikraftträdande år 1964. Enligt lagen förvärvar varje svensk medborgare vid födelsen ett släktnamn. I övergångsbestämmelserna till namnlagen föreskrevs vidare, att för den som vid lagens tillkomst saknade släktnamn och inte inom viss tid anmält antagande av visst släktnamn sådant tillnamn som fanns antecknat i kyrkoboken skulle i fortsättningen anses som släktnamn. Med tillnamn synes därvid ha avsetts patronymikon. Genom namnlagen upphävdes sålunda definitivt seden med växlande patronymika från generation till generation som tillnamn. En annan sak är att patronymikon i vissa fall kan användas som förnamn. Ett särpräglat namnskick med s. k. gårdsnamn har sedan länge rått i Dalarna och har där fortlevat vid sidan av namnlagen. Dessa gårdsnamn utgör namn på gårdarna i en by och fungerar samtidigt som ett slags släkt- eller familjenamn. Namnskicket innebär, att en person namnges genom sitt fornamn föregånget av gårdsnamnet, dvs. ett 0rd som anger från vilken gård han Gårdens namn kan ha bildats på olika sätt. Det kan ha sitt ursprung i en personbenämning, ett dopnamn, ett dopnamn jämte patronymikon, ett öknamn, ett soldatnamn eller en yrkesbeteckning m. m. Den ursprungliga avsikten med gårdsnamnen var att skilja mellan personer som hade samma förnamn. Genom att gårdsnamnen var knutna till gårdarna behölls de emellertid i stor utsträckning i generationer och fungerade som ett slags släkt- eller familjenamn för dem som hörde till gården, på sina håll även sedan den ursprungliga släkten dött ut. De som bodde på Saras gård hette alltid Saras Erik, Saras Per, Saras Märta etc. En följd av denna sed var bl. a., att en man som gifte sig och övertog sin hustrus föräldrars gård också övertog gårdsnamnet (tog särknamnet“).

2.1.2 Namnets rättsliga i

behandling Sverige

Namnets utveckling från förnamn över tillnamn till släktnamn har i allmänhet ägt rum spontant och speglat ett behov hos medborgarna av bättre och stabilare individualiseringsmedel. Stundom har samhället ansett ingripande nödvändigt för att påskynda utvecklingen eller för att hindra denna från att gå icke önskvärda Ett vägar. problem som för sin lösning krävt från samhällets åtgärder sida har varit frågan om skydd för befintliga namn och plikt för den enskilde att framträda under det namn som ansetts vara hans rätta. En förutsättning för ett sådant ingripande har emellertid i regel varit, att fasta normer för förvärv av namn existerat. En ytterligare uppgift för samhället på namnrättens område har därför blivit att befästa sedvanemässigt utbildade förvärvsformer eller, där sådana inte har funnits, att tillskapa en ordning för namnförvärv. Den första kända bestämmelsen om namn i Sverige finns i 1626 års riddarhusordning. Dess 23 § stadgade att ingen fick anta annan levande eller utdöd släkts namn eller vapen. Med utgångspunkt i detta stadgande gjorde adeln upprepade framställningar till Kungl. Majzt om skydd för adelns släktnamn. Dessa framställningar föranledde till slut dels en kunglig resolution 1682, dels ett kungligt brev till hovrätterna 1705. I resolutionen (23 §) anfördes: ”och sist beträffande de ofrälse män, som utdöd upptaga någon familjs namn, så skall sådant intet vidare tillåtas, utan måste i det fallet forfaras efter privilegiema”. I brevet till hovrätterna anbefalldes dessa att i protokoll och domar inte kalla missdådare vid sådana adliga namn som

52 Släktnamn

de kunde ha tagit samt att, då brottslingar inte dömdes till döden, vid straffansvar förbjuda dem att bruka namn som liknade ett adelsnamn. De adliga privilegierna av år 1723 innehöll inte någon direkt bestämmelse om skydd för adliga släktnamn. Emellertid anbefallde Kungl. Majzt i ett cirkulärbrev 1752 cheferna för armén till lands och sjöss att vid nästa mönstring ändra rullorna, om någon ryttare, dragon, soldat eller båtsman skulle ha tagit en adlig släkts namn. Ordern upprepades 1762. Sistnämnda år ersattes 1626 års riddarhusordning med en ny, men i denna fanns inte någon bestämmelse om namn. Sedan ridderskapet och adeln begärt att Kungl. Majzt ville ”ånyo genom allmänt påbud i nåder förordna det ingen ofrälse man varken av civil- eller militärstånden må vid ansenligt vite bära och bruka några av de tillnamn, som både de än subsisterande och utdöde adliga familjerna enligt matrikelns innehåll ensamma av kungl. nåd äro berättigade att nyttja och bruka”, förklarade Kungl. Majzt sig genom brev den 14 juli 1767 vilja samtycka till vad adeln sålunda begärt. De kungliga breven av 1752 och 1762 berörde direkt manskapet inom krigsmakten. Något stadgande om militärrnyndighetemas rätt att ingripa beträffande de underställdas namn fanns inte därutöver. 1 ett kungligt brev 1887 hänvisades till den av vederbörande generalmönsterherre ”enligt hävdvunnet bruk” dittills utövade rättigheten att för manskapet, vare sig indelt eller värvat, medge namnbyte samt bestämdes att denna rättighet i framtiden skulle utövas av regementschef eller motsvarande chef. En namnbestämmelse inflöt sedermera i det år 1889 fastställda tjänstereglementet för armén. För underofficerare utfärdades år 1880 ett cirkulär, i vilket - under åberopande av att det ansågs att namn, varunder en vid armén anställd person tillstånd mot annat var i annéns rullor upptagen, inte kunde utan vederbörligt utbytas - föreskrevs hur sådant namnbyte skulle tillgå. Slutligen fanns före 1900-talet en del bestämmelser angående sjömän, senast i ett reglemente för sjömanshusen i riket 1870. Däri stadgades att det namn varunder en sjöman först vid sjömanshusen inskrivits ej sedermera fick av honom förändras utan att anmälan i sådant avseende gjorts hos sjömanshusombudsmannen. De angivna bestämmelserna berörde som synes antingen ett visst stånd eller vissa yrkesgrupper. För folket i gemen fanns ännu vid utgången av 1800-talet inte några regler angående förvärv av namn eller skydd för namn i vidsträckt mening. Namnskyddet kom emellertid att beaktas under 1880talets lagstiftningsarbete angående varumärke och firma. I ett år 1882 framlagt forslag till varumärkeslag framhölls, att det redan kunde anses erkänt att näringsidkare även utan registrering åtnjöt skydd för sitt namn som varumärke. Lagstiftaren nöjde sig därför med att i lagtexten i 1884 års varumärkeslag erinra om detta skydd. I övrigt upptogs skydd för namn främst i form av förbud att registrera varumärke, vari obehörigen intagits annat namn än sökandens. Under förarbetena till 1887 års lagstiftning angående firma gjorde sig behovet av ett ordnat namnväsende starkare gällande. Sålunda diskuterades risken för förväxling av släktnamn med ett i firma ingående släktnamn så länge frågorna om släktnamn inte reglerats utan det stod envar fritt att byta namn. Ett önskemål om lagstiftning angående släktnamn bifölls dock inte. Departementschefen hänvisade till att denna fråga

Släkmamn 53

skulle lösas först om det vid tillämpningen av lirmalagen skulle komma fram behov av sådan lagstiftning. I samband med tillkomsten av 1894 års kyrkobokföringsförordning intogs i de Regler till församlingsbok med kommunionlängd” som fogades vid Förordningen en redan tidigare gällande bestämmelse av innehåll, att då ändring av befintligt namn skedde det gamla inte skulle falla bort ur kyrkoboken utan utsättas inom parentes tillsammans med det nya. Samtidigt inllöt i förordningen ett i förarbetena icke närmare motiverat förbud mot ändring av förnamn. Däremot medgav förordningen tillägg av förnamn genom dop. Vid 1896 års riksdag väckte chefen för fångvårdsstyrelsen, generaldirektören Sigfrid Wieselgren, i första kammaren en motion om släktnamnsfrågorna. Han framhöll, att han från sin verksamhet hade erfarenhet av dels hur bruket med patronymika lett till att så många personer bar de vanligaste sonnamnen att de inte längre kunde särskiljas med hjälp av förnamnen, dels hur friheten att anta annat namn lett till att förbrytare ständigt växlade namn och ofta uppträdde under kända släktnamn, i synnerhet adelsnamn. Det i motionen framförda yrkandet om lagstiftning angående personnamn föranledde dock ingen riksdagens åtgärd. Vid 1898 års riksdag yrkade Wieselgren återigen i frågan. lagstiftning Denna gång bifölls yrkandet. I riksdagsskrivelsen framhölls att ”lagbestämmelser som dels kraftigt främjade anläggandet av verkliga slägtnamn och dels gåve vid handen hvilka enskilda ett en gång antaget slägtnamn borde tillhöra och under hvilka betingelser andra borde anses uteslutna från rätt att antaga eller bära detta namn, likasom ock de former, hvilka för rätt att byta om slägt- eller efternamn borde iakttagas, skulle tjena till att bringa reda och ordning i flera samfundslifvets förhållanden, jemte det sålunda slägtens ideela rätt till sitt namn blefve sedd till godo”. Riksdagen påkallade sålunda en lagstiftning om namnfrågoma i hela deras vidd. Riksdagsskrivelsen sändes på remiss till bl. a. samtliga länsstyrelser och domkapitel. Under remissbehandlingen gjordes invändningar mot en så genomgripande och omfattande lagstiftning som föreslagits och särskilt mot tanken, att man skulle tvinga de släktnamnslösa att anta släktnamn. När ärendet anmäldes i statsrådet år 1900 begränsades ämnesområdet starkt. I stället for ett förslag till lag om släktnamn framlades ett förslag till förordning angående anteckning i kyrkobok om ändring eller antagande av släktnamn. Departementschefen fann bl. a., att införandet av en privaträtt till namn knappast skulle vara lämpligt. Han ansåg, att huvudvikten borde läggas på att sådana former för antagande eller ändring av släktnamn skapades, att varje ovisshet om en persons rätta namn undanröjdes. Detta mål kunde nås genom föreskrift om vissa villkor för ett nytt namns inskrivande i kyrkobok. Eftersom de ifrågasatta bestämmelserna inte omedelbart berörde privaträttsliga förhållanden, fann departementschefen inte anledning att meddela dem i civillags form. Genom att ge reglerna i form av en förordning ville han undvika missförstånd om betydelsen av meddelad tillåtelse att anta släktnamn och hålla möjligheterna öppna att lättare kunna jämka föreskrifterna. Efter remissbehandling och omarbetning av förslaget utfärdades den 5 december 1901 förordningen (1901 s. 125 nr 1) angående antagande av släktnamn (släktnamnsförordningen; SIF).

54 Släktnamn

Formellt var SlF närmast ett komplement till bestämmelserna om kyrkobokföring. Den innehöll bestämmelser om när antagande av nytt släktnamn fick antecknas i kyrkobok. SlF var i princip envar berättigad att få ett nytt släktnamn. Om Enligt sökanden redan hade ett ”mera egenartat släktnamn måste han dock enligt förordningen (§ 3) anföra skälig orsak” till namnändringen. När sökanden var bytesberättigad skulle det av honom sökta namnet godkännas, såvida det inte bars av annan släkt och tillika var av mera egenartad beskaffenhet eller kunde väcka anstöt. Uttrycket “mera egenartad beskaffenhet” synes närmast ha tolkats så, att det innefattade dels alla icke-sonnamn, dels sådana sonnamn som bildats på icke allmänt brukligt dopnamn. Den praxis som utvecklades ledde till att den tidigare fria rätten att anta nytt släktnamn inskränktes. I princip fick endast den som saknade släktnamn eller som hade sonnamn bildat på vanligt förnamn rätt att utan vidare byta släktnamn. Som nytt släktnamn fick antas antingen sonnamn bildat på vanligt förnamn eller ett helt nytt, av ingen släkt buret, namn. Så småningom gick praxis ett steg längre. Personer med namn som slutade på ”son” eller ”dotter” fick efter ansökan nytt släktnamn godkänt utan närmare prövning av det burna namnets relativa särprägel. Beträffande sökt namn utvecklades släktnamn - sonpraxis vidare så, att inget befintligt ej ens ett vanligt erhöll befintliga namn namn - godkändes som nytt släktnamn. Därigenom ett administrativt skydd, som kom att åtminstone de facto grunda en viss ensamrätt till namnet för dess bärare. S 1 F innehöll inga särbestämmelser om dubbelnamn. 1 princip kunde därför som nytt släktnamn godkännas ett dubbelnamn, som bestod av två fristående släktnamn med bindestreck emellan. I praktiken ställde sig myndigheterna dock avvisande till sådana namn. Vissa föreskrifter av familjerättslig natur upptogs i SlF. Sålunda föreskrevs, att äkta makar endast i förening fick göra anmälan eller ansökan enligt förordningen samt att anmälan eller ansökan av fader i regel gällde jämväl hans ”äkta barn” under 18 år. Vidare reglerades frånskild hustrus att återta släktnamn som tillkommit henne före äktenskapet. möjlighet Familjerättsliga bestämmelser om namn saknades i övrigt till dess 1915 års lag om äktenskaps ingående och upplösning trädde i kraft. Denna innehöll en bestämmelse om hustrus släktnamn i vissa fall av återgång av äktenskap. Därefter följde genom 1917 års lagar om barn utom äktenskap och om barns och adoptivbarns förvärv adoption regler angående utomäktenskapliga av släktnamn. Vidare erhölls genom 1920 års lag om barn i äktenskap och av samma år regler om inomäktenskapliga barns genom giftermålsbalken och om hustrus släktnamn. I samband med tillkomsten av dessa familjerättsliga regler ändrades SlF så, att anteckning av nytt släktnamn i kyrkobok fick ske då utomäktenskapligt barn antagit sin faders eller sin styvfaders släktnamn och då hustru anmält sig vilja bära eget och mannens släktnamn i förening eller hon återtagit det namn hon hade som ogift. Hustru kunde sålunda enligt uttrycklig föreskrift få dubbelnamn. Efter tillkomsten av SlF och nu nämnda familjerättsliga bestämmelser framställdes tid efter annan önskemål om reformering av namnrätten. Även förslag till lagstiftning framlades år 1921 av professorn Gösta Eberstein såsom särskilt tillkallad sakkunnig. Men ingen lagstiftning kom till stånd. Slutligen

Släktnamn 55

när statsmakterna ansåg tiden vara inne för ny lagstiftning tillsattes år 1956 namnrättskommittén. Denna foretog en genomgripande översyn av namnrätten i hela dess vidd och avgav år 1960 betänkandet (SOU 1960:5) ”Förslag till namnlag”. Detta förslag innefattade en reglering av både namnplikt och namnrätt. Formellt innebar förslaget, att alla bestämmelser om släktnamn och förnamn sammanfördes i en och samma lag. Sålunda överfördes till den föreslagna lagen från gifterrnåls- och föräldrabalkama de familjerättsliga bestämmelserna om förvärv och förlust av släktnamn. På grundval av förslaget antogs år 1963 namnlagen (1963:521), som trädde i kraft den 1 januari 1964.

2.1.3 Sammanfattning

Vid utgången av 1800-talet fanns inte några regler om förvärv av släktnamn eller om skydd för släktnamn i vidsträckt mening. Undantag utgjorde vissa regler om ett begränsat skydd för adliga namn och om namnbyte for manskapet inom krigsmakten och för sjömän. Lagstiftning om släktnamn infördes i Sverige först genom 1901 års släktnamnsförordning. Denna angav de förhållanden under vilka nytt släktnamn fick antecknas i kyrkobok och fonnema för godkännande av nytt släktnamn. Därigenom infördes en spärr mot de fria namnbyten som tidigare förekommit i stor omfattning. S1F innehöll också vissa bestämmelser av familjerättslig natur. Egentliga materiella familjerättsliga bestämmelser om släktnamn infördes dock först senare, i de familjerättsliga lagar som tillkom under åren 1915-1920. När arbetet med namnlagen påbörjades förelåg sålunda bestämmelser om hustrus samt om barns och adoptivbarns förvärv (och i vissa fall förlust) av släktnamn i giftermålsbalken och föräldrabalken. I den mån frågor rörande förnamn var lagligt reglerade återfanns bestämmelserna i 1946 års foIkbokföringsförordning. Genomförandet av namnlagen av år 1963 innebar, att alla bestämmelser som berör personnamn sammanfördes i en och samma lag.

2.2 Gällande rätt

Namnlagen (NL) reglerar såväl familjerättsliga som administrativa förvärv av släktnamn. Den innehåller också regler om skydd för släktnamn och om förlust av släktnamn. Vidare meddelas i lagen bestämmelser om förvärv av fornamn. Slutligen ges regler för förfarandet i mål och ärenden angående släktnamn eller förnamn. Vissa tillämpningsföreskrifter har meddelats i en särskild förordning, namnförordningen (1963:528). har sedan Namnlagen sin tillkomst undergått endast vissa smärre ändringar, i samband med ändringar i familjerättslagstiftningen. Grunddragen är sålunda desamma som vid lagens tillkomst. Namnlagen innehåller, förutom ikraftträdande- och Övergångsbestämmelser, tre avdelningar: en första om släktnamn (l-22 §§), en andra om förnamn (23-26 §§) och en tredje om förfarandet i mål och ärenden enligt lagen (27413 §§). En central ställning inom namnregleringen intar de familjerätts-

56 Släktnamn

om förvärv av släktnamn. Det är därför naturligt att liga bestämmelserna börja en redogörelse för gällande rätt med dessa. Lagen inleds med bestämmelser om barns förvärv av släktnamn (1-5 §§), varefter följer bestämmelser om hustrus förvärv av släktnamn (6 och 7 §§). Som emellertid barns namnförvärv beror av föräldrarnas släktnamn synes det naturligt att bestämmelserna om makars släktnamn i det följande presenteras före dem om barns släktnamn. Därefter följer en redogörelse för huvudinnehållet i bestämmelserna om förvärv av släktnamn i andra fall (8-12 §§), vissa gemensamma bestämmelser om förvärv av släktnamn (13 och 14 §§), bestämmelserna om skydd för släktnamn (19-22 §§) och om förlust av släktnamn (15-18 §§) samt bestämmelserna om förfarandet (27-43 §§). Bestämmelserna om förnamn berörs i det följande i avdelningen om förnamn.

2.2.1 FamiIjerätrs/iga förvärv av släktnamn 2.2.1.1 Makars släktnamn är enligt 6 § första stycket NL, att vid giftermål kvinnan för- Huvudregeln värvar mannens släktnamn genom vigseln. Hon äger emellertid, om hon hellre vill det, behålla det släktnamn hon hade som ogift eller också annat släktnamn som tillkom henne vid äktenskapets ingående. Hon skall då göra anmälan därom före Vigseln till pastor i den församling där hon är kyrkobokförd eller till vigselförrättaren. Är fråga om släktnamn som hon hade som ogift räcker det med anmälan. I annat fall måste hon dessförinnan inhämta namnmyndighetens tillstånd; för sådant krävs särskilda skäl. Har hustru behållit sitt tidigare släktnamn, får hon senare under äktenskapet genom anmälan hos pastor anta mannens släktnamn (6 § andra stycket). Hustru, som har förvärvat mannens släktnamn, tår framför detta som tilläggsnamn bära det släktnamn hon hade som ogift men inte annat släktnamn. Har hon behållit sitt släktnamn som ogift eller ett släktnamn som hon förvärvat genom tidigare äktenskap, lår hon framför detta som tillbära mannens släktnamn. Samma rätt till tilläggsnamn har hon läggsnamn efter äktenskapets upplösning genom mannens död eller genom skilsmässa (6§ tredje stycket). När hustru genom Vigseln eller genom anmälan under äktenskapet förvärvat mannens släktnamn är hon, så länge äktenskapet består, förhindrad att enbart genom anmälan återta släktnamn som tidigare tillkom henne. Har hon glömt att före vigseln göra anmälan om att hon vill behålla sitt namn eller ångrar hon sitt förvärv av mannens släktnamn, har hon dock rätt att efter prövning av namnmyndigheten enligt 11 § återförvärva ett släktnamn som hon tidigare har burit (14 §). Efter äktenskapets upplösning får hustru, som förvärvat mannens släktnamn, genom anmälan hos pastor återta det släktnamn hon hade som ogift (7 §). Mannens släktnamn påverkas ej av äktenskap. Vill makarna som gemensamt namn ha kvinnans släktnamn, får kvinnan enligt vad nyss sagts göra anmälan om att hon vill behålla namnet och mannen göra ansökan enligt 12§ om att få anta hennes släktnamn. För bifall till sådan ansökan krävs synnerliga skäl.

Släkmamn 57

Makar som har samma släktnamn får endast gemensamt ansöka om nytt släktnamn (14 §); hustru får dock som nämnts ensam efter prövning av namnmyndigheten åtena ett släktnamn som hon tidigare burit. Av bestämmelsen följer att namnförvärv på grund av legitimation eller adoption, som eljest sker automatiskt, inte inträder för den som är gift och har samma släktnamn som sin make. Inte heller kan den som är gift och har samma släktnamn som sin make utnyttja t. ex. sin rätt att genom anmälan anta moderns släktnamn som ogift. Vill han förvärva något av nu berörda namn måste han göra ansökan därom gemensamt med sin make. Ansökningen prövas enligt 12 §, varav följer att makarna måste visa synnerliga skäl för sin begäran. Hustrus rätt att ensam återförvärva ett tidigare släktnamn är en följd av att hustrun skulle ha kunnat före vigseln anmäla att hon ville behålla namnet i fråga. När makar gemensamt förvärvar nytt släktnamn antecknas detta för såväl mannen som hustrun såsom släktnamn som ogift. För hustruns del innebär detta - enligt gällande anvisningar för folkbokföringen - att hennes ursprungliga flicknamn stryks i kyrkoboken på samma sätt som det skulle ha strukits om hon före äktenskapet hade genom namnmyndighetens beslut förvärvat nytt släktnamn. Hustrus möjlighet att under äktenskapet behålla sitt släktnamn som ogift eller släktnamn från tidigare äktenskap synes inte ha utnyttjats i någon större utsträckning. Det vanliga är, att hustrun följer huvudregeln och genom vigseln förvärvar mannens släktnamn. Upplöses äktenskapet genom mannens död, behåller änkan vanligen mannens släktnamn. Däremot förekommer det inte sällan, att frånskild kvinna återtar sitt släktnamn som ogift. Som tidigare nämnts får frånskild kvinna vid omgifte behålla ett genom tidigare vigsel förvärvat släktnamn efter prövning av namnmyndigheten. Denna gör, såsom förutsattes vid namnlagens tillkomst, en avvägning mellan hustruns intresse av att få behålla namnet, den tidigare mannens intresse av att hon inte behåller det och den allmänna namnordningens intresse av att det inte i en familj införs ett släktnamn som saknar verklig anknytning till familjen. Särskilda skäl som godtas av namnmyndigheten är framför allt, att hustrun har vårdnaden om barn från det tidigare äktenskapet eller att hon i sin yrkesverksamhet har gjort sig känd under mannens släktnamn. I fråga om mannens rätt att anta sin hustrus släktnamn är namnmyndighetens praxis i dag densamma som den för vilken patent- och registreringsverket redogjorde i ett yttrande till första lagutskottet vid 1967 års riksdag. Däri anfördes bl.a. följande.

Numera beviljas hustrus namn för makar, om det är ett nybildat namn, som godkänts för hustrun eller släktingar till henne, och samtliga bärare av namnet lämnat sitt medgivande. Undantagsvis kan annat namn godkännas, nämligen om hustruns namn som ogift visserligen ej är nybildat men det kunnat utredas att namnet bärs endast av en klan begränsad krets av släktingar till hustrun och dessa medger att mannen får anta det. Endast i nu angivna situationer kan den av lagutskottet angivna förutsättningen att namnbytet ej är till märkbart förfång för annan” enligt verkets mening normalt sägas föreligga. Även i vissa andra situationer kan namnmyndigheten dock tänkas finna synnerliga skäl föreligga för mannen att anta hustruns ilicknamn. --- Såsom namnmyndigheten tillämpar namnlagen finns således visst utrymme

58 Släktnamn

för makar att övergå till mer särskiljande hustrunamn, om skälen anses tillräckligt starka och annans namnrätt icke lider intrång eller mannens skäl är så starka att intrånget får tålas.

2.2.1.2 Barns släktnamn

Namnlagens regler om barns släktnamn har genom lagen (1976:623) om ändring i namnlagen anpassats till vissa år 1976 genomförda ändringar i bördsreglerna i föräldrabalken. Redaktionellt företogs den ändsamtidigt ringen att termerna barn i äktenskap, äktenskaplig börd och barn utom äktenskap togs bon ur lagstiftningen. Begreppet legitimation finns inte heller längre i föräldrabalken. I det följande behålls emellertid i stor utsträckning nämnda tenner såsom mera praktiskt hanterliga än de omskrivningar eller förtydliganden som annars måste göras. Enligt 1 § NL förvärvar barn i äktenskap vid födelsen faderns släktnamn. Barn utom äktenskap förvärvar vid födelsen moderns släktnamn. Detsamma gäller barn som föds i äktenskap men för vilket en annan man än maken har erkänt faderskapet före födelsen. Med moderns släktnamn avses det släktnamn modern bär vid barnets födelse. När ett barns föräldrar ingår med varandra efter barnets födelse - - förvärvar äktenskap legitimation barnet därvid, om det är under 18 år, faderns släktnamn automatiskt. Har barnet vid legitimationen fyllt 18 år, får det anta faderns släktnamn genom anmälan hos pastor. Barn, som vid födelsen eller genom legitimation har förvärvat faderns släktnamn, får efter viss prövning anta moderns släktnamn som ogift. För barn under 18 år gäller sålunda, att rätten skall ha funnit namnbytet vara förenligt med barnets bästa. För barn som fyllt 18 år skall namnmyndigheten ge sitt tillstånd till namnbytet. För sådant tillstånd krävs särskilda skäl. Barn som vid födelsen har förvärvat moderns släktnamn äger genom anmälan hos pastor anta faderns släktnamn (2 §). Om domstol upphäver den legala faderskapspresumtionen, förlorar barnet mannens släktnamn, om modern har annat släktnamn; barnet förvärvar i stället moderns släktnamn. För barn utom äktenskap gäller, när domstol förklarar ett iaderskapserkännande sakna verkan eller ändrar eller undanröjer en faderskapsdom, att barnet kan gå namnet förlustigt på talan av mannen. Domstolen får dock på grund av synnerliga skäl tillåta barnet att behålla mannens släktnamn (15 och 16 §§). I praktiken händer det mycket sällan, att föräldrar under äktenskapets bestånd utnyttjar möjligheten att anmäla moderns släktnamn som ogift för barn under 18 år. Däremot är det ingalunda ovanligt, att en kvinna, som efter skilsmässa har återtagit sitt släktnamn som ogift och har vårdnaden om bam, begär att barnet skall få detta namn. Sådant namnbyte medges av domstolarna regelmässigt när fadern samtycker till namnbytet. 1 fall då han motsätter sig namnändringen är praxis åter mycket restriktiv. Namnmyndighetens praxis i fall då barn i äktenskap som har fyllt 18 år ansöker om att få moderns släktnamn varierar beroende på det burna och det sökta namnets karaktär. Det är sålunda lättare att få moderns släktnamn, om detta är mera särskiljande än faderns. Som särskilda skäl godtar namnmyndigheten i övrigt bl. a., att sökanden har tillbragt större delen

Släktnamn 59

av sin uppväxttid hos moderns släkt eller eljest kan visa större samhörighet med denna än med faderns släkt. För barn utom äktenskap utnyttjas ofta rätten enligt 2§ andra stycket att genom anmälan anta faderns släktnamn. Viss tveksamhet har uppkommit i tillämpningen, när fadern efter barnets födelse eller efter fastställelsen av faderskapet har förvärvat annat släktnamn. l anvisningar för folkbokföringen har riksskatteverket - efter samråd med namnmyndigheten - som sin uppfattning uttalat, att det släktnamn som fadern har när barnet gör sin anmälan är det namn som barnet får anta. I de fall då barnets anmälan görs sedan fadern efter ansökan förvärvat nytt släktnamn, anses enligt samma anvisningar l3§ andra stycket tillämpligt, vilket medför att faderns samtycke till barnets förvärv erfordras. Namnlagen innehåller vidare särskilda bestämmelser om släktnamn för adoptivbarn (3 §), styvbam (4 §) och fosterbarn (5 §). Adoplivbarn förvärvar genom adoptionen adoptantens eller, om det adopteras av makar, adoptivfaderns släktnamn. Rätten kan dock tillåta att barnet behåller sitt släktnamn. Har så skett, får barnet senare genom anmälan hos pastor anta adoptantens eller, när makar adopterat, adoptivfaderns släktnamn (3§ första stycket). Barn som adopterats av makar får efter viss prövning anta det släktnamn adoptivmodern hade som ogift. Är barnet under 18 år, sker prövningen av rätten, som skall bedöma om namnbytet är förenligt med barnets bästa. Namnet förvärvas därefter genom anmälan hos pastor. Har barnet fyllt 18 år, får det efter ansökan hos namnmyndigheten erhålla namnet, om särskilda skäl föreligger (3§ andra stycket). Enligt 3 § tredje stycket äger de nu återgivna bestämmelserna motsvarande tillämpning, när make adopterar andra makens bam. När barn adopterats av kvinna, som förvärvat sitt släktnamn genom äktenskap, fâr barnet genom anmälan hos pastor anta hennes namn som ogift. Detta gäller dock inte, om kvinnan vid adoptionen var gift med barnets fader eller adoptivfader eller om barnet efter adoptionen adopterats av hennes make (3§ fjärde stycket). Adoptivbam har till skillnad från annat barn rätt att bära tilläggsnamn. Har barnet förvärvat adoptantens släktnamn får det sålunda framför detta bära sitt eget tidigare namn som tilläggsnamn. Omvänt får barn, som behållit sitt släktnamn, framför detta bära adoptantens eller, när det adopterats av makar, adoptivfaderns släktnamn som tilläggsnamn (3§ femte stycket). Beträffande styvbam gäller den regeln, att om barnet är under 18 år och dess moder är gift med annan än barnets fader, det får anta styvfaderns släktnamn, om styvfadern samtycker därtill och rätten funnit namnbytet vara förenligt med barnets bästa (4§ forsta stycket). Detsamma gäller i fråga om adoptivbarn och adoptivmoderns man, som inte tillika är barnets adoptivfader (4§ andra stycket). Fosrerbarn under 18 år får anta fosterfaderns eller, om det omhändertagits av ensamstående kvinna, fostermoderns släktnamn, om fosterfadern eller, i det senare fallet, fostermodern samtycker därtill och rätten funnit namnbytet vara förenligt med barnets bästa (5 §).

60 Släktnamn

2.2.2 Administrativa förvärv av släktnamn Som huvudregel gäller att endast den sotn har ett släktnamn som inte är tillräckligt särskiljande eller som eljest är mindre tjänligt får anta annat släktnamn (8 §). Ansökan om namnbyte skall göras hos namnmyndigheten. I fråga om nytt släktnamn finns regler om hur det får vara beskalfat. Det skall sålunda till bildning, uttal och stavning överensstämma med inhemskt språkbruk. Det får inte uppfattas som benämning på järnvägsstation eller postanstalt eller annan sådan beteckning som kan vara vilseledande och inte heller väcka anstöt eller antas leda till obehag for bäraren (9 §). Vidare får det inte vara sådant att det kan lätt förväxlas med annans släktnamn eller allmänt känt släktnamn, som tillkommit utdöd släkt, eller allmänt känt utländskt släktnamn (10 §). Till dessa regler om skydd för annat släktnamn kommer motsvarande regler om skydd för annans konstnärsnamn eller likartat namn, som är allmänt känt, för beteckning för stiftelse, ideell förening och liknande eller för firma, varumärke eller annat kännetecken i näringsverksamhet. Oavsett om hinder Föreligger enligt det nu sagda kan namnmyndigheten bifalla ansökningen, om synnerliga skäl föreligger därtill (12 §).

2.2.3 Namnskydd

Enligt namnlagen åtnjuter varje släktnamn vad man brukar kalla administrativt skydd. Det innebär, att en person inte får efter ansökan hos namnmyndigheten förvärva vare sig ett släktnamn sotn redan tillkommer annan eller ett släktnamn som lätt kan förväxlas därmed (10 §, jfr det nyss sagda under 2.2.2). Skyddet kan dock genombrytas i undantagsfall, nämligen när synnerliga skäl föreligger för namnförvärvet (12 §). Bätare av släktnamn åtnjuter dessutom ett materiellt skydd för namnet. Det innebär, att om någon efter ansökan fått förvärva ett släktnamn enligt undantagsregeln eller fått ett namn godkänt av misstag och annans namnrätt därigenom blivit kränkt så att han lider förfång genom förväxlingsrisken, den kränkte får föra talan vid domstol mot förvärvaren om att denne skall gå förlustig namnet (17 §). Vidare gäller till förmån för den som förvärvat egenartat släktnamn att annan inte får bära ett släktnamn som lätt kan förväxlas därmed, utan att han kan åberopa rätt till namnet eller han eller hans släkt av ålder eller eljest enligt ortens sed burit det som tillnamn. Inte heller får någon obehörigen, till förlång för den som förvärvat egenartat släktnamn, i näringsverksamhet använda firma, varumärke eller annat kännetecken som lätt kan förväxlas med namnet. Detsamma gäller i fråga om beteckning för stiftelse, ideell förening eller därmed jämförlig sammanslutning (19 §). Släktnamn anses enligt l9§ som egenartat, om det är ägnat att utmärka tillhörighet till viss släkt. intrång i annans rätt till egenartat släktnamn kan medföra skyldighet- förutom att upphöra med användningen av namnet - att utge ersättning för lidande och annan skada (22 §). Vissa namnintrång kan dock få tålas av namnhavaren, om han inte inom rimlig tid inskrider mot dem (20 §).

Släktnamn 61

2.2.4 Förlust av släktnamn Namnlagen innehåller regler om förlust av släktnamn både för vissa fall, då ändring inträder i ett familjerättsligt förhållande som grundat rätt till ett släktnamn, och för fall då någon eljest - genom anmälan eller efter ansökan - förvärvat ett släktnamn som han egentligen inte är berättigad till. 1 familjerättsligt hänseende gäller sålunda för barn i äktenskap, att om domstol upphäver den legala faderskapspresumtionen barnet förlorar mannens släktnamn, om modern har annat släktnamn, och i stället förvärvar hennes släktnamn (15 §). Domstolen får dock tillåta att barnet behåller mannens släktnamn, om synnerliga skäl föreligger därtill. Att märka är att motsvarande regel om automatisk förlust av mannens släktnamn inte gäller för barn utom äktenskap, som antagit sin faders släktnamn. För sådant barn gäller i stället, att det vid upphävande av faderskapet kan förlora faderns släktnamn genom att fadern väcker talan därom vid domstol (16 §). En liknande regel gäller i fråga om den som i annat fall genom anmälan hos pastor förvärvat ett släktnamn, som inte rätteligen tillkommer honom. Den som oriktigt gjort ett administrativt förvärv av släktnamn, dvs. efter ansökan hos namnmyndigheten, går namnet förlustig om annan därigenom lider förlång till följd av risk för förväxling och väcker talan därom hos domstol (l 7 §). Namnet får dock behållas om synnerliga skäl föreligger därtill. Likaså kan intrång i annans rätt till egenartat släktnamn leda till förbud att använda namn.

2.2.5 Förfarander i mâl och ärenden angående släktnamn Var och en förvärvar automatiskt sin faders eller moders släktnamn vid födelsen.

Ändring av släktnamn kan enligt namnlagen ske på olika sätt: 1:0 auto-

matiskt, 2:0 genom anmälan hos pastor eller 3:0 efter ansökan hos namnmyndigheten. I vissa fall skall anmälan om namnbyte föregås av domstols eller namnmyndighetens prövning. Automatisk! verkande regler slår till i fall då hustru genom vigsel förvärvar mannens släktnamn, när barn genom legitimation förvärvar sin fars släktnamn och när adoptivbarn genom adoption förvärvar adoptantens släktnamn samt i vissa fall för barn som biperson vid vårdnadshavares namnförvärv. En anmälan är tillräcklig, när en person anses i och för sig ha rätt att förvärva ett släktnamn men likväl måste ta ett initiativ för att få det. Det är då alltid fråga om namnbyte av familjerättslig karaktär. Namnbyten genom anmälan har gjorts oberoende av myndighets prövning i den mån det ansetts möjligt med hänsyn till namnstabilitet och enskild persons namnskydd. l vissa fall har en prövning av domstol eller av namnmyndigheten dock ansetts erforderlig. När det gäller barn under 18 år krävs sålunda för namnändring, att rätten funnit namnbytet vara förenligt med barnets bästa. En anmälan om styvfars eller fosterföräldrars släktnamn för minderårigt barn förutsätter därutöver samtycke av den vars namn skall förvärvas. An-

62 Släktnamn

mälningen måste föregås av en prövning av namnmyndigheten när kvinna i nytt äktenskap vill behålla släktnamn som hon förvärvat på grund av tidigare äktenskap. I andra fall än de nu nämnda krävs för namnändring en ansökan hos namnmyndigheten. För bifall till en ansökan måste som framgått av det tidigare anförda vissa villkor vara uppfyllda i fråga om såväl det namn sökanden vill lämna som det namn han vill anta. Om sökanden kan visa synnerliga skäl för sin begäran, kan dock namnmyndigheten bifalla ansökningen, trots att hinder enligt lagen egentligen föreligger. Anmälan eller ansökan för den som står under annans vårdnad och ej fyllt 18 år görs av vårdnadshavaren (42 §). För samtycke som krävs i vissa fall gäller särskilda regler (41 §). Lagen innehåller vidare närmare bestämmelser om var och hur anmälan skall göras (27 §), om ansökan och dess behandling (30-33 §§) samt om beslut i anledning av anmälan (28 §) eller ansökan (33 §) och om talan mot sådant beslut (29 och 35 §§). Förfarandet inför domstol regleras i 37-39 §§. När ansökan om namn bifallits och beslutet vunnit laga kraft, skall namnmyndigheten utfärda namnbevis till sökanden (36 §). Namnmyndighet är patent- och registreringsverket (43 §).

2.3 Reformönskemål

Under den tid namnlagen varit i kraft har åtskilliga önskemål om reformer

framkommit. Ändringsförslag har tid efter annan framställts i riksdagen.

Även från namnmyndighetens sida har framförts önskemål om ändringar. Det har skett i en av patent- och registreringsverket i februari 1972 till chefen för justitiedepartementet avgiven skrivelse, som innehåller en redogörelse för namnmyndighetens erfarenheter från namnlagens tillämpning och önskemål om en översyn. Vissa delar av namnlagstiftningen, särskilt bestämmelserna om familjerättsliga namnförvärv, har också varit föremål för en allmän debatt, under vilken reforrnkrav framställts. Så har skett även i skriftliga och muntliga framställningar till utredningen och i samtal med utredningssekreteraren. För att alla ändringsförslag skall kunna lättare överblickas har de i det följande tagits upp under särskilda rubriker.

2.3.1 Familjerärrsliga förvärv av släktnamn 2.3.1.1 Makars släktnamn År 1967 väcktes i riksdagens båda kamrar motioner* om en ordning som underlättade för gift man att anta hustruns släktnamn som ogift. Motionärerna underströk att det var önskvärt att hustruns flicknamn kunde bli gemensamt för makarna, om det var ett mera särskiljande släktnamn som hon behållit vid äktenskapets ingående och som bars av makarnas barn. Vidare ansågs det bättre att makar, som inte ville bära mannens släktnamn, fick anta ett redan existerande namn än att makarna behövde välja ett nybildat namn. En sådan reform skulle också understryka likställigheten 1 1:612 och 11:776. mellan makarna. Motionerna avslogs av riksdagen.

Släktnamn 63

1 en motion år 19717 hemställdes om utredning eller omedelbart förslag om bl. a. rätt för makar att anta hustruns släktnamn som makarnas gemensamma släktnamn. Motionären gav exempel på fall, då det kunde vara synnerligen angeläget att makar skulle kunna få välja det mera särskiljande namn som kvinnan ofta bar. Han föreslog, att nuvarande regel om hustrus namnförvärv skulle ändras så, att vid giftermål vardera maken behöll sitt släktnamn, om inte makarna gemensamt anmälde att endera släktnamnet skulle vara deras gemensamma. Lagutskottet anförde bl. a., att från familjerättslig synpunkt reglerna om mannens rätt att förvärva hustruns släktnamn var i behov av en modernisering. 1 sammanhanget borde enligt utskottet också beaktas, att släktnamnet genom den ökade användningen av personnummer fått minskad betydelse för samhällets behov av att kunna identifiera medborgarna. Utskottet ansåg att det behövdes en översyn av bestämmelserna om makars

rätt att anta enderas släktnamn som gemensamt? Riksdagen gav till känna vad utskottet anfört, varpå Kungl. Majzt beslöt nu ifrågavarande utredningf*

Även under det förevarande utredningsarbetets gång har önskemål om ändringar framförts motionsvis i riksdagen. l motionen 1976/77:664 påtalades det förhållandet att, när gift kvinna tillsammans med sin man förvärvar nytt släktnamn, hennes tlicknamn stryks ur folkbokföringen. Se vidare härom strax i det följande. - l motionen 1977/782361 yrkades den ändringen av namnlagen att frånskild kvinna skall i nytt gifte äga behålla sitt släktnamn från det tidigare äktenskapet utan prövning av namnmyndigheten (jfr 6§ första stycket NL). Båda motionerna avslogs under hänvisning till förevarande utredning. Från namnmyndighetens sida har framförts en rad reformönskemål i fråga om de familjerättsliga bestämmelserna i lagen. De berör inte så mycket de grundläggande bestämmelserna utan tar mera sikte på olägenheter av gällande rätt i vissa särskilda situationer. Innebörden av önskemålen är i fråga om makars namn i huvudsak följande. Som anmärkts i avsnittet 2.2.1.1 kan makar, som har samma släktnamn, enligt 14§ NL förvärva annat släktnamn endast gemensamt. Det innebär bl. a. att automatiska förvärv av släktnamn eller förvärv genom anmälan inte kan komma till stånd för den som är gift och har samma släktnamn som sin make. Make kan sålunda inte genom anmälan enligt 1 eller 2§ anta sin moders namn som ogift och inte heller genom anmälan enligt 2 § anta sin faders namn. Detsamma gäller i fråga om namnförvärv genom anmälan enligt 3, 4 eller 5 § för adoptivbarn, styvbarn och fosterbam. Namnmyndigheten ifrågasätter om denna olikhet, beroende på om vederbörande är gift eller inte, är rimlig. För gift kvinna medför namnändring i vissa fall otillfredsställande resultat. Om makar, som efter vanligheten har mannens släktnamn som gemensamt namn, efter ansökan förvärvar t. ex. mannens mors namn som ogift eller nybildat släktnamn, kommer det nya av namnmyndigheten godkända namnet att gälla som eget namn för både mannen och hustrun. Det får till följd att för hustrun stryks i folkbokföringen inte bara det tidigare namnet 21971559. i äktenskapet utan också hennes namn som ogift (llicknamn). Skulle hon 3LU 1971:18. efter äktenskapets upplösning gifta om sig och förvärva den nya mannens släktnamn, blir det under det tidigare äktenskapet godkända namnet an- “Rskr 1971:261.

64 Släktnamn

tecknat som hennes släktnamn som ogift. Det medför i sin tur, att hennes barn i det nya äktenskapet får enligt l § tredje stycket NL anta detta godkända namn såsom sin mors namn som ogift men inte hennes egentliga flicknamn, som blivit stmket ur folkbokföringen. Det anses inte rimligt att en kvinnas flicknamn på detta sätt ”försvinner” utan att kvinnan åsyftar det. Även en sökt stavningsändring kan medföra liknande resultat, eftersom den enligt uttalande under förarbetena till NL skall jämställas med namnbyte (prop. 1963:37 s. 87). Gift kvinna bör enligt namnmyndigheten kunna genom anmälan enligt 6§ andra stycket NL anta mannens släktnamn inte bara när hon, såsom förutsätts i lagrummet, behållit tidigare släktnamn utan också i andra fall när hon har annat namn än mannen. Det kan gälla t. ex. fall då hon med stöd av 11 § NL återtagit tidigare släktnamn eller hon i anledning av äktenskapet gjort ansökan enligt 6 § första stycket NL hos namnmyndigheten om att få behålla namn från tidigare äktenskap men namnmyndigheten inte har hunnit meddela beslut förrän efter det nya äktenskapets ingående. Ett annat fall då hustrun bör kunna genom anmälan enligt 6 § andra stycket NL anta mannens släktnamn är det då mannen är utländsk medborgare och enligt sitt hemlands lag fått ensam anta nytt släktnamn. Gift kvinna får enligt 6§ tredje stycket NL bära tilläggsnamn antingen så, att hon antar mannens släktnamn och framför detta bär som tilläggsnamn det släktnamn hon hade som ogift, eller så, att hon behåller sitt släktnamn och framför detta bär mannens släktnamn som tilläggsnamn. Däremot äger hon inte som tilläggsnamn framför mannens släktnamn bära släktnamn som hon förvärvat genom tidigare äktenskap. Önskemål förekommer om att så skall få ske. Om gift kvinna, som antagit mannens släktnamn, får med namnmyndighetens tillstånd enligt ll § NL återgå till släktnamn som hon förvärvat genom ett tidigare äktenskap, blir detta namn antecknat i folkbokföringen som nytt ”eget” släktnamn för kvinnan. Det föranleder, att hennes ursprungliga släktnamn som ogift (flicknamn) stryks helt. Hon kan således inte därefter återgå till detta namn, t. ex. efter det nya äktenskapets upplösning. Ett sätt att undgå denna ”knappast önskvärda effekt” är enligt namnmyndigheten att öppna möjlighet för kvinna, som ingår nytt äktenskap, att få behålla släktnamnet från det tidigare äktenskapet som tilläggsnamn. Över huvud bör enligt namnmyndigheten övervägas att införa möjlighet för makar att var för sig få namnändring till stånd även i fall då de bär samma namn. För hustrun finns vissa möjligheter därtill enligt 11 § men för mannen saknas sådan möjlighet i t. ex. det fallet att han fått förvärva hustruns släktnamn. En situation som inte är förutsedd i lagen är den då man och kvinna sammanbor utan äktenskap. I många sådana fall har yppats önskemål om namngemenskap. Dessa har i några fall kunnat tillgodoses med tillämpning av 12 §. Fallen bör uppmärksammas. En annan fråga som anses böra uppmärksammas är den då en syskonkrets vill anta ett nybildat släktnamn och bland syskonen finns en gift kvinna, som har förvärvat sin mans namn. Det har ansetts tveksamt, om namnmyndighetens beslut kan avse ändring av hennes namn som ogift.

Släktnamn 65

2.3.1.2 Barns släktnamn Såvitt angår barns släktnamn erinrades i den tidigare nämnda år 1971 väckta motionen i riksdagen om namnrättskommitténs förslag, att barn i äktenskap skulle kunna utan prövning genom anmälan anta moderns släktnamn som ogift. Motionären utgick från att makar skulle få rätt att fritt välja vilkenderas namn de ville ha som gemensamt namn och underströk, att det kunde vara mycket angeläget t. ex. i fall då mannen av yrkesskäl önskade behålla sitt släktnamn, att makarna fick rätt att gemensamt besluta att ge barnet moderns släktnamn som ogift. Detta kunde vara ett namn som var vida mer särskiljande än mannens. Vidare åberopade motionären den alltmer omfattande likaprincipen i könsrollshänseende och den nuvarande huvudmålsättningen att i olika sammanhang låta kontrahenterna i ett äktenskap gemensamt få bestämma i olika angelägenheter. I motionen yrkades, att riksdagen skulle anhålla om utredning eller omedelbart förslag rörande rätt för vårdnadshavare att genom anmälan låta barn i äktenskap få anta moderns släktnamn som ogift. Lagutskottet anförde med utförlig motivering, att reglerna om makars släktnamn behövde överses, och tillade, att en översyn av namnlagens regler borde avse namnlagen i dess helhet. Med anledning därav fann utskottet det inte erforderligt att göra något särskilt uttalande i frågan, huruvida domstols prövning av frågan om barns namnbyte borde behållas eller ej. Som nämnts under 2.2.1.2 äger adoptivbarn bära tilläggsnamn, antingen så, att det bär sitt namn från tiden före adoptionen som tilläggsnamn före adoptantens släktnamn, eller så, att det bär det senare som tilläggsnamn framför släktnamnet från tiden fore adoptionen. Motsvarande ordning anses enligt namnmyndigheten böra övervägas för styvbarn. Bestämmelserna i 13§ om bipersoners förvärv av släktnamn är så utformade att de i vissa fall kolliderar med de bestämmelser om barns släktnamn som för namnbyte kräver förklaring av rätten, att den funnit namnbytet vara förenligt med barnets bästa. Om t. ex. en frånskild kvinna med vårdnad om underåriga barn enligt 7§ återtar sitt släktnamn som ogift, kan barnen enligt 1 § tredje stycket förvärva samma namn först efter sådan prövning av rätten som nyss nämnts. I sådant ärende får barnens fader tillfälle att yttra sig. Om han motsätter sig namnbytet, blir enligt rådande praxis ansökningen sällan bifallen. Men om modern efter ansökan antar sin mors namn som ogift eller ett nybildat egenartat släktnamn, förvärvar barnen namnet enligt 13§ utan hänsyn till faderns inställning och utan prövning av rätten. Andra liknande fall finns. En sådan ordning torde inte ha varit avsedd utan bör enligt namnmyndigheten ses över.

2.3.2 Administrativa förvärv av släktnamn I en motion till 1975/76 års riksdag, motionen nr 460, hemställdes om sådana åtgärder att varje myndig medborgare i vårt land skulle äga utan kostnad få sitt namns stavning ändrad i folkbokföringen på det sätt han önskade. Motionen avslogs på förslag av skatteutskottet, som menade att motionären ej anfört tillräckliga skäl för att nuvarande ordning skulle frångås (SkU 1975/76154).

66 Släktnamn

1 motionen 1977/78:1473 anmärktes, att den senaste förteckningen över (Svensk namnbok 1964, utarbetad av 1962 års släktförslag till släktnamn SOU 1964:14) upptar namn som verkar konstruerade och namnskommitté, främmande för vårt språk, och hemställdes, att man borde pröva möjligheten av namnkombinationer på kvinnliga förnamn, såsom Helgason, Helgadotter m. ll. Motionen avslogs på förslag av lagutskottet, som ansåg att förevarande utredningsarbete inte borde föregripas (LU 1977/78:13). Uttrycket ”nytt släktnamn” i 10§ andra stycket och 13§ andra stycket kunna föranleda feltolkningar. Ett för- NL sägs enligt namnmyndigheten önskas, så att det klart framgår att det är ett nybildat, av namntydligande myndigheten godkänt släktnamn som avses. av 12 § NL har i praktiken kommit att bli mer omfattande Tillämpningen

än som förutsattes under förarbetena. Åtskilliga fall är sådana att namn-

ansett sig böra tumma på anspråken på ”synnerliga skäl”. myndigheten En rad sådana fall har angivits av namnmyndigheten, som menar att en

översyn i dessa delar bör ske. Många av fallen är sådana att viss närmare eller familjeanknytning föreligger och motiverar bifallsbeslut. släktskap anses kunna avvaras i åtskilliga fall såsom Kungörande av ansökningar Å andra sidan finns bland de fall som prövas enligt 11 § NL vissa onödigt. fall där kungörande synes böra ske. Bestämmelsen i 32 § om kungörande

bör enligt namnmyndigheten ändras, så att det i vissa fall kan överlämnas åt namnmyndigheten att avgöra huruvida kungörande bör ske. Den nyss berörda frågan om ändring av ett släktnamns stavning har tagits den 9 december 1977 från byrákratiutredningen till upp även i en skrivelse menar det vara motiverat att namnlagsutredningen. Byråkratiutredningen kunde handläggas i en undersöka, om inte ärenden om stavningsändring enklare än vanliga ansökningar om nytt släktnamn och därmed ordning som föranleda en lägre avgift än den som nu gäller och som är densamma för ansökan om namnbyte, 200 kronor. En särskild fråga som väckts av kyrkobokföringsinspektören i Västerås stift gäller de s. k. gårdsnamnen i Dalarna (se avsnitt 2.1.1). Han har i skrivelse den 9 december 1975 fäst utredningens uppmärksamhet på detta särpräglade namnskick att utredningen möjligheten att inom och hemställt, överväger ram skapa utrymme för bibehållande av detta namnskick. namnlagens

2.3.3 Förfarandet i mål och ärenden enligt namnlagen

beslut av namnmyndigheten föras Enligt 35§ NL får talan mot slutligt om det gått honom emot. Har ansökan bifallits trots att inav sökanden, vändning framställts i behörig ordning, får enligt samma paragraf talan föras Fall finns emellertid, där kungörande inte av den som gjort invändningen. som avses i paragrafen kommer till stånd sker och alltså ingen invändning men där tredje man i annan ordning får tillfälle att yttra sig. Ett exempel förvärvat mannens namn därpå är när förut gift kvinna i nytt äktenskap men vill återta namn från det första äktenskapet. Detta kan hon få efter

prövning av namnmyndigheten enligt 11 §. I sådant ärende bereder namnregelmässigt mannen i det första äktenskapet tillfälle att yttra myndigheten innehåller emellertid inte någon bestämmelse om rätt för sig. Namnlagen honom att föra talan mot namnmyndighetens beslut för det fall att an-

Släktnamn 67

sökningen bifalles mot hans bestridande. Sådan rätt bör enligt namnmyndigheten finnas.

2.4 Utredningens direktiv

1 utredningens direktiv, som återfinns i protokollet över justitieärenden den 5 maj 1972, yttrade föredragande statsrådet Lidbom:

Namnlagen (1963:521) trädde i kraft den l januari 1964 och har alltså nu gällt under drygt åtta år. Under denna tid har den undergått vissa ändringar. Bl. a. kan nämnas att den reform av de utomäktenskapliga barnens rättsställning som genomfördes år 1970 också innebar att sådant bam frck generell rätt att anta sin fars släktnamn oberoende av dennes medgivande. Den allmänna samhällsutvecklingen och erfarenheterna från tillämpningen av lagen har nu aktualiserat vissa reformfrågor. Riksdagen uttalade sig förra året för att en översyn av lagen borde komma till stånd (LU 1971:18, rskr 1971:261). Patent- och registreringsverket har i sin egenskap av namnmyndighet i skrivelse till chefen för justitiedepanementet i februari 1972 förklarat sig vitsorda behovet av en sådan översyn och närmare redovisat erfarenheterna från den hittillsvarande tillämpningen av lagen. Även jag anser att tiden nu är mogen för en översyn av namnlagen. Uppgiften bör anförtros åt en särskild sakkunnig. Namnrättens regler präglas av avvägningar mellan offentligrättsliga och privaträttsliga hänsyn. Vid en översyn av lagen kan det finnas anledning att göra nya avvägningar. Numera används i ökad utsträckning personnummer som identifreringsmedel i olika sammanhang. Det är möjligt att detta i någon mån har minskat behovet från det allmännas synpunkt av stabilitet i namnordningen och att det därför nu kan finnas utrymme för något större hänsynstagande till de enskildas intresse av att själva få välja sitt namn. Å andra sidan måste beaktas att det alltjämt åtminstone i fråga om mera särpräglade namn föreligger ett berättigat krav på att namnet skyddas mot obehörig användning. När riksdagen förra året behandlade frågan om översyn av namnlagen uppmärksammades särskilt reglerna om förvärv av släktnamn genom äktenskap och om inomäktenskapliga barns förvärv av släktnamn. De nuvarande reglerna bygger på den agnatiska namnföljden, som innebär att barn i äktenskap i princip får faderns och inte moderns släktnamn. Vidare gäller att hustru genom äktenskapet får mannens släktnamn. Från dessa huvudregler görs dock i lagen betydande avsteg. Barn i äktenskap som är under 18 år kan anta moderns släktnamn som ogift, om domstol har funnit namnbytet förenligt med barnets bästa. Om barnet är över 18 år kan det erhålla moderns släktnamn som ogift efter ansökan hos namnmyndigheten, såvida särskilda skäl föreligger. Kvinna kan under äktenskapet behålla sitt släktnamn som ogift, om hon har gjort anmälan härom före vigseln. Om särskilda skäl föreligger, kan hon efter ansökan hos namnmyndigheten få tillstånd att behålla annat namn, t. ex. förutvarande makes namn, som hon bar vid äktenskapets ingående. Om hon genom äktenskapet har förvärvat mannens släktnamn, kan hon framför detta bära sitt eget släktnamn som ogift i form av ett tilläggsnamn och i annat fall kan hon bära mannens släktnamn som tilläggsnamn. Efter äktenskapets upplösning har hon rätt att återta sitt släktnamn som ogift. Om särskilda skäl föreligger, kan hon såväl under äktenskapet som efter dettas upplösning efter ansökan hos namnmyndigheten få tillstånd att återta släktnamn som hon tidigare har haft. Namnlagen lämnar vidare viss möjlighet för makar att som gemensamt namn anta hustruns släktnamn som ogift. Ett villkor härför är dock att det föreligger synnerliga skäl. Namnmyndigheten har till följd härav medgivit sådant namnbyte endast i begränsad omfattning. De regler som sålunda gäller i fråga om makars namn överensstämmer inte helt

68 Släkmamn

med en modern syn på förhållandet mellan makarna i ett äktenskap. Den sakkunnige bör överväga vilka ändringar i nuvarande regler som kan påkallas av nutida uppfattning om äktenskapet som en form för frivillig samlevnad mellan självständiga personer. Enligt min mening förefaller det vara en naturlig utgångspunkt vid utformningen av regler om makars släktnamn att makarna bör kunna välja mellan att bära samma namn eller att behålla vardera sitt namn. Det bör också stå make fritt att använda den andre makens namn som tilläggsnamn. Vissa undantag från dessa huvudprinciper torde dock bli nödvändiga, bl. a. för de fall då make förvärvat sitt släktnamn genom giftermål. En reform av lagreglerna i nu antydd riktning kräver en översyn också av de regler som gäller makes möjligheter att under äktenskapet förvärva nytt släktnamn eller återta tidigare sådant namn. Bestämmelserna om barns släktnamn har givetvis nära samband med de regler som gäller för makar. Barn i äktenskap bör i princip ha lika rätt till sin mors som till sin fars släktnamn och föräldrarna bör ha frihet att välja vilket av dessa namn barnet skall bära. Av praktiska skäl behövs emellertid en regel om vilket namn barnet skall ha när föräldrarna inte bestämt något härom. Utformningen av en sådan regel bör ske mot bakgrund av de ändrade bestämmelser om makars förvärv av släktnamn som den sakkunnige kan komma att föreslå. De problem jag nu har berört har inte någon direkt motsvarighet när det gäller utomäktenskapliga barn. I fråga om dem torde namnlagens nuvarande regler i och för sig vara tillfredsställande. Namnlagen innehåller inte några särskilda bestämmelser som reglerar namnfrågan för personer som lever tillsammans under äktenskapsliknande förhållanden utan att vara gifta. Från namnmyndigheten har uppgivits att det ofta förekommer att samboende man och kvinna som inte är gifta önskar bära samma släktnamn. Detta önskemål har i viss utsträckning kunnat tillgodoses med stöd av nuvarande regler i namnlagen. Vid utredningsarbetet bör övervägas om det finns behov av särskilda regler om namnförvärv för samboende. För att en person skall ha rätt att anta ett nybildat släktnamn krävs enligt namnlagen att hans aktuella släktnamn inte är tillräckligt särskiljande eller annars är mindre tjänligt. l princip anser jag det ändamålsenligt att alltjämt ställa upp vissa villkor av denna typ för att ett namnbyte skall få komma i fråga. Det finns dock mot bakgrund av vad jag inledningsvis anförde skäl att överväga om reglerna kan mjukas upp något så att större hänsyn kan tas till de enskildas önskemål. Eftersom man kan räkna med att det aktuella namnets bristande särskiljningsförmåga även i fortsättningen kommer att utgöra en grund för rätt till nambyte, bör den sakkunnige se över de riktlinjer för bedömningen av denna fråga som namnrättskommittén drog upp under förarbetena till namnlagen på grundval av då gjorda frekvensundersökningar. Sedan föredragande statsrådet berört vissa intemationellträttsliga frågor, till vilka återkommer under avdelning 4, fortsatte statsrådet: framställningen Det bör stå den sakkunnige fritt att inom ramen för utredningsuppdraget ta upp även andra frågor än dem som jag här uttryckligen har nämnt. Han bör ta del av de erfarenheter av lagens tillämpning som nu föreligger och mot bakgrund därav närmare överväga vilka förbättringar som kan åstadkommas. l lagtekniskt avseende är namnlagen ganska komplicerad. Den sakkunnige bör sträva efter att göra reglerna enklare och mer lättillgängliga. Tillkomsten av namnlagen föregicks av samarbete på nordiskt plan. Även vid den nu aktuella översynen bör möjligheterna till sådant samarbete tillvaratas,

Släktnamn 69

2.5 Utredningsarbetet

2.5.1 Sociologisk undersökning, m. m. Till ledning för utredningsarbetet har självfallet främst tjänat - utom direktiven - de önskemål om reformer som tid efter annan framställts i riksdagen, som förts fram av namnmyndigheten eller som kommit ut av den allmänna debatten. Utredningen har emellertid inte velat stödja sig enbart på enstaka röster som höjts i den ena eller andra riktningen. Reglerna om släktnamn är av den naturen att de i högsta grad angår alla medborgare. Detta gäller särskilt de familjerättsliga bestämmelserna om namnförvärv. Reglerna bör därför utformas så att de bäst passar det stora flertalet. Med hänsyn härtill har utredningen känt behov av att söka få reda på den uppfattning som råder hos allmänheten. I detta syfte har utredningen med vederbörligt tillstånd uppdragit åt sociologiska institutionen vid Uppsala universitet att göra en undersökning i saken. Undersökningen utfördes våren 1975 under ledning av docenten Jan Trost i samråd med utredningen. Trost har sammanfattat undersökningsresultatet i en i juni 1975 avgiven rapport under titeln “Vad skall vi heta?” Denna fogas till betänkandet som bilaga I. Undersökningen begränsades till de familjerättsliga bestämmelserna om släktnamn. Den omfattade sålunda frågor om det lämpliga i att medlemmarna i en familj har samma eller skilda släktnamn, om regleringen av makars släktnamn i samband med äktenskaps ingående och upplösning samt vid omgifte och slutligen om barns förvärv av släktnamn. Undersökningen utfördes genom en postenkät. Den omfattade 1023 personer i åldern 18-35 år, bosatta i Sverige, vilka uttagits genom ett slumpmässigt urval ur statistiska centralbyråns register över Sveriges befolkning. Begränsningen till den angivna åldersgruppen gjordes för att såvitt möjligt säkerställa att svar skulle erhållas från sådana för vilka namnfrågorna kunde väntas vara aktuella både såvitt gäller makars namn och beträffande barns namn. Totalt lämnades 832 svar på enkäten. Sammanfattningsvis gav undersökningen följande resultat. I frågan om makars släktnamn fann ett överväldigande flertal (78 %) det lämpligt eller önskvärt att makar har samma släktnamn. När det gäller makes förvärv av släktnamn i samband med Vigseln visar svarsfördelningen följande. Nästan 40 % fann nuvarande regel om hustruns automatiska förvärv av mannens

namn vara bra. Av dem som svarade ansåg 25%, att

regeln är bra men bör utvidgas så, att mannen får möjlighet att anta hustruns släktnamn. En andel om 22 % menade, att det inte skall finnas någon automatisk regel utan att makarna skall bestämma släktnamn i samband med Vigseln, och l3 % ansåg, att huvudregeln bör vara att makarna behåller i sina resp. namn om de inte vidtar någon särskild åtgärd. Enkäten innehöll också frågor beträffande rätt för frånskild make att behålla sitt släktnamn från tidigare äktenskap dels i allmänhet, dels vid omgifte. En majoritet av de tillfrågade, 59 %, ansåg, att såväl man som kvinna skall ha rätt att om han eller hon så önskar behålla släktnamn, som förvärvats på grund av äktenskap, efter äktenskapets upplösning oavsett om han eller hon gifter om sig.

70 Släktnamn

Såvitt gäller barns släktnamn avsåg undersökningen endast barn i äktenskap. Enligt flertalet svar, 64 %, bör när föräldrarna har samma släktnamn även barnen ha detta namn. Detta är en naturlig följd av att det stora flertalet (74 %) anser det lämpligt, att alla familjemedlemmar har samma namn. Namnet kan vara antingen faderns eller moderns, beroende på vilket namn som är makarnas gemensamma. Har föräldrarna skilda släktnamn bör enligt ca 78 % av svaren föräldrarna ha rätt att fritt välja vilket av namnen barnet skall ha, sålunda utan någon automatiskt verkande regel om barnets namnförvärv vid födelsen. De flesta utgick emellertid samtidigt från att en sådan situation sällan uppkom för bam i äktenskap, eftersom makar normalt förutsattes ha samma släktnamn. Flertalet av dem som svarade ansåg också, att föräldrarnas rätt att bestämma vilket släktnamn barnet skall ha bör omfatta även släktnamn som endera förvärvat på grund av ett tidigare äktenskap. Vad angår den betydelse som kan tillmätas undersökningen kan enligt Trost bruttourvalet anses fullt representativt för hela befolkningen i den undersökningen omfattar. Antalet avgivna svar är likaså helt åldersgrupp tillfredsställande. Men det bortfall om 18,7 % som skett medför att nettourvalet inte blivit helt representativt för befolkningen. Vissa andra felkällor kan inte uteslutas, t. ex. att de tillfrågade satt kryss i fel ruta eller att något fel förekommit vid kodning eller stansning av svaren. Beaktas bör vidare att frågorna har måst formuleras så enkelt som möjligt, bl. a. utan angivande av alla de konsekvenser ett val enligt olika alternativ kan få. Kännedom hos de tillfrågade om sådana konsekvenser skulle möjligen ha kunnat påverka svaren. Utredningen anser sig dock kunna utgå från att den bild undersökningen ger av allmänhetens inställning vid tiden för undersökningens genomförande är tillräckligt rättvisande för att kunna tjäna till vägledning vid utredningens överväganden. Släktnamnsfrågorna har emellertid under senaste tid blivit livligt uppmärksammade i den allmänna debatten. Till stor del sammanhänger detta med kännedomen om utredningsarbetet. Utredningen har också under arbetets gång på frågor beredvilligt tillkännagivit sina tankar för att stimulera till debatt och söka få fram synpunkter från skilda håll. Den förskjutning i synsättet som på senare tid ägt rum på familjerättens område överhuvud Särskild betydelse måste tillmätas de strägäller inte minst namnfrågorna. vanden mot jämställdhet mellan könen som tagit sig uttryck i olika former. De utgångspunkter för arbetet som till en början kunde väljas på grundval av resultatet av den sociologiska undersökningen har med hänsyn till denna utveckling fått revideras undan för undan. Erfarenheter från tidigare lagstiftningsarbete på familjerättens område har medverkat till att utredningen velat avvakta den fortgående diskussionen för att såvitt möjligt undvika en diskussion som tar fart efter nya linjer först när utredningsarbetet är avslutat. Ytterligare en omständighet som haft betydelse för utredningens arbete är frågan om personnumrens fortbestånd. Under våren 1977 väcktes nämligen fråga om inte personnumren borde avskaffas i dataregistren. Datalagstiftningskommittén har i ett i juni 1978 avgivet betänkande (SOU 1978:54) Personregister, datorer, integritet” övervägt frågan men stannat för att inte föreslå slopande av personnumren. Frågan om personnumrens avskaffande synes därmed komma att falla.

Släktnamn 71

2.5.2 Genealogiska synpunkter En reform som tillgodoser alla eller flertalet framställda önskemål kan antas leda till bl. a., att makar i större utsträckning än nu kommer att ha skilda släktnamn och att den enhetlighet som nu råder i fråga om släktnamnsförvärv för barn i äktenskap kommer att splittras, i det att sådana barn skulle kunna förvärva än moderns, än faderns släktnamn. Detta skulle ge en löslighet åt systemet som kan befaras få menliga verkningar för den genealogiska forskningen. Utredningen har för den skull tagit upp överläggningar med representanter för Genealogiska föreningen. Utöver vad som förekommit vid dessa överläggningar har medlemmen i föreningen Karl Hård sammanfattat en rad synpunkter i en skritt den 1 oktober 1978 med rubriken “Några punkter kring släktnamn och namnlag, vilken överlämnats av föreningen till namnlagsutredningen. Från vad sålunda förekommit kan nämnas i huvudsak följande. Från Genealogiska föreningens sida har framhållits önskvärdheten av namnstabilitet i så stor utsträckning som möjligt. Därvid har tryckts på släktnamnets egenskap att vara både ett uttryck för namnbärarens identitet och en symbol för släkttillhörighet. Särskilt den senare egenskapen skjuter intresset av namngemenskap inom en familj på grund enbart av familjegemenskapen åt sidan. Släktskap tas i en mera inskränkt betydelse. lnom genealogin räknas sålunda endast agnatisk släktskap, ätten. Detta sammanhänger med att genealogin menar sig behöva ett släktbegrepp som sorteringsgrund med kravet att var och en skall kunna föras till någon - men endast en - släkt. Därmed erhålles ett entydigt system. Teoretiskt kunde som grund väljas antingen fädernet eller mödemet. Sedan århundraden har emellertid fädernesläkten valts som grund, och här har bildats en stark tradition. Den agnatiska namnsynen har därmed blivit ett kulturarv som bör bevaras. Namnförvärv enbart för att nå namngemenskap inom en familj står egentligen i strid med släktnamnets egenskap av sammanhållande symbol för släkten. I äldre tid förekom inte heller namnlikhet inom familjen. Make bör dock skäligen få ta andra makens namn som uttryck för samhörighet. Men huvudregeln bör vara, att namnlikheten upphör med samhörigheten. Släktnamn, som förvärvats genom äktenskap, bör efter äktenskapets upphörande inte få föras vidare till ny äktenskaplig gemenskap. Enligt Genealogiska föreningens mening bör ny lag ge utrymme för patronymika, så att varje val av släktnamn inbegriper möjligheten att övergå till patronymikon. Ett sätt att skydda vissa släktnamn kunde vara att låta släktföreningar registrera släktnamn, som de vill ha skyddade, med släktföreningarna som bevakare. Sådant särskilt skydd skulle innebära, att namnet inte fick väljas fritt på kognatisk linje utan släktföreningens medgivande. Byte till släktnamn, som utgör faders släktnamn som ogift eller av fader antaget nytt släktnamn, eller till släktnamn, som eljest ger uttryck åt agnatisk släkttillhörighet, bör dock få ske även om namnet bärs av annan. Byte till moders släktnamn som ogift eller av modern antaget nytt släktnamn bör medges med förbehåll för särskilt skydd som nyss nämnts. Nya dubbelnamn bör enligt föreningen inte tillföras vår namnflora.

72 Släktnamn

Särskilda lagbestämmelser bör ges för gårdsnamn och adliga ättenamn. Lagstiftningen bör möjliggöra att de förra kan behållas även i folkbokföringen. 1 fråga om de senare skulle regleringen ta sikte på sådana ättenamn som består av huvudord jämte prefix eller sufiix, t. ex. af“, von”, ”af Eka och Lindö”, ”af Gälared och Kolbäck, och innebära, att då sådant namn förs utanför släkten det omfattar bara själva huvudordet. För de ättenamn som består av enbart ett huvudord synes dock en sådan särreglering inte möjlig.

2.5.3 Nordiskt samarbete Den avvaktande hållning utredningen intagit under arbetets gång har föranletts även av utvecklingen i de övriga nordiska länderna. På initiativ av den svenska utredningen har nordiskt samarbete förekommit. 1 detta har representanter för samtliga nordiska länder utom Island deltagit. Samarbetet inleddes med överläggningar i Helsingfors den 30 januari 1974 mellan utredningen och en arbetsgrupp i det finska justitiedepartementet, som då redan hade lagt fram ett förslag till lag om släktnamn. Därefter hölls överläggningar i Stockholm den 7 juni 1974 mellan den svenska utredningen och representanter för de danska, norska och finska justitiedepartementen. Vid dessa överläggningar framkom, att det norska justitiedepanementet avsåg att ta upp vissa frågor i namnlagen i samband med en allmän översyn av lagbestämmelser rörande kvinnans rättsliga ställning och att det finska förslaget skulle ytterligare överarbetas. I Danmark förelåg däremot inte några planer på en reform av namnlagen. Nya överläggningar hölls i Stockholm den 2 april 1976. Inom det norska justitiedepartementet hade då tillsatts en särskild arbetsgrupp för översyn av vissa bestämmelser i namnlagen. Ett av arbetsgruppen upprättat förslag presenterades. Samtidigt presenterades förslag till viss ändring i det tidigare finska förslaget. Sedan det norska förslaget sänts ut på remiss blev det av intresse även för den svenska utredningen att avvakta remissutfallet för att därmed få ytterligare vägledning i arbetet. Nya nordiska överläggningar hölls därefter i Stockholm den 9 juni 1977. Därvid nåddes enighet om det huvudsakliga innehållet i de familjerättsliga bestämmelserna om släktnamnsförvärv, sådana dessa borde framläggas i Sverige, Finland och Norge. Från dansk sida anfördes samtidigt, att ändringar i reglerna om makars och barns släktnamn nu kunde förmodas bli påfordrade även i Danmark och att man i så fall fick räkna med regler av huvudsakligen samma innehåll som i då föreliggande nordiska förslag. I de nordiska överläggningarna har deltagit, från Danmark kontorchef Jacques Hermann vid överläggningarna år 1974 och kontorchef Karsten Hjorth vid överläggningarna åren 1976 och 1977 samt kancellist Inger Finsen vid samtliga överläggningar, från Finland lagstiftningsråden Ritva Halme- Kauranen vid överläggningarna år 1974 och år 1976 och Matti Savolainen vid samtliga överläggningar samt från Norge konsulent Ole Fisknes vid överläggningarna år 1974, byråsjef Grete Gørvell Halvorsen vid överläggningarna år 1976 och konsulent Anne Lise Rønneberg vid 1977 års överläggningar.

Släkmamn 73

2.6 Utländsk rätt

Av utländsk namnlagstiftning tilldrar sig egentligen endast bestämmelserna om familjerättsliga namnförvärv intresse för den nu ifrågavarande översynen av den svenska namnlagen. Redogörelsen i det Följande begränsas därför till dessa bestämmelser.

2.6.1 De nordiska länderna Den svenska namnlagen tillkom efter samarbete mellan Sverige, Danmark och Norge. I de båda grannländerna utfärdades nya namnlagar ungefär samtidigt, i Danmark år 1961 och i Norge år 1964. I stort sett är bestämmelserna likartade i de tre länderna. Endast smärre skillnader finns. Den finska namnrätten, som återfinns dels i 1920 års lag om släktnamn, dels i 1929 års äktenskapslag, dels i 1975 års lag om barns rättsliga ställning, har vissa grunddrag gemensamma med lagstiftningen i de tre nyssnämnda länderna. Den skiljer sig dock från denna i åtskilliga hänseenden. Island har en från övriga nordiska länder helt avvikande lagstiftning, i det att där inte får sedan år 1925 antas släktnamn utan endast patronymikon eller metronymikon. I det följande lämnas en redogörelse för det väsentliga innehållet i de lagar och lagförslag som föreligger i våra nordiska grannländer. Först berörs reglerna om makars släktnamn och därefter reglerna om barns släktnamn.

2.6.1.1 Makars släktnamn I Danmark förvärvar hustrun vid äktenskapets ingående mannens släktnamn, om hon inte dessförinnan hos vigselmyndigheten anmält, att hon vill bära det släktnamn hon hade före äktenskapet. Anmälningen får avse antingen hennes flicknamn eller ett namn från ett tidigare äktenskap. Frånskild kvinna får sålunda utan särskild prövning behålla sin förre makes namn i det nya äktenskapet. Har hustrun behållit sitt tidigare namn har hon rätt att under äktenskapet genom anmälan anta mannens släktnamn. Om äktenskapet upplöses kan hustru, som har förvärvat mannens släktnamn, genom anmälan återta det släktnamn hon hade som ogift. - Enligt ett cirkulär om utfärdande av namnbevis kan en gift man, genom namnbevis så snart vigseln ägt rum, få tillstånd att ta hustruns flicknamn om hustrun samtycker till hans förvärv. Sådant förvärv får ske även om makarna har fått hemskillnad eller flyttat isär. Hustru som har mannens släktnamn kan utan särskilt tillstånd använda sitt flicknamn eller mannens mellannamn som mellannamn. Har hon behållit sitt namn som ogift eller sitt namn från ett tidigare äktenskap kan hon använda mannens släktnamn som mellannamn. (Enligt dansk rätt kan man alltså ha kombinationen Bengt Rosengren Svensson och Anna Svensson Rosengren.) Vidare kan makar genom namnbevis förvärva mellannamn enligt följande. Mannen kan som mellannamn få det namn hustrun hade som ogift om hustrun samtycker till det. Han kan förvärva hustruns mellannamn som

74 Släktnamn

mellannamn, om hustrun samtycker och om hon enligt lag skulle kunna ha namnet som släktnamn. Motsvarande ordning gäller för hustruns förvärv av mannens mellannamn som mellannamn. En hustru kan förvärva sitt namn i tidigare äktenskap som mellannamn. Däremot kan mannen inte förvärva detta hustruns mellannamn som mellannamn. I Finland gäller f. n. att hustrun genom vigseln förvärvar mannens släktnamn. Däremot har finsk hustru inte rätt att behålla enbart sitt eget släktnamn. Vill hon använda det namn hon hade som ogift, får hon bära det tillsammans med mannens namn. Änka har inte rätt att återta sitt tidigare släktnamn annat än genom namnbyte i administrativ ordning. Frånskild kvinna kan välja, om hon vill behålla mannens släktnamn eller återta det släktnamn hon hade som ogift. Sedan en arbetsgrupp år 1973 lagt fram ett förslag till ändring av gällande regler har inom det finska justitieministeriet utarbetats ett utkast till proposition till riksdagen med förslag till lag om släktnamn. Enligt detta utkast skall makar, när de ingår äktenskap, äga rätt att genom anmälan välja ett gemensamt släktnamn. Som gemensamt släktnamn kan antas det släktnamn som någondera maken senast hade som ogift men ej släktnamn som förvärvats genom tidigare äktenskap. Har anmälan inte skett vid vigseln kan namngemenskap komma till stånd endast genom ansökan hos namnmyndighet om namnändring. Om makar inte vill anta gemensamt släktnamn behåller de var och en det släktnamn han eller hon hade när äktenskapet ingicks. Vid äktenskapets upplösning får enligt förslaget make, som förvärvat andra makens namn, välja om han eller hon vill behålla det förvärvade namnet eller återta antingen det namn han eller hon senast hade som ogift eller det namn han eller hon bar vid äktenskapets ingående. Förslaget innehåller inga bestämmelser om rätt för make att ha mellannamn. Enligt den norska namnlagen får hustrun vid vigseln mannens släktnamn, om hon inte dessförinnan anmäler, att hon vill behålla sitt släktnamn som ogift. Vill hon behålla ett släktnamn från tidigare äktenskap måste hon ansöka därom hos justitiedepartementet och visa att det är av betydelse för henne. Vid äktenskapets upplösning genom äktenskapsskillnad skall domstolen pröva, om hustrun får behålla mannens släktnamn. Änka behåller däremot namnet utan vidare. - Mannen kan efter ansökan hos justitiedepartementet få anta hustruns släktnamn som ogift om namnet hör till de mera vanliga. Är det mindre vanligt måste han visa, att det är av särskild betydelse för honom. Sedan en arbetsgrupp, i samband med en översyn av norska lagbestämmelser rörande kvinnans rättsliga ställning i olika hänseenden, år 1976 föreslagit vissa ändringar i bestämmelserna om makars namnförvärv har inom det norska justitiedepartementet utarbetats ett förslag, som i huvudsak innebär följande. Som huvudregel skall gälla, att vardera maken behåller det namn han hade vid äktenskapets ingående, om inte makarna före Vigseln anmäler till vigselforrättaren, att de båda vill anta antingen det släktnamn mannen hade som ogift eller det släktnamn kvinnan hade som ogift. Om makarna behåller sina namn vid äktenskapets ingående men senare ångrar sig och vill ha gemensamt namn, kan anmälan göras hos folkregistret. En person, som är eller har varit gift, kan genom anmälan till folkregistret återta det

Släktnamn 75

släktnamn han eller hon hade som ogift eller annat släktnamn som han eller hon förlorade vid äktenskapets ingående. En sådan anmälan kan också göras hos domstol eller fylkesmannen i samband med skilsmässa eller hos vigselförrättaren i samband med nytt giftermål. Make som har förvärvat andra makens släktnamn kan genom anmälan få som mellannamn framför detta använda det släktnamn han eller hon hade som ogift. Make som vill bära sitt släktnamn från tidigare äktenskap som mellannamn måste ansöka därom hos namnmyndigheten. Detsamma gäller när make vill bära andra makens släktnamn som mellannamn]

2.6.1.2 Barns släktnamn I Danmark förvärvar barn i äktenskap vid födelsen faderns släktnamn. Legitimeras barnet före fyllda 18 år genom att föräldrarna ingår äktenskap, får det vid legitimationen faderns namn. Har barnet vid legitimationen fyllt 18 år, sker däremot ingen ändring av barnets namn, om inte barnet gör anmälan därom. Barn i äktenskap, som bär faderns släktnamn, kan, oavsett ålder, genom anmälan anta moderns llicknamn. Barn utom äktenskap förvärvar vid födelsen det släktnamn modern då bär. Har modern förvärvat sitt namn genom äktenskap, kan barnet genom anmälan anta hennes flicknamn. När faderskapet har fastställts, kan barnet genom anmälan anta faderns släktnamn. Både barn i och barn utom äktenskap har en vidsträckt rätt till mellannamn. Sålunda kan barnet vid dop eller annan namngivning som mellannamn erhålla faderns eller modems mellannamn eller ett släktnamn, som burits av någon av barnets föräldrar eller dess mor- eller farföräldrar, dock inte namn som förvärvats genom äktenskap. Om barn ändrar släktnamn från faderns namn till moderns namn eller omvänt, kan det behålla sitt tidigare släktnamn som mellannamn. Sedan den första namngivningen avslutats, kan barnet genom namnbevis få tillåtelse att som mellannamn bära faderns, adoptivfaders, modems eller adoptivmoders mellannamn eller helsyskons vid dop eller annan namngivning förvärvade mellannamn. Barn kan också genom namnbevis få tillåtelse att som mellannamn bära fareller morföräldrars mellannamn eller mellannamn som föräldrarnas helsyskon fått vid dop eller annan namngivning. I det senare fallet måste dock fadern eller modern samtycka. Barn kan vidare som mellannamn få bära styvfaders, styvmoders, fosterfaders eller fostermoders namn, om den vars namn avses samtycker till det. Slutligen kan barn som mellannamn få använda en rad släktnamn, som det enligt namnlagen skulle kunna förvärva som släktnamn, t. ex. föräldrars eller mor- eller farföräldrars släktnamn, styvföräldrars eller fosterföräldrars släktnamn m. m. Enligt gällande jlnsk rätt förvärvar barn i äktenskap vid födelsen faderns släktnamn. Det kan anta moderns släktnamn endast genom namnbyte i administrativ ordning. Detta är dock inte möjligt under föräldrarnas äktenskap. Barn utom äktenskap får vid födelsen det släktnamn modern har l Sedan detta betänkande vid barnets födelse. Bamets släktnamn kan genom anmälan ändras till fafárdigställts har norsk derns släktnamn. proposition i ämnet lagts Det tidigare nämnda finska förslaget, som framlades av en arbetsgrupp fram, Ot prp nr 43 år 1973, utgick från att barn vid födelsen alltid skulle förvärva moderns (1978-79).

76 Släkmamn

släktnamn, oavsett om barnet föddes i eller utom äktenskap och oavsett om modern bar sitt släktnamn som ogift eller ett på grund av äktenskap förvärvat släktnamn. Föräldrarna skulle enligt förslaget dock ha rätt att anmäla, att barnet i stället skulle ha faderns namn. Sedan barnet fyllt 15 år skulle dess namn inte få ändras utan barnets medgivande. Förslaget kritiserades starkt under remissbehandlingen. Det har därför ändrats i utkastet till proposition så, att barn vid födelsen får sina föräldrars släktnamn, om föräldrarna har gemensamt släktnamn. Om föräldrarna inte har gemensamt släktnamn, får barnet faderns släktnamn när föräldrarna är gifta med varandra. I annat fall får barnet moderns släktnamn. Frågan om barns släktnamn kommer troligen att övervägas vidare. Även i Norge förvärvar barn i äktenskap vid födelsen faderns släktnamn. För barn, som legitimeras genom att föräldrarna gifter sig efter dess födelse, gäller samma regler som i Danmark. Barn i äktenskap, som vill ha moderns ilicknamn, måste ansöka om detta hos fylkesmannen. Tillstånd för barnet att anta namnet meddelas dock vanligen utan vidare. Barn utom äktenskap får vid födelsen det släktnamn modern då bär. För att det skall få faderns släktnamn krävs tillstånd av fylkesmannen, men sådant beviljas utan vidare, när faderskapet är fastställt. Norska barn kan som mellannamn använda det släktnamn fadern eller modern hade som ogift, om barnet inte har namnet som släktnamn, faderns eller moderns förnamn med ändelse som visar släktskapen (patronymikon och metronymikon), adoptants släktnamn, adoptivbarnets eget släktnamn om det förvärvat adoptantens eller adoptivmodems släktnamn som ogift. Vill någon ha annat släktnamn än de nämnda som mellannamn fordras tillstånd av justitiedepartementet, varvid sökanden måste visa sig ha särskild anknytning till namnet genom blodsband eller på annat sätt. Det förslag som år 1976 avgavs av den norska arbetsgruppen innebar en radikal ändring av gällande regler. Enligt förslaget skulle sålunda alla barn vid födelsen förvärva det släktnamn som modern då bär men kunna i stället efter anmälan få faderns släktnamn. Med tillstånd av justitiedepartementet skulle barn kunna få namn, som någon av föräldrarna eller adoptivföräldrarna har eller har haft som släktnamn, förutsatt att detta inte har förvärvats på grund av äktenskap. Som mellannamn skulle barnet kunna använda det släktnamn fadern, adoptivfader, modern eller adoptivmoder hade som ogift och som inte förvärvats på grund av tidigare äktenskap, om barnet inte skulle ha namnet som släktnamn. I övrigt skulle samma regler om mellannamn gälla som tidigare redovisats. På grund av remissinstansernas inställning överarbetades förslaget. Det förslag som har utarbetats år 1978 innebär följande. När föräldrarna har gemensamt namn förvärvar barnet vid födelsen detta. Har de skilda namn skall de inom sex månader från barnets födelse anmäla vilket namn barnet skall ha. Sker ingen anmälan inom sexmånadersfristen förvärvar barnet vid födelsen moderns namn.

Släktnamn 77

2.6.2 Vissa andra länder

2.6.2.1 Makars släktnamn

Regeln att hustru genom Vigseln förvärvar mannens släktnamn gäller enligt lag i Schweiz och enligt sedvänja i Storbritannien och Förenta Staterna. För italiensk kvinna som tidigare genom vigseln enligt lag förvärvade mannens släktnamn gäller enligt lagstiftning av år 1975, att hustrun lägger mannens namn till sitt eget. I de fyra nämnda länderna behåller änka mannens släktnamn, så länge hon inte ingår nytt äktenskap. Frånskild kvinna förlorar i Schweiz och Italien mannens namn vid skilsmässa men får i Storbritannien och Förenta Staterna behålla det. 1 vissa länder, t.ex. i Tyska Demokratiska Republiken sedan länge och i Österrike enligt en år 1977 antagen lagändring, gäller att makarna måste ha gemensamt namn men att de får välja, om detta skall vara mannens eller kvinnans. Makama måste bestämma sig senast vid vigseln. Medan den östtyska lagen talar om mannens namn” resp. ”kvinnans namn”, inskränker den österrikiska lagen valrätten till de släktnamn makarna hade som ogifta. En östtysk make kan ha dubbelnamn, bestående av sitt och den andra makens namn. 1 båda länderna får make, som har förvärvat den andra makens namn, vid äktenskapets upplösning välja, om han vill behålla det förvärvade namnet eller ej. Enligt tidigare lagstiftning i Förbundsrepubliken Tyskland förvärvade hustru genom vigseln mannens namn. Hon hade dock rätt att efter detta sätta sitt flicknamn, varvid namnen förenades genom bindestreck. Enligt en ny lag, som trädde i kraft den 1 juli 1976, skall makar ha ett gemensamt namn. namn. Valrätten De får välja, om detta skall vara mannens eller kvinnans är dock inskränkt till det namn endera hade som födelsenamn (beträffande definition av detta se det följande). Ett namn, som en av dem har förvärvat på grund av tidigare äktenskap, fär alltså inte användas som gemensamt i det nya äktenskapet. De blivande makarna skall i samband med lysningen tillfrågas, om de avser att avge en förklaring i namnfrågan. Förklaringen skall avges omedelbart efter vigseln, så att makarna kan skriva under vigselbeviset med det gemensamma namnet. Om makarna inte avger någon förklaring, blir mannens födelsenamn gemensamt for dem. Med födelsenamn avses det namn, under vilket make skulle införas i en födelseurkund, om en sådan skulle utfärdas vid tidpunkten för äktenskapets ingående. Det behöver sålunda inte vara det vid födelsen förvärvade namnet utan kan vara ett namn, som därefter förvärvats genom t.ex. adoption eller legitimation (men inte genom ett tidigare äktenskap). Den make, vars namn inte blir gemensamt, har rätt att framför det gemensamma namnet använda sitt eget namn. I detta fall avser rätten inte bara födelsenamnet utan även ett namn som maken i fråga förvärvat genom äktenskap och bar vid det nya äktenskapets ingående. Namnen tidigare förenas med bindestreck. Rätten att välja mannens eller kvinnans namn som gemensamt och bestämmelsen om förklaring härom gäller endast äktenskap, som ingås efter lagens ikraftträdande. Rätten att framför det gemensamma namnet använda det egna namnet står däremot öppen för alla makar, sålunda även för dem

78 Släktnamn

som har ingått äktenskap före den 1 juli 1976. En kvinna, som var gift vid lagens ikraftträdande, kan alltså om hon så önskar framför mannens namn sätta antingen sitt födelsenamn eller ett namn från ett tidigare äktenskap, om hon vid äktenskapets ingående bar ett sådant. Även en hustru, som enligt tidigare gällande rätt hade sitt flicknamn efter mannens namn, har rätt att ändra namnordningen och sätta llicknamnet före mannens namn, om makarna nu vill ha detta senare som gemensamt. Efterlevande make och frånskild man eller kvinna, som har förvärvat den andra makens namn, behåller det gemensamma namnet efter äktenskapets upplösning. Han eller hon har dock rätt att genom förklaring hos folkregisterföraren i stället återta det namn som han eller hon bar vid äktenskapets ingående. Bestämmelsen gäller för alla makar, oavsett om äktenskapet ingicks före eller efter lagens ikraftträdande och utan tidsbegränsning. Tysk medborgare, som gifter sig i utlandet och där inte kan fritt bestämma över sitt namn i äktenskapet, kan senare avge en förklaring i hemlandet. Vederbörande måste i varje fall bestämma sig så snart det blir aktuellt att införa namnet i något officiellt register, t.ex. i samband med barns födelse, och senast inom ett år från återkomsten till förbundsrepubliken. l några länder, t. ex. Frankrike, Belgien, Nederländerna och Luxemburg, gäller, att hustru behåller sitt flicknamn. Hon förblir i officiella handlingar alltså skriven under sitt flicknamn med tillägg ”gift X. Samtidigt har hon dock rätt att i dagligt bruk använda mannens namn. Därvid bör anmärkas, att fransyskan Marie Durand, gift Dupont, i så fall i dagligt bruk kallas inte Mme Marie Dupont utan Mme Jean Dupont. Endast om hon själv är yrkesarbetande används hennes förnamn tillsammans med mannens namn. En holländsk hustru kan bära mannens släktnamn framför sitt eget. I de nämnda fyra länderna består hustruns rätt att bära mannens namn efter äktenskapets upplösning genom mannens död. Vid skilsmässa däremot upphör rätten, även om hustrun i vissa fall i praktiken kan använda mannens namn så länge denne inte uttryckligen förbjuder detta. I Spanien och flertalet länder influerade av spansk rätt bär hustru både sitt eget (sin fars) släktnamn och mannens (faders) släktnamn, varvid namnen vanligen förenas genom ordet ”de”. Polsk kvinna får välja, om hon vill behålla sitt namn, ha mannens och sitt eget namn som dubbelnamn eller anta mannens namn. Anmäler hon inte något av dessa alternativ före Vigseln, förvärvar hon genom vigseln automatiskt mannens namn. Om hustrun vill ha sitt och mannens namn i förening får hon dock inte ha mer än två led i namnet. Består hennes och/eller mannens namn före äktenskapet av två led får hon välja, vilka av dessa som skall utgöra hennes dubbelnamn. Har hon förvärvat mannens namn, får hon efter skilsmässa återta sitt tidigare namn, men anmälan härom måste i så fall ske senast tre månader efter skilsmässan. En polsk kvinna som gifter sig i utlandet och där inte avgett någon förklaring om sitt namn får i stället avge denna i samband med att äktenskapet införes i det polska folkregistret, förutsatt att införandet sker inom sex månader från vigseln. I Tjeckoslovakien är makarna skyldiga att vid vigseln ange, om de skall ha enderas namn som gemensamt eller om de tänker behålla sina resp. namn. Frihet att välja mannens eller kvinnans namn som gemensamt synes

Släktnamn 79

gälla, oberoende av om namnen är ”egna” eller förvärvats på grund av tidigare äktenskap. Vid skilsmässa får den som förvärvat andra makens namn återta sitt tidigare namn. Anmälan om detta måste dock ske inom en månad efter skilsmässan.

2.6.2.2 Barns släktnamn Flertalet andra länder än de nordiska, bl. a. Belgien, Frankrike, Italien, Luxemburg, Nederländerna, Storbritannien, tillämpar huvudregeln, att barn i äk-

tenskap får faderns släktnamn. Detta gäller sålunda även i länder, där modern

inte förvärvar mannens namn utan endast har rätt att bära detta under äktenskapet (Belgien, Frankrike, Luxemburg, Nederländerna). Möjligheterna för barn i äktenskap att anta sin mors namn är som regel begränsade. l länder, där makarna måste ha gemensamt namn men får välja mellan mannens och kvinnans namn (Förbundsrepubliken Tyskland, Tyska Demo-

kratiska Republiken, Österrike) får barn i äktenskap makarnas gemensamma

namn, oavsett om detta är mannens eller kvinnans. Den nya lagstiftningen i Förbundsrepubliken Tyskland innehåller beträffande barns namn följande. Barn i äktenskap får vid födelsen det namn som föräldrarna har som gemensamt i äktenskapet. Om den av föräldrarna, vars namn barnet skall förvärva, har sitt eget namn framför det gemensamma namnet med bindestreck emellan, förvärvar barnet endast det gemensamma namnet. Barn utom äktenskap får det släktnamn modern bär vid dess födelse - om modern har dubbelnamn från tidigare äktenskap gäller vad som nyss sagts om barn i äktenskap. Om föräldrarnas gemensamma namn (resp. moderns namn) ändras på annat sätt än genom vigsel omfattar namnändringen automatiskt endast barn, som ännu inte har fyllt 5 år. Mellan barnets 5:e och 14:e levnadsår ändras dess namn endast, om dess förmyndare (gesetzlicher Vertreter) ansluter sig till ändringen. Mellan sitt 14:e och 18:e levnadsår måste barnet självt avge förklaring om ändringen, och dess förmyndare måste samtycka till denna. Den som blivit myndig måste avge en egen förklaring för att namnet skall ändras. Vid legitimation genom att föräldrarna ingår äktenskap och vid ändring av det gemensamma namnet efter vigseln (i äktenskap mellan tysk och utländsk medborgare) gäller, att namnändringen automatiskt omfattar barnet, så länge detta ännu inte har fullbordat sitt 14:e levnadsår. Därefter kan barnet genom en egen förklaring ansluta sig till namnändringen; till dess det blir myndigt fordras dock också förrnyndarens samtycke. Spanskt barn i äktenskap bär faderns och moderns namn i förening. Endast faderns namn får föras vidare till dess egna barn. l Tjeckoslovakien bär barn i äktenskap det namn föräldrarna har gemensamt, om de valt en sådan lösning. Om föräldrarna däremot behåller var sitt namn i äktenskapet måste de vid äktenskapets ingående anmäla, vilket namn deras barn skall ha. Det synes sakna betydelse, om namnet härrör från ett föregående äktenskap. Kommer föräldrarna inte överens, bestämmer domstolen vilket namn barnet skall ha. Polskt barn får - oavsett om det är barn i eller barn utom äktenskap - faderns namn, om fadern erkänner faderskapet och inte uttryckligen förklarar, att barnet skall bära moderns namn. Har faderskapet ej fastställts,

80 Släktnamn

fär barnet moderns namn. Är båda föräldrarna okända, bestämmer domstol vilket namn barnet skall ha. Barn utom äktenskap får i flertalet förut nämnda länder vid födelsen m0derns släktnamn. Vid legitimation förvärvar barnet i flertalet länder automatiskt faderns namn. Följande modifieringar gäller dock. I Frankrike får barn utom äktenskap det släktnamn som bärs av den av föräldrarna som först erkänner barnet som sitt. Franskt utomäktenskapligt barn, som därigenom fått moderns namn, kan, om faderskapet senare fastställes, fä faderns namn, förutsatt att båda föräldrarna avger förklaring härom infor förmynderskapsdomaren. Enligt lagstiftning år 1975 gäller motsvarande huvudregel i Italien, dvs. barnet får det släktnamn som bärs av den av föräldrarna som först erkänner det som sitt. Om båda föräldrarna samtidigt erkänt barnet fär barnet faderns släktnamn. Om faderns erkännande kommer senare än moderns får barnet anta faderns namn antingen genom att lägga till det till moderns eller genom att byta moderns mot det. Schweizisk! utomäktenskapligt barn får automatiskt faderns namn, när faderskapet på visst sätt har fastställts. I Tjeckoslovakien får barn utom äktenskap det namn föräldrarna bestämmer att det skall ha. Kommer föräldrarna inte överens, bestämmer domstol barnets namn. Gifter sig föräldrarna vid barnets födelse, får barnet det namn som föräldrarna vid vigseln bestämmer, att deras barn i äktenskapet skall ha.

2.7 Allmänna överväganden

2.7.1 Inledande synpunkter 2.7.1.1 Allmänt

Namnlagens tillkomst år 1963 föregicks av en omfattande inventering av skilda problem inom namnrätten. Genom namnrättskommitténs arbete, som utmynnade i förslag till en nära nog fullständig reglering av namnrätten (SOU 1960:5), erhölls en förtjänstfull sammanställning av problemen och lösningar till dem. Men utvecklingen har gått fort under de femton år namnlagen har varit i kraft och det är naturligt att lagen inte i allo motsvarar dagens synsätt. Namnet har betydelse som individualiseringsmedel för den enskilde. Oavsett om detta, såsom hävdats, är namnets enda eller främsta uppgift, blir namnrätten därmed en viktig offentligrättslig angelägenhet. Men namnet är också i hög grad förknippat med den enskildes intresse. Släktnamnet är ett uttryck för den enskildes personlighet och utmärker samhörighet med familjen och släkten. I anslutning härtill har en betydelsefull privaträtt till Släktnamnet växt fram. Namnlagen innefattar främst en avvägning mellan det allmännas intresse av stabilitet i namnförhållandena, å ena sidan, och den enskildes intresse av namngemenskap inom familjen och släkten, å den andra. Hänill kommer på den senare sidan den enskildes intresse av att även i andra fall än då han vill vinna namngemenskap inom familjen få möjlighet att byta namn. Lagen reglerar också förhållandet enskilda emellan i fråga om rätten till släktnamn. Vid en revision av namnlagen gäller

Släktnamn 81

det att göra den avvägning mellan nu angivna intressen som föranleds av dagens betraktelsesätt. En omständighet som i betydande mån ändrat förutsättningarna för en namnreglering är införandet av personnummer i folkbokföringen (7 § folkbokföringsförordningen, 1967:198). Personnumret är en enhetlig numerisk identitetsbeteckning för fysiska personer, bestående av fodelsetidsdata, födelsenummer och en kontrollsiffra, tillhopa tio siffror. Det utgör ett enhetligt och säkert identifikationsmedel, som är anpassat till datatekniken och som kan kontrolleras automatiskt genom denna teknik. Personnumret är den uppgift som säkrast kan förebygga risk för personförväxlingar, eftersom det till skillnad från t. ex. namn är unikt för varje person och inte förändras. Införandet av personnummer kan visserligen inte sägas utgöra en nyhet för folkbokföringen som tillkommit först efter namnlagens införande, ehuru det fick sin nuvarande form år 1968. Redan år 1947 infördes nämligen i folkbokföringen en individualiserande beteckning bestående av födelsetidsdata och födelsenummer, tillhopa nio siffror. Men det är först på senare tid med datateknikens ökade användning för personregistrering i olika sammanhang som denna form av identitetsbeteckning slagit igenom mera allmänt som identifikationsmedel. Personnumret har också undan för undan ersatt andra identitetsnummer både i offentliga sammanhang och inom det privata näringslivet. Genom denna utveckling har släktnamnet förlorat mycket av sin betydelse som identifikationsmedel i de offentliga registren och andra sammanhang. Av särskild betydelse är vidare det redan tidigare, år 1947, i folkbokföringen införda personaktssystemet. Det innebär att en personakt upprättas för var och en som kyrkobokförs i landet (16 § folkbokforingskungörelsen, 1967:495) och följer personen vid flyttning från en församling till en annan. Personaktema bildar tillsammans församlingsliggaren, som alltså är en kyrkobok bestående av lösblad. Alla namnändringar antecknas i personakten. Denna innehåller vidare inte bara en rad uppgifter om personen själv utan också namn, personnummer och födelsehemort för föräldrar, make och barn. Den förbinder sålunda personen med hans släkt både bakåt och framåt i tiden och blir därigenom av stort värde som underlag för släktforskningen. De nu berörda omständigheterna gör att tidigare framträdande krav på namnstabilitet inte längre gör sig gällande med samma styrka. Den enskildes intresse kan därmed tillerkännas större utrymme. Det gäller dock att samtidigt beakta det inslag i namnrätten som namnskyddet utgör. Kvar står nämligen släktnamnets betydelse som symbol for släktsamhörigheten. Ett alltför lösligt system är ägnat att urholka denna släktnamnets egentliga betydelse. En central ställning inom namnlagstiftningen intar de familjerättsliga bestämmelserna om förvärv av släktnamn. De är av den naturen att de till åtminstone någon del berör var och en av oss, antingen vi vill det eller inte. Huvudintresset vid en reform av namnrätten knyter sig också till dessa bestämmelser. Både de reformönskemål som framställts under lagens tilllämpningstid och direktiven för utredningen uppehåller sig främst vid dem. Detta har sin förklaring i den nya syn på familjen som frammanats under senare tid. Utvecklingen har redan lett till ett flertal reformer på familjerättens område, främst 1973 års reform av äktenskapsrätten. Det är naturligt

82 Släkmamn

att i dess spår nu följer en översyn av namnlagstiftningen. i det följande uppehåller sig i överensstämmelse med Framställningen det sagda i första hand vid de familjerättsliga bestämmelserna om namnförvärv. Därefter behandlas bestämmelserna om namnförvärv efter ansökan hos namnmyndigheten i andra fall än då släktskap eller familjeanknytning ligger till grund för förvärvet, vanligen benämnda administrativa förvärv av släktnamn. En viktig grund för refonnarbetet har blivit den senare tidens ändrade uppfattning om förhållandet mellan makarna i ett äktenskap. Även om betoningen av äktenskapet som en form för frivillig samlevnad mellan självständiga personer inte är uttryck för något verkligt nytt, sett från äktenskapslagstiftningens synpunkt, är dock det grundläggande betraktelsesättet nu ett annat än förr. Synen på förhållandet mellan man och kvinna över huvud har förändrats. Jämställdhet eftersträvas på alla sätt i alla sammanhang. Även i lagstiftningsarbetet har denna strävan kommit till uttryck. Som exempel kan nämnas den år 1976 antagna föreskriften i 1 kap. 2 § regeringsfonnen, att det allmänna skall tillförsäkra män och kvinnor lika rättigheter. Vidare har i vårt land nyligen tagits ett första riksdagsbeslut om ändring i successionsordningen för införande av kvinnlig tronföljd. Inom medborgarskapsrätten har kravet på att modern skall få samma rätt som fadern att ge sina barn i äktenskap sitt medborgarskap vuxit sig allt starkare. På llera håll utomlands har i överensstämmelse med en av Europarådets ministerkommitté år 1977 antagen resolution genomförts lagändringari syfte att likställa föräldrarna i detta hänseende och i Sverige föreligger nu lagförslag i ämnet. 1På arbetslivets

område är likaså en lag om jämställdhet mellan könen på väg? Europarådets

ministerkommitté har i en hösten 1978 antagen resolution angående jämställdhet mellan makar i civillagstiftningen (nr 37) rekommenderat medlemsstaterna att i lagstiftningen befrämja likställigheten mellan makar i olika hänseenden, bl. a. på namnrättens område. Sålunda bör enligt resolutionen ingen make tvingas att anta den andres namn. Makarna bör vid namngemenskap kunna namn de önskar. Vidare bör de enligt resolutionen tillerkänvälja vilkenderas nas lika rätt när det gäller att överföra släktnamnet på barnen. Under angivna förhållanden passar inte en lagstiftning, som till någon del ger företräde åt det ena eller det andra könet. Det betyder på namnrättens område att den agnatiska namnordningen, som sedan länge gäller hos oss liksom i flertalet andra kulturländer, faller ur ramen. Inte heller den kognatiska principen duger. Det gäller att helst finna en medelväg. lProp. 1978/79:72 på är för närvarande hos oss, att barn vid födelsen förvärvar Huvudregeln grundval av en inom och moderns namn faderns namn i fall, då föräldrarna är gifta med varandra, arbetsmarknadsdeparteåt forvärven av faderns namn. Men mentet i juni 1978 utarbe- i övriga fall. Det ger en klar övervikt eftersom samlevnadsvanoma lett till att de utom äktenskap födda barnen tad promemoria (Ds A 1978:2) med titeln För- kommit - andelen har att utgöra en allt större andel av samtliga barn som föds värv av svenskt medbor- 33 % år 1976 - har en utjämning mellan de ökat från 15 % år 1966 till garskap genom modem. lätt båda namnprinciperna skett så till vida, att den kognatiska principen 2Remiss till lagrådet av allt större utrymme vid sidan av den agnatiska. En lagstiftning kan emellertid förslag till lag om jäm- inte söka sin medelväg efter en sådan utveckling, även om denna kunde ställdhet mellan kvinnor antas komma att fortsätta. Lagstiftningen skulle då komma i strid med och män i arbetslivet på grundval av betänkan- en annan jämlikhetsprincip som slagit igenom inom familjerätten, nämligen det SOU 1978138 iämnet. att barn skall behandlas lika i lagstiftningshänseende oavsett om de är födda

Släktnamn 83

inom eller utom äktenskap. En nära till hands liggande lösning är då att låta barn i fall då fadern och modern har skilda släktnamn förvärva bägge namnen. Dänned kommer man in på frågan om dubbelnamn, något som kräver en närmare undersökning.

2.7.1.2 Dubbelnamn

Med dubbelnamn avser utredningen ett släktnamn bestående av två namn, vilka var för sig kan utgöra släktnamn. Namnen är i regel förenade med varandra genom bindestreck. Detta anger att båda sammansättningsleden är verkliga beståndsdelar av släktnamnet. Från dubbelnamn är att skilja kombinationen och släktnamn, tilläggsnamn i folkbokföringen behandlade under den gemensamma beteckningen efternamn. Dubbelnamn är en främmande företeelse för nutida svensk namnrätt. Längre tillbaka fanns dock intet hinder mot att anta dubbelnamn. Fram till namnlagens ikraftträdande innehöll gifterrnålsbalken till och med en uttrycklig bestämmelse om rätt för hustru att anta dubbelnamn, bestående av hennes släktnamn som ogift och mannens släktnamn. Frågan om dubbelnamn har hos oss varit under diskussion egentligen endast när det gällt hustrus namn. Eberstein uteslöt i sitt år 1921 framlagda förslag den då rådande möjligheten för hustru att ha dubbelnamn. Under förarbetena till namnlagen berörde namnrättskommittén frågan i samband med regleringen av hustrus namn. Kommittén anförde, att det framstod som klart att dubbelnamnen genom sin konstruktion i många fall var ohanterliga. Om båda namnen betraktades som likvärdiga delar i ett enda släktnamn, kunde detta medföra att dubbelnamnet kom att ingå som en del i ytterligare ”dubvilket belnamn”, då i själva verket kom att bestå av tre eller fyra delar. För att undvika en sådan olycklig utveckling måste enligt kommittén fastslås, att endast det ena namnet var verkligt släktnamn och att det andra hade en annan rättslig natur. Men därvid kunde företräde ej utan vidare ges åt mannens namn. Man var alltså, menade kommittén, tillbaka vid det ursprungliga vägskälet och tvingades ta ställning till huruvida hustruns verkliga släktnamn skulle vara mannens namn eller hennes eget tidigare namn. En lösning med dubbelnamn förkastades därfön Frågan om dubbelnamn synes av de tryckta motiven att döma ej ha diskuterats vidare och inte alls när det gäller barns namn. Namnlagens familjerättsliga bestämmelser medger inte dubbelnamn. Den avvisande mot dubhållningen belnamn har efter namnlagens tillkomst också präglat namnmyndighetens praxis i ansökningsärenden, i det att dubbelnamn medgivits endast undantagsvis. Även utomlands är dubbelnamn en ovanlig namnform för barn. Av de här förut under 2.6.2.2 berörda länderna är det endast Spanien och - för visst fall beträffande utomäktenskapligt barn - Italien som har en ordning med dubbelnamn för barn. Mot en sådan ordning talar också stora praktiska olägenheter. Redan den längd som dubbelnamnen får gör dem otympliga och svårhanterliga. Ett system med dubbelnamn kräver att det bestäms i vilken de båda namnen ordning får bäras. Det måste vidare bestämmas vilken av dubbelnamnets beståndsdelar som får föras vidare när barn vill förvärva sina båda föräldrars namn och endera av föräldrarna eller bägge har dubbelnamn. Det kan också tänkas att den som förvärvat ett dubbelnamn 1 sou 1960:5 s. 135.

84 Släkmamn

så småningom finner detta så besvärande att han vill bli befriad från den ena av dubbelnamnets beståndsdelar eller i allt fall kommer att i praktiken använda endast den ena delen. Men då uppstår frågan, i vilken utsträckning detta skall tillåtas med hänsyn till samhällets intresse av namnstabilitet. Även namnskyddet för den som har samma beståndsdel som släktnamn kan här spela in. På omvänt sätt kan komplikationer ligga däri, att sammanträlfandet av två namn till ett dubbelnamn i vissa fall leder till intrång i annans namnskydd, nämligen när dubbelnamnet sammanfaller med ett redan befintligt, av ålder gällande släktnamn av dubbelnamnskaraktär. Som exempel kan nämnas att herr Beck gifter sig med fröken Friis och deras barn vill förvärva bådas namn som dubbelnamn. Nu skulle kanske kunna invändas, att de antydda olägenheterna inte alls blir så stora därför att föräldrar i regel har gemensamt släktnamn ochdubbelnamn därmed inte såofta kommer på fråga. Lagstiftningen torde emellertid inte kunna bygga på ett sådant antagande. Redan det ökande antalet ogifta föräldrar talar i annan riktning. Därtill kommer att även makar kan förmodas i framtiden vilja behålla sina namn från tiden före äktenskapet i större utsträckning än som nu är fallet. De befarade olägenheterna av en ordning med dubbelnamn kan antas bli tillräckligt betydande för att en sådan ordning bör undvikas. Utredningen vill därför inte föreslå, att möjlighet nu öppnas till nya dubbelnamn i det svenska namnskicket. Man tvingas sålunda till en ordning, enligt vilken barn vid födelsen förvärvar antingen det ena eller det andra av föräldrarnas namn. Har fadern och modern samma släktnamn uppstår inte något problem. Men i fall då de har skilda släktnamn måste ett avgörande träffas. Frågan om behovet av en lagreglering för sådant fall och - om behov visar sig föreligga - den närmare utformningen av en reglering kan emellertid inte besvaras utan att det först klarläggs, hur föräldrarnas namnfråga är reglerad. Det blir därför nödvändigt att först behandla denna fråga.

2.7.2 Makars släktnamn 2.7.2.1 Det sakliga innehållet av en ny ordning är den naturliga och grundläggande enheten i samhället. Även Familjen om det under senare år blivit vanligt att män och kvinnor bildar familj utan att gifta sig, väljer fortfarande det övervägande antalet för sin samlevnad form. Det är också önskvärt att, såsom framhölls i 1973 års äktenskapets lagstiftningsärende, äktenskapet bevaras som den normala och naturliga for-

men för familjebildningl Vid 1973 års familjerättsreform såg lagstiftaren

som sin uppgift att tillhandahålla ett särskilt regelsystem för de samlevnadsfall som grundade sig på äktenskap. Även de år 1976 genomförda ändringarna i föräldrabalkens börds- och vårdnadsregler utgår från att skillnad måste göras mellan äktenskapsfallen och andra fall av samlevnad. Ett praktiskt viktigt skäl till sådan åtskillnad utgör svårigheten att vid andra former av samlevnad än äktenskap avgöra, om i det enskilda fallet sådan samlevnad l föreligger att den faller in under en särskild familjerättslagstiftning. Prop. 1973:32 s. 84, NJA 111973 S. 115. Vid den nu gjorda översynen av namnlagstiftningen har utredningen i

Släktnamn 85

överensstämmelse med dessa tankegångar utgått från äktenskapet som den normala formen för familjebildning. Utredningens överväganden tar därför i första hand sikte på äktenskapsfallen. Detta stämmer också väl överens med namnlagens system, som ger särskilda regler för dessa fall. Frågan om släktnamn för man och kvinna som sammanbor utan vigsel behandlas i det följande i ett särskilt avsnitt (2.7.3). Enligt gällande ordning erhåller en man och en kvinna, som gifter sig med varandra, namngemenskap genom vigseln på det sättet att kvinnan förvärvar mannens släktnamn. Detta sker automatiskt, om inte kvinnan före vigseln anmält att hon vill behålla sitt släktnamn. Namngemenskap kan däremot inte vinnas därigenom att mannen förvärvar kvinnans släktnamn. För en sådan lösning av namnfrågan krävs ett särskilt ansökningsförfarande hos namnmyndigheten enligt 12 § NL. Förutsättningarna för bifall till en ansökan enligt 12 § NL är emellertid mycket små, i det att synnerliga skäl måste föreligga. En ordning som den nu anförda står liksom den förut återgivna ordningen angående barns släktnamn i strid med de nutida kraven på jämställdhet mellan man och kvinna. För att full jämställdhet skall uppnås bör förutsättningarna vara desamma för den ena som den andra formen av namngemenskap. Men jämställdhetsfrågan kan också lösas så, att varje fonn av namngemenskap undvares och den ordningen införs att var och en av makarna behåller sitt släktnamn från tiden före äktenskapet. Systemet med namngemenskap mellan makar är en förhållandevis sen företeelse i vårt namnskick. Ännu långt in på 1800-talet rådde i stor utsträckning ordningen att kvinnan behöll sitt tillnamn efter giftermål. Mot slutet av århundradet blev det mera vanligt att hon framträdde under mannens släktnamn. Skyldighet för henne att anta mannens släktnamn förelåg däremot inte. Sådan skyldighet infördes med giftennålsbalken av år 1920 men upphävdes genom namnlagen. Den senare utgår dock från namngemenskap som det normala. Nämnda skyldighet rimmade egentligen inte så väl med giftermålsbalkens reglering i övrigt av förhållandet mellan makar. Balken bröt nämligen med det tidigare patriarkaliska familjemönstret med mannen som familjens överhuvud och ersatte det med ett system där man och hustru var likaberättigade, med samma rättigheter och skyldigheter i princip. Men lagstiftaren var samtidigt angelägen om att slå vakt om makarnas gemenskap, som ansågs böra ta sig uttryck i att makarna hade samma släktnamn. Eberstein karakteriserade också i sitt år 1921 avgivna betänkande den för man och hustru rådande gemenskapen i släktnamn som en vinning av betydelse. Redan från början av giftermålsbalkens giltighetstid fanns emellertid en stark minoritet för att hustru borde ha valrätt mellan mannens släktnamn och sitt eget. Ebersteins förslag gav också sådan valrätt åt kvinna, som i utövning av yrke eller därmed jämförlig verksamhet gjort sig gällande under sitt namn. Förslaget var ett kompromissförslag i det att det förutsatte viss prövning av kvinnans behov av att få behålla namnet. Utvecklingen gick sedermera mot allt starkare krav på rätt för kvinnan att få behålla sitt släktnamn efter vigsel. När namnrättskommittén tillsattes år 1956 anfördes också i direktiven för kommitténs arbete, att särskild uppmärksamhet borde ägnas frågan om hustrus rätt att under äktenskapet behålla ett tidigare buret namn.

86 Släkmamn

Kommittén gav uttryck åt uppfattningen, att namnfrågan var av underordnad betydelse för äktenskapsinstitutionens bestånd. Den menade, att den enskilda människans syn på äktenskapet var beroende av djupare liggande förhållanden än en formell namngemenskap. Kommittén framhöll vidare, att det släktnamn en kvinna lagligen förvärvat ägde hon rätt till. Det borde därför ankomma på henne själv att avgöra om hon ville avstå ifrån det eller inte. Kommittén föreslog i enlighet härmed, att hustru under äktenskapet skulle äga behålla sitt eget släktnamn. Lagtekniskt valde kommittén mellan två alternativ. Det ena innebar, att hustrun enligt huvudregeln behöll sitt tidigare släktnamn men ägde anta mannens, det andra, att hon i princip förvärvade mannens släktnamn men ägde rätt att behålla sitt eget. Det förra ansågs som det teoretiskt riktigaste, men eftersom flertalet gifta kvinnor kunde antas önska namngemenskap med mannen, stannade kommittén för det senare alternativet. Avgörande var det praktiska skälet, att man därigenom undvek en ordning enligt vilken de flesta måste vara aktiva för att erhålla det namn de önskade. Kommitténs grundsyn föranledde inte någon gensaga under lagstiftningsärendets fortsatta behandling. Den väg utvecklingen tagit sedan namnlagens tillkomst gör det självklart, att kvinna som gifter sig skall äga behålla sitt släktnamn under äktenskapet. Den iver med vilken man på sina håll vill markera kvinnans självständighet ger snarast anledning till frågan, om det är utrymme längre för en ordning med namngemenskap. För ett svar på denna fråga finns den sociologiska undersökningen att falla tillbaka på. Det stora flertalet (78 96) av dem som svarade vid undersökningen ansåg det lämpligt eller önskvärt att makar har samma släktnamn. Detta utslag ger tydligt vid handen, att önskemålet om namnlikhet mellan makar är utbrett hos allmänheten. Det bekräftar också erfarenheten av namnlagens tillämpning. Endast i mycket ringa utsträckning har de gifta kvinnorna begagnat sig av den möjlighet namnlagen ger dem att efter anmälan behålla sitt släktnamn under äktenskapet. Det är också naturligt att makar vill kunna befästa sin samhörighet genom att ha samma släktnamn. Namngemenskapen symboliserar familjegemenskapen och får sin psykologiska betydelse genom att den är ägnad att stärka makarnas känsla av samhörighet, samtidigt som den utåt markerar denna samhörighet. Även många praktiska fördelar är förenade med namngemenskap. Det underlättar för både myndigheter och andra att återfinna makarna i olika register. Enklare blir det också för makarna själva med ett namn i stället för två på ytterdörren, i telefonkatalogen m. m. En klar fördel ligger däri, att båda kan räkna med namngemenskap med barnen. Att avstå från en ordning med namngemenskap kan följaktligen inte komma på fråga. Namngemenskap mellan makar kan vinnas på två sätt, antingen genom att hustrun förvärvar mannens släktnamn eller genom att mannen förvärvar hustruns. Det förra alternativet är det som slagit igenom hos oss liksom på andra håll. Som nyss berörts har den på tradition grundade seden, att kvinnan vid giftermål antar mannens namn, vuxit sig så stark att avsteg från densamma gjorts i bara ett mycket ringa antal fall sedan namnlagens nya regler trädde i kraft. Det skall alldeles särskilt starka skäl till för att en sådan ordning skall avskaffas. En ordning som praktiskt taget tillåter namngemenskap endast på det sättet att kvinnan förvärvar mannens släktnamn strider emellertid mot jäm-

Släktnamn 87

ställdhetssträvandena. Den olägenhet som den också innebär för kvinnan genom att hon inte kan vinna namngemenskap med mannen utan att själv byta namn framträder allt tydligare i och med att kvinnorna i större utsträckning går ut i forvärvslivet. Skälen är sålunda starka för att namngemenskap skall kunna vinnas även på det sättet att mannen förvärvar kvinnans släktnamn. Inte bara kvinnans enskilda intresse motiverar en sådan ordning. Även det allmännas intresse av att den som har ett vanligt släktnamn övergår till ett mera särskiljande namn kan bli bättre tillgodosett, om makarna äger välja mellan mannens och kvinnans släktnamn. En ändring i denna riktning står emellertid i sådan strid med namntraditionen att den inte kan göras utan närmare granskning. Frågan om rätt för mannen att utan särskild prövning förvärva hustruns namn är jämförelsevis ny i diskussionen. Bortsett från en motion vid 1941

års riksdag* kom den egentligen på tal först under riksdagsbehandlingen

av namnlagspropositionen. Motioner väcktes då om vidgade möjligheter för en man att anta sin hustrus släktnamn? Motionsyrkandena gick ut på att mannen skulle vara berättigad att förvärva hustruns släktnamn som ogift, om makarna var ense därom och anmälan skedde före vigseln till namnmyndigheten. Första lagutskottets majoritet instämde i syftet med motionerna men fann alltför stora svårigheter av främst systematisk och lagteknisk natur möta mot ändring i propositionens forslag. Den förordade i stället en utredning av frågan. Riksdagen ställde sig dock avvisande och bifoll inte ens förslaget om en utredning. Frågan togs därefter upp motionsvis på nytt i riksdagen åren 19673 och 19714. År 1967 ansågs tiden ännu inte mogen för en översyn av namnlagstiftningen. Med anledning av 1971 års motion anförde lagutskottet bl. a., att från familjerättslig synpunkt reglerna om mannens rätt att förvärva hustruns släktnamn var i behov av en modernisering. Utskottet fann därför en översyn av bestämmelserna erforderlig. Riksdagen gav till känna vad utskottet anfört, vilket resulterade i den nu gjorda översynen. När förslaget om rätt för mannen att utan prövning anta hustruns släktnamn föll i riksdagen i samband med namnlagens antagande var de främsta skälen mot förslaget, att detta innebar en väsentlig avvikelse från det system på vilket namnlagen var uppbyggd och att det skulle i avsevärd mån rubba namnstabiliteten. Den åsyftade likställigheten ansågs böra tillmätas endast begränsad vikt och ansågs inte heller kunna uppnås inom ett namnskick som på traditionell grund lät mannens namn normalt bestämma familjens. Det hade också under utskottsbehandlingen vid en underhandsförfrågan hos lagrådet visat sig, att förslaget rymde så många svåra lagtekniska frågor med hänsyn till lagens systematik, att förslaget inte gick att genomföra utan en närmare utredning. Som tidigare anförts får det allmännas intresse av namnstabilitet numera anses mindre framträdande än vid tiden för namnlagens Likantagande. 1 Motion 1:124. ställighetskravet har sedan samma tid skärpts. Det kan i dag inte, såsom 2 i en reservation Motionerna 1:587 och antyddes till utskottsutlåtandet vid 1963 års riksdag, be- 112721. tecknas som väsentligen fonnellt utan är en påtaglig realitet. Utvecklingen får anses ha nått dithän att det inte kan hjälpas att inbrytningar 3Motionerna 1:612 och görs i 112776. det system på vilket namnlagen är uppbyggd. Av intresse är också, att redan vunnit 4 nya principer insteg i andra länder. Rätt för makar att som Motionen 1971:659.

88 Släkmamn

gemensamt släktnamn välja kvinnans namn lika väl som mannens finns sålunda införd i Förbundsrepubliken Tyskland, Tyska Demokratiska Republiken, Tjeckoslovakien och Österrike. Både det finska och det norska förslaget upptar likaledes sådan valrätt. Om den angivna möjligheten till namngemenskap utan särskild prövning skulle införas även hos oss, skulle vi få en namnordning för makar som erbjuder tre alternativ: 1:0) vardera maken behåller sitt släktnamn, 2:0) makarna väljer mannens släktnamn som gemensamt namn och 3:0) de väljer kvinnans släktnamn som gemensamt namn. Som framgått av redogörelsen för vad som förekom i samband med namnlagens antagande medför en sådan ordning lagtekniska problem. En direkt följd av det nya alternativet 3 är det under riksdagsbehandlingen av namnlagspropositionen anmärkta förhållandet, att mannen i fall av skilsmässa och omgifte skulle kunna bära med sig sin förra hustrus släktnamn till hustru och barn i den nya familjen och sålunda överföra det till en grupp personer som saknar all anknytning till den förra hustrun och hennes släkt. Det kan också anmärkas, att det skulle bli lättare för mannen att förvärva hustruns släktnamn än det nu är för hustruns egna äktenskapliga barn att förvärva namnet. För mannens förvärv skulle behövas enbart en anmälan, för barnens krävs dessutom enligt gällande lag rättens prövning. Vad den förstnämnda anmärkningen beträffar leder dagens mönster för till att samma slags följdföreteelse kan uppkomma redan familjebildningen med gällande lag. Genom att så många numera väljer andra samlevnadsformer än äktenskapets kan mycket väl inträffa att en frånskild kvinna, som efter skilsmässan behållit sin mans släktnamn, bildar ny familj utan vigsel. Hennes barn i den nya familjen förvärvar då vid födelsen den förra mannens släktnamn utan att de har någon anknytning till mannen eller hans släkt. Här inträder alltså i stort sett samma följdföreteelse som åberopats mot rätten för mannen att utan prövning anta hustruns släktnamn, fastän nu sida. Den skillnaden föreligger visserligen, att namnet inte på kvinnans kan förvärvas av den ”nya mannen” i samlevnadsförhållandet utan bara av barnen. Men principiellt sett skiljer sig de båda situationerna inte från varandra. Det kan väl också invändas, att den sist beskrivna situationen kan antas inträffa i mindre utsträckning än den då en gift man enligt den tilltänkta regeln förvärvar hustruns släktnamn. Det sagda gör likväl, att den inbrytning i namnlagens system som en lagändring enligt det nämnda alternativet 3 anses innebära inte längre ter sig så märkvärdig. Till belysning av vilka följdverkningar som kan komma av en sådan lagändring kan nämnas följande exempel.

Bengt Svensson förvärvar i äktenskap med Anna Rosengren hustruns namn och heter alltså därefter Bengt Rosengren. Efter äktenskapets upplösning gifter han om sig med Svea Karlsson. Svea antar Bengts namn, som nu är Rosengren, och blir alltså Svea Rosengren. Efter Bengts död gifter Svea om sig med Axel Andersson. Makarna väljer att lösa sin namnfråga så att Axel antar det namn hustrun bär vid äktenskapets ingående, dvs. Rosengren, ett namn till vilket varken han eller Svea har någon ”egen” anknytning.

Mot olämpliga följdverkningar kan tänkas vissa kompletterande regler, som begränsar möjligheterna att på sätt som nu berörts föra över ett släkt-

Släktnamn 89

namn till en personkrets utan anknytning till den släkt från vilken namnet härrör. Längst gående skulle en regel vara, enligt vilken en man eller kvinna som förvärvat släktnamn genom äktenskap går förlustig namnet i och med att äktenskapet upplöses. En sådan regel skulle emellertid så radikalt bryta med den ordning vi sedan länge har i fråga om gift kvinnas släktnamn att den inte bör komma på fråga. Ingen lärer för övrigt vilja på allvar hävda att i fall av äktenskapets upplösning genom makes död den efterlevande skall utöver alla problem av känslomässig och materiell art också behöva förlora sitt namn. Även i fall då äktenskap upplöses genom skilsmässa skulle stora olägenheter kunna uppstå för make, om han måste avstå från ett släktnamn som han hunnit göra sig känd under. Hänsyn bör också tas till den namngemenskap han i regel vunnit med barn. Att med tanke särskilt på skilsmässofallen göra skillnad mellan långvariga och kortvariga äktenskap är inte heller tilltalande. En mindre efter långtgående regel är att make får behålla släktnamnet äktenskapets upplösning så länge han inte ingår nytt äktenskap. Men även en sådan ordning medför olägenheter. Den skulle innebära, att efterlevande eller frånskild make vid omgifte måste antingen förvärva den nya makens släktnamn eller återta släktnamnet som han eller hon hade som ogift. Detta kan vara lika olägligt som att namnet enligt det förut sagda går förlorat Med en begränsningsregel som nu redan genom äktenskapets upplösning. nämnts kommer också den som bildar ny familj i äktenskapets form i ett sämre läge än den som väljer en annan samlevnadsform. Begränsningsregeln för kvinnans del innebära en försämring i förhållande till skulle dessutom det framsteg som ansågs föreligga, när hustru genom namnlagen tillerkändes behålla släktnamn från ett tidigare äktenskap, låt rätt att i nytt äktenskap vara efter prövning av namnmyndigheten (6 § första stycket andra meningen). Inte heller en regel av nu angivet slag bör därför införas. En ordning som ger rätt att behålla släktnamn från tidigare äktenskap i nytt äktenskap överensstämmer också väl med den uppfattning som kommit till uttryck hos allmänheten vid den sociologiska undersökningen. Då återstår att pröva den lösningen att efterlevande eller frånskild make får behålla sitt släktnamn från det tidigare äktenskapet även i nytt äktenskap men inte får föra över namnet på den nya maken. Man kan därutöver förvärvar namnet. tänka sig hinder mot att även barnen i den nya familjen En sådan lösning tillgodoser namnhavarens intresse av att inte behöva byta namn därför att han ingår nytt äktenskap. Men den medger honom inte namngemenskap inom den nya familjen utan att han själv byter namn - till den nya makens eller till sitt eget namn som ogift, vilket antingen därefter kan förvärvas av den nya maken. Inför möjligheten för make att överföra ett släktnamn från tidigare äktenskap till make i nytt äktenskap gör sig kravet på namnskydd starkare gällande än vid andra familjerättsliga namnförvärv. Ett sådant överförande medför, att namnkretsen tänjes ut på ett sätt som är ägnat att urholka själva innebörden av begreppet släktnamn. Detsamma kan väl sägas om den redan nu gällande ordningen, enligt vilken namnet kan utan vidare övergå på barn som föds utom äktenskap. Men där tillkommer blodsbandet mellan mor och barn som en särskild sammanhållande länk jämte det starka, socialt betingade intresset av namngemenskap mellan mor och barn. För att åt släktnamnet skall bevaras något

90 Släkmamn

av dess egentliga innehåll synes en gräns böra sättas här. Namnhavaren blir dock inte helt utestängd från namngemenskap med sin nya make, låt vara att han kan vinna sådan gemenskap endast till priset av namnbyte. På grund av det anförda stannar utredningen för att föreslå, att den som varit gift och förvärvat sin makes släktnamn får behålla namnet även efter ingående av nytt äktenskap men får inte leda över namnet på sin nya make. Det betyder att friheten för makar att som gemensamt släktnamn anta vilketdera av makarnas namn de önskar blir begränsad, så att den inte omfattar släktnamn som någondera förvärvat genom tidigare äktenskap. I förhållande till vad som nu gäller i fråga om frånskild kvinna, som gifter om sig, innebär detta förslag den ändringen, att släktnamn som förvän/ats genom tidigare äktenskap får behållas i det nya äktenskapet utan prövning av namnmyndigheten. En ordning som den nu förordade stämmer helt överens med föreliggande finska och norska förslag. Dessa innehåller båda regeln, att makar äger som gemensamt släktnamn anta det namn endera hade som ogift. Enligt båda förslagen äger också den som ingår nytt äktenskap behålla släktnamn som han förvärvat genom tidigare äktenskap. Den i det föregående antydda frågan om samma begränsning för barn hör närmast under den större frågan om barns släktnamnsförvärv. Den tas därför upp i det följande under avsnitt 2.7.4.4.

2.7.2.2 Den lagtekniska lösningen

Den frihet som enligt det föregående lämnas makar att bestämma sin namnfråga kan utformas på olika sätt. Ett är att låta mannen och kvinnan under alla förhållanden i samband med vigseln anmäla, huruvida de vill anta enderas namn som gemensamt eller de vill behålla var och en sitt namn. Ett annat sätt är, att lagen liksom nu ger en huvudregel och därtill ger makarna möjlighet att avvika från denna genom anmälan. Det förra alternativet har den fördelen att det kan utformas fullständigt neutralt. Men det kräver att mannen och kvinnan fattar ett beslut i namnfrågan inför äktenskapet. Ett sådant krav kan bli ett irritationsmoment med inblandning av inte bara de båda kontrahenterna utan också deras närmaste anhöriga. Med det andra alternativet vinns att kontrahenterna befrias från att nödvändigtvis fatta ett beslut. Från principiell synpunkt blir detta alternativ därmed det mest tilltalande. Det innebär inte bara att lagen tillhandahåller en lösning för fall då kontrahenterna har svårt att komma överens eller eljest bestämma sig. Det har också den förtjänsten som bör känneteckna den namnrättsliga regleringen, liksom den familjerättsliga över huvud, att det gör regleringen så enkel som möjligt för att underlätta äktenskaps ingående. Bestämmer man sig för denna linje, gäller det att helst finna en huvudregel som är så praktisk som möjligt i den meningen att den passar det stora flertalet. Av den sociologiska undersökningen att döma bör med denna utgångspunkt som huvudregel behållas den nu gällande, att kvinnan vid Vigseln förvärvar mannens släktnamn. Önskemålet om namngemenskap inom familjen är starkt framträdande och seden att kvinnan antar mannens släktnamn har slagit igenom till den grad att ordningen synes ha blivit

Släktnamn 91

naturlig för de allra flesta. Fråga är likväl, om det nu går att behålla regeln. Den avviker bjärt från ett strikt krav på jämställdhet mellan man och kvinna. Den skillnad som en sådan ordning medför mellan mannens och kvinnans släktnamn kan nämligen inte påstås vara av enbart formell natur med hänvisning till att andra alternativ står till buds genom en enkel anmälan. Inte heller är det tänkbart att byta fot och låta huvudregeln bli, att mannen genom vigseln erhåller kvinnans släktnamn. En sådan ordning rimmar lika illa med jämställdhetskravet och är för övrigt ett sämre alternativ, eftersom den inte har den ringaste tradition för sig. Då återstår endast att som huvudregel välja, att mannen och kvinnan behåller var och en sitt släktnamn under äktenskapet, om de inte gör anmälan om annat. En sådan ordning är neutral i så måtto att den inte gör någon skillnad mellan mannens och kvinnans namn. Men den uppfyller inte särdeles väl kravet att vara praktisk, eftersom den inte utan vidare tillgodoser önskemålet om namngemenskap utan förutsätter att kontrahenterna är aktiva för att få sådan gemenskap. Trots denna nackdel får regeln anses vara den bästa av dem som kan komma i fråga. För de kvinnor som helst vill kvarbli vid sitt släktnamn under äktenskapet innebär den en förbättring, i det att de undgår det sociala tryck som stundom kan kännas förenat med namnfrågan och som hindrar dem från att vara verksamma för att få behålla namnet. Huruvida regeln i övrigt kommer att medföra, att makar i betydligt större utsträckning än nu behåller var och en sitt släktnamn kan vara svårt att säga. Men troligt är att så blir fallet. Det kan t. ex. antas att många av dem som före äktenskapet varit samboende en längre tid och vant sig vid skilda namn kommer att behålla dessa, även om det i dag är vanligt att de vid giftermål övergår till namngemenskap. Från identifrkationssynpunkt torde det inte innebära någon större olägenhet att makar har skilda namn, eftersom personnumret numera är ett så betydelsefullt identifikationsmedel i officiella sammanhang och personakten ger fullgod ledning. För den genealogiska forskningen blir ordningen enligt vad utredningen erfarit snarare till fördel än till nackdel. Den är van vid att makar har skilda namn; namngemenskapen är för genealogerna en jämförelsevis ny företeelse. I enlighet med det sagda föreslås, att huvudregeln får bli att makar behåller var och en sitt släktnamn under äktenskapet. En sådan ordning stämmer överens med de finska och norska förslagen. Sammanfattningsvis leder det anförda till att makar under äktenskapet behåller vardera sitt släktnamn från tiden före äktenskapet, om de inte anmäler att de som gemensamt släktnamn vill ha släktnamn som tillkom mannen eller kvinnan som ogift. Sådan anmälan om gemensamt släktnamn bör i likhet med vad som nu gäller för hustrus förvärv av mannens släktnamn kunna göras antingen före vigseln eller senare under äktenskapet. Namngemenskapen vinnes formellt genom att endera maken anmäler, att han vill förvärva den andres släktnamn. Eftersom rätten för make att anta andra makens släktnamn blir ömsesidig, bör det vara fullt klart vid anmälan av enderas förvärv att den andre är med på saken. För att tvekan härom inte skall behöva råda, bör makes anmälan vara förenad med samtycke från den andra maken.

92 Släktnamn

Namnregeln för makar bör sålunda innehålla att, om makar vill ha gemensamt släktnamn, endera får genom anmälan anta den andres släktnamn samt att, om anmälan görs före äktenskapet, namnförvärvet sker genom Vigseln.

2.7.2.3 Valmöjligheter Enligt gällande regel i 6 § NL förvärvar hustru vid vigseln mannens släktnamn, om hon inte dessförinnan till pastor eller vigselförrättaren anmält, att hon ämnar behålla det släktnamn hon hade som ogift. Med namnmyndighetens medgivande kan hon i stället få behålla annat henne tillkommande släktnamn. Har hon behållit sitt släktnamn, får hon under äktenskapet genom anmälan hos pastor anta mannens släktnamn. Hon äger däremot inte, sedan hon förvärvat mannens släktnamn genom vigseln eller senare genom anmälan, utan vidare genom anmälan återgå till släktnamn som hon hade tidigare. För sådant återförvärv krävs ansökan enligt 11§ NL hos namnmyndigheten, som kan medge återförvärvet om särskilda skäl föreligger. Från denna regel görs undantag så till vida som hustrun efter äktenskapets upplösning äger enligt 7 § NL genom anmälan hos pastor återta det släktnamn hon hade som ogift. En viss begränsning har sålunda införts i hustruns rätt att när hon en gång träffat sitt val återgå till tidigare släktnamn. I fråga om tillämpningen av regeln i 11 § NL anfördes i motiven, att den ej borde vara alltför restriktiv

när det senare namnet förvärvats enligt bestämmelserna i 1-6 §§.1

Vad som föreslagits i det föregående innebär tre valmöjligheter för makar i fråga om släktnamnet: 1:0) vardera maken behåller sitt släktnamn, 2:0) makarna väljer mannens släktnamn som gemensamt namn och 3:0) de väljer kvinnans släktnamn som gemensamt namn. Om vardera maken behållit sitt släktnamn, bör som nyss anförts (avsnitt 2.7.2.2) endera i likhet med vad som nu gäller för hustru kunna under äktenskapet genom anmälan anta den andres släktnamn. Har namngemenskap vunnits genom vigseln eller senare genom anmälan, inställer sig frågan, om i likhet med vad som nu gäller enligt ll § NL särskilda skäl skall krävas för återgång till vardera makens släktnamn. Samma fråga inställer sig för det fall att namngemenskap vunnits t. ex. genom att hustrun förvärvat mannens släktnamn men makarna vill övergå till namngemenskap på det sättet att hustruns tidigare släktnamn blir deras gemensamma namn. Med hänsyn till att behovet av namnstabilitet enligt det inledningsvis anförda (avsnitt 2.7.1.1) numera inte gör sig lika starkt gällande som förut synes stor frihet kunna lämnas makarna när det gäller att välja mellan givna möjligheter. Därtill kommer att en namnändring i regel är förenad med så många praktiska olägenheter att missbruk av friheten inte torde behöva befaras. Utredningen finner med hänsyn härtill ej skäl att föreskriva några inskränkningar i rätten för makar att, sedan de en gång gjort sitt val i släktnamnsfrågan, när de än vill välja lProp. 1963:37 s. 95; NJA något annat av de släktnamnsalternativ som enligt det tidigare anförda står n 1963 s. 120. dem till buds.

Släkmamn 93

2.7.2.4 Mellannamn för make rätt får hustru, som förvärvat mannens släktnamn, framför Enligt gällande detta bära det släktnamn hon hade som ogift. Sistnämnda namn betecknas Har hustrun behållit sitt släktnamn från då som tilläggsnamn (6§ NL). tiden före äktenskapet, får hon på motsvarande sätt framför namnet bära mannens släktnamn som tilläggsnamn. Hon äger anmäla tilläggsnamnet hos pastorsämbetet för anteckning i kyrkobok. Tilläggsnamn har ej som släktnamnet rättslig betydelse. Det är rent personligt och kan inte någon föras vidare till barn, vare sig detta är fött inom eller utom äktenskapet. Tilläggsnamnet förvärvas inte, det ”bärs. Möjligheten till tilläggsnamn har sitt ursprung i en ordning med namnplikt, som upptogs i namnrättskommitténs förslag och som inte tillät bruk av namn utan stöd i lagen. Den kom sedermera att inflyta i namnlagen, oaktat bestämmelse om namnplikt inte togs med. Genom har möjlighet beretts hustru att oavsett reglerna om tilläggsnamn hur hon träffar sitt namnval visa sin tidigare eller nya familjeanknytning. att få tilläggsnamnet antecknat i kyrkobok infördes främst för Möjligheten att tillgodose det praktiska behovet för hustrun att under resor, vid vistelse eller kunna dokumentera sin samhörighet med mannen. på hotell eljest kunde därmed inflyta i pass och liknande officiella hand- Tilläggsnamnet

lingar

De i det föregående föreslagna reglerna om makars släktnamn utesluter inte behovet av tilläggsnamn för hustru. Det kvarstår för de fall då hustrun i fortsättningen liksom nu antar mannens släktnamn eller hon behåller sitt eget släktnamn från tiden före äktenskapet. Den föreslagna nya regeln om rätt för mannen att genom anmälan anta hustruns släktnamn medför att i fortsättningen samma önskemål om tilläggsnamn kan uppkomma för mannen som för hustrun. Den nuvarande ordningen med tilläggsnamn bör med hänsyn till det sagda stå kvar och utsträckas till att gälla även för mannen. Om både mannen och hustrun sålunda får möjlighet att bära tilläggsnamn, inställer om begränsning i någon riktning bör införas i rätten sig frågan, att bära tilläggsnamn. Mot tilläggsnamn kan nämligen riktas i viss mån samma anmärkningar som mot dubbelnamn. Det gör namnskicket otympligare. Det ger också anledning till missuppfattningar om att fråga är om ett släktnamn i form av dubbelnamn i stället för en namnkombination av och släktnamn. Även hos myndigheter uppkommer stundom tilläggsnamn en sådan missuppfattning. En anledning härtill är inte sällan, att namnbäraren oriktigt skriver tilläggsnamnet och släktnamnet med bindestreck emellan. Vissa praktiska olägenheter har också visat sig följa med tilläggsnamn. För hustru som vill använda sitt tlicknamn som tilläggsnamn görs inte i kyrkobokföringen den annars vanliga formen av anteckning X, född Y”. Om, för att ta ett exempel, Anna Rosengren gifter sig med Bengt Svensson och vid Vigseln förvärvar släktnamnet Svensson, blir hon antecknad som Anna Svensson, född Rosengren. Använder hon namnet Rosengren antecknas hon som Anna Svensson. Rosensom tilläggsnamn, Rosengren gren skall vara understruket med bruten linje. lProp. 1963:37 s. 77; NJA För det fall att makarna inte frågan Il 1963 s. 113. väljer namngemenskap uppkommer

94 Släktnamn

om en begränsning av rätten till tilläggsnamn, eftersom önskemål om tillläggsnamn då inträder bara på den ena sidan, nämligen för den av makarna som lämnat sitt tidigare släktnamn. Men när makarna behåller var och en sitt släktnamn blir situationen densamma för bägge. Om då vardera maken tar den andres släktnamn som tilläggsnamn, erhålls två namnkombinationer i familjen. I exemplet Bengt Svensson gifter sig med Anna Rosengren kommer sålunda mannen att lå namnkombinationen Rosengren Svensson och hustrun kombinationen Svensson Rosengren. För ändamålet med tilläggsnamn är emellertid alldeles onödigt att tillskapa mer än en namnkombination. Det räcker med att endera av makarna tar den andres släktnamn som tilläggsnamn för att familjeanknytningen dem emellan skall framgå. Med hänsyn härtill och då tilläggsnamn inte bör tillåtas utan att beaktansvärda skäl föreligger, bör nammegleringen inte tillåta mer än ett tilläggsnamn makarna emellan. De får alltså nöja sig med att endera får bära tilläggsnamn. Det torde kunna överlämnas åt dem själva att bestämma vilken av dem som skall bära tilläggsnamn. Utredningen föreslår en reglering i enlighet med det nu sagda. Som framgår av det anförda föreskriver namnlagen, att tilläggsnamnet skall bäras före släktnamnet. Beteckningen tilläggsnamn blir därmed något oegentlig och torde ha bidragit till missuppfattningar i många fall om en persons namnförhållande. Anledning saknas att göra ändring i föreskriften att tilläggsnamnet skall bäras före släktnamnet. Men med hänsyn till namnets plats bör beteckningen ändras, lämpligen till mellannamn. Så betecknas namnet i Danmark och Norge. Vad som i det föregående sagts om tillläggsnamn skall alltså gälla mellannamn. Enligt gällande anvisningar för folkbokföringen sammanförs tilläggsnamn med släktnamn under rubriken ”efternamn”. Efternamn är emellertid inte något begrepp som finns i namnlagen. Det kunde därför övervägas att efter danskt och norskt mönster hänföra mellannamnet till förnamn. En sådan lösning synes dock vara mindre praktisk. Fördelen med att mellannamn anmäls till pastorsämbetet är som tidigare nämnts att det kan bli infört i olliciella handlingar. I sådana återges emellertid förnamn ofta enbart med initialer. Men mellannamnet bör vara utskrivet om det skall tjäna sitt syfte. Mellannamnet bör därför behandlas som ett namn för sig, vid sidan av förnamn och släktnamn. Nämnvärda praktiska olägenheter synes dock inte vara förenade med att det i folkbokföringen, på samma sätt som nu gäller i fråga om tilläggsnamn, sammanförs med släktnamn till ”efternamn”. Inte heller synes särskilda olägenheter vara förenade med att i folkbokföringen sålunda används den speciella beteckningen efternamn. En viktig praktisk omständighet att iaktta för den som tänker bära mellannamn är, att registreringen inom folkbokföringen och därmed annan personregistrering, som bygger på datateknik, sker på grundval av mellannamnet såsom det första av ”efternamnen” och sålunda inte på själva släktnamnet.

2.7.2.5 Särskilda frågor beträffande mellannamn

Namnlagen tillåter i sin gällande lydelse inte bara gift kvinna utan också frånskild kvinna och efterlevande hustru att bära tilläggsnamn. Hinder föreligger inte att hon börjar bära tilläggsnamnet först efter äktenskapets upp-

Släktnamn 95

lösning. Däremot tillåter inte lagen, att hon efter omgifte bär sin förra mans släktnamn som tilläggsnamn i det nya äktenskapet. I anslutning till den nye mannens släktnamn får hon som tilläggsnamn bära det släktnamn hon hade som ogift. Men om hon i det tidigare äktenskapet förvärvat mannens släktnamn och med namnmyndighetens tillstånd behåller detta i det nya äktenskapet, får hon bära sin nye mans släktnamn som tilläggsnamn. Önskemål har framkommit om att hustru skall som tilläggsnamn få bära även släktnamn, som hon förvärvat genom tidigare äktenskap. Enligt här tidigare tillämpad princip bör även i nu angivna hänseenden samma regler gälla för mannen som för hustrun. Vad först angår rätten för frånskild make och efterlevande make att använda mellannamn saknas anledning att upphäva den helt. I det fallet att ena maken redan under äktenskapets bestånd enligt här förut föreslagna regler anmält mellannamn, bör han få fortsätta att använda mellannamnet även efter äktenskapets upplösning. Mera tveksam är frågan, om han skall få börja använda mellannamn först efter äktenskapets upplösning. Här inställer sig de betänkligheter som i det föregående anförts mot att bägge makarna i ett äktenskap använder mellannamn. Rätten till mellannamn har enligt det tidigare sagda tillerkänts bara endera av makarna. I det fall att äktenskapet upplösts genom ena makens död kan frågan om mellannamn uppkomma endast för den efterlevande. Skäl att frånkänna honom rätten att börja bära mellannamn synes inte föreligga, vare sig han antagit sin makes släktnamn och vill bära sitt eget tidigare släktnamn som mellannamn eller han behållit sitt eget släktnamn och vill bära makens släktnamn som mellannamn. Men om äktenskapet upplösts genom skilsmässa blir läget ett annat. Liksom när det gäller bestående äktenskap blir skillnad mellan det fallet att makarna valt namngemenskap och det fallet att de behållit var och en sitt släktnamn. l det förra fallet blir frågan om mellannamn aktuell endast för den av makarna som antagit den andres släktnamn. Skäl saknas att frånkänna honom möjligheten att börja bära sitt eget tidigare släktnamn som mellannamn efter äktenskapets upplösning. Men om makarna behållit var och en sitt släktnamn uppkommer frågan, vem av makarna som bör tillerkännas rätten till mellannamn. Att för sådant fall lägga avgörandet på dem gemensamt är inte lika naturligt som i fall av bestående äktenskap. Å andra sidan ter det sig onödigt formellt att helt avvisa möjligheten till mellannamn därför att de upplöst äktenskapet. Enligt utredningens mening saknas anledning att inte bereda den ena maken rätt att med den andres samtycke börja bära mellannamn även efter äktenskapets upplösning. Även om fallet inte förefaller särdeles praktiskt, med hänsyn bland annat till att samtycke från den andra maken kan vara svårt att få, vill utredningen föreslå en sådan ordning. Beträffande därefter möjligheten för frånskild make att efter omgifte som tilläggsnamn bära den förra makens släktnamn framför den nya makens släktnamn är att märka den här förut förordade möjligheten för frånskild make att efter omgifte utan prövning av namnmyndigheten behålla släktnamn, som han förvärvat genom tidigare äktenskap. Vid en sådan ordning beträffande släktnamn synes skäl saknas att frånkänna make rätt att i nytt äktenskap som mellannamn bära släktnamn som han förvärvat genom tidigare äktenskap. Utredningen förordar därför en sådan utvidgning av möjligheten att bära mellannamn.

96 Släktnamn

En annan fråga är, om make som behållit sitt släktnamn skall som mellannamn få bära andra makens släktnamn även när detta är ett namn som andra maken förvärvat på grund av tidigare äktenskap. Av det förut anförda (avsnitt 2.7.2.1) framgår att sådant namn ej får förvärvas av make som släktnamn. Mellannamn är dock av annan natur än släktnamn. Det är rent personligt och kan inte föras vidare till annan. Skälen mot att släktnamn som nu sagts får bäras av ny make som mellannamn är därför inte lika starka som skälen mot att det får förvärvas som släktnamn. Mest foljdriktigt synes likväl vara att det inte heller får bäras av ny make som mellannamn. Utredningen förordar en sådan ordning. I likhet med vad som nu gäller för hustru bör i fortsättningen make äga anmäla mellannamn hos pastorsämbetet for anteckning i kyrkobok.

2.7.2.6 Sammanfattning rörande mellannamn

Sammanfattningsvis innebär vad som sålunda föreslagits i fråga om mellannamn följande. Har makar gemensamt släktnamn äger den make som antagit den andra makens släktnamn bära sitt eget släktnamn från tiden före äktenskapet som mellannamn. Detta gäller både släktnamn som han hade som ogift och släktnamn som han förvärvat genom tidigare äktenskap. Har makarna under äktenskapet behållit var och en sitt släktnamn, äger endera av dem som mellannamn bära den andres släktnamn, dock ej om detta forvärvats på grund av tidigare äktenskap. Det ankommer på makarna själva att bestämma vem av dem som skall bära mellannamn. Rätt till mellannamn tillkommer också efterlevande make och frånskild make. Denna rätt får börja utnyttjas även först sedan äktenskapet upplösts. Rätten tillkommer utan vidare efterlevande make och, i fall av skilsmässa, frånskild make som antagit den andra makens släktnamn. Har äktenskapet upplösts genom skilsmässa och har makarna behållit var och en sitt släktnamn, krävs för frånskild makes rätt att bära mellannamn den andra makens samtycke. Mellannamn får anmälas hos pastorsämbetet för anteckning i kyrkobok.

2.7.3 Ogifta samboende

2.7.3.1 Inledning Som tidigare anförts har vid sidan av äktenskapet andra, friare former för samliv mellan man och kvinna vuxit fram. Detta har även satt sina spår i lagstiftningen på skilda områden, främst inom skattelagstiftningen och sociallagstiftningen. I många sammanhang har sålunda med makar jämställts man och kvinna som sammanbor under äktenskapsliknande förhållanden utan vigsel. Vissa krav har stundom uppställts för tillämpningen av givna regler, såsom att de sammanboende tidigare varit gifta med varandra eller att de har eller har haft barn tillsammans. Som exempel kan från civilrättens område nämnas lagen (1973:651) om ogifta samboendes gemensamma bostad, vilken ställer kravet att parterna har eller har haft barn tillsammans for att part skall åtnjuta den rätt lagen ger, om inte synnerliga skäl föreligger.

Släktnamn 97

Namnlagen innehåller inte några särskilda bestämmelser om släktnamn för personer som lever tillsammans under äktenskapsliknande förhållanden utan att vara gifta med varandra. Enligt vad namnmyndigheten har uppgivit förekommer emellertid att sammanboende man och kvinna, som inte är gifta med varandra, önskar bära samma släktnamn. Vanligen är det mannens släktnamn som parterna vill ha som gemensamt namn. Undantagsvis förekommer också önskemål om kvinnans namn som gemensamt. Namngemenskap kan vinnas genom ansökan hos namnmyndigheten enligt 12§ namnlagen. Det betyder att synnerliga skäl måste föreligga för att den ena av två sammanboende skall få förvärva den andres namn. Endast i ett mycket begränsat antal fall har sådana ansökningar om namnförvärv bifallits. Även om sammanboende man och kvinna haft barn, som burit faderns släktnamn, har modern fått förvärva samma namn bara om även andra skäl för namnändringen förelegat. Ett långvarigt sammanboende har därvid alltid varit en förutsättning. l fall då mannen har invandrat från annat land till Sverige har förekommit att hänsyn tagits till den omständigheten, att han inte har kunnat gifta sig med kvinnan därför att han i hemlandet inte kunnat få skillnad i där ingånget äktenskap, trots att han länge levat åtskild från sin hustru. l några få fall har kvinna, som länge sammanbott med mannen, begärt dennes släktnamn först sedan mannen avlidit. Sådan ansökan har bifallits, när parterna har sammanlevat under mycket lång tid samt kvinnan har blivit känd under mannens släktnamn och efter mannens död funnit sig inte kunna använda annat namn. Kvinnan har i sådant fall haft att styrka, att hon sedan länge själv använt och allmänt av andra benämnts med det sökta namnet. Enligt den i det föregående (avsnitt 2.3.1.1) nämnda skrivelsen från namnmyndigheten, innehållande önskemål om lagändringar, bör namnfrågan för ogifta samboende uppmärksammas. Frågan har också berörts i direktiven för utredningen. Även under hand har till utredningen framförts önskemål om större möjligheter för ogifta samboende att få namngemenskap. Riksförbundet för sexuellt likaberättigande har i en till utredningen ingiven skrift framhållit, att möjligheter bör öppnas även för homosexuella sammanboende att anta samma släktnamn. Frågan om namngemenskap för ogifta samboende hör liksom de i det föregående behandlade familjerättsliga reglerna om släktnamn nära ihop med den familjerättsliga lagstiftningen i övrigt. Det är därför anledning att se den i sammanhang med denna lagstiftning i stort.

2.7.3.2 Allmänt om familjerättslig lagstiftning på området

Livliga diskussioner har på senare tid förts om en familjerättslig reglering för ogifta samboende. Frågan fanns t. ex. som särskilt överläggningsämne på dagordningen vid det 27 nordiska juristmötet i Reykjavik år 1975. För den svenska lagstiftningen har ett ledmotiv angivits i direktiven för den översyn av äktenskapslagstiftningen som nu pågår genom 1969 års famil- Där framhålls l Se t. ex. familjelagssakjelagssakkunniga. att en ny lagstiftning bör så långt möjligt kunnigas betänkande vara neutral i förhållande till olika samlevnadsformer och olika moralupp- (SOU 1972:41) ”Familj

fattningarl Den närmare innebörden av uttalandet är dock inte alldeles och äktenskap 1” s. 58.

98 Släktnamn

klar. Samtidigt sägs nämligen, att äktenskapet har och bör ha en central plats inom familjerätten. Man bör dock, sägs det vidare, försöka se till att den familjerättsliga lagstiftningen inte innehåller några bestämmelser som skapar onödiga svårigheter eller olägenheter for dem som skaffar sig barn och bildar familj utan att gifta sig. Äktenskapet har en på tradition grundad ställning som den centrala institutionen inom familjerätten. Det är kring denna institution som de familjerättsliga reglerna har byggts upp snart sagt världen över. Intresset att slå vakt om äktenskapet har också tagit sig uttryck i internationella deklarationer och konventioner. Den av Förenta nationerna år 1948 antagna allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna fastslår sålunda i artikel 16 varje fullvuxen mans och kvinnas rätt att ingå äktenskap och bilda familj. Samtidigt sägs i samma artikel ifrån att äktenskap får ingås endast med de blivande makamas fria och fullständiga samtycke. Samma rättighetsförklaring återkommer i artikel 12 i Europarådets konvention av år 1950 rättigheterna och de grundläggande friangående skydd för de mänskliga heterna. Vidare antogs år 1962, under hänvisning till artikel 16 i Allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna, Förenta nationernas konvention angående samtycke till, minimiålder for samt registrering av äktenskap äktenskapskonventionen. Genom denna konvention, som ratificerats av som en frivillig och Sverige, har ytterligare slagits vakt om äktenskapet allvarligt menad form av samlevnad mellan man och kvinna. En lagreglering som hålls till den grad neutral till olika samlevnadsformer att den med andra samlevnadsformer kommer tydligen i konflikt äktenskapet jämställer med äktenskapskonventionen och de tankegångar som ligger bakom denna. Det står också klart att äktenskapsrättens regler inte kan göras fullt ut tillutan att äktenskapet därmed förlämpliga på även andra samlevnadsformer * lorar sin rättsliga innebörd. Om man med hänsyn till det sagda vill genomföra en mera begränsad lagstiftning for ogifta samboende möter nya svårigheter. Dessa hänför sig till möjligheten att avgränsa den krets på vilken en reglering skall vara tillämplig. En sådan avgränsning är viktig. Det gäller nämligen å ena sidan att se till att inte de som undvikit äktenskapet just för att undgå dess rättsverkningar oavsiktligt råkar in i andra, lika litet önskade rättsverkningar. Detsamma gäller den som kommit att bo tillsammans med annan men som likväl inte menat att över huvud skapa ett samlevnadsförhållande med särskilda rättsverkningar som följd. Å andra sidan måste de samlevnadsfall som skall nås med den särskilda lagstiftningen såvitt möjligt vara skönjbara utåt, så att inte överraskande rättsverkningar inträder i förhållande till tredje man. Allra först måste en begränsning göras till dem som sammanbor under förhållanden. Därmed frånskils t. ex. fall då gemenskap äktenskapsliknande i fråga om bostad beror på ett hyresförhållande eller ett anställningsförhållande, liksom fall då nära anhöriga sammanbor, såsom mor och dotter eller två syskon. Men ytterligare preciseringar krävs för att inte godtycket skall få för stort spelrum i tillämpningen. I den allmänna diskussionen har nämnts krav på viss varaktighet hos sammanlevnaden, sexuell gemenskap, hushållsgemenskap och ekonomisk gemenskap i övrigt. Det säger sig emellertid att sådana kriterier inte kan fastställas i förekommande fall självt

Släkmamn 99

utan att en undersökning får drag av ett otillbörligt rotande i personliga förhållanden. För att undgå denna olägenhet har, som redan nämnts, på olika håll i lagstiftningen angivits vissa mera påtagliga faktorer, såsom att de samboende förut varit gifta med varandra eller att de har eller har haft barn tillsammans. Barnkriteriet, som är det enda praktiskt betydelsefulla, har den fördelen att det är lätt att fastställa. Med tanke på alla dem som inte kan få barn tillsammans eller som av andra skäl lever samman utan barn är det likväl odugligt som gränsmärke. Andra klan urskiljbara kriterier som nämnts i diskussionen är registrering eller anmälan av något slag för att samlevnadsförhållandet skall bli underkastat önskad reglering. Tanken på en sådan form som villkor för tillämpningen framhäver emellertid hela lagstiftningsfrågans tvivelaktiga förhållande till äktenskapslagstiftningen. Därigenom röjs nämligen än tydligare det drag av kringgående som en lagstiftning kan få i förhållande till den egentliga äktenskapslagstiftningen. Denna tillhandahåller nämligen redan en form för att markera samlevnadsförhållandet - som då ställs åt sidan. vigseln- Det sagda gör det ytterst tvivelaktigt om det alls går att genomföra en mera omfattande familjerättslig lagstiftning för andra samlevnadsformer än äktenskapet. l-lindren är som synes av både principiell och praktisk an. Uppgiften blir betydligt enklare om den begränsas till vissa särskilda frågor. En naturlig urvalsprincip för en sådan begränsad lagstiftningsuppgift är att ge en reglering endast i den mån starka sociala skäl talar därför. En lagstiftning sålunda inriktad på att mera vara en skyddslagstiftning i socialt betingade situationer än en någorlunda vidsträckt lagstiftning om både personliga och ekonomiska rättigheter och skyldigheter är också enklare att genomföra. Bl. a. kan den sociala inriktningen motivera en mildring av kraven i övrigt på regleringen, såsom i fråga om preciseringen av den krets som avses. En lagstiftning kan då också ges den naturliga begränsningen att den riktas in snarare på situationen då samlevnadsförhållandet upphör än den då förhållandet består. En sådan lagstiftning kan vidare dra fördel av att frågan, huruvida ett samlevnadsforhållande verkligen förelegat, kan få en rikare belysning när de samboendes intressen bryter sig mot varandra än när de sammanfaller. Tillämpningen blir därigenom säkrare. Ett exempel på lagstiftning efter dessa linjer utgör den förut nämnda lagen om ogifta samboendes gemensamma bostad och den därtill anslutande bestämmelsen i 12 kap. 33 § jordabalken om rätt för samboende att gentemot hyresvärd inträda i hyresrätt till bostadslägenhet. Begränsningen huvudsakligen till barnfallen kan där sägas vara motiverad av att lagen främst är socialt be-

tingadÅ

En sådan på starka sociala skäl grundad reglering har ytterligare den fördelen att den kan väsentligen begränsas till förhållandet mellan de sammanboende själva och deras barn utan att rubba lagstiftningen i övrigt på familjerättens område, däri inbegripet successionsrätten.

2.7.3.3 Särskilt om namnlagstiftningen

När man kommer över på namnlagstiftningen är förhållandena väsentligen 1 Jfr prop. 1973:32 s. 132; desamma som inom den familjerättsliga lagstiftningen. De sociala skälen gör sig dock här inte så starkt gällande. I en tid då makar praktiskt taget NJA n 19735. 197.

100 Släktnamn

genomgående har namngemenskap skulle väl möjligen kunna sägas att andra samlevnadsformer än äktenskapet får en social stämpel på sig genom frånvaron av namngemenskap. Så är dock knappast fallet längre hos oss, sedan samlevnad utan äktenskap kommit att tillhöra vanligheten. Den namnordning som enligt det föregående föreslagits för makar torde för övrigt medföra, att det inte längre blir så ovanligt med skilda namn i familjer som grundas på äktenskap. Om sociala skäl sålunda inte kan åberopas för en särreglering, upptomar sig alla de svårigheter som nyss anförts när det gäller en mera omfattande familjerättslig reglering. Kraven blir här minst lika stora när det gäller att fastställa det samlevnadsförhållande som kan motivera namngemenskap. Eftersom det kan bli fråga om både förvärv och förlust av släktnamn, måste någorlunda säken kunna klarläggas såväl när samlevnadsförhållandet tagit sin början som när det upphört. Här framstår nämligen risken för missbruk som särskilt stor. Mot bakgrunden av vad som anförts i det föregående om en familjerättslig lagstiftning i allmänhet på området vill det synas som om möjligheterna att skapa någorlunda säkra garantier mot missbruk är så pass bristfälliga att en särreglering inte kan godtas. Olägenheterna av en sådan avvisande hållning är dock måhända inte så stora som man tidigare kunnat förmoda. Av en nyligen publicerad rapport - under titeln angående samboende ogifta utgiven av familjelagssakkunniga - ”Att sambo och gifta sig, fakta och föreställningar (SOU 1978:55) framgår att andra samlevnadsfonner än äktenskapet inte längre bottnar i någon principiell ovilja mot äktenskapet. De har snarare uppstått spontant, vanligen så att de samboende ”glidit in” i sitt förhållande. Det har också visat sig att en mycket stor del av de ogifta samboende så småningom ingår äktenskap med varandra. Dessa nyare rön tyder på att en särlagstiftning på namnrättens område inte längre ter sig så angelägen som den kunnat förefalla tidigare. Till det nu anförda kan också läggas, att den reglering som är knuten till äktenskapet har genom 1973 års familjerättsreform förenklats betydligt både i fråga om äktenskaps ingående och i fråga om dess upplösning. Den har därmed också fått karaktär väsentligen av ett regelsystem som löser praktiska problem utan inslag av moraliska normer eller etiska värderingar i övrigt.

Äktenskapet bör därför numera kunna framstå som en tilltalande samlev-

nadsform även för åtskilliga av dem som tidigare hyste tvekan inför denna institution. En grupp återstår dock, för vilken en särreglering kan tyckas starkt motiverad. Det gäller dem som egentligen vill gifta sig med varandra men som hindras att ingå äktenskap av pensionsbestämmelser och andra liknande regler som är så beskaffade att giftermål medför en klar försämring i ekonomiskt hänseende. Sådana regler på andra områden än det familjerättsliga lärer dock inte gärna kunna bestå i längden. De måste för en modern syn framstå som alltmer egendomliga och kan därför väntas försvinna allt eftersom den neutralitet till olika samlevnadsformer som enligt det förut sagda anses böra prägla lagstiftningen slår igenom. Tillräckliga skäl synes därför inte föreligga att skapa en särreglering enbart för den nu angivna gruppen. På grund av det anförda - framför allt svårigheten att klart avgränsa den kategori som kan komma i fråga - finner sig utredningen inte böra föreslå någon särreglering för ogifta samboende. Detta gäller även homosexuella sammanboende.

Släktnamn 101

Denna ståndpunkt innebär, att ogifta samboende som vill vinna namngemenskap får liksom hittills vända sig till namnmyndigheten med ansökan enligt 12 § NL, varigenom endera gör ansökan om att få förvärva den andres släktnamn.

2.7.4 Barns släktnamn

2.7.4.1 Huvudregel

Som inledningsvis anförts erbjuder en reglering av barns släktnamnsförvärv inte något problem för det fall att föräldrarna har samma släktnamn. Det faller sig naturligt att barnet då förvärvar föräldrarnas släktnamn. Detta överensstämmer också med de finska och norska förslagen. Problem uppstår däremot om föräldrarna har skilda namn. Vad som anförts i det föregående om makars släktnamn ger vid handen, att sådana fall av namnolikhet kan antas komma att föreligga i ej obetydlig utsträckning. Dessa fall måste därför beaktas vid en reglering. Enligt gällande rätt förvärvar barnet vid födelsen automatiskt ett släktnamn. Är barnets föräldrar gifta med varandra får barnet faderns släktnamn, är de inte gifta med varandra får det moderns släktnamn. Eftersom familjebildningen i de flesta fall sker i äktenskapets form, slår den agnatiska principen igenom i praktiken. Den får ökat spelrum även därigenom, att det i fall då man och kvinna sammanbor utan vigsel blivit vanligt att föräldrarna utnyttjar rätten för barnet enligt 2 § NL att genom anmälan anta faderns släktnamn. Det senare kan tyda på att den agnatiska namnordningen är allmänt godtagen såsom naturlig och bör behållas. Det är emellertid ovisst om så verkligen är fallet. Anledning föreligger nämligen till antagande, att namnbyte till faderns namn för barn utom äktenskap i stor utsträckning sker för att ge barnet samma ställning i namnhänseende som inomäktenskapligt barn. Den agnatiska namnordningen går som förut berörts inte väl ihop med dagens strävanden efter full jämställdhet mellan man och kvinna. Från denna synpunkt bör en reglering vara så beskaffad att barnet kan förvärva det ena av föräldrarnas släktnamn lika väl som det andra. Nu kan sägas - för övrigt med all rätt - att frågan om släktnamn för barn skall lösas uteslutande med hänsyn till barnets bästa och alltså oberoende av jämställdhetsfrågan, som ju är en angelägenhet mellan föräldrarna. Det är emellertid ogörligt att hävda generellt, att det ena namnförvärvet är mera förenligt med barnets bästa än det andra. Barn har lika stark anknytning till modern och hennes släkt som till fadern och hans släkt. Principiellt sett kan därför sägas att barnet har samma rätt till moderns släktnamn som till faderns. Men för föräldrarna blir namnvalet av betydelse därigenom, att det avgör vilkendera av föräldrarna som får namngemenskap med barnet utan att behöva byta till den andres namn. Med tanke på att den agnatiska namnföljden har gammal hävd kan det synas som om den inte borde ruckas. Fråga är emellertid, om den sitter djupare än andra företeelser i vårt rättsliv som fått stryka på foten. Namnrättskommittén anförde, att den agnatiska namnföljden är uttryck för samma betraktelsesätt som tidigare medfört, att fadern var ensam förmyndare och

SOU 1979125 102 Släktnamn

att mannen än längre tillbaka hade en företrädesställning i äktenskapet, när det gällde förvaltningen av familjens ekonomiska angelägenheter, och hade målsmansrätt över hustrun. Därtill kan läggas den ursprungliga arvsordning som gav företrädesrätt åt den manliga sidan framför den kvinnliga (”gånge hatt till och huva ifrån). Denna mannens företrädesrätt har försvunnit, och i lagstiftningen har föräldrarnas lika ställning i förhållande till barnen genomförts. Sålunda ändrades genom lag år 1969 (1969:621) arvsreglerna för barn utom äktenskap, så att lika arvsrätt kom att gälla för alla barn, oavsett om föräldrarna hade varit gifta med varandra eller inte. Vidare genomfördes år 1976 ändringar i föräldrabalkens bestämmelser rörande vårdnaden om barn. Genom dessa ändringar möjliggiordes gemensam vårdnad för både frånskilda och ogifta föräldrar, oavsett om de är sammanboende eller inte. Den bärande tanken bakom de nya vårdnadsreglerna är, att många föräldrar upplever det som viktigt för de inbördes relationerna

att modern och fadern har samma rättsliga ställning i förhållande till barnen

Detta gäller såväl inomäktenskapliga som utomäktenskapliga barn och den nya regleringen är väsentligen densamma för båda kategorierna. Starka skäl talar för att denna linje inom den familjerättsliga lagstiftningen bör följas även inom namnlagstiftningen, om inte särskilda skäl finns däremot. Enligt gällande rätt kan inomäktenskapligt bam, som ej fyllt 18 år, anta moderns släktnamn som ogift genom anmälan efter prövning av rätten. Denna prövning skall avse huruvida namnbytet är förenligt med barnets bästa. Enligt motiven skall rätten särskilt vaka över att namnbytet ej medför en för barnet menlig splittring av familjens namngemenskap. Har barnet fyllt 18 år, får det anta moderns släktnamn som ogift efter ansökan hos namnmyndigheten, om särskilda skäl föreligger. Kravet på rättens eller namnmyndighetens prövning fanns inte i namnrättskommitténs förslag utan infördes under departementsbehandlingen av förslaget. Kommittén utgick i sitt betänkande från att ett inomäktenskapligt bam måste anses ha en ovillkorlig rätt att förvärva moderns släktnamn och föreslog, att sådant förvärv skulle kunna ske utan vidare genom anmälan hos pastor. Denna rätt för barnet avsåg moderns släktnamn som ogift och skulle tillkomma barnet alldeles oavsett om modern bar namnet eller inte. Men förslaget utsattes för kritik under remissbehandlingen. Särskilt framhölls att det skulle kunna leda till så många okontrollerade namnbyten att samhällets intresse av namnstabilitet skulle bli åsidosatt. Kommitténs tanke togs upp på nytt under riksdagsbehandlingen, ehuru i en något modifierad form. I motioner? framfördes nämligen förslaget, att inomäktenskapligt barn skulle genom anmälan få anta det släktnamn modern hade som ogift, om modern själv bar namnet och föräldrarna var ense om saken. Genom en sådan regel ansåg motionärerna, att namnstabiliteten inte blev åsidosatt, eftersom namnändring blev aktuell bara i fall då föräldrarna hade skilda namn. Första lagutskottets majoritet avstyrkte dock motionärernas förslag, och detta föll även - efter livlig debatt - i kamrarna. Anmärkningsvärt är att barn i äktenskap kommit att bli sämre ställt i lProp, 1975/75;170 s_ 142 Och 144; NJA 11 1976 s. sitt val av släktnamn än utomäktenskapligt barn. Det senare äger oavsett 456. ålder enligt 2 § NL utan prövning anta sin faders släktnamn genom anmälan, barnets förvärv av moderns släktnamn måste zMotionerna 1:587 och medan det inomäktenskapliga 111721. prövning. När bestämmelsen föregås av rättens eller namnmyndighetens

bl?

Släktnamn 103

i 2§ NL fick sin nuvarande lydelse år 1969 åberopades främst, att starka principiella skäl talade för att alla barn borde ha rätt att om de så önskade bära faderns släktnamn På motsvarande sätt kan, mot bakgrunden av vad som här förut sagts om barnets lika starka anknytning till modem och hennes släkt som till fadern och han släkt, anföras starka principiella skäl för att barn i äktenskap skall ha rätt att om det så önskar bära moderns släktnamn. De invändningar som mötte namnrättskommitténs förslag på denna punkt grundade sig på samhällets intresse av namnstabilitet. Detta intresse kan emellertid som tidigare berörts inte längre hävdas med samma styrka som förr. Med hänsyn till den uppgift som lades på rätten, nämligen att hindra menlig namnsplittring inom familjen, kan också sägas, att den för barn utom äktenskap gällande regeln om rätt att anta faderns släktnamn är väl så ägnad att leda till namnsplittring inom en syskonkrets som en regel om rätt för barn i äktenskap att anta moderns släktnamn. De skäl som talar för en ovillkorlig rätt för barn i äktenskap att förvärva sin moders släktnamn får på grund av det anförda nu anses avgörande. Utredningen föreslår därför en ordning, enligt vilken barn i äktenskap äger lika rätt till moderns släktnamn som till faderns. För barn utom äktenskap - som vid födelsen automatiskt förvärvar moderns släktnamn - gäller redan, som framgår av det sagda, att det har en ovillkorlig rätt till sin faders släktnamn.

2.7.4.2 Huvudregelns närmare utformning

När det gäller den lagtekniska utformningen är det utan tvekan av flera skäl praktiskt att som nu ha en automatiskt verkande regel om barns förvärv av släktnamn vid födelsen. Barnets födelse skall enligt 30 § folkbokföringsförordningen anmälas till pastorsämbetet ”ofördröjligen och skriftligen”. Det föreligger sålunda behov av att redan vid barnets födelse kunna individualisera barnet. Det naturliga identiftkationsmedlet är i detta läge barnets släktnamn. Personnummer bestäms först senare hos länsstyrelsen. Som redan tidigare anförts föranleder det fallet att föräldrarna har samma släktnamn intet problem vid utformningen av en reglering. För sådant fall är naturligt att ge en automatiskt verkande regel det innehållet att barnet vid födelsen förvärvar föräldrarnas namn. Utredningen föreslår en sådan regel. Men om föräldrarna har skilda namn, uppkommer frågan vilket av namnen barnet skall förvärva vid födelsen. Vilketdera namnet som än väljs kommer det att få ett visst företräde framför det andra namnet, även om byte till det senare kan ske genom en enkel anmälan. Ett sådant företräde åt ettdera namnet kommer onekligen i strid med jämställdhetsprincipen. För föräldrarna får nämligen som redan antytts en sådan regel betydelse främst på det viset att den inverkar på deras eget val av släktnamn under äktenskapet. Det kan nämligen antas att bägge vill ha namngemenskap med barnet. För att så skall bli fallet måste endera anta den andres släktnamn och i det valet får den av föräldrarna övertag som har det släktnamn barnet förvärvar. Ett företräde för ettdera namnet när det gäller barns släktnamnsförvärv kommer därmed att omintetgöra den neutralitet som i det föregående lProp. 1969:124 s. 94; eftersträvats i fråga om regleringen av makars släktnamn. NJA n 1969 s. 415.

104 Släktnamn

Vid sådant förhållande återstår att inte ge någotdera namnet företräde genom en automatisk regel utan överlämna åt föräldrarna att själva bestämma vilket av deras släktnamn barnet skall förvärva. En sådan ordning har den nackdelen att den kräver ett beslut av föräldrarna. Liksom när det gäller beslut i makarnas egen namnfråga kan ett sådant krav medföra en rad irritationsmoment med även andra än föräldrarna inblandade. Denna olägenhet får dock anses väga lättare än den principiella fördel som får anses följa med en neutral regel. Ett mycket gott stöd för en regel, som överlämnar åt föräldrarna att själva bestämma barnets släktnamn, utgör resultatet av den sociologiska undersökningen. Inte mindre än 78 96 av dem som besvarade frågorna uttalade sig för att föräldrar som har olika släktnamn skall ha rätt att utan någon automatisk huvudregel fritt välja vilkenderas släktnamn barnet skall förvärva. En särskild förtjänst hos en regel som den nu angivna är, att regeln är tillämplig inte bara på barn i äktenskap utan också på bam utom äktenskap. De tidigare här nämnda, under senare år genomförda ändringarna i lagstiftningen rörande barn ger en ny belysning av namnfrågan. Kännetecknande för denna nya lagstiftning är att den jämställt bam i och barn utom äktenskap. I enlighet med detta betraktelsesätt bör såvitt möjligt även i fråga om barns släktnamnsförvärv samma bestämmelser gälla för alla barn, oavsett om föräldrarna är gifta med varandra eller inte. På grund av det anförda föreslår utredningen den regeln att när föräldrarna har skilda släktnamn barnet vid födelsen förvärvar det av namnen som anmäls hos pastorsämbetet. Regeln föreslås bli tillämplig på både inomäktenskapliga och utomäktenskapliga barn. Denna regel har sin motsvarighet i det norska förslaget. Enligt senaste uppgift från Finland är det finska förslaget inte klart ännu på denna punkt. Det kan hända att det finska förslaget får det innehållet att i fall då föräldrarna har skilda släktnamn bam i äktenskap förvärvar faderns släktnamn och barn utom äktenskap moderns släktnamn. När i det föregående talats om föräldrarna har framställningen främst tagit sikte på barn i äktenskap. För sådant barn är i regel båda föräldrarna vårdnadshavare och det faller sig naturligt att båda föräldrarna skall besluta om barnets släktnamn. De fattar sitt beslut genom anmälan till pastorsämbetet. I fråga om barn utom äktenskap är i regel modern ensam vårdnadshavare, åtminstone till en början. För sådant barn är därmed naturligt att beslutet om släktnamn för barnet också fattas av modern ensam som vårdnadshavare. Det torde falla av sig självt att hon i fall då hon är sammanboende med fadern fattar sitt beslut i samråd med denne. Det är dock knappast anledning att med tanke främst på sådana fall ändra på nuvarande regel i 42§ NL, att anmälan görs av vårdnadshavaren. Eftersom det av praktiska skäl inte är lämpligt att barnets namnfråga lämnas öppen alltför länge, bör anmälan ske i någorlunda nära samband med barnets födelse. Med tanke på att modern kan behöva återhämta sig efter nedkomsten och den tid det kan ta att få faderskapet fastställt, när föräldrarna inte är gifta med varandra, bör dock tiden inte bestämmas alltför kort. När det gäller anmälan av fornamn föreskriver namnlagen en frist om sex månader. Anledning synes föreligga att bestämma samma tid för anmälan av släktnamn. Både för den enskilde och för pastorsämbetena blir

Släktnamn 105

det bekvämare med en enda tid än med två olika tider att hålla reda på för anmälan av namn. Utredningen Föreslår därför en tidsfrist om sex månader för anmälan av barns släktnamn.

2.7.4.3 Hjälpregel

I fråga om makars släktnamn har i det föregående sagts, att regleringen bör vara enkel i den meningen att den gör det så lätt som möjligt för makarna. Samma synpunkt gör sig gällande i fråga om barns släktnamn. En ordning som under alla förhållanden förutsätter ett beslut av föräldrarna kan i många fall bli onödigt betungande i jämförelse med en automatisk regel. Lagen bör därför tillhandahålla en hjälpregel för det fall att föräldrarna inte kan komma överens eller eljest inte kommer till ett avgörande. Det kan t. ex. förhålla sig så, att föräldrarna av sjukdom eller annat skäl blir förhindrade att göra anmälan om barnets namn inom föreskriven tid eller att de helt enkelt glömmer bort saken. För sådana fall bör en automatisk regel slå till. Nu inställer sig på nytt frågan, vilket av föräldrarnas namn som en sådan automatisk regel skall innehålla. Det kan ligga nära till hands att här välja den nu gällande ordningen, enligt vilken barn i äktenskap förvärvar faderns släktnamn och bam utom äktenskap moderns. En sådan regel kommer emellertid i strid med den nyss anförda principen, att lagstiftningen inte bör behandla barn olika beroende på om föräldrarna är gifta med varandra eller inte. När denna princip nu kunnat följas i fråga om den nyss föreslagna huvudregeln, bör den helst vara ledande även för hjälpregeln. Det gäller då att välja mellan faderns och moderns släktnamn. Som förut anförts får barnet anses ha samma anknytning till modern och hennes släkt som till fadern och hans släkt. Släktskapsbandet åt det ena eller andra hållet kan därför ej sägas ge något utslag. Inom släktforskningen hävdas åter det agnatiska släktbegreppet, innebärande att man räknar enbart släktskapen på fädemet. Detta synsätt korresponderar mot den agnatiska namnföljden, som ju har en stark tradition hos oss. Att i anslutning hänill välja faderns namn visar sig emellertid inte praktiskt genomförbart. I fråga om barn i äktenskap uppstår ej något problem med hänsyn till faderskapspresumtionen i 1 kap. l § föräldrabalken. Men beträffande barn utom äktenskap är faderskapet ej alltid klarlagt vid barnets födelse. För sådant barn går det följaktligen inte alltid att tillämpa en regel, enligt vilken barnet förvärvar faderns namn. Då återstår lösningen att barnet förvärvar moderns namn. En regel med sådant innehåll är tillämplig på alla barn, eftersom moderskapet alltid är känt. En regel som sålunda bygger på moderns namn inger tveksamhet, eftersom den i fråga om barn i äktenskap bryter mot den på tradition grundade agnatiska principen och i stället innebär övergång till en kognatisk princip. Den kan därför befaras bli stötande för många. Det är emellertid ovisst om en sådan ändring verkligen blir så genomgripande i praktiken som den ser ut på papperet. På grundval bl. a. av den sociologiska undersökningen kan antas, att makar även i fortsättningen kommer att i regel välja namngemenskap. För sådana fall ger en regel samma utslag i fråga om barnets namnförvärv, vare sig den bygger på faderns eller moderns släktnamn. I

106 Släktnamn sou 1979:25

de fall åter då föräldrarna har skilda släktnamn får regeln verklig betydelse. I dessa fall har emellertid föräldrarna enligt den förut föreslagna huvudregeln möjlighet att tillämpa den agnatiska principen genom att anmäla faderns släktnamn för barnet. Det är troligt att åtminstone de som hyllar den agnatiska principen eller eljest vill följa traditionen kommer att tillämpa huvudregeln på detta sätt. Därmed skulle en övergång från agnatisk till kognatisk princip i den nu ifrågavarande hjälpregeln inte bli så revolutionerande. Med nutida kyrkobokföringssystem synes en sådan ordning inte vara förenad med några praktiska olägenheter. Utredningen vill i enlighet med det anförda föreslå den regeln, att om anmälan om barnets släktnamn inte skett inom föreskriven tid enligt den här förut förordade regeln barnet skall anses ha vid födelsen förvärvat moderns släktnamn. Samma regel föreslås i det norska förslaget. Det finska förslaget har som nyss nämnts ännu inte fått sitt slutliga innehåll för det fall att föräldrarna har olika släktnamn (se avsnitt 2.7.4.2).

2.7.4.4 Barns rätt till faders eller moders släktnamn från

tidigare äktenskap

l det föregående har beträffande makars namn förordats en ordning som bland annat innebär, att den som varit gift och förvärvat sin makes släktnamn får behålla namnet även efter ingående av nytt äktenskap men får inte leda över namnet på sin nya make. Friheten för makar att som gemensamt släktnamn anta vilketdera av makarnas namn de önskar blir därigenom begränsad till att avse enbart släktnamn som make hade före äktenskapet som ogift. I anslutning därtill berördes frågan, om samma begränsning borde införas i fråga om barns släktnamnsförvärv. Barn skulle med andra ord inte kunna förvärva ett släktnamn som någon av föräldrarna förvärvat genom tidigare äktenskap. Skälet till en sådan begränsning är det namnskydd som kan anses böra tillkomma maken i det tidigare äktenskapet och dennes

släkt. Vid behandlingen i det föregående av denna begränsningsfråga, när

det gäller makes släktnamnsförvärv (avsnitt 2.7.2.1), anfördes, att kravet på namnskydd gör sig starkare gällande när fråga är att överföra namnet till ny make än vid andra familjerättsliga namnförvärv. Till förmån för barns namnförvärv framför makes kan sålunda åberopas blodsbandet med namnhavaren. Det visar sig också, att olägenheterna av en begränsning blir mera påtagliga i fråga om barn än när det gäller make. En begränsning kan sålunda leda till att ett barn inte kan få namngemenskap med någondera av sina föräldrar utan att en av dessa byter namn, nämligen i det fallet att bägge varit gifta tidigare och förvärvat sin makes släktnamn. (Exempel: Bengt Rosengren, född Svensson, gifter sig med Inga Branting, född Andersson, och makarna behåller sina namn Rosengren och Branting.) Visserligen kan namngemenskap med barnet erhållas genom att endera återgår till sitt släktnamn som ogift, men en ordning som ställer sådant krav för att barnet skall uppnå namngemenskap med någondera av föräldrarna framstår som onödigt komplicerad. En sådan ordning skulle också medföra en klar försämring i förhållande till vad som nu gäller för fall då barnets föräldrar inte är gifta med varandra. l dessa fall uppställer gällande rätt inte något

Släktnamn 107

hinder för barnet att förvärva sin moders släktnamn, vare sig detta härrör från ett tidigare äktenskap eller inte. Skäl att nu överge denna ordning föreligger inte. Att införa en begränsningsregel för de barn vilkas föräldrar är gifta med varandra och sålunda försätta dem i ett sämre läge bör inte komma i fråga utan att särskilda skäl motiverar det. Sådana skäl kan dock inte anses föreligga. De olägenheter i form av minskat namnskydd för den tidigare makens släkt som kan följa med en ordning utan den ifrågasätta torde inte behöva befaras bli så stora. Antalet fall då begränsningsregeln föräldrar har släktnamn som förvärvats genom tidigare äktenskap torde bli jämförelsevis ringa. Åtminstone kan det inte bli så vanligt att bägge föräldrarna har sådant släktnamn. Det kan i sammanhanget erinras om att det i dagens läge är vanligt att frånskild kvinna återtar sitt släktnamn som Det utbredda önskemålet om namngemenskap mellan makar - en ogift. namngemenskap som kan grundas endast på enderas namn som ogift torde också bidra till att antalet fall av sådana namnförvärv som här avses blir ringa. På grund av det anförda finner sig utredningen inte böra föreslå sådan begränsning i barns rätt till faderns eller moderns släktnamn att barnet blir förhindrat att förvärva namn som fadern eller modern förvärvat genom tidigare äktenskap. Detta bör gälla både vid namnförvärv enligt huvudregeln och vid förvärv av moderns släktnamn enligt hjälpregeln. Inte heller de finska och norska förslagen har någon sådan begränsning som nu berörts.

2.7.4.5 Valmöjligheter

En naturlig ordning är att namngemenskap väljs inom hela familjen. I de fall då föräldrarna har skilda släktnamn är likaså naturligt att barnet får namngemenskap med den ena av föräldrarna. Men om den ena av föräldrarna eller bägge har släktnamn som härrör från tidigare äktenskap, kan önskemål föreligga om att barnet hellre skall förvärva det släktnamn fadern eller modern hade som ogift. Därigenom kan genom släktnamnet framhävas barnets samhörighet med den enas eller den andras släkt, vilket inte blir fallet om barnet förvärvar släktnamn som endera av föräldrarna förvärvat genom tidigare äktenskap. Om föräldrarna sålunda önskar att barnet hellre får ett släktnamn som endera av dem hade som ogift än ett släktnamn som härrör från tidigare äktenskap, bör hinder inte resas mot en sådan ordning. I det närmast föregående har diskuterats, om barnet över huvud skulle ges möjlighet att förvärva släktnamn som fadern eller modern förvärvat genom tidigare äktenskap. Som hinder mot sådant förvärv ställdes det namnskydd som kunde anses böra tillkomma maken i det tidigare äktenskapet och dennes släkt. Om nu föräldrarna själva vill undvika ett sådant namnförvärv för barnet, bör lagen som en följd av det tidigare anförda medge det. Det betyder alltså, att i det fall då endera av föräldrarna eller bägge har ett släktnamn, som förvärvats genom tidigare äktenskap, de för barnet kan välja mellan detta släktnamn och det släktnamn han eller hon hade som ogift. Vad som nu sagts för det fall att endera av föräldrarna eller bägge har släktnamn som förvärvats på grund av tidigare äktenskap bör äga tillämpning också i det fallet att den ena av föräldrarna förvärvat den andres släktnamn.

108 Släktnamn

Även i detta fall bör sålunda för barnet kunna väljas det släktnamn som den förre hade som ogift. En ordning enligt det anförda innebär en ändring i förhållande till gällande rätt såvitt angår barn i äktenskap. Sådant barn äger nu enligt l § tredje stycket NL anta det släktnamn modern hade som ogift, om rätten funnit namnbytet vara förenligt med barnets bästa. Har barnet fyllt 18 år, prövas frågan av namnmyndigheten och krävs särskilda skäl för förvärvet. Kravet på rättens prövning infördes främst för att hindra för barnet menlig namnsplittring inom familjen. Denna prövning faller bort med den här förordade ordningen. Detta är emellertid en naturlig följd av det här tidigare framförda förslaget, att barn i äktenskap skall ha ovillkorlig rätt till sin moders släktnamn, och det nyss berörda resonemanget om namnskydd för make i tidigare äktenskap och dennes släkt. Valet av släktnamn som fadern eller modern hade som ogift bör kunna träffas redan isamband med barnets födelse även i fall då fadern eller modern bär namn som förvärvats genom tidigare äktenskap.

2.7.4.6 Byte av barns släktnamn Vad utredningen föreslagit i det föregående innebär rika valmöjligheter rörande barns förvärv av släktnamn vid fodelsen. Skillnad görs inte mellan faders och moders släktnamn. Förvärvet kan vidare avse faders eller moders släktnamn, oavsett om detta härrör från ett tidigare äktenskap eller inte. När en av föräldrarna eller bägge bär släktnamn, som förvärvats genom tidigare äktenskap, medger förslaget möjlighet att för barnet välja det släktnamn fadern eller modern hade som ogift. När alla dessa möjligheter föreligger för barnet redan vid födelsen, kan det sägas att de bör stå till buds också i fortsättningen. Fråga uppkommer därmed om vilka regler som bör gälla för namnbyte. Eftersom valet av släktnamn i samband med barnets födelse överlämnats åt föräldrarna, eller rättare barnets vårdnadshavare, synes anledning saknas att inte lämna namnvalet även i fortsättningen åt vårdnadshavarna eller vårdnadshavaren. Det innebär att man avstår från nuvarande krav på rättens eller namnmyndighetens prövning i fråga om byte för barn i äktenskap från faderns släktnamn till det släktnamn modern hade som ogift. Namnbyte kommer därmed att få ske enbart genom anmälan hos pastorsämbetet. Sådant namnbyte enbart genom anmälan är redan för närvarande tillåtet för barn utom äktenskap, som vill byta från moderns släktnamn till faderns. Även byte till faderns namn som ogift bör få ske enbart genom anmälan. Om namnbyte tillåts genom ett enkelt anmälningsförfarande utan prövning av rätten eller namnmyndigheten, inställer sig frågan, om behov föreligger att i lagen införa något slags spärr mot alltför många eller mot onödiga namnbyten. För närvarande innehåller namnlagen - utom nyss nämnda krav på prövning i fråga om namnbyte för barn i äktenskap en sådan spärr för det fall att barn efter namnbyte vill återgå till tidigare namn. Enligt ll § NL gäller nämligen, att den som efter födelsen förvärvat släktnamn får efter ansökan hos namnmyndigheten erhålla honom tidigare tillkommande släktnamn, om särskilda skäl föreligger.

Släktnamn 109

Klart är att flera namnbyten för en och samma person står i strid med intresset av namnstabilitet. Enligt utredningens mening torde emellertid missbruk inte behöva befaras. I regel drar ett namnbyte med sig även vissa nackdelar som torde innebära en tillräcklig spärr mot byten av okynneskaraktär. En spärr kan däremot bli till onödigt hinder mot välgrundade namnbyten. Så kan t. ex. bli fallet om föräldrarna anmält namnbyte för barnet medan det är minderårigt - kanske mer än en gång för den händelse ändringar skett i vårdnadsfrågan till följd av skilsmässa eller liknande - och barnet när det kommer till vuxen ålder vill återgå till tidigare namn eller vill förvärva släktnamn som någon av föräldrarna haft som ogift. Det kan då bli till onödigt förfång om rätten till namnbyte skall anses vara redan förbrukad. Den i det föregående föreslagna huvudregeln för barns släktnamnsförvärv bygger på principen, att barnet har ovillkorlig och lika rätt till sin faders som till sin moders släktnamn. Det nu anförda leder närmast till att tillräckliga skäl saknas att göra inskränkningar i denna princip efter det att barnet gjort sitt namnförvärv vid födelsen. Så länge barnet är minderårigt får alltså barnets vårdnadshavare - i regel båda föräldrarna - bestämma om namnbyte. Som framhölls i riksdagen vid namnlagens tillkomst torde lugnt kunna överlämnas åt föräldrarna att i detta hänseende iaktta barnets

bästa. Åtskilliga andra frågor om barnets uppfostran och utbildning, ofta

av mera långtgående betydelse än ett beslut i namnfrågan, omfattas av foräldrarnas beslutanderätt. Inte heller torde några olägenheter från allmän synpunkt vara förenade med att barnet självt får bestämma i namnfrågan när det nått myndig ålder. De besvär främst av praktisk art som normalt

följer mediett namnbyte i vuxen ålder kan antas vara tillräckliga för att

i regel avhålla från sakligt ogrundade namnbyten. l enlighet med det anförda vill utredningen stanna för att inte föreslå någon inskränkning i barns rätt att genom namnbyte välja mellan föräldrarnas släktnamn. Denna rätt avses omfatta även det släktnamn fadern eller modern hade som ogift i det fall då fadern eller modern förvärvat annat släktnamn på grund av äktenskap. Detsamma bör självfallet gälla när den ena av föräldrarna i det bestående äktenskapet förvärvat den andres släktnamn. Som flera gånger berörts står barnet i regel under bägge föräldrarnas vårdnad. Denna ordning kan antas bli ännu vanligare sedan genom 1976 års lagändring möjlighet införts för föräldrarna att ha gemensam vårdnad om barnet även när de lever frånskilda eller de inte ens ingått äktenskap med varandra. Barnets namnfråga kommer därmed att i regel avgöras av bägge föräldrarna i samråd. Så blir emellertid inte fallet när bara den ena av föräldrarna har vårdnaden om barnet. För närvarande gäller enligt 38§ NL, att domstolen i ärende om namnbyte för barn i äktenskap skall höra både den vars släktnamn barnet har och den vars släktnamn barnet avses skola förvärva, även om de inte är vårdnadshavare. Denna regel är tillämplig i det vanliga fallet att modern såsom ensam vårdnadshavare efter skilsmässa vill anmäla byte enligt 1 § tredje stycket NL från faderns släktnamn till moderns släktnamn som ogift. Fadern skall då höras över det ifrågasätta namnbytet. Av den här förut antagna principen om barnets ovillkorliga rätt till såväl

110 Släktnamn

faderns som moderns släktnamn följer nännast, att yttrande som nu nämnts inte skall behöva inhämtas. Ett annat skäl mot krav på sådant yttrande är, att namnbytet enligt vad som föreslagits i det föregående skall få ske genom anmälan hos pastorsämbetet. Det kan inte gärna åläggas pastorsämbetet att inhämta yttrande i frågan och, om den hörda fadern eller modem motsätter sig namnbytet, ingå i prövning av saken. Det kunde synas som om en sådan ordning står i strid med den inom förvaltningsrätten rådande s. k. kommunikationsprincipen, principen att ingen skall dömas ohörd”, vilken kommit till uttryck bl. a. i förvaltningslagen (1971:290). Att märka är emellertid, som nyss framhållits, att när det gäller barns namn fråga är om barnets rätt, ej föräldrarnas. Det kan visserligen inte förnekas att bägge föräldrarna berörs av barnets namnfråga. Men enligt den här tidigare anförda principen om barnets lika rätt till moderns som till faderns släktnamn bör barnet självt få bestämma i frågan. Innebörden härav blir i praktiken att barnets vårdnadshavare i stor utsträckning blir den bestämmande. Det betyder att i de fall då vårdnaden tillkommer endast den ena av föräldrarna den andras intresse kan bli åsidosatt. Utredningen vill emellertid föreslå att i fråga om barn som fyllt femton år barnets samtycke skall krävas även till namnförvärv genom anmälan, se i det följande avsnitt 2.7.7.2. Vidare märks att till följd av de nya vårdnadsreglerna bägge föräldrarnas intressen i namnfrågan kan antas komma att bli beaktade genom att de bägge står kvar som vårdnadshavare. Utredningens förslag blir således, att namnbyte får ske utan att den av föräldrarna som inte är vårdnadshavare blir hörd i saken. Sammanfattningsvis föreslås alltså i fråga om barns namnbyte, att sedan barn vid födelsen förvärvat faderns eller moderns släktnamn det äger genom anmälan hos pastorsämbetet i stället erhålla den andres släktnamn eller släktnamn som endera hade som ogift. För minderårigt barn görs anmälan av barnets vårdnadshavare. Tillkommer vårdnaden endast den ena av föräldrarna, behöver yttrande ej inhämtas i ärendet från den andra. Har barnet fyllt femton år, krävs även barnets eget samtycke till namnbytet.

2.7.4.7 Mellannamn för barn Det står klart att det ingalunda blir ovanligt att föräldrar har skilda släktnamn. Så är fallet redan nu beträffande alla föräldrar som inte är gifta med varandra, antingen de är sammanboende eller inte. I fall då föräldrar sålunda har skilda släktnamn föreligger önskemål om att barn skall genom sitt namn kunna visa samhörighet med båda föräldrarna. Ett sätt att tillgodose sådant önskemål i en namnordning, som saknar dubbelnamn, är att efter danskt och norskt mönster medge barnet att jämte det av föräldrarnas namn som barnet förvärvat som släktnamn bära det andra namnet som mellannamn. Sådant namn skulle liksom fallet är med tilläggsnamn enligt namnlagen bäras fore släktnamnet och därför här liksom i fråga om makes namn ges beteckningen mellannamn. Ett mellannamn är rent personligt och kan inte föras över till eget barn eller annan. De problem som är förenade med dubbelnamn, när det skall föras vidare till senare generationer, uppkommer därför inte vid mellannamn. Andra olägenheter följer emellertid med mellannamn. Det finns sålunda

Släktnamn 111

risk för att barnets namn kommer att uppfattas som ett dubbelnamn och alltså i sin helhet som släktnamn. Om mellannamnet är mera särskiljande än släktnamnet kan också hända, att barnet föredrar mellannamnet framför släktnamnet och därför i dagligt bruk i förenklingssyfte använder bara mellannamnet. Missförstånd kan därigenom lätt uppkomma i olika sammanhang om barnets släktnamn. Därtill kommer otympligheten hos ett namnskick som har både mellannamn och släktnamn. Utredningen har i dessa olägenheter funnit starka skäl mot att som nyhet i vårt namnskick föreslå införande av mellannamn för barn. Å andra sidan kan situationen mången gång vara sådan att det förefaller hårdhjärtat att inte medge, att barn får genom sitt namn visa samhörighet med bägge föräldrarna. Det gäller om dessa av särskilda skäl behållit var och en sitt släktnamn under äktenskapet. Så kan vara fallet när bägge gjort sig kända under sitt släktnamn före äktenskapet eller när endera maken är utländsk medborgare. Detsamma gäller när makarna vunnit äktenskapsskillnad och har skilda släktnamn, antingen det beror på att de behållit sina namn under äktenskapet eller de har brutit antagen namngemenskap genom att den ena återtagit sitt tidigare släktnamn. Även fall då föräldrarna sammanbor utan vigsel kommer här i fråga. I sådana särskilda fall är det förklarligt om, såsom det visat sig vid en rad förfrågningar i saken, föräldrarna saknar förståelse för en ordning som inte medger att barnet bär bägges släktnamn. Utredningen har i det föregående (avsnitt 2.7.1.2) avvisat en ordning med dubbelnamn. Ett sätt att komma till rätta med de avigsidor som kan förmenas följa av att nya dubbelnamn inte får förvärvas är att medge mellannamn i stället. Mellannamn skulle därigenom rentav kunna sägas bli lösningen på frågan om dubbelnamn. Mot mellannamn gäller främst invändningarna, att det föranleder missförstånd om själva släktnamnet och gör namnskicket otympligt. Mot detta kan pekas på ordningen i Danmark och Norge, där enligt uppgift under de nordiska överläggningarna mellannamnen ej anses ha medfört olägenheter. En följd av otympligheten med mellannamn i det enskilda fallet kan också tänkas bli, att bruket av mellannamn i praktiken inskränks till fall då särskilda skäl föreligger, vilket kan mildra befarade olägenheter. Mot bakgrunden av det anförda vill utredningen tillmötesgå föreliggande önskemål och föreslå möjlighet för barn att bära mellannamn. Med hänsyn till de betänkligheter som gör sig gällande mot ett system med mellannamn kan uttryckas förhoppningen, att det skall komma till användning endast när verklig anledning föreligger. Det torde också finnas skäl att anta, att föräldrar inte utan särskild anledning vill belasta sina barn med både släktnamn och mellannamn. Utredningen vill framhålla angelägenheten av att mellannamn inte anmäls annat än då namnet är avsett att användas i det dagliga livet, alltså i alla sammanhang där barnets namn skall uppges, såsom i anmälningar till skolor, kurser och föreningar, på skolböcker, i idrottstävlingar. Att märka är vidare, som tidigare framhållits (avsnitt 2.7.2.4), att registreringen av barnet i olika personregister sker på grundval av mellannamnet såsom det första av efternamnen och inte på själva släktnamnet. Ändamålet med mellannamn för bam är att visa samhörighet mellan

112 Släktnamn

barnet och den av dess föräldrar vars släktnamn det inte förvärvat. För detta ändamål är tillräckligt att barnet får som mellannamn bära det släktnamn den nu nämnda av föräldrarna faktiskt bär. Anledning saknas alltså att, som fallet är i Danmark, medge rätt för barnet att som mellannamn välja annat släktnamn. Införs nu en ordning med mellannamn för bam, bör den nämligen enligt utredningens mening göras så enkel som möjligt. Den skillnaden kommer sålunda att föreligga mellan släktnamn och mellannamn för barn att de valmöjligheter som föreslagits i fråga om släktnamn inte står till buds när det gäller mellannamn. Om t. ex. den av föräldrarna, vars släktnamn är i fråga som mellannamn för barnet, förvärvat släktnamnet genom äktenskap, får barnet alltså inte som mellannamn välja hans eller hennes släktnamn som ogift. Inte heller bör komma i fråga att barnet får som mellannamn välja moders eller faders mellannamn. Enligt uppfattningen, att ett system med mellannamn bör få så begränsad omfattning som möjligt, så att inte namnskicket blir onödigt otympligt, bör mellannamn för barn i princip tillåtas endast i fall då det är nödvändigt för att samhörighet skall kunna visas mellan barnet och dess båda föräldrar. Detta är i första hand fallet, när föräldrarna ej är gifta med varandra och således inte kan sinsemellan visa samhörighet genom vare sig släktnamn eller mellannamn. Detsamma gäller när föräldrarna är gifta med varandra och behållit var och en sitt släktnamn utan att någondera anmält den andres namn som mellannamn. Då kan finnas skäl till mellannamn för deras bam. Men om endera tagit den andres släktnamn som mellannamn saknas egentligen skäl att genom mellannamn för barnet visa ytterligare samhörighet än som framgår av den ena makens släktnamn och den andres mellannamn. Liksom när det gäller förhållandet mellan makarna inbördes är det tillräckligt att valrätt föreligger i förhållandet mellan föräldrarna och barnet sålunda, att antingen endera maken eller barnet får bära mellannamn. Vid närmare eftertanke visar det sig emellertid att det knappast går att genomföra en ordning, som begränsar barnets rätt till mellannamn till fall då det är nödvändigt för att visa samhörighet mellan barnet och bägge föräldrarna. En sådan ordning kan nämligen lätt kringgås. Om t. ex. Bengt Svensson och Anna Rosengren efter vigsel behållit var och en sitt släktnamn och Anna anmält namnet Svensson som mellannamn, skulle deras son Per, som förvärvat släktnamnet Svensson, inte kunna anmäla namnet Rosengren som mellannamn. Hans samhörighet med modern framgår ju av hennes mellannamn, Svensson. Men om modern gör anmälan, att hon inte längre bär mellannamnet Svensson, får Per för sin del anmäla namnet Rosengren som mellannamn. Därefter kan modem på nytt anmäla namnet Svensson som mellannamn för sin del. Det kan knappast komma på fråga att genom en särskild regel hindra ett sådant tillvägagångssätt. En sådan regel skulle komplicera regelsystemet. Den skulle vidare innebära en inskränkning i makes rätt att bära mellannamn i förhållande till vad som nu gäller för hustru. Utredningen anser sig därför böra avstå från en begränsning av rätten för barn till mellannamn på det sättet att rätten skulle föreligga endast när det är nödvändigt för att visa samhörighet mellan barnet och bägge föräldrarna, dvs. när samhörigheten inte framgår av vare sig makes släktnamn eller mellannamn. Däremot bör sambandet med behover av namnsamhörighet behållas på

Släktnamn 113

det sättet att barnet i första hand hänvisas till att välja det släktnamn som anger samhörigheten med föräldrarna. Om i det nämnda exemplet Anna Rosengren förvärvat släktnamnet Svensson, får barnet ej bära namnet Svensson som mellannamn under hänvisning till att det förvärvat släktnamnet Rosengren. Namnsamhörigheten kan nämligen i detta fall vinnas genom att barnet förvärvar föräldrarnas gemensamma släktnamn, Svensson. På grund av det anförda vill utredningen föreslå den ordningen att när barn förvärvat släktnamn, som tillkommer enbart den ena av föräldrarna, barnet får framför släktnamnet bära den andres släktnamn som mellannamn. Genom en sådan lydelse hos regeln utesluts det fallet att barnet förvärvat släktnamn, som inte tillkommer någondera av föräldrarna. Har barn enligt detta förslag valt att bära mellannamn, bör rätten därtill få bestå så länge barnet önskar. En komplikation kan emellertid så småningom inträda när barnet ingår äktenskap. Om det då vill bära mellannamn enligt reglerna för make, kan inte komma på fråga att det skall få bära två mellannamn. Så långt kan ett system med mellannamn inte sträcka sig. Barnet får då välja mellan sitt redan antagna mellannamn och mellannamn för make. l likhet med vad som föreslagits beträffande mellannamn för make bör mellannamn för barn få anmälas hos pastor för anteckning i kyrkobok. Utredningen vill slutligen erinra om att mellannamnet är personligt för bäraren och inte kan förvärvas som mellannamn av bam eller annan i likhet med vad som gäller om släktnamn. Sammanfattningsvis föreslås sålunda, att barn får bära mellannamn när det har förvärvat släktnamn som tillkommer enbart den ena av föräldrarna. Som mellannamn får bäras det av föräldrarnas släktnamn som barnet inte förvärvat som släktnamn. Endast släktnamn som endera av föräldrarna faktiskt bär får anmälas som mellannamn för barnet. - Den som ingår äktenskap får välja mellan att som mellannamn bära moders eller faders släktnamn enligt det nu sagda och att bära mellannamn enligt reglerna för makar. Till frågan om mellannamn för adoptivbarn, styvbarn och fosterbarn återkommer framställningen i det följande (under 2.7.4.9, 2.7.4.10 och 2.7.4. l 1).

2.7.4.8 Sammanfattning angående barns släktnamn

Den reglering i fråga om barns släktnamn som förordats i det föregående innebär följande. 1. Som huvudregel föreslås för det fall att föräldrarna har samma släktnamn, att barnet vid födelsen förvärvar det namnet, och för det fall att föräldrarna har skilda släktnamn, att barnet vid födelsen förvärvar det av namnen som anmäls hos pastorsämbetet. 2. För sistnämnda fall föreslås en hjälpregel för den händelse anmälan inte sker inom sex månader efter barnets födelse. Barnet skall då anses ha vid födelsen förvärvat moderns släktnamn. 3. Barnets namnförvärv enligt såväl huvudregel som hjälpregel får avse faderns eller moderns släktnamn även om detta utgör släktnamn som förvärvats genom tidigare äktenskap. 4. l de fall då endera av föräldrarna förvärvat den andres släktnamn eller

114 Släktnamn

då endera eller bägge bär släktnamn, som forvärvats genom tidigare äki stället förvärva det släktnamn fadern tenskap, får barnet genom anmälan eller modem hade som ogift. Sådan anmälan får i det senare fallet göras redan i samband med barnets födelse. 5. Har barn vid födelsen eller senare förvärvat släktnamn enligt vad som sagts här förut, får barnet genom anmälan byta till annat släktnamn som barnet ägt förvärva enligt det föregående. 6. Barn vars föräldrar har skilda släktnamn får som mellannamn bära det av namnen som det inte har förvärvat som släktnamn. Den som är gift får välja mellan att bära mellannamn enligt vad som gäller för barn och att bära mellannamn får anmälas enligt reglerna för makar. Mellannamn hos pastorsämbetet för anteckning i kyrkobok. 7. Anmälan för underårigt barn görs av barnets vårdnadshavare. Är endast den ena av föräldrarna vårdnadshavare, behöver samtycke till namnbyte ej inhämtas från den andre. Har barnet fyllt 15 år krävs barnets samtycke.

2.7.4.9 Adoptivbam

Som framgått av redogörelsen för gällande rätt (2.2. 1.2) innehåller namnlagen i 3 § särskilda bestämmelser för adoptivbarn. När det gäller sådana barn är att märka de genomgripande förändringar som adoptionsinstitutet undergått på senare tid. I samband med införandet av ärvdabalken år 1958 ändrades reglerna för adoption i syfte att stärka det rättsliga förhållandet mellan adoptivbarnet och adoptanten. Äldre bestämmelser skulle dock fortfarande tilladoptioner, om inte s. k. omadoption skedde lämpas på tidigare tillkomna inom viss föreskriven tid. Därmed erhölls två slags adoptioner, s. k. svag adoption och s. k. stark adoption. Genom ny lagstiftning år 1970 togs steget fullt ut och gjordes reglerna för stark adoption tillämpliga på alla adoptioner, oavsett när dessa kommit till stånd. Samtidigt upphävdes reglerna om hävande av adoptivförhållande. Genom lagändring år 1971 slutligen infördes, som ny 8 § i 4 kap. föräldrabalken, en allmän regel om adoptions rättsverkan av innehåll, att när släktskap eller svågerlag tillerkänns rättslig betydelse skall anses som adoptantens barn i äktenskap och inte som adoptivbarn barn till sina biologiska föräldrar utom när annat är särskilt föreskrivet eller följer av rättsförhållandets natur. Den ändring adoptionsinstitutet sålunda genomgått bör uppenbarligen En naturlig följd av den ställning som föråterspeglas i namnregleringen. länats adoptivbarnet i förhållande till adoptanten är, att reglerna för adoptivbarns namnförväw så långt möjligt närmas till dem som gäller för barn i allmänhet. för barns namnförvärv vid födelsen kan emellertid inte utan Reglerna vidare göras tillämpliga på adoptivbarn. För dem som adopteras gäller nämvilket gör att de kan vara i vitt skilda åldrar ligen ej någon åldersgräns, vid tidpunkten för adoptionen. När adoptionen avser mindre barn är naatt namnfrågan för barnet löses i överensstämmelse med vad som turligt, vid födelsen. Men i fall då adoptionen avser gäller för barn i allmänhet större barn eller rentav vuxna är en sådan ordning inte lika naturlig. Särskilt alltid skall medföra i fråga om vuxna är det inte så säkert att adoptionen

Släkmamn 115

namnbyte. Detta har också förutsetts vid utformningen av gällande ordning. Huvudregeln är sålunda, att den som antas till adoptivbarn förvärvar adoptantens eller, om han adopteras av makar, adoptivfaderns släktnamn, såvida inte rätten tillåter att han behåller sitt släktnamn. Den i regeln innefattade möjligheten att behålla släktnamnet oförändrat tillkom främst med tanke på fall då en vuxen person adopteras. Vad först angår de fall då adoptionen avser mindre barn saknas anledning att ändra den nuvarande regeln, att barnet när det adopteras av en ensam person - man eller kvinna - förvärvar adoptantens släktnamn. Undantag bör dock gälla för det särskilda fall då make adopterar andra makens barn. Framställningen återkommer därtill i det följande. l det vanliga fallet att barnet adopteras av makar bör i enlighet med det sagda barnets namnfråga lösas i överensstämmelse med vad som i det föregående föreslagits for bam i allmänhet. Skillnad får alltså göras mellan det fallet att makarna har namngemenskap och det fallet att de har skilda släktnamn. I det förra fallet bör adoptivbarnet naturligen genom adoptionen förvärva adoptivföräldrarnas släktnamn. l det senare fallet får det ankomma på adoptivföräldrarna att bestämma vilketdera släktnamnet barnet skall förvärva, adoptivfaderns eller adoptivmodems. Lämpligt synes vara att adoptivföräldrar fattar sitt beslut genom att i själva adoptionsansökningen ange det släktnamn adoptivbarnet skall förvärva. En sådan ordning ger dem anledning att tänka igenom namnfrågan på förhand i samband med andra frågor som hör ihop med adoptionen och hindrar att namnfrågan senare blir en stötesten. l fråga om adoptivbarn kan sägas, att behovet av en hjälpregel motsvarande den som föreslagits i fråga om barn i allmänhet inte är särskilt stort, eftersom namnfrågan kan antas höra till raden av frågor som adoptivföräldrama tar ställning till inför adoptionen. Det är dock inte uteslutet att en sådan regel kan få betydelse i vissa fall. En hjälpregel även för adoptionsfallen skulle därtill föra namnregleringen för adoptivbarn än närmare den för barn i allmänhet. Utredningen vill därför förorda en hjälpregel även för adoptivbarnen. Dess innehåll bör i överensstämmelse med vad som förordats beträffande barn i allmänhet vara att, om adoptivföräldrarna inte i ansökningen angivit vilketdera av deras släktnamn adoptivbarnet skall förvärva, barnet genom adoptionen förvärvar adoptivmodems släktnamn. Liksom i fråga om namnförvärv för barn i allmänhet bör adoptivbarnets namnförvärv enligt såväl huvudregeln som hjälpregeln kunna avse adoptivfaderns eller adoptivmodems släktnamn oavsett om detta förvärvats genom tidigare äktenskap eller inte. Enligt vad som föreslagits i det föregående får barn i allmänhet i det fall då endera av föräldrarna antagit den andres släktnamn eller då endera av föräldrarna eller bägge har släktnamn, som förvärvats genom tidigare äktenskap, genom anmälan förvärva det släktnamn fadern eller modern hade som ogift. Motsvarande möjlighet bör öppnas för adoptivbarn. För närvarande äger adoptivbarn, som adopterats av kvinna, genom anmälan hos pastor utan vidare förvärva det släktnamn adoptivmodern hade som ogift. Har barnet adopterats av makar och har det ej fyllt 18 år, krävs däremot för sådant namnförvärv att rätten funnit namnbytet vara förenligt med barnets bästa. När barnet fyllt 18 år krävs i stället ansökan hos namnmyndigheten och särskilda skäl för namnbytet. Motsvarande krav på rättens

116 Släktnamn

eller namnmyndighetens prövning i fråga om barn i allmänhet faller bort enligt vad som förordats beträffande dessa. Anledning saknas att behålla kravet för adoptivbarn i det fall det nu gäller, nämligen när barnet adopterats av makar. Den ordningen förordas sålunda, att adoptivbarn i fall som nu avses får utan vidare genom anmälan anta släktnamn som adoptivfadem eller adoptivmodern hade som ogift. Sådant namnförvärv synes i analogi med vad som föreslagits för barn i allmänhet, när det gäller namnförvärv vid födelsen, kunna få göras redan genom adoptionen. Anmälan om namnförvärvet skall då göras i adoptionsansökningen. Även när det gäller byte av släktnamn bör reglerna för adoptivbarn motsvara dem för bam i allmänhet. Har adoptivbarn genom adoptionen eller senare förvärvat släktnamn enligt någon av nu föreslagna regler, bör det alltså få genom anmälan byta till annat släktnamn som det enligt samma regler ägt förvärva. De rika möjligheter till namnval som sålunda föreslås för adoptivbarn medför, att anledning saknas att behålla en särbestämmelse för det fall att make adopterar andra makens bam (jfr nuvarande 3§ tredje stycket NL). I sådant fall behöver adoptionen ej leda till namnbyte, om inte makarna själva vill det. Som framgår av det tidigare anförda innebär nuvarande ordning, att adoptivbarn får behålla det släktnamn det hade före adoptionen, om rätten ger sin tillåtelse därtill. Denna regel har funnits sedan adoptionsinstitutets tillkomst år 1917. Att adoptivbarnet behåller sitt tidigare släktnamn är inte längre så väl förenligt med den innebörd lagstiftningen numera ger adoptionsinstitutet. Skall tanken bakom de lagändringar som nämnts i det föregående fullföljas helt, bör namnfrågan för adoptivbarn lösas i förhållande till adoptivföräldrarna på samma sätt som den skulle ha lösts om barnet varit deras biologiska barn. Möjligheten att behålla tidigare släktnamn bör i enlighet härmed egentligen slopas. Som berörts tidigare kan emellertid i fråga om vuxna och kanske även äldre barn skäl föreligga till att adoptionen inte ovillkorligen medför namnbyte. En viss möjlighet som nu nämnts synes därför böra behållas. En följdriktig tillämpning av förut nämnda principer är att denna möjlighet behålls enbart för vuxna och möjligen äldre bam. Att hitta en gräns som kan anges i lagen är emellertid svårt. En naturlig gräns kunde t. ex. vara myndighetsåldern 18 år. Men inte heller en sådan gränsdragning förefaller tillfredsställande. Den får ett konstlat drag över sig, när i praktiken olika fall kommer att jämföras med varandra. Bäst synes därför vara att liksom hittills överlämna ät rätten att för varje särskilt fall avgöra, huruvida tillräckliga skäl kan anses föreligga för att medge adoptivbarnet att behålla sitt släktnamn. Därmed blir inte heller de fall då adoptionen avser små bam helt utestängda. Utredningen stannar för en sådan lösning. Utrymmet för rättens tillåtelse får på skäl som framgår av det anförda anses vara snävare nu än när regeln ursprungligen infördes. Till markering härav bör i lagregeln införas krav på särskilda skäl. Nuvarande regler medger adoptivbarn att bära tilläggsnamn. Sålunda får barnet, när det förvärvat adoptantens släktnamn, framför detta bära sitt släktnamn från tiden före adoptionen som tilläggsnamn och, när det behållit sitt tidigare släktnamn, framför detta som tilläggsnamn bära släktnamn som det ägt förvärva genom adoptionen. Eftersom ändamålet med tilläggsnamn

Släktnamn 117

- här liksom i det föregående betecknat mellannamn - är att visa barnets samhörighet med sin tidigare familj, bör i överensstämmelse med det nyss anförda utrymmet för mellannamn vara litet. Skälen är desamma som i fråga om möjligheten att behålla släktnamn från tiden före adoptionen. En rätt för adoptivbarn att bära mellannamn står sålunda i strid med tankegången, att adoptivbarn skall i rättsligt hänseende behandlas som adoptantens biologiska barn. Den nu berörda möjligheten för adoptivbarn att bära mellannamn bär därför avskaffas. Däremot bör i överensstämmelse med vad som föreslagits i fråga om barn i allmänhet adoptivbarn, som adopterats av makar, få bära mellannamn för att visa samhörighet med sina båda adoptivföräldrar. Sammanfattningsvis innebär det anförda följande förslag i fråga om adoptivbarns släktnamn. l. Den som adopteras av en ensam person - man eller kvinna - förvärvar genom adoptionen adoptantens släktnamn. 2. När makar med namngemenskap antar adoptivbarn, förvärvar barnet genom adoptionen adoptivföräldrarnas släktnamn. 3. Har makarna skilda släktnamn, förvärvar adoptivbarnet det av släktnamnen som anges i adoptionsansökningen. Anges ej släktnamn i ansökningen, förvärvar adoptivbarnet genom adoptionen adoptivmodems släktnamn. 4. Barnets namnförvärv avser i fall som nu sagts adoptivfaderns eller adoptivmodems släktnamn, oavsett om detta förvärvats genom tidigare äktenskap eller inte. 5. Har barnet förvärvat adoptivföräldramas gemensamma släktnamn eller släktnamn som adoptivfadern eller adoptivmodem förvärvat genom tidigare äktenskap, får adoptivbarnet i stället genom anmälan förvärva det släktnamn adoptivfadern eller adoptivmodem hade som ogift. Sådan anmälan får göras redan i adoptionsansökningen. 6. Adoptivbarn får efter namnförvärv enligt nu nämnda regler genom anmälan byta till annat släktnamn, som det ägt förvärva enligt samma regler.

7. Adoptivbarn får med rättens tillåtelse behålla släktnamn, som det hade

före adoptionen, om särskilda skäl därtill föreligger. 8. Adoptivbarn fåri förhållande till sina adoptivföräldrar bära mellannamn i överensstämmelse med vad som föreslagits i fråga om bam i allmänhet i förhållande till föräldrarna.

2.7.4.1O Styvbarn

Enligt en särskild regel i 4§ NL får barn under 18 år, vars moder är gift med annan än barnets fader, genom anmälan hos pastor anta styvfaderns släktnamn, om styvfadern samtycker därtill och rätten funnit namnbytet vara förenligt med barnets bästa. Barn som fyllt 18 år kan erhålla styvfaderns släktnamn endast efter ansökan enligt 12 § NL, som för bifall kräver synnerliga skäl. För namnbyte i de fall då rättens samtycke krävs har rättspraxis ställt stränga krav när barnet förvärvat sin faders släktnamn och fadern till l Beckman - Höglund,

ej velat samtycka bytet*

Genom de regler som föreslagits i det föregående för barns namnförvärv Svensk familjerättspraxis, kommer namnfrâgan för Styvbarn i ett annat läge. De föreslagna reglerna 6 uppl. 1977, s. 158.

118 Släkrnamn

bygger på principerna, att barn har lika rätt till sin faders som till sin moders släktnamn och att barnet äger förvärva faderns eller moderns släktnamn även om detta är ett släktnamn som fadern eller modern har förvärvat genom tidigare äktenskap. Vidare äger barnet, sedan det förvärvat ett släktnamn enligt de föreslagna reglerna, genom anmälan byta till ett annat släktnamn som det ägt förvärva enligt samma regler. Barnets intresse av namngemed sina föräldrar eller med endera av dem har tillerkänts avmenskap görande betydelse. Om föräldrar genom skilsmässa och den ena av upplöser sitt äktenskap föräldrarna - fadern eller modern - gifter om sig, kan en ny namnsituation för barnet. Så är fallet om barnet har namngemenskap med uppkomma den av föräldrarna som gifter om sig och denne förvärvar sin nya makes släktnamn. Om barnet står under den omgiftes vårdnad, får barnet självfallet intresse av att återförväwa med vårdnadshavaren. Ett sånamngemenskap dant fall skiljer sig från tidigare berörda fall därigenom, att barnets fader eller moder nu förvärvar nytt släktnamn efter det att barnet redan förvärvat släktnamn. Fråga är om detta förhållande skall leda till en annan bedömning än i andra fall när det gäller barnets rätt till faderns eller moderns släktnamn. Skälet mot att barnet skall få förvärva det nya släktnamnet är det namnskydd som kan anses böra tillkomma den nya maken. För det i det föregående behandlade fallet att fadern eller modern bär släktnamn från tidigare äktenskap innebär de här tidigare föreslagna reglerna, att barnets intresse av namngemenskap tillerkänts företräde framför den förra makens intresse av namnskydd. Namnfrågan gäller i detta fall i regel ett barn som föds. I det nu diskuterade fallet, att vårdnadshavaren ingår äktenskap efter barnets födelse, kan namnfrågan gälla även annat barn än ett litet barn. Fallet blir därmed inte fullt jämförbart med det tidigare. Särskilt om barnet hunnit bli vuxet, är det inte lika naturligt att barnet får förvärva det nya släktnamnet. Det står då inte under vårdnad och familjesamhörigheten blir inte lika stark. En åldersgräns, t. ex. vid 16 eller 18 år, förefaller inte godtagbar som skiljelinje. Den kan slå olika i skilda situationer. En annan väg att gå är att som villkor för barnets namnförvärv ställa samtycke från den nya maken. Ett sådant villkor kan möjligen sägas bryta systemet något men har den stora förtjänsten att det innebär en enkel reglering, passande för alla fall. När fråga är om ett litet barn, som lever i familjegemenskap med styvfadern eller styvmodern, kan samtycke påräknas. Har barnet hunnit till vuxen ålder, blir samhörigheten kanske inte så stark att samtycke kommer att lämnas. Men då är inte heller namnförvärvet lika angeläget. Utredningen förordar en ordning med krav på samtycke enligt det sagda. 1 det anförda exemplet stod barnet under vårdnad av den av föräldrarna som förvärvade det nya släktnamnet. Fråga är om samma regel för namnbyte kan gälla i det fall då barnet står under vårdnad av den andra av föräldrarna. Det torde höra till sällsyntheterna att barnet i sådant fall har intresse av att förvärva den nya makens släktnamn. Det naturliga är att barnet i stället vill ha namngemenskap med den av föräldrarna som är vårdnadshavare. I princip bör dock inte råda någon skillnad i regleringen för de båda fallen. Att införa en särskild regel för det fall att barnet händelsevis skulle vilja förvärva den nya makens släktnamn, utan att det lever i familjegemenskap

Släkmamn 119

med den nya maken, skulle innebära en onödig komplicering av regleringen. Fallen torde nämligen bli ringa till antalet. Att anknyta förvärvsmöjligheten till vårdnadsfrågan är för övrigt inte längre så meningsfullt, eftersom barnet enligt de år 1976 införda vårdnadsreglerna kan stå under vårdnad av även den av föräldrarna som det inte lever i familjegemenskap med. Vad som sagts för det fall att föräldrarnas äktenskap upplösts genom skilsmässa har motsvarande tillämpning i det fall att äktenskapet upplösts genom den ena makens död och den efterlevande ingått nytt äktenskap. Detsamma gäller när föräldrarna ej är gifta med varandra och den ena ingår äktenskap med annan än den andra av föräldrarna. På grund av det anförda föreslås den regeln att, när endera av barnets föräldrar ingått äktenskap med annan än den andra av föräldrarna och förvärvat den nya makens släktnamn, barnet äger med den nya makens samtycke genom anmälan förvärva samma släktnamn. Som redan anförts synes den föreslagna ordningen kunna förenklas till att vara tillämplig även på barn som fyllt 18 år. I själva verket gäller frågan, som redan framgått av det anförda, närmast att barnet förvärvar sin moders eller faders släktnamn, sedan modern eller fadern förvärvat nytt sådant namn genom äktenskap. De år 1976 införda ändringarna i vårdnadsreglerna kan leda till att namnbyte enligt det sagda inte kommer till stånd ens i alla de fall då barnet lever i familjegemenskap med den av föräldrarna som ingått det nya äktenskapet och denne vill få till stånd namnbyte för barnet. Om nämligen båda föräldrarna är vårdnadshavare - vilket enligt de nya vårdnadsreglerna kan vara fallet även efter skilsmässa liksom när föräldrarna aldrig varit gifta med varandra - är det inte säkert att den andra av föräldrarna vill medverka till namnbytet. I så fall kan det inte genomföras, eftersom anmälan om namnbyte skall göras av barnets vårdnadshavare, dvs. bägge föräldrarna i det fall som nu nämnts. Nuvarande regel i 4 § NL förutsätter inte för barnets namnbyte till styvfaders släktnamn, att barnets moder förvärvat namnet. Regeln möjliggör därmed för barnet att vinna namngemenskap med andra barn i den nya familjen, t. ex. halvsyskon som förvärvat styvfaderns släktnamn, utan att modern förvärvat namnet. De släktnamnsförvärv som kan ske enligt de i det föregående föreslagna reglerna bygger på släktskap i rätt upp- och nedstigande led eller giftermål. Om denna princip frångås här, kan det i exempelvis det fall som regleras i gällande lag - det då barnets moder gifter sig med annan än barnets fader - leda till att, om modern inte förvärvat mannens namn, barnet visserligen erhåller namngemenskap med styvfader och halvsyskon men förlorar namngemenskap med sin moder. Det skulle föra för långt att införa en regel om namnförvärv genom anmälan i sådant fall. Att märka är, att nuvarande lag kräver för namnbytet rättens prövning, när barnet är under 18 år, och namnmyndighetens prövning enligt 12§ NL, när barnet fyllt 18 år. Det synes naturligt att nu avsedda fall får föras in under tillämpningsområdet för 12§ NL, därvid alla barn behandlas lika oavsett ålder. Endast med en sådan ordning kan släktnamnets egenskap av släktnamn i egentlig mening bevaras. För närvarande innehåller 4 § NL en särskild regel för adoptivbarn, motsvarande den för barn i allmänhet när modern gift sig med annan än barnets

120 Släktnamn

fader. Med den nya regel som enligt det tidigare anförda (2.7.4.9) införts i 4 kap. 8§ föräldrabalken om verkan av adoption torde särskild regel för ej behövas för det fall av namnbyte som här avses. Barnet adoptivbarn får förvärva det nya namnet enligt nyss angivna ordning för styvbarn, dvs. som om det varit biologiskt barn till den av föräldrarna som ingått det nya äktenskapet. Som framgått av det tidigare anförda (avsnitt 2.7.4.9) äger adoptivbarn här benämnt mellannamn (se avsnitt enligt gällande lag bära tilläggsnamn, med sin tidigare familj. Motsvarande ord- 2.7.2.3), för att visa samhörighet ning för styvbam anses enligt namnmyndigheten böra övervägas. Härigenom skulle styvbarnet kunna visa samhörighet med både sin gamla och sin nya familj. att rätten för adoptivbarn att bära mel- I det föregående har föreslagits, lannamn i nu angivet syfte skall upphävas. Däremot skall adoptivbarn få bära mellannamn i överensstämmelse med vad som föreslagits for barn i allmänhet. I fråga om styvbarn gäller inte de särskilda skäl emot mellannamn som anförts beträffande adoptivbarn med hänsyn till adoptionsinstitutets nya innebörd. Styvbarnets situation är snarare jämförlig med den som inträder för barn i allmänhet, när t. ex. föräldrarnas äktenskap upplöses. Den skillnaden föreligger att styvfadem eller styvmodern kommer in i bilden jämte barnets föräldrar. Enligt vad som här nyss förordats äger barnet genom anmälan förvärva styvfaderns eller styvmodems släktnamn, om detta förvärvats även av den av barnets föräldrar som ingått äktenskap med styvfadern eller styvmodern. I sådant fall bör barnet, om det också förvärvar eller styvmodems släktnamn, kunna som mellannamn få bära styvfaderns det släktnamn som den andra av barnets föräldrar bär. Någon skillnad skulle därmed inte uppkomma i förhållande till vad som enligt det tidigare fönär t. ex. föräldrarna vunnit äktenreslagna gäller för bam i allmänhet skapsskillnad. En annan situation föreligger om barnets föräldrar har skilda släktnamn och den av föräldrarna som ingått det nya äktenskapet inte heller erhållit namngemenskap med den nya maken, dvs. barnets styvfader eller styvmoder. Om barnet har samma släktnamn som den av föräldrarna som ingått det nya äktenskapet, kan intressekollision inträda på det sättet att samhörighet genom mellannamn kan önskas både i förhållande till den andra av barnets föräldrar, å ena sidan, och i förhållande till styvfadern eller styvmodern, å den andra. l sådant fall synes företräde böra ges åt det släktnamn som tillkommer den andra av barnets föräldrar. Om en ordning med mellannamn för barn införs, bör den som redan nämnts göras så enkel som möjligt. Skäl synes saknas att göra den mera omfattande än att den medger mellan barnet och dess föräldrar. Som mellannamn skulle namnsamhörighet barnet alltså få bära endast släktnamn som endera av föräldrarna har. Därmed utesluts möjligheten för barnet att som mellannamn bära styvfaders eller släktnamn i annat fall än då en av föräldrarna förvärvat samma styvmoders namn som släktnamn. Behov av en sådan möjlighet torde inte heller finnas i sådan utsträckning att regelsystemet behöver kompliceras därmed. En sådan begränsning synes för övrigt nödvändig, om den principen skall kunna följas att mellannamn endast behöver anmälas hos pastorsämbetet och ej Vill barnet vinna namnbör göras till föremål för ansökningsförfarande.

Släkmamn 121

samhörighet med styvfader eller styvmoder får det ske genom ansökan om släktnamnsförvärv enligt 12 § i enlighet med vad som här förut anförts. Den av föräldrarna som gift om sig kan för övrigt för egen del ordna namnmed den nya maken framträder. I det frågan så att även samhörigheten fall att barnet vill förvärva styvfaderns eller styvmoderns släktnamn utan att detta förvärvats även av den av barnets föräldrar som ingått äktenskap med styvfadern eller styvmodern - ett förvärv som enligt det tidigare anförda skall prövas enligt 12 § NL - kan ett skäl mot namnförvärvet vara att den andra av barnets föräldrar har intresse av att genom mellannamn för barnet få namnsamhörighet med detta. Han riskerar annars, att den av föräldrarna som ingått äktenskapet med styvfadern eller styvmodern förekommer honom i mellannamnsfrågan. av Vad som sagts i det föregående i fråga om barn efter upplösningen föräldrarnas äktenskap har motsvarande tillämpning i det fall att föräldrarna med annan än den ej varit gifta med varandra och endera ingår äktenskap andra av föräldrarna. Det anförda leder sammanfattningsvis till följande ordning för styvbam. Har barns moder eller fader ingått äktenskap med annan än den andra av föräldrarna och förvärvat makens släktnamn, får barnet med makens anta detta släktnamn. I det fall då modern eller samtycke genom anmälan fadern inte förvärvat makens släktnamn prövas frågan om namnbyte för barnet av namnmyndigheten enligt 12§ NL. Skillnad görs ej i någotdera fallet mellan barn under 18 år och barn som fyllt 18 år. De föreslagna reglerna är tillämpliga utan vidare även på adoptivbarn. Styvbarn äger bära mellannamn enligt samma principer som gäller för barn i allmänhet, när föräldrarnas äktenskap upplösts eller när föräldrarna ej är gifta med varandra.

2.7.4.11 Fosterbarn

Även för fosterbarn har namnlagen en särskild regel om namnförvärv genom anmälan. I 5§ föreskrivs sålunda, att barn under 18 år som för fostran och vård stadigvarande omhändertagits av annan än barnets föräldrar får genom anmälan hos pastor anta fosterfaderns släktnamn, om den vars namn avses samtycker därtill och rätten funnit namnbytet vara förenligt med barnets bästa. Motsvarande regel gäller för det fall att barnet omhändertagits av ensamstående kvinna. Namnforvärvet avser då fostermoderns släktnamn. När termen fosterbarn används här, är det inte alldeles korrekt. Termen finns inte i namnlagen. Däremot finns den i barnavårdslagen (1960:97). Där förstås med fosterbarn enligt vad som anges i 46§ bam under sexton år, som vårdas och fostras i annat enskilt hem än hos föräldrarna eller särskilt förordnad förmyndare, vilken har vårdnaden om barnet. Eftersom terrnerna fosterfader och fostermoder förekommer i namnlagens text har det synts försvarligt att också använda beteckningen fosterbarn, även om den här har annan innebörd än i barnavårdslagen. Den återgivna regeln är den sista i raden av dem som enligt namnlagen krav på rättens prövning av ifrågasatt namnbyte för barn. De uppställer tidigare finns i 1§ tredje stycket, 3§ andra stycket samt 4§ första och De ändringsförslag som utredningen förordat i det föreandra styckena. att denna ordning med rättens prövning före anmälan om gående innebär,

122 Släktnamn

namnbyte ersätts med enbart anmälan. Med dessa ändringar, som grundats på sakliga överväganden, erhålls även en förenkling i namnlagens system för namnförvärv. Detta får med hänsyn till att önskemål framställts just om en förenkling av namnregleringen betraktas som en vinst i sig. Frånsett det fall att adoptivbarn vill behålla sitt släktnamn från tiden före adoptionen blir 5§ i oförändrad form den enda bestämmelse som återstår med krav på rättens prövning. En ändring i denna del kan därför böra övervägas även beträffande fosterbarn. Därvid märks att undantaget i fråga om adoptivbarn inte blir lika störande som en regel här, eftersom själva adoptionen kräver rättens prövning och namnfrågan för adoptivbarnet kan, i de undantagsfall som kommer i fråga, prövas i samband med själva adoptionen. Fosterbamsfallet skiljer sig emellertid principiellt från de i det föregående behandlade fallen därigenom, att för namnförvärvet inte kan åberopas vare sig släktskap eller giftennål. Det faller sig därför inte lika naturligt här att godta ett namnbyte enbart genom anmälan. Det visar sig också vid nännare eftertanke, att en prövning av skälen för namnbytet inte kan undvaras. Denna prövning gäller främst frågan, om fosterbamsförhållandet erhållit sådan fasthet att det kan antas komma att fortvara. Om kravet på rättens prövning slopas, skulle därför som ersättning behöva införas prövning av annan myndighet. Det naturliga är i så fall att lägga prövningen på namnmyndigheten. Vissa uppgifter som utredningen inhämtat tyder på att fallen av namnbyte för fosterbarn inte är många till antalet. Även om det med hänsyn också härtill kan vara frestande att slopa kravet på rättens medverkan vid namnbyte, måste dock skälen som talar emot en sådan ändring anses avgörande. Det slags prövning som skall göras passar onekligen bättre för rätten än för namnmyndigheten. Prövningen gäller barnets bästa och ligger sålunda nära andra överväganden som ankommer på rätten i fråga om bam. På grund av det anförda finner sig utredningen inte böra föreslå någon ändring i fråga om kravet på rättens prövning av namnbyte för fosterbarn. De ändrade reglerna i fråga om namnförvärv för barn i allmänhet bör få sin motsvarighet i förhållandet mellan fosterbarnet och fosterföräldrarna. Det betyder alltså, att fosterbarnet i fall då fosterföräldrarna har namngemenskap förvärvar fosterföräldrarnas släktnamn och i annat fall förvärvar det av fosterföräldrarnas båda släktnamn som vårdnadshavaren, naturligen i samråd med fosterföräldrarna, bestämmer. Däremot saknas anledning att ge fosterbarn rätt till annat släktnamn än sådant som endera av fosterföräldrarna faktiskt bär, t. ex. släktnamn som endera haft som ogift, när det släktnamn som används är ett annat. Liksom barn i allmänhet bör fosterbarn efter förvärv av släktnamn, som endera av fosterföräldrarna bär, äga genom anmälan hos pastorsämbetet byta till den andres släktnamn. Krav på rättens samtycke synes kunna undvaras vid sådant namnbyte. Det torde räcka med den prövning som en gång skett. Även i fråga om fosterbarn har önskemål framkommit om rätt att bära tilläggsnamn, här benämnt mellannamn. Därmed avses att kunna visa samhörighet mellan barnet och dess föräldrar, när barnet förvärvat fosterföräldrarnas namn. En sådan rätt till mellannamn för barn faller utanför det system som föreslagits i det föregående. Med hänsyn till den återhållsamhet som enligt vad tidigare anförts bör iakttas i fråga om mellannamn över

Släktnamn 123

huvud vill utredningen inte föreslå införande av rätt för fosterbam att bära mellannamn i nyssnämnda syfte. Däremot synes skäl saknas att inte medge fosterbam rätt att i förhållande till sina fosterföräldrar bära mellannamn på sätt motsvarande vad som föreslagits för barn i allmänhet i förhållande till föräldrarna.

2.7.5 Administrativa förvärv av släktnamn 2.7.5.1 Allmänna villkor för namnbyte De familjerättsliga bestämmelserna om förvärv av släktnamn innebär i huvudsak, att släktnamn förvärvas automatiskt eller genom anmälan hos pastorsämbetet. I vissa fall skall prövning av rätten eller av namnmyndigheten föregå förvärvet. Vid sidan av dessa bestämmelser innehåller namnlagen regler om förvärv i andra fall av släktnamn efter ansökan hos namnmyndigheten, vanligen benämnda administrativa förvärv av släktnamn. För sådana förvärv, avseende namnbyte, uppställer namnlagen vissa villkor både i fråga om det släktnamn sökanden har och i fråga om det släktnamn han vill förvärva. I förstnämnda hänseende gäller enligt 8 § som allmänna förutsättningar för namnbyte, att sökandens namn inte är tillräckligt särskiljande eller att det eljest är mindre tjänligt. På det släktnamn sökanden vill förvärva ställs i 9 och 10 §§ krav bl. a., att det skall överensstämma med inhemskt språkbruk, att det inte får vara vilseledande eller väcka anstöt och att det inte får vara förväxlingsbart med annat släktnamn, med beteckning för stiftelse, förening och liknande eller med firma, varumärke eller annat kännetecken 2.2.2). Om synnerliga skäl fö- (se närmare avsnitt religger fär enligt 12 § undantag göras från de i 8-10 §§ angivna villkoren. Den begränsning i namnbytesrätten som ligger i nämnda förutsättningar enligt 8 § är främst förestavad av det allmännas intresse av namnstabilitet. Som anförts inledningsvis har emellertid nuvarande folkbokföringssystem med personnummer och personakt medfört, att intresset av namnstabilitet inte längre gör sig gällande med samma styrka som förr. Utrymmet blir därmed större för den enskildes önskemål. I enlighet härmed har i det föregående föreslagits en ordning, som medger betydligt ökade valmöjligheter i fråga om de familjerättsliga släktnamnsförvärven. Utredningen har i linje härmed övervägt, om inte de i 8§ NL angivna förutsättningarna för rätt till namnbyte i administrativ ordning kan utgå. Därmed skulle också överensstämmelse med dansk och norsk rätt uppnås. Före släktnamnsförordningens ikraftträdande år 1902 var släktnamnsbytena oreglerade. Förordningen tillkom bl. a. för att förhindra de fria namnbytena. Enligt förordningen blev de släktnamnslösa och de som hade släktnamn av icke egenartad beskaffenhet berättigade till byte. Praxis utvecklades så, att vid tiden för namnlagens tillkomst alla sonnamn räknades som icke egenartade namn. Den som redan hade ett egenartat släktnamn skulle visa skälig orsak för ett byte. Vid namnlagens tillkomst övervägde namnrättskommittén, om särskilda förutsättningar skulle behövas för namnbyte. Kommittén stannade för att någon form av begränsning måste uppställas. Det främsta skälet var intresset av namnstabilitet. Därtill kom önskemålet om

124 Släktnamn

en viss återhållsamhet i förbrukningen av nybildade släktnamn med hänsyn till att det svenska släktnamnsskicket av tradition var begränsat till vissa bildningstyper. Namnlagen innebar i Förhållande till släktnamnsförordningen en utvidgning av rätten att byta släktnamn, i det att sådan rätt tillerkändes även andra än dem som hade sonnamn. En av tankarna bakom bestämmelsen i 8§ var att därmed skulle befrämjas en mera allmän övergång från icke särskiljande eller eljest mindre tjänliga släktnamn till särskiljande och tjänliga släktnamn. Namnets särskiljande förmåga skulle bedömas med hänsyn både till namnets frekvens och till dess form. Genom en av kommittén företagen undersökning av förekommande släktnamn kunde kommittén fastställa vilka släktnamn som var allmänt förekommande. På grundval av undersökningsresultatet slog kommittén fast att släktnamn som bars av 0,75°/oo av befolkningen och däröver var så vanliga att deras särskiljningsförmåga kunde betraktas som svag. Sådana för hela riket högfrekventa namn togs upp på en rikslista. Deras antal var 154. Därjämte redovisades för de olika länen på särskilda områdeslistor de släktnamn som lokalt uppnådde samma frekvens. I fråga om de namn som fanns på rikslistan skulle enligt kommitténs mening inte inom överskådlig framtid behöva verkställas särskild prövning av deras särskiljningsförmåga. Svårigheter i den vägen uppstod enligt kommittén först i fråga om släktnamn som var mindre vanliga utan att dock vara ovanliga. Beträffande dessa fick prövas från fall till fall om namnet var särskiljande, ibland med hänsyn tagen till den lokala frekvensen av namnet. Otjänligt som släktnamn kunde enligt kommittén ett namn vidare vara, om det till sin fonn stred mot svenskt språkbruk, så att man i allmänhet inte kunde uttala eller stava det, eller om man över huvud inte uppfattade namnet. Ett släktnamn som väckte anstöt eller löje eller som av andra skäl var till direkt obehag för bäraren som namn måste också enligt kommittén sägas vara otjänligt. I samband med namnlagens utarbetande tillkallades särskilda sakkunniga för att utarbeta en förteckning över lämpliga släktnamn samt utreda de språkliga och namnrättsliga frågor som kunde ha samband därmed. De sakkunniga, som antog benämningen 1962 års släktnamnskommitté, upprättade en förteckning med förslag till omkring 56000 nya släktnamn, vilken publicerades som ”Svensk namnbok 1964 (SOU 1964:14). len särskild bilaga upptogs rikslistan över de (154) vanligaste svenska släktnamnen. Publikationen var en efterföljare till tidigare gjorda förteckningar (SOU 1939:4, 1940:10 och 1954:1). Under år 1974 utfördes av docenten, numera professorn Sture Allén i Göteborg i samråd med namnmyndigheten en ny undersökning av förekomsten av släktnamnen i Sverige. Därigenom erhölls ett fullständigt register över alla släktnamn som bars av svenska medborgare den l januari 1973 samt för varje namn antalet namnbärare. En ny förteckning över de vanligaste släktnamnen gjordes samtidigt. Denna förteckning, utgörande en ny rikslista, fogas vid detta betänkande som bilaga 2. Undersökningen visar att någon större förskjutning från antalet bärare av namnen på rikslistan till antalet bärare av särskiljande namn inte har skett. Av de i ”Svensk namnbok 1964 intagna namnförslagen (ca 56 000) hade

Släkmamn 125

år 1970 knappt 6 000 namn tagits i anspråk. Då gjordes ett nytryck av boken, därvid de namn som redan tagits i anspråk utelämnades. Sedan dess har enligt uppgift från namnmyndigheten ytterligare omkring 5 0()0 namn tagits i anspråk. Kvar finns nu nära 45 000 namn. En ny namnbok är under utarbetande av namnmyndigheten i samarbete med vissa experter utanför myndigheten. Ett betydande förråd av nya släktnamn kan antas föreligga även i fortsättningen. Resultatet av den nämnda undersökningen från år 1974 tycks bestyrka antagandet, att en person inte gärna byter släktnamn annat än om han har vägande skäl för namnbytet (jfr avsnitt 2.7.4.7). Risken för vad som kan kallas okynnesansökningar torde därför kunna bedömas som ringa. Erfarenheten hos namnmyndigheten visar vidare, att de sökande i namnbytesärenden hellre vill förvärva namn som tidigare funnits i släkten än ett nybildat släktnamn. Enligt uppgift från namnmyndigheten har utvecklingen gått mot att antalet ansökningar om ett befintligt släktnamn är mer än dubbelt så stort som antalet ansökningar om nybildat släktnamn. Det sagda gör att någon återhållsamhet inte längre synes behöva iakttas när det gäller att ta i anspråk nybildade släktnamn. Vad som i det föregående föreslagits i fråga om de familjerättsliga namnförvårven medför att åtskilliga fall, som tidigare krävt ansökan hos namnmyndigheten, får sin lösning genom att förvärvet kan ske genom anmälan hos pastorsämbetet. Detta gäller t. ex. det ingalunda ovanliga fallet att mannen i äktenskap vill förvärva sin hustrus släktnamn. Även härigenom torde intresset för nybildade släktnamn avta. Det minskade behovet av namnstabilitet i förening med det nu anförda utgör enligt utredningens mening tillräckliga skäl till att befria namnmyndigheten från den inte sällan svåra prövningen, om ett befintligt släktnamn kan anses vara icke tillräckligt särskiljande eller eljest mindre tjänligt. Genom en sådan ändring vinns en betydande förenkling av regleringen och dessutom överensstämmelse med dansk och norsk rätt. Den danska namnlagen innehöll tidigare den begränsningen i namnbytesrätten att namnbyte fick ske en gång utan särskilda förutsättningar med avseende å det släktnamn sökanden hade. Denna begränsning har utgått i den nuvarande danska namnlagen av år 1961. Utredningen finner for sin del, med hänsyn till den ringa risk för upprepade namnbyten som enligt det förut sagda får anses föreligga, ej skäl föreslå någon liknande begränsning. På grund av det anförda föreslår utredningen, att de i 8 § första stycket NL upptagna allmänna förutsättningarna för namnbyte får utgå.

2.7.5.2 Återförvärv av släktnamn

En ordning som den i föregående avsnitt (2.7.5.1) föreslagna, enligt vilken någon begränsning inte görs i rätten till namnbyte enligt 8§ innebär en skillnad även i förhållande till 11 § NL. Där meddelas en särskild bestämmelse om återförvärv av tidigare släktnamn. Enligt 11 § får sålunda den som efter födelsen förvärvat släktnamn, om särskilda skäl föreligger, efter ansökan hos namnmyndigheten erhålla honom tidigare tillkommande släktnamn, såframt han ej enligt vad som stadgas i 15-18 §§ förlorat detta namn.

126 Släktnamn

Bestämmelsen är tillämplig oavsett hur det tidigare namnforväwet skett - automatiskt, genom anmälan eller efter ansökan. Den föreslagna regeln i 8 § medger emellertid även återgång till tidigare släktnamn efter ansökan, utan att särskilda skäl behöver anforas. De i det föregående föreslagna reglerna för familjerättsliga namnforvärv medger också återgång till tidigare släktnamn, genom anmälan, se avsnitten 2.7.2.3 och 2.7.3.6. Dessa nya regler i förening med den nyss föreslagna ordningen i fråga om förvärv efter ansökan träder sålunda i stället for särbestämmelsen i 11 § NL. Denna bör följaktligen upphävas.

2.7.5.3 Kraven på nytt släktnamn Som framgått av det nyss anförda innehåller namnlagen i 9 och 10 §§ vissa bestämmelser om hur nytt släktnamn får vara beskaffat. I det föregående har utredningen avvisat införande av dubbelnamn i det svenska namnskicket (se avsnitt 2.7.1.2). Ståndpunkten överensstämmer med den ståndpunkt som intogs vid namnlagens införande och som också vidhållits av namnmyndigheten i dess praxis efter namnlagens tillkomst. Denna inställning har emellertid inte kommit till uttryck i själva lagen. Det har synts utredningen vara av värde att så sker. Därigenom kan namnmyndigheten få ett värdefullt stöd for sin hållning, när i särskilda fall fråga om dubbelnamn uppkommer. Utredningen föreslår därför att i 9 § införs förbud mot godkännande av släktnamn som består av dubbelnamn. Namnlagen ställer i 9§ vissa krav i fråga om släktnamns överensstämmelse med inhemskt språkbruk. Som nytt släktnamn får sålunda godkännas endast namn, som till bildning, uttal och stavning överensstämmer med inhemskt språkbruk. Uttrycket ”inhemskt språkbruk har valts i stället för ”svenskt språkbruk” med hänsyn till de samiska och finskspråkiga folkgrupperna. Om sökanden har utländskt släktnamn, får dock godkännas namn som innebär en anpassning av namnet till svenskt språk. En viss uppmjukning föreslås i dessa bestämmelser for att tillgodose önskemål dels från svenska medborgare, som arbetar utomlands i internationell tjänst och vill ha ett från internationell synpunkt mera gångbart namn, dels från invandrare i Sverige, som vill göra sitt namn lättare att uttala utan att for den skull anpassa det helt till svenskt språkbruk. Enligt l0§ NL får inte som släktnamn godkännas namn, som lätt kan förväxlas med annat släktnamn eller med annat kännetecken som tillkommer annan. Häri ligger ett administrativt skydd for namn och andra kännetecken. De skyddade kännetecknen räknas upp i sex särskilda punkter i paragrafens forsta stycke, den s. k. hinderkatalogen. Motsvarande hinderkatalog finns i 14§ varumärkeslagen (1960:644), 4§ mönsterskyddslagen (1970:485) och l0§ firmalagen (1974:156). I dessa lagrum föreskrivs förbud mot registrering bl. a. även när varumärke, mönster eller firma innehåller något som är ägnat att uppfattas som titel på annans skyddade litterära eller konstnärliga verk, om titeln är egenartad, eller något som kränker annans upphovsrätt till sådant verk. För att största möjliga likhet skall erhållas inom immaterialrättens område föreslår utredningen att namnlagen kompletteras med en motsvarande bestämmelse.

Släktnamn 127

2.7.5.4 Stavningsändring

Namnlagen innehåller inte någon särskild bestämmelse om ändring av ett släktnamns stavning. Enligt motiven till namnlagen skall sådan ändring jämställas med namnbyte och vara underkastad prövning av namnmyndigheten. Departementschefen fann detta självklart i fråga om nya släktnamn, som tillkommit efter godkännande av namnmyndigheten. Även andra särskiljande namn fick anses fixerade vid den stavning kyrkoböckerna uppvisade. När det gällde icke särskiljande namn borde man åter enligt departementschefen kunna inta en friare hållning. Sådana smärre stavningsändringar som inte medförde att namnet blev särskiljande borde få vidtas. För att få sådan ändring införd i offentliga handlingar borde dock även i dessa fall namnmyndighetens tillstånd inhämtas* Från stavningsändring är att skilja rättelse i kyrkobok av ett namns stavning. Sådan beslutas enligt 14§ folkbokföringskungörelsen (1967:495) av pastorsämbetet. Att stavningsändring sålunda jämställs med namnbyte innebär bl. a., att ansökningsavgift måste erläggas med 200 kronor enligt föreskrift i 7 § namnförordningen ( 1963:528, ändrad 1975: 1334). 1 riksdagen väcktes som tidigare nämnts (avsnitt 2.3.2) år 1975 förslag om sådana författningsändringar att varje myndig medborgare skulle få rätt att utan kostnad få sitt namns stavning i folkbokföringen ändrad på det sätt han önskade. Motionen avstyrktes av skatteutskottet, som ansåg tillräckliga skäl ej ha anförts för att frångå gällande ordning (SkU 1975/76:54), och avslogs av riksdagen. Som också nämnts (avsnitt 2.3.2) har byråkratiutredningen i skrivelse till namnlagsutredningen ifrågasatt en enklare ordning för stavningsändringar för att kostnaderna för sökanden skall kunna sänkas. Som framgår av motiven till namnlagen är inte alla stavningsändringar av samma karaktär. En stavningsändring kan vara sådan att ett icke särskiljande namn blir särskiljande eller tvärtom. Den kan också leda till att ett namn efter ändrad stavning får samma form som ett befintligt särskiljande eller egenartat släktnamn och därmed medför intrång i annans rätt till släktnamnet. Som exempel kan nämnas ändring från Josefsson till Josephson, från Pettersson till Petersohn, från Sylvan till Sylwan och från Essén till Esseen. Andra stavningsändringar åter är av enkel beskaffenhet och föranleder ej att namnet får ny karaktär. Exempel på sådana enkla ändringar är ändring från Josefsson till Josefson, från Andersson till Anderson och från Karlsson till Carlson. Det är tydligt att den förra sortens ändringar

inte kan medges utan prövning av namnmyndigheten. Ändringar av det

senare slaget bör dock kunna medges i en enklare form. Enligt utredningens mening bör de liksom rättelse av felstavning kunna överlämnas åt pastorsämbetet och där påkallas genom anmälan. Därmed skulle sådana enkla stavningsändringar bli avgiftsfria, vilket måste betraktas som en fördel. Det är inte så alldeles lätt att i en enkel undantagsregel skilja ut de stavningsändringar som sålunda skall kunna ske i enklare form. För att inte pastorsämbetena skall ställas infor en rad tillämpningsproblem synes en begränsning böra ske till icke särskiljande namn. Det betyder att enkla stavningsändringar kan utan vidare ske genom anmälan i fråga om sådana släkt- lProp. 1963:37 s. 86-87; namn som finns upptagna på den förut nämnda nkslistan (se avsnitt 2.7.5.1). NJA II 1963 S. 116.

128 Släktnamn

Att märka är att även med en sådan begränsning endast vad man kan kalla enkla stavningsändringar bör komma i fråga. I annat fall kan en närmare prövning behöva ske, som inte gärna bör läggas på pastorsämbetena. I enlighet med det anförda föreslår utredningen en särskild regel av innehåll, att enkel ändring av stavningen av ett icke särskiljande släktnamn kan göras genom anmälan hos pastorsämbetet. Regeln synes böra få sin plats i 8 §. Genom en sådan regel erhålles i lagen också en antydan om att andra stavningsändringar är att jämställa med namnbyte.

2.7.5.5 Undantagsregeln i 12§ NL

Enligt 12 § NL får namnmyndigheten bifalla ansökan om förvärv av släktnamn, fastän hinder föreligger enligt 8-10 §§, om synnerliga skäl är för handen. En restriktiv tillämpning av denna regel har förutsätts enligt motiven.1 Som tidigare nämnts (avsnitt 2.3.2) har namnmyndigheten i sin skrivelse till chefen för justitiedepanementet angående erfarenheterna av namnlagens tillämpning anfört, att regeln fått ett vidare tillämpningsområde än som förutsattes vid namnlagens tillkomst. Namnmyndigheten har i anslutning härtill räknat upp en rad typfall som föranlett tillämpning av undantagsregeln. Dessa fall är till största delen sådana då sökanden vill förvärva ett redan befintligt släktnamn och som skäl för förvärvet åberopar viss närmare släktskap med eller familjeanknytning till namnbäraren. Flera av fallen gäller makar. Ett exempel är, att mannen vill förvärva hustruns släktnamn. Ett annat är att makarna önskar förvärva samma släktnamn som en nära anförvant till endera har. Även om situationen är sådan att den ena maken på grund av släktskap äger förvärva namnet enligt någon av de familjerättsliga reglerna, möter i 14 § NL hinder mot att makarna förvärvar namnet. Enligt l4§ kan nämligen makar, som har samma släktnamn, endast gemensamt förvärva annat släktnamn. Därav följer att de familjerättsliga reglerna för namnförvärv inte är tillämpliga på den som är gift och har samma släktnamn som sin make. De i det föregående föreslagna ändringarna i de familjerättsliga bestämmelserna medför, att åtskilliga fall som hittills fått prövas med tillämpning av 12§ får sin lösning på annat sätt. Det gäller t. ex. mannens förvärv av hustrus släktnamn. De ändrade reglerna för makars släktnamn får dessutom återverkningar på den nyssnämnda bestämmelsen i 14§ NL. Framställningen återkommer därtill strax i det följande. Även därigenom faller många av de nuvarande förvärvssituationerna bort från tillämpningsområdet för 12 §. Detsamma blir följden av förslaget att låta de i 8§ angivna förutsättningarna för namnbyte utgå (se avsnitt 2.7.5.1). Den tidigare (avsnitt 2.7.5.3) förordade uppmjukningen av 9 § verkar i samma riktning. De tillämpningsproblem som 12 § förorsakat namnmyndigheten får sålunda till stor del sin lösning genom ändringar som föreslås i andra bestämmelser. Därmed förfaller i stort sett tanken på en ändring av 12§ i den riktning namnmyndigheten avsett. I ett hänseende kunde dock frågan om en uppmjukning övervägas. Det gäller de fall då ansökan om släktnamn avser namn som tidigare förekommit 1 i sökandens släkt. Som tidigare nämnts är sådana ansökningar vanligare Prop. 1963:37 s. 98 och 99; NJA 11 1963 s. 121. än ansökningar om nybildat släktnamn. En särreglering för dessa fall kan

Släkmamn 129

emellertid inte göras hur vidsträckt som helst. En viss begränsning behövs, t. ex. så att ”särskilda skäl får krävas i stället för ”synnerliga skäl. Vidare kommer andra begränsningar i fråga. Sålunda kan övervägas om inte en begränsning bör ske till namn som burits av släkting i rätt uppstigande led till skillnad från släkting i sidled. Vidare kan namnskyddet motivera att släktnamn, som förvärvats genom äktenskap, utesluts från förvärv som nu avses. Det vill synas som om en särreglering av innehåll som nu antytts gör regelsystemet onödigt komplicerat. Det är inte heller säkert att en gränsdragning träffar så rätt. I vissa fall då namnet bärs av annan släkt kan omständigheterna vara sådana att namnskyddet bör hindra förvärvet. På grund av det anförda stannar utredningen för att låta namnmyndigheten som hittills pröva hithörande fall. De nämns särskilt i motiven till 12§ som exempel på fall då namnförvärv bör kunna ske trots hinder i

8-10 §§.1 Skälen för namnförvärv i nu avsedda situationer kan sägas bli

ännu starkare mot bakgrunden av den ändrade inriktning som de familjerättsliga bestämmelserna fått i förslaget. Det torde därför inte behöva innebära avsteg från eljest tillämpade principer att i tillämpningen synnerliga skäl mången gång här kommer att anses föreligga. 1 12 § finns vidare för närvarande en särskild bestämmelse i fråga om bam som ej fyllt 18 år. Den föreskriver sålunda att, om ansökningen avser barn som ej fyllt 18 år, namnmyndigheten kan uppställa som villkor för bifall, att rätten funnit namnbytet vara förenligt med barnets bästa. I denna del motsvarar paragrafen de bestämmelser i 1 § tredje stycket, 3§ andra stycket, 4§ första stycket och 5 § NL som kräver rättens samtycke till namnbyte för barn genom anmälan. Utredningens förslag i det föregående innebär, att dessa bestämmelser om krav på rättens samtycke upphävs med undantag för bestämmelsen i 5 §. Erfarenheten har visat, att förevarande bestämmelse i 12 § inte fyller något praktiskt behov. Utredningen föreslår därför i förenklingssyfte att även denna bestämmelse om prövning av rätten får utgå.

2.7.5.6 Makars namnbyte

När makar har samma släktnamn kan de enligt 14 § NL endast gemensamt förvärva annat släktnamn. Från denna regel görs det undantaget att hustrun får efter prövning enligt 11 § ensam förvärva henne tidigare tillkommande släktnamn. Huvudregeln har motiverats med att det ansetts angeläget att uppkommen namngemenskap mellan makari möjligaste mån vidmakthålles så länge äktenskapet består? En följd av regeln är att namnförvärv, som enligt vissa bestämmelser i lagen, t. ex. de familjerättsliga, skulle kunna ske för endera maken automatiskt eller genom anmälan, inte blir tillämpliga för den som är gift och har samma släktnamn som sin make. Vill makarna gemensamt förvärva namnet, får de göra ansökan därom med stöd av 12 §. Underlaget för 14§ blir förändrat med de i det föregående föreslagna reglerna om släktnamn för makar. Enligt dessa är grundregeln, att vardera maken behåller sitt släktnamn från tiden före Vigseln. Visserligen är det *Prop. 1963:37 s. 99; NJA sannolikt att makar även i fortsättningen kommer att föredra 111963 S. 121. namngemenskap, men det blir från lagstiftarens synpunkt inte lika angeläget längre 2 Prop. 1963:37 s. 106; att namngemenskap vidmakthålles under äktenskapets bestånd. De före- NJA II 1963 S. 124.

130 Släktnamn

slagna reglerna medger också stora valmöjligheter för makarna att, när de än vill, övergå från ett alternativ till ett annat av de alternativ i släktnamnsfrågan som står dem till buds (se avsnitt 2.7.2.3). Med den frihet som sålunda lämnats makarna står bäst i överensstämmelse att upphäva det tvång i fråga om namngemenskap som 14 § NL innebär. Utredningen föreslår denna ändring. Efter en sådan ändring äger make sålunda, oavsett om namngemenskap råder mellan makarna eller inte, självständigt förvärva släktnamn enligt övriga regler i det nu framlagda förslaget. Med en sådan ordning löses flera problem som uppkommit enligt gällande lag. Först och främst kommer många av de fall som nu måste prövas enligt 12 § NL att falla bort från tillämpningen av denna paragraf. Det gäller de fall då make på grund av släktskap är berättigad att förvärva släktnamn reglerna men är förhindrad därtill av enligt någon av de familjerättsliga med andra maken. Sådana namnförvärv kommer enligt namngemenskap for endera maken med tillämpning enbart förslaget att kunna genomföras av någon av de familjerättsliga reglerna, varefter den andra maken om han så vill kan ansluta sig till samma släktnamn genom anmälan hos pastorsämbetet för makars släktnamn. Den som är född i enligt huvudregeln äktenskap kan sålunda oaktat han är gift och har namngemenskap med sin make förvärva sin moders släktnamn som ogift enligt den allmänna Motsvarande gäller den som är född utom äktenskap och regeln därom. vill förvärva sin faders släktnamn. Vidare kan den som är gift utan vidare ansluta sig till ansökan om nytt släktnamn, som görs av hans syskon. I anslutning till sistnämnda fråga kan lämpligen beröras en annan fråga som väckt uppmärksamhet. Den gäller gift kvinnas släktnamn som ogift i det fall att kvinnan tillsammans med sin make förvärvar nytt släktnamn efter ansökan. Om sådan ansökan bifalles, förlorar kvinnan liksom andra namnbytessökande sitt gamla släktnamn och förvärvar det nya i stället. Förlusten gäller i det fall, då kvinnan har förvärvat mannens namn, såväl det genom äktenskapet förvärvade namnet som det släktnamn kvinnan hade som ogift. Detta har lett till överraskningar för kvinnan i många fall (se avsnitt 2.3.1.1). Genom att hon förlorar även sitt släktnamn som ogift kan hon inte återförvärva detta namn efter äktenskapets upplösning och inte heller kan hennes barn förvärva namnet enligt den allmänna regeln därom (nu 1§ tredje stycket NL). Likaledes blir kvinnan förhindrad att bära namnet som mellannamn. Om nu möjlighet bereds make att ensam förvärva släktnamn även efter ansökan, kan makarna gå till väga på det sättet att t. ex. mannen ensam gör ansökan om det nya släktnamnet, varefter hustrun enligt reglerna för makars släktnamn förvärvar mannens nya släktnamn genom anmälan hos pastorsämbetet. Genom ett sådant förfarande går hon inte förlustig sitt släktnamn som ogift. Den särskilda bestämmelsen i 14 § NL om rätt för hustru att efter prövning 11§ ensam förvärva henne tidigare tillkommande släktnamn kan enligt likaledes utgå med hänsyn till de i det föregående föreslagna reglerna om makars släktnamn.

Släktnamn 131

2.7.5.7 Bipersoners namnförvärv

Namnlagen utgår från namngemenskap såsom det normala för familjen. Släktnamnet har härigenom blivit ett uttryck för familjegemenskap. Namngemenskapen bygger på en persons släktnamn, som blivit även de övriga familjemedlemmarnas. Denne person kallas i namnrätten huvudperson och de medlemmar av familjen som förvärvat hans namn kallas bipersoner. Det har ansetts naturligt att när en sådan huvudperson förvärvar annat släktnamn bipersonerna följer hans förvärv. I l3§ NL meddelas bestämmelser om sådana konsekvensförvärv. Dessa inträder antingen automatiskt enligt paragrafens första stycke eller genom anmälan enligt andra stycket. Första stycket behandlar två fall. Det ena är då makar förvärvar släktnamn. Sådant förvärv kan till följd av l4§ ske endast efter ansökan (jfr avsnitt 2.7.5.6). Om nu makar förvärvar släktnamn, tillkommer namnet enligt första stycket första meningen även makarnas bam, som har makarnas namn, står under makarnas vårdnad och inte fyllt 18 år. Det andra fallet är då någon eljest förvärvar släktnamn efter ansökan hos namnmyndigheten eller genom anmälan hos pastor. Då tillkommer namnet enligt första stycket andra meningen även hans barn, som har hans namn och inte fyllt 18 år, såvida han ensam har vårdnaden. Undantag från denna regel gäller för det fallet då hustru förvärvar mannens släktnamn genom anmälan enligt 6 § NL eller då hon efter äktenskapsskillnad återtar det släktnamn hon hade som ogift genom anmälan enligt 7 § NL. De båda nu nämnda konsekvensförvärven enligt l3§ första stycket sker som synes automatiskt och benämnes också följdförvärv. [andra stycket av 13 § regleras det fallet då någon efter ansökan förvärvat nytt släktnamn. Med nytt släktnamn avses namn som inte varit i bruk tidigare, med andra 0rd i regel ett nybildat släktnamn. Detta fall kan sägas utgöra ett specialfall av det i första stycket andra meningen reglerade fallet. Vid sådant förvärv får förvärvarens barn, som ej enligt första stycket förvärvat samma namn, och dess avkomling anta namnet genom anmälan hos pastor. För detta konsekvensförvärv, som sålunda sker genom anmälan och som också benämns anslutningsförvärv, krävs huvudpersonens samtycke. Har det första förvärvet gjorts av makar, erfordras samtycke av dem båda. De i första stycket av l3§ meddelade bestämmelserna bygger på förutsättningen, att föräldrar och minderåriga barn som håller samman i en familjeenhet med gemensamt släktnamn skall byta namnet gemensamt. Andra styckets bestämmelser kan sägas komplettera dessa bestämmelser. De nya regler som enligt det föregående föreslås for makars och barns släktnamn kan på motsvarande sätt sägas bygga på förutsättningen, att namngemenskap är önskvärd inom familjen. De valmöjligheter som de öppnar till namnförvärv genom anmälan utan vidare prövning gör det lättare än nu för familjen att skapa namngemenskap. Med hänsyn till att namngemenskap mellan föräldrar och barn enligt de föreslagna reglerna kan i alla situationer vinnas genom anmälan, kan bestämmelserna i 13 § NL undvaras. En sådan ändrad ordning, utan l3 §, medför visserligen den olägenheten att namnförvärv, som nu sker automatiskt enligt l3§ första stycket, kommer att kräva anmälan enligt de föreslagna familjerättsliga reglerna. Vi får med andra ord konsekvensförvärv av typen anslutningsförvärv över hela linjen.

132 Släktnamn

Denna olägenhet synes dock gott och väl uppvägas av den förenkling av regelsystemet som ett upphävande av 13§ får anses innebära. En annan vinst som de nya reglerna medför i förhållande till 13 § - visserligen alldeles oavsett huruvida denna upphävs eller inte - är, att bam kan genom anmälan förvärva släktnamn som dess moder eller fader förvärvat automatiskt, dvs. genom adoption. Enligt nuvarande lydelse av 13 § kan konsekvensförvärv ej inträda i fråga om släktnamn som huvudpersonen förvärvat automatiskt utan endast i fråga om släktnamn som han eller hon förvärvat genom anmälan eller efter ansökan. Det kan också tilläggas att 13 § i praktiken visat sig medföra vissa olämpliga verkningar i förhållande till de familjerättsliga reglerna för barns namnförvärv. Anledning saknas att nu närmare gå in på dessa, eftersom med de föreslagna nya reglerna sådana verkningar försvinner under alla förhållanden. På gmnd av det anförda föreslår utredningen att 13§ upphävs.

2.7.5.8 Patronymikon Genom namnlagen med dess bestämmelser om släktnamn kom det tidigare rådande bruket av s. k. patronymikon som tillnamn att förhindras. I namnlagen togs dock in vissa Övergångsbestämmelser av innehåll dels att den som saknade släktnamn ägde anta patronymikon som släktnamn, dels att för den som hade patronymikon antecknat som tillnamn sådant tillnamn skulle tillkomma honom som släktnamn enligt namnlagen (46§ 2 mom. andra stycket). l motiven anfördes, att patronymikonbruket syntes ha vållat vissa olägenheter för folkbokföringen samt att i den mån intresse fanns att behålla en inom en släkt upprätthållen patronymikontradition den möjlighet som enligt förslaget förelåg att ge patronymikon som förnamn syntes

vara tillfyllesLl

Angående förnamn innehåller namnlagen i 26 § regeln, att som förnamn inte får godkännas namn som kan väcka anstöt eller som kan antas leda till obehag för bäraren eller som eljest uppenbarligen inte är lämpligt som förnamn. Med det sistnämnda åsyftas enligt motiven bl. a. namn av påtaglig

släktnamnstyp? Därmed kan förhindras att reglerna om släktnamnsförvärv

kringgås genom att släktnamn ges som förnamn. Beträffande patronymikon anfördes dock, att förnamn av denna typ kunde godkännas i den mån det ej fanns risk för att patronymikon uppfattades som det verkliga áäktnamnet. Sådan risk antogs som regel inte föreligga, eftersom patronymikon nästan enbart brukade ges i sådana fall då släktnamnet ej var sonnamn.3 Vid de överläggningar som hållits med Genealogiska föreningen har från dess sida framförts önskemål om att namnlagen ger utrymme för patronymikon som släktnamn. Även eljest har sådana önskemål yppats. I anslutning härtill kan också erinras om den tidigare (avsnitt 2.3.2) nämnda riksdagsmotionen 1977/7821473, i vilken hemställdes att man som släkt- Prop. 1963:37 s. 158; namn prövade möjligheten av namnkombinationer på kvinnliga förnamn, NJA 11 1963 s. 152. såsom Helgason, Helgadotter m. fl. 2 Prop. 1963:37 s. 134; Visserligen är, som framhållits i det föregående, behovet av namnstabilitet NJA U 1963 S. 138. inte lika framträdande nu som förut. Tillräckliga skäl kan likväl inte anses 3Prop. 1963:37 s. 135-, föreligga att nu, mot de principer som ligger till grund for namnlagen, åter- NJA 11 1963 s. 133. införa bruket av patronymikon som tillnamn. En annan sak är att skäl

Släktnamn 133

någon gång kan tänkas föreligga för att som släktnamn godkänna ett namn i patronymikonform. Vad angår sådana nya bildningsformer som Helgason, Helgadotter m. ll. på kvinnliga förnamn bildade släktnamn (metronymikon) torde det få ankomma på den arbetsgrupp som för närvarande är sysselsatt med utarbetandet av en ny namnbok att överväga lämpligheten av denna typ av släktnamn. Att märka är att namnskydd inträder för nytt släktnamn, i betydelsen ej tidigare använt släktnamn, som godkänns av namnmyndigheten. Kan namnet betecknas som egenartat, uppkommer också hinder för annan att bära det som förnamn. Detta kan inträffa i fråga om patronymikon, som inte vanligen används som förnamn. Däremot gäller detta inte släktnamn bildat på enbart ett vanligt förnamn, även om namnet såsom släktnamn betraktat skulle kunna betecknas som egenartat, t. ex. Bernhard, Gun, Inger, Leo, Martin, Sten. Den möjlighet som enligt motiven till namnlagen finns att använda patronymikon som förnamn har enligt vad namnlagsutredningen erfarit lett till missbruk i viss utsträckning. Det har sålunda blivit allt vanligare med begäran om patronymikon som förnamn. Ofta avses emellertid inte så mycket ett egentligt patronymikon, bildat på faderns förnamn, utan en förkortad form av typ Azson, .lzson och liknande med sikte på att denna form skall användas som ett genomgående namn inom släkten, även för döttrar. Denna förkortade form kan emellertid inte godtas som förnamn. l kyrkoboken antecknas därför det fullständiga namnet Axelsson, Johansson m. fl. Konlliktsituationer har också uppkommit, i det att dopförrättare i en församling kunnat godkänna ett förnamn som tidigare underkänts av pastor i annan församling. Utredningen har med anledning härav varit inne på tanken att Föreslå en ordning med patronymikon som mellannamn i stället för som förnamn. En sådan lösning medför emellertid olägenheter, vilka blir särskilt påtagliga om i enlighet med vad som föreslagits i det föregående (avsnitt 2.7.4.6) barn, vars föräldrar har skilda släktnamn, tillåts använda det ena av föräldrarnas släktnamn som mellannamn. Det blir i praktiken svårt att i det enskilda fallet uppfatta, om ett namn i patronymikonform är ett verkligt patronymikon, använt som mellannamn, eller ett släktnamn, använt som mellannamn. Om t. ex. ett barn heter Per Axelsson Ribbing, kan man inte utan vidare veta, om namnet Axelsson är ett patronymikon - mellannamn, härrörande från fadern, eller ett släktnamnsmellannamn som motsvarar faderns eller moderns släktnamn. Samma problem uppkommer beträffande vuxna med hänsyn till makes rätt enligt vad som föreslagits i det föregående att bära sitt eget eller andra makens släktnamn som mellannamn. Vidare tillkommer problemet hur det skall förfaras när barn som nyss sagts eller make vill ha både patronymikon och släktnamn som mellannamn. Endast ettdera namnet kan tillåtas som mellannamn för att vi inte skall få ett namnskick fyllt av otympliga namnkombinationer. Påfrestningarna torde bli stora nog genom de ökade möjligheter till mellannamn som förslaget medger enligt det föregående. Med hänsyn till det anförda stannar utredningen för att inte förorda någon ändring i fråga om patronymikon. Sådant får alltså liksom hittills brukas som förnamn. Att märka är att fråga därvid måste vara om ett verkligt patronymikon, bildat på faderns förnamn, och inte annat namn i patronymikonform, vare sig detta används i sin fullständiga form eller i en förkortad form, såsom Azson, Jzson, Gzson eller liknande.

134 Släkmamn

Vad som här sagts om patronymikon torde kunna få motsvarande tilllämpning i fråga om metronymikon.

2.7.5.9 Gårdsnamn

Vid sidan av namnlagen har, som tidigare nämnts (avsnitt 2.1.1), ett särpräglat namnskick med s. k. gårdsnamn fortlevat i Dalarna. Det har gamla rötter men saknar stöd i namnlagen. Denna har dock i 19§ första stycket förutsett bruket av gårdsnamn som tillnamn, i det att skydd for egenartat släktnamn i förhållande till gamla gårdsnamn. Namnskicket inej åtnjuts nebär, att en person namnges genom sitt förnamn föregånget av gårdsdvs. ett 0rd som anger från vilken gård han är. Gårdsnamnet kan namnet, vara bildat på olika sätt, av en personbenämning, ett dopnamn, ett öknamn, en yrkesbeteckning m. m. Som exempel på gårdsnamn kan ett soldatnamn, nämnas Erikers, Staffas, Täpp, Soldat, Tolvmans, Finn, Tysk, Skommar och Klockar. Eftersom inte har täckning i namnlagen kan gårdsnamnet det inte antecknas i kyrkobok vare sig som förnamn, släktnamn eller tilll dalaförsamlingar förekommer dock, att gârdsnamnet antecknas läggsnamn. Men när namnbäraren till annan församling händer i kyrkoboken. flyttar det att namnet blir struket. Kyrkobokföringsinspektören i Västerås stift har fast namnlagsutredningens uppmärksamhet på detta särpräglade namnskick och framställt önskemål om att utrymme skapas inom namnlagens ram för dess bibehållande. Bruket av gårdsnamn är inte begränsat till Dalarna men synes där ha sin främsta utbredning. I stor utsträckning har gårdsnamnet förvärvats som släktnamn efter ansökan hos namnmyndigheten, men tydligt är att det ursprungliga bruket fortfarande har stark livskraft. Enligt namnlagsutredningens mening är all anledning att söka bevara en sådan på lång tradition grundad sedvänja. Det gäller bara att finna den lämpligaste formen inom ramen för namnlagens bestämmelser. Efter att ha övervägt olika möjligheter, bl. a. att behandla gårdsnamnen som mellannamn, har utredningen kommit till att det lämpligaste är att behandla dem som förnamn. Genom att gårdsnamnet har sin plats framför andra förnamn blir det enbart förvillande om det behandlas som mellannamn. Här gör sig samma skäl gällande som enligt det föregående föranlett utredningens förslag att ändra beteckningen tillläggsnamn till mellannamn (se avsnitt 2.7.2.3). Det kan invändas, att gårdsnamn inte överensstämmer med vad man vanligen menar med förnamn, eftersom det inte ensamt är användbart som tilltalsnamn. Gårdsnamn torde inte heller ges som förnamn vare sig vid dop eller vid annan namngivning. Gårdsnamnet synes likväl kunna i likhet med patronymikon utgöra förnamn. För att så skall kunna bli fallet torde emellertid en särskild regel böra införas vid sidan av den nuvarande bestämmelsen i 26§ NL, enligt vilken som förnamn ej får godkännas namn som uppenbarligen inte är lämpligt som förnamn. Med hänsyn till gårdsnamnens särskilda natur kan övervägas att för gårdsnamnen tillskapa en särskild, enklare, reglering än som gäller för förnamn i allmänhet. Framställningen återkommer därtill i avdelningen om förnamn. Den rätt till anteckning av gårdsnamn som en sådan regel medför innebär

Släkmamn 135

ett särskilt medgivande för vissa fall. Självfallet bör såvitt möjligt undvikas att ett sådant medgivande missbrukas. Det bör omfatta endast dem som har verklig anknytning till gårdsnamnet och som också med hänsyn till omständigheterna i övrigt kan med fog göra anspråk på att få det antecknat. Den frågan inställer sig om en begränsning bör ske t. ex. till sådana fall då gårdsnamnet faktiskt är i användning, så att när barn föds anteckning får ske endast när föregående generation verkligen använt gårdsnamnet. Det är emellertid tveksamt om ett sådant krav kan uppställas med hänsyn till att utrymme egentligen inte funnits för anteckning av gårdsnamnet sedan namnlagen kom till. En begränsningsregel kan därför lätt leda till otillfredsställande resultat i vissa fall. Med hänsyn till svårigheterna att här finna en lämplig gränsdragning och till frågans begränsade räckvidd över huvud torde det bästa vara att överlämna åt pastorsämbetet att avgöra saken. Det torde i allmänhet vara tillfyllest med en kontroll av att gårdsnamnet faktiskt är i bruk. Som regel bör det inte tillkomma annan än den som föds av föräldrar, vilka använder namnet, eller som gifter sig med den som använder det. Vissa riktlinjer lärer kunna meddelas av riksskatteverket såsom central folkbokforingsmyndighet. På grund av det anförda förordar utredningen, att till nuvarande bestämmelser i namnlagen om förnamn fogas en tilläggsregel av innehåll, att som förnamn får anmälas gårdsnamn som enligt gammal sedvänja fortfarande är i bruk som tillnamn. Härigenom legaliseras det bruk av gårdsnamn som vid namnlagens tillkomst ansågs böra få fortleva

2.7.6 Förlust av släktnamn För den som efter födelsen förvärvar släktnamn innebär förvärvet i regel förlust av ett tidigare släktnamn. Detta utgör emellertid inte vad man menar med förlust av namn i egentlig mening; förvärvet står här i förgrunden. Som namnforlust i egentlig mening betecknar lagen fall då någon förlorar rätten till ett släktnamn. Bestämmelser härom finns i 15-18 §§ NL. Enligt 15§ förloras släktnamn vid viss statusändring. Paragrafen avser det fallet att ett barn i äktenskap enligt 1 § första eller andra stycket förvärvat mannens släktnamn och det därefter förklaras, att mannen ej är fader till barnet. Om modern har annat släktnamn än mannen, förlorar då barnet mannens släktnamn och förvärvar i stället moderns släktnamn. Namnförlusten sker automatiskt. Det tidigare förvärvet av namnet kan ha skett antingen automatiskt enligt l § första eller andra stycket (barn under 18 år) eller också genom anmälan enligt 1 § andra stycket (barn som fyllt 18 år). Om synnerliga skäl föreligger, kan rätten ge barnet tillstånd att behålla namnet. Enligt 16 och 17 §§ sker namnförlusten inte automatiskt utan genom att rätten på talan förklarar namnhavaren släktnamnet törlustig. I 16 § avses fall då släktnamnet förvärvats genom anmälan i annat fall än som omfattas av 15 § och släktnamnet rätteligen inte tillkommer förvärvaren. Felet kan vara av legal eller fonnell natur. Legalt är felet, om förvärvaren står i annat förhållande till den vars namn han förvärvat än som förutsätts i lagen. lProp. 1963:37 s. 121; Formellt fel kan bestå i att erforderligt samtycke till förvärvet saknas, att NJA U 1963 S. 132.

136 Släkmamn

anmälan gjorts av annan än vårdnadshavaren eller att erforderlig prövning av domstol saknas. Talan får föras av den vilkens namn förvärvet avsett. I 17 § regleras det fall att någon efter ansökan hos namnmyndigheten erhållit släktnamn enligt 8 eller 12§ och annan därigenom lider förfång till följd av sådan risk för förväxling som avses i 10§ första stycket 1, 3, 4, 5 eller 6. Talan får i detta fall föras av den senare. Enligt både 16 och 17 § gäller, att förvärvaren kan få behålla namnet om synnerliga skäl föreligger därtill. Förloras namnet, återförvärvas i stället det tidigare släktnamnet. I 18 § meddelas bestämmelser om följdverkningar för bipersoner, när huvudperson förlorar släktnamn enligt 15, 16 eller 17 § (angående huvudperson och biperson se avsnitt 2.7.5.7). För bipersoner inträder inte förlusten automatiskt, utan talan vid rätten måste föras mot var och en. Förutsättning för bifall till sådan talan är att huvudpersonen verkligen gått förlustig namnet. Talan kan riktas inte bara mot den som förvärvat huvudpersonens namn som släktnamn utan också mot den som bär hans namn som tilläggsnamn. Även för biperson gäller, att han kan få behålla namnet, om synnerliga skäl därtill föreligger. Har huvudpersonen avlidit, så att talan ej kan föras mot honom, kan ändå bipersonen förklaras förlustig namnet efter särskild talan mot honom, om förhållandena är sådana att huvudpersonen bort förlora namnet enligt 16 eller 17 §. När biperson förklaras släktnamnet förlustig, skall rätten med tillämpning av 1-7 §§ fastställa det namn som förvärvas i stället för det förlorade. Av bestämmelserna avser som synes 15 och 16 §§ fall då släktnamnet förvärvats automatiskt eller genom anmälan, medan 17 § avser fall då släktnamnet förvärvats efter ansökan. De båda förstnämnda paragraferna innebär bl. a., att skillnad råder mellan barn i äktenskap och bam utom äktenskap när det gäller förlust av faderns släktnamn på den grund att faderskapet hävs. För barn i äktenskap inträder förlusten automatiskt enligt 15 § men för barn utom äktenskap krävs särskild talan vid rätten enligt 16 § för att barnet skall gå namnet förlustigt. Anledningen till denna skillnad synes ligga i att namnlagen från början innebar, att barn utom äktenskap endast under vissa förutsättningar ägde genom anmälan förvärva faderns släktnamn och att följaktligen fallen av förlust av sådant släktnamn kunde antas bli jämförelsevis ovanliga. Enligt sin ursprungliga lydelse medgav nämligen namnlagen, enligt 2 §, att endast sådant utomäktenskapligt barn som var trolovningsbarn eller för vilket fadern medgivit, att det förvärvade hans namn, kunde genom anmälan hos pastor förvärva faderns släktnamn. Namnrättskommittén hade i sitt förslag medtagit även det fallet att fadern avgivit arvsrättsförklaring. 1 fråga om utomäktenskapligt barns förlust av faderns släktnamn upptog namnrättskommitténs förslag en särskild regel endast beträffande trolovningsbarn. Den innebar att, om någon förklarades icke vara trolovningsbam, han förlorade faderns släktnamn automatiskt, om inte fadern avgivit arvsrättsförklaring eller medgivit att barnet fick bära hans namn. Beträffande dessa båda sistnämnda fall, som alltså utgjorde undantag från huvudregeln om trolovningsbarns förlust av släktnamnet, uttalade kommittén, att det inte kunde finnas rimliga skäl att beröva barnet dess namnrätt när fadern uttryckligen förklarat sig medge sådan rätt, och samma synpunkt

ansågs äga giltighet, om fadern avgivit arvsrättsförklaring I propositionen

*sou 1960:5 s. 198. slopades den särskilda regeln om förlust av släktnamn i trolovningsfallen.

Släktnamn 137

Föredragande departementschefen anförde som skäl därtill endast, att det fallet att ett barn förklarades icke vara trolovningsbarn inte var ett så typiskt fall att det borde föranleda särskild reglering. Flera andra fall kunde tänkas, såsom då medgivande eller samtycke felaktigt lämnats, då arvsrättsforklaring avgivits av misstag eller då formellt fel skett vid anteckning av släktnamn. För att täcka alla dessa fall borde upptas en allmän regel om namnforlust i fall då någon genom anmälan hos pastor förvärvat släktnamn, som rätinte tillkom honom. Dessa fall kom sålunda till skillnad från fall teligen av bördstalan, i vilka namnförlusten inträdde automatiskt, att medföra namnförlust endast om särskild talan om namnförlusten fördes? Nu gällande regel i 2§ NL om rätt för alla utomäktenskapliga barn att genom anmälan anta faderns släktnamn infördes i samband med arvsrättsreformen år 1969 för bam utom äktenskap. Därvid berördes inte alls frågan om förlust av faderns släktnamn för den händelse faderskapet hävdes.3 De i det föregående föreslagna familjerättsliga reglerna om förvärv av släktnamn ändrar i viss mån förutsättningarna för bestämmelserna om förlust av släktnamn. Det enda fall då barn i äktenskap enligt förslaget förvärvar mannens släktnamn automatiskt är när modern har förvärvat samma släktnamn. Men för sådant fall gäller inte bestämmelserna i l5§ om förlust av släktnamn, såvida inte modern förvärvat annat släktnamn när frågan om namnförlust för barnet uppkommer. Däremot ökar enligt förslaget antalet fall då släktnamn får forvärvas enbart genom anmälan. Den förenklingen av regleringen kunde med hänsyn här-till tänkas att alla fall av förlust av släktnamn, som förvärvats genom anmälan, regleras i en och samma paragraf, närmast motsvarande nuvarande 16 §. När det gäller bam i äktenskap kommer enligt det sagda frågan om barnets förlust av faderns släktnamn på den grund att barnet saknar äktenskaplig börd att i regel uppstå i sådana fall då barnet förvärvat namnet genom anmälan. Den omständigheten att namnet förvärvats genom anmälan och inte automatiskt utgör emellertid inte skäl till ändring av nuvarande regel, att förlusten inträder automatiskt. Däremot kan den omständigheten att regeln är en annan för barn utom äktenskap utgöra sådant skäl. Enligt den i det föregående angivna principen, att barnen bör behandlas lika i lagstiftningen oavsett om de är födda inom eller utom äktenskapet (se t. ex. avsnitt 2.7.1.1), bör nämligen ordningen vara densamma for båda kategorierna även när det gäller sådan förlust av släktnamn som nu är i fråga. Beträffande barn utom äktenskap är också anledning att nu överväga vilken regel som bör gälla, eftersom nuvarande ordning enligt vad som framgår av det förut sagda synes ha tillkommit under andra förutsättningar än som numera gäller, sedan alla bam utom äktenskap fått rätt att förvärva sin faders släktnamn genom anmälan hos pastor. Den för barn i äktenskap nu gällande regeln i 15 § NL, att barnet automatiskt förlorar mannens släktnamn, om det fastställs att mannen inte är fader till barnet och modern har annat släktnamn, förefaller vara en nafaller andra viktiga rättsverkningar, främst turlig regel. Med faderskapet arvsrätten. En sådan regel ligger också i linje med den här förut anförda ?prop. 1963:37 s. 109; NJA 11 1963 s. 126. principen för släktnamnsförvärv genom anmälan, nämligen att sådant förvärv bör grundas på släktskap eller äktenskap, om åt släktnamnet skall 3Jfr prop. 1969:124 s. 70 kunna bevaras något av dess egentliga innebörd. Vad nu sagts gäller även och 94.

138 Släktnamn

bam utom äktenskap i förhållande till dess fader. Från den presumerade faderns synpunkt måste det i det ena som det andra fallet te sig egendomligt om barnet får behålla hans släktnamn trots att faderskapet hävts, och det alldeles oavsett om släktnamnet är särskiljande eller inte. En annan ordning, enligt vilken han skulle behöva föra talan om att barnet skall gå förlustigt hans namn, skulle te sig otillfredsställande från både psykologisk och emotionell synpunkt. Mannen torde mången gång finna det mindre tilltalande att föra en sådan talan mot barnet, trots att han egentligen menar att grunden för att barnet skall äga bära hans namn undanryckts. Det kan också vara lätt att förbise saken. Sådant förbiseende kan även leda till tvist därom, huruvida mannen i själva verket medgivit eller skall anses ha medgivit barnet att behålla hans släktnamn. Liksom för närvarande uppkommer inte frågan om namnförlust i fall då mannen och barnets moder har samma släktnamn, vare sig detta är mannens eller moderns namn från tiden före namngemenskapens inträde. Som framgått av det föregående kan, när fadern förvärvat sitt släktnamn på grund av tidigare äktenskap, barnet ha genom anmälan förvärvat släktnamn som fadern senast hade som ogift. Även i sådant fall bör släktnamnet gå förlorat när faderskapet hävs. På grund av det anförda föreslår utredningen den ordningen att barn, som har förvärvat sin faders släktnamn, skall gå förlustigt namnet automatiskt, om det visar sig att faderskapet är oriktigt och barnets moder har annat släktnamn. Detsamma skall gälla för den händelse den presumerade fadern bär släktnamn, som han har förvärvat på grund av tidigare äktenskap, och barnet har förvärvat det släktnamn fadern senast hade som ogift. I stället för det förlorade namnet förvärvar barnet sin moders släktnamn. Regeln blir densamma för det fallet att rätten enligt l kap. 2 § föräldrabalken förklarar, att mannen i äktenskapet ej är fader till barnet, och det fallet att rätten enligt 1 kap. 4§ tredje stycket samma balk förklarar, att faderskapserkännande saknar verkan, liksom för det fallet att rätten - efter resning eller i anledning av besvär över domvilla - ändrar eller undanröjer dom på faderskap. Till dessa fall kommer det genom lagändring år 1976 tillagda fallet i 1 kap. 2§ andra stycket föräldrabalken, att för barn i äktenskap annan man än mannen i äktenskapet erkänner faderskapet med verkan att presumtionen för den äkta mannens faderskap hävs. Den sålunda föreslagna regeln om namnförlust för barn bör lämpligen ersätta nuvarande 15 §. Vad denna paragraf för närvarande innehåller i andra och tredje meningarna om tillstånd för barnet att behålla namnet, när synnerliga skäl föreligger, och om prövningen av fråga om sådant tillstånd torde kunna gälla även i fortsättningen. Vid sidan av denna nya paragraf bör behållas den reglering som nu finns i 16§ om förlust av släktnamn i andra fall, när namnet förvärvats genom anmälan. I fråga om 17 § - vilken innehåller regler om förlust av släktnamn som förvärvats efter ansökan - är att beakta den ändring som enligt det tidigare anförda föreslagits i 10§ för att överensstämmelse skall vinnas med andra immaterialrättsliga regler (se avsnitt 2.7.5.3). Bestämmelsen i 17 § bör kompletteras med hänsyn härtill. I övrigt finner utredningen ej skäl att föreslå ändringar i gällande regler

Släkmamn 139

om förlust av släktnamn. För tydlighets skull kan nämnas, att den omständigheten, att bestämmelsernai 13 § om bipersoners namnförvärv föreslås bli upphävda (se avsnitt 2.7.5.7), inte ger anledning till ändring av den reglering som 18 §innehåller om bipersons förlust av släktnamn. I anslutning härtill kan anmärkas, att under tillämpningsområdet för denna paragraf faller också in den nya rätt för barn att bära mellannamn som förslaget innehåller (se avsnitt 2.7.4.6).

2.7.7 Förfarandet i mål och ärenden enligt namnlagen

2.7.7.1 Allmänt Som anförs i direktiven för utredningen kan namnlagen sägas vara ganska komplicerad i lagtekniskt avseende. En strävan bör därför vara att göra reglerna enklare och mer lättillgängliga. Även från namnmyndighetens sida har under utredningsarbetets gång framhållits önskemål om en förenkling av lagen. Förvärv av släktnamn kan enligt namnlagen ske på tre olika sätt: 1:0) automatiskt, 2:0) genom anmälan och 3:0) efter ansökan. En kort redogörelse för dessa olika förvärvssätt har lämnats tidigare (i avsnitt 2.2.5). Anledning saknas att rucka på den grundläggande idé som ligger bakom denna indelning i olika slags namnförvärv och som framgår av den tidigare redogörelsen. Däremot kan förenklingar tänkas inom ramen för det system som sålunda utmärker namnlagen. När det gäller t. ex. anmälningsförvärven kan en stor fördel vinnas, om den särskilda prövning av rätten eller namnmynsom i vissa fall skall föregå anmälningen kan undvaras. digheten De regler om familjerättsliga namnförvärv som föreslagits i det föregående innebär som redan delvis berörts (avsnitt 2.7.4.11) även en förenkling av själva regelsystemet. Antalet regler blir mindre, eftersom samma regler skall gälla för barn i och barn utom äktenskap. Det krav på rättens prövning som nuvarande reglering i åtskilliga fall ställer för underåriga barns namnförvärv genom anmälan försvinner i stort sett. Nämnda krav behålls endast för det fall att fosterbarn vill förvärva fosterföräldrarnas släktnamn. Detta fall är emellertid så sparsamt förekommande att det inte kan anses nämnvärt störa det eljest enkla systemet. De bestämmelser om familjerättsliga namnförvärv som nu kräver ansökan hos namnmyndigheten när barn eller adoptivbarn fyllt 18 år utgår. Nuvarande krav på namnmyndighetens prövning innan kvinna före vigseln anmäler, att hon under äktenskapet ämnar behålla annat släktnamn än det hon hade som ogift, försvinner likaså. Även i fråga om ansökningsfallen innebär förslaget en förenkling, i det att de nu i 8 § angivna förutsättningarna för namnbyte utgår. Enklare stavningsändringar skall enligt förslaget kunna ske genom anmälan hos pastorsämbetet i stället för ansökan hos namnmyndigheten. Ärendet blir därmed också avgiftsfritt. En annan förenkling följer av förslaget, att 13 och 14 §§ om bipersoners släktnamnsförvärv och om tvånget för makar som har namngemenskap att endast gemensamt förvärva släktnamn skall upphävas. De föreslagna ändringarna i de familjerättsliga reglerna medför också vissa förenklingar i reglerna om själva förfarandet inför namnmyndigheten eller

140 Släktnamn

rätten. I dessa senare regler föreslås i övrigt endast vissa mindre ändringar. Den år 1971 genomförda förvaltningsrättsreformen motiverar en ny regel om fullfoljd från patentbesvärsrätten till regeringsrätten (35§ i förslaget). Vid några frågor som angår förfarandet vill utredningen dröja något längre. De gäller barns samtycke till namnförvärv samt kungörandet och avgifterna i ansökningsärenden.

2.7.7.2 Barns samtycke I fråga om både anmälan och ansökan om namnbyte lör barn vill utredningen förorda en nyhet i linje med de ökade strävandena att stärka barnens rätt. Enligt nuvarande 38§ skall barn, som fyllt tolv år, höras i ärende inför rätten angående förklaring, att namnbyte som avses i 1 § tredje stycket, 3§ andra stycket, 4, 5 eller 12§ är förenligt med barnets bästa, om det finnes lämpligt att barnet höres. Detsamma gäller vid ansökan enligt l5§ om rättens tillstånd att få behålla släktnamn. Rättens prövning i fall som avses i de nuvarande familjerättsliga reglerna i 1, 3 och 4 §§ erfordras ej längre enligt de föreslagna nya reglerna. I stället får anmälan ske utan särskild prövning. Utredningen har ansett det lämpligt att för dessa anmälningsfall införa motsvarande regel om att barnet skall höras rörande namnbytet. Detsamma bör gälla i andra fall av namnbyte för barnet, antingen det sker genom anmälan eller efter ansökan. Härigenom bereds barnet rätt att påverka avgöranden i frågor som är av väsentlig betydelse for detsamma, en rätt som numera anses böra tillkomma barnet i olika samman-

hangÅ

Det kan emellertid övervägas att ge en sådan ny regel ett något annorlunda innehåll än den nuvarande regeln i 38 §, som innebär att barnet skall höras i ärendet, varefter domstolen träffar sitt avgörande efter fri bedömning av samtliga omständigheter. På vissa håll i lagstiftningen finns bestämmelser som tillmäter barnets ståndpunkt betydelse på det sättet att barnets samtycke sätts som villkor for att viss åtgärd skall kunna genomföras. Exempel på sådana regler finns i föräldrabalken och i religionsfrihetslagen. Enligt 21 kap. 4 § föräldrabalken gäller sålunda, att verkställighet av dom eller beslut rörande vårdnad, umgängesrätt eller överlämnande av barn inte får ske mot barnets vilja, när barnet fyllt 15 år, utan att länsstyrelsen finner det nödvändigt av hänsyn till barnets bästa. Detsamma gäller om barnet ännu ej fyllt 15 år men nått sådan mognad att dess vilja bör beaktas på motsvarande sätt. I 12§ religionsfrihetslagen (1951:680) föreskrivs, att vårdnadshavares ansökan eller anmälan för barn som fyllt 15 år angående inträde i eller om utträde ur svenska kyrkan får göras endast om barnet självt samtyckt därtill. I en nyligen beslutad proposition (1978/79:72) om ändring i lagen (1950:382) om svenskt medborgarskap föreslås bl. a., att svensk man, som är fader till utländskt barn utom äktenskap, under vissa förutsättningar skall kunna ge barnet svenskt medborgarskap genom anmälan till länsstyrelsen eller, i vissa fall, statens invandrarverk. Sådan anmälan görs av barnets föräldrar eller av fadern beroende på om båda eller enbart fadern är vårdnadshavare. För förvärvet fordras enligt förslaget barnets samtycke, 1 Se t. ex. direktiven för utredningen (Ju 1977:08) när barnet lyllt 15 år. Samma krav på samtycke föreslås gälla för förvärv om barnens rätt. av svenskt medborgarskap genom anmälan av modern enligt en särskild

Släktnamn 141

övergångsbestämmelse. Det har ansetts rimligt att barnet i den åldern inte skall kunna bli svensk medborgare - och därigenom eventuellt mista sitt andra medborgarskap - mot sin vilja. På motsvarande sätt synes barnets egen vilja böra tillerkännas betydelse

när det gäller ändring av släktnamn eller förnamn. Åldersgränsen bör lämp-

ligen sättas till 15 år även här, om regeln såsom förutskickats utformas så att barnets samtycke kommer att utgöra villkor för ändringen. Utredningen föreslår i enlighet härmed den regeln att, om barn fyllt 15 år, anmälan eller ansökan för barnet inte får ske utan att barnet har samtyckt därtill. En sådan regel föranleder ej ändring i nuvarande bestämmelse i 38 §, att barn som fyllt 12 år skall höras i namnärende inför rätten, om det finnes lämpligt. Att krav på barnets samtycke sålunda införs även i fall av anmälan kan synas strida mot själva idén med anmälan, nämligen att denna form för namnförvärv skall användas när någon prövning av förvärvet inte behövs. Den kontroll som härigenom åläggs pastorsämbetet innebär emellertid ej någon principiell nyhet. Liknande kontroll erfordras för närvarande i de fall då anmälan förutsätter rättens eller namnmyndighetens prövning. l övrigt krävs kontroll av att anmälan görs av den eller dem som är vårdnadshavare för barnet och av att föreskrivet samtycke lämnas i förekommande fall.

2.7.7.3 Kungörandet av ansökningsärenden l namnlagen har för vissa ansökningsärenden införts ett uppbudsförfarande. Det gäller ansökningar om släktnamn enligt 8 eller 12 §, dvs. i regel ansökningar om nytt släktnamn. Även ansökningar om befintligt släktnamn kan, enligt 12 §, komma i fråga. Förfarandet består i att namnmyndigheten kungör ansökningen i Post- och Inrikes Tidningar, varefter den som vill framställa invändning mot ansökningen skall göra det till namnmyndigheten inom en månad från kungörandet. Bestämmelser härom meddelas i 32§ NL. I namnförordningen (1963:528) ges kompletterande bestämmelser, i 1 §. Av vad som anförts i avsnitt 2.3.2 framgår, att enligt namnmyndighetens mening kungörande kan avvaras i åtskilliga fall såsom onödigt. Myndigheten förordar därför en ändring av innebörd, att namnmyndigheten får möjlighet att själv i vissa fall pröva huruvida kungörande bör ske. Från myndighetens sida har framhållits, att kungörande av ansökan om ett befintligt släktnamn många gånger är meningslöst. Detta gäller framför allt, när ansökningen avser ett av de allra vanligaste namnen. Anledning att kungöra ansökan om befintligt namn synes över huvud enligt namnmyndigheten föreligga endast när ansökningen kan antas stå i konflikt med annat allmänt eller enskilt intresse. Annat exempel på fall då enligt myndigheten kungörande borde kunna underlåtas är ansökan om ändring av stavningen av ett vanligt namn. Sådant ärende behandlas som anförts i avsnitt 2.7.5.4 såsom namnbyte. Namnmyndigheten har också å andra sidan anfört, att det kunde behövas kungörelse i vissa fall då kungörelse inte krävs enligt lagen, t. ex. i ärenden

142 Släktnamn

om frånskild kvinnas återtagande av tidigare makes namn enligt 11 §. Syftet med kungörandet är att bereda den som vill framställa invändning mot det sökta namnförväwet tillfälle att göra det. Härigenom kan ärendet redan i första instans få den mera fullständiga belysning som det annars skulle kunna få först efter fullföljd. Namnmyndighetens prövning blir därmed säkrare. Enligt vad som anförts från myndighetens sida vill det synas klart, att åtskilliga fall finns då ett kungörande inte skulle tjäna detta syfte. I sådana fall är ett kungörande enbart ägnat att försena handläggningen. Utredningen vill därför, i enlighet med vad namnmyndigheten förordat, föreslå sådan ändring i kungöranderegeln, att kungörande kan underlåtas i fall då det skulle sakna betydelse. Att närmare precisera de fall som kan komma i fråga är förenat med vissa svårigheter. Det synes kunna överlämnas åt namnmyndigheten att bedöma, när ett kungörande skulle sakna betydelse.

Ändringen bör komma till uttryck i 32§ NL.

Som exempel på fall då kungörande kan underlåtas har nämnts ändring

av stavningen av vanliga namn. Åtskilliga av dessa fall kommer att bli

undantagna från kungörelseförfarandet redan genom den föreslagna regeln i 8 § att enkel ändring av stavningen av ett icke särskiljande släktnamn får ske genom anmälan hos pastorsämbetet, se avsnitt 2.7.5.4. Den av namnmyndigheten väckta frågan om kungörelse även i ärenden om hustrus återtagande av släktnamn enligt 11 § NL förfaller med förslaget, att sådana ärenden likaledes blir anmälningsärenden, se avsnitt 2.7.5.2, även 2.7.2.3. En annan fråga gäller formen for kungörandet. Intill den 1 januari 1978 föreskrevs i l § namnförordningen (1963:528), att kungörelse av ansökan om släktnamn skulle införas, förutom i Post- och Inrikes Tidningar, i en av patent- och registreringsverket utgiven tidning för kungörelser om släktnamn. Den tidning som sålunda gavs ut på grund av 1 § namnförordningen och som fortfarande ges ut benämns ”Tidning för kungörelser om släktnamn, vanligen kallad släktnamnstidningen. Under förarbetena till lagen (1977:654) om kungörelse i mål och ärenden hos myndighet m. m. ifrågasattes om inte denna särskilda form for kungörande borde upphöra som obligatorisk form för kungörande. Publikationen kunde ändå framställas och utges och kunde efter behov användas som

stödjande form, jfr 4§ nämnda lag] Namnlagsutredningen hemställde i

remissyttrande den 13 maj 1974 över förslag i ämnet, att någon ändring inte skulle göras i avbidan på den pågående översynen av namnlagen, och förordade, att tidningen bibehölls som obligatoriskt medium jämte Postoch Inrikes Tidningar. Vid lagens antagande anförde föredragande statsrådet, att frågan om ändring i namnförordningens bestämmelser om kungörande

ankom på regeringen och torde få tas upp i ett senare sammanhang?

Sedermera upphävdes genom ändring år 1977 (1977:907) i namnförordningen bestämmelsen om kungörande i särskild tidning. Släktnamnstidningen motsvarar de särskilda publikationer som ges ut av l patent- och registreringsverket i varumärkes-, patent- och mönsterskydds- Departementspromemorian (Ds Ju 1974:2) ”Ef- ärenden, se 20§ varumärkesförordningen (1960:648), 53§ patentkungörelfektivare kungörande” sen (1967:838) och 33 § mönsterskyddsförordningen (1970:486). Den ges ut s. 63. över de sökta släktnamnen var fjortonde dag och utgörs av en förteckning 2 och innehåller i samband därmed besked om vad som är att iaktta for Prop. 1976/77:63 s. 211.

Släktnamn 143

den som vill göra invändning i namnärende. Tidningen används av patentverket både för den interna informationen till tjänstemän, som för sitt arbete har behov av underrättelser om de kungjorda namnen, och för information utåt till personer, som har intresse därav. Förteckning över kungiorda släktnamn behövs för det löpande arbetet på verkets namnsektion. Om tidningen skulle upphöra, måste i stort sett liknande namnförteckningar framställas med samma tidsintervaller. Enligt uppgift från namnmyndigheten är kostnaderna för tidningen små. Släktnamnstidningen utges i en blygsam upplaga. Sedan tiden för remissbehandlingen av den departementspromemoria som låg till grund för 1977 års kungörandelag, alltså under år 1974, ges tidningen ut i ett sjuttiotal exemplar. Till jämförelse kan nämnas att de publikationer som ges ut av patent- och registreringsverket i varumärkes-, patent- och mönsterskyddsärenden utgår i en upplaga av 300-400 exemplar. Det är tydligt att släktnamnstidningen numera kommit att praktiskt taget sakna betydelse som informationskälla för allmänheten vid sidan av Post- och Inrikes Tidningar. Dess betydelse inskränker sig till att huvudsakligen tjäna den interna informationen inom namnmyndigheten. Vid sådant förhållande saknas anatt låta den omfattas av författningsreglering. Utredningen finner ledning därför ej anledning föreslå någon ny regel i stället för den år 1977 upphävda. Den särskilda tidningen eller motsvarande förteckning kan ändå utges för internt bruk inom myndigheten.

2.7.7.4 Ansökningsavgift

Före namnlagens tillkomst gällde, att stämpelavgift skulle erläggas för namnbevis som utfärdades i varje särskilt ärende om släktnamn. Avgift utgick således endast då ansökan om släktnamn bifallits. Stämpelavgiften var 20 kronor. Ärenden om förnamn var fria från avgift. I samband med namnlagens antagande genomfördes nuvarande ordning, enligt vilken avgift skall erläggas när ansökan om namn görs hos namnmyndigheten. Bestämmelse därom finns i 30§ NL, som föreskriver att vid ansökan skall erläggas avgift till belopp som regeringen föreskriver. Bestämmelsen gäller såväl släktnamn som förnamn. Innebörden av denna ordning är att avgift skall erläggas oavsett om ansökan vinner bifall eller inte. Avgiften betalas inte tillbaka om ansökningen avslås. Skälet till övergången från stämpelavgift på namnbeviset till ansökningsavgift var att enligt den nya ordningen namnmyndighetens lagakraftvunna beslut ex officio skulle leda till anteckning i kyrkobok av det nya namnet. Med denna ordning syntes det lämpligt att införa ett system med ansökningsavgifter i stället för stämpelavgift på namnbevis. Vid bestämmande av avgiftens storlek diskuterades huruvida den för patent- och registreringsverket i andra ärenden gällande principen om kostnadstäckning skulle tilllämpas även i namnärenden. Dessa ansågs emellertid till sin natur artskilda från varumärkes- och patentärendena, vilka vilade på ett kommersiellt underlag. Enligt föredragande departementschefen borde övervägas, om man inte bl. a. med hänsyn till intresset av att de som ej hade tillräckligt sär-

144 Släktnamn

skiljande namn bytte släktnamn borde i namnärenden frångå principen med kostnadstäckning. Kostnaden för kungörelseförfarandet borde dock täckas

av ansökningsavgiften

Närmare bestämmelser om ansökningsavgift meddelades i namnförordningen (1963:528), i dess 7 §. Ansökningsavgiften sattes till en början till 50 kronor. Den har därefter höjts år 1971 till 100 kronor, år 1975 till 130 kronor och från och med den 1 mars 1976 till 200 kronor, som är den nu gällande avgiften. Utöver uppgift om själva avgiftsbeloppet innehåller 7 § namnförordningen följande särskilda bestämmelser. Upptar en ansökan om erhållande av släktnamn mer än tre namnförslag skall för varje förslag utöver de tre första erläggas en tilläggsavgift om 20 kronor. Görs ansökan om släktnamn gemensamt av personer för vilka gemensamt namnbevis kan utfärdas (man och hustru samt deras barn, som inte fyllt 18 år) skall i ärendet erläggas avgift endast såsom för en sökande. Om eljest flera personer gemensamt ansöker om släktnamn får högst dubbel avgift tas ut. Enligt uppgift från namnmyndigheten täcker avgiften omkring hälften av de kostnader myndigheten har för behandlingen av namnärenden. l kostnaderna ingår utgifterna för kungörelseförfarandet. Systemet med ansökningsavgift har visat sig medföra vissa svårigheter i praktiken. Sökanden i namnärenden anlitar sällan sakkunnigt biträde, och det är svårt för den enskilde att förbereda en ansökan om släktnamn så att risken för avslag på ansökningen blir minimal. 1 det övervägande antalet fall litar sökanden på att patentverkets namnbyrå skall ge handledning och råd. l praktiken blir det med andra ord byrån som gör de förberedande undersökningarna för att utröna om det finns en rimlig möjlighet att bifalla ansökningen. Tidigare ansågs namnmyndigheten med hänsyn till att avgiften inte kunde återbetalas vara skyldig att genom sin kommissionär stå

allmänheten till tjänst för utredning huruvida sökt namn var upptaget?

Numera finns en informationstjänst som lämnar råd och upplysningar. Namnbyrån brukar inte direkt avslå en ansökan utan försöker i stället hjälpa sökanden genom att uppmana honom att komma in med nya namnförslag. Särskilda svårigheter uppkommer därvid när bestämmelsen om tilläggsavgift för flera namnförslag än tre skall tillämpas. Byrån vill inte gärna debitera sökanden avgift för de nya förslagen.

Åtskilliga exempel finns också på fall i vilka avgiften förefallit onödigt

hög. Främst gäller det ansökningar om förvärv av släktnamn som bärs inom släkten eller familjen. Som exempel har nämnts ansökan om prövning av hustrus behållande av namn från tidigare äktenskap, förvärv av moderns släktnamn som ogift för barn i äktenskap och återförvärv av moderns släktnamn för barn utom äktenskap, som antagit faderns släktnamn. Som framgår av framställningen i avsnitt 2.3.2 har även från andra håll önskemål framställts som går ut på att vissa ansökningsärenden befrias från avgift eller beläggs med lägre avgift. Enligt motionen 1975/76:460 borde lProp. 1963:37 s. 142 och sålunda varje myndig medborgare i vårt land kunna få sitt namns stavning 145;NJA H 1963 S. 142 och 143. ändrad utan kostnad. Byråkratiutredningen har också i skrivelse till namn- 2 lagsutredningen ansett det böra undersökas, om inte ärenden om stavnings- Bomgren-Gehlin, ändring kunde handläggas i en enklare ordning än vanliga ansökningar om Namnlagen, 1966, s. 178-179. nytt släktnamn och därmed föranleda en lägre avgift.

Släktnamn 145

När det gäller ärenden av sistnämnda typ löser sig frågan till stor del genom den i det Föregående föreslagna ordningen, att vissa ärenden om stavningsändring kan behandlas som anmälningsärenden hos pastorsämbetet, se avsnitt 2.7.5.4. Dessa ärenden blir därigenom avgiftsfria. Detsamma gäller de förut nämnda ärendena om förvärv av släktnamn inom familjen eller släkten. Sådana förvärv kommer också enligt förslaget att kunna göras genom anmälan. I fråga om övriga ärenden vill utredningen med hänsyn till vad som upplysts från namnmyndighetens sida angående handläggningen av namnärendena förorda, att tilläggsavgiften om 20 kronor för varje namnförslag utöver tre som framförs slopas. I övrigt borde med hänsyn till de skilda ärendenas beskaffenhet kunna övervägas en ordning, enligt vilken avgiften bestäms till olika belopp för olika slag av ärenden. När det gäller ansökningar om släktnamn kan det ligga nära till hands att till en början skilja mellan sådana ansökningar som kungörs och sådana som inte kungörs, jfr vad som anförts om kungörandet i närmast föregående avsnitt 2.7.7.3. I de ärenden där kungörande sker bör kostnaderna för kungörandet täckas av ansökningsavgiften. I fråga om ansökningar som inte kungörs kan det däremot vara skäl att inte ta ut lika stor avgift. En viss avgift bör alltid tas ut, bl. a. som en spärr mot rena okynnesansökningar. En differentiering av avgiften stöter emellertid på praktiska svårigheter. Avgiften skall erläggas i samband med att ansökningen görs. En skillnad i belopp beroende på om kungörande sker eller inte förutsätter därmed, att namnmyndigheten avgör frågan om kungörande innan avgiften tas emot. Detta förefaller att innebära en opraktisk anordning. En differentiering av avgiften synes därför böra prövas efter andra linjer. Det är visserligen förenat med svårigheter att göra en uppdelning mellan olika typer av ansökningar med tanke på avgiftens storlek, men ett försök bör göras. Till en början synes kunna urskiljas ärenden om stavningsändring. För dessa bör avgiften sättas lägre än normalt. Skillnaden skulle därmed inte bli så påtaglig mellan sådana stavningsändringar som kan ske genom anmälan hos pastorsämbetet och som därmed är avgiftsfria och sådana som måste gå ansökningsvägen till namnmyndigheten. Andra ärenden som skäligen synes böra föranleda lägre avgift än normalt är ansökningar om sådan ändring av utländskt släktnamn som innebär en anpassning till svenska förhållanden. Dessa ärenden ligger ju nära vanliga stavningsändringar. I övrigt synes inte kunna urskiljas någon särskild grupp av ärenden, där avgiften bör sättas lägre än annars. När det gäller själva avgiftsbeloppet bör detta bestämmas med hänsyn till förhållandena då en eventuell ändring träder i kraft. I nuvarande läge förefaller det vara föga meningsfullt att utgå från annat än gällande avgift, 200 kronor. I jämförelse med denna synes skäligt att bestämma avgiften i de här förut nämnda ärendena till 50 kronor, den lägsta avgift som lärer kunna komma i fråga.

146 Släkmamn

Vad därefter angår de nu gällande särskilda bestämmelserna om avgift synes anledning saknas att göra ändring. Liksom f. n. bör alltså reducerad avgift utgå när flera ansöker gemensamt om samma namn, så att högst dubbel avgift då tas ut. När det gäller ansökan av makar innebär förslaget enligt det föregående, att makar som ansöker om samma namn betraktas som två självständiga sökande. Följdriktigt kunde de därför också böra erlägga avgift som två särskilda sökande. Som tidigare anförts (avsnitt 2.7.5.6) torde det normala bli, att enbart ena maken gör ansökan om namnet, varefter den andra antar detta genom anmälan. När de går till väga på detta sätt tas självfallet ut bara en avgift. Det är emellertid utredningens mening att, om makarna av någon anledning skulle vilja stå som sökande bägge två, de skall kunna göra detta utan att det skall behöva kosta dem en extra avgift. Utredningen förordar därför att nuvarande ordning behålls för makar. Detsamma bör gälla när även barn vill stå med som sökande i stället för att efteråt förvärva namnet genom anmälan hos pastorsämbetet. Till frågan om avgift i ärenden angående förnamn återkommer framställningen i det följande i den särskilda avdelningen om förnamn.

2.7.8 Ett par särskilda frågor rörande släktnamn

Utöver vad som berörts i det föregående innehåller namnlagen som tidigare framgått (avsnitt 2.2.3) vissa bestämmelser om särskilt skydd för egenartat släktnamn. I denna del föreligger ej önskemål om lagändring. Utredningen har inte heller funnit anledning att här i den allmänna motiveringen särskilt behandla dessa bestämmelser. Avslutningsvis vill utredningen beröra ett par andra särskilda frågor om släktnamn som uppkommit på senare tid. Den ena avser adliga släktnamn, den andra släktnamn för kungahusets medlemmar.

2.7.8.1 Adliga släktnamn Vid sidan av namnlagen innehöll riddarhusordningen (l866:37 s. 1) fram till den 1 januari 1978 en särskild bestämmelse om adliga namn. Den fanns bland bestämmelserna i § 2 om introduktion på riddarhuset. Där föreskrevs att den som sökte introduktion skulle bl. a. avlämna avskrift av sköldebrevet samt vapenplåt och fullständig biografisk genealogi över sin ätt. Därtill var fogad bestämmelsen, att ingen fick uppta annan ätts nummer, namn eller vapen. Med hänsyn till att mobilisering ej längre kan förekomma upphävdes § 2 genom förordningen (1977: 1 142) om ändring i riddarhusordningen, vilken trädde i kraft den 1 januari 1978. Enligt en särskild övergångsbestämmelse gäller emellertid § 2 fortfarande i fråga om ätt som ej tidigare introducerats. Alltjämt finns således vid sidan av namnlagen en särbestämmelse i fråga om släktnamn för ätt som söker introduktion på riddarhuset. Även om bestämmelsen numera praktiskt taget saknar betydelse bör dess förhållande till namnlagen klarläggas. Om introduktion skulle komma i fråga för ätt, vilken råkar ha samma släktnamn som en redan introducerad ätt, lärer bestämmelsen hindra introduktionen under sådant släktnamn. Hittills har detta brukat klaras på det sättet att till namnet fogats ett prefix av

Släkmamn 147

typen “af” eller ”von” eller ett tillägg. Det vill dock synas som om en sådan ändring av namnet inte kan ske utan tillämpning av namnlagen för

den händelse fråga verkligen är om ändring av släktnamn. Ändringen torde

nämligen i namnrättsligt hänseende innebära byte av släktnamn och kräver följaktligen ansökan enligt namnlagens bestämmelser, vilka ej gör undantag för adliga släktnamn. Närmast kommer därvid i fråga tillämpning av l2§ NL. Förhållandet lår dock tydligen anses vara sådant att synnerliga skäl för ändring föreligger. Den ändring av namnet som här berörts lärer emellertid också kunna åsyfta endast att möjliggöra introduktion utan att någon egentlig ändring av släktnamnet avses. Detta används då som förut i alla andra sammanhang. I sådant fall torde kunna bortses från namnlagen. Ett med denna fråga besläktat spörsmål har väckts av Genealogiska föreningen. Från dess sida har framkastats tanken att sådana adliga ättenamn som består av släktnamn jämte prefix eller suffix, t. ex. ”af”, ”von”, ”af Eka och Lindö”, ”afGälared och Kolbäck”, skulle när de förs utanför släkten

omfatta enbart huvudordet i namnet utan prefix eller suffix (se avsnitt 2.5.2).

En sådan ordning torde emellertid förutsätta att namnbyte sker enligt namnlagen. I åtskilliga släktnamn som finns av nämnda typ måste nämligen prefixet eller suffixet anses som en beståndsdel av själva namnet. Att slopa preñxet eller suffixet torde följaktligen innebära sådan namnändring som kräver särskild ansökan enligt namnlagen. De adelsnamn som här är i fråga fanns i regel vid namnlagens ikraftträdande och enligt Övergångsbestämmelse i 46§ l mom. NL tillkommer släktnamn, som vid lagens ikraftträdande var för någon antecknat i kyrkobok, namnhavaren som om han förvärvat släktnamnet enligt namnlagen. Denna ståndpunkt har också intagits av riksskatteverket såsom central folkbokföringsmyndighet när namnhavare i annat fall än som nu berörts begärt att få prefix struket ur kyrkoboken. Ärenden av detta slag torde f. n. falla in under tillämpningsområdet för 12§ NL. Att märka är dock att i vissa fall suffix ej ingår i själva namnet. Utredningen finner ej skäl föreligga till avsteg från namnlagen genom införande av särbestämmelser för nu berörda frågor. Dessa synes till viss del få sin lösning genom den i det föregående föreslagna ändringen i 8§ NL, varigenom där angivna förutsättningar för namnbyte utgår. Synnerliga skäl behöver inte längre åberopas annat än om en ändring skulle komma i konflikt med annans namnskydd. En annan sak är att de här förut föreslagna reglerna om makars och barns släktnamn allmänt sett inte går så väl ihop med den genealogiska släktsyn som torde göra sig gällande särskilt i fråga om de adliga släktnamnen. Det torde emellertid inte vara möjligt att i dagens samhälle med dess jämlikhetssträvanden få gehör för ett förslag med särbestämmelser - närmast motsvarande nu gällande ordning - för de adliga släktnamnen. I praktiken torde även med förslagets långtgående regler den agnatiska principen kunna vidmakthållas inom den släkt som på traditionens grund vill stå fast vid det genealogiska släktbegreppet när det gäller familjerättsliga släktnamnsförvärv.

148 Släkmamn

2.7.8.2 Släktnamn inom kungahuset

Under förarbetena till de ändringar i 1810 års successionsordning som genom ett första beslut år 1978 antagits av riksdagen och som innebär införande av kvinnlig tronföljd berördes även frågan om släktnamn för kungahusets medlemmar. Författningsförslag i ämnet framlades dock inte. Den särskilt tillkallade sakkunnige för att utreda frågan om rätt till tronen också för kvinnor anförde helt kort, att i framtiden en rättslig reglering kunde komma att krävas i fråga om släktnamnet för de barn som föds i en drottningstatschefs, måhända även en arvprinsessas, äktenskap. Han ansåg det emellertid svårt bl. a. med hänsyn till nu förevarande utredning på namnrättens

område att ta ställning till den form i vilken en sådan reglering borde ske

Under remissbehandlingen av den sakkunniges förslag togs frågan upp av riksmarskalksämbetet och regeringsrätten. Ämbetet delade uppfattningen att en rättslig reglering kunde krävas i fråga om släktnamn för de barn som föddes i en arvprinsessas eller en drottning-statschefs äktenskap. Från dynastisk synpunkt syntes det ligga närmast till hands att dessa barn bar släktnamnet Bernadotte. Arvprinsessans eller drottningen-statschefens gemål kunde enligt ämbetet tänkas bära släktnamnet Bernadotte i förening med det egna namnet. Regeringsrätten menade att frågan förtjänade övervägande och att det inte var självklart att namnlagens regler utan vidare skulle tillämpas på kungahusets medlemmar? 1 propositionen till riksdagen berördes inte frågan. Bernadotte är det släktnamn som tillkommer den svenska kungliga familjen. släktnamnet bärs dock inte av dem inom kungl. familjen som tillhör kungl. huset (kungahuset), i 1809 års regeringsform benämnt det konungsliga huset eller konungahuset (se t. ex. §§ 42-44). Innebörden av uttrycket 1Betänkandet (SOU ”kungl. huset” eller ”kungahuset” (”konungahuset”) förefaller inte alldeles 1977:5) “Kvinnlig tron- kan förekomma klar. Det vill synas som om det inte är uteslutet att uttrycket följd s. 48. i olika betydelser i skilda sammanhang. Det torde närmast vara att uppfatta 2 Prop. 1977/78:71 s. 38. som ett statsrättsligt begrepp, förekommande i både 1809 års regeringsform och successionsordningen. Olika uppfattning om dess innebörd har kommit 3 Malmgren, Sveriges till uttryck i litteraturen. Enligt Malmgren, t. ex., räknas till kungl. huset, författning, andra uppl. 1948, s. 80. Jfr nyssnämn- vars överhuvud Konungen är, drottning och änkedrottning, agnatiska prinda bet. SOU 1977:5 s. 29 sar, vilka inte gått förlustiga sin tronföljdsrätt, gemåler till och änkor efter

med hänvisningar. sådana samt döttrar till konung eller arvsberättigad prins.3

prinsar ogifta 4 Såvitt de senare angår har hos Rydin även den uppfattningen kommit till Rydin, Föreningen mellan Sverige och Norge, uttryck att till kungahuset räknas ”agnatiska prinsessor” utan undantag, 1863, s. 31 l. Se även således även efter 1 denna vidare bemärkelse kan uttrycket också

giftermål?

Reuterskiöld, Statsregeuppfattas i den ännu ej upphävda § 3 successionsordningen, som talar om mentet, s. 42 not l. Även ”de av kungl. huset av kvinnokön och deras efterkommande”.5 Enligt Sve- Aschehoug, Norges nuvarande Statsforfatning riges statskalender 1978 och hovkalendern 1979 består kungl. huset av Ko- 1, 2:a uppl. 1891, s. 199. Carl XV1 Gustaf, Drottning Silvia, prinsessan Victoria, prins Bertil nung 5 Detsamma kan anses och hans gemål prinsessan Lilian, prinsessan Birgitta, förmäld med Johann gälla tidigare skatteförfatt- samt änkedrottning Ingrid av Danmark. Georg, prins av Hohenzollern, ningar, i vilka uttrycket av kungl. familjen är, utom prins Johann Georg, enligt riga medlemmar medlem av konungaät- Désirée hovkalendern 1979 för närvarande Konungens systrar Margaretha, ten år 1920 ersattes av och Christina, Konungens farbröder Sigvard Bernadotte och Carl Johan Bermedlem av konungahufaders kusin Lennart Bernadotte och Konungens farset. nadotte, Konungens

Släktnamn 149

faders kusin Carl Bernadotte, samtliga med gemåler. Barnen till dessa medlemmar räknas tydligen inte hit. Av de nu nämnda övriga medlemmarna av kungl. familjen bär Konungens systrar inte släktnamnet Bernadotte utan resp. titlarna prinsessan Margaretha, Fru Ambler, prinsessan Désirée, Friherrinna Silfverschiöld och prinsessan Christina, Fru Magnuson. Dessa titlar har förlänats dem genom Konungens förklaring i samband med tillkännagivandet av deras förlovningar. Det är tydligt att de annars enligt namnlagen ägt bära släktnamnet Bernadotte, såvida de inte hellre önskat förvärva mannens släktnamn genom vigseln. Av vad som förekom i lagstiftningsärendet rörande kvinnlig tronföljd framgår, att endast riksmarskalksämbetet berörde släktnamnsfrågan närmare. Det vill synas som om med de regler som i det föregående föreslagits beträffande makars och barns släktnamn väl kan tillgodoses de önskemål som enligt riksmarskalksämbetets remissyttrande kan komma att föreligga såväl i fråga om släktnamnet för den som gifter sig med arvprinsessa eller drottning-statschef som i fråga om släktnamnet för de bam som föds i äktenskapet. Släktnamnet Bernadotte kan t. ex. enligt de föreslagna reglerna förvärvas av såväl make som barn genom anmälan, försåvitt inte i fråga om utländska medborgare utländsk lag lägger hinder i vägen. Det torde emellertid kunna anmärkas, att införandet av kvinnlig tronföljd lärer medföra att alla kvinnliga efterkommande till Konung Carl XVI Gustaf, liksom de manliga, kommer att räknas till kungl. huset, såvida de inte gått förlustiga sin successionsrätt till tronen (jfr §§ 4, 5 och 8 successionsordningen). l vilken utsträckning gemåler till arvprinsessor kommer

att förlänas titeln prins synes vara en öppen frågaö Denna liksom de nyss

berörda frågorna torde komma att få sin reglering enligt den vid varje tidpunkt gällande europeiska fursterätten. Därav torde också komma att bero i vilken utsträckning släktnamnet Bernadotte kommer att bäras.

2.7.9 Namnfdrørdningen

I namnförordningen (1963:528) meddelas de närmare föreskrifter för tilllämpningen av namnlagen som avses i 43 § NL. Eftersom dessa föreskrifter huvudsakligen angår släktnamn är lämpligt att beröra dem i förevarande avdelning om släktnamn, jfr inledningen (avsnitt l). De ändringar som enligt det föregående föreslås i namnlagen föranleder vissa ändringar i namnförordningen. Bland bestämmelser i namnförordningen som har ett mera självständigt innehåll i förhållande till namnlagen och som därför inte direkt påverkas av föreslagna ändringar i lagen märks bestämmelserna i l § om kungörande och i 7§ om ansökningsavgift. Dessa bestämmelser har behandlats särskilt i det föregående, se avsnitten 2.7.7.3 och 2.7.7.4. Med anledning av den förenkling av lagens regelsystem som förslaget i stort innebär kan en del bestämmelser i namnförordningen utgå. Dit hör bestämmelser om domstols befattning med namnärenden (3 och 8 §§). Likaså utgår nuvarande lO§ som ersatts med bestämmelse i 27§ NL. l stället föreslås en ny 10§ om anvisningar lör pastorsämbetena. Andra bestämmelser, såsom angående namnbevis, kan förenklas betydligt (5 §). “Jfr bet. sou 1977:5 s. 54 Helt eller i huvudsak oförändrade kvarstår bestämmelserna i 2 § om föoch prop. l977/78:7l s. 9.

150 Släktnamn

för sökande samt i 4 och 9 §§ om underrättelser från namnreläggande myndigheten och rätten till pastorsämbetet angående beslut i namnärenden.

2.7.10 Folkbokföringskungörelsen

De i det föregående föreslagna ändringarna rörande makars och barns släktnamn föranleder vissa följdändringar i folkbokföringskungörelsen (1967:495). Det gäller bl. a. definitionen av efternamn i l §. Nu avses med efternamn släktnamn och släktnamn. Eftersom beantingen eller också tilläggsnamn teckningen tilläggsnamn föreslås ändrad till mellannamn, bör ordet tilläggsnamn i definitionen ersättas med mellannamn. Vidare torde vissa följdändringar böra göras i 31 och 35 §§. De behandlas i specialmotiveringen (avsnitt 2.8.3).

2.8 Specialmotivering

2.8.1 Förslaget till lag om ändring i namnlagen (1963:521)

i det föregående rörande familjerättsliga namn- De regler som föreslagits förvärv innebär stora förändringar i förhållande till vad som nu gäller. Ändringarna är så ingripande att de till och med skulle kunna anses motivera en ny namnlag. Även lagtekniska skäl kan åberopas för en ny lag. Förslaget innebär visserligen lagtekniskt, som förut nämnts, en förenkling i regelsystemet så till vida att samma regler blir tillämpliga i fråga om barn i och barn utom äktenskap. Men å andra sidan tillkommer nya regler med som förslaget innehåller och till hänsyn till det ökade antal valmöjligheter den föreslagna ordningen med mellannamn för bam. Detta leder till att, om den nuvarande paragrafnumreringen i fortsättningen av lagen skall kunna behållas, antingen paragrafema om familjerättsliga släktnamnsförvärv måste göras långa och otympliga eller också ett antal så kallade a-paragrafer måste sprängas in i början av lagen. Utredningen har av dessa skäl övervägt att föreslå en helt ny lag. Förslaget innebär emellertid i övrigt inte alls De paragrafer som behålls oförändrade eller som så ingripande ändringar. blivit föremål för endast mindre ändringsförslag är till antalet så övervägande att det vill förefalla överdrivet att utfärda en ny namnlag. Det synes därför mest tilltalande att med erforderliga ändringar behålla det lagverk som namnrättskommittén på sin tid lade grunden till. Liksom i gällande lag tas bestämmelserna i förslaget upp i den ordningen bestämmelserna om barns släktnamn och därefter beatt först kommer stämmelserna om makars släktnamn. I en särskild paragraf efter bestämom släktnamnsförvärv i den familjerättsliga avmelserna följer slutligen bestämmelser om mellannamn för make och bam. De olika bedelningen stämmelserna har efter mönster i gällande lag samlats under särskilda rubvilka släktnamn”, “Makars släktnamn” samt riker, i förslaget är Barns ”Mellannamn för make och barn”. För de nya bestämmelserna står enligt vad som redan antytts ett begränsat till förfogande. I valet mellan långa och otympliga antal paragrafnummer å ena, samt införande av så kallade a-paragrafer, å andra sidan, paragrafer,

Släkmamn 151

har utredningen stannat för det förstnämnda alternativet. 1 förhållande till nuvarande lydelse av namnlagen har detta alternativ synts mindre störande än tillägg av ett antal paragrafer med a-nummer. Ett par redaktionella detaljer skall beröras redan här. Den ena är att ordet ”pastor” i de skilda bestämmelserna ersatts med ordet pastorsämbetet för att språklig överensstämmelse skall emås med folkbokföringsförfattningarna. Det kan sålunda nämnas, att enligt l och 3 §§ folkbokföringsförordningen (1967:198) pastorsämbete är folkbokföringsmyndighet, medan pastor enligt 6§ folkbokföringskungörelsen (1967:495) är den präst - i regel kyr- - som svarar för förandet av kyrkoböcker och andra register. Den koherden andra frågan gäller de båda fonnerna for namnförvärv, anmälan och ansökan. I de skilda materiella bestämmelserna anges att namnförvärvet sker genom anmälan eller efter ansökan. Samtidigt anges för tydlighets skull att anmälan sker hos pastorsämbetet och ansökan hos namnmyndigheten. Det skulle innebära en enklare redaktionell utformning, om i de materiella bestämmelserna angavs enbart anmälan eller ansökan och därefter i de bestämmelser som gäller förfarandet, närmast 27 och 30 §§, föreskrevs att anmälan görs hos pastorsämbetet och ansökan hos namnmyndigheten. Utredningen har emellertid menat att det för en mindre van läsare inte är så lätt att utan vidare skilja mellan anmälan och ansökan i den bemärkelsen att åtgärderna sker hos skilda myndigheter. Därför fästs uppmärksamheten vid denna skillnad direkt i de materiella bestämmelserna.

Barns släktnamn

Förslaget inleds liksom namnlagen med bestämmelser om barns släktnamn i de fem första paragraferna. Av dessa innehåller de båda första paragraferna regler om släktnamn for barn i allmänhet, de två därnäst följande regler om släktnamn för adoptivbarn och den femte slutligen regler om släktnamn för fosterbarn. Med hänsyn till de stora valmöjligheter som står barn till buds när det gäller förvärv av släktnamn har nuvarande särbestämmelser för styvbam, i 4§ NL, kunnat utgå.

1§ 1 l§ upptas grundreglerna för barns förvärv av släktnamn vid födelsen. är desamma Reglerna för barn i äktenskap och barn utom äktenskap. Paragrafen motsvarar närmast 1 § första stycket och 2 § första meningen NL. Bestämmelserna i nuvarande andra stycke av l § NL om barns släktnamnsförvärv i fall av legitimation saknar motsvarighet i förslaget. Gällande bestämmelser i l § tredje stycket samt 2§ andra och tredje meningarna NL har fått sin motsvarighet närmast i 2§ i förslaget. Enligt l §fdrsta stycket förvärvar bam, vars föräldrar vid barnets födelse har gemensamt släktnamn, vid födelsen det släktnamnet. Föräldrarnas gemensamma släktnamn kan vara endast ett släktnamn som en av föräldrarna hade som ogift, jfr 6§ andra stycket i förslaget. Förvärvet inträder automatiskt. Barn till Bengt och Anna Svensson förvärvar sålunda utan vidare vid födelsen namnet Svensson, bam till Bengt och Anna Rosengren förvärvar likaså utan vidare namnet Rosengren. Har föräldrarna när barnet föds skilda

Släktnamn 152

släktnamn, blir andra stycket tillämpligt. Detta gäller även om den ena av föräldrarna efter barnets födelse hinner genom anmälan anta den andres släktnamn innan anmälan om släktnamn för barnet görs enligt andra stycket. Paragrafens andra stycke reglerar barns förvärv av släktnamn när föräldrarna vid barnets födelse har skilda släktnamn. Oavsett om föräldrarna är gifta med varandra eller inte förvärvar barnet det av föräldrarnas släktnamn som anmäls hos pastorsämbetet. Den tidigaste tidpunkt vid vilken barnets släktnamn kan anmälas är av kyrkobokföringstekniska skäl den dag då barnets födelse anmäls. Utredningen har övervägt att efter mönster i vissa utländska lagar föreslå en regel om möjlighet för makar att redan i samband med Vigseln anmäla vilket släktnamn barn i äktenskapet skall förvärva. En sådan regel ger emellertid upphov till nya problem, t. ex. vilken betydelse en sådan anmälan skall tilläggas för det fall att ena maken sedermera ändrar sig ävensom var i kyrkobokföringen en sådan anmälan skall antecknas. Utredningen har därför avstått från att föreslå en sådan regel om förtida anmälan. Det är angeläget att barnet inte alltför länge står antecknat som namnlöst i kyrkoboken. Helst borde barnets släktnamn anmälas i samband med anmälan om födelsen. Utredningen har emellertid funnit det rimligt att låta föräldrarna få någon tid på sig att bestämma vilket släktnamn barnet skall ha. Enligt vad som anförts i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.7.4.2) har tiden bestämts till sex månader, dvs. samma tid som för anmälan av förnamn. Denna tid överensstämmer med motsvarande tid i det norska förslaget. Har anmälan inte gjorts inom sex månader efter barnets födelse inträder hjälpregeln i slutet av andra stycket, enligt vilken barnet anses ha vid födelsen förvärvat moderns släktnamn. Skulle barnet hinna avlida innan tiden för anmälan inom den fögått till ända och görs ej anmälan reskrivna tiden, skall bamet antecknas med moderns släktnamn. Anmälan enligt andra stycket får avse antingen faderns eller moderns släktnamn. behövs anmälan endast i det fall då barnet skall Egentligen förvärva faderns namn. En anmälan om moderns namn är strängt taget onödig, eftersom barnet automatiskt förvärvar moderns namn om ingen anmälan sker. Bestämmelsen har fått sin formulering till markering av jämställdheten mellan faderns och moderns släktnamn. Den möjliggör också, att barnet får släktnamn långt innan fristen för anmälan löpt ut. I fall då föräldrarna inte är gifta med varandra kan anmälan om faderns släktnamn är vederbörligen fastställt. godtas endast om faderskapet Skulle på grund av utebliven anmälan moderns släktnamn bli antecknat för barnet, trots att avsikten varit att barnet skulle ha faderns släktnamn, innebär detta i praktiken inte någon större olägenhet. Enligt 2 § i förslaget barnet genom anmälan hos pastorsämbetet utan vidare pröväger nämligen ning anta faderns släktnamn i stället för moderns. Som framgår av den allmänna motiveringen får barn inte förvärva bägge föräldrarnas namn som släktnamn i form av ett dubbelnamn (se avsnitt 2.7.1.2). Däremot får barn under vissa förutsättningar framför sitt släktnamn som mellannamn bära det av föräldrarnas båda släktnamn som det inte har förvärvat. Bestämmelse härom har intagits i 7 § andra stycket i förslaget. Exempel på tillämpning av 1 § andra stycket:

l. Bengt Svensson och Anna Rosengren anmäler, när deras barn föds, antingen Svensson eller Rosengren som barnets släktnamn. Görs ingen anmälan anses barnet ha förvärvat namnet Rosengren.

Släkmamn 153

2. Bengt Rosengren, f Svensson, och lnga Branting, f Andersson, anmäler vid sitt barns födelse antingen Rosengren eller Branting som barnets släktnamn. Görs ingen anmälan anses barnet ha förvärvat namnet Branting. (Av tredje stycket framgår, att anmälningen även kan avse Svensson eller Andersson.) Även enligt andra stycket sker namnförvärvet vid födelsen, fastän anmälan krävs. Detta har iakttagits genom formuleringen att barnet förvärvar “vid födelsen det av namnen som anmäles. Anmälan enligt andra stycket skall göras för varje barn som föds. Hinder föreligger inte mot att när flera barn finns i en familj anmälan för ett av barnen avser faderns, anmälan för ett annat moderns släktnamn. Anmälan skall göras av barnets vårdnadshavare, se 41 § första stycket i förslaget. l tredje stycket ges en särskild regel för det fall att endera av barnets föräldrar eller bägge har förvärvat släktnamn på grund av tidigare äktenskap. Som anförts i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.7.4.5) bör barnet i sådant fall få förvärva det släktnamn fadern eller modern senast hade som ogift. Tredje stycket innehåller bestämmelse härom. Det naturliga är som anförts i den allmänna motiveringen att barn vill ha namngemenskap med sina föräldrar eller med åtminstone endera av dem. Bestämmelserna i första och andra styckena torde därför bli tillämpliga i första hand. De är också avsedda som huvudregler för barns släktnamn. Om vardera av föräldrarna eller endera av dem förvärvat sitt släktnamn på grund av tidigare äktenskap kan emellertid barnet så småningom tänkas vilja förvärva släktnamn som endera hade som ogift för att därmed vinna namnsamhörighet med dennes släkt. Om sådan möjlighet bereds barnet, har den synts böra tillkomma barnet redan från födelsen. Det är denna tanke som ligger bakom tredje stycket i 1 § i förslaget. Det fallet att barnet sedermera vill förvärva släktnamn som nu sagts regleras i 2§ i förslaget. Med släktnamn som fadern eller modern senast hade som ogift avses det namn fadern eller modern senast bar innan han eller hon förvärvade makes namn. Det behöver inte vara det namn som fadern eller modern förvärvade vid födelsen utan kan vara ett släktnamn som förvärvats genom adoption, genom annan anmälan än sådan som avser antagande av makes släktnamn eller efter ansökan. Med makes släktnamn som ogift kan också avses släktnamn som make förvärvat under äktenskap efter ansökan, ensam eller tillsammans med andra maken. När föräldrarna har enderas namn som gemensamt släktnamn, innebär det att en av dem har förvärvat den andres namn genom äktenskap. Detta fall går dock inte in under tredje stycket, ty i det fallet förvärvar barnet automatiskt föräldrarnas släktnamn enligt första stycket. Utrymme saknas då för anmälan om annat släktnamn med verkan redan från födelsen. Barnet får emellertid, enligt 2 §, senare genom anmälan förvärva det släktnamn den av föräldrarna, som förvärvat makens namn, senast hade som ogift.

2§ Som framgått av den allmänna motiveringen (särskilt avsnitt 2.7.4.5) föreslås stora valmöjligheter för barn när det gäller förvärv av släktnamn. I 2 § har

154 Släkmamn

sammanföns tre skilda bestämmelser om namnföivärv för barn som redan förvärvat släktnamn enligt l§. I första stycket regleras det fallet att barnet förvärvat släktnamn enligt l § men vill förvärva ett annat av de släktnamn som det kunnat förvärva enligt samma paragraf. Paragrafen motsvarar i denna del närmast l § tredje stycket samt 2§ andra och tredje meningarna NL. Förvärvet sker genom anmälan hos pastorsämbetet. För minderårigt barn görs anmälan av dess vårdnadshavare. Enligt 4l § andra stycket i förslaget får anmälan om namnbyte för barn som fyllt 15 år inte göras utan barnets samtycke. Till tillämpningsområdet för 2 § forsta stycket hör bl. a. det fallet att barn förvärvat släktnamn enligt 1 § första stycket men i stället vill förvärva släktnamn som fadern eller modern senast hade som ogift. Det framgår inte så tydligt av 1 och 2 §§ men följer av bestämmelserna i 1 § första och tredje styckena sammantagna med 2§ första stycket. Exempel på tillämpning av 2§ första stycket: l. Bengt Svensson och Inga Branting, f Vallin, får sonen Per. Eftersom föräldrarna har skilda namn kan de anmäla antingen Svensson eller Branting som sonens släktnamn. Anmäler de Svensson har Per rätt att senare genom anmälan som släktnamn anta Branting (moderns släktnamn) eller Vallin (moderns namn som ogift). Denna rätt gäller även om modern skulle ha dött när Per gör sin anmälan. Anmäler de namnet Branting eller förvärvar Per detta på grund av utebliven anmälan, kan Per senare genom anmälan anta antingen faderns namn Svensson eller moderns namn som ogift, Vallin. Skulle Bengt själv byta eller ha bytt till det nybildade Svennevik, har Per rätt att genom anmälan anta detta för att få namngemenskap med fadern. 2. Bengt Rosengren, f Svensson, och lnga Branting, f Vallin, får sonen Per. De kan anmäla Rosengren eller Branting som Pers namn och Per har senare rätt att genom anmälan anta antingen det icke anmälda namnet eller något av namnen Svensson och Vallin. 3. Anna Asp, f Andersson, får dottern Greta. Faderskapet är ej fastställt inom sex månader från födelsen, och Greta får genom anmälan eller automatiskt moderns namn Asp. Senare fastställs, att Axel Krabbesjö. som tidigare hetat Karlsson men efter ansökan fått namnet Krabbesjö, är far till Greta. Greta kan då genom anmälan anta namnet Krabbesjö. 4. Bengt Svensson och Anna Svensson, f Rosengren, får sonen Per. Eftersom löräldrarna har gemensamt släktnamn förvärvar Per detta vid födelsen. Per kan senare genom anmälan anta moderns släktnamn som ogift, Rosengren. S. Eva Andersson byter namn hos patentverket till Krabbesjö. Därefter gifter hon sig med Axel Ribbing och antar dennes namn; efter Axels död gifter hon om sig med Bengt Svensson. Hon behåller själv namnet Ribbing. Hennes barn med Bengt får namnet Svensson men vill senare anta moderns släktnamn. De har rätt att anta antingen det namn modern bär vid anmälningstillfallet, dvs. Ribbing, eller det namn modern senast hade som ogift, vilket i detta fall är Krabbesjö. Andra stycket behandlar det fallet att barnets föräldrar eller endera av dem förvärvar annat släktnamn efter det att barnet gjort släktnamnsforvärv. I sådant fall tär barnet genom anmälan hos pastorsämbetet förvärva det nyvunna släktnamnet. I denna del motsvarar paragrafen närmast 4 och 13 §§ NL. För bestämmelsens tillämpning är likgiltigt på vilket sätt fadern eller mo-

Släktnamn 155

dem har förvärvat sitt nya släktnamn. Det kan t. ex. ha skett genom giftermål med annan än den andre av föräldrarna. Så till vida ersätter 2 § andra stycket I sådant fall krävs emellertid samtycke av reglerna i 4§ NL för styvbarn. den nya maken. Även det fallet att fadern eller modern förvärvat annat släktnamn efter ansökan faller in under bestämmelsens tillämpningsområde. I denna del ersätter bestämmelsen vad som nu föreskrivs i l3§ NL om bipersoners namnförvärv. Som tidigare framgått (avsnitt 2.7.5.7) innebär förslaget, att l3§ NL upphävs. I tredje stycket slutligen meddelas bestämmelse om rätt för barn, som efter ett första släktnamnsförvärv förvärvat annat släktnamn men vill återgå till det tidigare släktnamnet. Bestämmelsen innebär att sådan återgång kan ske enbart genom anmälan hos pastorsämbetet. I denna del motsvarar alltså 2 § närmast ll § NL. Även sistnämnda paragraf skall enligt förslaget upphävas. Särskilt tredje stycket av 2§ i förslaget innebär, att namnbyte kan ske utan prövning snart sagt hur många gånger som helst. Som anförts i den allmänna motiveringen torde en sådan ordning inte behöva befaras leda till påtagliga olägenheter. Med ett släktnamnsbyte är så många praktiska problem förenade att sådant byte inte kan antas bli företaget annat än när starka skäl därtill föreligger.

3§ I förevarande paragraf meddelas bestämmelser om släktnamn för adoptivbarn, motsvarande bestämmelserna för barn i allmänhet i l § i förslaget. Paragrafen avser situationen vid själva adoptionen och innehåller regler om släktnamnsförvärv genom adoptionen. I den följande 4 § meddelas bestämmelser om adoptivbarns förvärv senare av annat släktnamn, motsvarande dem i 2§ i förslaget för barn i allmänhet. Redaktionellt har såvitt möjligt eftersträvats parallellitet mellan l och 3 §§. Bestämmelserna i 3 och 4 §§ i förslaget ersätter 3§ NL. Första stycket innehåller nuvarande regel, att den som adopteras av en ensamstående person - man eller kvinna - förvärvar adoptantens släktnamn, samt en regel för det fall att makar med gemensamt släktnamn är adoptanter. I sistnämnda del svarar första stycket mot l § första stycket i förslaget och innehåller i överensstämmelse därmed, att adoptivbarnet förvärvar makarnas släktnamn. Andra stycket motsvarar 1 § andra stycket i förslaget och innehåller bestämmelser för det fall då makar med skilda släktnamn är adoptanter. I sådant fall förvärvar adoptivbarnet det av namnen som uppgivits i adoptionsansökningen. Innehåller denna ej sådan uppgift, förvärvar adoptivbarnet adoptivmoderns släktnamn. Uppgift om släktnamn i adoptionsansökningen träder sålunda här i stället för anmälan till pastorsämbetet. Uppgiften får med andra ord betraktas som sådan anmälan. Det har synts vara till fördel att adoptanterna genom en sådan regel får anledning att överväga namnfrågan för barnet redan i samband med själva adoptionen, så att ytterligare överväganden därefter undgås. Vidare har utredningen genom en sådan ordning velat göra det så bekvämt som möjligt för adoptanterna i namnfrågan. Pastorsämbetet får meddelande om släktnamnet genom den upp-

156 Släktnamn

giftsskyldighet som åvilar domstol i adoptionsärenden enligt 2 och 10 §§ kungörelsen (1949:661) om skyldighet för domstol att lämna uppgifter i mål och ärenden enligt föräldrabalken. Liksom i första stycket talas i andra stycket om makar. Det sammanhänger med att enligt 4 kap. 4 § föräldrabalken andra än makar inte får gemensamt anta adoptivbarn. Av detta skäl kan för övrigt inte heller andra än makar komma i fråga i fall som avses i första stycket. Adoptivbarn kan sålunda t. ex. inte antas gemensamt av syskon med samma släktnamn. Det släktnamn som barnet förvärvar enligt andra stycket är det namn adoptivfadern eller adoptivmodern bär vid tiden för adoptionen, även om släktnamnet förvärvats på grund av tidigare äktenskap. I tredje stycket har på sätt motsvarande vad som skett i l § tredje stycket i förslaget beaktats det fallet att endera av makarna eller bägge har förvärvat sitt släktnamn på grund av tidigare äktenskap. När det gäller adoption krävs att bestämmelsen omfattar även det fallet att adoptanten är ensamstående. Tredje stycket innehåller i enlighet härmed i en första mening bestämmelsen att, om adoptant eller, när makar adopterar, endera av dessa eller bägge förvärvat sitt släktnamn på grund av tidigare äktenskap, i adoptionsansökningen får i stället för namn som avses i andra stycket uppges släktnamn, som adoptanten eller endera av makarna senast hade som ogift. l anslutning till l § tredje stycket har anmärkts, att detta lagrum ej omfattar det fallet att ena maken i äktenskapet förvärvat den andres släktnamn. I sådant fall blir 1 § första stycket i förslaget omedelbart tillämpligt, varigenom barnet vid födelsen automatiskt förvärvar föräldrarnas gemensamma släktnamn. Utredningen har inte velat komplicera regelsystemet med en särskild regel, som ger möjlighet att för barnet även i sådant fall med verkan från födelsen anmäla släktnamn som den förre av makarna senast hade som ogift. Det har ansetts räcka med att sådan anmälan kan göras senare enligt 2 §. När det gäller adoption är förhållandet annorlunda. Här skall även i det fall att makarna har namngemenskap en särskild åtgärd vidtas så till vida som ansökan skall göras om själva adoptionen. I detta läge finns utrymme för att redan med verkan från adoptionen lämna uppgift i adoptionsansökningen om annat släktnamn för barnet än som avses i första stycket. En särskild bestämmelse härom komplicerar regelsystemet men gör det bekvämt för makar som redan från början är inställda på att adoptivbarnet skall förvärva det släktnamn som den ena senast hade som ogift. De slipper då göra särskild anmälan senare om detta namn. I enlighet härmed föreslås i en andra mening i tredje stycket en bestämmelse av innehåll att, om make har förvärvat den andra makens släktnamn, får i fall som avses i första stycket för förvärv genom adoptionen i adoptionsansökningen uppges det släktnamn som den förre senast hade som ogift. I ett fjärde stycke av paragrafen upptas två särskilda bestämmelser, enligt vilka adoptionen ej inverkar på adoptivbarnets släktnamn. I en första mening föreskrivs, att adoptivbarnet får behålla det släktnamn det hade före adoptionen, om rätten vid prövning av adoptionsansökningen finner särskilda skäl därtill föreligga. Bestämmelsen har sin motsvarighet i nuvarande 3§ första stycket första meningen NL. I enlighet med vad som anförts i den allmänna motiveringen har den skärpningen vidtagits att krav på särskilda skäl uppställts för att adoptivbarnet skall få behålla sitt släktnamn. Bestäm-

Släkmamn 157

melsen är som där framhållits avsedd främst för fall då vuxen person adopteras. Exempel på fall då bestämmelsen kan tänkas bli tillämplig vid adoption av litet barn är det då barnets föräldrar omkommit genom olyckshändelse och barnet tas om hand av nära släktingar. Dessa kan då vilja adoptera barnet men önska att barnet behåller sitt släktnamn för att därigenom betyga sin samhörighet med de avlidna föräldrarna. Som en andra mening i fjärde stycket upptas regeln, att makes adoption av andra makens barn ej medfor ändring av barnets släktnamn. Bestämmelsen har sin grund i de nya reglerna for barns släktnamn. Med hänsyn till att dessa ger barnet lika rätt till faderns som till moderns släktnamn saknas anledning att låta adoption i fall som nu sagts medföra ändring

av barnets släktnamn. Ändring av barnets släktnamn kan lätt ske genom

anmälan enligt 4§ i förslaget. Exempel på tillämpning av 3 §2

l. Bengt och Anna Svensson adopterar Karl Karlsson. Karl förvärvar genom adoptionen namnet Svensson. 2. Bengt Rosengren, f Svensson, och Inga Branting adopterar Karl. De skall i adoptionsansökningen ange, om Karl skall heta Rosengren eller Branting. Säger de ingenting förvärvar han adoptivmoderns namn Branting. Av 3§ tredje stycket framgår, att adoptivföräldrama i adoptionsansökningen kan anmäla att Karl skall ha faderns namn som ogift, Svensson. 3. Anna Rosengren har sonen Per Rosengren. Hon gifter sig med Bengt Svensson som adopterar Per. Per behåller namnet Rosengren. Han har enligt 4§ rätt att genom anmälan anta namnet Svensson. Utredningen har enligt det föregående (avsnitt 2.7.4.9) förordat, att adoptivbarns rätt att som tilläggsnamn bära sitt tidigare släktnamn eller adoptantens släktnamn for att utmärka samhörighet med sin biologiska släkt skall slopas. Däremot får adoptivbarn som adopterats av makar enligt förslaget bära adoptivmoderns eller adoptivfaderns släktnamn som mellannamn för att visa samhörighet med sina båda adoptivföräldrar. Detta framgår av 7§ andra stycket, som behandlar barns rätt till mellannamn.

4§

Paragrafen innehåller för adoptivbarn bestämmelser om förvärv av annat släktnamn genom anmälan sedan barnet gjort namnforvärv enligt 3 §. Den ersätter 3 § första stycket andra meningen samt 3 § andra, tredje och fjärde styckena NL. Till sitt innehåll svarar paragrafen mot 2§ i förslaget. Liksom i 3§ har i andra stycket tillägg gjorts med hänsyn till att adoptant kan vara en ensamstående person. I förevarande paragraf har också, i första stycket, beaktats det fallet att adoptivbarnet behållit sitt släktnamn från tiden före adoptionen. Sådant namn kan emellertid inte återförvärvas. Ordalagen i paragrafen passar inte helt in på det fallet att make adopterat andra makens barn. Även för sådant barn står självfallet de valmöjligheter till buds som gäller för andra barn. För sådant barn kan tänkas en kombination av bestämmelserna i 2 och 4 §§ i förslaget på det sättet att 2§ tillämpas i förhållande till den av föräldrarna som är biologisk fader eller moder och 4§ tillämpas i förhållande till den av föräldrarna som är adop-

158 Släktnamn

tivmoder eller adoptivfader. Det riktiga torde emellertid vara att tillämpa enbart 2§ med hänsyn till bestämmelsen i 4 kap. 8§ första stycket andra meningen föräldrabalken. Enligt denna skall nämligen, när make adopterat andra makens barn eller adoptivbarn, barnet anses som makarnas gemensamma barn.

5§ Paragrafen motsvarar nuvarande 5 § NL. Andra ändringar än som behövs för att anpassa namnreglerna för fosterbarn till den föreslagna nya ordningen för barn i allmänhet föreslås ej. Denna ordning medför, att viss valmöjlighet föreslås också för fosterbarn. Första stycket innehåller grundbestämmelsen, att fosterbarn som avses i paragrafen får genom anmälan förvärva fosterfaderns eller fostermoderns släktnamn. Bestämmelsen omfattar både det fallet att barnet omhändettagits av en ensamstående person, man eller kvinna, och det fallet att det omhändertagits av makar. I sistnämnda fall rymmer bestämmelsen både fall av namngemenskap mellan makarna och fall av namnolikhet. Anledning saknas att här ha en hjälpregel motsvarande den som i fråga om barn i allmänhet ger barnet moderns släktnamn. Enligt vad som anförts i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.7.4.1l) har kravet på rättens samtycke till namnbytet behållits. Likaså kvarstår villkoret om samtycke från den vilkens namn förvärvet avser, dvs. fosterföräldrarna eller endera av dem. Samtycke från barnets föräldrar föreligger i regel på det sättet att dessa står som sökande till namnbytet i egenskap av vårdnadshavare för barnet, se 41 § i förslaget. Skulle vårdnaden ha flyttats över på annan eller andra, t. ex. fosterföräldrarna, kommer föräldrarnas mening till uttryck i ärendet inför rätten. Enligt 38§ i förslaget skall nämligen rätten, där så kan ske, höra den vars släktnamn barnet har. Även barnet skall höras, om barnet fyllt tolv år och det finnes lämpligt att barnet höres. Har barnet fyllt 15 år, krävs dess samtycke enligt 41 § andra stycket i förslaget när anmälan görs, om ej samtycke lämnats i ärende hos rätten. Andra stycket upptar en valmöjlighet för barnet. Om barnet har förvärvat släktnamn enligt första stycket, får det enligt andra stycket genom anmälan hos pastorsämbetet i stället förvärva annat släktnamn som avses där. Samtycke av namnhavaren krävs. Däremot behövs inte ny prövning av rätten. Som anförts i den allmänna motiveringen avser rättens prövning främst frågan om fosterbarnsförhållandets fasthet. Har sådan prövning skett en gång, i samband med det tidigare namnförväwet, synes ny prövning inte behöva ske. Bestämmelsen blir tillämplig i det fallet då barnet omhändertagits av makar med skilda släktnamn. Barnet får då välja mellan makarnas båda släktnamn. Fråga är enbart om släktnamn som make faktiskt bär. Däremot inte möjlighet till förvärv av annat släktnamn för ger paragrafen den händelse fosterfadern eller fostermodern förvärvat sitt släktnamn på grund av tidigare äktenskap. Motsvarighet till 1 § tredje stycket och 3§ tredje stycket i förslaget saknas alltså. l fråga om fosterbarn har regleringen inte ansetts behöva sträckas längre än till möjligheten av namngemenskap med fosterföräldrarna eller endera av dem. Till skillnad från första stycket ställs ej i detta stycke krav på att barnet skall vara under 18 år. Har barnet

Släktnamn 159

en gång förvärvat fosterföräldrarnas eller enderas släktnamn, bör valmöjligheten stå barnet till buds oavsett åldern. I tredje stycket har liksom i 2§ andra stycket och 4§ andra stycket i förslaget beaktats det fallet att fosterföräldrarna eller endera förvärvar annat släktnamn efter det att fosterbarnet vunnit namngemenskap med dem eller med endera av dem. Enligt tredje stycket bereds barnet möjlighet att återvinna namngemenskap med fosteiföräldrama eller endera av dem. Även här krävs samtycke av den vars namn skall förvärvas. Har det nya namnet förvärvats på grund av nytt äktenskap krävs även makens samtycke. Där» emot behövs inte heller här ny prövning av rätten. Skälet är detsamma som anförts vid andra stycket. På motsvarande sätt saknas för tillämpning av tredje stycket kravet att barnet skall vara under 18 år. Eftersom paragrafen är avsedd att möjliggöra namngemenskap, saknas för fosterbarn motsvarighet till den i 2 § tredje stycket och 4 § tredje stycket i förslaget för barn i allmänhet och adoptivbarn givna möjligheten att genom anmälan återforvärva tidigare släktnamn, som tillkommit fosterföräldrarna. Skulle sådant återförvärv komma i fråga, får ansökan göras enligt 8 och 12 §§. Däremot behåller fosterbarn sin möjlighet att genom anmälan hos pastorsämbetet återförvärva släktnamn som det äger förvärva enligt l §. Barnet får därmed i namnhänseende så att säga stå kvar i sitt förhållande till föräldrarna. Bestämmelse härom har upptagits som fjärde stycke i paragrafen.

Makars släktnamn 6 §

Som motsvarighet till nuvarande bestämmelser om hustrus släktnamn i 6 och 7 §§ NL upptar förslaget i 6§ bestämmelser om makars släktnamn. Enligt vad som framgår av den allmänna motiveringen innebär förslaget, att inte bara hustrun utan också mannen i äktenskapet kan förvärva annat släktnamn genom äktenskapet. Förevarande 6§ i förslaget består av tre stycken, av vilka de båda första ersätter 6 § första och andra styckena NL och det tredje ersätter 7 § NL. Bestämmelserna i 6 § tredje stycket NL om tilläggsnamn för hustru har fått sin motsvarighet i 7§ i förslaget, som innehåller bestämmelser om mellannamn för make och barn. Som anförts i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.7.2. l) har utvecklingen sedan namnlagens tillkomst gjort det självklart, att kvinna som gifter sig skall äga behålla sitt släktnamn under äktenskapet. Av den allmänna motiveringen (avsnitt 2.7.2.2) framgår också, att huvudregeln i fråga om makars släktnamn föreslås bli den, att makar behåller var och en sitt släktnamn under äktenskapet. För en sådan ordning behövs ej särskild bestämmelse i namnlagen. Vigseln medför ju ej någon ändring utan vidare av makes släktnamn. Makarna får enligt förslaget behålla var och en sitt släktnamn, även om detta förvärvats på grund av tidigare äktenskap. I förhållande till gällande rätt innebär förslaget i denna del den ändringen att hustru kan behålla släktnamn från tidigare äktenskap utan prövning av namnmyndigheten enligt 6§ första stycket andra meningen NL. För det fall åter att makarna vill ha namngemenskap behövs bestämmelser i lagen.

160 Släktnamn

Första stycket av 6 § innehåller huvudbestämmelsen om namngemenskap mellan makar. Denna lyder att, om makar vill ha gemensamt släktnamn, endera får genom anmälan hos pastorsämbetet förvärva den andres släktnamn. I en andra mening tillfogas att, om anmälan görs före äktenskapets ingående, namnförvärvet sker genom Vigseln. Bestämmelsen bygger på den form av namnförvärv som sker genom anmälan. Som gemensamt släktnamn kan väljas antingen mannens eller kvinnans släktnamn. Att kvinnans släktnamn sålunda kan genom en enkel anmälan väljas som gemensamt namn är en nyhet i förhållande till gällande rätt. Eftersom makes rätt att genom anmälan förvärva andra makens släktnamn är ömsesidig, bör som framhållits i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.7.2.2) vid anmälan av enderas förvärv vara klart att makarna är överens i saken. Makes anmälan skall därför vara förenad med samtycke från den andra maken. Särskild bestämmelse härom har ej ansetts nödvändig. En uttrycklig bestämmelse om samtycke har dessutom ansetts tvivelaktig, i det att den skulle kunna föranleda det missförståndet att namnförvärvet grundar sig på samtycket snarare än på äktenskapet. Kravet på enighet mellan makarna torde framgå av uttrycket ”vill makar”. l uttrycket vill makar” ligger därjämte att anmälan kan göras endast så länge äktenskapet består, ej därefter. Häri skiljer sig släktnamnsförvärv från rätten att bära mellannamn, se vid 7§ i förslaget. Anmälan enligt bestämmelsen skall göras hos pastorsämbetet. Enligt 27 § i förslaget görs anmälan hos pastorsämbetet i den församling där den som anmälningen avser är eller skall vara kyrkobokförd eller, om han varken är eller skall vara kyrkobokförd i svensk församling, där han vistas. I det vanliga fallet att mannen och kvinnan är kyrkobokförda i svensk församling skall alltså när fråga är om att kvinnan skall anta mannens släktnamn anmälan göras i kvinnans församling och när fråga är om att mannen skall anta kvinnans släktnamn anmälan göras i mannens församling. Genom en ny bestämmelse som föreslås införd i 27 § kan anmälan också göras hos det pastorsämbete där hindersprövning sker, dvs. enligt 3 kap. l § giftermålsbalken pastorsämbetet i den svenska församling där kvinnan är kyrkobokförd eller, om hon varken är eller bör vara kyrkobokförd i sådan församling, där hon vistas. Denna bestämmelse får som synes reell betydelse egentligen bara för det fallet att mannen skall förvärva kvinnans släktnamn. Dess betydelse är avsedd att mera ligga på det psykologiska planet. Huvudtanken är nämligen, att frågan om makamas släktnamn regelmässigt skall avgöras i samband med hindersprövningen. Det är tänkt att mannen och kvinnan då skall i lugn och ro få diskutera namnvalet och dess följder med den som förrättar hindersprövningen. Av betydelse är särskilt att kontrahenterna får klart för sig hur namnvalet kan inverka på barnens släktnamn. Meningen är att en sådan ordning skall ersätta den nuvarande möjligheten för hustru att göra anmälan till vigselförrättaren om sitt släktnamn. Erfarenheten har visat, att namnfrågan många gånger inte blivit tillräckligt klarlagd, när anmälan gjorts till vigselförrättaren, och att misstag blivit begångna. Förslaget tar därför inte upp denna form av anmälan. Lämpligt är att blanketter, avsedda för hindersprövningstillfallet, med såvitt möjligt klarläggande anvisningar utarbetas av riksskatteverket såsom central folkbokföringsmyndighet. Har enligt det nu sagda anmälan gjorts vid hin-

Släktnamn 161

dersprövningen, sker namnförvärvet först genom vigseln. Häri ligger ett avsteg från vad som eljest gäller vid namnförvärv genom anmälan. Kommer ej vigsel till stånd, förfaller gjord namnanmälan i samband med att hindersprövningen förfaller. Det sker enligt 4 kap. 6§ andra stycket giftermålsbalken efter fyra månader. Andra stycket innehåller bestämmelsen, att anmälan enligt första stycket ej får avse släktnamn som förvärvats på grund av tidigare äktenskap. Häri ligger sålunda en begränsning i makarnas valmöjligheter. De kan som gemensamt släktnamn välja enbart sådant släktnamn som endera senast bar som ogift. I tredje stycket upptas bestämmelse, att make som förvärvat släktnamn enligt första stycket får genom anmälan hos pastorsämbetet återta sitt tidigare släktnamn. Bestämmelsen motsvarar som nämnt 7§ NL men går längre, i det att den medger make att genom anmälan återta tidigare släktnamn redan under äktenskapets bestånd, ej först sedan äktenskapet upplösts. Så till vida ersätter bestämmelsen ll § NL för make som vill återgå till tidigare släktnamn under äktenskapets bestånd. Den medger vidare att make återgår till vilket som helst släktnamn som maken haft före förvärvet enligt första stycket, alltså ej enbart släktnamn som han haft som ogift. Det kan i detta sammanhang framhållas att förslaget ej innehåller någon bestämmelse om att äktenskaps upplösning medför förlust av släktnamn, vare sig automatiskt eller på talan av make. Tredje stycket har även en annan viktig innebörd. Genom denna bestämmelse möjliggörs för makar att byta namngemenskap från den enas till den andras släktnamn från tiden före namngemenskapens inträde. Om t. ex. makarna antagit mannens släktnamn som gemensamt namn - termen ”antagit” används här oegentligt, eftersom det är enbart den ena maken som antar släktnamn - kan de övergå till hustruns tidigare släktnamn som gemensamt genom att hustrun enligt tredje stycket återtar sitt tidigare släktnamn och mannen enligt första stycket anmäler förvärv av hennes namn. Angående möjlighet för make att bära mellannamn ges bestämmelser i 7§ i förslaget. Exempel på tillämpning av 6§: 1. Bengt Svensson gifter sig med Anna Rosengren. Båda har sina namn som ogifta. Enligt huvudregeln behåller de dessa och förblir Bengt Svensson och Anna Rosengren. Om de väljer att ha gemensamt namn kan antingen Anna anta Bengts namn, varvid de blir Bengt och Anna Svensson, eller Bengt anta Annas namn, varvid de blir Bengt och Anna Rosengren. 2. Bengt Svensson gifter sig med Inga Branting, f. Vallin. Enligt huvudregeln behåller makarna sina namn och heter Bengt Svensson och Inga Branting. Om makarna vill ha namngemenskap kan Inga genom anmälan anta namnet Svensson. Däremot kan Bengt inte genom anmälan anta Ingas namn Branting, eftersom detta är förvärvat genom tidigare äktenskap. 3. Bengt Rosengren, f. Svensson, gifter sig med Inga Branting, f. Vallin. Makarna behåller enligt huvudregeln sina namn och heter Bengt Rosengren och Inga Branting. Om de vill ha namngemenskap kan denna inte grundas på något av dessa namn, eftersom de förvärvats genom tidigare äktenskap. Däremot kan en av makarna enligt tredje stycket (tillämpat på det tidigare äktenskapet) återta sitt namn som ogift, varefter namngemenskap kan grundas på detta (Svensson eller Vallin) genom att den andre antar namnet enligt första stycket.

162 Släkmamn

4. Bengt Svensson antar genom anmälan sin moders släktnamn Lind. l äktenskap med Anna Rosengren förvärvar han hustruns namn Rosengren. Om han efter skilsmässa från Anna gifter om sig med Inga Branting, f. Vallin, kan namngemenskap skapas genom att Bengt återtar det släktnamn han senast hade som ogift, dvs. Lind, varefter Inga genom anmälan antar detta. 5. Bengt Svensson gifter sig med Anna Rosengren. Hon antar hans släktnamn så att namngemenskap erhålles under namnet Svensson. Makarna vill i stället ha namngemenskap under namnet Rosengren. Anna Svensson, f. Rosengren. återtar då sitt släktnamn Rosengren enligt tredje stycket, varefter Bengt Svensson förvärvar samma namn genom anmälan enligt första stycket.

Mellannamn för make och barn

7§ ersätter 6§ tredje stycket NL. Detta senare lagrum innehåller Paragrafen bestämmelser om tilläggsnamn för hustru. Som framgår av den allmänna (avsnitt 2.7.2.4) behålls denna möjlighet för hustru att bära motiveringen tilläggsnamn, och den utsträcks till att gälla även för mannen. Beteckningen tilläggsnamn föreslås ändrad till mellannamn med hänsyn till namnets plats framför släktnamnet. Paragrafen innehåller dessutom den nyheten att den medger även barn att bära mellannamn. bestämmelser om mellannamn för make. I en Första stycket innehåller att make som har förvärvat andra makens släktförsta mening föreskrivs, namn får framför detta som mellannamn bära tidigare släktnamn. En andra mening innehåller att, om makar har skilda släktnamn, endera fär med den andres samtycke framför släktnamnet bära den andres släktnamn som mellannamn, om ej detta förvärvats på grund av tidigare äktenskap. Dessa bestämmelser överensstämmer med vad som nu gäller för hustru med vissa utvidgningar. Med hänsyn till de nya regler för makars släktnamn som föreslås i 6§ gäller rätten att bära mellannamn för antingen hustrun eller mannen. I fall av namngemenskap, dvs. när endera maken förvärvat den andres släktnamn, äger den förre bära mellannamn inte bara när hans tidigare släktnamn var hans namn som ogift utan också när hans tidigare släktnamn var ett namn från tidigare äktenskap. Maken kan därigenom visa både nuvarande och tidigare familjeanknytning, oavsett hur han förvärvat sitt tidigare släktnamn. Intresse därav kan i omgiftesfallen föreligga t. ex. för att få en form av namngemenskap med barn i det tidigare äktenskapet. Om makes senaste släktnamn var ett namn från tidigare äktenskap får maken som mellannamn välja antingen detta släktnamn eller sitt släktnamn som ogift. Det framgår av lagtextens uttryck ”tidigare släktnamn”. I det fall att makarna behållit var och en sitt släktnamn kan vardera maken vilja bära den andres släktnamn som mellannamn. Enligt vad som anförts i den allmänna motiveringen har den begränsningen gjorts att endast den ena av makarna får bära mellannamn. För att markera samhörighet namnledes är nämligen tillräckligt att endera bär den andres släktnamn som mellannamn (se avsnitt 2.7.2.4). För att det vid makes anmälan om mellannamn skall stå klart att makarna är överens om vem av dem som skall bära mellannamn ställs i bestämmelsen krav på andra makens sami andra meningen får vid namnolikhet tycke. Som framgår av bestämmelsen

Släktnamn 163

mellan makarna som mellannamn bäras endast andra makens släktnamn. Make som efter omgifte behåller släktnamn från tidigare äktenskap får sålunda inte som mellannamn i det nya äktenskapet bära det släktnamn han hade som ogift. Detta kan bli till olägenhet i vissa fall, t. ex. när en frånskild make gifter om sig efter att ha gjort sig känd under både mellannamn och släktnamn. Sådana fall torde emellertid kunna antas bli så pass ovanliga att regleringen inte bör tyngas med en särskild bestämmelse för dem. Med en sådan särskild bestämmelse skulle hela systemet med mellannamn föras ut på ett betydligt vidare fält än som är avsett med förslaget. Detta syftar till att tillgodose endast angelägna önskemål om namnsamhörighet inom familjen. Går man vidare, finner man sig kanske böra tillåta att som mellannamn får bäras varje namn som kan förvärvas som släktnamn genom anmälan. Men då löper man risken att floran av mellannamn växer ut och blir ett ogräs i vårt namnskick. l likhet med vad som föreslagits i fråga om makes förvärv av andra makens släktnamn innebär förslaget beträffande mellannamn, att make ej får bära andra makens släktnamn som mellannamn, när detta förvärvats på grund av tidigare äktenskap. Enligt vad som anförts i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.7.2.5) har den nu gällande rätten for efterlevande eller frånskild hustru att bära tillläggsnamn ansetts böra bestå och samma rätt ansetts böra tillerkännas efterlevande eller frånskild man. Bestämmelser härom har upptagits sist i första stycket. Första stycket innebär sålunda att efterlevande eller frånskild make inte bara får fortsätta att bära mellannamn, som burits under äktenskapets bestånd, utan också får börja bära mellannamn först sedan äktenskapet har upplösts. Rätten tillkommer utan vidare efterlevande make och, i fall av skilsmässa, frånskild make som har antagit den andra makens släktnamn. Om makarna under äktenskapet haft skilda släktnamn krävs for frånskild makes rätt att börja bära mellannamn den andra makens samtycke. Exempel på tillämpning av 7§ första stycket: l. Bengt Svensson gifter sig med Anna Rosengren. Makama väljer att ha namngemenskap och den av dem som förvärvar den andras namn har sitt eget som mellannamn. De blir då antingen Bengt Svensson och Anna Rosengren Svensson eller Bengt Svensson Rosengren och Anna Rosengren. 2. Efter skilsmässa från Bengt Svensson gifter Anna Rosengren Svensson om sig med Karl Karlsson. Hon behåller i det nya äktenskapet släktnamnet Svensson men får inte längre ha Rosengren som mellannamn. Däremot kan hon visa samhörighet med den nye mannen genom att i stället för Rosengren ha dennes namn som mellannamn och heta Anna Karlsson Svensson. 3. Bengt Svensson gifter sig med Inga Branting, f. Vallin. Inga antar mannens släktnamn Svensson. Hon får framför detta bära tidigare namn som mellannamn, dvs. hon kan heta antingen Branting Svensson eller Vallin Svensson. 4. Bengt Rosengren, f. Svensson, gifter sig med Inga Branting, f. Vallin. Ingen av dem får förvärva den andras släktnamn, eftersom båda namnen förvärvats genom tidigare äktenskap, och ingen vill återta sitt namn som ogift. En av dem får använda den andras namn som mellannamn och de kan alltså bli antingen Bengt Rosengren och Inga Rosengren Branting eller Bengt Branting Rosengren och Inga Branting.

I andra stycket ges regler om mellannamn för barn. Ändamålet med den föreslagna rätten till mellannamn för barn är att möjliggöra namnsamhö-

Släktnamn 164

För detta ändamål är tillräckligt att barnet righet med bägge föräldrarna. får som mellannamn bära släktnamn som endera av föräldrarna faktiskt

bär. Släktnamn som någondera av föräldrarna burit tidigare är följaktligen

uteslutet som mellannamn för barnet. Som framgår av den allmänna motiveringen (avsnitt 2.7.4.7) bör ett system som möjligt, så att med mellannamn för barn ha så begränsad omfattning inte namnskicket blir onödigt otympligt. Mellannamn tillåts därför endast har skilda släktnamn och barnet har förvärvat ettdera i fall då föräldrarna av dessa släktnamn. Detta är i första hand fallet när föräldrarna ej är gifta med varandra. Detsamma gäller när föräldrarna är gifta med varandra och

har behållit var och en sitt släktnamn, och detta oavsett om endera tagit som mellannamn. Men om föräldrarna har namngeden andres släktnamn fär barnet inte bära mellannamn. I sådant fall kan det nämligen menskap, vinna namnsamhörighet med bägge föräldrarna direkt genom att förvärva

deras släktnamn. med det anförda innehåller andra stycket bestämmelsen att, I enlighet om barn förvärvat släktnamn som tillkommer enbart den ena av föräldrarna, bära den andres släktnamn som mellannamn. barnet fär framför släktnamnet Som framgår av den allmänna motiveringen (avsnitt 2.7.4.9) föreslås motsvarande rätt att bära mellannamn för adoptivbarn. Den kommer i fråga

när barnet adopterats av makar som har skilda släktnamn. Adoptivbarn, förvärvar det släktnamn som den ena av adopsom genom adoptionen detta som mellannamn bära det namn tivföräldrarna har, får då framför har. Av skäl som framgår av den som den andra av adoptivföräldrarna allmänna motiveringen (avsnitt 2.7.4.9) föreslås däremot, att adoptivbamets tilläggsnamn) bära nuvarande rätt att som mellannamn (enligt namnlagen sitt tidigare släktnamn upphävs. Av motsvarande skäl har adoptivbarnet att när det behållit sitt släktnamn från ej heller ansetts böra medges rätt få framför detta som mellannamn bära adoptivfaderns tiden före adoptionen eller adoptivmodems släktnamn. som omhändertagits av fosterföräldrar med skilda Även för fosterbarn, motsvarande den för barn i allsläktnamn, skall gälla rätt till mellannamn får framför det av namnen som mänhet (se avsnitt 2.7.4.11). Fosterbarnet som släktnamn bära det släktnamn som den andra av det har förvärvat fosterföräldrarna har. För adoptivbarn och fosterbarn upptas i enlighet med det sagda i slutet att vad som dessförinnan sagts om av andra stycket en regel av innehåll, i fråga om adoptivbarn i barn i allmänhet har motsvarande tillämpning och fosterbarn i förhållande till fosterförförhållande till adoptivföräldrar äldrar. Paragrafen innehåller icke någon särskild bestämmelse för sryvbarn. l fråga för barn i allmänhet skall om sådant barn är meningen att huvudregeln Om sålunda den ena av ett barns föräldrar har ingått äktenskap tillämpas. och förvärvat makens namn, kan med annan än den andra av föräldrarna eller styvmoderns släktnamn efter barnet genom anmälan anta styvfaderns av styvfadern eller styvmodern. Det följer av 2§ andra stycket samtycke namngemenskap med den av sina föräldrar i förslaget. Barnet får därigenom i allmänhet får barnet som har makens namn. Enligt vad som gäller för barn som mellannamn bära det släktnamn som den framför detta släktnamn andra av föräldrarna har.

Släktnamn 165

En annan situation föreligger, om barnets Föräldrar har skilda släktnamn och den av föräldrarna som ingått det nya äktenskapet inte har erhållit namngemenskap med den nya maken, dvs. barnets styvfader eller styvmoder. Om barnet har samma släktnamn som den av föräldrarna som har ingått äktenskapet, kan intressekollision inträda på det sättet att samhörighet genom mellannamn kan önskas både i förhållande till den andra av barnets föräldrar, å ena sidan, och i förhållande till styvfadem eller styvmodem, å den andra sidan. Som framgår av den allmänna motiveringen (avsnitt 2.7.4.10) begränsas barnets rätt till mellannamn i detta fall till att avse det släktnamn som den andra av föräldrarna har. Barnet får alltså inte som mellannamn bära styvfaderns eller styvmoderns släktnamn. Exempel på tillämpning av 7§ andra stycket: l. Bengt Svensson och Anna Svensson, f. Rosengren, har sonen Per Svensson. Denne får inte bära mellannamn. 2. Bengt Svensson och Anna Rosengren har sonen Per. Om denne förvärvar faderns namn Svensson kan han framför detta namn som mellannamn bära moderns släktnamn och alltså heta Rosengren Svensson. Förvärvar han moderns släktnamn Rosengren kan han som mellannamn framför detta bära faderns namn och heta Svensson Rosengren. Motsvarande gäller, om Bengt och Anna som makar adopterar ett barn. 3. Anna Rosengren med sonen Per, som har faderns namn Svensson, gifter om sig med Karl Vallin och antar dennes namn. Även Per förvärvar styvfaderns namn Vallin genom att välja namngemenskap med sin mor. Han har rätt att som mellannamn framför Vallin bära faderns namn och heta Svensson Vallin. Om Per behåller faderns namn Svensson kan han framför detta som mellannamn bära moderns nya namn Vallin och alltså heta Per Vallin Svensson. 4 Anna Rosengren med sonen Per Rosengren gifter sig med Karl Vallin men behåller sitt namn. Per kan framför Rosengren bära sin fars namn Svensson som mellannamn och heta Svensson Rosengren. Däremot får han inte som mellannamn använda styvfaderns namn och kan alltså inte heta Vallin Rosengren. Om Per efter ansökan får styvfaderns namn Vallin utan att modern förvärvar samma namn får han inte bära något mellannamn.

Som framhållits i den allmänna motiveringen bör ett system med mellannamn begränsas så mycket som möjligt. Det bör därför inte komma i fråga, att en person bär mer än ett mellannamn. Den som har ett av sina föräldrars släktnamn som mellannamn och gifter sig måste alltså välja mellan att behålla sitt mellannamn och att bära mellannamn enligt reglerna om makars mellannamn. Bestämmelse härom upptas som tredje stycke i paragrafen. Om maken i fall som nu sagts behåller ett av sina föräldrars släktnamn som mellannamn, kan namnsamhörighet mellan makarna däremot vinnas genom att den andra maken tar den förres släktnamn som mellannamn. Här uppkommer då ett fall när bägge makarna bär mellannamn. Det går för sig när den ena gör det enligt reglerna för barn och den andra enligt reglerna för makar. Likaså kan bägge bära mellannamn enligt reglerna för barn. Däremot hindrar första stycket, att bägge bär mellannamn enligt reglerna för makar. Exempel på tillämpning av 7§ tredje stycket:

Bengt Svensson och Anna Rosengren har sonen Per. Denne har faderns namn som släktnamn och moderns som mellannamn. Han heter alltså Rosengren Svensson.

Släktnamn 166

Om han i äktenskap med Inga Vallin vill behålla namnet Rosengren Svensson kan makarna inte visa samhörighet genom att Per tar mellannamn. Per får inte använda mer än ett mellannamn. Däremot kan Inga välja Pers släktnamn, Svensson, som mellannamn och heta Svensson Vallin. Antar Per Ingas namn Vallin kan han som mellannamn ha endast Svensson. Om å andra sidan [nga förvärvar namnet Svensson får Per fortsätta att heta Rosengren Svensson, medan lnga får heta Vallin Svensson. Enligt gällande lag behöver hustrus tilläggsnamn inte införas i kyrkobok. Den som vill fä namnet infört i officiella handlingar såsom pass och liknande äger dock anmäla tilläggsnamnet hos pastorsämbetet för införande i kyrkobok. Utredningen föreslår som fjärde stycke en motsvarande regel beträffande mellannamn enligt förslaget. Den innehåller att anmälan om mellannamn som avses i första eller andra stycket eller om att sådant mel- Bestämmelsen innebär lannamn ej längre bäres fär göras hos pastorsämbetet. att få anteckning om mellannamn som synes också en uttrycklig möjlighet struken. Den till ordet mellannamn fogade bestämningen ”som avses i första är föranledd av att det egentligen står envar fritt att eller andra stycket” bära mellannamn som han vill, bara han inte råkar i konflikt med annans Förslaget ger regler för sådant mellannamn som får anmälas namnskydd. för anteckning i folkbokföringen.

Förvärv av släktnamn efter ansökan

Efter de familjerättsliga bestämmelserna om släktnamnsförvärv i 1-7 §§ NL om släktnamnsförvärv i andra följer i nuvarande lag ett antal bestämmelser Befall. Främst är fråga om förvärv efter ansökan hos namnmyndigheten. stämmelser därom upptas i 8-12 §§ under rubriken ”Förvärv av släktnamn i andra fall”. Därefter följer i 13 och 14 §§ under rubriken Gemensamma bestämmelser om förvärv av släktnamn” särregler om bipersoners namnförvärv (se avsnitt 2.7.5.7) och om makars namnbyte (se avsnitt 2.7.5.6). Förslaget upptar bestämmelser motsvarande dem i 8-10 och 12 §§ men saknar motsvarighet till 11, 13 och 14 §§. Dessa senare paragrafer föreslås bli upphävda, se avsnitten 2.7.5.2, 2.7.5.7 och 2.7.5.6. Kvar blir alltså enbart sådana bestämmelser som avser namnförvärv efter ansökan hos namnmyn- Den nuvarande rubriken Förvärv av släktnamn i andra fall” digheten. har fått sin lydelse med hänsyn till att gällande familjerättsliga bestämmelser även innehåller vissa ansökningsfall, se l § tredje stycket och 3§ andra stycket angående barn som fyllt 18 år samt 6§ första stycket angående hustrus släktnamn. I det nu framlagda förslaget har alla ansökningsfall bland bestämmelserna I följd härav har rubriken till de familjerättsliga utgått. 8-10 och 12 §§ i förslaget kunnat ändras till ”Förvärv av släktnamn efter ansökan”. rubriken ”Gemensamma bestäm- Med 13 och 14 §§ försvinner melser om förvärv av släktnamn”.

8§ Paragrafen motsvarar nuvarande 8 § NL och innehåller den grundläggande bestämmelsen om förvärv av släktnamn efter ansökan hos namnmyndigheten. Den avser förvärv av släktnamn i andra fall än som avses i 1-6 §§.

Släktnamn 167

Första stycket innehåller huvudregeln, medan andra stycket upptar en undantagsbestämmelse rörande stavningsändring. Som framgår av den allmänna motiveringen (avsnitt 2.7.5.1) föreslås att de nu i 8 § NL upptagna allmänna förutsättningarna for byte av släktnamn utgår. Dessa förutsättningar är att sökandens släktnamn ej är tillräckligt särskiljande eller eljest är mindre tjänligt. Genom denna ändring vinns en förenkling i regleringen i linje med de förenklingar som eftersträvats i tidigare bestämmelser. För närvarande innehåller 8 § också en bestämmelse om att svensk medborgare, som saknar släktnamn, har rätt att utan vidare efter ansökan erhålla släktnamn. Denna bestämmelse tillskapades närmast som en övergångsbestämmelse för dem som vid namnlagens ikraftträdande saknade släktnamn. Vidare är den tillämplig på hittebarn. I båda dessa hänseenden torde den numera sakna betydelse och har därför fått utgå i förslaget. Dessa båda fall går för övrigt in under 8§ i den lydelse förslaget innehåller. I fråga om sådana fall då invandrare, som saknar släktnamn, vill förvärva sådant namn återkommer framställningen i det följande i avdelningen om internationellträttsliga regler. I ett tredje stycke innehåller 8§ NL nu ett par internationellträttsliga bestämmelser. Även till dessa återkommer framställningen i nyssnämnda avdelning. De har också fått utgå här. 1 enlighet med det anförda har 8§ första stycket i förslaget fått det innehållet att, om någon vill anta nytt släktnamn eller eljest förvärva annat släktnamn än som tillkommer honom enligt 1-6 §§, han skall göra ansökan därom hos namnmyndigheten. Med ”nytt släktnamn” avses främst nybildat släktnamn. Ordet nybildat, som egentligen är tydligare än ”nytt”, har likväl inte använts, därför att det leder tanken närmast till släktnamn som utgör en språklig nybildning av den typ som förekommer i ”Svensk namnbok 1964”. Med ”nytt släktnamn” avses emellertid också ett släktnamn som inte utgör en ny ordbildning men som är nytt i den meningen att det inte tidigare brukats som släktnamn. Det kan t. ex. utgöras av benämningen fopå ett ovanligt remål eller liknande. Att bestämmelsen omfattar även släktnamn, som redan är i bruk, framgår av orden ”annat släktnamn” i det längre uttrycket ”annat släktnamn än som tillkommer honom enligt 1-6 §§”. Återstoden av detta uttryck markerar, att fråga är om andra släktnamnsförvärv än sådana som avses i 1-6 §§. Bestämmelsen är tillämplig även när någon redan gjort ett släktnamnsförvärv efter ansökan och vill göra ett nytt sådant förvärv. Någon särskild spärr mot flera namnförvärv efter ansökan har ej ansetts nödvändig. Som flera gånger framhållits i det föregående är ett namnbyte förenat med sådana praktiska olägenheter att missbruk inte torde behöva befaras. Vidare har bestämmelsen i forsta stycket fått en lydelse som gör den tillämplig också när någon efter ett släktnamnsförvärv enligt densamma vill återgå till tidigare släktnamn. I denna del ersätter bestämmelsen ll § NL. Det där uppställda kravet på särskilda skäl för återgång till tidigare släktnamn har ej ansetts nödvändigt. Ett sådant krav skulle enligt utredningens mening inte få någon egentlig praktisk betydelse utan enbart komplicera regleringen. Andra stycket är nytt. Det har tillkommit för att tillgodose önskemål om ett enklare och billigare forfarande vid vissa stavningsändringar av släkt-

168 Släktnamn

namn. Frågan har behandlats närmare i avsnitt 2.7.5.4 i den allmänna motiveringen. Som där framhållits utgör ändring av stavningen av ett släktnamn i princip ett namnbyte, som kräver prövning av namnmyndigheten. Genom förevarande bestämmelse i 8 § andra stycket i förslaget görs undantag från denna ordning. Den innehåller att som förvärv av annat släktnamn betraktas ej enkel ändring av stavningen av ett icke särskiljande släktnamn. Sådan ändring får enligt bestämmelsen ske genom anmälan hos pastorsämbetet. Bestämmelsens tillämpningsområde är som synes begränsat på två sätt. I första hand gäller bestämmelsen endast i fråga om icke särskiljande släktnamn, dvs. sådana namn som finns upptagna på den s. k. rikslistan (se därom avsnitt 2.7.5.1). Denna begränsning har gjorts för att såvitt möjligt befria pastorsämbetena från mera kinkiga ärenden. I andra hand gäller bestämmelsen endast när fråga är om ”enkel ändring” av stavningen. Användningen av uttrycket enkel ändring är ett försök att i lagtexten ange, att fråga är om sådana ändringar som inte är ägnade att förändra namnets karaktär. Som exempel på sådana enkla stavningsändringar har i den allmänna motiveringen nämnts ändring från Andersson till Anderson, från Josefsson till Josefson och från Karlsson till Carlson. Ytterligare kan härom nämnas följande. I fråga om nybildat släktnamn som erhållits efter ansökan kan knappast någon stavningsändring falla in under den föreslagna särbestämmelsen. Annat kan fallet vara med ett redan befintligt släktnamn, som erhållits efter ansökan eller på annat sätt. Det torde kunna sägas, att sådana stavningsändringar som innebär en förenkling av stavningen regelmässigt faller in under särbestämmelsen. Som exempel kan nämnas ändring av Carlsson till Karlsson. Likaså torde under särbestämmelsen falla in sådana ändringar som medför vad man kan kalla en naturlig stavning av namnet, även om den inte är den enklaste, t. ex. ändring av Lindkvist till Lindquist och av Törnkvist till Thörnqvist. Däremot kan knappast räknas hit sådana ändringar som kan sägas medföra en konstlad stavning av namnet, t. ex. ändring från Sundberg till Sundbärj eller från Karlsson till Carlzon. Av den föreslagna undantagsbestämmelsen i andra stycket framgår inatt andra stavningsändringar än som omfattas av bestämmelsen är direkt, att hänföra till byte av släktnamn. Sådana ändringar kräver därmed, liksom för närvarande alla stavningsändringar, ansökan hos namnmyndigheten.

9§

I denna paragraf anges de krav som från språkliga och därmed jämförliga synpunkter skall ställas på ett namn för att detta skall kunna godkännas som nytt släktnamn. Med nytt släktnamn avses släktnamn, som ej tidigare varit i bruk, antingen det är nybildat eller inte, se härom vid 8§ första stycket. I första stycket har en viss mildring av där uppställda krav skett. För närvarande gäller enligt 9 § första stycket, att som nytt släktnamn får godkännas endast namn, som till bildning, uttal och stavning överensstämmer med inhemskt Har sökanden utländskt släktnamn, får dock namn språkbruk. som innebär en anpassning av namnet till svenskt språk godkännas. Förslaget innehåller som första stycke regeln, att som nytt släktnamn får godkännas endast namn som till bildning, uttal och stavning är för svenska

Släkmamn 169

Förhållanden tjänligt som släktnamn. Ändringen har såsom anförts i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.7.5.3) föranletts av önskemål dels från svenskar, som arbetar i internationell tjänst och vill få ett internationellt gångbart namn, dels från utländska invandrare, som vill göra sitt namn lättare att uttala i Sverige utan att för den skull anpassa namnet till svenskt språkbruk. Till frågan om utlänningars släktnamn återkommer framställningen i det Följande i avdelningen om internationellträttsliga regler. Andra stycket är oförändrat. Endast en obetydlig redaktionell jämkning har vidtagits for att anpassa lydelsen till dagens lagspråk. Det innehåller, att namn som är i bruk såsom förnamn får godkännas som nytt släktnamn endast om särskilda skäl föreligger därtill. I tredje stycket stadgas förbud mot godkännande av släktnamn som kan bli till olägenhet för det allmänna eller för namnhavaren. Till nuvarande reglering har i förslaget gjorts ett tillägg angående dubbelnamn. Till en början tas i förslaget upp förbud mot godkännande av dubbelnamn. Denna bestämmelse är ny. Den speglar den avvisande hållning mot dubbelnamn som intogs vid namnlagens tillkomst och som också kännetecknat namnmyndighetens praxis. Frågan om dubbelnamn har behandlats närmare i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.7.1.2). Som ersättning for dubbelnamn kan i stor utsträckning tjäna mellannamn enligt utredningens förslag därom, se 7 § i förslaget. Bestämmelsen innehåller inte någon bestämning av vad som avses med dubbelnamn. I den allmänna motiveringen har sagts, att utredningen med dubbelnamn avser ett släktnamn bestående av två namn, vilka var for sig kan utgöra släktnamn och vilka i regel är förenade med varandra genom bindestreck. Denna bestämning är som synes vid närmare eftertanke inte helt korrekt. Som exempel på dubbelnamn som passar in under bestämningen kan nämnas Beck-Friis, Peterson-Berger och Lo Johansson. Däremot utgör inte sådana sammansättningar som Björklund och Lindberg vad man menar med dubbelnamn, ehuru varje sammansättningsled för sig kan bilda släktnamn (Björk, Lund, Lind och Berg). Att i lagtext ge en entydig bestämning av vad som menas med dubbelnamn är inte så lätt. Utredningen har för säkerhets skull avstått från förslag i denna del. I praktiken torde det ge sig självt vilka namn som skall anses falla in under förbudet och vilka som faller utanför. En tveksam mellanform kan tänkas vara namn som består av två skilda namn av typen Ossiannilsson och Svennilson. De synes dock gå fria från förbudet. Däremot får ett namn som Ossian-Nilsson anses falla for förbudet. I förslaget bibehålls med obetydliga redaktionella jämkningar nuvarande förbud dels mot namn, vilket kan uppfattas såsom benämning på järnvägsstation eller postanstalt eller annan dylik beteckning och därigenom medföra olägenhet eller vilket eljest är ägnat att vilseleda allmänheten, dels mot namn som kan väcka anstöt eller som kan antas leda till obehag for bäraren. Jämförelsen med järnvägsstation och postanstalt kan tyckas något förlegad med hänsyn till de inskränkningar som undan för undan sker inom de allmänna kommunikationerna på post- och järnvägssidan. Bestämmelsen har emellertid fått stå kvar oförändrad. Den kan få betydelse for analogisk tillämpning i fråga om liknande beteckningar, t. ex. flygplatser och hållplatser, i andra sammanhang.

170 Släkmamn

lO§ Paragrafen upptar förbud mot godkännande av släktnamn som lätt kan förväxlas med namn av olika slag eller med annat kännetecken som tillkommer annan. Förslaget behåller gällande lydelse oförändrad i sak, vartill fogas ett tillägg i första stycket. Genom bestämmelsen i första stycket tillerkänns namn och andra kännetecken ett administrativt skydd (jfr avsnitt 2.2.3). De namn och kännetecken som skyddas räknas upp i sex olika punkter, den s. k. hinderkatalogen. Denna har sin motsvarighet i andra lagar av immaterialrättslig natur, nämligen i 14 § varumärkeslagen (1960:644), 4 § mönsterskyddslagen (1970:485) och lO§ firmalagen (1974:156). Dessa lagar upptar i sina hinderkataloger ytterligare ett hinder, som inte har någon motsvarighet i namnlagen. För att vinna överensstämmelse inom namn- och känneteckensrätten föreslås, att detta hinder tillfogas i förevarande paragraf. 1 enlighet härmed har som en ny sjunde punkt i första stycket upptagits namn, vilket är ägnat att uppfattas som titel på annans skyddade litterära eller konstnärliga verk, om titeln är egenartad, eller vilket kränker annans upphovsrätt till sådant verk. Skyddet för titel förutsätter som synes att titeln är egenartad. Den skall ha sådan särprägel att den uppfattas som benämning på ett visst verk. En titel som bara anger det ämne verket behandlar har inte tillräcklig egenart för att åtnjuta skydd. Det föreslagna skyddet mot kränkning av annans upphovsrätt till litterärt eller konstnärligt verk ger visst skydd för bl. a. särskilt skapade namn på personer, orter m. m. i litterära verk, under förutsättning att namnet besitter sådan originalitet att det i och för sig är upp-

hovsrättsligt skyddat*

Andra stycket i paragrafen innehåller en bestämmelse, som gör det möjligt för vissa anhöriga till en sökande att utan hinder av punkt l i första stycket förvärva samma släktnamn som sökanden. Förvärvet, som kan betecknas som ett anslutningsforvärv (jfr avsnitt 2.7.5.7), sker efter ansökan och kräver samtycke av den förste förvärvaren. Har namnet ursprungligen förvärvats av fiera, krävs samtycke av dem alla. Den krets av anhöriga som kan göra anslutningsförvärv enligt bestämmelsen är föräldrar, syskon och syskons barn. Föremål för anslutningsförvärvet kan endast nytt släktnamn vara, dvs. släktnamn som ej tidigare varit i bruk (jfr vad som anförts vid 8§ första stycket). Bestämmelser om anslutningsforvärv finns även i 13 § andra stycket. Första stycket i samma paragraf innehåller bestämmelser om liknande förvärv, benämnda konsekvensförvärv (se avsnitt 2.7.5.7). Bestämmelserna i 13§ avser förvärv för barn och, när det gäller förvärv enligt 13 § andra stycket, även barns avkomling. De nya bestämmelser som enligt det föregående föreslås i fråga om familjerättsliga släktnamnsförvärv för barn gör bestämmelserna i 13§ praktiskt taget överflödiga. I samtliga fall som där avses kan nämligen enligt de nämnda bestämmelserna barn genom anmälan hos pastorsämbetet förvärva samma släktnamn som fader eller moder, se 2§ andra stycket i förslaget. Bestämmelserna i 13§ har med hänsyn härtill lProp. 1974:4 s. 214; ansetts kunna utgå ur lagen. NJA n 1974 s. 270. För dem som avses i förevarande lO§ andra stycket sker däremot ej

Släkmamn 171

någon ändring genom de nya familjerättsliga bestämmelserna i 1-6 §§ i förslaget. Bestämmelserna i 10§ andra stycket har därför behållits oförändrade i sak i förslaget. En tillämpningsfråga som i praktiken givit upphov till viss tvekan men som får sin lösning genom förevarande förslag kan lämpligen beröras i detta sammanhang. När i fall som avses i 10§ andra stycket det första förvärvet gjorts av flera personer, t. ex. syskon, måste som nämnt alla samtycka för att en i lagrummet angiven anhörig skall kunna få anta namnet. Viss tvekan har hittills rått, om även barn som i egenskap av biperson enligt 13 § erhållit det nybildade namnet behövt lämna samtycke. I praxis finns exempel på att sådant samtycke krävts. I ett ärende avgjort av patent- och registreringsverkets besvärsavdelning år 1973 ansökte en kvinna om förvärv av ett nybildat släktnamn som en av hennes söner tidigare förvärvat efter ansökan. En sondotter - som förvärvat namnet i egenskap av biperson till en annan son - vägrade att lämna samtycke. Ansökningen avslogs. Enligt utredningens förslag kommer minderårigt barn inte längre att betraktas som biperson utan som självständig person. Det vanligaste torde bli, att barnet förvärvar det nybildade namnet genom anmälan sedan en av Föräldrarna förvärvat det. I sådant fall är barnet inte bland dem som har gjort det ursprungliga förvärvet. Dess samtycke behövs således inte till anslutningsförvärv enligt 10§ andra stycket. Om emellertid barnet tillsammans med föräldrarna eller en av dem har ansökt om och enligt namnbevis erhållit ett nybildat namn, krävs däremot även barnets samtycke (genom vårdnadshavare under dess minderårighet) när anhörig enligt 10 § andra stycket vill anta samma namn.

(11§) I ll § NL meddelas en särskild bestämmelse om återförvärv av släktnamn som någon haft tidigare. Enligt paragrafen får den som efter födelsen förvärvat släktnamn, om särskilda skäl är därtill, efter ansökan hos namnmyndigheten erhålla honom tidigare tillkommande släktnamn, såframt han ej enligt vad i 15-18 §§ stadgas förlorat detta namn. Bestämmelsen är tilllämplig oavsett hur det tidigare förvärvet skett - automatiskt, genom anmälan eller efter ansökan. De i det föregående föreslagna familjerättsliga namnreglerna medger stora valmöjligheter för både make och barn. De medger även återgång till tidigare släktnamn genom anmälan, se 2§ tredje stycket, 4§ tredje stycket, 5§ fjärde stycket och 6§ tredje stycket i förslaget. Som anförts vid 8 § tillåter även denna paragraf återgång till tidigare släktnamn för den som förvärvat släktnamn efter ansökan. Sådan återgång skall alltså ske efter ansökan. Detta gäller t. ex. det fallet att hustrun förvärvat nytt släktnamn tillsammans med sin man efter ansökan men vill återgå till släktnamn, som hon haft före äktenskapet. De sålunda föreslagna bestämmelserna gör 11 § överllödig. Förslaget innebär följaktligen att 11 § upphävs. De bestämmelser som enligt det anförda träder i stället för 11 § NL innehåller ej uttryckligen den i 1l§ NL intagna reservationen för det fall att det släktnamn som återförvärvet avser gått förlorat enligt någon av be-

172 Släkmamn

stämmelserna i 15-18 §§ NL. Enligt utredningens mening behövs ej någon särskild bestämmelse härom. Det får ändå anses vara klan, att återförvärv ej kan avse släktnamn som gått förlorat enligt de särskilda bestämmelserna därom.

12§ Denna paragraf innehåller ett allmänt undantag från de bestämmelser som enligt 8-10 §§ gäller för namnbyte efter ansökan. Om synnerliga skäl är därtill, får namnmyndigheten bifalla ansökan om förvärv av släktnamn, ehuru hinder föreligger enligt dessa paragrafer. I denna del behålls bestämmelsen i Förslaget oförändrad i sak. Bestämmelsens innebörd och tillämpningsområde har behandlats närmare i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.7.5.5). Som framgår därav kan tillämpningsområdet väntas bli mindre med hänsyn till de bestämmelser utredningen föreslår i övrigt. Som följd av att de i 8 § föreskrivna allmänna villkoren för namnbyte fått utgå i förslaget har hänvisningen i förevarande paragraf till 8 § likaledes utgått. Samtidigt har bestämmelsen i förslaget undergått en redaktionell jämkning. Paragrafen innehåller vidare för närvarande en särskild bestämmelse i fråga om barn som ej fyllt 18 år. Den föreskriver sålunda att, om ansökningen avser barn som ej fyllt 18 år, namnmyndigheten kan uppställa som villkor för bifall, att rätten funnit namnbytet vara förenligt med barnets bästa. Som anförts i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.7.5.5) föreslår utredningen att denna bestämmelse om prövning av rätten får utgå.

(13 och 14 §§) Som framgår av den allmänna motiveringen (avsnitten 2.7.5.7 och 2.7.5.6) föreslås att 13 och 14 §§ NL upphävs.

Förlust av släktnamn Under förestående rubrik innehåller namnlagen i 15-18 §§ bestämmelser om förlust av släktnamn. Dessa upptas väsentligen oförändrade i förslaget. Den viktigaste ändringen föreslås i 15 §. Innebörden därav är att barn utom äktenskap jämställs med barn i äktenskap när det gäller förlust av faderns släktnamn till följd av att faderskapet visar sig vara oriktigt.

15§ För närvarande innehåller 15 § NL bestämmelser om förlust av släktnamn för barn i äktenskap. De innebär att, om det fastställs att viss man inte är fader till barn som enligt 1§ första eller andra stycket NL förvärvat hans släktnamn och barnets moder har annat släktnamn än mannen, barnet förlorar mannens släktnamn och i stället förvärvar moderns släktnamn. Föreligger synnerliga skäl, får dock rätten tillåta att barnet behåller mannens släktnamn. Sådant tillstånd meddelas, om frågan angående mannens faderskap prövas av rätten, i samband med rättens dom och i annat fall efter

Släktnamn 173

särskild ansökan, som skall ha inkommit till rätten inom en månad efter fastställelsen. Paragrafen innebär som synes att namnförlusten sker automatiskt på grund av barnets statusändring. Sådan bestämmelse saknas i fråga om bam utom äktenskap. Beträffande sådant barn inträder namnförlust i motsvarande fall endast om talan därom förs mot barnet av den oriktigt presumerade fadern enligt 16§ NL. Som anförts i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.7.6) bör inomäktenskapliga och utomäktenskapliga barn, liksom när fråga är om förvärv av släktnamn, behandlas lika när det gäller förlust av släktnamn. Frågan har utvecklats närmare i avsnittet 2.7.6. På grund av vad där anförts har utredningen föreslagit den ordningen att barn, som genom anmälan har förvärvat sin faders släktnamn, skall gå förlustigt namnet automatiskt, om det visar sig att faderskapet är oriktigt och barnets moder har annat släktnamn än den oriktigt presumerade fadern. Regeln är densamma för barn i och barn utom äktenskap. Detsamma skall gälla för den händelse den presumerade fadern bär släktnamn, som han förvärvat på grund av tidigare äktenskap, och barnet har förvärvat släktnamn som han senast hade som ogift. I enlighet med det anförda föreslås den regeln i 15 § att, om det fastställs att viss man icke är fader till bam, som enligt l § har förvärvat hans släktnamn eller släktnamn som han senast hade som ogift, och barnets moder har annat släktnamn än mannen, barnet förlorar släktnamnet och förvärvar i stället moderns släktnamn. I övrigt är paragrafen likalydande med gällande bestämmelse. Hänvisningen till namnförvärv enligt 1 § anger att fråga är om både barn i och bam utom äktenskap. Båda dessa kategorier avses i 1 §. Namnförvärvet kan ha skett enligt vilken som helst av bestämmelserna i 1 §. Vanligen

torde det bli fråga om förvärv som har skett enligt andra eller tredje stycket.

Men även förvärv enligt första stycket kan komma i fråga, ehuru det inte lärer komma att tillhöra vanligheten. Detta stycke förutsätter nämligen namngemenskap mellan föräldrarna och i sådant fall kommer ej namnförlust i fråga, eftersom ett villkor för namnförlusten enligt förevarande l5§ är att barnets moder har annat släktnamn än mannen. Men fall kan tänkas då modern efter det att barnet förvärvat släktnamn enligt 1 § första stycket förvärvar annat släktnamn än mannen. Det kan t. ex. förhålla sig så att modern vid äktenskapets ingående förvärvat mannens släktnamn men sedermera återgår till sitt släktnamn som ogift. Om faderskapet därefter upphävs, är villkoren för förlust av faderns släktnamn uppfyllda. Som anförts i den allmänna motiveringen är den föreslagna bestämmelsen tillämplig både i det fallet att rätten enligt 1 kap. 2 § föräldrabalken förklarar, att mannen i äktenskapet ej är fader till barnet, och i det fallet att rätten enligt 1 kap. 4§ tredje stycket samma balk förklarar, att faderskapserkännande saknar verkan, eller - efter resning eller i anledning av besvär över domvilla - ändrar eller undanröjer dom på faderskap. Till dessa fall kommer det fall då för barn i äktenskap annan man än mannen i äktenskapet erkänner faderskapet med verkan att presumtionen för den äkta mannens faderskap hävs enligt l kap. 2§ andra stycket föräldrabalken.

174 Släkmamn

Ehuru villkoren för namnforlust föreligger, kan barnet få behålla mannens släktnamn, om rätten finner synnerliga skäl för detta föreligga. Såvitt avser prövningen av denna fråga föreslås ingen ändring i gällande lag. Exempel på tillämpning av 15 §2

l. Bengt Svensson och Anna Svensson, f. Rosengren, har sonen Per. Denne förvärvar vid födelsen automatiskt det gemensamma namnet Svensson. Sedermera fastställs, att Bengt inte är far till Per. Eftersom Anna då fonfarande heter Svensson blir det ingen namnförlust. Senare - alltså efter det att faderskapet hävts - återtar Anna namnet Rosengren eller gifter om sig med annan man och antar dennes namn. Per får då ändå behålla namnet Svensson, eftersom detta var moderns namn när faderskapet upphävdes. I detta fall behövs alltså inte rättens prövning för att Per skall lå behålla namnet Svensson. 2. Hade föräldrarna som gemensamt namn antagit moderns namn Rosengren Giengt Rosengren, f. Svensson, och Anna Rosengren), uppkommer aldrig fråga om namnförlust, eftersom barnet då redan förvärvat moderns släktnamn såsom gemensamt namn för föräldrarna. 3. Bengt Svensson och Anna Rosengren har sonen Per, som genom anmälan förvärvat faderns namn Svensson. Om det senare fastställs, att Bengt inte är far till Per, förlorar denne automatiskt namnet Svensson och förvärvar i stället moderns namn Rosengren. Rätten kan dock tillåta honom att behålla Svensson, om synnerliga skäl föreligger. 4. Bengt Vallin, f. Svensson, och Anna Rosengren har sonen Per, som genom anmälan förvärvat faderns namn som ogift, Svensson. Om det senare fastställs. att Bengt inte är far till Per, förlorar denne automatiskt namnet Svensson och förvärvar i stället moderns namn Rosengren. Rätten kan dock tillåta honom att behålla Svensson, om synnerliga skäl föreligger.

16§ Denna paragraf behandlar förlust av släktnamn, vilket i annat fall än som avses i 15 § förvärvats genom anmälan. Förlusten sker efter talan vid domstol av namnhavaren. I paragrafen har gjorts endast obetydliga redaktionella jämkningar.

17§ I denna paragraf meddelas bestämmelser om förlust av släktnamn som förvärvats efter ansökan. Förlusten kan inträda om namnet är sådant att förväxlingsrisk föreligger i förhållande till andra namn eller kännetecken. Paragrafen behålls i förslaget med sitt nuvarande innehåll, vanill fogas ett tillägg. För närvarande föreskriver paragrafen att, om någon efter ansökan hos namnmyndigheten erhållit släktnamn enligt vad i 8 eller 12 § sägs och annan lider förfång till följd av sådan risk för förväxling som avses i l0§ första stycket l, 3, 4, 5 eller 6, rätten skall på talan av denne förklara den som erhållit namnet detta förlustig, om ej synnerliga skäl är att han får behålla det. Den som sålunda förlorar namn återförvärvar det släktnamn han hade förut. Namnforlusten inträder ej automatiskt utan, liksom enligt 16 §, på talan

Släktnamn l75

vid domstol. Taleberättigad är den som lider förfång till följd av förväxlingsrisken. Som synes har punkt 2 i l0§ undantagits. Förväxlingsrisk i förhållande till namn som tillkommit utdöd släkt kan alltså inte föranleda talan enligt paragrafen. Som framgår av det föregående har utredningen föreslagit ett tillägg i 10 §, upptaget som en ny punkt 7 i paragrafen. Enligt detta tillägg får som släktnamn inte godkännas namn, som lätt kan förväxlas med namn, vilket är ägnat att uppfattas som titel på annans skyddade litterära eller konstnärliga verk, om titeln är egenartad, eller vilket kränker annans upphovsrätt till sådant verk. Detta tillägg bör omfattas även av förevarande paragraf. I hänvisningen till l0§ har därför punkten 7 tillagts. I övrigt har endast smärre redaktionella jämkningar vidtagits.

l8§ Paragrafen innehåller bestämmelser om följdverkningar för bipersoner, när huvudperson förlorar släktnamn enligt 15, 16 eller 17 § (angående huvudperson och biperson se avsnitt 2.7.5.7). Enligt bestämmelserna inträder namnförlust även för bipersonerna, om talan vid rätten förs därom. En närmare redogörelse för paragrafens innehåll har lämnats i avsnitt 2.7.6. I paragrafen har gjorts endast obetydliga redaktionella jämkningar, varjämte hänvisningen i andra stycket till de familjerättsliga bestämmelserna till följd av föreslagna ändringar i dessa ändrats till att avse 1-6 §§ i stället för l-7 §§.

Särskilt skydd för egenartat släktnamn Bestämmelser om särskilt skydd för egenartat släktnamn meddelas i 19-22 §§ NL. Genom dessa tillerkänns egenartat släktnamn ett vad man brukar kalla materiellt namnskydd (jfr avsnitt 2.2.3). Bestämmelserna behålls i förslaget oförändrade i sak.

l9§ Denna paragraf reglerar ensamrätten till egenartat släktnamn. Första stycket ger skydd mot forväxlingsbart namn och andra stycket mot förväxlingsbar firma, varumärke eller annat kännetecken i näringsverksamhet. Tredje stycket slutligen innehåller en bestämning av vad som menas med egenartat släktnamn. l första stycket föreskrivs att, om någon har förvärvat egenartat släktnamn, namn som lätt kan förväxlas därmed inte får bäras av annan, med mindre han enligt vad i lagen stadgas kan åberopa rätt till namnet eller han eller hans släkt av ålder eller eljest enligt ortens sed burit det såsom tillnamn. l uttrycket, att namnet inte fär ”bäras” av annan, ligger att namnet inte får brukas av annan. Med att ”bära” namnet betecknas nämligen enligt lagens terminologi att namnet faktiskt brukas. Från namnmyndighetens sida har framhållits, att termen bära visat sig inte så klart ange att fråga är om brukande över huvud av namnet. Enligt önskemål har därföri förslaget ordet bära ersatts med ordet ”använda”. Därmed träffas lättare exempelvis ett sådant fall som att någon använder namnet som pseudonym.

176 Släktnamn

I den allmänna motiveringen har i anslutning till frågan om patronymikon (avsnitt 2.7.5.8) helt flyktigt berörts frågan om skydd för sådant släktnamn i form av patronymikon som godkänns av namnmyndigheten. Om sådant namn kan betecknas som egenartat, uppkommer hinder för annan att bära namnet även som förnamn. Detta kan inträffa i fråga om sådant patronymikon som inte vanligen används som förnamn. Patronymikon, vilket vanligen används som förnamn eller om vilket det kan sägas att det naturligen ägnar sig för användning som förnamn, torde å andra sidan inte kunna godkännas av namnmyndigheten som nytt släktnamn, jfr 9 § andra stycket i förslaget, i sak lika med 9§ andra stycket NL. Här möter som synes svårigheter när det gäller att söka tillmötesgå önskemål om att nya patronymikonnamn - eller rättare metronymikonnamn - bildade på kvinnliga förnamn, skall godkännas (jfr vad som anförts i avsnitt 2.7.5.8). Samma problem uppkommer när fråga är om godkännande av enbart ett förnamn som släktnamn. Namnskydd kan också här komma i fråga endast för sådant släktnamn av förnamnskaraktär som normalt inte är förnamn. Även för ett namn som kan sägas vara egenartat såsom släktnamn saknas sålunda skydd, om namnet nonnalt används som förnamnÅ Gränsdragningen kan vara svår att göra. I vissa fall torde förhållandena vara sådana att synnerliga skäl kan anses föreligga för godkännande av ett namn som släktnamn enligt 12§ i förslaget, i sak lika med 12§ NL, varvid kan bortses från hur en bedömning av namnskyddsfrågan skulle utfalla. Det kan gälla exempelvis fall, då någon redan gjort sig känd under förnamnet som artistnamn, signatur eller pseudonym. Av bestämmelsen i första stycket framgår, att namnskyddet för egenartat släktnamn inte gäller mot den som kan åberopa rätt till namnet enligt lagen. Inte heller gäller skyddet mot den som själv eller vilkens släkt av ålder eller eljest enligt ortens sed burit namnet som tillnamn. Sistnämnda undanenligt vilka t. ex. gårdsnamn används som tag syftar på lokala sedvänjor, tillnamn.? Som framgår av den allmänna motiveringen (avsnitt 2.7.5.9) har forordats att utrymme skall beredas gårdsnamnen enligt namnlagen på det sättet att de skall få godkännas som förnamn. Därmed legaliseras det bruk Med av gårdsnamn som vid namnlagens tillkomst ansågs böra få fortvara? hänsyn till att gårdsnamnen sålunda enligt förslaget skall kunna godkännas som förnamn kunde möjligen ifrågasättas att låta här ifrågavarande undantagsregel utgå. Denna regel bör emellertid med hänsyn till gårdsnamnens karaktär - de utgör t. ex. inte förnamn i vanlig mening - finnas kvar, särskilt med tanke på fall då möjligheten enligt förslaget att få namnet antecknat som förnamn ej utnyttjas. Andra och tredje styckena i paragrafen är i förslaget oförändrade så när som på en obetydlig redaktionell jämkning i andra stycket.

1 Jfr Bomgren-Gehlin, 20-22 §§ Namnlagen, 1966, s. 118. 2 Dessa paragrafer har behållits i förslaget med endast obetydliga redaktionella Prop. 1963:37 s. 121; NJA11l963S.131f. jämkningar.

Släktnamn 177

Om forfarande! i mål och ärenden enligt denna lag Namnlagens bestämmelser om förfarandet i mål och ärenden enligt lagen innefattar en reglering av förfarandet vid anmälan hos pastorsämbetet, vid ansökan hos namnmyndigheten och vid prövning av vissa ärenden hos rätten. De gäller både släktnamn och förnamn. Eftersom de har sin största betydelse i fråga om släktnamnen tas de upp till behandling redan här i avdelningen om släktnamn i nära anslutning till övriga regler om släktnamn. I förslaget behålls gällande bestämmelser i huvudsak oförändrade. De få ändringsförslag som läggs fram är till största delen betingade av nytillkommen förvaltningsrättslig lagstiftning.

F örfarandet vid anmälan

Enligt gällande rätt skall anmälan om underårigt barns namnbyte i vissa fall föregås av domstols prövning. Utredningens förslag innebär, att kravet på rättens prövning vid namnbyte bortfaller utom i det fall då fosterbarn under 18 år vill anta fosterföräldrars släktnamn. Även nuvarande krav på namnmyndighetens prövning före anmälan i vissa fall (då hustru vill behålla släktnamn, som förvärvats på grund av tidigare äktenskap, och då barn i äktenskap som fyllt 18 år vill förvärva sin moders släktnamn) bortfaller enligt förslaget.

27§ Paragrafen innehåller bestämmelser om var och hur anmälan enligt lagen skall göras. l forsta stycket behålls till en början nuvarande bestämmelse, att anmälan, som enligt lagen skall göras hos pastorsämbetet, görs i den församling där den som anmälningen avser är eller skall vara Kyrkobokförd eller, om han varken är eller skall vara kyrkobokförd i svensk församling, där han vistas. Bestämmelsen har till sitt innehåll beröns helt kort i det föregående vid 6§ första stycket. Som likaledes anförts i anslutning till 6 § första stycket har i första stycket av förevarande paragraf tillfogats en ny bestämmelse av innehåll, att anmälan som avses i 6§ första stycket i stället får göras hos det pastorsämbete där hindersprövningen sker. I enlighet med vad som där utvecklats är syftet med bestämmelsen att kontrahenterna vid hindersprövningen skall i lugn och ro kunna få diskutera namnvalet och dess följder med den som förrättar hindersprövningen. Bestämmelsen ersätter nuvarande möjlighet för hustru att enligt 6§ NL göra anmälan till vigselförrättaren. Slutligen upptar första stycket liksom gällande lydelse en bestämmelse för den som varken är eller skall vara kyrkobokförd i svensk församling och som ej heller vistas i riket. För sådan person fårenligt nuvarande lydelse anmälan göras hos annan myndighet som regeringen bestämmer. Bestämmelse härom har meddelats i namnförordningen (1963:528). Enligt 10 § denna förordning skall sålunda anmälan som här avses göras hos utrikesdepartementet. Enligt utredningens mening bör direkt i namnlagen ges besked om var sådan anmälan skall göras. Samtidigt härmed görs ett annat tillägg.

178 Släktnamn

Det har visat sig att flertalet av de utlandssvenskar som här avses i första hand vänder sig till den församling där de senast varit kyrkobokförda i Sverige. Med hänsyn härtill bör bestämmelsen kompletteras med möjlighet att göra anmälan i sådan församling. Utredningen föreslår i enlighet med det sagda att bestämmelsen får den lydelsen, att för den som varken är eller skall vara kyrkobokförd i Församling och som

svensk

ej heller vistas i riket anmälan får göras hos utrikesdepartementet eller, om han tidigare varit Kyrkobokförd i svensk församling, i den församlingen. Andra stycket innehåller bestämmelse om hur anmälan skall göras. Den vid personlig inställelse eller skall enligt gällande lydelse ske muntligen skriftligen. Detta gäller enligt lagrummet även sådan anmälan till vigselförrättare som avses i 6§ NL. Det har visat sig att vid muntliga anmälningar trots personlig inställelse missförstånd ofta uppstår bl. a. angående namns stavning. Utredningen föreslår därför att anmälan alltid skall ske skriftligen. Såväl vid personlig inställelse som eljest är lämpligt att anmälan görs genom ifyllande av utarbetade formulär. Som redan nämnts föreslås att nuvarande möjlighet att göra anmälan till vigselförrättaren utgår. I enlighet härmed har andra stycket i förslaget kort och gott fått lydelsen, att anmälan skall göras skriftligen.

28§ l denna paragraf föreskrivs för närvarande att, om pastor finner gjord anmälan inte kunna upptas, han skall meddela beslut att anmälningen ej föranleder anteckning i kyrkobok. Paragrafen fick sin lydelse i samband med den stora förvaltningsrättsreformen år 1971. Tidigare innehöll paragrafen också föreskrifter om motivering av beslutet och om underrättelse till den som gjort anmälningen om såväl beslutet som vad som skulle iakttas vid fullföljd av talan mot beslutet. l dessa delar gäller nu 17 och 18 §§ förvaltningslagen (1971:290). Av dessa innehåller l7§ föreskrifter om motivering av beslut och l8§ föreskrifter om underrättelse till part om beslut och om vad som skall iakttas vid talan mot beslutet. I förslaget har nuvarande bestämmelse behållits, varjämte tillägg gjorts i fråga om utrikesdepartementet för det fall att anmälan får göras dit enligt 27 §. har en redaktionell ändring företagits. För närvarande före- Samtidigt skriver paragrafen, att beslut skall meddelas när pastor finner gjord anmälan

ej kunna upptagas”. Därmed avses avslagsbeslut Finner pastor att an-

mälan bör föranleda anteckning i kyrkobok, behöver han ej meddela något formligt beslut därom. Med avslagsbeslut avses tydligen alla fall då anmälan ej kan föranleda anteckning i kyrkobok, oavsett skälet därtill. Såväl fall då skälet är av formell natur - t. ex. då anmälan har gjorts i fel församling eller den har gjorts för underårig av annan än vårdnadshavare - som fall då sakligt skäl mot anteckning föreligger - t. ex. den som anmälningen avser saknar rätt till namnet - avses. Uttrycket ”ej kunna upptagas” leder lProp. 1963:37 s. 138; NJA11l963 S. 140. emellertid tanken närmast till fall då formella skäl mot bifall föreligger och

Släkmamn 179

är därigenom oegentligt. Utredningen föreslår därför en ändrad lydelse, som svarar både mot avslagsbeslut på formella skäl och mot avslagsbeslut på sakliga skäl. Med hänsyn till att utrikesdepartementet nämns vid sidan av pastorsämbetet har också en omformulering skett av beslutets innebörd. I enlighet med det anförda har paragrafen i förslaget lätt lydelsen att, om pastorsämbetet eller, i fall som avses i 27 § första stycket sista meningen,

utrikesdepartementet, finner att gjord anmälan ej kan upptas eller att den

eljest ej kan föranleda namnförvärv eller annan åtgärd som avses, beslut därom skall meddelas. Som här tidigare anförts gäller i fråga om beslutet 17 och l8 §§ förvaltningslagen (1971:290).

29§ Paragrafen innehåller bestämmelser om fullföljd av talan mot beslut eller annan åtgärd i anmälningsärenden. Den har i förslaget undergått endast redaktionella ändringar. [första stycket föreskrivs sålunda, att talan mot beslut som pastorsämbetet har meddelat enligt 28§ eller mot annan åtgärd, som pastorsämbetet har vidtagit i namnärende, föres hos domkapitlet genom besvär. Bestämmelsen fick liksom 28§ sitt innehåll genom lagändring i samband med förvaltningsrättsreformen år 1971. Tidigare föreskrift om vem som var berättigad att fullfölja talan utgick då. Nu gäller i denna del ll § förvaltningslagen (1971:290), enligt vilken talan får föras av den som beslutet angår, om det gått honom emot. Andra stycket har undergått en redaktionell förenkling och lyder enligt förslaget, att talan mot domkapitlets beslut i namnärende föres hos kammarrätten genom besvär. I tredje stycket har företagits en redaktionell ändring motsvarande den i 27 §, i det att i bestämmelsen direkt angivits att fråga är om utrikesdepartementet. Tredje stycket har med anledning härav fått lydelsen, att mot beslut eller åtgärd som utrikesdepaitementet har meddelat eller vidtagit enligt 28§ talan föres hos kammarrätten genom besvär. I fråga om talan mot kammarrätts beslut gäller bl. a. bestämmelserna i ll § förvaltningslagen, angående vem som äger föra talan, och 33 § förvaltningsprocesslagen (1971:291), om att talan föres hos regeringsrätten genom besvär.

Fötfarandet vid ansökan hos namnmyndigheten 30 § Denna paragraf innehåller bestämmelser om formföreskrifter för ansökan hos namnmyndigheten. I första stycket har gjorts en redaktionell jämkning med hänsyn till att, i enlighet med vad som anförts inledningsvis i specialmotiveringen, i var och en av de bestämmelser som behandlar namnförvärv efter ansökan anges att ansökan görs hos namnmyndigheten. Första stycket lyder därför i förslaget, att ansökan enligt lagen hos namnmyndigheten skall göras skriftligen

180 Släktnamn

och innehålla uppgift om sökandens postadress samt de skäl på vilka ansökningen grundas. I andra styckets föreskrifter har en förenkling kunnat ske. Endast första meningen behålls. Samtidigt görs däri ett par redaktionella jämkningar. Ordet “prästbevis ersätts med ”personbevis”. I den nu gällande andra meningen, som alltså utgår, föreskrivs att, om avser förvärv av släktnamn, prästbeviset tillika skall innehålla ansökningen h uppgift om sökandens civilstånd och barn under 18 år, som står under hans vårdnad och har hans släktnamn. Dessa föreskrifter sammanhänger med bestämmelserna i 13 och l4 §§ NL. Uppgift om civilstånd krävs sålunda med hänsyn till bestämmelsen i 14 § NL, att makar med samma släktnamn kan förvärva annat släktnamn endast gemensamt. Enligt 13 § NL gäller förvärv av släktnamn efter ansökan även till förmån för sökandens barn under 18 år som står under sökandens vårdnad och har hans namn. Därav följer kravet på uppgift om barn. Som framgått av det föregående upphävs båda dessa paragrafer enligt förslaget. Följaktligen behövs ej heller de uppgifter som avses i den andra meningen i andra stycket av förevarande paragraf. Enligt forsta meningen i andra stycket skall prästbeviset innehålla uppgift om sökandens fullständiga namn och födelsetid. Dessa uppgifter torde inte vara tillräckliga i alla sammanhang. När sökanden t. ex. är utländsk medborgare, bör också detta framgå. Det torde få ankomma på namnmyndigheten att utfärda närmare anvisningar om vad personbevis för ansökan om namn skall innehålla. Föreskriften härom i lagen bör utgå. Med hänsyn till det sagda och till tredje styckets redaktionella utformning har andra stycket fått lydelsen, att ansökningen skall åtföljas av personbevis. Innebörden av 13 och 14 §§ NL och av förslaget att upphäva dessa har behandlats i den allmänna motiveringen i avsnitten 2.7.5.7 och 2.7.5.6. I anslutning härtill kan ytterligare nämnas följande. Om makar vill förvärva nytt släktnamn efter ansökan kan de enligt förslaget gå till väga på två sätt. Det naturligaste torde vara att den ena av makarna gör ansökan om nytt släktnamn och den andra därefter antar samma namn genom anmälan enligt 6§ första stycket i förslaget. Detta motsvarar den situation som föreligger när make redan vid äktenskapets ingående har det nya namnet och den andra antar detta genom anmälan enligt 6§ första stycket i förslaget. Det andra sättet är, att båda makarna ansöker om det nya släktnamnet. Det nya namnet beviljas då var och en av dem och namnbevis utfärdas också för var och en. Det senare innebär att bägge makarna förlorar sitt tidigare namn. Den av makarna som förvärvat den andras namn förlorar även sitt tidigare namn som ogift. Det är därför sannolikt att endast ett fåtal väljer denna lösning. - Har sökanden barn och vill, att även barnet skall ha hans namn, kan han i egenskap av vårdnadshavare göra ansökan även för barnet, som därmed kommer att stå som självständig sökande och likaså få ett eget namnbevis. Även här kan sökanden gå en annan väg och ensam göra ansökan, varefter barnet förvärvar samma namn genom anmälan enligt 2§ andra stycket i förslaget. Exempel:

SOL 1979:25 Släkmamn 181

1. Axel Andersson och lnga Perling är gifta och har sonen Per Andersson. Axel Andersson ansöker för egen räkning om namnet Annegård. Samtidigt lämnar han in en ansökan, underskriven av honom och lnga som vårdnadshavare, om att även Per skall få namnet Annegård. Namnmyndigheten bifaller ansökan och Axel och Per får båda namnet Annegård. Vill Inga ha namngemenskap med dem kan hon genom anmälan anta namnet Annegård. Hon heter då lnga Annegård, f. Perling. 2. Även om lnga har antagit namnet Andersson skulle Axel enligt förslaget kunna ansöka ensam om Annegård. När Axel får namnet Annegård, har makarna skilda namn och lnga kan genom anmälan anta detta och heta lnga Annegård, f. Perling. lnga kan även ansöka om namnet Annegård tillsammans med Axel och få det namnet. Därigenom förlorar hon såväl namnet Andersson som namnet Perling och heter endast Inga Annegård. Att märka är att vid eventuellt omgifte i detta senare fall hennes nye man kan få namnet, vilket han inte kan om hon antagit det genom anmälan. 3. Om Axel Andersson och Inga Andersson båda genom ansökan förvärvar namnet Annegård men har glömt att ansöka även för sonen Per, heter denne fortfarande Andersson, vilket är faderns ursprungliga namn. Per kan emellertid då enligt 2§ andra stycket i förslaget genom anmälan anta samma släktnamn, Annegård. 4. Skulle makarna i exempel 3 få ett bam under tiden från det ansökan inkom till namnbyrån till dess beslut meddelas blir barnets första namnförvärv enligt l § första stycket i förslaget Andersson, varefter barnet kan enligt 2 § andra stycket genom anmälan anta det nya namnet, Annegård.

En följd av det sagda är sålunda, att den som genom anmälan har antagit makes namn kan behålla detta trots att den vars namn han förvärvat släpper det.

Exempel: 1. Axel Andersson och lnga Andersson, f. Perling. Axel antar ensam namnet Annegård. Inga har ingen lust att byta en gång till utan behåller Andersson. 2. Axel Vallin, f. Andersson, och lnga Vallin. lnga fårefter ansökan namnet Perling. Axel vill inte byta en gång till utan behåller Vallin. Dessa två situationer torde dock närmast vara en teoretisk konstruktion som inte blir aktuell i verkligheten. Varken lnga i det första eller Axel i det andra fallet lärer ha något intresse av att behålla makens namn, när maken själv inte längre har det.

Tredje stycke! behålls oförändrat i förslaget. Enligt detta skall vid ansökan erläggas avgift till belopp som regeringen föreskriver. Föreskrifter om avgift meddelas i 7§ namnförordningen (1963:528).

31§

Paragrafen innehåller föreskrifter om föreläggande för sökanden att i vissa fall komplettera ansökningen och om avslagsbeslut. Den behålls oförändrad i förslaget så när som på en obetydlig redaktionell jämkning.

32§

Denna paragraf innehåller bestämmelser om kungörande av ansökan i namnärende. För närvarande innehåller första stycket att, om i fall som sägs i 8 eller 12 § ansökningshandlingarna är fullständiga och hinder ej finnes föreligga

182 Släkmamn

denna skall av namnmyndigheten kungöras i för bifall till ansökningen, Post- och Inrikes Tidningar. av ansökan har behandlats särskilt i den allmänna Frågan om kungörande motiveringen, i avsnitt 2.7.7.3. l enlighet med vad som anförts där föreslår sådan ändring i kungöranderegeln att kungörande kan underutredningen låtas i fall då det skulle sakna betydelse. Med hänsyn till den tidigare föreslagna ändringen i 8§ skall därjämte hänvisningen till 8§ ändras till att avse 8§ första stycket. På grund av det anförda har första stycket i förslaget fått den lydelsen att, om i fall som avses i 8 § första stycket eller 12 § ansökningshandlingarna och hinder finnes ej föreligga for bifall till ansökningen, denna är fullständiga skall av namnmyndigheten kungöras i Post- och Inrikes Tidningar. om inte namnmyndigheten finner sådant kungörande sakna betydelse. Andra srycker föreskriver i sin gällande lydelse att den som vill framställa invändning mot ansökningen skall göra detta skriftligen till namnmyndigheten inom en månad från kungörelsedagen. Denna bestämmelse har behållits med den jämkning som föranleds av den föreslagna ändringen i första stycket. Eftersom enligt denna ändring kungörande ej skall ske i alla ärenden, har andra stycket i förslaget fått den lydelsen, att när kungörande skett den som vill framställa invändning till namnmyndigheten inom mot ansökningen skall göra detta skriftligen en månad från kungörelsedagen.

33§ efter ut- Enligt gällande lydelse av denna paragraf skall namnmyndigheten 8 eller 12§ till fortsatt gången av tid som sägs i 32 § företa ansökan enligt prövning. Med hänsyn till att enligt föreslagen ändring i 32§ alla ansökningar inte skall kungöras har lydelsen jämkats något. Förslagets lydelse är att efter utgången av tid som sägs i 32§ namnmyndigheten skall företa kungjord ansökning till fortsatt prövning. Att ansökan, som inte kungörs, skall företas till avgörande så snart ansökningshandlingarna är fullständiga och hinder finnes ej föreligga för bifall till ansökningen har ansetts ej behöva utsägas.

34§ I samband med förvaltningsrättsreformen år 1971 upphävdes 34 § NL. Den innehöll bestämmelser om underrättelse till sökanden och den som framställt invändning enligt 32 § om beslut i ärendet samt om skälen for beslutet och om vad som skulle iakttas vid fullföljd av talan. Skälen till upphävandet var desamma som i fråga om den samtidigt gjorda ändringen i 28 §, nämligen att bestämmelser i förvaltningslagen (1971:290) trädde i stället. Nu gäller således 17 och 18 §§ förvaltningslagen i stället för 34§ NL, jfr vid 28§ i förslaget. 1 den följande paragrafen, 35 § NL, meddelas bestämmelser om fullföljd av talan mot namnmyndighetens beslut i ansökningsärende. Sådan talan

Släkmamn 183

förs hos patentbesvärsrätten. Som kommer att framgå vid 35§ i förslaget vill utredningen föreslå nya regler om fullföljd av talan mot patentbesvärsrättens beslut. Det har synts lämpligt att i samband därmed göra den omdispositionen att 34 § tas i anspråk för bestämmelserna om talan mot namnmyndighetens beslut och 35 § får innehålla de nya reglerna om talan mot patentbesvärsrättens beslut. Förevarande 34§ i förslaget svarar alltså mot 35§ NL. Första stycket överensstämmer med 35§ första stycket NL så när som på obetydliga redaktionella jämkningar efter mönster av motsvarande fullföljdsregler i 21 § första stycket mönsterskyddslagen (1970:485). Dess innehåll är sålunda följande. Talan mot slutligt beslut av namnmyndigheten får föras av sökanden, om beslutet gått honom emot. Mot beslut, varigenom ansökan bifallits trots att invändning framställts i behörig ordning, får talan föras av den som gjort invändningen. Återkallar invändaren sin talan, får denna likväl prövas, om särskilda skäl föreligger. Fullföljdsregler av samma innehåll finns, förutom i mönsterskyddslagen, i 47§ första stycket varumärkeslagen (1960:664) och 24§ första stycket patentlagen (1967:837). Andra stycket är likalydande med 35 § andra stycket NL och innehåller, att talan förs hos patentbesvärsrätten genom besvär. Tidigare innehöll andra stycket även en särskild bestämmelse om besvärstid, som angavs till en månad från beslutets dag. Denna bestämmelse upphävdes i samband med förvaltningsrättsreforrnen år 1971. Därigenom blev den i 12 § förvaltningslagen (1971:290) intagna bestämmelsen om besvärstid tillämplig i namnärenden, dvs. tre veckor från den dag då klaganden fick del av beslutet. Denna ordning avviker från den ordning som gäller enligt varumärkes-, patent- och mönsterskyddslagama. Enligt dessa gäller sålunda i motsvarande fall en besvärstid om två månader från beslutets dag, se 47 § andra stycket varumärkeslagen”, 25 § första stycket patentlagen och 22 § första stycket mönsterskyddslagen. Det kunde med hänsyn härtill finnas skäl att överväga en ändring av besvärstiden även för namnärenden, så att överensstämmelse nås med nämnda lagar. Frågan prövades dock i samband med förvaltningsrättsreformen år 1971 utan att sådan ändring föreslogs. 1 propositionen (197l:30) ””Förvaltningsrättsreform” slog föredragande departementschefen fast, att den då i 35 § NL föreskrivna besvärstiden, en månad från beslutets dag, avvek i fråga om både längden och utgångspunkten från den reglering som det då framlagda förslaget till förvaltningslag innehöll i 12 §. Några tungt vägande skäl for att bibehålla den gällande specialregleringen i namnlagen ansågs inte föreligga. Departementschefen förordade därför att förvaltningslagens bestämmelser om besvärstid gjordes tillämpliga också i namnärendenÅ Motsvarande ändringar föreslogs dock inte i varumärkes-, patent- och mönsterskyddslagarna. Med hänsyn till vad som sålunda förekom i frågan år 1971 finner sig utredningen inte böra föreslå någon ändring i fråga om besvärstiden. Den nuvarande bestämmelsen i 35 § tredje stycket, att talan inte får föras mot patentbesvärsrättens slutliga beslut, har inte någon motsvarighet i förslaget, eftersom i enlighet med vad som nyss sagts nya bestämmelser om sådan talan föreslås i 35§ i förslaget. lProp. 1971:30 s. 628.

Släktnamn 184

35§ Paragrafens innehåll är nytt och ger bestämmelser om fullföljd av talan mot patentbesvärsrättens beslut. Paragrafen ersätter 35 § tredje stycket NL. Den nuvarande bestämmelsen i 35§ tredje stycket NL, att talan inte får föras mot patentbesvärsrättens slutliga beslut, härrör från namnlagens tillkomst. Då infördes regeln, att klagan inte fick föras över beslut av dåvarande besvärsavdelningen hos namnmyndigheten, dvs. patent- och registreringsverkets besvärsavdelning. I motiven anfördes endast, att talan ej borde få föras mot dess beslut? Det är antagligt att denna ordning förordades för att inte regeringsrättens redan alltför stora arbetsbörda skulle utökas

med ytterligare ärenden. Åtskilliga förslag som då under senare år hade

lagts fram om införande av regeringsrätten som besvärsinstans hade ansetts

inte kunna genomföras med hänsyn till regeringsrättens arbetsbelastning?

i anslutning till förslaget, att då besvärsavdelningen blev Lagrådet framhöll den enda fullföljdsinstansen i de administrativa namnärendena, det var av stor vikt att dess sammansättning blev den for uppgiften bästaf* I fråga om anmälningsärenden kan såsom framhållits vid 29 § talan fullföljas från kammarrätten till regeringsrätten. Det följer av 33 § förvaltningsprocesslagen (1971:291). I dessa ärenden föreligger alltså ett fyrinstanssystem med prövning av pastorsämbetet, domkapitlet, kammarrätten och regeringsrätten. Med hänsyn till reglerna om prövningstillstånd i fråga om besvär till regeringsrätten kan väl, om man så vill, ordningen sägas i realiteten innebära ett treinstanssystem. Med den återgivna ordningen i ansökningsärenden erhålls emellertid endast ett tvåinstanssystem med prövning enbart av namnmyndigheten och patentbesvärsrätten. Starka skäl synes sålunda för att medge fullföljd av talan mot patentbesvärsrättens beslut. föreligga Sådan rätt till fullföljd föreligger i motsvarande fall enligt de tre tidigare nämnda område, varumärkes-, patent- och lagarna på immaterialrättens mönsterskyddslagarna. 147 § tredje stycket varumärkeslagen(l960:644), 25 § andra stycket patentlagen (1967:837) och 22 § andra stycket mönsterskyddslagen (1970:485) föreskrivs sålunda, att talan mot slutligt beslut av patentbesvärsrätten förs hos regeringsrätten genom besvär inom två månader från beslutets dag. Frågan om rätt till fullföljd hos regeringsrätten i ärenden enligt de nämnda tre lagarna diskuterades i samband med att patent- och registreringsverkets besvärsavdelning år 1977 omvandlades till förvaltningsdomstol med den nya benämningen patentbesvärsrätten. Föredragande statsrådet ansåg i likhet med den utredning som lagt fram forslag i ämnet, att det bl. a. från rättssäkerhetssynpunkt var olämpligt att helt avskära möjligheten till prövning 2 i regeringsrätten av de ärenden det här var fråga om.5 Med hänsyn bl. a. Prop. 1963:37 s. 147; NJA lI 1963 S. 146. till ärendenas speciella karaktär ansågs inte heller skäl föreligga till att införa

krav på prövningstillstånd vid fullföljd till regeringsrätten?

3 Jfr prop. 1963:37 s. 147-, I anslutning härtill berördes också frågan om möjlighet att fullfölja talan NJA 11 1963 s. 145. i namnärenden. Under i nämnda 4 till regeringsrätten remissbehandlingen Prop. 1963:37 s. 195; ledamöter lagstiftningsärende tog nämligen regeringsrättens upp frågan och NJA ll 1963 S. 147. - som anförde, att det borde också övervägas att låta mål enligt namnlagen 5 Prop. 1976/77:96 s. 40. inte fick föras vidare från dåvarande besvärsavdelningen - få fullföljas till 5 med krav på prövningstillstånd. Det kan anmärkas att re- Prop. 1976/77:96 s. 41. regeringsrätten

Släktnamn 185

geringsrättens ledamöter i fråga om fullföljd enligt de här förut nämnda tre lagarna ansåg kravet på prövningstillstånd böra gälla. Föredragande statsrådet fann det med hänsyn till den pågående översynen av namnlagen för tidigt att ta upp frågan om fullföljd i namnärenden till behandling. Enligt namnlagsutredningens mening saknas skäl att i fråga om fullföljdsrätt behandla namnärendena annorlunda än mål enligt varumärkes-, patentoch mönsterskyddslagarna. Utredningen föreslår därför att nuvarande fullföljdsförbud i 35§ tredje stycket NL upphävs och att talan mot slutligt beslut av patentbesvärsrätten får föras hos regeringsrätten genom besvär. Innebörden av en sådan regel är, att fullföljdstiden blir den inom förvaltningsrätten allmänt gällande, nämligen tre veckor från den dag då klaganden fick del av beslutet, se 7 § förvaltningsprocesslagen (1971:291), även l2§ förvaltningslagen (1971:290). Enligt de förut nämnda tre lagarna på immaterialrättens område gäller emellertid en särskild besvärstid av två månader från beslutets dag. En motsvarande särbestämmelse kunde därför böra övervägas för namnärendena. När det gäller fullföljd av talan från namnmyndigheten till patentbesvärsrätten har emellertid, på skäl som anförts vid 34§ andra stycket, inte skett någon anslutning till regleringen i dessa tre lagar utan förordats en ordning som överensstämmer med vad som allmänt gäller inom förvaltningsrätten. Namnärendena synes inte vara av sådan särskild karaktär att de ger anledning till särskild besvärstid vid fullföljd från patentbesvärsrätten till regeringsrätten. Utredningen har därför, i linje med sitt förslag i 34§ andra stycket, stannat för att även i fråga om fullföljd till regeringsrätten föreslå samma ordning som enligt förvaltningsrättens allmänna regler. Besvärstiden är alltså enligt förslaget tre veckor från den dag då klaganden fick del av det beslut som överklagas. När möjlighet sålunda införs till fullföljd av talan till regeringsrätten inställer sig frågan, om prövningstillstånd skall krävas for prövning av besvären i regeringsrätten. Sådant krav gäller enligt 35 § förvaltningsprocesslagen beträffande besvär över kammarrätts beslut i fråga som fullföljts till eller underställts kammarrätten. Däremot krävs ej prövningstillstånd vid besvär från patentbesvärsrätten till regeringsrätten i mål enligt de tre förut nämnda lagarna på immaterialrättens område. För denna senare ordning åberopades i samband med patentbesvärsrättens inrättande främst, att målen var av så speciell karaktär att en jämförelse med andra typer av mål som fullfoljdes till regeringsrätten inte var lätt att göra. 1 samband med 1971 års förvaltningsrättsreform hade också uttalats, att det för några enstaka målgrupper, bland dem patent- och varumärkesmål, fanns anledning att ha en annan

ordning än prövningstillstånd.7

kan inte på samma sätt som beträffande de I fråga om namnärenden mål på immaterialrättens område som nyss berörts sägas, att de skiljer sig från andra förvaltningsmål genom sin särskilda karaktär. Egentlig anledning saknas därför till att undanta dem från den allmänna ordningen med prövningstillstånd. Till förmån för sådant undantag talar att därmed skulle nås överensstämmelse med övriga mål som fullföljs från patentbesvärsrätten Mot undantag talar återigen den omständigheten att till regeringsrätten. sådana namnärenden som väcks genom anmälan och som efter besvär går vägen över domkapitel och kammarrätt är underkastade prövningstillstånd. 7 Skäl saknas att i tillståndsfrågan göra skillnad mellan sådana namnärenden Prop. 1976/77:96 s. 41.

186 Släktnamn

och namnärenden som förs vidare enligt 34 och 35 §§ i förslaget. På grund av det anförda föreslår utredningen att krav på prövningstillstånd införs för prövning i regeringsrätten av besvär från patentbesvärsrätten i namnärenden. Bestämmelse härom har tagits upp som en andra punkt i 35 §. Den har utformats som en hänvisning till vad som gäller i fråga om besvär över kammarrätts beslut och lyder således, att bestämmelserna i 35-37 §§ förvaltningsprocesslagen (1971:291) rörande besvär över kammarrätts beslut har motsvarande tillämpning. Hänvisningen till 37§ förvaltningsprocesslagen är strängt taget onödig, men paragrafen har fått följa med till fullständigare upplysning för klagande. Till hänvisningen har fogats en bestämmelse, motsvarande den i 31 § andra stycket förvaltningsprocesslagen, av innehåll att patentbesvärsrättens beslut skall innehålla uppgift om kravet på prövningstillstånd och om de grunder på vilka sådant tillstånd meddelas.

36§ Paragrafen har upptagits oförändrad i förslaget. Den föreskriver att, om ansökan om namn bifallits, namnmyndigheten skall sedan beslutet vunnit laga kraft utfärda namnbevis till sökanden.

Förfarandet inför domstol

Under förestående rubrik tas i namnlagen upp vissa bestämmelser om förfarandet i namnärenden inför domstol. De namnfrågor som enligt namnlagen skall prövas av rätten är underåriga barns namnbyte, tillstånd att i fall som avses i 15§ få behålla släktnamn, talan om förlust av släktnamn enligt 16-18 §§ samt talan enligt bestämmelserna om särskilt skydd för egenartat släktnamn. Av bestämmelserna, som fördelar sig på 37-39 §§ NL, är det endast 37§ som blivit föremål för annat än obetydlig ändring.

37§ Denna paragraf innehåller forumbestämmelser för ärenden rörande barns namnbyte och tillstånd enligt 15§ NL. 1 första stycket föreskrivs för närvarande att ansökan om förklaring, att namnbyte som avses i 1 § tredje stycket, 3§ andra stycket, 4, 5 eller l2§ är förenligt med barnets bästa, upptas av den rätt som har att uppta fråga rörande vårdnaden om barnet. Som framgått i det föregående har rättens prövning av barns namnförvärv slopats i förslaget utom såvitt angår fosterbarns förvärv av fosterfaders eller fostermoders släktnamn enligt 5§ första stycket i förslaget. I följd härav har hänvisningen i förevarande stycke till annat lagrum än 5§ utgått. l andra stycket behålls till en början nuvarande bestämmelse oförändrad så när som på den redaktionella jämkningen att däri anges att fråga är om sådan särskild ansökan som avses i 15 §. I förslaget har bestämmelsen sålunda fått lydelsen, att särskild ansökan enligt 15§ om rättens tillstånd att få behålla släktnamn upptas av den rätt som har att uppta fråga rörande

Släkmamn 187

vårdnaden om barnet eller, om barnet ej står under vårdnad, av rätten i den ort där barnet har sitt hemvist. Bestämmelsen i andra stycket tillkom genom lagändring år 1976 i samband med de nya bestämmelserna om faderskap till barn i äktenskap. Möjlighet infördes då till hävning av faderskapspresumtionen genom att mannen i äktenskapet enligt l kap. 2 § andra stycket föräldrabalken godkänner annan mans erkännande av faderskapet. Med hänsyn till denna nyhet öppnades möjlighet att väcka fråga om tillstånd enligt 15 § i särskilt ärende vid rätten. Tydligt är att forumregeln ej omfattar det fallet att barnet varken står under vårdnad eller har hemvist i landet. Även om antalet ärenden som här avses kan antas bli ringa till antalet, synes denna lucka böra täppas till. Utredningen föreslår därför ett tillägg av samma innehåll som 39§ första stycket andra meningen. Till den tidigare återgivna bestämmelsen i andra stycket fogas alltså i förslaget en föreskrift av innehåll, att om sålunda behörig domstol ej finns, ansökningen upptas av Stockholms tingsrätt.

38§ 1 denna paragraf meddelas bestämmelser om handläggningen av ärenden som avses i 37 §. Endast en redaktionell jämkning föreslås.

39§ Denna paragraf innehåller bestämmelser om forum för rättegång i mål anoch om preskription av talan. gående släktnamn Första stycket innefattar liksom gällande lydelse en hänvisning till tvistemålsforum med Stockholms tingsrätt som reservforum. I förslaget har Stockholms rådhusrätt ändrats till Stockholms tingsrätt. I andra stycket, som avser mål enligt 17 och 18 §§, har en ändring vidtagits till följd av att l3§ NL föreslås bli upphävd. Stycket har i förslaget lätt lydelsen, att talan som avses i 17§ liksom talan enligt 18§ mot någon som genom anmälan förvärvat av annan, efter ansökan hos namnmyndigheten, erhållet släktnamn ej får väckas senare än fem år efter det beslutet i anledning av ansökningen vunnit laga kraft. Med anledning av att automatiska konsekvensförvärv enligt 13 § NL försvinner enligt förslaget och ersätts med möjlighet till förvärv genom anmälan kan här nämnas, att 13 § NL också innehåller regler om anslutningsförvärv genom anmälan. Även dessa förvärv omfattas av preskriptionsbestämmelsen. Skäl synes därför saknas att ändra preskriptionsregeln av den anledningen att alla anslutningsförvärv enligt förslaget får ske genom anmälan.

Särskilda bestämmelser Namnlagen innehåller slutligen före ikraftträdande- och Övergångsbestämmelser vissa särskilda bestämmelser i 41-43 §§ om samtycke enligt lagen, om företrädare för den som är underårig och om namnmyndighet. l 40§ NL meddelade bestämmelser om medgivande av fader till barn utom äk-

188 Släkmamn

tenskap att anta hans släktnamn upphävdes år 1969 i samband med att barn utom äktenskap fick rätt att utan vidare genom anmälan anta faderns släktnamn.

41§ I denna paragraf meddelas för närvarande bestämmelser om hur samtycke enligt lagen skall lämnas. Som en nyhet i lagen föreslår utredningen såsom tidigare nämnts, att för förvärv av namn för barn som fyllt 15 år skall krävas barnets samtycke. Bestämmelse härom bör lämpligen få sin plats i anslutning till den nuvarande bestämmelsen i 42§ om företrädare för underårigt barn. Formföreskrifterna för samtycke bör emellertid omfatta även sådant samtycke av barn som nu berörts. Med anledning härav och för att hänvisning inte skall behöva göras framåt har bestämmelserna i 41 och 42 §§ fått byta plats i förslaget. Förslaget innehåller i enlighet härmed i 41 § första stycket till en början den nu i 42§ NL intagna bestämmelsen, att anmälan eller ansökan för den som står under annans vårdnad och ej fyllt 18 år görs av vårdnadshavaren. Som andra stycke i 41 § har i förslaget intagits den nya bestämmelsen att, om bam fyllt femton år, anmälan eller ansökan för barnet ej får göras utan barnets samtycke. Bestämmelsen har behandlats i den allmänna motiveringen i avsnitt 2.7.7.2.

42§ Enligt vad som anförts vid 41 § har i 42 § i förslaget intagits bestämmelser om samtycke motsvarande dem som nu finns i 41 § NL. Hänvisningen till de lagrum som innehåller bestämmelse om samtycke har ändrats i anslutning till förslagets bestämmelser i det föregående. Därtill har gjorts tillägg angående barns samtycke enligt 41 § andra stycket. Med hänsyn till utredningens förslag, i 27§ andra stycket, att anmälan skall göras skriftligen har i förevarande paragraf behållits endast den skriftliga formen för samtycke. När det gäller anmälningsärenden, som kräver rättens prövning, har kravet på samtycke hos pastorsämbetet i praktiken uppfattats som besvärande i fall då samtycke redan lämnats i ärendet inför rätten. Utredningen föreslår att samtycke i fall som nu sagts - enligt förslaget endast i fall som avses i 5 § första stycket - ej skall behöva ges på nytt vid anmälningen till pastorsämbetet när samtycke redan lämnats i ärendet hos rätten. 1 enlighet med det anförda har 42 § i förslaget fått följande lydelse. Samtycke som avses i 2 § andra stycket, 4 § andra stycket, 5 §, 7 § första stycket, 10 § andra stycket eller 41 § andra stycket skall lämnas skriftligen med vittnen. Har i ärende som avses i 5§ första stycket samtycke lämnats hos rätten, behövs ej nytt samtycke vid anmälan hos pastorsämbetet.

Släktnamn 189

43§ Vad som föreslås i fråga om släktnamn föranleder ej ändring i denna paragraf, som innehåller bestämmelser om namnmyndighet och tillämpningsföreskrifter. Se emellertid vidare angående förnamn, avsnitt 3.4.1.

Övergångsbestämmelser

Punkterna 2-5 De föreslagna bestämmelserna om familjerättsliga släktnamnsförvärv för barn och makar innebär som framhållits tidigare stora valmöjligheter. Självfallet bör dessa möjligheter stå även dem till buds som redan förvärvat släktnamn enligt äldre bestämmelser. Med hänsyn till den utformning som givits de föreslagna familjerättsliga bestämmelserna torde krävas särskilda Övergångsbestämmelser, som klargör att de nya möjligheterna att välja annat släktnamn eller att återgå till tidigare släktnamn tillkommer även den som förvärvat släktnamn före ikraftträdandet av de föreslagna reglerna. De bestämmelser som kommer i fråga är just sådana som möjliggör byte till annat släktnamn eller återgång till tidigare släktnamn. Dessa är i fråga om barn i allmänhet 2 § första och tredje styckena, i fråga om adoptivbarn 4§ forsta och tredje styckena, i fråga om fosterbarn 5§ andra och fjärde styckena samt i fråga om makar 6 § tredje stycket. De är alla så utformade att de tar sikte på fall då släktnamn redan förvärvats enligt någon av de familjerättsliga bestämmelserna i förslaget. En komplettering bör därför ske av innebörd, att de blir tillämpliga även när släktnamn förvärvats enligt någon av motsvarande bestämmelser i nuvarande lag eller i dessförinnan gällande lagstiftning. I enlighet med det anförda har för var och en av de paragrafer i förslaget som innehåller regler om byte till annat släktnamn eller återgång till tidigare släktnamn upptagits en övergångsbestämmelse av innehåll, att de nya bestämmelserna äger tillämpning även när tidigare släktnamnsförvärv skett enligt äldre lag, varvid särskilt angivits vilka lagrum i nuvarande lag som avses. De föreslagna övergångsbestämmelserna har for överskådlighetens skull fördelats på fyra särskilda punkter, punkterna 2-5 i förslaget. Genom dessa Övergångsbestämmelser klarläggs, att t. ex. namnbyte för barn som nu skulle kräva rättens prövning före anmälan kan ske enligt de nya reglerna enbart genom anmälan hos pastorsämbetet. Likaså kan i fråga om den som fyllt 18 år namnbyte ske enligt de nya reglerna genom anmälan hos pastorsämbetet i stället för ansökningsvägen hos namnmyndigheten enligt nuvarande lag. Motsvarande övergångsbestämmelse behövs inte i fråga om administrativa förvärv av släktnamn med anledning av den föreslagna ändringen i 8 §.

Punkt 6 Enligt 6§ i förslaget äger make genom anmälan förvärva andra makens släktnamn. Sådant förvärv får dock enligt andra stycket i paragrafen ej avse släktnamn som förvärvats på grund av tidigare äktenskap. Före namnlagens

190 Släkrnamn

ikraftträdande den l januari 1964 gällde enligt giftermålsbalken (5 kap. 15 §), att kvinna som gifte sig ägde i stället för att förvärva mannens släktnamn bära sitt eget och mannens släktnamn i förening, dvs. i form av dubbelnamn. Om tidigare gift kvinna bär sådant namn vid ingående av nytt äktenskap, bör den nye mannen i överensstämmelse med den föreslagna regeln i 6§ andra stycket ej få förvärva sådant dubbelnamn som innehåller tidigare makes släktnamn. För fall då makarna vill vinna namngemenskap genom att mannen antar hustruns eget släktnamn inställer sig frågan, om hustrun måste återgå till detta sitt namn som ogift eller om hon äger behålla dubbelnamnet. Hade hon enligt förslaget anmält sig bära mannens släktnamn som mellannamn, skulle hon inte i det nya äktenskapet ha fått behålla namnet. Fråga är om skillnad skall gälla därför att hon förvärvat namnet som släktnamn. Med hänsyn till att enligt förslaget make ej äger förvärva andra makens släktnamn från tidigare äktenskap och till att make ej heller i nytt äktenskap äger bära tidigare makes namn som mellannamn framför eget namn som ogift är mest följdriktigt, att hustrun i det berörda fallet måste avstå från den tidigare makens namn, innan namngemenskap erhålls därigenom, att mannen förvärvar hennes eget släktnamn. En särskild övergångsbestämmelse har ansetts erforderlig för att klargöra detta. På motsvarande sätt bör vid tillämpning av bestämmelserna i 7 § om mellannamn för make dubbelnamnet betraktas som namn förvärvat på grund av tidigare äktenskap. Punkt 6 i övergångsbestämmelserna har i enlighet härmed fått innehållet, att dubbelnamn som här avses skall vid tillämpning av 6 och 7 §§ i förslaget anses som släktnamn förvärvat på grund av tidigare äktenskap. Om hustrun hellre vill behålla sitt dubbelnamn i det nya äktenskapet, får hon göra det, men då kan mannen inte förvärva hennes namn. En annan fråga är om hustrun, när hon behåller dubbelnamnet, skall därtill få bära den nye mannens släktnamn som mellannamn. För det ringa antal fall som här kan komma i fråga har ansetts, att en särskild bestämmelse till hinder mot ett sådant förfarande inte bör införas i lagen. Frågan lärer knappast uppkomma i praktiken.

Punkt 7

Av framställningen rörande släktnamn för adoptivbarn (avsnitt 2.7.4.9) framgår att den nuvarande rätten för adoptivbarn att anmäla tilläggsnamn upphävs. I stället införs en rätt till mellannamn, motsvarande den för barn i allmänhet. Den nya lagen bör dock inte inverka på tilläggsnamn, som adoptivbarn redan bär vid lagens ikraftträdande. En särskild bestämmelse härom har intagits som punkt 7 bland övergångsbestämmelserna. Enligt den i den föreslagna lagen antagna principen, att endast ett mellannamn får bäras - antingen mellannamn enligt reglerna för barn eller mellannamn enligt reglerna för makar - har därtill fogats en bestämmelse av innehåll, att barnet inte får bära mellannamn enligt den nya lagen samtidigt med tilläggsnamn enligt den äldre lagen.

Släktnamn 191

Punkt 8 Som framgått tidigare (avsnitt 2.7.2.4) har nuvarande möjlighet för hustru att bära tilläggsnamn behållits i förslaget. Den har samtidigt utvidgats till att gälla även för mannen i äktenskapet. I förslaget har emellertid gjorts den terminologiska ändringen att motsvarande namn fått beteckningen mellannamn. För tydlighets skull har i en särskild övergångsbestämmelse, i punkt 8, angivits att tilläggsnamn, som bärs enligt nuvarande lag, skall anses som mellannamn enligt den nya lagen. Därmed blir klarlagt att, i fall då hustru redan bär tilläggsnamn enligt nuvarande lag, mannen inte samtidigt kan bära mellannamn enligt de nya bestämmelserna därom för makar. Däremot kan mellannamn enligt bestämmelserna om mellannamn för barn bäras utan hinder av att andra maken bär tilläggsnamn enligt nuvarande lag eller mellannamn enligt de nya bestämmelserna.

Utöver vad som nu anförts synes de föreslagna familjerättsliga bestämmelserna ej pákalla särskilda Övergångsbestämmelser. Det kan förtjäna nämnas i fråga om adoption, att när ansökan gjorts före de nya bestämmelsernas ikraftträdande men beslut ej hunnit meddelas dessförinnan, adoptivbarnet i fall som avses i 3 § andra stycket i förslaget kommer att förvärva moderns släktnamn i stället för faderns, om ej släktnamn uppgivits i ansökningen. l de fall då detta resultat ej varit åsyftat kan ändring lätt ske genom anmälan hos pastorsämbetet enligt 4§ första stycket i förslaget. Det kan också vara lämpligt att rätten i adoptionsärendet bereder sökandena tillfälle att komplettera ansökningen med uppgift om det släktnamn som önskas för barnet.

Punkt 9 Den i 10 § i förslaget införda punkten 7 innebär en viss skärpning av villkoren för godkännande av släktnamn. Denna skärpning bör ej vinna tillämpning i ärende som väckts redan före ikraftträdandet. Bestämmelse härom har upptagits i punkt 9.

Punkt 10 Genom den föreslagna ändringen i 15§ har nuvarande regel beträffande barn i äktenskap om automatisk förlust av presumerad faders släktnamn, när det visar sig att faderskapet är oriktigt, utsträckts till att gälla även barn utom äktenskap. Denna nya regel blir tillämplig så snart dom i frågan meddelas eller godkännande enligt 1 kap. 2 § andra stycket föräldrabalken ges efter ikraftträdandet. Däremot bör den nya regeln ej gälla i fall då dom i första instans meddelats före ikraftträdandet, oavsett om domen vunnit laga kraft eller inte dessförinnan. Ett klarläggande har ansetts böra ske på denna punkt.

Punkt 11 Det i 41 § andra stycket föreslagna kravet på barns samtycke till namnbyte för barnet innebär en viss skärpning av villkoren för namnbyte för barn

192 Släktnamn

som fyllt 15 år. Regeln bör inte få retroaktiv verkan på det sättet att den blir tillämplig i ärende som redan är anhängigt vid tiden för regelns ikraftträdande. En särskild bestämmelse har upptagits härom i punkt ll.

Den i 35§ i förslaget införda möjligheten till besvär över patentbesvärsrättens beslut i namnärende är ny. Denna nya besvärsrätt gäller självfallet inte i fråga om beslut, som patentbesvärsrätten meddelat före ikraftträdandet. Patentbesvärsrättens beslut vinner ju då laga kraft genast. Däremot bör besvärsrätten gälla i fråga om beslut som meddelats efter ikraftträdandet, oavsett om beslut i lägre instanser meddelats dessförinnan. Särskild regel torde inte behövas därom.

Punkt 12 behandlas i avsnitt 4.5.

2.8.2 Förslaget till förordning om ändring i namnförordningen (1963:528) Som anförts i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.7.9) medför de föreslagna ändringarna i namnlagen en betydande förenkling även av namnförordningen. Vissa bestämmelser utgår, såsom 3, 8 och 10 §§, andra kan förenklas betydligt, såsom 5 §. I sak oförändrade kvarstår l, 2, 4 och 9 §§.

1 § Paragrafen innehåller bestämmelser om kungörelse av ansökan om släktnamn. Frågan om kungörande har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.7.7.3). Paragrafen behålls oförändrad i sak.

2§ Paragrafen, som är oförändrad i förslaget, innehåller bestämmelse om föreläggande för sökanden att yttra sig över framställd invändning.

(3 §) Denna paragraf innehåller föreskrifter om handläggningen hos namnmyndigheten när denna finner rättens prövning enligt 12§ NL erforderlig. Med hänsyn till att l2§ NL andra meningen föreslås bli upphävd utgår även förevarande paragraf.

4§ Paragrafen innehåller bestämmelser om underrättelse från namnmyndigheten till pastorsämbetet om beslut i namnärenden. Ett par mindre redaktionella jämkningar föreslås. I gällande lydelse skils mellan beslut angående erhållande av namn och förklaring, att någon ej längre skall bära visst förnamn. Dessa båda fall har i förslaget tagits samman under beteckningen

Släkmamn 193

”beslut om bifall till ansökan i namnärende”. Med hänsyn till föreskriften i l5§ folkbokföringskungörelsen (1967:495), att barns förnamn antecknas i födelse- och dopboken i barnets födelsehemort, har tillagts en bestämmelse av innehåll att även pastorsämbetet i födelsehemorten skall underrättas i fråga om förnamn.

5§ Denna paragraf innehåller bestämmelser om namnbevis. Grundregeln om namnbevis finns i 36 § NL. Den innehåller att, när ansökan om namn bifallits, namnmyndigheten skall sedan beslutet vunnit laga kraft utfärda namnbevis till sökanden. Enligt första stycket i 5§ namnförordningen skall namnbevis utfärdas för varje sökande särskilt. Dock må, sägs det vidare, bevis rörande släktnamn utfärdas gemensamt för man och hustru samt deras barn, som ej fyllt 18 år. Denna särbestämmelse sammanhänger med 13 och 14 §§ NL. Den förra innehåller bestämmelser om barn såsom biperson och den senare bestämmelsen, att makar med samma släktnamn kan endast gemensamt förvärva annat släktnamn. Dessa båda paragrafer i namnlagen föreslås enligt vad som anförts i det föregående bli upphävda (avsnitten 2.7.5.6 och 2.7.5.7). Innebörden härav är att såväl vardera maken som varje barn blir självständig förvärvare av släktnamn. Namnbevis bör då egentligen också utfärdas särskilt för var och en. Särskilt när det gäller makar skulle därmed bli klart, att var och en självständigt förvärvat det nya namnet och missförstånd inte så lätt behöva uppkomma därom att, när makarna har namngemenskap, bara den ena är förvärvare på grund av ansökningen och den andra - den som tidigare - så att säga bara följer med, jfr det anförda förvärvat den förres släktnamn i avsnitt 2.7.5.6. Skulle makar eller makar och barn likväl vilja av någon anledning få gemensamt namnbevis, synes å andra sidan anledning inte föreligga till att hindra det. Det gäller bara att sökandena har klart för sig att någon rättslig skillnad inte föreligger mellan den ena och den andra formen av namnbevis. Huvudregeln bör dock vara att bevis skall utfärdas för varje sökande särskilt. Att märka är att enligt vad som anförts i avsnitt 2.7.5.6 och vid 30§ i förslaget till ändring i namnlagen en naturlig väg är att endast den ena maken gör ansökan om nytt släktnamn, varefter den andra maken och barn ansluter sig till namnet genom anmälan hos pastorsämbetet. Andra stycket i nu gällande lydelse avser det fallet att hustru efter ansökan erhållit rätt att under äktenskap behålla annat släktnamn än det hon hade som ogift. Detta fall av ansökan utgår enligt de föreslagna ändringarna i namnlagen. Andra stycket i 5§ namnförordningen bör följaktligen också utgå. I enlighet med det anförda innehåller förslaget i 5§ att

huvudregeln,

namnbevis skall utfärdas särskilt för varje sökande. Därtill fogas bestämmelsen, att bevis rörande släktnamn dock kan på begäran utfärdas gemensamt för man och hustru samt deras barn, som ej fyllt 18 år.

194 Släktnamn

(6 §)

Paragrafen upphävdes år 1967.

7§ Denna paragraf innehåller bestämmelserna om avgift i ansökningsärenden. har behandlats särskilt i den allmänna motiveringen i avsnitt Avgiftsfrågan 2.7.7.4. I enlighet med vad där anförts föreslås till en början den ändringen om 20 kronor för varje namnförslag utöver tre som framatt tilläggsavgiften förs skall slopas. Vidare föreslås en viss diiferentiering av avgiften. Förslaget innebär sålunda att en lägre avgift om 50 kronor utgår i ärenden angående eller sådan ändring av utländskt släktnamn som innebär stavningsändring en anpassning av namnet till svenska förhållanden. I övriga ärenden är avgiften enligt förslaget oförändrad 200 kronor. Slutligen har med hänsyn till den föreslagna jämkningen i 5§ gjorts den ändringen i fråga om avgiftsbestämmelsen för makar och barn att avgift såsom för en sökande skall begär gemensamt namnbevis. erläggas när de med stöd av 5§

(8 §) om underrättelseskyldighet för domstol I paragrafen ges f. n. bestämmelse till namnmyndigheten, när domstolen i ärende som avses i i förhållande inte vara förenligt med barnets bästa. Paragrafen före- 3 § funnit namnbytet slås i likhet med 3§ skola utgå.

9§ Paragrafen, som innehåller bestämmelser om domstols uppgiftsskyldighet i vissa namnfrågor, behålls oförändrad i förslaget så när som på vissa redaktionella jämkningar.

lO§ Enligt lO§ namnförordningen skall anmälan, som enligt 27 § NL får göras hos annan myndighet än pastor, göras hos utrikesdepartementet. till Som framgår av vad som anförts vid 27§ första stycket i förslaget lag om ändring i namnlagen innebär nämnda förslag att det direkt i namnhos utrikesdepartementet. lagen sägs ut att anmälan som här avses skall göras Förevarande bestämmelse i namnförordningen föreslås därför skola utgå. l stället upptas som 10 § i förslaget en bestämmelse om att riksskatteverket som behövs för namnlagens tillämpning i ärenden meddelar anvisningar hos pastorsämbetena, i den mån det ej ankommer på annan. Bestämmelsen för annan myndighet att meddela är avsedd att utgöra det förordnande närmare föreskrifter som möjliggjorts genom det föreslagna tillägget till 43 § i förslaget till lag om ändring i namnlagen.

Släktnamn 195

2.8.3 Förslaget till förordning om ändring i

folkbokförings-

kungörelsen (1 96 7:495)

De föreslagna ändringarna i namnlagen rörande makars och barns släktnamn föranleder vissa följdändringar i folkbokföringskungörelsen. De avser l, 31 och 35 §§.

l §

I l § folkbokföringskungörelsen ges vissa definitioner. Bl. a. anges i andra stycket att med efternamn avses släktnamn eller och släkttilläggsnamn namn. Enligt förslaget till ändring i namnlagen ändras tillbeteckningen läggsnamn till mellannamn. Detta föranleder utbyte av ordet tilläggsnamn mot mellannamn i förevarande paragraf. En annan terminologisk ändring som ej föranleds av förevarande förslag men som kan beröras här gäller l3§ begravningskungörelsen (1963:540). Där föreskrivs bl. a. att i eldbegängelsejournal vid krematorium skall antecknas de avlidnas för- och tillnamn. Ordet tillnamn bör i överensstämmelse med folkbokföringskungörelsens terminologi ändras till efternamn. Därmed avses enligt förevarande förslag släktnamn eller mellannamn och släktnamn.

31§

Denna paragraf innehåller vissa bestämmelser om underrättelse från vigselförrättare till pastorsämbete om vigsel. I en andra mening innehåller paragrafen att, om hustrun till vigselförrättaren anmält att hon ämnar behålla det släktnamn som tillkom henne vid äktenskapets underrättelsen ingående, skall innehålla uppgift om anmälningen. Förslaget till ändring i namnlagen innehåller ej någon motsvarighet till sådan anmälan till vigselförrättaren som nu sagts. Andra meningen har därför lätt utgå.

35§

Enligt 35 § folkbokföringskungörelsen skall pastorsämbete genast underrätta namnmyndigheten om en persons efternamn, när personen blivit svensk medborgare eller svensk medborgare förvärvat utländskt namn på annat sätt än efter ansökan hos namnmyndigheten. Vidare föreskrivs att för kvinna som är eller varit gift även hennes namn som ogift skall meddelas. Denna senare uppgift bör med hänsyn till att enligt förslaget till ändring i namnlagen även mannen kan förvärva släktnamn

på grund av äktenskap avse både

man och kvinna. Föreskriften har ändrats i enlighet härmed.

3 Förnamn

3.1 Gällande rätt

Bestämmelser om förnamn meddelas i 23-26 §§ NL. De är fördelade så att 23 § innehåller grundläggande bestämmelser om att förnamn skall ges bam och anmälas till pastorsämbetet, 24§ ger bestämmelser om tillägg av förnamn, 25 § reglerar utbyte av förnamn och annan ändring samt slutligen 26§ föreskriver hur förnamn skall vara beskaffat. Enligt 23 § NL skall barn, om det lever, ges förnamn inom sex månader efter födelsen. Denna namngivning förutsätts kunna ske vid dop eller motsvarande religiös förrättning eller också helt forrnlöst. Förnamn skall anmälas hos pastorsämbetet. Har förnamn givits annorledes än vid dop inom svenska kyrkan skall anmälan till pastorsämbetet göras inom sexmånadersfristen. Har namngivningen skett vid dop inom svenska kyrkan behöver anmälan inte göras av barnets företrädare. Det åligger nämligen dopförrättaren enligt 27 § folkbokföringskungörelsen (1967:495) att underrätta pastorsämbetet om dop i svenska kyrkans ordning. I 24 § ñnns regler om tillägg av förnamn. Den som har förvärvat förnamn enligt 23 § kan erhålla ytterligare förnamn vid dop eller motsvarande religiös förrättning. Sker namngivningen vid dop inom svenska kyrkan behövs ingen särskild anmälan till pastorsämbetet. Görs tillägget däremot vid dop eller motsvarande religiös ceremoni inom annat samfund än svenska kyrkan skall det tillagda namnet anmälas hos pastorsämbetet. Förnamn kan också tilläggas efter ansökan hos namnmyndigheten, om särskilda skäl därtill föreligger. Bestämmelser om ändring av Förnamn finns i 25 §. Enligt dessa kan den som redan har förnamn efter ansökan hos namnmyndigheten erhålla annat förnamn i stället eller också vinna förklaring att han ej längre skall bära visst förnamn, allt under förutsättning att synnerliga skäl därtill föreligger. Det innebär att ett eller flera förnamn kan bytas ut (Karin mot Kajsa, Anna Maria mot Ann-Marie), stavningen ändras (från Gustav till Gustaf), ordningsföljden mellan flera namn ändras (från Per Erik Ivar till Ivar Per Erik) eller också ett eller flera namn strykas. Enligt 26 § ställs vissa krav på jörnamnets form. Som förnamn får sålunda inte godkännas namn som kan väcka anstöt eller som kan antas leda till obehag för bäraren eller som eljest uppenbarligen ej är lämpligt som förnamn. Fråga om förnamns beskafTenhet prövas av pastor vid anmälan och av namnmyndigheten vid ansökan. Om förnamn ges vid dop inom svenska kyrkan

198 Förnamn

förutsätts att dopförrättaren iakttar motsvarande föreskrift i ett tillägg till kap. 3 kyrkolagen om förnamns beskaffenhet. Pastor anses med hänsyn ett vid sådant dop givet förnamn. Har härtill böra utan prövning godkänna barn däremot erhållit förnamn vid dop inom annat trossamfund än svenska om han kyrkan kan pastor vid anmälan om namnet vägra godkännande, finner namnet strida mot 26 § NL. Detsamma gäller förnamn som ges vid motsvarande religiös ceremoni inom annat trossamfund. den i 23 § NL föreskrivna skyldigheten att anmäla fornamn finns Angående ytterligare bestämmelser i fo]kbokforingsförordningen (1967:198). Sker ej anmälan, kan pastorsämbetet enligt 57§ andra stycket, jämfört med 30§ folkbokföringsförordningen förelägga vårdnadshavaren att tredje stycket, inom viss tid fullgöra sin skyldighet. Efterkommes inte föreläggandet kan ämbetet anlita biträde av länsstyrelsen, som kan bestämma lämpligt vite för fortsatt försummelse. Mot sådant beslut av länsstyrelsen kan talan föras hos kammarrätten. Försuttet vite döms ut av länsskatterätten på anmälan av länsstyrelsen. Saknas, sedan vite utdömts, alltjämt namnanmälan, kan länsstyrelsen förelägga vårdnadshavaren vid nytt, förhöjt vite att fullgöra anmälningsplikten.

3.2 Reforrnönskemål

I den skrivelse till chefen för justitiedepartementet som namnmyndigheten 1972 med önskemål om översyn av namnlagen och som avgav i februari nämnts inledningsvis i avsnitt 2.3 berördes även i någon mån frågor om förnamn. Antalet ärenden om ändring eller tillägg av förnamn har enligt skrivelsen hos stigit på senare tid, beroende till stor del på ett ökat behov allmänheten av att nå överensstämmelse mellan faktiskt namnbruk och det namn som finns antecknat i de officiella registren. l samma riktning verkat det rätt stora antalet av har enligt namnmyndigheten adoptioner utländska barn och det stigande antalet invandrare. Därmed har följt anom ändring av utländska fornamn till motsvarande eller i husökningar vudsak likalydande försvenskade eller svenska namn. Enligt namnmyndigheten är föreskrifterna i 24 och 25 §§ NL om tillägg och ändring av förnamn ofta svåra att tillämpa. Det har sålunda visat sig inte vara praktiskt möjligt att dra en gräns mellan fall, då tillägg av förnamn bör medges, och fall, då ändring av förnamn kan tillåtas. Det sägs vara omöjligt att i praktiken uppställa strängare krav (”synnerliga skäl”) för ändring eller byte av förnamn än för tillägg av förnamn (”särskilda skäl”). I många fall, menar namnmyndigheten, är det bättre att tillåta ändring eller förnamn än att medge tillägg av ytterligare förnamn. utbyte av ett befintligt I riksdagen ställdes år 1975 en enkel fråga till chefen för handelsdepartementet som råder i kostnadshänseende när det angående de olikheter gäller tillägg av förnamn åt adoptivbarn, beroende på om namnet kan ges barnet vid dop eller inte, vilket i sin tur kan vara avhängigt av om barnet är döpt eller inte* Departementschefen hänvisade i sitt svar till tidigare 1 nu förevarande utredningsarbete. Även i annat sammanhang har motsva- Riksdagsprotokoll 1975/76 nr 71, § 7. rande anmärkning framställts mot avgift i förnamnsärende.

Förnamn 199

En länsstyrelse har i en år 1975 i visst namnärende upprättad promemoria som överlämnats från justitiedepartementet till namnlagsutredningen ifrågasatt, om inte bestämmelserna i folkbokföringsförordningen om påföljd i form av vitesföreläggande vid utebliven anmälan av förnamn borde upphävas. l utredningens direktiv har ej tagits upp någon fråga om förnamn.

3.3 Utredningens överväganden

3.3.1 Förvärv av förnamn

Frånsett den från länsstyrelsehåll väckta frågan om att slopa möjligheten till vitesföreläggande vid utebliven anmälan av förnamn (avsnitt 3.2) har ej framkommit några önskemål om ändringar beträffande de grundläggande bestämmelserna i 23 § NL om förnamn. Utredningen har likväl funnit anledning att beröra dessa regler, främst från systematisk synpunkt. Till skillnad från vad som gäller beträffande släktnamn är lagen i fråga om förnamn oklar såvitt angår själva förvärvet av namnet. Enligt23 § NL skall barn, om det lever, ”givas förnamn inom sex månader efter födelsen. Vidare föreskrivs att, om förnamn givits annorledes än vid dop inom svenska kyrkan, namnet skall före utgången av nämnda tid ”anmälas hos pastor”. Enligt 26 § NL får som förnamn inte godkännas namn, som inte uppfyller vissa där angivna krav. Denna prövning görs av pastorsämbetet vid anmälan av förnamn och av namnmyndigheten när ansökan görs enligt 24 eller 25 § om tillägg av eller ändring av förnamn. Av dessa regler sammanställda med varandra framgår, att förvärvet av förnamn enligt 23§ inte blir klart förrän anmälan godtagits. Från denna ordning görs dock undantag för det fallet att förnamnet ges vid dop inom svenska kyrkan. I sådant fall förutsätts dopförrättaren iaktta den regel om förnamns beskaffenhet som givits i tillägg till kap. 3 kyrkolagen och som överensstämmer med 26§ NL. Ytterligare prövning av det begärda namnet sker då inte. Innebörden härav är, att förnamnsförvärvet i detta senare fall blir definitivt redan vid dopet, dvs. vid förnamnsgivningen, medan förvärvet i övriga fall blir definitivt först genom anmälan. Olägenheterna av denna oklarhet är, det måste medges, inte särskilt besvärande. Men ordningen innebär en lagteknisk ofullkomlighet jämfört med vad som gäller angående släktnamn. Det kunde därför vara skäl att söka få till stånd en mera enhetlig reglering i fråga om förvärv av förnamn. Saken diskuterades vid namnlagens tillkomst. Namnrättskommittén föreslog en uttrycklig regel av innehåll, att förnamn förvärvas genom att namnet antecknas i kyrkobok. Därutöver innehöll kommitténs förslag regler om hur förnamn dessförinnan kunde ges, antas eller eljest erhållas. Förnamnet kunde enligt förslaget ges fonnlöst eller vid dop eller motsvarande religiös förrättning. Den som vid dop eller sådan förrättning fyllt 18 år kunde därvid anta förnamnl Under remissbehandlingen riktades kritik mot kom- 1 Betänkandet (SOU mitténs förslag från ett par häll. Hovrätten över Skåne och Blekinge ansåg 1960:5) s. 20, 25 och 26 §§ det sålunda ej erforderligt att meddela särskild föreskrift om att förnamn i förslaget till namnlag. Se förvärvas genom att antecknas i kyrkobok. Statistiska centralbyrån även prop. 1963:37 s. 124. anförde,

200 Förnamn

att till förnamn inte syntes vara knutna sådana rättsliga intressen att lagstiftningen mer än dittills behövde befatta sig med tidpunkten för förvärvet. I all synnerhet befarade centralbyrån, att förslaget kunde vålla irritation genom det brott det innebar med den hävdvunna uppfattningen, att förnamnet förvärvades genom dopet. Föredragande departementschefen sade sig för sin del anse det vara ett riktigare betraktelsesätt att förnamn förvärvades i och med att namnet gavs eller erhölls på sätt stadgades i lagen.

Den föreslagna bestämmelsen om förvärv borde därför utgå?

Mot bakgrunden av vad som sålunda förekom under förarbetena till namnlagen kan det kanske tyckas beskäftigt att nu röra i saken. Utredningen vill ändå fasta uppmärksamheten på rådande oklarhet genom ett ändringsförslag. Alldeles utan praktisk betydelse är det för övrigt inte hur frågan löses lagtekniskt. Tidpunkten för själva förvärvet av förnamnet är nämligen avgörande för huruvida därefter tillägg av nytt förnamn eller annan ändring av förnamn kan ske. Sedan förnamn förvärvats kan enligt nuvarande ordning t. ex. utbyte av förnamn ske endast enligt 25§ efter ansökan hos namnmyndigheten, om synnerliga skäl föreligger, medan tillägg av förnamn kan ske antingen enligt 24§ första stycket vid dop eller motsvarande religiös förrättning, utan att särskilda skäl föreligger, eller också enligt 24§ andra stycket efter ansökan hos namnmyndigheten, om särskilda skäl föreligger. Att märka är också att lagen sviktar i terminologin, i det att den i 24§ första stycket talar om det fallet att förnamn ”givits” enligt 23§ men i och 25§ talar om den som ”förvärvat” förnamn. 24§ andra stycket För att full klarhet skall råda därom, när förvärv av förnamn skett, och det därmed också skall stå klart vilka bestämmelser som gäller i fortsättningen för en person i fråga om hans förnamn vill utredningen förorda förvärvas Med anmälan en ordning enligt vilken förnamn genom anmälan. avses då den anmälan som görs hos pastorsämbetet i den församling där barnet är eller skall vara kyrkobokfört, se 27 § i förslaget till lag om ändring i namnlagen, överensstämmande med 27§ NL. Innebörden av en sådan ordning är fullt klar i det fall att förnamnet formlöst och anmäls till pastorsämbetet. Anmälan görs enligt 41 § givits i nämnda förslag, liksom enligt 42§ NL, av vårdnadshavaren för barnet. Saken är likaledes fullt klar, när anmälan görs efter dop eller annan religiös inom annat trossamfund än svenska kyrkan. Men i det fall då förrättning förnamn ges vid dop inom svenska kyrkan och dopförrättaren är pastor i den församling där anmälan skall göras kan någon oklarhet om innebörden av en ordning som den nu förordade kvarstå. Med pastor avses enligt l och 6 §§ folkbokföringskungörelsen (1967:495) kyrkoherde eller annan präst som svarar för kyrkobokföringen. I sådant fall är det inte mycken mening med att av barnets vårdnadshavare kräva särskild anmälan hos pastorsämbetet. Den föreslagna ordningen bör därför innebära, att i sådant fall anmälan anses fullgjord genom vad som förekommit vid dopet. För det fall att annan präst inom församlingen än den som svarar för kyrkobokföringen är dopförrättare bör ordningen innebära, att anmälan görs genom dopförrättaren. Detsamma bör gälla när dopet förrättas inom svenska kyrkan av präst utom församlingen. Som tidigare nämnts skall enligt 27§ folkbokföringskungö- 2 Prop. 1963:37 s. 125; relsen underrättelse om dop i svenska kyrkans ordning genast sändas av NJA n 1963 s. 136. i den församling där dopet skall antecknas. dopförrättaren till pastorsämbetet

Förnamn 201

Med en ordning enligt vad som nu förordats blir klarlagt när förnamn förvärvats. När förvärv av förnamn sålunda skett kan ytterligare förvärv ej äga rum annat än enligt lagens bestämmelser om tillägg eller ändring av förnamn. Härav följer t. ex. att, om föräldrar strax efter barns födelse gör anmälan till pastorsämbetet om förnamn, de vid därefter följande dop inte kan ge barnet annat förnamn i stället för ett redan anmält. En ändring i form av utbyte av förnamn måste då följa namnlagens bestämmelser om ändring av förnamn. Däremot är alldeles klart att ändring och tillägg av förnamn kan ske hur fritt som helst när förnamn väl, enligt namnlagens terminologi, ”givits” men ännu inte anmälts. Att märka är därvid att förslaget innebär, att anmälan skall anses ha skett vid dop inom svenska kyrkan endast när dopet förrättats av pastor i den församling där anmälan skall göras. För närvarande är lagens terminologi att förnamn ”ges” vid dopet. Detta senare innebär, att förvärv av förnamn enligt gällande rätt kan äga rum både genom förnamnsgivning - när denna sker vid dop inom svenska kyrkan - och genom nämligen anmälan - i övriga fall. Förslaget innebär så till vida inte någon ändring i förhållande till gällande rätt som förnamnsförvärvet i fall som nyss nämnts blir klart redan i och med dopet. Men den formella skillnaden föreligger att det som sker vid dopet anses enligt förslaget som anmälan av förnamn, medan det enligt gällande rätt innebär förnamnsgivning. På så sätt erhålls genom förslaget den enhetliga ordningen att fornamn alltid förvärvas genom anmälan. Genom att förnamn sålunda alltid förvärvas genom anmälan blir ingen skillnad mellan olika sätt på vilka fornamn ges. Därmed försvinner all grund för den på sina håll rådande uppfattningen, att skillnad skulle råda mellan förnamn som givits vid dop och förnamn som givits i annan ordning. En tanke bakom förslaget är också att med dop inom svenska kyrkan skall jämställas dop eller annan religiös förrättning inom annat trossamfund. Att dop inom svenska kyrkan likväl fått en särställning när det gäller anmälan sammanhänger med att folkbokföringen ligger hos pastorsämbetena. Termen förnamn har enligt uppgift givit upphov till tvekan, om den avser ett enda förnamn eller om den, när en person har flera förnamn, innefattar alla förnamnen. Innebörden har betydelse för frågan, huruvida en sedermera ifrågasatt ändring innebär tillägg av förnamn eller ändring av förnamn. Den naturliga innebörden av termen är enligt utredningens mening att den avser ett enda förnamn. I klarhetens intresse synes detta böra komma till uttryck i lagen. Som anförts i avsnitt 3.2 har fråga väckts om att upphäva bestämmelserna i folkbokföringsförordningen (1967:198) om påföljd i form av vitesföreläggande vid utebliven anmälan av förnamn. Enligt utredningens mening är det inte tillrådligt att avstå från det påtryckningsmedel som vitesföreläggandet innebär. Både for barnet självt och for det allmänna måste det anses vara av betydelse att barnet ges förnamn. Barnet bör ju ha ett tilltalsnamn och det bör i olika sammanhang kunna av myndigheter och andra betecknas med fullständigt namn. Personnumret räcker visserligen som identifikationsmedel men kan inte ersätta namnet i alla sammanhang.

202 Förnamn

3.3.2 Tillägg och ändring av förnamn 3.3.2.1 Inledning Av framställningen om gällande rätt i avsnitt 3.1 framgår, att namnlagen skiljer mellan tillägg av fornamn och ändring av förnamn. Villkoren är strängare för ändring än för tillägg. Til/ägg av förnamn regleras i 24 §. Det kan ske på två sätt. Antingen kan enligt första stycket ytterligare förnamn ges vid dop eller motsvarande religiös förrättning eller också kan enligt andra stycket ytterligare förnamn erhållas efter ansökan hos namnmyndigheten. Första stycket uppställer ej särskilt villkor för tillägget, medan för tillägg enligt andra stycket krävs särskilda skäl. Denna egendomliga skillnad, som ligger i att särskilda skäl krävs för namntillägg i administrativ väg men inte för namntillägg i samband med religiös akt, synes vara betingad både av religiösa motiv och av tradition. Dopet har av ålder haft en central betydelse för förnamnsgivningen. Före namnlagens ikraftträdande kunde enligt då gällande folkbokföringsförordning (1946:469) tillägg till förnamn, som var infört i födelse- och dopboken, inte ske utan att det nya namnet givits vid dop inom svenska kyrkan. Utan hinder därav fick dock enligt förordningen riksbyrån för folkbokföringen på ansökan medge tillägg av förnamn, om synnerliga skäl förelåg därtill. Denna både av religiösa motiv och av tradition betingade förnamnsgivning behölls i namnlagen. I överensstämmelse med religionsfrihetens bud begränsades den dock inte till dop inom svenska kyrkan utan utsträcktes till dop eller motsvarande religiösa förrättningar inom andra trossamfund. Samtidigt skedde en uppmjukning av villkoren för tillägg av förnamn i administrativ väg, i det att endast särskilda, ej synnerliga skäl skulle behöva åberopas. För ändring av förnamn finns bestämmelse i 25 § NL. Enligt denna kan den som förvärvat förnamn få förnamnet utbytt eller struket efter ansökan hos namnmyndigheten, om synnerliga skäl därtill föreligger. Bestämmelsen överensstämmer i sak med vad som tidigare gällde enligt förut nämnda folkbokföringsförordning. Enligt denna fick i kyrkobok infört förnamn i princip inte ändras. Kunde synnerliga skäl förebringas, fick dock riksbyrån för folkbokföringen på ansökan medge ändring av förnamn. Som framgår av avsnitt 3.2 har antalet ansökningar om tillägg eller ändring av förnamn ökat på senare tid. Enligt uppgift har antalet stigit till omkring l 100 om året från att tidigare ha hållit sig omkring 500. Fall som ansetts böra särskilt uppmärksammas är ansökningar rörande förnamn för utländska barn, som adopteras här i landet, och for vuxna utlänningar som erhåller svenskt medborgarskap. Vidare anses bland ändringsfallen böra särskilt uppmärksammas ansökningar om ändrad ordningsföljd mellan flera förnamn och om ändrad stavning av förnamn. Slutligen bör också beaktas den skillnad i kostnader som uppkommer vid tillägg av förnamn, beroende på om det sker med tillämpning av första eller andra stycket i 24§ NL. Oavsett hur ett ändringsförslag kommer att gestalta sig synes anledning saknas att frångå den disposition av bestämmelserna som namnlagen har. Bestämmelser om tillägg av förnamn bör sålunda tas samman för sig i en

Förnamn 203

paragraf och bestämmelser om utbyte av förnamn eller annan ändring meddelas i en paragraf för sig.

3.3.2.2 Tillägg av förnamn Till en början bör i fråga om tillägg av förnamn den nuvarande skillnaden mellan första och andra styckena i 24 § NL upphävas. Särskilt när det gäller tillägg av förnamn för barn som adopteras måste det anses otillfredsställande att sådant tillägg inte skall kunna vinnas i alla fall på samma villkor. För den som inte kan eller inte vill vinna namntillägg i samband med religiös akt gäller inte bara villkoret, att särskilda skäl måste föreligga, utan han måste dessutom erlägga ansökningsavgift till namnmyndigheten, f. n. 200 kronor. Någon olägenhet synes inte vara förenad med att det särskilda villkoret för namntillägg efter ansökan hos namnmyndigheten slopas. l förhållande till gällande rätt innebär en sådan ändring, att möjligheterna till tillägg av förnamn i administrativ väg underlättas. Sakliga skäl utöver det redan nämnda kan anföras för en sådan uppmjukning. Med dataregistreringen har det blivit svårare än tidigare att i olika bevis få ett tilltalsnamn infört som inte finns i de officiella registren. Den som sedan barndomen kommit att använda ett annat tilltalsnamn än något av de egentliga förnamnen har därmed fått större behov av att kunna få tilltalsnamnet infört i folkbokföringen. Den förordade ändringen underlättar sådant tillägg. Likaså blir det lättare för exempelvis utlänningar, som vinner svenskt medborgarskap, att få ett svenskt eller försvenskat förnamn tillagt till tidigare förvärvade utländska förnamn. Liksom när det gäller det första förvärvet av förnamn (se avsnitt 3.3.1) bör ett sedermera tillagt förnamn förvärvas genom anmälan. Nuvarande bestämmelse i 24§ första stycket NL om tillägg av förnamn vid dop eller motsvarande religiös förrättning bör följaktligen ändras i tenninologiskt hänseende, sä att överensstämmelse nås med grundreglerna om förvärv av förnamn. Även när det gäller tillägg av förnamn bör i fall då det sker vid dop förrättat av pastor i den församling där anmälan skall göras, anmälan anses fullgjord genom dopet. En sådan ny bestämmelse om tillägg av förnamn genom anmälan som nu förordats träder också naturligen i stället för den gällande bestämmelsen i 24 § andra stycket NL om tillägg av förnamn efter ansökan hos namnmyndigheten. Införs en sådan lättnad i möjligheterna att förvärva ytterligare förnamn genom anmälan, inställer sig frågan, om något slags spärr behövs mot upprepade anmälningar. Även om personnumret är det främsta identifikationsmedlet, kan inte bortses från att en persons förnamn i det dagliga livet har betydelse som identilikationsmedel, särskilt för den som har ett vanligt släktnamn. Ideliga namntillägg synes därför böra hindras. Frågan torde dock ha jämförelsevis ringa praktisk betydelse, eftersom ett ökat antal förnamn snarare torde bli en börda för personen i fråga än till fördel. Det vill synas som om en reglering lämpligen kan anknytas till gällande ordning på det sättet, att namntillägg genom anmälan tillåts en gång och att namntillägg därefter får ske efter ansökan hos namnmyndigheten, när särskilda skäl föreligger. Utredningen förordar en sådan ordning. Skäl torde saknas till en begränsning av det antal förnamn som får tilläggas för varje gång.

204 Förnamn

3.3.2.3 Ändring av förnamn

När det gäller ändring av förnamn framträder intresset av namnstabilitet starkare än när fråga är enbart om tillägg av förnamn. Beträffande annan ändring än sådan som innebär tillägg av ytterligare förnamn synes därför i princip inte kunna genomföras någon större lättnad i villkoren för ändring. I fråga om två slags ändringar synes dock en sådan lättnad böra övervägas. Det gäller ändring av ordningsföljden mellan flera förnamn och ändring av stavningen av förnamn.

Ändring av ordningsfdljden mellan flera förnamn innebär sådan ändring

i fråga om förnamn som kräver ansökan hos namnmyndigheten och prövning enligt 25 § NL. I ett hänseende synes en lättnad i villkoren för ändring böra genomföras. Det gäller fall då det namn en person använder som tilltalsnamn inte står först i raden av förnamn. För den som har flera förnamn finns ingen särskild markering av tilltalsnamn i t. ex. dataregister. Myndigheterna använder genomgående det först antecknade namnet som tilltalsnamn. Detta uppfattas många gånger som besvärande av den enskilde. Starka skäl får anses föreligga för att han i sådant fall skall utan onödig omgång kunna få tilltalsnamnet placerat först i namnraden. En sådan ordning kan för övrigt vara önskvärd även från det allmännas synpunkt. Utredningen förordar därför, att den som har flera förnamn skall genom anmälan hos pastorsämbetet kunna få tilltalsnamnet placerat först bland förnamnen. Den som i dag vill få stavningen av förnamn ändrad kan få detta endast efter ansökan hos namnmyndigheten. Ansökningen anses avse utbyte av förnamn och för bifall krävs även här enligt 25 § NL synnerliga skäl. När det gäller släktnamn har utredningen i det föregående (avsnitt 2.7.5.4) förordat vissa lättnader i fråga om stavningsändring. En särskild regel föreslås sålunda av innehåll, att enkel ändring av stavningen av ett icke särskiljande släktnamn får göras genom anmälan hos pastorsämbetet. Och i fråga om övriga stavningsändringar- som är att anse som byte av släktnamn -föreslås reducerad ansökningsavgift (se avsnitt 2.7.7.4). I fråga om förnamn behöver inte intresset av namnskydd beaktas såsom i fråga om släktnamn. Ändrad stavning av förnamn kan aldrig leda till konflikt med annans namnskydd. I princip möter därför inte hinder att i fråga om förnamn gå längre. Däremot kan risk föreligga för att förnamnet genom stavningsändring ändrar karaktär i sådan mån att det blir att betrakta som ett nytt namn. För att såvitt möjligt undgå den risken bör en bestämmelse om rätt att genom anmälan ändra stavningen av förnamn begränsas till att avse sådan ändring som inte medför att namnets uttal ändras. En ändring från Marie till Mary eller från Elsie till Else bör t. ex. inte få ske genom anmälan. Sådan ändring får prövas av namnmyndigheten. Däremot bör t. ex. en sådan ändring som innebär borttagande av ett bindestreck eller tillfogande av bindestreck kunna ske genom anmälan. En särskild bestämmelse om begränsning i möjligheten till stavningsändring genom anmälan för att hindra upprepade stavningsändringar fram och tillbaka beträffande samma förnamn torde inte behövas. En ordning som den nu förordade kommer även t. ex. utlänning, som blir svensk medborgare, till godo. Han får samma rätt som infödd svensk att genom anmälan ändra stavningen av förnamn. När det gäller stavningen

Förnamn 205

av utländskt förnamn kan i vissa fall tvekan uppstå, huruvida fråga är enbart om ändrad stavning. Ofta inträffar i fall, då en översättning till svenska av ett utländskt förnamn önskas, att namnet lär ett helt annat uttal, låt vara att det i praktiken är fråga om samma namn. En ändring från Krystyna till Kristina synes kunna anses som stavningsändring. Mera tveksam är emellertid en ändring från Heinrich till Henrik. Än mer gäller detta när den som heter Istvan vill översätta namnet till det motsvarande svenska namnet Stefan. På pastorsämbetena torde normalt fä ankomma att godta endast sådana anmälningar som ej påtagligt innebär ändring av uttalet. I andra fall får sökanden hänvisas till namnmyndigheten. Till frågor rörande utländska medborgare i övrigt återkommer framställningen i avdelningen om internationellträttsliga frågor. När det gäller ändring avEmamn iövrigr kan ifrågasättas, om den restriktiva linje som fått sitt uttryck i kravet på synnerliga skäl bör behållas. Enligt vad namnmyndigheten anfört i sin tidigare nämnda skrivelse (avsnitt 3.2) har det i praktiken visat sig svårt att ställa strängare krav för utbyte eller annan ändring av förnamn än för tillägg av förnamn. I många fall är det enligt myndigheten bättre att tillåta ändring eller utbyte av ett förnamn än att medge tillägg av ytterligare förnamn. Med hänsyn till de erfarenheter av gällande lagstiftning namnmyndigheten gjort finner utredningen skäl föreslå den ändringen att nuvarande krav på synnerliga skäl mjukas upp till krav på särskilda skäl. Därmed kommer enligt förslaget samma villkor att gälla för utbyte eller annan ändring av förnamn som för tillägg av förnamn efter ansökan hos namnmyndigheten.

3.3.2.4 Ansökningsavgift Ansökan hos namnmyndigheten är förenad med ansökningsavgift. Det gäller både ansökan om tillägg av förnamn och ansökan om utbyte eller annan ändring av förnamn. Avgiften är f. n. enligt 7 § namnförordningen (1963:528) 200 kronor. Såvitt angår förnamn har kritik riktats särskilt mot att avgift krävs för tillägg eller utbyte av förnamn för utländska barn, som adopteras här i landet. Frågan om ansökningsavgift har i det föregående behandlats särskilt när det gäller ärenden rörande släktnamn (avsnitt 2.7.7.4). Som framgår där har utredningen stannat för att föreslå en förmånlig behandling av ärenden angående stavningsändring och angående anpassning av utländskt släktnamn till svenska förhållanden. För dessa ärenden har förordats en reducerad avgift om 50 kronor i stället för den normala, 200 kronor. Även i fråga om förnamn finns vissa slags ärenden som synes böra behandlas förmånligare än andra i avgiftshänseende. Det gäller liksom beträffande släktnamn sådana ärenden som avser stavningsändring. Vidare hör hit ansökningar om sådan ändring av ordningsföljden mellan flera förnamn att tilltalsnamnet kommer först i raden. Ärenden av detta slag är till stor del föranledda av samhället självt genom dataregistreringen, som inte tillåter någon markering av tilltalsnamnet på sätt som förut kunde ske när åtskilliga register byggde på uppgifter från den enskilde själv i vilka tilltalsnamnet var understruket. Slutligen kommer in i bilden ärenden angående tillägg eller ändring av förnamn för utländska barn som adopteras

206 Förnamn

här i landet. l anslutning därtill torde också böra beaktas andra adoptionsfall. Anledning kan knappast föreligga till att i fråga om adoptivbarn göra skillnad mellan utländska och svenska barn. Liksom när det gäller släktnamn får avgiftsfrågan beträffande förnamn sin lösning till största delen genom de ändringar som enligt det föregående föreslås rörande själva förfarandet. Möjligheterna att få förnamn tillagt genom anmälan vidgas sålunda (se avsnitt 3.3.2.1). Vidare förordas att ändring av ordningsföljden mellan flera förnamn i syfte att få tilltalsnamnet först i raden skall kunna genomföras genom anmälan. Detsamma gäller sådan ändring av stavningen av förnamn som inte medför att namnets uttal förändras. De ärenden som återstår blir egentligen bara ansökningar om sådana stavningsändringar som inte kan ske genom anmälan. Utredningen vill förorda att dessa ärenden i avgiftshänseende behandlas på samma sätt som motsvarande släktnamnsärenden. För ansökan om stavningsändring föreslås sålunda en reducerad avgift om 50 kronor. Dänned blir skillnaden inte så stor mellan sådana ärenden som kan gå anmälningsvägen och därmed blir avgiftsfria och sådana ärenden som måste gå ansökningsvägen. Angående ärenden om förnamn kan allmänt sägas, att de föranleder en enklare handläggning hos namnmyndigheten än ärenden rörande släktnamn. Kungörande sker aldrig och någon likhetsgranskning förekommer inte heller. Det kunde därför ifrågasättas att genomgående ha en lägre avgift för ansökningar i förnamnsärenden än för ansökningar rörande släktnamn. Utredningen har dock inte vågat gå så långt i fråga om avgiftssättningen.

3.3.3 F ömamns form

Namnlagen uppställer som tidigare nämnts (avsnitt 3.1) vissa krav på ett förnamns form för att namnet skall kunna godkännas. Som förnamn får sålunda enligt 26 § inte godkännas namn, som kan väcka anstöt eller som kan antas leda till obehag för bäraren eller som eljest uppenbarligen inte är lämpligt som förnamn. Önskemål om ändring i vad som sålunda föreskrivs föreligger inte. I det föregående har särskilt behandlats innebörden av kravet att som förnamn inte får godkännas namn som uppenbarligen inte är lämpligt som förnamn. Därmed åsyftas bl. a. namn av släktnamnstyp. Kravet har berörts med avseende på patronymikon (avsnitt 2.7.5.8). Här kan särskilt erinras om det missbruk som i fråga om patronymikon uppstått på senare tid genom att vissa förkortningsforrner begärs som förnamn. En annan fråga som rör förnamns form och som också behandlats i det föregående gäller bruket av gårdsnamn (se avsnitt 2.7.5.9). Utredningen har där förordat att en särskild regel införs, enligt vilken möjlighet bereds den som vill att som särskilt förnamn använda gårdsnamn, som enligt gammal sedvänja fortfarande är i bruk som tillnamn i vissa delar av landet. Genom en sådan regel Iegaliseras det bruk av gårdsnamn som vid namnlagens tillkomst ansågs böra få fortleval men som egentligen inte fick något utrymme inom namnlagens ram. lProp. 1963:37 s. 121; En sådan regel om gårdsnamn bör få sin plats i en särskild paragraf efter NJA Il 1963 S. 132. övriga bestämmelser om förnamn. Den behöver då inte uppfattas som ett

Förnamn 207

undantag från 26§ och därmed inte heller komma i konflikt med motsvarande regel i det förut nämnda tillägget till kap. 3 kyrkolagen. Regeln kan då också lättare ges ett innehåll som avviker från vad som gäller enligt bestämmelserna om förnamn. Dess innehåll synes nämligen böra vara av det enkla slaget att anmälan får göras hos pastorsämbetet om gårdsnamn, som någon vill använda, och att likaledes anmälan får göras hos pastorsämbetet när användningen av gårdsnamn upphör. Dänned erhålls för gårdsnamn en ordning i stil med den som föreslagits beträffande mellannamn. Gårdsnamnen torde böra skiljas från andra förnamn genom att de ges beteckningen särskilt förnamn. Deras särskilda natur synes också böra medföra att de inte antecknas i födelse- och dopboken utan förs in direkt i personakten och församlingsboken. En sådan ordning torde kräva ändring i 15 § folkbokföringskungörelsen (1967:495), enligt vilken i födelse- och dopboken skall antecknas barns födelsetid, härkomst, förnamn och dop. Ändringen bör gå ut på att vad som sålunda föreskrivs inte gäller sådant särskilt förnamn som avses här.

3.4 Specialmotivering

3.4.1 Förslaget till lag om ändring i namnlagen (1963:521) Som anförts i den allmänna motiveringen (avsnitt 3.3.2.1) behålls namnlagens disposition av bestämmelserna om förnamn i förslaget. I enlighet härmed innehåller förslaget i 23 § grundläggande regler om förvärv av förnamn, i 24§ regler om tillägg av förnamn, i 25§ regler om utbyte och annan ändring av förnamn samt i 26§ regler om förnamns form. Slutligen föreslås en ny paragraf, betecknad 26 a §, om gårdsnamn såsom särskilt förnamn.

23§ Paragrafen motsvarar 23 § NL och innehåller grundläggande regler om förvärv av förnamn. Enligt vad som anförts i den allmänna motiveringen (avsnitt 3.3.1) innebär förslaget i förhållande till gällande rätt den ändringen att det uttryckligen anges, att förnamn förvärvas genom anmälan. Förnamnsgivningen, som kan ske formlöst eller vid religiös akt, medför således i och för sig ej något förvärv av förnamn. Som anmärkts i den allmänna motiveringen torde nuvarande ordning innebära att förnamn förvärvas än genom anmälan, än genom förnamnsgivningen. Enligt förslaget förvärvas förnamn alltid genom anmälan. Första slycket innehåller i enlighet med det sagda, att barn skall, om det lever, ges förnamn som inom sex månader från födelsen skall anmälas hos pastorsämbetet. Till förtydligande av att ordet förnamn utgör beteckning för ett enda namn och inte för flera förnamn sammantagna sägs vidare i första stycket, att sådan anmälan får avse ett eller flera förnamn. l anslutning därtill kan anmärkas att det torde vara till fördel att i fall då flera förnamn förvärvas tilltalsnamnet sätts först. Slutligen anges uttryckligen i första stycket att förnamn förvärvas genom anmälningen.

208 Förnamn

Andra stycket innehåller en särbestämmelse för det fall att förnamn ges vid dop inom svenska kyrkan. Som framhållits i den allmänna motiveringen är det inte mycken mening med att kräva särskild anmälan till pastorsämbetet när namngivningen skett vid dop, som förrättats av pastor i den församling där anmälan skall göras. Detsamma gäller när dopet förrättats av annan präst som förordnats att på eget ansvar föra födelse- och dopboken i församlingen. För det fall att dop förrättas av annan präst inom svenska kyrkan innebär den föreslagna ordningen, såsom också framgår av den allmänna motiveringen, att anmälan görs genom dopförrättaren. De nu nämnda fallen av namngivning har sammanfattats i den särskilda regeln i andra stycket att, när förnamn givits vid dop inom svenska kyrkan, anmälan enligt första stycket görs av dopförrättaren. Denna regel är något oegentlig när det gäller de båda först nämnda fallen, dvs. när dopet förrättats av pastor eller annan for kyrkobokföringen ansvarig präst i den församling där anmälan skall göras. l dessa fall sker egentligen ingen anmälan alls, eftersom dopförrättaren och anmälningsmottagande präst är samma person. Andra stycket hade därför egentligen bort innehålla två regler. Den första skulle då innehålla att, när förnamn givits vid dop som förrättats av pastor i den församling där anmälan skall göras eller av annan präst som förordnats att på eget ansvar föra födelse- och dopboken i församlingen, anmälan enligt första stycket anses vara fullgjord därigenom. Därefter skulle följa regeln att, när förnamn eljest givits vid dop inom svenska kyrkan, anmälan enligt första stycket görs av dopförrättaren. Det har emellertid synts möjligt att förenkla en sådan reglering till en enda regel som den föreslagna.

24§ Denna paragraf motsvarar 24 § NL och innehåller bestämmelser om tillägg av förnamn. I enlighet med vad som anförts i den allmänna motiveringen (avsnitt 3.3.2.2) upptar paragrafen två bestämmelser, den ena avseende förvärv genom anmälan och den andra förvärv efter ansökan. Första stycket innehåller bestämmelsen om tillägg av förnamn genom anmälan. Där föreskrivs sålunda, att den som har förvärvat förnamn får genom anmälan hos pastorsämbetet förvärva ytterligare förnamn. Därtill fogas en särregel av innehåll att bestämmelsen i 23 § andra stycket därvid har motsvarande tillämpning. Därmed görs klart att även när tillägg av förnamn sker vid dop inom svenska kyrkan anmälan görs av dopförrättaren. l andra stycket följer bestämmelsen om tillägg av förnamn efter ansökan. Där föreskrivs att sedan tillägg av förnamn skett enligt första stycket, ytterligare förnamn får förvärvas efter ansökan hos namnmyndigheten, när särskilda skäl därtill föreligger. Paragrafen innebär sålunda, att efter det första namnförvärvet enligt 23 § tillägg av ytterligare förnamn kan ske en gång genom anmälan hos pastorsämbetet och därefter ytterligare en gång eller flera gånger efter ansökan hos namnmyndigheten.

SOU l979z25 Förnamn 209

25§

Paragrafen motsvarar 25 § NL och innehåller bestämmelser om ändring av förnamn.

Ãndringsbestämmelserna har behandlats i den allmänna motiveringen

(avsnitt 3.3.2.3). Som där anförts innebär förslaget den ändringen i förhållande till gällande rätt att två slags ändringar får ske genom anmälan hos pastorsämbetet i stället för efter ansökan hos namnmyndigheten. Det gäller ändring av ordningsföljden mellan två eller flera förnamn, så att tilltalsnamnet kommer först, och sådan stavningsändring som inte medför ändring av namnets uttal. Dessa båda fall har tagits upp för sig i ett första stycke av paragrafen, varefter övriga ändringsfall regleras i andra stycket. Första stycket innehåller i enlighet härmed i en första mening bestämmelsen, att ändring av ordningsföljden mellan två eller flera förnamn, så att tilltalsnamnet kommer först, får ske genom anmälan hos pastorsämbetet. I en andra mening följer bestämmelsen, att genom sådan anmälan får även stavning av förnamn ändras, under förutsättning att namnets uttal inte ändras därigenom. I andra stycket föreskrivs därefter att i övrigt ändring i fråga om förnamn får ske efter ansökan hos namnmyndigheten, när särskilda skäl därtill föreligger. Denna bestämmelse överensstämmer med gällande bestämmelse om ändring av förnamn så när som på att villkoret synnerliga skäl ersatts med särskilda skäl. Därmed blir möjligheterna desamma för ändring och tillägg av förnamn efter ansökan hos namnmyndigheten,jfr 24 § andra stycket i förslaget. Andra stycket i förslaget rymmer även det fallet att någon vill få fornamn struket ur kyrkobokforingen. Utredningen har ansett det onödigt att uttryckligen nämna det fallet i lagtexten.

26§

Paragrafen, som är oförändrad, innehåller bestämmelse om förnamns form. Den föreskriver att som förnamn ej lär godkännas namn, som kan väcka anstöt eller som kan antas leda till obehag för bäraren eller som eljest uppenbarligen inte är lämpligt som förnamn. Innehållet har berörts i den allmänna motiveringen i avdelningen om släktnamn i avsnitten 2.7.5.8 och 2.7.5.9 samt i den allmänna motiveringen angående förnamn, avsnitt 3.3.3.

26a§

Paragrafen är ny. Den innehåller en särskild regel om användning av gårdsnamn. Regeln har behandlats i den allmänna motiveringen angående släktnamn i avsnitt 2.7.5.9 och i den allmänna rörande förnamn motiveringen i avsnitt 3.3.3. Vid namnlagens tillkomst gavs uttryck åt uppfattningen, att det bruk av gårdsnamn som fanns av ålder i vissa delar av landet borde få fortleva Namnlagen ger emellertid inte något utrymme åt gårdsnamnen. Genom den nu föreslagna bestämmelsen i 26 a § legaliseras användningen av sådana namn. Bestämmelsen är av det enkla slaget. Dess innebörd är att den som lProp. 1963:37 s. 121; vill använda gårdsnamn får göra anmälan därom hos pastorsämbetet. Genom NJA u 1963 s. 132.

210 Förnamn

en sådan bestämmelse möjliggörs för den som använder gårdsnamn att få detta infört i folkbokföringen. Bestämmelsen innebär vidare att den som anmält användning av gårdsnamn men vill upphöra därmed får göra anmälan även därom hos pastorsämbetet. Han kan därmed få anteckningen om gårdsnamnet struken ur folkbokföringen. Sett i stort utgör bruket av gårdsnamn en undantagsföreteelse i vårt namnskick. Med hänsyn härtill har inte ansetts lämpligt att i namnlagen införa gårdsnamnen som en ny typ av namn vid sidan av förnamn. mellannamn och släktnamn. Genom sin användning först i namnraden kan gårdsnamnen närmast hänföras till förnamn. Den särskilda regeln har därför i förslaget fått sin plats i avdelningen om förnamn. Regeln har där placerats efter för att inte gårdsnamnen skall omfattas av be- Övriga regler om förnamn stämmelserna i 26§ om fömamns form. Vidare har för att skilja gårdsnamnen från vanliga förnamn de förra fått beteckningen särskilt förnamn. Därmed undviks också den lagtekniska komplikation som skulle ha bestått i att undantag hade måst göras för gårdsnamn i den i 25 § föreslagna bestämmelsen rörande ordningsföljden mellan två eller flera förnamn. vad som anförts i den allmänna motiveringen (avsnitt 3.3.3) bör Enligt med hänsyn till gårdsnamnens särskilda natur anteckning om gårdsnamn inte inflyta i födelse- och dopboken utan sådan anteckning göras direkt i personakten och församlingsboken. Som framhållits i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.7.5.9) tar regeln sikte enbart på sådana gårdsnamn som lever enligt gammal sedvänja. Den Vidare är den närmast tänkt för omfattar inte nytillskapade gårdsnamn. som fortfarande är i bruk. Det är inte meningen att sådana gårdsnamn som funnits snart sagt vem som helst skall kunna leta fram ett gårdsnamn en gång i tiden och som han kan ha någon, om än så ringa, anknytning till. Här kan emellertid fall förekomma där tillämpningen kan böra vara eftersom namnlagen egentligen inte givit utrymme för anteckning välvillig, Klart är också att den som vill anmäla gårdsnamn skall om gårdsnamn. till namnet genom släktskap eller giftermål. Närkunna påvisa anknytning mare anvisningar rörande tillämpningen torde kunna utfärdas av riksskatteverket. Grund för sådana närmare föreskrifter torde få skapas genom en av fullmaktsbestämmelsen i 43§ NL. utvidgning Den föreslagna bestämmelsen medför inte någon ändring i rådande möjvanligt på sina håll, efter ansökan hos namnmynlighet att, såsom blivit erhålla gårdsnamn som släktnamn. digheten

43§ vad som anförts vid 26a§ torde närmare föreskrifter rörande till- Enligt lämpningen av den nya bestämmelsen om gårdsnamn böra utfärdas av riksskatteverket. Grund för sådana ytterligare föreskrifter bör, som där också i namnlagen. Den har ansetts böra anförts, skapas genom en bestämmelse få sin plats i 43 §, som redan innehåller en regel i ämnet. Till den nuvarande ett tillägg, enligt vilket regeln i andra stycket har sålunda i förslaget fogats de närmare föreskrifter som erfordras för tillämpningen av lagen meddelas - förutom av regeringen - av myndighet som regeringen bestämmer.

Förnamn 21 1

De föreslagna ändringarna i bestämmelserna om förnamn synes inte föranleda någon särskild övergångsbestämmelse.

3.4.2 Förslaget till förordning om ändring i namnförordningen (1963:528) Vad som enligt den allmänna motiveringen (avsnitt 3.3) föreslagits i fråga om förnamn berör vissa bestämmelser i namnförordningen men föranleder ej någon ändring i dessa utöver vad som föreslagits i avdelningen angående släktnamn. De ökade möjligheter till tillägg och ändring av förnamn genom anmälan som föreslås ger sålunda inte anledning till ändring i namnförordningens bestämmelser rörande anmälan. Inte heller den föreslagna lägre ansökningsavgiften för ändring av stavningen av förnamn (se avsnitt 3.3.2.4) medför särskild ändring. Den redan tidigare (se avsnitt 2.8.2) i 7§ andra stycket i förslaget till förordning om ändring i namnförordningen föreslagna bestämmelsen, att avgiften i ärende angående stavningsändring utgör 50 kronor, täcker sålunda både släktnamns- och förnamnsändringar.

3.4.3 Förslaget till förordning om ändring i folkbokjörings-

kungörelsen ( I 96 7:4 95)

15§ Enligt vad som anförts i den allmänna motiveringen rörande gårdsnamn (avsnitt 3.3.3) är dessa av den särskilda naturen att de fått beteckningen särskilt förnamn och inte bör antecknas i födelse- och dopboken utan bör föras in direkt i personakt och församlingsbok. En sådan ordning har ansetts böra föranleda ändring i 15 § folkbokföringskungörelsen, som i första stycket föreskriver att barns födelsetid, härkomst, förnamn och dop antecknas i födelse- och dopboken för barnets fodelsehemort. Till denna föreskrift har i förslaget i enlighet med det sagda fogats bestämmelsen, att vad nu sagts ej gäller sådant särskilt förnamn som avses i 26a§ namnlagen (1963:521).

sou 1979:25 213

4 Internationellträttsliga regler

4.1 Gällande rätt

Namnlagen innehåller inte några allmänna bestämmelser av internationellträttsligt innehåll. Endast i fråga om administrativa förvärv av släktnamn finns ett par intemationellträttsliga regler. I 8 § NL, som innehåller de allmänna förutsättningarna för förvärv av släktnamn efter ansökan hos namnmyndigheten, likställs sålunda med svensk medborgare utlänning, som är gift med svensk medborgare. Vidare föreskrivs i samma paragraf, att annan utlänning, som stadigvarande vistas här i riket, äger erhålla släktnamn enligt paragrafen, om skäl är därtill. Enligt den tidigare (avsnitt 2.3) omnämnda skrivelsen i februari 1972 från namnmyndigheten till chefen för Justitiedepartementet har sistnämnda bestämmelse i 8 § NL av namnmyndigheten tillämpats i fall, då sökanden såsom invandrare flyttat in i riket och blivit Kyrkobokförd här, hans vistelse varat inte alltför kort tid och han haft för avsikt att kvarstanna i riket och därför haft behov av att söka annat släktnamn. I regel har några års vistelse krävts för att utlänningen skolat anses vara stadigvarande bosatt. Skäl för ändring av namn har ansetts föreligga, när släktnamnet på grund av sitt främmande utseende varit svårt att uppfatta och använda i Sverige. Av samma skrivelse från namnmyndigheten att döma tillämpas i övrigt på namnrättens område i internationellträttsligt hänseende nalionalirersprincipen, dvs. att lagen i den stat där en person är medborgare tillämpas i fråga om hans namn. Namnrättskommittén fastslog kort och gott i sitt betänkande likaså, att nationalitetsprincipen dittills gällt på namnrättens

område i Sverigel Endast något enstaka rättsfall synes föreligga som be-

kräftar saken. I fallet RÅ 1924:107 ansåg sålunda regeringsrätten släktnamnsförordningen inte vara tillämplig på utländsk medborgare, som var bosatt här i riket. I linje härmed ligger ett avgörande av kammarrätten i Göteborg den 12 december 1975 angående en här i landet bosatt svensk kvinna. Hon hade ingått äktenskap med grekisk man och önskade bära mannens grekiska namn i feminin form enligt grekisk sedvänja. Kammarrätten anförde emellertid att, när hon saknade annan anknytning till Grekland än att hon var gift med en grekisk medborgare, skäl ej fanns att ge utländsk lag företräde framför svensk. Med mannens släktnamn i 6 § NL fick enligt kammarrätten förstås namnet i den form det bars av mannen. Exempel på tillämpning av nationalitetsprincipen finns också när det gäller tillämplig lag i fråga om svenska medborgare utomlands. Enligt kungörelsen 1 SOU 1960:5 s. 234.

214 lnternarionellträttsliga regler sou 1979:25

(1940:548) om utfärdande av pass å beskickningar och konsulat (utrikesförvaltningens passkungörelse) äger utrikesministern utfärda föreskrifter angående tillämpningen av kungörelsen. 1 sådana föreskrifter, fastställda den 25 februari 1971 att tillämpas från och med den 1 april 1971, stadgas, att ”efternamn anges i enlighet med svensk lags bestämmelser om namn namnlagen (1963:521). Vidare sägs i föreskrifterna, att utländsk myndighets beslut om namnändring inte får godtas. Visst avsteg till förmån för damm/principen, enligt vilken hemvistlandets lag är tillämplig, har gjorts i domstolspraxis. Ett flertal hovrättsavgöranden föreligger sålunda, enligt vilka till prövning vid svensk domstol upptagits frågan, huruvida namnbyte enligt 1 § tredje stycket eller 4 § första stycket NL for utländskt bam varit förenligt med barnets bästa. Avgörandena visar således även att svensk lag ansetts tillämplig. Från senare tid finns också ett par avgöranden i högsta instans. Den svenska namnlagen ansågs sålunda i rättsfallet NJA 1975 s. 686 I tillämplig i fråga om namnbyte enligt 1 § tredje stycket NL för barn med finländskt medborgarskap. Frågan, om namnbytet enligt nämnda lagrum var förenligt med barnets bästa, ansågs följkunna tas upp till prövning av svensk domstol. På samma sätt aktligen bedömdes i rättsfallet NJA 1975 s. 686 II frågan om namnbyte enligt 4§ första stycket NL för barn med jugoslaviskt medborgarskap. I båda fallen åberopades i skälen för högsta domstolens beslut, att barnet och dess moder, som var barnets vårdnadshavare, hade hemvist i Sverige sedan ett flertal år samt, i det ena fallet, att de inte hade några aktuella planer på att lämna landet och, i det andra fallet, att de ämnade stanna i landet. Med hänsyn till den anknytning till Sverige som sålunda förelåg ansågs ansökningarna av svensk domstol. om namnbyte böra tas upp till prövning

4.2 Reformönskemål

Frågan om en internationellträttslig reglering har berörts av namnmyndigheten i dess skrivelse i februari 1972 till chefen för justitiedepartementet med redogörelse för myndighetens erfarenheter från namnlagens tillämpning och önskemål om en översyn (se avsnitt 2.3). Namnmyndigheten har där anfört bl. a. följande. Under de senaste decennierna har Sverige haft en betydande invandring. Såväl namnmyndigheten som pastorsämbetena och domstolarna har därför haft att ta ställning till åtskilliga ansökningsärenden avseende namnändring för utlänningar med mer eller mindre fast anknytning till Sverige. Osäkerhet har ofta rått rörande frågan, om svensk myndighet varit behörig att uppta och avgöra sådana ärenden. Denna osäkerhet har föranletts av de knapphändiga reglerna på området. Den svenska personrätten har, anför namnmyndigheten vidare, sedan länge reglerats med utgångspunkt från nationalitetsprincipen. Namnlagen är därför i princip tillämplig endast på svenska medborgare, såvida ej annat särskilt utsagts i lagen. Efter erinran om innehållet i 8 § NL fortsätter namnmyndigheten: Svensk medborgare kan alltså enligt namnlagen göra ansökan om annat släktnamn vare sig han är bosatt i Sverige eller utomlands. Har

sou 1979:25 215

Internationellträttsliga regler

makar gjort ansökan om namnändring och är endast den ena maken svensk medborgare, kan ansökan prövas av namnmyndigheten beträffande båda makarna. I första hand torde man vid införandet av denna regel ha haft i tankarna det fall att en svensk man, boende i Sverige eller utomlands, är gift med en utländsk kvinna, som under äktenskapet bär mannens namn. Hinder torde inte heller möta mot att anse rätt till namnändring föreligga för två makar, av vilka endast hustrun är svensk medborgare. Att makarna har skilda släktnamn utgör enligt ordalagen inte hinder mot att den andra maken - som icke är svensk medborgare - medges namnbyte. Namnmyndigheten har vidare anmärkt, att 8§ NL är det enda ställe i namnlagen som innehåller regler om vem som är behörig att få namnändring. Regeln avser endast ansökningsärenden hos namnmyndigheten om släktnamn. Genom den stora invandringen under de senaste decennierna har enligt namnmyndigheten antalet ärenden rörande utländska medborgare ökat starkt och det är därför, menar myndigheten, betydelsefullt att möjligheterna för invandrare till ändring av såväl släktnamn som förnamn blir tydligt angivna i lagen. l fråga om de familjerättsliga reglerna har namnmyndigheten ytterligare anfört följande. Pastorsämbetes befogenhet att uppta anmälan om ändring av namn för utländsk medborgare är inte heller reglerad i namnlagen. Här åsyftas särskilt anmälningar enligt 2 och 6 §§ samma lag, i vilka fall pastorsämbetena skall utan föregående prövning av domstol ta ställning till frågan, om anteckning av namnändring skall verkställas i kyrkoböckerna. Tillämpning av nationalitetsprincipen medför att pastorsämbete, som har att handlägga en sådan anmälan, måste pröva ansökan med beaktande av vad vederbörandes hemlands lag innehåller. För en finsk medborgare, bosatt i Sverige, innebär detta att pastor rätteligen bör undersöka vad den finska lagen innehåller om förutsättningarna för anteckning av fars namn för en person född utom äktenskap (2 §). Endast om den finska lagen medger att faderns namn kan antecknas är pastorsämbetet befogat att vidta sådan åtgärd. Enligt gällande ordning i Finland är en där född finsk medborgare kvarskriven i hemlandet, även om han utvandrat och är bosatt i annat land. Namnändring för sådan person blir alltså icke gällande i Finland, utan den är begränsad till att

gälla i Sverige. Ändring i finsk medborgares pass med anledning av sådan

namnändring i Sverige torde enligt namnbyråns erfarenhet inte vidtas av den finska ambassaden i Sverige. En utländsk kvinna, som ingår äktenskap med en svensk man i Sverige, skall enligt nationalitetsprincipen inte ha möjlighet att genom anmälan till pastor få behålla sitt släktnamn som ogift under annan förutsättning än att lagstiftningen i det land, där hon är medborgare, ger sådan möjlighet. Detsamma gäller för utländsk kvinna, som är bosatt här i riket och vars äktenskap upplöses genom äktenskapsskillnad eller mannens död. Anhållan från henne om återtagande av namnet som ogift kan med tillämpning av nationalitetsprincipen inte bifallas av pastorsämbete, såvida inte lagen i det land, där hon är medborgare, ger möjlighet härtill. Hinder torde enligt namnmyndigheten numera inte möta att i ökad utsträckning övergå till regler, som vilar på domicilprincipen. Den benägenhet för ökad användning av denna princip som kommit till uttryck i 8 § tredje

216 regler sou 1979:25 lnternationellträttsliga

stycket NL torde kunna fullföljas, så att befogenheten att pröva namnändring för här i riket varaktigt vistande utlänning tillkommer både domstolar och pastorsämbeten. Den nuvarande regeln, som endast avser släktnamnsansökningar, bör samtidigt utvidgas till att avse ansökningar om förnamn för här i riket bosatta utlänningar. Regeln i 8 § NL om att ändring av släktnamn kan medges för utlänning har av namnmyndigheten tillämpats beträffande både släktnamn och förnamn för invandrare. Namnmyndigheten har också ytterligare berört internordiska förhållanden och i denna del anfört följande. I fråga om svenska medborgare bosatta i Danmark eller Norge kunde ifrågasättas, om inte namnändringsbeslut från vederbörlig myndighet i något av dessa länder skulle kunna erkännas i

annat nordiskt land. Ändring i nu gällande ordning förutsätter dock särskild

överenskommelse med dessa länder. Svårigheter kan uppkomma på grund av den speciella synen i Danmark på förekomsten av s. k. mellannamn,

som inte finns på samma sätt vid den svenska namnbildningen. Åtgärder

bör vidtas för att åstadkomma en lösning av denna fråga mellan de nordiska länderna. I avvaktan härpå torde man i Sverige böra underlätta behandlingen av ansökningar från svenska medborgare, bosatta i de övriga nordiska länför dem att snabbt få namnändringar erkända här derna, och möjliggöra i riket.

4.3 Utredningens direktiv

I direktiven för utredningen anförde föredragande statsrådet angående en internationellträttslig reglering:

Namnlagen upptar inte några generella bestämmelser om lagens tillämplighet på utländska medborgare. I huvudsak torde den gälla bara svenska medborgare. l vissa fall kan dock enligt 8 § namnbyte genom beslut av namnmyndigheten medges även för utlänningar. Med svensk medborgare likställs nämligen i denna paragraf utlänning som är gift med svensk medborgare. Även annan utlänning som stadigvarande vistas i Sverige har rätt till namnbyte om det finns skäl till det. Under de senaste decennierna har Sverige haft en betydande invandring. Såväl namnmyndigheten som pastorsämbetena och domstolarna har därför i ökande utsträckning fått ta ställning till frågor om namnlagens tillämpning på utlänningar med mer eller mindre fast anknytning till Sverige. Det har ofta visat sig svårt att bedöma hur långt myndighets behörighet sträcker sig i sådana fall. Den sakkunnige bör undersöka dessa frågor närmare och överväga om de knapphändiga reglerna på området behöver göras mer utförliga. Härvid bör även frågan om tillämpningen av namnlagens familjerättsliga regler på här bosatta utlänningar uppmärksammas. Ett annat intemationellrättsligt problem, som aktualiseras särskilt vid de svenska utlandsmyndigheternas handläggning av passärenden, är vilken verkan som skall tillerkännas utländsk namnmyndighets beslut rörande svensk medborgare. F. n. torde anses att ett sådant beslut inte får någon verkan i Sverige. Den sakkunnige bör överväga om denna ordning undantagslöst bör upprätthållas i fortsättningen eller om man kan tänka sig att i vissa fall erkänna utländska beslut i namnärenden. Den sakkunnige bör i detta sammanhang undersöka om det är möjligt att i förhållandet de nordiska länderna emellan åstadkomma en ordning innebärande ömsesidigt erkännande av beslut i namnärenden.

lnrernarionellträttsliga regler 217

4.4 Utredningens överväganden

4.4.1 lnternordiska _förhâllanden

I de nordiska länderna saknas på namnrättens område i stort sett skrivna internationelltprivaträttsliga regler. Skilda principer tillämpas liksom på det familjerättsliga området. I Danmark och Norge råder domicilprincipen, medan Finland och Sverige tillämpar nationalitetsprincipen. Från Island bortses nu med hänsyn till dess särpräglade namnskick. Domicilprincipens tillämpning i Danmark innebär, att i Danmark bosatta personer beviljas namnändring oavsett nationalitet. Dansk rätt tillämpas. Avvikelse från domicilprincipen görs dock till fönnån för danska medborgare bosatta utomlands i fall då dessa till följd av hemvistlandets tillämpning av nationalitetsprincipen inte kan få namnändring i hemvistlandet. Detta gäller t. ex. danska medborgare bosatta i Sverige. Ett utomlands meddelat beslut av offentlig myndighet om namnändring erkänns i Danmark, om det gäller en person som är bosatt i det land där beslutet meddelats] Motsvarande ordning gäller

i Norge? Nationalitetsprincipens tillämpning i Finland medför t. ex., att

en svensk kvinna som gifter sig i Finland får enligt svensk lag behålla sitt släktnamn, fastän finländsk lag inte tillåter detta. Å andra sidan godtas inte i Finland, att en finländsk kvinna efter giftermål i Sverige enligt svensk rätt behållit sitt släktnamn som ogift. En sådan namnfråga som beror av anmälan till befolkningsregisterföraren torde för övrigt inte behandlas såsom en fråga om beslut, som skall erkännas, utan som en fråga enbart om tilllämplig lag. Registrering sker alltså i Finland med tillämpning av finländsk lag på finländsk medborgare. lnte heller erkänns i Finland beslut av den svenska namnmyndigheten om namnförvärv för finländsk medborgare med hemvist i Sverige. 1 Finland anses de finländska myndigheterna ha exklusiv behörighet i fråga om administrativa namnforvärv för finländska medborgare. Om däremot en utlänning med hemvist i Finland vill ändra namn genom anmälan till befolkningsregisterforaren, anses denna myndighet kompetent enligt domicilprincipen. Det gäller t. ex. om ett utomäktenskapligt barn vill anta sin faders släktnamn. Hemlandets lag tillämpas dock. De interna namnreglerna kan enligt vad som tidigare nämnts (avsnitt 2.5.3) väntas bli i stort sett överensstämmande i de nu berörda nordiska länderna. Vissa skillnader kan dock antas komma att kvarstå. Med hänsyn härtill har den svenska utredningen ansett det vara av värde att få till stånd en internordisk konvention, som reglerar frågor om behörigheten for en konventionsstats myndigheter att pröva namnfrågor rörande medborgare i annan konventionsstat, om tillämplig lag vid sådan prövning och om erkännande i konventionsstat av beslut meddelat i annan konventionsstat. På svensk sida har under utredningsarbetets gång upprättats utkast till en 1 Allan Philip, Dansk sådan konvention, vilka diskuterats vid de nordiska överläggningarna. Ehuru international privat- og överläggningarna inte lett till något gemensamt forslag till lösning av frågan, procesret, 3 udgave 1976, vill utredningen i korthet beröra vad som förevarit. Det kan tänkas tjäna s. 191. till någon ledning för den fortsatta diskussionen. 2Jfr Elisabeth Schweigaard Utkasten har utarbetats efter mönster av 1931 års nordiska äktenskaps- Selmer i NIR Nordiskt konvention och har i huvudsak inneburit följande. En medborgare i konimmateriellt rättsskydd ventionsstat, som sedan minst ett år är bosatt i annan konventionsstat, 1965 s. 180.

218 Internationellträttsliga regler sou 197935

skulle äga få anmälan eller ansökan om släktnamn, mellannamn eller för namn prövad i sistnämnda stat. Vid prövning av sådan fråga skulle tillämpas lagen i den stat där prövningen sker, om inte sökanden begär prövning efter hemlandets lag. Beslut meddelat av myndighet i konventionsstat i fråga om släktnamn, mellannamn eller förnamn för medborgare i annan konventionsstat skulle gälla i sistnämnda stat. Underförstått har varit att medborgare i konventionsstat skulle under alla förhållanden äga få sin namnfråga prövad i hemlandet. Invändningarna från övriga länders sida har främst gått ut på följande. Viss tids hemvist borde inte krävas for prövning av namnfråga i hemviststat. Det borde räcka med bosättning utan krav på viss minsta tid. Från dansk sida har också hävdats, att vistelselandets myndigheter borde tillerkännas exklusiv behörighet. Förslaget om valmöjlighet i fråga om tillämplig lag har mött gensaga från både danskt och norskt håll. Därvid har framhållits, att det är svårt för myndigheterna att tillämpa annan än inhemsk lag. Sådan valmöjlighet skulle också, har det invänts, gynna vissa nordiska medborgare framför andra, som kan åberopa endast hemlandets (vistelselandets) lag. Frågorna kompliceras vidare av namnskyddet i de skilda länderna. Från finländsk sida har gjorts gällande, att man hellre borde eftersträva enhetliga internationelltprivaträttsliga regler i de nordiska länderna än att åstadkomma en konvention. l fråga om innehållet i sådana regler har bl. a. framkastats tanken, att tillämplig lag skulle vara lagen i den av staterna där personen i fråga senast haft hemvist i minst fem år. En kombination av nationalitets- och domicilprinciperna efter mönster av 1935 års nordiska arvskonvention har också ansetts tänkbar. När de nordiska överläggningarna sålunda inte lett till något gemensamt forslag i internationellträttsligt hänseende torde i stället få undersökas, om vid övervägande av en allmän internationellträttslig reglering i den svenska lagen kan särskilt beaktas nordiska förhållanden.

4.4.2 En allmän inrernatione/Irrärrslig reglering 4.4.2.1 Allmänna utgångspunkter Som framgår av framställningen om gällande rätt (avsnitt 4.1) innehåller namnlagen endast ett par internationelltprivaträttsliga regler i fråga om administrativa förvärv av släktnamn. De familjerättsliga släktnamnsforvärven liksom fornamnsfrågorna är oreglerade. Om de familjerättsliga förvärven av släktnamn kan sägas, att de äger sådant samband med familjerättsliga frågor i övrigt att starka skäl talar för att de i internationellträttsligt hänseende bedöms enligt samma principer som utvecklats inom familjerätten. Vår internationella familjerätt har traditionellt byggt på nationalitetsprincipen, dvs. att en persons rättsställning bedöms enligt lagen i det land där han är medborgare. Denna princip har också blivit den som tillämpas inom namnrätten i fråga om de familjerättsliga namnforvärven. Under senare tid har emellertid på familjerättens område såväl inom lagstiftningen som i rättspraxis skett en utveckling mot större utrymme for domicilprincipen, innebärande att lagen i det land där personen har sitt hemvist tillämpas. Denna utveckling ligger i linje med inriktningen av senare tids internationella konventions-

lnrernationellträrtsliga regler 219

arbete på området. I samband med de lagändringar som företogs år 1973 inom vår internationella äktenskapsrätt angavs likaledes som vägledande synpunkt, att regleringen av olika internationellt familjerättsliga frågor borde grundas på praktiska överväganden och att utrymme därvid borde lämnas

åt både medborgarskap och hemvist som anknytningsfaktumÅ En reglering

som i överensstämmelse därmed tillmäter betydelse åt hemvistet som anknytningsmoment vid en bedömning här i landet av frågor om utlänningars familjerättsliga namnförvärv skulle också stå väl samman med den - vis- serligen begränsade internationellträttsliga reglering som enligt det förut anförda upptagits i 8§ NL beträffande administrativa namnförvärv. En ordning som bygger på hemvistet i frågan om tillämplig lag och som därmed medger tillämpning av svensk rätt på utlänningar bosatta häri landet medför emellertid praktiska olägenheter. Den kan nämligen få till följd att utländska medborgare här i landet förvärvar namn som inte godkänns i deras hemland. Det här förvärvade namnet blir då ett annat än det som står i utlänningens pass eller annan legitimationshandling som utfärdats av hans hemlands myndigheter. Detta manar till stor försiktighet när det gäller att bereda utlänningar i Sverige större möjligheter att förvärva namn enligt svensk lag. För en internationelltprivaträttslig reglering på namnrättens område är föga ledning att hämta i andra länders rättsordningar. Skrivna regler finns praktiskt taget inte. Detta torde sammanhänga med att namnrättens offentligrättsliga karaktär dominerat synsättet. Dämied blir naturligt att anse en persons namn vara att bestämma enligt hemlandets lag. Detta synsätt har också kommit till uttryck i den enda internationella konvention av större intresse i sammanhanget som föreligger. Det gäller en år 1958 i Istanbul undertecknad konvention angående ändring av förnamn och släktnamn. Den innehåller, att ingen fördragsslutande stat får genom sina myndigheter ändra namn för medborgare i annan fördragsslutande stat samt att fördragsslutande stat, med vissa undantag, måste erkänna sådan namnändring för en person som företagits av myndigheterna i dennes hemland. Konventionen har ratificerats av sju länder, nämligen Belgien, Frankrike, Italien, Nederländerna, Turkiet, Västtyskland och Österrike? 1 fråga om de familjerättsliga namnförvärven nar utomlands skilda ståndpunkter kommit till uttryck när det gäller att bestämma tillämplig lag. Ofta lProp. 1973:158 s. 78; har namnfrågan uppfattats som en fråga om rättsverkan av den statusändring NJA Il 1973 S. 573. som legat till grund för namnförvärvet. Gift kvinnas släktnamn har sålunda 2Se t. ex. Wilhelm Wenguppfattats såsom en personlig rättsverkan av äktenskapet. Likaså har adopler i ”Das Standesamt” tivbarns släktnamnsförvärv betraktats som en rättsverkan av adoptionen 9/73 s. 207 f. och Stig och ett barns släktnamnsförvärv vid födelsen som en rättsverkan av barnets Hiljding i Förvaltningsförhållande till föräldrarna. På motsvarande sätt har frågan om förlust av rättslig tidskrift 1978 s. 111 f. makes släktnamn i samband med äktenskaps upplösning betraktats som en rättsverkan av upplösningen. Bestämmande för en persons släktnamn 3 Enligt avgörande år 1965 har därmed ansetts vara lagen i det land enligt vilken rättsverkningarna av Bundesgerichtshof, se av äktenskaps ingående eller upplösning, av adoption etc. skall bedömas. Wengler, a.a. s. 208. Se där särskilt vidare ang. nämnda Så var t. ex. läget tidigare i västtysk rättspraxis, frågan om gift ståndpunkt t. ex. Günther kvinnas släktnamn tilldragit sig intresse? Denna uppfattning mötte emel- Schmitz i Neue Juristilertid kritik. En persons namn borde i stället, enligt vad som framhölls sche Wochen-Zeitung i doktrinen, bestämmas självständigt enligt personalstatutet. Rättspraxis 1972 s. 988 ff.

220 lntemationellträrtsliga regler

ändrade också inriktning. Enligt ett avgörande år 1971 av Västtysklands högsta domstol skall i princip personalstatutet vara bestämmande för en gift kvinnas släktnamn, både när det gäller frågan, huruvida äktenskapet medför ändring av släktnamnet, och beträffande frågan, huruvida kvinnan äger välja annat namn än det lagen anvisar. I denna princip gjordes dock den viktiga modifikationen att, om makarna tog hemvist i annan stat än hustruns hemland, hustrun borde få förvärva släktnamn enligt hemvist-

landets lagf* Det senare skedde tydligen för att möjliggöra för kvinna av

utländsk nationalitet som gifte sig med en tysk man och tog hemvist i Västtyskland att enligt då gällande tysk rätt förvärva mannens släktnamn. I svensk litteratur har uttalande gjorts i samma riktning. Det har sålunda ansetts ligga i namnets personrättsliga natur att familjerättsliga förvärv bör

prövas enligt de inblandades personalstatutffa

En ordning enligt vilken släktnamnet bestäms enligt personalstatutet har emellertid också sina svagheter, i det att personalstatutet inte bestäms enhetligt i alla länder. l flertalet länder i Europa gäller nationalitetsprincipen, andra åter bekänner sig till domicilprincipen. För att undvika de olägenheter som följer därav har på senare tid den tanken framförts, att en persons namn skall bestämmas enligt lagen i det land där personen är medborgare. På denna tanke bygger ett nyligen, i april 1978, inom den internationella civilståndskommissionen - “Commission International de PEtat Civil” (CIEC) - utarbetat utkast till konvention angående tillämplig lag i fråga om en persons namn. Detta konventionsförslag innehåller den regeln, att en persons fornamn och släktnamn skall bestämmas enligt personens hemlands lag. En sådan regel har den fördelen framför en regel, som anknyter till personalstatutet, att den överensstämmer med vad som gäller inom den offentliga rätten och därmed vad som gäller beträffande namnets offentligrättsliga sida.5 Även sådana prejudicialfrågor som verkningarna av äktenskaps ingående och upplösning, adoption etc. beträffande en persons namn skall enligt konventionsutkastet bestämmas enligt lagen i det land där personen är medborgare. Från denna regel äger dock enligt förslaget konventionsstat göra undantag. En regel som den sålunda föreslagna tillgodoser den princip som torde vara allmänt omfattad inom den internationella namnrätten, nämligen att en persons namn bör vara detsamma var han än befinner sig och inte ändras från land till land. Den hos oss tillämpade nationalitetsprincipen kan också “Wenglen a.a. s. 210. sägas uppfylla detta krav. Som redan anförts bör stor försiktighet iakttas “l” Michael Bogdan i i den mån en avvikande ordning övervägs. Så som rättsläget för närvarande Tidskrift för Sveriges delen av namnrätten i olika länder är inom den internationellt-privaträttsliga advokatsamfund 1977 s. 45. förefaller tveksamt, om Sverige över huvud bör ge sig in på en reglering i annan riktning. Framför allt kunde det med tanke på nyssnämnda kon- 5En redogörelse för inom de länder ventionsutkast ha sitt intresse att avvakta utvecklingen konventionsutkastet och som är anslutna till den internationella civilståndskommissionen (CIEC), skälen därtill har utarbetats av Dr Oskar Edl- dvs. Belgien, Frankrike, Grekland, Italien, Por-

Luxemburg,_Nederländernm

bacher i “Das Standes- Schweiz, Spanien, Turkiet, Västtyskland och Osterrike. tugal, amt 1/79 s. 3 ff. - En Å andra sidan kan inte bortses från att Sverige har ett stort antal invandrare redogörelse av Stig Hiljsom givit upphov till vissa praktiska behov i fråga om namnförvärv. Det ding för CIEC finns i kan sålunda nämnas att antalet utländska medborgare bosatta i Sverige vid Förvaltningsrättslig tidskrift 1978 s. 105 fT. utgången av år 1978 var 425 000. Av dessa kom 60 procent från övriga

Inrernationellträttsliga regler. 221

nordiska länder. Det största antalet kommer från Finland, 188 000. Motsvarande antal från Danmark är 32000 och från Norge 27 O()0. l övrigt kommer de största grupperna från Jugoslavien (40 000), Grekland (18 000), Västtyskland (16 000), Turkiet (15 000), Polen (10 000), Storbritannien (9 000), USA (6 000) samt Italien och Chile (vardera 5 500), av vilka länder flera som synes är sådana som anslutit sig till CIEC. Trots de principiella betänkligheter som kan anföras mot en särreglering i Sverige kan inte vara ur vägen att närmare undersöka, i vilken utsträckning önskemålen om en reglering skulle kunna tillgodoses utan att påtagliga olägenheter uppstår. Det är inte nödvändigt att därvid som mål uppställa en fullständig internationellträttslig reglering. Det synes tvärtom lämpligt att begränsa ambitionerna till en reglering som syftar till att tillgodose de mest framträdande praktiska behoven. Dessa återfinns inom den del av området som avser de svenska myndigheternas kompetens och lagval i fråga om namnförvärv för utländska medborgare i Sverige. Ytterligare kan den begränsningen göras att lagvalsfrågan inskränks till en fråga om tillämpning av svensk rätt. Regleringen skulle med andra ord få karaktären av s. k. enkelsidiga kollisionsnormer, dvs. att den behandlar endast tillämpningen av svensk lag. Däremot torde få lämnas utanför t. ex. sådana frågor som gäller utländska myndigheters kompetens och tillämplig lag beträffande namnförvärv för bl. a. svenska medborgare utomlands, liksom villkoren för erkännande här i landet av utländska myndigheters avgöranden i namnfrågor. Självklart synes vara att ändring inte bör göras i nuvarande tillämpning av nationalitetsprincipen på svenska medborgare, innebärande att frågor om namnförvärv för svensk medborgare alltid tas upp till prövning av svensk myndighet enligt svensk lag, oavsett var denne har sitt hemvist. En begränsning enligt det sagda kan så mycket hellre tänkas som de namnförvärv som här närmast kommer i fråga - de familjerättsliga - har den egenheten att de knappast alls ger anledning till särskilt övervägande rörande de svenska myndigheternas behörighet. Det offentligrättsliga kravet på registrering av alla här i landet bosatta personer, utlänningar som svenskar, ger automatisk behörighet åt pastorsämbetena att uppta frågan om personens namn. Problemet inskränker sig därmed väsentligen till att gälla frågan om tillämplig lag. När det gäller utgångspunkten för en reglering är vidare att märka de regler som redan finns i 8§ NL. Dessa har formellt sett ett begränsat tilllämpningsområde så till vida, att de avser enbart frågan om administrativt namnbyte för utländsk medborgare. Rätt till sådant byte tillerkänns utlänning, som antingen är gift med svensk medborgare eller som stadigvarande vistas här i riket.5 Det torde emellertid vara klart, att utlänningar som här avses kan ansökningsvägen förvärva sådant släktnamn som de har familje- eller släktanknytning till på sätt som avses i de familjerättsliga bestämmelserna i 1v6 §§ NL. Den spärren tillkommer dock i förhållande till vad som gäller för svenska medborgare att de i 8§ NL angivna förutsättningarna skall vara uppfyllda och dessutom namnet uppfylla de krav som anges i 9 och 10 §§. Av betydelse för prövningen är dock undantagsmöjligheten enligt 12 §. En viss möjlighet kan sålunda sägas redan föreligga för utlänningar att förvärva släktnamn som avses i 1-6 §§ NL. Denna möj- 6se pmp_ 1953:37 s_34_ lighet vidgas genom den i det föregående föreslagna ändringen i 8 §, enligt 189 och 201.

222 lnternationellträttsliga regler

vilken de där angivna allmänna förutsättningarna för förvärv av annat släktnamn utgår. Ytterligare märks, att ett visst utrymme redan tillerkänts domicilprincipen i rättspraxis (se avsnitt 4.1). Denna praxis torde emellertid böra bedömas med försiktighet. Rättsfallen avser barn, och i fråga om barn med hemvist här i landet kan nog sägas att praxis är mera benägen än eljest att tillämpa svensk rätt.

4.4.2.2 Avgränsningen av en reglering

När det gäller frågan, vilka utlänningar som kan böra omfattas av en särskild internationellträttslig reglering, som möjliggör tillämpning av svensk lag, finns vissa grupper för vilka en sådan reglering ter sig mera självklar än för andra. Till en början kan hit räknas stats/ösa personer och politiska flyktingar. För dessa gäller inte den komplikation som följer av att ett här i landet förvärvat namn inte stämmer med pass eller annan legitimationshandling, som utfärdats av hemlandets myndigheter. De är i regel utrustade med främlingspass utfärdat häri riket. Å andra sidan kan en regel för statslösa eller politiska flyktingar tyckas överflödig, eftersom hemvistlandets lag ändå gäller i fråga om deras rättsliga ställning. För båda grupperna finns nämligen internationella konventioner av detta innehåll. Enligt Förenta Nationernas konvention år 1954 angående statslösa personers rättsliga ställning skall sålunda en statslös persons personrättsliga ställning bestämmas av lagen i det land där han har sitt hemvist eller, om han saknar hemvist, av lagen i det land där han har sin vistelseort. Sverige har visserligen vid ratificering år 1965 av konventionen gjort förbehåll mot denna bestämmelse, för att stå fri vid reglering av internationellt-privaträttsliga frågor rörande statslösa. Regeln har dock genom lagändring år 1973 tagits in i 1904 års lag om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap (1904:26 s. 1). Vid tillämpning av denna lag likställs nämligen enligt 7 kap. 3§ statslös person med medborgare i den stat där han har hemvist eller, om han saknar hemvist, där han har sin vistelseort. På liknande sätt gäller enligt 1951 års Genevekonvention angående flyktingars rättsliga ställning, att en flyktings personrättsliga ställning skall bestämmas av lagen i det land där han har sitt hemvist eller, om han saknar hemvist, där han har sin vistelseort. Även mot denna bestämmelse har Sverige gjort reservation vid konventionens ratificering år 1954. Bestämmelsen har emellertid, med viss modifikation, tagits in i 1904 års nyssnämnda lag. Denna likställer i 7 kap. 3 § politisk flykting med medborgare i den stat där han har hemvist

(men ej endast vistelseort).7

I fråga om namn är inte så säkert att dessa konventionsbestämmelser kan tillämpas utan vidare. En mera fast anknytning till Sverige kan böra krävas. Det kan t. ex. inte gärna få bli så att personer kommer hit till landet huför att byta identitet genom att efter endast en kort vistelse vudsakligen förvärva annat släktnamn och därefter flyttar vidare till annat land. 1 fråga om politiska flyktingar kan det också mången gång vara svårt att avgöra, underlättas om om politiska motiv ligger bakom inflyttningen. Prövningen 7 Se prop. 1973:158 s. 69 förhållandena hunnit stabilisera sig. Framställningen återkommer senare till och 93; NJA 11 1973 s. 607 vad som närmare bör krävas på denna punkt.

lnrernationellträttsliga regler 223

En annan grupp för vilken det förefaller naturligt att svensk lag tillämpas i namnhänseende utgör utländska adoptivbarn, som adopterats av svenska medborgare. De kan visserligen efter helt kort tid vinna svenskt medborgarskap, med tillämpning av undantagsregeln i 6§ andra stycket lagen (1950:382) om svenskt medborgarskap, men det synes alldeles onödigt att de skall behöva avvakta förvärvet av svenskt medborgarskap innan de äger förvärva namn enligt svensk lag. Huruvida adoptionen ägt rum i Sverige eller utomlands bör vara utan betydelse. Den bör dock vara gällande här i landet, jfr 3 § lagen (1971:796) om internationella rättsförhållanden rörande adoption. Till belysning av frågan, vilket behov som kan föreligga av en reglering för denna grupp, kan nämnas att enligt uppgift från socialstyrelsen godkändes år 1976 av svensk domstol 1 297 och av regeringen 405 adoptioner av utländska barn, tillhopa 1 702 ärenden. Motsvarande antal var år 1977 l 597 och 349 eller alltså tillhopa 1946 ärenden. 1 övrigt synes ej kunna urskiljas någon grupp för vilken det förefaller särskilt naturligt att tillämpa svensk lag. 1 8 § NL likställs med svensk medborgare utlänning som är gift med svensk medborgare. Denna bestämmelse - som i namnrättskommitténs förslag var begränsad till att omfatta utländsk kvinna som efter äktenskap med svensk man tar stadigvarande hemvist här i landet - torde syfta främst på fall då utländsk kvinna gifter sig med svensk man. Med nuvarande synsätt i fråga om makars självständiga ställning både när det gäller medborgarskap och beträffande den rättsliga ställningen i övrigt är emellertid inte längre lika naturligt att tänka sig en särskild reglering för utlänning enbart därför att han är gift med svensk medborgare. När det gäller andra utländska medborgare än de nämnda är uppenbart, att hemvist här i landet inte kan utan vidare räcka som kvalilikationsgrund för tillämpning av svensk lag. olägenheter av det slag som förut nämnts kan därmed befaras uppkomma i alltför stor utsträckning. Helst borde tilllämpningen begränsas till medborgare i sådana stater om vilka det med säkerhet kan sägas, att de godtar här i landet meddelade beslut rörande sina medborgare. Tydligt är att vissa sådana länder finns. I första hand kan hit räknas länder som tillämpar domicilprincipen. Så är fallet med Danmark och Norge. Även de anglosachsiska länderna bekänner sig till denna princip. Det engelska domicilbegreppet avviker emellertid i så hög grad från det kontinentala hemvistbegreppet och är i övrigt så kvalificerat att det är tveksamt i vad mån de anglosachsiska länderna kan räknas hit. En annan grupp länder som kommer i fråga är sådana som visserligen tillämpar nationalitetsprincipen men vilkas interna namnrätt helt eller till väsentlig del överensstämmer med svensk rätt. l det särskilda fallet blir i fråga om medborgare i sådan stat egentligen likgiltigt vilken lag som tilllämpas, hemlandets eller svensk, eftersom resultatet blir detsamma i båda fallen. Vid namnförvärv genom anmälan sker för övrigt knappast något uttryckligt åberopande av viss lag från myndighetens sida. Beslutet får ju formen enbart av en registreringsåtgärd. 1 vilken utsträckning en reglering som omfattar sådana länder kan få praktisk betydelse kan fastställas först efter en närmare undersökning av de skilda ländernas interna namnrätt. En ungefärlig uppfattning kan emellertid erhållas redan på grundval av

224 lntemationellzrättsliga regler

en sådan mera översiktlig genomgång som skett i avsnitt 2.6.2. Av de euländer som där berörts ropeiska Belgien, Frankrike, Italien, Luxemburg, Nederländerna, Polen, Schweiz, Spanien, Storbritannien, Tjeckoslovakien, Väst- och samt Österrike - Schweiz och Stor-

Östtyskland bygger alla utom

britannien sin internationella privaträtt på nationalitetsprincipen. Den schweiziska regleringen bygger på ett blandat system, där domicilprincipen kan sägas ha visst företräde. Framställningen i avsnitt 2.6.2 visar både överensstämmelser och skiljaktigheter i förhållande till nu förevarande förslag till ändringar i den svenska namnlagen. De överensstämmande delarna synes vara tillräckligt många för att en reglering enligt det här förut anförda skall kunna antas få praktisk betydelse. Till nu angivna grupp hör även Finland, som kan antas få en reglering nära överensstämmande med den svenska. Utom de nämnda länderna tilldrar sig med hänsyn till de tidigare (avsnitt 4.4.2. l) lämnade invandrarsiffrorna även Jugoslavien, Grekland och Turkiet intresse. Här kan nämnas t. ex., att den interna jugoslaviska namnrätten innebär stora valmöjligheter för makar. De kan välja enderas namn som gemensamt eller behålla var och en sitt namn eller också förfara så, att var och en till sitt namn fogar den andres namn eller den ene antar den andres namn och därtill fogar sitt eget. l fråga om barns namn gäller i Jugoslavien, att bam i äktenskap förvärvar det släktnamn som föräldrarna bestämmer. Dessa kan ge barnet ett annat släktnamn än deras eget släktnamn. Kan föräldrar inte enas om barnets namn, bestäms detta av vederbörande myndighet. Utomäktenskapligt barn förvärvar faderns släktnamn endast när bägge föräldrarna avger förklaring därom i samband med anmälan om barnets födelse. Är faderskapet inte erkänt, förvärvar barnet moderns släktnamn.” Även i fråga om Jugoslavien, som har särskilt intresse med hänsyn till det jämförelsevis stora antalet invandrare därifrån, kan sålunda sägas, att betydande överensstämmelse råder mellan dess namnrätt och nu föreliggande svenska förslag. Det anförda ger vid handen, att ett ej obetydligt antal fall kan antas uppkomma, där ett namnförvärv enligt svensk lag för utlänning med hemvist i Sverige med säkerhet kan väntas bli gällande i utlänningens hemland. Det gäller i första hand medborgare i Danmark och Norge med hänsyn till där tillämpad domicilprincip. Vidare gäller det medborgare i länder, som tillämpar nationalitetsprincipen och vilkas interna rätt överensstämmer med svensk lag. Den frågan kan ställas om det i sistnämnda fall är någon mening med att tillämpa svensk lag i stället för utländsk, eftersom innehållet i den utländska lagen ändå måste eftersökas for jämförelse med den svenska. Svaret är egentligen nej, men en reglering blir enklare om den får inriktas på en gränsdragning enbart för tillämpning av svensk lag. En sådan reglering är ägnad att underlätta tillämpningen för de svenska myndigheterna även på det sättet att den kan bilda underlag för centralt utfärdade anvisningar till närmare ledning i namnfrågor rörande utlänningar. En reglering behöver emellertid inte stanna vid nu angivna fall. Den kan under vissa omständigheter tänkas omfatta även fall, då namnförvärvet inte med säkerhet blir gällande i utlänningens hemland. Förhållandena kan 8 nämligen vara sådana att en tillämpning av svensk rätt det oaktat inte leder Uppgifterna hämtade ur Das Standesamt” 9/77 till några olägenheter. Så är exempelvis fallet när utlänningen har för avsikt S. 272 och 269. att stanna i Sverige för gott. Ett annat fall kan vara, att utlänningen tänker

lrzternationellträttsliga regler 225

stanna i Sverige så länge att han föredrar ett namnforvärv enligt svensk rätt med öppna ögon för risken, att han sedermera vid återflyttning till hemlandet måste byta tillbaka. Detta innebär visserligen en olägenhet, men den är inte så avsevärd att den nödvändigtvis behöver leda till att fallet lämnas utanför. Även andra fall kan tänkas av både det ena och det andra slaget, särskilt i fråga om barn. När det gäller barn får för övrigt alla de fall där den ena av föräldrarna är svensk medborgare sin lösning genom de ändringar i medborgarskapslagstiftningen som föreslås träda i kraft den 1 juli 1979 och som innebär, att bam får svenskt medborgarskap så snart

endera av dess föräldrar är svensk medborgare?

1 sådana fall som här sist har berörts torde en lämplighetsprövning få ske. Detta innebär inte något principiellt nytt inom det internationellträttsliga området. Motsvarande lämplighetsprövning förutsätts ske enligt lagen (1971:796) om internationella rättsförhållanden rörande adoption. Enligt 2 § andra stycket nämnda lag skall nämligen vid adoption här i landet enligt svensk lag av barn under 18 år särskilt beaktas, huruvida sökande eller barnet genom medborgarskap eller hemvist eller på annat sätt har anknytning till främmande stat och det skulle medföra avsevärd olägenhet för barnet, om adoptionen ej blir gällande där. Utredningen vill föreslå en reglering enligt nu angivna linjer. Därigenom får som synes också en del av de internordiska problemen sin lösning, särskilt såvitt angår namnförvärv för danska och norska medborgare med hemvist här i landet. För tydlighets skull erinras om att regleringen är tänkt enbart som ett alternativ till gällande praxis, enligt vilken utlännings namnförvärv bedöms enligt hemlandets lag. Lämpligt synes vara att i anslutning till det anförda dela in de fall som kommer i fråga i två grupper omfattande, den ena sådana fall i vilka det står klart, att namnförvärvet blir gällande i utlänningens hemland, och den andra sådana fall i vilka detta inte står klart men i vilka det oaktat namnförvärvet finnes icke medföra avsevärd olägenhet. Med en sådan avgränsning synes anledning saknas att skärpa kravet på anknytning till Sverige utöver krav på hemvist här i landet. Viss minsta tids hemvist skulle alltså inte behövas. I fråga om själva hemvistbegreppet är naturligt att anknyta till den innebörd detta har i annan internationellträttslig lagstiftning. Särskilt märks den år 1973 införda 7 kap. 2§ i lagen (1904:26 s. l) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap. Där föreskrivs att den som är bosatt i viss stat anses vid tilllämpning av lagen ha hemvist där, om bosättningen med hänsyn till vistelsens varaktighet och omständigheterna i övrigt måste anses stadigvarande. Den närmare innebörden av hemvistbegreppet har utvecklats i motiven, se prop. 1973:158 s. 78ff och 121; NJA 11 1973 s. 574ff och 606. Med en ordning enligt vilken hemvist sålunda skall räcka som anknytningsmoment i fall som nu berörts är mest förenligt att även i fråga om statslösa och politiska flyktingar begränsa kravet på anknytning. En reglering motsvarande den i nyssnämnda 1904 års lag förefaller lämplig. Den innebär att för tillämpning av svensk lag krävs i fråga om statslös person, att han har hemvist här i landet eller, om han saknar hemvist, har sin vistelseort här, och beträffande politisk flykting, att han har hemvist här i landet (jfr

7 kap. 3§ i 1904 års lag). °Prop.1978/79:72.

226 regler Internationellträttsliga

Vad därefter angår fonnen för prövningen av hithörande fall synes de fall om vilka kan sägas, att det står klan att namnförvärvet blir gällande i utlänningens hemland, kunna behandlas som anmälningsfall, dvs. att prövningen anförtros pastorsämbetena. Den prövning som främst kommer i fråga för dem är, huruvida hemvist föreligger. Detta innebär inte någon nyhet för pastorsämbetena. De är införstådda med sådan prövning enligt den internationelltprivaträttsliga regleringen inom familjerätten. Sålunda gäller vid hindersprövning till äktenskap enligt både 1931 års förordning (1931:429) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap, och förmynderskap - i internordiska förhållanden - och 1904 års adoption lag om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap och för- - eller två mynderskap i övrigt - krav på hemvist (enligt förordningen) års hemvist (enligt lagen) här i landet för prövning enligt svensk lag. l övrigt omfattar prövningen hos pastorsämbetena en jämförelse med intern namnrätt i utlänningens hemland. Även denna prövning torde i regel kunna ske utan större svårighet. Lämpligt synes vara att närmare anvisningar med avseende på vissa länders medborgare utfärdas av riksskatteverket såsom central folkbokföringsmyndighet. I enstaka fall av tvekan torde pastorsämbete också kunna få biträde av riksskatteverket. l sådana fall då det inte står klan, att namnförvärvet blir gällande i uthemland, krävs som förut nämnts en lämplighetsprövning. För länningens att få en såvitt möjligt enhetlig tillämpning synes dessa fall böra överlämnas till prövning av namnmyndigheten. Prövningen kan också i dessa fall bli att den därför inte bör läggas på pastorsämbetena. Det så pass omfattande innebär att hithörande fall får gå ansökningsvägen i stället för att behandlas som anmälningsförvärv. Framställningen har hittills varit inriktad på de familjerättsliga namnförvärven. När det gäller administrativa namnförvärv finns redan en internationellträttslig reglering i 8§ NL. Det förefaller lämpligt att tillämpför svensk rätt bestäms såvitt möjligt likadant för de familningsområdet jerättsliga och de administrativa förvärven. Regleringen torde annars bli onödigt komplicerad. Inte heller är det tilltalande om olika tillämpningsområden leder till att namnförvärv som inte kan erhållas den ena vägen i stället söks den andra. En lösning enligt det sagda innebär främst den i förhållande till gällande rätt, att utländsk medborgare inte kan ändringen få ansökan om släktnamn prövad här i landet enligt svensk rätt enbart därför att han är gift med svensk medborgare. Hemvist krävs, och därutöver fordras att förvärvet, med hänsyn till att det inte säkert kan påräknas bli gällande i utlänningens hemland, finnes icke medföra avsevärd olägenhet. Detta innebär visserligen en inskränkning beträffande dem som är gifta med svenska medborgare, men praktiskt sett torde ändringen sakna beföreslår en sådan överensstämmande reglering för de tydelse. Utredningen och de administrativa förvärven av släktnamn. familjerättsliga En reglering, som i anslutning till den nya lydelsen av 8§ i förslaget till ändring i namnlagen möjliggör administrativt förvärv enligt svensk lag, torde utan vidare innefatta även det fallet att utlänningen saknar släktnamn. Någon särskild bestämmelse med avseende på sådana fall erfordras således inte, jfr nuvarande 8§ andra och tredje styckena NL. l fråga om släktnamn, som förvärvas av utlänning här i landet enligt

Internatione/Iträttsliga 227

regler

svensk lag, förefaller naturligt att namnlagens regler om förlust av släktnamn blir tillämpliga. En uttrycklig regel härom torde böra meddelas i klarhetens intresse. Däremot bör frågan om materiellt namnskydd lämnas utanför en reglering som nu avses. Den faller utom syftet med regleringen. Allmänna principer, sådana de får anses gälla inom det immaterialrättsliga området i stort, spelar dessutom in här. En internationellträttslig reglering i nämnda hänseende enbart i fråga om släktnamn bör med hänsyn härtill inte genomföras i detta sammanhang. En ordning enligt det anförda i fråga om förvärv av släktnamn synes kunna få sin motsvarighet beträffande förnamn. En viss avvikelse kan dock vara motiverad. När det gäller det första förnamnsförvärvet är i regel fråga om barn som föds här i landet. Beträffande sådana barn synes svensk lag kunna tillämpas utan större betänkligheter. Barnet skall i regel ges förnamn under alla förhållanden och det torde vara utan betydelse för giltigheten i hemlandet om förnamnsförvärvet skett enligt svensk eller hemlandets lag. Det torde kunna antas att förnamnsförvärv som här är i fråga i allmänhet sker innan någon registreringsåtgärd kommer till stånd i hemlandet. Svensk lag synes kunna tillämpas på detta första förnamnsförvärv så snart barnet är fött här i landet oberoende av om det tillika kan sägas ha hemvist här. Även tillägg av förnamn genom anmälan enligt 24 § första stycket i förslaget till ändring i namnlagen torde kunna på motsvarande sätt ske enligt svensk lag. Utredningen föreslår en ordning enligt det anförda. När det däremot gäller förvärv av ytterligare förnamn i andra fall än nu sagts är större försiktighet på sin plats. Då är i regel fråga om personer som redan förvärvat förnamn i hemlandet och som blivit införda i dess befolkningsregister. Samtliga sådana fall torde få gå ansökningsvägen och således prövas av namnmyndigheten. Detsamma gäller annan ändring i fråga om förnamn. I anslutning till den föreslagna ordningen beträffande släktnamn synes en reglering följaktligen böra innebära, att frågor om förvärv av ytterligare förnamn eller om ändring beträffande förnamn får prövas enligt svensk lag, om utlänningen har hemvist här i landet och det antingen står klart, att förvärvet eller ändringen blir gällande i hans hemland, eller också kan antas, att förvärvet eller ändringen inte medför avsevärd olägenhet för honom för den händelse åtgärden inte godtas i hemlandet.

4.4.2.3 Vissa stavningsfrågor

Bland de internationellträttsliga namnfrågorna finns ett par särskilda frågor som tilldragit sig uppmärksamhet. Den ena gäller möjligheten för utlänning här i Sverige att få stavningen av släktnamnet ändrad så, att namnet kan lättare uppfattas och över huvud bli mera tjänligt som släktnamn enligt svenska förhållanden. Den andra gäller användningen av släktnamn i olika genusformer för män och kvinnor enligt vissa utländska namnskick. Beträffande den förstnämnda frågan är tydligt, att den i det föregående (avsnitt 2.7.5.4) föreslagna regeln i 8 § andra stycket i förslaget till lag om ändring i namnlagen inte blir tillämplig på utländska släktnamn. Den avser endast enkel ändring av stavningen av ett icke särskiljande namn. Stav-

regler 228 lnternationellträttsliga

beträffande utländska namn [är följa huvudregeln och således ningsändringar behandlas som ärenden angående namnbyte. Att i detta hänseende införa en särskild regel för att bereda utlänningar lättnad synes inte motiverat. De torde få anlita ansökningsförfarandet hos namnmyndigheten i likhet med svenska medborgare. De bör därvid få åtnjuta samma fördel som svenska medborgare i fråga om den lägre ansökningsavgiften, se 7 § andra stycket i förslaget till förordning om ändring i namnförordningen (även avsnitt 2.7.7.4). Att märka är att samma krav kommer att gälla för stavningsändring som till Sverige - hemvist, för för namnförvärv, när det gäller anknytningen statslös även vistelse » och frågan, huruvida en ändring kan väntas bli gällande i hemlandet. Utöver den i det föregående (avsnitt 4.4.2.1) nämnda konventionen år 1958 mellan vissa länder angående ändring av en persons släktnamn eller förnamn kan i detta sammanhang nämnas en inom CIEC utarbetad, år 1973 i Bern undertecknad konvention rörande frågan, hur föroch efternamn skall skrivas i befolkningsregister. I denna konvention för-

utses att namn skall återges utan översättning eller ändring av stavningen.”

Vad därefter angår frågan om bruket av utländska släktnamn i olika geför män och kvinnor har folkbokföringsmyndigheterna hittills nusformer ställt sig avvisande till ett sådant bruk här i landet när det gällt svenska Skälet därtill har tydligen varit att svensk lag tillämpas på medborgare. översådan medborgare och att svensk lag ansetts innebära att namnet skall ensstämma helt med namnet hos den från vilken det förvärvas, jfr det i avsnitt 4.1 nämnda avgörandet från kammarrätten i Göteborg. Om nu utländska medges att i större utsträckning än förut förvärva medborgare släktnamn svensk lag kan problemet uppkomma även för sådana enligt medborgare. Hittills har problemet uteblivit för dem tydligen därför att deras Som exempel på fall som förekommit i folkbokhemlands lag tillämpats. föringsmyndigheternas praxis kan nämnas grekiska. polska och tjeckoslovakiska medborgare. Enligt grekiskt namnskick får ett manligt släktnamn, av kvinna. som slutar på -is, ändelsen -ou, -u, eller -i när det förvärvas Ett namn som Bahuridis blir Bahuridou, Bahuridu eller Bahuridi. Det Rosinski för män blir på motsvarande sätt Rosinska polska släktnamnet -ova till släktnamnet, när för kvinnor. I Tjeckoslovakien läggs ändelsen det förvärvas av kvinna. En tjeckisk kvinna, som t. ex. gifter sig med svenska Johansson, antecknas i det tjeckoslovakiska befolkningsregistmedborgaren ret som Johanssonova. Liknande regler gäller enligt övriga slaviska språk. principen, att invandrarna bör kunna få behålla Enligt den hos oss omhuldade sitt hemlands kultur, vanor och språk, bör de få behålla sitt namnskick i nu angivna hänseende. I vissa fall kan frågan bli ganska komplicerad. Det blir därmed tveksamt hur långt man kan gå dem till mötes utan att alltför stora besvär uppkommer för myndigheterna. Det vill dock synas som om utlänningarnas önskemål i princip borde kunna vinna beaktande. Släktnamnet kan i fall som de nämnda betraktas som ett och detsamma, ehuru med olika stavning för män och kvinnor. Vad nu sagts om utlänningars släktnamn synes kunna gälla även för svenskt medborgarskap men har ett utländskt släktnamn, ° Se Hiljding i Förvaltdem som vunnit om de gör framställning i saken. ningsrättslig tidskrift 1978 s. 113 f. torde inte bereda myndigheterna alltför stora svå- En smidig tillämpning

sou 1979:25 Internationelltrâttsliga regler 229

righeter. Det vill synas som om sådana stavningsändringar som kan komma i fråga av skäl som nu berörts skulle kunna behandlas av pastorsämbetena som frågor om rättelse enligt 14§ folkbokföringskungörelsen (1967:495). Särskild lagbestämmelse i ämnet synes inte erforderlig. Prejudikat från högsta instans i annan riktning än som här förordats föreligger ej. Eftersom folkbokföringsmyndigheternas praxis hittills varit avvisande i fråga om svenska medborgare bör dock anvisningar utfärdas av riksskatteverket. Det torde kunna ske med stöd av det i det föregående föreslagna tillägget till 43§ andra stycket i förslaget till lag om ändring i namnlagen och den föreslagna nya 10§ i namnförordningen (se avsnitt 2.8.2).

4.5 Specialmotivering

Förslaget till lag om ändring i namnlagen (1963:521)

Den internationellträttsliga reglering som förordats i det föregående har ansetts böra få sin plats sist i namnlagen, närmast före ikraftträdande- och övergångsbestämmelserna. Den har där under särskild rubrik, ”Vissa bestämmelser för utlänningar, fördelats på sex paragrafer, av vilka de fem första avser utländska medborgare i allmänhet och den sjätte de särskilda grupperna utländska adoptivbarn, statslösa personer och politiska flyktingar. I de fem förstnämnda paragraferna är bestämmelserna så fördelade, att de följer namnlagens disposition. Den första paragrafen behandlar således familjerättsliga släktnamnsförvärv, den andra mellannamn, den tredje administrativa släktnamnsförvärv, den fjärde förlust av släktnamn samt den femte förvärv och ändring av förnamn. Paragraferna har lätt beteckningarna 44-49 §§. Det innebär att beteckningarna för nuvarande 44-47 §§ har förskjutits i motsvarande mån till att bli 50-53 §§. Detta har ansetts kunna ske utan olägenhet, eftersom de senare bestämmelserna utgör övergångsoch ikraftträdandebestämmelser, till vilka hänvisning i andra författningar knappast kan antas föreligga. Genom en sådan omnumrering har en rad paragrafer med bokstavsbeteckning efter numret kunnat undvikas. I rubriken till den föreslagna regleringen används ordet ”utlänningar” i stället för ”utländska medborgare med hänsyn till att även statslösa personer omfattas. Som framgår av den allmänna motiveringen är de föreslagna reglerna av fakultativ karaktär. Det har i den föreslagna lagtexten kommit till uttryck genom att i de skilda bestämmelserna anges, att utländsk medborgare “får” förvärva namn enligt svensk lag. Vill utlänningen hellre åberopa sitt hemlands lag, står det honom fritt. Med förslaget avses sålunda inte att göra ändring i nuvarande praxis på nationalitetsprincipens grund.

44§ Paragrafen innehåller bestämmelser om familjerättsliga släktnamnsförvärv. Den är indelad i två stycken, av vilka det första avser förvärv genom anmälan hos pastorsämbetet och det andra förvärv efter ansökan hos namnmyndigheten.

230 lnternationellträttsliga regler

En första förutsättning for paragrafens tillämpning, gemensam för samtliga de föreslagna bestämmelserna för utländska medborgare utom adoptivbarn i 49 §, är att den utländske medborgaren har hemvist här i landet. Begreppet hemvist har här samma innebörd som i annan svensk internationelltprivaträttslig lagstiftning. Frågan behandlades särskilt i samband med 1973 års ändringar i lagen (l904:26 s. 1) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap och förrnynderskap. Enligt en då i nämnda lag införd bestämmelse i 7 kap. 2§ anses den som är bosatt i viss stat ha hemvist där, om besättningen med hänsyn till vistelsens varaktighet och omständighetema i övrigt måste anses stadigvarande. Enligt vad som anfördes vid bestämmelsens tillkomst ligger i denna definition bl. a., att personen i fråga har för avsikt att stanna kvar i landet. Denna avsikt torde man som regel kunna sluta sig till med ledning av de faktiska förhållandena. Det behöver dock inte vara fråga om avsikt att bli kvar för all framtid. Normalt synes det vara tillräckligt att vederbörande ämnar stanna tills vidare och alltså inte har några definitiva planer på att lämna landet. Men också den som i och för sig är på det klara med att han vid en viss framtida tidpunkt skall lämna vån land kan tänkas ha hemvist här. Det gäller exempelvis om den planerade vistelsen här är tänkt för en avsevärd tid. Tiden är dock inte ensam bestämmande, utan hänsyn måste tas till samtliga förhållanden i samband med vistelsen. En viss betydelse i sammanhanget måste således också tillmätas frågan hur stark anknytning som föreligger till ett annat land, exempelvis hemlandet eller tidigare vistelseland. Om alla - av med detta band - bortsett eventuellt från medborgarskapet klippts land torde alltså också en tidsbegränsad vistelse kunna anses innebära hemvist i vistelselandet, medan upprätthållandet av vissa band med det andra landet kanske kan föranleda att vistelsen inte är att likställa med hemvist* Första stycket innehåller, att utländsk medborgare, som har hemvist här i landet, får förvärva släktnamn genom anmälan hos pastorsämbetet enligt 1-6 §§, om det står klart att förvärvet blir gällande i hans hemland. Bestämmelsen omfattar den grupp av utländska medborgare om vilken med säkerhet kan sägas, att ett släktnamnsförvärv enligt svensk lag blir gällande i utlänningens hemland. I den allmänna motiveringen (avsnitt 4.4.2) har närmare berörts vilka utländska medborgare som kan räknas hit. Det i stat, som tillämpar domicilprincipen, såsom gäller i första hand medborgare Danmark och Norge. Vidare hör hit medborgare i stat, som tillämpar naoch vars interna rätt överensstämmer med svensk betionalitetsprincipen träffande det förvärv som är i fråga. I sådant fall är egentligen likgiltigt vilken hemlandets eller den svenska. Resultatet blir detlag som tillämpas, samma i det ena som det andra fallet. Med kravet, att förvärvet blir gällande i utlänningens hemland, avses inte mera än att utlänningen blir införd i hemlandets befolkningsregister under det namn som han har förvärvat här. Uttryckligt erkännande i hemlandet av det här fattade beslutet i namnfrågan krävs inte. Som anförts i den allmänna motiveringen är tänkt att prövningen av namnforvärvet blir gällande i utlänningens hemland, skall frågan, huruvida till stor del kunna ske med ledning av anvisningar som riksskatteverket utfärdar. Även i fall där ledning inte kan hämtas i sådana anvisningar lärer lProp. 1973:158 s. 80, NJA II 1973 S. 575. pastorsämbete kunna påräkna biträde av riksskatteverket. Finner sig pas-

Internationellträttsliga regler 231

torsämbetet inte kunna säkert bedöma frågan, får beslut meddelas enligt 28§ i förslaget. Sådant beslut kan då överklagas genom besvär hos domkapitlet. En smidigare lösning är säkert många gånger att den anmälande hänvisas till namnmyndigheten för prövning enligt andra stycket i paragrafen. Huruvida det ena eller det andra tillvägagångssättet är det lämpliga torde ge sig självt i de olika fallen. En inverkande faktor torde bli att ansökningsavgift måste erläggas hos namnmyndigheten. Detta kan föranleda den anmälande att vilja göra ett försök även i högre instans, innan han går ansökningsvägen. Andra stycket behandlar förvärv av samma släktnamn som avses i första stycket efter ansökan hos namnmyndigheten. Det innehåller att utländsk medborgare, som har hemvist här i landet, får i annat fall än som avses i forsta stycket efter ansökan hos namnmyndigheten förvärva släktnamn som avses i 1-6 §§, om det kan antas, att förvärvet inte medför avsevärd olägenhet för honom för den händelse det ej blir gällande i hemlandet. Enligt vad som anförts i den allmänna motiveringen (avsnitt 4.4.2) finns fall, då det inte med säkerhet kan påräknas att förvärvet blir gällande i utlänningens hemland men då det ändå kan vara önskvärt att förvärv får ske enligt svensk lag. Prövningen har för dessa fall anförtrotts namnmyndigheten. Den utredning som här kan behöva företas kan tänkas bli så pass omfattande i vissa fall att det får anses lämpligt att den ej läggs på pastorsämbetena utan förläggs till namnmyndigheten. Genom att hithörande förvärv sålunda samlas hos en central myndighet kan också förväntas en mera enhetlig praxis än som eljest torde bli fallet. Även namnmyndigheten har att i första hand pröva, om hemvist i landet föreligger. Därefter av ett beslut i den ena gäller att pröva verkningarna eller andra riktningen. Ordalagen i den delen har som anförts i den allmänna motiveringen sin förebild i 2§ andra stycket lagen (1971:796) om internationella rättsförhållanden rörande adoption. En sådan prövning innebär inte någon nyhet för namnmyndigheten. Redan tidigare har myndigheten haft att göra liknande överväganden i anledning av ansökningar enligt nuvarande 8 § NL. Den olägenhet som framför allt kommer i fråga vid prövningen enligt andra stycket är, att det nya namnet inte kommer att överensstämma med namnet i utlänningens pass eller annan legitimationshandling. I fall då sökanden har främlingspass utfärdat här i landet uppkommer ej sådan olägenhet. Främlingspass utfärdas enligt 6 § utlänningskungörelsen (1969:136) av statens invandran/erk när utlänning inte kan förete handling som gäller som pass och saknar möjlighet att skaffa sådan handling. Även i annat fall, när synnerliga skäl föreligger, får främlingspass utfärdas. Att märka är, att i fall då olägenhet kan befaras uppkomma av det sökta namnförvärvet olägenheten enligt förslaget skall vara avsevärd för att ansökningen skall lämnas utan bifall. Däri ligger en jämförelsevis vid marginal för bifall. Eftersom förevarande bestämmelse avser familjerättsligt förvärv, blir aldrig fråga om prövning av släktnamnets beskaffenhet. För den händelse namnmyndigheten vid sin prövning skulle finna, att det står klart att det sökta namnförvärvet blir gällande i sökandens hemland och att förvärvet följaktligen skulle kunna ske enligt första stycket, utgör detta ej hinder mot att namnmyndigheten prövar ansökningen. Om så skulle befinnas lämpligt, kan myndigheten i samråd med sökanden överlämna ärendet till pastorsämbetet.

232 Internationellträtrsliga regler

45§ Enligt denna paragraf lär utländsk medborgare, som har hemvist här i landet, bära mellannamn enligt 7 §. Annat krav för paragrafens tillämpning än att hemvist föreligger gäller som synes inte. Mellannamn är som tidigare framhållits av annan karaktär än släktnamn. Det är rent personligt och kan både “erhållas” och avstås genom anmälan. En anmälan om mellannamn torde med hänsyn härtill inte kunna medföra olägenheter för den som är medborgare i annat land. Så snart någon olägenhet skulle visa sig, kan ”avanmälan” ske. Paragrafen är tillämplig i sådana fall som anges i 7 §, även om släktnamnet förvärvats enligt utländsk lag.

46§ I denna paragraf behandlas administrativa namnförvärv. Den ersätter nuvarande 8§ tredje stycket såvitt avser andra utlänningar än som nämns i 49§ i förslaget. Paragrafens innehåll är, att utländsk medborgare, som har hemvist här i landet, får efter ansökan hos namnmyndigheten förvärva släktnamn enligt 8-12 §§, om det står klart att förvärvet blir gällande i hans hemland eller om det kan antas, att förvärvet inte medför avsevärd olägenhet för honom för den händelse det ej blir gällande i hemlandet. Kravet på hemvist är detsamma som enligt föregående paragrafer. I denna paragraf innebär det, som nämnts i den allmänna motiveringen, en inskränkning i möjligheterna att göra namnförvärv för den som är gift med svensk medborgare. 1 fråga om övriga utlänningar torde hemvistkravet i stort sett sammanfalla med det nuvarande kravet på stadigvarande vistelse. Med detta

uttryck i gällande lydelse avses att ange krav på fast anknytning till Sverige]

I övrigt innehåller paragrafen samma villkor för namnförvärv som 44§ i förslaget, nämligen att det står klart, att förvärvet blir gällande i utlänningens hemland, eller att det kan antas, att förvärvet inte medför avsevärd olägenhet för honom för den händelse det ej blir gällande i hemlandet. Som synes kan det senare villkoret sägas innefatta det förra och därför egentligen göra detta villkor överflödigt. Båda har likväl tagits med i lagtexten för att parallelliteten med tillämpningsområdet för 44 § i förslaget skall framträda klart. Även i dessa villkor i förhållande till ligger en viss skärpning om skäl äro därtill”. nu gällande lydelse. Denna innehåller förutsättningen Den fördelen får anses vara förenad med förslaget i denna del, att den svenska internationella regleringen därmed förs något närmare till vad som i allmänhet gäller utomlands på det namnrättsliga området (jfr avsnitt 4.4.2.1). Med hänsyn till att förslaget till ändring i namnlagen innebär, att nulProp. 1963:37 s. 84, 189, varande förutsättningar för namnförvärv enligt 8 § utgår, blir förevarande 201; NJA II 1963 s. 115. Jfr Bomgren-Gehlin, 46 § tillämplig också i fall då utlänning saknar släktnamn och för den skull Namnlagen, 1966, s. 63, vill förvärva släktnamn här. Den blir tillämplig även i det fallet att ett där det sägs att bestäm- och utländskt barn kommit hit för att adopteras av svenska medborgare melsen framför allt torde önskemål om nytt släktnamn redan innan adoptionen kommit ta sikte på utlänningar, föreligger som avser att framdeles till stånd. När adoption skett, blir den svenska lagen i sin helhet tillämplig stanna i landet. enligt 49§ i förslaget.

lnternationellträttsliga regler 233

Med hänsyn till att förevarande paragraf avser administrativa namnförvärv blir här, till skillnad från vad som gäller vid förvärv enligt 44 § andra stycket i förslaget, fråga om prövning enligt 9 och 10 §§ av det sökta släktnamnets beskaffenhet, utöver prövningen av villkoren enligt förevarande paragraf. I exempelvis det nyssnämnda adoptionsfallet är klan att denna prövning blir välvillig. En tillämpning av grunderna för 10§ andra stycket i förslaget synes därvid vara möjlig.

47§ Paragrafen innehåller, att bestämmelserna i 15-18 §§ om förlust av släktnamn är tillämpliga i fråga om släktnamn som förvärvats enligt 44 eller 46§ i förslaget. Som framgår av den allmänna motiveringen (avsnitt 4.4.2.2) har det synts naturligt, att namnlagens regler om förlust av släktnamn blir tillämpliga på släktnamn som enligt förevarande internationellträttsliga regler förvärvats enligt svensk lag. Den föreslagna bestämmelsen har begränsats till att omfatta de bestämmelser om namnförlust som finns i 15-18 §§ i förslaget, motsvarande 15-18 §§ NL. Utanför har lämnats sådant fall av förbud mot att använda släktnamn som följer av det materiella namnskyddet enligt 19 §. Det innebär dock inte, att förslaget utesluter l9§ från tillämpning på namn som här avses. Denna och närmast följande paragrafer rörande det materiella namnskyddet är tillämpliga enligt allmänna grundsatser. En uttrycklig regel i denna del skulle emellertid falla utanför ramen för den nu föreslagna regleringen. Jfr den allmänna motiveringen i slutet av avsnitt 4.4.2.2.

48§ l denna paragraf meddelas bestämmelser om förvärv och ändring av förnamn. Enligt vad som anförts i den allmänna motiveringen (i slutet av avsnitt 4.4.2.2) görs skillnad mellan det första iörnamnsförvärvet och ändringar i fråga om förnamn som redan förvärvats. Namnlagens regler om det första förnamnsförvärvet har ansetts kunna vara tillämpliga på utländskt barn som föds här i landet oberoende av om barnet kan sägas ha hemvist här. Detsamma har ansetts kunna gälla i fråga om sådant tillägg av förnamn som avses i 24§ första stycket i förslaget. Första stycket av förevarande 48§ innehåller i enlighet härmed, att utländskt barn, som föds här i landet, lär förvärva förnamn genom anmälan hos pastorsämbetet enligt 23 § eller 24§ första stycket. Det torde för giltigheten i hemlandet av förnamnsförvärvet vara utan betydelse om förvärvet ägt rum enligt svensk lag eller hemlandets lag. När svensk lag tillämpas måste en prövning av namnet ske enligt 26§ i förslaget, överensstämmande med 26§ NL. l denna del torde en viss praxis ha utbildat sig hos pastorsämbetena som innebär en välvillig tillämpning med hänsyn till kraven i 26 §. Denna praxis synes med fördel kunna fortgå. Det förefaller t. ex. naturligt att vid denna prövning hänsyn tas till att barnet är utländsk medborgare och därför kan vilja förvärva för svenska förhållanden främmande förnamn.

234 lnternatiønellträttsliga regler sou 197935

Som också framhållits i den allmänna motiveringen blir förhållandet ett annat när förnamn förvärvats i andra fall än som avses i första stycket och fråga uppkommer om ytterligare förnamn eller om annan ändring. I dessa fall kan en viss kontroll böra utövas med hänsyn till hur hemlandets myndigheter kan komma att ställa sig. l hithörande fall har förnamn i regel förvärvats i hemlandet. Det har synts lämpligt att låta alla dessa fall gå till namnmyndigheten för att såvitt möjligt få till stånd en enhetlig tilllämpning. Villkoren för Förvärvet eller ändringen är desamma som för förvärv av släktnamn enligt svensk lag, nämligen att sökanden har hemvist här i landet och att det står klart att förvärvet eller ändringen blir gällande i utlänningens hemland eller att det kan antas, att förvärvet eller ändringen inte medför avsevärd olägenhet för sökanden för den händelse åtgärden inte godtas i hemlandet. En sådan ordning innebär en viss skärpning i förhållande till vad som enligt förslaget gäller för svenska medborgare. Dessa får nämligen enligt 24§ första stycket i förslaget efter ett första förvärv av förnamn förvärva ytterligare förnamn genom anmälan hos pastorsämbetet. Detsamma tillåts enligt förslaget endast för utländska barn som föds här men inte för andra utländska medborgare. Detta synes dock inte innebära någon större olägenhet. En annan skillnad i förhållande till vad som enligt förslaget gäller för svenska medborgare blir att även sådan ändring av ordningsföljden mellan flera förnamn eller av stavningen av namn som avses i 25 § första stycket i förslaget måste ske ansökningsvägen i stället för anmälningsvägen.

49§ Förevarande paragraf innehåller en särbestämmelse för tre grupper av utlänningar som enligt vad som anförts i den allmänna motiveringen (i början av avsnitt 4.4.2.2) är närmare till än andra utlänningar att få åberopa svensk lag. Det gäller utländsk medborgare som adopterats av svensk medborgare, statslös person och politisk flykting. Dessa likställs enligt paragrafen med svensk medborgare vid tillämpning av namnlagen eller med stöd därav utfärdade föreskrifter. I fråga om adoptivbarn omfattar paragrafen både det fallet att en ensam person är adoptant och det fallet att makar adopterar. I sistnämnda fall gäller bestämmelsen oavsett om båda makarna eller endast endera är svensk medborgare. Med stöd av paragrafen kan bl. a. nytt förnamn förvärvas av adoptivbarnet. Beträffande statslösa och politiska flyktingar har paragrafen utformats efter mönster av 7 kap. 3§ lagen (1904:26 s. l) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap. När det gäller förvärv av namn är väl skälet till en särbestämmelse för politiska flyktingar inte lika starkt som i fråga om familjerättsliga förhållanden i övrigt. Det har dock synts lämpligt att ha en överensstämmande reglering på dessa närliggande områden. Förslaget att de utlänningar som nämns i paragrafen skall likställas med svensk medborgare inte bara vid tillämpning av namnlagen utan också vid tillämpning av föreskrifter utfärdade med stöd av namnlagen tar sikte främst

InternationeIIträtts/iga regler 235

på de föreslagna nya avgiftsbestämmelserna i namnförordningen. Dessa torde bli tillämpliga utan att det särskilt anges i lagen, men det har med den redaktionella utformning paragrafen fått förefallit naturligt att för tydlighets skull nämna dem. De får anses bli tillämpliga i ärenden som avses i 46 och 48 §§ utan att det särskilt anges.

50-53 §§ l enlighet med vad som anförts inledningsvis har nuvarande 44-47 §§ NL fått de ändrade beteckningarna 50-53 §§. Samtidigt har rubriken till dessa paragrafer fått nytt ordningsnummer, V i stället för IV. Den ändrade paragrafnumreringen medför ändring av de hänvisningar som i nuvarande 47§ görs till 46 §.

Övergångsbestämmelse

Frånsett de särskilda grupper av utlänningar som nämns i 49 § i förslaget träder 46§ i förslaget i stället för 8§ tredje stycket NL. Som anförts vid 46 § innebär detta en viss skärpning av villkoren för utländsk medborgares administrativa namnförvärv enligt svensk lag. Denna skärpning bör ej få tillämpning i ärende som redan väckts vid den nya lagens ikraftträdande. En särskild bestämmelse härom har upptagits som punkt 12 bland Övergångsbestämmelserna till förslaget till ändring i namnlagen.

sou 1979:25 237

5 Kostnadsberäkning

5.1 Namnmyndighetens verksamhet

Namnsektionen vid patent- och registreringsverket- utåt känd som namnbyr “ - har f. n. följande personal: 3 jurister, varav en avdelningsdirektör och 2 byrådirektörer, l byråassistent som bl. a. självständigt föredrar vissa enklare namnärenden, 2 assistenter, 2 kansliskrivare, båda på halvtid, och 4 kontorister, av dem 2 på halvtid. Det innebär att lönekostnaderna beräknas för sammanlagt 10 personer. Utredningens förslag kan antas komma att avsevärt påverka namnbyråns verksamhet. Det totala antalet bifallna ansökningar om släktnamn under år 1978 utgjorde 2 461. Av dessa avsåg l 838 befintliga släktnamn och 623 nybildade namn. Såvitt avser de befintliga namnen skulle med tillämpning av förslaget 1 420 ha bortfallit genom att de blivit anmälningsärenden. Kvar skulle alltså ha stått 418 bifallna ärenden om befintliga namn. Ansökningarna om nybildade namn påverkas i och för sig inte av förslaget. Emellertid är det en allmän tendens till minskning av sådana ansökningar till förmån för ansökningar om befintligt namn. 1 och med att möjligheterna att på familjerättslig väg anta befintliga namn ökar kan därför även antalet ansökningar om nybildade släktnamn tänkas ytterligare minska. T. v. torde dock kunna antas att antalet 623 skulle ha stått kvar. Det innebär att det totala antalet bifallna ansökningar om släktnamn under år 1978 skulle ha minskat från 2461 till 1041. Till det sagda kommer, att under år 1978 592 ansökningar om släktnamn har avslagits eller avskrivits (det finns ingen statistisk uppdelning av dessa). Även antalet avslagna och avskrivna ansökningar kan antas komma att minska, uppskattningsvis med hälften. Kvar skulle i så fall under år 1978 ha stått ca 300 ärenden. Vad angår förnamn bifölls under år 1978 sammanlagt 1 130 ansökningar. Av dessa beräknas 430 vara sådana att de skulle ha fallit bort enligt förslaget. Antalet skulle alltså minska från 1 130 till 700. Därtill kommer, att under år 1978 134 förnamnsärenden avskrivits. Även här kan beräknas en minskning med hälften. Kvar blir då omkring 60 avskrivna förnamnsärenden. En sammanställning av bifallna ansökningar ger följande tabell:

Kostnadsberäkning

Ansökningar om Bif. Totalt Beräkn. Kvar Kvar 1978 bortfalla totalt Befintliga namn 1 838 1420 418 2 461 1 041 623 - 623 Nybildade namn Förnamn 1 130 l 130 430 700 700

Totalt 3 591 3 591 1 850 l 741 l 741

Minskningen kan komma att kompenseras något av en ökning av antalet av utländska medborgare, om enligt förslaget utlänningars faansökningar miljerättsliga förvärv hänförs till namnmyndigheten. Hur stor denna ökning kan bli är dock svårt att förutse. Vidare kan någon ökning väntas som följd av den föreslagna lydelsen av 8§ första stycket NL. Från personalsynpunkr kan förslaget komma att medföra att personalen måste minska på grund av minskad tillströmning av ärenden. Troligen skulle det behövas en jurist mindre. Förslagets verkningar för skrivpersonalen är svåra att förutse. Till en början skulle någon minskning inte behöva ske, eftersom personal behövs for att komplettera och delvis göra om registret över befintliga namn i Sverige. Såvitt avser inkomstminskningen genom avgifrsbortfall betyder förslaget, att inkomsterna minskar med mer än hälften. Under år 1978 utgjorde den totala avgiftsinkomsten 793 000 kr. Av dessa avsåg ca 718 000 kr avgifter för bifallna ansökningar. Om det kvarvarande antalet bifallna ansökningar beräknas till l 741, skulle dessa med nuvarande avgiftssättning ge ca 348 200 kr. Detta belopp kommer emellertid att ytterligare nedgå, eftersom ett visst antal av de kvarstående ansökningarna kommer att vara sådana i vilka avgiften enligt förslaget reduceras till 50 kr. Det är emellertid omöjligt att nu exakt bedöma vad detta innebär i konkreta siffror. Likaså är det omöjligt att förutse vilka avgifter som kan komma att erläggas i ärenden som avslås eller avskrivs.

5.2 Folkbokföringen

Förslaget innebär, att antalet anmälningsärenden hos pastorsämbetena ökar. Såvitt nu kan överblickas kommer detta emellertid inte att medföra behov av ökad personal eller extra kostnader i övrigt för pastorsämbetena. Däremot kan förslaget medföra vissa kostnader för sådana ändringari folkbokföringens dataregister som kan bli erforderliga till följd av utredningens förslag. Införandet av mellannamn för barn kan eventuellt föranleda att nya blanketter behöver utfärdas. De nya reglerna torde därutöver förutsätta ganska omfattande anvisningar från riksskatteverket för folkbokföringsmyndigheterna. Kostnaderna for detta kan dock för närvarande inte förutses.

sou 1979:25 239

Särskilda yttranden

1. Av experten Uggla lnom den svenska namnrätten har ett privaträttsligt skydd för släktnamn så småningom vuxit fram. Skyddet, som närmast kan karakteriseras såsom en immaterialrättslig ensamrätt till namnet för släktens medlemmar, har redan på 1880-talet delvis kommit till uttryck i vammärkes- och firmalagstiftningen och sedan vunnit erkännande i ett antal domstolsavgöranden främst rörande adliga släktnamn. Skyddet har sedermera bekräftats och förstärkts i lagarna om varumärke 1960 och firma 1974 och i synnerhet genom namnlagen 1963. l sistnämnda lag märkes särskilt 10 §, som bl. a. innefattar skydd mot tillkomsten av nya släktnamn som kan förväxlas med tidigare förekommande namn, och 19-22 §§ som innehåller särskilda regler om den materiella ensamrätten till släktnamn gentemot obehörig användning av namnet både såsom släktnamn och såsom kommersiellt kännetecken (varumärke, firma etc). Ensamrätten till släktnamn är begränsad såtillvida som de mest högfrekventa namnen (de flesta son-namn och s. k. rikslistenamn) inte ansetts kunna vara föremål för ensamrätt. l lagen har detta uttryckts så, att skyddet sägs tillkomma den som har egenartat” släktnamn. Såsom egenartat skall namnet anses, om det är ägnat att utmärka tillhörighet till viss släkt (19§ tredje stycket namnlagen). Skyddet mot obehörigt användande eller utnyttjande av släktnamn får anses vara av betydande både ideellt och i vissa fall ekonomiskt värde. Den svenska lagstiftningens system och bestämmelser på detta område framstår vid en internationell jämförelse som väl utvecklat och genomarbetat. l andra länder är reglerna ofta mer rudimentära och skyddet i långt högre grad beroende av en mera osäker domstolspraxis. Det är enligt min mening angeläget att de landvinningar som gjorts inom den svenska namnrätten icke tillspillogives genom den reform av de namnrättsliga reglerna som nu förestår. Visserligen kan redan med nu gällande ordning i vissa fall släktnamn komma att bäras av personer som inte tillhör släkten i gängse mening (t. ex. frånskild kvinna som behåller förre mannens namn i ett nytt äktenskap eller som efter skilsmässa behållit makens namn och fått barn med annan man som far). Detta anser jag i och för sig vara en brist i rådande namnordning som borde kunna rättas till. Det föreliggande förslaget innehåller, såsom även kan sägas vara förutsatt i utredningens direktiv, regler som möjliggör en långtgående valrätt i fråga

240 Särskilda yttranden sou 1979:25

om både makars och barns släktnamn. I den mån en sådan valmöjlighet utnyttjas på det viset att det blir vanligt att män tar hustruns släktnamn eller att föräldrar ger barnen moderns släktnamn, kommer på litet längre sikt de nu egenartade släktnamnen inte längre att fungera som indikatorer på släktmedlemskap, dvs. de blir inte vidare ägnade “att utmärka tillhörighet till viss släkt”. Därmed kommer också grunden för den mödosamt framvuxna privaträtten till släktnamn att urholkas. Jag har ansett det som min särskilda uppgift i utredningen att bevaka namnrättens immaterialrättsliga aspekter. Mot bakgrund av det anförda kan jag inte förorda ett namnskick som på sätt nu föreslås tillåter fritt val mellan makars och föräldrars släktnamn.

2. Av experten Hiljding Den av utredningen föreslagna förändringen beträffande makarnas släktnamn nämligen att de, som ingår äktenskap med varandra, skall äga välja endera makens släktnamn till gemensamt namn anser jag mig kunna biträda. Principiellt anser jag emellertid att det med den ordning som nu föreslås icke är vigseln som sådan som grundlägger den ena makens förvärv av den andres släktnamn utan jag menar att övergång av den ena kontrahentens namn till den andre i ett äktenskap, vilket utredningen föreslår, är grundad på en överenskommelse och alltså ett frivilligt samtycke av den make, som upplåter sitt släktnamn för gemensam användning under äktenskapet. Grunden för namnets brukande är alltså själva överenskommelsen mellan makarna att använda den enes eller den andres släktnamn i äktenskapet. Med denna syn på namnet och namninnehavarnas rätt till sina egna släktnamn finner jag att bestämmelsen i 6§ bör kompletteras med en regel, som möjliggör för den make, vars namn upplåtits för gemensam användning under äktenskapet, att om äktenskapet upplöses genom skillnad och överenskommelse om släktnamnet icke träffas, få i sista hand prövat vid domstol om den andre maken skall få fortsätta att bära namnet. Genom en sådan bestämmelse torde kunna åstadkommas att makarna i anslutning till upplösning av äktenskap genom skillnad avtalar om den fortsatta användningen av det släktnamn, som använts gemensamt under äktenskapet. En regel om möjlighet att få prövat huruvida den make, som i ett äktenskap bär den andra makens namn, skall få efter äktenskapets upplösning genom skillnad fortsätta att bära namnet innebär beträffande kvinnans namnrättsliga ställning visserligen en förändring i inskränkande riktning. Talan kan enligt nu gällande regler icke föras av mannen om att hustrun efter äktenskapsskillnad icke vidare skall använda hans namn. Namnrättskommittén föreslog i sitt betänkande (SOU 1960:5 s. 201) att sådan förbudstalan skulle kunna föras vid äktenskapsskillnad. I namnlagen fanns också fram till år 1974 en regel som innebar att ett släktnamn, som förvärvats genom äktenskap, förlorades vid upplösning av äktenskapet genom återgång. Då möjligheterna för båda kontrahenterna i ett äktenskap att bära enderas släktnamn som gemensamt släktnamn nu utvidgas att gälla så att icke blott hustrun kan få mannens släktnamn utan även mannen kan anta hustruns

sou 1979:25 Särskilda 241 yttranden

släktnamn synes principen om jämställdhet mellan könen föranleda till att båda kontrahenterna behandlas lika. Man kan då låta äktenskapet antingen utgöra en oåterkallelig förvärvsgrund för släktnamn utanför resp. släkt eller också för båda parterna i äktenskapet införa en rätt att i sista hand föra talan om förbud för namnets fortlevnad hos den andra parten efter äktenskapets upplösning. Förekomsten av en ordning enligt sistnämnda alternativ torde medföra att kontrahenterna blir mer uppmärksamma på släktnamnsfrågan och verkligen söker komma överens om namnet i fortsättningen. Att en sådan talemöjlighet finns får betydelse i första hand för egenartade släktnamn, beträffande vilka det av ålder finns ett dokumenterat intresse från släktmedlemmarnas sida att skydda namnet och bevara det enligt sedan gammalt rådande ärftliga namnprinciper, samt rörande sådana personer och släkter, som sedan ett centralt ordnat släktnamnsväsende genom 1901 års släktnamnsförordning infördes i Sverige antagit egenartade släktnamn. Dessa personer och deras släktmedlemmar torde utgå från att skydd enligt i huvudsak gängse principer skall råda.

sou 1979:25 243

Bilaga l Vad skall vi heta?

Allmänhetens åsikter beträffande några frågor om efternamn

Av Jan Trost

Inledning

Föreliggande rapport är utförd efter önskemål från namnlagsutredningen, som är tillsatt av regeringen för att se över namnlagen. Önskemål framställdes om en undersökning bland allmänheten om dess inställning i vissa frågor om makars och barns släktnamn (eller efternamn). I samråd mellan undersökningsledaren och namnlagsutredningen har en postenkätundersökning verkställts under våren 1975. Resultaten av denna undersökning redovisas här. De frågeställningar som här behandlas gäller: Bör alla medlemmar i en familj ha samma efternamn? Är den nuvarande huvudregeln att hustrun får mannens efternamn i samband med ingången av äktenskapet lämplig eller är någon annan regel att föredra? Skall bam till med varandra gifta föräldrar få moderns eller faderns efternamn - vem skall besluta? Bör man vid omgifte få rätt behålla ett genom tidigare gifte erhållet efternamn? Bör man eller skall man efter skilsmässa ta tillbaka sitt namn före äktenskapets ingående? Dessa frågeställningar har stöpts om till de frågor som finns i det formulär (bilaga 1a) ett antal unga kvinnor och män varit vänliga besvara. I formuläret finns också ett antal frågor ställda i avsikt att underlätta tolkandet av skillnader i åsikt under antagandet att skiftande erfarenheter ger olika åsikter. Justitiedepartementet har ställt medel till förfogande för genomförande av undersökningen.

Population och urval

Det beslöts att populationen skulle definieras såsom personer boende i Sverige födda 1940-1957 (således ungefär 18-35 år gamla). Motiveringen bakom denna populationsbestämning är att man härigenom skulle få respondenter som har befunnit sig, som befinner sig eller kommer att befinna sig i namnbytessituation. Motivet till att inte ta med äldre personer var dels ekonomiskt (det hade ju blivit dyrare) dels kommer en lagändring att ha ringa inverkan

244 Bilaga I

på äldre människor medan den däremot sannolikt kommer att ha större inverkan på yngre personer. Urvalet drogs av statistiska centralbyrån från dess register över totalbefolkningen (RTB) genom slumpmässigt systematiskt urval av var tvåhundrade individ. Härigenom erhöll vi ettusentjugotre (l 023) namn. Registret över totalbefolkningen uppdateras med korta intervall och med den urvalsmetod som använts kan dessa 1 023 personer sägas vara representativa för populationen.

Svarsfrekvens och bortfall

Torsdagen den 6 mars 1975 sändes frågeformuläret (bilaga la) ut tillsammans med lösenförsett svarskuvert till samtliga 1023 ingående i urvalet. Med syftet dels att underlätta ifyllandet av formulären dels ock motivera de tilltänkta medsändes också en enkel kulspetspenna. Som respondenterna framgår av tabell 1 resulterade denna första utsändning i 413 svar. Den första påminnelsen utsändes en vecka efter det enkäten gått ut dvs. den 13 mars och sedan sändes ytterligare fem påminnelser ut torsdagen (sammanlagt sex påminnelser) de följande torsdagarna, varav således den sista påminnelsen sändes torsdagen den 17 april. Påminnelser skickades givetvis endast till dem som intill den aktuella torsdagen inte besvarat och insänt formuläret. Formuleringen av påminnelse nummer ett, två, fyra, fem och sex framgår av bilaga l b. I samband med den tredje påminnelsen sändes ett nytt formulär ut och påminnelseskrivelsen framgår av bilaga 1 c (någon penna medsändes dock ej denna gång). Som framgår av tabell 1 fick vi in 832 svar vilket utgör 81,3 procent av bruttourvalet. Ett bortfall av denna storleksordning är i dagens läge helt tillfredsställande. Om denna undersökning genomförts för tio år sedan hade sannolikt Svarsfrekvensen varit ungefär 90 procent men genom de offentliga diskussioner som förekommit har oviljan att besvara intervjuer och enkäter Den svarsfrekvens vi fått i denna undersökning är ökat mycket markant. högre än vi hade vågat hoppas på. I samband med enkäter vet man sällan anledningen till att de som utgör bortfallet inte har svarat. Vi vet att tio är aktiva vägrare dvs. de har meddelat att de inte vill besvara formuläret, vi vet att adresserna har varit felaktiga i tretton fall och således har skrivelsen aldrig nått adressaten, vi vet att tre personer varit långvarigt sjuka och därför inte kunnat fylla i formuläret, vi vet att fyra personer varit utomlands och av den anledningen inte kunnat men för de återstående 161 som ingår i bortfallet känner fylla i formuläret vi inte anledningen till att de inte besvarat våra frågor. (De utgör ett proportionsvis okänt antal av vägrare, bortresta, sjuka, med okänd adress etc.) En handfull av dem som besvarat alla frågor har i kommentarer i frågeformuläret skrivit att de anser undersökningen vara löjlig och att regeringen borde syssla med annat än att tillsätta utredningar som sysselsätter sig med så ointressanta problem som efternamnen. Några har också påpekat att sociologerna kunde kanske leka med något annat och nyttigare än undersökningar av detta slag. Inte någon av dem som ombetts att svara har,

sou 1979:25

Bilaga 1 245

alla påminnelser till trots, visat undersökningsledningen någon som helst aggressivitet. Tvärtom har många framhållit att det varit intressant att besvara frågorna.

Tabell l Svarsfrekvens och bortfall

27/3 Tredje påminnelsen

Som påpekats ovan kan bruttourvalet sägas vara helt representativt for populationen. Genom att vi har ett så stort bortfall som 18,7 procent kan vi inte hävda att nettourvalet är helt representativt for populationen. Bortfallet gör att data får tolkas med viss försiktighet och det är inte rimligt att tolka skillnader på någon eller några procent såsom giltiga - de kan mycket väl vara riktiga skillnader men kan också vara effekter av det relativt stora bortfallet. Självfallet finns också andra felkällor än de som fororsakas av bortfallet. Det finns alltid en risk att respondenterna ringar in eller kryssar för fel rad i formuläret. Vi har dock försökt att minimera den risken genom att trycka formuläret och genom att trycka det ganska spatiöst. Kodningsoch stansningsfel kan också förekomma men är troligen inte vanliga dels beroende på att hela materialet är kontrollstansat dels ock beroende på att kodningen utforts av undersökningsledaren och endast ytterligare en person och de kodningsfel som har kunnat upptäckas har korrigerats.

Kort

beskrivning över materialet

Genom namnbyrån vid patent- och registreringsverket har vi fått tillgång till listor över frekvensen av samtliga efternamn i Sverige. Som framgår av frekvensfordelningen i bilaga l d har vi klassindelat namnen på våra respondenter efter hur vanliga de är. Vi finner där att var fjärde respondent har mycket vanligt namn (namn med mer än etthundratusen innehavare i Sverige) medan också en fjärdedel har mycket sällsynta namn (högst 49 innehavare i landet). Av våra tillfrågade är 41 procent gifta, fyra procent frånskilda, mindre än en procent änkor/änklingar och 54 procent ogifta. Av de icke gifta är 34 procent samboende under äktenskapsliknande former. Av personer i den

246 I Bilaga

åldersklassen dvs. födda 1952-1957 är 24 procent samboende yngsta i åldersklassen födda 1945-1951 är 48 under äktenskapsliknande former, födda 1940-1944 är 36 procent procent samboende ogifta och i åldersklassen samboende under äktenskapsliknande former utan att vara gifta. samboende utan äktenskap men under äktenskapsliknande for- Andelen mer stämmer som kommit fram vid en studie* där ganska väl med siffror data insamlades ett år tidigare än våra här aktuella data. Där visas att av under icke gifta personer i åldern 18-24 år ungefär 22 procent är samboende äktenskapsliknande former och i åldersklassen 25-34 år är så gott som precis hälften samboende under äktenskapsliknande former och den andra hälften ej samboende. Åldersklasserna i dessa två material skiljer sig något, varför det inte går att göra en exakt jämförelse - det är inte heller av intresse bristande represenmed tanke på att procenttalen ju genom en eventuellt tativitet ändå får betraktas som ungefärliga. Eftersom urvalet består av förhållandevis unga människor har 20 procent av dem som sambor under äktenskapsliknande former bott samman kortare tid än ett år medan mediansamboendet är ungefär 2,5 år. 1 materialet i sin helhet är hälften av de tillfrågade barnlösa. 19 procent har ett barn, 22 procent har två barn och ungefär sex procent har tre eller flera barn. Det kan vara av intresse att notera att av de gifta har 87 procent åtminstone ett bam medan av de samboende under äktenskapsliknande former har 40 procent barn och av de ej samboende och ej gifta har 11

procent något bam. om I fråga 13 frågar vi dem som är gifta, frånskilda eller änkor/änklingar de bytt namn då de gifte sig. Nästan 60 procent svarar att de bytt namn i samband med giftermålet, vilket förefaller vara något väl många. Det är sannolikt att några män missuppfattat frågan och svarat på hustruns vägnar. Det är dock inte många män som besvarat denna fråga och det är rimligt att fler än hälften av dem som är någon gång gifta skall svara att de bytt efternamn då de gifte sig. Dels tar kvinnorna normalt i samband med giftermålet mannens namn och mycket få behåller sitt eget namn (sannolikt om den relativt for beroende på att kunskapen nya lagen som underlättar kvinnan att behålla sitt llicknamn torde vara nästan okänd och på att många finner det mindre lämpligt att makarna i ett äktenskap har olika efternamn -jämför nedan). Dels ock är avsevärt fler kvinnor än män i dessa ålderslägen gifta - det beror på att kvinnor fortfarande har en genomsnittligt lägre ålder vid äktenskapets ingående än männen. Fem procent av dem som svarat har bytt efternamn av annan anledning än genom giftermål. I fråga femton har vi frågat hur vanligt eller ovanligt de anser sitt eget efternamn vara. Trettionio procent anser det egna namnet vara mycket eller ganska ovanligt medan 35 procent anser sitt namn vara ganska eller mycket l av förekomsten Trost, Jan: En undersök- vanligt. Vid jämförelse mellan denna subjektiva bedömning av namnet i Sverige och den objektiva bedömningen utifrån förteckningen ning av allmänhetens inställning i några famil- över frekvensen av efternamn i Sverige visar det sig att den subjektiva jeekonomiska frågor, i nära - det är bara ett mycket litet och den objektiva följer varandra mycket SOU 1975:24: Tre socioloantal som angivit att deras eget efternamn är vanligt respektive ovanligt giska rapporter utgivna av då det i själva verket är ovanligt respektive vanligt. Familjelagssakkunniga, Stockholm. Vi har också frågat respondenterna om hur svårt eller lätt de anser det

247 Bilaga 1

vara att uppfatta deras efternamn varvid 22 procent svarat att det är ganska eller mycket svårt att uppfatta och 40 procent anser deras namn vara mycket lätt att uppfatta. Vid jämförelse med den faktiska förekomsten av namnet med hur lätt eller svårt namnet anses vara att uppfatta visar det sig att av dem som har mycket vanliga namn är det praktiskt taget ingen som uppger namnet vara svårt att uppfatta medan däremot av dem som har ovanliga namn (1-99 innehavare i landet) uppger 57 procent namnet som svåruppfattat. Vi ställde också en fråga om den tillfrågades gillande eller ogillande av sitt eget efternamn och det visar sig som framgår av frekvensfördelningen att 40 procent tycker mycket bra om sitt eget efternamn, 53 procent ganska bra om det och bara några enstaka tycker mycket illa om sitt eget namn, sammanlagt sju procent tycker ganska illa eller mycket illa om sitt efternamn. Som framgår av tabell 2 tycker förhållandevis många (14 procent) av dem som har mycket vanliga namn också illa om sitt eget namn och förhållandevis få tycker mycket bra om sitt efternamn. Med minskande grad av förekomst av efternamnet ökar som synes andelen som tycker mycket bra om sitt eget namn medan andelen som tycker illa om sitt namn håller sig ganska konstant i alla klasser utom den allra vanligaste. Denna tabell återspeglar sannolikt det tidigare bekanta fenomenet att en del människor tycker illa om sina efternamn beroende på att de är alltför vanliga, en del människor tycker illa om sina ovanliga efternamn därför att de är svåra eller på annat sätt besvärliga samtidigt som många med ovanliga namn gillar sina efternamn därför att de är särskiljande och/eller traditionsanknutna.

Tabell 2 Gillande av eget efternamn i relation till namnets förekomst (procent)

Fyrtioåtta procent av respondenterna är män och 52 procent är kvinnor. Trettiotre procent av respondenterna är födda 1952-1957, 40 procent är födda 1945-1951 och 28 procent är födda 1940-1944.

Namnlikhet i familjen (fråga l-3)

I formuläret finns tre frågor som handlar om namnlikhet i familjen. Den första frågan gäller om den tillfrågade anser det önskvärt att mannen och hustrun i ett äktenskap har samma efternamn. Fyra svarsalternativ gavs och som framgår av bilaga 1 d är frekvensfordelningen sådan att 26 procent anser det vara mycket önskvärt med samma namn på makarnai äktenskapet, 52 procent anser det vara lämpligt, 21 procent anser det vara betydelselöst och knappt en procent anser det vara bättre med olika efternamn.

248 Bilaga 1

Jämfört med bakgrundsvariabler visar sig följande tendenser: Avsevärt ller bland de gifta än bland de ogifta anser det vara lämpligt eller önskvärt med samma namn på makarna i ett äktenskap (86 respektive 73 procent). Fler bland de samboende ej gifta än bland de andra ej gifta anser det vara betydelselöst med samma efternamn i äktenskapet (33 mot 22 procent). En tendens finns också att ju längre tid de samboende ogifta varit samboende i desto större utsträckning anser de det vara betydelselöst med namnlikhet (jämför tabell 3).

Tabell 3 Åsikter om gemensamt efternamn i äktenskap i förhållande till samboendets längd bland samboende ogifta (procent)

Samboende ogifta. Varaktighet Ej gifta, ej samboende -1 år 1-2 2-3 3-5 5-

30 28 17 18 26 24 Mycket önskvärt 41 44 38 50 35 53 Lämpligt 30 28 46 32 39 22 Betydelselöst Basta] 37 46 24 34 23 296

Avsevärt färre bland dem som har två eller fler barn anser det vara om makarna i ett äktenskap har samma efternamn än bland betydelselöst dem som har inget eller endast ett barn (9-13 procent mot 23-29 procent). Trettioen av dem som tycker illa om sitt efternamn anser att procent namnlikhet är betydelselös medan endast 19-20 procent av dem som tycker bra om eller ganska bra om sitt efternamn anser namnfrågan bemycket tydelselös. Något fler män än kvinnor anser namnfrågan betydelselös (24 procent av männen mot 18 procent av kvinnorna). Nästa fråga i denna serie gäller om de tillfrågade anser det vara lämpligt eller olämpligt att barn har annat namn än den ena av föräldrarna. Som framgår av den bilagda frekvensfördelningen finner vi att 17 procent anser det mycket olämpligt om barn har annat efternamn än föräldrarna, 47 procent anser det vara ganska olämpligt, 35 procent anser det vara betydelselöst och en procent anser det vara bra. vi har till förfogande finner vi 1 jämförelse med de bakgrundsvariabler följande: Avsevärt fler av de ogifta än av de gifta anser det betydelselöst om barnet har samma efternamn som eller olika efternamn än föräldrarna. Bland de mellan om de är samboende under icke gifta finns dock ingen skillnad äktenskapsliknande former eller ogifta utan att vara samboende. Fler av dem som har ett eller inget barn anser det vara betydelselöst om barnen har samma namn som båda föräldrarna än bland dem som har två eller flera barn (38-43 procent mot 22-26 procent). Fler av dem som bytt namn i samband med giftermål än dem som ej bytt namn i samband anser det vara betydelselöst om barn har annorlunda namn med giftermål än den ena av föräldrarna (33 procent mot 25 procent). Färre av dem som har ett namn de anser vara mycket svårt att uppfatta anser frågan betydelselös än bland dem som har lättare namn (24 procent mot 33-40 procent).

Bilaga 1 249

Något fler av dem som har ett namn de tycker illa om anser frågan om barns namn betydelselös än bland sådana som gillar sitt eget efternamn (41 procent mot 33-36 procent). Något fler av kvinnorna än av männen anser frågan om barns efternamn betydelselös (39 procent mot 31 procent). Den tredje frågan i denna serie gäller om respondenten anser det vara önskvärt att alla medlemmar i en familj har samma efternamn. Som framgår av den bilagda frekvensfördelningen anser 28 procent det vara mycket önskvärt, 46 procent det vara lämpligt och 25 procent det vara betydelselöst om alla medlemmar i en familj har samma efternamn. Jämfört med bakgrundsvariablerna finner vi följande: Avsevärt fler bland de ogifta än bland de gifta anser det betydelselöst om alla har samma efternamn (31 procent mot 18 procent). Bland de ej gifta skiljer sig inte de samboende under äktenskapsliknande förhållanden från de övriga i detta avseende. Färre bland dem som har två eller fler barn anser det vara betydelselöst om alla i en familj har samma efternamn än bland dem som har inget eller ett barn (15-17 procent mot 28-32 procent). Något färre bland de 41 som bytt namn utan samband med giftermål anser frågan om gemensamt efternamn betydelselös (20 procent mot 25 procent bland dem som icke bytt namn). Färre bland dem som har ett namn som enligt egen uppgift är svårt att uppfatta anser namnfrågan i detta avseende betydelselös än bland dem som har mer lättuppfattade namn.

Namnregel vid giftermål (fråga 4)

I fråga fyra ställer vi upp fyra tänkbara regler for efternamn i samband med giftermål. Det första alternativet är den nuvarande automatiska huvudregeln dvs. där båda vid giftermålet får mannens efternamn om inte hustrun anmäler att hon vill behålla sitt eget efternamn. Det andra alternativet är att båda automatiskt får mannens efternamn men i stället i samband med giftermålet kan anmäla om de båda vill ha kvinnans efternamn eller att var och en vill behålla sitt respektive namn. Det tredje alternativet är att var och en automatiskt behåller sitt namn om de inte i samband med giftermålet anmäler att de vill ta kvinnans eller mannens namn som gemensamt efternamn. Det fjärde alternativet slutligen är avsaknad av automatisk regel utan makarna måste alltid vid giftermål anmäla vilket efternamn de vill ha och kan då välja mellan att ta mannens eller kvinnans namn som gemensamt efternamn och att behålla var och en sitt respektive namn. Denna fråga är sannolikt den rent tekniskt mest besvärliga att besvara och det bör också noteras att alternativ ett och två båda gäller att makarna automatiskt får mannens efternamn men i första fallet med den nuvarande regeln att mannen svårligen kan få kvinnans efternamn medan i det andra fallet det skulle vara lika lätt för mannen att få kvinnans efternamn som för henne att få behålla sitt eget. Alternativ tre innebär ju en helt annan typ av regel än vi har nu och alternativ fyra innebär att man alltid i samband med giftermålet måste bestämma sig för namn, icke som nu att man kan underlåta att ta ställning i den frågan eftersom lagen så att säga automatiskt gör det.

250 Bilaga 1

Svarsfördelningen som redovisas i bilagda frekvenstabell visar att nästan 40 procent anser den nuvarande regeln vara bra, att 25 procent anser att den bör utvidgas så att mannen också kan ta kvinnans efternamn, att nästan en fjärdedel (22 procent) anser att man icke skulle ha någon automatisk regel alls utan makarna bör fä bestämma sig i samband med giftermålet och slutligen att 13 procent anser att man automatiskt skall behålla sitt namn om man inte vidtar några extra åtgärder. Jämförelser med bakgrundsvariabler visar följande samband: Något fler av de gifta än av de ogifta (45 procent mot 34 procent) anser att den nuvarande automatiska regeln är den bästa medan något fler av de ogifta än av de gifta (17 procent mot 9 procent) anser att en automatisk regel innebärande att var och en behåller sitt namn vore att föredra (jämför tabell 4).

Tabell 4 Föredragen namnregel i samband med giftermål i relation till civilstand (procent)

Gifta Frånskilda Änka/Änkling Ogift Nuvarande automatiska regel 45 40 (67) 34 Nuvarande automatiska regel m.

De icke gifta kan delas in i sådana som är samboende under äktenskapsliknande förhållanden och sådana som icke är samboende. Det visar sig vid en jämförelse av denna indelning med svaren att fler av de icke samboende än av de samboende föredrar den automatiska regeln kompletterad med möjlighet att ta kvinnans namn (28 procent mot 19 procent) medan fler av de samboende föredrar avsaknad av automatisk regel (27 procent mot 21 procent). Beträffande variabeln antalet barn finns viss samgång med synpunkter på namnregel i samband med äktenskaps ingående. Sålunda anser mer än två tredjedelar av dem som har tre eller f1er barn att den nuvarande automatiska regeln är bäst, i övrigt skiljer sig inte materialet åt beträffande den variabeln. De som ej bytt namn i samband med giftermål (men är gifta) anser i större utsträckning än de som bytt namn (49 procent mot 39 procent) att den nuvarande automatiska regeln är den bästa medan de som bytt namn i samband med giftermålet i större utsträckning än de som ej bytt namn anser att ingen automatisk regel borde gälla. Det finns i materialet 41 fall som bytt efternamn utan samband med giftermål. Av dessa finns avsevärt färre som gillar den nuvarande regeln än bland dem som inte bytt namn. I stället föredrar fler av dem den nuvarande regeln kompletterad med möjlighet for mannen att välja kvinnans namn (jämför tabell 5).

Bilaga 1 251

Tabell 5 Åsikt om namnregel i samband med äktenskap i relation till om respondenten bytt efternamn (dock ej i samband med giftermål) (procent) Ja Nej Nuvarande automatiska regel 27 40 Nuvarande automatiska regel m. komplettering 37 25

De som har mycket vanliga efternamn och de som anser sig ha mycket vanliga efternamn skiljer sig något från de övriga genom att anse den nuvarande huvudregeln vara den bästa. Av de 61 personer som tycker ganska illa eller mycket illa om sitt efternamn anser endast en tredjedel att den nuvarande regeln är bäst, mot 45 procent av dem som tycker mycket bra om sitt efternamn. De som tycker illa om sitt efternamn anser i avsevärt större utsträckning än de övriga att avsaknad av automatisk regel vore att föredra. En viss tendens synes finnas att de äldsta, dvs. de som är 30-35 år gamla, i större utsträckning föredrar nuvarande regel (45 procent mot 36-37 procent for de övriga) medan de yngsta (17-22 år) i något större utsträckning än de andra föredrar nuvarande regel kompletterad med möjlighet for mannen att få ta kvinnans efternamn. Vid konstruktionen av frågeformuläret föreföll det oss synnerligen sannolikt att ordningsföljden av svarsalternativen i fråga 4 skulle komma att påverka svaren i viss utsträckning. För att dels korrigera for en sådan felkälla dels ock kunna kontrollera om den existerar lät vi i den ena hälften av formulären svarsalternativen få den ordning som här redovisats och som framgår av kod och frekvensfördelningen (bilaga 1 d) medan svarsalternativen i den andra hälften av formulären fick en omvänd ordning. Alla formulär vars fyrsiffriga nummer börjar med siffran noll (0) har den rättvända ordningen och alla formulär vars nummer börjar med ett (1) har den omvända ordningen på alternativen. Registret över totalbefolkningen är ordnat efter fodelsenummer. Listningen av urvalet följer också samma ordning. För att ingen snedvridande effekt skulle uppstå vid fördelningen av de två formulärversionerna lät vi varannan person i urvalslistan få ett kodnummer vars första siffra var noll (O) och varannan ett kodnummer vars första siffra var ett (1). Av de 832 ifyllda och returnerade formulären är 417 av nollversionen och 415 av ettversionen. Som framgår av tabell 6 har ordningsfoljden på svarsalternativen viss betydelse for svarsfordelningen. Sålunda visar det sig att då alternativet med avsaknad av automatisk regel sattes först (den omvända versionen eller ettversionen) har färre föredragit den nuvarande huvudregeln och fler den regeln att båda automatiskt behåller sina respektive efternamn om de ej beslutar annorlunda i samband med vigseln. Någon skillnad i popularitetsfrekvensen för alternativet med avsaknad av automatisk regel respektive alternativet där den nuvarande huvudregeln är kompletterad har det ej blivit vid användningen av de två versionerna.

252 Bilaga 1 Tabell 6 Svarsfördelning på frågan om namnregel vid olika ordningsfölid på svarsalternativen (procent) Nollversion Ettversion Totalt

Det bör observeras att om man sammanslår alternativet ”nuvarande regel med alternativet ”nuvarande regel kompletterad finner man att med den rättvända versionen har 69 procent förordat något av dessa alternativ medan med den omvända versionen har 60 procent förordat något av dessa alternativ. Sett på detta sätt har manipulationen med olika ordningsföljd på svarsalternativen haft liten betydelse. Detta anspråkslösa experiments resultat bör kunna tjäna som en påminnelse om att icke fästa alltför stor vikt vid små procenttalsskillnader - våra svar på frågor i frågeformulär likaväl som eljest är i viss mån situationsbundna.

Anna och Karl (fråga 5, 6 och 7)

l fråga 5 målar vi upp en situation där Anna Andersson och Karl Karlsson gifter sig, Anna behåller sitt efternamn och Karl behåller sitt efternamn, ingen av dem har varit gift förut, efter ett år föder Anna ett barn. Vi frågade om de tillfrågade ansåg att barnet automatiskt skall heta Andersson efter sin mor, att barnet automatiskt skall heta Karlsson efter sin far eller, det tredje alternativet, att föräldrarna alltid, om de har olika efternamn, i samband med födseln skall meddela vilket efternamn barnet skall ha. Som framgår av den bilagda frekvensfördelningen anser 77 procent att föräldrarna skall bestämma i samband med födelsen, 8 procent anser att barnet automatiskt skall ha moderns efternamn och 16 procent att barnet automatiskt skall ha faderns efternamn. Ett antal samband mellan bakgrundsvariablerna och frågan om vad Anna Anderssons och Karl Karlssons barn skall heta kan iakttas. De som svarat och har ovanligt namn (enligt vår objektiva bedömning och också enligt den subjektiva bedömningen som respondenterna själva gjort) anger oftare än andra att de anser att barnet automatiskt skall heta Karlsson efter sin far och mindre ofta att föräldrarna skall bestämma själva. Av de 54 personer som har tre barn eller fler är det också fler som anser att barnet automatiskt skall heta Karlsson än i materialet i sin helhet. Samma gäller for dem som icke bytt namn i samband med giftermål (dvs. huvudsakligen gifta män). En fjärdedel av de som anger att de har ett namn som är svårt att uppfatta tycker att barnet automatiskt skall heta Karlsson efter sin far och bara 65 procent av dem anser att föräldrarna skall bestämma i varje enskilt fall.

Bilaga 1 253

En klar skillnad finns också mellan män och kvinnor således att männen till 20 procent medan kvinnorna endast till 12 procent anser att barnet automatiskt skall heta Karlsson efter sin far. Lika stor andel av båda könen anser att barnet skall heta Andersson efter sin mor och således är det fler av kvinnorna som anser att föräldrarna skall bestämma i varje enskilt fall. Vi har konstanthållit kön för att kontrollera dessa samband. Konstanthållningen ger dock ingen ytterligare information - sannolikt delvis beroende på den sneda fördelningen. Nästa fråga beträffande Anna och Karl (fråga 6) gäller att Anna hade ett ovanligt efternamn och Karl heter Karlsson och vi frågar där om respondenterna anser att barnet automatiskt skall få Annas efternamn, automatiskt få Karls efternamn eller att föräldrarna i varje enskilt fall skall bestämma. Svarsfördelningen visar att nio procent anser att barnet automatiskt skall lå Annas efternamn, 14 procent anser att barnet skall få Karls efternamn och 77 procent att barnet skall få det namn som föräldrarna beslutar i varje enskilt fall. Som synes är denna svarsfördelning mycket likartad den som gällde för föregående fråga. En jämförelse av svaren på dessa två frågor visar att av dem som på den första av frågorna angav att barnet skulle få Annas efternamn har 92 procent vidhållit sin ståndpunkt, tre procent säger att barnet skall få faderns namn och fem procent att det bör avgöras av föräldrarna (tabell 7). Av dem som i första fallet angivit att barnet borde få Karls efternamn har 88 procent vidhållit sin ståndpunkt, sju procent har övergått till att anse att barnet borde ha moderns namn och fem procent att det bör avgöras från fall till fall. Slutligen, i de fall där respondenterna angivit att det skall avgöras från fall till fall har 98 procent vidhållit sin ståndpunkt och två procent säger nu att barnet bör få moderns namn. Som framgår av frekvensfördelningarna är nettoförändringarna ganska små medan, som framgår av tabell 7, bruttoförändringama är större i synnerhet för dem som första gången svarat att moderns eller faderns namn är det som barnet automatiskt bör få. Det förefaller uppenbart att tabell 7 bör tolkas så att det dels finns en liten uppsättning respondenter som anser det ovanliga namnet - det särskiljande namnet- vara att föredra framför det vanliga, dels ock finns ett mindre antal som anser det vanliga namnet var att föredra framför det ovanliga.

Tabell 7 Förändringar i svar på frågan om vems efternamn barnet bör ha då båda föräldrarna har vanligt efternamn respektive då modern har ovanligt och fadern vanligt efternamn (procent)

Anna Andersson & Karl Karlsson

Moderns Fadems Avgöres från namn namn fall till fall Anna Moderns namn 92 7 2 Fadems namn 3 88 ovanligt efternamn Avgöras från fall till fall 5 5 98

Bastal 62 131 638

254 Bilaga 1

Denna fråga där Anna har ett ovanligt efternamn och Karl heter Karlsson har vid jämförelse med bakgrundsvariablerna visat följande samband: Av de 54 personer som har mer än tre barn är det avsevärt fler än bland andra (26 kontra 14 procent) som anser att barnet bör heta Karlsson efter sin far. De som ej bytt efternamn i samband med giftermål (men är gifta) anser i något större utsträckning än övriga att barnet bör heta Karlsson efter sin far och männen anser i större utsträckning än kvinnorna att barnet bör heta Karlsson efter sin far. Några variationer i andelen som anser att barnet bör få moderns efternamn finns inte utan variationerna finns i fråga om de andra två svarsalternativen: om barnet skall heta Karlsson efter sin far respektive om föräldrarna skall avgöra från fall till fall. Den tredje frågan som handlar om Karl och Anna är omvändningen av den andra, nämligen att Karl har ett ovanligt efternamn och Anna heter Andersson och frågan gäller då om barnet automatiskt skall få Annas efternamn, om barnet automatiskt skall få Karls efternamn eller om föräldrarna skall avgöra i samband med barnets födelse. Frekvensfördelningen ser ungefár likadan ut för denna fråga som de två tidigare: sju procent anger att de anser att barnet skall få Annas efternamn, 16 procent att barnet skall få faderns och 76 procent att det skall avgöras av föräldrarna i varje enskilt fall. En jämförelse mellan denna sista fråga och den första, dvs. den som gällde då Anna hette Andersson och Karl hette Karlsson, visar att, som framgår av tabell 8, av dem som ansåg att barnet borde få moderns namn då modem hette Andersson tycker 92 procent fortfarande så medan sju procent anser att föräldrarna bör avgöra från fall till fall, av dem som ansåg att faderns namn borde gälla när båda föräldrarna hade vanliga namn har nu fyra procent gått över till att anse att föräldrarna bör avgöra det och två procent att barnet skall få moderns namn och slutligen är det två procent av dem som ansåg att föräldrarna skall avgöra från fall till fall som anser att barnet skall ha det ovanliga namnet. Vi kan alltså konstatera att tendensen är densamma som då jämförelsen gjordes mellan att båda föräldrarna hade vanligt namn och då Anna hade ovanligt efternamn: Åsikterna är ganska stabila och ett litet antal anser det ovanliga namnet vara att föredra medan ett annat litet antal anser det vanliga namnet vara att föredra.

Tabell 8 Förändringar i svar på frågan om vems efternamn barnet bör ha då båda föräldrarna har vanligt efternamn respektive då fadern har ovanligt och modern vanligt efternamn (procent)

Anna Andersson & Karl Karlsson

Moderns Faderns Avgöres från namn namn fall till fall Karl Moderns namn 92 2 ovanligt Faderns namn 2 94 2 efternamn Avgöres från fall till fall 7 4 98

Bastal 62 131 638

Bilaga 255

1 tabell 9 visas en jämförelse mellan de två senare frågorna där i det ena fallet Anna har ett ovanligt namn och i det andra fallet Karl har ett ovanligt namn. Vi finner, som framgår av frekvensfördelningarna, att nettoförändringen är mycket liten medan däremot som vi ser av tabell 9, bruttoförändringen är ganska stor. Av dem som ansåg Annas namn vara att föredra då hon hade ett ovanligt namn är det 22 procent som har ändrat sig och nu anser att det är Karls namn som barnet bör få medan 72 procent vidhåller sin åsikt att det är moderns namn som barnet bör få. Å andra sidan, av dem som ansåg att Karls namn var att föredra då han hade ett ovanligt namn är det 13 procent som ändrat sig och anser att det är Annas ovanliga namn som barnet bör få. De som anser att namnfrågan skall avgöras från fall till fall är som synes en mycket stabil grupp. Vi kan vid ett studium av tabell 7, 8 och 9 finna att de som på första frågan ansåg att föräldrarna skall bestämma, i mycket stor utsträckning vidhåller sin åsikt och vi kan alltså dra slutsatsen att ungefär tre fjärdedelar av alla tillfrågade stabilt anser att föräldrarna skall bestämma, medan den återstående fjärdedelen fördelar sig på en del olika slag av synpunkter. Några av dem har alldeles uppenbarligen könsrollssynpunkter åt ena eller andra hållet nämligen att modern är den som skall ge namnet till barnet eller att fadern är den som skall ge namnet till barnet oavsett graden av vanlighet och några har synpunkten att barnet bör ha ett ovanligt namn - särskiljande namn -, andra har åsikten att barnet bör få ett vanligt namn - ej särskiljande namn.

Tabell 9 Förändringar i svar på frågan om vems efternamn barnet bör ha då fadern har ovanligt efternamn respektive då modern har ovanligt efternamn (procent). Det första talet i varje cell är radprocent och det andra talet är kolumnprocent.

Karl ovanligt och Anna Andersson Bastal

Moderns Faderns Avgöres från namn namn fall till fall

Anna Moderns 72-92 22-13 5- 1 76 ovanligt namn och Karl Faderns 3- 7 95-84 1- - 118 Karlsson namn

Avgöres - - 2 1- 4 99-99 637 från fall till fall

60 134 636

Svaren på frågan om vad barnet skall heta då fadern har ett ovanligt namn och modern ett vanligt namn visar i förhållande till bakgrundsvariablerna ungefär samma tendenser som svaren då modern hade ett ovanligt namn och fadern ett vanligt. De som själva har ett mycket ovanligt namn (färre än 100 företrädare i landet) anser i större utsträckning än andra att barnet skall uppkallas efter sin far och i mindre utsträckning efter beslut av föräldrarna än de övriga anser. Samma tendens gäller för dem som har

256 Bilaga 1

tre barn eller ller, för dem som ej har bytt namn i samband med giftermål, för dem som har ett ovanligt namn, som enligt egen uppgift är svårt att uppfatta och för männen. Genomgående kan vi alltså konstatera att oavsett bakgrundsvariabler finns en ganska stabil liten grupp som anser att barnet skall ha moderns namn, en stor stabil grupp som anser att barnet skall ha det namn som föräldrarna bestämmer och en ganska stabil liten grupp som anser att barnet skall ha namn efter sin far. Vi kan också konstatera att det finns en liten uppsättning människor som i sammanhang som dessa anser det ovanliga namnet vara att föredra och en ännu mindre uppsättning med åsikten att vanliga namn är att föredra.

Bertil och Britta (fråga 8)

l fråga 8 målar vi upp en situation där Bertil och Britta båda har varit gifta på varsitt håll och nu gifter sig med varandra. Då Britta gifte sig förra gången tog hon sin dåvarande makes namn och har behållit det. Då Bertil gifte sig förra gången tog han sin dåvarande hustrus namn och har behållit det. Vi frågar om de tillfrågade anser att Bertil och Britta när de nu gifter sig med varandra skall få rätt att behålla det efternamn de fått genom sina tidigare giften. En klar majoritet - 59 procent - anser att de bör få behålla sina tidigare tillgifta namn. Vid jämförelse med de bakgrundsvariabler vi har tillgång till finner vi följande. få samband föreligger mellan bakgrundsvariablerna och inställ- Mycket till hur Bertil och Britta skall få göra med sina tillgifta namn när ningen de gifter om sig med varandra. Vi kan finna några få sporadiska samband. Sålunda visar det sig att bland de icke gifta anser de som är samboende i något större utsträckning än andra att Bertil och Britta icke skall få behålla sina tillgifta namn. Man finner också att om de samboende varit samboende mycket kort tid, dvs. mindre än ett år, har ller denna genomsnittligt större restriktivitet i åsikt än bland dem som sambott längre tid. Endast 47 procent (mot 60 i hela materialet) av dem som anser sig ha ett mycket svåruppfattat efternamn menar att Bertil och Britta skall få rätt att behålla sina tillgifta namn. Av dem som tycker mycket eller ganska illa om sitt efternamn anser 71 procent att Bertil och Britta skall få behålla sina tillgifta namn. Vi kan således i mycket begränsad utsträckning ”förklara” variationen i svar på huvudfrågan om Bertil och Britta. De som svarar ja på första frågan om Bertil och Britta får en följdfråga. Vi anger i följdfrågan att Britta ett år efter giftermålet födde ett barn och frågar om barnet automatiskt skall få Brittas namn eller om barnet automatiskt skall få Bertils namn eller om Bertil och Britta i samband med barnets födelse skall meddela vilket efternamn barnet skall tå. Som framgår av frekvensbilagan svarar (av de 504 personer som här är aktuella) 84 procent att Bertil och Britta skall bestämma det i samband med barnets födelse och endast ungefár 6 procent anser att barnet automatiskt skall få Brittas namn och knappt 9 procent att barnet automatiskt skall få Bertils efternamn.

Bilaga 1 257

Det kan här påpekas att på den öppna fråga som fanns i slutet av formuläret har åtskilliga kommenterat problemet med barnets namn då föräldrarna har olika efternamn. Kommentarerna har varit av mycket skilda slag och ganska många har skrivit att barnet skall lå rätt att självt välja efternamn när det vuxit upp och är t. ex. 15 år och således ändra på vad föräldrarna bestämt. I jämförelse med de bakgrundsvariabler vi har tillgång till finner vi inga tendenser till samband mellan bakgrundsvariablerna och följdfrågan vems namn barnet skall ha - svarsfördelningen är också här sned.

Svea och Sven (fråga 9 a och b)

En av frågorna i formuläret gäller Svea och Sven, som är gifta och skall skiljas. De två frågorna som ställts gäller dels om Svea bör ta tillbaka sitt flicknamn i samband med skilsmässan, dels ock om Svea automatiskt skall få tillbaka sitt flicknamn eller om hon bara skall ha rätt att ta tillbaka sitt flicknamn. Som framgår av den bilagda frekvensfördelningen svarar ungefär 36 procent att de anser att Svea bör ta tillbaka sitt flicknamn i samband med skilsmässa (55 procent har svarat nej och uppgift saknas för ungefär nio procent - sannolikt innebär underlåtenhet att svara ungefär samma inställning som ett nej-svar). Vid genomgång av denna frågas svar i relation till s. k. bakgrundsvariablerna finner vi följande. De som har ett mycket ovanligt namn (mindre än 100 innehavare i Sverige) anser i större utsträckning än de övriga att Svea bör ta tillbaka sitt flicknamn. Även de som anser att deras namn är mycket ovanligt har denna typ av inställning i större utsträckning än de övriga. Som framgår av tabell 10 finns ett klart samband mellan civilstånd och inställning till om Svea bör ta tillbaka sitt flicknamn - vi finner att de ogifta i klart större utsträckning än de gifta och tidigare gifta anser att Svea bör ta tillbaka sitt flicknamn. Det förefaller rimligt misstänka att detta samband icke är beroende av civilstånd utan fastmer av ålder, varför vi har kontrollerat detta genom att konstanthålla ålder och vi finner då att sambandet kvarstår med oförändrad styrka bland de yngre och de äldre medan däremot sambandet är avsevärt svagare for dem som befinner sig i mellanåldersläget, som här är klassen 23-29 år (jämför tabell ll).

Tabell 10 Svar på frågan om Svea bör ta tillbaka sitt flicknamn i förhållande till civilstånd (procent)

258 I Bilaga

Tabell ll Samband mellan civilstånd och om Svea bör ta tillbaka sitt flicknamn då ålder är konstanthållet (procent) 17-22 23-29 30-35 Gift Ogift Gift Ogift Gift Ogift

for de icke gifta om de är samboende under äktenskaps- Något samband förhållanden icke trots att de ej samboende är liknande eller ej föreligger avsevärt yngre än de samboende (de samboende är i median genomsnittligt uttryckt ungefär 29 år gamla medan de ej samboende är endast ungefär under äktenskapsliknande for- 21 år gamla). Bland dem som är samboende ett klart samband med samboendets varmer (utan att vara gifta) finns och inställning till om Svea bör ta tillbaka sitt flicknamn. Sålunda aktighet anser mer än hälften av dem som varit samboende under kortare tid än sitt efternamn medan endast var tredje av ett år att Svea bör ta tillbaka dem som varit samboende tre år eller längre tid har denna åsikt. Även denna tendens kan hänga samman med ålder, vilket vi kontrollerat genom att konstanthålla ålder. Vi har därvid funnit att bastalen vid en sådan kondock blir så små att konstanthållandet inte ger några som stanthållning helst upplysningar. Även barnantal samgår med inställning till om Svea bör ta tillbaka sitt llicknamn, som framgår av tabell 12. Konstanthållning ålder - barnantal: Resultatet visar att sambandet synes kvarstå, vilket tyder på att skillnader i ålder mellan dem som har barn och dem som inte har barn inte förklarar relationen mellan att ha och inte ha barn å ena sidan och åsikter om Svea bör ta tillbaka sitt llicknamn eller inte.

Tabell 12 Svar på frågan om Svea bör ta tillbaka sitt flicknamn i förhållande till barnantal (procent)

0 1 2 3- Totalt

De som bytt namn i samband med giftermål har i mindre utsträckning än de som ej bytt namn i samband med giftermål svarat ja på frågan om Svea bör ta tillbaka sitt tlicknamn (24 och 36 procent respektive). Samma tendens om än något svagare finns for dem som bytt namn utan samband

Bilaga 1 259

med giftermål kontra dem som icke bytt namn - 29 procent av dem som någonsin bytt namn utan samband med giftermål har sagt att Svea bör ta tillbaka sitt flicknamn mot 36 procent av de övriga. De som anser att de har ett namn som är mycket svårt att uppfatta har i avsevärt större utsträckning än de övriga svarat att Svea bör ta tillbaka sitt flicknamn i samband med skilsmässa - 59 procent mot 32-38 procent för de övriga. Något samband mellan åsikt om Svea bör ta tillbaka sitt flicknamn och hur bra eller dåligt respondenterna gillar sitt eget efternamn finns inte. 57 procent av männen mot 43 procent av kvinnorna anser att Svea bör ta tillbaka sitt flicknamn. Denna skillnad mellan männen och kvinnorna kan möjligen hänga samman med att en del kvinnor har bytt namn i samband med giftennålet, vilket mycket få män har gjort. För att kontrollera om detta antagande är korrekt har vi konstanthållit civilstånd och finner då att sambandet kvarstår för de ogifta medan däremot for de gifta inget samband fmns mellan kön och åsikt om huruvida Svea bör ta tillbaka sitt flicknamn. Detta resultat av konstanthållningen kan i sin tur tyda på att ålder skulle vara av betydelse, eftersom vi vet att ogifta genomsnittligt är avsevärt yngre än de gifta. Men med tanke på den tidigare konstanthållningen där åldern visade sig vara av underordnad betydelse och med tanke på att bastalen blir alltför små vid ytterligare en konstanthållning är det inte lämpligt att fortsätta denna del av analysen. Som redan tidigare antytts finns ett samband mellan ålder och åsikt om Svea och tlicknamnet. Som vi finner av tabell 13 finns det ett klart och tydligt samband sådant att ju yngre respondenten är desto vanligare ärja-svar på frågan om Svea bör ta tillbaka sitt flicknamn i samband med skilsmässa.

Tabell 13 Svar på frågan om Svea bär ta tillbaka sitt flicknamn i förhållande till ålder (procent)

17-22 23-29 30-35 Totalt

Som framgår av den bilagda frekvensfordelningen anser ungefär 13 procent att Svea automatiskt skall få tillbaka sitt flicknamn medan 84 procent anser att hon skall ha rätt ta tillbaka sitt flicknamn om hon så vill. Vid jämförelse med de bakgrundsvariabler vi har till förfogande finner vi inga samband mellan någon av bakgrundsvariablerna och svaren på denna fråga. Denna avsaknad av samband beror sannolikt på den mycket sneda fördelningen, vilket gör att små verkliga samband vid analysen lika gärna kan tolkas såsom förorsakade av slumpfaktorer. Som framgår av tabell 14 har praktiskt taget alla som svarat nej på frågan om huruvida Svea bör ta tillbaka sitt flicknamn också sagt att hon bör ha rätt att ta tillbaka sitt efternamn och endast tre personer (mindre än

260 Bilaga 1

en procent) svarar nej på frågan om Svea bör ta tillbaka sitt flicknamn och ja på frågan om hon automatiskt skall få tillbaka sitt ilicknamn; dessa tre personer har sannolikt kryssat fel i formuläret då ju den cellen i tabellen rimligen bör vara tom. Vi ser också av tabellen att var tredje av dem som anser att Svea bör ta tillbaka sitt efternamn menar att samhället genom en automatisk lagregel skall ge henne tillbaka llicknamnet, medan två tredjedelar menar att hon skall ha den moraliska skyldigheten även om kanske inte lagen föreskriver att hon skall ta tillbaka sitt flicknamn.

Tabell 14 Jämförelse av svar på frågan om Svea bör ta tillbaka sitt flicknamn och uppfattning om på vilket sätt det kan gå till (procent)

Ej svar Bör: ja Bör: nej

Slutsatser

Vid formuleringen av de frågor som ingår i vårt frågeformulär har vi inte strävat efter att ange vilka konsekvenser olika typer av svar skulle ge om de skulle realiseras lagstiftningsvägen. Det finns (lera anledningar till att vi strävat efter att undvika att i formuläret ta upp frågan om konsekvenserna. En mycket tungt vägande anledning är att konsekvenserna, som man skulle kunna ange, alltid i viss mån är beroende av värderingar och att man i så fall skulle riskera att styra svaren på frågorna. En annan anledning är självfallet att ingen med visshet torde kunna förutse alla de konsekvenser olika alternativ kan komma att få. En tredje anledning är att angivande av konsekvenser skulle försvåra för många människor att besvara frågorna - Vi har därför många av frågorna är redan förut tillräckligt komplicerade. föredragit att göra frågorna så enkla som överhuvudtaget är möjligt med syftet att få en uppfattning om människornas spontana reaktioner. Det är varken vår uppgift eller avsikt att i denna rapport ange hur det resultat vi kommer fram till skall användas av namnlagsutredningen eller av någon annan. Det är dock rimligt att i någon mån diskutera vilka slutsatser som kan dras från denna undersökning. När man drar slutsatser har man vanligtvis något slags syfte i bakgrunden. Två syften ligger nära till hands i sammanhang som dessa. Det ena av dem är att lagstiftaren rimligen skall ta hänsyn till den allmänna opinionen - dvs. här hur de tillfrågade har svarat på våra frågor. Den andra synpunkten, som icke är motstridig den första, innebär att lagstiftaren konstaterar att den allmänna opinionen ser ut på ett givet sätt men av tekniska och praktiska skäl formulerar lagar som icke kan sägas stämma med en allmän opinion - lagstiftaren bör ju vara den ansvarige fackmannen medan den allmänna opinionen i huvudsak utgörs av lekmän. Vad gäller lagstiftning är undersökningsledaren lekman

Bilaga 1 261

och därför kommer vi här att begränsa vår diskussion till i huvudsak endast den första av de ovannämnda väsentliga synpunkterna. Av svaren på frågorna l, 2 och 3 att döma förefaller det uppenbart att en minoritet anser det mindre acceptabelt att mannen och hustrun i ett äktenskap har olika efternamn, att bam har annat namn än den ena av föräldrarna, att icke alla familjemedlemmar har samma efternamn - minoriteten utgör sannolikt ungefär var femte i här berörda åldrar. En annan minoritet - - i efternamn är av några procent större tycks anse att likhet synnerligen underordnad betydelse. l stort sett hälften av de tillfrågade synes anse att det är lämpligt med samma namn men fullt acceptabelt om olika namn förekommer inom familjen mellan makarna och/eller mellan barn och föräldrar. Slutsatsen av detta (med de begränsningar som angivits ovan) blir rimligen att lagstiftaren bör såsom huvudregel ha att samtliga medlemmar i en familj har samma efternamn, men samtidigt göra det lätt för dem som önskar avvika från huvudregeln att så göra. Frågorna 1, 2 och 3 är alla av mera generell natur medan de följande frågorna berör tänkbara konkreta fall som lagstiftningen kan tänkas böra täcka. Fråga 4 kommer in på konkretionen hur man skall förfara i samband med ingång av äktenskap. Om i enlighet med svaren på frågorna 1, 2 och 3 huvudregeln bör vara att båda makarna skall ha samma efternamn hur skall då detta konkret gå till i de enskilda fallen utan att försvåra för dem som vill behålla sina ursprungliga namn? Med det majoritetsresonemang som vi fört ovan skulle slutsatsen bli att det första eller andra alternativet skulle vara det som lagstiftningen skulle förorda (dvs. nuvarande huvudregel eller den kompletterad). Avsaknad av automatisk regel anför bara var femte. Att var och en skulle behålla sitt respektive namn om de icke annorlunda anmäler skulle strida mot huvudregeln som följer av svaren på frågorna 1, 2 och 3 och det är också ett litet antal som förordar den typen av regel - 13 procent. I stort sett två av tre respondenter förordar den automatiska regeln att makarna vid giftermålet får mannens efternamn och med möjligheten till undantag. En icke kvalificerad majoritet anser att undantaget skall vara det som nu gäller, dvs. att hustrun kan få behålla sitt namn medan, dock icke utsagt i frågan, mannen har mycket liten möjlighet att få hustruns namn. Dock bör här observeras att 60 procent anser att på ett eller annat sätt skall makarna kunna få ta antingen mannens eller kvinnans namn eller var och en behåller sitt eget namn (= de som föredragit alternativ två, tre respektive fyra). Slutsatsen blir därför att det alternativet som lagstiftaren rimligen med stöd enbart utifrån den opinion som här gett sig till känna bör välja är alternativ två: båda får automatiskt mannens efternamn och kan i samband med giftermålet anmäla att de båda vill ha kvinnans efternamn eller att var och en vill behålla sitt respektive namn. Nästa konkreta problem som berörs är i frågorna 5, 6 och 7: det problem som uppträder då en man och en kvinna gifter sig och båda behåller sina respektive efternamn och de får ett barn tillsammans. Vilket skall vara barnets efternamn? Vi har här föga ledning av de svar som givits på tidigare frågor. Samtidigt är dock en mycket stor och klar majoritet för en av de tre lösningarna som angivits i svarsalternativen till de frågor vi ställt - tre fjärdedelar förordar att föräldrarna skall besluta i varje enskilt fall vilket

262 Bilaga 1

av föräldrarnas efternamn barnet skall tilldelas i samband med födelsen. Endast var fjärde respondent anser att en automatisk regel skall finnas; av dessa förordar en klar majoritet att den automatiska regeln skall ge barnet faderns efternamn. Det är uppenbart att lagstiftaren med ledning av den opinion som här återspeglas, ceteris paribus, skall såsom huvudregel ange att barn som föds till föräldrar som är gifta med varandra skall ha föräldrarnas efternamn samt att i de fall föräldrarna har olika efternamn de i samband med födseln skall bestämma vilket av föräldrarnas efternamn barnet skall ha. Vi har i Sverige sedan 1964 haft den regeln att båda makarna automatiskt får mannens efternamn i samband med äktenskapets ingående såvida inte kvinnan dessförinnan anmält att hon vill behålla sitt tidigare efternamn. Den undantagsregeln har haft synnerligen ringa genomslagskraft. Såvitt bekant finns inga exakta uppgifter om i hur många fall undantagsdelen av regeln har använts men de torde vara lätträknade i den meningen att de är få, svårräknade i den meningen att de är så få att de är svåra att finna. I Danmark har denna typ av regel funnits längre än i Sverige men inte heller där har den vunnit någon genomslagskraft. Sannolikt har den bristande genomslagskraften två huvudsakliga anledningar: dels anser de allra flesta människor (som även framgår av denna undersökning) att det är enklast med samma namn på båda makarna och av tradition är det då enklast med mannens efternamn, dels ock torde mycket få människor känna till existensen av denna regel. Praktiskt taget alla som i dagens situation ingår äktenskap har under en längre eller kortare tid varit samboende under äktenskapsliknande former med varandral Nästan alla har naturligtvis under denna tid haft olika efternamn. Trots denna vana vid olika efternamn är det fortfarande mycket få kvinnor som behåller sina respektive namn i samband med att de ingår äktenskap. I vissa fall torde dessutom en av anledningarna till att övergå från stadiet att vara samboende utan äktenskap till att vara samboende i äktenskap vara att de två genom giftermålet kan få samma efternamn och därigenom undvika de komplikationer som olika efternamn kan förorsaka. Mot denna bakgrund kan rimligen prediktionen göras att även under den närmaste framtiden få av de kvinnor som gifter sig kommer att behålla sina respektive ursprungliga efternamn och en mycket stor majoritet kommer att ta makens efternamn. Om denna förutsägelse slår in innebär det att framgent kommer problemet med vilket efternamn barn till gifta föräldrar skall ha att vara ganska sparsamt förekommande. De föräldrar som kommer att ha olika efternamn har sannolikt en viss vana och förmåga att ta ställning till frågor av detta slag och därför skulle argumentet för automatiska regler i denna typ av fall inte vara aktuellt - argumentet för automatiska regler går vanligen ut på att då slipper en mängd människor fatta beslut som de tidigare icke tänkt över. För lekmannen förefaller det rimligt att om man kan vänta ända upp l Detta påståendes riktig- till sex månader innan man meddelar vilka eller vilket förnamn barnet skall het finns dokumenterat i Jan Trost och Bo Lewin: ha så kan man också vänta lika lång tid innan man bestämmer vilket efter- Att sambo och gifta sig, namn barnet skall ha (i de fall där valmöjlighet finns). SOU 1978:55. Det kan hävdas att i vårt samhälle av i dag namnen i mycket stor ut-

Bilaga 1 263

sträckning spelat ut sin roll. Dels har vi andra och mycket säkrare iden- tifieringstecken folkbokföringsnumret - dels har många så likartade namn att särskiljningen mycket ofta försvåras. Men av tradition är namnet ett viktigt identifieringstecken inte bara i vår kultur utan överallt i världen. Det är inte bara ett identifieringstecken på den enskilde invidividen utan en identifiering av individen i förhållande till den grupp han tillhör. Den gruppen kan vara familjen, den kan också vara stammen, den kan vara orten - förnamn, efternamn och tilläggsnamn kan sägas utgöra ett slags kedja av identifiering av individen, av gruppen, av bosättnings- eller uppväxtorten. Det hävdas ibland att namnet utgör en del av personligheten. Det ligger en hel del sanning i den typen av påståenden i den meningen att för den enskilde individen är hans eller hennes namn inte sällan en integrerad del av personligheten, något som dessutom utgör något slags personlig egendom. I de nuvarande namnbytesreglerna synes dessa två grundidéer vara väl företrädda: det är lätt att få byta bort ett vanligt - icke särskiljande namn medan det är mycket svårt att få byta till sig ett befintligt namn med ett ringa antal företrädare, eftersom det namnet då anses på något sätt vara dessa innehavares ägodel. Fråga 8 är den enda fråga där vi i någon mån blandar in ett konsekvensresonemang i själva frågan. Huvudfrågan gäller om personer som tidigare varit gifta och behållit dåvarande makes namn skall få gifta om sig och därvid behålla det namnet. Detta kan ha konsekvenser på så sätt att om dessa makar får barn kommer barnet att kunna bära ett efternamn där urspmnget så att säga är hämtat icke från den ena av föräldrarna ursprungligen utan från någon som den ena av föräldrarna tidigare varit gift med. l postenkäter har man vanligen icke följdfrågor av den anledningen att respondenten när han/hon svarar på huvudfrågan ögonblickligen ser att en följdfråga kommer och vanligtvis även då läser den och rättar sitt svar på huvudfrågan efter vad följdfrågan handlar om. I det här fallet har vi avsiktligen lagt dit följdfrågan och icke numrerat den som en ny fråga därför att avsikten varit att, utan att det skulle verka alltför uppenbart, få den tillfrågade att tänka efter vilka följder ett svar på huvudfrågan skulle kunna tänkas få. Följdfrågan är således av underordnat intresse och huvudfrågan påverkad av följdfrågan är det vi är intresserade av. Som visats av svaren har nästan 60 procent angivit att man borde kunna få behålla sina tidigare tillgifta namn. Vi har tidigare i redovisningen av svaren på frågan om Bertil och Britta visat att av dem som tycker om sitt namn och av dem som anser sig ha ett svåruppfattat namn är det avsevärt färre som anser att man skall få behålla sina tillgifta namn. Det förefaller därför troligt att det finns många människor som skulle ta mycket illa vid sig om deras efternamn skulle så att säga gå i arv till en före detta ingift avkomma. Man kan därför säga att frekvensfördelningen av svaren på denna fråga icke ger någon uppenbar ledning till hur lagstiftaren, ceteris paribus, bör bete sig. Här blir snarast en fråga om i vilken utsträckning man skall ta hänsyn till människors känsla av äganderätt till ett namn de råkar få eller skaffa sig på annat sätt. Anser man denna traditionella äganderätt vara betydelsefull bör lagstiftningen icke ändras att tillåta behållande av tillgifta namn vid nya äktenskap. Om man å andra sidan bedömer denna tradition

264 Bilaga 1

som icke beaktansvärd bör rimligen utifrån de resultat som här redovisats lagen ge möjlighet att få behålla tillgifta namn oavsett vad man sedan råkar göra med dem. Den sista frågeställningen vi behandlar är den om man bör eller skall ta tillbaka sitt ursprungliga namn efter skilsmässa. Fråga 9 a och b behandlar detta. Vi frågar där dels om man bör ta tillbaka sitt ursprungliga namn eller ej, dels ock om det skall finnas någon automatisk regel som gör att man får tillbaka sitt ursprungliga namn eller ej. Resultaten visar att drygt en tredjedel anser att man bör ta tillbaka sitt ursprungliga namn och att endast ungefär 13 procent anser att det borde finnas en automatisk regel. Det är också så, som visas i tabell 14, att en tredjedel av dem som anser att man bör ta tillbaka sitt namn också anser att det skall finnas en automatisk regel, medan således två av tre som anser att man bör ta tillbaka sitt ursprungliga namn också anser att någon automatisk regel inte skall finnas utan endast en rättighet att ta tillbaka namnet. I formuläret har i frågan om man bör ta tillbaka sitt efternamn ordet bör satts med fetstil för att ge tyngd åt att det här är fråga om ett slags moralisk skyldighet medan i nästa fråga det skulle gälla ett automatiskt skeende. Den slutsats en lagstiftare rimligen, ceteris paribus, bör dra av dessa resultat är att det icke skall finnas någon automatisk regel men att det skall finnas full rätt att utan större komplikationer ta tillbaka sitt ursprungsnamn samt att en klar majoritet inte är benägen att spontant lägga någon moralisk förpliktelse i att ta tillbaka sitt tidigare namn. Med resultaten av denna undersökning som grund och utan några som helst andra överväganden skulle en tänkt lagstiftare kunna tillverka lagar av följande principiella modell: icke föreskriva namnlikhet mellan makar eller andra familjemedlemmar men underlätta; ge en automatisk regel i samband med giftermål där (av tradition) makarna får mannens namn men samtidigt med goda möjligheter för kvinnan att behålla sitt namn eller för makarna att i stället ta kvinnans efternamn; ej uppställa någon automatisk regel för vilket namn barn till gifta föräldrar med olika efternamn skall ha utan låta föräldrarna i varje enskilt fall besluta vems efternamn barnet skall ha; låta svaret på frågan om ”äganderätt” till efternamn vara avgörande för om en regel skall finnas att man skall få behålla sitt tillgifta namn vid omgifte; icke ge någon automatisk regel, ej heller antyda någon moralisk skyldighet för frånskilda personer att ta tillbaka sitt ursprungsnamn. Den typografiska utformningen av bilaga l d är gjord så att den skall underlätta för den som så önskar att ytterligare bearbeta materialet. Den som önskar ytterligare bearbeta och analysera detta material eller som önskar tabeller framkörda från detta material kan lämpligen ta kontakt med undersökningsledaren, som förvarar datamassan i hålkortsform.

Bilaga 1a

UPPSALA UNIVERSITET SOCIOLOGISKA INSTITUTIONEN Drottninggatan 1 A 75220 UPPSALA Tel 018/139060

NAMNUNDERSUKNINGEN 1975

Regeringen har tillsatt en utredning med syfte att se över reglerna för vilket efternamn man skall ta eller få i samband med giftermål m.m. Utredningen anser det för sitt arbete vara betydelsefullt att få reda på vilka åsikter svenska folket har i frågor som rör efternamn. På uppdrag av Namnlagsutredningen genomför vi därför en undersökning. Vi är tacksamma för om Ni vill vara vänlig att besvara de frågor som finns i bifogade formulär.

Vi har gjort ett slumpmässigt urval av personer bosatta i Sverige och en av dem är Ni. Vi vill understryka att det är Era åsikter vi vill få reda på och att dessa åsikter i sin tur kommer att vara vägledande för lagstiftningen på detta område.

Svaren på frågorna kommer självfallet att behandlas med största diskretion. Svaren kommer att sammanställas i tabellform där någon enstaka person icke kan spåras. För att undersökningen skall få så stort värde som möjligt är det av allra största vikt att alla tillfrågade svarar. Vi hoppas därför att Ni vill vara vänlig att ta Er tid att fylla i formuläret.

Anledningen till att formuläret är numrerat är att vi skall kunna veta vilka som icke skickat in svar i syfte att kunna påminna dem. Så snart Ert besvarade formulär kommit oss tillhanda prickar vi av på en lista att Ni svarat och river därefter bort numret, vilket gör all identifiering omöjlig.

För att underlätta besvarandet och lnskickandet av formuläret bifogar vi en penna som Ni självfallet får behålla och ett svarskuvert som inte behöver frankeras.

Vänligen Jan Trost Docent

266 1a Bilaga

Ja. mycket önskvärt 1 Anser Ni det vara önskvärt att mannen och hustrun i ett äktenskap har Ja Iämphgt 2 samma efternamn? Betydelselöst 3 Nej. bättre med olika efternamn 4

2. Mycket olämpligt 1 l en del familjer har barnen/barnet u annat namn än den ena av föräld- Ganska damp gt |› 2 rama. Vad anser Ni om det? Betydelselöst 3 Det är bra 4

3. Anser Ni det vara önskvärt att alla Ja. mycket önskvärt l medlemmar i en familj har samma Ja ämphgt 2 efternamn? Betydelselöst 3 Nej. bättre med olika efternamn 4

4. Vilken av nedanstående regler anser Ni vara bäst i samband med giftermål? anmäla 1 lngen automatisk regel, utan makar måste alltid vid giftermålet vilket efternamn de vill ha. De får då välja mellan att ta mannens eller hustruns namn som gemensamt efternamn och att behålla var och en sitt respektive namn. Var och en behåller automatiskt sitt respektive namn, om de inte i sam- 2 band med giftermålet anmäler, att de vill ta mannens eller kvinnans namn som gemensamt efternamn. Båda får automatiskt mannens efternamn men kan i stället i samband 3 anmäla att de båda vill ha kvinnans efternamn eller att med giftermålet var och en vill behålla sitt respektive namn. Nuvarande automatiska mannens 4 regel, dvs båda får vid giftermålet efternamn, om inte hustrun anmäler att hon vill behålla sitt namn.

5. Anna Andersson och Karl Karlsson och gifter sig. Anna behåller sitt efternamn Karl behåller sitt. lngen av dem har varit gift förut. Efter ett år föder Anna ett barn. Anser Ni att Barnet automatiskt skall heta Andersson efter sin mor 1 Barnet automatiskt skall heta Karlsson efter sin far 2 Föräldrarna alltid (om de har olika efternamn) i samband med födseln 3 skall meddela vilket efternamn barnet skall ha

6. Hur skulle Ni svara på fråga 5 om Anna hade ett ovanligt efternamn och Karl hette Karlsson? Att barnet automatiskt skall få Annas efternamn 1 Att barnet automatiskt skall få Karls efternamn 2 Att föräldrarna alltid (om de har olika efternamn) i samband med barnets 3 födelse skall meddela vilket efternamn barnet skall ha

7. Hur skulle Ni svara på fråga 5 om Karl hade ett ovanligt efternamn och Anna hette Andersson? Att barnet automatiskt skall få Annas efternamn 1 Att barnet automatiskt skall få Karls efternamn 2 Att föräldrarna alltid (om de har olika efternamn) i samband med barnets 3 födelse skall meddela vilket efternamn barnet skall ha

sou 1979:25 1a

Bilaga 267

8. Bertil och Britta har båda varit gifta på var sitt håll och gifter sig nu med varandra. Då Britta gifte sig förra gången tog hon sin dåvarande makes namn och har behållit det. Då Bertil gifte sig förra gången tog han sin dåvarande hustrus namn och har behållit det. Anser Ni att Bertil och Britta när de nu gifter sig med varandra skall få rätt att behålla de efternamn de fått genom sina tidigare giften? Ja l Nej 2 Om Ja på fråga 8: Ett år efter giftermålet föder Britta ett barn. Anser Ni att Barnet automatiskt skall få Brittas efternamn Barnet automatiskt skall få Bertils efternamn 2 Bertil och Britta i samband med barnets födelse skall meddela vilket 3 efternamn barnet skall få

9. Svea tog Svens efternamn då de gifte sig. De skall nu skiljas. a. Anser Ni att Svea bör ta tillbaka sitt flicknamn la 1 Nej 2

b. Anser Ni att Svea automatiskt skall få tillbaka sitt flicknamn 1 Svea skall ha rätt att ta tillbaka sitt flicknamn 2 om hon så vill

10. Är Ni Gift 1 Frånskild 2 Änka/änkling 3 Ogift 4

eller ogift: Sammanbor Ni stadigva- Nej 2 rande under äktenskapsliknande former?

12. Hur många barn har Ni som bor Inget 0 hemma hos Er? En 1 Två 2 Tre 3 Fyra 4 Fem 5 Sex eller fler 6

13. Om Ni är gift, frånskild, änka/änk- Ja 1 ling: Nej 2 Bytte Ni efternamn då Ni gifte Er:

14. Har Ni bytt efternamn (av annan Ja 1 anledning än genom giftermåD? Nej 2

268 Bilaga 1a

15. Anser Ni Ert efternamn vara Mycket ovanligt (i Sverige) Ganska ovanligt

015mm..

Varken vanligt eller ovanligt Ganska vanligt Mycket vanligt

16. Anser Ni Ert efternamn vara Mycket svårt att uppfatta Ganska svårt att uppfatta

:sun-

Ganska lätt att uppfatta Mycket lätt att uppfatta

Vad tycker Ni om Ert efternamn? Mycket bra om det Tycker Ni bra Ganska

ACON-

Ganska illa Mycket illa om det

Är Ni man kvinna

Har Ni andra synpunkter på frågan om efternamn än de som framkommit i svaren på frågorna så är vi tacksamma om Ni skriver ned dem här.

Kontrollera gärna att Ni svarat på alla frågor Tack för hjälpen

sou 1979:25 269

Bilaga 1b

UPPSALA UNIVERSITET SOCIOLOGISKA INSTITUTIONEN Drottninggatan I, 75220 Uppsala tel. 139060 vx

PÅMINNELSE

om namnundersökningen 1975

Det är av allra största vikt att Svarsfrekvensen på denna undersökning blir stor. Vi tar oss därför friheten påminna om den. Vi har tidigare tillsänt Er ett frågeformulär och ber Er vänligen snarast insända det ifyllt till oss. Skulle Ni redan ha insänt det ifyllda formuläret ber vi Er lämna denna påminnelse utan beaktan. Har Ni av någon anledning inte fått ett frågeformulär eller har formuläret förkommit ber vi Er kontakta oss per telefon 1390 60 under kontorstid. Tack för hjälpen! Uppsala i mars 1975 Ian Trost Docent

sou 1979:25 271

Bilaga 1C

UPPSALA UNIVERSITET SOCIOLOGISKA INSTITUTIONEN Drottninggatan l, 75220Uppsala lol. 139060vx

PÅMINNELSE om namnundersökningen 1975

Det är av allra största vikt att Svarsfrekvensen på denna undersökning blir stor. Vi tar oss därför friheten att påminna om den. Vi har tidigare tillsänt Er ett frågeformulär och översänder här ett nytt och ber Er vänligen snarast insända det ifyllt till oss. Skulle Ni redan ha insänt det ifyllda formuläret ber vi Er lämna denna påminnelse utan beaktan. Tack för hjälpen! Uppsala i mars 1975 Jan Trost Docent

Bilaga ld

UPPSALA UNIVERSITET Namnundersökningen 1975

SOCIOLOGISKA INSTITUTIONEN Drottninggatan l A 752 20 UPPSALA

Tel 018/13 90 60

Kul Svarsalter- Pos Frek Fraga Formulering nativ 1-14 Id-nr (nyckeln dock förstörd) fråga l» rättvänd 0 fråga lo umvänd 1

5 Namnets frekvens i Sverige 100 000- 1 25,6 50-100 000 2 1,9 10- 50 000 3 11,3 1- 10 000 1+ 22,8 500-1 000 5 4,3 100- 1000 6 7,6 50-99 7 3,4 1-149 8 23, 1

6 Svarsvecka B - 1h mars 1 49,6 15- 21 mars 2 29,9 22- 29 mars 3 5,9 8 - 1+ april 1+ 6,9 5 -11 april 5 4,0 12-18 april 6 2 _(, 19 apr 0 sen 7 1,]

1 7 Anser vara önskvärt att man- Ja, mycket önskvärt 1 25 93

:llhdet k k ap a h .. .

2 s] .s

222:.: erzâäaütz?”

Betydelselöst 3 20 a 9 Nej. bättre med olika efternamn 4 0,8 Uppgift saknas 0 -

2 8 l en 1 Mycket olämpligt 15 ,7

a (del familjerdhar barnen/fbarnât ^ “ - .. .

Ganska “amvw 2 46=5

rårli. ?Ålllnilr ñloüâeâå

Betydelselöst 3 3 5 , 2 Det är bra 4 l .l Uppgift saknas 0 0,5

3 9 Ni det att alla Ja, mycket önskvärt l 23 ,2 . ..

Ant-sier u en amu; ar samma varaf önslkvärt h _ D 2

Ja lämpligt 46 ,z

geenegnrmiâr

Betydelselöst 3 2 5 , 4 Nej. bättre med olika efternamn 4 0,] Uppgift saknas 0 0,1

274 Bilaga Id

Frålâa H01 formulering P35 Frekv li 1D Vilken av nedanstående regler anser Ni vara bäst i samband med giftermål? Nuvarande automatiska regel. dvs báda får vid giftermálet mannens l 38,9 efternamn, om inte hustrun anmäler att hon vill behålla sitt namn. Båda får automatiskt mannens efternamn men kan i stället i samband 2 250.1* med giftermålet anmäla att de båda vill ha kvinnans efternamn eller att var och en vill behålla sitt respektive namn. Var och en behåller automatiskt sitt respektive namn. om de inte i sam- 3 13a 3 band med giftermålet anmäler, att de vill ta mannens eller kvinnans namn som gemensamt efternamn. lngen automatisk regel. utan makar måste alltid vid giftermålet anmäla 4 2201 vilket efternamn de vill ha. De får då välja mellan att ta mannens eller hustruns namn som gemensamt efternamn och att behålla var och en sitt respektive namn. Saknas 0 Uppgift 0,5

5 11 Anna Andersson och Karl Karlsson gifter sig. Anna behåller sitt efternamn och Karl behåller sitt. lngen av dem har varit gift förut. Efter ett år föder Anna ett barn. Anser Ni att Barnet automatiskt skall heta Andersson efter sin mor i 7 a 5 Barnet automatiskt skall heta Karlsson efter sin far 2 15 ,7 Föräldrarna alltid (om de har olika efternamn) i samband med födseln 3 75 ›7 skall meddela vilket efternamn barnet skall ha Uppgift saknas D 0 ,l

5 12 Hur skulle Ni svara på fråga 5 om Anna hade ett ovanligt efternamn och Karl hette Karlsson? Att barnet automatiskt skall få Annas efternamn 1 9 s Att barnet automatiskt skall få Karls efternamn 2 14 ,2 Att föräldrarna alltid (om de har olika efternamn) i samband med barnets 3 75 6 födelse skall meddela vilket efternamn barnet skall ha Uppgift saknas 0 0 ,l 13 7 Hur skulle Ni svara på fråga 5 om Karl hade ett ovanligt efternamn och Anna hette Andersson?

Att barnet automatiskt skall få Annas efternamn \I h).

Att barnet automatiskt skall få Karls efternamn

0070-

u

Att föräldrarna alltid (om de har olika efternamn) i samband med barnets \|..a G503 o -b-I

födelse skall meddela vilket efternamn barnet skall ha Uppgift saknas G C fx)

sou 1979:25 Bilaga Id 275

Pos Frek Fråga H01 Formulering

8 11° nu med va- Bertil och Britta har båda varit gifta på var sitt håll och gifter sig hon sin dåvarande makes namn och har randra._ Dá Britta gifte sig förra gången tog hustrus namn behållit det. Då Bertil gifte sig förra gången tog han sin dåvarande med varandra och har behållit det. Anser Ni att Bertil och Britta när de nu gifter sig skall fá rätt att behålla de efternamn de fått genom sina tidigare giften? .la 1 58 , 5

2 40 .7 _ Ne] Uppgift saknas CI 0 ,7

15 Om Ja på fråga 8: 1

Ett år efter giftermálet föder Britta ett barn. Anser Ni att 1 5,6 bas

Barnet automatiskt skall få Brittas efternamn 7

2 325 Barnet automatiskt skall få Bertils efternamn

3 84,3 Bertil och Britta i samband med barnets födelse skall meddela vilket efternamn barnet skall få Uppgift saknas U 1,6

Skall ej svara + 328 st

9 Svea tog Svens efternamn då de gifte sig. De skall nu skiljas. Ja 1 35,7 a. Anser Ni att Svea bör ta tillbaka sitt flicknamn - 55 1 15 Nei › _ Uppgift saknas å 9,3

Svea automatiskt skall få tillbaka sitt flicknamn 1 12,5 b. Anser Ni att 17 2 Svea skall ha rätt att ta tillbaka sitt flicknamn 84,1

Om hon så Vill saknas U Uppgift 3.1,

om 1 41,2 1a Är Ni 1D Frånskild 2 3,6

3 0,4 Änka/änkling

Ogift 4 54,2

saknas D 0_5 Uppgift

11 änka/änkling ba

eller ogift: Sammanbor Ni stadigva- Nej - 2 617 ° ta

rande under äktenskapsiiknande . Uppgift saknas D 4,7 _ 48 formern? Skall svara + 344 St ej

2D ._a ® -Smån 1 0, 7 - 12 mån 2 9, -

I år - nästan 2 ar 3 24.7

?få-AJ

2 år - nästan 3 år lo 12.9 b 3 år - 5 12.9

nästan b år tâä

la år - nästan 5 år 6 5,4 10; ““ 5 - 9 år 7 11,3

10 - 19 år a 1,1

Uppgift saknas C _a _i v0 CO

Skall svara + 646 S FFl

ej

276 Bilaga Id

Fråga Kol Formulering Pas Frek

12 21 0 Hur många barn har Ni som bor Ylget 5034 hemma hos Er? Ett 1 I9 ,2 Två 2 22,4 Tre 3 5,6 Fyra 4 0_5 Fem 5 0,2 S_ex eller fler 6 0,2 saknas - Uppgxft 1,6

13 22 Ja 1 57›4 Om Ni är gift. frånskild, änka/änk-

ling: , NeJ 2 l bas

39,0 Bytte Ni efternamn då Ni gifte Er: tal

Uppgift saknas U 3,4 a

Skall ej svara + 448 st 384

11* 23 .la 1 4,9 Har Ni bytt efternamn (av annan anledning än genom giftermåD? Nej 2 87,4 Uppgift saknas 0 7,7

15 21, Anser Ni Ert efternamn vara Mycket ovanligt (i Sverige) 1 13,0 Ganska ovanligt 2 21,3 Varken vanligt eller ovanligt 3 L355 Ganska vanligt 4 13.9

Mycket vanligt 5 ?§51

Uppgift saknas B 02

1-7 25 Vad tycker Ni om Ert efternamn? 1 Mycket bra om det 39,7 Tycker Ni Ganska bra 2 52,6 Ganska illa 3* 5,9 Mycket illa om det 4 1,6, Llppgift saknas O 0,11

1a 27 GÄFNF man 1 46,1 _ kvinna 2 5] ,9 Uppg1ft saknas O

26 Kodare

- a ° 17-22 52 - 57 1 32,5 29 FÖUEISEBI*

23-29 är A5 - 51 2

30-35 l 10D - M0 3 27,5

Bilaga 2 Förteckning över de vanligaste släktnamnen den 1 januari 1973

(142 st.)

Fre- Namn 0rd- Fre- Namn Ordkvens nings- kvens nings- 9/00 nr °/ oo nr

1,26 Abrahamsson 66 0,93 Falk 87 1 ,04 Adolfsson 79 2,1 1 Forsberg 35 47,35 Andersson 2 2,12 Fransson 34 1,38 Andreasson 60 2,63 Fredriksson 27 0,90 Aronsson 90 0,90 Friberg 90 1,56 Arvidsson 53 0,77 Augustsson 100 1,49 Gunnarsson 54 2,99 Axelsson 23 16,05 Gustavsson 1 1 1,20 Göransson OO 5,46 Bengtsson 16 2,45 Berg 30 0,77 Haglund 1,46 Berggren 55 1,00 Hallberg 1 ,09 Bergkvist 77 7,03 Hansson 2,55 Berglund 29 0,91 Hedberg 1,69 Bergman 47 1,34 Hedlund

bJO\bJ\lhJ\OI\)\OJhJ

2,81 Bergström 25 1,19 Hellström 1,58 Björk 52 2,31 Henriksson 1,39 Björklund 59 1 ,42 Hermansson 0,87 Björkman 92 1,81 Holm 1,16 Blom 71 1,76 Holmberg 1,13 Blomkvist 74 1,33 Holmgren 0,92 Borg 88 77 Holmkvist 0,98 Boström 83 0,91 Holmström Bäckström 90 Håkansson

OON)\O

0,90 2,31 1,04 Börjesson 79 0,92 Höglund

0,94 Dahl 86 1,67 Isaksson

1,15 Dalberg 72 0,93 Ivarsson \IOO

0,77 Dalgren 100 2,26 Danielsson 33 3,19 Jakobsson 0,90 Davidsson 90 8,84 Jansson

v-O\LoJ›-

1,10 Johannesson 0,79 Edlund 98 48,61 Johansson 1,05 Ek 78 1,38 Jonasson 1,86 Eklund 40 11,78 Jonsson

khälx)

0,85 Ekman 93 1,05 Josefsson 1,33 Ekström 63 6,22 Jönsson 1 ,61 Eliasson 50 0,98 Englund 83 41,66 Karlsson

-4\OLN

2,05 Engström 37 0,78 Klasson 22,95 Eriksson 5 0,76 Knutsson 0,83 Erlandsson 95

278 Bilaga 2

Fre- Namn Ord- Fre- Namn 0rdkvens nings- kvens nings- °/oo nr O/oo nr

21,10 Larsson 6 0,95 Palm 85 1,83 Lind 42 18,92 Persson 8 0,85 Lindal 93 17,77 Pettersson 10 3,51 Lindberg 19 0,90 Pålsson 90 0,88 Lindblom 91 3.01 Lindgren 22 0,84 Rosén 94 0,96 Lindholm 84 2,11 Lindkvist 35 2,04 Samuelsson 38 2,28 Lindström 20 2,32 Sandberg 31 l ,02 Lu nd 80 l ,33 Sandström 63 2,85 Lundberg 24 2,10 Sjöberg 36 2,80 Lundgren 26 l ,31 Sjögren 64 1,95 Lundin 39 0,95 Sjöström 85 1,79 Lundkvist 44 0,88 Skoglund 91 1 ,6O Lundström 51 0,81 Stenberg 97 1 ,l 2 Lövgren 75 0,82 Strand 96 0,84 Strandberg 94 3,94 Magnusson 17 1,46 Ström 55 l ,17 Martinsson 70 1,17 Strömberg 70 2,56 Mattsson 28 1,37 Sundberg 61 0,76 Moberg 101 1,12 Sundström 75 1,43 Månsson 56 18,91 Svensson 9

En jämförelse med den av namnrättskommittén år 1960 i betänkandet SOU 1960:5 publicerade rikslistan, omfattande 154 namn, visar följande ändringar. Följande 20 namn har utgått: Boman, Dalström, Franzén, Kristiansson, Malm, Melin, Molin, Nord, Norén, Nordkvist, Nor(r)man, Ros, Skog, Stål, Sundkvist, Törnkvist, Val(l)ström, Vesterlund, Viberg och Öman. I stället har tillkommit följande 8 namn: Börjesson, Davidsson, Edlund, Knutsson, Månsson, Olausson, Åkesson och Åström.

KUNGL. BIBL.

l97905 U7

STOCKH A

Statens offentliga utredningar 1979

Kronologisk förteckning

. Utbyggt skydd mot hoga várd› och läkemedelskostnader. S. . Naturmedel för injektion. S. . Regional laboratorieverksamhet. Jo. Avskildhet och gemenskap inom kriminalvården. Ju,

mxioioipun..

Konsumentinflytande genom insyn? H. Polisen. Ju. . Tandvården i början av 80-talet. S. . Löntagarna och kapitaltillväxten 1. Löntagarfonder › bakgrund och problemanalys. E. go Löntagarna och kapitallillväxten 2. Den svenska förmögenhetsv lördelningens utveckling. Löntagarfonder och aktiemarknadenen introduktion. Internationella koncerner och löntagarlonder. E. 10. Löntagarna och kapitaltillväxten 3. Löner. lönsamhet och Soliditet i svenska industriföretag. Vinstbegreppet. Den lokala lönebildningen och företagets vinster wen preliminär analys. E. 1 l. Löntagarna och kapitaltillväxten 4. Lantbrukskooperationen ideologi och verklighet. E. l2. Svenska kyrkans gudstjänst. Band 4. Evangelieboken. Kn. 13. Konkurs och rätten att idka näring. Ju. 14. Naturvård och täktverksamhet. Jo. 15. Naturvård och täktverksamhet. Bilagor. Jo. 16. Ökad sysselsättning. Finansiella effekter i offentliga sektorn. A, 174 Kulturhistorisk bebyggelse - värd att vårda. U. 18. Museijärnvägar. U. 19. Jaktvârdsomrâden. Jo. 20. Anhöriga. S. 21. Plötslig och oväntad död - anhörigas sjuklighet och psykiska reaktioner. S. 22. Barn och döden. S. 23. Avgifter i staten - nuläge och utvecklingsmöjligheter. B. 24. Sysselsättningspolitik warbete åt alla. A. 25. Nya namnregler. Ju.

Statens

offentliga utredningar 1979

Systematisk förteckning

Justitiedepartementet Avskildhet och gemenskap inom kriminalvården. [4] Polisen. [6] Konkurs och rätten att idka näring. [13] Nya namnregler. [25]

Socialdepartementet Utbyggt skydd mot höga vârd- och Iäkemedelskostnader. [1] Naturmedel för injektion. [2] Tandvården i början av 80›talet. [7] Utredningen rörande vissa frågor beträffande sjukvård i livets slutskede. 1,Anhöriga. [20]2. Plötslig och oväntad död - anhörigas sjuklighet och psykiska reaktioner. [21] 3. Barn och döden. [22]

Ekonomidepartementet Utredningen om löntagarna och kapitaltillväxten. 1.Löntagarna och kapitaltillväxten 1.Löntagarfondenbakgrund och problemanalvs. [8] 2. Löntagarna och kapitaltillväxten 2. Den svenska förmögenhetsfördelningens utveckling. Löntagarfonder och aktiemarknaden- en introduktion. Internationella koncerner och löntagarfonder. [9] 3. Löntagarna och kapitaltillväxten 3. Löner, lönsamhet och Soliditet i svenska industriföretag. Vinstbegreppet. Den lokala lönebildningen och företagets vinster - en preliminär analys] 10]4. Löntagarna och kapitaltillväxten 4. Lantbrukskooperationen › ideologi och verklighet, [1 1]

Budgetdepartementet Avgifter i staten - nuläge och utvecklingsmöjligheter. [23]

Utbildningsdepartementet Kulturhistorisk bebyggelse - värd att vårda. [ 17] Museijärnvägar. [18]

Jordbruksdepartementet Regional Iaboratorieverksamhet. [3] Naturvårdskommlttén. 1. Naturvård och täktverksamhet, [14] 2. Naturvård och täktverksamhet. Bilagor. [15] Jaktvårdsomráden. [19]

Handelsdepartementet Konsumentinflytande genom insyn? [5]

Arbetsmarknadsdepartementet Svsselsättningsutredningen. 1. Ökad sysselsättning. Finansiella effekter i offentliga sektorn] 16]2.Sysselsättningspolitik - arbete åt alla. [24]

Kommundepartementet Svenska kyrkans gudstjänst. Band 44 Evangelieboken. [12]

Anm. Siffrorna inom klammer betecknar utredningarnas nummer i den kronologiska förteckningen.

_

51m ?

L|berFÖrlag

_ ISBN 91-38-042539-

“ v Allmänna Förlaget 1 ISSN 0375-250)X