Nya mynt ändring av myntserien och lagförslag : betänkande

National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2013

^

i?é

Nya mynt Ändring av myntserien och lagförslag

Betänkande avgivet av 1966 års myntkommitté Stockholm 1969

Statens offentliga utredningar 1969

Kronologisk förteckning

1. Fartisk brottslighet bland skolbarn. Esselte. J u . 2. O n sexuallivet i Sverige. Esselte. U. 3. Ny sjöarbetstidslag. Esselte. K. 4. Bostadsrätt. Esselte. J u . 5. Utsökningsrätt IX. Norstedt & Söner. J u . 6. OFentliga tjänstemäns bisysslor. Esselte. C 7. Kingörelseannonsering. Beckman. J u . 8. Sexualkunskapen på grundskolans högstadium. Esselte. U. 9. ADB inom inskrivningsväsendet. Esselte. J u . 10. Nv gruvlag. Svenska Reproduktions A B . J u . 1 1 . Imernationell adoptionsrätt. Norstedt & Söner. J u . 12. Regionmusik. Esselte. U. 13. Fcrenklad obligationshantering. Esselte. Fi. 14. Fimen - censur och ansvar. Haeggström. U. 15. Véxtförädlarrätt. Esselte. J o . 16. Lagstiftning om värdepappersfonder m.m. och om stämpelskatt på värdepapper. Esselte. Fi. 17. Nva mynt. Esselte. Fi.

A n m . Om särskild tryckort ej anges är tryckorten Stockholm.

Statens offentliga utredningar 1969:17

Ulf j ^ 3 /

Finansdepartementet

Nya mynt Ändring av myntserien och lagförslag

Betänkande avgivet av 1966 års myntkommitté Stockholm 1969

Innehåll

Skrivelse till Statsrådet och chefen för finansdepartementet

5 Författningstext Förslag till lag om rikets mynt . . . Förslag till kungörelse om mynts metallinnehåll och storlek Förslag till kungörelse om mynts prägel

10 Kapitel 1 Direktiven för m.m

Jj

7 9

utredningen

Kapitel 2 Gällande ordning 2.1 Myntserien 2.2 Författningar 2.2.1 Regeringsformen 2.2.2 Myntlagen 2.2.3 Övriga författningar . . . .

14 14 15 15 15 17

Kapitel 3 Förhållandena i Danmark, Finland och Norge 3.1 Danmark 3.2 Finland 3.3 Norge

19 19 19 20

Kapitel 4 Kostnadsutvecklingen för de viktigaste myntmetallerna. Åtgärder i anledning härav i olika länder 4.1 Kostnadsutvecklingen 4.1.1 Silver ' 4.1.2 Koppar 4.1.3 Nickel 4.2 Åtgärder i olika länder . . . 4.2.1 USA

21 21 21 22 22 22 22

SOU 1969: 17

4.2.2 Kanada 4.2.3 Australien 4.2.4 Europa 4.3 Kostnadsutvecklingens inverkan på myntpräglingen i Sverige och på grund härav vidtagna åtgärder . . 4.3.1 1942 års ändringar i myntlagen 4.3.2 Kommitténs skrivelse om metaller i 1- och 2-kronemynten, m-m Kapitel 5 Myntserien 5.1 Tidigare förslag 5.1.1 Valörer 5.1.2 Storlek, vikt och prägel . . 5.1.3 Metaller 5.2 Synpunkter på vissa valörer . . . 5.2.1 1-öresmyntet 5.2.1.1 Motioner i riksdagen 5.2.1.2 1958 års riksdagsrevisorers förslag om öreslös redovisning, m.m. 5.2.1.3 Förslag i Norge. . . 5.2.1.4 Verkningar av ett slopande av 1-öresmyntet 5.2.2 50-öresmyntet 5.3 Synpunkter på myntens storlek, prägel och metallinnehåll . . . . 5.3.1 Storlek och prägel 5.3.2 Metallinnehåll 5.4 Kommitténs överväganden . . . . 5.4.1 Vilka mynt bör ingå i myntserien? 5.4.2 5-krone-, 1-krone- och 50öresmyntens storlek . . . . 5.4.3 Övriga myntstorlekar. . . .

23 23 23

24 24

24 26 26 26 29 31

33 33 33

33 34 34 39 39 39 40 40 40 40 41 3

5.4.4 Myntmetaller 5.4.4.1 Öresvalörerna. . . . 5.4.4.2 Kronvalörerna . . . 5.4.5 Vilka alternativ bör kostnadsundersökas? Kapitel 6 Kostnader vid förändringar i myntserien 6.1 Utredningsuppdraget 6.2 Tidigare k o s t n a d s b e r ä k n i n g a r . . . 6.3 Kommitténs kostnadsberäkningar . 6.3.1 Inledning 6.3.2 Varuautomater m. m. . . . 6.3.3 Postverket, televerket och statens järnvägar 6.3.4 Kommunal och privat lokaltrafik 6.3.5 Automatiska växelgivare m.m. 6.3.6 Parkeringsautomater . . . . 6.3.7 Beräknade totala kostnader för ombyggnad m. m 6.3.8 Myntframställningen . . . . Kapitel 7 Kommitténs förslag till myntserie. . : . . . - . • • 7.1 Valörer 7.2 Myntens storlek, prägel och metallinnehåll

41 41 41 44

*J 45 45 46 46 47 50 51

51 52 52 53

55 55

65 Kapitel 9 Ersättningsfrågan

69 69 70 74

Kapitel 11 Den nordiska myntkonventionen Kapitel 12 Sammanfattning . . . . .

'6 78

Reservation av herr Gustafsson .

82 Bilagor: Bilaga 1 Gällande myntserie och förslag till ändringar 2 Gällande myntserier i Danmark, Finland och Norge .

92 93

60 Kapitel 8 Övergången till ny myntserie

Kapitel 10 Specialmotivering till författningsförslagen •<.:.• 10.1 Inledning 10.2 Lag om rikets mynt 10.3 Kungörelser om myntens metallinnehåll, storlek och prägel . . .

3 Silverpriser åren 1967 och 1968 4 Kopparpriseråren 1966-1968 5 P.M. av statistiska centralbyrån beträffande de beräknade verkningarna på konsumentpriserna av ett avskaffande av ett- och tvåöringar 6 Exempel på prisspridning hämtad från statens prisoch kartellnämnds lokala livsmedelsundersökningar. . 7 Frågeformulär som tillställts företag inom automatbranschen 8 Lagen den 30 maj 1873 (nr 31) om rikets mynt (myntlagen) 9 Kungörelsen den 20 augusti 1952 (nr 629) angående ny prägel och inskrift å skiljemynten 10 Kungörelsen den 3 maj 1968 (nr 126) med vissa bestämmelser om skiljemynt . . .

SOU 1969:17

Till Statsrådet och chefen för finansdepartementet

Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 25 november 1966 tillkallade chefen för finansdepartementet den 14 december samma år numera t. f. departementsrådet i finansdepartementet Olof Lindberg, numera bankdirektören i riksbanken Åke Gustafsson och myntdirektören Benkt Ulvfot med uppdrag att slutföra översynen av myntlagstiftningen och därmed sammanhängande frågor. De sakkunniga skulle göra en överarbetning och komplettering i vissa delar av förslagen i betänkandet »Ny myntserie» (SOU 1966: 4) och dessutom behandla de frågor av närmast teknisk natur, som kvarstod av den tidigare kommitténs arbete. Departementschefen utsåg Lindberg att som ordförande leda de sakkunnigas arbete. Vidare uppdrog departementschefen den 17 mars 1967 åt numera kanslirådet i finansdepartementet Kurt Malmgren att som expert biträda de sakkunniga och den 29 maj 1967 åt kammarrättsfiskalen Klas Westling att vara de sakkunnigas sekreterare. De sakkunniga har antagit benämningen 1966 års myntkommitté. Kommittén har haft överläggningar med tjänstemän hos olika myndigheter samt med företrädare för enskilda företag, föreningar och branschorganisationer. Frågor rörande de nordiska ländernas myntsystem m. m. har kommittén diskuterat med representanter för vederbörande myndigheter i Danmark, Finland och Norge. Besök har gjorts vid metallverk och fabri SOU 1969: 17

ker för tillverkning av varuautomater m. m. i Sverige, Norge och Tyskland. Med hänsyn till utvecklingen på silvermarknaden har kommittén i skrivelse den 15 januari 1968 till chefen för finansdepartementet föreslagit vissa ändringar i myntlagen, vilka möjliggör tillverkning av 1- och 2-kronemynt i kopparnickel. Efter slutfört uppdrag får kommittén överlämna sitt betänkande Nya mynt. Reservation har avgetts av herr Gustafsson. Stockholm den 19 maj 1969.

Olof Lindberg Åke Gustafsson

B. Ulv fot /Klas

Westling

Förslag till lag om rikets mynt Härigenom förordnas som följer. 1 §• Konungen har ensam rätt att låta tillverka och utgiva mynt. Dessa skall vara lagligt betalningsmedel. 2 §. Myntenheten kallas krona. Kronan delas i hundra öre. 3 §. Mynt skall finnas i följande namnvärden, nämligen fem kronor, en krona, femtio öre, tjugofem öre, tio öre, fem öre och ett öre. Dessutom får mynt med ett namnvärde av tio kronor utgivas. 4 §.

Om myntens metallinnehåll och utförande förordnar Konungen. 5 §. Mynt som är så slitet att prägeln ej tydligt kan urskiljas eller som vanställts eller skadats är icke längre lagligt betalningsmedel.

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1971. 2. Genom lagen upphäves med de undantag som följer av nedanstående bestämmelser lagen den 30 maj 1873 (nr 31) om rikets mynt, lagen den 30 maj 1873 (nr 31 s. 7) om övergången till det nya myntsystemet, kungörelserna den 30 december 1893 (nr 112 s. 2) och den 22 november 1895 (nr 98) angående sätt och tid för inlösen av vanställda eller skadade svenska myntstycken av silver eller brons m. m., kungörelsen den 31 december 1908 (nr 171) angående myntväxling, kungörelsen den 14 augusti 1914 (nr 136) angående utväxling i riksbanken av skiljemynt av silver eller brons, SOU 1969:17

lagen den 20 juni 1918 (nr 478) om visst undantag från bestämmelserna i lagen om rikets mynt den 30 maj 1873, lagen den 11 april 1924 (nr 68) angående upphävande av danska och norska skiljemynts giltighet som lagligt betalningsmedel i Sverige, kungörelsen den 11 april 1924 (nr 70) angående indragning ur den allmänna rörelsen av danska och norska skiljemynt. 3. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om omräkning av äldre myntsorter. 4. Förekommer i lag eller annan författning hänvisning till bestämmelser om guldmynt i den gamla lagen skall dessa bestämmelser fortfarande tillämpas. 5. Följande mynt skall upphöra att vara lagligt betalningsmedel i riket, nämligen tvåöresmynt, tvåkronorsmynt och femkronorsmynt, som präglats med stöd av den gamla lagen, vid utgången av juni 1971. femöresmynt, som präglats med stöd av den gamla lagen, vid utgången av januari 1972. 6. Andra med stöd av den gamla lagen präglade mynt än som avses i föregående punkt skall alltjämt vara lagligt betalningsmedel.

8 SOU 1969: 17

Förslag till kungörelse om mynts metallinnehåll och storlek Härigenom förordnas som följer. 1 §• Mynt skall tillverkas i valörerna fem kronor, femtio öre, tjugofem öre och tio öre av en legering av 75 % koppar och 25 % nickel, i valören en krona av ett pläterat material i tre skikt, det mellersta av en legering av 97 % koppar och 3 % nickel och de yttre skikten av en legering av 75 % koppar och 25 % nickel, i valören fem öre av en legering av 95 % koppar, 4 % tenn och 1 % zink samt i valören ett öre av en legering av aluminium och annan för ändamålet lämplig metall. I fråga om mynt i valören en krona skall vardera ytskiktets vikt vara 10 % av myntstyckets vikt. 2 §.

Myntens vikt och diameter skall vara i enlighet med följande tabell. Valörer

Vikt (g)

Diameter (mm)

fem kronor en krona femtio öre tjugofem öre tio öre fem öre ett öre

9,6 7 4,5 2,18 1,35 2,68 0,6

28 25 22 17 15 18 16 3 §.

Avvikelse över eller under den nominella vikten vid uppvägning av det antal mynt, som närmast motsvarar ett kg, får vara högst 2 %.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 1971. Genom kungörelsen upphäves kungörelsen den 20 augusti 1952 (nr 629) angående ny prägel och inskrift å skiljemynten och kungörelsen den 3 maj 1968 (nr 126) med vissa bestämmelser om skiljemynt. Femöresmynt enligt äldre bestämmelser får dock tillverkas till utgången av juni 1971. SOU 1969: 17

Förslag till kungörelse om mynts prägel Härigenom förordnas som följer. 1 §•

Myntens prägel skall vara enligt följande. Fem kronor: En krona: på framsidan Konung Gustaf VI Adolfs bild, profil, vänster sida, omgiven av orden »GUSTAF VI ADOLF SVERIGES KONUNG», över bilden myntverkets märke och under bilden myntdirektörens monogram; på frånsidan svenska stora riksvapnet under kungl. krona samt som omskrift Hans Maj:t Konungens valspråk »PLIKTEN F R A M F Ö R ALLT»; på ena sidan av vapnet »1» och på den andra sidan »KR» samt överst präglingsåret delat av kronans glob. Randen rafflad. Femtio öre: på framsidan Hans Maj:t Konungens krönta namnchiffer omgivet av. på vänster sida, präglingsårets två första siffror och, på höger sida, präglingsårets två sista siffror; innanför randen en enkel rad fjäll; på frånsidan »50 ÖRE» på två rader; därunder »Sverige» samt nederst myntverkets märke och myntdirektörens monogram på en rad; innanför randen en enkel rad fjäll. Randen slät. Tjugofem och tio öre: samma prägel som på femtio öre men i förminskad skala och med värdet angivet till »25 ÖRE» resp. »10 ÖRE». Randen slät. Fem öre: på framsidan en kunglig krona och därunder orden »GUSTAF VI ADOLF SVERIGES K O N U N G » uppdelat på tre rader; underst till vänster myntverkets märke och till höger myntdirektörens monogram; på frånsidan i mitten siffran »5»; över »5» en kunglig krona och under »5» ordet »ÖRE»; i mitten präglingsåret delat av valörsiffran »5». Prägeln utförd i nedsänkt relief. Randen slät. Ett öre: samma prägel som på fem öre men i förminskad skala och med värdet angivet till »1 ÖRE». Randen slät.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 1971.

10 SOU 1969: 17

1 Direktiven för utredningen m. m.

I framställning till chefen för finansdepartementet den 14 november 1962 gjorde mynt- och justeringsverket gällande att den efter 1873 års behov avpassade myntserien i våra dagar knappast kunde anses vara fullt ändamålsenlig. Enligt verket visade den statistik som förts att vissa valörer var mindre populära som betalningsmedel och att efterfrågan på bronsmynt var avsevärt större än vad som skulle vara fallet om mynten verkligen sattes i omlopp av allmänheten. Verket ansåg vidare att bronsmynten på grund av sina stora styckevikter rent framställningsmässigt utgjorde en avsevärd belastning för verket. Kostnaderna för framställning av bronsmynt närmade sig sålunda myntens dubbla namnvärden. Verket erinrade om att myntlagen numera inte längre föreskriver en konstant relation mellan skiljemyntens metallinnehåll och deras namnvärden och menade att man syntes ha helt släppt tanken på skiljemynt som metallföremål med egenvärde. Man borde därför överväga att frångå den fyrtioprocentiga silverlegeringen, som lagen föreskriver för vissa mynt, och i stället använda sig av billigare metaller. Förutom en kostnadsbesparing vid metallförvärvet skulle man härigenom vinna ökade möjligheter att köpa halvfabrikat. Med hänvisning till det anförda hemställde verket om en översyn av den gällande myntlagstiftningen i syfte främst att skapa en efter nutidens betalningsbehov avpassad myntserie. SOU 1969:17

Chefen för finansdepartementet fick den 1 november 1963 bemyndigande att tillsätta den av mynt- och justeringsverket förordade utredningen. I statsrådsprotokollet framhölls att en revision av gällande myntserie förutsatte en rad olika överväganden. För det första borde frågan om skiljemyntens lämpliga valörer tas upp. Skäl ansågs kunna anföras för att något eller några av de minst gångbara mynten i gällande serie togs bort. Huruvida mynt med andra namnvärden erfordrades borde utredningen överväga. Tvivel syntes särskilt kunna hysas om det ändamålsenliga i den nuvarande differentieringen av bronsmynten. I fråga om myntserien och därmed sammanhängande frågor framhölls i huvudsak följande. I samband med frågan om skiljemyntens valörer uppkommer frågan om de enskilda myntens storlek och utseende samt metallinnehåll. Såsom mynt- och justeringsverket påpekat synes anledning föreligga att överväga en minskning av storleken i fråga om vissa mynt. Härigenom kan man nämligen få lätthanterligare mynt och samtidigt nedbringa myntningskostnaderna. De mynt, som nu allmänt används i automathandeln, torde emellertid inte böra förändras till storlek och vikt utan att mycket vägande skäl kan anföras till stöd för en sådan åtgärd. Vid bedömandet av de enskilda myntens utformning är även att märka, att de svenska mynten bör tydligt skilja sig från andra länders mynt. I fråga om myntmetallerna synes särskild uppmärksamhet böra ägnas möjligheterna att nedbringa myntningskostnaderna genom lämp-

U

liga ändringar i reglerna för myntens metalliska innehåll utan att myntens hållbarhet och utseende därigenom blir lidande. I en tidigare detta år till riksdagen avgiven proposition med förslag till lag angående ändring i lagen den 20 december 1957 (nr 684) om betalningsväsendet under krigsförhållanden uttalade jag, att någon tillverkning under fredstid av särskilda krigsmynt inte bör komma i fråga. Samtidigt framhöll jag emellertid, att mynt med högt metallvärde i en krigssituation kunde komma att undandras marknaden. Från beredskapssynpunkt fick det därför anses vara av värde, om fredsmynten hade ett lägre metallvärde än för närvarande. Även till denna synpunkt bör man självfallet ta hänsyn vid ett övervägande av frågan om lämpliga myntmetaller. Vid valet av myntmeialler bör utredningen vidare ta hänsyn till möjligheterna att bearbeta olika metaller med sådan utrustning, som är vanlig i ett myntverk. Möjligheten att inköpa halvfabrikat bör likaså beaktas i detta sammanhang. På längre sikt torde nämligen myntframställningen kunna rationaliseras och förbilligas genom användande av sådana fabrikat. Myntmetall bör avvika från vanliga, för andra ändamål tillverkade legeringar. Vid valet av myntmetaller bör man också fästa avseende vid deras motståndskraft mot korrosion och nötning samt deras toxiska effekt mot bakterier. Den översyn av gällande myntlagstiftning, som jag i enlighet med det anförda funnit mig böra förorda, bör alltså i främsta rummet omfatta sådana praktiska problem, som sammanhänger med frågan om en reviderad myntserie. Med hänsyn till den nuvarande myntlagens ålder och det förhållandevis splittrade intryck, som den därtill anknytande lagstiftningen ger, synes utredningen emellertid inte böra begränsas till denna fråga utan omfatta myntlagstiftningen i hela dess vidd. Myntlagstiftningen har ursprungligen varit föremål för nordiskt konventionsarbete. Numera synes emellertid den grundläggande myntkonventionen mellan Danmark, Norge och Sverige av år 1873, vilken innehöll bestämmelser om för länderna gemensamma huvud- och skiljemynt, i praktiken sakna större betydelse. Genom en tilläggsartikel av år 1924 har sålunda lämnats öppet för envar av de konventionsbundna staternas finansförvaltningar att för sin räkning låta prägla skiljemynt, som skall vara lagligt betalningsmedel endast i det rike för vars räkning de präglats. Endast såtillvida kan konventionen alltjämt sägas äga viss betydelse, att icke konventionsenliga skiljemynt skall genom sitt utseende tydligt skilja sig från de skiljemynt, som präglats i enlighet med konventionens bestämmelser. Utredningen bör överväga om skäl för Sveriges del längre

kan anses föreligga att vidbliva myntkonventionen. Även i övrigt bör utredningen beakta internationella förhållanden av betydelse för det svenska myntväsendet. Den tillsatta utredningen, som antog benämningen myntkommittén, avgav den 14 december 1965 betänkandet »Ny myntserie» (SOU 1966: 4). Kommittéförslaget, som inte var enhälligt, innebar att myntserien skulle omfatta valörerna 1, 5, 10 och 25 öre samt 1 krona och 5 kronor jämte ett som jubileums- och minnesmynt avsett 10kronemynt. Beträffande myntens storlek föreslog kommittén att 5-öresmyntet och 5kronemyntet skulle minskas väsentligt. 10kronemyntet föreslogs bli obetydligt större än det nuvarande 5-kronemyntet. övriga mynt skulle behållas i sin nuvarande storlek. Beträffande metallen i mynten föreslog kommittén den ändringen att 1- och 5-kronemynten skulle tillverkas i kopparnickel i stället för i 40-procentig silverlegering. Därutöver föreslogs att 1- och 5-öresmynten, som nu tillverkas av brons, alternativt skulle under vissa förhållanden kunna göras i järn eller kopparpläterat järn. Det nya 10kronemyntet var avsett att tillverkas med 90 % silverhalt. Kommittéförslaget remissbehandlades. Remissinstanserna var på det hela taget positiva till en reform av myntserien. Åtskilliga från kommitténs uppfattning avvikande synpunkter framkom dock. Vidare klargjordes att en övergång till kopparnickel i 1-kronemyntet skulle tvinga fram omfattande ändringar eller utbyten av varuoch serviceautomater. Dessutom framhölls att den svenska och den norska enkronan skulle bli i det närmaste identiska beträffande storlek och metallinnehåll. Slutligen framkom att varje ändring av myntseriens sammansättning eller myntens storlek leder till att åtskilliga myntsorteringsapparater och automatiska växelåtergivare måste byggas om eller ersättas med nya. Någon samlad bild av kostnaderna i sistnämnda hänseenden för den föreslagna reformen har emellertid inte stått att få. Med hänsyn härtill tillkallade chefen för finansdepartementet den 14 december 1966, SOU 1969: 17

med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 25 november samma år, tre sakkunniga med uppdrag att slutföra översynen av myntlagstiftningen och därmed sammanhängande frågor. I anförande till statsrådsprotokollet för sistnämnda dag framhöll departementschefen bl. a. följande. Som framgår av det föregående skulle ett genomförande av kommittéförslaget förorsaka kostnader för bl. a. automathandeln och innehavare av myntapparater. Några närmare uppgifter om storleken av dessa kostnader eller fördelningen därav på olika näringsgrenar har inte framkommit. Enligt min mening bör en reform av myntserien ske med hänsynstagande till de ekonomiska verkningarna härav. Mot bakgrunden av vad jag sålunda anfört finner jag lämpligt att ett fortsatt utredningsarbete bedrivs på myntlagstiftningens område. Som utgångspunkt för en sådan utredning bör givetvis tas de erfarenheter som vunnits genom myntkommitténs arbete och vad som kommit fram vid remissbehandlingen. Viktigt är att utredningen omfattar en beräkning av samtliga ekonomiska faktorer vid olika alternativ till myntserie. Jag förutsätter därvid att utredningen i huvudsak utgår från att myntserien skall omfatta de valörer som myntkommittén föreslagit. Utredningen är dock oförhindrad att pröva alternativ som aktualiserats under remissbehandlingen. Konsekvenserna härav, såväl kostnadsmässigt som i övrigt, bör närmare belysas. Vad beträffar myntmetallen bör utredningen ha fria händer. Fortfarande gäller naturligtvis att de mynt, som nu allmänt används i automathandeln, inte utan mycket vägande skäl bör förändras till storlek och vikt. Under remissbehandlingen av kommitténs förslag har man från vissa håll ansett att ersättning bör utgå för omställning av automater och myntapparater vid en myntreform. Enligt min mening bör i första hand eftersträvas att myntreformen skall kunna genomföras utan sådant ekonomiskt förfång för enskild att ersättning av allmänna medel behöver komma i fråga. Det förtjänar påpekas att kostnaderna kan vara beroende av de bestämmelser som avses gälla för övergångsperioden. Utredningen bör sålunda genom en lämplig utformning av dessa bestämmelser söka såvitt möjligt eliminera omställningskostnaderna och andra övergångssvårigheter. Jag vill inte redan nu helt utesluta möjligheten av att ersättning av allmänna medel skall kunna utgå under särskilda omständigheter. Det bör ankomma på utredningen att överväga vilka särskilda omständigheter som bör föranleda sådan ersättning och utforma de regler som bör gälla härför. KostSOU 1969: 17

naderna för en eventuell ersättningsprocedur bör även anges. Vid kostnadsfrågans bedömande bör utredningen dra nytta av erfarenheter som gjorts i andra länder. I övrigt synes det lämpligt att utredningen övertar de uppgifter av närmast teknisk natur som kvarstår av myntkommitténs arbete. De direktiv som jag lämnade myntkommittén beträffande de frågor jag berört i det föregående bör i tillämpliga delar gälla även för den nu föreslagna utredningen.

Gällande ordning

2.1 Myntserien

I betänkandet »Ny myntserie» (SOU 1966: 4) har lämnats en utförlig redogörelse rörande nu gällande myntserie och dess tillkomst. Till denna redogörelse torde få hänvisas (s. 15-21). Ytterligare uppgifter om nu gällande skiljemynt lämnas i följande sammanställning.

Valör

Diameter mm

Vikt i fint silver g

Total vikt g

5 kronor

7,2

2 kronor

2 kronor

1 krona

1 krona

5,6

13,30

2,8

Legering

50 öre

50 öre

25 öre

25 öre

10 öre

10 öre

1,92

4,8

40 silver, 50 koppar,. 5 nickel, 5 zink

4,5

75 koppar, 25 nickel

2,32

40 silver, 50 koppar, 5 nickel, 5 zink

2,18

75 koppar^ 25 nickel

1,44

40 silver, 50 koppar, 5 nickel, 5 zink

1,35

5 öre

75 koppar, 25 nickel 95 koppar, 4 tenn, 1 zink

5 öre

6,94

järn

2 öre

95 koppar, 4 tenn, 1 zink

2 öre

3,47

järn

1 öre

95 koppar, 4 tenn, 1 zink

1 öre

1,74

järn

0,928

0,576

/o

40 silver, 50 koppar, 5 nickel, 5 zink 40 silver, 50 koppar, 5 nickel, 5 zink 75 koppar, 25 nickel 40 silver, 50 koppar, 5 nickel, 5 zink pläterat material i tre skikt, det mellersta 97 koppar o. 3 nickel och de yttre skikten av 75 koppar o. 25 nickel

Valörerna 50, 25 och 10 öre har sedan år 1962 präglats uteslutande i kopparnickel. Präglingen av valörerna 2 kronor i kopparnickel och 1 krona i pläterat material SOU 1969: 17

har påbörjats under år 1968. Några järnmynt har inte präglats efter år 1950.

2.2 Författningar

Bestämmelser om mynt finns i följande författningar: 1. Regeringsformen (RF). 2. Lagen den 30 maj 1873 (nr 31) om rikets mynt (myntlagen). 3. Lagen den 30 maj 1873 (nr 31 s. 7) om övergången till det nya myntsystemet. 4. Kungörelsen den 30 december 1893 (nr 112 s. 2) angående sätt och tid för inlösen av vanställda eller skadade svenska myntstycken av silver eller brons m. m. (Genom kungörelsen den 22 november 1895, nr 98, har förordnats, att de genom kungörelsen den 30 decemjber 1893 för tiden till 1895 års utgång meddelade bestämmelserna angående inlösen av mynt även efter utgången av sistnämnda år tills vidare skall lända till efterrättelse.) 5. Kungörelsen den 31 december 1908 (nr 171) angående myntväxling. 6. Kungörelsen den 14 augusti 1914 (nr 136) angående utväxling i riksbanken av skiljemynt av silver eller brons. 7. Lagen den 20 juni 1918 (nr 478) om visst undantag från bestämmelserna i lagen om rikets mynt den 30 maj 1873. 8. Lagen den 11 april 1924 (nr 68) angående upphävande av danska och norska skiljemynts giltighet som lagligt betalningsmedel i Sverige. 9. Kungörelsen den 11 april 1924 (nr 69) angående tiden för ikraftträdandet av lagen den 11 april 1924 (nr 68) angående upphävande av danska och norska skiljemynts giltighet som lagligt betalningsmedel i Sverige. 10. Kungörelsen den 11 april 1924 (nr 70) angående indragning ur den allmänna rörelsen av danska och norska skiljemynt. 11. Lagen den 11 april 1947 (nr 124) om upphävande av andra stycket lagen den 11 april 1924 (nr 68) angående upphävande av danska och norska skiljemynts giltighet som lagligt betalningsmedel i Sverige. SOU 1969: 17

12. Kungörelsen den 20 augusti 1952 (nr 629) angående ny prägel och inskrift å skiljemynten. 13. Kungörelsen den 26 januari 1968 (nr 15) om förbud mot nedsmältning av skiljemynt. 14. Kungörelsen den 3 maj 1968 (nr 125) om ikraftträdande av lagen den 3 maj 1968 (nr 124) angående ändrad lydelse av § 6 lagen den 30 maj 1873 (nr 31) om rikets mynt. 15. Kungörelsen den 3 maj 1968 (nr 126) med vissa bestämmelser om skiljemynt. Härutöver finns bestämmelser om mynt i myntkonventioner mellan Sverige, Danmark och Norge.

2.2.1 Regeringsformen 1 72 § R F stadgas, att »riksbanken allena äger rätt att utgiva sedlar, som för mynt i riket må erkännas». I paragrafen stadgas vidare, att riksbankens sedlar »skola, vid anfordran, inlösas av banken med guld efter deras lydelse». Sedan år 1931 har riksbanken årligen erhållit befrielse från denna guldinlösningsskyldighet. Enligt 79 § 2:o RF får inte »någon förändring i rikets mynt till skrot eller korn, det vare sig till förhöjning eller avslag, äga rum utan riksdagens bifall; Konungens rättighet att låta slå mynt dock oförkränkt.» Skrot betecknar i detta sammanhang myntets bruttovikt och korn dess nettovikt i ädel metall. Riksdagens bifall har lämnats genom myntlagen. Bestämmelsen om Konungens rätt att slå mynt har ansetts innebära att Kungl. Maj:t får bestämma myntens utseende och prägel. Likaså har Kungl. Maj:t på grund av att någon reglering i lag av myntmängden inte finns ansetts äga rätt att besluta vilka kvantiteter skiljemynt av olika valörer som skall myntas.

2.2.2 Myntlagen Myntlagen, som innehåller 18 paragrafer, föreskriver inledningsvis att guld ensamt skall vara värdemätare i riket och utgöra ]5

grunden för myntväsendet. Enheten för rikets myntvikt skall vara det franska grammet. Räkneenheten skall kallas krona och denna delas i etthundra öre. I fortsättningen ges i myntlagen bestämmelser som grundar sig på en uppdelning i huvud- och skiljemynt. Enligt 4 § finns tre huvudmynt, ett på fem, ett på tio och ett på tjugo kronor. Dessa skall präglas av myntguld (90 % fint guld och 10 % koppar). Vidare anges myntens bruttovikt och nettovikt fint guld. I 8 § ges föreskrifter om högsta tillåtna avvikelser över eller under den i 4 § bestämda guldhalten. Enligt 9 § får 5-kronestycken av guld myntas endast för statsverkets och riksbankens räkning. Riksbanken skall betala V« % av det utmyntade beloppets värde för att täcka kostnaderna för myntning. Guldmynt i övriga valörer kan var och en få som lämnar in guld till myntverket och betalar viss i 9 § bestämd avgift. I 5 § föreskrivs att skiljemynt skall präglas av följande metaller: 1. silver, legerat med koppar eller med koppar och nickel eller med annan för ändamålet lämpad metall, 2. kopparnickel, 3. brons eller järn. Enligt 6 § (ändrad senast 1968: 124) skall av silver präglas mynt i valörerna två kronor, en krona, femtio öre, tjugofem öre och tio öre. Dessutom skall av silver präglas mynt med ett namnvärde av fem kronor efter av Kungl. Maj:t för varje gång därom meddelat beslut. Silvermynten skall myntas av en legering som innehåller minst 40 % silver. I paragrafen anges också hur mycket fint silver etthundra stycken silvermynt av de olika valörerna skall innehålla. Mynt i samtliga nämnda valörer med undantag av 5-kronemyntet får enligt föreskrift i paragrafens sista stycke präglas också i kopparnickel. Sådan prägling förutsätter dock särskilt beslut av Kungl. Maj:t. Enligt 7 § skall mynt i valörerna fem öre, två öre och ett öre präglas av brons. Alternativt får mynten präglas av järn efter särskilt beslut av Kungl. Maj:t. Skiljemynt får enligt 10 § inte präglas för enskildas räkning. Enligt 11 § meddelar Kungl. Maj:t när-

mare bestämmelser om sammansättningen av de legeringar, av vilka silver-, kopparnickel- och bronsmynt skall utmyntas, om silvermyntens vikt, om det antal skiljemynt av andra slag som skall utmyntas av viss viktmängd metall och om högsta tillåtna avvikelser i fråga om silvermyntens silverhalt och vikt. Det ankommer också på Kungl. Maj:t att förordna om myntens diameter, prägel, inskrift, rand och utseende i övrigt. Bestämmelser härom finns i kungörelsen den 20 augusti 1952 (nr 629) angående ny prägel och inskrift å skiljemynten (ändrad senast 1968: 127). 12-18 §§ innehåller bestämmelser om huvud- och skiljemynt. I 12 § föreskrivs att guldmynt präglade i enlighet med myntlagens bestämmelser alltid är lagligt betalningsmedel. Skiljemynt däremot är endast statens kassor skyldiga att mottaga till obegränsat belopp. Andra är inte skyldiga att i en betalning ta emot högre belopp än femtio kronor i 5-kronemynt, tjugo kronor i 2- och 1-kronemynt, fem kronor i mindre silvermynt eller kopparnickelmynt, en krona i bronsmynt och en krona i järnmynt. I 13 § (första punkten) föreskrivs att skadade mynt inte är lagligt betalningsmedel. Myntverket kan (andra punkten) dock lösa in skiljemynt till namnvärdet om skadan inte orsakat någon avsevärd minskning av myntens vikt och om den som lämnar in mynten för inlösen kan anses ha tagit emot dem i god tro och därvid inte åsidosatt vanlig försiktighet samt anledning inte heller finns till antagande att han själv avsiktligen åstadkommit skadan. I förhållande till statens kassor är enligt 14 § 20- och 10-kronemynt inte lagligt betalningsmedel om de genom nötning förlorat mer än 2 % av den i 4 § bestämda vikten, medan 5-kronemynt av guld förlorar denna egenskap först om de är så nötta att man inte med säkerhet kan avgöra om de är lagligen präglade. Gentemot andra än statens kassor är 20- och 10-kronemynt inte lagligt betalningsmedel om vikten med mer än 0,5 % understiger vad som föreskrivs i 4 §, medan 5-kronemynt av guld SOU 1969: 17

inte är lagligt betalningsmedel om de förlorat mer än 0,6 % av sin vikt. Skiljemynt är inte lagligt betalningsmedel i förhållande till statens kassor när de är så nötta att man inte med säkerhet kan avgöra om de är lagligen präglade. När prägeln genom nötning blivit otydlig är endast statens kassor skyldiga att mottaga skiljemynten. Enligt 15 § får mynt, som inte längre är lagligt betalningsmedel i förhållande till vem som helst, liksom silvermynt som med mer än 4 % understiger sin rätta vikt, sedan de kommit in till någon av statens kassor inte på nytt sättas i omlopp. Enligt 16 § har var och en rätt att i riksbankens huvudkontor samt i dess avdelningskontor i Göteborg och Malmö få sådana mynt som endast är lagligt betalningsmedel i förhållande till statens kassor växlade mot samma slag av gångbara mynt, oberoende av beloppets storlek. Var och en kan också i dessa kontor växla vilket som helst med tio kronor delbart belopp av skiljemynt mot guldmynt. Sådan växling kan dock inte ske under tid då riksbanken befriats från skyldigheten att vid anfordran lösa in av banken utgivna sedlar med guld. I 16 § erinras dessutom att det genom särskilda stadganden bestäms på vilka andra ställen utväxling av mynt skall kunna ske. Enligt 17 § skall vad som i 12 §, 13 § första punkten samt 14, 15 och 16 §§ föreskrivs om rikets mynt, dess giltighet som betalningsmedel, dess inväxling och utgivande av statens kassor - med beaktande av gällande konventioner mellan Sverige, Danmark och Norge - gälla även i Norge och Danmark präglade mynt av guld, silver, kopparnickel, brons eller järn. Bestämmelserna i 17 § har kommit ur bruk på grund av de år 1924 utfärdade författningarna om upphävande av danska och norska skiljemynts giltighet som lagligt betalningsmedel i Sverige. Enligt 18 § äger riksbanken att i kassor som bestäms av Kungl. Maj:t växla vilket som helst med tio kronor delbart belopp av sådana skiljemynt som är lagligt betalningsmedel i förhållande till statens kassor mot guldmynt eller riksbankens sedlar. O U 1969: 17 2—914023

2.2.3 Övriga författningar De författningar som förut nämnts föranleder i övrigt följande kommentarer. I kungörelsen den 30 december 1893 (nr 112) angående sätt och tid för inlösen av vanställda eller skadade svenska myntstycken av silver eller brons m. m. föreskrivs, att myntdirektören skall avgöra om mynten skall lösas in till fulla prägelvärdet eller endast efter metallvärdet. Vidare stadgas au mynt, som enligt bestämmelse i myntlagen inte får sättas i omlopp, bör samlas ihop för att periodvis lämnas över till myntverket för inlösen. Kungörelsen innehåller också en bestämmelse om att den förlust som uppstår genom inlösen till namnvärdet av nött svenskt guldmynt eller av vanställt, skadat eller nött svenskt skiljemynt tills vidare skall betalas av myntverket och redovisas i dess räkenskaper. I kungörelsen den 31 december 1908 (nr 171) angående myntväxling föreskrivs, att den rätt till myntväxling som allmänheten har enligt 16 § myntlagen kan utövas vid samtliga riksbankens kontor. Vidare föreskrivs, att var och en äger att mot lagligen i riket gällande guldmynt eller sedlar växla till sig skiljemynt av silver eller brons. Enligt kungörelsen den 14 augusti 1914 (nr 136) angående utväxling i riksbanken av skiljemynt av silver eller brons har fullmäktige i riksbanken emellertid rätt att tills vidare bestämma i vilken omfattning utväxling av skiljemynt av silver eller brons skall äga rum i riksbanken. Den in- och utväxling som regleras i kungörelsen skall av riksbanken om möjligt verkställas vid anfordran och senast inom åtta dagar. Vidare föreskrivs, att riksbanksfullmäktige skall meddela närmare föreskrifter om ordningen och villkoren för myntväxling i riksbanken. Dessa föreskrifter skall anslås i samtliga riksbankens kontor och införas i allmänna tidningarna samt tidning inom orten minst en gång varje år. I 1 § kungörelsen den 3 maj 1968 (nr 126) med vissa bestämmelser om skiljemynt föreskrivs, att silvermynt skall tillverkas av en legering av 40 % silver, 50 %

koppar, 5 % nickel och 5 % zink. Kopparnickelmynt skall tillverkas i valörerna två kronor, femtio öre, tjugofem öre och tio öre av en legering av 75 % koppar och 25 % nickel och i valören en krona av ett pläterat material i tre skikt, det mellersta av en legering av 97 % koppar och 3 % nickel och de yttre skikten av en legering av 75 % koppar och 25 % nickel. Vardera ytskiktets vikt skall vara 10 % av myntets vikt. Bronsmynt skall tillverkas av en legering av 95 % koppar, 4 % tenn och 1 % zink. I 2 § lämnas i tabellform uppgifter om myntens vikt. Avvikelse över eller under den i 1 § föreskrivna silverhalten får enligt stadgande i 3 § vara för 100 silvermynt högst 1 % av myntens sammanlagda vikt. Vidare stadgas att avvikelse över eller under den nominella vikten vid uppvägning av det antal mynt, som närmast motsvarar ett kg, får för silvermynt vara högst 1 % och för andra mynt högst 2 %.

18 SOU 1969: 17

Förhållandena i Danmark, Finland och Norge

3.1 Danmark

Vid sidan av bestämmelsen i den danska grundlagen om Konungens myntningsrätt finns i en lag från år 1924 bestämmelser om de danska skiljemynten. Tillägg till denna lag om inländska skiljemynt, som innehåller bestämmelser om myntens metallinnehåll, vikt och storlek, har gjorts vid ett flertal tillfällen, senast under 1960-talet. År 1960 minskades t. ex. 1-, 2- och 5öresmyntens storlek från 16, 21 och 27 mm till 15,5, 19,5 och 24 mm varjämte ett mynt i valören fem kronor infördes. Dessa ändringar grundade sig på förslag som framlagts av en av finansministeriet tillkallad kommitté. Denna hade övervägt att avskaffa 1- och 2-öresmynten för att förenkla systemet. Härigenom skulle 5-öresmyntets storlek kunna minskas och myntningen förbilligas. Ett slopande av 1-öresmyntet skulle medföra prisändringar bl. a. i detaljhandeln och dessutom vissa övergångssvårigheter. Därför ansåg sig kommittén inte böra lägga fram förslag härom. Med hänsyn till att ett slopande av 2-öresmyntet kunde försvåra omsättningen borde det enligt kommitténs uppfattning inte heller komma i fråga att avskaffa detta mynt. En önskvärd rationalisering borde likväl kunna uppnås om 1-, 2- och 5-öresmyntens storlek minskades. Förslaget om ett 5-kronemynt grundade SOU 1969: 17

sig på särskilt uttalade önskemål om ett sådant mynt. 5-kronorssedlarnas cirkulationstid var regelmässigt endast ca 6 månader, vilket medförde betydande kostnader. Enligt kommitténs uppfattning borde 5kronemyntet inte vara alltför stort och tungt. Beträffande den danska myntserien hänvisas till sammanställning i Bilaga 2.

3.2 Finland Ar 1963 genomfördes i Finland en myntreform, som bl. a. innefattade en övergång från guldmyntfot till s. k. guldparistandard. Enligt den nya myntlagen bestäms myntenhetens i guld angivna internationella grundvärde av statsrådet efter framställning från Finlands Bank. Genom myntreformen vidtogs vidare en hundrafaldig höjning av myntenhetens värde. Den nya myntlagen stadgar att Finlands myntenhet är en mark samt att marken delas i etthundra penni. En mark enligt den nya myntlagen är lika med etthundra mark enligt den gamla. Höjningen av myntenhetens värde föranleddes av att marken, som varit Finlands myntenhet alltsedan landet år 1860 fick eget mynt, under det förflutna århundradet undergått en sådan värdeminskning att dess köpkraft i början av 1960-talet ansågs vara 19

endast ungefär en tvåhundrafemtiondedel av sitt ursprungliga värde. Beträffande den finska myntserien hänvisas till sammanställning i Bilaga 2.

3.3 Norge Norges myntsystem bygger på en lag från år 1875. De bestämmelser i den norska myntlagen som detaljerat reglerar olika myntvalörers metallinnehåll, vikt, storlek och »finhet» har numera ringa betydelse, då de skiljemynt som f. n. präglas i Norge är s. k. särskiljemynt i enlighet med den år 1924 utfärdade tilläggsartikeln till den nordiska myntkonventionen. Närmare bestämmelser om sådana skiljemynts metallinnehåll, vikt, storlek, form och prägel meddelas - enligt en år 1924 utfärdad lag - av Konungen. Sedan den 1 januari 1962 har Norges Bank hand om myntväsendet i landet. Banken äger utmynta så mycket som den finner nödvändigt för att tillgodose omsättningens behov. Den inlösnings- och utbytesskyldighet som enligt lagstiftningen tidigare ålegat staten har också övertagits av Norges Bank. År 1966 fick en kommitté i uppdrag av Norges Bank att' utreda förutsättningarna för ett slopande av de lägre valörerna, särskilt 1- och 2-öresmynten: Kommittén skulle enligt sina direktiv vidare överväga behovet av en ny myntserie samt ev. lägga fram förslag härom. I mars 1968 avgav kommittén en »preliminär Utredning». Denna har överlämnats till myndigheter, näringslivsorganisationer etc. för yttrande. Sedan yttrandena inkommit avser kommittén att göra sitt slutliga ställningstagande. Kommitténs preliminära förslag kan sammanfattas i följande punkter. 1. Prägling av 1- och 2-öresmynt bör upphöra omedelbart. Mynt i dessa valörer skall dock, beroende på efterfrågan och så länge nuvarande lager förslår, utväxlas även i fortsättningen. 2. En framtida myntserie bör innehålla

valörerna 10 öre, 50 öre, 1 krona och 5 kronor. 5- och 25-öresmynten bör bibehållas under en övergångstid. Frågan om behov av ett 1 O-kronemynt kan anses föreligga bör f. n. inte prövas. 3. Nya präglingsbestämmelser bör utfärdas. 4. 1 O-öresmyntets diameter bör - så snart huvuddelen av 25-öresmynten dragits in ökas med 1,5 mm. Om 5-öresmyntet anses kunna slopas i en nära framtid bör detta mynts storlek behållas oförändrad, i annat fall bör diametern minskas från nuvarande 27 till 20 mm. Någon ändring i storleken beträffande övriga mynt bör inte vidtas. 5. Kopparnickel och brons bör även i fortsättningen användas som myntmetall. Närmare undersökningar bör vidtas beträffande pläterade material. 6. Cirkulerande mynt som präglats enligt äldre bestämmelser bör dras in så snart förhållandena medger det. Beträffande den nuvarande norska myntserien hänvisas till sammanställning i Bilaga 2.

SOU 1969: 17

4.1 Kostnadsutvecklingen för de viktigaste myntmetallerna. Åtgärder i anledning härav i olika länder

Kostnadsutvecklingen

- då de högsta silverpriserna under året noterades - har världsmarknadspriset på silver sjunkit. Under första kvartalet år 1969 no4.1.1 Silver terades priset till cirka 300 kr per kg. Situationen på silverområdet ändrades radiNoteringarna på den inofficiella metallkalt under andra världskriget. Med hänsyn börsen i London framgår av Bilaga 3. till bristen på s.k. basmetaller, exempelvis Det förtjänar framhållas, att på silverkoppar, introducerades då silver på olika marknaden i London vid sidan av fint silområden, bl. a. inom den elektriska induver bjudits ut även oraffinerat silver och strin. Den snabba utvecklingen inom fotodemonetariserade mynt. I februari 1968 inindustrin har även bidragit till en ökad troducerades silver även på den officiella efterfrågan på silver från industrins sida. metallbörsen i London, London Metal ExOckså för myntningsändamål har det förele- change (LME). Till en början noterades på gat en stark efterfrågan på metallen. denna börs endast affärer av viss storleksProduktionen av silver har emellertid inte ordning och med leveranstider från tre till kunnat hålla jämna steg med efterfrågan, sju månader. Fr. o. m. maj månad 1968 anmen trots detta har världsmarknadspriset ges emellertid även priser för omedelbar varit relativt stabilt på grund av att USA leverans. Omsättningen av silver på LMEsålt silver från statsägda förråd till ett fast börsen uppges dock hittills ha varit mycket pris av cirka 216 kr. per kg. I maj 1967 upp- liten jämfört med den inofficiella silverhörde emellertid denna försäljning. Världs- marknadens. marknadspriset steg då omedelbart till cirka Silvermarknaden har, sedan USA:s för290 kr. säljning till fast pris upphört, varit känslig Silverpriset fortsatte därefter att stiga unoch spekulativ, och den fortsatta prisutder inflytande bl. a. av olika världspolitiska vecklingen anses mycket svårbedömbar. Att kriser. Under hösten 1967 noterades ytter- världsmarknadspriset skulle sjunka till den ligare prisstegringar, vilka sammanhängde nivå som rådde före maj 1967 anses osannomed valutaoroligheter i samband med det likt. Den fördubbling av silverproduktionen engelska pundets devalvering. Inskränkning- som skulle vara nödvändig för att täcka ar i rätten att köpa guld ledde vidare till skillnaden mellan produktion och konsumatt silver under en tid betraktades som ett tion vid nuvarande priser anses knappast med guld jämförbart placeringsobjekt. Det- vara att förvänta. Med hänsyn till att silta förhållande bidrog under en tid till en ver väsentligen utvinns som en biprodukt höjning av silverpriserna. Sedan i mars 1968 vid brytning av koppar, bly och zink beSOU 1969: 17

döms högre priser kunna medföra endast en måttlig produktionsökning av silver. Några säkra uppgifter om världens silvertillgångar finns inte. Inte oväsentliga kvantiteter silver uppges finnas i bl. a. Amerikas förenta stater, Sovjet, Indien och Kina. Fastän det mot denna bakgrund kan vara orealistiskt att tala om ett underskott av silver kan det - med hänsyn till att produktionen släpar efter konsumtionen och klyftan vidgas alltmer - ändock inte anses uteslutet att en reell bristsituation kan komma att uppstå inom en inte alltför avlägsen framtid. Som framgår av det sagda torde stor ovisshet beträffande silverpriset komma att råda även under kommande år.

tillgång synes också vara att vänta för den närmaste framtiden. På något längre sikt är emellertid utsikterna bättre beroende på exploatering av fyndigheter som det tidigare inte varit lönsamt att bearbeta. Nickelmarknaden behärskas av ett fåtal, internationellt arbetande företag av vilka ett är dominerande och därigenom leder prisutvecklingen. Den reguljära nickelmarknaden har trots knappheten på nickel utmärkts av måttliga prisförändringar. Priset på reguljärt nickel var i början av år 1969 12 å 13 kronor per kg. På den spekulativa marknaden torde det förekomma priser uppåt det dubbla beloppet.

4.1.2 Koppar

4.2.1 USA

I betänkandet »Ny myntserie» framhölls att priset på koppar kännetecknades av instabilitet och att tendensen fick anses vara sådan att man måste utgå från att priset i framtiden skulle komma att ligga relativt högt. Någon förändring i situationen kan inte sägas ha inträffat därefter. Priset på koppar har således även under senare år varierat kraftigt. Detta sammanhänger med att kopparmarknaden påverkas såväl av världspolitiska händelser som av inrikespolitiska förhållanden i kopparproducerande länder. Den framtida prisutvecklingen anses vara svår att förutsäga beroende på den komplicerade växelverkan som råder mellan de många faktorer som inverkar på kopparmarknaden. Politiska oroligheter, strejker, industrins lagringspolitik, utbyggnaden av nya gruvor och försök att finna ersättningsmetaller till koppar utgör exempel på sådana faktorer som främst anses kunna komma att påverka det.framtida kopparpriset. Prisutvecklingen på koppar under åren 1966-1968 framgår av Bilaga 4.

I USA övergavs år 1965 silver som myntmetall i 10- och 25-centsmynten. Tidigare hade mynt i dessa valörer präglats i en myntmetall innehållande 90 % silver. Nämnda år minskades också silverinslaget i halvdollarmyntet från 90 till 40 %. De nya mynten tillverkas av pläterat material. 10- och 25-centsmynten innehåller en kärna av koppar med yttre skikt av kopparnickel. Halvdollarmyntet har en kärna innehållande 21 % silver och 79 % koppar. Denna kärna är belagd med en legering innehållande 80 % silver och 20 % koppar. Vid valet av metall togs särskild hänsyn till önskemålet att undvika driftstörningar i de cirka 12 miljoner försäljnings- och andra automater som var i bruk inom landet. Av dessa hade omkring 6 miljoner, dvs. nästan samtliga försäljningsautomater, myntprovningsmekanismer som inte godtog mynt eller myntimitationer vars elektriska egenskaper inte motsvarade de befintliga silvermyntens. För att undvika olägenheter för automathandeln tvingades man ge mynten i nämnda valörer sådana elektriska egenskaper att de kunde användas i olika apparater och automater vid sidan av de tidigare präglade silvermynten. Det pläterade materialet vi-

4.1.3 Nickel Tillgången på nickel har under senare år varit otillräcklig, och en fortsatt knapp

4.2 Åtgärder i olika länder

SOU 1969: 17

sade sig därvid, efter omfattande utredningar, vara det enda praktiskt användbara alternativet till den tidigare silverlegeringen. Samtidigt med att USA i maj 1967 upphörde med sin tidigare silverprispolitik infördes där förbud mot såväl nedsmältning som export av mynt.

4.2.2 Kanada I slutet av år 1966 tillkännagav finansministeriet i Kanada att man fr. o. m. år 1968 avsåg att använda silver som myntmetall endast i endollarmyntet, medan mynt i valörerna 5, 10, 25 och 50 cent skulle komma att präglas av rent nickel. 5-centsmyntet hade redan tidigare tillverkats av rent nickel, medan däremot 10-, 25- och 50-centsmynten hade präglats av en myntmetall innehållande 80 % silver och 20 % koppar. Efter ingående undersökningar av olika alternativ hade de kanadensiska myndigheterna funnit rent nickel vara den ojämförbart lämpligaste ersättningsmetallen. Nickel hade alla de klassiska egenskaper som utmärker en god myntmetall. Att Kanada hade den största produktionen av nickel torde även ha bidragit till myndigheternas uppfattning att en ökad användning av nickel för myntningsändamål kunde anses påkallad. Åtgärden att införa nickel som metall i 10- och 25-centsmynten kommer emellertid att få vissa konsekvenser för landets automathandel. Genom att de nya mynten under ett antal år skall cirkulera jämsides med de tidigare präglade silvermynten torde flertalet myntmekanismer behöva ersättas med mekanismer avsedda för båda myntslagen. Tidpunkten för införandet av de nya mynten uppgavs i slutet av år 1966 komma att fastställas med hänsyn till den tid som kan visa sig nödvändig för att utveckla, framställa och montera in nya myntprovningsmekanismer. I augusti 1967 kungjordes ett beslut om en speciell utgåva av 10- och 25-centsmynt bestående av en legering innehållande 50 % silver och 50 % koppar. Dessa mynt skulle SOU 1969: 17

präglas endast under en kortare tid i avvaktan på möjligheten att släppa ut de nya nickelmynten i cirkulation. Nya myntprovningsmekanismer konstruerade för såväl silver- som nickelmynt beräknades kunna finnas tillgängliga inom några få månader. Man räknade med att det i början av år 1968 skulle finnas tillräckligt många nya myntprovningsmekan ismer för att möjliggöra införandet av nickelmynten.

4.2.3 Australien I Australien genomfördes i början av år 1966 en genomgripande myntreform innefattande en övergång från pund- till decimalsystem. Som myntmetall i de nya 5-, 10- och 20-centsmynten valdes kopparnickel. De nya mynten har därigenom kommit att få praktiskt taget samma sammansättning, vikt, diameter och tjocklek som de efter år 1955 präglade brittiska mynten av motsvarande valörer. De tidigare australiensiska mynten i valörerna 6 pence samt 1 och 2 shilling hade tillverkats av en metallsammansättning innehållande 50 % silver.

4.2.4 Europa Även i Europa har under senare år utvecklingen gått mot minskad användning av silver vid mynttillverkning. Danmark, Norge och Storbritannien är exempel på länder som redan tidigare helt slopat silvret som myntmetall. År 1964 introducerades i Finland ett 1marksmynt med en silverhalt av 35 %. I april 1969 beslöts dock att myntet skulle präglas i kopparnickel (75 % koppar, 25 % nickel). I Holland beslöts år 1967 att mynt i valörerna 1 och 2V« gulden skulle präglas av rent nickel. Tidigare hade mynt i dessa valörer innehållit 72 % silver. I Schweiz övergavs år 1968 silver som myntmetall i 1- och 2-francsmynten. Dessa mynt tillverkas numera av kopparnickel (75 % koppar, 25 % nickel).

4.3 Kostnadsutvecklingens inverkan på myntpräglingen i Sverige och på grund härav vidtagna åtgärder

4.3.1 1942 års ändringar i myntlagen År 1942 infördes i 5 § myntlagen den bestämmelsen, att till silvermynt skulle användas silver som legerats med koppar eller med koppar och nickel eller med annan för ändamålet lämpad metall. Legeringen skulle enligt ett nytillkommet stadgande i 6 § myntlagen innehålla minst 40 % silver mot 80 % tidigare. I propositionen till lagändringarna anförde departementschefen bl. a., att möjligheterna att tillgodose det alltjämt betydande behovet av nya skiljemynt av högre valörer begränsades av svårigheterna att vidmakthålla en import av silver. Som skiljemyntsbristen vållade allvarliga olägenheter borde åtgärder vidtas för att minska skiljemyntsförsörjningens beroende av silvertillgången. Därvid kunde övervägas att liksom under förra världskriget låta silvermynten i viss utsträckning ersättas med sedlar av motsvarande valör. Erfarenheterna av dessa sedlar hade emellertid inte varit gynnsamma. Enligt departementschefens mening borde därför en sådan lösning inte accepteras så länge andra möjligheter stod till buds. Närmast skulle komma i fråga att minska silverhalten i skiljemynten. Departementschefen erinrade om att skiljemyntens metalliska värde redan enligt gällande regler avsevärt understeg deras penningvärde och saknade varje betydelse för detta. Skiljemyntens sammansättning var alltså ett rent tekniskt spörsmål utan intresse ur penningpolitiska synpunkter. I fråga om den lämpliga silverhalten anförde departementschefen följande. Mynt- och justeringsverket, som vid bedömandet av frågan om en reduktion av skiljemyntens silverhalt fäst avgörande vikt vid möjligheten att inom landet erhålla de erforderliga metallerna, har för sin del stannat för den meningen, att en övergång borde ske till lägre silverhalt i samtiiga myntsorter utom tioöresmyntet. Verket har därvid ifrågasatt, att sil-

verhalten i dessa skiljemynt skulle sänkas till 40 viktprocent, dvs. samma halt som i de nu använda tioöresmynten, och att till samtliga slag av skiljemynt i silver skulle användas en legering bestående av - förutom silver koppar till omkring 55 viktprocent och nickel till omkring 5 viktprocent. Enligt mynt- och justeringsverkets mening skulle en sådan åtgärd möjliggöra en avsevärd ökning av silvermyntkvantiteten utan att den ökade förbrukningen av andra metaller behövde ingiva farhågor. Då enligt vad mynt- och justeringsverket anfört verkställda prov visat, att en legering med den lägre silverhalten är tekniskt fullt tillfredsställande för sitt ändamål, anser jag mig av tidigare angivna skäl böra godtaga mynt- och justeringsverkets förslag, att silverhalten i samtliga skiljemynt av silver med undantag av tioöresmyntet - för vilket den lägre silverhalten redan gäller - skall sänkas till 40 viktprocent, samt att till alla slag av silvermynt skall användas en legering bestående av - förutom silver - koppar till omkring 55 och nickel till omkring 5 viktprocent.

4.3.2 Kommitténs skrivelse om metaller i 1- och 2-kronemynten, m. m. Kommittén lämnade i skrivelse den 15 januari 1968 till chefen för finansdepartementet en redogörelse för prisutvecklingen på silvermarknaden. I skrivelsen erinrades om att silvervärdet i den svenska enkronan - under den tid då världsmarknadspriset på silver låg på en nivå av cirka 216 kronor per kg - uppgått till cirka 60 öre. Prisutvecklingen hade emellertid medfört, att silvervärdet i såväl en- som tvåkronan hastigt närmat sig de nominella värdena på dessa mynt. Angelägenheten av att undvika prägling av skiljemynt med högre metallvärde än namnvärdet föranledde kommittén att anmäla att sådana omedelbara åtgärder borde vidtas, att Kungl. Maj:t om den fortsatta prisutvecklingen gav anledning härtill - kunde besluta om prägling av en- och tvåkronor i annan metall än silver. I detta sammanhang erinrades om att möjlighet fanns att prägla valörerna 50, 25 och 10 öre i kopparnickel av den traditionella sammansättningen 75 % koppar och 25 % nickel och att denna möjlighet utnyttjats sedan år 1962. SOU 1969: 17

I skrivelsen diskuterade kommittén vilka myntmetaller som lämpligen borde användas i de nya en- och tvåkronemynten. Kommittén ansåg därvid att ett nytt mynt i valören en krona, som är det helt dominerande automatmyntet, i avvaktan på utredningens resultat borde ges ett sådant utförande att det kunde användas i befintliga automater utan ombyggnad av dessa. Med hänsyn härtill kunde kopparnickel i dess traditionella sammansättning tills vidare inte komma i fråga som myntmetall. Inte heller andra myntmetaller som kommittén övervägde, exempelvis rent nickel, var användbara. Däremot borde hinder inte föreligga att för tvåkronans del använda traditionell kopparnickel. Mynt- och justeringsverket hade för kommittén förklarat att man med användande av pläterat material kunde prägla 1-kronemynt som tillgodosåg kommitténs önskemål om ett mynt som kunde användas i automater vid sidan av de nuvarande silverhaltiga mynten. De pläterade mynten skulle därvid tillverkas med en kärna bestående av en legering innehållande cirka 97 % koppar och cirka 3 % nickel. Denna kärna skulle på båda sidor beläggas med kopparnickel av den sammansättning som redan användes för valörerna 50, 25 och 10 öre. Till utseendet skulle sådana mynt i stort sett endast skilja sig från 1-kronemynten i silver därigenom att den ljust kopparfärgade kärnan skulle bli synlig i myntens kant. Även om dessa mynt i sin sammansättning skulle skilja sig från tidigare i Sverige präglade kopparnickelmynt var de att betrakta som präglade av kopparnickel. I fråga om möjligheten att minska silverhalten i svenska mynt framhöll kommittén, att endast en obetydlig minskning var tänkbar och då på bekostnad av myntens utseende. Kommittén föreslog att Kungl. Maj:t skulle förelägga riksdagen förslag till sådan ändring av myntlagen, att mynt i valörerna två kronor och en krona, efter av Kungl. Maj:t för varje gång därom meddelat beslut, kunde präglas av kopparnickel, för tvåkronemyntets del i sammansättningen SOU 1969: 17

75 % koppar och 25 % nickel samt för enkronemyntets del i det pläterade materialet. Kungl. Maj:t föreslog i proposition till riksdagen att lagen om rikets mynt skulle ändras så att mynt i valörerna två kronor och en krona skulle kunna präglas av kopparnickel (se prop. 1968: 24; BaU 17; rskr 125). I propositionen anförde departementschefen bl. a. att skiljemyntens metallvärde mestadels avsevärt understiger deras namnvärde. Detta förhållande ansågs dock sakna betydelse från penningpolitiska synpunkter. Enligt departementschefens mening var det nödvändigt med hänsyn till förhållandena på silvermarknaden att möjlighet öppnades att prägla en- och tvåkronor som inte innehåller silver. I avvaktan på resultatet av myntkommitténs utredning om de ekonomiska verkningarna för automathandelns del ansåg sig departementschefen böra godta att en- och tvåkronor skulle få präglas av sådan silverfri legering som myntkommittén föreslagit. Samtidigt med att propositionen avlämnades utfärdade Kungl. Maj:t en kungörelse om förbud mot att yrkesmässigt genom nedsmältning eller därmed jämförlig åtgärd tillgodogöra sig metallen i svenska skiljemynt (SFS 1968: 15). Sedan riksdagen bifallit propositionen, utfärdade Kungl. Maj:t den 3 maj 1968 dels lag (nr 124) angående ändrad lydelse av § 6 lagen den 30 maj 1873 (nr 31) om rikets mynt, dels kungörelser, nr 125 om ikraftträdande av denna lag, nr 126 med vissa bestämmelser om skiljemynt och nr 127 om ändring i kungörelsen den 20 augusti 1952 (nr 629) angående ny prägel och inskrift å skiljemynten. Vidare bemyndigade Kungl. Maj:t genom beslut den 3 maj och den 6 juni 1968 mynt- och justeringsverket att mynta ut en- och tvåkronor i kopparnickel till ett värde av tillhopa 30 milj. kr. Sådana mynt har också numera satts i cirkulation, varvid 1-kronemyntet enligt en ny metod getts en kant av samma färg som myntet i övrigt.

5 Myntserien

5.1 Tidigare förslag 5.1.1 Valörer I betänkandet »Ny myntserie» utgick man vid valet av en praktiskt användbar och även i övrigt lämplig myntserie från att kronan skulle behållas som räkneenhet och att denna skulle indelas i etthundra öre. En annan utgångspunkt var att skiljemynt skall präglas i de valörer, av vilka ett påtagligt behov föreligger. Med hänsyn till att en reviderad myntserie borde fungera tillfredsställande under så lång tid som möjligt sökte utredningen också beakta de framtida behoven. Då förändringen av penningvärdet medförde att skiljemynten representerar en mindre köpkraft än tidigare föreföll det utredningen som om antalet mynt i de lägsta valörerna med fördel kunde nedbringas. Utredningen bedömde det också önskvärt att söka åstadkomma en något kortare myntserie än den nuvarande. Ett mindre antal valörer skulle bl. a. göra det lättare för mynt- och justeringsverket att tillgodose ökad efterfrågan på mynt. Efter övervägande av olika alternativ förordades en skiljemyntsserie om följande sex valörer: 1, 5, 10 och 25 öre samt 1 krona och 5 kronor. Förslaget grundades på i huvudsak följande skäl. 1-öringen anses av många icke längre fylla något praktiskt ändamål och därför vara obehövlig. I och för sig är det naturligtvis riktigt att 1-öringen i dag representerar ett så litet 26

köpvärde, att från den synpunkten behovet av myntet kan ifrågasättas. Vid en bedömning av frågan om ett slopande av 1-öringen måste emellertid framför allt beaktas att myntet motsvarar den minsta räkneenheten i vårt myntsystem. Avsaknaden av ett mynt i denna räkneenhet skulle medföra olägenheter och praktiska svårigheter av olika slag. Med hänsyn härtill har vi icke ansett oss kunna föreslå ett avskaffande av myntet. Vi har därvid även beaktat prissättningen inom detaljhandeln. Tendensen är att allt fler av våra vanligaste konsumtionsvaror saluhålls i färdigförpackat skick. I och för sig finns vissa möjligheter att avpassa innehållet så att försäljningspriset blir lämpligt avrundat. Å andra sidan måste beaktas att en betydande del av varorna förpackas i detaljistledet på automatiska vågar och påstämplas å-pris, vikt och salupris. Det sistnämnda blir därvid ofta ojämnt. Prisfluktuationer till följd av stegringar och sänkningar i priser på råvaror medför icke så sällan temporära förändringar av detaljhandelspriserna. Från konsumenthåll har uttalats farhågor för att ett slopande av 1öringen skulle kunna föranleda avrundningar uppåt av priserna och därmed icke avsedda prisstegringar framför allt på livsmedelssidan. Det skulle också bli svårare att låta konsumenterna få del av tillfälliga smärre sänkningar av råvarupriserna. Med beaktande av de anförda synpunkterna har vi funnit, att ett lägsta mynt på 5 öre uppenbarligen skulle representera ett för högt värde. Att begränsa nödvändiga avrundningar genom att låta 2-öringen bli lägsta mynt torde icke erbjuda några fördelar i förhållande till nu gällande ordning. Vi har sålunda stannat för att 1-öringen bör bibehållas såsom minsta mynt. Vad beträffar 5-öresmyntet gällde utredningens överväganden huvudsakligen myntets storlek. SOU 1969: 17

I betänkandet anfördes vidare: 1 O-öringen är ett av de vanligast förekommande och mest använda mynten. Myntet brukas också såsom automatmynt, framför allt i televerkets telefonautomater. Verket har f. n. i bruk ca 13 000 automater med inkast för enbart 1 O-öringar och ca 14 000 med inkast för 10-öringar, 25-öringar och 1-kronor. Dessa automater kommer att finnas kvar åtminstone under de närmaste tio åren. Även i växlingsautomater används myntet. Det har från flera håll anförts, att 10-öringen är väl liten och lätt, varför myntet ibland förorsakar driftavbrott i vissa typer av automater. Med hänsyn härtill skulle en större 10-öring erbjuda vissa fördelar. Om 10-öringen även i fortsättningen skall vara ett »vitt» mynt samtidigt som 25-öringen bibehålls oförändrad, finns emellertid icke utrymme för att öka diametern på 10-öringen. Cn utväg skulle då vara, att myntet framställs av annan metall och i annan färg. Vi har emellertid icke kunnat finna att de fördelar, som därigenom skulle kunna vinnas, uppväger de kostnader, som en sådan förändring av myntet skulle medföra bl. a. för automathandeln. Televerket har bestämt yrkat på att 10-öringen icke skall ändras till formatet, enär en ändring skulle innebära betydande kostnader för utbyte eller omställning av telefonautomaterna. Med hänsyn till vad nu sagts förordar vi, att 10-öringen bibehålls i oförändrat skick. 25-öringen är allmänt förekommande såsom automatmynt. Även i övrigt är 25-öringen ett i praktiken mycket använt mynt. Visserligen har såsom tidigare nämnts den tanken framkastats, att det vore mera logiskt ur räknesynpunkt att ersätta 25-öringen med en 20-öring. Att enbart av detta skäl utbyta 25-öringen har vi dock icke ansett böra ifrågakomma. I så gott som samtliga yttranden, som avgetts till oss, har också förutsatts att myntet skall bibehållas. Såsom tidigare nämnts har vi funnit oss böra rekommendera en kortare myntserie. I samband därmed har vi bl. a. övervägt huruvida det föreligger behov av både en 25-öring och en 50-öring. Vi har kunnat konstatera att 25öringen vunnit sådan hävd i allmänhetens medvetande, att det redan på den grunden knappast låter sig göra att avskaffa myntet. Ett starkt skäl för myntets bibehållande är även att det används i mycket högre grad än 50-öringen. Från några håll har påpekats, att 25-öringen, som till storlek icke tillräckligt skiljer sig från 10-öringen, skulle kunna ges ett större format, särskilt om 50-öringen försvann. En ändring av 25-öringen skulle emellertid medföra, att myntmekanismerna i ett stort antal automater måste byggas om. De kostnader och olägenheter, som en ny 25-öring skulle medföra med hänsyn till automathandeln, anser vi innebära större nackdelar än den förväxSOU 1969: 17

lingsrisk som kan föreligga i förhållande till 10-öringen. Vi har sålunda kommit fram till att det icke föreligger tillräckligt vägande skäl vare sig för ett avskaffande av 25-öringen eller för en förändring av myntets storlek och vikt. 1-kronan är även den ett av de vanligast förekommande och mest använda mynten. Detta gäller också inom automathandeln. 5-kronan ingår som högsta valör i den nu gällande serien och är även det till formatet största myntet. Såsom i det föregående redovisats infördes 5-kronemyntet år 1935. När diametern på 5-kronan genom ändrade bestämmelser år 1954 reducerades med 2 mm och fastställdes till 34 mm var avsikten, att myntet skulle bli ett allmänt använt skiljemynt. Så har emellertid icke blivit fallet. Då ej heller 2-kronan kommit till allmän användning som skiljemynt, har i praktiken den allmänt cirkulerande högsta valören varit 1-kronan. Behovet av ett 5-kronemynt är i dag avsevärt större än vid myntets tillkomst. Den främsta orsaken härtill är den ökade användningen inom detaljhandeln av varuautomater och myntåtergivningsapparater. I automater försäljs numera i stor utsträckning sådana varor, som betingar ett pris på några kronor, exempelvis cigarretter, film, kaffe och strumpor. En bransch, som särskilt uttalat önskemål om ett lätthanterligt mynt i högre valör, är bensinhandeln, där försäljning från självbetjäningsautomater efter hand blivit allt vanligare. Över huvud taget går utvecklingen mot en ökad automathandel. I butiker med myntåtergivningsapparater medför det också tidsvinst att ha tillgång till ett mynt i högre kronvalör vid växling. Huvudanledningen till att 5-kronemyntet hittills icke blivit accepterat såsom användbart skiljemynt synes vara, att det är alltför stort och otympligt. Härtill kommer att det även finns en sedel i valören 5 kronor. Detta förhållande är av särskild betydelse, när det gäller att bedöma, om myntserien skall innehålla en 5-kronevalör. För att få denna fråga närmare belyst har vi vänt oss till riksbanksfullmäktige och hemställt om deras yttrande. Fullmäktige har framhållit, att problemet kan betraktas som en kostnadsfråga och att det är sannolikt, att ett mynt drar mindre kostnader än en sedel. Fullmäktige anser, att valören på 5 kronor bör ses i sitt sammanhang med andra valörer. För att man skall kunna bedöma under vilka betingelser sedeln framgångsrikt kan ersättas med ett mynt, måste man ompröva den gällande myntserien, både i vad gäller valörer och storlekar. Om 5-kronemyntet skall bli accepterat av allmänheten, måste dess storlek sannolikt minskas betydligt. Fullmäktige finner, att frågan om införandet av ett nytt 5-kronemynt pekar tillbaka på möjligheterna

för en revision av den nuvarande serien. Ett vederbörligt hänsynstagande till såväl kostnadssynpunkten som till allmänhetens berättigade krav på hanterliga betalningsmedel leder emellertid enligt fullmäktige till slutsatsen, att någon inskränkning i utgivningen av 5-kronesedeln icke bör äga rum med mindre än att en revidering av myntserien resulterar i att 5-kronemyntet i den allmänna omsättningen blir lika användbart som 5-kronesedeln. Flera andra västeuropeiska stater har mynt med ungefär samma värde. Vi har funnit, att det även här föreligger ett klart behov av ett 5-kronemynt, men detta bör för att bli gångbart göras lätthanterligare än det nuvarande. Om 2-kronan utgår ur serien, skapas som nämnts utrymme för att göra 5-kronan mindre än detta mynt. Enligt vad vi nu förordat kommer det således även i fortsättningen att vid sidan av 5-kronesedeln finnas ett 5-kronemynt. I vårt uppdrag ingår icke att ta ställning till eller framföra några förslag rörande sedlarna. Framtiden torde sålunda få utvisa huruvida det, därest vårt förslag accepteras, kommer att föreligga behov av en 5-kronesedel. Något behov av ett cirkulerande skiljemynt i högre valör än 5 kronor synes tills vidare icke föreligga. I fråga om de mynt, som föreslogs avskaffade, grundades ställningstagandet på följande skäl. 2-öringen förekommer icke i något slag av varuautomater. Från köpmannahåll har framhållits, att konsumentpriserna - bortsett från förhållandena inom livsmedelsbranschen under de senaste åren alltmer anpassats till jämna fem- och tiotal ören. Detta förhållande anses ha medfört, att behovet av växelmynt i de lägsta valörerna blivit mindre. En ganska allmän uppfattning bland representanter för både handeln och konsumenterna synes vara, att detta behov kan tillfredsställande tillgodoses med 1-öringen. Även från postverkets och bankernas sida har gjorts uttalanden om att 2öringen utan olägenhet kan slopas. De särskilda skäl, som anförts för 1-öiingens bibehållande, gäller icke 2-öringen. Om man vill reducera den nuvarande myntserien, kan därför 2-öringen utan olägenhet slopas. Härtill kommer att ett avskaffande av 2-öringen medför en annan väsentlig fördel, nämligen att det skapas utrymme för en önskvärd reducering av storleken av den nuvarande 5-öringen. 50-öringens andel av den totala myntomsättningen är förhållandevis obetydlig. Cirkulationen av myntet synes dock ha ökat något under den senaste tiden. Detta förhållande kan antas ha samband med den tilltagande an-

vändningen av myntåtergivningsapparater, f vilka nästan hela myntserien brukas. I varuautomater förekommer myntet blott sparsamt. Representanter för automatfabrikerna och automathandeln har dock antytt, att 50-öringen skulle kunna tänkas få en större användning i framtiden. Å andra sidan har från olika håll anförts, att myntet utan svårighet kan undvaras och helt ersättas med 25-öringen. Om man vill åstadkomma en kortare myntserie, ligger det därför nära till hands att utmönstra 50-öringen. Någon fördel motsvarande den, som uppnås genom att avskaffa 2-öringen, vinner man emellertid ej, eftersom enligt vårt förslag såväl 25öringen som 1-kronan bibehålls i oförändrad storlek och något nytt mynt däremellan icke tillskapas. Det blir sålunda i huvudsak fråga om behov föreligger av en 50-öring eller ej. En ledamot i kommittén, myntdirektören Ulvfot, framhöll å andra sidan, att 50-öresmyntet borde behållas och 25-öresmyntet avskaffas. Detta skulle, genom att talen 1 och 5 kunde konsekvent utnyttjas, medföra ett enklare och snabbare förfarande vid manuell räkning av mynt. Storleken av denna tidsvinst, och därmed ekonomiska vinst, var givetvis svår att beräkna, men på längre sikt ansågs den överväga de övergångssvårigheter som ett slopande av 25-öresmyntet medförde. En logiskt uppbyggd myntserie skulle vidare förenkla konstruktionen av automatiska myntbehandlingsmaskiner, vilket skulle förbilliga dessa. Vidare framhöll herr Ulvfot, att förslaget kunde förväntas medföra att prissättningen av inte alltför billiga varor skulle komma att inriktas på jämna 1 O-öringar (eller 50-öringar) i stället för på 25-örmgar. Därigenom skulle ett enklare summeringsförfarande kunna uppnås. I betänkandet anfördes vidare: 2-kronan har aldrig fått någon särskilt stor användning som skiljemynt. En allmän uppfattning är att myntet är alltför stort och tungt och därför svårhanterligt. Flertalet av de myndigheter, organisationer och enskilda, som inkommit med yttranden, har uttalat, att något behov av ett mynt i denna valör icke föreligger och att myntet bör slopas. En vanlig anmärkning är också, att 2-kronan och 5-kronan till storlek och utförande i övrigt alltför litet skiljer sig från varandra, vilket medför risk för förväxling av mynten. 2-kronan är så ovanlig som automatmynt, att man här kan bortse från de speciella problem, som har samband med automathandeln. SOU 1969: 17

Frågan om de tre nu nämnda myntens bibehållande eller ej har naturligtvis såsom framgår av det föregående icke kunnat bedömas separat. Vi har vid vårt ställningstagande utgått frfin en samlad bedömning av alla de faktorer, som påverkar valet av en lämplig myntserie. Av betydelse är att det kommer att finnas kvar valörer, som i värde ligger nära de valörer, som slopas i serien. Uppenbart är att de tre mynten har en relativt sett mindre användning i den allmänna rörelsen än flertalet övriga mynt i serien. Detta förhållande ger en viss grund för antagandet, att behovet av växelmynt kan tillgodoses utan dessa tre valörer. Ett utmönstrande av 2-öringen och 2-kronan öppnar dessutom möjlighet att minska storleken på 5öringen resp. 5-kronan. Detta är enligt vår åsikt väsentligt för att en ny myntserie skall kunna bli praktiskt användbar. Något mera tveksamma har vi, såsom tidigare nämnts, ställt oss till frågan om att avskaffa 50-öringen. Fördelarna med en starkare reducering av myntserien synes emellertid så stora, att övervägande skäl talar för ett slopande också av detta mynt. Vi förordar sålunda, att 2-öringen, 50-öringen och 2-kronan utgår ur serien. Det bör emellertid anmärkas att, därest i framtiden behov av en 50-öring skulle uppkomma, den av oss föreslagna myntserien icke utgör hinder för ett återinförande av detta mynt. Därvid bör emellertid undersökas om vid den tidpunkten förhållandena så ändrats, att något annat mynt i öresvalör kan utgå. Slutligen föreslogs i betänkandet »Ny myntserie», att minnesmynt skulle präglas i valören 10 kr. 5.1.2 Storlek, vikt och prägel Beträffande de i betänkandet »Ny myntserie» föreslagna myntens storlek, vikt och prägel anfördes i detta i huvudsak följande. Mot 5-öringen har riktats den anmärkningen, att myntet är för stort och tungt. Genom att vi föreslår att 2-öringen avskaffas, har möjlighet skapats för en avsevärd minskning av 5-öringens diameter. Härigenom tillgodoser man det i direktiven uttalade önskemålet om ett lätthanterligare mynt och ett nedbringande av myntningskostnaden. Då 5öringen endast i ringa utsträckning används i automater, kommer en ny utformning av detta mynt icke att bereda några nämnvärda svårigheter för automatfabrikanterna eller automathandeln. Myntet förekommer i sådana sammanhang huvudsakligen i automater med växelåtergivning. Vid övervägande av olika tänkbara storleSOU 1969: 17

kar på myntet har vi stannat för att föreslå en diameter av 18 mm. Utförda provprägiingar och beräkningar har gett vid handen, att myntet får en ungefärlig vikt av 2,7 gram. Som jämförelse kan nämnas att vikten av den nuvarande 5-öringen, som har en diameter av 27 mm, är 8 gram. De utförda provpräglingarna har också övertygat oss om att någon egentlig förväxlingsrisk mellan den föreslagna 5-öringen och 1-öringen knappast föreligger. Ej heller kommer någon risk för förväxling mellan 5-öringen och 2-öringen att uppkomma under ett övergångsskede, när 2-öringen alltjämt finns kvar i cirkulation. I betänkandet förordades att det nya 5öresmyntet skulle få samma prägel som det nuvarande, fastän i förminskat utförande. För 10- och 25-öresmyntens vidkommande föreslogs av tidigare återgivna skäl inte några förändringar beträffande storlek och vikt. Den nuvarande prägeln på dessa mynt ansågs även väl lämpad för reguljära mynt präglade i kopparnickel. Myntdirektören Ulvfot anförde i sin tidigare nämnda reservation att 50-öresmyntets format med fördel kunde minskas så att detta fick en diameter av 20 mm och en vikt av cirka 3,3 gram. Därvid hade särskilt beaktats att antalet automater med 50öresinkast var begränsat. Det sålunda förordade 50-öresmyntet skulle inte heller lägga hinder i vägen för ett annat reservationsvis framlagt förslag om en minskning av 1- och 5-kronemyntens storlek. I fråga om 1-kronemyntet påpekades i betänkandet, att man i de yttranden som inhämtats nästan undantagslöst utgått från att myntet skulle behållas i nuvarande storlek. Likväl hade en reducering av 1-kronemyntets diameter diskuterats. Då emellertid möjligheter förelåg att föreslå ett lätthanterligt 5-kronemynt utan att detta behövde föranleda en minskning av 1-kronemyntets storlek hade man stannat för att inte föreslå någon ändring av detta mynts storlek. Särskild hänsyn hade härvid tagits till automathandeln. För 5-kronemyntets del förordades en diameter av 29 mm. Myntet blev då 4 mm större än 1-kronan och 2 mm mindre än den nuvarande 2-kronan. I förhållande till den nuvarande 5-kronan reducerades dia29

metern med 5 mm. I förslaget hade beaktats, att 5-kronan till storleken i görligaste mån skulle komma att skilja sig inte bara från kvarvarande och utgående svenska mynt utan även från de nordiska grannländernas mynt i motsvarande valörer. En annan reservant i kommittén, bankdirektören i riksbanken Ekengren, ansåg att i betänkandet borde ha förordats en minskning av 1-kronans diameter för att bereda möjlighet till en ytterligare reducering av storleken på 5-kronemyntet. Som skäl för sitt förslag anförde herr Ekengren bl. a.: Kommittén har funnit det angeläget att åstadkomma ett 5-kronorsmynt, som blir utnyttjat som ett allmänt gångbart skiljemynt och som så småningom kan helt ersätta 5kronorssedeln. — Om nu, som kommittén föreslår, 2-kronan försvinner och 1-kronan bibehålies vid oförändrad diameter, 25 mm, blir det ett visst utrymme för minskning av 5kronorsmyntet, en möjlighet som kommittén utnyttjar så långt som under dessa omständigheter förefaller försvarligt genom förslaget att reducera diametern å 5-kronan från nuvarande 34 till 29 mm, dvs. 2 mm mindre än diametern å den nuvarande 2-kronan. Enligt min uppfattning är emellertid denna reduktion icke tillräcklig för att uppnå vad kommittén åsyftar. Som bekant har 2-kronan icke kommit att fungera som ett verkligt skiljemynt och det förefaller sannolikt, att det kommer att bli samma förhållande med en 5-krona, vars diameter är endast 2 mm mindre. Möjligen skulle det kunna tänkas att ytterligare minska diametern på 5-kronan till 28 mm med bibehållen storlek på 1-kronan, men icke heller ett dylikt mynt torde bli tillräckligt attraktivt som skiljemynt i den allmänna rörelsen. Enligt min mening måste därför storleken på 5-kronan ytterligare reduceras för att popularisera detta mynt; det måste med andra ord göras ännu lättare och mindre skrymmande. En ytterligare minskning av 5-kronan utöver vad kommittén föreslår förutsätter emellertid en minskad diameter även på 1-kronan. Rent tekniskt skapas utrymme härför, om 50öringen ej längre ingår i myntserien, och denna omständighet har närmast varit bestämmande för mig när jag biträtt kommitténs förslag om slopande av sistnämnda valör. Vid ett slopande av 50-öringen blir kravet endast att skillnaden mellan 1-kronan och 25-öringen, vars diameter är 17 mm, blir tillräckligt stor, för att mynten lätt skall kunna skiljas från varandra. För det-

ta skulle det vara fullt tillräckligt med en storlek å 1-kronan motsvarande den nuvarande 50-öringen, som har en diameter av 22 mm. Jag anser emellertid en något större diameter lämplig. Vid val av storlek får hänsyn tagas till att det icke i grannländerna finns mynt som lätt kan förväxlas med 1-kronan. En storlek av 23,5 mm, dvs. mitt emellan den nuvarande 50-öringen och den nuvarande 1-kronan, tillgodoser detta önskemål. Vikten på ett sådant mynt torde kunna beräknas till ca 5,4 gram, dvs. ca 1,2 gram mindre än hos den av kommittén föreslagna 1-kronan. Till jämförelse kan nämnas att exempelvis ett mynt å 1 schweizisk franc har en diameter av 23 mm och en vikt av 5 gram. Inom parentes kan nämnas att mitt förslag icke hindrar ett bibehållande av 50öringen om dennas diameter som reservanten herr Ulvfot förordar reduceras till 20 mm. Om mitt förslag beträffande 1-kronans storlek vinner bifall, kan diametern på 5-kronan bestämmas till 26,5 mm. Detta innebär, att 5-kronorsmyntet blir 1,5 mm större än den nuvarande 1-kronan. Vikten torde kunna angivas till ca 8,3 gram, dvs. en vikt som endast med ca 1,7 gram överstiger den av kommittén föreslagna 1-kronans (och med endast 1,3 gram överstiger den nuvarande 1-kronans) men som är hela 5,7 gram lägre än den nuvarande 2kronans. En dylik 5-krona skulle säkerligen ha goda förutsättningar att bli accepterad som ett gångbart skiljemynt. En vinst, som ej bör förbises om mitt förslag beträffande 1-kronan genomföres, är att myntet får en sådan storlek att det ej i automater etc. låter sig förväxlas med mynt, utgivna i grannländerna. Ytterligare ett förhållande som talar för en minskad storlek på 1-kronorsmyntet är att erfarenhetsmässigt in- och utströmningen av mynt av denna valör - och den utgör en mycket väsentlig del av myntrörelsen - ständigt ökar. Det är här fråga om tunga och skrymmande transporter. En minskning av 1-kronans storlek (vikt) är därför för banker m. fl. ur arbetssynpunkt önskvärd redan nu, ett förhållande som kan förutsättas bli ännu mera framträdande i fortsättningen. — Sammanfattningsvis vill jag framhålla, att enligt min mening kommittén borde, med beaktande av vad bankofullmäktige i ärendet anfört, ha föreslagit, att 1-kronan skall ha en diameter om 23,5 mm och 5-kronan en diameter om 26,5 mm. Detta förslag borde ha kombinerats med förord för en viss längre övergångstid, förslagsvis 3 år, under vilken tid den nuvarande 1-kronan får ensam utgivas och en kort ytterligare övergångstid, förslagsvis 1 SOU 1969: 17

år, under vilken den nuvarande och den nya 1kronan får löpa jämsides som gällande betalningsmedel, samt med förslag om att den nya 5-kronan får börja utgivas först efter hela övergångstidens utgång.

5.1.3 Metaller I betänkandet »Ny myntserie» har i kapitel 6 lämnats en redogörelse för de metaller, som förekommer i nu gällande myntserie, och för ett antal andra metaller, som förekommer i främmande länders mynt. Till denna framställning torde få hänvisas. Som framgår av vad tidigare sagts föreslogs, att 1- och 5-öresmynten, som nu tillverkas av brons, alternativt under vissa förhållanden skulle kunna göras i järn eller kopparpläterat järn. Beträffande 10- och 25-öresmynten förordades, att mynten i framtiden skulle tillverkas enbart i kopparnickel. Vidare föreslogs, att 1- och 5-kronemynten skulle präglas i kopparnickel i stället för i 40-procentig silverlegering samt att det nya 1 O-kronemyntet skulle tillverkas med 90 % silverhalt. Förslaget till metall i de olika valörerna grundades på i huvudsak följande skäl. Vid valet av myntmetaller måste man beakta att mynten skall vara i möjligaste mån korrosionsbeständiga samt kunna tåla en ofta omild behandling i växelåtergivare, mynträkningsmaskiner o. d. Metallerna får icke vara alltför svårbearbetade och måste framför allt vara lämpade för prägling i mycket långa serier. Vidare bör magnetiska metaller undvikas. En del varuautomater innehåller nämligen i myntmekanismerna inbyggda magneter, som har till uppgift att utskilja föremål av järn. Detta medför att av hänsyn till automathandeln mynt av järn och mynt av ren nickel bör undvikas åtminstone i de valörer, som vanligen förekommer i automater. Viktigt är också att man väljer metaller, som ger myntet ett tilltalande utseende. Vid sidan av kostnaden för själva myntmetallen måste man även räkna med kostnaderna för bearbetningen. I fråga om oädla metaller finns möjlighet att inköpa präglingsfärdiga halvfabrikat (myntplattar) såväl inom som utom landet. Man kan sålunda utnyttja de stora metallindustriernas rationella arbetsmetoder genom att endast själva präglingen utförs vid mynt- och justeringsverket. I fråga om silverSOU 1969: 17

legeringar är däremot denna möjlighet begränsad. Det bör här erinras om att mynt- och justeringsverkets nuvarande utrustning är mindre lämplig för bearbetning av kopparnickel till myntplattar och att verket därför inköpt färdiga plattar för så gott som hela de senaste årens produktion av kopparnickelmynt. Det är givetvis från beredskapssynpunkt en fördel om såväl råmaterial som halvfabrikat finns att tillgå inom landet. Vad som nu sagts om de egenskaper, som en myntmetall lämpligen bör besitta, gäller under normala förhållanden. Under krigs- och kristider torde man såsom erfarenheten visat få acceptera mynt av sämre kvalitet. I dylika situationer får man nämligen räkna med att mynt med högt metallvärde såsom silver och brons kan komma att försvinna ur marknaden. Önskvärt är att mynt i mindre värdefull metall finns att tillgå redan i ett skede, då en kris är under uppsegling. Vad nu sagts får anses speciellt gälla de allra lägsta valörerna. Av nu angivna skäl finns anledning att överväga, om man för sådana valörer i beredskapssyfte bör ha en särskild metall för krigs- och krissituationer och under normala förhållanden ett annat myntmaterial, på vilket man kan ställa sedvanliga krav. För de lägre öresvalörerna är brons den ordinära myntmetallen i fredstid. Såsom tidigare framhållits har metallvärdet i bronsmynten och särskilt i mynt av de båda lägsta valörerna tidvis överstigit namnvärdet av myntet. Härtill kommer de i förhållande till myntens namnvärde höga bearbetningskostnaderna. Godtas vårt i det föregående framlagda förslag om slopande av 2-öringen och en betydlig reducering av 5-öringens storlek, kvarstår problemet, såvitt gäller bronsmynten, endast för 1-öringen. Vi har övervägt, om anledning finns att för 1-öringens del övergå till annan metall än brons. Därvid har vi särskilt undersökt möjligheterna att framställa myntet i järn. Vi har emellertid funnit, att det i dag icke finns någon lämplig metod, varigenom järnmynt på ett enkelt och billigt sätt kan ges ett effektivt rostskydd. Även om framställningskostnaden för ett bronsmynt på grund av metallpriset blir högre än för ett järnmynt, torde därför på längre sikt de totala kostnaderna för ett bronsmynt icke bli större än för ett järnmynt. Ett bronsmynt kan nämligen beräknas cirkulera avsevärt mycket längre tid än ett järnmynt. Andra metaller, som brukas för mynt i lägre valörer, är zink och aluminium. Vi har funnit, att dessa liksom järnet är underlägsna bronsen. Mynt utförda i brons är från estetisk synpunkt mera tilltalande än mynt i dessa andra metaller. Av nu angivna skäl har vi funnit, att

järnet eller någon annan prisbillig metall icke lämpligen bör komma i fråga som ordinärt myntmaterial. Även med vårt förslag kommer sålunda att för 1-öringens del föreligga ett visst metalliskt övervärde. Olägenheterna härav får dock icke överdrivas. Att en 1-öring i framställning drar en kostnad, som ligger över myntets namnvärde, betyder i och för sig icke att bronsen måste utbytas mot en billigare metall. Myntningskostnaden är en engångskostnad, som skall bedömas i förhållande till den tid myntet är i bruk. Då denna tid för bronsmynten är mycket lång, behöver den totala myntningskostnaden för dessa mynt icke bli högre än om myntet framställts av en billigare metall. Olägenheten uppkommer först om mynten blir föremål för nedsmältning i syfte att utvinna myntmetallen. Såvitt vi har oss bekant har någon nedsmältning i vinningssyfte av bronsmynt icke förekommit. Man måste dock räkna med att en sådan risk kan föreligga särskilt vid en ytterligare höjning av kopparpriset. För att förhindra dylikt förfarande har vi i första hand övervägt möjligheten att åter införa ett straffsanktionerat förbud mot nedsmältning av skiljemynt i vinningssyfte. Såsom förut erinrats om har tidigare ett sådant förbud funnits. Vi har emellertid ansett ett förbud mindre lämpligt. Det skulle f. ö. vara svårt att övervaka efterlevnaden av dylika bestämmelser. En bättre utväg synes vara att ha ett alternativ till bronsen som myntmetall. Efter prövning av olika tänkbara förslag har vi funnit, att det lämpligaste myntmaterialet torde vara kopparbelagt järn. Kostnaden för framställning av ett mynt i sådant pläterat material blir icke nämnvärt lägre än för ett vanligt bronsmynt, men fördelen med ett kopparpläterat järnmynt ligger såsom förut framhållits däri, att skrotet i myntet är värdelöst. Om bronsmynt och kopparpläterade mynt får cirkulera parallellt, torde det knappast bli lönsamt att utsortera och låta smälta ned bronsmynten för att tillgodogöra sig metallinnehållet i dessa. Härtill kommer att kopparpläterade mynt kan ges ett utseende, som praktiskt taget helt överensstämmer med bronsmyntens. Man undviker därigenom att ha två likvärdiga mynt med olika utseenden. Vi vill därför förorda, att såsom ett nytt myntmaterial för 1-öringen och 5-öringen införs kopparpläterat järn och att mynten må kunna präglas i denna metall även under normala förhållanden efter av Konungen för varje gång därom meddelat beslut. Emellertid finns det anledning att, såsom hittills varit fallet, ha ett alternativ till bronsen - och det kopparpläterade järnet - under krigs- och krisförhållanden. Även om järnet, såsom förut framhållits, saknar en del av de egenskaper, som regelmässigt bör krävas av en

myntmetall, bör det dock kunna accepteras under nyssnämnda speciella förhållanden. Vi har därför stannat för att förorda, att järn även fortsättningsvis skall kunna komma till användning som myntmetall i skiljemynt av våra lägsta valörer under krigs- och kristider. Av i dag »vita» mynt skall enligt vårt förslag i myntserien ingå valörerna 10 öre, 25 öre, 1 krona och 5 kronor. 50-öringen och 2-kronan föreslås skola utgå. 10-, 25- och 50-öringarna präglas numera, såsom förut nämnts, endast av kopparnickel. Gällande bestämmelser utgår emellertid från att dessa mynt normalt skall präglas i silverlegering. Det rådande silverpriset på världsmarknaden har föranlett, att metallvärdet i en 1 O-öring av silver f. n. överstiger myntets nominella värde. Detsamma kan med fortsatt prisstegring bli förhållandet med 25-öringen av silver. Beträffande 25-öringen av kopparnickel torde icke föreligga något behov av ändring av metallinnehållet. Vi förordar, att mynten i framtiden skall utföras enbart i kopparnickel. Såsom förut framhållits har från flera håll uttalats, att 1 O-öringen är alltför liten och lätt, framför allt för användning i automater. Vi har därför övervägt möjligheten att i stället framställa detta mynt av brons under den förutsättningen, att 2-öringen slopas och att 5öringen avsevärt minskas till formatet. 10öringen skulle då kunna ges en diameter, som med endast någon mm överstiger den nuvarande 2-öringens. Med hänsyn särskilt till 10öringens avsevärda frekvens i vissa automater har vi emellertid såsom förut nämnts stannat för att icke framlägga annat förslag beträffande 1 O-öringen än att den skall utföras enbart i kopparnickel. Vad slutligen angår mynten i kronvalörerna präglas dessa såsom tidigare redovisats av en silverlegering, bestående av 40 procent silver, 50 procent koppar, 5 procent nickel och 5 procent zink. Mynten i dessa valörer har samma funktion som de andra mynten av lägre valör, dvs. att tjäna som skiljemynt men ej att vara värdeföremål. Såsom erinrats om har man redan släppt kravet på ett metallvärde, som motsvarar det nominella värdet. Det torde då ej heller beträffande kronvalörerna finnas skäl att bibehålla ädelmetallen silver. Om man överger silver som myntmetall, finns anledning anta, att samlandet av mynt i högre valörer kommer att upphöra. Dessutom elimineras praktiskt taget risken för att metallvärdet i dessa mynt skall komma att överstiga myntens nominella värde. Ett bibehållande av kronvalörerna såsom silvermynt men med minskat silverinslag anser vi oss icke kunna förorda. Den i Sverige använda 40-procentiga silverlegeringen är dock redan den för låghaltig för att mynten skall kunna ges ett gott och varaktigt utseende. SOU 1969: 17

Man har att räkna med en silverhalt av minst 60 procent, om mynten skall fylla rimliga estetiska anspråk. Övervägande skäl synes oss tala för att silvret slopas som material även i kronvalörerna. Såsom ersättning för silvret förordar vi kopparnickel. Därest ett särskilt jubileumsmynt eller gåvomynt skall finnas i myntserien, bör detta, som ju avses utgöra ett samlarobjekt, dock präglas i höghaltig silverlegering. Såsom framgår av det föregående har i direktiven framhållits att det från beredskapssynpunkt vore av värde om fredsmynten hade ett lägre metallvärde än f. n. Med de förslag vi i det föregående framlagt rörande myntens storlek och metallinnehåll anser vi oss ha tillgodosett även de beredskapsmässiga synpunkterna. 5.2 Synpunkter på vissa valörer Förslaget att valörerna 1, 5, 10 och 25 öre samt 1 krona och 5 kronor även i fortsättningen skulle ingå i myntserien medan valörerna 2 öre och 2 kronor skulle avskaffas lämnades i huvudsak utan erinran vid remissbehandlingen av betänkandet »Ny myntserie». Enligt kommitténs uppfattning finns det, när verkningarna av olika alternativ till myntserie skall belysas, anledning att ytterligare diskutera om 1-öres- och 50-öresmynten bör behållas. 5.2.1

1-öresmyntet

5.2.1.1 Motioner i riksdagen I början av år 1966 väcktes i riksdagen ett antal motioner (II: 281, II: 284 och II: 682) om avskaffande av 1- och 2-öresmynten. I motionerna framfördes i huvudsak följande synpunkter. Prisutvecklingen i landet har medfört att vi numera har ett helt annat penningvärde än för omkring 100 år sedan. 5-öresmyntets köpkraft motsvarar i dag knappast den som 1-öresmyntet hade år 1873. Att i det dagliga livet använda mynt som inte representerar något värde av betydenhet innebär i många olika avseenden uppenbara nackdelar. Ur arbetsbesparingssynpunkt skulle exempelvis mycket vara att vinna om priserna kunde räknas i 5-tal som SOU 1969: 17 3—914023

lägsta valör. Myntningskostnaden för tillverkning av 1- och 2-öresmynt är också betydligt större än det värde de representerar. Om dessa mynt drogs in skulle vidare öppnas möjlighet att prägla ett nytt och mindre skrymmande 5-öresmynt. Ett slopande av 1- och 2-öresmynten syntes motionärerna därför vara välmotiverat. Åtgärden skulle inte ha någon som helst betydelse för prisutvecklingen. Olägenheterna med att prishöjningar och prissänkningar måste ske i femöressteg borde inte vara större än vad ettöresvariationerna var på 1870-talet. I sitt av riksdagen godkända utlåtande nr 4 år 1966 anförde bankoutskottet bl. a., att Kungl. Maj:ts ställningstagande till den tidigare utredningen borde avvaktas, innan något uttalande om ändringar i den nuvarande myntserien gjordes från riksdagens sida. 5.2.1.2 1958 års riksdagsrevisorers förslag om öreslös redovisning, m. m. Inom det privata näringslivet har man i allt större utsträckning gått över till öreslös redovisning, dvs. att man i bokföringen avrundar alla belopp till jämna kronor. Riksdagens revisorer föreslog år 1958 - med hänsyn bl. a. till den förenkling av kontorsarbetet som kunnat åstadkommas genom att öretalen slopats inom redovisningen - att förutsättningarna för en övergång till sådan redovisning inom statsförvaltningen närmare skulle prövas. Även om en sådan reform i vissa avseenden är av annan art än ett slopande av 1- och 2-öresmynten, har förslaget intresse i detta sammanhang. Efter remissbehandling tillstyrkte statsutskottet i sitt av riksdagen godkända utlåtande, att förutsättningarna för en övergång — helt eller delvis - till öreslös redovisning inom statsförvaltningen närmare prövades. Med hänsyn härtill hemställde utskottet, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t skulle anhålla, att Kungl. Maj:t ville föranstalta om åtgärder i det av utskottet angivna syftet (SU 1959:87, rskr 235). Statsrådet och chefen för finansdeparte33

mentet anförde i statsrådsprotokollet den 15 januari 1960 (Kungl. Maj:ts skrivelse nr 29), att önskemålet om en övergång i görligaste mån till öreslös redovisning inom statsförvaltningen i första hand torde få beaktas vid utfärdandet av författningsföreskrifter av ekonomisk innebörd.

5.2.1.3 Förslag i Norge Som framgår av avsnitt 3.3 har i Norge nyligen lagts fram ett preliminärt förslag om att 1- och 2-öresmynten skall slopas. Skulle detta förslag vinna gehör kommer 5-öresmyntet att bli landets lägsta myntenhet. 5öresmyntet föreslås emellertid behållas endast under en övergångstid, varefter 1 O-öresmyntet skulle komma att bli lägsta myntenhet. Förslaget grundar sig på i huvudsak följande överväganden. De flesta priser avrundas i dag till närmaste 5 eller 10 öre. Det kan anses ställt utom allt tvivel att denna utveckling kommer att fortgå, varför det är realistiskt att i framtiden räkna med ett lägsta mynt i valören 10 öre. Enligt statistiska beräkningar skulle ett slopande av 1- och 2-öresmynten sakna betydelse för konsumentprisindex. Om 5-öresmyntet avskaffas och alla priser avrundas till närmaste 10 öre skulle index öka med endast 0,1 enheter. Ett norskt varuhus hade med gott resultat slopat användningen av 1- och 2-öresmynten. Erfarenheterna hade också visat att man, om småmynten avskaffades, kunde uppnå rationaliseringar och praktiska fördelar inom varuhandeln till gagn för såväl företagen som konsumenterna. Enligt förslagen borde slopandet av 1och 2-öresmynten genomföras successivt under en förhållandevis kort tidrymd genom att präglingen av mynten omedelbart skulle upphöra. Utväxling av mynten skulle fortsättningsvis äga rum beroende på efterfrågan och så länge lagren räckte. Denna utväxling kunde beräknas fortgå under ett par års tid. 5-öresmyntet borde däremot avvecklas under en något längre övergångstid. Senast under första delen av 1970-talet skulle myntet dock kunna avskaffas.

34 Det bör framhållas att förslagen endast är att betrakta som ett utkast. 5.2.1.4 Verkningar av ett slopande av 1 -öresmyntet Med hänsyn till de farhågor som i olika sammanhang uttalats för att ett slopande av 1-öresmyntet skulle kunna föranleda avrundningar uppåt och därmed prisstegringar framför allt på livsmedelssidan har kommittén från statistiska centralbyrån begärt en utredning om de beräknade verkningarna på konsumentpriserna om såväl 1- som 2-öresmyntet skulle avskaffas. I den inom centralbyrån upprättade promemorian, Bilaga 5, konstateras att ett avskaffande av 1- och 2-öresmynten endast i obetydlig mån skulle påverka priserna. Om priserna på de enskilda varorna inte ändras utan avrundning sker vid betalning av hela inköpet blir inverkan på prisnivån av en justering uppåt beroende av inköpsbeloppets storlek och prisernas fördelning på öretal. På ett livsmedelsinköp av ordinär storlek - cirka 15 kronor enligt en undersökning utförd av statens pris- och kartellnämnd 1 - betyder en avrundning uppåt i det fall att priserna är jämnt fördelade på öretal mellan 0 och 9 samt att varje köp som inte slutar på femtal öre avrundas till närmaste högre femtal öre en höjning av livsmedelskostnaderna med högst 0,13 %. Sker avrundning genomgående nedåt betyder detta motsvarande sänkning av livsmedelskostnaderna. Totalindex, där livsmedel har vikttalet 285/iooo, skulle påverkas med allra högst 0,04 % (f • n. 0,1 indexenheter) uppåt eller nedåt. Om summan alltid avrundas till närmaste femtal öre, tar höjningar och sänkningar sannolikt ut varandra, varvid livsmedelspriserna och konsumentprisindex inte alls påverkas. Om avskaffandet av småmynten resulterar i att priserna på de enskilda varor som har örespriser ej delbara med fem genomgående avrundas uppåt, kan konsumentprisindex (totalindex) höjas med allra högst 1

Pris- och kartellfrågor 6:1967. SOU 1969: 17

0,15 % (f. n. 0,3 index enheter). Sker avrundning alltid nedåt betyder detta motsvarande sänkning. Om avrundningen däremot sker till närmaste femtal öre tar också i detta fall höjningar och sänkningar sannolikt ut varandra, varvid livsmedelspriserna och konsumentprisindex inte alls påverkas. Om 1- och 2-öresmynten slopas och 5öresmyntet blir den lägsta valören kan man närmast tänka sig två möjligheter i fråga om prissättningen på varor, vilkas pris inte är delbara med fem. a) Man behåller priser som inte är delbara med fem, men vid betalningen avrundas summan till närmast liggande femtal ören. Exempel: 4 1 mjölk å kr. 1: 09 + Va kg margarin å kr. 2: 58 = kr. 6: 94, avrundas till kr. 6: 95. y4 pkt hårt bröd å kr. 0: 96 + 1 st. kanelsnäcka å kr. 0: 41 = kr. 1: 37, avrundas till kr. 1: 35. I genomsnitt förlorar varken säljaren eller köparen på en sådan metod, då avrundningarna uppåt och nedåt i det långa loppet tar ut varandra. b) Alla priser avrundas till närmast liggande femtal ören. För flertalet varor torde en sådan avrundning kunna vara genomförbar i detaljhandelsledet. Det gäller varor som antingen har ett högt örespris eller varor som visserligen har ett relativt lågt örespris men där handelsmarginalen är så stor att en avrundning till närmaste femtal ören inte ändrar varans karaktär av högmarginalvara. Men för en rad varor, som även i fortsättningen lär komma att levereras till detaljhandeln till priser i ojämna örestal, är styckepriset så lågt och dessutom handelsmarginalen ofta så liten, att en avrundning av detaljhandelspriset till närmaste femtal ören kan vålla praktiska problem. Detta gäller främst en del ur konsumentsynpunkt »tunga» varor, t. ex. mjölk och bryggerivaror. Sålunda skulle t. ex. för mjölk resp. pilsner med ett antaget pris av kr. 1: 08 och kr. 0: 68 (V« 1) avrundning till närmaste femtal ören medföra en höjning med två öre i båda fallen, men för mjölken skulle höjningen uppgå till 1,9% mot 2 , 9 % för pilsnern. Fortsatta prisförändringar - med hela femtal öre - skulle för dessa varor SOU 1969: 17

motsvara 4,5 resp. 7,1 %. Å andra sidan kan det antas att handeln - om 1-öresmyntet saknas - väntar längre med att ta ut prishöjningar som eljest anses nödvändiga. Detaljhandelsmarginalen är som framhållits liten för en del varugrupper. Från en sortimentsundersökning i den enskilda handeln kan nämnas, att detaljhandelsmarginalen för mjölk, grädde, smör och margarin ligger på 13 % och för barnmat på 11 %, medan genomsnittet ligger på 23 %. Det medför att en avrundning av priserna till närmaste femtal öre för bl. a. här nämnda varor inte saknar betydelse. I detta sammanhang bör emellertid även beaktas den prisspridning som föreligger mellan olika affärer. Av utredningar som gjorts av statens pris- och kartellnämnd (se Bilaga 6) framgår t. ex. att under en och samma dag i Falun förekom följande variationer i affärerna, nämligen på mjölk från kr. 1: 02 till 1: 09 per liter, på margarin från kr. 1: 77 till kr. 1: 98 per *k kg och på strösocker från kr. 2: 70 till kr. 3: 30 per 2 kg. Priserna på vissa varor, särskilt inom livsmedelshandeln, kan även efter ett slopande av 1- och 2-öresmynten i varje fall till att börja med komma att sättas i tal som inte är delbara med fem. Detta torde även bli fallet bl. a. när det gäller flytande bränslen. Därvid kan endast det under a) angivna förfarandet - avrundning av den totala köpesumman - komma i fråga. Inom livsmedelshandeln förekommer vid förpaketering av exempelvis ost och charkuterivaror automatiska prismärkningsvågar, dvs. anordningar som på en etikett trycker varans vikt, å-pris och hela priset för varan. Dessa vågar anger priset i ental öre, men några tekniska svårigheter att övergå till hela femtal ören torde inte föreligga. Från konsumentsynpunkt kan en sådan avrundning jämställas med den naturliga avrundning till femöresbelopp som sker vid avläsning av prisräkneskalorna på butiksvågar av äldre, fortfarande vanlig typ. Även bensinmätare vid bensinstationer är i viss utsträckning försedda med automatiska prisräkneverk med angivelse i ental

öre. I de fall då priset inte automatiskt trycks på en faktura kan givetvis en femöresavrundning ske före faktureringen. Vid automatisk tryckning av försäljningssumman torde en sådan avrundning rent tekniskt inte möta svårigheter. Det kan här erinras om att moderna bensinmätare ofta har en förinställningsanordning för försäljning av bensin för ett önskat belopp i kronor. Om priserna på de enskilda varorna sätts i jämna femtal öre uppkommer vid användningen av kassaregister helt naturligt inga problem. Skulle däremot priserna på de enskilda varorna sättas i tal som inte är delbara med fem måste slutsumman avrundas, vilket kan komma att medföra vissa svårigheter. Detta sammanhänger med att det finns olika slag av kassaregister med varierande möjligheter när det gäller räkneverk och maskintryck. I kassaregister som har möjligheter att genom s. k. subtotal räkna fram en transportsumma innan slutsumman noteras kan avrundning uppåt alltid ske. Avrundningar nedåt kan däremot, oberoende av om registren har subtotal, naturligtvis inte ske om inte anordningar också för subtraktion finns. Saknas subtraktionsmöjligheter synes man bli nödsakad acceptera att registreringen inte exakt återger de faktiska förhållandena vid betalningstransaktionen. Skillnaden mellan registrerat och betalt belopp blir då i det enskilda fallet högst två öre, vilket knappast kan innebära någon nämnvärd olägenhet för kunden. Summan av ett större antal registreringar, exempelvis dagssumman i ett kassaregister, kan naturligtvis komma att avvika från faktiskt influtna medel med ett större belopp. Å andra sidan torde höjningarna och sänkningarna i stort sett ta ut varandra och avvikelserna i varje fall begränsas till obetydliga belopp. Det torde emellertid råda delade meningar om huruvida detta system kan accepteras från kontrollsynpunkt. I den mån kassaregistret inte används för addition utan endast för registrering av en slutsumma kan avrundning av denna lätt ske före registreringen. I detta sammanhang kan nämnas, att tekniska möjligheter torde föreligga att i framtiden förse 36

kassaregistren med automatisk femöresavrundning. Bortsett från de tekniska svårigheterna innebär avrundningsförfarandet alltid ett särskilt arbetsmoment. Av intresse är också att undersöka hur ett slopande av 1- och 2-öresmynten kan samordnas med reglerna om mervärdeskatt. Mervärdeskatt utgår på omsättning inom landet av varor, tjänster och vissa byggnader. För importerade varor erläggs skatten till tullverket i samma ordning som gäller för tull. I övriga fall erläggs mervärdeskatten på grundval av deklaration. I denna avräknas skatten på inköpen för den skattepliktiga verksamheten (ingående skatt) från skatten på omsättningen (utgående skatt). Mellanskillnaden betalas in till staten. Om den ingående skatten överstiger den utgående restitueras skillnadsbeloppet till den skattskyldige. Skattebelopp i deklaration för mervärdeskatt anges i hela krontal. Tull liksom annan statlig införselavgift tas också ut i hela kronbelopp. Ett slopande av 1- och 2-öresmynten påverkar därför inte uppbörden av mervärdeskatt eller tull. Mervärdeskatt utgör 10 % av priset eller motsvarande värde inräknat skatt. I vissa fall utgör skatten endast 6 eller 2 % av värdet. Dessa skattesatser motsvarar 11,11, 6,38 resp. 2,04 % vid öppen debitering av skatt på pris eller värde före skatt. I fråga om transaktioner mellan skattskyldiga skall faktura eller annan motsvarande handling utfärdas, varav skall framgå bl. a. beskattningsvärde och skattens belopp. Priset kan faktureras inklusive skatt med särskilt angivande av skattebeloppet eller också exklusive skatt med öppen skattedebitering så att det sammanlagda beloppet blir beskattningsvärde. För detaljhandel och jämförlig verksamhet föreligger ingen faktureringsskyldighet eller skyldighet att debitera skatt öppet. Gör skattskyldig inköp i detaljhandeln, vilka berättigar till avdrag, måste dock faktura upprättas för att köparen skall få sin avdragsrätt. Det är vanligt inom detaljhandeln att skatten inräknas i priserna. Bl. a. bokhandel och järnhandel tillämpar dock SOU 1969: 17

priser exklusive skatt med öppen skattedebitering på totalbeloppet av varje försäljning. I leden före detaljhandeln sker allmänt öppen debitering av mervärdeskatt. Ett slopande av 1 - och 2-öresmynten medför såvitt gäller prissättningen i mervärdeskattesystemet inga andra avrundningsproblem än dem som tidigare redovisats. Detta gäller vare sig mervärdeskatten räknas in i priset eller debiteras öppen. Uppgifter i deklaration för mervärdeskatt kan redovisas antingen på grundval av erhållna likvider och betalda utgifter (redovisning enligt s. k. kontantmetod) eller på grundval av fakturerad försäljning och mottagna inköpsfakturor (redovisning enligt s. k. faktureringsmetod). Om skattskyldig som valt kontantmetoden tillämpar en exakt öppen debitering av mervärdesskatt och betalning sker med avrundning uppåt eller nedåt, skall han redovisa skatt med 10, 6 eller 2 % på de avrundade likviderna inklusive mervärdesskatt. Motsvarande gäller i fråga om avdragen för ingående skatt. Här uppkommer inga problem i vad avser underlaget för redovisning av skatt. Som tidigare nämnts tas endast hela krontal upp i deklarationen. Vissa utjämnings- eller nollställningsåtgärder kan få ske i bokföringen. Tillämpas skatteredovisning enligt faktureringsmetoden tas skatt upp i deklarationen enligt faktura. Eftersom skattskyldigheten inträder redan när fakturan utfärdas resp. mottages torde det vara i princip riktigt att man beträffande redovisningen av mervärdesskatt till staten bortser från effekten av avrundningarna uppåt eller nedåt vid betalningen. Det anförda skulle innebära att avrundning vid betalningen skulle påverka redovisningen av mervärdeskatt enligt kontantmetoden men inte redovisningen enligt faktureringsmetoden. Denna skillnad torde sakna betydelse och får anses som en naturlig följd av de båda redovisningsmetoderna. Härav följer också att någon författningsändring, såvitt gäller mervärdeskatt, inte synes påkallad av ett slopande av 1- och 2-öresmynten. SOU 1969: 17

I fråga om vissa andra områden som bedömts som viktiga i detta sammanhang får kommittén anföra följande. En avrundning till närmaste femtal öre av televerkets markeringsavgift vid automatisk lokal-, lands- och rikstrafik skulle få stor betydelse. Det kan erinras om att den nyligen genomförda höjningen av avgifterna från 10 till 11 öre tillsammans med motsvarande höjning av avgifterna i den manuellt utväxlade trafiken beräknats ge verket en ökad inkomst med cirka 135 milj. kr. per år. Varje höjning har också stor betydelse för abonnenterna. Enligt vad kommittén inhämtat skulle emellertid ett slopande av 1öresmyntet inte behöva medföra någon avrundning - varken av nämnda avgift eller räkningens slutsumma - eftersom endast hela tiotal markeringar debiteras, medan de återstående tas upp på nästa räkning. Detta innebär, att räkningarna alltid slutar på jämna tiotal öre. Som grund för de avgifter som publiceras för statens järnvägars gods- och persontrafik ligger s. k. konstruktionsscheman, vilkas detaljer inte återspeglas i de avrundade avgifter som avgiftstabellerna innehåller. För godstrafik på järnväg tillämpas den regeln att fraktavgift avrundas uppåt till jämnt 50-tal öre, om avgiften är mindre än 20 kr., och till helt krontal, om avgiften överstiger detta belopp. öppen redovisning av mervärdeskatt tilllämpas. Beloppet avrundas uppåt till tiotal öre för fraktavgift om högst 50 kr., till 50tal öre för fraktavgift över 50 t. o. m. 200 kr. och för högre fraktavgifter till helt krontal. För godstrafik på buss tillämpas samma regler som på järnväg, dock att gränsen mellan 50-öres- och 1-kroneutjämning går vid 10 kr. Slutligen avrundas biljettavgift vid persontrafik uppåt till tiotal öre, om avgiften är mindre än 20 kr., och till helt krontal, om avgiften överstiger 20 kr. Avgifter som slutar på 1, 2 eller 5 öre förekommer inte inom statens järnvägars verksamhetsområde. I statens vattenfallsverks eltaxor ingår

f. n. dels fasta avgifter, s. k. effektavgifter, och dels rörliga avgifter beroende på storleken av uttagen energi, s. k. energiavgifter. De sistnämnda utgår i hela eller delar av öre per uttagen kWh. På de totala avgifterna tillkommer dessutom energiskatt med viss procent av avgiften eller i särskild ordning fastställt beskattningsvärde. Vattenfallsverkets taxor bygger på öresoch halvöresbelopp. Den huvudsakliga avräkningen sker med hjälp av datamaskiner, som redan nu är programmerade bl. a. för avrundning till hela ören. En ändring av dataprogrammen till att gälla avrundning till helt femtal ören vållar enligt verkets uppfattning inte några större problem. Även räkningar på de kommunala avgifterna för elektricitet, gas och vatten kan sluta på öretal som inte är delbart med fem. Denna avräkning sker likaledes till mycket stor del med hjälp av datamaskiner, vilket underlättar en avrundning till femtal ören. Sättet för beräkning och utbetalning av löner inom den privata sektorn är i viss mån oenhetligt. Avrundning av lönebelopp antingen definitivt eller genom att t. ex. utbetalningen av överskjutande öretal sker senare - förekommer, övergången till checklön synes emellertid på många håll ha inneburit, att numera även ojämna öretal utbetalas. Praktiska hinder torde inte föreligga att avrunda alla lönesummor till femtal öre. Löneplanslönerna för dem som omfattas av det allmänna avlöningsavtalet för statliga och vissa andra tjänstemän (AST) är fastställda till jämna kronor. Om avlöningsförmån eller löneavdrag enligt meddelad föreskrift skall utgöra endast viss del av belopp som framgår av avtalet, skall vidare enligt huvudregeln i 53 § 2 mom. i avtalet avrundning i förekommande fall ske till närmaste femtal öre. Detsamma gäller de kommunala lönerna. Inom riksförsäkringsverkets verksamhetsområde gäller vissa regler för avrundning av utbetalade belopp. Sålunda avrundas pensioner och livräntor till belopp som slutar på hela kronor eller tiotal ören. Avgifter 38

debiteras i hela kronor eller i vissa fall med belopp som slutar på femtal ören. Vidare avrundas sjukpenning enligt bl. a. yrkesskadeförsäkringslagen till tiotal ören. Däremot saknas avrundningsregler i fråga om ersättning för sjukvård och resor enligt denna lag liksom bl. a. lagen om allmän försäkring. Detsamma gäller sjukpenning enligt sistnämnda lag eller på grund av frivillig sjukpenningsförsäkring. Utbetalning av sådan sjukpenning slutar dock mycket sällan i öresbelopp som inte är delbart med fem. Några tekniska svårigheter att genomföra en femöresavrundning inom hela detta område torde inte föreligga. Från bankinstituten har inhämtats, att man där är positiv till ett slopande av 1och 2-öresmynten. Man har framhållit att en sådan reform skulle vara fördelaktig från driftssynpunkt genom att kassaarbetet förenklas m. m. Postbanken har erinrat om att en avrundning då måste ske till jämna femtal ören vid ränteberäkning, rabattering o. d. i bankens interna arbete för att få kontantbetalningen att stämma med bokföringen, vilket medför ett visst programmeringsarbete. Detta har dock uppgetts vara av engångskaraktär. Vidare kan enligt banken i fråga om speciella åtaganden, t. ex. massbehandling av delposter, en avrundning av ersättningen för varje enskild delpost inte göras. Ersättningsberäkningen anses i sådana fall få grundas på det fastställda styckepriset och avrundning ske av slutsumman. Avskaffandet av småmynten har av bankföreningen ansetts böra förankras i en lagstadgad rätt att avrunda »brutna belopp» enligt sedvanliga regler, dvs. uppåt eller nedåt till närmaste femtal öre. Det har dock inte ansetts uteslutet att en bestämmelse om en avrundning skulle kunna tas in i olika kontraktsformulär e. d. Det har påpekats att genomförandet av regeln över hela verksamhetsområdet skulle kunna ta relativt lång tid. Om 1-öresmyntet slopas, kommer i varje fall under en övergångstid sådana situationer att uppstå att in- eller utbetalningar inte stämmer överens med det belopp i räkenskaperna som betalningen avser. SOU 1969: 17

Skillnaden torde då vid bokföringen i allmänhet komma att redovisas särskilt. Denna bokföring torde inte medföra några principiella svårigheter från redovisningssynpunkt. Samma metoder synes kunna användas som redan nu ofta tillämpas vid t. ex. bokföring av kassarabatt vid notering av mottagen likvid för fakturor. Även i detta fall skiljer sig redovisat och betalt belopp. Skillnaden, dvs. i detta fall kassarabatter, bokförs då på ett särskilt konto. Om 1-öringen slopas, kan det antas att detta kommer att påskynda den nu pågående utvecklingen inom näringslivet mot öreslös redovisning. Man kan vidare utgå ifrån att i de fall, då en sådan redovisning inte tillämpas, beloppen såvitt möjligt kommer att utjämnas till närmast högre eller lägre femtal ören redan när redovisningshandlingen upprättas. Hur snabbt en sådan utveckling kan äga rum är givetvis svårt att förutsäga. Vad gäller de problem som kan uppkomma inom den statliga bokföringen kan erinras om att de fordringar som redovisas som tillgång i statsräkenskaperna huvudsakligen utgörs av skatter samt fordringar inom affärsverken och i statens utlåningsrörelse. Skatter debiteras numera i hela krontal. Vissa skattefordringar kan dock förekomma i öretal. En avrundningsregel erfordras för sådana fall. Inom affärsverken och i utlåningsverksamheten kan förekommande avrundningar regleras inom vederbörlig kapitalfond. För övriga fordringar kan behövas en allmän bestämmelse om avrundning. Om avrundning sker nedåt uppkommer vid skulder ett överskott som kan användas för täckning av förluster på fordringar. Differenser som uppkommer vid avrundning av bokförda fordringar och skulder torde få redovisas över inkomsttiteln övriga diverse inkomster i den mån de inte bör regleras i den verksamhet inom vilken de uppkommit (t. ex. affärsverken).

5.2.2 50-öresmyntet Vid remissbehandlingen av betänkandet »Ny myntserie» förordade bl. a. myntSOU 1969: 17

och justeringsverket, kommerskollegium, vissa länsstyrelser, AB Stockholms Spårvägar, Svenska Sparbanksföreningen, Kooperativa Förbundet, Svenska Lokaltrafikföreningen, Svenska Omnibusägareförbundet och några företag med tillverkning av myntapparater och automater, att 50-öresmyntet skulle behållas. Som skäl anfördes bl. a. att steget mellan 25 öre och 1 krona är för stort. Med hänsyn till prisutvecklingen ansågs 50-öresmyntet också väl försvara en plats i myntserien. Vidare uttrycktes farhågor för att ett slopande av 50-öresmyntet skulle komma att medföra en stark ökning av behovet av 25-öresmynt. Inom ett flertal trafikföretag och liknande hade 50-öresmyntet visat sig vara mycket lämpligt vid olika avgiftskombinationer.

5.3 Synpunkter på myntens gel och metallinnehåll

storlek,

prä-

5.3.1 Storlek och prägel Förslaget att behålla nuvarande färg och prägel på 1- och 5-öresmynten lämnades i huvudsak utan erinran vid remissbehandlingen av betänkandet »Ny myntserie». Med hänsyn till förväxlingsrisken riktades däremot från vissa håll kritik mot den ringa diameterskillnaden, 2 mm, mellan de båda mynten. Vad beträffar 5-öresmyntet ansåg vidare vissa remissinstanser det mindre välbetänkt att fastställa diametern till 18 mm, eftersom bl. a. det danska 1 O-öresmyntet, det finska 5-pennimyntet och det schweiziska 50-centimesmyntet hade samma storlek. Det ifrågasattes därför om inte ett nytt 5-öresmynt borde göras något större än vad som föreslagits. Minskningen av 5-öresmyntet skulle också komma att bidra till en icke önskvärd ökad koncentration av mynt inom diameterområdet 15-18 mm. För att minska förväxlingsriskerna beträffande mynten inom detta diameterområde framlades förslag att mynten genom djupprägling o. d. skulle ges varierande utform39

ning och att »vita» mynt skulle förses med rafflad kant. Den i betänkandet »Ny myntserie» reservationsvis föreslagna minskningen av 1-kronemyntets storlek fann åtskilliga remissinstanser mycket tilltalande. Ett av våra vanligaste mynt skulle härigenom bli mer lätthanterligt. Ett minskat 1-kronemynt skulle vidare avsevärt reducera förväxlingsriskerna i förhållande till främst övriga nordiska länders mynt av ungefär motsvarande värde. Några remissinstanser rekommenderade utan att ange bestämda diametermått - att såväl 1- som 5-kronemyntens storlek skulle göras mindre än vad som föreslagits i betänkandet. I samband med remissbehandlingen av betänkandet »Ny myntserie» bildades en organisation (Automathandelns Branschorganisation), som i en i september 1966 till chefen för finansdepartementet överlämnad skrivelse protesterade mot varje ändring av 1 -kronemyntets diameter.

oförhindrad att pröva alternativ som aktualiserats under remissbehandlingen. Konsekvenserna härav, såväl kostnadsmässigt som i övrigt, har angetts böra närmare belysas. Beträffande 2-, 5-, 10- och 25-öresvalörerna samt valörerna 1 krona, 2 och 5 kronor föreligger enligt kommitténs uppfattning inte anledning frångå det tidigare utredningsförslaget. Av skäl som anförts i det tidigare betänkandet »Ny myntserie» och som i huvudsak lämnats utan erinran vid remissbehandlingen bör alltså valörerna 5, 10 och 25 öre samt 1 krona och 5 kronor även i fortsättningen ingå i myntserien, medan valörerna 2 öre och 2 kronor avskaffas. Vidare bör minnesmynt kunna präglas i valören 10 kronor. När det gäller 1- och 50-öresmynten finns enligt kommitténs uppfattning, med hänsyn till de i avsnitt 5.2 redovisade omständigheterna, anledning att ytterligare överväga om dessa valörer bör behållas. 5.4.2 5-krone-, 1-krone- och 50-öresmyntens storlek

5.3.2 Metallinnehåll Förslaget beträffande metallerna i /-, 5-, 10- och 25-öresmynten samt 5-kronemyntet lämnades i huvudsak utan erinran vid remissbehandlingen av betänkandet »Ny myntserie». Förslaget att som metall i 1kronemyntet använda kopparnickel (75 % koppar 25 % nickel) kritiserades emellertid, som framhållits i direktiven, bl. a. av företrädare för automatbranschen. Sålunda framhölls, att en ändring av legeringen kunde accepteras endast under förutsättning att myntets elektriska och magnetiska egenskaper inte förändrades.

5.4. Kommitténs

överväganden

5.4.1 Vilka mynt bör ingå i myntserien? I direktiven för kommittén har framhållits att en reviderad myntserie i huvudsak bör omfatta de i betänkandet »Ny myntserie» föreslagna valörerna. Kommittén är dock

40 Vid utformandet av en ny myntserie intar frågan om 1-kronemyntets storlek och metallinnehåll en central ställning. Hur denna fråga löses har också avgörande betydelse för utformningen av 5-kronemyntet och ett eventuellt 50-öresmynt. En klart markerad minskning av 1-kronemyntets diameter och vikt från nuvarande 25 mm resp. 7 gram till förslagsvis 22,7 mm resp. cirka 5 gram skulle bl. a. innebära att det svenska 1kronemyntet med lätthet skulle kunna skiljas från övriga nordiska länders mynt av ungefär motsvarande värde. Det norska 1-kronemyntet, som också har en diameter av 25 mm och ett värde som f. n. med cirka 30 % understiger den svenska kronans, kan användas i en del av automaterna i Sverige. Även det finska 50-pennimyntet har en diameter av 25 mm. Fastän uppgifter om storleken av de förluster som härigenom åsamkas bl. a. innehavare av varuautomater saknas, kan risken för förluster, vid en ökad samfärdsel länderna emellan, i framSOU 1969: 17

tiden få stor betydelse. En minskning av det nuvarande 1-kronemyntet skulle sålunda från denna synpunkt vara en uppenbar fördel. Ett till format och vikt minskat 1kronemynt skulle vidare ge ökat utrymme för ett nytt lätthanterligt 5-kronemynt. Ytterligare en omständighet som talar för ett minskat 1-kronemynt är den fördel ur hanteringssynpunkt som minskningen skulle antas komma att medföra för banker, affärer m. fl. Betydelsen härav är svår att kvantitativt precisera. Den ständigt växande årliga utmyntningen av 1-kronemynt ligger emellertid för närvarande vid cirka 20 milj. stycken, och antalet sådana mynt i verklig cirkulation kan uppskattas till omkring 150 milj. stycken med en sammanlagd vikt över 1 000 ton. Det är alltså fråga om mycket stora metallkvantiteter vilka i form av 1kronemynt är under ständig hantering och förflyttning. Överallt inom betalningsväsendet, där mynt samlas upp, räknas, förpackas och distribueras, skulle alltså en minskning av 1-kronemyntets storlek medföra bortfall av ett betydande i och för sig meningslöst merarbete. Nackdelen med att minska myntets format och vikt består huvudsakligen i de kostnader och övergångssvårigheter som skulle uppkomma för automathandeln och på olika kommunikationsområden.

metall - och till den nuvarande 5-öringens speciella prägel. Med hänsyn till risken för förväxling med främmande länders mynt av ungefär motsvarande värde synes den i betänkandet »Ny myntserie» föreslagna diametern, 29 mm, inte lämplig, då bl. a. det tyska 5-marksmyntet, som präglas i en silverlegering, har denna diameter. - Om diametern på 1-kronemyntet fastställs till 22,7 mm, synes en lämplig diameter på ett nytt 5-kronemynt vara den i betänkandet »Ny myntserie» reservationsvis föreslagna 26,5 mm. Även frågan om 50-öresmyntets storlek sammanhänger med valet av diametern för 1-kronemyntet. En minskning av denna till exempelvis 22,7 mm medför att 50-öresmyntets diameter bör minskas från 22 mm till förslagsvis 19,5 mm.

Valet av storlek på ett nytt 5-kronemynt är till stor del beroende av storleken på övriga mynt i serien. Under förutsättning att det nuvarande 2-kronemyntet slopas, att 1-kronemyntets diameter behålls oförändrad samt att 5-öresmyntets diameter minskas från nuvarande 27 mm till 18 mm skapas utrymme för att göra ett 5-kronemynt med mindre diameter än det nuvarande 2-kronemyntets (31 mm). Om 5-kronemyntet sätts i cirkulation innan övriga ändringar i myntserien vidtas, varvid således det nuvarande 5-öresmyntet fortfarande skulle vara i bruk, synes 28 mm vara den minsta tänkbara diametern för 5-kronemyntets del. Den ringa diameterskillnaden i förhållande till 5-öresmyntet, 1 mm, kan accepteras med hänsyn till olikheterna i färg - 5-kronemyntet förutsätts präglat i någon vitaktig

När det gäller metallerna bör, som föreslagits i betänkandet »Ny myntserie» (s. 4 1 43), 10-öresmyntet liksom 50- och 25-öresmynten, om de båda eller endera av dem behålls, även i fortsättningen präglas i kopparnickel samt 5-öresmyntet normalt i brons. För 1-öresmyntet bör, som senare utvecklas, övervägas annan metall än brons.

SOU 1969: 17

5.4.3 övriga myntstorlekar Vad beträffar de förslag som i övrigt framlagts i betänkandet »Ny myntserie» i fråga om storleken på de mynt som avsetts skola behållas synes det inte finnas anledning att frångå dessa. 5.4.4 Myntmetaller 5.4.4.1 öresvalörerna

5.4.4.2 Kronvalörerna Beträffande metallerna i kronvalörerna har kommittén haft anledning överväga olika alternativ. En övergång till kopparnickel i den traditionella sammansättningen 75 % koppar 25 % nickel i ett till formatet oförändrat 1-kronemynt skulle, som framhållits i direktiven, bl. a. medföra att vissa ändringar eller utbyten av varu- och ser41

viceautomater måste ske. Detta beror på att många mekanismer inte godtar mynt i denna metall. Vidare skulle den svenska och den norska enkronan bli i det närmaste identiska, inte bara till storlek utan också till metallinnehåll. Om 1-kronemyntets storlek minskas har man friare händer vid valet av metall, eftersom varje ändring i myntets diameter, oavsett vilken metall som ingår i myntet, medför ombyggnadskostnader för i stort sett alla apparater, i vilka myntet används. Det finns då ingen anledning att för detta mynt välja annan metall än traditionell kopparnickel, som redan nu används i 50-, 25- och 10öresmynten. Som redovisats i avsnitt 4.3.2 har nyligen med hänsyn till de stegrade silverpriserna, efter förslag av kommittén, 1kronemynt i pläterat material satts i cirkulation. Dessa går att använda jämsides med silvermynt i automater och andra myntapparater. Tillverkningstekniskt är det pläterade materialet förknippat med vissa svårigheter. Pläteringsarbetet i sig självt fordrar sådan utrustning som inte rimligen kan anskaffas för framställning av material enbart för den svenska enkronan. Materialet måste därför inköpas från metallverk som kan utnyttja sin utrustning också för andra ändamål. Med de krav som har måst uppställas beträffande bl. a. materialets elektriska egenskaper har antalet intresserade leverantörer blivit synnerligen begränsat. Detta medför i sin tur att skäligheten av offererade priser blir svårbedömbar. Vidare finns i själva präglingsprocessen vissa problem som hänger samman med att kärnmaterialet är mjukare än ytskikten. Den ende leverantör, med vilken myntoch justeringsverket hittills träffat avtal om leverans av pläterat material, har utarbetat en metod för att låta ytskikten täcka även myntens kant. Därigenom får man, som nämnts i avsnitt 4, ett mynt som till utseendet inte skiljer sig från ett traditionellt mynt av kopparnickel. Detta måste anses vara en från estetisk synpunkt stor fördel, som väl motiverar en viss ökad

kostnad för framställningen av myntet. Dessutom har en sådan kantbehandling varit motiverad för att detta »tillfälliga» mynt skulle också utseendemässigt så nära som möjligt ansluta sig till äldre 1-kronemynt. Pläteringsförfarandet är förhållandevis dyrt beroende på att tillverkningen är omständlig. Att exakt ange kostnaden för pläterat material är svårt eftersom metallpriset varierar och längre erfarenhet saknas av plätering av material speciellt för 1kronemyntet. Om man emellertid räknar med att en präglingsfärdig myntplatt för ett mynt i denna valör i kopparnickel kostar cirka 8 öre, blir motsvarande kostnad i pläterat material uppskattningsvis cirka 11 öre utan särskild behandling av myntets kant. För en myntplatt med vit kant får man räkna med en ytterligare kostnad av cirka 7 öre. För fullständighetens skull bör nämnas att kostnaden för själva präglingen vid myntverket samt efterföljande granskning, räkning och paketering uppgår till några öre per styck. Med hänsyn till vad nu sagts bör det pläterade materialet om möjligt undvikas för användning på längre sikt. Det har emellertid, som tidigare framhållits, varit det enda tänkbara alternativet till material i 1-kronemyntet om man vill undvika störningar i automaterna och kunna utskilja norska enkronor. Det bör emellertid påpekas att de från automatsäkerhetssynpunkt intressanta egenskaperna hos det pläterade materialet, liksom hos myntsilvret, nära överensstämmer med dem hos vissa lätt åtkomliga metallkvaliteter. Med hänsyn till automatsäkerheten är således såväl myntsilvret som det pläterade materialet mindre lämpligt. Flera länder har som förut nämnts på senare tid gått över från silver till rent nickel i sina mynt. Nicklets utseende och hållbarhet gör att det på många håll anses som ett förnämligt myntmaterial. Metallens egenskaper medför också att myntförfalskning avsevärt försvåras. Genom att nickel är magnetiskt skulle emellertid, redan om denna metall används vid framställning av ett till storleken oförändrat SOU 1969: 17

1-kronemynt, betydande ombyggnader av automater bli nödvändiga. Tillgången på nickel är också begränsad f. n., och eftersom metallen inte finns inom landet kan svårigheter att tillgodose råvarubehovet befaras uppkomma. Metallen kan vidare inte bearbetas till mynthalvfabrikat med en normal myntverksutrustning. Kommittén har för 1-kronemyntet också övervägt andra till synes nära till hands liggande material än kopparnickel i traditionell sammansättning. Avsikten härmed har varit att söka undvika pläterat material och ändock på något sätt skilja materialen åt i de norska och svenska 1-kronemynten. Man kan sålunda tänka sig en kopparnickellegering med högre nickelhalt än som är vanligt för mynt. Härigenom skulle myntet komma att i fråga om elektrisk ledningsförmåga skilja sig från det norska 1-kronemyntet, men skillnaden torde inte bli så stor att den med hittillsvarande av kommittén kända metoder i praktiken skulle kunna användas för att skilja mynten åt i automater. Vidare synes någon erfarenhet av tillverkning och användning av sådant material, som skulle innehålla cirka 50 % nickel, inte finnas för vare sig myntnings- eller liknande ändamål. Kommittén har även övervägt möjligheten att använda rostfritt stål i 1-kronemyntet. Även om detta material har en elektrisk ledningsförmåga som i jämförelse med vanlig kopparnickel är relativt dålig torde i praktiken möjligheter inte föreligga att skilja metallerna åt i vanliga »elektriska» myntmekanismer (se sid. 47). Kommittén har inte kännedom om några mynt av omagnetiskt (höglegerat) rostfritt stål. Vid övervägandena i USA i fråga om nya myntmetaller förkastades materialet bl. a. med hänvisning till betydande svårigheter vid tillverkning av mynt av detta material. Några länder har emellertid för de allra lägsta valörerna använt en magnetisk variant som innehåller, förutom järn, 18 % krom. Det är sålunda teoretiskt möjligt att för 1-kronemyntet använda ett material som, SOU 1969: 17

utan att dra det pläterade materialets kostnader, i fråga om elektrisk ledningsförmåga skiljer sig från materialet i det norska 1-kronemyntet. I praktiken torde det dock vara svårt för automatkonstruktörerna att utnyttja denna skillnad, och dessutom kommer »elektriska» myntmekanismer, avsedda för 1-kronemyntet i silver (och pläterat material), inte att godta materialet. Med hänsyn härtill synes anledning inte föreligga att närmare studera de tekniska och ekonomiska förutsättningarna för användning av något av nu nämnda material. För 5-kronemyntets del övervägdes i betänkandet »Ny myntserie» inte någon annan metall än traditionell kopparnickel. Ur kostnadsmässig synpunkt föreligger i dagens läge inte något hinder mot att använda silver i myntet. Om silverhalten i detta fastställs till exempelvis 40 % och diametern till 28 mm, kommer silvervärdet vid nuvarande prisnivå att uppgå till cirka 1 krona 25 öre. De instabila prisförhållandena på silvermarknaden och den omständigheten att silverlegeringar har visat sig vara alltför mjuka för att tåla den nötning, som den alltmer ökande maskinella behandlingen av mynten orsakar, medför emellertid enligt kommitténs uppfattning att silver inte heller bör användas som metall i 5-kronemyntet. Om rent nickel skulle väljas som metall i 5-kronemyntet skulle detta inte medföra samma nackdelar som beträffande 1kronemyntet, eftersom några automater för 5-kronemynt f. n. inte finns. De tidigare antydda svårigheterna att tillgodose råvarubehovet medför emellertid att nickel inte bör väljas som myntmetall utan att man i förväg kunnat säkra en kontinuerlig tillgång på metallen. Anledning att pröva andra alternativ än traditionell kopparnickel - som avviker från vanliga för andra ändamål avsedda legeringar - kan sägas föreligga bara om man, t. ex. som ett skydd för automathandeln, skulle vilja skapa ett mynt som endast med största svårighet kan förfalskas. Ett från tyskt håll nyligen presenterat myntmetallalternativ - innehållande en

ren nickelkärna med yttre skikt av konventionell kopparnickel - skulle eventuellt kunna komma i fråga. De praktiska erfarenheterna av denna myntmetall är f. n. begränsade men metallen uppges fylla högt ställda säkerhetskrav. Emellertid är tekniska och andra förutsättningar för att tillverka mynt i denna myntmetall oklara. 5.4.5 Vilka alternativ bör kostnadsundersökas? Mot bakgrunden av det sagda har kommittén funnit, att de kostnadsmässiga konsekvenserna av ett slopande av 1-, 2- och 50-öresmynten bör närmare undersökas. Vidare bör verkningarna av en minskning av 5- och 50-öresmyntens samt 1-kronemyntets storlek beräknas. Dessutom bör prövas vilka ekonomiska följder enbart en ändring av metallen i sistnämnda mynt får.

44 SOU 1969: 17

Kostnader vid förändringar i myntserien

6.1 Utredningsuppdraget

I direktiven för kommittén påpekas, att ett genomförande av det tidigare förslaget skulle förorsaka kostnader för bl. a. automathandeln och innehavare av myntapparater men att närmare uppgifter om storleken av dessa kostnader eller fördelningen därav på olika näringsgrenar saknades. Då en reform av myntserien enligt departementschefens mening bör ske med hänsynstagande till de ekonomiska verkningarna härav är det viktigt att utredningen omfattar en beräkning av samtliga ekonomiska faktorer vid olika alternativ till myntserie. Därvid bör kommittén i huvudsak utgå från att myntserien skall omfatta de valörer som föreslagits i betänkandet »Ny myntserie». Kommittén är dock oförhindrad att pröva alternativ som aktualiserats under remissbehandlingen av det tidigare förslaget. Mynt som nu allmänt används i automathandeln bör dock inte förändras till storlek och vikt. Fastän man i första hand bör eftersträva att genomföra en myntreform på ett •sådant sätt att ersättning av allmänna medel inte behöver komma i fråga har departementschefen inte velat helt utesluta möjligheten av att ersättning av allmänna medel skall kunna utgå under särskilda omständigheter. Kommittén har därvid ansetts böra överväga vilka särskilda omSOU 1969: 17

ständigheter som bör föranleda sådan ersättning och utforma de regler som skall gälla härför. Därjämte bör kostnaderna för en ev. ersättningsprocedur anges. Vid kostnadsfrågans bedömande har kommittén rekommenderats dra nytta av erfarenheter som gjorts i andra länder. 6.2 Tidigare

kostnadsberäkningar

Då några större förändringar i den gällande myntserien tidigare inte vidtagits har anledning saknats att närmare undersöka vilka kostnadsmässiga konsekvenser förändringar av olika mynt skulle medföra för t. ex. automathandeln och innehavare av olika myntapparater. Vid remissbehandlingen av »Ny myntserie» lämnades följande ungefärliga uppgifter om vilka kostnader för ändringsarbeten eller nyanskaffningar som de föreslagna ändringarna skulle medföra. Järnvägsstyrelsen: Kostnaderna för ändring och nyanskaffning av SJ-automater, myntväxlingsapparater etc. kunde uppskattas till cirka 0,5 milj. kr. Stockholms Spårvägar: 2 600 st. myntväxlingsapparater, 2 000 st. myntrännor och 250 st. betalningsbord måste bytas ut mot nya för en sammanlagd kostnad av cirka 264 000 kr. Svenska Lokaltrafikföreningen: För trafikföretagens del innebar förslaget kostnader för nyanskaffning och ändring av väx45

elapparater, växlingsbord, myntrännor, automater, mynträknings- och myntsorteringsmaskiner samt poletter. Dessa kostnader beräknades uppgå till cirka 1,25 milj. kr. Svenska Omnibusägareförbundet: För busstrafikens del bedömdes förslaget främst få konsekvenser i fråga om myntväxlingsapparater och andra hjälpmedel vid mynthanteringen. En ändrad storlek på 5-öresmyntet, ökad cirkulation av 5-kronemynt och ev. slopande av 50-öresmyntet beräknades medföra utbytes- eller ombyggnadskostnader för drygt 400 000 kr. Telestyrelsen: En ändring av 1-kronemyntets diameter skulle medföra att myntmekanismen i televerkets 3-myntsautomat måste tas ut och sändas in till verkstad för byte av myntinsläpp och myntkontrollanordning. Vippkontaktanordningen i varje automat måste dessutom justeras med hänsyn till myntets ändrade vikt. Dessa ändringar kunde preliminärt beräknas medföra en kostnad av cirka 500 kr. per automat. Då antalet uppsatta och beställda 3myntsautomater var cirka 14 000, skulle kostnaderna komma att uppgå till omkring 7 milj. kr. Kooperativa Förbundet (KF): En omläggning enligt förslaget skulle bl. a. medföra kostnader för ombyggnad av myntåtergivare, uppgående till 100 000-150 000 kr. Då det torde ta en avsevärd tid innan en myntreform var genomförd måste man, enligt KF:s uppfattning, med hänsyn till utvecklingen räkna med att kostnaderna kunde komma att bli betydligt högre. Automathandelns Branschorganisation: En ändring av 1-kronemyntets diameter skulle medföra en totalkostnad för ändring av automatmekanismer på tiotals milj. kr.

6.3 Kommitténs

kostnadsberäkningar

6.3.1 Inledning Kommittén har funnit, att för automathandelns del de kostnadsmässiga konsekvenserna av följande åtgärder bör undersökas, nämligen 46

a) legeringen i 1-kronemyntet ändras till kopparnickel eller rent nickel; diameter och vikt behålls eller minskas b) 50-öresmyntets diameter minskas c) 50-öresmyntet avskaffas. Kommittén har förutsatt, att det pläterade 1-kronemynt som diskuterats i det föregående inte förorsakar några som helst problem för automathandeln. I den mån automaterna är utrustade med mynträknare och/eller växelgivare är det av intresse att undersöka vilka kostnadseffekter som inträffar om följande förändringar sker, nämligen a) 2-öresmyntet slopas och 5-öresmyntets storlek minskas samtidigt från nuvarande 27 mm till 18 mm b) därutöver slopas 50-öresmyntet c) utöver vad under a) sagts minskas 50öres- och 1-kronemyntens storlek till 19.5 resp. 22,75 mm. Ett slopande av 1-öresmyntet medför för mynträknare och växelgivare inga kostnader, eftersom myntet inte förekommer i automater. De sist under a)-c) nämnda ändringarna i myntserien medför kostnader för ombyggnad och utbyte av apparater som innehas av statens järnvägar, postverket och lokaltrafiken samt automatiska växelgivare i snabbköpsbutikerna och myntsorteringsap paräter. Kommittén har ansett sig ha anledning förutsätta, att ett slopande av 1-öresmyntet inte medför några ytterligare kostnader utöver dem som förorsakas av ett slopande av 2-öresmyntet och en minskning av 5-öresmyntet. Av de alternativa förändringar i myntserien som kommittén diskuterat i avsnitt 5 berörs televerkets automater endast av en minskning av 1-kronemyntets storlek och parkeringsautomaterna endast av minskade 1-krone- och 50-öresmynt samt ett slopande av sistnämnda mynt. När man skall ta ställning till en framtida myntserie bör man också beakta den verkan olika alternativ kan ha på myntpräglingskostnaderna under övergången och på längre sikt. Till denna fråga återkommer kommittén i avsnitt 6.3.8. SOU 1969: 17

6.3.2 Varuautomater m. m. En förutsättning för att kostnadsmässigt kunna ange vilka konsekvenser förändringar i myntserien kan få för automathandeln är att man vet hur många automatmekanismer som finns i bruk. I Sverige har tidigare gjorts vissa försök att beräkna antalet automatenheter. Enligt en utredning år 1937 av Arbetstidsutredningen angående affärs- och kontorsanställda var antalet varuautomater då cirka 8 000. I en för cirka tio år sedan vid ICA-tidningens avdelning för metodstudier och marknadsstatistik gjord utredning uppskattades det totala antalet automater till 7 000. Denna uppgift synes dock inte grunda sig på någon egentlig inventering av automatbeståndet. I ett betänkande år 1961 angående pollettmissbruket (stencil) uppgavs att det var förenat med stora svårigheter att uppskatta antalet automater i bruk. Vissa uppgifter hade dock stått att erhålla. Inom kooperationens försäljningsställen hade sålunda cirka 1 000 varuautomater beräknats vara i bruk. Tobakshandlarnas riksförbund hade uppskattat, att hos landets cirka 3 000 tobakshandlare fanns ungefär 2 400 tobaksautomater. Detaljhandelns utredningsinstitut hade uppskattat antalet varuautomater i Sverige till drygt 40 000. I betänkandet framhölls dock särskilt att siffrorna var mycket ungefärliga och inte grundades på noggrannare undersökningar från uppgiftslämnarnas sida. I en artikel i tidskriften Affärsekonomi år 1965 har redogjorts för vissa försök att uppskatta antalet automater i landet. Härvid hänvisas bl. a. till en utredning, som visar att det år 1961 fanns 23 400 varuautomater och 5 700 serveringsautomater. Av artikeln framgår vidare att det stora flertalet varuautomater som tillverkats under den senaste tioårsperioden är försedda med inkast för enkronor. Som framgår av det sagda saknas mer exakta uppgifter om antalet automater i landet. Sådana uppgifter är emellertid inte SOU 1969: 17

direkt användbara för en kostnadsberäkning, eftersom förändringar i myntserien främst har betydelse för de i automaterna inmonterade myntprovningsmekanismerna. Då antalet mekanismer kan variera i olika automater är det inte möjligt att närmare ange det totala antalet mekanismer på grundval av uppgifter om antalet automater. En utredning om vilka konsekvenser olika ändringar i myntserien skulle medföra i form av justeringar eller utbyten av myntprovningsmekanismer försvåras också av den omständigheten att automaterna är försedda med olika slag av mekanismer. I huvudsak rör det sig om två typer. För enkelhetens skull kan dessa kallas »den mekaniska» och »den elektriska». De flesta mekanismer av båda typerna har någon form av våg för kontroll av myntens vikt. Den mekaniska kontrollerar särskilt myntens dimension, men den sorterar vanligen också med hjälp av en magnet bort mynt och myntliknande föremål av magnetiskt material, exempelvis nickel och järn. Den elektriska mekanismen kontrollerar utöver myntens dimension också myntens elektriska ledningsförmåga. Med hjälp av sådan mekanism sorteras exempelvis kopparnickelmynt ut i automater med 1-kroneinkast. I samråd med bl. a. representanter för Automathandelns Branschorganisation utarbetade kommittén till en början vissa förslag till kartläggning av automatbeståndet i landet. Förslagen grundade sig på förutsättningen att man via olika branschorganisationer skulle kunna nå enskilda automatinnehavare med begäran om uppgift på typ av myntprovningsmekanism och andra uppgifter av betydelse för att kunna bedöma omfattningen av nödvändiga ombyggnader eller utbyten. Efter överläggningar med olika automattillverkningsföretag befanns denna metod emellertid sakna praktiska och ekonomiska förutsättningar. Att fastställa typ av myntprovningsmekanism m. m. skulle komma att bereda de enskilda automatinnehavarna stora svårigheter beroende på att automaterna

ofta ^aknar tydliga typbeteckningar och andra liknande yttre igenkänningstecken. Ett visst mått av tekniskt kunnande fordrades dessutom för att lämna korrekta uppgifter. Teknisk expertis kunde emellertid naturligen inte ställas till varje enskild automatinnehavares förfogande. En undersökningsmetod som grundar sig på uppgifter från ett större antal enskilda personer kan också antas ha åtskilliga felkällor som kan minska tillförlitligheten hos undersökningsresultatet. De antydda svårigheterna av teknisk natur skulle också komma att göra sig gällande vid en vetenskapligt utförd statistisk undersökning av automatbeståndet. Särskilda åtgärder skulle därför behövas för att hålla dessa felkällor under statistisk kontroll. Statistiska centralbyråns utredningsinstitut har förklarat sig inte ha några principiella betänkligheter mot att göra en sådan undersökning. Kostnaderna härför skulle emellertid enligt kommitténs mening inte stå i rimlig proportion till det värde resultatet skulle ha för utredningen. Ur Sveriges officiella statistik, publikationerna Industri och Utrikeshandel, kan uppgifter erhållas om saluvärdet av produktionen inom landet av »Försäljningsautomater, såsom frimärks-, cigarrett-, choklad- och livsmedelsautomater» (stat. nr 84.58.100) resp. värde och vikt på importen och exporten av sådana automater. Fr. o. m.

år 1965 finns därutöver i förstnämnda publikation uppgifter om antalet inom landet tillverkade automater. Uppgifterna om utrikeshandeln omfattar tiden f r . o . m . år 1959, medan uppgifterna om värdet på den inhemska produktionen sträcker sig längre tillbaka i tiden. Statistiken framgår av tabell 1. En beräkning av antalet automater med hjälp av denna statistik måste till övervägande del grunda sig på vissa antaganden om det genomsnittliga värdet på varje automat. Vidare kan uppgifter inte erhållas om olika typer av automater och mekanismer. Att beräkna det svenska automatbeståndet enbart på tillgängliga statistiska uppgifter har med hänsyn härtill bedömts vara en mindre lämplig metod. Efter överläggningar med företrädare för Sveriges Köpmannaförbund och Automathandelns Branschorganisation har kommittén funnit att beräkningen av antalet myntmekanismer och kostnaderna för ombyggnad eller utbyte av dessa i första hand lämpligen bör grunda sig på uppgifter från tillverkare och importörer av automater. Visserligen kan man påräkna att med denna metod få relativt exakta uppgifter om antalet levererade mekanismer, men antalet sådana som är i bruk måste uppskattas med hänsyn till beräknad livslängd m. m. Någon annan metod har inte bedömts kunna ge ett mera tillförlitligt resultat till

Tabell 1. Produktion av automater, m. m. År 1953 1954 1955 1956 1957 1958 1959 1960 1961 1962 1963 1964 1965 1966 1967

48 Produktion stycken

— — — — — — — — — — — 1891 4 038 2 912

Import

Saluvärde tkr.

ton

1643 2 263 2 179 2 770 2 620 2 727 2 538 2931 2 901 2 810 2 780 3 273 3 939 8 586 4 874

— — — — — 133 189 124 166 138 180 239 265 243

Saluvärde tkr.

— — — — — 2 427 3 320 2 261 2 308 2 093 3 168 4 678 5 070 4 862

Export

ton — — — — — 4 3 20 28 19 35 44 79 89

Saluvärde tkr.

— — — — — 98 103 406 441 407 779 1007 2 324 2 401

SOU 1969: 17

en kostnad som står i rimlig proportion till informationsvinsten. Metoden bör i varje fall tillgodose det begränsade syftet att ge underlag för ett val av olika alternativ till myntserie. I detta sammanhang bör också beaktas, att det stora flertalet av de automater det här är fråga om är försedda med inkast för 1-kronemynt. Kostnadsberäkningarna blir därför huvudsakligen av intresse endast om detta mynt minskas och, fastän i betydligt mindre grad, om metallen i myntet ändrats. Övriga i avsnitt 5.5 diskuterade ändringar i myntserien berör helt naturligt inte dessa automater med ] -kroneinkast. Efter samråd med bl. a. Automathandelns Branschorganisation har ett av kommittén upprättat frågeformulär, se Bilaga 7, tillställts svenska och utländska företag inom automatbranschen. Enkäten, som följts upp av kommittén genom besök hos olika företag, har underlättats av att ett fåtal företag dominerar marknaden. Enkäten har visat att till den svenska marknaden under de senaste 15 åren levererats »mekaniska» myntprovningsmekanismer till ett antal av omkring 57 000, av vilka cirka 54 000 beräknas fortfarande vara i bruk. Av dessa har den helt dominerande delen levererats från ett fåtal svenska företag. Antalet under angivna tid levererade »elektriska» mekanismer har angetts vara omkring 17 000, av vilka numera cirka 11 000 beräknats vara i bruk. Dessa mekanismer har väsentligen tillverkats av utländska företag. Enligt dessa uppgifter kan således det totala antalet mekanismer i bruk beräknas uppgå till omkring 65 000, varav cirka 20 % skulle bestå av »elektriska» mekanismer. Kommittén har i görligaste mån sökt beakta den dubbelredovisning som skett genom att endast ett begränsat antal företag har egen tillverkning av mekanismer. Företagen har i flera fall kunnat lämna endast ungefärliga uppgifter, särskilt vad gäller de mekanismer som är i bruk. Dessutom kan det inte uteslutas att företag med tillverkning och/eller försäljning av vissa speciella typer av automater och myntprovningsmekanismer inte kommit att inSOU 1969: 17 4—914023

gå i undersökningen. Vidare torde det finnas i bruk ett mindre antal mekanismer som levererats av numera nedlagda företag. Genom att vissa typer av automater, t. ex. sådana som är avsedda för försäljning av konfektyrer och tobak, på grund av låga driftskostnader begagnas under lång tid efter det att de avskrivits får det slutligen anses troligt att det alltjämt kan finnas i bruk mekanismer som levererats före den tidsperiod som undersökningen avsett. Med hänsyn till vad nu anförts får beräkningen av antalet mekanismer i bruk anses något osäker. Kommittén räknar emellertid med att det f. n. sannolikt finns cirka 70 000 mekanismer i bruk. Av den tidigare återgivna industristatistiken framgår att det genomsnittliga saluvärdet på de automater som producerats inom landet under åren 1965, 1966 och 1967 är cirka 2 000 kr. Om man med utgångspunkt härifrån och från prisutvecklingen mellan åren 1953 och 1967 beräknar antalet automater på grundval av statistikens värdedata kan produktionen inom landet under åren 1953-1967 uppskattas till cirka 30 000 automater och importöverskottet för samma år till cirka 15 000 st. Med avdrag för det antal automater som enligt de nämnda uppgifterna från fabrikanter och importörer inte längre är i bruk skulle det nuvarande automatbeståndet kunna beräknas till cirka 40 000 st. Antalet mekanismer i bruk, tidigare beräknat till cirka 70 000 st., skulle alltså vara omkring 1 V2 å 2 gånger så stort som antalet automater, vilket synes rimligt. På grundval av kommitténs enkät kan kostnaderna för ombyggnad eller utbyte av myntmekanismer beräknas uppgå till belopp som framgår av följande sammanställning.

Valör

Diameter (mm)

Metall

1 krona 1 » 1 » 1 » 50 öre 50 »

25 25 22,7 22,7 19,5 slopad

kopparnickel 3 rent nickel 10 kopparnickel 35 rent nickel 35 kopparnickel 3 2

Kostnader i milj, kr.

Det år 1968 beslutade 1-kronemyntet i pläterat material, som har samma elektriska ledningsförmåga som silverenkronan, medför inte något behov av utbyten eller ombyggnader av automater. Kostnaderna för ombyggnad eller utbyte av växelgivare och mynträknare som är inbyggda i automater har på grundval av enkäten uppskattats till följande belopp.

Förändringar i gällande myntserie

Kostnader i milj. kr.

5-öresmyntets storlek minskas till 18 mm 1,2 50-öresmyntet slopas och 5-öresmyntets storlek minskas till 18 mm 1,4 5-öres-, 50-öres- och 1-kronemyntens storlek minskas till 18,19,5 resp. 22,7 mm 2,5 1- och 2-öresmynten förekommer inte inom automathandeln. Redan svårigheterna att närmare beräkna antalet mekanismer i bruk gör dessa kostnadsuppgifter något osäkra. De största osäkerhetsmomenten ligger emellertid i att ombyggnads- och utbyteskostnaderna, som baserar sig på fabrikanternas beräkningar, måste bli ungefärliga bl. a. därför att det förekommer en mängd olika typer av automater och alla inte kräver lika genomgripande ombyggnadsåtgärder vid de angivna ändringarna i myntserien. Vidare är det svårt att beräkna utgifterna för resor o.dyl. i samband med utbyte eller ombyggnad av automater.

6.3.3 Postverket, televerket och statens järnvägar Postverket har lämnat i huvudsak följande uppgifter: Inom postverket finns för närvarande cirka 1 600 frimärksautomater för 1-kronemynt, cirka 3 000 myntväxlingsapparater och cirka 25 mynträkningsapparater. Kostnaderna för ombyggnad eller utbyte av dessa myntopererade apparater kan för postverkets del beräknas enligt följande.

50 A. Om 2-öresmyntet slopas och samtidigt 5öresmyntets storlek minskas till 18 mm cirka 45 000 kr. B. Om därutöver 50-öresmyntet slopas - cirka 45 000 kr. C. Om utöver vad under A sagts 50-öres och 1kronemyntens storlek minskas till 19,5 resp. 22,75 mm - cirka 425 000 kr. Vid alternativen A och B påverkas endast myntväxlingsapparaterna. Om 50-öresmyntet slopas (alternativ B) kan dessa apparaters rör för 50-öresmynt användas för det nya 5-öresmyntet. Om 1-kronemyntets storlek enligt alternativ C minskas måste dessutom lagret av 1-kronesparbössor i plast av engångstyp förnyas för en beräknad kostnad av 200 000 kr. Televerket har lämnat följande uppgifter: En ändring av 1-kronemyntets storlek berör förutom de i bruk varande telefonautomaterna även de automater och reservmekanismer som hålls i lager samt de apparater som beställts för leverans. Antalet av en ändring berörda apparater är totalt 20 100 st. Kostnaden per apparat för de ändringar, som måste vidtas för att 1-kronemynt med en storlek av 22,75 mm skall kunna användas, uppgår till cirka 300 kr. Televerkets kostnader för en ändring av samtliga apparater blir således totalt drygt 6 milj. kr. (300 X 20 100). Inköp av ytterligare 2 400 apparater för leverans under 1969 planeras. Om man förutsätter att beslut i myntfrågan erhålls först efter leverans även av dessa apparater, skulle den totala kostnaden för erforderliga ändringar öka till cirka 6,8 milj. kr. Statens järnvägar har uppgett, att kostnaden för ombyggnad eller utbyte av de Sl-ägda apparaterna kan beräknas bli av storleksordningen 300 000 kr. med någon variation vid olika alternativ. Större delen av kostnaderna hänför sig vid samtliga alternativ till nyanskaffning av de cirka 3 000 manuella myntväxlare som används inom SJ:s biltrafik. De beräknade kostnaderna vid olika alternativ framgår av följande uppställning. A. Om 2-öresmyntet slopas och samtidigt 5-öresmyntets storlek minskas till 18 mm, cirka 280 000 kr. (345 000 kr.) B. Om därutöver 50-öresmyntet slopas, cirka 285 000 kr. (305 000 kr.) C. Om utöver vad under A sagts 1-kroncSOU 1969: 17

myntet bibehålls i nuvarande storlek (25 mm) men myntmetallen ändras antingen till kopparnickel eller rent nickel, cirka 280 000 kr. (345 000 kr.) D. Om utöver vad under A sagts 50-öresoch 1-kronemyntens storlek minskas till 19,5 resp. 22,75 mm och antingen kopparnickel eller rent nickel används som metall i 1-kronemyntet, cirka 300 000 kr. (365 000 kr.) De inom parentes angivna beloppen har uppgetts visa de kostnader som beräknas uppstå om man dessutom tar hänsyn till att ett allmänt cirkulerande 5-kronemynt införs och att 2-kronemyntet slopas. De i alternativ A, C och D inom parentes angivna beloppen skulle därvid eventuellt behöva räknas upp med ytterligare cirka 260 000 kr. SJ har framhållit, att det skulle krävas ingående tekniska undersökningar från apparattillverkarnas sida för att få fram exakta uppgifter om ändringskostnaderna i samband med en myntreform. Detta har inte ansetts motiverat i nuvarande läge, varför de lämnade kostnadsuppgifterna är överslagsmässigt beräknade och får betraktas som preliminära.

6.3.4 Kommunal och privat lokaltrafik Leveranserna av myntväxlare til! den kommunala och privata lokaltrafiken i landet sker i huvudsak från ett enda företag. Enligt uppgifter från företaget har detta till svenska köpare totalt levererat cirka 42 000 myntväxlare. Av dessa kan omkring 16 000 beräknas vara i användning. Kostnaderna för utbyte av dessa beräknas uppgå till cirka 900 000 kr. Storleken av kostnaderna är till viss del beroende på omfattningen av ändringarna i myntserien. Vidare behöver cirka 5 000 bordsbeslag och myntbord bytas ut. Kostnaderna härför kan uppskattas till 750 000 kr. De totala kostnaderna vid varje ändring i myntserien för utbyten eller ändringar av ifrågavarande utrustning för behandling av mynt hos olika trafikföretag kan sålunda beräknas komma att uppgå till omkring 1,6 milj. kr. De uppgifter som Svenska LokaltrafikSOU 1969: 17

föreningen och Svenska Omnibusägareförbundet har lämnat kommittén bestyrker i huvudsak riktigheten av leverantörens kostnadsberäkningar. 6.3.5 Automatiska växelgivare m. m. För att utreda vilka konsekvenser olika förändringar i myntserien skulle medföra för innehavare av automatiska växelgivare och myntsorteringsapparater har kommittén begärt vissa uppgifter från Kontorsmaskinoch Kontorsmöbelhandlarnas Förening. Den av föreningen lämnade utredningen visar att de apparater av angivet slag, som f. n. är i bruk på den svenska marknaden, kan hänföras till fem olika fabrikat. Såvitt föreningen kunnat finna förekommer härutöver knappast några ytterligare fabrikat i Sverige, i varje fall inte i den omfattningen att de kan ha betydelse beträffande den apparatgrupp som omfattas av utredningen. Redovisade uppgifter har lämnats av representanter för fem olika tillverkningsföretag och sammanställts av föreningen på följande sätt: A. Antal apparater i bruk på den svenska marknaden, 4 125 st. B. Uppgift om de totala kostnaderna för ombyggnad eller utbyte. 1. a) om 2-öresmyntet slopas och samtidigt 5-öresmyntets storlek minskas till 18 mm, 7 380 000 kr., b) om därutöver 50-öresmvntet slopas, 7 480 000 kr., c) om utöver vad under 1. a) sagts 50-öresoch 1-kronemyntens storlek minskas till 19,5 resp. 22,75 mm, 7 450 000 kr. 2. a) om 1- och 2-öresmynten slopas och samtidigt 5-öresmyntets storlek minskas till 18 mm, 7 380 000 kr., b) om därutöver 50-öresmyntet slopas, 7 380 000 kr., c) om utöver vad under 2. a) sagts 50-öresoch 1-kronemyntens storlek minskas till 19,5 resp. 22,75 mm, 7 350 000 kr. Föreningen har framhållit, att antalet apparater i användning på den svenska marknaden synes ha kunnat anges någorlunda exakt. Uppgifterna om kostnader för ombyggnad resp. utbyte får däremot betraktas som ungefärliga. Här föreligger väsent51

Tabell 2. Kostnader vid förändringar i myntserien Beräknade kostnader 1 i milj. kr. för

Valör

Diameter (mm) Metall

2 öre 5 »

2 öre 5 » 50 »

2 öre 5 » 50 »

18 19,5

1 krona

22,7

1 krona

1 krona 25 1

Varuautomater

Postverket

Televerket

Statens järnvägar

Myntväxlare m. m.

Automatiska växelgivare

Parkeringsautomater Summa

slopad brons

1,2

0,3

1,6

7,4

10,5

slopad brons slopad

3,4

0,3

1,6

7,5

12,8

0,3

1,6

7,5

slopad brons kopparnickel kopparnickel 40,5

0,6

6,8

5,4

62,7

kopparnickel

nickel

10 Ett slopande också av 1-öresmyntet påverkar inte de angivna kostnaderna i nämnvärd grad.

liga kostnadsskillnader mellan skilda fabrikat och modeller beroende på i vilken utsträckning de komponenter som ingår i apparaten behöver ersättas. Variationerna i kostnad per apparat rör sig inom en så bred marginal som 700 kr. till 4 300 kr. Flertalet av företagen har inte redovisat kostnadsdifferenser för b)- och elalternativen i förhållande till a)-alternativet. Det är emellertid inte uteslutet att man i praktiken kan få räkna med något större kostnadsdifferenser än dem som kommit fram i utredningen.

gen endast 25-öres- och 1-kronemynt, men i vissa finns också inkast för 50-öresmynt. Eftersom vidare såväl dessa automater som biljettautomaterna i huvudsak är av »mekanisk» typ berörs inte detta område av andra ifrågasatta förändringar i myntserien än en minskning av 1-krone- och 50-öresmynten. Kostnaderna för ändringar och utbyten av parkeringsautomater vid en minskning av sistnämnda båda mynt har av fabrikanterna beräknats till omkring 5,2 milj. kr. Motsvarande kostnader för biljettautomaternas del kan beräknas till cirka 150 000 kr.

6.3.6 Parkeringsautomater Kommittén har från de större städerna begärt uppgift om vilka typer av parkeringsautomater som förekommer där. Det har därvid visat sig, att det dominerande antalet av dessa utgörs av få fabrikat. I vissa städer förekommer biljettautomater för parkeringsområden. Enligt uppgifter från leverantörerna kan cirka 62 000 parkeringsautomater av de nämnda fabrikaten beräknas vara i användning i landet, medan antalet biljettautomater kan uppskattas till cirka 350. I parkeringsautomaterna används vanli52

6.3.7 Beräknade totala kostnader för ombyggnad m. m. De kostnadsberäkningar som gjorts av kommittén och som redovisats i avsnitten 6.3.26.3.6 har sammanfattats i tabell 2. Som framgår av denna kan enbart ett slopande av 2-öresmyntet och en minskning av 5-öresmyntet beräknas medföra ombyggnads- och utbyteskostnader för myntopererade apparater om cirka 10,5 milj. kr., medan ett slopande av 50-öresmyntet medför en kostnad därutöver om cirka 2,3 milj. kr. SOU 1969: 17

Om 2-öresmyntet slopas och 5-öresmyntet minskas i samband med att också 1-kroneoch 50-öresmynten görs mindre uppkommer en kostnad om cirka 63 milj. kr. En ändring av metallen i 1-kronemyntet medför kostnader för utbyte av myntmekanismer om cirka 3 resp. 10 milj. kr., beroende på om kopparnickel eller rent nickel väljs som metall. Som framhållits i avsnitt 6.3.2 måste de för varuautomater m. m. angivna siffrorna betraktas som osäkra. De kostnader som beräknats för övriga sektorer torde däremot nära överensstämma med de verkliga förhållandena. De affärsdrivande verken har en noggrann redovisning av antalet myntopererade apparater. Vidare har man anledning räkna med att praktiskt taget hela antalet automatiska växelgivare, myntväxlare och parkeringsautomater kunnat beaktas, eftersom dessa är relativt nya företeelser och levereras av ett fåtal företag som alla kommit in med av kommittén begärda uppgifter. Samtliga kostnadsberäkningar - vilka avser förhållandena år 1968 - blir snabbt föråldrade på grund av förändringar i apparatbeståndet. 6.3.8 Myntframställningen När det gäller myntframställningen har kommittén begränsat undersökningen av de kostnadsmässiga konsekvenserna av förändringar i myntserien till att omfatta valörerna 5 kronor, 1 krona och 50 öre. 5-krone- och 50-öresmyntens storlek sammanhänger, som tidigare framhållits, med valet av diameter för 1-kronemyntet. Under förutsättning att 1-kronemyntets dia-

meter behålls oförändrad (25 mm) torde 5-kronemyntets diameter kunna bestämmas till 28 mm och 50-öresmyntets diameter behållas oförändrad (22 mm). Vid en minskning av 1 -kronemyntets storlek till 22,7 mm torde 5-krone- och 50-öresmyntens diameter kunna bestämmas till 26,5 resp. 19,5 mm. När det gäller metallen i 5-kroneoch 50-öresmynten samt i ett till formatet minskat 1-kronemynt saknas anledning räkna med att annan metall än traditionell kopparnickel skall komma till användning. Vid tillverkning av 1-kronemynt med en diameter av 25 mm finns däremot flera alternativ. Utöver traditionell kopparnickel kan det under år 1968 införda pläterade materialet komma i fråga även permanent. Mynt härav kan framställas med eller utan en ljust kopparfärgad rand synlig på myntets kant. Om mynten tillverkas av traditionell kopparnickel kan framställningskostnaderna i öre per styck beräknas uppgå till belopp enligt tabell 3. Vid dessa beräkningar har de s. k. myntplattarna antagits kosta 12 kr./kg. De totala kostnaderna för ett pläterat 1-kronemynt med 25 mm:s diameter kan beräknas uppgå till 13,2 öre resp. 20,2 öre beroende på om det tillverkas utan resp. med vit kant. Myntplattarna har därvid beräknats kosta 16 kr./kg resp. 26 kr./kg. eller 11,2 öre resp. 18,2 öre per styck. Den normala årliga tillverkningen kan antas komma att uppgå till 5 milj. stycken 5kronemynt, 20 milj. stycken 1-kronemynt och 5 milj. stycken 50-öresmynt. De årliga tillverkningskostnaderna skulle därvid komma att uppgå till de belopp som framgår av tabell 4. Om det omedelbara behovet av 5-krone-

Tabell 3. Framställningskostnader för mynt i kopparnickel (öre per styck) Valör Diameter (mm) Vikt (g)

5 kronor 28 26,5 9,6 7,9

1 krona1 25 22,7 7 5

50 öre 22 4,5

19,5 3,1

Präglingsfärdig myntplatt Prägling m. m. Total kostnad

11,5 2,0 13,5

8,4 2,0 10,4

5,4 1,0 6,4

3,7 1,0 4,7

9,5 2,0 \\£

6,0 2,0 8,0

Jfr ovan beträffande pläterade mynt.

SOU 1969: 17

Tabell 4. Jämförelse mellan de årliga myntningskostnaderna för alternativa mynt. Valör

Milj. st.

Diameter (mm)

Metall

5 kronor 5 » 1 krona 1 » 1 » 1 » iO ore iO »

5 5 20 20 20 20 5 5

28 26,5 25 22,7 25 25 22 19,5

kopparnickel

Kostnad milj. kr.

pläterat material med vit kant pläterat material utan vit kant kopparnickel

0,7 0,6 2,1 1,6 4,0 2,6 0,3 0,2

mynt vid genomförandet av en myntreform beräknas till 25 milj. stycken blir kostnaden härför 3,4 milj. kr. resp. 2,9 milj. kr., beroende på om diametern fastställs till 28 mm eller 26,5 mm. Införandet av ett 50öresmynt med en diameter av 19,5 mm kan beräknas medföra en initialkostnad för 25 milj. stycken av cirka 1,2 milj. kr. Man torde härvid kunna bortse från inkomsten vid en indragning av äldre 5 0-öresmynt. En minskning av 1 -kronemyntets storlek medför - om det omedelbara behovet av nya mynt uppskattas till 150 milj. stycken - en initialkostnad av 12 milj. kr. Härvid skall dock beaktas att äldre 1-kronemynt måste dras in. Av de cirka 200 miljoner mynt i 40 % silverlegering, som nominellt finns i cirkulation, kan omkring 100 milj. stycken beräknas flyta in vid en indragning. Med hänsyn till myntens höga metallvärde kan indragningen beräknas medföra en inkomst för staten av närmare 100 milj. kr. De här lämnade uppgifterna om såväl årlig prägling som omedelbart behov av nya mynt utgör endast uppskattningar för vilka dock visst stöd föreligger i tillverkningsstatistiken i Sverige och andra länder. Siffrorna torde emellertid väl lämpa sig som grundval för den gjorda kostnadsberäkningen.

54 SOU 1969: 17

7 Kommitténs förslag till myntserie

7.1 Valörer Den allmänna utvecklingen på olika områden inverkar även på myntväsendet. Så har t. ex. standardhöjningen och den ökade detaljhandeln medfört en allt större myntcirkulation samtidigt som förskjutningar skett mellan de olika myntens användningsområden. Numera ställer också den kraftigt ökande automathandeln särskilda krav på såväl myntens valörer som deras utförande. Som mynt- och justerings verket framhållit i den skrivelse som föranledde den tidigare utredningen är vissa valörer mindre populära som betalningsmedel och efterfrågan på bronsmynt avsevärt större än vad som skulle vara fallet om mynten verkligen sattes i omlopp av allmänheten. Bronsmynten utgör, som anförts i kommitténs direktiv, på grund av sina stora styckevikter rent framställningsmässigt en avsevärd belastning. Kostnaderna för framställning av bronsmynt är två å tre gånger myntens namnvärden. Härtill kommer att man släppt tanken på skiljemynt som metallföremål med egenvärde. Med hänsyn bl. a. till det nu anförda föreslog den tidigare myntkommittén i sitt betänkande »Ny myntserie» (SOU 1966: 4), att myntserien skulle omfatta valörerna 1, 5, 10 och 25 öre samt 1 krona och 5 kronor jämte ett som minnesmynt avsett 10kronorsmynt. Vad beträffar myntens storlek föreslogs, att 5-öringen och 5-kronan SOU 1969: 17

skulle minskas väsentligt. 10-kronorsmyntet föreslogs bli obetydligt större än det nuvarande 5-kronemyntet. övriga mynt skulle enligt förslaget behållas i sin nuvarande storlek. Beträffande metallen i mynten föreslogs den ändringen att 1- och 5kronorsmynten skulle tillverkas i kopparnickel i stället för i 40-procentig silverlegering. Därutöver föreslogs att 1- och 5-öresmynten, som nu tillverkas av brons, alternativt skulle under vissa förhållanden kunna göras i järn eller kopparpläterat järn. Remissinstanserna ställde sig på det hela taget positiva till en reform av myntserien. Det framkom dock åtskilliga synpunkter som avvek från förslagen i betänkandet. Vidare gjordes det gällande att en övergång till kopparnickel i 1-kronan skulle tvinga fram omfattande ändringar eller utbyten av varu- och serviceautomater. Dessutom framkom att varje ändring av myntseriens sammansättning eller myntens storlek leder till att åtskilliga myntsorteringsapparater och automatiska växelgivare måste byggas om eller ersättas med nya. Departementschefen har i direktiven för kommittén framhållit, att en reform av myntserien bör ske med hänsynstagande till de ekonomiska verkningarna härav. Utredningen borde omfatta en beräkning av samtliga ekonomiska faktorer vid olika alternativ till myntserie, varvid förutsattes att utredningen i huvudsak skulle utgå från att myntserien skulle omfatta de valörer som 55

föreslagits i nämnda betänkande. Utredningen skulle dock vara oförhindrad att pröva alternativ som aktualiserats under remissbehandlingen. Konsekvenserna härav, såväl kostnadsmässigt som i övrigt, borde närmare belysas. Vad beträffar myntmetallen borde utredningen ha fria händer. Fortfarande skulle gälla att de mynt, som nu allmänt används i automathandeln, inte utan mycket vägande skäl borde förändras till storlek och vikt. De beräknade kostnaderna för ombyggnad eller utbyte av automater m. m. vid olika förändringar i myntserien har angetts i tabell 2 sid. 52. Som framgår av avsnitt 5.4.1 har kommittén i fråga om valörerna inte funnit anledning frångå det tidigare utredningsförslaget beträffande 2-, 5-, 10- och 25-öresmynten samt 1-, 2- och 5-kronemynten. Detta innebär att valörerna 5, 10 och 25 öre även i fortsättningen skulle ingå i myntserien, medan valörerna 2 öre och 2 kronor skulle avskaffas. Slopandet av de sistnämnda båda mynten skulle bl. a. ge utrymme för en avsevärd minskning av de mycket stora 5-öres- och 5-kronemynten. Vidare skulle minnesmynt, som föreslagits i betänkandet »Ny myntserie», kunna präglas i valören 10 kronor. Frågan om 50- och 1-öresmynten behandlas i det följande. I betänkandet »Ny myntserie» ansågs att 50-öringens andel av den totala myntomsättningen var förhållandevis obetydlig. Myntet förekom också bara sparsamt i automater. Med hänsyn härtill låg det, om man ville åstadkomma en kortare myntserie, nära till hands att avskaffa 50-öresmyntet. En reservant ansåg dock, att myntet borde behållas och att i stället 25-öringen skulle avskaffas, vilket bl. a. skulle medföra ett enklare och snabbare förfarande vid manuell räkning av mynt. Vidare borde konstruktionen av myntbehandlingsmaskiner bli enklare om man utnyttjade endast talen 1, 5, 10, 50 etc. Vissa remissinstanser ansåg också, att 50-öresmyntet borde behållas. Bl. a. anfördes att steget mellan 25 öre och 1 krona är för stort. Ett motiv för ett slopande av antingen 56

25- eller 50-öresmyntet skulle vara att ett mindre antal valörer skulle göra det lättare att tillgodose ökad efterfrågan på mynt. En kortare myntserie skulle också erbjuda bättre möjlighet att genom myntens diameter åtskilja de olika valörerna. Fördelarna av en förkortad myntserie synes emellertid, med hänsyn främst till vad som anförts vid remissbehandlingen av betänkandet »Ny myntserie», inte vara så stora att de motiverar ett slopande av något av dessa mynt. Utväxlingen från myntverket av 50-öresmynt under de senaste åren kan inte heller anses ge belägg för att detta mynt skulle vara obehövligt. Härtill kommer att 50-öresmyntet, tillsammans med 1 O-öresmyntet, underlättar en prissättning till hela 10-tal ören. I den mån detta kan genomföras kommer addition av sista öreskolumnen att bli överflödig och decimalsystemets fördelar kan härigenom utnyttjas. Kommittén anser därför att 50-öresmyntet även i fortsättningen bör ingå i myntserien. I betänkandet »Ny myntserie» erinrades om att 1-öresmyntet av många ansågs inte fylla något praktiskt ändamål och därför var obehövligt. Det ansågs i och för sig riktigt att myntet i dag representerar ett så litet köpvärde, att från den synpunkten behovet av myntet kan ifrågasättas. Framför allt borde emellertid beaktas, att myntet motsvarar den minsta räkneenheten i vårt myntsystem och att avsaknaden av ett mynt i denna räkneenhet skulle medföra olägenheter och praktiska svårigheter av olika slag. Med hänsyn också till prissättningen inom detaljhandeln och de farhågor som uttalats från konsumenthåll, att ett slopande av 1-öringen skulle kunna föranleda avrundningar uppåt av priserna, föreslogs att myntet skulle behållas. Sedermera har i Norge avgetts ett preliminärt kommittéförslag att man omedelbart skulle upphöra med präglingen av 1- och 2-öresmynten samt att 5-öresmyntet skulle behållas endast under en övergångstid, varefter 1 O-öresmyntet skulle komma att bli lägsta myntenhet. Vidare har man i Danmark, med hänsyn till de stigande framställningskostnaderna för 1-öringen, SOU 1969: 17

tills vidare måst gå över till zink som metall i detta mynt. Även för Sveriges del har frågan om ett slopande av 1-öresmyntet diskuterats. Bl. a. har motioner i ämnet väckts i riksdagen. Kommittén har därför ansett sig böra redovisa de verkningar som ett slopande av myntet skulle få i vårt land. En sådan redovisning har lämnats i avsnitt 5.2.1.4. En utredning, som i sin helhet tagits in som bilaga 5, visar att konsumentprisindex, om priserna på de enskilda varorna inte ändras utan summan avrundas uppåt vid betalning av hela inköpet, höjs med högst 0,04 % (f. n. 0,1 indexenheter). Om priserna på de enskilda varor som inte har priser delbara med fem genomgående avrundas uppåt, påverkas index med allra högst 0,15 % (f. n. 0,3 enheter). Om avrundningen sker nedåt betyder detta motsvarande sänkning av index. En avrundning till närmaste femtal öre - antingen av köpesumman eller av priserna på de enskilda varorna - skulle innebära att höjningar och sänkningar tog ut varandra. Eventuella prishöjningar synes sålunda inte bli av sådan storlek att de utgör ett avgörande hinder mot en reform, om denna från andra synpunkter anses önskvärd. Vidare kan en av 1-öresmyntets slopande föranledd prishöjning antas bli av engångsnatur, så att på längre sikt prisutvecklingen i stort blir densamma med eller utan 1-öresmynt. När den nuvarande myntserien kom till år 1873 representerade 1-öresmyntet ett helt annat värde än det gör nu. Olägenheterna med att prishöjningar och prissänkningar måste ske med fem öre borde från denna synpunkt inte vara större än vad förändringarna med ett öre var vid nämnda tid. Det kan i detta sammanhang erinras om att den lägsta valören i USA (1 cent) och i Englands nya decimalvalutasystem (0,5 new penny) båda har ett kursvärde av drygt 5 öre. Som anförts i avsnitt 5.2.1.4 måste affärsinnehavarna, om 1- och 2-öresmynten slopas, antingen behålla priser som inte är delbara med fem men vid betalningen avrunda summan till femtal ören eller sätta priserna på de enskilda varorna i femtal SOU 1969:17

ören. Man kan förmoda att avrundningarna skulle komma att ske till närmaste femtal ören och sålunda i båda fallen ta ut varandra. Varken säljaren eller köparen förlorar på detta. För flertalet varor, nämligen sådana som har ett högt örespris eller så hög handelsmarginal, att en avrundning inte ändrar varans karaktär av högmarginalvara, borde en avrundning vara genomförbar i detaljhandelsledet. För vissa varor, särskilt en del ur konsumentsynpunkt »tunga» sådana som mjölk och bryggerivaror, är detta svårare, eftersom både priset per enhet är lågt och handelsmarginalen liten. Som tidigare nämnts är t. ex. detaljhandelsmarginalen för mjölk, grädde, smör och margarin cirka 13 %, medan genomsnittet inom livsmedelshandeln ligger på cirka 23 %. Som närmare utvecklats i avsnitt 5.2.1.4 saknar en avrundning av priserna på bl. a. här nämnda varor därför inte betydelse. I detta sammanhang bör emellertid även beaktas den prisspridning som föreligger mellan olika affärer. Exempel härpå redovisas i bilaga 6. Vissa priser kan även efter ett slopande av de båda lägsta valörerna i varje fall till att börja med komma att sättas i tal som inte är delbara med fem, varvid endast avrundning av den totala köpesumman kan komma i fråga. Därvid kan, som kommittén redovisat i avsnitt 5.2.1.4, problem uppkomma vid användningen av kassaregister. I de flesta av dessa är det sålunda inte möjligt att med hjälp av subtotal- och minusförfarande avrunda slutbelopp nedåt. Där detta går är förfarandet emellertid, liksom avrundning uppåt, komplicerat och tidsödande i förhållande till övriga kassaoperationer. Saknas subtraktionsmöjligheter synes man bli nödsakad acceptera att registreringen inte exakt återger de faktiska förhållandena vid betalningstransaktionen. För att avrundning skall kunna ske nedåt även vid användning av kassaregister med växelgivare måste antingen kassaregistren förses med subtraktionsmöjligheter eller växelgivarna ändras så att automatisk avrundning sker. Det är därför sannolikt att man åtminstone i den del av handeln som använder snabb57

köpskassor skulle komma att eftersträva en prissättning i hela femtal ören. Slopandet av 1- och 2-öresmynten beräknas inte få någon betydelse eller medföra några komplikationer för uppbörden av mervärdeskatt. Inom vissa områden - det gäller t. ex. televerkets och statens järnvägars taxor har redan genomförts avrundningar av räkningarnas slutsumma. I den mån så inte skett på andra liknande områden bör några större tekniska svårigheter att där avrunda till femtal öre inte föreligga. Från bankhåll har framhållits att ett avskaffande av 1- och 2-öresmynten skulle vara fördelaktigt ur driftssynpunkt och att några tekniska svårigheter av betydelse inte skulle uppkomma. Så länge debitering sker utan avrundning till femtal ören medför slopande av 1-öresmyntet att sådana situationer uppstår, att en kontant in- eller utbetalning inte överensstämmer med det belopp i räkenskaperna som betalningen avser. En bokföring av skillnaden på sätt kommittén tidigare (avsnitt 5.2.1.4) redovisat torde inte medföra några principiella svårigheter. En ökning av bokföringsarbetet är emellertid ofrånkomlig. Som tidigare framhållits kan det tas för givet att ett slopande av ettöringen kommer att påskynda utvecklingen inom näringslivet mot öreslös redovisning (avsnitt 5.2.1.2). Om en sådan redovisning inte tilllämpas, kommer beloppen sannolikt såvitt möjligt att utjämnas till närmast högre eller lägre femtal ören, när redovisningshandlingen upprättas. Hur snabbt en sådan utveckling skulle kunna äga rum är givetvis svårt att förutsäga. Enligt kommitténs mening representerar 1-öresmytet ett alltför ringa värde för att med hänsyn härtill i längden böra behållas. Växlingstransaktioner, där man måste använda 1- och 2-öringar, torde av många anses vålla onödigt besvär. Hanteringen av dessa mynt medför ofta tidsförlust och irritation i den allmänna omsättningen. Även från andra synpunkter synes det kunna ifrågasättas om 1-öresmyntet bör 58

behållas. Metallvärdet i 1-öresmyntet överstiger namnvärdet, och det totala tillverkningsvärdet uppgår till nära tre öre. Med den instabilitet som kännetecknar kopparpriserna - de höga noteringarna har sammanfallit med oroliga politiska förhållanden i kopparproducerande länder - kan metallvärdet i framtiden komma att stiga avsevärt. Även om olägenheterna av ett metalliskt övervärde i mynt inte bör överdrivas - myntningskostnaden bör bedömas i förhållande till den tid myntet är i bruk - är det mot bakgrunden av vad kommittén senare anför i fråga om 1-öresmyntets nuvarande funktion knappast rimligt att tillverka ett sådant mynt med ett metallvärde som så klart överstiger det nominella värdet. Vidare får man räkna med ökad risk att myntet smältes ned. Att gå över till andra material, t. ex. järn, zink eller aluminium, som är underlägsna bronsen som myntmaterial, bör helst inte komrrta i fråga. Härutöver vill kommittén erinra om verkningarna av de rationella metoder, när det gäller betalningen inom detaljhandeln, som användningen av automatiska växelgivare möjliggör. Dessa betalar snabbt tillbaka växelmynt på betalningar som handeln helst vill ha i stora betalningsenheter, enkronor och högre. Denna utmatning av småmynt till allmänheten motsvaras i affärerna inte av några metoder för att till deras kassor få in småmynt. Det är för dem fördelaktigt att i stället få dessa paketerade och uppräknade av bankerna. Bankerna torde å sin sida inte ha någon önskan att från allmänheten i relativt små poster få in osorterade växelmynt annat än för att täcka de behov de inte kan få tillgodosedda genom leveranser från riksbanken och mynt- och justeringsverket. Man måste således räkna med en ständig och stark efterfrågan på 1-öresmynt från handelns sida med resultat att en myntbrist uppstår, sett från handelns synpunkt. Denna myntbrist har, som särskilt på senaste tiden framgått av uppgifter i dagspressen, tidvis ansetts mycket besvärande. Produktionen av 1- och 2-öresmynt har under de senaste åren uppgått till cirka 20 SOU 1969: 17

miljoner stycken per år av vardera valören. Mynten har praktiskt taget helt gått åt till att öka mängden av cirkulerande mynt, då inlösen av nötta mynt är helt obetydlig. Om man - som kommittén föreslår - avskaffar tvåöringen, kommer givetvis behovet av 1-öresmynt att öka, om också inte till att täcka hela värdet av 2-öresmynten. Det nämnda antalet mynt i de båda valörerna kan kanske anses motsvara ett behov av cirka 50 miljoner stycken 1-öresmynt per år, och därvid skulle ändå en s. k. myntbrist bestå. Sedan handeln gått över till det nämnda betalningssystemet torde man kunna säga, att behovet av småmynt är i det närmaste omättligt och att handelns rationaliseringsvinster från samhällets synpunkt avsevärt minskas genom kostnaderna för framställning och distribution av småmynt, som kan sägas vara något av engångsmynt. Det är knappast rimligt att vid exempelvis en framtida årlig myntproduktion på 200 miljoner stycken mynt per år reservera kanske hälften av tillverkningskapaciteten för 1-öresmynten, för att dessa skall finnas att tillgå för handeln i något så när tillfredsställande omfattning. Om myntet även i fortsättningen framställs i brons måste man också som nämnts räkna med ett markant metalliskt övervärde. Till detta kommer fabrikations- och distributionskostnader som gör att myntet, när det i växelgivaren fyller sin funktion, har dragit en kostnad av många gånger myntets nominella värde. Om man - trots de nackdelar detta som tidigare nämnts skulle medföra - går över till annat material i myntet, t. ex. järn, zink eller aluminium, kan visserligen metallvärdet i myntet avsevärt nedbringas, men framställningsoch distributionskostnaderna kvarstår alltjämt. Man torde vid ställningstagandet till 1öresmyntet i betänkandet »Ny myntserie» ha utgått från att behovet av myntet ganska snabbt skulle minska och att detta därför skulle försvinna ur cirkulationen av sig självt. Därigenom skulle de svårigheter som uppstår vid en indragning av myntet undvikas. Handeln har emellertid minskat problemet med hanteringen av småmynt geSOU 1969: 17

nom automatisering av butikskassorna. I stället har myntverket, riksbanken och övriga banker fått en allt svårare uppgift att förse handeln med småmynt. Många länder har haft eller har problem med att kostnaden för tillverkning och distribution av mynt i den lägsta valören kommit att bli alltför högt i förhållande till namnvärdet. I Danmark präglas numera såväl 1- som 2-öresmynten i zink. Denna metall används också i Österrike vid prägling av mynt i låga valörer. Finland har helt nyligen beslutat att för den lägsta myntvalören, 1 penni, övergå till aluminium, vilken metall också användes i bl. a. italienska, spanska och österrikiska mynt. För Norges del har det tidigare nämnda preliminära kommittéförslaget om avskaffande av 1- och 2-öresmynten samt senare även 5öresmyntet ännu inte följts av något definitivt förslag. Även i Sverige har kostnaden för framställning och distribution av den lägsta valören, 1-öresmyntet, blivit så hög att det framstår som angeläget att vidta åtgärder för att minska de kostnadsmässiga olägenheterna. Den mest radikala åtgärden skulle därvid vara att låta myntet utgå ur myntserien. Med hänsyn till att 1-öresmyntet representerar en räkneenhet i ett myntsystem som bygger på myntenhetens (kronans) indelning i hundra delar får ett slopande av myntet följder av helt annan art än vid andra förändringar i myntserien. Sålunda kommer sådana frågor som detaljhandelns marginaler, butiks- och bokföringsorganisation m . m . in i bilden. Även om, som framgår av vad tidigare anförts, några absoluta hinder för att slopa myntet inte synes föreligga, finner kommittén med hänsyn till de komplikationer och negativa verkningar som också är förenade med ett slopande av 1-öresmyntet att övervägande skäl talar för att myntet behålls. Det kan dock inte anses rimligt att fortsätta att prägla 1-öresmynt i ett material vars kostnad väsentligt överstiger namnvärdet och som i framtiden kan komma att bli ännu dyrare. Myntet bör därför i fortsättningen präglas i någon billigare metall,

även om detta ger ett från såväl estetisk som hållbarhetssynpunkt mindre tilltalande mynt. Av de förut nämnda alternativa metallerna bör därvid i första hand aluminium komma ifråga, bl. a. beroende på denna metalls korrosionsbeständighet. Vidare skulle härigenom vikten av den nuvarande årliga 1-örestillverkningen minskas från cirka 40 till cirka 12 ton, vilket skulle innebära en fördel från distributionssynpunkt. Med hänsyn till den risk för förväxling, som på grund av likhet i färg föreligger mellan å ena sidan 1-öresmynt av aluminium och å andra sidan 10- och 25-öresmynten, måste 1-öresmyntet ges en färg som avviker från kopparnickelns, lämpl : gen liknande de nuvarande bronsmyntens. För vissa ändamål förekommer en ytfärgning av aluminium. Myntverket har också utfört vissa prov i fråga om möjligheterna att tillämpa samma teknik beträffande 1-öresmynt i denna metall. Enligt kommitténs mening bör det ankomma på myntverket att fortsätta proven samt att undersöka tillsatser av legeringsämnen för att ge metallen för myntningsändamål lämpliga egenskaper. Skulle dessa undersökningar ge negativt resultat bör myntverket föreslå annan billig metall, varvid exempelvis järn kan komma ifråga. Ökningen av allmänhetens behållning av 1-öresmynt under åren 1959-1968 uppgick till sammanlagt 250 miljoner stycken eller cirka 31 stycken per innevånare. Den utelöpande mängden 1-öresmynt borde sålunda vara tillräcklig. Bortsett från den ökning av den årliga produktionen av 1-öresmynt som slopandet av 2-öresmyntet helt naturligt skulle komma att medföra är det inte önskvärt från tillverknings- och distributionssynpunkt att ytterligare öka framställningen av 1-öresmynt. Vidare får allmänhetens intresse av och möjligheter att använda 1-öresmyntet i samma utsträckning som andra mynt numera anses mycket begränsade. Rådande olägenheter i fråga om användningen av 1-öresmyntet synes kunna minskas endast om myntet genom olika åtgärder sätts i verklig cirkulation eller genom att man inom handeln vid prissättningen minskar användningen av myntet.

60 Även om behovet av 1-öresmynt måste öka i samband med att 2-öresmyntet slopas anser kommittén, med hänsyn till angelägenheten av att 5-öresmyntets storlek kraftigt minskas, att 2-öresmyntet ändock bör slopas. Kommittén anser således, att myntserien bör omfatta följande valörer, nämligen 1, 5 r 10, 25 och 50 öre samt 1 krona och 5 kronor. Dessutom bör minnesmynt kunna präglas i valören 10 kronor.

7.2 Myntens innehåll

storlek,

prägel och

metall-

En myntserie bör vara enkel och lätthanterlig och mynten möjliga att utan svårighet skilja från varandra såväl manuellt som maskinellt. Med hänsyn till förväxlingsrisker bör vidare näraliggande länders mynt i görligaste mån skilja sig från varandra. I fråga om 1-öresmyntet har kommittén i avsnitt 7.1 anfört att detta i första hand bör präglas i aluminium som genom ytbehandling getts en färg liknande de nuvarande bronsmyntens. Vad beträffar 5-, 10- och 25-öresmyntens storlek, prägel och metallinnehåll finns enligt kommitténs uppfattning inte anledning frångå det förslag som lagts fram i betänkandet »Ny myntserie». Femöringen bör alltså även i fortsättningen normalt präglas i brons och de båda andra mynten i kopparnickel. Med hänsyn till skillnaderna från färgoch präglingssynpunkt kan någon risk för förväxling mellan 5-öresmyntet och det danska 10-öresmyntet inte heller anses föreligga. Den största förväxlingsrisken föreligger i fråga om 5-öresmyntet och det finska 5-pennimyntet genom att skillnaden mellan dessa mynt inskränker sig till olikheter i prägeln. Mynten, som representerar ungefär samma relativt låga värde, används emellertid inte i försäljningsautomater o. d., där förväxlingen medför de största olägenheterna. Det torde därför inte finnas något hinder för att införa ett nytt 5-öresmynt av föreslaget utseende. SOU 1969: 17

Den viktigaste frågan när det gäller en ny myntserie är 1-kronemyntets storlek och metallinnehåll. Hur man löser denna fråga har också avgörande betydelse för utformningen av 50-öres- och 5-kronemynten. Som tidigare framhållits har man numera siäppt tanken på skiljemynt som metallföremål med egenvärde. Med hänsyn till läget på silvermarknaden bör den fyrtioprocentiga silverlegeringen i enkronan överges. I betänkandet »Ny myntserie» föreslogs också att myntet skulle tillverkas av kopparnickel i oförändrad storlek (75 % koppar, 25 % nickel). Denna metall, som används för bl. a. skiljemynt i kronvalörerna i Danmark och Norge och fått en allt större spridning vid myntning i såväl mellanvalörer som högre valörer, är väl lämpad som myntmetall. Legeringen är från hållfasthetssynpunkt avsevärt bättre än silverlegeringar, och mynt i denna metall liknar till utseendet silvermynten. Vidare uppfyller metallen det i direktiven för kommittén angivna kravet på att den skall avvika från vanliga, för andra ändamål tillverkade legeringar. Ett genomförande av det tidigare förslaget skulle emellertid innebära att ett stort antal varu- och serviceautomater måste ändras eller bytas ut. Anledningen härtill är att de är utrustade med anordningar för avkännande av myntens elektriska ledningsförmåga, varför de inte godtar mynt i denna legering. Om ett sådant mynt infördes skulle automater, enligt kommitténs beräkningar i avsnitt 6, behöva byggas om eller bytas ut för i runt tal 3 milj. kr. Viktigare är emellertid att de svenska och norska 1kronemynten skulle komma att tillverkas i samma metall och därigenom inte kunna åtskiljas genom »elektriska» mekanismer i automaterna. Vidare skulle myntet alltjämt ha samma diameter som det finska 50-pennimyntet. Med hänsyn till att utvecklingen på silvermarknaden medfört att metallvärdet i bl. a. 1-kronemyntet i silverlegering hastigt närmat sig dettas nominella värde har kommittén den 15 januari 1968 föreslagit att myntet, i avvaktan på resultatet av påSOU 1969: 17

gående utredning, skulle tillverkas med en kärna bestående av en legering innehållande cirka 97 % koppar och cirka 3 % nickel. Denna kärna skulle på båda sidor beläggas med kopparnickel av den sammansättning som redan används för valörerna 50, 25 ich 10 öre. Genom att det pläterade materialet möjliggör framställning av mynt med sådana elektriska och magnetiska egenskaper att de kan användas i automater vid sidan av de silverhaltiga mynten uppkommer inga kostnader för ändringar eller utbyten av automater. Alternativet påverkar inte heller andra myntapparater. Till utseendet skiljer sig mynt som tillverkats i detta material, särskilt sedan det blivit möjligt att låta ytskikten täcka även myntens kant, endast obetydligt från mynt i siiverlegering. Kommitténs förslag innebar en minskning av de årliga framställningskostnaderna för 1-kronemynt med cirka 17 milj. kr. Någon lång erfarenhet av sådana mynt, vilka helt nyligen satts i cirkulation, har man ännu inte i Sverige. Som närmare framgår av avsnitt 5.4.4.2 har det pläterade materialet emellertid tillverkningstekniskt vissa nackdelar som gör att det om möjligt bör undvikas för användning på längre sikt. Vidare blir kostnaden för en präglingsfärdig myntplatt relativt hög, cirka 11 öre utan särskild behandling av myntets kant och cirka 18 öre med sådan behandling. Som jämförelse kan nämnas att myntplattar i kopparnickel kostar cirka 8 öre. Det pläterade materialet är emellertid det enda tänkbara alternativet, om man vill undvika kostnader för ombyggnad och utbyte av automater. Då materialet har samma elektriska ledningsförmåga som silverlegeringen, har man vidare möjlighet att via »elektriska» mekanismer skilja på svenska och norska enkronor. Om 1-kronemyntet enligt något av de nu nämnda båda alternativen ges en oförändrad diameter, bör 50-öresmyntet behålla sin nuvarande diameter och 5-kronemyntet ges en diameter av 28 mm. 5-kronemyntet saknas f. n. så gott som helt i cirkulationen. Anledningen härtill tor61

de främst vara att det är för stort. Numera säljs i automater varor som betingar ett relativt högt pris, ofta 5, 6 eller 7 kronor, t. ex. cigarretter, film och livsmedel. Förutom från automathandeln har från flera andra håll framförts önskemål om ett lätthanterligt mynt i högre valör. Genom att slopa 2-kronemyntet skapas utrymme för ett 5kronemynt, som är mindre än den nuvarande tvåkronan, lämpligen som nämnts 28 mm i diameter. Frågan är emellertid om denna reduktion är tillräcklig för att åstadkomma ett 5-kronemynt som blir allmänt gångbart och som kanske helt kan ersätta sedeln i samma valör. Större förutsättningar för att nå detta syfte får man om diametern på myntet minskas till exempelvis 26,5 mm. Detta förutsätter emellertid med hänsyn till de förväxlingsrisker som eljest kan uppkomma, att även diametern på 1-kronemyntet minskas, lämpligen till 22,7 mm. För en minskning av 1-kronemyntet talar också att transporterna av 1-kronemynt är tunga. En minskning av myntets storlek och vikt skulle därför för riksbanken, övriga banker m. fl. innebära lättnader i mynthanteringen. Ett minskat 1-kronemynt skulle innebära att det med lätthet kunde skiljas från övriga nordiska länders mynt av ungefär motsvarande värde, såväl i automater som i övrigt. F. n. är endast en del av varuautomaterna »skyddade» mot norska enkronor, vilket innebär en förlustrisk för automatägarna. Denna kan bli ännu större med ökad resandefrekvens mellan länderna. Om det nämnda pläterade myntet väljs, kan man fortsätta att bygga upp »skyddet» mot norska enkronor med »elektriska» mekanismer, men man kan inte gardera sig mot att t. ex. sådana mynt i andra sammanhang förväxlas och vållar besvär och kostnader för banker m. fl. som sorterar och växlar in mynt. Om diametern på 1-kronemyntet minskas föranleder detta emellertid betydande kostnader. För den egentliga automathandelns del beräknas dessa, som närmare framgår av avsnitt 6.3.2, uppgå till cirka 35 milj. kr. Härtill kommer kostnader för andra områden, t. ex. myntväxlare, automatiska 62

växelgivare, telefonautomater och parkeringsautomater, med cirka 25 milj. kr. Kostnaderna måste emellertid sättas i relation, förutom till den minskade myntningskostnaden, även till det förhållandet att detta alternativ förutsätter en indragning av äldre 1-kronemynt. Härigenom vinner man, att silver för ett uppskattat värde av cirka 100 milj. kr., som nu cirkulerar som mynt, kommer att frigöras för andra ändamål. En sådan indragning är visserligen möjlig men tekniskt besvärligare och kostsammare om 1-kronemyntet görs i oförändrad storlek. Vidare bör beaktas att en minskning av 1-kronemyntet med hänsyn till den ökande automatiseringen efterhand blir allt dyrare att genomföra. Skulle diametern på 1-kronemyntet bestämmas till 22,7 mm, bör diametern på 50öresmyntet bli 19,8 mm i stället för den i kostnadsberäkningarna i avsnitt 6 förutsatta 19,5 mm, då i annat fall storleken pä myntet skulle komma att överensstämma med det nuvarande danska 2-öresmyntet. Om diametern på 1-kronemyntet minskas finns det enligt kommitténs mening inte anledning överväga annan metall för detta än kopparnickel i den sammansättning som redan används i 10-, 25- och 50-öresmynten. Som framhållits i avsnitt 5.4.4.2 föreligger i dagens läge inte något hinder mot att använda silver i 5-kronemyntet, eftersom silvervärdet i en 40-procentig silverlegering skulle uppgå till cirka 1 krona 25 öre om myntets diameter fastställs till 28 mm. Oavsett vilken storlek som väljs på myntet bör emellertid detta - med hänsyn till de instabila prisförhållandena på silvermarknaden och silverlegeringens mindre goda egenskaper som modern myntmetall - inte tillverkas i silverlegering. Av tidigare anförda skäl kan det också anses tveksamt om rent nickel bör användas. Kommittén har därför funnit att myntet lämpligen bör tillverkas i kopparnickel (75 % koppar, 25 % nickel). Denna legering uppfyller enligt kommitténs mening tillräckliga krav på automatsäkerhet. Vad gäller storleken och metallinnehållet för 1-kronemyntet bör erinras om att SOU 1969: 17

i direktiven för den tidigare kommittén angetts, att de svenska mynten bör tydligt skilja sig från andra länders mynt. Samtidigt har emellertid i de senaste direktiven upprepats, att mynt som nu allmänt används i automathandeln inte bör förändras till storlek och vikt utan att mycket vägande skäl kan anföras till stöd för en sådan åtgärd. Dessa krav kan vara oförenliga. Som framgår av det föregående har alla de nämnda tre alternativen för utformningen av 1-kronemyntet sina fördelar och nackdelar. Det är kommitténs huvuduppgift att - i huvudsak med utgångspunkt från de i betänkandet »Ny myntserie» föreslagna valörerna - redovisa kostnadsmässiga och andra konsekvenser av olika alternativ till myntserie. Kommittén vill sammanfatta tänkbara alternativ beträffande 50-öres-, 1-krone- och 5-kronemynten på följande sätt (jämför foton över myntserier i Bilaga 1). Alternativen tas upp i den ordning de nu behandlats. Alt. 1 Valör Diameter Metall

50 öre 22 mm kopparnickel

1 krona 25 mm kopparnickel

5 kronor 28 mm kopparnickel

Framställningskostnaden för ett 1-kronemynt i detta utförande är cirka 10 öre. Alternativet medför ombyggnadskostnader med cirka 3 milj. kr. för de automater som är utrustade med »elektriska» mekanismer. Viktigare är emellertid att man på grund härav inte längre med hjälp av sådana mekanismer kan utskilja norska enkronor, vilket ansetts behövligt särskilt i vissa trakter. Nackdelarna är i övrigt, att diametern även i fortsättningen överensstämmer med det norska 1-kronemyntet och det finska 50-pennimyntet samt att det inte blir något utrymme för en ytterligare minskning av 5-kronemyntet. Alt. 2 Samma som alt. 1 men präglat i pläterat material.

SOU 1969: 17

1-kronemyntet

I detta alternativ blir framställningskostnaden för 1-kronemyntet (med vit kant) cirka 20 öre, dvs. avsevärt lägre än för mynt i silverlegering men cirka dubbelt så hög som om vanligt kopparnickel väljs (se alt. 1). Myntningskostnaden kan minskas genom att man, såsom sker i USA, låter det kopparfärgade kärnmaterialet synas i myntets kant. Genom att myntet har samma elektriska ledningsförmåga som silvermynten behövs inga ombyggnader eller utbyten av automater, och norska enkronor kan på samma sätt som nu utskiljas genom »elektriska» mekanismer. Nackdelarna är främst att tillverkningen av myntet är relativt komplicerad och att myntverket är hänvisat till ett fåtal underleverantörer. Vidare kvarstår olägenheten med överensstämmelsen i diameter med det norska 1-kronemyntet och det finska 50-pennimyntet, vilket kan leda till förväxlingar och till förluster för de automater som inte är utrustade med nyssnämnda slag av mekanismer. Slutligen ger alternativet inte utrymme för en ytterligare minskning av 5-kronemyntet. Enkronor i detta utförande har nyligen, på förslag av kommittén och i avvaktan på resultatet av kommitténs arbete, släppts ut i cirkulation. I detta alternativ uppkommer inga kostnader för ombyggnad och utbyte av myntopererade apparater. Alt. 3 Valör Diameter Metall

50 öre 19,8 mm kopparnickel

1 krona 22,7 mm kopparnickel

5 kronor 26,5 mm kopparnickel

Alternativet innebär, att utrymme skapas för ett lätthanterligt 5-kronemynt som har goda förutsättningar att allmänt användas. Vidare kan 1-kronemyntet (2,3 mm mindre än det nuvarande) med lätthet skiljas från andra nordiska länders mynt, såväl i automater som i övrigt. Kostnaderna för ombyggnad eller utbyte av olika myntopererade apparater kan i detta alternativ be-

räknas f. n. uppgå till cirka 60 milj. kr. En indragning av äldre 1-kronemynt i silver uppskattas ge staten en inkomst av närmare 100 milj. kr. Om en sådan reform genomförs senare blir kostnaderna större på grund av den ökande automatiseringen. På längre sikt kommer myntningskostnaderna att minskas. Kommittén konstaterar sammanfattningsvis, att det inte finns någon lösning på 1kroneproblemet som är tillfredsställande på längre sikt men inte ger väsentliga övergångssvårigheter och -kostnader. Alt. 1 innebär måttliga anpassningskostnader men att 1-kronemyntet endast i fråga om prägeln går att skilja från det norska 1kronemyntet. Kommittén anser sig därför inte kunna förorda detta alternativ. Av de båda övriga alternativen är alt. 2 mycket tilltalande från den synpunkten att det inte fordrar några ombyggnader av automater o. d. Som förut nämnts är det pläterade materialet dock dyrbart i jämförelse med mera traditionella oädla myntmaterial. Med hänsyn till vad förut sagts om de tillverkningstekniska svårigheterna när det gäller detta material bör vidare framhållas att produktionen av pläterade 1-kronemynt i vissa situationer kan bli svår att uppehålla, särskilt om mynten även fortsättningsvis skall förses med vit kant. Alt. 3 är, av skäl som förut anförts, mycket tilltalande för användning på längre sikt. Övergångsproblemen för detta alternativ är emellertid så betydande, främst tekniskt och praktiskt, att kommittén, med hänsyn också till vad som anförts i kommitténs direktiv, anser sig böra avstå från att förorda detta alternativ. Kommittén föreslår därför att man genomför alt. 2, dvs. ett pläterat 1-kronemynt i samma storlek som det nuvarande. Härvid förutsätts dock att ett mynt med vit kant inte alltid utgör en nödvändighet. Om förhållandena inom automathandeln i en framtid blir sådana att 1-kronemyntets betydelse som automatmynt minskar, bl. a. på grund av det nya 5-kronemyntets tillkomst, bör frågan om främst annat material i 1-kronan tas upp till förnyat övervägande. 64

8 Övergången till ny myntserie

Vid ändringar i myntserien måste man söka undvika förväxlingar mellan nya mynt och mynt som skall upphöra att vara lagligt betalningsmedel. Problemen under övergångstiden sammanhänger dock till största delen med den omfattande maskinella behandlingen av mynt. Automatiska växelgivare måste exempelvis byggas om, eftersom de är konstruerade för den nuvarande myntserien och inte kan förses med exempelvis 5-öresmynt av olika storlek. Tillverkarnas möjligheter att snabbt bygga om apparaterna för nya mynt får därvid betydelse när det gäller att minska de olägenheter som kan uppkomma bl. a. för snabbköpsbutikernas del under övergångstiden. I detta sammanhang bör också framhållas angelägenheten av att det på ett tidigt stadium av övergångstiden finns tillräckliga mängder mynt i marknaden för att tillgodose tidigt ombyggda apparater. När det gäller manuella myntväxlare samt myntsorterings- och mynträkningsmaskiner, i vilka samtliga nu cirkulerande mynt behandlas, är problemet i viss mån detsamma som beträffande växelgivarna. Under den period av övergångstiden då gamla och nya mynt i samma valör kommer att cirkulera samtidigt uppstår oundvikligen vissa svårigheter. I vissa maskinella utrustningar för mynt används endast ett fåtal myntvalörer. De flesta varuautomater kommer exempelvis endast att påverkas av en eventuell minskSOU 1969: 17 5—914023

ning av 1-kronemyntet. En stegvis genomförd ändring av myntserien i enlighet med förslaget i avsnitt 7 bör lämpligen inledas med att 2-öres- samt 2kronemynten liksom de nuvarande 5-kronemynten, efter en tid av sex månader från det att beslutet om ändringen trätt i kraft, förklaras inte längre vara lagligt betalningsmedel. Ett slopande av nämnda mynt kommer inte att medföra några olägenheter för innehavare av varuautomater. Däremot måste automatiska växelgivare byggas om. Att 2-öresmyntet är indraget utgör en förutsättning för att det föreslagna 5-öresmyntet skall kunna sättas i omlopp, då i annat fall förväxlingar kan ske. Antalet cirkulerande 2- och 5-kronemynt är mycket begränsat, och en indragning av dessa kommer därför att få obetydliga konsekvenser. Särskilt för automathandelns del är det angeläget att ett nytt 5-kronemynt så snabbt som möjligt kommer i omlopp. Det nya 5-kronemyntet bör med hänsyn härtill släppas ut omedelbart efter lagens ikraftträdande. När de nuvarande 2-öres - samt 2- och 5kronemynten upphört att vara lagligt betalningsmedel bör gamla 5-öresmynt lösas in samtidigt med att nya mynt i denna valör sätts i cirkulation. Förslagsvis sju månader senare bör det gamla 5-öresmyntet förklaras inte längre vara lagligt betalningsmedel.

Övergången till den av kommittén förordade myntserien skulle med hänsyn till det anförda lämpligen kunna ske enligt följande program. 1. 1970: Riksdagsbeslut 2. 1/1 1971: Ny myntlag träder i kraft. Prägling och utväxling av nuvarande 2öringar samt 2- och 5-kronor upphör. Utväxling av nya 5-kronor påbörjas. 3. 1/7 1971: Nuvarande 2-öringar samt 2- och 5-kronor upphör att vara lagligt betalningsmedel. Utväxling av nuvarande 5-öringar upphör, och utväxling av nya 5-öringar påbörjas. 4. 1/2 1972: Nuvarande 5-öringar upphör att vara lagligt betalningsmedel. Oavsett vilka förändringar som vidtas i myntserien synes det kommittén lämpligt att genom upplysningskampanjer i massmedia underlätta ett snabbt indragande av sådana mynt som fortsättningsvis inte skall vara lagligt betalningsmedel.

66 SOU 1969: 17

9 Ersättningsfrågan

Frågan om ersättning bör utgå till dem som åsamkas kostnader genom en myntreform har berörts i kommitténs direktiv, där departementschefen funnit sig »inte redan nu helt utesluta möjligheten av att ersättning av allmänna medel skall kunna utgå under särskilda omständigheter». Det har uppdragits åt kommittén att överväga vilka särskilda omständigheter som bör kunna föranleda ersättning och utforma regler härför. Det har även förutsatts att kommittén särskilt anger kostnaderna för en ev. ersättningsprocedur och att kommittén vid kostnadsfrågans bedömande drar nytta av erfarenheter som gjorts i andra länder. Vid de förändringar i myntserien som under senare år beslutats i Schweiz och Holland har, enligt vad kommittén erfarit, ersättning över huvud taget inte ifrågasatts. I England har regeringen föreslagit att ersättning i anledning av decimalsystemets införande inte under några omständigheter skall utbetalas. Vid den genomgripande myntreform som genomförts i Australien har viss ersättning dock utgått till innehavare av olika myntapparater. Det av kommittén förordade 1-kronemyntet medför inga som helst kostnader för ombyggnader eller utbyten av maskinell utrustning. Däremot innebär ett slopande av 2-öresmyntet och en minskning av 5-öresmyntets storlek att främst automatiska växelgivare måste byggas om eller bytas ut. SOU 1969: 17

När man skall ta ställning till frågan om ersättning bör utgå för kostnader som orsakas av en myntreform kan till en början erinras om att staten inte har någon rättslig skyldighet att ersätta sådana kostnader. Den omständigheten att enskilda inrättat sig efter rådande myntsystem och investerat i maskinell myntutrustning kan inte medföra att staten garanterar att mynten för all framtid skall förbli desamma. Frågan om eventuell ersättning till enskilda innehavare av myntapparater är alltså en skälighetsfråga. De ekonomiska verkningarna av ombyggnader eller utbyten av växelgivare synes i inte ringa grad kunna begränsas genom möjligheterna att göra vid taxering avdragsgilla avskrivningar. Vid ett utbyte av befintliga växelgivare mot nya kan inte bortses från att gällande skattemässiga avskrivningsregler kan komma att avsevärt minska de negativa följderna för apparatinnehavarna. Vad beträffar annan utrustning för maskinell behandling av mynt som kommer att behöva ändras eller ersättas på grund av de föreslagna ändringarna i myntserien är det huvudsakligen fråga om sådana artiklar som bör uppfattas som förbrukningsmateriel. Då med hänsyn till det anförda några särskilda ersättningsgrundande omständigheter inte kan anses föreligga förordar kommittén att myntreformen genomförs utan 67

att ersättning av allmänna medel utgår. Ett försök att rättvist fördela ersättningar bland innehavare av sådana apparater som påverkas av reformen skulle för övrigt också möta administrativa svårigheter som inte står i rimligt förhållande till uppgiften.

68 SOU 1969: 17

10 Specialmotivering till författningsförslagen

10.1 Inledning Det svenska penningväsendet är i princip alltjämt baserat på guldmyntfotsystemet. Sedlar och mynt skall sålunda stå i viss värderelation till guldet. Principen finns intagen i regeringsformen. Där föreskrivs i 72 § att riksbanken är skyldig att vid anfordran lösa in utgivna sedlar med guld efter deras lydelse, om inte Kungl. Maj:t och riksdagen i viss ordning medger undantag från denna skyldighet. Principen om guldmyntfot kommer också till uttryck i 1 § myntlagen där det föreskrivs att guld skall ensamt vara värdemätare i riket och utgöra grunden för myntväsendet. I 4 § myntlagen bestäms värderelationen mellan kronan och guldet. Av ett kg fint guld skall myntas 496 femkronestycken, 248 tiokronestycken eller 124 tjugokronestycken. Detta innebär att ett kg guld skall svara mot mynt till ett namnvärde av 2 480 kr. Medan sålunda gällande lagstiftning alltjämt ger uttryck för guldmyntfotens princip är det faktiska förhållandet, att guldmyntfoten i realiteten varit upphävd i Sverige från år 1931. Sedan nämnda år har nämligen stadgandet i 72 § regeringsformen successivt suspenderats genom varandra avlösande provisoriska lagar. Förslag om definitivt slopande av guldmyntfoten har lagts fram av två utredningar. I ett betänkande om riksbankens sedelutgivningsrätt och därmed sammanhängande frågor (SOU 1955:43) föreslogs bl. a. att SOU 1969: 17

riksbankens skyldighet att lösa in bankens sedlar mot guld skulle upphävas och att 72 § R F skulle ändras i enlighet därmed. Betänkandet blev efter remissbehandling föremål för överarbetning inom riksbanken. Detta arbete har emellertid av olika skäl ännu inte slutförts (jfr prop. 1965: 72 s. 6 f). Även författningsutredningen har föreslagit att grundlagstadgandet om guldmyntfot skall upphävas (SOU 1963: 16-19). Att den klassiska guldmyntfoten med sedlar inlösbara mot guldmynt skulle komma att internationellt återupptas är inte troligt. Visserligen har i den internationella monetära diskussionen under senare år framträtt förespråkare för en fastare anknytning till guldet på så sätt att centralbankerna skulle för andra centralbankers räkning upprätthålla sina valutors konvertibilitet mot guld. Men tanken att man åter skulle få en intern betalningsmedelscirkulation bestående av mot varandra fritt utbytbara sedlar och guldmynt har veterligen inte haft någon seriös förespråkare. Det ankommer inte på kommittén att ta ställning till dessa frågor och härmed sammanhängande penningpolitiska problem. Vid utformningen av ny myntläg har kommittén emellertid ställts inför det mera begränsade författningstekniska problemet hur man skall förfara med de bestämmelser i gällande myntlag som återspeglar principen om guldmyntfot, främst 1 och 4 §§. Kommittén har diskuterat olika lösningar. Ett sätt vore att flytta över dessa bestämmelser 69

oförändrade till en ny myntlag, ett annat att utforma en ny myntlag icnsad från bestämmelser om guldmynt och låta nuvarande myntlag fortfara att gälla i de delar som behandlar frågor om guldmyntfot och guMmynt. Mot dessa lösningar talar emellertid att myntlagens värderelation mellan kronan och guldet i dagens läge är helt verklighetsfrämmande. Som framgår av det tidigare sagda skall ett kg fint guld enligt myntlagen svara mot 2 480 kr. Priset på guld är emellertid f.n. drygt 5 821 kr. räknat efter den paritetskurs mellan kronan och US-dollarn, som Sverige anmält till Internationella valutafonden (5,17321 kr.), och priset på monetärt guld 35 dollar per troy ounce. Kronans internationella köpkraft skulle alltså behöva mer än fördubblas för att svara mot den i myntlagen föreskrivna pariteten. Det är därför inte realistiskt att räkna med att guldmynt med det guldinnehåll som bestäms i gällande myntlag någonsin kommer att präglas. I det teoretiska fallet att riksbanken enligt 72 § regeringsformen åter blir skyldig att lösa in sina sedlar med guld blir det nödvändigt - oavsett vilken av de här diskuterade författningstekniska lösningarna man än väljer - att stifta ny lag om guldmynt och om kronans guldparitet. Att med utgångspunkt från den svenska valutans guldparitet (5 821 kr ./kg) nu beräkna guldinnehållet i och fastställa nya kronmynt i guld förefaller helt meningslöst. På grundval av dessa överväganden har kommittén stannat för att föreslå att bestämmelserna om guldmyntfot och guldmynt mönstras ut ur myntlagstiftningen men erinrar om att denna kan kompletteras om så skulle bli nödvändigt.

10.2 Lag om rikets mynt 1 §•

Denna paragraf, som inte har någon direkt förebild i nu gällande myntlag, motsvaras delvis av den tidigare nämnda bestämmelsen i 79 § regeringsformen om att Kungl. Maj:t ensam beslutar om prägling

av mynt och bestämmer myntens utseende. I detta sammanhang bör erinras om att författningsutredningen i sitt förslag till ny regeringsform låtit denna bestämmelse utgå (SOU 1963: 16-19). Den av kommittén föreslagna paragrafen motsvaras också, i vart fall enligt ordalydelsen, till viss del av 10 § i nu gällande myntlag, som föreskriver att skiljemynt inte får tillverkas och präglas inom landet för enskildas räkning. Denna bestämmelse hör intimt samman med guldmyntfotsystemet. I 9 § myntlagen föreskrivs nämligen att var och en som lämnar in guld till myntverket har rätt att mot betalning av myntningskostnaden få detta myntat i tjugo- eller tiokronestycken. Femkronestycken däremot myntas enligt paragrafen endast för statsverkets och riksbankens räkning. Bestämmelsen i 10 § myntlagen är därför närmast att betrakta som en kompletterande upplysning om skiljemynt med anledning av bestämmelserna om huvudmynt i 9 § myntlagen. Kommittén har ansett att i myntlagen lämpligen bör tas in en bestämmelse av innehåll att endast Kungl. Maj:t får låta tillverka och utge mynt och att endast sådana mynt skall vara lagligt betalningsmedel. Härigenom får man i myntlagen klart definierat vad som avses med begreppet mynt, något som kan vara av värde då det gäller exempelvis att dra gränsen mellan mynt och andra myntliknande föremål som poletter, spelmarker och liknande. Om paragrafen utformas på det sätt som kommittén föreslagit uppnås också viss överensstämmelse med vad som gäller i fråga om sedlar. I 72 § RF föreskrivs nämligen att endast riskbanken har rätt utge sedlar »som för mynt i riket må erkännas». Denna bestämmelse innebär visserligen inte i och för sig förbud för andra banker att utge sedlar utan endast att inga andra sedlar än riksbankens är att anse som lagligt betalningsmedel, som man är skyldig att ta emot. Först genom 1 § lagen den 12 maj 1897, nr 28, med vissa bestämmelser om riksbankens sedelutgivningsrätt, så ock angående forum för riksbanken, förklarades att riksbanken ensam är berättigad att utge sedSOU 1969: 17

lar 1 . En hänvisning till denna bestämmelse finns i 2 § lagen den 30 juni 1934, nr 437, för Sveriges riksbank. I 2 § instruktionen den 3 december 1965 (nr 704) för mynt- och justeringsverket föreskrivs att verket har till uppgift bl. a. att tillverka rikets mynt och skiljemynt. Med stöd av denna bestämmelse och sedan myntningslov meddelats av Kungl. Maj:t framställer verket de mynt som behövs för den allmänna omsättningen. Under senare år har myntverket anlitat underleverantörer för tillverkning av s.k. myntplattar eller rondeller (halvfabrikat till mynt) som präglats till mynt av verket. Utformningen av 1 § i lagförslaget är inte avsedd att hindra ett sådant förfarande. Inte heller bör paragrafen lägga hinder i vägen för verket att - om dess tillverkningskapacitet inte skulle förslå - anlita exempelvis annat lands myntverk för prägling av svenska mynt. Utomlands är det förhållandevis vanligt att myntningen helt eller delvis uppdras åt främmande myntverk. I nu gällande myntlag betecknas guldmynt som huvudmynt och övriga mynt som skiljemynt. Eftersom enligt förslaget några bestämmelser om guldmynt inte tas in i lagtexten är det inte nödvändigt att i fortsättningen använda denna beteckning. I lagen talas därför endast om mynt. Den vanligaste formen för penningprestation är att gäldenären lämnar över sedlar eller mynt. Riksbankens sedlar är, som tidigare nämnts, lagligt betalningsmedel. Detta innebär att en borgenär inte kan vägra mottaga dem som betalning ens om de lämnas i stor omfattning i små valörer. När det gäller mynt kan däremot annan borgenär än staten vägra att mottaga mindre mynt i alltför stora kvantiteter. Enligt myntlagen är man inte skyldig att ta emot högre belopp än femtio kronor i femkronestycken, tjugo kronor i två- och enkronestycken, fem kronor i mindre silvermynt eller kopparnickelmynt, en krona i bronsmynt och en krona i järnmynt. Denna begränsning i skyldigheten att mottaga skiljemynt har troligen sin grund i att skiljemynten ursprungligen hade ett lägre metallvärde i förhållande till SOU 1969: 17

sin valör än guldmynten och att skiljemynten därför betraktades som en sämre form av betalningsmedel. Principen att myntens namnvärde på visst sätt skall motsvaras av deras metallinnehåll har sedan länge övergetts. Med hänsyn härtill och då några olägenheter i fråga om betalning med sedlar i mindre valörer inte hörts av har kommittén ansett att anledning saknas att behålla begränsningsregler för betalning med mynt.

2 §.

Bortsett från redaktionella ändringar stämmer denna paragraf överens med 3 § gällande myntlag.

3 §•

Paragrafen, som närmast svarar mot 6 § i nu gällande myntlag, innehåller en uppräkning av de mynt som skall finnas. F. n. gäller att prägling av vissa skiljemynt - femkronemynt av silver, kopparnickelmynt och järnmynt - förutsätter särskilt av Kungl. Maj:t meddelat beslut. Förklaringen till att kopparnickel- och järnmynt i gällande lag är kringgärdade med en särskild beslutsordning är den - som tidigare nämnts - numera övergivna föreställningen att myntens namnvärde skulle motsvaras av deras metallvärde. Kopparnickel- och järnmynt är enligt gällande myntlag alternativa i förhållande till de mer värdefulla silver- och bronsmynten. Numera tillverkas de mynt - 2 kronor, 1 krona, 50 öre, 25 öre och 10 öre - som tidigare präglades av silverlegeringar, i kopparnickel. Kommitténs förslag innebär ingen ändring av detta förhållande. Enligt 3 § instruktionen för mynt- och justeringsverket åligger det verket att upprätta och un1 Jämför också förbudet för bankinstitut att utge tryckta och graverade sedlar, 66 § lagen den 31 mars 1955 (nr 183) om bankrörelse, 35 § lagen den 31 juni 1955 (nr 416) om sparbanker och 42 a § lagen den 25 maj 1956 (nr 216) om jordbrukskasserörelsen.

derställa Kungl. Maj:t förslag till myntning av skiljemynt. På grundval av detta förslag meddelar Kungl. Maj:t myntningslov. Kommittén anser det helt betryggande om beslutsprocessen regleras i instruktionen för myntverket och har därför inte ansett att regler om beslutsordningen dessutom skall tas in i myntlagen.

4 §.

Enligt denna paragraf skall Kungl. Maj:t bestämma om myntens metallinnehåll och utförande. F. n. ges de viktigaste föreskrifterna om skiljemyntens sammansättning direkt i myntlagen (5, 6 och 7 §§), men vissa detaljbestämmelser skall Kungl. Maj:t meddela (11 § första stycket). Myntens utförande, dvs. diameter, prägel, inskrift, rand och vad som hör till myntens utseende, ankommer det redan enligt gällande rätt på Kungl. Maj:t att bestämma (11 § andra stycket myntlagen). Mot förslaget att Kungl. Maj:t ensam skall få bestämma om myntens metallinnehåll talar visserligen föreskriften i 79 § RF om att någon ändring i rikets mynt till skrot (myntets bruttovikt) eller korn (nettovikt i ädelmetall) inte får ske utan riksdagens hörande. Denna bestämmelse vilar emellertid på den tidigare nämnda principen att myntens metallinnehåll skall vara relaterat till deras namnvärde. Denna princip är som tidigare utvecklats sedan länge övergiven och numera anses valet av myntmetall kunna grundas på enbart tekniska, estetiska och praktiska skäl. I sammanhanget kan också nämnas att den nyss återgivna bestämmelsen i regeringsformen inte i någon form återfinns i författningsutredningens förslag till ny regeringsform (SOU 1963: 16-19). Med hänsyn till det sagda har kommittén ansett att Kungl. Maj:t i fortsättningen bör ensam få bestämma hur mynten skall se ut. Kommittén, som i avsnitt 7 tagit ställning till den närmare utformningen av mynten, har utarbetat förslag till kungörelser i ämnet. Dessa kommenteras i korthet längre fram (avsnitt 10.3).

5 §. I förevarande paragraf ges föreskrifter om att mynt som utsatts för visst slitage eller åverkan inte längre är att betrakta som lagligt betalningsmedel. Bestämmelser av motsvarande innehåll finns också i gällande myntlag men dessa är betydligt me* detaljerade än den här föreslagna paragrafen. I fråga om nötta mynt gäller att de upphör att vara lagligt betalningsmedel i förhållande till var och en när myntets prägel inte längre kan med säkerhet skönjas och i förhållande till alla utom statens kassor när prägeln blivit otydlig (14 § andra stycket). Mynt som vanställts ellel skadats förlorar också sin egenskap av lagligt betalningsmedel men de kan lösas in till sitt fulla värde under förutsättning för det första att skadan inte orsakat »någon avsevärd förminskning av myntets vikt», för det andra att den som vill lösa in myntet tagit emot det i god tro och därvid inte åsidosatt vanlig försiktighet och för det tredje att det inte finns anledning till antagande att han själv åstadkommit skadan (13 §). Mynt som inte längre är lagligt betalningsmedel mot var och en samt silvermynt som förlorat 4 % eller mer av sin ursprungliga vikt får inte, sedan de kommit in till någon av statens kassor, på nytt sättas i omlopp (15 §). Också de bestämmelser i myntlagen som här i korthet redogjorts för vilar som synes delvis på principen att myntens värde är beroende av deras metallinnehåll. När denna princip övergetts bör frågan om när mynt genom förslitning eller liknande skall förlora sin egenskap av lagligt betalningsmedel kunna bedömas från praktiska utgångspunkter. Kommittén har ansett det klart att sådana mynt, som är så slitna att man inte tydligt kan se att det är ett mynt, bör diskvalificeras som lagligt betalningsmedel. Så slitna mynt kommer med säkerhet att bli mycket sällsynta. Nästan hela den myntserie kommittén föreslagit kommer att präglas av kopparnickel som är en betydligt slitstarkare legering än det myntsilver som tidigare använts. Vidare kan man förutsätta att bankSOU 1969: 17

instituten och riksbanken liksom f. n. kommer att ur myntcirkulationen fortlöpande gallra bort mynt som börjar se slitna ut. Kommittén har också ansett att mynt som vanställts eller skadats bör frånkännas verkan av lagligt betalningsmedel. En regel av detta innehåll kan, när det blir allmänt bekant att man inte är skyldig att ta emot skadade mynt, väntas bidra till att hindra meningslös åverkan. Kommittén har tagit för givet att myntverket i enlighet med sin nuvarande praxis också i framtiden kommer att lösa in mynt som till följd av olyckshändelse, brand eller liknande blivit obrukbara. Övergångsbestämmelser I övergångsbestämmelserna ges särskilda regler för övergången från den gamla myntlagen till den nya. I punkten 2 förklaras den gamla myntlagen och vissa författningar som knyter an till denna upphävda. Undantag görs dock för vissa bestämmelser som anges i punkterna 3-6. Dessa punkter behandlas i det följande. Vissa av de författningar som föreslås upphävda föranleder några korta kommentarer. Enligt kungörelserna den 30 december 1893 (nr 112 s. 2) och den 22 november 1895 (nr 98) angående sätt och tid för inlösen av vanställda eller skadade svenska myntstycken av silver eller brons m. m. skall myntdirektören avgöra om mynten skall lösas in till fulla prägelvärdet eller efter metallvärdet. Vidare föreskrivs att mynt som enligt bestämmelse i myntlagen inte får sättas i omlopp bör samlas ihop för att periodvis lämnas över till myntverket för inlösen. Kungörelsen innehåller också en bestämmelse om att en förlust som uppstår genom inlösen till namnvärdet av nött svenskt guldmynt eller av vanställt, skadat eller nött svenskt skiljemynt tills vidare skall betalas av myntverket och redovisas i dess räkenskaper. Med den utformning som 5 § i lagförslaget fått och då några regler om slitna guldmynt inte längre är nödvändiga kan båda dessa kungörelser upphävas. Kungörelsen den 31 december 1908 (nr SOU 1969: 17

171) angående myntväxling knyter an till 16 § gamla myntlagen. I denna paragraf föreskrivs att var och en har rätt att i riksbankens huvudkontor samt i vissa av bankens avdelningskontor få både skiljemynt och guldmynt växlade. I kungörelsen utsträcks allmänhetens rätt till myntväxling att avse riksbankens samtliga kontor. Vidare föreskrivs att var och en har rätt att mot guldmynt eller sedlar växla till sig skiljemynt av silver eller brons. Enligt kungörelsen den 14 augusti 1914 (nr 136) angående utväxling i riksbanken av skiljemynt av silver eller brons har fullmäktige i riksbanken rätt att tills vidare bestämma i vilken omfattning utväxling av skiljemynt av silver eller brons skall äga rum i riksbanken. Vidare föreskrivs att riksbanksfullmäktige skall meddela närmare föreskrifter om ordningen och villkoren för myntväxling i riksbanken. Kommittén anser att båda de kungörelser för vilka nu redogjorts liksom bestämmelserna i 16 § gamla myntlagen kan utgå ur lagstiftningen. Det förefaller naturligt att riksbanken utan särskilda lagbestämmelser skall verkställa den myntväxling som allmänheten skäligen kan påfordra. De bestämmelser om ordningen och villkoren för myntväxling i riksbanken som kan behövas bör riksbanksfullmäktige utan särskilt lagstadgande kunna utfärda. Övriga lagar och författningar som föreslås upphävda föranleder inga särskilda anmärkningar. I punkten 3 av övergångsbestämmelserna föreskrivs att äldre regler i fråga om omräkning av äldre myntsorter fortfarande skall gälla. Härmed åsyftas 3 § lagen den 30 maj 1873 (nr 31 s. 7) om övergången till det nya myntsystemet. I denna paragraf föreskrivs i huvudsak att när en förbindelse som lyder på äldre myntsorter skall infrias med nytt mynt en krona skall räknas lika med en riksdaler riksmynt. Normalt ges vid övergången till ny myntenhet en i lag fastställd omräkningsregel som sedan automatiskt kan tillämpas. Om så inte sker kan svårigheter uppkomma som i sista hand fåi lösas genom en omräkning efter de faktiska värderelationerna vid övergången mellan de

båda systemen. Vid 1873 års myntreform gavs emellertid som framgår av det sagda en omräkningsregel. Denna bör, för att bevara kontinuiteten med äldre myntsystem, lämpligen fortfara att gälla. Punkten 4 innehåller en regel om att bestämmelserna i den gamla myntlagen om guldmynt fortfarande skall tillämpas i det fall att kronor i guld används som beräkningsgrund i annan lagstiftning. Så är ännu förhållandet i sjölagen (122 §) och i 1936 års konossementslag (4 § 5 mom.). Syftet med denna guldberäkning har varit att tillgodose önskemålet om fasthet beräffande olika valutors värde i förhållande till varandra. Tidigare förekom också i luftfartslagen (9 kap. 22 och 33 §§) begreppet kronor i guld vid angivande av vissa ansvarighetsbelopp. Lagen ändrades dock på denna punkt år 1960 (prop. 1960: 34, 1LU19, Rskr 130, SFS 69) bl. a. på grund av att det ansågs oegentligt att i en lagstiftning som avser också inrikes luftbefordran använda en värdeenhet som inte utgör gångbar valuta inom landet. Ansvarighetsbeloppen uttrycktes i stället i kronor, och det anmärks i lagen att man vid framräknandet av beloppen använt den kurs som Sverige anmält till Internationella valutafonden och att, om denna kurs ändras, den ändrade kursen skall tillämpas (9 kap. 22 §). Det är sannolikt att man vid den pågående revisionen av sjölagsstiftningen kommer att arbeta om de bestämmelser, som knyter an till uttrycket kronor i guld, efter mönster av 255 § sjölagen, där Poincaré-francs används som beräkningsgrund. Också i vanliga avtal kan en penningförpliktelse uttryckas i en viss mängd guld. Som mått kan då användas exempelvis sådana kronor i guld som avses i den gamla myntlagen. Ett sådant avtal sägs innehålla en guldvärdeklausul. Kommittén har inte ansett sig böra föreslå någon omräkningsregel för guldvärdeklausuler. Tolkningen av guldvärdeklausuler i privaträttsliga avtal bör vid tvister liksom hittills ankomma på domstolarna. I punkten 5 ges vissa bestämmelser i fråga om de mynt som skall dras in. För dessa

bestämmelser har redan redogjorts i avsnitt 8. Punkten 6 slutligen tar sikte på att 1, 10-, 25- och 50-öresmynten samt 1 -kronemynten skall fortfara att vara lagligt betalningsmedel också om de präglats med stöd av den gamla myntlagen. Givetvis skall också huvudmynten enligt den gamla myntlagen i fortsättningen bedömas som lagligt betalningsmedel.

103 Kungörelser om myntens håll, storlek och prägel

metallinne-

Kommittén har, som framgått av förslaget till ny myntlag, ansett att det bör ankomma på Kungl. Maj:t att bestämma om myntens metallinnehåll, storlek och prägel. Bestämmelserna härom bör av praktiska skäl delas upp på två kungörelser, en om myntens metallinnehåll och storlek som kan väntas bli oförändrad under förhållandevis lång tid samt en om myntens prägel som kan bli föremål för ändringar från tid till annan. De kungörelser som utarbetats innehåller inga bestämmelser om mynt i valören 10 kronor. Detta mynt, som är avsett att vara ett gåvo- eller minnesmynt, bör enligt kommitténs mening kunna allt efter omständigheterna tillverkas i olika storlekar och utföranden. Tänkbart är också att olika sådana mynt kan komma att sättas i omlopp samtidigt. Det är därför inte lämpligt att nu föreslå bestämmelser om detta mynt. Kungörelserna föranleder i övrigt följande anmärkningar. I 3 § kungörelsen om mynts metall innehåll och storlek ges en bestämmelse om vilken precision som skall iakttas vid tillverkningen i fråga om myntens vikt. Den snävt tilltagna viktgränsen är föranledd dels av att man därigenom åstadkommer möjligheter till viss intern kontroll i myntverket, dels av önskemål från tillverkare av myntopererade maskiner att veta vilka variationer som kan finnas i fråga om myntens vikt. Till kungörelsen har fogats en övergångsbestämmelse av innehåll att femöresmynt enligt äldre bestämmelser får tillverkas till utgången av juni 1971, dvs. den tidpunkt då de nya femöresmynten kommer SOU 1969: 17

att sättas i omlopp och indragningen av de äldre femöresmynten påbörjas. Det har nämligen inte ansetts lämpligt att utesluta möjligheten av att prägla nuvarande femöresmynt även efter utgången av år 1970. T kungörelsen om mynts prägel har det föreslagna femkronemyntets utseende inte beskrivits. Anledningen härtill är att detta mynt enligt kommitténs mening bör förses med en helt ny och särskiljande prägel. Detta kan åstadkommas exempelvis genom att valörbeteckningen på myntet görs tydligt framträdande. Då det nya femkronemyntet skall framställas av en mindre värdefull metall är det vidare angeläget att prägeln utförs så att myntet i möjligaste mån skyddas för efterbildningar. Det bör ankomma på myntverket att utarbeta förslag till den närmare utformningen av prägeln. Beträffande övriga valörer föreslås ingen annan ändring i fråga om myntens prägel än den som föranleds av minskningen av 5-öresmyntet.

SOU 1969: 17

11 Den nordiska myntkonventionen

Ar 1873 slöts en myntkonvention mellan Sverige och Danmark. I konventionen slogs fast att guld skulle utgöra grunden för ett gemensamt myntsystem samt att silver och sämre metaller skulle användas till skiljemynt. Bortsett från vissa gemensamma bestämmelser om myntens prägel föreskrevs att prägeln skulle fastställas av det land, för vars räkning mynten tillverkades. Mynt tillverkade i enlighet med konventionens bestämmelser skulle vara lagligt betalningsmedel i båda länderna efter åsätt värde, oberoende av i vilket land de tillverkats. En förutsättning härför var dock att mynten inte blivit vanställda eller skadade. Vidare föreskrevs, att all utmyntning skulle ske vid resp. länders myntverk. Utmyntning kunde vidare inte verkställas av enskilda eller överlåtas åt enskilda genom förpaktning eller på annat sätt. Ländernas finansförvaltningar skulle vidare underrätta varandra om alla lagar, förordningar och bestämmelser om mynt som kunde komma att utfärdas. Likaså skulle finansförvaltningarna lämna varandra en berättelse om den årliga utmyntningen av nya mynt och om indragning och nedsmältning av gamla mynt. År 1876 utsträcktes bestämmelserna i myntkonventionen att gälla också Norge. Tillägg till den ursprungliga konventionen har sedermera gjorts vid olika tidpunkter. År 1881 tillkom en tilläggsartikel om 76

guldmynt. Bestämmelser om skiljemynt av järn och av kopparnickel infördes år 1917 resp. år 1920. År 1924 slutligen tillkom den senaste tilläggsartikeln. I denna föreskrivs, att varje lands finansförvaltning kan utan hinder av bestämmelserna i myntkonventionen med senare tilläggsartiklar låta tillverka skiljemynt för sin räkning. Dessa mynt skall vara lagliga betalningsmedel endast inom det land för vars räkning det tillverkats. Bestämmelser om det värde på vilket sådana mynt skall lyda liksom om dessas metalliska sammansättning, vikt, form och prägel skall meddelas av det land för vars räkning mynten tillverkas. Mynten skall dock genom sitt utseende tydligt skilja sig från de mynt som tidigare tillverkats i enlighet med konventionens bestämmelser. I anslutning härtill har i tilläggsartikeln föreskrivits, att mynt som tillverkats i enlighet med konventionens föreskrifter men som genom hålslagning eller på annat lika tydligt sätt fått ett utseende, som skiljer sig från det ursprungliga, skall anses som sådant mynt som är lagligt betalningsmedel endast inom varje särskilt land. Det ankommer vidare på ländernas finansförvaltningar att underrätta varandra om alla lagar, förordningar och bestämmelser som kan komma att utfärdas beträffande skiljemynt. Förslag till sådana mynt skall också översändas. Genom lagen den 11 april 1924 (nr 68) angående upphävande av danska och norska SOU 1969: 17

skiljemynts giltighet som lagligt betalningsmedel i Sverige och lagen den 11 april 1947 (nr 124) om upphävande av andra stycket nyssnämnda lag den 11 april 1924 (nr 68) har danska och norska skiljemynt, tillverkade i enlighet med myntkonventionen och tilläggsartiklarna till denna den 22 februari 1917 och den 11 maj 1920, upphört att vara lagligt betalningsmedel i Sverige. Ingen är därför skyldig att här i landet mottaga sådana mynt i betalning. Föreskrifterna om ländernas skyldighet att underrätta varandra om olika åtgärder på myntområdet kan numera sägas vara den enda återstående, praktiskt betydelsefulla bestämmelsen i myntkonventionen. Denna bestämmelse har emellertid, enligt vad som framkommit vid överläggningar med representanter för vederbörande danska och norska myndigheter, inte blivit konsekvent iakttagen. Men det har vid dessa överläggningar också framgått, att det numera finns ett bestämt gemensamt intresse att framdeles söka samråd på myntområdet särskilt i syfte att undvika att de olika ländernas mynt i alltför hög grad kommer att likna varandra. Att ett sådant samråd äger rum är också enligt kommitténs mening av värde. Betydelsen härav är dock inte tillräckligt skäl för att vidbli konventionen. Det kan nämligen förutsättas att de nordiska myntverken, som numera upprätthåller kontinuerliga kontakter med varandra, ändock kommer att samråda i dessa frågor. Anses återigen önskvärt att sådana kontakter tas i mera officiella former finns sådana institutionaliserade i Nordiska rådet. Sammanfattningsvis kan alltså konstateras, att den nordiska myntkonventionen numera saknar reell betydelse. Denna uppfattning synes delas av berörda myndigheter i övriga till konventionen anslutna länder. Kommittén föreslår därför att konventionen upphävs.

SOU 1969: 17

12 Sammanfattning

Chefen för finansdepartementet tillsatte den 29 november 1963 en utredning om översyn av den gällande myntlagstiftningen. Utredningen avgav den 14 december 1965 betänkandet »Ny myntserie» (SOU 1966: 4). Kommittéförslaget, som inte var enhälligt, innebar att myntserien skulle omfatta valörerna 1, 5, 10 och 25 öre samt 1 krona och 5 kronor jämte ett som minnesmynt avsett 10-kronorsmynt. I fråga om myntens storlek föreslogs, att 5-öringen och 5-kronan skulle minskas väsentligt. 10-kronorsmyntet föreslogs bli obetydligt större än det nuvarande 5-kronorsmyntet. övriga mynt skulle enligt förslaget behållas i sin nuvarande storlek. Beträffande metallen i mynten föreslogs den ändringen att 1- och 5-kronorsmynten skulle tillverkas i kopparnickel i stället för i 40-procentig silverlegering. Kommittéförslaget remissbehandlades. Remissinstanserna ställde sig på det hela taget positiva till en reform av myntserien. Det framkom dock åtskilliga synpunkter som avvek från förslagen i betänkandet. Vidare gjordes det gällande att en övergång till kopparnickel i 1-kronan skulle tvinga fram omfattande ändringar eller utbyten av vara- och serviceautomater. Dessutom framkom att varje ändring av myntseriens sammansättning eller myntens storlek leder till att åtskilliga myntsorteringsapparater och automatiska växelgivare måste byggas om eller ersättas med nya. Chefen för finansdepartementet tillkalla-

de den 14 december 1966 sakkunniga med uppdrag att slutföra översynen av myntlagstiftningen och därmed sammanhängande frågor (1966 års myntkommitté). Kommittén har, med utgångspunkt från den myntserie som föreslogs i det tidigare betänkandet, belyst kostnadsmässiga och andra konsekvenser vid val av olika alternativ till myntserie. Av undersökningarna framgår bl. a., att kostnaderna för ombyggnad och utbyte av myntopererade apparater vid en minskning av 1-kronemyntets storlek kan beräknas till i runt tal 60 milj. kr., medan motsvarande kostnad vid en ändring av metallen i myntet till kopparnickel blir cirka 3 milj. kr. En minskning av 5-öresmyntet samt ett slopande av 2-öresmyntet föranleder kostnader om cirka 10 milj. kr. I fråga om myntens valörer har kommittén inte funnit anledning frångå det tidigare utredningsförslaget beträffande 2-, 5-, 10- och 25-öresmynten samt 1-, 2- och 5-kronemynten. Detta innebär att valörerna 5, 10 och 25 öre även i fortsättningen skulle ingå i myntserien, medan valörerna 2 öre och 2 kronor skulle avskaffas. Slopandet av de sistnämnda båda mynten ger bl. a. utrymme för en avsevärd minskning av de mycket stora 5-öres- och 5-kronemynten. I fråga om 50- och 1-öresmynten har kommittén ytterligare diskuterat om de bör behållas eller slopas. Som skäl för att behålla 50-öresmyntet anfördes under remissbehandlingen bl. a. att SOU 1969: 17

steget mellan 25 öre och 1 krona är för stort. Ett motiv för ett slopande av myntet skulle vara att man får en kortare myntserie. Detta medför bl. a. att efterfrågan på mynt lättare kan tillgodoses. Vidare skapas bättre möjligheter att genom myntens diameter skilja olika valörer åt. Fördelarna av en förkortad myntserie är emellertid enligt kommitténs mening inte så stora att de motiverar ett slopande av 50-öresmyntet. Härtill kommer att 50-öresmyntet, tillsammans med 1 O-öresmyntet, underlättar en prissättning till hela 10-tal ören. I den mån detta kan genomföras kommer addition av sista öreskolumnen att bli överflödig och decimalsystemets fördelar kan härigenom utnyttjas. I betänkandet »Ny myntserie» erinrades om att 1-öresmyntet av många ansågs inte fylla något praktiskt ändamål och därför var obehövligt. Det ansågs i och för sig riktigt att myntet numera representerar ett så litet köpvärde, att från den synpunkten behovet av myntet kan sättas i fråga. Framför allt borde emellertid beaktas, att myntet motsvarar den minsta räkneenheten i vårt myntsystem och att avsaknaden av ett mynt i denna räkneenhet skulle medföra olägenheter och praktiska svårigheter av olika slag. Med hänsyn också till prissättningen inom detaljhandeln och de farhågor som uttalats från konsumenthåll, att ett slopande av 1-öringen skulle kunna föranleda avrundningar uppåt av priserna, föreslogs att myntet skulle behållas. Kommittén har närmare undersökt vilka verkningar ett slopande av 1-öresmyntet skulle få på olika områden. Om detaljhandelspriserna på de enskilda varorna inte ändras utan summan avrundas uppåt vid betalning av hela inköpet, påverkas konsumentprisindex med högst 0,04 % (f. n. 0,1 indexenheter). Om priserna på de enskilda varor som inte har priser delbara med fem avrundas uppåt, påverkas index med allra högst 0,15 % (f. n. 0,3 indexenheter). Skulle avrundningen ske nedåt betyder detta motsvarande sänkning av index. En avrundning till närmaste femtal öre innebär att höjningar och sänkningar SOU 1969: 17

tar ut varandra. En avrundning av priserna på vissa från konsumentsynpunkt »tunga» varor, t. ex. mjölk, där priset per enhet är lågt och handelsmarginalen liten, saknar dock inte betydelse. I detta sammanhang bör emellertid beaktas den prisspridning som nu föreligger mellan olika affärer. Priserna på vissa varor kan även efter ett slopande av de båda lägsta valörerna i varje fall till att börja med komma att sättas i tal som inte är delbara med fem. Därvid kan endast avrundning av den totala köpesumman komma i fråga. Problem uppkommer då vid användningen av kassaregister. Inom vissa områden - det gäller t. ex. televerkets och statens järnvägars taxor har redan genomförts avrundningar av räkningarnas slutsumma. I den mån så inte skett på andra liknande områden bör några större tekniska svårigheter att där avrunda till femtal öre inte föreligga. Ett slopande av 1- och 2-öresmynten torde innebära fördelar från driftsynpunkt för bankinstituten utan att medföra större tekniska svårigheter. Inte heller beräknas några skattetekniska svårigheter uppkomma. För bokföringsarbetet innebär ett slopande av mynten inga principiella svårigheter. Ett ökat bokföringsarbete är dock ofrånkomligt. 1 -öresmyntet representerar ett alltför ringa värde för att med hänsyn härtill i längden böra behållas. Växlingstransaktioner, där man måste använda 1- och 2-öringar, torde av många anses vålla onödigt besvär. Metallvärdet i 1-öresmyntet överstiger namnvärdet, och tillverkningsvärdet uppgår till nära tre öre. Användningen av växelgivare inom handeln medför en ständig utmatning av småmynt till allmänheten. Några motsvarande metoder att till affärernas kassor få in sådana mynt finns inte. Det är för affärerna fördelaktigt att i stället få dessa paketerade och uppräknade av bankerna. Resultatet har ofta blivit en myntbrist, som tidvis ansetts mycket besvärande. Det är dock knappast rimligt att vid exempelvis en framtida årlig myntproduktion på 200 miljoner mynt re79

servera kanske hälften av tillverkningskapaciteten för 1-öresmynten för att söka tillfredsställa det närmast omättliga behovet av sådana mynt, som dessutom, när myntet i växelgivaren fyller sin funktion, har dragit en kostnad av många gånger sitt nominella värde. Kostnaden för framställning och distribution av 1-öresmyntet har blivit så hög att det är angeläget att minska de kostnadsmässiga olägenheterna. Med hänsyn till de komplikationer och negativa verkningar som är förenade med ett slopande av myntet finner kommittén att övervägande skäl talar för att 1-öresmyntet behålls. Då det emellertid inte kan anses rimligt att prägla 1-öresmynt i ett material, vars kostnad väsentligt överstiger namnvärdet, bör myntet i fortsättningen präglas i någon billigare metall. Kommittén föreslår för detta ändamål aluminium som genom ytbehandling ges en färg liknande bronsmyntens. Myntserien bör sålunda enligt kommitténs mening omfatta valörerna 1, 5, 10, 25 och 50 öre samt 1 krona och 5 kronor. Dessutom bör minnesmynt kunna präglas i valören 10 kronor. En betydelsefull fråga är 1-kronemyntets storlek och metall innehåll. Hur man löser denna fråga har också avgörande betydelse för utformningen av 50-öres- och 5-kronemynten. I betänkandet »Ny myntserie» föreslogs att 1-kronemyntet skulle tillverkas av kopparnickel (75 % koppar, 25 % nickel) i oförändrad storlek. Det svenska och norska 1-kronemyntet skulle därvid komma att tillverkas i samma metall och storlek. Om detta förslag skulle genomföras måste enligt vad som framkom vid remissbehandlingen ett stort antal varu- och serviceautomater, som är försedda med myntprovningsmekanismer som skiljer ut bl. a. norska 1-kronemynt, ändras eller bytas ut, varefter norska 1-kronemynt skulle kunna användas i dessa automater. Med hänsyn till utvecklingen på silvermarknaden föreslog kommittén i januari 1968, att 1-kronemyntet, i avvaktan på resultatet av kommitténs arbete, skulle till80

verkas i ett pläterat material. Förslaget innebar en minskning av de årliga myntningskostnaderna med cirka 17 milj. kr. Numera finns sådana mynt i cirkulation. De pläterade mynten kan användas i automaterna vid sidan av de silverhaltiga mynten. En minskning av 1-kronemyntet skulle innebära, att utrymme skapades för ett betydligt minskat 5-kronemynt och att myntet lätt skulle kunna skiljas från andra nordiska länders mynt av ungefär motsvarande värde såväl i automater som i övrigt. Genom att 2-kronemyntet föreslås slopat skapas utrymme för ett 5-kronemynt, som är mindre än det nuvarande 2-kronemyntet, lämpligen 28 mm i diameter. Förutsättningarna för att skapa ett allmänt gångbart 5-kronemynt, som kanske helt skulle kunna ersätta sedeln i samma valör, skulle avsevärt öka om diametern på myntet kunde minskas till exempelvis 26,5 mm. Detta förutsätter emellertid, med hänsyn till de förväxlingsrisker som eljest skulle kunna uppkomma, att även diametern på 1-kronemyntet måste minskas. En minskning av 1-kronemyntets storlek medför att även 50öresmyntets diameter måste minskas. Kommittén har redovisat tre tänkbara alternativ beträffande 50-öres-, 1-krone- och 5-kronemynten. I alternativen 1 och 2 har förutsatts att 50-öres- och 1-kronemyntens storlek skall vara oförändrad (22 resp. 25 mm) och att 5-kronemyntets diameter fastställs till 28 mm, medan i alternativ 3 storleken av 50-öres-, 1-krone- och 5-kronemynten angetts till 19,8, 22,7 resp. 26,5 mm. I alternativ 2 har förutsatts att 1-kronemyntet präglas i pläterat material. I övrigt har kopparnickel (75 % koppar, 25 % nickel) upptagits som myntmetall i samtliga alternativ. Någon helt tillfredsställande lösning av 1-kroneproblemet synes inte finnas. Ett mjnskat 1-kronemynt är mycket tilltalande på längre sikt. Med hänsyn till de kostnader och övergångssvårigheter som är förenade härmed anser sig kommittén emellertid böra avstå från att förorda detta. Av de övriga alternativen, som båda innebär fortsatt överensstämmelse i storlek mellan SOU 1969: 17

de svenska och norska 1-kronemynten, har kommittén - trots att alternativet är förenat med vissa tillverkningstekniska svårigheter - ansett sig böra föreslå mynt i det pläterade materialet, som ger möjlighet att i automater urskilja det norska myntet. Kommitténs förslag beträffande 1-kronemyntet innebär, att 50-öres- och 5-kronemyntens diameter bör fastställas till 22 resp. 28 mm. Som metall i dessa mynt förordar kommittén kopparnickel. När det gäller 5-, 10- och 25-öresmyntens storlek, prägel och metallinnehåll finns enligt kommitténs uppfattning inte anledning frångå de förslag som lagts fram i betänkandet »Ny myntserie». 5-öresmyntet bör alltså även i fortsättningen normalt präglas i brons och de båda andra mynten i kopparnickel. Den nuvarande myntlagen är föråldrad, och den därtill anknytande lagstiftningen ger ett förhållandevis splittrat intryck. Kommittén föreslår, att lagstiftningen upphävs och ersätts med en ny lag om rikets mynt och kungörelser med vissa bestämmelser om mynt. Slutligen förordar kommittén, att den nordiska myntkonventionen, som numera saknar reell betydelse, upphävs.

SOU 1969: 17 6—914023

Reservation Av herr Gustafsson

I fråga om 1-öresmyntets bibehållande och 1-kronemyntets storlek har jag annan mening än vad kommittén föreslagit. Jag får beträffande dessa två frågor anföra följande.

I-öresmyntet Behovet av 1-öresmynt Mot den allmänna redovisning som lämnas i avsnitt 5.2.1.4 beträffande verkningarna av att slopa 1 -öresmyntet har jag intet att invända. Jag ansluter mig i huvudsak också till den allmänna analys av hithörande frågor som ges i avsnitt 7.1. Av den argumentation som där föres för och emot 1-öresmyntets bibehållande vill emellertid jag särskilt understryka följande. Enighet råder om att 1-öresmyntet representerar ett alltför ringa värde för att med hänsyn härtill i längden böra bibehållas och om att växlingstransaktioner med användande av 1-öresmynt ofta anses onödiga och därför besvärande och irriterande. I USA och Storbritannien motsvarar också, såsom påpekas, den lägsta myntvalören ett värde av drygt 5 öre. Att 1-öresmyntet har ett för lågt värde för att accepteras såsom värdeenhet vid växlingstransaktioner återspeglas också av det sätt på vilket myntet omsattes. Det går från myntverket via bankerna till handelns i stor utsträckning automatiserade kassor och därifrån till allmänheten

men stannar sedan i stor utsträckning hos mottagarna utan att åter sättas i omlopp. Myntet har sålunda, som påpekas i betänkandet, blivit något av engångsmynt. Med viss rätt kan alltså 1-öresmyntet redan sägas vara av allmänheten avskaffat såsom faktiskt cirkulerande mynt. Frågan är därför om det skulle innebära några egentliga olägenheter att så att säga bekräfta denna utveckling genom att upphöra med präglingen av 1-öresmynt. Vad då beträffar befarade prishöjningar, som stundom åberopas som ett skäl för att 1-öresmynt måste behållas, torde av kommitténs undersökning och resonemang i denna del framgå, att eventuella prishöjningar i vart fall blir så obetydliga att man i stort sett bör kunna bortse härifrån. Självfallet måste dock slopande av 1-öresmyntet medföra vissa olägenheter i ett system som utgår från att detta mynt finnes, t. ex. i fråga om butiks- och bokföringsorganisation. Det är svårt att utan ingående kännedom om rutinerna på dessa områden överblicka och värdera sådana olägenheter. Vid de kontakter som kommittén tagit med olika företrädare för banker, handel och andra företag med kassarörelse, tillverkare av kassaapparater, bokföringsexperter m. fl. har emellertid jag för min del närmast slagits av hur begränsade dessa problem dock tycks vara och av att man i allmänhet tycks anse sig utan större svårigheter kunna lösa hithörande problem. Jag finner därför för SOU 1969: 17

min del ingen anledning att avstå från de fördelar som ett slopande av präglingen av 1-öresmynt skulle i andra avseenden medföra. Jag föreslår därför att 1-öresmyntet skall utgå ur myntserien.

Lag om avrundning av vissa öresbelopp Om i enlighet med mitt förslag 1- och 2öresmynten slopas anser jag att en lag om avrundning av öresbelopp bör finnas så att om möjligt all avrundning kommer att ske efter ett enhetligt mönster. I lagen bör föreskrivas att den är tillämplig på alla slag av betalningar. Någon skillnad mellan kontant betalning med sedlar och mynt och sådan betalning som sker med utnyttjande av de betalningsmekanismer som tillhandahålls av bankinstituten bör inte göras. Jag anser nämligen att samma skäl som talar för införande av en avrundningslag kan anföras för att lagen skall äga tillämpning på såväl kontantbetalning som betalning med check eller med hjälp av bankinstitutens gireringssystem. Lagen bör syfta till att lösa de problem som uppkommer när betalning skall verkställas och bör inte på något sätt ingripa i prissättningen av enskilda varor. Också i fortsättningen skall det alltså enligt min mening vara möjligt att sätta priser i exempelvis detaljhandeln i öretal som inte är delbart med fem. I det fall att ett köp avser ett antal varor med sådant örespris skall styckepriserna summeras innan avrundningslagen tillämpas. Lagen bör inte heller ingripa i sådana fall där avtal redan träffats om avrundning exempelvis till jämna tiotal ören eller kronbelopp. Inte heller bör lagen lägga hinder i vägen för parter som vill lösa problemen med avrundning på annat sätt. Lagen bör med andra ord vara dispositiv. Själva avrundningsregeln bör vara så konstruerad att avrundningar nedåt och uppåt enligt de stora talens lag skall ta ut varandra vare sig man är betalare eller betalningsmottagare. Lagen bör inte innehålla någon bestämmelse om vem som skall ta initiativ till och verkställa avrundningen. Denna fråga bör SOU 1969: 17

överlämnas åt parterna själva att avgöra. Ofta torde avrundningen av praktiska skäl komma att verkställas av den som kräver betalning, exempelvis genom att skicka en räkning eller faktura på beloppet, eller av den som muntligen begär betalning såsom fallet ofta är i detaljhandeln. Då någon anfordran att betala inte förekommer, exempelvis när bankerna tillgodoför insättare ränta på sparade pengar eller när arbetsgivare betalar ut lön, torde samma ordning komma att tillämpas. Fall kan emellertid tänkas förekomma där det av olika anledningar är mera praktiskt att avrundningen verkställs av betalaren. Lagen kan enligt min mening utformas på sätt som framgår av bilaga till min reservation.

1-kronemyntet Förminskat 1-kronemynt Under 7. 2. i betänkandet diskuterar kommittén myntens storlek, prägel och metallinnehåll och redovisar för- och nackdelar i fråga om tre olika huvudalternativ. Beträffande 1-kronemyntet innebär dessa: alt. 1) att 1-kronemyntet behålles i oförändrad storlek och tillverkas i kopparnickel, alt. 2) likaledes att storleken bibehålies men att myntet tillverkas i pläterat material samt alt. 3) att myntets diameter minskas från nuvarande 25 mm till 22,7 mm och att materialet blir kopparnickel. Jag ansluter mig till denna uppläggning av kommitténs förslag och instämmer i de sammanfattande synpunkterna på respektive alternativ. Vid den slutliga sammanvägningen av för- och nackdelar finner emellertid jag, att skälen för ett minskat 1-kronemynt - vilket samtliga ledamöter finner vara »mycket tilltalande» på längre sikt - är så starka att de härmed förenade övergångsproblemen ej bör tillåtas hindra en sådan reform. Av de skäl, som i betänkandet redovisas till stöd för detta alternativ, vill jag vid mitt ståndpunktstagande särskilt understryka följande. Att ändra storlekar och utförande på gäl-

lande mynt kan måhända sägas vara en ej alltför angelägen åtgärd. Självfallet kan nuvarande typer behållas och fortsatt anpassning ske härtill. Då därtill kommer, att en förändring av storleken av särskilt 1-kronemyntet medför betydande kostnader, ligger slutsatsen nära till hands att man ej bör ändra myntstorlekarna. Enligt min mening är det emellertid i hög grad angeläget, att då man ändå gör vissa ändringar i myntsystemet och tar härmed förenade olägenheter och besvär, tillfället begagnas att samtidigt anpassa mynten till den i viss mån nya funktion, som mynt har kommit att få genom användning i och utnyttjande av maskinella hjälpmedel. Mynt har upphört att i egentlig mening vara värdebärare. De är alltjämt skiljemynt. De skall numer också tillfredsställande kunna fungera som de värdebrickor varmed olika automater manipuleras. De skall också vara så utformade, att de fördelar mynt kan erbjuda framför sedlar vid maskinell hantering, såsom vid räkning m. m., kan fullt ut tillvaratas. Skall detta bli möjligt, så att allmänheten verkligen accepterar en ökad kassahållning i mynt och en ökande automathandel därigenom möjliggöres och så att hantering och transporter av mynt i den allmänna omsättningen kan ske smidigt, måste myntens storlek radikalt minskas. Den springande punkten är då 1-kronemyntet. Endast genom att minska detta kan, såsom närmare utvecklas i kommitténs betänkande, en till formaten tillfredsställande myntserie byggas upp. Särskilt med tanke på angelägenheten att utforma mynten så, att den förutsebara framtida utvecklingen mot alltfler myntopererade apparater underlättas, har alltså jag för min del funnit fördelarna av ett minskat 1-kronemynt överväga härmed förenade nackdelar. Någon preciserad siffermässig kalkylering av vinster och förluster på en sådan reform är inte möjlig. Men jag vill särskilt visa på att, som kommittén funnit, den indragning av äldre 1-kronemynt i silver, som blir nödvändig om 1-kronemyntet minskas men som i annat fall torde kunna betraktas som praktiskt utesluten,

torde komma att ge staten en inkomst av närmare 100 milj. kronor. Mot den värdeförstöring, som ett minskat 1-kronemynt kan sägas medföra genom att myntopererad apparatur blir obrukbar eller måste byggas om, kan alltså sägas stå en större värdeförstöring om man underlåter att minska enkronan, genom att det silver som finnes i nu cirkulerande 1-kronemynt i sådant fall ej blir tillvarataget. Påpekas bör också att om man vill dra in utelöpande 1-kronemynt i silver detta bör ske så snart som möjligt, innan utelöpande silvermynt blivit i alltför hög grad uppblandade med de nya pläterade kopparnickelmynten. Jag föreslår därför att man genomför alt. 3.

Ersättningsfrågan Om 1-kronemyntet och därmed också 50öresmyntet minskas, måste myntopererade apparater i stor omfattning bytas ut eller byggas om. Ersättningsfrågan kommer därför att i sådant fall få en annan betydelse än enligt majoritetens förslag. Till stöd för att ersättning bör utgå åt automatinnehavare kan sägas, att en till formatet minskad 1-krona är ägnad att medföra vinster inom stora områden av det ekonomiska livet inte endast för staten genom den minskade myntningskostnaden utan framför allt i form av minskade distributions- och hanteringskostnader för penninginrättningar och affärsföretag. Att då låta vinsterna av reformen inkasseras av en bred sektor samtidigt som kostnaderna drabbade den mindre grupp som innehar myntopererade apparater kunde synas oskäligt. För att utjämna vinster och förluster på reformen borde därför staten ersätta dem som vållades förluster. Å andra sidan är emellertid en myntreform, som väsentligt minskar myntens storlek, ägnad att göra 5-kronemyntet till ett verkligt användbart mynt och att underlätta allmänhetens kassahållning i 1-kronemynt. Härigenom skulle grunden läggas för ett snabbt ökande utnyttjande av myntopererade apparater. Det kan då knappast vara SOU 1969:17

rimligt att med statsmedel subventionera automathandeln som näringsgren, just därför att man genomför en reform som gör en fortsatt utveckling av denna näringsgren möjlig. Vidare bör observeras att även om vissa typer av myntopererade apparater, t. ex. automater för försäljning av konfektyrer och tobak, begagnas under mycket lång tid därför att driftkostnaden är låg, de dock i allmänhet avskrivas på väsentligt kortare tid. Det har sålunda uppgivits att man vid tyska undersökningar funnit att man i allmänhet kalkylerar med en avskrivningstid på endast tre år och att detta skulle gälla också vissa svenska företag. I vart fall torde man vid seriös kalkylering i allmänhet inte räkna med längre avskrivningsperiod än fem år. Alla apparater med 1-kroneinkast som installerats efter det att en myntreform på allvar aktualiserats lär därför hinna bli till fullo avskrivna innan det nuvarande 1-kronemyntet dras in. Detta innebär att någon direkt förlust ej vållas innehavarna av dessa apparater men däremot givetvis att de å andra sidan ej gör den vinst på befintliga automater som de eljest haft anledning räkna med. Såsom också majoriteten påpekar föreligger ej någon rättslig skyldighet att ersätta innehavare av myntopererade apparater vid en förändring av mynten .Frågan huruvida ersättning bör utgå är alltså en ren skälighetsbedömning. Med hänsyn härtill och då jag sålunda funnit att den förordade förändringen innebär, på kort sikt, icke förluster men däremot i viss mån uteblivna vinster och, på längre sikt, betydande fördelar för automathandeln, finner jag att ej heller den av mig förordade myntreformen bör föranleda ersättning för berörda innehavare av myntopererade apparater. Den förda argumenteringen synes till sina huvuddrag ha giltighet också när det gäller apparater för växelåtergivning. Ej heller i detta fall torde apparaterna behöva tas ur bruk förrän de till fullo har avskrivits. Vad beträffar sådana myntopererade apparater som telefonautomater och parkeringsmätare o.dyl. kan givetvis en schematisk ersättning förtjäna övervägas men jag finSOU 1969: 17

ner för min del naturligast att utbyteskostnaderna också i dessa fall bäres av apparatinnehavarna.

Övergången Om i enlighet med mitt förslag 50-öres- och 1-kronemyntens storlek minskas medför detta speciella övergångssvårigheter med hänsyn till att i stort sett all maskinell utrustning för mynt måste byggas om eller bytas ut. Samtliga nu cirkulerande 50-öres- och 1-kronemynt måste också ersättas. Så länge nuvarande 50-öresmynt är i omlopp bör i sådant fall, med hänsyn till riskerna för förväxling, nya 1-kronemynt med minskad diameter inte släppas ut. För att underlätta omställningen för automathandeln synes nya 5-kronemynt, trots förväxlingsriskerna, böra släppas ut redan innan de nuvarande 1kronemynten kunnat tas ur cirkulation. Om 5-öres-, 50-öres- och 1-kronemyntens storlek minskas till 18, 19,8 respektive 22,7 mm samtidigt med att 1- och 2-öres- samt 2-kronemynten slopas, synes övergången till en på detta sätt förnyad myntserie förslagsvis kunna äga rum enligt nedanstående tidsschema. Vid dettas uppläggning har beaktats att om mynt i fyra valörer skall ersättas, detta kräver längre förberedelsetid för ombyggnad av maskinell utrustning för myntbehandling och för omställning av mynttillverkningen än majoritetens alternativ, som innebär utbyte av mynt i två valörer. 1. 1970: Riksdagsbeslut. 2. 1/1 1972: Ny myntlag träder i kraft. Prägling och utväxling av nuvarande 1-, 2- och 50-öringar samt 2- och 5-kronor upphör. Utväxling av nya 5-kronor påbörjas. 3. 1/7 1972: Nuvarande 1-, 2- och 50öringar samt 2- och 5-kronor upphör att vara lagligt betalningsmedel. Utväxling av nuvarande 5-öringar och 1-kronor upphör, och utväxling av nya 5- och 50-öringar samt av nya 1-kronor påbörjas. 4. 1/2 1973: Nuvarande 5-öringar och 1kronor upphör att vara lagligt betalningsmedel. 85

Bilaga till herr Gustafssons reservation

Förslag till lag om avrundning av vissa öresbelopp

Härigenom förordnas som följer. 1 §• Denna lag äger tillämpning på all slags betalning, om ej annat är uttryckligen överenskommet eller eljest får anses avtalat. 2 §.

Ingår i belopp öretal, som ej är delbart med fem, skall detta avrundas till tal delbart med fem(. Därvid skall slutsiffran ett, två, sex eller sju avrundas nedåt och tre, fyra, åtta eller nio uppåt.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1972.

86 SOU 1969: 17

BILAGOR

Gällande myntserie och förslag till ändringar (Det föreslagna minnesmyntet på 10 kronor har inte medtagits i denna bilaga) Mått i mm Vikt i gram

Nuvarande myntserie 16 mm 2g Brons

21 m m 4g Brons

27 mm 8g Brons

15 mm 1,44 g 1,35 g Silver- K o p p a r legering nickel

17 mm 2,32 g 2,18 j Silver- K o p p legering nicke

18 mm 2,68 g Brons

15 mm 1,35 g Kopparnickel

17 mm 2,18g Kopparnickel

18 mm 2,68 g Brons

15 mm 1,35 g Kopparnickel

17 mm 2,18g Kopparnickel

Kommitténs förslag

16 mm 0,6 g Aluminium

Reservantens förslag

SOU 1969: 17

Bilaga 1

22 mm 4,8 g 4,5 g Silver- Kopparlegering nickel

25 mm 7g Silverlegering eller Pläterat material

22 mm 4,5 g Kopparnickel

25 mm 7g Pläterat material

28 mm 9,6 g Kopparnickel

19,8 mm 3,2 g Kopparnickel

22,7 mm 5g Kopparnickel

26,5 mm 7,9 g Kopparnickel

SOU 1969: 17

31 mm 14g 13,3 g Silver- Kopparlegering nickel

34 mm 18g Silverlegering

Gällande myntserier i Danmark, Finland och Norge Diameter i mm Vikt i gram

Danmark 15,5 min 1,8 g Brons

(16 mm) d,6g) (Zink)

19,5 mm 3,6 g Brons

(21 mm) (3,2 g) (Zink)

24 mm 6g Brons

Finland 15,8 mm 1,6 g 1 (0,45 g) ppar 1 (Aluminium)

18 mm 2,6 g Koppar

20 mm 3g Aluminiumbrons

21 mm 4g Brons

27 mm 8g Brons

Norge i mm 2g rons

90 SOU 1969: 17

Bilaga 2

18 mm 3g Kopparnickel

23 mm 4,3 g Kopparnickel

22,5 mm 4,5 g Aluminiumbrons

25 mm 5,5 g Aluminiumbrons

15 mm 1,5 g Kopparnickel

17 mm 2,4 g Kopparnickel

SOU 1969: 17

25,5 mm 6,8 g Kopparnickel

33 mm 15 g Kopparnickel

24 mm 6,4 g (6,1g) Silverlegering (Kopparnickel)

22 mm 4,8 g Kopparnickel

25 mm 7g Kopparnickel

29,5 mm H,5g Kopparnickel 91

Bilaga 3

Silverpriset

Kr/kq 500.

1967-1968

400-

300-

200-

kv

2.kv

3. kv 1967

92 A. kv

l.kv

! 2.kv

3. kv

I 4. kv

1968 SOU

1969: 17

Bilaga 4

Kr/ton i 000-

Kopparpriset

1966-1968

900-

800-

700-

h

600-

500-

400-

300-

200-

100 —

l.kv

S O U 1969: 17

2.kv

I 3.kv 1966

I A.kv

kv

2.kv

3.kv 1967

4.kv

l.kv

2. kv

3.kv 1968

I A.kv

Bilaga 5

PM beträffande de beräknade verkningarna på konsumentpriserna av ett avskaffande av ettoch två-öringar Upprättad inom statistiska centralbyrån av byrådirektören K. O. Hedler

Ett- och tvåöringar är aktuella som betalningsmedel främst vid köp av varor vilkas pris på konsumentförpackning anges med öretal ej jämnt delbara med 5. Sådana ojämna priser förekommer i allmänhet endast för vissa varor som säljs i standardförpackningar och betingar lågt pris per förpackning, t. ex. livsmedel som mjölk, öl, socker och bröd samt förpaketerade och maskinprismärkta färskvaror såsom kött och grönsaker. Kläder, inventarier och husgeråd har däremot jämna priser, ofta i hela kronor. Avskaffandet av ett- och tvåöringar kan således främst komma att påverka livsmedelskostnaderna. Som SCB framhållit i sitt remissyttrande den 29.3 1966 på myntkommitténs förslag kan vid ett avskaffande av ett- och tvåöringar betalningsfrågan lösas på i huvudsak två sätt. 1. Priserna bibehålies vid oförändrade öretal och kunden erlägger först vid betalningen av hela sitt inköp ett till närmaste femtal öre (med 5 jämnt delbart öretal) avrundat belopp. 2. För varje vara som ej har pris angivet i med 5 jämnt delbart öretal ändras priset till detta (fempris). Ett ytterligare alternativ är att ändra kvantiteterna för varuförpackningarna så att innehållet motsvarar i jämna femtal öre angivna priser. Detta synes ej komma att påverka konsumentprisindex, då prisnote94

ringarna för indexen i princip omräknas till fast kvantitet. Om i det förstnämnda fallet avrundning behöver göras endera uppåt eller nedåt kan det högst bli fråga om en avrundning med 4 öre, i genomsnitt 2.5 öre. Inverkan på prisnivån av en justering uppåt blir beroende av inköpsbeloppets storlek och prisernas fördelning på öretal. På ett livsmedelsinköp av ordinär storlek, 15 kronor, enligt en undersökning utförd år 1965 av SPK, 1 betyder en avrundning i det fall att priserna är jämnt fördelade på öretal mellan 0 och 9 samt att varje köp på icke femöretal avrundas till närmaste högre femtal öre, en höjning av livsmedelskostnaderna med högst 0,13 procent. Sker avrundning genomgående nedåt betyder detta motsvarande sänkning av livsmedelskostnaderna. Ett sådant utfall av en myntrefcrm skulle påverka konsumentprisindexens totalindex, där livsmedel har vikttalet 285/ 1 000, med allra högst 0.04 procent eller för närvarande 0,1 indexenheter uppåt eller nedåt. Sker avrundningen till närmaste hela femtal öre kommer justeringen att uppgå till högst 2 öre och i genomsnitt 1,5 öre, det sistnämnda under förutsättning att de i icke femöretal angivna priserna är relativt jämnt fördelade på öretal mellan 0 och 9. I detta fall skulle höjningar och sänkningar sanno1

Pris- och kartellfrågor 6: 1967. SOU 1969: 17

likt ta ut varandra varvid livsmedelspriserna och konsumentprisindex ej alls skulle komma att påverkas. I det andra fall som nämnts - att alla priser icke jämnt delbara med 5 justeras till med 5 jämnt delbara priser - skulle resultatet på prisnivån av reformen bli något mer betydande. En beräkning av dessa verkningar kan göras med utgångspunkt från representantvarorna i konsumentprisindex om man t. ex. väger ihop de procentuella förändringarna för de varor, som skulle kunna beröras av reformen. En undersökning beträffande frekvensen av priser ej jämnt delbara med 5 har gjorts på prismaterialet som insamlas för konsumentprisindex. Resultaten framgår av följande tabell. Vi förutsätter att fördelningen mellan fempriser och icke-fempriser överensstämmer med den som framräknats på prismaterialet för konsumentprisindex samt att icke-fempriserna är jämnt fördelade på öretal mellan 1 och 4 samt 6 och 9 öre. En avjämning uppåt skulle då medföra en uppgång med allra högst 0,5 procent för livsmedelsposten, vilket för konsumentprisindex, totalindex, ger en maximal förändring av ca 0,15 procent, vilket för närvarande motsvarar 0,3 indexenheter.

förändringar skulle dessa dock ske med hela fem öre vilket motsvarar 4,5 resp. 7,1 procent. Nackdelarna med så stora relativa prisförändringar skulle kunna motvägas genom förlängning av tidsintervallen mellan prisförändringarna. Förändringar i den allmänna varuskatten kan också komma att medföra stora relativa prisförändringar för varor med lågt pris per förpackning. Sammanfattningsvis påverkar således ett avskaffande av ett- och två-öringar endast i obetydlig mån priserna. Ändras ej priserna på de enskilda varorna utan avrundning sker först vid betalning av hela inköpet förväntas konsumentprisindex bli påverkat med allra högst 0,04 procent eller för närvarande 0,1 indexenheter. Skulle avskaffandet av småmynten resultera i att priserna på de enskilda varorna med örespriser ej delbara med 5 skulle ändras genom avrundning uppåt synes konsumentprisindex komma att påverkas med allra högst 0,15 procent eller för närvarande 0,3 indexenheter. Sker avrundning till närmaste femtal öre behöver detta ej påverka prisnivån och konsumentprisindex.

Sker däremot för varje vara med ojämnt pris avrundning till närmaste fem-tal öre kan höjningar och sänkningar komma att ta ut varandra varvid prisnivån skulle bli opåverkad. Ett speciellt problem är hur ett avskaffande av 1- och 2-öringar skulle påverka priserna för ofta köpta varor i förpackning med lågt pris och ojämna priser, t. ex. mjölk och pilsner. För mjölk resp. pilsner med ett antaget pris av kr. 1,08 och kr. 0,68 (V» 1) skulle t. ex. avjämning till närmaste fem-tal öre medföra en höjning med 2 öre i båda fallen men för mjölken skulle höjningen uppgå till 1,9 procent mot 2,9 procent för pilsnern. För dessa varor skulle således en avrundning av priset på den enskilda varan vid själva genomförandet av en myntreform medföra en relativt sett olikartad men dock obetydlig prisförändring. Vid fortsatta prisSOU1969:17 9—914023

Beräkning av de relativa förändringarna i livsmedelsposten i konsument index vid avrundning uppåt av icke femörespris till närmaste femörespris År: 1967 Månad: December Rel. andel ojämna priser

Varuslag

Kvantitet

Sthlms medelpris, öre 0 /

Livsmedel Vetemjöl Havregryn Risgryn Hårt bröd, mellanbröd Rågsiktslimpa Långfranska Kaffebröd, kanelsnäcka Vinerbröd Bakelse Småkakor Kex Skorpor

2,5 kg 750 g 500 g y4 P k t 800 g 400 g st » » 100 g 200 g 250 g

343 167 119 96 226 139 40,7 50,2 105 140 121 187

/o

30 15 15 60 50 40 45 45 0 25 25 40

Indextal 1

Vägningstal 7 /oo 1967

100,22 100,23 100,32 101,56 100,56 102,72 102,76 102,24 100,0 100,45 100,52 100,54

4 0,5 1 2,5 7 4 6 3 8 3 1 1 41

S:a mjöl, gryn och bröd Mjölk, ej vitaminiserad Grädde, tjock Ost, helfet Gräddglass Smör S:a mejeriprodukter Margarin

y2kg

108 108 1 115 210 408

75 70 80 0 40

^kg

1 dl kg

ni

100,69

S:a matfett utom smör Ägg

kg

kg » » » » » »

1 701 1 198 849 1 458 2 445 1 856 900

80 80 80 80 80 80 0

kg » »

1 365 1 458 1 122

80 80 80

878 902 210 248 125 495 393 809 118

80 80 80 80 80 80 80 5 30

4 242,25

101,01

604,14

100,69

702,10

100,30

100,12 100,17 100,23 100,14 100,08 100,10 100,0

3 2 2 5 2 2 3 19

1 902,22

100,12

1 902,90

100,15

100,14 100,14 100,18

6 7 6 19

kg » hg » » kg » ca 500 g 135 g

100,92

7 S:a fläsk Fläskkorv Falukorv Rökt medvurst Varmrökt skinka Leverpastej Blodpudding Ärtsoppa med fläsk Kalops, burk Barnmat

4 137,70

100,30

S:a kött Fläskkotlett Färsk skinka Sidfläsk

17 6 8 4 7 42 6 6

Indextal

80 S:a ägg Nötkött, stek » , högrev » , bringa » , köttfärs Gödkalvkött, stek » , bog Djupfryst gödkyckling

101,73 101,62 100,18 100,0 100,24

Indextal X vägningstal

100,22 100,22 100,95 100,81 101,60 100,41 100,51 100,02 100,64

1 5 4 3 2 1 1 2 1

S:a charkuteri varor och köttkonserver 20 2 012,35 100,62 1 Prisförändring vid höjning till närmaste med 5 delbart öretal. Pris före höjning = 100.

96 SOU 1969: 17

Varuslag Färsk sill Strömming Gädda Torsk Djupfryst torskfilé Salt sill Sillkonserv

Kvantitet kg

» » »

450 g kg ca 125 g

Rel. andel Sthlms ojämna medel- priser Indexpris, öre tal1 400 375 450 950 334 535 188

0 0 0 0 15 0 15

100,0 100,0 100,0 100,0 100,11 100,0 100,20

S:a fisk o. fiskkons. Potatis, gammal Morötter Vitkål Lök, gul Tomater Djupfryst spenat Hushållsärter på burk

2 kg kg

» » »

375 g 400 g

177 146 78 270 436 161 113

10 80 80 80 80 15 20

100,14 101,37 102,57 100,74 100,46 100,23 100,44

pkt ca 450 g ca 400 g

Kaffe Te Kakao Strösocker Salt Dragéer Chokladkaka Tabletter

250 g 100 g 200 g 2 kg kg 100 g 100 g ask

kg

» »

y2i

250 g

222 209 231 318 177 241 350 159

80 80 80 10 10 10 10 5

100,90 100,96 100,86 100,08 100,14 100,10 100,07 100,08

15 10 15 80 50 0 0 0

100,13 100,10 100,22 100,64 101,74 100,0 100,0 100,0

S:a specerier

S:a läskedrycker och lättöl Lunchmåltid Kaffe med bröd

1 408,33

100,60

2 515,47

100,62

3 507,56

100,22

14 0,5 0,5 6 1 3 7 3 35

1/3 1 1/3 1

100,07

5 6 5 2 3 1 1 2 25

287 243 169 312 72 136 145 50

1 000,66

6 2 1 0,5 2 1 1,5 14

Äpplen, svenska Apelsiner Bananer Jordgubbar Persikor på burk Lingonsylt Svart vinbärssaft Katrinplommon S:a frukt och bär

Indextal

1 1 1 1,5 1,5 1,5 2,5 10

S:a rotfrukter och grönsaker

Sockerdricka Lättöl

VägIndexningstal tal x %o väg1967 ningstal

72 51

55 45

101,91 102,21

9 1

890 318

0 0

100,0 100,0

10 31 6

1 019,40

101,94

S:a förtäring utom hemmet

3 700,00

100,00

S:a livsmedel

28 655,08

100,54

SOU 1969: 17

Bilaga 6 O fO

ro fs

m SO

ro

>n O ro

co <N

O O CN

O rn m O m

"*

<N

o\

O m

CM ^ H

PH

r-

•I * VO OS

—, " *

m Os

T-H

os O

O

r~ Os <N •O OS (N

2J m

i-l

"^ "5"

u B

O

oj

c

O

T3 Ii

*—<

O

O

33 ~-i

-v

O O

3 SO ON

ffl

" 3 i> 5 -i». C V3

<N y-t

ro

rt H

r J - O N ' * " * -tf <N —<

00 00

O

Oj

r-

i-.

u

«

CN

•-( <s

V)

»N

>/->0 0

Sj

>

Uj

m

S5

M m

»H

0 00

(N <N

CN 00

,

*—< os r-

t*

-^ <N <u -V

00 00 (N

r-~ 00

a

fS

.M

• *

E 0

r-~

00 W

—1

fNl

<N ro

:cs

00 (N

CO

<N OO <N

PH 0 0

O

OO <N

Tf

T-l

Os t^

<N r o

rg 00

fN

fN

SO t—

r~r~ (N

*"~' """'

»H " O

m

»—< >n

co

SO —1

r->

»—1

r»

1—(

fN

<N f»

in

r~ rs

*—i

eN

CN

(N 1»

"3. u _2 Ja!

c 3

Tt -H

r-

<£

CS

-H

rt

O Tf

(N

"3 oJ

rt C/3

CN

r~

<N T f O <N Tt Tf (N

O M

T3 C

« C

:rt - ^

e C

kH

t~SO r^l La

O

*3 W

-?

5 -^

J

.2 T: .2 $ oj 0

c 3

TT

CN - t CN ^ H

;2

•a OJ CA

>-i

^ H

rp-

•55

SO r o

CO

rM

'—t

S -G

Tt

>o

H *—1

ro

<N

(N

*-^ 00

Falun Borlä Kristi Hässl

60 Tf

SO 00

''

Os

C OJ c -o

T3

4 CÖ

C/3

<D

i?

os

^X>

•Q oj

O.

0.

rtr-N 0

(N Os

ka

—4

c

—1 f N

•0

§

*-H T—1

o\

ert

s _*:

OS fN

O

0.

m SO

ro

«H Os *•—i

<u u :0

^-H

O

I 3

-H

C\

:0

1 I

Os

CN

00 Os OJ

i-*

kl

fe

m

(N

OJ

E

<U t " 00 C

O ^

Falun Borlä Kristi Hässl

-i* •O k. ^

O O

Os *—•

? H

Os ro

rt

00 0 (N

SOU 1969:17

Bilaga 7 1966 ÅRS MYNTKOMMITTÉ

FRÅGEFORMULÄR

1(2)

8.3.1968 Företagets namn . Typ av företag: 2

|

[ Tillverkare

Typ av automater

|

|Återförsäljare (agenturföretag o. d.)

Fabrikat

| Varuautomater (choklad, cigaretter, s j v - a r t m . m . ) I Serviceautomater (toalett, växling, skoputs m . m . ) I Spelautomater (jukeboxes, sällskapsspel m . m . ) [Annan typ av automater (v.g. specificera)

Hur många myntprovningsmekanismer av nedan under a - c angivet slag har Ert företag levererat till den svenska marknaden under de senaste 15 åren (beakta därvid att en automatapparat kan vara ut'rustad med flera myntprovningsmekanismer) och hur många uppskattar Ni f.n. vara i bruk? "mekanisk" mekanism (testar vanligtvis myntets diameter, vikt och tjocklek: mekanismen kan även utsortera magnetiska föremål)

Antal levererade

Antal i bruk ca

Fabrikat

"elektrisk" mekanism (testar utöver de under punkt a angivna egenskaperna även myntens legering med hjälp av magnetisk virvelströmbroms: ex. på fabrikat: National Rejectors, Coin Acceptors) ev. annan typ av myntprovningsmekanism

Eder uppskattning av kostnaderna (Inkl. installation, lesekostn. o . d . ) för ombyggnad eller utbyte av levererade myntmekanismer vid Kostnad oförändrad diameter (25 mm) och vikt (7 g) i 1-kronemyntet men präglat av kopparnickel rent nickel (Dessa metaller har inte samma elektriska egenskaper som den silverhaltlga legeringen i nuvarande 1-kronemynt och utsorteras därför i elektriska myntmekanismer; rent nickel är magnetiskt) minskning av 1-kronemyntets diameter och vikt till 22.75 mm resp.ca 5 g kopparnickel rent nickel minskning av 50-öresmyntets diameter från nuvarande 22 mm till 19, 5 mm (aktuellt endast om 1-kronemyntet skulle minskas) avskaffande av 50-öresmyntet

SOU 1969: 17 10—914023

1966 ÅRS MYNTKOMMITTÉ

FRÅGEFORMULÄR 8.3.1968

Om de av Eder levererade automaterna är utrustade med mynträknare och/eller växelätergivare. vilka kostnader uppkommer då för ombyggnad eller utbyte av dessa: Kostnad aj

om 2-öresmyntet slopas och samtidigt 5-öresmyntets storlek minskas från nuvarande 27 mm till 18 mm

b)

om därutöver 50 -öresmyntet slopas

C)

om därutöver 50-öres- och 1-kronemyntens storlek minskas till 19,5 resp. 22,75 mm

Synpunkter 1 övrigt på en ev. myntreform

100 SOU 1969: 17

Bilaga 8

Lag den 30 maj 1873 (nr 31) om rikets mynt

Vi Oscar, med Guds Nåde, Sveriges, Norges, Götes och Vendes Konung, göre veterligt: att Vi med Riksdagen funnit gott antaga följande

tiokronestycke väga 4,4803 gram och hålla 4,032258 gram fint guld, tjugukronestycke väga 8,9606 gram och hålla 8,064516 gram fint guld. § 5.

LAG OM RIKETS MYNT § 1. Guld skall ensamt vara värdemätare i riket och således utgöra grunden för dess myntväsen.

Till skiljemynt skall användas dels silver, legerat med koppar eller med koppar och nickel eller med annan för ändamålet lämpad metall, dels kopparnickel, dels brons eller järn.

§ 2.

§ 6.

Enheten för rikets myntvikt skall vara det franska grammet.

Av silver skola präglas myntstycken av följande namnvärde, nämligen: två kronor, en krona, femtio öre, tjugufem öre, tio öre. Dessutom må, efter av Konungen för varje gång därom meddelat beslut, präglas myntstycken av silver med ett namnvärde av fem kronor. Silvermynten skola utmyntas av legering innehållande minst fyrtio etthundradelar silver. Etthundra stycken silvermynt skola innehålla fint silver till lägst följande vikt, nämligen: femkronestycken: sjuhundratjugu gram; tvåkronestycken: femhundrasextio gram; enkronestycken: tvåhundraåttio gram;

§ 3.

Räkneenheten skall kallas krona. Kronan delas i hundra öre. § 4.

Av guld präglas tre huvudmynt, ett å fem, ett å tio och ett å tjugu kronor. Av ett tusen gram eller ett kilogram fint guld utmyntas: fyrahundranittiosex femkronestycken eller tvåhundrafyrtioåtta tiokronestycken eller etthundratjugufyra tjugukronestycken. Guldmynten präglas av myntguld, som är en legering av niohundra viktdelar fint guld och etthundra viktdelar koppar. Alltså skall varje femkronestycke väga 2,24015 gram och hålla 2,016129 gram fint guld, SOU 1969:17

femtioöresstycken: etthundranittiotvå gram; tjugufemöresstycken: nittiotvå och åtta tiondels gram; tioöresstycken: femtiosju och sex tiondels gram. Av kopparnickel må, efter av Konungen för varje gång därom meddelat beslut, präglas myntstycken av följande namnvärde: två kronor; en krona; femtio öre; tjugufem öre; tio öre. § 7. Av brons präglas myntstycken av följande namn värde: fem öre; två öre; ett öre. Av järn må, efter av Konungen för varje gång därom meddelat beslut, präglas myntstycken av följande namnvärde: fem öre; två öre; ett öre. § 8. Avvikelsen över eller under den i § 4 stadgade guldhalten får högst utgöra femton tiotusendelar fint guld av varje myntstyckes bruttovikt. Avvikelserna över eller under i § 4 stadgade vikter få högst utgöra: för varje tjugukronestycke: femton tiotusendelar, för varje tiokronestycke: tjugu tiotusendelar, för varje femkronestycke: trettio tiotusendelar, allt av varje myntstyckes rätta vikt; dock skall vid guldets utmyntning iakttagas, att avvikelsen i vikt för vart parti av tio kilogram myntguld ej får överskrida fem gram. § 9. Envar, som vid rikets myntverk till myntning inlämnar guld, äger att därför erhålla tjugukronestycken eller tiokronestycken, dock mot erläggande, till myntningskostnadens betäckande, för tjugukronestycken av 1 /t procent och för tiokronestycken av Vi procent av det utmyntade beloppets värde. Fémkronestycken utmyntas endast för statsverkets och riksbankens räkning, i senare

fallet mot erläggande till myntningskostnadens betäckande av Vi procent av det utmyntade beloppets värde. § 10. Skiljemynt må ej för enskildas räkning inom riket tillverkas och präglas. § 11. Närmare bestämmelser om sammansättningen av de legeringar, av vilka silver-, kopparnickel- och bronsmynt skola utmyntas, om silvermyntens vikt, om det antal skiljemynt av andra slag, som skall utmyntas av viss viktsmängd metall, samt om högsta tillåtna avvikelser i fråga om silvermyntens silverhalt och vikt meddelas av Konungen. Angående huvud- och skiljemyntstyckenas diameter, prägel, inskrift, rand och vad mer till deras yttre utseende hörer, vill Konungen särskilt förordna, ävensom de regler, vilka vid myntverket böra gälla för probering och justering, inlämnande av guld till förmyntning m. m. § 12. De efter denna lags stadganden präglade guldmynt äro, under de här nedan bestämda villkor, lagligt betalningsmedel i förhållande till vem som helst och i vilket belopp som helst. Skiljemynten skola till obegränsat belopp mottagas vid betalning till statens kassor. Ingen annan vare pliktig att i en betalning mottaga högre belopp än femtio kronor i 5-kronestycken, tjugu kronor i 2- och 1kronestycken, fem kronor i mindre silvermynt eller kopparnickelmynt, en krona i bronsmynt och en krona i järnmynt. § 13. Myntstycke av guld, silver, kopparnickel, brons eller järn, som blivit vanställt eller genom skavning, filning, borrning, tillödning eller annan olaglig åverkan av vad slag som helst skadat, skall hava förlorat sin egenskap av lagligt betalningsmedel. Vanställda eller skadade svenska myntstycken av silver, kopparnickel, brons eller SOU 1969:17

järn må dock på sätt och tid, varom Konungen särskilt förordnar, av myntverket inlösas till fulla prägelvärdet, när skadan icke förorsakat någon avsevärd förminskning av myntens vikt och när den, som anmäler sådana myntstycken till inlösen, kan anses hava mottagit dem på god tro och icke åsidosatt vanlig försiktighet vid mottagandet samt anledning ej heller finnes till antagande, att han själv avsiktligen åstadkommit skadan.

nu nämnda kontor få vilket som helst med tio kronor delbart belopp av skiljemynt utväxlat mot guldmynt, dock att vad sålunda stadgats icke skall gälla under tid, för vilken undantag medgivits banken från skyldigheten att vid anfordran inlösa av bankens utgivna sedlar med guld. Genom särskilda stadganden bestämmes å vilka andra ställen utväxling, varom i denna paragraf sägs, skall äga rum. § 17.

§ 14. Tjugukronestycken och tiokronestycken upphöra att vara lagligt betalningsmedel i förhållande till statens kassor, när de genom nötning förlorat mer än två procent, men till alla andra, när de förlorat mer än en halv procent av den vikt, som de enligt § 4 av denna lag skola äga. Femkronestycket av guld upphör att vara lagligt betalningsmedel i förhållande till statens kassor, när det är så nött, att ej med säkerhet kan skönjas, huruvida det för rikets räkning är präglat, men till alla andra, när det förlorat mer än sex tiondels procent av nyssnämnda vikt. Skiljemynt upphör att vara lagligt betalningsmedel i förhållande till statens kassor, när det är så nött, att ej med säkerhet kan skönjas, huruvida det för rikets räkning är präglat, men till alla andra, när prägeln genom nötning blivit otydlig. § 15.

Vad här ovan i § 12, § 13 första punkten samt §§ 14, 15 och 16 stadgat är om rikets mynt, dess giltighet som betalningsmedel, dess inväxling och utgivande av statens kassor skall, på sätt mellan Sverige, Norge och Danmark avslutade konventioner förmå, även gälla om de i överensstämmelse med samma konventioner för Norge och Danmark präglade mynt av guld, silver, kopparnickel, brons eller järn. § 18. I den eller de statens kassor, som Konungen bestämmer, äger riksbanken vid anfordran att få vilket som helst med tio kronor delbart belopp av svenskt skiljemynt, vilket är av beskaffenhet att vara lagligt betalningsmedel i förhållande till statens kassor, utväxlat mot guldmynt eller riksbankens sedlar. Om inlösen av vanställda eller skadade svenska myntstycken av silver, kopparnickel, brons eller järn finnes särskilt stadgat.

Mynt, som ej längre är lagligt betalningsmedel i förhållande till vem som helst, ävensom silvermynt, vilka hålla fyra eller flera procent mindre än sin rätta vikt, må, sedan de till någon av statens kassor inkommit, ej åter av densamma sättas i omlopp. § 16. I riksbankens huvudkontor ävensom i dess avdelningskontor i Göteborg och Malmö äger en var att få vilket som helst belopp av sådana mynt, som endast till statens kassor äro lagligt betalningsmedel, utväxlat mot lika stort belopp samma slags gångbara mynt. Likaså äger en var att i riksbankens SOU 1969:17

Bilaga 9

Kungl. Maj:ts kungörelse den 20 augusti 1952 (nr 629) angående ny prägel och inskrift å skiljemynten

Kungl. Maj:t har funnit gott förordna, att beträffande skiljemynten följande bestämmelser skola lända till efterrättelse, i den mån olika slag av skiljemynt från och med den 1 september 1952 komma att av myntoch justeringsverket tillverkas. Silverskiljemynten Femkronestycket. Diameter: 34 millimeter. Prägel och inskrift: på framsidan Konung Gustaf VI Adolfs bild, profil, vänster sida, omgiven av orden »GUSTAF VI ADOLF SVERIGES KONUNG», över bilden myntverkets märke och under bilden myntdirektörens monogram; på frånsidan svenska stora riksvapnet under kunglig krona; på ena sidan av vapnet »5» och på den andra sidan »KR» samt underst präglingsåret. Randen slät med Hans Maj:t Konungens valspråk »PLIKTEN FRAMFÖR ALLT» såsom randskrift. Tvåkronestycket. Diameter: 31 millimeter. Prägel och inskrift: på framsidan lika som på femkronestycket men i förminskad skala; på frånsidan svenska stora riksvapnet under kungl. krona samt som omskrift Hans Maj: t Konungens valspråk »PLIKTEN FRAMFÖR ALLT»; på ena sidan av vapnet »2» och på den andra sidan »KR» samt överst präglingsåret delat av kronans glob. Randen rafflad. Enkronestycket. Diameter: 25 millimeter. Prägel och inskrift lika som på tvåkronestycket men i förminskad skala och

med värdet angivet till »1 KR». Randen rafflad. (Kungörelse 2 april 1954, nr 147, som trätt i kraft 1 juli 1954.) Femtioörestycket. Diameter: 22 millimeter. Prägel och inskrift: på framsidan en kunglig krona; på frånsidan överst »SVERIGE», därunder »50 ÖRE» på två rader; till vänster om »ÖRE» myntverkets märke och till höger om »ÖRE» myntdirektörens monogram; under »ÖRE» präglingsåret. Randen slät. Tjugufemörestycket. Diameter: 17 millimeter. Prägel och inskrift lika som på femtioörestycket men i förminskad skala och med värdet angivet till »25 ÖRE». Randen slät. Tioöre sty eket. Diameter: 15 millimeter. Prägel och inskrift lika som på femtioörestycket men i förminskad skala och med värdet angivet till »10 ÖRE». Randen slät. Kopparnickelskiljemynten Tvåkronestycket. Diameter: 31 millimeter. Prägel och inskrift lika som på tvåkronestycket av silver. Enkronestycket. Diameter: 25 millimeter. Prägel och inskrift lika som på enkro-, nestycket av silver. (Kungörelse 3 maj 1968, nr 127, som trätt i kraft 15 maj 1968.) Femtioörestycket. Diameter: 22 millimeter. Prägel och inskrift: på framsidan Hans Maj:t Konungens krönta namnchiffer omgivet av, på vänster sida, präglingsårets två första siffror och, på höger sida, präglingsSOU 1969:17

årets två sista siffror; innanför randen en enkel rad fjäll; på frånsidan »50 ÖRE» på två rader; därunder »SVERIGE» samt nederst myntverkets märke och myntdirektörens monogram på en rad; innanför randen en enkel rad fjäll. Randen slät. Tjugufemörestycket. Diameter: 17 millimeter. Prägel och inskrift lika som på femtioörestycket men i förminskad skala och med värdet angivet till »25 ÖRE». Randen slät. Tioörestycket. Diameter: 15 millimeter. Prägel och inskrift lika som på femtioörestycket men i förminskad skala och med värdet angivet till »10 ÖRE». Randen slät. (Kungörelse 6 juni 1962, nr 287, som trätt i kraft 1 juli 1962.) Brons- och

järnskiljemynten

Femörestycket. Diameter: 27 millimeter. Prägel och inskrift: på framsidan en kunglig krona och därunder orden »GUSTAF VI ADOLF SVERIGES KONUNG» uppdelat på tre rader; underst till vänster myntverkets märke och till höger myntdirektörens monogram; på frånsidan i mitten siffran »5»; över »5» en kunglig krona och under »5» ordet »ÖRE»; i mitten präglingsåret delat av valörsiffran »5». Prägeln utförd i nedsänkt relief. Randen slät. Tvåörestycket. Diameter: 21 millimeter. Prägel och inskrift lika som på femörestycket men i förminskad skala och med »2» som värdesiffra i stället för »5». Randen slät. Ettörestycket. Diameter: 16 millimeter. Prägel och inskrift lika som på femörestycket men i förminskad skala och med »1» som värdesiffra i stället för »5». Randen slät. Beträffande skiljemynt av kopparnickel och järn skola följande bestämmelser äga motsvarande tillämpning, nämligen dels de enligt kungörelserna den 30 december 1893 (nr 112) och den 22 november 1895 (nr 98) gällande bestämmelserna angående sätt och tid för inlösen av vanställda eller skadade svenska myntstycken av silver eller brons m. m.; SOU 1969: 17

dels bestämmelserna i kungörelsen den 31 december 1908 (nr 171) angående myntväxling; dels ock bestämmelserna i kungörelsen den 14 augusti 1914 (nr 136) angående utväxling i riksbanken av skiljemynt av silver eller brons. Genom denna kungörelse upphävas kungörelsen den 26 september 1909 (nr 116) angående ny prägel och inskrift å skiljemynten, kungörelsen den 10 april 1917 (nr 129) angående tillämpning å skiljemynt av järn av vissa bestämmelser rörande skiljemynt av brons m. m., kungörelsen den 18 juni 1920 (nr 311) angående tillämpning å skiljemynt av kopparnickel av vissa bestämmelser rörande skiljemynt av brons eller järn m. m., kungörelsen den 8 april 1921 (nr 155) angående ny prägel och inskrift å guldmynten, kungörelsen den 18 juli 1942 (nr 643) angående prägel å två- och enkronesmynt med en halt av fyrahundra etttusendelar silver samt kungörelsen den 11 december 1942 (nr 923) angående prägel å femtioöres-, tjugufemöres- och tioöresmynt med en halt av fyrahundra ettusendelar silver.

Bilaga 10

Kungl. Majrts kungörelse den 3 maj 1968 (nr 126) med vissa bestämmelser om skiljemynt

Kungl. Maj:t har, med stöd av 11 § lagen den 30 maj 1873 (nr 31) om rikets mynt, 1 funnit gott förordna som följer. 1 §. Silvermynt skall tillverkas av en legering av 40 % silver, 50 % koppar, 5 % nickel och 5 % zink. Kopparnickelmynt skall tillverkas i valörerna två kronor, femtio öre, tjugofem öre och tio öre av en legering av 75 % koppar och 25 % nickel och i valören en krona av ett pläterat material i tre skikt, det mellersta av en legering av 97 % koppar och 3 % nickel och de yttre skikten av en legering av 75 % koppar och 25 % nickel. Vardera ytskiktets vikt skall vara 10 % av myntstyckets vikt. Bronsmynt skall tillverkas av en legering av 95 % koppar, 4 % tenn och 1 % zink.

3 §. Avvikelse över eller under den i 1 § föreskrivna silverhalten får vara för 100 silvermynt högst 1 % av myntens sammanlagda vikt. Avvikelse över eller under den nominella vikten vid uppvägning av det antal mynt, som närmast motsvarar ett kg, får för silvermynt vara högst 1 % och för andra mynt högst 2 %. Denna kungörelse träder i kraft den 15 maj 1968. Genom kungörelsen upphäves kungörelsen den 18 juli 1942 (nr 642) med vissa bestämmelser angående skiljemynt.

2 §.

Myntens vikt skall vara i enlighet med följande tabell. Mynt av kopparnickel brons järn

Valörer

silver

fem kronor två kronor en krona femtio öre tjugofem öre tio öre fem öre två öre ett öre

18,00 g — 14,00 g 13,30 g 7,00 g 7,00 g 4,80 g 4,50 g 2,32 g 2,18 g 1,44 g 1,35 g

8,00 g 6,94 g 4,00 g 3,47 g 2,00 g 1,74 g

Senaste lydelse av 11 § se 1942: 640, KUNGL. BIBL.

' 3 JUN 1969 STOCKHOLM

SOU 1969: 17

Nordisk udredningsserie (Nu) 1969

Kronologisk förteckning

1. Utvidgat nordiskt ekonomiskt samarbete. 2. Laajennettu pohjoismainen taloudellinen yhteisty ö. 3. Nordforsks miljövårdsutredning. 4. Förslag till utbyggnad av den samnordiska fortbildningen för journalister. 5. Konsumentoplysning i undervisningen.

Statens offentliga utredningar 1969

Systematisk förteckning

Justitiedepartementet Faktisk hrottslighet bland skolbarn. [1] Bostadsratt. [4] Utsöknirgsrätt IX. [5] Kungöreseannonsering. [7] ADB inom inskrivningsväsendet. [9] Ny gruvlag. [10] Internationell adoptionsratt. [11] Kommunikationsdepartementet Ny sjöarcetstidslag. [3] Finansdepartementet Förenkled obligaticnshantering. [13] Lagstiftring om värdepappersfonder m.m. och om stämpelskatt på /ärdepapper. [16] Nya myrt. [17] Utbildningsdepartementet Om sexuallivet i Sverige. [2] Sexualkjnskapen på grundskolans högstadium. [8] Regionnusik. [12] Filmen • censur och ansvar. [14] Jordbruksdepartementet Växtförådlarrätt. [15] Civildepartementet Offentliga tjänstemäns bisysslor. [6]

Anm. Siffrorna inom klämmer betecknar utredningarnas nummer i den kronologiska förteckningen.

K L Beckmans Tryckerier AB 1969