Sjölagens befraktningskapitel slutbetänkande
National Library of Sweden
Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2013
Sjölagens befraktningskapitel
Slutbetänkande av Sjölagskommittén Stockholm 1972
Statens offentliga utredningar 1972
Kronologisk förteckning
1 . Ämbetsansvaret II. J u . 2. Svensk möbelindustri. I. 3. Personal för t y g - och intendenturförvaltning. Fö. 4 . Säkerhets- och försvarspolitiken. Fö. 5. CKR. (Centrala körkortsregistret) K. 6. Reklam I Beskattning av reklamen. U. 7. Reklam II. Beskrivning och analys. U. 8. Reklam III. Ställningstaganden och förslag. U. (Utkommer senare). 9. Reklam IV. Reklamens bestämningsfaktorer. U. (Utkommer senare). 10 Godsbefordran till sjöss. J u . 1 1 . Förenkiad löntagarbeskattning. Fi. 12. Skadestånd IV. J u . 13. Kommersiell service i glesbygder. In. 14. Revision av vattenlagen. Del 2. Ju. 15. Ny regeringsform • Ny riksdagsordning. J u . 16. Ny regeringsform • Ny riksdagsordning. (Följdförfattningar) J u . 17. Nomineringsförfarande vid riksdagsval • Riksdagen i pressen. J u . 18. Norge och den norska exilregeringen under andra världskriget. J u . 19. Uppsökande verksamhet för cirkelstudier inom vuxenutbildningen. U. 20. Läs- och bokvanor i fem svenska samhällen. Litteraturutredningens läsvanestudier. U. 2 1 . Svävarfartslag. K. 22. Domstolsväsendet IV. Skiljedomstol. J u . 23. Högre utbildning - regional rekrytering och samhällsekonomiska kalkyler. U. 24. Vägfraktavtalet II. Ju. 25. Naturgas i Sverige. I. 26. Förskolan 1. S. 27. Förskolan 2. S. 28. Konsumentköplag. J u . 29. Konsumentupplysning om försäkringar. H . 30. Bostadsanpassningsbidrag. In. 3 1 . Lag om hälso- och miljöfarliga varor. J o . 32. Kommunalt samlingsstyre eller majoritetsstyre ? C. 33. Förhandlingsrätt för pensionärer. In. 34. Familjestöd. S. 35. Skogsbrukets frö- och plantförsörjning. J o . 36. Samhälle och trossamfund. Slutbetänkande. U. 37. Samhälle och trossamfund. Bilaga 1 - 1 9 . U. 38. Samhälle och trossamfund. Bilaga 20. Andra trossamfunds ekonomi. U. 39. Abortfrågan. Remissyttranden. Ju. 40. Konkurrens i bostadsbyggandet. In. 4 1 . Familj och äktenskap I. J u . 42. Vägtrafikbeskattningen. Fi. 43. Utnyttjande och skydd av havet. I. 44. Reformerad skatteutjämning. Fi. 45. Kulturminnesvård. U. 46. Landskapsvård genom täktsamverkan. J u . 47. Data och integritet. J u . 48. Riksdagen och försvarsplaneringen. Fö. 49. Tryckfriheten och reklamen. J u . 50. Skyddsrum. Fö. 5 1 . Sjölagens befraktningskapitel. J u .
mm Statens 1972:51offentliga utredningar Justitiedepartementet
• ••
;ens befraktningskapitel
Slutbetänkande av Sjölagskommittén Stockholm 1972
ISBN 91-38-00287-6
Göteborgs Offsettryckeri AB, Sthlm 72.951 S
Till Statsrådet och chefen för justitiedepartementet
Sjölagskommittén har avgivit sex delbetänkanden. De tre första, SOU 1961:33, 1963:20 och 1965:18, har föranlett lagstiftning - SFS 1964:85, 1964:728 och 1967:48 - vilken trätt i kraft. Dessa lagändringar har främst rört sjölagens 4 kap., Om fartygs befälhavare, 7 kap., Om haveri, 8 kap., Om skada genom fartygs sammanstötning, 9 kap., Om bärgning, 10 kap., Om begränsning av redares ansvarighet, 12 kap., Om dagböcker, sjöförklaring och besiktning samt 13 kap., Ansvarsbestämmelser. 1967 års sjölagändringar avsåg också sjölagens 14 kap., Om laga domstol och rättegäng i sjörättsmål, varjämte i ett nytt 15 kap. upptogs vissa Särskilda bestämmelser. I 14 kap. infördes härefter - på grundval av ett av sjölagskommitte'n avgivet förslag (Stencil Ju 1969:18) genom lag 1970:919 nya regler om laga domstol och forum i allmänna sjörättsmål. Kommitte'ns fjärde delbetänkande, SOU 1970:74, innefattar förslag till nya regler om fartygs nationalitet, registrering av fartyg och fartyg under byggnad, fartygs tillbehör och skick, sjöpanträtt, inteckning i fartyg och fartyg under byggnad samt partrederi m. m. På grundval av detta betänkande har inom justitiedepartementet beretts och den 26 april 1972 till lagrådet remitterats förslag till lag om ändring i sjölagen m. m., enligt vilket sjölagens 1-3 och 11 kap. får helt ny lydelse. I fråga om de sjörättsliga bestämmelserna om befordran av gods och passagerare, med SOU 1972:51 1*
andra ord sjölagens 5 kap. och den fristående lagen (1936:277) i anledning av Sveriges tillträde till 1924 års internationella konvention rörande konossement, påbörjades arbetet med en revision av dessa bestämmelser tidigt av de nordiska sjolagskommitte'erna men fick anstå i väntan på resultatet av internationellt konventionsarbete. Sjölagskommitte'n hade ursprungligen avsett att i ett och samma betänkande behandla allt som rörde revision av den sjörättsliga befraktningsrätten men vid departementsöverläggningar våren 1971 i Stockholm mellan representanter för Sverige samt Danmark, Finland och Norge bestämdes att - såvitt angår frågan om befordran av gods - sjolagskommitte'erna först skulle avlämna förslag som hade samband med konossementskonventionen och att sådana revisionsfrågor rörande sjölagens 5 kap. som inte har samband med konventionen skulle anstå tills vidare. Sjolagskommitte'n har härefter avlämnat ytterligare två delbetänkanden, dels ett dagtecknat i november 1971, SOU 1971:90, angående befordran av passagerare och resgods till sjöss, vilket innefattar förslag om att bestämmelser i dessa ämnen upptas i sjölagens 6 kap., dels ett dagtecknat i december 1971, SOU 1972:10, med förslag till sädana lagändringar i sjölagens 5 kap. som påkallas av 1968 års tilläggsprotokoll till konossementskonventionen. Remissbehandlingen av de femte och sjätte delbetänkandena har nyligen avslutats. 3
Vad beträffar övriga delar av sjölagens 5 kap. har de danska, finska och norska sjölagsko mmitte'erna ej varit beredda att nu återuppta revisionsarbetet. Med hänsyn till att sjolagskommitte'ns arbete ansetts böra avslutas inom den närmaste tiden och det vid sådant förhållande synts angeläget att kommittén framlägger resultatet av en huvudsakligen redaktionell översyn av de återstående partierna av sjölagens 5 kap., överlämnar kommitte'n härmed slutbetänkande med förslag till lag om ändring i sjölagen (1891:35 s. 1) jämte förklarande anmärkningar därtill.
Sjolagskommitte'n anser sig böra framhålla att de övriga nordiska sjolagskommitte'erna uttalat önskemål om fortsatt nordiskt lagsamarbete beträffande sjölagstiftningen. Sjolagskommitte'n vill starkt understryka det praktiska behovet och värdet av ett fortsatt sådant lagsamarbete. Enligt kommitte'ns mening bör därför anstå med genomförande av lagändringar på grundval av det nu föreliggande förslaget i avvaktan på gemensamma nordiska överläggningar i ämnet. Stockholm den 17 maj 1972
Erik Hagbergh Hjalmar Bääw Nils Grenander P.E. Hedborg G. Lindencrona Kaj Pineus Kurt Grönfors Lennart Hagberg Christer Rune Lorenz Zetterman /RolfLiljeqvist
4 SOU 1972:51
Innehåll
Lagförslag Förslag till lag om ändring i sjölagen (1891:35 s. 1) 1 Inledning 1.1 1936 års sjörättsliga befraktningslagstiftning 1.2 Sjölagskommittéernas arbete på revision av 5 kap. SjöL 1.3 Några anmärkningar till sjölagskommitte'ns två senaste delbetänkanden
7 25 25 26
2 Anmärkningar till lagförslaget . . . . 2.1 Några terminologiska och andra allmänna spörsmål 2.2 Befraktningskapitlets inledande bestämmelser ( 7 1 - 7 5 §§) 2.3 Bestämmelser om resebefraktning ( 7 6 - 1 3 6 §§) 2.4 Bestämmelser om tidsbefraktning ( 1 3 7 - 1 5 0 §§) 2.5 Bestämmelser om konossement (151-166§§)
3 Sammanfattning
30 31 32 36
Bilagor 1 5 kap. SjöL, av sjölagskommittén föreslagen lydelse (i vissa delar enligt SOU 1972:10) 2 6 kap. SjöL, av sjölagskommittén föreslagen lydelse i SOU 1971:90 .
60 Tillägg
67 SOU 1972:51
Förkortningar
AfS NJA II NOU SFS SjöL SOU SvJT TfR
6 Arkiv for Sjorett Nytt Juridiskt Arkiv avd. II Norges offentlige utredninger Svensk författningssamling Sjölagen (1891:35 s. 1) Statens offentliga utredningar Svensk Juristtidning Tidsskrift for Rettsvitenskap
Förslag till Lag om ändring i sjölagen (1891:35 s. 1) Härigenom förordnas att 77-94, 96, 99, 100, 103-117, 124-127, 131-134, 136-150, 155-160 och 163-166 §§ sjölagen (1891:35 s. 1) samt rubrikerna närmast före 126 och 131 §§ skall ha nedan angivna lydelse.1 FEMTE KAPITLET Om befordran av gods2 Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse 77 §
Är ej viss lastningsplats avtalad, skall fartyget förläggas till lastningsplats, som befraktaren anvisar, såvida hinder däremot ej möter samt fartyget kan ligga flott och säkert och med intagen last åter utlöpa. Har ej anvisning i tid givits, skall fartyget förläggas till sedvanlig lastningsplats. Kan det ej ske, välje bortfraktaren plats, där lastningen skäligen kan försiggå.
Är icke viss lastningsplats avtalad, skall fartyget förläggas till lastningsplats som befraktaren anvisar, om hinder ej möter däremot samt fartyget kan ligga flott och säkert och åter löpa ut med intagen last. Har anvisning icke givits i tid, skall fartyget förläggas till sedvanlig lastningsplats. Kan det ej ske, väljer bortfraktaren plats där lastningen skäligen kan äga rum.
78 §
Befraktaren äge, vare sig viss lastningsplats är avtalad eller ej, få fartyget förhalat från en lastningsplats till annan; gälde dock själv kostnaden.
Vare sig viss lastningsplats är avtalad eller ej, kan befraktaren fordra att fartyget förhalas från en lastningsplats till annan. Han skall själv bära kostnaden härför.
79 § Angår fraktavtalet styckegods, äge befraktaren ej utan stöd i avtal eller sedvänja anvisa lastningsplats eller få fartyget förhalat.
1 2
Gäller fraktavtalet styckegods, kan befraktaren ej utan stöd i avtal eller sedvänja anvisa lastningsplats eller fordra att fartyget förhalas.
Senaste lydelse 1936:276, av 101 § 1967:48 och av 150 § 1964:728. Kapitlets rubrik lydelse enl. SOU 1972:10.
Föreslagen lydelse
Nuvarande lydelse 80
Bortfraktaren är skyldig att låta fartyget ligga kvar för lastning viss lastningstid, som omfattar liggetid och överliggetid. För överliggetid har bortfraktaren rätt till särskild ersättning.
Bortfraktaren vare skyldig att låta fartyget för lastning kvarligga viss lastningstid, omfattande liggetid och överliggetid. För överliggetid njute bortfraktaren särskild ersättning.
81 § Liggetiden utgöre: Alt. 1 för fartyg utan egen maskindriven lastLiggetiden utgör två dagar när fartygets ningsanordning, när nettodräktigheten icke överstiger 50 nettodräktighet icke överstiger 75 registerregisterton två dagar, när den överstiger 50 ton, tre dagar när den överstiger 75 men icke men icke 100 ton fyra dagar, när den översti- 200 ton och fyra dagar när den överstiger ger 100 men icke 200 ton fem dagar, och när 200 men icke 400 ton. Har fartyget större dräktighet, utgör liggeden överstiger 200 men icke 400 ton sex tiden den tid som, då fraktavtalet slöts, dagar; samt för fartyg med egen maskindriven last- skäligen kunde beräknas åtgå för lastningen med hänsyn till fartygets och lastens art och ningsanordning, när nettodräktigheten icke överstiger 75 storlek, lastningsanordningarna ombord och registerton två dagar, när den överstiger 75 i hamnen samt andra sådana omständigheter. men icke 200 ton tre dagar, och när den överstiger 200 men icke 400 ton fyra dagar. Alt. 2 Har fartyget större dräktighet, utgöre ligLiggetiden utgör den tid som, då fraktavgetiden den tid som, med hänsyn till fartygets och lastens art och storlek, lastningsan- talet slöts, skäligen kunde beräknas åtgå för ordningarna ombord och i hamnen samt lastningen med hänsyn till fartygets och andra sådana omständigheter, skäligen kun- lastens art och storlek, lastningsanordningnat vid avtalets ingående beräknas åtgå för arna ombord och i hamnen samt andra sådana omständigheter. lastningen. Tiden räknas i arbetsdagar och arbetstimmar 82 Liggetiden börjar ej löpa, förrän fartyget, jämlikt anmälan, är å lastningsplatsen, färdigt att intaga last. Anmälan skall göras hos befraktaren eller, om annan uppgivits såsom avlastare, hos denne och må ej äga rum före fartygets ankomst till lastningsorten. Tiden räknas antingen från det arbetet i hamnen sedvanligen börjar på morgonen eller från middagsrastens slut; och skall anmälan ske, i förra fallet senast klockan fyra eftermiddagen föregående arbetsdag, i senare fallet senast klockan tio förmiddagen samma 8
Liggetiden börjar icke löpa förrän fartyget är på lastningsplatsen, färdigt att intaga last, och anmälan härom gjorts hos avlastaren eller, om denne ej kan nås, hos befraktaren. Anmälan får ej göras före fartygets ankomst till lastningsorten. Tiden räknas antingen från det arbetet i hamnen sedvanligen börjar på morgonen eller från middagsrastens slut. Anmälan skall vara gjord i det förra fallet senast en timme före kontorstidens slut föregående dag och i det senare fallet senast klockan tio samma SOU 1972:51
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
dag. Är avlastaren icke att träffa på platsen, anses anmälan gjord, då den blivit på ändamålsenligt sätt avsänd eller, om hans vistelseort är okänd, i sedvanlig ordning kungjord.
dag.
83 §
Kan fartyget, på grund av hinder som beror av avlastaren, icke förläggas till lastningsplatsen, må fartyget likväl anmälas färdigt för lastning med verkan att liggetiden börjar löpa. Är ej viss lastningsplats avtalad, vare lag samma, där hindret utgöres av trafikanhopning eller annan dylik omständighet och bortfraktaren ej skäligen kunnat taga denna i beräkning vid avtalets ingående.
Kan fartyget icke förläggas till lastningsplatsen på grund av hinder som beror av avlastaren, får det likväl anmälas färdigt för lastning med verkan att liggetiden börjar löpa. Är ej viss lastningsplats avtalad gäller detsamma, om hindret utgöres av trafikanhopning eller annan sådan omständighet och bortfraktaren icke skäligen kunnat taga denna i beräkning då avtalet slöts.
84 § I liggetiden inräknas uppehåll, som orsakas av fartygets förhalning, men icke tid, som går förlorad på grund av hinder å fartygets sida. Har fartyget, av anledning som bortfraktaren skäligen kunnat taga i beräkning vid avtalets ingående, förlagts till annan än sedvanlig lastningsplats, medräknas ej tid, som i följd därav går förlorad.
I liggetiden inräknas uppehåll på grund av fartygets förhalning men icke tid som går förlorad till följd av hinder på fartygets sida. Har fartyget förlagts till annan än sedvanlig lastningsplats av anledning, som bortfraktaren skäligen kunnat taga i beräkning då avtalet slöts, medräknas ej tid som går förlorad till följd därav.
85 § Överliggetiden utgöre hälften av liggetiden, vid helbefraktning dock minst tre dagar. Tiden räknas i arbetsdagar och arbetstimmar, men ersättningen utgår för löpande dagar och timmar från liggetidens utgång. Vid beräkning av överliggetid och ersättning därför gälle vad i 84 § stadgas om liggetid.
Överliggetiden utgör hälften av liggetiden, vid helbefraktning dock minst tre dagar. Tiden räknas i arbetsdagar och arbetstimmar men ersättningen utgår för löpande dagar och timmar från liggetidens utgång. Bestämmelserna i 84 § hava motsvarande tillämpning vid beräkning av överliggetid och ersättning därför.
86 § Ersättning för överliggetid utgöre för dygn: för segelfartyg, SOU 1972:51
Ersättning för överliggetid bestämmes på grundval av frakten och med hänsyn tagen till den ökning eller minskning av bortfrakta9
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
när nettodräktigheten icke överstiger 100 ton sextio öre för ton, när dräktigheten överstiger 100 men inte 250 ton femtio öre för ton, dock minst sextio kronor, och när dräktigheten överstiger 250 men icke 400 ton fyrtio öre för ton, dock minst etthundratjugofem kronor; för segelfartyg med hjälpmaskin, när nettodräktigheten icke överstiger 100 ton sjuttio öre för ton, när dräktigheten överstiger 100 men icke 250 ton sextio öre för ton, dock minst sjuttio kronor, och när dräktigheten överstiger 250 men icke 400 ton femtio öre för ton, dock minst etthundrafemtio kronor; samt för maskindrivet fartyg, när nettodräktigheten icke överstiger 100 ton åttio öre för ton, när nettodräktigheten överstiger 100 men icke 250 ton sjuttio öre för ton, dock minst åttio kronor, och när dräktigheten överstiger 250 men icke 400 ton sextio öre för ton, dock minst etthundrasjuttiofem kronor. Har fartyget större dräktighet, bestämmes ersättningen med hänsyn till frakten och till den ökning eller minskning av utgifter, som av uppehållet orsakas. Ersättningen är för varje dag förfallen till betalning. Varder ej ersättning gulden eller säkerhet därför ställd, äge bortfraktaren om fordringen göra anteckning på konossementet.
rens utgifter som uppehållet medför. Ersättningen förfaller till betalning för varje dag. Om ej ersättningen betalas eller säkerhet ställes därför, får bortfraktaren göra anteckning om fordringen på konossementet.
87 Är gemensam tid bestämd för lastning och lossning, må därav för lastningen icke tagas i anspråk mera än att skälig del av tiden återstår för lossningen. Ersättning för överliggetid skall ej utgå, med mindre liggetiden i dess helhet överskrides.
Är gemensam tid bestämd för lastning och lossning, får icke mera därav tagas i anspråk för lastningen än att skälig del av tiden återstår för lossningen. Ersättning för överliggetid skall ej utgå, om icke liggetiden överskrides i dess helhet.
Angår fraktavtalet styckegods, varde lastningstiden och den tid, som skall förflyta
Gäller fraktavtalet styckegods, skall lastningstiden och den tid, som skall förflyta
10 SOU 1972:51
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
mellan anmälan och lastningstidens början, bestämda efter vad med hänsyn till omständigheterna må anses skäligt. Bestämmelserna om överliggetid äga ej tillämpning.
mellan anmälan enligt 82 § och lastningstidens början, bestämmas efter vad som kan anses skäligt med hänsyn till omständigheterna. Bestämmelserna om överliggetid hava ej tillämpning. Vid linjefart fordras ej anmälan.
Vid linjefart vare anmälan ej erforderlig.
89 § Befraktaren skall avlämna godset vid fartygets sida. Bortfraktaren skall taga det ombord, sörja för underlag, garnering och annat, som erfordras för stuvningen, samt utföra denna. Har fartyget, av anledning som bortfraktaren skäligen kunnat taga i beräkning vid avtalets ingående, förlagts till annan än sedvanlig lastningsplats, vare bortfraktaren ändock pliktig att på sedvanlig lastningsplats mottaga godset.
Befraktaren skall avlämna godset vid fartygets sida. Bortfraktaren skall taga det ombord, sörja för underlag, garnering och annat, som fordras för stuvningen, samt utföra denna. Har fartyget förlagts till annan än sedvanlig lastningsplats av anledning, som bortfraktaren skäligen kunnat taga i beräkning då avtalet slöts, är bortfraktaren likväl skyldig att mottaga godset på sedvanlig lastningsplats.
90S Befraktaren skall avlämna och bortfraktaren inlasta godset med tillbörlig skyndsamhet. Godset skall avlämnas i sådan ordning och på sådant sätt, att det kan bekvämligen tagas ombord, stuvas och lossas.
Befraktaren skall avlämna och bortfraktaren lasta godset med tillbörlig skyndsamhet. Godset skall avlämnas i sådan ordning och på sådant sätt, att det bekvämt kan tagas ombord, stuvas och lossas.
91 § Gods må ej utan stöd i avtal eller sedvänja lastas ä däck.
Godset får icke lastas på däck utan stöd i avtal eller sedvänja.
92 § Gods av lättantändlig, explosiv eller eljest farlig beskaffenhet skall vid avlämnandet, om möjligt, vara märkt såsom farligt; och give avlastaren de upplysningar, som äro erforderliga till förebyggande av skada. Är eljest gods av beskaffenhet att dess fraktande kan medföra äventyr för människor, fartyg eller last, skall ock upplysning därom lämnas, där förhållandet är avlastaren veterligt. SOU 1972:51 2*
Lättantändligt, explosivt eller annat farligt gods skall om möjligt vara märkt såsom farligt när det avlämnas. Avlastaren skall lämna de upplysningar som fordras för att förebygga skada. Känner avlastaren till, att gods eljest är sådant att dess befordran kan medföra fara eller väsentlig olägenhet för människor, fartyg eller last, skall han också lämna upplysning därom. 11
Föreslagen lydelse
Nuvarande lydelse
93 § Avlämnas gods, som fordrar särskild vård, skall sådant uppgivas och, om möjligt, utmärkas å godset. Penningar, värdepapper och dyrbarheter skola såsom sådana angivas.
Avlämnas gods som fordrar särskild vård, skall detta uppgivas och om möjligt utmärkas på godset. Penningar, värdepapper och dyrbarheter skola uppgivas såsom sådana.
94 § Befälhavaren, styrmannen eller den som eljest är därtill bemyndigad skall på avlastarens begäran meddela bevis om godsets mottagande allteftersom det avlämnas.
Befälhavaren, styrmannen eller den som eljest är därtill bemyndigad skall på avlastarens begäran lämna bevis om godsets mottagande allteftersom det avlämnas.
96 § Fördröjes fartygets avgång utöver lastningstiden, enär avlastaren underlåtit att i tid tillhandahålla bortfraktaren alla nödiga, lasten rörande handlingar eller giva order om bestämmelseort eller annan anvisning angående resan, äge bortfraktaren undfå ersättning såsom för överliggetid. För skada, som ej täckes av sådan ersättning, njute bortfraktaren ock gottgörelse, där ej antagas må, att underlåtenheten icke beror av fel eller försummelse av avlastaren eller någon för vilken han svarar.
Uppehälles fartyget utöver lastningstiden, emedan avlastaren underlåtit att i tid tillhandahålla bortfraktaren erforderliga handlingar rörande lasten eller att giva order om bestämmelseort eller annan anvisning för resan, har bortfraktaren rätt till ersättning såsom för överliggetid. För skada, som ej täckes av sådan ersättning, har bortfraktaren rätt till gottgörelse, om det icke visas att underlåtenheten ej beror av fel eller försummelse av avlastaren eller någon för vilken han svarar.
99 § Fördröjes fartyget under resan, enär order om bestämmelseort eller annan anvisning angående resan icke i tid givits, skall vad i 96 § stadgas äga motsvarande tillämpning.
Uppehälles fartyget under resan, emedan order om bestämmelseort eller annan anvisning för resan icke givits i tid, hava bestämmelserna i 96 § motsvarande tillämpning.
100 Bortfraktaren skall vidkännas alla skeppsumgälder, kanal- och lotsavgifter, bogseringsutgifter och andra dylika kostnader, som äro förbundna med resan.
Bortfraktaren skall vidkännas hamnavgifter, kanal- och andra vattenvägsavgifter, lotsavgifter, bogseringsutgifter och liknande kostnader, som äro förbundna med resan.
103 §
Innan bortfraktaren ingår förbindelse eller eljest vidtager särskild åtgärd för lastens be12
Innan bortfraktaren vidtager särskild åtgärd för lastens behov, bör han om möjligt SOU 1972:51
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
hov, bör han, där omständigheterna det med- inhämta föreskrift därom. Utan föreskrift giva, därom inhämta föreskrift. Rörande för- bör han icke sälja av godset, innan utlåtande säljning av gods bör han, om föreskrift ej inhämtats av besiktningsmän eller andra sakföreligger, inhämta utlåtande av besiktnings- kunniga. Försäljning skall äga rum genom män eller andra sakkunniga. Försäljningen offentlig auktion eller, om det ej lämpligen skall äga rum på offentlig auktion eller, där kan ske, på annat betryggande sätt. det ej lämpligen kan ske, på annat betryggande sätt. Om vidtagen åtgärd bör lastägaren underrättas. 104 För de förbindelser bortfraktaren ingår och för vad han förskjuter för lastens behov häfte ägaren allenast med lasten.
För de förbindelser bortfraktaren ingår och de utlägg han gör för lastens behov svarar ägaren endast med lasten.
105 § I avseende å lossningsplats skall vad i 77—79 §§ stadgas äga motsvarande tillämpning; och gälle därvid om lastemottagare vad i nämnda lagrum sägs om befraktare. Äro flera mottagare av gods, som befordras enligt samma fraktavtal, äga de allenast gemensamt anvisa lossningsplats eller få fartyget förhalat.
I fråga om lossningsplats hava bestämmelserna i 77—79 §§ motsvarande tillämpning. Därvid skall bestämmelse, som avser befraktare, i stället gälla lastemottagare. Finnas flera mottagare av gods som befordras enligt samma fraktavtal, få de endast gemensamt anvisa lossningsplats eller fordra att fartyget förhalas.
106 § Angående lossningstid gälle vad i 80—88 §§ stadgas om lastningstid; och skall vad där sägs om avlastare äga tillämpning å lastemottagare.
I fråga om lossningstid hava bestämmelserna i 80—88 §§ motsvarande tillämpning. Därvid skall bestämmelse, som avser avlastare, /' stället gälla lastemottagare.
107 § Bortfraktaren skall avlämna och lastemottagaren taga emot godset vid fartygets sida. Kan fartyget, av anledning som bortfrakKan fartyget icke förläggas till sedvanlig taren skäligen kunnat taga i beräkning vid lossningsplats av anledning, som bortfraktaavtalets ingående, icke förläggas till sedvanlig ren skäligen kunnat taga i beräkning då lossningsplats, vare bortfraktaren ändock avtalet slöts, är bortfraktaren likväl skyldig pliktig att på sedvanlig lossningsplats avläm- att avlämna godset på sedvanlig lossningsna godset. plats. 108 Godset skall avlämnas och mottagas med tillbörlig skyndsamhet. Det skall avlämnas i SOU 1972:51
Godset skall avlämnas och mottagas med tillbörlig skyndsamhet. Det skall avlämnas i 13
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
sådan ordning och på sådant sätt, att det kan bekvämligen mottagas.
sådan ordning och på sådant sätt att det bekvämt kan mottagas.
109 § Varder fartyget för lossningen uppehållet utöver lossningstiden och beror det ej av hinder å fartygets sida, skall vad i 96 § stadgas äga motsvarande tillämpning; och gälle därvid om lastemottagare vad i nämnda lagrum sägs om avlastare.
Uppehälles fartyget för lossningen utöver lossningstiden och beror det ej av hinder på fartygets sida, hava bestämmelserna i 96 § motsvarande tillämpning. Därvid skall bestämmelse, som avser avlastare, i stället gälla lastemottagare.
110 § Har, då flera äro mottagare av gods som befordras enligt samma fraktavtal, någon av dem för överliggetid eller ytterligare uppehåll guldit ersättning, som belöper å annan, äge han söka det åter av denne.
11 Den som är behörig att mottaga godset äge besiktiga detta före dess mottagande. 11 Mottagandet av godset medför förpliktelse för mottagaren att gälda frakt samt vad bortfraktaren eljest äger fordra av befraktaren enligt konossement eller annan handling enligt vilken godset befordras. 11 Bortfraktaren vare ej pliktig att utlämna godset, innan lastemottagaren guldit de i 112 § omförmälda fordringar ävensom ersättning för överliggetid och annat uppehåll vid lossningen, så ock haveribidrag samt annan fordran, för vilken godset må häfta, eller ock i allmänt förvar eller hos enskild man, som av bortfraktaren godkännes, nedsatt fordringsbeloppet att av bortfraktaren lyftas efter godsets avlämnande. För ännu icke fastställda haveribidrag må gods ej kvarhållas, om lastemottagaren för 14
Om en av flera mottagare av gods, som befordras enligt samma fraktavtal, för överliggetid eller ytterligare uppehåll betalt ersättning som belöper på annan, har han rätt att söka det åter av denne.
§
Den som är behörig att mottaga godset har rätt att besiktiga det före mottagandet. §
Genom att taga emot godset blir lastemottagaren skyldig att betala frakt och annat som bortfraktaren har att fordra av befraktaren enligt konossement eller annan handling enligt vilken godset befordras. §
Bortfraktaren är icke skyldig att lämna ut godset innan lastemottagaren betalt de fordringar som avses i 112 §, ersättning för överliggetid och annat uppehåll vid lossningen samt haveribidrag eller annan fordran, för vilken godset häftar, eller också nedsatt fordringsbeloppet i allmänt förvar eller hos tredje man som bortfraktaren godkänner, med rätt för bortfraktaren att lyfta medlen sedan godset avlämnats. För haveribidrag, som ännu ej fastställts, får gods icke kvarhållas, om lastemottagaren SOU 1972:51
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
dem ställer säkerhet. Tages inlastat gods i mät, må det ej lossas under andra villkor än befraktaren ägt utbekomma detsamma; varder godset utmätningsvis sålt, gälle vad i 277 § stadgas.
ställer säkerhet. Utmätes inlastat gods, får det icke lossas under andra villkor än befraktaren haft rätt att utfå godset.'
11 §
Underlåter lastemottagaren att fullgöra vad för godsets utfående åligger honom eller uppehåller han eljest fartyget för lossningen så att denna ej kan hinna avslutas före lossningstidens utgång, äge bortfraktaren lossa godset och för lastemottagarens räkning upplägga det under säker vård. Om uppläggningen skall mottagaren underrättas. Vägrar lastemottagaren att mottaga godset eller är mottagaren icke känd eller icke att träffa, åligge bortfraktaren att, där det lämpligen kan ske, om förhållandet genast underrätta avlastaren. Har icke någon, som till godsets mottagande är behörig, anmält sig så tidigt, att lossningen kan hinna avslutas i rätt tid, late bortfraktaren lossa godset och upplägga det såsom förut är sagt. Upplägges godset, underrätte bortfraktaren därom avlastare och befraktare.
Underlåter lastemottagaren att fullgöra villkoren för godsets utlämning, eller uppehåller han eljest fartyget för lossningen så att denna icke hinner slutföras före lossningstidens utgång, har bortfraktaren rätt att lossa godset och lägga upp det i säkert förvar för lastemottagarens räkning. Denne skall underrättas om uppläggningen. Vägrar lastemottagaren att taga emot godset eller kan han icke nås, skall bortfraktaren om möjligt genast underrätta avlastaren. Har icke någon som är behörig att mottaga godset anmält sig så tidigt att lossningen hinner slutföras i rätt tid, får bortfraktaren lossa och lägga upp godset såsom föreskrives i första stycket. Bortfraktaren skall underrätta avlastare och befraktare om uppläggningen.
11! § Vid linjefart må godset lossas och för mottagarens räkning uppläggas under säker vård, såframt godset icke mottages, när det är i tur att lossas. Där godset ej avhämtats inom skälig tid, skall avlastaren underrättas om uppläggningen.
Vid linjefart får godset lossas och läggas upp i säkert förvar för lastemottagarens räkning, om det icke mottages när det är i tur att lossas. Hämtas godset ej inom skälig tid, skall avlastaren underrättas om uppläggningen.
11< § Varder gods upplagt, äge bortfraktaren låta genom offentlig auktion eller, där det ej lämpligen kan ske, på annat betryggande sätt sälja så mycket av godset att, utom kostnader, de i 113 § nämnda fordringar täckas. 1
Av upplagt gods får bortfraktaren genom offentlig auktion eller, om det ej lämpligen kan ske, på annat betryggande sätt sälja så mycket att, utom kostnader, de fordringar täckas som avses i 113 §.
Jfr lagrådsremiss den 26 april 1972 ang. ändringar i sjölagen.
Föreslagen lydelse
Nuvarande lydelse
117 § Finnes vid försäljning godset icke förslå till täckande av sådan fordran mot befraktaren som bort av mottagaren gäldas, vare befraktaren ansvarig för bristen. Utlämnas godset till mottagarens förfogande, må fordringen ej göras gällande mot befraktaren, med mindre det visas, att fordringen ej kunnat utgå av godset eller att befraktaren skulle till bortfraktarens skada göra vinst, om fordringen upphörde.
Om godset vid försäljning icke förslår till att täcka sådana fordringar mot befraktaren som mottagaren bort betala, skall befraktaren svara för bristen. Utlämnas godset till mottagaren, får fordringen ej göras gällande mot befraktaren, om det icke visas att full betalning ej kunnat utgå ur godset eller att befraktaren skulle göra vinst till bortfraktarens skada om fordringen upphörde.
124 § Där fraktavtal slutits utan att frakten blivit bestämd, erlägges den frakt, som var gångbar vid tiden för inlastningen. Har av gods, därom avtal skett, mer inlastats än avtalat var, erlägges därför frakt efter enahanda grund som för det gods avtalet angick.
Har överenskommelse icke träffats om fraktens storlek, skall den frakt utgå som var gångbar vid tiden för inlastningen. Har gods inlastats i större mängd än som var avtalat, skall frakt utgå efter samma grund som för den avtalade mängden.
125 § För gods, som ej är i behåll vid resans slut, skall frakt icke utgå, med mindre godset gått förlorat till följd av sin egen beskaffenhet, bristfällig förpackning eller annat vållande å avlastarens sida eller ock godset av bortfraktaren sålts för ägarens räkning eller lossats, oskadliggjorts eller förstörts enligt vad i 119 § sägs. Frakt, som erlagts i förskott skall återbäras, där enligt vad i första stycket sägs frakt ej skall utgå.
För gods, som ej är i behåll vid resans slut, utgår frakt endast om godset gått förlorat till följd av sin egen beskaffenhet, bristfällig förpackning eller annat vållande på avlastarens sida eller om bortfraktaren sålt godset för ägarens räkning eller det lossats, oskadliggjorts eller förstörts enligt 119 §.
Om dröjsmål och hinder å bortfraktarens sida
Om dröjsmål och hinder på bortfraktarens sida
Frakt som betalts i förskott skall återbetalas, om frakt ej skall utgå enligt första stycket.
126 § Ankommer fartyget för sent till lastningshamnen eller inträffar eljest dröjsmål å bortfraktarens sida, äge befraktaren häva fraktslutet, där bortfraktaren vid avtalets ingående insett eller bort inse att det med befordringen avsedda ändamålet skulle väsentligen 16
Ankommer fartyget för sent till lastningshamnen eller inträffar eljest dröjsmål på bortfraktarens sida, får befraktaren häva fraktavtalet, om bortfraktaren när detta slöts insett eller bort inse att ändamålet med befordringen skulle väsentligen förfelas på SOU 1972:51
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
förfelas på grund av sådant dröjsmål. Beror dröjsmålet av fel eller försummelse av bortfraktaren själv, må avtalet hävas, så snart ej dröjsmålet är av allenast ringa betydelse. Skall enligt fraktavtalet fartyget inom viss tid vara färdigt att intaga last, medföre varje dröjsmål därutinnan rätt att häva fraktslutet. Giver bortfraktaren underrättelse till befraktaren att fartyget ej är att i rätt tid förvänta till lastningshamnen och vill befraktaren häva avtalet, meddele han det bortfraktaren utan oskäligt uppehåll, eller have sin hävningsrätt förlorat.
grund av sådant dröjsmål. Beror dröjsmålet av fel eller försummelse av bortfraktaren själv, får avtalet hävas om dröjsmålet ej är av endast ringa betydelse. Skall fartyget enligt fraktavtalet vara färdigt att mottaga last inom viss tid, giver varje dröjsmål därmed rätt att häva avtalet. Underrättas befraktaren om att fartyget icke kan väntas till lastningshamnen i rätt tid och vill han häva avtalet, skall han meddela bortfraktaren det utan oskäligt uppehåll. Sker det ej, har han förlorat sin hävningsrätt.
127 § Sedan lastning skett, må befraktaren ej häva fraktslutet, såvitt genom lossning av godset skada skulle tillskyndas annan befraktare.
Sedan lastning skett, får befraktaren icke häva fraktavtalet, om lossning av godset skulle medföra skada för annan befraktare.
Om befraktarens tillbakaträdande och om hinder å hans sida
Om befraktarens tillbakaträdande och om hinder på hans sida
131 § Frånträder befraktaren fraktslutet innan lastningen börjat, äge bortfraktaren rätt till ersättning för fraktförlust och annan skada. Befraktaren vare dock från ersättningsskyldighet fri, där möjligheten att avlämna, fortskaffa eller i bestämmelseorten införa godset må anses utesluten i följd av omständighet, som ej bort av befraktaren vid avtalets ingående tagas i beräkning, såsom utförselförbud, införselförbud eller annan åtgärd av myndighet, undergång av allt gods av det slag avtalet avser eller därmed jämförlig händelse, eller där det bestämda gods avtalet avser gått under genom olyckshändelse. Skulle godsets befordran medföra väsentlig olägenhet för bortfraktaren, äge jämväl han frånträda avtalet utan ersättningsskyldighet. Den som vill åberopa omständighet som nu är sagd give därom meddelande utan oskäligt uppehåll. Är vid lastningstidens utgång icke något SOU 1972:51
Frånträder befraktaren fraktavtalet innan lastningen börjat, har bortfraktaren rätt till ersättning för fraktförlust och annan skada. Befraktaren är dock fri från ersättningsskyldighet, om möjligheten att avlämna, fortskaffa eller till bestämmelseorten införa godset får anses utesluten pä grund av omständighet som befraktaren ej bort taga i beräkning när avtalet slöts, såsom utförselförbud, införselförbud eller annan åtgärd av myndighet, undergång av allt gods av det slag avtalet avser eller därmed jämförlig händelse, eller om det bestämda gods avtalet avser gått under genom olyckshändelse. Skulle godsets befordran medföra väsentlig olägenhet för bortfraktaren, kan också han frånträda avtalet utan ersättningsskyldighet. Den som vill åberopa omständighet som nu nämnts skall meddela det utan oskäligt uppehåll. Är icke något gods avlämnat vid lastnings17
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
gods avlämnat, anses befraktaren hava frånträtt avtalet.
tidens utgång, anses befraktaren hava frånträtt avtalet.
132 § Avlämnar befraktaren ej allt det gods avtaAvlämnar befraktaren icke gods till den i i let gäller, anses han hava frånträtt fraktavtaavtalet bestämda myckenhet, anses han hava j let beträffande det som ej avlämnats. Befrånträtt fraktslutet beträffande det som ej avlämnats, och skall i fråga om bortfrakta- stämmelserna i 131 § om bortfraktarens rätt rens rätt till ersättning för fraktförlust ochi till ersättning för fraktförlust och annan annan skada vad i 131 § sägs äga motsvaran- skada hava motsvarande tillämpning. de tillämpning. Vare sig bortfraktaren har rätt till ersättEvad rätt till ersättning föreligger eller ej,, äge bortfraktaren häva avtalet i dess helhet,, ning eller ej, kan han häva avtalet i dess såvida ej, på anmaning, ersättning gäldas ellerr helhet, om icke på anmaning betalas ersättsäkerhet därför ställes före lastningstidenss ning eller ställes säkerhet före lastningstidens utgång. utgång. Häves avtalet, har bortfraktaren rätt till Varder avtalet hävt, njute bortfraktareni ersättning för därav följande fraktförlust ochi ersättning för fraktförlust och annan skada, annan skada, där ej beträffande det felandei om ej sådan omständighet som avses i 131 § godset föreligger sådan omständighet som i föreligger beträffande det felande godset. 131 § sägs.
133 §
Sedan lastning skett, må fraktslutet ej, i lastningshamnen eller under resan, frånträdas, såvitt genom lossning av godset väsentligl olägenhet skulle uppkomma för bortfraktaren eller skada tillskyndas annan befraktare. I fråga om bortfraktarens rätt att njutai ersättning för skada och att häva fraktslutet i dess helhet gälle vad i 131 och 132 §§ sägs. Uttages gods i hamn som anlöpes underr resan, njute bortfraktaren städse avståndsfrakt efter vad i 129 § sägs.
Efter lastningen får fraktavtalet icke frånträdas i lastningshamnen eller under resan, såvitt lossning av godset skulle medföra väsentlig olägenhet för bortfraktaren eller skada för annan befraktare. Om bortfraktarens rätt till ersättning för skada och om hans rätt att häva avtalet i dess helhet gälla bestämmelserna i 131 och 132 §§. Uttages gods i mellanhamn, har bortfraktaren alltid rätt till avståndsfrakt enligt 129 §.
134 § Vid bestämmande av ersättning för fraktförlust och annan skada skall hänsyn tagas därtill, att bortfraktaren utan skälig anledning underlåtit att medtaga annat gods. Ändå att bortfraktaren ej äger njuta ersättning för skada, skall gottgörelse utgå för överliggetid och ytterligare uppehåll, som ägt rum innan fraktslutet frånträddes. 18
Då ersättning för fraktförlust och annan skada bestämmes skall hänsyn tagas till om bortfraktaren utan skälig anledning underlåtit att medtaga annat gods. Även om bortfraktaren icke har rätt till ersättning för skada, skall gottgörelse utgå för överliggetid och ytterligare uppehåll som ägt rum innan avtalet frånträddes. SOU 1972:51
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse 136 §
Varder fartyget, sedan last intagits, av fara som i 135 § sägs uppehållet i lastningshamnen eller i hamn som under resan anlöpes, skall kostnaden för uppehållet fördelas å fartyg, frakt och last såsom för gemensamt haveri stadgas. Häves avtalet, skall dock sådan fördelning ej äga rum i avseende å kostnad, som därefter uppkommer.
Om fartyget efter lastningen uppehälles i lastningshamnen eller i mellannamn av fara som avses i 135 §, skall kostnaden för uppehållet fördelas pä fartyg, frakt och last enligt bestämmelserna om gemensamt haveri. Häves avtalet, skall dock sådan fördelning ej äga rum i fråga om kostnad som uppstår därefter.
137 Vid tidsbefraktning åligge det bortfraktaren att under den tid fartyget skall stå till befraktarens förfogande utföra de resor befraktaren i överensstämmelse med avtalet påkallar.
Vid tidsbefraktning åligger det bortfraktaren att under den tid fartyget skall stå till befraktarens förfogande utföra de resor som befraktaren avtalsenligt kräver.
138 § Bortfraktaren skall hålla fartyget så bemannat, provianterat och utrustat och i övrigt i sådant skick som kräves för vanlig fraktfart. Han är dock icke pliktig att sörja för bränsle till fartygets maskineri eller för vatten till fartygets pannor.
Bortfraktaren skall sörja för att fartyget är så bemannat, provianterat och utrustat samt i övrigt i sådant skick som kräves för vanlig fraktfart. Han är dock icke skyldig att sörja för att fartyget förses med maskinförnödenheter.
139 8 Befraktaren har att ombesörja lastning, stuvning och lossning. Han äge ej påkalla annan medverkan av befälhavare eller besättning än den, som är sedvanlig vid resebefraktning i den fart varom fråga är. Ersättning för övertidsarbete eller annan särskild utgift för sådan medverkan skall befraktaren vidkännas. Nödgas bortfraktaren till lastägare utgiva ersättning för förlust, minskning eller skada, som drabbat godset i följd av lastning, stuvning eller lossning och ej beror av sådan medverkan av befälhavaren eller besättningen som i första stycket sägs, skall befraktaren hålla bortfraktaren skadeslös.
SOU 1972:51 3*
Befraktaren skall ombesörja lastning, stuvning och lossning. Han har icke rätt att fordra annan medverkan därtill av befälhavare eller besättning än som är sedvanlig vid resebefraktning i den fart som är /' fråga. Ersättning för övertidsarbete eller annan särskild utgift för sådan medverkan skall befraktaren bära. Måste bortfraktaren ersätta lastägaren för sådan förlust av eller skada på godset som uppkommit vid lastning, stuvning eller lossning och som icke beror av befälhavarens eller besättningens medverkan enligt första stycket, skall befraktaren hålla bortfraktaren skadeslös.
Föreslagen lydelse
Nuvarande lydelse
140 §
Utgifter för resornas utförande, som icke enligt vad förut är stadgat åligga bortfraktaren, har befraktaren att bära.
Befraktaren skall bära sådana utgifter för resornas utförande, för vilka bortfraktaren icke svarar enligt bestämmelserna i det föregående.
141 § Vid utfärdande av konossement vare bortfraktaren pliktig att däri intaga de villkor för godsets befordran, som äro sedvanliga i den fart varom fråga är. Ådrager han sig därigenom ökat ansvar, skall befraktaren hålla honom skadeslös.
När konossement utfärdas, är bortfraktaren skyldig att däri intaga de villkor för godsets befordran som äro sedvanliga i den fart som är i fråga. Ådrager han sig därigenom ökat ansvar, skall befraktaren hålla honom skadeslös.
142 § Bortfraktaren vare icke pliktig att utföra resa, vid vilken fartyg eller ombordvarande skulle utsättas för fara, som bortfraktaren ej skäligen kunnat taga i beräkning vid avtalets ingående. Ej heller åligge det honom att medtaga gods av lättantändlig, explosiv eller eljest farlig beskaffenhet.
Bortfraktaren är icke skyldig att utföra resa, som skulle utsätta fartyg eller ombordvarande för fara, som han icke skäligen kunnat taga i beräkning då avtalet slöts. Ej heller åligger det honom att medtaga lättantändligt, explosivt eller eljest farligt gods.
143 Bortfraktaren vare pliktig att låta fartyget anträda ny resa, ändå att den avtalade tiden därigenom överskrides, dock endast såvitt överskridandet kan antagas ej gå utöver vad skäligt är. För tidrymd, varmed den avtalade tiden sålunda överskrides, skall tidsfrakt erläggas efter enahanda grund som för avtalad tid.
Bortfraktaren är skyldig att låta fartyget anträda ny resa, även om den avtalade tiden överskrides därigenom, dock endast såvitt överskridandet kan antagas ej gå utöver vad som är skäligt. För tidrymd, varmed den avtalade tiden sålunda överskrides, skall tidsfrakt utgå efter samma grund som för avtalad tid.
144 § Tidsfrakt skall betalas i förskott för en månad i sänder. Tidsfrakt skall icke gäldas för tid, som går förlorad på grund av åtgärder för fartygets reguljära underhåll eller för avhjälpande av skada, som ej orsakats genom fel eller försummelse av befraktaren eller någon för vilken han svarar, eller eljest går förlorad på grund av omständighet som beror av bortfraktaren. 20
Tidsfrakt skall betalas i förskott för en månad i sänder. Tidsfrakt skall icke utgå för tid som åtgår för vanligt underhåll av fartyget eller för reparation av skada, som ej orsakats genom fel eller försummelse på befraktarens sida, eller som eljest går förlorad på grund av omständighet som beror av bortfraktaren.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse 145 §
Har fartyget förolyckats utan att upplysning kan vinnas om tiden då olyckan inträffade, skall tidsfrakt utgöras för hälften av den tid, som kan antagas i allmänhet åtgå för resa från det ställe, där fartyget sist avhördes, till bestämmelseorten.
Har fartyget förolyckats utan att tiden för olyckan kan utrönas, skall tidsfrakt utgå för hälften av den tid som kan beräknas vanligen åtgå för resa till bestämmelseorten från det ställe där fartyget sist avhördes.
146 §
Ställes fartyget för sent till befraktarens förfogande eller inträffar eljest dröjsmål å bortfraktarens sida, äge befraktaren häva fraktslutet, där bortfraktaren vid avtalets ingående insett eller bort inse att det med avtalet avsedda ändamålet skulle väsentligen förfelas på grund av sådant dröjsmål. Beror dröjsmålet av fel eller försummelse av bortfraktaren själv, må avtalet hävas, så snart ej dröjsmålet är av allenast ringa betydelse. Skall enligt fraktavtalet fartyget ställas till förfogande inom viss tid, medföre varje dröjsmål därutinnan rätt att häva fraktslutet. Giver bortfraktaren underrättelse till befraktaren att dröjsmål är ätt förvänta och vill befraktaren häva avtalet, meddele han det bortfraktaren utan oskäligt uppehåll, eller have sin hävningsrätt förlorat.
Ställes fartyget för sent till befraktarens förfogande eller inträffar eljest dröjsmål på bortfraktarens sida, får befraktaren häva fraktavtalet, om bortfraktaren när detta slöts insett eller bort inse att ändamålet med avtalet skulle väsentligen förfelas genom sådant dröjsmål. Beror dröjsmålet av fel eller försummelse av bortfraktaren själv, får avtalet hävas om dröjsmålet ej är av endast ringa betydelse. Skall fartyget enligt avtalet ställas till förfogande inom viss tid, giver varje dröjsmål därmed rätt att häva avtalet. Underrättas befraktaren om att dröjsmål kan beräknas uppstå och vill han häva avtalet, skall han meddela bortfraktaren det utan oskäligt uppehåll. Sker det ej, har han förlorat sin hävningsrätt.
147 § Uppkommer skada genom dröjsmål å bortfraktarens sida eller enär fartyget går förlorat eller förklaras icke vara iståndsättligt, vare bortfraktaren därför ansvarig, där ej antagas må, att varken han själv eller någon för vilken han svarar gjort sig skyldig till fel eller försummelse.
Uppstår skada genom dröjsmål på bortfraktarens sida eller till följd av att fartyget gått förlorat eller förklarats icke vara iståndsättligt efter skada, är bortfraktaren ansvarig därför om han eller någon för vilken han svarar gjort sig skyldig till fel eller försummelse. Det åligger bortfraktaren att, till sitt fredande från ansvarighet, visa att fel eller försummelse icke föreligger.
148 Betalas tidsfrakten icke i rätt tid, äge bortfraktaren häva fraktslutet och erhålla ersättning för fraktförlust och annan skada.
Betalas tidsfrakt ej i rätt tid, har bortfraktaren rätt att häva avtalet och erhålla ersättning för fraktförlust och annan skada.
Föreslagen lydelse
Nuvarande lydelse
149 § Uppkommer skada å fartyget på grund av fe] eller försummelse av befraktaren eller någon för vilken han svarar, njute bortfraktaren ersättning av befraktaren.
Skadas fartyget till följd av fel eller försummelse av befraktaren eller någon för vilken han svarar, har bortfraktaren rätt till ersättning av befraktaren.
150 § Fraktbidrag till gemensamt haveri skall gäldas av tidsbefraktaren ensam. Har fartyget utfört bärgning, skall sådan ersättning för löner och kost, som avses i 229 § 1 mom. första stycket 2, tillfalla befraktaren. Den andel i bärgarlönen, som enligt andra stycket av samma moment tillkommer redaren, skall fördelas lika mellan bortfraktaren och befraktaren.
Fraktbidrag till gemensamt haveri betalas av tidsbefraktaren ensam. Har bärgning utförts med fartyget, skall sådan ersättning för löner och kost som avses i 229 § 1 mom. första stycket 2 tillfalla befraktaren. Den andel i bärgarlönen som enligt andra stycket av samma moment tillkommer redaren, skall fördelas lika mellan bortfraktaren och befraktaren.
155 § Konossement skall utfärdas i så många exemplar, som avlastaren finner nödiga. Antalet skall angivas i texten. Utfärdas flera exemplar, skola de vara likalydande.
Konossement skall utfärdas i så många exemplar som avlastaren finner behövliga. Antalet skall angivas i texten. Utfärdas flera exemplar, skola de vara likalydande.
156 § Den, som företer konossement och genom innehållet av dess text eller, vid orderkonossement, genom sammanhängande och till honom fortgående följd av överlåtelser (indossament) eller överlåtelse in bianco framträder såsom rätt innehavare av konossementet, vare behörig att fordra godsets utlämnande. I bestämmelseorten vare, utan hinder av att konossementet utfärdats i flera exemplar, den som innehar ett av dessa berättigad att utfå godset. Annorstädes än i bestämmelseorten äge han ej utfå godset, med mindre övriga exemplar återlämnas eller ock säkerhet ställes för anspråk, som innehavare av utelöpande exemplar kan göra gällande mot bortfraktaren.
22 Den är behörig att fordra godsets utlämning som företer konossement och framträder såsom rätt innehavare därav genom innehållet av dess text eller, /' fråga om orderkonossement, genom sammanhängande och till honom fortgående följd av överlåtelser (indossament) eller överlåtelse in bianco. I bestämmelseorten är den som innehar ett av flera konossementsexemplar berättigad att utfå godset. / annan ort kan han ej utfå godset utan att övriga exemplar av konossementet återlämnas eller säkerhet ställes för anspråk, som innehavare av utelöpande exemplar kan göra gällande mot bortfraktaren.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse 15' §
Anmäla sig flera innehavare av konossement till utfående av godset, må bortfraktaren icke till någon av dem utlämna det, utan åligge honom att för vederbörande lastemottagares räkning upplägga godset under säker vård och därom ofördröjligen underrätta dem som anmält sig.
Om flera innehavare av konossement begära att få ut godset, får bortfraktaren icke lämna ut det till någon av dem. Han skall i stället lägga upp godset i säkert förvar för rätt mottagares räkning och ofördröjligen därom underrätta dem som fordrat utlämning.
158 § Mottagaren vare ej berättigad att utfå godset, med mindre konossementet nedsättes i taka händer och mottagaren meddelar bevis om godsets avlämnande i mån av lossningens fortgång. Sedan allt godset utlämnats, skall konossementet med åtecknat kvitto återställas till bortfraktaren.
Mottagaren har icke rätt att få ut godset utan att konossementet nedsättes i taka händer och han meddelar bevis om godsets avlämnande efter hand som lossningen fortgår. Sedan allt gods lämnats ut, skall konossementet återställas till bortfraktaren försett med kvitto.
159 § Har i den ordning som är särskilt stadgad ansökan gjorts om dödande av konossement, vare, sedan offentlig stämning utfärdats, sökanden behörig att fordra godsets utlämnande, såframt säkerhet ställes för vad bortfraktaren kan nödgas utgiva på grund av det förkomna konossementet.
Har ansökan gjorts om dödande av konossement enligt lagen (1927:85) om dödande av förkommen handling och offentlig stämning utfärdats, är sökanden berättigad att fordra godsets utlämning, om säkerhet ställes för anspråk som kan göras gällande mot bortfraktaren pä grund av det förkomna konossementet.
160 § Villkoren för godsets befordran och utlämnande bestämmas, såvitt angår förhållandet till mottagaren, av konossementet; och kan förty vad fraktavtalet härutinnan innehåller icke mot honom åberopas, med mindre i konossementet intagits hänvisning därtill. Betalning för överliggetid eller för annat uppehåll vid godsets inlastning må icke avfordras mottagaren, där ej konossementet utvisar att fordringen är ogulden. Är gemensam tid bestämd för lastning och lossning, må ej mot lastemottagaren åberopas att längre tid än i 87 § sägs använts för lastningen, med SOU 1972:51
Villkoren för godsets befordran och utlämning bestämmas av konossementet såvitt angår förhållandet till mottagaren. Mot honom kan fraktavtalets innehåll i dessa delar ej åberopas, om konossementet icke hänvisar därtill. Betalning för överliggetid eller annat uppehåll vid lastningen får icke krävas av mottagaren, om ej anteckning om kravet gjorts på konossementet. Är gemensam tid bestämd för lastning och lossning, får icke mot lastemottagaren åberopas att längre tid använts för lastningen än som angives i 87 §, 23
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
mindre anteckning om den använda tiden gjorts på konossementet.
om den använda tiden ej anmärkts på konossementet.
163 § Finnes godset icke motsvara vad konossementet därom innehåller, vare bortfraktaren pliktig att, på mottagarens begäran, meddela, huruvida avlastaren avgivit förbindelse att hålla bortfraktaren skadeslös för oriktig eller ofullständig uppgift (indemnitetsförklaring), så ock giva mottagaren del av sådan förklaring.
Finnes godset icke motsvara vad konossementet innehåller därom, är bortfraktaren skyldig att på mottagarens begäran meddela, huruvida avlastaren förbundit sig att hålla bortfraktaren skadeslös för oriktig eller ofullständig uppgift (indemnitetsförklaring) samt att giva mottagaren del av sådan förklaring.
164 § Har konossementsinnehavare överlåtit exemplar av konossementet till särskilda personer, äge innehavaren av det exemplar som först mottagits bättre rätt, om han därvid var i god tro. Där i bestämmelseorten lossning skett till innehavare av annat exemplar, vare denne likväl ej pliktig att lämna från sig vad han redan i god tro utbekommit.
Om innehavare av konossement överlåter konossementsexemplar till skilda personer, har den som först mottog sitt exemplar bättre rätt, om han därvid var i god tro. Har godset i bestämmelseorten lämnats ut till innehavare av annat konossementsexemplar, är denne likväl icke skyldig att lämna från sig vad han mottagit i god tro.
165 § Där någon med sådan åtkomst som i 156 § sägs fått konossement i händer, vare han ej pliktig att utlämna konossementet till den för vilken det förkommit, där han vid dess förvärvande var i god tro.
Den som, genom sådant förvärv som avses i 156 §, fått konossement i sin hand är icke skyldig att lämna det frän sig till den för vilken det förkommit, om han var i god tro vid sitt förvärv.
166 § Vad i lag är stadgat angående rätt för säljare att, på grund av köparens obestånd eller underlåtenhet att fullgöra vad honom i följd av köpet åligger, hindra det sålda godsets utgivande eller i visst fall kräva det åter av köparens borgenärer skall äga tillämpning, ändå att konossement å godset blivit till köparen överlämnat. Har på grund av överlåtelse från köparen löpande konossement kommit i annan mans hand, äge säljaren ej mot denne den rätt nu är sagd, där innehavaren av konossementet vid dess förvärvande var i god tro. 24
Säljares rätt enligt 39-41 §§ lagen (1905: 38 s. 1) om köp och byte av lös egendom att, på grund av köparens obestånd eller underlåtenhet att fullgöra sina åligganden till följd av köpet, hindra att godset utgives eller i visst fall kräva det åter av köparens borgenärer, skall gälla även om konossement på godset överlämnats till köparen. Säljaren har dock icke sådan rätt mot den som, genom överlåtelse från köparen, fått löpande konossement i sin hand, om han var i god tro vid förvärvet.
1 Inledning
1.1 1936 års sjörättsliga befraktn ingslagstiftning Ej långt efter tillkomsten i början av 1890-talet av de svenska, danska och norska sjölagarna framkom yrkanden om revision av lagbestämmelserna om bortfraktarens ansvarighet för det transporterade godset. Man pekade särskilt på behovet av att genom lagregler inskränka möjligheten att genom klausuler i konossement åsidosätta de legala ansvarsbestämmelserna. I denna del utfördes ett omfattande internationellt sjörättsligt arbete, vars resultat blev 1924 års internationella konvention rörande fastställande av vissa gemensamma bestämmelser i fråga om konossement (de s. k. Haagreglerna). Jämsides med arbetet på det internationella planet pågick inom Sverige samt Danmark, Finland och Norge gemensamt arbete för en mera allmän revision av sjölagarnas centrala del, befraktningsrätten. Är 1929 verkställdes i tidigare upprättade lagutkast angående befraktning de ändringar och tillägg som skulle möjliggöra de nordiska ländernas anslutning till konossementskonventionen.1 Lagstiftningsarbetet återupptogs sedermera under år 1933. Resultatet härav blev en fullständig revision av sjölagarnas befraktningskapitel, i Sverige genom lag den 5 juni 1936 (nr 276), i Danmark genom lag den 7 maj 1937, i Finland genom lag den 9 september 1939 - vilken innefattade en fullständigt ny finsk sjölag - och i Norge SOU 1972:51
genom lag den 4 februari 1938. Samtidigt utfärdades i de fyra länderna särskilda lagar i anledning av tillträdet till konossementskonventionen.2 Den nämnda lagstiftningen innebär att de nordiska ländernas sjörättsliga befraktningsregler är praktiskt taget helt överensstämmande. Det gäller såväl godsbefraktningen som befordringen av passagerare och resgods. Lagbestämmelserna i sjölagarna återfinns även under samma paragrafnummer (71 o. följ. §§)•
Eftersom sjölagskommittén tidigare avlämnat delbetänkanden (jfr nedan under 1.3) dels om befordran av passagerare och resgods, SOU 1971:90, dels om befordran av gods i vad rör lagbestämmelser i anslutning till 1924 års konossementskonvention och ett tilläggsprotokoll till konventionen av år 1968, SOU 1972:10, avser det förevarande förslaget de partier av 5 kap. SjöL som inte omfattas av dessa delbetänkanden. Genom 1936 års befraktningslagstiftning skedde en fullständigare rättslig reglering av det sjörättsliga fraktavtalet än tidigare. Ett flertal äldre lagbestämmelser ersattes av nya, betingade av den utveckling som sjöfarten 1
SOU 1930:11. Se NJA II 1936 s. 269 och s. 573 samt SOU 1936:17. Jfr SvJT 1939 s. 739 och Afzelius, Sjölagen jämte viktigare författningar rörande sjöfarten, 16 uppl. (av E. Hagbergh, 1969) s. 9 f och s. 70 f. 2
undergått i tiden efter sjölagens tillkomst. sjölagskommitténs förevarande betänkande Vid lagrevisionen söktes anknytning till är deklaratoriska (jfr SjöL 71 §). engelsk uppfattning på ifrågavarande område, vilket var så mycket mera naturligt som 1.2 Sjölagskommittéernas arbete pä revision konossementskonventionen i stor utsträck- av 5 kap. SjöL ning vilar på anglosaxiska rättsgrundsatser. Vid sidan av en detaljerad reglering av I de ursprungliga direktiven för sjölagskomresebefraktningen upptogs genom 1936 års mittén uttalas att till privaträttsliga frågor sjölagstiftning i SjöL ett antal bestämmelser som bör uppmärksammas vid översynen av angående tidsbefraktning (137-150 §§). Re- sjölagstiftningen hör frågan om bortfraktasebefraktningen går enligt sitt typiska •rens ansvar för gods. Det framhålles att i innehåll ut på att bortfraktaren för befrakta- SjöL och den särskilda konossementslagen rens räkning skall befordra gods (eller (1936:277) finns sinsemellan olika regelpassagerare), därvid betalning av vederlaget i system rörande sådant ansvar och rörande regel är beroende av att arbetsresultat rättsverkan av den i konossementet intagna uppnås. Tidsbefraktningen avser åter att godsbeskrivningen. Vidare pekas på att tidsbortfraktaren under den tid, då fartyget frågan om bortfraktarens ansvar för personskall stå till befraktarens förfogande, skall och lastbilar som jämte förare och last utföra de resor tidsbefraktaren påkallar i transporteras med bilfärjor eller andra fartyg överensstämmelse med tidsbefraktningsavta- ej är tillfredsställande löst i vår lagstiftning. De angivna frågorna behandlas i sjölagslet, och att tidsfrakt skall utgå för den tid kommitténs senaste två delbetänkanden. fartyget varit i tidsbefraktarens tjänst. I SjöL ges under avdelningen om resebe- Detsamma gäller de uppdrag kommittén fått fraktning vissa särregler för det fall att genom att till dess övervägande överlämnats fraktavtalet avser styckegods (79 och 88 §§, dels svenska delegationsrapporter angående jfr 105 och 106 §§). Befordran av styckegods 1961 års internationella konvention om sker som bekant ofta med fartyg som gör befordran av passagerare och 1967 års regelbundna resor mellan vissa orter efter en internationella konvention om befordran av på förhand bestämd plan (linjefart). För passagerares resgods dels ett vid diplomatisk linjefart innehåller SjöL också några särregler sjörättskonferens i Bryssel februari 1968 av ett flertal stater undertecknat tilläggsproto(88,106och 115 §§). Beträffande bestämmelserna om ersätt- koll till konossementskonventionen ( de s. k. ning till bortfraktaren för s. k. överliggetid Visbyreglerna). Sjölagskommittén hade ursprungligen av(86 §) avviker den svenska liksom den finska sjölagen från de danska och norska sjölagar- sett att i ett och samma betänkande na såtillvida att de förra fastställer vissa fixa behandla allt som rörde revision av den belopp för dygn för ersättningen, olika för sjörättsliga befraktningen. Vid nordisk sjösegelfartyg, för segelfartyg med hjälpmaskin lagskonferens i Stockholm november 1968 (s. k. motorseglare) och för maskindrivna förelåg svenska och norska lagutkast som fartyg, dock endast för fartyg med en omfattade såväl befordran av gods som nettodräktighet som ej överstiger 400 befordran av passagerare och resgods. Vid registerton. För det större tonnaget gäller att konferens i Helsingfors november 1970 överliggetidsersättningen skall bestämmas utarbetades slutliga nordiska lagförslag såvitt med hänsyn till frakten och till den ökning angår befordran av passagerare och resgods. På föranledande av justitiedepartemeneller minskning av utgifter som orsakas av uppehållet. Den sistnämnde regeln gäller tet hölls den 5 maj 1971 i Stockholm enligt dansk och norsk rätt oavsett fartygets överläggningar mellan representanter för de nordiska länderna angående sjölagsarbetets art och storlek. De lagbestämmelser som avses med fortsatta bedrivande. Anledningen härtill var 26
främst att arbete med revision av konossementskonventionen jämte tilläggsprotokollet av år 1968 igångsatts inom Förenta Nationernas kommission för internationell handelsrätt (UNCITRAL) och att det därför ansågs tveksamt om tillräckliga skäl fanns att ratificera protokollet; en helt ny konvention kunde nämligen tänkas föreligga om några ar.J Vid dessa överläggningar uttalades från dansk, finsk och norsk sida att anslutning till konventionens tilläggsprotokoll borde ske, en uppfattning som också delades av den svenska sjölagskommittén. 1 skrivelse från justitiedepartementet den 7 maj 1971 meddelades att man på svensk sida funnit att önskemålet om bevarande av nordisk enhetlighet på sjörättslagstiftningens område talar för att också Sverige ratificerar tilläggsprotokollet samt att sjölagskommittén därför hade i uppdrag att utarbeta förslag till erforderlig lagstiftning i enlighet med vissa angivna riktlinjer. Sedan sjölagskommittén fullgjort nyssnämnda uppdrag genom avlämnande av betänkandet SOU 1972:10 - samt genom betänkandet SOU 1971:90 avslutat arbetet på revision av lagbestämmelserna om befordran av passagerare och resgods - har för kommittén, enligt justitiedepartementets under hand givna direktiv, återstått att göra en översyn av återstående partier av 5 kap. SjöL. Eftersom sjölagskommittén anmodats att inom kort slutföra sitt arbete samt de danska, finska och norska kommittéerna ej varit beredda att nu fortsätta revisionsarbetet, har det avslutande arbetet i sjölagskommittén inte kunnat bedrivas i samråd med de övriga kommittéerna. För att ej föregripa resultatet av ett fortsatt nordiskt lagsamarbete har kommittén i slutbetänkandet begränsat sig till främst en översyn i redaktionellt hänseende av de partier av 5 kap. SjöL varom nu är fråga. Medan sjölagskommittén utgår från att kommitténs två senaste delbetänkanden tämligen snart leder till lagstiftning, är förhållandet det motsatta beträffande det nu SOU 1972:51 4*
framlagda lagförslaget. Det har, som nyss nämnts, ej tillkommit efter nordiskt samråd. Man är emellertid i de andra nordiska länderna inställd på att fortsätta det gemensamma arbetet på sjölagstiftningens område. Lagförslaget bör därför enligt kommitténs mening vila till dess det nordiska lagsamarbetet upptagits. Att en viss ojämnhet i utformningen av lagbestämmelserna om godsbefordran kan komma att föreligga under en övergångstid synes vara av underordnad betydelse.4 Härtill kommer att lagförslagets bestämmelser är deklaratoriska och ej på långt när av samma vikt som de tvingande lagregler om bortfraktarens ansvarighet för godset m. m., som föreslås i betänkandet SOU 1972:10. 1.3 Några anmärkningar till sjölagskommitténs två senaste delbetänkanden Betänkandet SOU 1971:90 behandlar, som nämnt, frågan om befordran av passagerare och resgods. Liksom kommittéerna i Danmark, Finland och Norge förordar den svenska kommittén att lagstiftning grundas på de internationella konventionerna av 1961 och 1967, sådana de arbetats samman enligt ett vid konferens i Tokyo år 1969 av Comité Maritime International antaget utkast till gemensamma bestämmelser om befordran av passagerare och resgods. Sjölagskommittén har uttalat att behovet av en på området tvingande reglering enligt kommittén är sådant att lagstiftning ej bör uppskjutas i väntan på en slutligt antagen konvention samt att ändringar som kan komma att ske i Tokyoutkastet torde få beaktas under departementsarbetet eller genom senare lagändring.5 De övriga kommittéerna har intagit samma ståndpunkt. Den norska kommittén uttalar bl. a. att ansvarsreglerna nu är i princip deklaratoriska men enligt kommitténs mening bör vara i princip tvingande och framhåller att regeln i 171 § SjöL - som ger bortfraktaren rätt att i inrikes 3 Jfr SOU 1972:10 s. 30. Jfr SOU 1972:10 s. 42 (vänsterspalten, första st.). 5 SOU 1971:90 s. 66. 4
och internordisk fart begränsa sin ansvarighet för personskada till 20 000 kronor för varje passagerare — utgör ett uppenbart otillräckligt skydd för passagerare och deras efterlevande.6 I fråga om sjölagskommitténs förslag till lagändringar, föranledda av 1968 års tilläggsprotokoll till konossementskonventionen, SOU 1972:10, har kommittén - efter samråd med de danska, finska och norska kommittéerna - funnit sig böra förorda att tilläggsprotokollet snarast ratificeras.7 Liknande uttalande finns i det norska betänkandet.8 I samband med remiss av sjölagskommitténs betänkan den SOU 1971:90 och 1972:10 har justitiedepartementet i en till remisshandlingarna fogad promemoria (1972-02-21) erinrat om att förslaget till nya regler om befordran av passagerare och resgods bygger på bl. a. det s. k. Tokyoutkastet och att förslaget till nya regler om godsbefordran utarbetats i syfte att Sverige skall kunna tillträda 1968 års tilläggsprotokoll till 1924 års internationella konvention rörande konossement. Beträffande det förra förslaget uttalas i promemorian följande: "Konventionsutkastet har ännu inte behandlats vid diplomatkonferens. Den mellanstatliga rådgivande sjöfartsorganisationens (1MCO) juridiska kommitté beslöt vid sammanträde i januari 1972 att frågan om utarbetande av en ny konvention om befordran av passagerare och resgods skulle behandlas med prioritet och att överläggningar i frågan skulle påbörjas vid juridiska kommitténs möte i juni 1972. Tokyoutkastet kommer därvid att läggas till grund för överläggningarna. En diplomatisk konferens i ämnet har av IMCO preliminärt planerats äga rum under år 1974." Beträffande förslaget om godsbefordran heter det i departementspromemorian att konossementskonventionen för närvarande är föremål för revision inom UNCITRAL och att man torde få räkna med att en ny konvention i detta ämne inte föreligger förrän om ca fem år. I promemorian hemställes, mot bakgrun28
den av det anförda, att remissinstanserna i sina yttranden särskilt uttalar sig i frågan om det är önskvärt, att lagstiftning på grundval av kommitténs förslag genomförs innan resultatet av det i promemorian berörda konventionsarbetet föreligger. Remissyttranden över förslagen har numera avgivits. Sjölagskommittén saknar självfallet anledning att i förevarande sammanhang gå in på frågan om genomförande och ikraftträdande av lagstiftning på grundval av betänkandena SOU 1971:90 och 1972:10, i annan mån än frågan har samband med det nu aktuella lagförslaget. Och härom hänvisas till vad förut anförts under 1.2. På grund av det lagtekniska sambandet mellan nämnda två betänkanden anser sig emellertid kommittén böra framhålla följande. Bestämmelserna om befordran av gods och om befordran av passagerare och resgods är i SjöL nu sammanförda i ett och samma kapitel, 5 kap. Kapitlets inledande bestämmelser gäller inte bara för godsbefordringen och i vissa lagrum i avdelningen om passagerarbefordran hänvisas till regler om godsbefordran. Betänkandena SOU 1971:90 och 1972:10 utgår från att vartdera ämnet behandlas fullt självständigt i 5 kap. resp. 6 kap. av SjöL. Detta medför att en lagstiftning om godsbefordran efter det mönster som föreslås i betänkandet SOU 1972:10 inte kan genomföras utan att vissa kompletteringar sker av gällande bestämmelser om befordran av passagerare och resgods, på grund av dessa bestämmelsers utformning. Särskilt kan nämnas att vissa av de regler om godsbefordran, till vilka hänvisas i avdelningen om passagerarbefordran (172 och 173 §§), ej utan vidare kan utbytas mot motsvarande bestämmelser i förslaget enligt SOU 1972:10. 6
Se Innstilling IX, dagtecknad december 1971. s. 7 och 10. Det kan nämnas att vid riksdagsbehandlingen i Sverige år 1936 ett flertal reservanter i första lagutskottet (uti. nr 34 s. 80 f, NJA II 1936 s. 555 f) förordade att begränsningsregeln i 171 § tredje stycket SjöL skulle utgå. Jfr prot. FK nr 28 s. 77 ff och AK nr 28 s. 18 ff. 7 SOU 1972:10 s. 37 f. 8 Se Innstilling X, NOU 1972:11, s. 7 f. SOU 1972:51
Med det sagda har sjölagskommittén velat antyda att om på grund av pågående konventionsarbete eller av annan anledning lagstiftning om befordran av passagerare och resgods ej anses böra genomföras på grundval av Tokyoutkastet men däremot lagstiftning anses böra komma till stånd på grundval av betänkandet SOU 1972:10, det ändock blir nödvändigt att vidtaga vissa jämkningar i gällande regelsystem beträffande befordran av passagerare och resgods. För att förevarande betänkande skall ge nödig överblick över den sjörättsliga befraktningsrätten i dess helhet fogas till betänkandet dels såsom Bilaga 1 den nu föreslagna lagtexten jämte de förslag till regler om godsbefordran som upptas i betänkandet SOU 1972:10, dels såsom Bilaga 2 de i betänkandet SOU 1971:90 föreslagna bestämmelserna om befordran av passagerare och resgods. Efter bilagorna upptas i ett Tillägg några anteckningar i anledning av prop. 1972 nr 5, Skadeståndslag m. m., samt rättelser till SOU 1971:90 och 1972:10.
2 Anmärkningar till lagförslaget
2.1 Några terminologiska och andra allmänna spörsmål
givetvis ej att andra personer t. ex. avlastare - kan ha inträtt i befraktarens 1 I 5 kap. SjöL användes genomgående rätt. I de norska motiven till befraktningsbeteckningen bortfraktare för att utmärka kapitlet uttalas att avlastaren eller lastemotden av kontrahenterna i ett fraktavtal som tagaren inte namnes särskilt i lagen om det ej har att ombesörja transporten av godset ansetts påkallat 2 med hänsyn till bestämmel(eller av passagerare). Enligt SOU 1972:10 sernas innehåll. I själva verket är det ett föreslås (71 §), liksom i SOU 1971:90 vanskligt problem om i vissa lagbestämmelser (171 §), att i lagen upptas en definition på bör nämnas befraktaren eller avlastaren. När det gäller ansvaret för farligt gods (97 §) bortfraktaren. lägges det enligt SOU 1972:10, liksom enligt När i lagtexten förekommer ordet bortSjöL, på avlastaren (jfr förevarande lagförfraktare behöver det självfallet ej betyda slag 96 §). I den norska Innstilling X uttalas bortfraktaren personligen. Detta anmärkes att det de lege ferenda är ett "meget tvilsomt stundom uttryckligen t. ex. genom formulesporsmål" om ansvaret för farligt gods bör ringen "på bortfraktarens sida" (126 § och åvila avlastare eller befraktare.3 rubriken före samma paragraf, 130, 146 och Lagförslaget 96 § använder, i överensstäm147 §§, jfr 175 § i SOU 1971:90). Andra i melse med gällande lag, uttrycket "avlastalagen förekommande uttryck är "hinder på ren eller någon för vilken han svarar". fartygets sida" (84 och 109 §§), "omständigSamma är förhållandet med 97 § enligt SOU het som beror av bortfraktaren" (144 §). 1972:10. Uttrycket "befraktaren eller någon Då lagen skall ange den krets av personer för vilken han svarar" användes i 144 och (fysiska eller juridiska) för vilka bortfrakta149 §§ (jfr 182 § i SOU 1971:90). I 83 § ren civilrättsligt står i ansvar brukas uttrycförekommer uttrycket "hinder som beror av ket "bortfraktaren eller någon för vilken han avlastaren", i 125 § "på avlastarens sida". svarar" (118 och 147 §§,122 a § i SOU 1972: Sjölagskommittén har ej i nu förevarande 10 samt 189-191 och 193 §§ i SOU 1971: sammanhang sökt finna någon mera enhetlig 90). Vid tolkningen av detta uttryck har man terminologi än den SjöL använder i förut att falla tillbaka på regeln i 8 § första stycket angivna hänseenden. Nämnas kan dock att SjöL (233 § första stycket i det till lagrådet uttrycket "på befraktarens sida" — jfr nyligen remitterade sjölagsförslaget) angåenrubriken före 131 § - föreslagits i SOU de vilka anställda eller andra som redaren svarar för; jfr även skadeståndslagen (prop. 1972 nr 5). i Se NJA II 1936 s. 307. När i SjöL talas om bortfraktarens 2 JfrTfR 1938 s. 493. 3 medkontrahent, befraktaren, hindrar detta NOU 1972:11 s. 12. 30
1972:10 i anslutning till en bestämmelse om transporterna har på det internationella medvållande till skada (118 § sista stycket), planet kommit närmare sin lösning7, vilket vilket dock föranletts av önskan att ernå givetvis påverkar sjötransporträtten. överensstämmelse med uttrycket i den nya I vad mån allt detta bör påkalla skadeståndslagen 5 kap. 5 §.4 Samma är moderniserade lagbestämmelser sammanförhållandet med en motsvarande regel enligt hänger delvis med frågan om behovet av SOU 1971:90 om medvållande på passagera- deklaratoriska lagregler över huvud är så rens sida (192 §).5 framträdande med hänsyn till att fraktavtaBefraktningskapitlet i SjöL är uppdelat på lets parter får förutsättas träffa uttryckliga fem huvudavdelningar: I. Inledande bestäm- överenskommelser i själva fraktavtalet i de melser, II. Om resebefraktning, III. Om tids- flesta mera betydelsefulla hänseenden. Så befraktning, IV. Om konossement samt sker redan i dag och man kan ur den V. Om passagerarbefordran. Den första av- synpunkten rent av ifrågasätta om exempeldelningen har föreslagits få helt ny lydelse vis lagbestämmelserna om tidsbefraktning enligt SOU 1972:10. Och den femte fyller någon beaktansvärd funktion. På ett huvudavdelningen förutsattes, såsom nämnts närliggande område, skeppslega (bare boat 8 tidigare, bli ersatt av regler i 6 kap. angående charter) , saknas lagregler utan att detta, befordran av passagerare och resgods. Sjö- såvitt känt, vållat några svårigheter. lagskommitténs förevarande lagförslag omVid den redaktionella översynen av fattar alltså de andra, tredje och fjärde bestämmelser i 5 kap. SjöL som sjölagskomhuvudavdelningarna av 5 kap. mittén företagit har eftersträvats att om De frågor som i nyssnämnda delar av 5 möjligt närma den svenska lagtexten till kap. förut något diskuterats inom de gällande danska och norska lagbestämmelser; nordiska kommittéerna har avsett bestäm- varje ändring som kan sägas leda i motsatt melser i avdelningen om resebefraktning. riktning har avsiktligt undvikits. Sjölagskommittén skall i det följande i korthet redogöra härför. Ändringar av saklig natur föreslås endast i 2.2 Befraktningskapitlets inledande bestämnågra hänseenden, nämligen där det synts melser (71-75 §§) tämligen självklart att en ändring bör komma Bestämmelserna i denna avdelning ingår i till stånd. Så är fallet med bestämmelserna sjölagskommitténs delbetänkande SOU om liggetidens beräkning (81 §) och faststäl- 1972:10 och förbigås därför här. Det kan lande av överliggetidsersättningen (86 §). I dock erinras om att den nuvarande regeln övrigt bör enligt kommitténs mening, såsom om bortfraktarens skyldighet att hålla förut antytts, sakliga ändringar ej ifrågasättas fartyget sjövärdigt, tillräckligt bemannat, förrän tillfälle funnits till fortsatt nordiskt lagsamarbete. 4 Jfr 1972:10 s. 61. Självfallet torde det vid det fortsatta 5 Jfr 349 § i sjölagsförslaget enl. lagrådsremiss arbetet komma att visa sig att befraktnings- den 26 april 1972 ("vållande på hans sida"). 6 kapitlet på olika punkter är i behov av Se Grönfors, Successiva transporter (1968); s. 70. revision. Utvecklingen har medfört att jfrAfzeliusa.a. 7 Se Schmidt m. fl. Huvudlinjer i svensk fraktavtal om godsbefordran numera i frakträtt, 2 uppl. (1962) s. 106 ff och Grönfors a.a. avsevärd utsträckning ej knytes till bestämt s. 274 ff; jfr SvJT 1970 s. 150. Vid konferens i fartyg, godshanteringen sker annorlunda än London november 1971 reviderades tidigare utkast till konvention rörande kombinerade transporter tidigare, styckegodsbefordringen och linje- (TCM-konventionen). Man torde kunna vänta att farten kräver ökad uppmärksamhet. De frågan kommer upp till behandling på diplomatisk under 1972 eller 1973. mycket stora fartygen och containertrafiken sjörättskonferens 8 Jfr Falkanger, Leie av skib (AfS 10) och Per har inneburit en omvälvning för godstransPram, Fraktavtaler og dcres tolkning, 3 uppl. porterna.6 Spörsmålet om de kombinerade (1967) s. 162 ff. SOU 1972:51
en lagtext, som visserligen uppställde en skala för beräkningen av legal liggetid för fartyg vars nettodräktighet inte översteg 400 ton men som däremot ej gjorde åtskillnad mellan fartyg utan egen maskindriven lastningsanordning och fartyg med egen maskindriven lastningsanordning. Sedan från svensk sida föreslagits den modifikationen av bestämmelserna, att åtskillnad gjordes mellan fartyg utan och med egen maskindriven lastningsanordning, anslöt man sig härtill i grannländerna.9 De svenska bestämmelserna 2.3 Bestämmelser om resebefraktning överensstämmer alltså med motsvarande (76-136 §§) regler i de danska, finska och norska Enligt 71 § är bestämmelserna i 5 kap. SjöL sjölagarna. Det torde kunna ifrågasättas, huruvida de angående fraktavtal i allmänhet dispositiva. En liknande regel finns i SOU 1972:10, 72 §, för det mindre tonnaget gällande skalorna som i sin tur hänvisar till en i 168 § första för beräkning av liggetidens längd fyller stycket föreslagen bestämmelse där en någon funktion i dag. I preliminärt danskt uppräkning sker av tvingande bestämmelser lagutkast föreslås också att de helt utgår ur angående godsbefordran. Denna uppräkning lagen och att den för närvarande för det avser ej någon av de paragrafer som omfattas större tonnaget uppställda regeln skall gälla oavsett fartygets art och storlek. Man har av det nu aktuella lagförslaget. Avdelningen om resebefraktning skall däremot enligt preliminärt norskt lagutkast enligt SOU 1972:10 inledas med den förut begränsat sig till att låta bestämmelserna för omnämnda regeln om fartygets behöriga fartyg upp till 400 tons dräktighet med egen skick (76 §). Därefter följer bestämmelserna maskindriven lastningsanordning kvarstå i i 77-79 §§ SjöL, Om lastningsplats, vilka i lagen men göra dem tillämpliga på alla fartyg lagförslaget undergått allenast smärre språkli- upp till denna storlek. Sjölagskommittén har i detta läge stannat ga jämkningar. I fråga om bestämmelserna i 80-88 §§, för att alternativt föreslå antingen att nu Om lastningstid, föreslås utöver redaktionel- gällande skala för liggetidens beräkning för la jämkningar två sakliga ändringar. Det fartyg med egen maskindriven lastningsangäller först bestämmelserna om liggetidens ordning får gälla för alla fartyg med en längd. 81 § SjöL innehåller vissa skalor, olika nettodräktighet av högst 400 registerton för fartyg utan egen maskindriven lastnings- eller också att den för det större tonnaget anordning och för fartyg med egen maskin- uppställda regeln får gälla alla fartyg oavsett driven lastningsanordning, där liggetidens art och storlek. I 82 § första stycket SjöL ges bestämmellängd fastställes i ett bestämt antal dagar för fartyg upp till en nettodräktighet av 400 ser angående anmälan att fartyg är lastklart. ton. Har fartyget större dräktighet föreskri- Anmälan skall göras hos befraktaren eller, ves att liggetiden utgör den tid som, med om annan uppgivits såsom avlastare, hos hänsyn till fartygets och lastens art och denne. I anslutning till preliminära danska storlek, lastningsanordningarna ombord och och norska lagutkast föreslår sjölagskomi hamnen samt andra sådana omständigheter, mittén den ändringen att anmälan skall ske skäligen kunnat vid avtalets ingående beräk- hos avlastaren eller, om denne ej kan nås, hos befraktaren.10 Med hänsyn härtill nas åtgå för lastningen. Det kan nämnas att de nordiska kom9 Se NJA II 1936 s. 315 ff. i ° Jfr 101 § andra st. i bet. SOU 1972:10. mittéerna på sin tid ursprungligen utarbetat
provianterat och utrustat samt i övrigt i behörigt skick (72 §) enligt SOU 1972:10 ersatts av den första paragrafen (76 §) i huvudavdelningen Om resebefraktning, vilken paragraf grundas på bestämmelser i konossementskonventionen. Påpekas kan att en sjövärdighetsregel finns även i avdelningen om tidsbefraktning, 138 §, samt att en sådan regel influtit i betänkandet SOU 1971:90, 176 § första stycket.
32 SOU 1972:51
föreslås vidare att en i 82 § tredje stycket intagen föreskrift om förfarandet, när avlastaren icke är att träffa på platsen eller hans vistelseort är okänd, får utgå. Den tid som skall förflyta mellan anmälan om att fartyget är lastklart och att liggetiden börjar regleras i 82 § andra stycket. Liggetiden räknas enligt detta lagrum antingen från det arbetet i hamnen sedvanligen börjar på morgonen eller från middagsrastens slut och anmälan skall ske, i förra fallet senast klockan 16 föregående arbetsdag och i senare fallet senast klockan 10 samma dag. Enligt de preliminära danska och norska lagutkasten skall det, för att liggetiden skall börja på morgonen, fordras att anmälan göres senast en timme före utgången av vanlig kontorstid i lastningshamnen föregående arbetsdag. Det svenska lagförslaget upptar en ändring av samma innebörd. I fråga om de följande bestämmelserna om lastningstid, 83-88 §§, har saklig ändring föreslagits endast beträffande reglerna i 86 § angående överliggetidsersättningens storlek. De svenska och finska sjölagarna fastställer härutinnan fixa belopp i fråga om fartyg upp till en nettodräktighet av 400 registerton, olika för segelfartyg och segelfartyg med hjälpmaskin och maskindrivna fartyg. Har fartyget större dräktighet, skall ersättningen för överliggetid bestämmas med hänsyn till frakten och till den ökning eller minskning av utgifter som orsakas av uppehållet. De danska och norska sjölagarna upptar endast nyssnämnda regel såsom gällande för alla fartyg, oavsett deras art och storlek. Fasta tariffer för överliggetidsersättningen måste enligt sjölagskommitténs mening anses otidsenliga och kommittén föreslår därför att den svenska sjölagen på denna punkt avfattas i överensstämmelse med gällande dansk och norsk lag. Det kan anmärkas att de nordiska kommittéerna på sin tid var ense om att överliggetidsersättningen borde fastställas efter en för alla fartyg gemensam allmän regel. På föranledande av lagrådet upptogs emellertid till förnyat övervägande spörsmålet angående en i lagen fixerad överliggetidsSOU 1972:51
ersättning - i anslutning till då gällande lagregler i ämnet - för det mindre tonnaget och i propositionen till 1936 års riksdag var reglerna i detta avseende utformade på sätt som riksdagen sedan godtog. Vid överläggningar, som efter det lagrådet yttrat sig i ärendet ägde rum mellan delegerade från de fyra länderna, gjordes försök att nå överensstämmelse mellan lagtexterna. Man motsatte sig dock på dansk och norsk sida bestämt en reglering med fixa belopp för överliggetidsersättningen för det mindre tonnaget.1 l Första lagutskottet avstyrkte propositionen på denna punkt och föreslog att 86 § skulle få den lydelse som upptagits i det till lagrådet remitterade förslaget. Men riksdagen biföll en reservation till förmån för propositionens ståndpunkt.12 I fråga om 86 § SjöL föreslår sjölagskommittén att det nuvarande sista stycket uppdelas i två stycken, såsom för närvarande i dansk och norsk sjölag. SjöL 89-97 §§ innehåller bestämmelser Om lastning. Av dessa behandlas 95 och 97 §§ i SOU 1972:10, nämligen dels bestämmelser rörande utfärdande av konossement (mottagningskonossement och ombordkonossement) dels bestämmelser om avlastarens skyldighet att ersätta bortfraktaren för skada som orsakats av godset. De övriga bestämmelserna i detta avsnitt har enligt lagförslaget undergått vissa redaktionella jämkningar. Beträffande bestämmelsen i 91 § 1 3 , att godset ej får lastas på däck utan stöd i avtal eller sedvänja, kan nämnas att kompletterande regler angående däckslast finns i sjölagskommitténs betänkande SOU 1972:10 i 122 § första stycket och 161 § första stycket.14 Bestämmelserna i 92 § om avlastarens skyldighet att märka och lämna upplysningar om farligt gods har såtillvida fått en ändrad
11 Se NJA II 1936 s. 334 ff; jfr SOU 1936:17 s. 324 och SvJT 1939 s. 749. 12 Första lagutskottet uti. 1936 nr 34 s. 19 f och 79, prot. FK nr 28 s. 69 ff och AK nr 28 s. 13 ff. 13 jfr NJA II 1936 s. 352 f. 14 Jfr betänkandet s. 62 och 65. 33
avfattning att i första stycket talas om lättantändligt, explosivt eller annat farligt gods (f. n. "gods av lättantändlig, explosiv eller eljest farlig beskaffenhet"). Härmed vinnes överensstämmelse med terminologin i dansk och norsk sjölag samt i SOU 1972:10, 97 och 119 §§. I andra stycket av 92 § har uttrycket att godsets "fraktande kan medföra äventyr" för människor, fartyg eller last ersatts av uttrycket att godsets "befordran kan medföra fara eller väsentlig olägenhet" för människor, fartyg eller last. Med ändringen vinnes bättre överensstämmelse med motsvarande danska och norska bestämmelser. Det kan nämnas att bestämmelsen i 92 § andra stycket tillkom på föranledande av lagrådet, som anmärkte att räckvidden av den i första stycket upptagna bestämmelsen inskränkts i jämförelse med tidigare gällande rätt. Lagrådet uttalade, att regeln i första stycket svårligen kunde avse annan vara än sådan som på grund av sin beskaffenhet i och för sig är att betrakta såsom farlig, således exempelvis inte gods som utgör kontraband och i följd därav kan medföra äventyr för fartyget. I varje fall då medförande av visst gods kan föranleda fara för fartyget eller orsaka att fartyget längre tid uppehälles, borde enligt lagrådet finnas skyldighet att ge tydlig upplysning om denna godsets beskaffenhet.1 s Sjölagskommittén anser sig böra framhålla att vid fortsatt arbete för revision av befraktningsrätten torde böra övervägas huruvida skyldigheten att lämna upplysningar rörande gods bör ytterligare utvidgas så att den omfattar, förutom "farligt" gods och gods vars befordran eljest kan medföra "fara eller väsentlig olägenhet" för människor, fartyg eller last, också gods i fråga om vilket särskilda åtgärder kan påkallas ur miljösynpunkt e. d. Fortskaffandet av sådant gods kan bereda bortfraktaren särskilda problem och under vissa förhållanden åsamka honom kostnader, för vilka avlastaren bör svara. Vidare synes böra övervägas om upplysningsskyldigheten bör omfatta fall då avlastaren visserligen inte haft faktisk vetskap om de 34
risker som är förbundna med godsets befordran men förhållandena dock är sådana att han bort inse dessa risker. Ett speciellt i det föregående berört spörsmål är om de skyldigheter varom här är fråga bör åvila avlastaren — såsom för närvarande är fallet - eller bortfraktarens medkontrahent, befraktaren. Det preliminära norska lagutkastet nämner i 92 § befraktaren i stället för avlastaren, utan att därmed ta ståndpunkt till frågan om identifikation på befraktarsidan. Bestämmelse om det s. k. styrmanskvittot (lastkvitto, mate's receipt) finns i 94 § SjöL. Enligt paragrafen - som är av enahanda innebörd enligt de andra nordiska sjölagarna — ankommer det på befälhavaren, styrmannen eller den, som eljest är därtill bemyndigad, att på avlastarens begäran meddela bevis om godsets mottagande allteftersom det avlämnas.16 Såväl befälhavaren som styrmannen har sålunda ställningsfullmakt beträffande utfärdande av styrmanskvitto. Lagrådet underströk vid sin granskning av 1936 års sjölagsförslag betydelsen av att styrmannen i denna sin egenskap är behörig att utfärda bevis om godsets mottagande.1 7 Någon ändring i vad nu gäller ifrågasattes ej i kommittéförslaget (jfr 95 § enligt SOU 1972:10). I 96 § SjöL regleras bortfraktarens rätt till ersättning för den händelse fartyget uppehälles utöver lastningstiden, dvs. utöver överliggetiden där sådan förekommer. Det synes här, liksom på andra håll, vara tveksamt om man bör vidhålla gällande formulering av bestämmelsen som närmast lägger ansvarigheten på avlastaren eller övergå till att här utpeka befraktaren som den ansvarige. Någon ändring av lagtexten ifrågasattes ej nu. I 96 § SjöL användes lokutionen "där ej antagas må" för att markera på vilken part bevisbördan ligger. Med uttrycket "antagas må" som förekommer på flera håll i SjöL 15
Se NJA II 1936 s. 354 f. Jfr NJA II 1936 s. 357 ff. 1 7 NJA II 1936 s. 360. 16
torde vidare ha åsyftats att ej alltför stora danska och norska lagutkasten upptar några krav får ställas på bevisningen. Det sista ar- ändringar i detta avsnitt, av vilka här skall gumentet har numera förlorat sin bärkraft, beröras endast den som rör 117 §. med hänsyn till den fria prövning av beviset Lagbestämmelserna om godsets utlämnansom gäller i vårt land. Den citerade lokutio- de utgår från den principen att lastemottaganen har i förevarande paragraf liksom på ren genom att taga emot godset blir skyldig några andra håll ersatts av uttrycket "om det att betala frakten för godset och vad icke visas" e. d. bortfraktaren eljest har att fordra av Av bestämmelserna Om resans utförande, befraktaren enligt befordringshandlingen. 98-104 §§, har 98, 101 och 102 §§ Under angivna förutsättningar har bortfrakföreslagits få ny lydelse enligt betänkandet taren rätt att upplägga godset för mottagaSOU 1972:10. Redaktionella jämkningar har rens räkning och sälja av godset för att få i kommittéförslaget skett i de övriga sina fordringar täckta. Ä andra sidan är paragraferna i detta avsnitt. Ordet skeppsum- tanken den att befraktaren skall vara fri från gälder har föreslagits få utgå i 100 §. I stället ansvarighet för sådana fordringar som föreslås att bland kostnader som bortfrakta- bortfraktaren kunnat göra gällande mot ren skall vidkännas namnes hamnavgifter lastemottagaren. Certepartier innehåller ocksamt kanal- och andra vattenvägsavgifter. så ofta en s. k. cesserklausul som går ut på Enligt 104 § SjöL gäller att för de att befraktarens ansvar skall upphöra när förbindelser bortfraktaren ingår och för vad godset inlastats. I viss anslutning till den praxis som han förskjuter för lastens behov (jfr 102 §) häftar ägaren allenast med lasten. Under utbildats stadgas i 117 § SjöL dels, i första förarbetena var det ifrågasatt att man skulle stycket, att om godset vid försäljning icke övergå till ett lastägarens personliga men täcker sådana fordringar mot befraktaren intill godsets värde begränsade ansvar. Till som mottagaren bort betala, befraktaren stöd härför kunde enligt motiven åberopas skall svara för bristen dels, i andra stycket, den förändring i sådan riktning som 1928 års att om godset utlämnas till mottagaren, lagstiftning om redareansvar och sjöpanträtt fordringen ej får göras gällande mot innefattade. Emellertid ansågs att tillräckliga befraktaren, med mindre det visas, att fordringen ej kunnat utgå av godset eller att skäl till sådan ändring ej förelåg.1 8 De danska och norska preliminära lagut- befraktaren skulle till bortfraktarens skada kasten drar upp frågan om ett lastägarens göra vinst om fordringen upphörde. Dessa personliga ansvar bör föreskrivas i 104 § regler - om vilkas ändamålsenlighet tvekan SjöL. Sjölagskommittén menar att skäl förelåg redan vid deras tillkomst1 9 - har i visserligen talar för en ändring i detta den juridiska litteraturen utsatts för stark hänseende men att frågan måste prövas i ett kritik. 20 I det preliminära danska lagutkasvidare sammanhang. Beaktas bör bl. a. tet har man låtit paragrafens andra stycke bestämmelsen i näst sista stycket av 224 §, helt utgå, medan i det norska utkastet enligt vilken för det fall att gods eller något ifrågasatts att paragrafens första stycke som hört till gods bärgats ägaren häftar med borde utgå som överflödigt och att regeln i det bärgade men ej svarar personligen. andra stycket borde revideras. Då dessa Kommittéförslaget upptar därför ej någon frågor emellertid ej övervägts närmare inom de nordiska kommittéerna, upptar komsaklig ändring av 104 §. Bestämmelserna i 105-110 §§ SjöL, Om mittéförslaget endast redaktionella jämklossningsplats, lossningstid och lossning, har i ningar i 117 §. kommittéförslaget undergått endast smärre 18 Se NJA II 1936 s. 383. redaktionella jämkningar. 19 Se NJA II 1936 s. 399 ff. 20 Följande avsnitt, 111-117 §§, innehåller Se Per Gram a.a. s. 84 ff och i AfS 2 s. 509 bestämmelser Om utlämnande av godset. De (The cesser clause should go). SOU 1972:51
Beträffande bestämmelserna i nu förevarande avsnitt må påpekas att enligt 112 § SjöL mottagandet av godset medför förpliktelse för mottagaren att gälda frakt samt vad bortfraktaren eljest äger fordra av befraktaren enligt "konossement eller annan handling enligt vilken godset befordras". De danska och finska sjölagarna upptar föreskrifter med samma innebörd, medan den norska sjölagens formulering såtillvida avviker att nämnda uttryck motsvaras av "konnossement eller annet dokument som bestemmer rettsforholdet mellem bortfrakter og mottager". Med formuleringen i SjöL åsyftades enligt motiven att vinna språklig överensstämmelse med det föreliggande förslaget till lag i anledning av Sveriges tillträde till konossementskonventionen, 4 § 5 mom. 21 Konossementslagen kom emellertid i sin slutliga lydelse ej att innehålla det förut citerade uttrycket i SjöL. Även om det för sjölagsbestämmelsens avfattning åberopade skälet alltså inte vidare gäller, har sjölagskommittén ansett sig sakna anledning att föreslå annat än en rent språklig jämkning av 104 §. 22 Det kan nämnas att enligt det till lagrådet i april 1972 remitterade sjölagsförslaget 113 § SjöL såtillvida ändras att senare ledet i sista stycket utgått. 23 I fråga om avsnittet Om bort fraktarens ansvarighet för godset, 118-123 §§, har en fullständig omarbetning skett enligt SOU 1972:10. Bestämmelserna Om frakt i 124 och 125 §§ har undergått språklig omarbetning. Beträffande föreskriften i 124 § andra stycket föreligger viss skillnad mellan, å ena sidan, dansk och svensk lag samt, å andra sidan, finsk och norsk lag.24 1 avsnittet Om dröjsmål och hinder å bortfraktarens sida25 har de två inledande paragraferna, 126 och 127 §§, redaktionellt omarbetats. Återstående paragrafer i denna avdelning har reviderats enligt SOU 1972:10. Det kan påpekas att därvid bestämmelserna angående avståndsfrakt i 129 § andra stycket något jämkats. En hänvisning till denna regel finns i 188 § av SOU 1971:90. Från norsk 3b
sida har framförts önskemål om vissa ändringar av regeln om avståndsfrakt, vilket problem dock ej upptages i nu förevarande sammanhang. Bestämmelserna Om befraktarens tillbakaträdande och om hinder å hans sida, 131-134 §§, har i kommitté förslage t jämkats redaktionellt. Det kan anmärkas, att bestämmelserna i 131 § överensstämmer med dansk och finsk sjölag, medan den norska lagen något avviker därifrån, väsentligen beroende på att justeringar gjordes i den ursprungligen föreslagna svenska texten i anledning av erinringar från lagrådets sida.26 Vid fortsatt nordiskt lagsamarbete bör enligt kommitténs mening undersökas om nu förefintliga skiljaktigheter mellan lagarna kan undanröjas. Av bestämmelserna Om ömsesidig hävningsrätt i 135 och 136 §§ 2 7 har den förra paragrafen föreslagits få ändrad lydelse enligt SOU 1972:10. Den senare paragrafen jämkas redaktionellt i förevarande kommittéförslag. Det kan nämnas att den norska sjölagen liksom det danska sjölagsförslaget (enligt SOU 1972:10) innehåller en reklamationsregel i § 135, vartill motsvarighet saknas i svensk och finsk lag. 2.4 Bestämmelser om tidsbefraktning (137-150 §§) 1936 års sjölagstiftning innefattade, som förut nämnts, bl. a. den nyheten att i SjöL upptogs ett antal bestämmelser angående
21 Jfr NJA II 1936 s. 394. 22 Jfr SOU 1972:10, 120 och 121 §§, "konossement eller annan frakthandling". 23 Detta stycke saknar motsvarighet i dansk och norsk sjölag, vilket dock ej synes ha berott på olika uppfattning i sak; jfr NJA II 1936 s. 396. 24 Jfr Beckman, Handbok i sjörätt, 6 uppl. (1971) s. 142. 25 Jfr Grönfors, Befraktarens hävningsrätt och sjöfraktavtalets konstruktion (Handelshögskolans i Göteborg skriftserie 1959.2). 2 6 Se NJA II 1936 s. 460 ff; TfR 1938 s. 507 ff. 27 Se Jan Ramberg, Cancellation of contracts ot affreightment on account of war and similar circumstances (Handelshögskolans i Göteborg skriftserie 1970.2);jfr SvJT 1972 s. 295. SOU 1972:51
den redan då praktiskt så viktiga tidsbefraktningen. Bestämmelserna grundades i stor utsträckning på brukliga klausuler i tidsbefraktningscertepartier. Då dessa certepartier i allmänhet upptar en ganska uttömmande reglering av de frågor som här är aktuella och lagbestämmelserna genomgående är deklaratoriska, har tvister med anknytning till tidsbefraktningsavtal mera sällan rört tolkningen av lagreglerna i ämnet. Utvecklingen har medfört ändringar eller omarbetning av de mera vanliga tidscertepartierna. Detta synes vara skäl till att lagbestämmelserna, i den mån sådana anses behövliga, blir föremål för översyn. Det väsentligt utmärkande för tidsbefraktningen — liksom för övrigt till stor del för resebefraktningen enligt certeparti — är emellertid, som nyss antytts, "klausulrätten". Några överläggningar inom sjölagskommittéerna har icke ägt rum i fråga om lagbestämmelserna om tidsbefraktning. Medan för närvarande saknas någon definition av begreppet tidsbefraktning28, har i SOU 1972:10 föreslagits en bestämmelse av innehåll att resebefraktning föreligger, om frakten beräknas för resa, och tidsbefraktning, om frakten beräknas för tid (71 § andra stycket). Vid den redaktionella översynen av tidsbefraktningsreglerna, 137-150 §§, har bl. a. beaktats önskvärdheten att nå språklig överensstämmelse med vissa bestämmelser i avdelningen om resebefraktning; se bl. a. 142 och 147 §§. Det kan nämnas att 150 § fick sin lydelse genom lag 1964:728.
nossementsuppgifterna, upptagna bland bestämmelser Om rättsförhållandet mellan bortfraktaren och mottagaren, 160-163 §§. I dessa frågor hänvisas till sagda betänkande s. 64 f ochs.50ff. Vid de nordiska överläggningar som föregick sjölagskommitténs betänkande SOU 1972:10 diskuterades även frågan om bortfraktarens eventuella ansvar för oriktiga konossementsuppgifter i fall som kan anses ligga utanför ramen för konossementskonventionen. I det svenska betänkandet uttalas (s. 64) att, om det vore klarlagt att med konossementet avsett gods aldrig mottagits av bortfraktaren eller inlastats, bortfraktarens ansvar för oriktig uppgift i konossement borde bedömas enligt allmänna skadeståndsrättsliga grundsatser. Den norska kommittén behandlar i Innstilling X också denna fråga och anger olika exempel på fall då ett ansvar efter allmänna ersättningsregler kan uppstå. Under det fortsatta arbetet med revision av reglerna om godsbefordran bör enligt den norska kommittén övervägas om anledning finns till en närmare reglering av de berörda spörsmålen.29
Övriga bestämmelser i nämnda två avsnitt i avdelningen om konossement, liksom bestämmelserna i avsnitten Om rätt att utfå godset (156-159 §§) och Om förvärv i god tro (164-166 §§), har i kommittéförslaget undergått vissa redaktionella jämkningar. Bestämmelserna om konossement avslutas i SjöL med bestämmelser under rubriken Om mottagningskonossement och genomgångskonossement, 167 och 168 §§. Såsom förut nämnts har bestämmelser om mottagningskonossement enligt SOU 1972:10 inarbetats 2.5 Bestämmelser om konossement i 95 §. Bestämmelserna om genomgångsko(151-166 §§) nossement har enligt samma betänkande Denna huvudavdelning av 5 kap. upptar till upptagits under 167 §, såsom den sista en början bestämmelser Om konossements paragrafen i huvudavdelningen om konosseutfärdande och innehåll, 151 — 155 §§. Med ment. hänsyn till bestämmelser i den internationel28 Se NJA II 1936 s. 479;jfr ovan under 1.1. la konossementskonventionen har 151 — 29 Se NOU 1972:11 s. 23. Jfr remissyttrande 153 § § föreslagits få ändrad lydelse enligt sjö- över SOU 1972:10 av Svea hovrätt och av hovrätten lagskommitténs sista delbetänkande SOU för Västra Sverige. - Ang. gränsen mellan vårdansvar uppgiftsansvar se vidare Grönfors a.a. s. 5 3 ff 1972:10. Detsamma gäller reglerna i 161 och och och s. 305 samt i rättsfallsöversikt SvJT 1972 s. 162 §§ rörande bortfraktarens ansvar för ko- 283 f. SOU 1972:51
Enligt SOU 1972:10 avslutas 5 kap. SjöL med 168 §, under rubriken V. Bestämmelsernas tillämpning. Paragrafen upptar — såsom förut nämnts — bl. a. bestämmelser om vilka regler i 5 kap. som är av tvingande natur (jfr 72§).
38 SOU 1972:51
3 Sammanfattning
Med hänsyn till att sjölagskommittén härmed avger sitt slutbetänkande skall nämnas att på grundval av kommitténs tre första delbetänkanden - SOU 196133, 1963:20 och 1965:18 - ändringar vidtagits genom lagstiftning åren 1964 och 1967 i följande kapitel av SjöL: 4 kap. Om fartygs befälhavare, 7 kap. Om haveri, 8 kap. Om skada genom fartygs sammanstötning, 9 kap. Om bärgning, 10 kap. Om begränsning av redares ansvarighet, 12 kap. Om dagböcker, sjöförklaring och besiktning, 13 kap. Ansvarsbestämmelser och 14 kap. Om laga domstol och rättegång i sjörättsmål. Därjämte tillkom 1967 ett nytt 15 kap., Särskilda bestämmelser.1 På grundval av ett av kommittén avgivet förslag - Stencil Ju 1969:19 infördes år 1970 i 14 kap. SjöL nya regler om laga domstol och forum i allmänna sjörättsmål.2 Sjölagskommitténs fjärde delbetänkande, SOU 1970:74, ligger till grund för ett den 26 april 1972 till lagrådet remitterat förslag till lag om ändring i sjölagen m. m. Enligt detta erhåller följande kapitel i SjöL nytt innehåll, nämligen 1 kap. Om fartyg, 2 kap. Om skeppsregistrering, 3 kap. Om partrederi och 11 kap. Om sjöpanträtt och skeppshypotek. Förslaget berör också några andra delar av SjöL. I fråga om befraktningsreglerna i SjöL, 5 kap., har sjölagskommittén avlämnat två delbetänkanden. Enligt det ena, SOU 1971:90, föreslås att i SjöL såsom 6 kap. SOU 1972:51
upptas bestämmelser om befordran av passagerare och resgods. Enligt det andra, SOU 1972:10, föreslås att i 5 kap., Om godsbefordran, sker sådana ändringar som föranledes av ett tilläggsprotokoll av år 1968 till 1924 års internationella konvention rörande konossement. Remissbehandlingen av dessa två betänkanden har nyligen avslutats. De partier av 5 kap. SjöL, som faller utanför den revision som sjölagskommittén förordar i nyssnämnda två betänkanden, har nu av kommittén upptagits för en huvudsakligen redaktionell översyn. Att en genomgång av lagbestämmelserna ur saklig synpunkt ej ägt rum beror på att kommittén anmodats att avsluta sitt arbete och att kommittéerna i de andra nordiska länderna inte varit beredda att för närvarande medverka till en revision av dessa lagbestämmelser. Av kommittén föreslagna jämkningar i lagtexten har skett med beaktande att den nu förefintliga nära överensstämmelsen mellan de nordiska sjölagarnas befraktningsregler bör bevaras. I sakligt hänseende föreslås ändringar i 81 och 86 §§, nämligen i fråga om den legala liggetidens beräkning och reglerna om överliggetidsersättning. Dessa ändringar åsyftar att närma den svenska 1 Se NJA II 1964 s. 276 och s. 328, NJA II 1967 s. 38 och Rune, Revision av sjölagen i SvJT 1968 s 361. 2 Se NJA II 1970s. 731.
sjölagen till vad som redan gäller eller väntas komma att föreslås i Danmark och Norge. Sjölagskommittén förutsätter att lagstiftning på grundval av slutbetänkandet inte blir aktuell förrän efter fortsatt nordiskt samarbete för revision av sjölagarna.
40 SOU 1972:51
Bilaga 1
5 kap. SjöL, av sjölagskommittén föreslagen lydelse (i vissa delar enligt SOU 1972:10)
FEMTE KAPITLET Om befordran av gods1 I. Inledande bestämmelser 71 §' Med bortfraktare förstås i detta kapitel den som genom avtal åtager sig befordran av gods med fartyg för annan, befraktaren. Bortfraktaren kan vara redare, befraktare (underbortfraktare) eller annan. Resebefraktning föreligger, om frakten beräknas för resa, och tidsbefraktning, om frakten beräknas för tid. Under resebefraktning innefattas helbefraktning, delbefraktning och styckegodsbefraktning. Delbefraktning föreligger, om avtalet gäller mindre än helt fartyg eller full last och för avtalet användes certeparti. 72 §' Bestämmelserna i detta kapitel skola, med undantag som föranledes av 122, 123 och 168 §§, lända till efterrättelse såvitt ej annat är avtalat eller följer av sedvänja. 73 §' Gäller fraktavtal bestämt fartyg, får bortfraktaren icke fullgöra avtalet med annat fartyg. 74 §' Gäller fraktavtal helt fartyg eller full last, får bortfraktaren icke medtaga gods för annan än befraktaren. 75 §' Överlåter befraktaren sina rättigheter enligt fraktavtalet till annan eller underbortfraktar han fartyget, svarar han likväl för att avtalet fullgöres.
1 Lydelse enl. SOU 1972:10
II. Om resebefraktning Om fartygets behöriga skick1 76 §' Bortfraktaren skall med tillbörlig omsorg sörja för att a) fartyget är sjövärdigt; b) fartyget är behörigen bemannat, provianterat och utrustat; c) lastrum, kyl- och frysrum samt övriga utrymmen i fartyget, i vilka gods lastas, äro i gott skick för att mottaga, befordra och bevara godset. Om lastningsplats 77 § Är icke viss lastningsplats avtalad, skall fartyget förläggas till lastningsplats som befraktaren anvisar, om hinder ej möter däremot samt fartyget kan ligga flott och säkert och åter löpa ut med intagen last. Har anvisning icke givits i tid, skall fartyget förläggas till sedvanlig lastningsplats. Kan det ej ske, väljer bortfraktaren plats där lastningen skäligen kan äga rum. 78 § Vare sig viss lastningsplats är avtalad eller ej, kan befraktaren fordra att fartyget förhalas från en lastningsplats till annan. Han skall själv bära kostnaden härför. 79 § Gäller fraktavtalet styckegods, kan befraktaren ej utan stöd i avtal eller sedvänja anvisa lastningsplats eller fordra att fartyget förhalas. Om lastningstid 80 § Bortfraktaren är skyldig att låta fartyget ligga kvar för lastning viss lastningstid, som omfattar liggetid och överliggetid. För överliggetid har bortfraktaren rätt till särskild ersättning. 81 § Alt. 1. Liggetiden utgör två dagar när fartygets nettodräktighet icke överstiger 75 registerton, tre dagar när den överstiger 75 men icke 200 ton och fyra dagar när den överstiger 200 men icke 400 ton. Har fartyget större dräktighet, utgör liggetiden den tid som, då fraktavtalet slöts, skäligen kunde beräknas åtgå för lastningen med hänsyn till fartygets och lastens art och storlek, lastningsanordningarna ombord och i hamnen samt andra sådana omständigheter. Tiden räknas i arbetsdagar och arbetstimmar. 81 § Alt. 2. Liggetiden utgör den tid som, då fraktavtalet slöts, skäligen kunde beräknas åtgå för lastningen med hänsyn till fartygets och lastens art och storlek, lastningsanordningarna ombord och i hamnen samt andra sådana omständigheter. Tiden räknas i arbetsdagar och arbetstimmar. 82 § Liggetiden börjar icke löpa förrän fartyget är på lastningsplatsen, färdigt att intaga last, och anmälan härom gjorts hos avlastaren eller, om i Lydelse enl. SOU 1972:10
42 SOU 1972:51
denna ej kan nås, hos befraktaren. Anmälan får ej göras före fartygets ankomst till lastningsorten. Tiden räknas antingen från det arbetet i hamnen sedvanligen börjar på morgonen eller från middagsrastens slut. Anmälan skall vara gjord i det förra fallet senast en timme för kontorstidens slut föregående dag och i det senare fallet senast klockan tio samma dag. 83 § Kan fartyget icke förläggas till lastningsplatsen på grund av hinder som beror av avlastaren, får det likväl anmälas färdigt för lastning med verkan att liggetiden börjar löpa. Är ej viss lastningsplats avtalad gäller detsamma, om hindret utgöres av trafikanhopning eller annan sådan omständighet och bortfraktaren icke skäligen kunnat taga denna i beräkning då avtalet slöts. 84 § I liggetiden inräknas uppehåll på grund av fartygets förhalning men icke tid som går förlorad till följd av hinder på fartygets sida. Har fartyget förlagts till annan än sedvanlig lastningsplats av anledning, som bortfraktaren skäligen kunnat taga i beräkning då avtalet slöts, medräknas ej tid som går förlorad till följd därav. 85 § Överliggetiden utgör hälften av liggetiden, vid helbefraktning dock minst tre dagar. Tiden räknas i arbetsdagar och arbetstimmar men ersättningen utgår för löpande dagar och timmar från liggetidens utgång. Bestämmelserna i 84 § hava motsvarande tillämpning vid beräkning av överliggetid och ersättning därför. 86 § Ersättning för överliggetid bestämmes på grundval av frakten och med hänsyn tagen till den ökning eller minskning av bortfraktarens utgifter som uppehållet medför. Ersättningen förfaller till betalning för varje dag. Om ej ersättningen betalas eller säkerhet ställes därför, får bortfraktaren göra anteckning om fordringen på konossementet. 87 § Är gemensam tid bestämd för lastning och lossning, får icke mera därav tagas i anspråk för lastningen än att skälig del av tiden återstår för lossningen. Ersättning för överliggetid skall ej utgå, om icke liggetiden överskrides i dess helhet. 88 § Gäller fraktavtalet styckegods, skall lastningstiden och den tid, som skall förflyta mellan anmälan enligt 82 § och lastningstidens början, bestämmas efter vad som kan anses skäligt med hänsyn till omständigheterna. Bestämmelserna om överliggetid hava ej tillämpning. Vid linjefart fordras ej anmälan.
Om lastning 89 § Befraktaren skall avlämna godset vid fartygets sida. Bortfraktaren skall taga det ombord, sörja för underlag, garnering och annat, som fordras för stuvningen, samt utföra denna. Har fartyget förlagts till annan än sedvanlig lastningsplats av anledning, som bortfraktaren skäligen kunnat taga i beräkning då avtalet slöts, är bortfraktaren likväl skyldig att mottaga godset på sedvanlig lastningsplats. 90 § Befraktaren skall avlämna och bortfraktaren lasta godset med tillbörlig skyndsamhet. Godset skall avlämnas i sådan ordning och på sådant sätt att det bekvämt kan tagas ombord, stuvas och lossas. 91 §
Godset får icke lastas på däck utan stöd i avtal eller sedvänja.
92 § Lättantändligt, explosivt eller annat farligt gods skall om möjligt vara märkt såsom farligt när det avlämnas. Avlastaren skall lämna de upplysningar som fordras för att förebygga skada. Känner avlastaren till, att gods eljest är sådant att dess befordran kan medföra fara eller väsentlig olägenhet för människor, fartyg eller last, skall han också lämna upplysning därom. 93 § Avlämnas gods som fordrar särskild vård, skall detta uppgivas och om möjligt utmärkas på godset. Penningar, värdepapper och dyrbarheter skola uppgivas såsom sådana. 94 § Befälhavaren, styrmannen eller den som eljest är därtill bemyndigad skall på avlastarens begäran lämna bevis om godsets mottagande allteftersom det avlämnas. 95 §' Sedan bortfraktaren mottagit godset i sin vård samt erforderliga handlingar och uppgifter föreligga, skall bortfraktaren eller befälhavaren eller den som eljest är därtill bemyndigad på avlastarens begäran utfärda mottagningskonossement. När godset inlastats, skall bortfraktaren, befälhavaren eller den som eljest är därtill bemyndigad på avlastarens begäran utfärda ombordkonossement. Har mottagningskonossement utfärdats, skall det återlämnas innan ombordkonossement utfärdas. Antecknas på mottagningskonossementet namnet på det eller de fartyg, i vilka godset lastats, samt tid för lastningen, utgör handlingen ombordkonossement. Avlastaren har rätt att få särskilda konossement för delar av godset, om det kan ske utan väsentlig olägenhet. Han skall dock ersätta kostnaden därför. Utfärdas enligt åtagande i fraktavtalet konossement med andra villkor för godsets befordran än de i avtalet upptagna och åsamkas bortfraktaren därigenom ökat ansvar, skall befraktaren hålla honom skadeslös. > Lydelse enl. SOU 1972:10 44
96 § Uppehälles fartyget utöver lastningstiden, emedan avlastaren underlåtit att i tid tillhandahålla bortfraktaren erforderliga handlingar rörande lasten eller att giva order om bestämmelseort eller annan anvisning för resan, har bortfraktaren rätt till ersättning såsom för överliggetid. För skada, som ej täckes av sådan ersättning, har bortfraktaren rätt till gottgörelse, om det icke visas att underlåtenheten ej beror av fel eller försummelse av avlastaren eller någon för vilken han svarar. 97 §x Har gods orsakat skada för bortfraktaren, är avlastaren ersättningsskyldig härför endast om han eller någon för vilken han svarar gjort sig skyldig till fel eller försummelse. Har lättantändligt, explosivt eller annat farligt gods inlastats utan att bortfraktaren hade kännedom om dess beskaffenhet, är avlastaren ansvarig för skada och utgifter som direkt eller indirekt beror av att godset inlastats, även om fel eller försummelse icke föreligger. Om resans utförande 98 § r Resan skall utföras med tillbörlig skyndsamhet. Deviation får endast göras för räddning av människoliv eller för bärgning av fartyg eller gods eller av annan skälig anledning. 99 § Uppehälles fartyget under resan, emedan order om bestämmelseort eller annan anvisning för resan icke givits i tid, hava bestämmelserna i 96 § motsvarande tillämpning. 100 § Bortfraktaren skall vidkännas hamnavgifter, kanal- och andra vattenvägsavgifter, lotsavgifter, bogseringsutgifter och liknande kostnader, som äro förbundna med resan. 101 §' Bortfraktaren skall lasta, stuva, behandla, befordra, förvara och lossa godset på lämpligt och omsorgsfullt sätt. I övrigt skall han iakttaga lastägarens rätt och bästa från det han mottager godset till dess han lämnar ut det. Har gods gått förlorat eller skadats, skall bortfraktaren snarast underrätta lastägaren eller, om denne ej kan nås, avlastaren. 102 §* Bortfraktaren är behörig att på lastägarens vägnar företaga rättshandlingar, som avse godsets bevarande eller fortskaffande, samt väcka talan i mål angående godset och utföra denna talan. Medel för ändamål som avses i första stycket äger bortfraktaren vid behov skaffa genom lån eller genom att pantsätta eller sälja av godset. Var rättshandlingen ej behövlig, är den ändock bindande om tredje man var i god tro. Kan godset icke förvaras utan fara för förskämning eller snar
1 Lydelse enl. SOU 1972:10
förstörelse eller skulle lastägarens kostnad för dess förvarande eller fortskaffande till bestämmelseorten uppenbarligen bliva alltför hög, får bortfraktaren sälja godset. 103 § Innan bortfraktaren vidtager särskild åtgärd för lastens behov, bör han om möjligt inhämta föreskrift därom. Utan föreskrift bör han icke sälja av godset, innan utlåtande inhämtats av besiktningsmän eller andra sakkunniga. Försäljning skall äga rum genom offentlig auktion eller, om det ej lämpligen kan ske, på annat betryggande sätt. Om vidtagen åtgärd bör lastägaren underrättas. 104 § För de förbindelser bortfraktaren ingår och de utlägg han gör för lastens behov svarar ägaren endast med lasten. Om lossningsplats, lossningstid och lossning 105 § I fråga om lossningsplats hava bestämmelserna i 77-79 §§ motsvarande tillämpning. Därvid skall bestämmelse, som avser befraktare, i stället gälle lastemottagare. Finnas flera mottagare av gods som befordras enligt samma fraktavtal, få de endast gemensamt anvisa lossningsplats eller fordra att fartyget förhalas. 106 § I fråga om lossningstid hava bestämmelserna i 80-88 §§ motsvarande tillämpning. Därvid skall bestämmelse, som avser avlastare, i stället gälla lastemottagare. 107 § Bortfraktaren skall avlämna och las te mottagaren taga emot godset vid fartygets sida. Kan fartyget icke förläggas till sedvanlig lossningsplats av anledning, som bortfraktaren skäligen kunnat taga i beräkning då avtalet slöts, är bortfraktaren likväl skyldig att avlämna godset på sedvanlig lossningsplats. 108 § Godset skall avlämnas och mottagas med tillbörlig skyndsamhet. Det skall avlämnas i sådan ordning och på sådant sätt att det bekvämt kan mottagas. 109 § Uppehälles fartyget för lossningen utöver lossningstiden och beror det ej av hinder på fartygets sida, hava bestämmelserna i 96 § motsvarande tillämpning. Därvid skall bestämmelse, som avser avlastare, i stället gälla lastemottagare. 110 § Om en av flera mottagare av gods, som befordras enligt samma fraktavtal, för överliggetid eller ytterligare uppehåll betalt ersättning som belöper på annan, har han rätt att söka det åter av denne.
46 SOU 1972:51
Om utlämnande av godset 111 § Den som är behörig att mottaga godset har rätt att besiktiga det före mottagandet. 112 § Genom att taga emot godset blir lastemottagaren skyldig att betala frakt och annat som bortfraktaren har att fordra av befraktaren enligt konossement eller annan handling enligt vilken godset befordras. 113 § Bortfraktaren är icke skyldig att lämna ut godset innan lastemottagaren betalt de fordringar som avses i 112§, ersättning för överliggetid och annat uppehåll vid lossningen samt haveribidrag eller annan fordran, för vilken godset häftar, eller också nedsatt fordringsbeloppet i allmänt förvar eller hos tredje man som bortfraktaren godkänner, med rätt för bortfraktaren att lyfta medlen sedan godset avlämnats. För haveribidrag, som ännu ej fastställts, får gods icke kvarhållas, om lastemottagaren ställer säkerhet. Utmätes inlastat gods, får det icke lossas under andra villkor än befraktaren haft rätt att utfå godset. 114 § Underlåter lastemottagaren att fullgöra villkoren för godsets utlämning, eller uppehåller han eljest fartyget för lossningen så att denna icke hinner slutföras före lossningstidens utgång, har bortfraktaren rätt att lossa godset och lägga upp det i säkert förvar för lastemottagarens räkning. Denne skall underrättas om uppläggningen. Vägrar lastemottagaren att taga emot godset eller kan han icke nås, skall bortfraktaren om möjligt genast underrätta avlastaren. Har icke någon som är behörig att mottaga godset anmält sig så tidigt att lossningen hinner slutföras i rätt tid, får bortfraktaren lossa och lägga upp godset såsom föreskrives i första stycket. Bortfraktaren skall underrätta avlastare och befraktare om uppläggningen. 115 § Vid linjefart får godset lossas och läggas upp i säkert förvar för lastemottagarens räkning, om det icke mottages när det är i tur att lossas. Hämtas godset ej inom skälig tid, skall avlastaren underrättas om uppläggningen. 116 § Av upplagt gods får bortfraktaren genom offentlig auktion eller, om det ej lämpligen kan ske, på annat betryggande sätt sälja så mycket att, utom kostnader, de fordringar täckas som avses i 113 §. 117 § Om godset vid försäljning icke förslår till att täcka sådana fordringar mot befraktaren som mottagaren bort betala, skall befraktaren svara för bristen. Utlämnas godset till mottagaren, får fordringen ej göras gällande mot befraktaren om det icke visas att full betalning ej kunnat utgå ur godset eller att befraktaren skulle göra vinst till bortfraktarens skada om fordringen upphörde. SOU 1972:51
Om bortfraktarens ansvar för godset 118 §' Bortfraktaren är ej ansvarig för förlust eller skada till följd av brist i fartygets behöriga skick, om icke bristen beror av att han eller någon för vilken han svarar underlåtit att före och vid resans början iakttaga den omsorg i detta hänseende som gäller enligt 76 §. Föreligger sådan förlust eller skada ankommer det på bortfraktaren att, till sitt fredande från ansvarighet, visa att tillbörlig omsorg iakttagits. Bortfraktaren är ej ansvarig för förlust eller skada på grund av sådan deviation som avses i 98 § andra stycket. Han är ej heller ansvarig för förlust eller skada som beror av a) fel eller försummelse, vartill befälhavaren, medlem av besättningen, lots eller annan som utför arbete i fartygets tjänst gjort sig skyldig vid navigeringen eller handhavandet av fartyget; b) brand, som ej vållats genom fel eller försummelse av bortfraktaren själv; c) fara eller olycka säregen för sjön; d) högre hand; e) krigshandling; f) sjöröveri eller annan samhällsfientlig handling; g) beslag eller annat ingripande av regering eller annan maktägande eller rättslig handräckningsåtgärd; h) karantän; i) åtgärd eller underlåtenhet av avlastaren eller godsets ägare eller hans agent eller representant; j) strejk, lockout eller annat inställande av eller hinder i arbetet, oavsett orsak och omfattning; k) uppror eller oroligheter; 1) räddning av människoliv eller bärgning av fartyg eller gods eller försök därtill; m) godsets dolda fel eller särskilda beskaffenhet eller inneboende brist; n) bristfällig förpackning; o) bristfällig eller oriktig märkning; p) dold bristfällighet hos fartyget som ej kunnat upptäckas med användande av tillbörlig omsorg; q) varje annan orsak, som icke beror av fel eller försummelse av bortfraktaren eller någon för vilken han svarar, med iakttagande att den som åberopar denna bestämmelse till fredande från ansvarighet skall visa att sådant fel eller sådan försummelse ej medverkat till förlusten eller skadan. Om bortfraktaren, då ersättningsskyldighet föreligger, visar att vållande på befraktarens sida medverkat till uppkommen förlust eller skada, jämkas skadeståndet efter vad som finnes skäligt. 119 §' Har lättantändligt, explosivt eller annat farligt gods inlastats utan att bortfraktaren kände till dess beskaffenhet, får han efter » Lydelse enl. SOU 1972:10 48
omständigheterna föra iland, förstöra eller oskadliggöra godset utan skyldighet att ersätta skadan. Även om gods som angivits i första stycket inlastats med bortfraktarens vetskap och samtycke, får han efter omständigheterna föra iland, förstöra eller oskadliggöra godset utan annan ersättningsskyldighet än för fall av gemensamt haveri, såframt det senare visar sig medföra fara för människor, fartyg eller last att behålla godset ombord. 120 §' Bortfraktaren skall ej i något fall svara för förlust av eller skada på godset eller eljest till godset hänförlig förlust eller skada med högre belopp än antingen tiotusen francs för varje kolli eller annan enhet av godset eller också trettio francs för kilo av det berörda godsets bruttovikt, vilketdera som är högst. Bestämmelser om franc finnas i 348 §. Användes behållare (container), pall eller liknande transportanordning för att sammanföra godset skall, i den mån antalet kollin eller andra enheter däri uppräknats i konossement eller annan frakthandling, detta antal anses utgöra kollin eller enheter vid tillämpning av första stycket. Eljest anses transportanordningen såsom kolli eller enhet. Genom överenskommelse mellan bortfraktaren och avlastaren kan gränsen för bortfraktarens ansvarighet bestämmas till högre belopp än enligt första och andra styckena. Har uppgift av avlastaren om godsets beskaffenhet och värde utan förbehåll införts i konossement eller annan frakthandling, skall detta värde gälla såsom gräns för ansvarigheten, om denna därigenom blir högre än enligt nämnda stycken, och anses utgöra godsets värde såvitt ej annat styrkes. Skadeståndet beräknas med utgångspunkt från godsets värde på den plats och vid den tid godset avtalsenligt lossats eller skulle hava lossats från fartyget. Godsets värde bestämmes efter börspriset eller, om sådant pris saknas, efter marknadspriset eller, om varken börs- eller marknadspris finnes, efter det gängse värdet på gods av samma slag och beskaffenhet. Bortfraktaren är ej berättigad till begränsning av ansvarigheten enligt denna paragraf, om det visas att han vållat förlusten eller skadan uppsåtligen eller av grov vårdslöshet och med insikt att förlust eller skada sannolikt skulle uppkomma. Har avlastaren svikligen lämnat oriktig uppgift om godsets beskaffenhet eller värde i konossement eller annan frakthandling, svarar bortfraktaren icke för förlust av eller skada på godset eller eljest till godset hänförlig förlust eller skada. 121 §' Har ej skriftlig underrättelse angående förlust eller skada och dess allmänna beskaffenhet lämnats bortfraktaren senast vid tiden för lossningen och utlämningen till behörig mottagare, anses godset utlämnat sådant det beskrivits i konossement eller annan frakthandling, såvitt ej annat styrkes. Är förlusten eller skadan ej uppenbar, gäller detsamma om underrättelsen icke lämnats inom tre dagar från utlämningen.
'Lydelse enl. SOU 1972:10 SOU 1972:51
Skriftlig underrättelse fordras ej, om godsets tillstånd gemensamt fastställts då det utlämnades. När förlust eller skada inträffat eller anledning förekommer att antaga att så är fallet, skola bortfraktaren och mottagaren bereda varandra tillfälle att på lämpligt sätt besiktiga godset och förvissa sig om vikt, mått eller stycketal. 122 §' Förbehåll om befrielse från eller inskränkning av bortfraktarens ansvarighet enligt 118 och 120 §§ är i sådan fart som avses i 168 § utan verkan för tiden från lastningens början till lossningens slut. Vad nu sagts gäller dock ej befordran av levande djur samt gods som i fraktavtalet angives såsom lastat på däck och befordras på det sättet. Bestämmelse, enligt vilken till bortfraktaren överlåtes förmån på grund av försäkring, eller annan sådan överenskommelse skall betraktas såsom förbehåll om befrielse från ansvarighet. Reglerna i denna paragraf medföra ej inskränkning i rätten att i fraktavtal upptaga föreskrifter om gemensamt haveri. Är det, med hänsyn till godsets ovanliga beskaffenhet eller tillstånd eller de särskilda förhållanden eller villkor under vilka befordringen skall utföras, skäligt att genom särskild överenskommelse tages förbehåll om inskränkning av bortfraktarens ansvarighet eller om utvidgning av hans rättigheter, skall sådan överenskommelse gälla, förutsatt att konossement ej utfärdas men villkoren intagas i mottagningsbevis varav framgår att det ej är löpande handling. 122 a §' Bestämmelserna i 118-121 §§ om frihet från eller begränsning av ansvarighet skola tillämpas i fråga om varje talan mot bortfraktaren om ersättning för förlust eller skada, även om talan icke grundas på fraktavtalet. Föres talan mot någon för vilken bortfraktaren svarar, är denne berättigad till samma befrielse från och begränsning av ansvarighet som bortfraktaren. De ersättningsbelopp som bortfraktaren och den för vilken han svarar förpliktas utgiva få ej sammanlagt överstiga den gräns för ansvarigheten som föreskrives i 120 §. Bestämmelserna i andra stycket gälla icke till förmån för den som visas hava vållat förlust eller skada uppsåtligen eller av grov vårdslöshet och med insikt att förlust eller skada sannolikt skulle uppkomma. 123 §' Utföres godsets befordran helt eller delvis av annan än bortfraktaren, skola bestämmelserna om bortfraktarens ansvar i 118—122 a §§ hava motsvarande tillämpning för den som utför befordringen. Ansvarigheten för denne och bortfraktaren skall vara solidarisk och gemensamt begränsad enligt 120 §. Är det avtalat eller framgår det av omständigheterna att befordringen skall helt eller till bestämd del utföras av annan än bortfraktaren, får bortfraktaren utan hinder av bestämmelserna i 122 § förbehålla sig frihet
l Lydelse enl. SOU 1972:10 50
från ansvarighet för förlust eller skada som orsakats av händelse medan godset är i den andres vård. I övrigt få bestämmelserna i första stycket ej genom avtal åsidosättas till befraktarens nackdel; detta gäller även sedan konossement blivit utfärdat. Om frakt 124 § Har överenskommelse icke träffats om fraktens storlek, skall den frakt utgå som var gångbar vid tiden för inlastningen. Har gods inlastats i större mängd än som var avtalat, skall frakt utgå efter samma grund som för den avtalade mängden. 125 § För gods, som ej är i behåll vid resans slut, utgår frakt endast om godset gått förlorat till följd av sin egen beskaffenhet, bristfällig förpackning eller annat vållande på avlastarens sida eller om bortfraktaren sålt godset för ägarens räkning eller det lossats, oskadliggjorts eller förstörts enligt 119 §. Frakt som betalts i förskott skall återbetalas, om frakt ej skall utgå enligt första stycket. Om dröjsmål och hinder på bortfraktarens sida 126 § Ankommer fartyget för sent till lastningshamnen eller inträffar eljest dröjsmål på bortfraktarens sida, får befraktaren häva fraktavtalet, om bortfraktaren när detta slöts insett eller bort inse att ändamålet med befordringen skulle väsentligen förfelas på grund av sådant dröjsmål. Beror dröjsmålet av fel eller försummelse av bortfraktaren själv, får avtalet hävas om dröjsmålet ej är av endast ringa betydelse. Skall fartyget enligt fraktavtalet vara färdigt att mottaga last inom viss tid, giver varje dröjsmål därmed rätt att häva avtalet. Underrättas befraktaren om att fartyget icke kan väntas till lastningshamnen i rätt tid och vill han häva avtalet, skall han meddela bortfraktaren det utan oskäligt uppehåll. Sker det ej, har han förlorat sin hävningsrätt. 127 § Sedan lastning skett, får befraktaren icke häva fraktavtalet, om lossning av godset skulle medföra skada för annan befraktare. 128 §' Avser fraktavtalet bestämt fartyg och detta går förlorat eller förklaras icke vara iståndsättligt efter skada, är bortfraktaren icke skyldig att utföra befordringen. 129 § 1 Har en del av resan utförts när avtalet häves enligt 126 § eller fall föreligger som avses i 128 §, är bortfraktaren berättigad att utfå avståndsfrakt för gods som finnes i behåll. Avståndsfrakt utgör vad som återstår av den avtalade frakten, sedan
1 Lydelse enl. SOU 1972:10
avdrag skett med belopp som bestämmes efter förhållandet mellan den återstående och den avtalade resans längd, med beaktande även av varaktigheten av och de särskilda kostnaderna för sådana resor. Avståndsfrakten får icke bestämmas till högre belopp än godsets värde. Tvist angående avståndsfrakt kan hänskjutas till utredning och avgörande genom dispasch. Därvid skall i tillämpliga delar gälla föreskrifterna om dispasch vid gemensamt haveri. 130 §' Om det genom dröjsmål på bortfraktarens sida eller till följd av att bortfraktarens skyldighet att utföra befordringen bortfaller enligt 128 § uppkommer förlust eller skada för befraktaren som ej omfattas av 118 §, skola i fråga om bortfraktarens ansvarighet för sådan förlust eller skada bestämmelserna i sistnämnda paragraf hava motsvarande tillämpning. Om befraktarens tillbakaträdande och om hinder på hans sida 131 § Från träder befraktaren fraktavtalet innan lastningen börjat, har bortfraktaren rätt till ersättning för fraktförlust och annan skada. Befraktaren är dock fri från ersättningsskyldighet, om möjligheten att avlämna, fortskaffa eller till bestämmelseorten införa godset får anses utesluten på grund av omständighet som befraktaren ej bort taga i beräkning när avtalet slöts, såsom utförselförbud, införselförbud eller annan åtgärd av myndighet, undergång av allt gods av det slag avtalet avser eller därmed jämförlig händelse, eller om det bestämda gods avtalet avser gått under genom olyckshändelse. Skulle godsets befordran medföra väsentlig olägenhet för bortfraktaren, kan också han från träda avtalet utan ersättningsskyldighet. Den som vill åberopa omständighet som nu nämnts skall meddela det utan oskäligt uppehåll. Är icke något gods avlämnat vid lastningstidens utgång, anses befraktaren hava frånträtt avtalet. 132 § Avlämnar befraktaren ej allt det gods avtalet gäller, anses han hava frånträtt fraktavtalet beträffande det som ej avlämnats. Bestämmelserna i 131 § om bortfraktarens rätt till ersättning för fraktförlust och annan skada hava motsvarande tillämpning. Vare sig bortfrakten har rätt till ersättning eller ej, kan han häva avtalet i dess helhet, om icke på anmaning betalas ersättning eller ställes säkerhet före lastningstidens utgång. Häves avtalet, har bortfraktaren rätt till ersättning för fraktförlust och annan skada, om ej sådan omständighet som avses i 131 § föreligger beträffande det felande godset. 133 § Efter lastningen får fraktavtalet icke frånträdas i lastningshamnen eller under resan, såvitt lossning av godset skulle medföra väsentlig olägenhet för bortfraktaren eller skada för annan befraktare. Om
i Lydelse enl. SOU 1972:10 52
bortfraktarens rätt till ersättning för skada och om hans rätt att häva avtalet i dess helhet gälla bestämmelserna i 131 och 132 §§. Uttages gods i mellannamn, har bortfraktaren alltid rätt till avståndsfrakt enligt 129 §. 134 § Då ersättning för fraktförlust och annan skada bestämmes skall hänsyn tagas till om bortfraktaren utan skälig anledning underlåtit att medtaga annat gods. Även om bortfraktaren icke har rätt till ersättning för skada, skall gottgörelse utgå för överliggetid och ytterligare uppehåll som ägt rum innan avtalet frånträddes. Om ömsesidig hävningsrätt 135 §' Finnes, sedan fraktavtalet träffats, att resan skulle vara förenad med fara för fartyg eller last till följd av krig, blockad, uppror, oroligheter, sjöröveri eller annat väpnat våld eller att sådan fara väsentligt ökat, har vardera parten rätt att häva befordringsavtalet även om resan börjat. Häves avtalet, skall vardera parten bära sin kostnad och skada. Kan faran avvärjas genom att en del av godset lämnas kvar eller lossas, får avtalet hävas endast för denna del. Bortfraktaren har dock rätt att, om det kan ske utan skada för annan befraktare, häva avtalet i dess helhet, såvida ej på anmaning betalas ersättning eller ställes säkerhet för fraktförlust och annan skada. Bestämmelserna i 129 § och 134 § andra stycket hava motsvarande tillämpning. 136 § Om fartyget efter lastningen uppehälles i lastningshamnen eller i mellannamn av fara som avses i 135 §, skall kostnaden för uppehållet fördelas på fartyg, frakt och last enligt bestämmelserna om gemensamt haveri. Häves avtalet, skall dock sådan fördelning ej äga rum i fråga om kostnad som uppstår därefter. III. Om tidsbefraktning 137 § Vid tidsbefraktning åligger det bortfraktaren att under den tid fartyget skall stå till befraktarens förfogande utföra de resor som befraktaren avtalsenligt kräver. 138 § Bortfraktaren skall sörja för att fartyget är så bemannat, provianterat och utrustat samt i övrigt i sådant skick som kräves för vanlig fraktfart. Han är dock icke skyldig att sörja för att fartyget förses med maskinförnödenheter. 139 § Befraktaren skall ombesörja lastning, stuvning och lossning. Han har icke rätt att fordra annan medverkan därtill av befälhavare eller
i Lydelse enl. SOU 1972:10 SOU 1972:51 5
besättning än som är sedvanlig vid resebefraktning i den fart som är i fråga. Ersättning för övertidsarbete eller annan särskild utgift för sådan medverkan skall befraktaren bära. Måste bortfraktaren ersätta lastägaren för sådan förlust av eller skada på godset som uppkommit vid lastning, stuvning eller lossning och som icke beror av befälhavarens eller besättningens medverkan enligt första stycket, skall befraktaren hålla bortfraktaren skadeslös. 140 § Befraktaren skall bära sådana utgifter för resornas utförande, för vilka bortfraktaren icke svarar enligt bestämmelserna i det föregående. 141 § När konossement utfärdas, är bortfraktaren skyldig att däri intaga de villkor för godsets befordran som äro sedvanliga i den fart som är i fråga. Ådrager han sig därigenom ökat ansvar, skall befraktaren hålla honom skadeslös. 142 § Bortfraktaren är icke skyldig att utföra resa, som skulle utsätta fartyg eller ombordvarande för fara, som han icke skäligen kunnat taga i beräkning då avtalet slöts. Ej heller åligger det honom att medtaga lättantändligt, explosivt eller eljest farligt gods. 143 § Bortfraktaren är skyldig att låta fartyget anträda ny resa, även om den avtalade tiden överskrides därigenom, dock endast såvitt överskridandet kan antagas ej gå utöver vad som är skäligt. För tidrymd, varmed den avtalade tiden sålunda överskrides, skall tidsfrakt utgå efter samma grund som för avtalad tid. 144 § Tidsfrakt skall betalas i förskott för en månad i sänder. Tidsfrakt skall icke utgå för tid som åtgår för vanligt underhåll av fartyget eller för reparation av skada, som ej orsakats genom fel eller försummelse på befraktarens sida, eller som eljest går förlorad på grund av omständighet som beror av bortfraktaren. 145 § Har fartyget förolyckats utan att tiden för olyckan kan utrönas, skall tidsfrakt utgå för hälften av den tid som kan beräknas vanligen åtgå för resa till bestämmelseorten från det ställe där fartyget sist avhördes. 146 § Ställes fartyget för sent till befraktarens förfogande eller inträffar eljest dröjsmål på bortfraktarens sida, får befraktaren häva fraktavtalet, om bortfraktaren när detta slöts insett eller bort inse att ändamålet med avtalet skulle väsentligen förfelas genom sådant dröjsmål. Beror dröjsmålet av fel eller försummelse av bortfraktaren själv, får avtalet hävas om dröjsmålet ej är av endast ringa betydelse. Skall fartyget enligt avtalet ställas till förfogande inom viss tid, giver varje dröjsmål därmed rätt att häva avtalet. Underrättas befraktaren om att dröjsmål kan beräknas uppstå och vill han häva avtalet, skall han meddela bortfraktaren det utan oskäligt uppehåll. Sker det ej, har han förlorat sin hävningsrätt.
54 SOU 1972:51
147 § Uppstår skada genom dröjsmål på bortfraktarens sida eller till följd av att fartyget gått förlorat eller förklarats icke vara iståndsättligt efter skada, är bortfraktaren ansvarig därför om han eller någon för vilken han svarar gjort sig skyldig till fel eller försummelse. Det åligger bortfraktaren att, till sitt fredande från ansvarighet, visa att fel eller försummelse icke föreligger. 148 § Betalas tidsfrakt ej i rätt tid, har bortfraktaren rätt att häva avtalet och erhålla ersättning för fraktförlust och annan skada. 149 § Skadas fartyget till följd av fel eller försummelse av be fraktaren eller någon för vilken han svarar, har bortfraktaren rätt till ersättning av be fraktaren. 150 § Fraktbidrag till gemensamt haveri betalas av tidsbefraktaren ensam. Har bärgning utförts med fartyget, skall sådan ersättning för löner och kost som avses i 229 § 1 mom. första stycket 2 tillfalla be fraktaren. Den andel i bärgarlönen som enligt andra stycket av samma moment tillkommer redaren, skall fördelas lika mellan bortfraktaren och be fraktaren. IV. Om konossement Om konossements utfärdande och innehåll 151 § ] Med konossement förstås en av bortfraktaren eller på hans vägnar utfärdad handling som innefattar erkännande att gods av angiven art och mängd mottagits för befordran eller inlastats, förutsatt att handlingen betecknas som konossement eller däri föreskrives att godset endast utlämnas mot handlingens återfående. Konossementet skall innehålla uppgift om dag och ort för dess utfärdande och om avlastaren. Vidare skall i mottagningskonossement angivas plats för godsets mottagande samt i ombordkonossement angivas fartygets namn och nationalitet och plats för inlastningen. 152 §' I konossementet skall på avlastarens begäran angivas: 1. godsets art och antingen dess vikt, mått eller stycketal, enligt avlastarens skriftliga uppgift; 2. de märken som fordras för att identifiera godset, sådana avlastaren skriftligen uppgivit dem före lastningens början, förutsatt att märkena tydligt anbragts på godset eller dess förpackning på sådant sätt att de under vanliga förhållanden förbliva läsliga till resans slut; 3. godsets synliga tillstånd; 4. i fråga om mottagningskonossement dagen då godset mottagits och i fråga om ombordkonossement dagen då inlastningen avslutats; 5. var och till vem godset skall lämnas ut på bestämmelseorten; 1
Lydelse enl. SOU 1972:10
6. fraktens storlek samt övriga villkor för godsets befordran och utlämnande. Bortfraktaren är icke skyldig att i konossementet utan förbehåll intaga sådan uppgift om godsets art eller dess vikt, mått, stycketal eller märken, vars riktighet han har grundad anledning att betvivla eller som han icke rimligen haft möjlighet att undersöka. 153 §' I förhållande till bortfraktaren är avlastaren ansvarig för riktigheten av de uppgifter om godsets märken, vikt, mått eller stycketal som han lämnat till konossementet. 154 §' Konossement ställes till viss man, till viss man eller order eller till innehavaren. Även om konossement är ställt till viss man, gäller det såsom orderkonossement, om utfärdaren ej gjort förbehåll mot överlåtelse genom uttrycket "icke till order" eller liknande. 155 § Konossement skall utfärdas i så många exemplar som avlastaren finner behövliga. Antalet skall angivas i texten. Utfärdas flera exemplar, skola de vara likalydande. Om rätt att utfå godset 156 § Den är behörig att fordra godsets utlämning som företer konossement och framträder såsom rätt innehavare därav genom innehållet av dess text eller, i fråga om orderkonossement, genom sammanhängande och till honom fortgående följd av överlåtelser (indossament) eller överlåtelse in bianco. I bestämmelseorten är den som innehar ett av flera konossementsexemplar berättigad att utfå godset. I annan ort kan han ej utfå godset utan att övriga exemplar av konossementet återlämnas eller säkerhet ställes för anspråk, som innehavare av utelöpande exemplar kan göra gällande mot bortfraktaren. 157 § Om flera innehavare av konossement begära att få ut godset, får bortfraktaren icke lämna ut det till någon av dem. Han skall i stället lägga upp godset i säkert förvar för rätt mottagares räkning och ofördröjligen därom underrätta dem som fordrat utlämning. 158 § Mottagaren har icke rätt att få ut godset utan att konossementet nedsättes i taka händer och han meddelar bevis om godsets avlämnande efter hand som lossningen fortgår. Sedan allt gods lämnats ut, skall konossementet återställas till bortfraktaren försett med kvitto. 159 § Har ansökan gjorts om dödande av konossement enligt lagen (1927:85) om dödande av förkommen handling och offentlig stämning
i Lydelse enl. SOU 1972:10 56
utfärdats, är sökanden berättigad att fordra godsets utlämning, om säkerhet ställes för anspråk som kan göras gällande mot bortfraktaren på grund av det förkomna konossementet. Om rättsförhållandet mellan bortfraktaren och mottagaren 160 § Villkoren för godsets befordran och utlämning bestämmas av konossementet såvitt angår förhållandet till mottagaren. Mot honom kan fraktavtalets innehåll i dessa delar ej åberopas, om konossementet icke hänvisar därtill. Betalning för överliggetid eller annat uppehåll vid lastningen får icke krävas av mottagaren, om ej anteckning om kravet gjorts på konossementet. Är gemensam tid bestämd för lastning och lossning, får icke mot lastemottagaren åberopas att längre tid använts för lastningen än som angives i 87 §, om den använda tiden ej anmärkts på konossementet. 161 §' Konossementet gäller som bevis att bortfraktaren mottagit eller lastat godset sådant det beskrivits i konossementet, såvitt ej annat styrkes. Motbevisning får dock icke föras gentemot tredje man som förvärvat konossementet i god tro. Har bortfraktaren känt till eller borde han ha insett att uppgift om godset var oriktig, är han icke fri från ansvarighet utan att konossementet försetts med uttrycklig anmärkning om uppgiftens oriktighet. 162 §' Om skada på godset eller brist i dess förpackning ej anmärkts i konossementet, ehuru bortfraktaren före utfärdandet utrönt eller bort hava utrönt skadan eller bristen, skola bestämmelserna i 161 § första stycket hava motsvarande tillämpning. 163 § Finnes godset icke motsvara vad konossementet innehåller därom, är bortfraktaren skyldig att på mottagarens begäran meddela, huruvida avlastaren förbundit sig att hålla bortfraktaren skadeslös för oriktig eller ofullständig uppgift (indemnitetsförklaring) samt att giva mottagaren del av sådan förklaring. Om förvärv i god tro 164 § Om innehavare av konossement överlåter konossementsexemplar till skilda personer, har den som först mottog sitt exemplar bättre rätt, om han därvid var i god tro. Har godset i bestämmelseorten lämnats ut till innehavare av annat konossementsexemplar, är denne likväl icke skyldig att lämna från sig vad han mottagit i god tro. 165 § Den som, genom sådant förvärv som avses i 156 §, fått konossement i sin hand är icke skyldig att lämna det från sig till den för vilken det förkommit, om han var i god tro vid sitt förvärv. 1
Lydelse enl. SOU 1972:10
166 § Säljarens rätt enligt 39-41 §§ lagen (1905:38 s. 1) om köp och byte av lös egendom att, på grund av köparens obestånd eller underlåtenhet att fullgöra sina åligganden till följd av köpet, hindra att godset utgives eller i visst fall kräva det åter av köparens borgenärer, skall gälla även om konossement på godset överlämnats till köparen. Säljaren har dock icke sådan rätt mot den som, genom överlåtelse från köparen, fått löpande konossement i sin hand, om han var i god tro vid förvärvet. Om genomgångskonossement1 167 §l Om i konossement angives att godsets befordran delvis skall utföras av annan än bortfraktaren, gälla för sådant genomgångskonossement bestämmelserna om konossement i tillämpliga delar. Har genomgångskonossement utfärdats, får särskilt konossement ej utfärdas för del av befordringen utan att däri angives att godset befordras enligt genomgångskonossement. V. Bestämmelsernas tillämpning1 168 §' Bestämmelserna i 95 och 97 §§, 98 § andra stycket, 101 § första stycket, 118-122 a §§, 123 § förstastycket, 152, 161 och 162 §§ samt 347 § första stycket 6 och andra stycket första punkten kunna vid befordran enligt konossement ej åsidosättas genom avtal till avlastarens eller befraktarens nackdel i vidare mån än som följer av 122 § och 123 § andra stycket. Skall främmande rätt tillämpas på befordran enligt konossement mellan hamnar belägna i skilda stater, skola bestämmelserna i 1924 års internationella, genom 1968 års tilläggsprotokoll ändrade konvention rörande konossement eller bestämmelser i främmande lag, vilka grundas härpå och motsvara bestämmelserna i första stycket, lända till efterrättelse, om 1. konossementet är utfärdat i Sverige eller i annan stat som tillträtt konventionen jämte tilläggsprotokollet; 2. befordringen sker från hamn i Sverige eller i annan stat som avses under 1; 3. befordringen sker till hamn i Sverige eller i Danmark, Finland eller Norge; 4. konossementet föreskriver, att bestämmelserna i nämnda konvention jämte tilläggsprotokoll eller lagstiftning, som gör dem tillämpliga, skola gälla för avtalet. Oavsett om konossement är utfärdat skall vad som föreskrives i första och andra styckena gälla i fråga om inrikes fart i Sverige, Danmark, Finland och Norge samt fart mellan dessa stater. Om för befordran i annan fart konossement utfärdats på grund av certeparti skall likaledes gälla vad som föreskrives i första och andra styckena, under förutsättning
i Lydelse enl. SOU 1972:10
58 SOU 1972:51
att konossementet bestämmer rättsförhållandet mellan bortfraktaren och innehavaren. Angående tillämpning för viss utrikes godsbefordran av andra bestämmelser än vad sjölagen innehåller föreskrives i lagen (1936:277) i anledning av Sveriges tillträde till 1924 års internationella konvention rörande konossement.
Bilaga 2
6 kap. SjöL, av sjölagskommittén föreslagen lydelse i SOU 1971:90
SJÄTTE KAPITLET Om befordran av passagerare och resgods Inledande bestämmelser 171 § Med bortfraktare förstås i detta kapitel den som, mot vederlag, yrkesmässigt eller eljest i förvärvssyfte, genom avtal åtager sig befordran med fartyg av passagerare eller passagerare och resgods. Bortfraktaren kan vara redare, befraktare (underbortfraktare) eller annan. Med passagerare avses den som befordras eller skall befordras med fartyg enligt befordringsavtal. Med resgods avses varje föremål, inbegripet fordon, som befordras i anslutning till avtal om passagerarbefordran men ej enligt certeparti eller konossement. Resgods som passageraren bär med sig eller har i sin hytt eller eljest i sin vård under befordringen, inbegripet vad han har i eller på medfört fordon, utgör handresgods. 172 § Med undantag för 179 § och för vad som föranledes av 197 § skola bestämmelserna i detta kapitel lända till efterrättelse såvitt ej annat är avtalat eller följer av sedvänja. Dock kunna bestämmelserna i 183 §, 184 § andra stycket, 185, 186 och 188 §§ ej åsidosättas till passagerarens nackdel. 173 § Kapitlets bestämmelser hava icke tillämpning i den mån befordringen är underkastad gällande internationellt fördrag om befordran på järnväg. 174 § Utföres befordringen helt eller delvis av annan än bortfraktaren, hava bestämmelserna i 176, 177, 179-183,185,189-198,200-203,347 och 348 §§ motsvarande tillämpning för den som utför befordringen. I förhållande till passageraren skall ansvarigheten för den som utför befordringen och bortfraktaren vara solidarisk och gemensamt begränsad enligt 194 §. Kapitlets bestämmelser gälla i tillämpliga delar även i förhållandet 00
mellan bortfraktaren och den som utför be fordringen. I övrigt gälla i tillämpliga delar bestämmelserna om befraktning i 5 kap. 175 § Medföljer någon ett fartyg, vilken varken är ombordanställd eller passagerare, och tillskyndas han därvid förlust eller skada, hava bestämmelserna i detta kapitel om befrielse från och begränsning av ansvarighet på bortfraktarens sida motsvarande tillämpning i den mån ansvar kan göras gällande mot redaren. Om befordringen 176 § Bortfraktaren skall med tillbörlig omsorg sörja för att fartyget är sjövärdigt, behörigen bemannat, provianterat och utrustat såväl vid början av som vid varje tillfälle under resan samt att passagerarens och resgodsets säkra befordran tryggas i alla andra avseenden. Bortfraktaren skall även eljest i tillbörlig mån tillgodose passagerarens bästa. Utan stöd i avtal eller sedvänja får resgods ej föras på däck. Bortfraktaren skall sörja för att passageraren och hans resgods med tillbörlig skyndsamhet befordras till bestämmelseorten. Deviation får endast göras för räddning av människoliv eller bärgning eller av annan skälig anledning. 177 § Gäller befordringsavtalet bestämt fartyg, får bortfraktaren icke fullgöra sitt åtagande med annat fartyg. 178 § Avser befordringsavtalet bestämd person såsom passagerare, får denne icke till annan överlåta sin rätt enligt avtalet. Sedan resan påbörjats får överlåtelse ej äga rum, även om avtalet ej avser bestämd person. 179 § Passageraren är skyldig att iakttaga föreskrifter om ordning och säkerhet under befordringen. Bestämmelserna i 60 och 61 §§ sjömanslagen (1952:530) om tvångsmedel mot och förhör med besättningsmedlem i vissa fall hava motsvarande tillämpning för passagerare. 180 § Passageraren får medföra resgods i skälig omfattning. Känner passageraren till, att resgods är så beskaffat att dess befordran kan medföra fara eller väsentlig olägenhet för fartyg, liv eller gods, skall han upplysa bortfraktaren därom före resans början. Detsamma gäller, om annat resgods än handresgods kräver särskild vård. Beskaffenheten av gods som här avses skall om möjligt utmärkas på godset innan befordringen börjar. 181 § Bortfraktaren äger vägra passageraren att medföra resgods, som kan vålla fara eller väsentlig olägenhet för fartyg, liv eller gods. Har sådant resgods tagits ombord utan att bortfraktaren haft kännedom om dess beskaffenhet, får han efter omständigheterna föra det iland eller oskadliggöra eller förstöra det utan skyldighet att ersätta SOU 1972:51
skadan. Detsamma gäller, om resgodset, efter att ha tagits ombord med bortfraktarens kännedom om dess beskaffenhet, visar sig medföra sådan fara eller väsentlig olägenhet för fartyg, liv eller gods att det ej är försvarligt att behålla det ombord. 182 § Har resgods orsakat förlust eller skada för bortfraktaren, är passageraren ersättningsskyldig, om han eller någon för vilken han svarar vållat förlusten eller skadan genom fel eller försummelse. 183 § Bortfraktaren är icke skyldig att lämna ut annat resgods än handresgods förrän passageraren betalt för befordringen och för kost eller annan tjänst under resan. Uteblir betalning, äger bortfraktaren lägga upp godset i säkert förvar och genom offentlig auktion eller på annat betryggande sätt sälja så mycket att hans krav jämte förvarings- och försäljningskostnaderna täckas. 184 § Avser befordringsavtalet bestämt fartyg och detta före resans början går förlorat eller förklaras icke vara iståndsättligt efter skada, är bortfraktaren icke skyldig att utföra befordringen. Blir fartygets avgång från den ort där befordringen skall börja väsentligt fördröjd, äger passageraren häva avtalet. 185 § Om fartyget under resan uppehälles så att det icke skäligen kan fordras att passageraren avvaktar dess fortgång eller fartyget går förlorat eller förklaras icke vara iståndsättligt efter skada, skall bortfraktaren sörja för att passageraren och dennes resgods befordras till bestämmelseorten på annat lämpligt sätt och bära kostnaden därför. Underlåter bortfraktaren detta, äger passageraren häva avtalet. Måste passageraren uppehålla sig iland på grund av haveri eller annan omständighet som rör fartyget, skall bortfraktaren på lämpligt sätt sörja för hans uppehälle och bära kostnaden därför. 186 § Anträder passageraren icke resan eller avbryter han den utan att det beror av att han avlidit eller insjuknat eller av annan skälig anledning och bortfraktaren underrättats härom inom rimlig tid, skall passageraren utgiva avtalad be fordringsavgift. Om bortfraktaren utan skälig anledning underlåtit att medföra annan passagerare eller att eljest begränsa sin skada, skall dock beloppet jämkas därefter. 187 § Finnes, sedan befordringsavtal träffats, att resan skulle vara förenad med fara för passageraren eller för fartyg eller gods till följd av krig, blockad, uppror, oroligheter, sjöröveri eller annat väpnat våld eller att sådan fara väsentligt ökat, har vardera parten rätt att häva befordringsavtalet även om resan börjat. Häves avtalet, skall vardera parten bära sin kostnad och skada. 188 § Avbryter passageraren resan på grund av förhållande som icke kan lastas honom eller häves befordringsavtalet enligt 185 § eller, sedan 62
resan börjat, enligt 187 §, hava bestämmelserna i 129 § om avståndsfrakt motsvarande tillämpning i fråga om bortfraktarens rätt till del av be fordringsavgiften. Har bortfraktaren mottagit betalning utöver vad som sålunda tillkommer honom, skall han återbära överskottet. Om bortfraktarens ansvar för passagerare och resgods 189 § Bortfraktaren är ansvarig för förlust till följd av att passageraren avlider eller drabbas av kroppsskada på grund av händelse under be fordringen, om förlusten orsakas av fel eller försummelse av bortfraktaren eller någon för vilken denne svarar. 190 § Bortfraktaren är ansvarig för förlust av eller skada på resgods på grund av händelse under befordringen, om förlusten eller skadan orsakas av fel eller försummelse av honom eller någon för vilken han svarar. Med sådan förlust eller skada likställes förlust till följd av att resgods ej utlämnats till passageraren inom rimlig tid efter ankomsten till bestämmelseorten av det fartyg varmed godset har eller skulle hava befordrats. Har förlust av eller skada på fordon orsakats av fel eller försummelse vartill befälhavaren, någon av besättningen, lots eller annan, som utför arbete i fartygets tjänst, gjort sig skyldig vid navigeringen eller handhavandet av fartyget under befordringen, är bortfraktaren fri från ansvarighet enligt första stycket. Bortfraktaren är ej heller skyldig att ersätta penningar, värdepapper, konstföremål eller andra dyrbarheter, om han ej uttryckligen och skriftligen åtagit sig sådan ansvarighet. 191 § Bortfraktaren är ansvarig för förlust till följd av sådant dröjsmål med befordringen som orsakas av fel eller försummelse av honom eller någon för vilken han svarar. Beror dröjsmålet av fel eller försummelse som avses i 190 § andra stycket, är bortfraktaren dock fri från ansvarighet. Om dröjsmål med utlämning av resgods gäller 190 § första stycket. 192 § Om vållande på passagerarens sida medverkat till förlust eller skada, som avses i 189-191 §§, skall skadeståndet jämkas efter vad som finnes skäligt. 193 § Den som kräver ersättning enligt 189-191 §§ skall styrka, dels att förlusten eller skadan beror av händelse under befordringen, dels förlustens eller skadans omfattning. Utom i fall som avses i andra stycket skall han tillika visa, att dödsfall eller kroppsskada samt förlust av eller skada på handresgods orsakats genom fel eller försummelse av bortfraktaren eller någon för vilken denne svarar. Om dödsfall eller kroppsskada samt förlust av eller skada på handresgods beror av händelse som inträffat vid eller i samband med förlisning, sammanstötning, strandning, explosion eller brand, skall bortfraktaren till sitt fredande från ansvarighet styrka att förlusten eller SOU 1972:51
skadan ej orsakats genom fel eller försummelse av honom eller någon för vilken han svarar. Detsamma gäller alltid i fråga om förlust av eller skada på annat resgods och förlust på grund av dröjsmål som avses i 191 §. Påstår bortfraktaren, att förlust eller skada på fordon beror av orsak för vilken han enligt 190 § andra stycket icke svarar eller att passageraren genom eget vållande medverkat till förlust eller skada, ankommer det på honom att styrka detta förhållande. 194 § Bortfraktarens ansvarighet för förlust och skada som avses i 189-191 §§ skall ej, utan att uttrycklig och skriftlig överenskommelse träffats därom, för en och samma händelse överstiga 1. (femhundratusen) francs för varje passagerare för förlust på grund av dödsfall eller kroppsskada; 2. tiotusen francs för varje passagerare för förlust av eller skada på handresgods, som icke förvaras i eller på medfört fordon; 3. trettiotusen francs för förlust av eller skada på varje fordon jämte handresgods, som förvaras i eller på fordonet; 4. sextontusen francs för varje passagerare för förlust av eller skada på annat resgods; samt 5. be fordringsavgiftens dubbla belopp för passagerares förlust på grund av dröjsmål som avses i 191 §. Begränsningen gäller icke ränta och kostnader i saken. Med franc förstås den enhet som angives i 348 §. 195 § Bortfraktaren äger ej åberopa rätt till begränsning av ansvarigheten enligt 194 §, om det visas att han själv vållat förlusten eller skadan uppsåtligen eller av grov vårdslöshet och med insikt att förlust eller skada sannolikt skulle uppkomma. 196 § I fall av kroppsskada eller dröjsmål med befordran av passagerare skall denne inom femton dagar efter ilandstigningen skriftligen underrätta bortfraktaren därom. Sker det ej, anses passageraren hava kommit iland oskadad och i rätt tid såvitt annat icke styrkes. I fall av uppenbar skada på resgods och vid dröjsmål med befordran av resgods skall passageraren skriftligen underrätta bortfraktaren senast då godset föres iland eller utlämnas. I andra fall skall sådan underrättelse givas inom femton dagar efter nämnda tid. Detta har motsvarande tillämpning vid förlust av resgods, varvid fristen räknas från den tid då ilandföring eller utlämning skulle hava ägt rum. Lämnas ej sålunda föreskriven underrättelse, anses passageraren hava mottagit godset oskadat och i rätt tid såvitt annat icke styrkes. Underrättelse enligt andra stycket fordras ej, om godsets tillstånd klarlagts vid gemensam besiktning då passageraren mottog det. 197 § Förbehåll om befrielse från eller inskränkning av bortfraktarens ansvarighet enligt 189-191 §§ eller om lättnad i hans bevisbörda är utan verkan, om förbehållet träffats före den händelse varom fråga är och hänför sig till 1. i fråga om passagerare, den tid då denne är ombord, under ombord64
eller ilandstigning eller under sjötransport mellan fartyg och land, förutsatt att den transporten omfattas av befordringsavgiften eller transportmedlet ställes till förfogande av bortfraktaren; 2. i fråga om handresgods, den tid då godset är ombord eller föres ombord eller iland, antingen omedelbart eller genom sådan sjötransport som avses under 1, eller också då godset är i bortfraktarens förvar på kaj eller i eller på stations- eller annan anläggning i hamn; eller 3. i fråga om annat resgods, tiden från det att godset överlämnats till bortfraktaren till dess det lämnats ut till passageraren. Bestämmelserna i första stycket gälla icke vid befordran av levande djur som resgods. 198 § Utan hinder av bestämmelserna i 197 § första stycket är bortfraktaren berättigad att genom uttrycklig och skriftlig överenskommelse med passageraren förbehålla sig att denne själv skall stå risken för förlust och skada intill ett belopp av ettusenfemhundra francs i fråga om varje fordon och etthundra francs i fråga om passagerarens övriga resgods. Avräkning härför sker från beloppet av liden förlust eller skada. Bestämmelserna i 195 § hava motsvarande tillämpning. 199 § Är det avtalat eller framgår det av omständigheterna att befordringen helt eller till bestämd del skall utföras av annan än bortfraktaren, får bortfraktaren utan hinder av bestämmelserna i 197 § förbehålla sig frihet från ansvarighet för sådan förlust, skada eller dröjsmål som orsakas av händelse under den del av befordringen som utföres av den andre. 200 § Riktas krav på ersättning för förlust eller skada mot någon för vilken bortfraktaren svarar, äger denne göra gällande samma invändningar om befrielse från och begränsning av ansvarighet som bortfraktaren, om han visar att han ådragit sig ansvarigheten i sin tjänst. De ersättningsbelopp som bortfraktaren och den för vilken han svarar förpliktas utgiva få ej sammanlagt överstiga den gräns för ansvarigheten som föreskrives i 194 §. Bestämmelserna i första stycket gälla icke till förmån för den som visas hava vållat förlust eller skada uppsåtligen eller av grov vårdslöshet och med insikt att förlust eller skada sannolikt skulle uppkomma. 201 § Krav på ersättning för passagerares kroppsskada eller dröjsmål med passagerarbefordran får endast väckas av passageraren själv eller på hans vägnar. Krav på ersättning för förlust till följd av passagerares dödsfall får väckas endast av den avlidnes rättsinnehavare eller någon som genom dödsfallet mistat försörjare och endast under förutsättning att rättsinnehavaren eller den som sålunda lidit förlust enligt domstolslandets lag eljest är berättigad att göra sådant ersättningskrav gällande. Krav på ersättning för förlust eller skada som avses i 189-191 §§ får endast göras gällande i överensstämmelse med bestämmelserna i detta kapitel, även om kravet icke grundas på befordringsavtalet. SOU 1972:51
202 § Bestämmelser om hänskjutande till viss domstol eller till skiljemän av tvist angående ansvarighet på grund av avtal om befordran av passagerare och resgods finnas i 14 kap. Bestämmelser om preskription finnas i 15 kap. Om tillämplig lag 203 § Bestämmelserna i 189, 190, 192-202, 337 och 347 §§ eller också motsvarande bestämmelser i 197 års internationella konvention om befordran av passagerare och resgods till sjöss eller främmande lagstiftning som gör konventionen tillämplig skola lända till efterrättelse här i riket, om befordringen utföres 1. med fartyg registrerat här eller i annan stat, som tillträtt nämnda konvention; 2. enligt befordringsavtal, som träffats här eller i annan sådan stat; 3. med avtalsenlig avgångs- eller bestämmelseort här eller i annan sådan stat.
66 SOU 1972:51
Tillägg
I betänkandena SOU 1971:90 och 1972:10 hänvisas på några ställen till den lagrådsremiss med förslag till skadeståndslag som beslöts den 19 mars 1971. Efter yttrande av lagrådet den 16 december 1971 avläts till riksdagen proposition i ämnet den 14 januari 1972 nr 5. Enligt prop, har skett viss omarbetning av föreslagna ändringar i jämkningsreglerna i 67 § SjöL och 50 § sjömanslagen. Riksdagen har numera antagit lagförslagen; den nya lagstiftningen träder i kraft den 1 juli 1972. Hänvisningar till lagrådsremissen förekommer i SOU 1971:90 s. 57 not 2 (jfr s. 44). Där angivna sidor i lagrådsremissen motsvaras i prop, av s. 235 ff, 532 ff och 540. - I SOU 1972:10 s. 48 not 16 (jfr s. 45) gjorda hänvisningar till lagrådsremissen motsvaras i prop. avs. 191 ffoch216ff.
Rättelser till SOU 1972:10 sid. 41 högerspalten rad 15 står: engelskjudikatur skall vara: engelsk judikatur sid. 60 högerspalten rad 12 skall lyda: från ansvarighet för skada till följd av orsak, som icke sid. 69 högerspalten rad 4 skall lyda: denna rätt; friskrivning från ansvar medges
Rättelser till SOU 1971:90 sid. 35 vänsterspalten rad 22 står: hållit skall vara: hålla sid. 56 högerspalten rad 16—17 står: Ansvarsgrunden skall vara: Ansvarsfrihetsgrunden sid. 67 högerspalten rad 4 står: motsvarande skall vara: motsvarade sid. 141 rad 2 står: För skall vara: Före SOU 1972:51
Statens offentliga utredningar 1972
Systematisk förteckning Justitiedepartementet
Jordbruksdepartementet
Ämbetsansvaret II. [1] Sjölagskommittén. 1. Godsbefordran till sjöss. [10] 2. Sjölagens befraktningskapitel. [51 ] Skadestånd IV. [12] Revision av vattenlagen. Del 2. [14] Grundlagberedningen. 1. Ny regeringsform • Ny riksdagsordning. [15] 2. Ny regeringsform • Ny riksdagsordning (Följdförfattningar) [16] 3. Nomineringsförfarande vid riksdagsval • Riksdagen i pressen. [17] 4. Norge och den norska exilregeringen under andra världskriget. [18] Domstolsväsendet IV. Skiljedomstol. [ 2 2 ] Vägfraktavtalet II. [24] Konsumentköplag. [28] Abortfrågan. Remissyttranden. [39] Familj och äktenskap. I. [41] Landskapsvård genom täktsamverkan. [46] Data och integritet. [47] Tryckfrihet och reklamen. [49]
Lag om halso- och miljöfarliga varor. [ 3 1 ] Skogsbrukets frö- och plantförsörjning. [ 3 5 ]
Handelsdepartementet Konsumentupplysning om försäkringar. [ 2 9 ]
Inrikesdepartementet Kommersiell service i glesbygder. [13] Bostadsanpassningsbidrag. [30] Förhandlingsrätt för pensionärer. [33] Konkurrens i bostadsbyggandet. [40]
Civildepartementet K o m m u n a l samlingsstyre eller majoritetsstyre ? [ 3 2 ]
Industridepartementet Försvarsdepartementet Personal för t y g - och intendenturförvaltning. [3] 1970 års försvarsutredning. Säkerhets- och försvarspolitiken. [4] 2. Riksdagen och försvarsplaneringen. [48] Skyddsrum. [50]
Svensk möbelindustri. [2] Naturgas i Sverige. [25] Utnyttjande och skydd av havet. [43]
Socialdepartementet 1968 års barnstugeutredning. 1. Förskolan 1. [26] 2. Förskolan 2. [27] Familjestöd. [34]
Kommunikationsdepartementet CKR. (Centrala körkortsregistret) [5] Svävarfartslag. [ 2 1 ]
Finansdepartementet Förenklad löntagarbeskattning. [11] Vägtrafikbeskattningen. [42] Reformerad skatteutjämning. [44]
Utbildningsdepartementet Reklamutredningen.1. Reklam I. Beskattning av reklamen.[6] 2. Reklam II. Beskrivning och analys. [7] 3. Reklam III. Ställningstaganden och förslag. [8] (Utkommer senare.) 4. Reklam IV. Reklamens bestämningsfaktorer. [9] (Utkommer senare.) Uppsökande verksamhet för cirkelstudier inom vuxenutbildningen. [19] Läs- och bokvanor i fem svenska samhällen. Litteraturutredningens läsvanestudier. [20] Högre utbildning — regional rekrytering och samhällsekonomiska kalkyler. [23] 1968 års beredning om stat och kyrka. 1. Samhälle och trossamfund. Slutbetänkande. [36] 2. Samhälle och trossamfund. Bilaga 1 - 1 9 . [37] 3. Samhälle och trossamfund. Bilaga 20. Andra trossamfunds ekonomi. [38] Kulturminnesvård. [45]
Anm. Siffrorna inom klämmer betecknar utredningarnas nummer i den kronologiska förteckningen.
K L Beckmans Tryckerier AB 1972
ISBN 9 1 - 3 8 - 0 0 2 8 7 - 6