Förslag till hamnlag

Ur KB:s samlingar

Digitaliserad år 2013

Förslag till hamnlag Betänkande av hamnutredningen

Statens offentliga utredningar

1974: 24

Kommunikationsdepartementet

till

Förslag hamnlag

Betänkande av

hamnutredningen

Stockholm 1974

ISBN 91-3 8-01875-6 Omslag: Johan Hillbom

K L Beckmans Tryckerier AB, Stockholm 1974 5 54-04126 24

SOU 1974: 24

Till Statsrådet och chefen för

kommunikationsdepartementet

Genom beslut den 24 september 1965 bemyndigade Kungl. Maj :t chefen för kommunikationsdepartementet att tillkalla högst sju sakkunniga att utreda spörsmål om det svenska hamnväsendets struktur och därmed sammanhängande frågor. Med stöd av nämnda bemyndigande uppdrog departementschefen den 18 oktober 1965 åt följande att verkställa sakkunniga utredningen, nämligen numera generaldirektören Erik Severin, ordförande, dåvarande borgarrådet Gösta direktören Agrenius, i Rederiaktiebolaget Svenska Lloyd Torgeir Christoffersen, ombudsmannen hos Svenska Transportarbetareförbundet Gunnar Gustafsson, numera regeringsrådet Eskil Hellner, numera direktören i Svenska hamnförbundet Knut-Inge Lasson, och dåvarande departementssekreteraren i finansdepartementet Johan Nordenfalk. Genom beslut den 28 februari 1969 entledigades Nordenfalk från sitt uppdrag och ersattes av departementssekreteraren i finansdepartementet Sten Westerberg vilken erhöll från entledigande sitt uppdrag den 16 januari 1972. Genom beslut den 19 april 1971 respektive 10 september 1971 entledigades ledamöterna Agrenius och Christoffersen. Den förstnämnda ersattes av hamndirektören Linder och Helge den sistnämnde av direktören i Rederi AB Gylfe Olov Berglund genom beslut den 17 december 1971 samt 25 februari 1972. Att såsom experter biträda utredningen förordnade departementschefen vidare, dels den 18 oktober 1965 numera verkställande direktören i näringslivets trafikdelegation Gunnar Himmelstrand och dåvarande överingenjören vid statens järnvägar Stig Samuelson, dels den 8 februari 1966 numera ledamoten i koncessionsnämnden för miljöskydd disponenten Lars Gabrielson, dels den 15 november 1968 hamndirektören Helge Linder och avdelningsdirektören vid sjöfartsverket Inger-Britt Ericsson, dels den 31 januari 1969 dåvarande rättschefen i civildepartementet Sten Wickbom, dels den 29 april 1970 sjöfartsrådet Gustaf Lindencrona fr. o. m. den 1 april 1970. Genom beslut den 10 april 1970 entledigades Samuelson från expertuppdraget. Genom beslut den 24 november 1971 entledigades Wickbom från expertuppdraget och förordnades genom samma beslut till hans ersättare numera expeditionschefen i kommundepartementet Erik Neergaard.

SOU 1974: 24 4 Missiv

Den 18 oktober 1965 förordnade departementschefen Samuelson att tillika vara huvudsekreterare och dåvarande departementssekreteraren att vara biträdande sekreterare åt de sakkunniga. Genom Ragne Wiberg beslut den 22 december 1967 entledigades på egen begäran Wiberg och dåvarande i förordnade departementschefen departementssekreteraren Hans Ekberg till biträdande sekreterare kommunikationsdepartementet från och med den 1 januari 1968. vidare Samuelson från Genom beslut den 10 april 1970 entledigades och förordnade departementschefen länsassessorn sekreterareuppdraget Jan Rexmo att från och med den 15 april 1970 vara utredningens huvudsekreterare. Från och med den 1 september 1971 entledigades Rexmo från sitt uppdrag genom beslut den 14juni 1971 och den 9 mars

1972 frânträdde Ekberg på egen begäran sitt uppdrag genom beslut den

1972. Genom beslut den 15 oktober 1971 uppdrogs åt 10 mars Lindencrona att vara utredningens sekreterare. Utredningen har antagit namnet hamnutredningen.

Utredningen har tidigare avgivit två betänkanden. I juni 1969 avlämnades första betänkandet som erhöll titeln De svenska hamnarna (SOU 1969: 22). Till betänkandet var fogat en bilagedel (SOU 1969: 23). l det betänkandet behandlades utvecklingstendensema inom angivna i övrigt som. underlag för ekonomiskt sjöfarten och transportväsendet Vidare lämnades förslag till riktlinjer för grundade hamninvesteringar. den framtida utformning och medlen för dess förverkhamnpolitikens ligande. Det andra betänkandet avlämnades i augusti 1971 och erhöll titeln (SOU 197 l : 63). I betänkandet redovisades undersökningar Vintersjöfart och förslag rörande en ändamålsenlig uppläggning av vintersjöfarten på Norrland. direktiven till hamnutredningen, som utförligt refererades idet Enligt första betänkandet, kvarstod att behandla hamntaxor och hamnordningar. Detta betänkande, som är hamnutredningens slutbetänkande, behandlar spörsmål om den författningsmässiga regleringen av hamnväsendet, hamnamas beträffande farleder och farledsanordningar, statens uppgifter med hamnamas ekonomi och taxesättning samt prövning av befattning tvister mellan innehavare av allmän hamn och hamnens trafikanter. har vid handelshögskolan i På utredningens uppdrag professorn Stockholm Thomas Thorburn företagit en analys av vissa ekonomiska frågor rörande taxesättningen i hamnarna. Utredningen har gemensamt med Sjöfartsverket, Sveriges Redareförening och Svenska hamnförbundet yttrat sig över ”en sekretariatsrapport i hamnar, inom Unctad (United Nations om prissättningen upprättad Conference on Trade and Development), som remitterats till utredningen

för yttrande. En översättning av rapporten har gjorts av sjöfartsverket i samarbete med har bedömt rapporten vara av hamnutredningen. Utredningen instruktivt värde för intressenter som berörs av prissättningen på

hamntjänster.

SOU 1974: 24 Missiv S Utredningen får härmed vördsamt överlämna betänkandet Förslag till hamnlag”. Vid betänkandet är fogad reservation av ledamoten Hellner. Uppdraget är därmed utfört. Stockholm i mars 1974 Erik Severin Gunnar Gustafsson Eskil Hellner Knut-Inge Lesson Olov Berglund Helge Linder /G Lindencrona

SOU 1974: 24

Innehåll

Sammanfattning . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 9

Inledning . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 13

1 Den författningsmässiga regleringen av hamnväsendet . . . . . 15 1.1 Gällande bestämmelser . . . . . . . . . . . . . . . . . . 15 1.2 Begreppet hamn och olika slag av hamnar . . . . . . . . . 16 1.3 Begreppet hamnområde . . . . . . . . . . . . . . . . . . 22 1.4 Hamnordningar och andra ordningsföreskrifter för hamnar . 25 1.5 Hamnarnas synpunkter på en revision av den författningsmässiga regleringen av hamnväsendet . . . . . . . . . . . . 34 1.6 Utredningens överväganden och förslag . . . . . . . . . . 36 1.6.1 Allmänt . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 36 1.6.2 Grunder för den författningsmässiga regleringen av hamnväsendet . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 39 1.6.3 Allmän hamn . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 42 1.6.4 Tillgodoseende av behovet av allmän hamn . . . . . . 45 1.6.5 Geografisk bestämning av hamnlagens tillämpningsområde . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 48 1.6.6 Hamninnehavarens skyldigheter och befogenheter . . 52 1.6.7 Hamnordningar och driftföreskrifter . . . . . . . . . 57 1.6.8 Exekutiva åtgärder ocn påföljder . . . . . . . . . . 60 1.6.9 Vissa särskilda frågor . . . . . . . . . . . . . . . . 61 2 Hamnarnas uppgifter beträffande farleder och farledsanordningar m. m. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 64 2.1 Historik och gällande praxis . . . . . . . . . . . . . . . . 64 2.2 Utredningens överväganden och förslag . . . . . . . . . . 77 3 Statens befattning med hamnarnas ekonomi och taxesättning . 84 3.1 Historik och gällande bestämmelser . . . . . . . . . . . . 84 3.2 Utredningens överväganden och förslag . . . . . . . . . . 95 3.2.1 Allmänna synpunkter . . . . . . . . . . . . . . . . 95 3.2.2 Skälighetsprincipen . . . . . . . . . . . . . . . . . 100 3.2.3 Rättvis grund . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 106 3.2.4 Hamntaxor . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 108

SOU 1974: 24 8 Innehåll

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 113 4 Prövning av tvister

av ledamoten Hellner . . . . . . . . . . . . . . . l 16 Reservation

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . l 18 Författningsförslag

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . l 18 Förslag till hamnlag av 5 kap. 13 § vattenlagen (1918: 523) 121 Förslag till lag om ändring av 74 § kommunallagen (1953: 753) . 122 Förslag till lag om ändring Förslag till lag om ändring av 78 § kommunallagen (1957: 50) för Stockholm . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 123 . . . . . . . . . . . . . . . . . . 124 Förslag till hamnkungörelse Förslag till kungörelse om ändring i instruktionen (1969: 320) för . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 125 Sjöfartsverket till kungörelse om upphävande av förordningen (1874 nr. Förslag 26 s. ll) angående hamnordningar och andra ordningsföreskrifter hamnarnairiket . . . . . . . . . . . . . . . . . 126 för allmänna Förslag till kungörelse om upphävande av kungörelsen (1950: 152) om fastställelse av hamn- och grundpenningtaxor samt taxor å . . . . . . . , . . . . . . 126 sluss-, kanal- och andra farledsavgifter Förslag till kungörelse om upphävande av kungörelser: (1 95 O: 153) med vissa tillämpningsföreskrifter till förordningen den 8 maj 1874 (nr. 26 s. ll) angående hamnordningar och andra ordningsföreför allmänna hamnarna i riket . . . . . . . . . . . . . 127 skrifter

Bilagor om de allmänna hamnarna i riket 128 A Sammanställning av uppgifter B Hamnarnas säkerhetsanordningar utanför hamnområdet . . . 136

SOU 1974: 24

Sammanfattning

I betänkandet, som är hamnutredningens behandlas slutbetänkande, frågor om den författningsmässiga regleringen av hamnväsendet, hamnarnas uppgifter beträffande farleder och farledsanordningar, statens befattning med hamnarnas ekonomi och taxesättning samt prövning av tvister mellan innehavare av allmän hamn och hamnens trafikanter. En klarare och i vissa hänseenden fullständigare men samtidigt mindre detaljerad reglering av hamnväsendet är önskvärd. Vid en sådan revision bör otidsenliga bestämmelser utrensas, tillämplig sedvanerätt i viss omfattning kodifieras och i övrigt i erforderlig omfattning utformas rättsregler beträffande förhållandet mellan hamninnehavare och hamnens trafikanter. En revision av den författningsmässiga regleringen av hamnväsendet kan inte utan svårighet genomföras inom ramen för gällande författningar. Mycket står att vinna i klarhet och överskådlighet om de centrala föreskrifterna rörande hamnväsendet samlas i en ny, särskild hamnförfattning. Med hänsyn till att föreskrifterna i väsentliga hänseenden måste reglera förhållanden bör privaträttsliga författningen ges formen av en lag, en hamnlag (l.6.l). Hamnlagen bör gälla endast i allmän hamn. I sådana harrmar behövs vissa lagregler för förhållandet mellan hamninnehavare och trafikant med hänsyn till att de är upplåtna till allmänt begagnande (l.6.2). Vad som är att förstå med allmän hamn regleras i vattenlagen. En av utredningen företagen undersökning visar att osäkerhet råder om vilka hamnar som är allmänna. För att komma till rätta härmed bör i vattenlagen införas regler som möjliggör avlysning av allmän hamn. Har hamnen inrättats som allmän före tillkomsten av vattenlagens föreskrifter och har någon kommersiell sjöfart av betydelse inte förekommit under de

senaste tio åren skall länsstyrelsen kunna förordna

om hamnens avlysning som allmän hamn. Eljest skall krävas beslut av Kungl. Maj: t. Sjöfartsverket skall föra förteckning över de allmänna hamnama. Över verkets beslut att upptaga eller att inte upptaga en hamn på förteckningen bör klagan få föras i kammarrätt. Det förutsättes att många äldre allmänna hamnar som numera saknar betydelse för den allmänna samfärdseln skall avlysas som allmänna hamnar (l.6.3). Utredningen diskuterar om det skall vara en skyldighet för kommun att anordna allmän hamn som behövs för den allmänna samfärdseln. Någon lagstadgad sådan skyldighet föreslås inte. Det antas att kommuner-

SOU 1974: 24 10 Sammanfattning

och andra skäl ändock kommer att avsätta mark och na av lokaliseringstill för erforderliga allmänna hamnar. Sjöfartsställa kapital förfogande och enligt sin instruktion verka verket bör emellertid följa utvecklingen och utbyggnad av de allmänna hamnarna (l.6.4). för lämplig lokalisering omfattar endast områden i vatten. I Hamn i vattenlagens mening hamnlagen regleras också verksamhet som äger rum på land. Det föreslås skall på allmän hamn med därtill att hamnlagen äga tillämpning i vatten och som innehavaren av den anslutande områden på land för hamnverksamhet för den allmänna allmänna hamnen upplåtit behov. tillämpningsområde bör betecknas samfärdselns Hamnlagens hamnområde. Med hamnverksamhet avses inte bara fartygs insegling samt utan även verksamhet som avser överförande av ankring eller förtöjning och gods från fartyg till land eller omvänt eller som äger passagerare

samband därmed och med fartygens betjänande såsom sjötransportmedel.

För att ordningen skall kunna upprätthållas i en hamn som är öppen för allmänt begagnande måste hamninnehavaren ha vissa befogenheter. Han måste ha rätt att anvisa ankommande fartyg lämplig kajplats, påkalla av fartyg som blivit liggande, bortvisa fartyg som kan befaras förhalning sjunka eller eljest bli liggande i hamnen eller som på grund av sin storlek hinder för annan trafikant. Han bör eller av annan orsak utgör väsentligt ha rätt att avvisa om befälhavaren bryter mot givna även fartyg och detta medför väsentlig olägenhet för annan trafikant. anvisningar Detsamma gäller i huvudsak även gods som införts till hamnen (l.6.6). med särskilda av kommunfullmäktige antagna och Nuvarande system fastställda föreslås skola slopas. Föreav länsstyrelsen hamnordningar allmän och säkerhet utöver vad ligger behov av regler rörande ordning som följer av hamnlagen, kan sådana ges i form av lokal ordningsstadga Sådana föreskrifter för användutfärdad enligt allmänna ordningsstadgan. av hamnen och dess anordningar som inte rör frågor som regleras i ningen eller lokal ordningsstadga e. d. kan meddelas av hamninnehaförfattning varen i form av driftföreskrifter (1.6.7). föreslås exekutionsrättsliga regler att I betänkandet inga särskilda om hamninnehavarens anvisningar inte följs. Erforderliga tillämpas bestämmelser förutsätts komma att föreslås av Utredningen om åtgärder med vilken hamnutredningen samrått. I den mån mot övergivna fartyg, regler inte täcker behovet får vanliga av denna utredning föreslagna exekutionsrättsliga regler tillämpas (1.6.8). Beträffande hamnarnas i fråga om farleder och farledsskyldigheter konstaterar att, trots flera tidigare förslag till anordningar utredningen inte dragits upp. Utredningen föreslår att lösningar, några klara linjer hamnarna skall svara för anordningar avsedda att betjäna sjöfarten inom hamnområdet och staten för övriga anordningar. Det framhålls att en sådan enkel för hamnarna att överblicka sitt gränsdragning möjliggör kostnadsansvar och att göra hållbara kalkyler vid hamnutbyggnader. Då det gäller farledsfördjupningar skiljs mellan sådana fördjupningar som huvudsakligen syftar till att öka sjösäkerheten i trånga eller eljest samt sådana som syftar till att möjliggöra svårnavigabla passager av en hamn för större fartyg än tidigare. Det senare slaget av utbyggnad bör ses som en del av hamnbyggnadsprojekt och farledsfördjupningar

SOU 1974: 24

Sammanfattning ll

bekostas av hamnen. Övriga farledsfördjupningar bör bekostas av staten. En undersökning har visat att hamnarna i dag äger och driver ett antal farledsanordningar fyrar, lysbojar, prickar, kummel - utanför hamnområdena. Dessa farledsanordningar bör övertas av Sjöfartsverket och drivas av verket under förutsättning att anordningama överlämnas utan ersättning, att verket finner dem nödiga eller nyttiga för sjöfartssäkerheten samt att Kungl. Maj: t lämnar sitt medgivande. Om samtliga hamnarna tillhöriga farledsanordningar utanför hamnområdena skulle övertagas av Sjöfartsverket beräknas de årliga drift- och underhållskostnaderna för dessa bli omkring l milj. kr. Denna kostnad anses kunna bäras av Sjöfartsverket inom ramen för de medel varöver verket förfogar för farledsverksamhet (2.2). Utredningen har övervägt att i hamnlagen införa bestämmelser om statlig kontroll av taxor och andra avgifter i de allmänna hamnarna men awisar denna tanke. (3.2.l). I stället föreslås - efter förebild av lagen om allmänna vatten- och avloppsanläggningar att i hamnlagen föreskrivs att avgift i allmän hamn skall bestämmas efter skälig och rättvis grund. Innebörden härav utvecklas (3.2.2 och 3.2.3). Kommunallagarna föreslås ändrade så att nuvarande underställningsplikt beträffande hamntaxor upphör. Därmed upphävs den enda kvarstående regeln om skyldighet att underställa statlig myndighet beslut om kommunala avgifter. Inte heller den nuvarande taxeprövningen enligt hamntaxekungörelsen anses behöva behållas. Taxesättningen i hamnarna överlämnas till hamninnehavarna inom ramen för hamnlagens generella begränsningar. För att trafikant i förväg skall veta vilka avgifter som kan komma att debiteras om han anlitar en allmän hamn och för att underlätta en jämförelse mellan avgiftssättningen i olika allmänna hamnar föreslås att allmän hamn skall vara skyldig att antaga och kungöra taxa. Detta skall dock inte hindra hamnen att avtala med trafikant om annan, lägre avgift. Sjöfartsverket bör åläggas att utarbeta mallar för uppställning av hamntaxor. Därvid bör anges efter vilka enheter fartygs dräktighet, godsets vikt eller volym etc. - hamnavgifter bör beräknas (3.2.4). Sjöfartsverket bör få i uppdrag att följa utvecklingen i fråga om de allmänna hamnarna. Hamnarna bör åläggas att årligen till Sjöfartsverket lämna uppgifter om verkställda eller planerade investeringar, bokslut, kostnadskalkyler för bestämmande av hamnavgifter m. m. Sjöfartsverket skall vid brister söka åstadkomma rättelse genom förhandling med vederbörande hamninnehavare. Kan rättelse ej vinnas på detta sätt får Sjöfartsverket anmäla förhållandet till Kungl. Maj: t och föreslå lämpliga åtgärder (3.2.5). Efter mönster av va-lagen föreslås att en särskild nämnd - statens hamnnämnd - inrättas för prövning av tvister mellan innehavare av allmän hamn och hamnens trafikanter. I motsats till den genom va-lagen tillskapade va-nämnden föreslås hamnnämnden endast skola verka som medlande organ och med att uppgift avge sakkunniga, opartiska utlåtanden i frågor som hänskjuts till nämnden. Part som inte godtar hamnnämndens bedömning skall vara oförhindrad att hänskjuta tvisten till domstols prövning. Hamnnämndens beslut får inte överklagas (4).

SOU 1974: 24

Inledning

Hamnutredningen tillsattes år 1965 med uppdrag att utreda frågan om den lämpliga utformningen i olika avseenden av det framtida svenska hamnväsendet. Direktiven har i sin helhet återgivits i det av utredningen år 1969 avgivna betänkandet (SOU 1969: 22) De svenska hamnarna. Här bör dock erinras om följande. Enligt direktiven skulle utredningen bland annat söka kartlägga utvecklingen under efterkrigstiden av de faktorer som påverkar efterfrågan och behov i fråga om lokalisering, dimensionering och utformning av hamnar i vårt land. Vidare borde utredningen söka ange utvecklingen i fråga om räntabilitet och utnyttjandegrad inom hamnarna. På grundval av en sådan kartläggning borde upprättas prognoser rörande den framtida utvecklingen av efterfrågan på hamnarnas tjänster. Med det samlade materialet som grund skulle utredningen söka ange en lämplig utformning av det framtida svenska hamnväsendet. Vidare skulle utredningen direktiven företa enligt en översyn av gällande bestämmelser rörande hamnordningar och även i övrigt behandla de författningsfrågor som kunde aktualiseras i anslutning till utredningsarbetet, varvid erforderliga författningsförslag borde utarbetas. I betänkandet De svenska hamnarna belyses pågående förändringar inom sjöfarten och därmed förutsättningarna för hamnverksamhet på olika håll i landet. I betänkandet för den svenska anges även riktlinjer hamnpolitiken på längre sikt. Detaljfrågor och speciella frågor rörande regleringen av hamnväsendet skulle behandlas i ett senare betänkande. Utredningen kommer i det följande att under skilda avsnitt behandla den författningsmässiga regleringen av hamnväsendet, hamnarnas kostnadsansvar för farleder och farledsanordningar, taxefrågor jämte andra frågor rörande hamnarnas ekonomiska förhållanden samt prövning av tvister mellan hamninnehavare och hamnarnas trafikanter.

SOU 1974: 24

l Den

författningsmässiga regleringen

av hamnväsendet

l.l Gällande bestämmelser

Bestämmelser berörande hamnväsendet finns i ett stort antal författningar. Endast ett fåtal är direkt begränsade till hamnverksamhet. Andra ,reglerar vissa förhållanden i allmänhet, däribland sådana som är av betydelse för hamnverksamheten. Ibland förekommer i dessa allmänna

författningar specialbestämmelser rörande hamnförhållanden. Bland författningar, vilka direkt inriktas på hamnar och hamnverksam-

het, märks särskilt följande.

Förordningen (1874:26 s. ll) angående hamnordningar och andra ordningsföreskrifter för allmänna hamnama i riket; kungörelsen (l935:47) angående viss uppgiftsskyldighet i fråga om hamnar och lastageplatser ävensom kanaler och andra vattentrafikleder; kungörelsen (1937:332) angående meddelande av bestämmelser om biträde av lots inom hamn; kungörelsen (1950: 152) om fastställelse av hamn- och grundpenningtaxor samt taxor å sluss-, kanal- och andra farledsavgifter och

kungörelsen (1950: 153) med vissa tillämpningsföreskrifter till förordningen den 8 maj 1874 (nr. 26 s. ll) angående hamnordningar och andra

ordningsföreskrifter för allmänna hamnama i riket. Av särskilt intresse i förevarande sammanhang är vidare vattenlagen (1918: 523) vars 5 kap. Om allmän farled till en del är tillämpligt på allmän hamn. Som exempel på författningar som innehåller specialföreskrifter rörande hamnar kan nämnas byggnadslagen (1947: 365) och byggnadsstadgan (1959: 612) med särskilda regler angående avsättning av mark för hamnändamål, allmänna ordningsstadgan (1956: 617), expropriationslagen (1972:719) samt lagen (1972:275) om åtgärder mot vattenförorening från fartyg. Som redan nämnts innehåller många allmänna författningar föreskrifter rörande förhållanden av betydelse för hamnverksamhet. Dessa författningar är av mycket varierande art. Nämnas kan tull- och

karantänföreskrifter, brandlagstiftning, renhållnings- och hälsovårdsföre-

skrifter, föreskrifter om arbetarskydd vid lastning och lossning av fartyg, sjölag och

sjötrafikföreskrifter, m. m. För förvaltningen av kommunala

hamnar är självfallet kommunallagarna av särskild betydelse.

SOU 1974: 24 16 Den regleringen av hamnväsendet

författningsmálssiga

har inte funnit skäl att i ett sammanhang lämna någon Utredningen i de berörda författningsföreskriftema. I stället redogörelse för innehållet att var för vissa institut inom den kommer utredningen sig behandla av hamnväsendet och att i samband författningsmässiga regleringen därmed redovisa relevanta bestämmelser.

1.2 Begreppet hamn och olika slag av hamnar

torde med uttrycket hamn ha åsyftats endast en plats som Ursprungligen och vind säker förtöjnings- eller utgjorde en mot väder skyddad, det blev vanligt att i dylik hamn ankarplats för fartyg. Men allteftersom för att underlätta lossning och lastning av vidta särskilda anordningar kom begreppet hamn allt oftare att åsyfta en plats med sådana fartygen,

anordningar. Denna dubbla innebörd av begreppet hamn är vanlig i de europeiska

franska liksom det tyska ”Hafen” och språken. Det uttrycket port” ”haven har samma dubbla innebörd som det svenska det holländska man däremot mellan harbour ”hamn”. l det engelska språket skiljer International Association of och ”port”. Enligt PIANC:s (Permanent tekniska ordbok (1957) betyder ordet harbour Navigation Congresses) eller artificiella ett vattenområde, omgivet av land, vallar, vågbrytare för Port betyder ”den murar, som utgör en säker ankarplats fartyg. kommersiella delen av en hamn (harbour) där kajer, pirar, varvsanlägg-

ningar, anordningar för lossning av gods, dockor, reparationsverkstäder

o. dyl. finns. Det kan omfatta hela hamnen (harbour). utan att Begreppet hamn förekommer i många allmänna författningar innebörd som åsyftas. Denna får utläsas av det det närmare anges vilken användes. torde detta sällan sammanhang vari begreppet l praktiken

föranleda några svårigheter. förekommer i olika sammansättningar, t.ex. handels- Ordet hamn frihamn, oljehamn, fiskehamn, krigshamn, örlogshamn, gästhamn, hamn, m. fl. Av dessa syftar nödhamn närmast på fritidsbåthamn, nödhamn hamn i betydelsen plats lämpad för ankring i skydd mot väder och vind.

däremot avser för hamnverksamhet med Övriga begrepp anläggningar inriktning på olika slag av fartyg eller sjöfart. speciell hänseende man mellan allmän hamn och enskild I rättsligt skiljer endast för allmän hamn. 1874 hamn. Flera författningsföreskrifter gäller hamnordningar och andra ordningsföreskrifter års förordning angående hamnarna i riket stadgar att särskild hamnordning skall för de allmänna för större i riket. Sådan hamnordning får också finnas varje stapelstad för annan allmän hamn. Skyldighet att ha hamnordning gäller upprättas i de större Vidare gäller att dock endast för hamnarna stapelstädema. endast för allmän hamn får fastställas hamntaxa enligt kungörelsen samt taxor å 1950: 152 om fastställelse av hamn- och grundpenningtaxor

och andra farledsavgifter. För andra hamnar än de allmänna sluss-, kanal- - enskilda hamnar - kan fastställas s. k. grundpenningtaxa.

vilkas tillämplighet är begränsad till allmän Bland andra författningar

SOU 1974: 24 Den av hamnväsendet

förjêzttningsmässiga regleringen 17

hamn kan nämnas lagen (1972: 275) om åtgärder mot vattenförorening från fartyg. Enligt lagens 9 § skall i allmän hamn som Konungen bestämmer finnas anläggning eller anordning för mottagande av oljerester och oljehaltig blandning från fartyg. Skyldighet att hålla dylik anordning kan sålunda föreskrivas endast i fråga om allmän hamn. ordningen för inrättande av allmän hamn - såvitt kunnat reglerades utredas genom generella föreskrifter först genom en förordning den 30 december 1880 om allmän farled och en kungörelse samma dag angående särskilda föreskrifter för handläggning av frågor om farled. I förordningen föreskrevs att till allmän farled skulle räknas även det i utrymme vattendraget som var i laga ordning upplåtet till allmän hamn. Då inrättandet av allmän farled förutsatte beslut av Konungens Befallningshavande, torde förordningens sammankoppling av allmän hamn och allmän farled ha inneburit att även inrättandet av allmän hamn förutsatte ett sådant särskilt beslut, vilket skulle föregås av en prövning huruvida hamnen var behövlig för den allmänna samfärdseln. Genom lag den 11 juni 1920 om ändringi kap. 5 i vattenlagen ersattes 1880 års regler med nya bestämmelser. Kapitlet reglerar liksom 1880 års förordning i första hand allmän farled men i 13 § anges uttryckligen att vad som är föreskrivet i fråga om allmän farled skall också gälla beträffande inrättande, utvidgande eller förbättrande av allmän hamn. Till allmän farled skall enligt paragrafen räknas det utrymme i vatten som enligt vattenlagen upplåtes till allmän hamn eller som tidigare har i laga ordning upplåtits till allmän hamn. Vattenlagens 5 kap. inledes med en föreskrift om att allmän farled som inrättats innan 1920 års lagändring trädde i kraft den l januari 1921 fortfarande skall vara allmän farled. Därvid gäller att allmän farled, som inrättats efter det 1880 års förordning trädde i kraft, också framgent skall vara allmän farled. Även allmän farled som var inrättad då 1880 års förordning trädde i kraft skall bibehållas om under den tid förordningen gällde åtminstone vissa åri leden idkats sjöfart med fartyg eller båtar eller framförande av flottgods i sammanlagda flottar. Om man med stöd av 5 kap. 13 § vattenlagen för tillämpar reglerna bibehållande av allmän farled på de allmänna hamnama - vilket synes berättigat även om stadgandet endast talar om inrättande, utvidgande eller förbättrande” - därav att en hamn följer kan vara allmän enligt någon av följande grunder.

l. Hamnen var allmän den l maj 1881 och viss trafik förekom i hamnen under tiden den l maj 1881-den 31 december 1920. 2. Hamnen har inrättats som allmän hamn beslut enligt av Konungens Befallningshavande någon gång under tiden den l maj 1881-den 31 december 1920 och bestod som sådan den l januari 1921. 3. Hamnen har inrättats som allmän hamn enligt reglerna i vattenlagen, dvs. efter den l januari 1921.

Enligt vattenlagen fordras tillstånd för inrättande av allmän hamn. Härvidlag är främst bestämmelserna i 5 kap. 2, 3 och 7 §§ av betydelse. Alla lagrummen avser allmän farled men skall till följd av stadgandet i

av hamnväsendet SOU 1974: 24

18 Den författningsmássiga regleringen

5: 13 i sin helhet tillämpas även i fråga om allmän hamn. För inrättande av allmän hamn är sålunda vattendomstolens prövning obligatorisk (5 : 2). Prövningen påkallas genom ansökan hos domstolen. En hamnägare är ej vara allmän hamn även om skyldig att begära att hamnen skall förklaras den är av väsentlig betydelse för den allmänna samfärdseln. Vid av ansökan om inrättande av allmän hamn skall prövning vattendomstolen företa viss i ll kap. vattenlagen närmare reglerad förberedande utredning och därefter med eget yttrande till Kungl. Maj: ts överlämna frågan huruvida hamnen bör komma till stånd och prövning om särskilda villkor bör föreskrivas för hamnens inrättande och begagnande (5 : 3). Kungl. sker med iakttagande av de i 5: 2 Maj: ts prövning för inrättande av allmän hamn och avser alltså angivna förutsättningarna frågan om hamnen är ”för den allmänna samfärdseln nödig eller nyttig”. Sedan Kungl. sitt beslut återlämnas målet till vattendom- Maj: t meddelat stolen för den vidare prövning som kan föranledas av vattenlagens regler att avstå eller upplåta ersättning för skada eller om skyldighet egendom, intrång m. m. Att märka är att Kungl. Maj: t vid sin prövning inte är bunden av regler om viss relation mellan företagets nytta och skada. Detta utesluter dock - - att en noggrann inte enligt vad som anförs i lagens förarbeten av företagets allmännyttighet måste företas varvid detta bör bedömning tillåtas endast om nyttan genom förbättrade kommunikationer för landet för dess i dess helhet eller för någon viss landsända överväger kostnaderna utförande samt därigenom olägenheter för allmänna och uppkommande enskilda intressen. Hänsyn kan emellertid också tas till andra än rent ekonomiska exempelvis företagspolitiska förhållanden. intressen, Vid eller förbättring av befintlig allmän hamn fordras utvidgning vattendomstolens endast om sannolika skäl föreligger att prövning förnärmar allmän eller enskild rätt (5: 7). Även om företaget är åtgärden sådant att vattendomstolens prövning fordras är det ändock inte säkert att en bedömning av företagets allmänna lämplighet kommer till stånd genom Kungl. Majzts prövning. Sådan prövning krävs nämligen enligt lagrummet endast om det är fråga om arbete av större omfattning. Huruvida så skall anses vara fallet bedöms av vattendomstolen. Under vilka förutsättningar utvidgnings- och förbättringsarbeten i allmän hamn är av sådan omfattning att de måste underställas vattendomstolens prövning är svårt att ange. Sådant ”fömärmande av allmän eller enskild rätt som grundar skyldighet att underställa hamnbyggnadsfråga vattendomstols prövning föreligger dock sannolikt mera sällan eftersom hamnägaren normalt i förväg skaffat sig besittningsrätt till de fastigheter som behövs för hamnutbyggnaden eller på annat sätt gjort upp med sakägare. Ej heller då utvidgningen eller förbättringen omfattar byggande i vatten blir domstolsprövning nödvändig i andra fall än då sannolika skäl att byggandet inkräktar på allmän eller enskild rätt (2220 föreligger Det kan därför antas att utvidgningar och förbättringar i vattenlagen). stor utsträckning kan ske utan att vattendomstolens medverkan krävs. Det bör dock beaktas att den som vill utvidga eller förbättra allmän hamn av företaget ”till beredande av kan påkalla vattendomstolens prövning

SOU 1974: 24 Den författningsmässiga regleringen av hamnväsendet 19

trygghet för framtiden” även om skyldighet att söka domstolsprövning inte föreligger (2: 20 1 mom. sista stycket, 5: 7 sista stycket vattenlagen). Är företaget enbart byggande i vatten och ej tillika hamnarbete i större omfattning är prövning av Kungl. Majzt i lämplighetshänseende eller eljest ej alls föreskriven. För inrättande, utvidgning eller förbättring av enskild hamn gäller endast vattenlagens regler om byggande i vatten, dvs. vattendomstolens prövning krävs om allmän eller enskild rätt fömärmas. Ingen lämplighetsprövning av Kungl. Majzt erfordras. Det bör påpekas att sådana utvidgningar och förbättringar som enbart avser anordningar på land magasin, utrustning för godshantering etc, - ligger helt utanför vattenlagens reglering. I allmänhet föreligger ej svårigheter att fastställa att en hamn är allmän om den i vederbörlig ordning inrättats såsom sådan efter den l maj 1881. Många av landets hamnar är emellertid av väsentligt äldre ursprung och det kan vara svårt att med säkerhet avgöra om hamnen var allmän före den l maj 1881 liksom om någon trafik förekommit i hamnen under tiden 1881-1920. Som redan nämnts fanns före 1881 inga klara regler beträffande inrättande av allmän hamn eller normer för bedömning huruvida en hamn skulle betraktas som allmän eller ej. I vissa fall kan ledning erhållas av Kungl. Maj: ts eller annan statlig myndighets särskilda resolutioner exempelvis i samband med att allmänna medel ställts till förfogande för hamnbygget eller reglemente eller taxor för hamnen fastställts. Staten hade åtminstone fram till tillkomsten av 1862 års kommunalförordningar en mycket fast hand över städernas hamnbyggande. Målsättningen för staten var att inom ramen för de knappa kapitalresurserna åstadkomma en samordnad utbyggnad av land- och sjökommunikationerna. Det är sannolikt att många äldre handelshamnar i städer genom dessa administrativa ingripanden fick karaktär av allmän hamn. I vissa äldre författningar behandlades generellt städernas hamnar på samma sätt som bolags, korporationers eller enskilda personers hamnar medan för allmänna hamnar gällde en awikande reglering. Så var fallet i förordningen den 20 juni 1820 angående rikets lots- och båkinrättningar och senare författningar i ämnet från åren 1827, 1862 och 1881. Den teknik som härvid användes ger närmast vid handen att städernas hamnar i regel var enskilda hamnar. Några bestämda slutsatser bör dock icke dras härav så mycket mindre som tekniken i 1874 års hamnordningsförordning snarast är den motsatta. Där talas nämligen först om hamnar_i de större stapelstäderna och därefter om andra allmänna hamnar. Skrivsättet ger indirekt vid handen att samtliga större stapelstäders hamnar år 1874 ansågs som allmänna. Denna uppfattning kan tänkas hänga samman med att man lät ägandeförhållande påverka skrivsättet så att hamn i privat ägo inte betraktades som allmän hamn även om den var öppen för allmänt begagnande, Därjämte kan städernas ändrade status genom tillkomsten av 1862 års kommunalförordningar ha påverkat uttryckssättet. Städerna blev ju då särskilda offentligrättsliga subjekt. Till svårigheterna att fastställa huruvida en hamn är allmän bidrar att

20 Den författningsmässiga regleringen av hamnväsendet SOU 1974: 24

klara regler saknas beträffande avlysande av allmän hamn. Allmän farled kan avlysas av Kungl. Maj: t bland annat om farleden befinns vara obehövlig för samfärdseln (5 kap. ll § vattenlagen). Vattenlagen 5 kap. 13 § stadgar som nämnts att vad som föreskrives om allmän farled skall gälla även i fråga om allmän hamn varvid emellertid enligt ordalydelsen farledsbestämmelsernas tillämplighet begränsas till inrättande, utvidgande och förbättrande av allmän hamn. Det är därför osäkert om Kungl. Maj: t kan avlysa en allmän hamn som sådan, i vart fall mot hamninnehavarens vilja. Det område i vatten som upplåtits till allmän hamn hänförs emellertid enligt 5 kap. 13 § vattenlagen till allmän farled varför avlysande av vattenområdet i hamn såsom allmän farled kan ske. När det gäller avlysande av allmän farled är det klart att samtycke av vattenägaren ej behövs. l praktiken kan därför Kungl. Maj: t avlysa en hamn för allmän trafik. Det ter sig då närmast som en ordningsfråga huruvida avlysandet får avse såväl hamnen som farleden i denna eller begränsas till enbart farleden. I praxis har Kungl. Majzt på hamnägares begäran avlyst hamn såsom allmän hamn. Det finns emellertid många allmänna hamnar som icke blivit avlysta trots att de numera förlorat all betydelse för den allmänna sjöfarten. Såvitt utredningen kunnat finna förs ingenstädes förteckning över de allmänna hamnarna i landet. Sjöfartsverket för visserligen en förteckning över de hamnar för vilka hamntaxa fastställts. Denna förteckning är emellertid ej fullständig enär skyldighet ej föreligger för allmän hamn att ha fastställd hamntaxa. Enligt l § kungörelsen om fastställelse av hamnoch grundpenningtaxor samt taxor å sluss-, kanal- och andra farledsavgifter skall fastställelse ske på ansökan av ägare eller innehavare av allmän hamn. På grund av 74 § kommunallagen måste kommun dock ha fastställd hamntaxa för sina allmänna hamnar om kommunen vill uttaga avgift, vilket nästan undantagslöst torde vara fallet om hamnen alltjämt användes för sjöfart av någon betydelse. I övriga hamnar beror det emellertid på hamnägaren om ansökan om fastställelse skall sökas. Därtill kommer att Sjöfartsverket liksom sjöfartsstyrelsen och kommerskollegium, på vilka myndigheter tidigare ankom att pröva fråga om fastställelse av hamntaxa, i regel icke torde ha företagit några mera ingående undersökningar huruvida en hamn, för vilken begärts fastställelse av hamntaxa, varit allmän. Många gånger torde ha godtagits at: så varit fallet enbart på den grunden att hamnen sedan länge haft fastställd hamntaxa. Svårighetema att med säkerhet fastställa huruvida äldre hamnar är allmänna belyses av svaren på en av utredningen gjord rundiråga till landets kustkommuner. Utredningen hade i rundskrivelsen understrukit att avsikten ej var att någon djupgående forskning skulle göras beträffande de olika hamnarnas status, utan endast att ge en bild av vad kommunerna kände till om hamnarnas karaktär av allmän hamn. l skrivelsen angavs att med allmän hamn i detta sammanhang avsåg;

l. hamn som inrättats såsom allmän enligt reglerna i vattenlagen dvs. efter den ljanuari 1921;

SOU 1974: 24 Den

författningsmässiga regleringen av hamnväsendet 21

2. hamn som inrättats såsom allmän enligt reglerna i 1880 års förordning, dvs. under tiden l maj 1881-31 december 1920 och som bestod som sådan den l januari l92l;samt 3. hamn som var allmän den l maj 1881 och i vilken trafik förekommit under tiden 1 maj 1881-31 december 1920.

Det angavs vidare att för varje hamn som kommunen antog vara allmän enligt något av de tre angivna alternativen borde hamnens anges benämning samt graden av uppgiftens säkerhet enligt skalan a) säkerligen, b) sannolikt eller c) möjligen. På denna rundskrivelse har utredningen fått svar från praktiskt taget alla tillfrågade kommuner. Dessa kommuner täcker praktiskt taget helt kustområdet och de segelbara insjöarna, varför erhållna uppgifter ger en god bild av förhållandena. Svaren visar så stor osäkerhet att resultatet av rundfrågan inte kan läggas till grund för några säkra slutsatser om vilka hamnar som år allmänna. Som ett exempel på osäkerheten kan återges följande uttalande i svaret från Hudiksvalls kommun.

Från Sågtäkten i norr till Långvind i söder finns före detta hamnar, fiskehamnar, lastageplatser och aktuella allmänna hamnar till ett antal av ca 20 st. Precisering av om dessa äro eller har varit allmänna hamnar enligt de normer som omtalas i Eder skrivelse är omöjlig att göra. En heltidsanställd person skulle säkerligen ha arbete i över ett år för att fullständigt kunna klara ut denna mycket svåra utredning. Därför kan följande redogörelse på inga villkor accepteras som korrekt. De flesta hamnarna, lastageplatserna och fiskehamnarna torde härröra sig från långt innan 1900-talet, en del säkerligen ända från 1600- och l700-talen.

Även i andra fall har på likartat sätt understrukits osäkerheten ide lämnade svaren och svårigheterna att få fram pålitliga uppgifter. Den sammanställning av inkomna svar som fogats som bilaga A till detta betänkande kan därför inte läggas till grund för bestämda slutsatser.

Sammanställningen ger emellertid en översiktlig bild av förhållandena.

Av sammanställningen framgår att 255 hamnar redovisats som allmänna hamnar. 151 av dessa har ansetts säkerligen vara allmänna och 59 sannolikt vara av denna karaktär. Återstående 45 hamnar har redovisats som möjligen allmänna hamnar. Av de 255 redovisade hamnarna har l 15 antagits vara inrättade som allmänna hamnar före 1880, 40 under giltighetstiden för 1880 års förordning och 50 efter 1920 års ändringari vattenlagen. Beträffande 50 hamnar har uppgift ej lämnats om ungefärlig tid för hamnens inrättande som allmän hamn. Utredningen har jämfört de uppgifter kommunerna lämnat med en av

Sjöfartsverket förd förteckning över hamnar och lastageplatser som den l

juli 1971 hade fastställd hamntaxa, grundpenningtaxa för lastageplats eller fiskehamnstaxa. Jämförelsen visar att praktiskt taget alla hamnar i Sjöfartsverkets förteckning av kommunerna förtecknats som möjligen allmänna hamnar. Detta även ll gäller hamnar som hade endast grundpenningtaxa för lastageplats. Av de i utredningens sammanställning över allmänna hamnar angivna 255 hamnarna, har 82 hamntaxa, 18

av hamnväsendet SOU 1974: 24

22 Den författningsmässiga regleringen

och ll Övriga 144 hamnar som fiskehamnstaxa grundpenningtaxa. som allmänna hamnar saknade av Sjöfartsverket betecknats möjligen har kommunerna redovisat som fastställd taxa. Flera av dessa hamnar endast som lastageplats för enstaka industrier. nedlagda eller utnyttjade framhålla att icke heller innebörden av Utredningen vill slutligen allmän hamn eller rättsverkningarna av att en hamn är allmän begreppet av förut bestämmelser är angivet i utöver vad som följer angivna uttalade i ett i juni 1943 avgivet författning. Kommerskollegium betänkande med förslag till hamnförordning (SOU 1943: 32) att med

allmän hamn avsågs att hamnen skall vara öppen för allmän trafik och

Att hamnen skall vara öppen för fylla ett allmänt samfärdselbehov. kommerskollegium bland annat att hamnallmän trafik innebar enligt innehavaren är skyldig mottaga den trafik som söker sig till hamnen.

Fartyg får awisas endast av utrymmesskäl eller på grund av karantänsbestämmelser. Varken i kommerskollegiums nämnda eller andra särskilda eller i annat sammanhang synes ha redovisats de skäl varpå betänkande för allmän hamn att mottaga fartyg grundar sig. skyldigheten om äganderätten till de Utredningen har inga detaljerade uppgifter kan vara allmänna hamnar. Säkerligen är hamnar som är eller möjligen emellertid det helt dominerande antalet sådana hamnar i kommunal ägo. beträffande de Detta framgår bland annat av Sjöfartsverkets uppgifter l 14 handelshamnar för vilka hamntaxa har fastställts. Av dessa hamnar är ett av endast tolv i annan än kommunal ägo, åtta ägs av industriföretag, nämligen Oxelösund ett rederiföretag, två ägs av enskilt jämvägsföretag, och förvaltas av SJ (TGOJ) och Otterbäcken (NBJ), en är statsägd Det kan nämnas att de förutvarande s. k. gotländska (Hargshamn). hamnar) numera har övertagits av kommunen. lanthamnarna (tio Likaledes har kommunerna eller i något fall särskild fiskehamnsförening fiskehamnar av vilka flertalet är allmänna övertagit tidigare statliga

hamnar.

1.3 Begreppet hamnområde

förekommer ”hamnens område eller I olika sammanhang uttrycket Detta är emellertid inte ett entydigt begrepp utan i en hamnområde. hamn kan finnas flera olika typer av områden vilka var för sig kallas

Vilket som avses i det aktuella fallet beror hamnområde. områdesbegrepp där det användes. Begreppet kan sålunda åsyfta ett på det sammanhang som ägs av hamninnehavaren eller, då område på land eller i vatten är i kommunal av hamnmyndigheten. En annan hamnen ägo, förvaltas ha när det avser vattenområde inom vilket innebörd kan begreppet allmän hamn är inrättad enligt reglerna i vattenlagen dvs. hamnområdet farled. Ofta förekommer att tillämpningsområdet för såsom allmän i en allmän hamn generellt benämnes hamnområdet. hamnordning tillämpningsområdet för Detsamma kan i vissa sammanhang gälla hamntaxa i en allmän hamn. Som hamnområde betecknas även område

SOU 1974: 24 Den författningsmässiga av hamnväsendet 23 regleringen

som enligt byggnadslagen avsatts för hamnändamål. Detta senare slag av hamnområde kan omfatta mark som ännu inte tagits i anspråk för hamnverksamhet men reserverats för framtida bruk som hamn. Ett annat hamnområde avses i det förslag till kungörelse om ändringi brandstadgan (1962: 91) som framlagts i propositionen 1973: 185 med förslag till brandlag m. m. Enligt 4 a § förslaget skall i brandordningen anges det område i vattnet inom vilket kommunen skall svara för åtgärder för att avvärja eller begränsa skada till följd av utflöde av olja eller annat som är skadligt. Vid bestämmandet av sådant område bör enligt propositionen övervägas om det bör stämma överens med giltighetsområdet för hamnordning eller hamntaxa. Eftersom helt andra synpunkter är avgörande när hamnordningsområde eller hamntaxeområde bestäms, torde enligt propositionen sådan emellertid sällan kunna enhetlighet uppnås. Att uttrycket hamnområde kan ha olika innebörd i olika sammanhang underströks av kommerskollegium i dess förut nämnda betänkande med förslag till hamnförordning. Efter att ha nämnt att begreppet hamn respektive allmän hamn förekom bland annat i vattenlagen och stadsplanelagen samt i ordningsstadgan för rikets städer, hamnordningsförordningen och 1907 års hamntaxeförordning erinrade kommerskollegium om att begreppet hamnområde enligt dessa författningar avser olika förhållanden. Kommerskollegium framhöll vidare att bristen på bestämmelser om hamnområde och då i synnerhet beträffande område där hamntaxa och hamnordning skall gälla innebar att ägare eller innehavare av hamn kunde erhålla såväl Kungl. Maj: ts tillstånd att i hamnen uppbära avgifter enligt särskild taxa som vederbörande länsstyrelses fastställelse av straffsanktionerad hamnordning. Olägenheterna med bristen på författningsbestämmelser som innefattade av begreppet hamnområde normering hade enligt kommerskollegium framträtt alltmer under årens lopp. Sedvanerättsligt hade emellertid framvuxit vissa regler för fastställelse av tillämpningsområden för hamnordning och hamntaxa. Beträffande denna praxis hänvisade kommerskollegium till kommerskollegükommitténs och departementalkommitterades den 5 juli 1913 gemensamma betänkande angående handelsdepartementet. Enligt detta betänkande fastställs hamnområde av Kungl. Majzt på finansdepartementets efter föredragning kommerskollegiets hörande. Med en stads hamnområde förstås enligt den tolkning som vunnit Kungl. Majzts godkännande det utrymme som behövs för att fartyg som ankommer till eller avgår från staden skall kunna lossa och lasta där samt erhålla tjänliga ankar- och förtöjningsplatser under vintertiden eller för reparationer. Hamnområde omfattar härigenom inte bara ett vattenutrymme utan även stränder eller hamnplatser som kan tjäna fartygen för dessa ändamål. För såväl fastställande som tillämpning av hamnordning inom hamnen måste enligt betänkandet förutsättningen vara att hamnområdet är geografiskt bestämt. Detta områdes fastställande är inte beroende av huruvida hamninnehavaren redan erhållit eller samtidigt erhåller rätt att inom hamnområdet uppta hamnavgifter eller inte. Förutsättningarna för

24 av hamnväsetzdet SOU 1974: 24 Den författningsmässiga regleringen

av sistnämnda rätt, vilken prövas enligt grunderna i förordmedgivande om taxor å hamnavgifter, är av helt annan natur. Därvid kommer ningen nämligen i första rummet i betraktande arten och omfattningen av de åtgärder som hamnägaren vidtagit för att tillgodose fartygstrafiken och huruvida avsevärda uppoffringar gjorts för att möjliggöra denna trafik. nödvändigt samband mellan bestämmande av hamnområde och Något fastställande av taxa å hamnavgifter föreligger alltså inte. Fastställandet av hamnområde inverkade på beslut i fråga om hamnavgift endast i så måtto att därigenom fastslås den räjong inom vilken avgifter får uppbäras. Även om sålunda viss praxis utbildats för fastställande av en hamns område kom denna praxis att tillämpas endast i begränsad omfattning. En av kommerskollegium år 1943 företagen undersökning visade också att många hamnar saknade fastställt hamnområde. Av redogörelsen framgår att av de 223 hamnar i riket som hade fastställd hamntaxa redovisade 40 både hamnområde och hamnordning, 31 hamnområde men ej hamnordning samt 27 hamnordning men ej hamnområde. Av de 223 hamnarna hade endast 7l fått sitt hamnområde fastställt av Kungl. De återstående 152 hade således fastställd hamntaxa utan att Majzt. taxans giltighetsområde blivit bestämt. Kommerskollegiets påpekanden om bristen på bestämmelser för fastställande av hamnområde föranledde ingen omedelbar åtgärd. I början av år 1950 utfärdades dock två kungörelser vilka bland annat innehöll bestämmelser i ämnet, i väsentliga delar grundade på kommerskollegiets uttalanden och förslag. I kungörelsen (1950: 152) om fastställelse av hamn- och grundpenningtaxor samt taxor å sluss-, kanal- och andra farledsavgifter föreskrives att när ej särskilda skäl föranleda annat skall vid fastställande av hamnavgift angivas det område i vattnet inom vilket sådan avgift får upptagas (4 §). Till sådant område fåri allmänhet icke hänföras andra utrymmen än som erfordras för lastnings- och lossningsplatser, farleder till och från hamnens olika delar samt tjänliga ankar- och förtöjningsplatser. Samtidigt bör tillses att området bestämmes så att det får lämplig omfattning med hänsyn till hamnens ändamål och naturliga beskaffenhet samt ur bevakningssynpunkt. Vidare föreskrevs i kungörelsen (1950: 153) med vissa tillämpningsföreskrifter till förordningen den 8 maj 1874 (nr. 26 s. ll) angående och andra ordningsföreskrifter för allmänna hamnarna i hamnordningar riket att när inte särskilda skäl föranleder annat skall i hamnordning och i andra ordningsföreskrifter för allmän hamn angivas det område i vattnet inom vilket föreskrifterna skall tillämpas. Detta område bör i allmänhet sammanfalla med det område inom vilket hamnavgift upptages enligt särskild taxa. I samband med fastställande år 1957 av normalförslag till hamnorddåvarande att hamnordning bör gälla icke ning angav sjöfartsstyrelsen endast för det fastställda området i vattnet utan också det område på land som hamnområdet omfattar. I sådana fall där hamnområdets gränser inte kortfattat och klart kunde beskrivas i ord ansågs det lämpligt att

SOU 1974: 24 Den

författningsmässiga regleringen av hamnväsendet 25

beskrivningen kompletterades med en karta. Därest hamnordningens bestämmelser skulle gälla även för utanför hamnområdet belägna kajer, bryggor m. m. borde ett tillägg därom intagas i hamnordningen.

Sammanfattningsvis kan sägas att begreppet hamnområde numera

användes bland annat i följande sammanhang. Som hamnområde betecknas det område i vatten, som omfattas av hamnen såsom allmän farled enligt vattenlagen eller äldre bestämmelser. Hamnområde kan även vara

tillämpningsområdet i vatten och på land för Som hamnordning. hamnområde brukar även betecknas det område i vatten inom vilket hamnavgift får uttagas enligt fastställd hamntaxa. Hamnområde är även

beteckning på specialområde enligt byggnadslagen och kan då omfatta område såväl i vatten som på land. Dessa olika slag av hamnområden kan

ha olika geografisk utsträckning. förekommer Därjämte att uttrycket hamnområde användes mera allmänt och med annan innebörd än här nyss angivits. Detta är t. ex. fallet då i l § allmänna ordningsstadgan talas om ”för allmänheten tillgänglig del av hamnområdet.

Hamnordningar och andra ordningsföreskrifter för hamnar

I förordningen (1874: nr. 26 s. ll) angående och hamnordningar andra ordningsföreskrifter för allmänna hamnarna i riket stadgas att för varje större stapelstad skall finnas särskild hamnordning. Den skall innefatta de föreskrifter i avseende på ordningen i hamnen som erfordras utöver de bestämmelser som finns härom i (ordningsstadgan för rikets städer). Även för annan allmän hamn får sådan hamnordning upprättas. För hamnordningar skall i avseende på deras antagande, tillämpning m. m. gälla det som är föreskrivet i nämnda ordningsstadga. Länsstyrelsen skall tillse att hamnordningar upprättas där sådana bör finnas och, där hamnordning inte är erforderlig, nödiga ordningsföreskrifter till främjande av ordning i hamnen ändock meddelas i överensstämmelse med (ordningsstadgan för rikets städer). 1874 års förordning, härefter kallad

hamnordningsförordningen, skiljer

sålunda mellan å ena sidan hamnordning och å andra sidan de särskilda

föreskrifter till främjande av ordning i hamnen som meddelas enligt

(ordningsstadgan för rikets städer).

1868 års ordningsstadga för rikets städer ersattes 1956 med allmänna

ordningsstadgan (1956:617). I den stadgan förstås med allmän plats bland annat för allmänheten tillgänglig del av hamnområde. För sådan del av hamnområde liksom för bl. a. annan allmän plats i stadgans mening uppställs vissa allmänna ordningsföreskrifter. Bland annat gäller inom stadsplanelagt område att allmän plats inte får utan polismyndighetens tillstånd nyttjas på sätt som icke överensstämmer med det ändamål för vilket platsen anvisats.

Enligt 7 § allmänna ordningsstadgan får i lokal medordningsstadga delas de ytterligare föreskrifter som är erforderliga och ej avser förhållanden om vilka annorledes är bestämt. Med hamnordningsförordningens hänvisning till nödiga föreskrifter till främjande av ordning i

av hamnväsendet SOU 1974: 24 26 Den författningsmâssiga regleringen

hamnen” torde numera förstås särskilda för hamn gällande bestämmelser i lokal ordningsstadga som utfärdats enligt 7 § allmänna ordningsstadgan. i allmänna ordningsstadgan bör här nämnas 28 Av övriga stadganden och 29 §§ i vilka stadgas straff för överträdelse av stadgan eller med stöd lokal Det bör anmärkas att dessa av denna utfärdad ordningsstadga. straffbestämmelser inte kan åberopas vid överträdelse av hamnordning enligt hamnordningsförordningen eftersom sådan hamnordning ej utfärdas med stöd av allmänna ordningsstadgan. Emellertid kan straffbestämmelser direkt i hamnordning för att trygga dess efterlevnad. intagas föreskriver nämligen att ifråga om hamnord- Hamnordningsförordningen tillämpning m. m. detsamma skall gälla som i fråga om lokala nings ordningsföreskrifter enligt allmänna ordningsstadgan. Slutligen kan nämnas stadgandet i 31 § allmänna ordningsstadgan. Detta säger att om någon underlåtit att utföra arbete eller vidtaga annan eller lokal ordningsstadga och åtgärd som åligger honom enligt stadgan erhållen tillsägelse eller rättar han icke försummelsen genast efter därom kan han inte anträffas med sådan tillsägelse äger polismyndigheten vite eller låta verkställa åtgärden på den försumliges bekostnad. förelägga skäl är icke heller detta stadgande direkt tillämpligt på Av nyssnämnda av hamnordning. I hamnordning kan emellertid åligganden som följer intagas sådana föreskrifter till följd av hamnordningsförordningens bestämmelse att ordningsstadgans föreskrifter här äger motsvarande

tillämpning. i hamnordningsförordningens mening skall antagas på Hamnordning Regler härom ges i 23 samma sätt som gäller för lokal ordningsstadga. och Detta innebär att hamnordning 24 §§ allmänna ordningsstadgan. eller efter hörande av de skall antas av kommunfullmäktige på förslag vilkas verksamhetsområde berörs därav. Fullmäktiges beslut myndigheter skall underställas länsstyrelsens prövning. Om fastställelse vägras skall skälen anges. Motsvarande skall gälla i fråga om ändring eller upphävande av hamnordning. Då hamnordning fastställts skall länsstyrelsen ofördröj- Det åligger kommunstyrelsen att ligen införa beslutet i länskungörelserna. om beslutet samt införa beslutet i den eller de anslå kungörelsen där kommunala meddelanden intas och att tillse att tryckta tidningar exemplar av hamnordningen finns att tillgå för allmänheten. framhållas att ordningen för Det kan i detta sammanhang förtjäna antagande av lokal ordningsstadga genom beslut av kommunfullmäktige, vilken ordning som nämnts skall tillämpas även beträffande hamnordning för allmän hamn, gäller oberoende av vem som är ägare eller innehavare av hamnen. Även för allmän hamn som ägs eller innehas av annan än eller kommunalt t. ex. av ett privat bolag, skall kommun bolag, sålunda antagas av kommunens beslutande organ. hamnordningen Genom kungörelsen (1950: 153) meddelade Kungl. Maj: t som nämnts till hamnordningsförordningen. Därvid ålades tillämpningsföreskrifter normalförslag till hamnordning för kommerskollegium (1 §) att upprätta av allmänna hamnar samt länsstyrelatt tjäna till ledning för innehavare serna vid utfärdande av hamnordningar eller andra ordningsföreskrifter Det skulle även för hamnarna i enlighet med hamnordningsförordningen.

SOU 1974: 24 Den författningsmässiga regleringen av hamnväsendet 27

åligga kommerskollegium att på begäran tillhandagå innehavare av allmän hamn med råd och upplysningar angående ordningsföreskrifter. l enlighet härmed fastställde kommerskollegium år 1954 ett inom kollegiet upprättat normalförslag till hamnordning. Norrnalförslag till bestämmelser för hamn i lokal ordningsstadga har däremot aldrig utarbetats. l samband med granskning av ett par till Riksdagens Justitieombudsman insända med ledning av normalförslaget upprättade hamnordningar upptog denne till prövning även normalförslaget såsom sådant. JO uttalade därvid att förslaget i vissa delar syntes kunna föranleda principiella invändningar. Enligt normalförslaget kunde nämligen förvaltande kommunala organ ges en mycket vidsträckt befogenhet att vidtaga straffsanktionerade ingripanden. I förslaget lämnades vidare föreskrifteri ämnen som var reglerade i annan ordning. Mot sanktionsbestämmelsema kunde invändas att de avfattats så att de gav anledning till oklarhet i fråga om räckvidden. Förhållandet ansåg JO väcka betänkligheter med hänsyn till att frågor om ansvar för överträdelser av hamnordningsföreskrifter vanligen handläggs av åklagare genom strafföreläggande och sålunda i regel inte underkastas prövning av domstol. I infordrat yttrande att redan i samband uppgav kommerskollegiet med tillkomsten av 1874 års förordning hade de uppmärksammats svårigheter som var förknippade med att skapa generella hamnordningsföreskrifter. Sålunda hade de kommitterade som utarbetat i förslag ämnet bland annat framhållit att de undersökt huruvida några allmänna grunder kunde fastställas för hamnordningama. De hade därvid funnit att för den ena staden erfordrades flera eller annorledes inrättade stadganden än för den andra ävensom att från naturen af dessa stadganden ej kunna härledas andra regler för desamma än de mest allmänna, hvilka ingå i hufvudgrunderna för all polis-lag-stiftning” varför det vore ”öfverflödigt och föga gagnande att sådana regler till efterrättelse fastställas. I sitt betänkande med förslag till som framlades år 1943 hamnförordning anförde kollegiet som sin uppfattning att hamnordningsärendena böra handläggas centralt för att i görligaste mån vinna överensstämmelse mellan de olika hamnordningarnas och bestämmelser överterminologi huvud samt förhindra att i hamnordningama vilka inflyta bestämmelser, rätteligen icke där ha sin plats”. Kollegiet hade därför föreslagit att det skulle ankomma på kollegiet att fastställa hamnordningar. Kungl. Majzt hade dock icke följt detta utan det i ett förslag frångått viktigt hänseende. En särskild författning hade utfärdats, nämligen kungörelsen (1950: 153) med vissa tillämpningsföreskrifter till 1874 års förordning. Kungörelsen hade icke medfört någon ändring i det gällande fastställelseförfarandet för men kollegiet hade fått hamnordningar i uppdrag att upprätta normalförslag till hamnordning för att tjäna till ledning för innehavare av allmänna hamnar samt länsstyrelserna. Kommerskollegiet anförde vidare i sitt yttrande till JO att när kollegiet skulle fullgöra att upprätta uppdraget förslag till hamnordningar hade kollegiet börjat med att genomgå gällande hamnordningar för att hämta förebilder till de bestämmelser som borde ingå. Ett genomgående drag i

28 av hamnväsendet SOU 1974: 24 Den författningsmássiga regleringen

hamnordningarna hade varit att de gav hamnmyndigheterna stora trafikanterna. Stadganden av allmän natur hade befogenheter gentemot förekommit även i de hamnordningar som fastställts av regelmässigt Kungl. Maj: t. Det kunde nämnas att den äldsta nu gällande hamnordningen, nämligen hamnordningen för Hjo vilken fastställdes av Kungl. år 1851, innehöll en allmän föreskrift om att ”Äfven uti andra än Majzt de i denna Hamn - Ordning upptagna fall skola hamnmästarens föreskrifter åtlydas, då han anbefaller något, som till ordning och beqvämlighet vid hamnen är lydande. Sådana och liknande bestämmelser hade de kommunala myndigheterna infört i hamnordningarna utan att som hade att övervaka att kommunerna icke de myndigheter överskred sina befogenheter haft något att erinra. Kollegiet hade också att hamnordningarnas huvudsakliga föremål skulle vara uppmärksammat bland annat att meddela stadganden om dem, som hafva uppsigt öfver vid hamnen, samt deras åligganden och befogenheter. Även ordningen detta uttalande hade gett stöd för antagandet att hamnordningarna borde innehålla uppgifter om hamnbefälets rätt att ingripa med anvisningar till hamnens trafikanter. Vid utarbetande av normalförslaget hade riktlinjen varit att rensa bort de föreskrifter i hamnordningarna som var alltför mot trafikanterna eller gav hamnmyndigheterna alltför stora stränga befogenheter. Åtskilliga förslag till bestämmelser av denna art hade också uteslutits. Å andra sidan var uppenbart att den rätt som hamnordningarna i allmänhet gav hamnmyndigheterna att lämna trafikanterna anvisningar grundades på ett faktiskt behov. 1 fråga om flertalet avsnitt hade kollegiet bedömt som praktiskt ogörligt att för de olika hamnordningarna lämna så utförliga anvisningar att trafikanterna fick verklig ledning. Sådana allmänt hållna föreskrifter som att lossning och lastning etc. skulle ske med ordning och omsorg så att trafiken icke hindrades skulle te sig tämligen meningslösa. Kollegiet hade därför funnit att de olika hamnordningarna måste innefatta stadganden som berättigade hamnatt ingripa med straffsanktionerade anvisningar i de mer myndigheterna eller mindre särpräglade fall som kunde uppkomma i en allmän hamn. för att det var nödvändigt att ge hamnmyndighet vidsträckta Belägg allmänna befogenheter gav bestämmelsen i 58§ 2 mom. sista stycket förordningen den 7 oktober 1921 om eldfarliga oljor. I den stadgades nämligen skyldighet för fartyg att vid lastning och lossning av farliga oljor rätta sig efter hamnordningen eller vad hamn- eller polismyndighet bestämde. Mot bakgrunden härav kunde det icke anses anmärkningsvärt att i sitt normalförslag till hamnordning utgått från att kollegiet rättsgrund fanns för de bestämmelser i hamnordningar som gav hamnmyndigheterna befogenhet att lämna hamntrafikanterna straffsanktionerade anvisningar. Utifrån denna utgångspunkt hade kollegiet försökt anpassa normalförslaget efter praktiska livets krav. Kommerskollegiet anförde slutligen att genom J0:s ingripande hade blivit medvetet om att hållbar rättslig grund ickekunde kollegiet åberopas för åtskilliga av bestämmelserna i normalförslaget. Kollegiet hade därför hos länsstyrelserna begärt att dessa ville dröja med att fastställa hamnordningar som baserats på normalförslaget. Kollegiet avsåg

SOU 1974: 24 Den

färjizttningsmässiga regleringen av hamnválsendet 29

att upphäva normalförslaget för att överväga vilka omarbetningar som det

förändrade läget gav anledning till.

Med till hänsyn vad kommerskollegiet i sitt yttrande sålunda anförde

fann JO att ärendet icke påkallade någon åtgärd från hans sida (JO: s ämbetsberättelse år 1956 s. 135 ff).

Vad en hamnordning får lagligen innehålla har även i ett annat

sammanhang prövats av JO. Anledningen var att i hamnordningen för

Göteborgs hamn hade införts ett stadgande av följande lydelse.

Hamnstyrelsen må, när så anses påkallat med hänsyn till ordningen i

hamnen, begränsa tillträdet till hamnens kajer, bryggor, jämvägsanläggningar och varuskjul. Sådant förbud skall tillkännagivas genom anslag.

Ändringen i hamnordningen hade - utan att Sjöfartsverkets yttrande inhämtats - fastställts av länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län.

Motiveringen för att ifrågavarande föreskrift medtagits i hamn-

ordningsförslaget var enligt vad hamnstyrelsen anförde isitt yttrande till

JO att finna en möjlighet att förhindra den flicktrafik, som framförallt

nattetid ägde rum till fartygen i hamnen. Det rörde sig här i övervägande

antal fall om minderåriga flickor som lockades ner till fartygen med löfte

om sprit och för att söka ”äventyr”.

Ur allmän var ordningssynpunkt det vidare enligt hamnstyrelsens mening nödvändigt att den erhöll befogenhet att från hamnområdet

awisa obehöriga personer i syfte att förhindra godsstölder samt förbättra tullens möjligheter att förhindra smuggling. l de hamnar där ett generellt

förbud för att obehöriga uppehålla sig inom hamnområdet redan fanns var erfarenheterna enbart goda. Nyttan av de införda restriktionema

bestyrktes av samtliga ansvariga företrädare för rederier, fartygsbefäl, oljebolag, brandkår, polis etc. Avsikten med förbudsbestämmelsen var endast att ge

hamnmyndigheten befogenhet att hindra icke önskvärda

personer och presumtiva skadegörare att uppehålla sig inom hamnområdet.

Sedan inom JO-ämbetet upprättats anmärkningspromemorior och

dessa remissbehandlats anförde JO i skrivelse den ll oktober 1965 till länsstyrelsen i Göteborg och Bohus län bland annat att ärendet gällde huruvida laglig grund för förelåg en föreskrift i i hamnordningen Göteborg varigenom hamnstyrelsen bemyndigades att utfärda tillträdes-

förbud med avseende å vissa anläggningar och områden i hamnen.

Bemyndigandet gav det kommunala

förvaltningsorganet befogenhet att

utfärda tillträdesförbud av generell och varaktig karaktär. JO framhöll att

i angivet hänseende var fråga om en delegering till ett kommunalt

förvaltningsorgan av den

förordningsmakt som tillagts kommunens

beslutande församling ensam. Bestämmelserna härom måste anses uttöm-

mande reglera förevarande En delegering av förordningsmakten spörsmål.

i form av sådant bemyndigande en delegation som skulle innebära uppgivande av de garantier för omsorgsfull prövning som lagstiftningen uppställt - betecknades som med oförenlig förefintlig reglering. Denna

ståndpunkt hade också kommit till klart inom uttryck såväl doktrin som

rättspraxis (jfr. t. ex. Håkan Strömberg: Den lokala

förordningsmakten,

SOU 1974: 24 regleringen av hamnväsendet

30 Den författningsmässiga

sida hade erinran tidigare i olika s. 165 o. f.). Även från JO:s

riktats mot delegering av detta slag avseende bland annat sammanhang 1956 s. 2 135 o. f; jfr. 1957 s.

hamnordningar (se JO:s ämbetsberätt.

339). föreskrift i hamnordningen för Göteborg JO fann att ifrågavarande handlat oriktigt genom att saknade laga stöd och att länsstyrelsen

fastställa hamnordning med dessa föreskrifter angående tillträdesförbud.

ärendet sedan länsstyrelsen meddelat att den skulle JO avskrev dock

vidtaga åtgärd för rättelse. 1956 av sjöfartsstyrelsen som centralt Vid inrättandet den l januari 1955: 674 ämbetsverk för sjöfartsfrågor överflyttades genom kungörelse

till hamnordning på sjöfartsbl. a. uppgiften att upprätta normalförslag

styrelsen. under år 1956 ett nytt förslag till Inom sjöfartsstyrelsen utarbetades av kanslichefen i normalhamnordning. Därvid biträddes sjöfartsstyrelsen

E. Sjöholm, vilken även utarbetat ett förslag till ny hamnord- Stockholm, förslag remitterades under år 1957 ning för Stockholm. Sjöfartsstyrelsens såsom länsstyrelserna i till ett stort antal myndigheter och organisationer

och jämvägsstyrelsen, sjöfartens organisakustlänen, generaltullstyrelsen och petroleuminstitutet samt handelskamrarna. tioner, hamnförbundet ställde sig i allmänhet positiva till sjöfartsstyrelsens Remissorganen de befarade konsekvenserna av normalförslag men beklagade samtidigt

hamnmyndigheternas uttunnade befogenheter.

i Stockholms län uttalade att mot förslaget ej kunde Länsstyrelsen riktas några mera väsentliga invändningar av det slag som JO framfört

normalförslag. l förhållande till de bestämmelser mot kommerskollegii och kommerskollegii normalförslag som fanns i gällande hamnordningar av hamnförvaltningens befogeninnebar förslaget en avsevärd begränsning

Denna framstod emellertid som ofrånkomlig med hänsyn till att heter. i vissa fall saknats för tidigare mera vidsträckta befogenrättslig grund hade - enligt vad länsstyrelsen hade sig heter. Från hamnförvaltningshåll - framhållits att inskränkningar i hamnförvaltningens befogenhet bekant för verksamheten i rikets hamnar. Detta medför vissa olägenheter Med gällande författvar enligt länsstyrelsen icke ogrundat. påstående vara möjlig till den syntes dock ingen återgång ningsbestämmelser

ståndpunkt kommerskollegii förslag intog.

Flera remissorgan ansåg att det försvagande av hamnmyndighetemas

blev av förslaget skulle fâ så negativa befogenheter som en följd

verkningar att författningsändring var påkallad.

hamndirektion kom de inskränkningar i hamnmyndig- Enligt Malmö som på formellt juridiska grunder måst göras i det hetemas befogenheter en avsevärd försämring i förhållande till framlagda förslaget att innebära snabbt och effektivt skulle vad dittills gällt. För att hamnmyndighetema och drift i hamnama var det oundgängligen kunna sörja för ordning fick behålla sina dittillsvarande befogennödvändigt att myndigheterna därför starkt angelägenheten av att heter. Direktionen underströk

ändrad eller på annat sätt beredde statsmakterna genom lagstiftning

möjlighet för att så kunde ske. sådana Även stadskollegiet i Helsingborg ansåg det vara av stor vikt att

SOU 1974: 24 Den

färfattningsmdssiga regleringen av hamnväsendet 31

lagändringar vidtogs som utvidgade formella befohamnförvaltningarnas genheter att själva tillgripa åtgärder när givna föreskrifter ej åtlyddes.

Liknande ståndpunkt intogs av hamnstyrelsen i Halmstad.

Länsstyrelsen iHaIlands län konstaterade att förslaget utarbetats under

noggrant iakttagande av JO: s erinringar mot det tidigare normalförslaget. Det kunde emellertid ifrågasättas huruvida man inte i föreliggande förslag gått längre än vad JO egentligen avsett. Förhällandena i en hamn var ofta så säregna att man fick vara försiktig med jämförelser mellan administra-

tionen av en hamn och statlig och kommunal administration i övrigt.

Hamnstyrelsen framhöll iKäping att även om det i och för sig kunde vara riktigt att risken för maktövergrepp från hamnarnas sida eliminerades genom förslaget kunde å andra sidan uttunningen av kommerskollegii normalförslag innebära allvarliga konsekvenser för hamnledningens möjatt vidtaga sådana åtgärder att hamnens resurser tillfullo ligheter kunde utnyttjas. Såvitt hamnstyrelsen kände till hade några maktövergrepp icke förekommit under de snart hundra år som hamnens stadga varit i kraft.

Däremot torde föreslagen begränsning av hamnmyndigheternas befogen-

heter kunna skapa förutsättningar för självtagna friheter från trafikanter-

nas sida gentemot hamnledningens strävanden att smidigt och rättvist kunna ställa hamnens resurser till trafikantemas förfogande.

Liknande synpunkter framfördes av Trafikaktiebolaget Grängesberg - Oxelösunds Järnvägar såsom förvaltningsorgan för Oxelösunds hamn. Särskilt påpekades att med den knapphet som rådde på språkkunniga polistjänstemän det torde bli ytterst svårt för hamnmyndigheterna att få polisiär hjälp då det gällde att få t. ex. en trilskande utländsk hastigt trafikant att ta reson.

Magistraten i Malmö framförde tanken att frågan om samverkan mellan polismyndigheter och hamnmyndigheter i de större hamnarna bäst kunde lösas genom inrättande av en särskild författningsmässigt reglerad hamnpolis med sin verksamhet knuten till de speciella hamnförhållandena.

Svenska hamnförbundet sammanfattade hamnförvaltningarnas ståndpunkter och framhöll att det kunde befaras att hamnrörelsens bedrivande framdeles försvårades genom de inskränkningar i hamnmyndighetemas befogenheter som förslaget innebar. Det framgick emellertid att rätts-

grund saknades att medgiva hamnförvaltningarna befogenheter som var mera vittgående än vad som upptagits i förslaget. Med hänsyn till detta

förhållande ansåg sig hamnförbundet i princip böra tillstyrka förslaget. Därest framdeles olägenheter skulle uppkomma genom den begränsning i

hamnmyndigheternas befogenheter som förslaget innebar, förbehöll sig förbundet att få återkomma med begäran om sådan ändring av allmän författning att erforderlig justering av hamnordningarna kunde åstadkom-

mas.

De remissorgan som representerade hamnarnas trafikanter eller när-

liggande intressegrupper hade i allmänhet inga principiella erinringar mot förslaget.

Sveriges redareförening ansåg att det framstod som en förbättring att

SOU 1974: 24 regleringen av hamnväsendet

32 Den författningsmässiga

tillämpningsområden inskränkts

de straffsanktionerade bestämmelsemas

och givits en mer preciserad utformning.

anslöt sig i princip till det framlagda Även Sveriges Speditörsförbund

som sades bland annat komma att medverka till enhetliga regler förslaget vilket skulle medföra stora för i flertalet svenska hamnar sjöfarten

fördelar för trafikanterna. uttalade att förslaget syntes i stort sett Svenska Petroleum Institutet

i de större hamnarna. Någon mera auktorisera den praxis som tillämpades

bestämmelserna hade icke framförts ingripande erinran mot de föreslagna

från något håll. ha haft tillfälle Stockholms handelskammare sade sig redan tidigare

ofta var föråldrade samt att de konstatera, att gällande hamnordningar

som utbildats inom hamnrörelsen. dåligt överensstämde med den praxis

önskvärt att en överarbetning Då det vore ur trafiksynpunkt mycket

de bättre motsvarade de krav som skedde av hamnordningarna så att

och ställde, hälsade handelskammaren förslaget trafikanter myndigheter

med tillfredsställelse och biträdde detsamma.

och handelskammare eller handels- Icke heller Smålands Blekinge

hade erinringar mot förslaget. kammaren i Göteborg några principiella

dock viss tveksamhet. Givetvis var

Handelskammaren i Gävle uttryckte

förfarande från hamnmyndigdet av stort värde att risken för godtyckligt

inskränkningar i deras maktbefogenheter hetens sida eliminerades genom

att under de närmare hundra år som den för men det borde dock påpekas varit i kraft inga sådana maktövergrepp Gävle hamn gällande stadgan

såvitt handelskammaren hade sig bekant - påtalats. Med den föreslagna

bestämmanderätt syntes risk av hamnmyndighetemas begränsningen kunde ett smidigt och för att en självsvåldig trafikant äventyra föreligga av hamnarnas resurser. Icke minst alla trafikanter rättvist utnyttjande

i allt större utsträckning upprätthölls av fartyg med tanke på att sjöfarten

en risk som borde beaktas. som seglar under exotisk flagg var detta mot skilda detaljbestämmelser i Flera remissorgan framförde erinringar

föranledde justeringar i det slutliga förslaget. Vissa av dessa erinringar

att närmare redogöra för de olika förslaget. Här torde ej vara anledning

natur kan dock vara anledning synpunkterna. Ett par frågor av principiell

att belysa.

att iförslaget intagits straffsanktione- Överståthållarämbetet påpekade

att hörsamma vissa av hamnmyndighet rade bestämmelser om skyldighet

fall hamndirektören) in casu meddelade och i vissa (hamnkaptenen råda huruvida dylika bestämmelser föreskrifter. Tvekan kunde möjligen

normgivningsmakten. l om hörsamhetsplikt kunde grundas på den lokala

fanns flera exempel på liknande bestämmelser. den centrala lagstiftningen hade överståthållarämbetet den Beträffande den lokala normgivningen

sett - inom de gränser som att för denna principiellt uppfattningen - enahanda står till buds utstakar möjligheter författningsbemyndigandet Eftersom bestämmelser om hörsamsom för den centrala lagstiftningen.

i central lagstiftning och någon otvivelaktigt kunde intagas hetsplikt i detta avseende icke stadgatsi lokalt författningsbemyndibegränsning hinder att intaga förelåg enligt ämbetets mening inget principiellt gande,

SOU 1974: 24 Den

författningsmâssiga regleringen av hamnválsendet 33

dylik bestämmelse i lokal stadga. I sakens natur låg emellertid och detta torde avse såväl central som lokal normgivning att varsamhet borde iakttagas vid utfärdande av bestämmelser om hörsamhetsplikt.

Detta gällde i synnerhet bestämmelser vilka var så utformade att

straffansvar inträdde oavsett om den meddelade anvisningen varit

objektivt motiverad eller inte. Dylika bestämmelser om hörsamhetsplikt

syntes böra ges i görligaste mån begränsad räckvidd varjämte anvisningsbefogenheten borde anförtros åt kvalificerade personer med ämbetsansvar. Huruvida kvalificerad tillräckligt personal med dylikt ansvar stod

till förfogande i mindre hamnar kände överståthållarämbetet inte till. Länsstyrelsen i Västernorrlands län erinrade om att i 28 och 31 §§ allmänna ordningsstadgan finns straffbestämmelser och andra sanktioner

angivna för den som bryter mot bestämmelseri lokal ordningsstadga eller

underlåter att utföra arbete eller vidtaga annan åtgärd som åligger honom

enligt sådan Därest stadga. en hamnordning var att anse som en lokal

ordningsstadga utfärdad enligt 7 § allmänna ordningsstadgan erfordrades inga särskilda straffbestämmelser eller andra sanktioner utan allenast en

hänvisning till allmänna ordningsstadgan. Enligt länsstyrelsen syntes

sjöfartsstyrelsen ha utgått från att en hamnordning inte var en sådan

lokal ordningsstadga. Därest denna uppfattning var riktig vilket länsstyrelsen ansåg tveksamt intet vara syntes att erinra mot normalförslagets straffstadganden. Däremot ville länsstyrelsen ifrågasätta lagligheten av bestämmelsen att skulle ha rätt hamnförvaltningen att på innehavarens bekostnad utföra åtgärder.

Hamnszyrelsen i Halmstad framhöll att en grundtanke i förslaget till

normalhamnordning syntes ha varit att förhållanden som är reglerade i andra författningar ej jämsides härmed skulle behandlas i hamnord-

ningen. Hamnstyrelsen ville i härav erinra anledning om att många befälhavare på de fartyg som anlöper hamnen är utlänningar vilka inte kan förutsättas känna till alla de bestämmelser som finns spridda i andra

författningar. En hamnordning som innehåller det fåtal bestämmelser som ingår i förslaget var därför knappast tillfyllest som orientering för befälhavare beträffande de i hamnen gällande bestämmelserna. Uppgiften att lämna en sådan orientering om vad befälhavare har att iakttaga måste

anses vara en primär uppgift för en hamnordning vilken uppgift knappast kunde anses löst genom det uppgjorda normalförslaget.

Slutligen berörde Slite hamndirektion förhållandet mellan en allmän hamn och en lastageplats inom samma hamnområde. Hamndirektionen

sade sig förutsätta att på platser och inom hamnområden där såväl allmän hamn som kunde finnas lastageplats ansvaret enligt hamnordningens föreskrifter måste uppdelas på respektive hamnplats icke endast beträffande hamnområdet i land utan även beträffande respektive hamnars

naturliga och juridiska vattenområde. Som exempel anfördes att vid Slite

lastageplats vars hamnrörelse var av väsentligt större omfattning än Slite lanthamns kunde det icke vara förenligt med lanthamnens intresse att stå

ansvar för eventuella harrmordningsföreskrifter vid den större lastageplatsen utan borde varje hamn få svara för sitt.

Med beaktande av de förslag till ändringar av olika detaljer i det

SOU 1974: 24 regleringen av hamnvâsendet

34 Den författningsmässiga

framförts av olika remissorgan fastställde remitterade förslaget som 1957 förslaget såsom vägledning vid den 16 december sjöfartsstyrelsen

upprättande av hamnordning.

av den för-

1.5 Hamnarnas synpunkter på en revision regleringen av hamnväsendet fattningsmässiga

har utredningen fått ta del Genom förmedling av Svenska hamnförbundet som framförts till förbundet i vad av en del önskemål och synpunkter

avser den författningsmässiga regleringen av hamnväsendet. Synpunkter-

av förhållandena utan na är inte resultatet av en systematisk genomgång

torde mera få uppfattas som en presentation av några aktuella frågor.

önskemål och som lämnas här bör Den redogörelse för synpunkter

därför inte betraktas som uttömmande.

rörande omfattningen och arten av Några hamnar har berört spörsmål bör ingå i en hamnordning. Sålunda de bestämmelser som lämpligen

hamn att en översyn av den författningsmässiga uttalar Göteborgs utan regleringen av hamnverksamheten bör gälla inte bara hamnordningar

hamnföreskrifter av typ Reglemente för Stockholms även andra lokala för Göteborgs oljehamnar, Bunkringsförehamn, ordningsföreskrifter Föreskrifter för småbåtsskrifter, Bestämmelser för skjul och magasin, av sistnämnda art saknar straffhamnar m. fl. Åtskilliga bestämmelser

närmast karaktären av rekommendasanktioner och de får härigenom för Stockholms hamn tioner. Behovet av föreskrifter av typ Reglemente

hamnordningars ram är för snäv. Justitieombudsmanvisar att nuvarande i att hamnordningama nu är nens ingripande under 1950-talet resulterade

bestämmelser och även i övrigt kraftigt helt utan skadereglerande bestämmelser som JO var kritisk uttunnade. Möjligheten att legalisera bör vara att alla bestämmelser av mot bör studeras och slutmålet visat sig vara nödvändiga inarbeordningskaraktär som erfarenhetsmässigt straffsanktioneras med stöd av en tas i en hamnordning eller särskilt

hamnordning. av JO:s påpekande att i Även om man inte ifrågasätter riktigheten föreskrifter i ämnen som regleras i annan hamnordning ej får intas flera hamnförvaltningar att tillämpningen länder till författning anmärker för utländska befälhavare som föga praktiska svårigheter i synnerhet än hamnordningen. Ett känner till föreskrifter i andra författningar

ur sådana författningar fogas till en hamns förslag är att utdrag avser särbestämmelser för hamnordning som bilaga. Ett annat påpekande att hamnordningama i regel främst hänför fritidsbåtar. Det understryks men att i många hamnar finns särskilda sig till kommersiell sjöfart,

för fritidsbåtar. angöringsanordningar vikten av att begreppet hamnområde Några hamnar understryker klart preciseras. Bland annat klarläggs och att hamnområdets gränser omfattningen av de skilda anser Göteborgs hamn att den geografiska

hamntaxekungörelsen, hamnordningshamnområdena enligt vattenlagen, och allmänna ordningsstadgan förordningen, byggnadslagstiftningen

SOU 1974: 24 Den

författningsmässiga regleringen av hamnväsendet 35

måste klarläggas. Dessa olika hamnområdesbegrepp bör sedan så långt det

är praktiskt möjligt samordnas. Det bör även hur ett klarläggas hamnområde med fastställda gränser såväl i vatten som på land förhåller sig till begreppet allmän i allmänna plats ordningsstadgan och begreppet allmän väg. Ett problem som berörts av många hamnar gäller regler om flyttning av

fartyg o. dyl. som är till hinder för hamnverksamheten. Flera hamnar

efterlyser uttryckliga regler om befogenhet för hamnmyndighet att beordra flyttning samt rätt att själva utföra åtgärden på ägarens bekostnad. Göteborgs hamn anser att befogenhet att flytta t. ex. vrak är en typisk åtgärd av säkerhets- och ordningskaraktär. Sådan befogenhet bör lämpligen ges i den grundläggande författningen rörande hamnord-

ningar. Stockholms hamn uttalar i detta att spörsmål fartyg som angör hamnen utan

tillstånd, fartyg som förtöjer på plats som upplåtits till

annan eller förtöjer så att hinder för annat fartyg föreligger och ej efterkommer de anvisningar som lämnas av hamnbefålet bör på lämpligt sätt kunna förmås att efterkomma givna anvisningar. Hamnmyndigheten bör ges bemyndigande att vidtaga erforderliga åtgärder med skyldighet för fartygets ägare att ersätta hamnen för uppkomna kostnader. Beträffande fartyg som sjunkit inom hamnområdet och som ägaren inte bärgat inom tre månader bör föreskrivas att fartyget får bärgas av hamnen utan ägarens och medgivande på dennes bekostnad. Sådant fartyg bör tillfalla hamnen en månad efter bärgningen såvida inte ägaren

dessförinnan betalat bärgningskostnaderna. Om det bärgade fartygets värde kostnaden understiger för bärgningen bör hanmen äga rätt att förfoga över egendomen på sätt hamnen finner lämpligt.

Även Sundsvalls hamn utvecklar synpunkter i denna fråga. Beträffande

fartyg som sjunker i hamnen är hamnmyndighetens rätt att utfärda föreskrift om bortförande inte villkorslöst. I normalhamnordningen anges att sådan rätt föreligger om sjunkningen kan förorsaka avsevärd skada

eller hinder för trafiken”. Denna inskränkning i hamnmyndighetens rätt är diskutabel. Hamnmyndigheten bör inte tvingas tolerera att ett fartygi följd av misskötsel sjunker vid kaj även om kajen inte är starkt trafikerad. Utöver de olägenheter som tidigare gett anledning till att sådana fartyg bortförts torde numera med krav på större gehör kunna åberopas den försämring av miljön som kan uppkomma. I de fall som regleras i hamnordningen åvilar det befälhavaren att bortföra fartyget. Det förefaller hamnen naturligt att när befälhavare inte finns ansvaret överföres på ägaren. Analogt med vad som gäller ifråga om flyttning av motorfordon bör myndighet att undanskaffa ges möjlighet fartyg som måste anses övergivet och som har ringa värde. Sådant fartyg medför emellertid problem även utanför de områden där hamnordning gäller och med hänsyn härtill bör måhända en lösning sökas som bidrar till att öka

skrotning av utrangerade fartyg oavsett om de ligger inom områden för

vilka hamnordningar gäller eller inte.

Några hamnar begär klarläggande av problemen med behandlingen av oljor och annat farligt gods i hanmarna. Stockholms hamn anser sålunda

av hamnväsendet SOU 1974: 24

36 Den författningsmässiga regleringen

i normalförslaget till hamnordning att beträffande att föreskriften m. m. av explosiva varor, brandfarlossning, lastning, innehav, förvaring bör liga vätskor och vissa andra slag av varor gäller vad särskilt är stadgat härom. Det är lämpligt att ses över. Till stora delar finns intet föreskrivet införs för samtliga svenska hamnar. I detta enhetliga bestämmelser erinras om att enhetliga föreskrifter inte heller finns för de sammanhang

svenska oljehamnarna. och hantering i oljehamnarna i Göteborgs hamn framhåller att trafik

i hamnordningama. Man kan tänka sig att en dag inte alls är reglerade med dels en allmän del, dels speciella delar normalhamnordning utformas kan också för olja, explosiva varor och gifter. I speciella delar eller avsnitt etc. tagas in. Det upplyses att över specialbestämmelser för småbåtar allt som oftast export eller Göteborgs hamn förekommer import, eller transitering av explosivt eller på annat sätt farligt gods. När rederi

som kan behövas varuhavare vänder sig till hamnen för att få det tillstånd härför. För det första kan ibland oklarhet om förutsättningarna uppstår i vilka författningar svårigheter uppkomma när det gäller att inhämta måste hamnens närmare bestämmelser ges om godset i fråga. Vidare

oftast i att vederbörande hänvisas att hos viss ställningstagande utmynna föreskrifter och tillstånd eftersom hamnen myndighet inhämta närmare och frågan är då till vilken myndighet ej är någon expertmyndighet kan tveksamhet uppstå när hamnen själv hänvisningen skall ske. Slutligen företrädesvis vid uppläggning av skall besluta om säkerhetsföreskrifter

gods. att Svenska hamnförbundet den 2 I detta sammanhang kan nämnas

1972 utfärdat anvisningar om hantering av farligt gods i hamn. Dessa juni som anvisningar har av sjöfartsinspektionen vid Sjöfartsverket fogats

i vilken föreskrivs att anvisningarna skall lända bilaga till en kungörelse till efterrättelse i angelägenheter som berör säkerheten på fartyg.

och synpunkter som framförts till utredningen Bland övriga önskemål om att hamnordningama kompletteras med förbud kan nämnas förslag därvid om inte ersättning bör mot parkering av fordon. Det ifrågasätts

uttas för intrång i verksamheten i hamnen vid otillåten parkering. kunna skall få intas föreskrifter om Vidare har föreslagits att i hamnordningen trafik med vissa slag av farkoster och fartbegränsning, förbud mot

ankringsförbud.

1.6 Utredningens överväganden och förslag

1.6.1 Allmänt

har under det senaste århundradet präglats av Det svenska hamnväsendet och till de krav som föranletts av en stark expansion anpassning

inom sjöfart och lasthantering. Den författningsmässiga utvecklingen vilar »emellertid i mycket på tidigare rådande regleringen alltjämt

förhållanden och äri behov av en översyn.

främst att tillhandahålla säkra ankar- och Förr var en hamns uppgift

SOU 1974: 24 Den

författningsmássiga regleringen av hamnväsendet 37

förtöjningsplatser med tillhörande kajer, bryggor och kajplaner för de fartyg som anlöpte hamnen. Lossning och lastning av fartygen skedde huvudsakligen med fartygens egna lyftinrättnmgar. Fartygen låg i regel så länge i hamnen att gods som skulle transporteras med dessa kunde ilastas direkt vid godsets ankomst till hamnen och lossat gods kunde direkt vidarebefordras till Behovet mottagaren. av lagringsutrymmen inom hamnen var därför ringa. Lagring av gods som transporterats eller skulle transporteras med fartyg ombesörjdes av handelshus och liknande

företag. Hamnarna utgjorde från början kuststädernas och deras upplands enda port mot yttervärlden och hamnstädema blev därmed centra för köpenskap och handel. Hamnverksamhetens former och regleringen av verksamheten sammanhängde nära med dåtida av handelsregleringar rättigheter för stapel- och köpstäder samt med tullagstiftningen i övrigt. Hamnverksamhet sågs som en naturlig kommunal även av den uppgift anledningen att den var av väsentlig betydelse för kommunens medlemmar och för utvecklingen av handel och industri inom hamnorten och dess närmaste uppland. Dagens hamnar har kommit att få en väsentligt Detta vidgad uppgift. sammanhänger som nämnts med utvecklingen inom handel och sjöfart, industri samt inom transportväsendet i allmänhet. Landets geografiska läge och starkt utvecklade utrikeshandel har i än högre grad än tidigare medfört att särskilt de större hamnama blivit nyckelpunkteri transportkedjorna till och från utlandet. Gods och från skeppas ej bara till hamnorterna och dessas närmaste uppland utan i viss utsträckning även till och från landet i övrigt. Hamnarna utgör en viktig del av landets transportväsende, inom vilket de fungerar som platser för överföring av passagerare och gods mellan land- och sjötransport eller mellan sjötransporter med olika fartyg. Sjöfartens utveckling har medfört ökade krav på hamnama i flera avseenden. De till följd av den snabba industrialiseringen och expanderande utrikeshandeln kraftigt ökade mängderna gods som skall skeppas med fartyg har lett till insättande av allt större och mera djupgående fartyg. Detta har ibland gjort det nödvändigt att förbättra farlederna och att öka vattendjupet vid kajer och bryggor. Fartygens höga driftskostnader, hamnarnas och avlastamas intresse av snabba transporter och därmed av korta liggetider för fartygen i hamnama och andra förhållanden har medverkat till införande av rationellare metoder för lastning och lossning av fartygen samt godsets hantering i övrigt. Detta har föranlett stora insatser av hamnama i form av anskaffande av specialkranar och andra lyftanordningar, anläggande av särskilda kajer, ramper m. m. anpassade för olika former av sjöfart. Den ökande godsmängden i förening med fartygens allt kortare liggetider för och har vidare lastning lossning medfört behov av stora markytor, varmskjul, magasin m. m. ianslutning till kajerna för lastsamling och före lastsammansâttning och efter sjötransport. De successivt stigande kraven på hamnama och hamnkommunema beträffande investeringar i farledsarbeten, kajer, lasthanteringsanordning-

i av hamnväsendet SOU 1974: 24

38 Den författningsmässiga regleringen

magasin m. m. har medfört att hamnamas ar, godsuppläggningsplatser, ökat kraftigt. De större hamnarna har numera en omslutning omsättning och liknande företag. De väl jämförlig med den i många större industrihar därmed kommit att ekonomiska aspekterna på hamnverksamheten Till den offentligrättsliga regleringen av alltmer träda i förgrunden. konstruktioner med hamnverksamheten har fogats allt fler privaträttsliga

kommersiell bakgrund. av hamnväsendet är svåröver- Gällande författningsmässig reglering Flera föreskrifter har tillkommit under skådlig och materiellt bristfällig. tidigare gällande förhållanden och har ej anpassats till dagens situation. avseenden beträffande hamninnehavares och Oklarhet råder i många och både i deras förhållande till trafikanters rättigheter skyldigheter varandra och i förhållande till tredje man. Tvister mellan hamninnehavare

och hamnens trafikanter har i väsentliga avseenden fått lösas med ledning

av allmänna rättsgrundsatser och sedvana. i Bristerna i gällande författningsreglering belyses av diskussionerna till hamnordning. I samband med utfärdandet av gällande normalförslag av ett av kommerskollegium utfärdat normalförslag påpekade anledning föranleda invändningar framförallt ur JO att detta i vissa delar kunde Med beaktande av dessa erinringar utarbetade principiella synpunkter. år 1956 ett nytt normalförslag till hamnorddåvarande sjöfartsstyrelsen av detta förslag framhölls allmänt att det ning. Vid remissbehandlingen urvattnat. hamnar ifrågasatte om de var i många avseenden Några som enligt förslaget skulle tillkomma hamnförvaltningarna befogenheter för att behoven av ordning och säkerhet. var tillräckliga tillgodose uttalade att skäl fanns att befara att de Svenska hamnförbundet i hamnmyndigheternas befogenheter som följde av förslainskränkningar kunde komma att försvåra en get i förhållande till vad tidigare tillämpats

effektiv hamnrörelse. Då förslaget byggde på gällande rätt ville man dock inte motsätta Förslaget som fastställdes av sjöfartssig dess utfärdande. den 16 december 1956 har tjänat som förebild för alla senare styrelsen utfärdade hamnordningar och för revision av flera äldre hamnordningar. att en klarare och i Utredningen har kommit till den uppfattningen vissa hänseenden fullständigare men samtidigt mindre detaljerad reglering

är önskvärd. Vid en sådan revision bör otidsenliga av hamnväsendet sedvanerätt i viss omfattning kodifieras bestämmelser utrensas, tillämplig utformas rättsregler beträffande och i övrigt i erforderlig omfattning och brukare av hamn. Bland annat förhållandet mellan hamninnehavare hävdade bör i författning fastställas och preciseras den sedvanerättsligt hamn skall vara öppen för den allmänna samfärdprincipen att allmän mellan hamninnehavaren och trafikant uppseln. När rättsförhållandet av hamninnehavarens skyldighet att ta emot trafikankommer på grund för de ömsesidiga rättigheterna och ter är det tydligt att regler

skyldigheterna måste ges i ett flertal hänseenden, på vilka regler parterna återfalla om de inte kan enas om annat. Hamninnehavarens kan att ta emot den som vill nyttja hamnen kan grundläggande skyldighet inte göras villkorslös och hamninnehavaren, som i motsats till trafikanten

inte kan dra sig ur rättsförhållandet, måste ges vissa befogenheter

SOU 1974: 24 Den författningsmässiga regleringen av hamnväsendet 39

gentemot hamnens trafikanter. Dessa befogenheter måste emellertid klart anges i författning. Hamninnehavarens rätt till ersättning för tillhandahållna hamntjänster måste fastslås liksom huvudgrundema för avgiftssättningen. l vilken utsträckning hamninnehavaren har att underhålla hamnen och dess anordningar bör vidare anges. Bestämmelser behövs också om ändamålsenliga former för prövning av tvister mellan hamninnehavare och brukare av hamn. En revision av den författningsmässiga regleringen av hamnväsendet kan inte utan svårighet genomföras inom ramen för gällande författningar. Utredningen har kommit till den uppfattningen att mycket står att vinna i klarhet och överskådlighet om de centrala rörande stadgandena hamnväsendet samlas i en ny, särskild hamnförfattning. Med hänsyn till att stadgandena i väsentliga hänseenden måste reglera privaträttsliga förhållanden bör författningen ges formen av en lag, en hamnlag.

1.6.2 Grunder för den författningsmässiga av hamnväsendet regleringen Innan utredningen går närmare in på frågan om hamnlagens utformning bör något sägas om vad som avses med en hamn och varför och i vilka avseenden särskild författning behövs. Vad som förstås med begreppet hamn beror i viss mån på från vilken utgångspunkt man ser frågan. Utgår man så att säga från sjösidan är en hamn en plats där fartyg kan ankra eller förtöja i skydd för väder och vind. Vanligen inlägget man i begreppet även att platsen sådan att fartygen kan lossa eller lasta gods eller överföra Detta passagerare. betraktelsesätt är det grundläggande i vattenlagens reglering av hamn såsom en farled och ett vattenområde där fartyg kan komma och gå samt ankra eller förtöja. Vattenlagens regler om allmän hamn kan sägas avse vattenområdets användning för allmännyttigt ändamål. Innehavare av hamn som befinnes nödig eller nyttig för den allmänna samfärdseln allmän hamn - kan ges vissa expropriationsliknande att ta befogenheter annans vatten i anspråk för hamnen. Befogenheter kan även avse annans område i land i den mån ianspråktagande därav behövs för vattenområdets användning som allmän hamn. Ersättning för intrång och skada prövas av vattendomstol enligt de i vattenlagen härför i allmänhet givna reglerna. Ser man åter på begreppet allmän hamn från en mera allmän utgångspunkt är innebörden ett markområde med tillhörande vattenområde avsett för omlastning av gods eller överföring av passagerare mellan land- och sjötransport eller mellan sjötransport med olika fartyg. Den verksamhet som bedrivs inom hamnen är ett led i transportkedjan och skiljer sig principiellt ej från annan kommersiell transportverksamhet. I vad gäller vattenlagens regler har såvitt utredningen kunnat finna ej framförts några önskemål om ändring i de avseenden som prövas av utredningen. Utredningen har ej heller funnit anledning närmare överväga principiell ändring i dessa regler. De förslag till komplettering i ett par speciella avseenden som kommer att framläggas i det följande rubbar ej grundprinciperna i vattenlagen utan är närmast att betrakta som

40 av hamnväsendet SOU 1974: 24 Den författningsmässiga regleringen

till de författningsförslag i övrigt som utarbetats av följdändringar utredningen. De synpunkter och önskemål beträffande den författningsmässiga av hamnväsendet som framförts från hamnar och andra regleringen intressenter har praktiskt taget helt gällt verksamheten i hamnar med kommersiell inriktning eller närmare bestämt verksamheten inom områden som avsatts för allmänt begagnande för godshantering såsom led i har väsentligen berört hamnförvaltningarnas besjötransport. Frågorna i skilda avseenden. Att hamnförvaltningarna i flertalet fall fogenheter varit kommunala organ har möjligen påverkat utformningen av förslagen men detta har likväl ej varit det avgörande utan det väsentliga har varit att få klarlagda hamnförvaltningarnas ställning i förhållande till trafikanterna oberoende av om hamnen varit kommunal eller ej. Utgår man från den enkla bilden att en enskild person äger ett markområde och har dispositionsrätt till vattnet utanför detta samt att han utnyttjar marken och vattnet för hamnverksamhet skiljer sig den verksamheten i princip ej från vilken som helst annan markanvändning. Relationerna mellan hamnägaren och dennes kunder - redare och andra

transportörer - kan sägas bygga på ett kontraktsliknande förhållande där

kunden tillsammans med ett större eller mindre antal andra kunder på grund av hamnägarens uttryckliga eller tysta medgivande får använda marken och vattenområdet inom ramen för de författningsbestämmelser som i allmänhet gäller exempelvis i den allmänna ordningsstadgan i fråga om ordning och säkerhet, i hälsovårdsstadgan och lokala hälsovårdsordningen i fråga om sanitära förhållanden, i brandstadgan och lokala brandordningen i fråga om brandskydd, m. m. De regler som hamnägaren därutöver uppställer för verksamheten i hamnen, i fråga om avgifter eller i andra är uttryck för dennes villkor för upplåtelsen och hänseenden, någon begränsning av hans befogenheter i detta avseende föreligger ej. Vad nu sagts gäller hamnar i allmänhet. Annorlunda förhåller det sig med hamnar som bedömts vara nödiga eller nyttiga för den allmänna samfärdseln dvs. allmänna hamnar i vattenlagens mening. Utmärkande för dessa allmänna hamnar är att de är upplåtna för allmän trafik. Alla fartyg ha rätt att i mån av plats anlöpa hamnen och utnyttja dess anses i princip resurser och envar som vill sända gods med fartyg har rätt att föra godset till hamnen. Någon uttrycklig bestämmelse om sådan rätt har dock såvitt utredningen kunnat finna aldrig givits. Den torde ha ansetts ligga i begreppet allmän hamn på motsvarande sätt som allmän väg och allmän plats är upplåtna för envar. Av innebörden i begreppet allmän hamn såsom en hamn öppen för allmänt begagnande följer att trafikanternas dispositionsrätt till hamnägarens mark och vatten inte bygger på uttryckligt eller underförstått avtal utan är en följd av att hamnen upplätits för allmänt begagnande. Detta innebär i princip att i en allmän hamn hamnägarens på äganderätten grundade befogenheter att uppställa villkor för hamnens begagnande begränsas av trafikanternas rätt att nyttja hamnen. I och med att den kontraktsliknande upplåtelseformen bortfaller eller förlorar i styrka genom hamnens karaktär av allmän hamn inträder i stället behov av

SOU 1974: 24 Den

färfattningsmässiga regleringen av hamnválrendet 41

annan reglering av hamnägarens och hamntrafikantemas inbördes förhållanden. Den inskränkning i hamnägarens på äganderätten grundade befogenheter som föreligger i en allmän hamn bör ersättas med författningsmässig reglering i den utsträckning detta kan anses lämpligt för att verksamheten skall kunna bedrivas på ett för alla parter tillfredsställande sätt. Ej minst är härvid att viktigt beakta möjliga konflikter mellan olika trafikanter. De privaträttsliga relationerna mellan en hamnägare och hamnens trafikanter får i en allmän hamn åtminstone delvis sitt innehåll av rättsregler i stället för av avtal. Att nu angivna principiella grund för reglering av relationerna mellan ägare av allmän hamn och hamnens trafikanter ej kommit till klart uttryck i författning kan ha berott på att drift av allmän hamn i allmänhet betraktats som en kommunal och på grund härav offentligrättsligt reglerad uppgift. Det kan antas att man sett kommunerna som företrädare för de lokala intressena eller som de organ för det allmänna som i första hand hade att tillgodose behovet av tillgång till lämpliga hamnplatser för lossning och lastning av fartyg. Omvänt kan en kommunal hamn regelmässigt ha betraktats som en allmän hamn vare sig den uttryckligen förklarats som sådan eller inte. Behövlig offentligrättslig reglering från ordnings- och säkerhetssynpunkt i de allmänna - kommunala - hamnarna synes ha ansetts kunna ske genom av kommunerna enligt hamnordningsförordningen antagna Intresset av hamnordningar. att en från statens sida angelägen legalitets- och lämplighetskontroll kom till stånd har därvid kunnat tillvaratagas genom att hamnordningama skulle underställas länsstyrelse för fastställande. Den ekonomiska sidan av verksamheten i de kommunala hamnarna var reglerad genom kommunallagamas föreskrifter beträffande avgifter på den allmänna rörelsen. Genom föreskrift att beslut om sådana avgifter skulle underställas statlig myndighet gavs garantier för att hamnens monopolställning inte obehörigt utnyttjades. Utredningen är medveten om osäkerheten i dessa antaganden om vad som kan ha varit bestämmande för den rättsliga regleringen av de allmänna hamnarna. Att helt klarlägga förhållandena skulle kräva en rättshistorisk utredning. Detta har inte ansetts påkallat då utredningen grundar sina förslag till ny författningsreglering på hamnarnas karaktär av allmänna och därvid bortser från hamnägarens status dvs. om denne är en kommun eller annan juridisk eller fysisk person. Utredningens förslag att en särskild hamnlag tillskapas motiveras, som torde ha framgått av det föregående, av det behov av lagregler för förhållandet mellan hamninnehavare och trafikant som följer av att en allmän hamn i den allmänna samfärdselns intresse måste vara öppen för allmänt begagnande. Motsvarande behov av lagregler kan inte anses föreligga med avseende på enskilda hamnar, där såväl rätten till tillträde till hamnen som villkor övriga för utnyttjande av hamnen beror av parternas uttryckliga eller konkludenta avtal. Härav följer att den nya lagen kan begränsas till att gälla endast i fråga om allmän hamn. Såsom kommer att närmare utvecklas i det följande avser utredningen i detta sammanhang med allmän hamn inte endast det område i vatten som utgör allmän hamn i vattenlagens mening utan även därtill anslutande

av hamnväsendet SOU 1974: 24

42 Den författningsmässiga regleringen

inom vilket hamnverksamheten bedrives. Rättsförhållanområde på land och trafikant i annan - enskild - hamn kan som det mellan innehavare utan Detta oberoende av om sådan hittills lämnas särskild reglering. gäller innehas av kommun eller eljest av det allmänna enskild hamn ägs eller

eller om den drivs av privat rättssubjekt.

1.6.3 Allmän hamn

avsnitt har utredningen funnit att en särskild hamnlag Under föregående hamn. Det är då väsentligt att behövs endast med avseende på allmän förstå med allmän hamn och att klarlägga vad som är att begreppet

precisera vilka hamnar som är allmänna. innehåller vattenlagen vissa bestämmelser om Såsom förut angivits allmän hamn. l 5 kap. 13 § föreskrivs att beträffande inrättande,

eller förbättrande av allmän hamn skall gälla vad som stadgats utvidgande att för inrättande av allmän hamn numera om allmän farled. Härav följer Förutsättning för sådant medgivande fordras Kungl. Maj: ts medgivande. vara eller nyttig för den allmänna är att hamnen befinns nödig eller förbättrande av allmän hamn behövs samfärdseln. För utvidgande om det är sannolika skäl att allmän eller enskild rätt medgivande endast lämnas av vattendomstol eller om det förnärmas. Sådant medgivande

av större omfattning av Kungl. Maj: t. gäller arbete om bibehållande av äldre I 5 kap. 1 § vattenlagen ges föreskrifter allmänna farleder. Ehuru lagens 5 kap. 13 § endast talar om att vad som eller förbättrande av allmän farled även skall gäller inrättande, utvidgande likväl kunna antas att meningen är att också gälla allmän hamn torde hamn skall bestå som sådan under de i 5 kap. 1 § angivna allmän innebär att till allmänna hamnar är att hänföra förutsättningarna. Detta som inrättats som sådana enligt reglerna i 1880 års dels alla hamnar eller dels ock tidigare inrättade förordning och kungörelse vattenlagen viss trafik förekommit under tiden allmänna hamnar i vilka åtminstone 1920. mellan den l maj 1881 och den 31 december För hamnar som inrättats efter den l maj 1881 torde det i regel ej vara

om hamnen inrättats såsom allmän enligt förordnande svårt att fastställa även om ibland kan krävas icke av länsstyrelse eller Kungl. Majzt Många svenska hamnar är emellertid obetydligt arkivforskningsarbete. Att med säkerhet avgöra om de är allmänna eller ej kan i väsentligt äldre. utredningar. Full klarhet kan säkerligen åtskilliga fall förutsätta besvärliga rundfråga till kustkommunema inte alltid nås. Svaren på utredningens visar att stor osäkerhet råder om de hamnar som kan antas vara allmänna

i detta avseende. dessa förhållanden har utredningen övervägt att göra Med hänsyn till tillämplig endast på sådana enligt vattenlagen den nya hamnlagen kan anses vara nödiga eller nyttiga för den allmänna hamnar som alltjämt dvs. vad som skulle kunna kallas kommersiella allmänna samfärdseln, för allmän trafik. En sådan ordning hamnar eller handelshamnar upplåtna skulle kunna nås genom att i anslutning till den nya hamnlagen upprättas hamnar vilka lagen skulle vara en förteckning över de allmänna på

SOU 1974: 24 Den

författningsmássiga regleringen av hamnväsendet 43

tillämplig. Vid upprättandet av förteckningen skulle sådana allmänna hamnar mönstras ut som helt eller praktiskt taget helt förlorat sin betydelse för den allmänna samfärdseln. Emellertid skulle en sådan lösning innebära att de allmänna hamnarna delades i två kategorier, nämligen dels sådana allmänna hamnar, på vilka hamnlagen var tillämplig, dels sådana allmänna hamnar, den på vilka ej ägde tillämpning. Den vunna överskådligheten av tillämpningsområdet för hamnlagen skulle i viss mån få vägas mot risken för ytterligare förvirring beträffande innebörden av begreppet allmän hamn.

Utredningen har därför ansett sig böra gå en annan väg och utgå från vattenlagens regler om allmän hamn men genom vissa ändringar i lagen åstadkomma ett system som bör leda till erforderlig klarhet. Utredningen

är visserligen medveten om att vattenlagens regler om allmän farled och

om allmän hamn främst till att syftar reglera rätten till vatten för samfärdseländamål samt vissa därmed sammanhängande förhållanden. De ändringar i vattenlagen som påkallas med hänsyn till den nya hamnlagen

faller därför delvis utanför det huvudsakliga syftet med vattenlagen. Denna olägenhet har dock ansetts vara av mindre betydelse och bör få accepteras för intresset att vinna en klar avgränsning mellan allmänna hamnar och andra - enskilda hamnar. En tanke att föra över vattenlagens regler om allmän hamn till har avvisats hamnlagen med hänsyn till de lagtekniska svårigheter som skulle uppkomma beträffande handläggningen av om frågor de expropriationsliknande befogenheter som enligt vattenlagen med inrättande följer av en hamn såsom allmän och av frågor om ersättning för ienskild rätt intrång vid inrättande av allmän hamn.

Såsom förut nämnts förekommer att hamn som förr haft icke obetydlig sjöfart och fått karaktären av allmän hamn enligt äldre bestämmelser numera helt eller praktiskt taget helt förlorat sin betydelse som sådan. l andra fall kanske hamnen till följd av utvecklingen successivt mist sin betydelse för den allmänna samfärdseln och kommit att utnyttjas huvudsakligen för fritidsbåtar. Någon att behålla anledning dessa hamnar som allmänna finns inte utan de bör kunna avlysas som sådana. Görs detta konsekvent skulle vinnas en radikal upprensning så att som allmänna hamnar endast bibehölls sådana som verkligen är av betydelse för den allmänna samfärdseln. Regeln i vattenlagens 5 kap. 13 § talar emellertid endast om inrättande, utvidgning eller förbättrande av allmän hamn och reglerna om avlysande av allmän farled är åtminstone formellt ej tillämpliga hamn. Detta på allmän kan enklast rättas till genom att i stadgandet föra in ordet avlysning. Därigenom skulle för allmän hamn komma att gälla samma regel som för allmän farled dvs. att den kan efter prövning av Kungl. Majzt avlysas om den till följd av ändrade naturförhållanden kan ej vidare användas för samfärdseln eller den befinns vara för sådant obehövlig ändamål eller eljest finns skäl till dess avlysande såsom allmän hamn.

Avlysning av allmän hamn enligt de nu föreslagna reglerna blir ett

tämligen omständligt förfarande. Utredningen har därför ansett sig böra föreslå att därjämte införes en enklare form för avlysning av allmän

av hamnväsendet

44 Den författningsmässiga regleringen

beslut av länsstyrelsen. Denna förenklade hamn, nämligen genom böra begränsas till att avlysningsform har synts utredningen lämpligen hamn som inrättats enligt bestämmelser äldre än de avse allmän dvs. före den l januari 1921. Förutsättnuvarande reglerna i vattenlagen skall kunna bör vara att ning för att länsstyrelse avlysa sådan äldre hamn

under de senaste tio åren icke förekommit någon eller endast ringa sjöfart avses därvid kommersiell sjöfart eller handelspå hamnen. Med sjöfart Att hamnen använts eller användes som fritidsbåtshamn bör ej sjöfart. såsom allmän hamn genom länsstyrelsens beslut. hindra dess avlysande båda de nu föreslagna tilläggen till 5 kap. 13 § Sammanställs bli att allmän hamn som vattenlagen skulle innebörden av lagändringama 1921 skall kunna avlysas genom beslut av inrättats före den l januari under länsstyrelsen då sjöfart i egentlig mening på hamnen ej förekommit

de senaste tio åren. Även eljest skall äldre hamn kunna avlysas om särskilt

skäl därtill men då skall fordras prövning av Kungl. Majzt. föreligger skall även kunna avlysas allmän hamn som inrättats Efter sådan prövning efter den l januari 1921, dvs. enligt reglerna i vattenlagen.

I vattenlagen ges inga uttryckliga regler om vem som äger göra ansökan av allmän farled och därmed med den föreslagna om avlysande hamn. Att hamnens ägare eller innehavare äger lagändringen av allmän Det kan emellertid förekomma fall där göra sådan ansökan är uppenbart. vem som är hamnens rätta innehavare, t. ex. då osäkerhet råder om innehafts hamnförening. Likaledes hamnen tidigare av en senare upplöst att en allmän hamn helt förlorat sin kan den situationen tänkas föreligga för den allmänna sjöfarten men att hamnens ägare av någon betydelse att av hamnen såsom allmän anledning drar sig för påkalla avlysande fall bör ansökan om hamnens avlysning kunna göras av hamn. I sådant Detta utan ändring i vattenlagen. Sjöfartsverket. synes vara möjligt - och till skillnad Såvitt utredningen kunnat finna har märkligt nog

från t. ex. vad som enligt vattenlagen gäller om vattendrag där kungsådra

- officiell förteckning över de allmänna finns aldrig upprättats någon skulle emellertid vara av värde i hamnarna i riket. En sådan förteckning om den olika sammanhang, inte minst för att ge en auktoritativ anvisning tillämplighet. Vidare torde redare och andra transportönya hamnlagens avlastare m. fl. kunna ha intresse av en sådan förteckning rer, mäklare, av sin verksamhet. Även i andra sammanhang kan vara vid planerandet att lätt kunna erhålla om vilka hamnar i riket som är önskvärt uppgift allmänna. vill därför föreslå att en sådan förteckning Utredningen och förs. att ansvara för denna upprättas fortsättningsvis Uppgiften ankomma Upptagandet av en förteckning bör lämpligen på Sjöfartsverket. över allmänna hamnar kan självfallet inte tilläggas hamn i förteckningen verkan av ett faktiskt förhållande, nämligen att annan än en registrering materiella bestämmelser en allmän hamn. hamnen är enligt vattenlagens kan alltså inte någon konstitutiv verkan. Härav Registreringen tilläggas att den omständigheten att en hamn inte upptagits i förteckningen följer utesluter att den likväl kan vara en allmän hamn, på vilken inte

hamnlagen är tillämplig. att skall få underlag för att upprätta en dylik För Sjöfartsverket

SOU 1974: 24 Den

författningsmässiga regleringen av hamnväsendet 45

förteckning över de allmänna hamnama i riket bör länsstyrelserna fåi uppdrag att lämna uppgift till sjöfartsverket om de hamnar inom länet som antas vara allmänna. Vid sådan anmälan bör fogas tillgänglig utredning i fallet. Då sådan uppgift inkommer till sjöfartsverket bör verket pröva om uppgiften kan anses vara tillförlitligen styrkt. Är detta fallet tar Sjöfartsverket in hamnen i sin förteckning över de allmänna hamnama i riket. Finner verket åter att det ej kan anses tillförlitligen att hamnen styrkt är allmän skall verket ge uttryck för sin uppfattning

genom beslut att inte ta in hamnen i förteckningen. Över Sjöfartsverkets beslut bör klagan få föras. Då prövningen av registreringsfrågan är av rättslig natur, är lämpligt att kammarrätt blir besvärsinstans. Föreskrift härom bör meddelas i administrativ ordning. Om Sjöfartsverket i samband med att hamn införes i förteckningen över de allmänna hamnama finner att hamnen ej längre erfordras för den allmänna samfärdseln kan verket aktualisera fråga om avlysande av hamnen såsom allmän hamn. Beslutat Kungl. Majzt eller i förekommande fall länsstyrelse att hamnen skall avlysas såsom allmän hamn skall den utgå ur förteckningen. Självfallet kan fråga om avlysande av allmän hamn aktualiseras även senare än i

samband med att hamnen intages i förteckningen. Det bör ankomma på Sjöfartsverket att följa utvecklingen och att vidtaga de åtgärder som den ger anledning till. Utredningen är medveten om att stora svårigheter kommer att möta att göra förteckningen över de allmänna hamnama i riket fullständig. Möjlighet finns att länsstyrelsen kan förbise någon sådan hamn varför frågan om dess rättsliga karaktär aldrig blir prövad i registreringssammanhang och att hamnen trots att den är allmän ej kommer in i förteckningen. Enligt utredningens mening saknar detta emellertid praktisk betydelse. Vet ej länsstyrelsen - som får antagas inhämta erforderliga uppgifter från kommunerna och hamninnehavarna - att viss allmän hamn har denna karaktär och blir hamnen därför icke upptagen i förteckningen över de allmänna hamnama i riket torde hamnen i praktiken komma att behandlas som enskild hamn. Skulle emellertid någon trafikant en gång i framtiden vilja hävda en rätt som tillkommer trafikant i allmän hamn eller ifrågasätta någon hamnägarens befogenhet bör trafikanten kunna aktualisera frågan hos Sjöfartsverket som får efter hörande av vederbörande och hamnägare avgöra ärendet på länsstyrelse förut angivet sätt.

1.6.4 T illgodoseende av behovet av allmän hamn =

Såsom framgår av den här ovan lämnade redogörelsen för den historiska utvecklingen av hamnväsendet i riket har hållande av allmän hamn under modern tid ansetts vara en kommunal uppgift. Detta har självfallet »sin grund i kommunernas intresse att tillgodose kommunmedlemmarnas sjötransportbehov och att främja i kommunen. näringslivet Någon skyldighet för kommunen att föranstalta om inrättande av allmän hamn föreligger dock inte. Utredningen har ansett sig böra något beröra frågan om behovet av föreskrift om sådan skyldighet.

av hamnväsendet SOU 1974: 24

46 Den författningsmässiga regleringen

starkare industrialiseringen samt utbyggnaden av transport- Den allt har successivt medfört att apparaten från landets inre delar till kustorter till hamnförhållanden inte begränsas till intresset för tillgång goda utan har i hög grad blivit ett transportbehovet i kustkommunerna I sitt betänkande De svenska hamnarna (SOU 1969:22) riksintresse. sålunda att de allmänna hamnarnas uttalade utredningen (sid. 161)

tjänster i de flesta fall tas i anspråk mer av andra än av hamnkommunens betydelse sträcker sig lika långt egna innevånare och att hamntjänstemas till konsumtion. De kommunala som godsets väg från produktion är emellertid beroende av kommunernas egna hamnarnas utveckling och andra resurser. Hamnkommunernas intresintressen samt finansiella sen sammanfaller inte alltid med upplandets. När en mängd angelägna

konkurrerar om de kommunala resurserna kan den allmänna behov intresse av att kommunen utvecklar sin hamn få låg prioritet samfárdselns andra sidan saknas inte exempel på att det inom kommunen. Å hamnen av kommunala intresset att utveckla går längre än som motiveras blir oräntabla investeringar och en behövlig hamnkapacitet. Följden som förrycker förutsättningarna för där konkurrens med andra hamnar

och kan leda till att även dessa blir olönsamma. gjorda investeringar av dessa förhållanden diskuterade utredningen lämplig- Mot bakgrund de allmänna hamnarna. Dessa skulle därmed få i heten av att förstatliga som de allmänna vägarna och järnvägarna. Även princip samma ställning betraktas som sådana allmänna nyttigheter av infrahamnarna kunde i den allmänna transportförsörjningens och strukturtyp som staten intresse bör bära det direkta ansvaret för. samordningens Om sålunda enligt utredningen var uppenbart att genom ett förstatli-

av samordning skulle kunna tillgodoses och samordningen gande intresset skulle kunna omfatta landet i dess helhet kunde likväl flera vägande

anföras mot ett förstatligande. Hamnverksamheten är i princip erinringar av tjänster och bör som sådan baseras på affärsmässighet en produktion hamnens vinst. En förutsättning för denna dock utan syfte att maximera i nära kontakt med den lokala och affärsmässighet är en hamndrift mellan hamnen och dess kunder i regionala efterfrågan och ett samarbete former. Hamnarnas stora betydelse för den lokala och regionala smidigare - - ett också nödvändigt framhöll utredningen utvecklingen gör mellan den kommun där hamnen är fortlöpande intimt samarbete och de kommuner som utgör hamnens uppland. Även om ett belägen skulle åtföljas av att lokala statliga förvaltningsorgan förstatligande hamnarna skulle dessa förvaltningar i sitt tillskapas för de olika av centrala direktiv och riktlinjer att ett handlande vara så bundna med trafikanter och berörda kommuner försvåras. smidigt samarbete skapa former för Möjligheterna att inom ramen för en statlig förvaltning i hamndriften för ett ur flera synpunkter angeläget medinflytande trafikanter och kommuner är också högst begränsade. På grund av det

det anförda och då det allmänt sett även i övrigt finns skäl att ifrågasätta i en central av en hamndrift som arbetar på ändamålsenliga styrning inte förorda ett förstatligande av de affärsmässig basis ville utredningen

allmänna hamnarna.

SOU 1974: 24 Den

författningsmässiga regleringen av hamnväsendet 47

Utredningen påpekade emellertid (sid. 166) att vissa hamnproblem kräver samordning inte bara mellan olika hamnar inom samma region utan även med statlig verksamhet utanför hamnsektorn exempelvis statens vägbyggande och farledsväsende. Behov av samordning med riksintressen förelåg också vid och av det anläggande utbyggnad fåtal högt specialiserade hamnar som erfordras för att täcka riksbehovet i

speciella hänseenden för exempelvis expediering av containerfartyg och supertankers. Utredningen framhöll i sammanhanget att såsom ett

instrument för sådan övergripande skulle kunna den samordning tjäna prövning som Kungl. Majzt utövar enligt vattenlagen beträffande ansökningar om tillstånd att bygga, utvidga eller förbättra allmän hamn.

Även om detta instrument i en del hänseenden är otillräckligt måste det enligt utredningens mening betecknas som tillfyllest i de väsentliga frågorna om lokalisering och utbyggnad av sådana större allmänna hamnar som är av riksintresse.

Under sina nu fortsatta överväganden har utredningen kommit till den uppfattningen att vattenlagens regler om av prövning ansökan om inrättande av allmän hamn inte helt tillgodoser riksintresset av garantier för erforderligt antal och lokaliserade lämpligt allmänna hamnar. Även om de genom kommunindelningsreformen bildade storkommunema numera har så stora administrationsområden att dessa i regel omfattar avsevärd del av hamnamas kan dock uppland, tänkas fall då intresset av tillgång till allmän hamn delvis föranleds av transportbehov utanför kommungränserna. Att även sådana transportbehov blir är tillgodosedda ett starkt riksintresse. Den allmänna trenden mot riksaspekter på såväl samhällsplaneringen i vad avser industrilokalisering som av transportvägar talar även för att staten vid behov bör äga möjlighet att få allmänna hamnar inrättade inom kustområden där sådan hamn prövas nödig och nyttig för den allmänna samfårdseln.

Detta innebär emellertid inte att det bör vara en skyldighet för kommun att anordna allmän som kanske hamn, huvudsakligen erfordras för att tillgodose för andra än transportbehov kommunens egna medlemmar. I sådant fall måste uppgiften primärt anses som statlig om hamnen inte kommer till stånd kommunalt eller genom enskilt initiativ. För genomförandet av hamnprojekt står expropriationsförfarande till

buds. Gällande expropriationsregler är tillfyllest härför.

Markförvärv och markupplåtelse för hamnändamål av allmän betydelse är en naturlig uppgift för kommunerna. Det är ett kommunalt intresse att

tillgodose kommunmedlemmamas behov av god tillgång till sjötransporter. Tillhandahållande i en kommun av lämpliga hamnmöjligheter är även ofta en förutsättning för aktiv kommunal lokaliseringspolitik. Det kan därför antas att kommunerna även utan uttrycklig föreskrift därom kommer att framdeles liksom hittills se till att erforderlig mark avsättes för hamnändamål och att allmän hamn som drives av kommun eller kommunalt bolag erhåller de medel som behövs för drivande och utvecklande av hamnen i enlighet med föreliggande behov.

Riksaspekterna på hamnväsendet medför emellertid att staten i högre grad än för närvarande har anledning att följa utvecklingen och att vid

av hamnväsendet SOU 1974: 24

48 Den förfatrningsmässiga regleringen

behov verka för att hamnväsendet utvecklas så att rikets sjötransportbehov blir väl tillgodosedda. en år 1971 instruktionsändring (1971:327) har Genom företagen ålagts att till främjande av en samhällsekonomiskt lämplig Sjöfartsverket av hamnväsendet lämna råd i frågor om lokalisering eller utformning av hamn eller samordning mellan hamnar och att verka för att utbyggnad samråd kommer till stånd i sådana frågor. Genom denna rådgivning och med berörda kommuner som kan aktualiseras av de diskussioner behov bör på lokaliseringen av de allföreliggande rikssynpunkterna männa hamnarna i riket kunna tillgodoses. Skulle emellertid sjöfartsverfinna att behov av ket i sin rådgivnings- och förhandlingsverksamhet inrättande eller av allmän hamn inte kan tillfredsställande utbyggnad tillgodoses genom frivilliga överenskommelser eller på annat sätt bör det ankomma på verket att aktualisera frågan hos Kungl. Maj: t.

1.6.5 Geografisk bestämning av hamnlagens tillämpningsområde

har att motiveras med skyldigheten för Förut angivits hamnlagen hamninnehavaren att mottaga envar som vill trafikera hamnen, vilken skyldighet följer av att hamnen befunnits vara nödig eller nyttig för den allmänna samfärdseln, dvs. är allmän hamn enligt vattenlagen. Skyldigheten kräver en avgränsning av det område i vatten och på land som omfattas därav. Inom detta område skall hamnlagen vara tillämplig. för hamnverksamhet. Vad som Skyldigheten avser vidare bara upplåtelse skall förstås härmed kräver också en närmare bestämning. I vissa fall har ett område för den allmänna hamnen bestämts i och förordnat om inrättande av hamnen som allmän med att Kungl. Majzt eller om eller förbättring av allmän hamn hamn frågan utvidgande underställts I andra fall - sannolikt de flesta - Kungl. Maj: ts prövning. av området för den allmänna hamnen har någon geografisk avgränsning inte skett i samband med eller med stöd av Kungl. Maj: ts förordnande enligt vattenlagen. Vanligt är också att innehavare av allmän hamn genom av hamnen tillfört denna nya områden utan att successiv utbyggnad karaktär av allmän hamn fastslagits av frågan om de nya områdenas föreskrifter. Det torde därför höra till Kungl. Majzt enligt vattenlagens att det område, där hamnverksamhet bedrives, entydigt sällsyntheterna sammanfaller med ett fastställt område för den allmänna hamnen. Den är dock allmänt sett densamma inom hela bedrivna hamnverksamheten hamnområdet och det torde inte vara någon praktisk realitet för vare sig eller trafikanterna att olika delar av hamnen kan ha hamninnehavaren och skyldigheter därför olika rättslig status och att parternas rättigheter skulle gestalta sig olika inom skilda delar av hamnen. Det ter sig också främmande att vid en rättslig reglering av förhållandet mellan hamninnehavare och trafikant sådan som nu föreslås i hamnlagen göra skillnad mellan olika delar av en hamn, där verksamheten är likartad. Enligt utredningens mening måste därför hamnlagen göras tillämplig på hela det område som hamninnehavaren upplåter för allmän sammanhängande

SOU 1974: 24 Den

författningsmässiga regleringen av hamnväsendet 49

hamnverksamhet oavsett om till äventyrs bara en mindre del av området formellt inrättats som allmän hamn med stöd av Kungl. Maj: ts beslut eller det är oklart vilket område som formellt tillagts karaktär av allmän hamn.

Någon definition av begreppet hamnverksamhet har såvitt utredningen kunnat finna aldrig givits. Enligt utredningens mening avser hamnverksamhet ej bara fartygs insegling samt eller ankring förtöjning av fartyg utan även verksamhet som avser överförande av passagerare och gods från fartyg till land eller omvänt eller som därmed äger samband och med fartygens betjänande såsom sjötransportmedel. Under hamnbegreppet verksamhet faller sålunda även hantering vid eller i anslutning till kaj av sådant som skall föras ombord i eller har förts iland från

fartyg, kontroll

och sortering av godset, tullbehandling, lastning och lossning av godset på landsidan till och från och bil eller annat järnvägsvagn landtransportmedel samt nödtvungen lagring av i väntan godset på fartyg eller landtransportmedel eller för tullbehandling eller Härav dylikt. följer att område för hamnverksamhet måste innefatta förutom vattenområde även visst område på land.

Med denna definition av begreppet hamnverksamhet som utgångspunkt blir det område i en allmän hamn inom vilket hamnlagen bör vara tillämplig det område i vatten och på land som hamninnehavaren upplåtit för sådan verksamhet. Markområde som hamnägaren upplåtit för annan verksamhet än allmän t. ex. till hamnverksamhet, en sammansättningsfabrik för bilar vars delar införes över hamnen, bör däremot ej ingå i hamnområdet och därmed ej heller falla under hamnlagen. Den under de senaste årtiondena snabbt ökande fritidsbåtsverksamheten har medfört krav på båtplatser. I regel har dessa krav kunnat tillgodoses genom inrättande av särskilda småbåtshamnar. Men det förekommer ej sällan att i en allmän hamn viss eller vissa hamndelar anordnats för småbåtsförtöjning. Anordnande av särskild småbåtshamn eller förläggningsplatser för småbåtar i anslutning till en handelshamn bör enligt utredningens mening inte hänföras till hamnverksamhet i hamn-

lagens mening. Hamnverksamhet i denna är en verksamhet mening som ett led i eller för betjänande av den allmänna samfärdseln och till sådan

kan fritidsbåtstrafiken ej hänföras. Fritidsbåthamn eller särskilt avsatt område för bör därför

fritidsbåtsförläggning inte ingå i hamnområdet och

verksamheten i sådan anläggning ej regleras av hamnlagen. Att ett område är upplåtet för allmän hamnverksamhet innebär inte att till ägaren det upplåtna området själv måste driva hamnen. Han kan

uppdraga driften åt annan eller någon kan skaffa sig dispositionsrätt till annans mark och vatten och där driva hamnverksamhet. En kommun kan t. ex. bilda ett särskilt för att hamnbolag driva den allmänna hamnen inom område som kommunen eller annan ställer till hamnbolagets förfogande. Någon som avser att driva allmän hamn kan arrendera därför

erforderligt område. Den som driver den allmänna hamnen, i hamnlagförslaget kallad hamninnehavaren, måste emellertid om han inte äger hamnområdet ha sådan dispositionsrätt till detta att han äger upplåta det till allmän hamnverksamhet.

av hamnväsendet SOU 1974: 24

50 Den författningsmässiga regleringen

behöver inte driva all hamnverksamhet i egen regi Hamninnehavaren för allmän hamnverksamhet och för att marken skall anses vara upplåten

därmed falla under hamnlagen. Med den av utredningen angivna området hamnverksamhet följer att till sådan hänföres innebörden av begreppet

ankring eller förtöjning utan även godshaninte bara fartygens insegling, olika former av tjänster åt fartygen i hamnen. tering av olika slag liksom liksom viss fartygsservice bedrives i de flesta Godshantering och godsvård hamninnehavaren. Det kan vara ett allmänna hamnar av annan än

som handhar eller ett särskilt godsvårdsstuveribolag godshanteringen som tar hand om det gods, vilket skall passera eller godshanteringsföretag De svenska hamnarna (SOU 1969: 22) hamnen. I sitt principbetänkande i hamnarna sammanförs i ett föreslog utredningen att godshanteringen under de senaste åren godshanteringsföretag i varje hamn. Utvecklingen

komma att ytterligare påskyndas efter har gått i denna riktning och torde

1974 av tullagen (1973: 670) och tullstadikraftträdandet den 1 januari företag kan komma att 671). Det kan även antas att särskilda gan (1973: av hamnverksamheten inom vissa delar av de övertaga än större del s. k. terminalbolag. Förutsättning för allmänna hamnarna såsom särskilda

bedrives av särskilt företag skall att område inom vilket hamnverksamhet

inom hamnområdet och därmed tillämpningsområdet för hamnlagen falla av hamninnehavaren för sådan är emellertid att området upplåtes

Till hamnområdet bör även hänföras sådana kajer och andra verksamhet. som enligt särskilt avtal av för hamnverksamhet avsedda utrymmen

ställts till förfogande för visst rederi eller annan, t. ex. hamninnehavaren Att på detta sätt särskilda färjeterminal eller en containerlastningsplats.

för viss trafik bör med hänsyn till trafikens betydelse områden reserveras

samfärdseln inte föranleda att områdena inte anses ingå för den allmänna

i det hamnområde där hamnlagen är tillämplig.

till många allmänna hamnar förekommer I eller i omedelbar anslutning av annan än hamninnehavaren och användes att markområden disponeras

för hamn- eller liknande verksamhet. Det kan t. ex. vara ett varv eller ett

för har lastbrygga innanför industriföretag som egna transportbehov

för den allmänna hamnens område. Av den grundläggande yttergränserna omfatta vare sig mer eller mindre än tanken att hamnområdet inte skall

allmänna samfärdseln följer att sådana det område som betjänar den

Detta innebär bland annat att enklaver inte skall ingå i hamnområdet.

inte har rätt att utan medgivande av den allmänna hamnens trafikanter

denna för hamnverksamhet liksom enklavens ägare eller brukare utnyttja

att den allmänna hamnens innehavare inte kan utnyttja sina befogenheter

hamnlagen inom sådan enklav. enligt omfattar endast område i vatten. Hamnområde i vattenlagens mening

för hamnlagen blir därför vidare än vad som följer Tillämpningsområdet måste omfatta även område på land, som av vattenlagens regler och

av den allmänna hamnen upplåter för allmän hamnverksaminnehavaren

måste dock föreligga ett direkt samband mellan ifrågahet. Självfallet och landområden. Skulle innehavaren av en allmän hamn varande vatten-

för hamnverksamhet ett markområde, som__inte ligger i anslutning upplåta kan detta markornråde inte hänföras till denna till den allmänna hamnen,

SOU 1974: 24 Den

författningsmässiga regleringen av hamnväsendet 51

och hamnlagen blir inte följaktligen tillämplig inom det särskilda området. I hamnlagen bör föreskrivas att lagen äger tillämpning på allmän hamn med därtill anslutande områden i vatten och på land som innehavaren av den allmänna hamnen upplåter för hamnverksamhet för den allmänna samfärdselns behov. I det följande föreslår införande utredningen i hamnlagen av bestämmelser rörande hamninnehavarens rätt att upptaga avgifter samt att utöva vissa befogenheter i hamnen. Tillämpningsområdet för hamnlagen blir därmed tillämpningsområde även för dessa bestämmelser. Tillämpningsområdet för lagen skall enligt utredningens lagförslag kallas hamnområde. Vid tillämpning av hamnlagen får därmed denna term en enhetlig innebörd. Såsom angivits i redogörelsen för hamnamas önskemål beträffande en revision av den författningsmässiga regleringen av hamnväsendet har missförstånd förekommit beträffande innebörden av begreppet hamnområde. En av orsakerna till sådana missförstånd skulle undanröjas i och med att omfattningen av hamnområdet enligt hamnlagen ges en entydig innebörd ochggeografiskt avgränsas.

Visserligen användes uttrycket hamnomräde eller liknande ord även i andra t. ex. sammanhang, då i byggnadslagstiftningen talas om för hamnändamål avsatt område. Att därmed ej avses hamnområdet i hamnlagens mening torde emellertid framgå av sammanhanget och därför ej behöva ge upphov till missförstånd. Hamnområdets i vatten utsträckning och på land får som nämnts betydelse i flera t. ex. beträffande sammanhang, rätten att uttaga avgifter. Det är därför angeläget att uppgift därom lätt kan erhållas. Hamninnehavare bör vara att till skyldig Sjöfartsverket anmäla hur gränserna bestämts. Försummas det bör Sjöfartsverket ha befogenhet att vid vite förelägga hamninnehavare att fullgöra vad som åligger honom. Sjöfartsverket bör då anmälan inkommer från innehavare av allmän hamn om gränserna för hamnområdet i vatten och på land kontrollera att området bestämts i enlighet med de i hamnlagen angivna reglerna. Skulle så icke vara fallet bör hamninnehavaren anmodas att företaga rättelse. Uppgift om fastställda hamnområden bör av Sjöfartsverket intagas i den av verket förda förteckningen över de allmänna hamnama i riket. I denna bör även anges vem som är hamninnehavare. Av konstruktionen att hamnområdets gränser beror av vilket område i vatten eller på land som hamninnehavaren upplåter för allmän hamnverksamhet att hamninnehavaren

följer, skall ha rätt att ändra gränserna i den

mån dessa inte fastställts av Kungl. Majzt som område för den allmänna

hamnen. Hamninnehavaren kan t. ex. vilja utöka hamnområdet genom att upplåta markområde ytterligare eller kan han vilja undantaga visst frivilligt upplåtet område för användning till annat ändamål än hamnverksamhet. Även sådan skall ändring självfallet omedelbart anmälas till Sjöfartsverket och antecknas i förteckningen över de allmänna hamnama.

av hamnväsendet SOU 1974: 24

52 Den författningsmässiga regleringen

1.6.6 Hamninnehavarens skyldigheter och befogenheter

hamn får relationerna mellan en hamninnehavare och den l en allmän hamnens mark och vatten i större utsträckning sitt innehåll som nyttjar än som är fallet i enskilda hamnar. genom författningsbestämmelser härför är att hamnen för hamnverksamhet för den Grunden upplåtits allmänna samfärdselns behov med de inskränkningar i hamninnehavarens

eller annan dispositionsrätt grundade privaträttsliga befogenpå ägande-

heter som följer därav.

för rättsförhållandet mellan innehavare av Hamnlagen skall ge ramen trafikanter. Det är då naturligt att den allmän hamn och hamnens att allmän hamn skall vara öppen för allmänt grundläggande principen Hamninnehavaren måste å andra sidan begagnande inskrivs i hamnlagen. driften i hamnen för att verksamheten skall vara befogad att reglera och ändamålsenligt sätt. I och för sig kan kunna försiggå på ett rationellt utformas så att att ta emot envar sådana driftföreskrifter skyldigheten blir urholkad. Ett stadgande om trafikant, som vill nyttja hamnen, att tillse att hamnen hålles öppen för skyldighet för hamninnehavaren bör därför med bestämmelser om att allmänt begagnande kompletteras föreskrifter för brukande av hamnen och hamninnehavaren ej får genom eller försvåra trafikants möjlighet att dess anordningar oskäligt begränsa hamnen eller dess anordningar. Har hamninnehavaren genom utnyttja eller viss del av hamnverksamheten åt särskilt avtal uppdragit upplåtit avtalsvillkor tillse att företag ankommer på hamninnehavaren att genom

det särskilda företaget följer den angivna regeln. att hålla hamnen öppen för allmänt I hamninnehavarens skyldighet att hamnen skall hållas i sådant skick att den begagnande ligger naturligen och lossningsmetoder liksom fyller sitt ändamål. Fartygens lastningslasthanteringen på och i anslutning till kaj undergâr ständig utveckling. vinner inträde och kräver andra slag av kajer och Nya metoder En hamn som är fullgod vid en tidpunkt kan, om den ej anordningar. med tidens snart bli omodern och därmed inte utvecklas i takt krav, funktion. Om hamninnehavaren i en sådan längre fylla sin ursprungliga situation inte om eller rustar upp hamnen, kommer dess uppgift bygger förändras: den blir en hamn för de fartyg och det gods, som att de äldre metoderna. Vilken uppgift en efterfrågar godshantering enligt hamn skall ha kan inte rimligen bestämmas av någon annan än hamnens

som ju skall bära de ekonomiska konsekvenserna av investehuvudman, Tanken att genom lagregler säkerställa en ringar i hamnverksamheten. och modernisering av de allmänna hamnarna kontinuerlig utveckling avvisas. Däremot kan det möjligen ligga ett värde i att i måste därför att hamnen skall hållas i det skick som fordras för att den lagen slå fast, skall den som huvudmannen i varje skede av hamnens fylla uppgift den. anledning att tid existens tilldelar En sådan regel ger huvudmannen om hamnens uppgift och inriktning och efter annan ompröva frågan också beakta behoven av samordning med andra hamnar och den därvid

utveckling som äger rum. hamnens standard med Hamninnehavarens skyldighet att upprätthålla aktuella kan knappast göras obegränsad. Den hänsyn till hamnens uppgift

SOU 1974: 24 Den

författningsmässiga regleringen av hamnvâsendet S3

förutsebara utvecklingen kan medföra att det ter sig oekonomiskt att ens bibehålla den aktuella standarden. Det kan vara mera ekonomiskt att ta ut de restvärden som ligger i befintliga anordningar för att sedan utrangera dem utan ersättningsanskaffningar. Hamninnehavarens skyldighet att bibehålla hamnens standard för hamnens aktuella ändamål måste därför ges den begränsningen att skyldigheten inte omfattar arbeten som föranleder oskäliga kostnader. Utredningen har på de angivna skälen ansett att endast en allmänt hållen regel om skyldighet för hamninnehavaren att tillse att hamnen är så inrättad och utrustad samt hålles i sådant skick att den utan oskälig kostnad fyller sitt bör inskrivas ändamål, i hamnlagen. Därjämte bör föreskrivas att hamnen skall tillgodose skäliga anspråk på säkerhet. Detta torde visserligen följa av allmänna skadeståndsoch andra regler, men frågan har sådan betydelse att ett uttryckligt påpekande är av värde. Hamninnehavarens skyldigheter i vad avser hamnens underhåll och utvecklande är med utredningens främst förslag av offentligrättslig karaktär. Regeln kan således inte av en trafikant åberopas som grund för skyldighet för hamninnehavaren att anskaffa viss speciell utrustning av särskilt intresse för trafikanten. Däremot kan eftersättande av skyldigheten leda till att hamnen förlorar sin betydelse för den allmänna samfärdseln och följaktligen bli ett skäl för hamnens avlysande som allmän hamn. På sätt som utredningen kommer att utveckla i ett senare avsnitt av detta betänkande har regeln betydelse även vid prövning av frågor om avgiftssättningen i hamnen. Att en allmän hamn skall vara öppen för allmänt begagnande innebär inte att varje fartyg har obetingad rätt att anlöpa hamnen eller att envar har rätt att för egen räkning bruka hamnens mark- eller vattenområde. Av skäl och på sätt som angetts i samband med behandlingen av frågan om hamnområdets utsträckning i vatten och på land gäller hamninnehavarens skyldighet att mottaga fartyg och gods endast om detta är ett led i den allmänna samfärdseln och faller inom ramen för begreppet hamnverksamhet. Detta innebär bland annat att innehavare av allmän hamn ej har skyldighet att upplåta t. ex. båtplatser för fritidsbåtar eller tilläggsplatser för andra fartyg som används för ändamål vilka inte kan hänföras till den allmänna samfárdseln. Inte heller är hamninnehavaren skyldig att upplåta plats inom hamnområdet för annat ändamål än sådant som kan hänföras till hamnverksamhet. Ett vars rörelse företag avser montering av eller service på bilar som skall in- eller utföras över hamnen kan t. ex. inte åberopa någon allmän rätt att få driva verksamheten inom hamnområdet. Om hamninnehavaren ändock medger detta faller rättsförhållandet mellan honom och företaget ej under hamnlagen utan får bedömas som en rent privaträttslig uppgörelse. Även denna begränsning i hamninnehavarens skyldighet att hålla den allmänna hamnen öppen för allmänt begagnande bör anges i hamnlagen. Det kan lämpligen ske genom att till stadgandet om hamninnehavarens skyldighet att hålla hamnen öppen för allmänt begagnande foga begränsningen att detta gäller i den omfattning det behövs för att tillgodose den allmänna samfärdselns intresse. Att trafikant vid nyttjande av en allmän hamn eller dess anordningar är

av hamnväsendet SOU 1974: 24

S4 Den författningsmâssiga regleringen

att iaktta omsorg och försiktighet så att skada icke uppstår på skyldig eller annan trafikant onödigtvis hindras hamnen eller dessa anordningar Det kan dock vara lämpligt att torde följa av allmänna skadeståndsregler. ett uttryckligt stadgande därom intas i hamnlagen. att en allmän hamn skall med nyss angivna begränsningar Principen kan inte genomföras reservationslöst vara öppen för allmänt begagnande är nödvändiga med hänsyn till övriga utan vissa ytterligare begränsningar trafikanter och för att hamnen bäst skall tjäna sitt ändamål som ett led i mellan land och sjö. Hamninnehavaren måste ha möjligtransportkedjan het att i vissa fall avvisa eller bortvisa fartyg eller gods som utgör fara för hamnen eller för andra trafikanter. Dessa hamninnehaeller olägenhet varens befogenheter måste emellertid klart anges och begränsas. var att det I äldre tider var anspråken på en hamn små. Huvudsaken samt plats i anslutning till fanns anordningar för förtöjning av fartyg förtöjningsplatsen för uppläggning av lossat gods och för gods som skulle lastas i fartyg i hamnen. I dagens hamninrättningar har specialiseringen på förhållandevis anordningar tillhandahålls viss trafik drivits långt. Särskilda har blivit alltmer specialiserade och för olika slag av transporter. Fartygen anordningar. För oljetransporter för olika typer av fartyg krävs särskilda och utrustning och för andra behövs sålunda speciella hamnanläggningar bulkvaror lossnings- eller lastningsanordningar av ofta mycket kompliceeller liknande behövs för rad art. Särskilda kranar lyftanordningar av containers och annat tyngre gods. För roll on/roll off-fartyg hantering måste anordnas lämpliga ramper och kajanordningar. Passagerartrafiken och i synnerhet sådan trafik med färjelinjer måste betjänas vid särskilda med tillhörande terminalbyggnader ofta anordnade speciellt färjelägen för visst rederis färjor. medför att man i Denna specialisering av fartyg och hamnanordningar icke längre kan se en större modern hamn som en enhet dag i praktiken kan ges lika behandling. Snarare kan en sådan hamn där alla fartyg betraktas som en samling av ett flertal specialhamnar t. ex. oljehamn, småbåtshamn etc. Skall en containerhamn, färjehamn, styckegodshamn, sådan hamn kunna drivas rationellt - till gagn för hamnverksamheten

måste hamnförvaltningen ha befogenhet att dirigera besökande fartyg till så att olika anordningar verkligen kommer de lämpliga förtöjningsplatser trafikanter till nytta som har särskilt behov av dem. Hamnförvaltningen måste sålunda ha rätt att på objektiva grunder anvisa fartyg lämplig

förtöjningsplats inom hamnen. måste fartyg kunna avvisas om det ej kan beredas plats i Självfallet för annan trafikant. Ett särskilt hamnen utan väsentlig olägenhet i detta sammanhang är om ett fartyg som tillfälligt ej kan spörsmål anvisas annan kajplats bör ha rätt att kräva att få utnyttja ledig plats med för för vilka fartyget inte har bruk specialanordningar lasthantering l och för sig är väl rimligt att t. ex. ett färjeläge med terminalanordningar. detta men skulle förhållandena vara sådana hamnförvaltningen medger inte hinna flyttas i tid före att fartyget kan förväntas avgå eller ankomsten av väntat annat fartyg för vilket den ifrågavarande kajplatsen kunna anmodas att är särskilt avsedd eller lämpad bör det första fartyget

SOU 1974: 24 Den av hamnvásendet

författningsmässiga regleringen 55

vänta tills annan kajplats kan anvisas. Ett fartyg som anvisats förtöjningsplats är i regel angeläget att så fort som möjligt avsluta sin lossning och/eller lastning så att liggetiden blir den kortast möjliga. Det kan emellertid inträffa ett liggetiden blir lång t. ex. om fartyget på grund av brist på lönande sysselsättning tas ur drift för längre eller kortare tid. Även andra förhållanden kan leda till att ett fartyg kan bli liggande vid en specialutrustad kaj längre än vad som erfordras för utnyttjande av den speciella hamnutrustningen. Fartyget hindrar därmed att hamnens speciella anordningar vid förtöjningsplatsen kan utnyttjas av andra fartyg som är beroende därav för lastning eller lossning. Detta är självfallet till olägenhet för berörda och fartyg hamnförvaltningen bör därför ha rätt att påfordra att ett fartyg inte onödigtvis upptar specialutrymme till förfång för andra trafikanter. Hamnförvaltningen bör sålunda ha rätt att föreskriva ett fartyg skall förhalas från en kajplats till annan plats inom hamnen. Förutsättning bör dock vara att fartygets kvarliggande medför hinder för trafiken eller eljest väsentlig olägenhet för annan trafikant. Flera hamnförvaltningar har hos utredningen påpekat de olägenheter som förekommit då fartyg lagts upp i sådant tillstånd eller på sådant sätt att risk finns för att fartyget skall sjunka eller på annat sätt orsaka skada eller hinder för trafiken. Sådan uppläggning kan inte anses falla inom ramen för den allmänna samfärdselns behov och därför inte inom en trafikants rätt att bruka en allmän hamn. Hamninnehavaren bör ha befogenhet att ålägga fartyget att avgå från hamnen. Likaledes bör hamnförvaltningen ha rätt att vägra sådant fartyg tillträde till hamnen om fartyget inte är i nöd. Att hamninnehavaren äger meddela de föreskrifter rörande verksamheten i hamnen och bruket av hamnens anordningar som är nödvändiga för att driften skall bli så snabb, effektiv och ändamålsenlig som möjligt, driftföreskrifter, torde ej behöva uttryckligen föreskrivas i hamnlagen. En sådan befogenhet följer av hamninnehavarens dispositionsrätt till hamnområdet och kan utläsas av bestämmelsen att driftföreskrifter inte får ges sådant innehåll att de i praktiken trafikanterna eller vissa utestänger trafikanter. Driftföreskriftema har inte offentligrättslig karaktär utan är att se som hamninnehavarens av lagstiftningen medgivna villkor för

nyttjande av hamnen. Skulle någon bryta mot dessa föreskrifter eller

anvisningar kan det ge hamninnehavaren anledning till civilrättsligt ersättningsanspråk. Hamninnehavarens skyldighet att hålla hamnen öppen för trafikanten i fråga bör emellertid, med till att hänsyn efterlevnad av föreskrifterna och anvisningarna åtminstone delvis har betydelse för hamnens trafikanter övriga och dessas möjligheter att utnyttja hamnen, i denna situation suspenderas och hamninnehavaren ha möjlighet att direkt ingripa mot fartyg, vars befälhavare ej följer driftföreskrifterna. Befälhavaren bör kunna föreläggas att avgå med fartyget från hamnen. En så ingripande åtgärd som avvisning av ett fartyg från hamnen bör dock icke komma i fråga annat än om befälhavarens åsidosättande av driftföreskrifterna medför för annan väsentlig olägenhet trafikant i hamnen.

av hamnväsendet SOU 1974: 24 56 Den författningsmässiga regleringen

Att fartyg skall vägras anlöpa hamn om smittorisk föreligger följer av karantänsföreskrifterna och behöver därför ej regleras i hamnlagen. Liknande gäller när påtaglig risk föreligger att fartyg kan förorsaka brand eller explosion. Brandmyndighet torde sålunda kunna kräva att ett brinnande fartyg skall vägras att anlöpa en hamn om fartyget medför risk att branden sprider sig till andra fartyg elleritill anläggningar i land. Detsamma är fallet om fartyget läcker ut olja eller annat skadligt ämne, som kan utgöra fara för hamnen och dess anordningar eller för den som uppehåller sig inom hamnområdet. Ett annat exempel på fall där innehavare av allmän hamn bör äga rätt - om han finner det påkallat - att vägra ett fartyg tillträde till hamnen är om fartyget har farlig last eller eljest anses utgöra en potentiell fara, t.ex. ett atomdrivet fartyg. Hamnförvaltningens oro måste dock vara objektivt grundad. Fyller fartyget internationellt eller nationellt uppställda krav på betryggande säkerhet bör hamnförvaltningen godtaga denna av säkerhetsriskerna om inte särskilda skäl i det aktuella fallet bedömning motiverar annan bedömning. Undantagsvis kan förekomma att någon önskar i en allmän hamn införa ett fartyg t.ex. en flytdocka, ett mudderverk eller en pontonkran, som på grund av sin storlek, bristande manöverförmåga eller av annan orsak skulle utgöra väsentligt hinder för andras möjligheter att utnyttja den allmänna hamnen för hamnverksamhet. Även sådant fartyg bör hamninnehavaren äga avvisa från hamnen. Förut har talats om hamn som tilläggsplats för fartyg. En hamn är emellertid även ett område för lossning eller lastning av gods. I begreppet allmän hamn ligger inte endast att hamnen skall vara öppen för alla fartyg som önskar angöra den utan även att den skall vara öppen för gods och med fartyg eller annat trafikmedel för passagerare som förts till hamnen att transporteras därifrån. Vad som sagts om inskränkningar i denna princip dvs. om de som i en allmän hamn måste tillkomma hamninnehavare befogenheter rörande awisande av fartyg, förhalning och bortförande m. m. äger därför motsvarande tillämplighet beträffande gods. Hamninnehavare skall således ha rätt att anvisa godstransportör plats för uppläggning av gods inom hamnens område. Blir gods liggande längre tid än som kan anses nödvändigt för dess transport, bör hamninnehavaren äga rätt att kräva godsets flyttning till annan plats inom hamnen eller att godset bortföres från hamnen. Han bör även äga rätt att förbjuda införande i hamnen eller påfordra bortförande från hamnen av gods som på grund av exempelvis sanitär olägenhet, förruttnelse eller annan förstörelse eller eljest utgör eller kan utgöra väsentligt hinder för annan brukare av hamnen. En särskild fråga i detta sammanhang är hamninnehavares befogenhet att förbjuda införande till hamnen eller eljest meddela föreskrifter rörande hanteringen i hamnen av s. k. farligt gods. Svaret torde i princip vara detsamma beträffande och som gäller potentiellt farliga fartyg innebär att hamnförvaltningen inte får efter fritt skön bryta principen att en allmän hamn skall vara öppen för trafik. l allmän författning meddelade säkerhetskrav beträffande hantering, transport och förvaring anses tillfyllest. trafikant dessa av farligt gods bör i allmänhet Efterföljer

SOU 1974: 24 Den

författningsmässiga regleringen av hamnväsendet S7

regler torde hamnförvaltningen normalt inte ha anledning meddela kompletterande anvisningar eller avvisa godset. Dock bör hamninnehavaren kunna meddela sådana särskilda anvisningar som ryms inom den förut angivna allmänna befogenheten. Han kan t. ex. föreskriva att det farliga godset skall placeras på avsides belägen del av hamnområdet där det inte kommer i direkt kontakt med annat gods eller att godset inte får bli liggande i hamnen under någon längre tid. Hamninnehavarens nu angivna befogenheter beträffande gods som införes till hamnen gäller i princip inom hela det för hamnen bestämda

hamnområdet, dvs. även inom sådan del av detta område som upplåtits till särskilt företag för t. ex. godsvård eller godshantering. Det kan dock antagas att i praktiken hamninnehavaren sällan har anledning ingripa i relationerna mellan sådant särskilt och dess kunder. företag Det bör i detta sammanhang understrykas att en allmän hamn inte är ett autonomt område inom vilket hamnens ägare, innehavare eller förvaltare äger utöva myndighetsfunktioner som tillkommer offentlig myndighet. Befogenheter som i allmän författning särskilda tillagts organ brandmyndighet, polismyndighet, hälsovårdsmyndighet m. fl. - kan om inte annat föreskrivits uttryckligen utövas också inom hamnens område. Föreskrifter om emballering och märkning m. m. av farligt gods vid transport måste iakttagas även då godset befinner sig inom hamnens område ifall det då ännu kan anses vara under transport. Det ankommer

på särskilda offentliga organ att övervaka efterlevnaden av dylika föreskrifter. De befogenheter som tillkommer hamninnehavaren är av kompletterande karaktär och avser endast förhållanden som har betydelse för åstadkommande av en rationell drift av hamnen.

1.6.7 Hamnordningar och

driftföreskñfter

Att en allmän hamn är öppen för allmänt begagnande innebär såsom förut framhållits inte att envar av hamnens trafikanter har en obetingad rätt att bruka hamnen och dess anordningar helt efter eget skön. Självfallet måste trafikant iakttaga de regler som kan gälla med avseende

på ordning och säkerhet eller som meddelats för att främja en ekonomisk

hamndrift.

Ordningsregler beträffande hamnverksamheten meddelas enligt gällande bestämmelser i hamnordning särskilt för varje hamn. Enligt hamnordningsförordningen skall för varje större i riket finnas stapelstad särskild hamnordning innefattande de föreskrifter i avseende på ordningen i hamnen som finns nödiga utöver bestämmelserna i ordningsstadgan för rikets städer (nu allmänna ordningsstadgan 1956: 617). Även för annan allmän hamn i riket får hamnordning upprättas. Det åligger länsstyrelserna att tillse att hamnordning upprättas där sådan anses böra finnas och att där hamnordning inte prövas erforderlig - nödiga föreskrifter till

främjande av ordningen i hamnen ändock meddelas i överensstämmelse

med allmänna ordningsstadgan.

Beträffande antagande, tillämpning m. m. av hamnordning för allmän hamn hänvisar till

hamnordningsförordningen vad som är eller framdeles

SOU 1974: 24 regleringen av hamnväsendet

58 Den författningsrnässiga

för rikets städer. Detta innebär att kan vara förordnat i ordningsstadgan och fastställas av hamnordning skall antas av kommunfullmäktige

länsstyrelsen. till hamnordningarna har i flera Vid sidan av och som komplement eller föreskrifter beträfallmänna hamnar utfärdats särskilda anvisningar

Dessa har många olika former. Vissa fande verksamheten i hamnen.

eller ordningsregler. I andra fall kallas de helt betecknas som reglementen att det grund de utfärdats. enkelt föreskrifter utan anges på vilken

föreskrifter är starkt skiftande. Vissa av dem avser i Innehållet i dylika som föreskrifter i hamnordning. Omvänt stort sett samma ämnen dvs. sådana som ej utformats med förekommer att i äldre hamnordningar,

normalförslag, är intagna regler som i andra ledning av sjöfartsstyrelsens eller liknande föreskrifter. hamnar getts i form av reglementen av föreskrifter rörande hamnväsendet och den varierande Mängden gjort regleringen svåröverskådlig utformningen av dessa har otvivelaktigt är därför påkallad. Därvid bör skillnad och i vissa fall oklar. En översyn föreskrifter av offentligrättslig karaktär göras mellan straffsanktionerade - ordning och rörande - såvitt ligger inom hamnutredningens uppdrag

bruket av hamnen och dess säkerhet i hamnen samt de regler rörande

som hamninnehavaren meddelar för att hamnverksamheten anordningar och ekonomiskt tillfredsstälskall fortgå på ett för alla parter rationellt

lande sätt. samlat de föreskrifter rörande I förslaget till hamnlag har utredningen

för rättsförhållandet mellan de allmänna hamnarna som ger ramen

och trafikanter med hänsyn till att detta hamninnehavaren hamnens

skyldighet att mottaga grundas, icke på avtal utan på hamninnehavarens För ordning och den som vill begagna sig av hamnens nyttigheter. - allmänna säkerhet gäller - utöver specialregleringar på olika områden

av de lokala förbestämmelser. Erfordras på grund ordningsstadgans föreskrifter rörande ordning och hållandena ytterligare offentligrättsliga

i en hamn kan sådana meddelas i form av lokal ordningsstadga säkerhet av kommunfullmäktige och fastställd av länsstyrelsen enligt antagen harrmordreglerna i allmänna ordningsstadgan. Något behov av särskilda och eventuell lokal ordningsstadga kan ningar vid sidan av hamnlagen Det förtjänar i sammanenligt utredningens mening inte anses föreligga.

funktionen för 1874 års hanget att påpekas att den väsentligaste

i den mån de hamnordningsförordning har varit att ålägga kommunerna,

större stapelstäder, skyldighet att antaga lokala ordningsföreskrifutgjort som var landskommun har ter för hamnarna. För hamnkommun

för rikets städer förordningen under giltighetstiden för ordningsstadgan

för lokala ordningsföreskrifter för också utgjort den rättsliga grunden Allmänna hamnen. I dessa hänseenden krävs nu knappast någon reglering.

lika för alla kommuner och ger alltså Överallt ordningsstadgan gäller lokala även med speciell rättsligt underlag för ordningsföreskrifter

Det är också svårt att se att det numera inriktning på hamnverksamheten. och uppföljning av kommunala förvaltning med dagens väl utvecklade samhällssektorer skulle krävas ett förhållandena inom alla tänkbara

hamnkommunema i de fall, där det uttryckligt åliggande för att

SOU 1974: 24 Den författningsmâssiga regleringen av hamnväsendet 59

erfordras, skall antaga lokala ordningsföreskrifter med särskild inriktning på hamnförhållandena. Hamnordningsförordningen bör därför upphävas i samband med hamnlagens utfärdande. l samband därmed bör nuvarande hamnordningar upphöra att gälla eller med stöd av övergångsbestämmelse vid upphävandet av hamnordningsförordningen tilläggas tidsbegränsad giltighet i avbidan på att hamninnehavama

hinner antaga lokala ordnings-

stadgor med särskilda bestämmelser för hamnens och säkerhet. ordning Vad härefter angår de regler rörande bruket av en hamn och dess anordningar som kan erfordras för att verksamheten i hamnen skall bli så effektiv och ändamålsenlig som möjligt kan dessa gemensamt betecknas som driftföreskrifter. Sådana driftföreskrifter är nödvändiga för att hamnverksamheten skall fortlöpa snabbt, smidigt och friktionsfritt och så att varje trafikant skyddas mot oskäligt intrång och olägenhet av annan trafikant. De kan som förut sagts åtminstone i viss mån ses som hamninnehavarens villkor för trafikants brukande av hamnen och de bör få utfärdas av hamninnehavaren ensam. Deras karaktär blir rättsliga såsom förut nämnts jämförlig med klausuler i ett avtal mellan en hamnägare och den till vilken rätt att bruka hamnen upplåtes genom avtal. Åsidosättande av föreskrifterna medför således direkta inga påföljder, bortsett från att överträdelser i vissa allvarliga fall kan vara grund till att fartyg bortvisas från hamnen, men förfarandet kan ses som avtalsbrott och leda till skadeståndsskyldighet om skada vållats hamninnehavaren eller annan trafikant. Hamninnehavarens rätt att utfärda driftföreskrifter är en följd av dennes innehav av hamnen. Något uttryckligt stadgande i hamnlagen om rätt för hamninnehavaren att utfärda driftföreskrifter behövs därför inte. Men som förut angivits böri hamnlagen inskrivas den begränsningen i hamninnehavarens befogenhet att meddela driftföreskrifter att dessa inte får utformas så att de oskäligt begränsar eller försvårar brukares möjlighet att utnyttja hamnen eller dess anordningar. Såsom förut nämnts förekommer av hamninnehavaren utfärdade driftföreskrifter i ett flertal former. De är inte alltid samlade utan kan för en och samma hamn förekomma i flera olika utgåvor, Detta är uppenbart till olägenhet för trafikanterna. En angelägen uppgift är därför att - efter hamnlagens utfärdande - en översyn företas av förekommande föreskrifter och anvisningar av detta slag. Utredningen har övervägt huruvida utarbetande av ett normalförslag till driftföreskrifter för en allmän hamn skulle vara till nytta vid en sådan översyn men har kommit till den uppfattningen att värdet av ett sådant förslag ej skulle motsvara arbetet med dess upprättande. Förhållandenai de olika hamnarna varierar varför nämligen mycket ett normalförslag kanske inte skulle vara direkt användbart i någon hamn. Härtill kommer att erfarenheterna av tillämpandet av det av sjöfartsstyrelsen utarbetade normalförslaget till hamnordningar visar att ett normalförslag lätt får en alltför starkt styrande effekt föreskrifterna. Endast om på de lokala starkt vägande skäl föreligger avviker man från normalförslaget. Även förhållanden där speciella regler är motiverade blir därmed lätt schablonreglerade på ett icke alltid helt lyckligt sätt.

av hamnväsendet SOU 1974: 24

60 Den författningsmässiga regleringen

för de allmänna hamnama är Utarbetande av nya driftföreskrifter sålunda enligt utredningens mening en uppgift som bör ankomma på särskild innehavare av sådan hamn. Om emellertid de större varje hamnama redan nu påbörjar sitt översynsarbete torde detta direkt kunna som förebild för övriga hamninnehavare i vart fall i vad avser tjäna och sådana regler vilka anses böra ha motsvarighet i mindre uppställning hamnar.

1.6.8 Exekutiva åtgärder och påföljder

till hamnlag får hamninnehavarna i de allmänna hamnar- Enligt förslaget na befogenhet att awisa fartyg, att påfordra förhalning av fartyg eller från hamnen, bortförande av gods från hamnen, m. m. fartygs avgång Även om det kan antas att sådant beslut av hamnförvaltning i regel kommer att efterföljas är likväl angeläget att möjlighet finns att tvångsvis

genomföra åtgärden vid treds_ka. uttalanden om önskemål vid över- Av hamnarnas tidigare återgivna av den författningsmässiga regleringen av hamnväsendet framgår synen att behovet av möjlighet till tvångsåtgärder i första hand avser flyttning av fartyg som förtöjts i allmän hamn på annan plats än som anvisats av eller som blivit liggande, flytande eller i sjunket hamninnehavaren tid till ordningen i tillstånd, längre än som kan medges med hänsyn hamnen och andra trafikanters intressen. har i denna fråga haft samråd med utredningen Hamnutredningen mot övergivna fartyg, den s. k. vrakutredningen. angående åtgärder Denna har utarbetat förslag dels till strandningslag avseende utredning vrak och dels till lag om flyttning av åtgärder mot skadliga eller hinderliga fartyg. Enligt dessa förväntade förslag skall lagfästas regler om flyttning hamninnehavarnas intresse av av fartyg och vrak vilka synes väl tillgodose effektiva exekutionsrättsliga regler i dessa avseenden. Hamnutredningen har övervägt om regler av det slag vrakutredningen förbereder borde inarbetas i hamnlagen i de delar de direkt lämpligen i de allmänna hamnama. Detta har emellertid icke avser förhållanden bland annat därför att vrakutredningens arbete ansetts ändamålsenligt förhållanden utanför de allmänna hamnama. Då det avser jämväl knappast kan komma ifråga att iskilda lagar reglera delvis sammanfallande frågor har hamnutredningen funnit sig böra föreslå att i hamnlagen förväntas bli resultatet av intages hänvisning till de regler som kan vrakutredningens arbete. Skulle dessa lagförslag icke leda till lagstiftning i ett annat läge. Det kan då visa sig lämpligt att kommer frågan givetvis direkt i hamnlagen intaga exekutionsrättsliga regler av det slag som nu berörts. arbete berör endast fartyg och däri lastat gods. Vrakutredningens Hamninnehavarens enligt hamnlagförslaget avser emellertid befogenheter Även i även gods som införts till allmän hamn utan att vara lastat i fartyg. särskilda exekutionsrättsliga regler. Detta vad avser sådant gods behövs kan enklast tillgodoses genom intagande i hamnlagen av en bestämmelse enligt vilken vad om flyttning av fartyg är stadgat skall äga motsvarande tillämpning beträffande gods i allmän hamn.

SOU 1974: 24 Den

författningsmâssiga regleringen av hamnväsendet 61

Hamnutredningen har övervägt att föreslå införande i hamnlagen av stadgande om straff för hamninnehavare eller trafikant som bryter mot föreskrift i hamnlagen men har funnit detta mindre lämpligt av flera skäl, Framförallt skulle det vara svårt att avgränsa det straffbara området så att det klart framgår vilka förfaranden som är straffbara. Härtill kommer att de bötesbelopp varom kan bli fråga knappast är ändamålsenliga sanktioner i en rörelse med så stark ekonomisk inriktning som hamnrörelse. Ekonomiska sanktioner i form av avvisning av fartyg eller gods från hamnen eller skadestånd förefaller mera effektiva i sammanhanget. Att annan påföljd än skadestånd jämte eventuell avvisning inte kan komma ifråga för åsidosättande av hamninnehavarens driftföreskrifter är självklart, förutsatt att åsidosättandet inte samtidigt utgör allmänt brott, exempelvis egenmäktigt förfarande, eller brott mot någon speciell straffsanktionerad bestämmelse, i lokal exempelvis ordningsstadga, eller brand- eller hälsovårdsordning. Att trafikant som överskridit sin rätt att nyttja en allmän hamn inom ramen för de i hamnlagen angivna gränserna skall vara skyldig att ersätta skadan följer av allmänna rättsregler. Det kan dock vara lämpligt att uttryckligt stadgande härom införs i hamnlagen. Genom hamnlagen begränsas vad avser allmän hamn i olika avseenden den förfoganderätt till mark och vatten som vanligen tillkommer markens ägare eller innehavare. överskrider innehavare av allmän hamn sina befogenheter enligt hamnlagen gör han intrång i den rätt som tillerkänts trafikant genom att hamnen för upplåtits allmänt begagnande dvs. inrättats såsom allmän hamn. I sådant fall har hamninnehavaren att ersätta trafikanten skadan. Lagens skadeståndsstadgande bör följaktligen ge uttryck åt det ömsesidiga skadeståndsansvaret.

1.6.9 Vissa särskilda frågor

Genom Svenska hamnförbundet har utredningen såsom förut angivits fått del av vissa hamnars önskemål beträffande den författningsmässiga regleringen av hamnväsendet. Flertalet av dessa önskemål kan antas ha tillgodosetts med de av utredningen här förut framlagda förslagen. Här vill utredningen emellertid i ett sammanhang behandla övriga av hamnarna berörda frågor.

Förslag har framförts att utdrag ur allmänna författningar berörande hamnväsendet skulle fogas som bilaga till en ny normalhamnordning. Detta förslag finner utredningen i och för sig beaktansvärt även om utredningen av förut skäl inte ansett behov föreligga av en ny angivna normalhamnordning. Bestämmelser berörande fartygs in- och utpassering i hamn och bestämmelser beträffande de ombordvarandes och lastens förhållanden finns i ett flertal författningar. För många befälhavare och då i synnerhet befälhavare på utländska fartyg som ej regelbundet söker svensk hamn måste det många gånger vara svårt att få erforderlig överblick. Att göra en fullständig samling av sådana föreskrifter skulle emellertid vara svårt och det kan befaras att samlingen blev så omfattande att den blev svårhanterlig och svåröverskådlig varför värdet av

av hamnväsendet SOU 1974: 24

62 Den författningsmássiga regleringen

åtminstone delvis skulle gå förlorat. Sättes målet något lägre densamma som en befälhavare och endast utdrag återges av sådana bestämmelser emellertid en sådan sammanställning vara av vanligen beröres av torde

värde. är emellertid utarbetande av en författ- Enligt utredningens mening som ankommer på utredningen eller ningssammanställning ej en uppgift är närmast att se som en serviceåtgärd åt på statlig myndighet. Arbetet kunder och ankommer därför på hamnama att ombesörja. hamnarnas särbestämmelser för fritidsbåtar. Denna Några hamnar har efterlyst förut berört och därvid erinrat om att grunden för fråga har utredningen för innehavare av allmän hamn att hålla hamnlagen är skyldigheten för hamnverksamhet som hamnen öppen för allmänt begagnande samfärdselns behov. Fritidsbåttrafiken kan ej tillgodoser den allmänna samfärdselns behov. Innehavare av allmän hänföras till den allmänna för fritidsbåtar. hamn har sålunda inte skyldighet att upplåta båtplatser ses som ett rent privaträttsligt avtal på Gör han det bör upplåtelsen bryggägare upplåter en båtplats till ägare samma sätt som om en enskild

av fritidsbåt. Det förefaller sannolikt att förslagsställama i sin önskan om särbestäm-

småbåtshamnar inom område för en allmän melser för fritidsbåtar åsyftat hamndelar inte i hamnområdet för den allmänna hamn. Sådana ingår inom områden som avsatts hamnen varför hamnlagen inte blir tillämplig särskilda föreskrifter om ordning och till fritidsbåtshamn. Erfordras i fritidsbåtshamn kan sådana utfärdas såsom lokal ordningssäkerhet

stadga. Det har från hamnhåll påpekats att i normalhamnordning anges att

beträffande lossning, lastning, innehav, förvaring m. m. av explosiva

varor, brandfarliga vätskor och vissa andra slag av varor gäller vad särskilt

Det framhålles att det emellertid till stora delar inte finns är stadgat”. därom och det föreslås som lämpligt att enhetliga något stadgat för svenska hamnar t. ex. i form av bestämmelser införes samtliga

tillämpningsföreskrifter till hamnordningarna. kan icke dela denna uppfattning om formen för reglering Utredningen Såsom utredningen förut av hanteringen av farligt gods i hamnama. är en hamn ej ett autonomt område med egen lagstiftning. påpekat som utom hamnområdena. Allmänna författningar gäller lika väl inom bestämmelser om transport eller hantering av farligt Erfordras ytterligare eller bör sådana meddelas i de allmänna gods vid omlastning dylikt Finner en författningar där föreskrifter av denna art eljest är meddelade. saknas eller att meddelade föreskrifter hamninnehavare att bestämmelser

avseende är otillfredsställande bör hamninnehavaren påpeka detta

i något centrala som har att vidtaga de för vederbörande ansvariga myndighet vartill kan föranleda. En helt annan sak är att det åtgärder påpekandet som en serviceåtgärd åt såsom nyss sagts kan vara av värde om hamnama kunder tillhandahåller överskådlig sammanställning av gällande sina bestämmelser om hantering av farligt gods i fartyg och på land. Intet

hamn att i driftföreskrifter för hindrar heller innehavaren av allmän bestämmelser om placering och hamnen meddela sådana särskilda

SOU 1974: 24 Den

författningsmässiga regleringen av hamnväsendet 63

hantering av farligt gods i hamnen som han finner för påkallade hamnverksamhetens bedrivande och för undvikande av skada på hamnen eller dess anordningar eller annan trafikants egendom och som inte strider mot författning eller föreskrifter som har meddelats med stöd av författning. Enligt l § allmänna ordningsstadgan (1956: 617) förstås med allmän plats bland annat för allmänheten del av hamnområde. tillgänglig Med hamnområde torde därvid avses område som användes för hamnverksamhet vare sig hamnen är allmän eller inte. Den frågan har emellertid ställts huruvida hamnområde i allmän hamn som är upplåtet för allmänt begagnande för hamnverksamhet därför är att anse som allmän plats i allmänna ordningsstadgans mening. Någon generell sammankoppling av området för den allmänna hamnen och allmän plats enligt byggnadslagen, vartill ordningsstadgans begrepp allmän plats anknyter, finns inte. Att ett hamnområde får av envar användas för hamnverksamhet betyder inte att området på den grunden även måste vara tillgängligt för den allmänhet, som inte har uppgifter inom eller med anknytning till hamnverksamheten. Hinder föreligger inte för hamnägaren att inhägna hela eller viss del av hamnområdet och att utöva kontroll över in- och utfart. Därmed är det inhägnadeområdet undandraget allmänhetens begagnande och förbehållet dem som anvisas plats inom detta eller för hamnverksamhetens skull behöver ha tillträde till området. Sådan del av området som

utgör gata eller allmän plats enligt stadsplan torde däremot inte kunna spärras av utan tillstånd av polismyndighet. Några hamnar har föreskrifter efterlyst i hamnordningarna om parkering av fordon inom hamnområdet samt om sophämtning från fartyg. Vad först angår sophämtning från fartyg är de allmänna föreskrifterna i

hälsovårdsstadgan (1958: 663) och kommunala renhållningslagen

(1970: 892) tillämpliga och ytterligare föreskrifter kan vara meddelade i lokal hälsovårdsordning. Några generella särbestämmelser för de allmänna hamnama torde inte erfordras eller vara principiellt lämpliga. I fråga om parkering av bilar eller andra motorfordon inom område för allmän hamn torde frågan vara löst genom lagen (1957: 259) om rätt för kommun att uttaga avgift för vissa upplåtelser å allmän plats, m. m. Av denna lag följer bland annat att kommunen får, om det är påkallat för trafikens ordnande, ta ut avgift för rätt att under begränsad tid begagna av kommunen för allmän parkering upplâten plats, på gata, torg eller annan allmän plats - t. ex. för allmänheten tillgänglig del av hamnområde. Avgift får tas ut med det belopp som erfordras för att tillgodose nämnda ändamål. Sådana delar av allmän hamn som inte är gata eller allmän plats enligt stadsplan eller som är avspärrade eller eljest inte tillgängliga för allmänheten - t. ex. oljehamndel inom en hamn - får användas för uppställning av fordon endast med tillstånd eller medgivande av markägaren. Fordonsuppställning utan medgivande torde innefatta

egenmäktigt förfarande och rendera straff och skadestånd.

SOU 1974: 24

2 Hamnarnas beträffande

uppgifter

farleder och

m m

farledsanordningar

2.1 Historik och gällande praxis

av kostnadsansvaret mellan staten och intressenterna i Fördelningen farleder inom och utanför hamnområdena har och farledsanordningar debatterats i olika sammanhang under de senaste decennierna. Inga klara riktlinjer har likväl fastlagts trots flera förslag. av fyrbelysning, utprickning m. m. för säker Vad gäller anordnandet fart inom hamnområden synes emellertid kunna göras gällande att kostnaderna härför enligt en fast praxis skall bestridas av harnninnehavaren. Detta uttalades bland annat av kommerskollegiekommittén och betänkande handepartementalkommitterade i ett gemensamt angående delsdepartementet av den 5 juli 1913. I en redogörelse för praxis vid fastställandet av hamnområden uttalade kommittéerna sålunda att för lotsväsendets vidkommande medförde fastställande av visst hamnområde att vederbörande övertoge ansvaret för att för hamnplats, hamnägare säkerhetsanstalter för sjöfarten inom området anordnades, behövliga dreves och underhölles. Angående farleder utanför hamnområdena angav 1944 års hamnutredför då rådande förhållanden att ning (SOU 1949: 21) i sin redogörelse dessa farleder i allmänhet omhänderhades av staten som i viss utsträckoch underhöll fyrbelysning och annan utprickning samt ning förbättrade mot fastställd taxa tillhandahöll Vägvisare, dvs. lotsar. 1944 års hamnutredning var de allmänna farlederna av två slag, Enligt och inre. De yttre tjänade sjöfarten längs rikets kuster såväl inomyttre Med hänsyn till trafikens krav betraktades det såsom som utomskärs. att utpricka, underhålla och om så erfordrades statens uppgift fyrbelysa, för fördjupa och utbygga desamma. Ett annat slag av yttre farleder var de allmän trafik upplåtna farlederna från kusten in till hamnarna. I fråga om dessa bifarleder är statens uppgift densamma som för huvudfarlederna sina skyldigheter på kommuner och ehuru staten i viss mån överflyttat Förutom nämnda slag av allmänna farleder fanns inre andra hamnägare. trafik bestående av kanaler och andra vattenvägar till farleder för allmän och i insjöar. l dessa fall syntes statens uppgift vara i princip densamma som beträffande ovannämnda slag av farleder ehuru staten i betydande sina skyldigheter på andra som erhållit rätt att uppta grad överflyttat

SOU 1974: 24 Hamnar-nas

uppgifter beträffande farleder och m m farledsanordningar

avgifter av de trafikerande. De inre farlederna hade även sina huvudfarleder och in till hamnarna gående bifarleder.

Beträffande den framtida kostnadsfördelningen mellan staten och hamnägarna uttalade 1944 års hamnutredning att det ur rikets synpunkt helt generellt var viktigast att främja tillkomsten av hamnbassänger för största navigabla vattendjup där trafiken var störst. Dessutom var av betydelse i vad mån trafiken hänförde sig huvudsakligen till hamnorten eller till dess uppland. I förra fallet borde hamnkommunen själv som hade största nyttan och intresset av infartsledens fördjupning och hamnbassängernas utrustning svara för en större kapitalinsats. Hamnkommunen kunde av skattebetalarna i egenskap av intressenter ta ut de medel som krävdes innan kunde företaget bära sig genom ökad trafik. Det gällde här lokalhamnar och konsumtionsortshamnar. Det var dock svårt att avgöra huruvida de ifrågavarande hamnkommunema ägde de ekonomiska möjligheter som krävdes. Då det gällde upplandshamnar hade hamnkommunema ofta direkt nog mindre nytta och intresse av farledsfrågans ordnande, vilken huvudsakligen angick upplandets näringsliv. Här hade man anledning befara att hamnkommunema icke skulle identifiera sina intressen med upplandets och vara beredda till uppoffringar som måhända ej gav åsyftad trafik och förräntning av nedlagt kapital. Emellertid måste enligt 1944 års hamnutredning i båda de nämnda fallen riksintresset för att skapa de erforderliga förutsättningarna för trafikens och i synnerhet utrikestrafikens importens och exportens, passagerare- och posttrafikens behövliga bedrivande och utveckling under alla omständigheter framstå såsom det viktigaste. Detta hade tagit sig uttryck däri att staten i regel utprickade och fyrbelyste farlederna in till hamnarna, höll lotsar för trafikens säkra framkomst, i den mån så var

möjligt gav trafiken assistans vid behov av statens isbrytarfartyg varjämte staten i viss utsträckning bekostade eller lämnade statsbidrag till fördjupning av farlederna in till hamnarna. Då det syntes vara omöjligt att dra en skarp gräns mellan riksintresset och lokalintresset ansåg 1944 års hamnutredning att beträffande riksfarlederna staten i princip borde bekosta underhåll och utrustning samt eventuell fördjupning. I fråga om de yttre bifarledema 1944 föreslog års hamnutredning likaledes att staten skulle bekosta underhåll, utrustning och utbyggnad liksom dittills beträffande utprickning och fyrbelysning av alla för allmän trafik farleder öppnade fram till hamninloppen eller till den punkt varom överenskommelse kunde träffas med hamnägaren för varje särskilt fall. I samband med diskussionen om statsbidrag till hamnar återkom 1944 års hamnutredning till resonemanget om mellan riksintresse

skillnaden

och lokalt intresse. uttalade Utredningen att om en hamn byggdes ut för rent lokalt behov borde de lokala intressena också svara för kostnaderna. p Att lämna statsbidrag för hamnarbeten som avsåg en särskild industri ; eller ett annat borde företag vara uteslutet, såvida det icke var ett ä nationellt intresse att industrin eller företaget genom hamnanläggningen

och m m SOU 1974: 24

66 Hamnarnas uppgifter beträffande farleder farledsanordningar

räddades åt Sverige. Syftet med statsbidraget borde ju vara att därigenom

samhällsekonomisk synpunkt önskvärd utveckling. främja en ur allmän till vilket statsbidra- Detta betydde bland annat att sådant hamnbyggande som i allmänhet icke komme ett get lämnades skulle tjäna ett ändamål till utan näringslivet i sin helhet och befolkningen enda företag godo område och därigenom i viss mån landet. Det låg i sakens inom ett större svara för kostnaderna för sitt natur att ett enskilt företag självt skulle och därnäst den kommun där företaget var beläget och där hamnbygge kommunen fick skatteintäkter från företaget och dess anställda. att en av statens främsta uppgifter med Det var utredningens mening ansluten var att tillse att avseende å hamnarna och därtill sjöfart samt inseglingarna till hamnarna var i sådant tillstånd huvudvattenvägarna den trafik som var beroende därav. Det var av vikt att att de möjliggjorde den långväga fick möjlighet att den svenska sjöfarten och i synnerhet

utvecklas så att landet fick behålla de direkta sjöförbindelserna alltjämt hamnar - sådan och att icke en större omlastningstrafik på utländska som existerade vid senaste sekelskiftet - återuppstod. Härför var det

att oavlåtligen följa utvecklingen och vidta de mått och steg nödvändigt

som kunde betingas därav. att trafiken i huvudfarlederna kunde Om det nu var ett statsintresse så var det utredningen också ett upprätthållas och utvecklas enligt statsintresse att de hamnar som utgjorde huvudpunkter för sjöfartsförbin-

med utlandet erhöll den standard som stod i överensstämmelse delserna Om vederbörande hamnkommuner icke kunde med deras betydelse. denna standard i farlederna borde staten träda hjälpande själva bekosta emellan. I de fall då en kommun nödgades hålla en längre farled men främst komma av denna eller dess fördjupande och förbättring syntes

farleden vid densamma eller inom upplandet belägna industrier beroende, det berättigat att staten befriade och andra företag till godo, syntes

kommunen från en övermäktig börda. Detta kunde ske genom att staten farledens underhåll och bidrog till eller till viss kostnadsgräns övertog

förbättring. betänkande och förslag föranledde icke 1944 års hamnutrednings

åtgärder av statsmakterna. Väg- och vattenbyggnadsnågra omedelbara hösten 1951 att det styrelsen framhöll också i sina anslagsäskanden ännu icke tagit ställning till hamnutredförhållandet att statsmakterna verkningar i olika avseenden. ningens förslag medfört ogynnsamma kommunala myndigheter hade sålunda inte kunnat planera Vederbörande sätt. Vid behandlingen av Kungl. verksamheten på mest ändamålsenliga anmärkte statsutskottet Majzts förslag i 1952 års statsverksproposition annat att det var av särskild vikt att bestämda riktlinjer uppdrogs bland som kunde till ledning för den statliga politiken på längre sikt. tjäna föranledde Majzt att år 1953 tillkalla en utredningsman Detta Kungl. medvermed uppgift att framlägga förslag avseende statens ekonomiska av handelshamnar och farleder. Utredningen kan vid om- och utbyggnad

antog benämningen hamnbidragsutredningen. den 30 december 1955) basera- Hamnbidragsutredningen (promemoria hamnarna i princip borde vara ekonomiskt de sina förslag på att

SOU 1974: 24 Hamnarnas

uppgzfter beträffande farleder och farledsanordningar m m 67

självbärande och att hamnavgifterna borde anpassas så att kostnaderna för nödvändiga utbyggnader blev betalade av trafikanterna. Stöd från statens sida till hamninvesteringar borde i fortsättningen lämnas endasti avgränsade undantagsfall nämligen då statsmakterna ville få till stånd ett hamnbygge av lokaliseringspolitiska skäl eller av hänsyn till de särskilda krav som ställdes i krigs- och avspärrningslägen eller för att skapa sysselsättningsobjekt. Till skillnad mot 1944 års hamnutredning jämställde hamnbidragsutredningen investeringar i infartsleder med investeringar i själva hamnarna. Det framgår dock inte av hamnbidragsutredningens promemoria huruvida utredningen med investeringar i infartsleder avsett även fyrbelysning, och andra utprickning säkerhetsanordningar för sjöfarten eller endast förbättring av farleden såsom sådan. I sitt remissyttrande över hamnbidragsutredningens promemoria framhöll sjöfartsstyrelsen behovet av klarare mellan gränsdragning stat och hamnägare inom olika verksamhetsområden. Sjöfartsstyrelsen förklarade sig avse att närmare utreda härmed förbundna spörsmål och till Kungl. Majzt inkomma med förslag i ärendet. Av olika anledningar blev emellertid den aviserade utredningen fördröjd. Sedan Kungl. Majzt den 30 juni 1965 tilldelat sjöfartsstyrelsen vissa medel för utredning rörande grunderna för fördelningen mellan staten och hamnägama av det tekniska och ekonomiska ansvaret för byggande och underhåll av farleder in till vederbörande hamn kunde utredningsarbetet slutföras och redovisas i en den 20 december 1966 dagtecknad promemoria. Sjöfartsstyrelsen gjorde i sin promemoria skillnad mellan olika slag av farledsverksamhet. Sålunda berördes farledsutmärkning, och farledsfördjupning, sjömätning, lotsning isbrytning. I vad avser farledsanordningar lämnades en redogörelse för meddelade. bestämmelser i ämnet. Härvid återgavs i sammanhanget relevanta stadganden i 1820 års förordning angående lots- och bâkinrättningar i riket, 1827 års förordning angående lots- och fyrinrättningar i riket, 1881 års förordning angående lotsverket samt 1937 års lotsförordning. I anslutning till författningsbestämmelserna framhöll sjöfartsstyrelsen att av de återgivna författningsbestämmelserna kunde inhämtas att staten enligt 1881 års förordning svarade för fyrar, båkar och övriga känningsmärken. Vad angår de vid denna tid begagnade bergringarna skulle enligt stadgande i förordningen då fråga var om allmänna hamnar samt trånga och bugtiga farleder bergringarna utsättas på Lotsinrättningens bekostnad” samt då det gällde städers, enskilda bolags eller personers hamnar och lastageplatser på vederbörande ägares egen bekostnad. Till bestridande av utgifterna ägde såväl staten som hamnägama upptaga särskilda avgifter. 1820 års förordning innehöll i art. III särskilda bestämmelser om ”erläggande så wäl af allmänna Lots- och Båk-Inrättningsafgiften som Lotsens särskildt betalning”. Enligt i art. III under § 48 intaget stadgande skulle alla fartyg som nyttjade svenska farvatten och i förordningen icke var särskilt undantagna erlägga två avgifter nämligen En allmän Lotsoch Båk-afgift till Kronan för Fyrars, Båkars med mera nybyggnad och underhåll” samt Lotspenningar eller Lotsens betalning för werkställd

och farledsanordningar m m SOU 1974: 24

68 Hamnarnas uppgifter beträffande farleder

lotsning. Dessa avgifter utgick efter särskilda taxor. Av bestämmelserna i 1820 års förordning framgår att såväl staten som av de sjöfarande uppbära särskilda avgifter till hamnägarna ägde att av utgifterna som var föranledda av skyldigheten att hålla -bestridande säkerhetsanordningar för sjöfarten. Det framgår emellertid inte huruvida var av den storleken att de helt täckte utgifterna för avgifterna säkerhetsanordningarna. bibehölls bestämmelsen om skyldigheten att l 1827 års förordning i huvudsak oförändrade dock inrätta säkerhetsanordningar för sjöfarten att utsätta bergringar och dylikt i allmänna att såvitt angår skyldigheten hamnar samt trånga och bugtiga farleder skyldigheten uttryckligen

begränsades att gälla i mon av tillgångarna. av åren 1862 och 1881 skulle fyrar, sjämärken och Enligt förordningar andra anordningar som inrättades för den allmänna sjöfarten underhållas på kronans bekostnad. I motsvarande stadgande i nu gällande lots- och (1970: 698) sägs att staten för den allmänna sjöfarten fyrkungörelsen håller fyrar, fyrskepp samt andra sjömärken och säkerhetsanordningar. framhöll vidare att den bristande klarheten i författ- Sjöfartsstyrelsen ningarnas föreskrifter hade haft till följd att frågan om gränsdragningen mellan statens och hamnamas ansvarsområden diskuterats vid skilda tillfällen. Sålunda hade lotsstyrelsen uttalat den åsikten att lotsverket endast höll sådana anordningar som utomskärs eller i genomgående farleder lämnades vägledning för den allmänna sjöfarten. Anordningar som huvudsakligen tjänade trafiken på en enda hamn fick vederbörande hamnförvaltning hålla. Det kunde dock enligt sjöfartsstyrelsen ifrågamenade att sistnämnda anordningar icke tjänade sättas om lotsstyrelsen den allmänna sjöfarten. Snarare torde lotsstyrelsen ha hyst den åsikten att inom en permanent och alltför snäv medelsram prioritet måste ges åt leder. Lotsstyrelsen icke ha anordningar i genomgående syntes emellertid hållit en konsekvent linje i detta avseende utan i olika fall gjort längre åtaganden. Avgörande torde därvid enligt sjöfartsstyrelsens gående förmenande ha varit bland annat de olika hamnamas och hamnkommu-

nernas ekonomiska bärkraf t. låtit verkställa en För att belysa senare praxis hade sjöfartsstyrelsen i omfattande och detaljerad kartläggning i fråga om säkerhetsanordningar lotsleder utefter den svenska kusten samt i Mälaren och Vättern. samtliga sammanfattningsvis att staten bekosta- Av denna undersökning framgick 87 % av all farledsutmärkning. Förhållandena varierade de i genomsnitt mellan de olika lotsdistrikten från 94 % i nedre norra till 76 %i dock

västra lotsdistriktet. l angöringsledernal belöpte 88 % av kostnaderna på

l sjöfartsstyrelsen delade vid inventeringen upp farlederna i angörings-, genomfarts-, tillfarts- och infartsleder. Härvid förstods med eller angöringsled: led som utan att jämväl tjäna som genomfarts-, tillfartsinfartsled leder från sjön till ur nautisk synpunkt skyddad ankarsättning inomskärs; genomfarrsled: led som betjänar den genomgående trafiken längs rikets kuster; tillfartsled: led som antingen från sjön eller från genomfartsled är gemensam för trafiken på två eller flera hamnar eller lastageplatser; leder infartsled: led som antingen från sjön eller från genomfarts- eller tillfartsled till endast en hamn, hamnområde eller lastageplats.

SOU 1974: 24 Hamnarnas

uppgifter beträffande farleder och m m _farledsanordningar 69

staten, i genomfartslederna 96 %, i tillfartslederna 91 % och i infartslederna 64 %. Procentsatsen beträffande kostnaderna för infartsledema varierade ganska mycket för de olika distrikten nämligen från 86 %i nedre norra till 49 % i mellersta lotsdistriktet. Generellt kunde enligt sjöfartsstyrelsen sägas att staten i genomfartslederna bekostat praktiskt taget all utmärkning och i tillfartsledema cirka 90 % av all utmärkning medan enskilda huvudsakligen för att komplettera utmärkningen i närheten av hamnar och lastageplatser - svarat för resterande 10% huvudsakligen för utmärkning av timmerleder och infarter till för timmersläp avsedda skyddade ankarplatser. Cirka 64 % av kostnaderna i

infartsledema bestreds av staten och återstoden av enskilda, huvudsakligen ägare av industrihamnar och lastageplatser för och förbättring

komplettering av den statliga utmärkningen eller som enda utmärkning.

Av utmärkningen inne i hamnar och lastageplatser bekostade staten omkring 15 % och hamnägarna omkring 85 %. Om man från statens

omkostnader räknade bort kostnaderna för fyrbelysning m. m. i de statliga fiskehamnarna och i örlogshamnen Karlskrona återstod av statens kostnadsandel knappt 8% av totalsumman för säkerhetsanstalter i hamnarna. Man kunde därför enligt sjöfartsstyrelsen säga att praxis blivit

att hamnarna svarade för alla säkerhetsanordningar inom hamnen även om dessa hade vissa funktioner utanför hamnen.

Sammanfattningsvis uttalade sjöfartsstyrelsen att rådande och tidigare praxis innebar att enighet rådde om att hamnägama hade ansvaret för sådana säkerhetsanordningar som tjänade fartygstrafiken inom hamnområden. Ej heller hade satts i fråga annat än att staten skulle svara för anordningar vilkas huvudsakliga syfte är att vägleda fartygen i genomgående farleder såväl i öppen sjö som inomskärs. Osäkerheten om ansvarsfördelningen mellan stat och hamnägare hade rört infartsledema men också aktualiserats för vattenvägar med uppgifter som tillfartsleder. i dessa avseenden, från vilken dock förelåg ett antal avsteg, Huvudregeln syntes ha varit att staten svarat för samtliga säkerhetsanstalter in till

hamnområdesgränsen. Vissa regionala skiljaktigheter kunde skönjas. Statens åtaganden var regelmässigt mer omfattande i Norrland än i södra

och västra Sverige. Betydande hänsyn torde ha tagits till de olika hamnägarnas ekonomiska bärkraft. Även tillgången på anslagsmedel och prioriteringen av olika torde objekt ha påverkat myndigheternas ställningstaganden i skilda fall. Detta hade också gällt under den tid sjöfartsstyrelsen omhänderhaft ifrågavarande uppgifter. Beträffande ansvarsfördelningen för farledsarbeten erinrade sjöfartsstyrelsen om att statsmakterna i enlighet med vederbörande departementschefs förslag i statsverkspropositionen år 1957 ihuvudsak godtagit vad

hamnbidragsutredningen föreslagit. Detta innebar att hamnarna i

princip borde vara ekonomiskt självbärande och att hanmavgiftema borde avpassas så att kostnaderna för sådana utbyggnader som befanns nödvändiga ur trafiksynpunkt betalas av trafikanterna. Något stöd från

statens sida till investeringar vare sig i själva hamnarna eller i infartsleder

borde i fortsättningen förekomma endast i vissa avgränsade undantagsfall. I de fall staten under senare år tagit på sig samtliga kostnader för

och m m SOU 1974: 24

70 Hamnarnas uppgifter beträffande farleder farledsanordningar

hade enligt sjöfartsstyrelsen vanligen förelegat speciell farledsföretag och de gav knappast underlag för bestämning av praxis för motivering mellan stat och hamnägare. I ett antal fall hade ansvarsfördelningen med växlande till olika av hamnarna utförda statsbidrag utgått procenttal och andra farledsarbeten. Redan formen bidrag angav, fördjupningssjöfartsstyrelsen, att investeringarna i princip ansetts falla inom påpekade som till stor del omfattat mindre hamnarnas ansvarsområde. Bidragen av - förutom projektets önskvärdhet från främst hamnar hade motiverats synpunkter - hamnens ringa ekonomiska bärkraft lokaliseringspolitiska att täcka investeringskostnaden med avgifter. och svårigheten Mot av denna redovisning av gällande regler och praxis bakgrund framlade i sin promemoria ett förslag till ny gränsdragsjöfartsstyrelsen i vad avser farledsarbeten och farledsning mellan stat och hamnägare baserade detta förslag på förutsättningen anordningar. Sjöfartsstyrelsen utformades så att de - med de att de statliga sjöfartsavgifterna motiverade av näringspolitiska och modifikationer som kunde befinnas för en följd av år gav full täckning för statens sociala skäl - i genomsnitt och fördjupning av farleder, sjömätkostnader för lotsning, utmärkning Nuvarande fyr- och båkavgift eller den nya avgift ning och isbrytning. som kunde komma att ersätta denna borde enligt sjöfartsstyrelsens

reserveras för att täcka kostnaderna ifråga om sjömätning, mening isbrytning etc. för de vattenfarledsutmärkning, farledsfördjupningar, trafiken. Kostnaderna i vägar som huvudsakligen tjänar den genomgående för utmärkning inklusive utprickning, sjömätning in- och tillfartsleder och eventuella av statsmedel bekostade fördjupningsarbeten ansåg sjö-

böra bestridas med en särskild farledsavgift. Vid godkänfartsstyrelsen för den framtida taxesättningen fick gränsdragnande av dessa principer praktiska konsekvenningen enligt sj öfartsstyrelsens mening långt mindre

ser än i tidigare system, vilka byggde på enbart partiell kostnadstäckning mellan olika kuststräckor och hamnar. I den mån och kostnadsutjämning eller hamn kom staten utförde en tjänst för trafiken på viss kuststräcka trafikanter ta ut full täckning av kostnaderna. staten att av vederbörande inte räkna med att kostnaderna Hamnägaren kunde fortsättningsvis av annan och därigenom inte belastar trafiken på hans harrm. betalas Mot denna bakgrund borde hamnägaren inte ha något att erinra mot att

när detta kunde ske till en kostnad som inte översteg själv utföra tjänsten för. Kostnaderna kom att rymmas i vad staten betingade sig ersättning

det underlag på vilket taxa fastställs för hamnen. framlade sjöfartsstyrelsen följande riktlinjer Med denna utgångspunkt mellan statens och hamnägarens kostnadsansvar rörande gränsdragningen och farledsfördjupningar i infarts- och tillfartsför säkerhetsanordningar

leder. var lämpligt att skilja mellan å ena Vad avser säkerhetsanordningar och underhåll jämte successiv modernisering och komplettesidan drift anordningar samt å andra sidan större nyinvesteringar. ring av befintliga för ansvarsfördelningen bör vara att befintliga anordningar Utgångspunkt för närvarande till övervägande del ägs och drivs av i in- och tillfartsleder har en väl utbyggd organisation för detta ändamål. Sjöfartsverket. Verket

SOU 1974: 24 Hamnarnas uppgifter beträffande farleder och farledsanardningar m m 71

En dubblering av organisationen skulle medföra kostnadsökningar som belastar sjöfarten. Sjöfartsverket bör i den mån hamnägarna uttrycker önskemål härom övertaga av dessa nu ägda anordningar utanför hamnområdena. Kostnaderna får Sjöfartsverket täcka genom farledsavgiftema. Någon inlösning av befintliga anläggningar bör inte komma ifråga. Vem som står som ägare till en säkerhetsanordning staten eller enskild hamnägare - är av underordnad betydelse. Då så befinnes lämpligt av effektivitetsskäl bör sjöfartsverket också kunna övertaga drift och underhåll av anordningar inom hamnområdena. I dylika fall bör emellertid hamnen direkt ersätta sjöfartsverket. Sjöfartsverket fungerar således som entreprenör. Med denna uppläggning blir ansvarsfördelningen mellan Sjöfartsverket och hamnarna ett praktiskt huvudsakligen spörsmål där i första hand effektivitetsskäl avgör fördelningen. ifråga om tillkomsten av större och mera kostnadskrävande säkerhetsanordningar fanns enligt sjöfartsstyrelsen skäl att anlägga ett annat synsätt. Behov av sådana anordningar i infarts- och tillfartsleder uppkommer vanligen i samband med investeringar som syftar till att öka kapaciteten hos en bestämd hamn. Oftast rör det sig om fördjupningsarbeten eller bättre tillvaratagande av befintligt djup. Stundom kan behov av ytterligare säkerhetsanordningar av ökad trafikskapas enbart volym. Tillkomsten av specialtrafik, t. ex. en färjelinje, kan kräva en utbyggnad av säkerhetsanordningarna. Samma blir fallet om en hamn i ökad utsträckning anpassas efter de särskilda krav som vintertrafiken ställer. Behovet av ytterligare säkerhetsanordningar kan alltså vanligen härledas till en kapacitetsutvidgning av något slag inom en hamn. I normalfallet ingår i kapacitetsutvidgningen en farledsfördjupning tillsammans med investeringar i kajer, upplagsområden och dylikt. Enligt sjöfartsstyrelsens mening nås den från samhällsekonomisk synpunkt bästa awägningen av investeringarna om ansvaret för det samlade projektets räntabilitet och finansiering läggs i en hand dvs. hos hamnägaren. Hamnägarens företagsekonomiska bedömningar bör inte få påverkas av möjligheten att låta staten bestrida vissa kostnader och ta ansvaret för att dessa återvinns genom avgifter som tas ut av trafikanterna. Härtill kommer att i många fall skiljaktigheter i angelägenhetsavvägningen måste uppstå mellan den statliga farledsmyndigheten, dvs. sjöfartsstyrelsen, och hamnägaren. Ett projekt som den senare anser brådskande beroende t. ex. på strävan att få en industri förlagd till hamnområdet kan Sjöfartsstyrelsen mena ha låg prioritet vägt mot andra behov. Sådana intressemotsättningar bör om möjligt undvikas. De investeringar Sjöfartsstyrelsen tar på sig skall kunna betecknas som moderniserings- och kompletteringsarbeten. Tillkommande kapitalkostnader förutses dessutom stå i skälig proportion till nuvarande eller förväntade intäkter av lots- och farledsavgifter. Normalt bör de till en treårsperiod hänförliga tillkommande kapitalkostnaderna inte överstiga fem procent av de på så sätt beräknade årsintäkterna. I andra fall får hamnägaren svara för investeringskostnadema. Sjöfartsstyrelsen bör emellertid om hamnen finner detta önskvärt i enlighet med dessa

72 Hamnamas beträffande farleder och farledsanordningar m m SOU 1974: 24

uppgifter

riktlinjer kunna ombesörja drift och underhåll också av dylika säkerhetsanordningar. Likaså kan styrelsen mot ersättning åta sig olika uppgifter beträffande anordningarnas projektering och utförande. Motsvarande synpunkter lade styrelsen på fördjupningsarbeten. Normalt bör sådana bekostas av hamnägaren. Om investeringen skall komma till stånd beror på dennes bedömning av projektets räntabilitet. Styrelsen tillägger att fall kan förekomma då som alternativ till en farledsfördjupning står ett mera framskjutet hamnlåge med möjlighet att utnyttja befintligt gott djup. I ett dylikt fall skulle ett automatiskt statligt engagemang i ett farledsföretag innebära risk för felinvestering även om staten betingar sig en speciell farledsavgift. Om sådana farledsarbeten inklusive säkerhetsanordningar som en hamn låtit utföra för den egna trafikens behov framdeles skulle bli till nytta också för annan trafik bör hamnen äga rätt att ta ut avgift också av den senare trafiken. Det bör göras möjligt att debitera ifrågavarande avgift med den statliga farledsavgiften. Helst bör avgifterna slås samtidigt samman och intern avräkning ske mellan Sjöfartsverket och hamnägaren. Även i de fall nya och större säkerhetsanordningar eller fördjupningsredan i utgångsläget tjänar mer än en hamn borde enligt företag i princip den redovisade ordningen tillämpas. Om inte en sjöfartsstyrelsen av hamnarna är beredd att utföra investeringar mot ersätt-ning på det sätt som angivits ovan får en samverkan ske mellan berörda hamnar. För att i mån undvika administrativ omgång och komplicerade fördelgörligaste ningsfrågor finns emellertid skäl att göra de statliga åtagandena något mera omfattande. Härför talar också den större riskfördelningen. för de av sjöfartsstyrelsen utförda investeringarna Kapitalkostnadema fortfarande räknat för en treårsperiod - bör kunna gå upp till tio procent av den beräknade årliga intäkten av de till farleden hänförliga lots- och farledsavgiftema. År 1965 hade tillsatts en utredning, sjöfartsutredningen, för att se över sjöfartsstyrelsens organisation. Denna utredning behandlade även frågan om utformningen av de statliga sjöfartsavgifterna. Betänkande i detta ämne framlades i stencil i december 1968. ansåg att företagsekonomiska bedömningar borde Sjöfartsutredningen i fråga om inriktning och omfattning av vara vägledande för Sjöfartsverket verkets verksamhet. En konsekvens av dessa riktlinjer blev enligt att den verksamhet borde upphöra som inte täckte sina utredningen särkostnader genom avgifter på sjöfarten vid en enligt Sjöfartsverkets normer säkerhetsnivå. Utredningen föreslog att de gemengodtagbar - - skulle ersättas samma avgifterna fyr- och båkavgift och lotspenningar med en mer differentierad debitering nämligen fyravgift, isavgift, farledsavgift och lotsavgift.- Som underlag för avgiftsavvägningen fördelade utredningen sjöfartsverkets beräknade kostnader för budgetåret 1969/1970 på olika intressenthandelssjöfarten, yrkesfisket, fritidsbåttrafiken och grupper nämligen sjöfart samt säkerheten på fartyg. Kostnaderna för handelssjöfarten övrig fördelades i sin tur på lokal och genomgående sjöfart. Utredningen utgick därvid från vissa definitioner på olika typer av farleder nämligen

SOU 1974: 24 Hamnarnas

uppgifter beträffande farleder och jizrledsanordningur m m 73

genomfartsled, tillfartsled och infartsled. Kostnaderna för den lokala

sjöfarten däribland farledsutmärkning i hamnamas tillfarts- och infarts-

leder avsåg utredningen skola täckas av den föreslagna farledsavgiften och lotsavgiften. Fyravgiften avsågs skola täcka kostnaderna för genomgående sjöfart. Dessa kostnader hänförde sig i huvudsak till havsfyrar, positionsbestämningsmedel, sjömätning utanför den yttre kustlinjen (tungtrafikkorridorer) samt isbrytarverksamhet.

Sjöfartsutredningens avgiftsförslag behandladesi propositionen nr. l 19 år 1970. Föredragande departementschefen förklarade sig därvid inte beredd att förorda ett avgiftssystem som var lika långtgående vad gäller kostnadsansvaret som sjöfartsutredningen I stället föreslagit. föreslog han ett avgiftssystem som en bygger på fördelning av Sjöfartsverkets kostnader på verkets huvudsakliga verksamhetsområden, farleds- och fartygsverksamhet. I likhet med sjöfartsutredningen ansåg departementschefen att fritidsbåtstrafiken och yrkesfisket borde bära en del av kostnaderna för farledsverksamheten och resten av dessa kostnader belasta handelssjöfarten. Den på handelssjöfarten fallande andelen av kostnaderna för farledsverksamheten uppdelades på genomgående sjöfart och lokal sjöfart vilka kostnadsandelar föreslogs skola täckas med särskilda avgifter. En allmän för utrikes fart fyravgift avsågs sålunda främst för täckande av kostnaderna för den genomgående sjöfarten. För att täcka kostnaderna för den lokala sjöfarten infördes lokal fyravgift för utrikes och för inrikes fart. bifölls Propositionen av riksdagen. Av propositionen att synes framgå de nya lokala fyravgifterna i allt motsvarar väsentligt de av sjöfartsutredningen föreslagna farledsavgiftema med den skillnaden att fyravgiftema bygger på en grövre geografisk generalisering. Då annat ej framgår av propositionen torde få antas att sjöfartsutredningens precisering av kostnadsunderlaget för de nya sjöfartsavgifterna godtagits och att alltså de lokala fyravgifterna avses skola täcka bland annat kostnaderna för farledsutmärkning i hamnamas tillfarts- och infartsleder. Det förefaller dock osäkert om detta är ett ställningstagande i frågan om fördelningen av kostnadsansvaret för sådana farledsanordningar mellan staten och hamnägarna. Genom beslut den 29 december 1970 förordnade Kungl. Majzt att sjöfartsverket från och med den 1 januari 1971 skall hålla säkerhetsanstalter enligt hittillsvarande system. Någon precisering av beslutets innebörd gavs emellertid icke. Senare har Kungl. Majzt två ärenden avgjort angående kostnadsansvaret för vissa utanför hamn farledsanordningar vilka ställningstaganden möjligen kan uppfattas som för uttryck Kungl. Maj: ts uppfattning om principerna för kostnadsfördelningen mellan staten och hamnägarna. Det är dock inte uteslutet att i båda fallen kan ha inverkat speciella förhållanden som gör att man ej kan dra alltför långtgående slutsatser. Det ena av de besluten åsyftade avsåg kostnadsansvaret för vissa säkerhetsanordningar vid farleden till norr Brofjorden om Lysekil. Bakgrunden var att ett enskilt företag planerade att anlägga ett oljeraffinaderi med oljehamn. Detta förutsatte anläggande av vissa fyrar och andra säkerhetsanstalter för sjöfarten vid infartsleden till Brofjorden.

och m m SOU 1974: 24

74 Hamnarnas uppgifter beträffande farleder farledsanordningar

att verket skulle uppföra och Företaget hade begärt hos Sjöfartsverket

men hade avslagit denna bekosta dessa anläggningar Sjöfartsverket

utan två av styrelsens ledamöter framställning. Beslutet var ej enhälligt

avvikande mening. Företaget besvärade sig hos Kungl. Maj: t hade anmält Då verkets yttrande och den och besvären remitterades till Sjöfartsverket.

ledamöter belyser olika därtill fogade reservationen av två av styrelsens

kan vara av intresse att här betraktelsesätt på kostnadsfördelningsfrågan

återge dessa uttalanden. erinrade om att i den av riksdagen godkända prop. Majoriteten tar avstånd från sjöfarts- 1970: 119 föredragande departementschefen lokalt kostnadsansvar för utredningens förslag om ett långtgående

och den lokala farledsverksamheten. En kostnadslotsningsverksamheten olika landsdelar och fartyg av olika storlek. utjämning bör få ske mellan kostnadsutjämning kräver strikta Ett avgiftssystem byggt på långtgående avseende säkerhetsanordningar. Sådana principer för kostnadsansvaret

kostnadsansvar. principer är än mer angelägna i ett systern byggt på lokalt

annat skäl motiverade kostnadsutjäm- Den av bland regionalpolitiska

får inte urholkas genom att Sjöfartsverket gör långtgående ningen trafikstarka hamnama med hänsyn till åtaganden till förmån för de mest

i form av sjöfartsavgifter. Ej heller kan de stora intäkter verket erhåller

inom en investeringsram och vid skäliga sjöfartsavgifter Sjöfartsverket för samtliga hamnar av allmänt intresse, befintliga göra dylika åtaganden

eller tillkommande. för farledsanordningar borde därtill Fördelningen av kostnadsansvaret

mening ses som en väsentlig faktor i syfte att få en enligt majoritetens och utbyggnaden av det svenska riktig awägning av hamninvesteringarna

huvud. En liksom förbättrade djuphamnsystemet över ny djuphamn

hamn kan genom tre typer av åtgärder, förhållanden i befintlig skapas dels säkerhetsanstalter, dels ensamma eller i kombination, nämligen och dels av utanverk i och sprängningsarbeten anläggning muddringsav åtgärder krävs för form av vågbrytare och dylikt. sistnämnda typ

kust t. ex. vid Öresund. Skulle staten ta på sig hamnlägen på öppen

kostnaderna helt eller delvis för samtliga dylika åtgärder påverkas

en industri mellan de båda ofrånkomligt det val t. ex. tung gör

hamn för att därigenom undvika alternativen att utnyttja en befintlig Från olika synpunkter vore olika avgifter eller att söka ett eget hamnläge. att komma fram till en koncentration av detta bland annat för olyckligt ville hänvisa till att för vissa skogsinduhamnverksamheten. Majoriteten redan nu föreligger möjlighet att välja mellan att utnyttja strier i kustläge

kommunal hamn eller att anlägga egna leder och kajer. närbelägen sig längre vad avser Om statens åtaganden av något skäl skulle sträcka

säkerhetsanstalter än för andra åtgärder i syfte att skapa en djupfarled

Vid val mellan å tillkommer ytterligare risker för felaktiga investeringar.

och å andra sidan ena sidan mindre eller större fördjupningsarbeten

de alternativ där farledsutmärkning av olika omfattning prioriteras

säkerhetsanstalterna svarar för den större delen av kostnaden.

ansåg sålunda att säkerhetsanstal- Sjöfartsverkets styrelse (majoriteten) vilka särkostnader för ett visst ter i andra leder än genomfartsleder utgör

SOU 1974: 24 Hamnarnas uppgifter

beträffande farleder och farledsanordningar m m 75

hamnläge bör bekostas av hamnägarna oavsett om anordningarna blir belägna inom hamnområde med hamntaxa eller ej. Styrelsens majoritet kunde inte ansluta sig till den av reservanterna att ifrågasatta lösningen staten skulle ta på sig kostnadsansvaret för i samtliga investeringar säkerhetsanstalter utanför hamnområde. Det är hamnägaren själv som vid statlig prövning av hamnordning eller hamntaxa anger det största hamnområde som är aktuellt för hans del. De båda reservanterna i Sjöfartsverkets vilka ville styrelse bifalla företagets framställning att staten skulle bestrida kostnaderna för farledsanordningarna vid infarten till Brofjorden förklarade sig vara medvetna om att klara regler inte finns i fråga om kostnadsansvaret för säkerhetsanordningar vid farleder utanför hamnområdena. Under de senaste decennierna har framlagts flera förslag till gränsdragning mellan statens och hamnamas kostnadsansvar beträffande sådana farledsanordningar dock utan att leda till ett klart ställningstagande från statsmakternas sida. I samband med överväganden beträffande hamnägarnas rättigheter och skyldigheter torde komma att hamnutredningen upptaga gränsdragningsfrågan till förnyad prövning. Det syntes därför angeläget att i avbidan undvika ett beslut härpå av prejudicerande karaktär. Problemet med kostnaderna för farledsanordningarna vid Brofjorden borde lösas i enlighet med rådande praxis. Reservantema erinrade härvid om den förut redovisade av dåvarande sjöfartsstyrelsen företagna kartläggningen ifråga om säkerhetsanordningar i samtliga lotsleder utanför den svenska kusten samt i Mälaren och Vättern. Av denna undersökning framgick att staten bekostade 87 % av all farledsutmärkning. Förhållandena varierade dock mellan de olika lotsdistrikten från 94 % i nedre norra till 76 % i västra lotsdistriktet. l angöringslederna belöpte 88 % av kostnaderna på staten, i genomfartslederna 96 %, i tillfartslederna 91 % och i infartslederna 64 %. Sammanfattningsvis hade - framhöll reservanterna sjöfartsstyrelsen uttalat att rådande och tidigare praxis innebar att enighet rådde om att hamnägarna hade ansvaret för säkerhetsanordningar som tjänade fartygstrafiken inom hamnområden. Ej heller hade satts ifråga annat än att staten skulle svara för anordningar vilkas var att huvudsakliga syfte vägleda fartygen i genomgående farleder såväl i öppen sjö som inomskärs. Osäkerheten om ansvarsfördelningen mellan staten och hamnägama hade gällt infartslederna men också aktualiserats för vattenvägar med uppgifter som tillfartsleder. Huvudregeln i dessa avseenden från vilken dock förelåg ett antal avsteg syntes ha varit att staten svarat för samtliga säkerhetsanordningar till hamnområdesgränsen. Det kunde enligt reservanterna diskuteras huruvida farleden in till Brofjorden var att betrakta som en tillfarts- eller infartsled. Vid styrelsens tidigare prövning av ärendet torde utgångspunkten ha varit att leden borde betraktas som en infartsled till den nya oljehamnen. Såsom närmare utvecklats i företagets besvärsskrivelse syntes emellertid numera vara klart att vid Brofjorden kommer att uppföras flera hamnar vid sidan av företagets Detta talade

anläggning; för att leden efter att ha tagits i

bruk borde jämställas med en tillfartsled som var gemensam för flera

och farledsanordningar m m SOU 1974: 24

76 Hamnarnas uppgifter beträffande farleder

hamnar. Med denna ansåg reservanterna att överflyttning utgångspunkt av kostnadsansvaret för farledsanordningama vid Brofjordens tillfartsled till innebar ett från praxis. Ett sådant en hamnägare avsteg gällande avsteg skulle i nuvarande läge då kostnadsansvarsfördelningen ånyo övervägs kunna få prejudicerande verkan som hindrade en förutsättnings-

lös bedömning av frågan. uttalade vidare att allmänt torde vara accepterat att Reservantema kostnaderna för farledsutmärkning ytterst skall bäras av sjöfarten, Frågan om kostnadsansvaret för anskaffande av farledsutmärkning gäller närmast huruvida staten eller hamnen skall tillskjuta investeringsmedlen och hur investeringskostnaderna skall uttas av sjöfarten, dvs. via statliga sjöfartseller via lokala hamnavgifter. Lägges kostnaderna för anskaffavgifter ningen av farledsanordningarna på staten uppstår inga speciella problem enär införda lokala är avsedda att täcka statens de nyligen fyravgifterna kostnader för den lokala farledsutmärkningen. Att en ökning av dessa statens kostnader kan motivera en höjning av de lokala fyravgiftema innebär ingen principiell nyhet. Skulle åter hamnägarna påläggas investeolika ringskostnaderna för ifrågavarande farledsanordningar uppkommer och svårlösta Visserligen torde vara naturligt att komplikationer frågor. en del av kostnaderna genom hamnavgifter för företaget skulle äga täcka dess hamn. Däremot hur företaget skall fartyg som anlöper synes oklart för sina kostnader från som anlöper annan kunna få täckning fartyg hamn för att tvinga ägarna av dessa i Brofjorden. Någon rättslig grund andra hamnar att till företagets utlägg och att därför debitera bidraga förhöjda hamnavgifter torde icke finnas. Styrelsens fartygen genom den 18 november 1971 innebar att Sjöfartsverket skall beslut i ärendet drift och underhåll av ifrågavarande farledsanordningar och svara för anordningarnas funktionsduglighet från sjösäkerhetssynpunkt. garantera Kostnaderna härför uttas av Sjöfarten över de statliga lokala fyravgifterna. skulle sålunda få betala en del av kostnaderna för Sjöfarten anordningarna genom statliga avgifter och återstoden - kapitalkostnaderöver eller särskilda privata avgifter. Detta torde bli na - hamnavgifter för trafikanterna och vara mindre rationellt. svårförståeligt Genom beslut den 10 mars 1972 biföll Kungl. Majzt de av företaget anförda besvären och föreskrev att kostnaderna för säkerhetsanordningar utanför hamnområdet vid farleden till Brofjorden skall bäras av belägna staten. Det andra här åsyftade beslutet av Kungl. Majzt gällde kostnadsansvaret för de farledsanordningar som erfordrades i anslutning till av farledema från Södertälje till Västerås och planerad fördjupning vid fördjupning av Södertälje kanal. Frågan anmäldes i statsverks- Köping till 1972 års riksdag (Prop. 1972:1 Bil. 8 sid. 293 ff). propositionen Beträffande kostnaderna för dessa arbeten förordade föredragande att staten skulle bekosta - förutom kanalutbyggnadepartementschefen och sjömätning under det att berörda landsting och den - fyranordningar kommuner själva skulle svara för övriga följdinvesteringar i mälarfarleden m. m. Förslaget godkändes av riksdagen.

SOU 1974: 24 Hamnamas uppgifter

beträffande farleder och farledsanordningar m m 77

2.2 Utredningens och överväganden förslag

Frågan om fördelningen mellan staten och hamnarna av kostnaderna för farleder och farledsanordningar är av betydelse bland annat för hamnarnas ekonomi och taxesättning. I ekonomiskt hänseende är det av stor vikt, särskilt vid långtidsplaneringen, för såväl staten som hamninnehavarna att ha en fast utgångspunkt i fråga om ansvarsfördelningen. Den har även intresse i andra sammanhang såsom beträffande hamnområdenas storlek. har därför Utredningen ansett sig böra behandla den fristående. Av den tidigare lämnade för den historiska redogörelsen utvecklingen och gällande praxis beträffande gränsdragningen mellan statens och hamnarnas ansvar för farleder och farledsanordningar framgår klart att hamnarna alltid ansetts skola bära kostnaderna för anordningar inom hamnområdena. Lika klart har varit att staten skulle svara för kostnaderna för arbeten och anordningar ute i öppen sjö och i genomfartsleder längs kusterna. Några yrkanden om härutinnan har ändring såvitt utredningen är känt icke framförts och anledning därtill icke föreligger heller enligt utredningens mening. Däremot har oklarhet rått om principerna för kostnadsfördelningen mellan staten och hamnägama i fråga om farledsanordningar och andra farledsarbeten i infarts- och tillfartsleder från öppna sjön eller från genomfartsled in till en eller flera hamnar. En av sjöfartsstyrelsen företagen undersökning, redovisad i en den 20 december 1966 dagtecknad promemoria, visade att huvudregeln i dessa avseenden från vilken dock förelåg ett antal avsteg synes ha varit att staten svarat för samtliga

säkerhetsanstalter in till hamnområdesgränsen. Vissa regionala skiljaktigheter kunde skönjas. Statens åtaganden var regelmässigt mer omfattande i Norrland än i södra och västra Sverige. Betydande hänsyn torde ha tagits till de olika hamnarnas och kommunernas ekonomiska bärkraft. Även tillgången på anslagsmedel och prioriteringen av olika torde ha objekt påverkat myndigheternas ställningstaganden i skilda fall. Detta hade också gällt under den tid sjöfartsstyrelsen omhänderhaft ifrågavarande

Det kan tilläggas att de två beslut av Kungl. Majzt rörande uppgifter. bestridandet av kostnaderna för farledsutmärkningen i farleden in till Brofjorden samt i Mälaren vilka förut redovisats förefaller att ligga i linje med den praxis sjöfartsstyrelsen angivit. Oklarheten beträffande kostnadsansvaret för farledsanordningar i hamnarnas infarts- och tillfartsleder är ej tillfredsställande vare sig för sjöfartsverket såsom närmast. ansvarig för den statliga farledsverksamheten eller för hamnarna. Den försvårar långsiktig ekonomisk planläggning och kan ytterst leda till olägenheter ur säkerhetssynpunkt. Det ligger i sakens natur att en hamn drar för att sig investera medel i farledsanordningar utanför hamnområdet så länge utsikter finns att anordningen kan komma att bekostas med statliga medel. Likaså kan sjöfartsverket antas bli obenäget att satsa på arbeten, om verket anser att kostnaderna bör bäras av hamnägare. Tveksamheten om kostnadsansvaret leder till dröjsmål i fråga om sådana förbättringar av farledsanordningar som är angelägna ur säkerhetssynpunkt.

m m SOU 1974: 24

78 Hamnamas uppgifter beträffande farleder och farledsanordningar

och praktiska grunder för en Försök har gjorts att finna teoretiska av kostnadsansvaret för farledsanordningar mellan staten och uppdelning bland annat med utgångspunkt från indelningen av farlederhamnägarna och tillfartsleder. Enligt utredningens mening är det na i infartsemellertid svårt och sannolikt omöjligt att på sådant sätt finna en lösning och tillämpningssvårigheter och som inte ytterst som inte ger tolkningsblir beroende av subjektiva värderingar. Den enda i längden praktiskt

hållbara lösningen är att behandla alla farleder lika. Inga delade meningar

råder om att ansvaret för farleder i öppna sjön och längs kusten bör som

hittills åvila staten. Skall alla farleder behandlas lika måste följaktligen alla gränsdragningen i fråga om övriga farleder ske så att staten svarar för som betjänar utanför hamnarna och hamnfarledsanordningar sjöfarten som betjänar sjöfarten innanför innehavarna för alla sådana anordningar Utredningen föreslår en sådan ansvarsfördelning. hamnområdesgränsen. kan anföras olika skäl. Det bör För den föreslagna gränsdragningen beaktas att det enligt gällande lots- och fyrkungörelse sålunda att hålla lotsar för (1970: 698) ankommer på staten genom Sjöfartsverket vid rikets kuster samt vid Mälaren och genom vägledning åt sjöfarande i Trollhätte kanal. Sjöfartsverket bestämmer lotsplatser, vattenfallsverket lotsleder Lotsning av farlotsuppassningsställen, och lotsningsområden. sjöfartssäkerheten avi princip tyg kan ses som en åtgärd för att främja Lotsningsservicen och farledssamma natur som farledsutmärkning. för att nå samma mål nämligen säkerhet i utmärkningen är olika former är desto mindre blir behovet av farled. Ju bättre farledsanordningarna Tillhandahållande av lots kan ibland vara en serviceform lotsningsservice. Därtill kommer att lotsama påkallad av mindre god farledsutmärkning. vid farledsutmärkningen erhåller underlag av nytta för genom medverkan av detta inbördes samband mellan sin lotsningsverksamhet. På grund och farledsutmärkning är det irrationellt att ha olika lotsningsverksamhet för de båda områdena. Valet mellan lotsning och fasta eller huvudmän säkerhetsanordningar bör till undvikande av samordningssvårigflytande heter träffas av samma huvudman. skäl för den nu föreslagna gränsdragningen är att alla Ytterligare utanför hamnområdena därmed kommer under en farledsanordningar och samma myndighets kontroll och ansvar. Därigenom skapas garantier för och säkerhet i utformning och drift av de olika enhetlighet Detta är av särskild betydelse beträffande farledsanordanordningarna. av hamnarna därför att inseglingen till hamnarna ofta är ningar i närheten i trånga eller grunduppfyllda farvatten. En betryggande uppläggvansklig och drift av farledsanordningarna i inseglingsledema till ning, utformning hamnarna är av väsentlig betydelse ur säkerhetssynpunkt. Vidare torde på

vissa håll rationaliseringsvinster kunna göras, om en och samma huvud-

man svarar för alla säkerhetsanordningar i farleden. Nuvarande ordning

med ansvar för staten för vissa anordningar och för hamnen för andra i

samma farled medför risker för dubbelarbete och andra uppenbara

merkostnader. i det talat om farledsanordningar har Då utredningen föregående härmed närmast åsyftats säkerhetsanstalter för sjöfarten såsom fyrar,

SOU 1974: 24 Hamnarnas

uppgifter beträffande farleder och farledsanordningar m m 79

bojar, prickar, kummel och dylikt. Ett annat slag av farledsarbeten avser förbättring av en farled såsom sådan genom muddring och sprängning av grund samt liknande fördjupningsarbeten. om kostnadsansvaret Frågan för dylika farledsarbeten ligger åtminstone delvis annorlunda till än när det gäller säkerhetsanstalter. kan Visserligen ibland, då anledning föreligger att öka säkerheten för sjöfarten i en farled, förhållandena vara sådana att man kan välja mellan att spränga eller muddra bort ett grund eller en uppgrundning och att med sjömärken av olika slag märka ut grundet för att leda sjöfarten förbi detsamma. I sådana fall är det naturligt att lägga kostnadsansvaret på staten oberoende av vilken lösning som väljs. I flertalet fall då fråga uppkommer om fördjupning av en farled är emellertid motivet för åtgärden ett intresse för hamnägare att möjliggöra insegling i en hamn med större och mera djupgående fartyg än vad tidigare varit möjligt. Den allmänna utvecklingen inom sjöfarten mot allt större fartyg liksom ökningen av de sjöbuma godsvolymerna är mot bakgrund av att inseglingsvägarna till många hamnar i landet är relativt grunda starkt vägande skäl för hamnama att möjliggöra säker insegling för fartyg med avsevärt ökat djupgående. Farledsfördjupningar av detta slag bör enligt utredningens mening ej jämställas med farledsanordningar i allmänhet utan principiellt likställas med nyanlåggning eller utbyggnad av en hamn. Det gäller ytterst att skapa en hamn för större fartyg än som tidigare kunnat tagas emot i hamnen. Kostnaderna för farledsfördjupningen bör i sådant fall ses som en hamnbyggnadskostnad och följaktligen bäras av hamninnehavaren. De av utredningen här förordade principerna att staten skall bära kostnaderna för farledsanordningar och för lokala, av sjöfartssäkerhetsskäl betingade farledsförbättringar utanför hamnama och hamninnehavarna för säkerhetsanstalter inom hamnområdena och för farledsfördjupningar, överensstämmer med huvudlinjerna i tidigare praxis och medför därför ingen väsentlig för statsverket kostnadsökning i vad avser nya farledsanordningar. Statens befattning med farledsanordningar uttryckes i gällande bestämmelser - 26 § lots- och fyrkungörelsen (1970: 698) - på följande sätt: ”För sjöfarten håller staten fyrar, sjömärken och andra säkerhetsanordningar samt sjöräddningsstationer i den utsträckning som Kungl. Majzt bestämmer”. Statens åtagande att anskaffa samt underhålla och driva farledsanordningar är sålunda helt allmänt Vad i angivet. uppgiften praktiken innebär beror av statsmakternas bestämmande eller av sjöfartsverkets av angelägenhetsgraden bedömning för olika föreliggande behov samt tillgången på medel. En hamnägare har således ej någon rätt att kräva utförande genom Sjöfartsverket eller annan statlig myndighet av viss säkerhetsanordning utanför hamnen som hamnägaren bedömer angelägen för att förbättra inseglingsförhållandena till hamnen. Den frågan uppkommer då om hamnen äger utföra anläggningen på egen bekostnad. Därvid är först att beakta stadgandet i 26§ lots- och fyrkungörelsen att fyr, sjömärke eller annan för säkerhetsanordning sjöfarten ej får inrättas i eller vid allmän farled utan tillstånd av

m m SOU 1974: 24

80 Hamnarnas uppgifter beträffande farleder och farledsanordningar

sjöfartsverket. Denna tillståndsprövning har till syfte att skapa enhetlighet i farledsutmärkningen och att förhindra tillkomsten av sjömärken

som kan missuppfattas av på platsen främmande sjöfarare. Önskar förbättra infartsförhållandena till hamnen genom hamnägare att i infarts- eller tillfartsled uppföra säkerhetsanordningar som fyller krav och driftsäkerhet torde anledning Sjöfartsverkets på utformning saknas för Sjöfartsverket att vägra tillstånd enligt förenämnda stadgande. Emellertid bör även beaktas att syftet med den av utredningen föreslagna är att skapa ordning och reda i fråga om ansvaret för gränsdragningen Med detta som riktmärke förefaller det utredsäkerhetsanordningarna. att förorda den av föreliggande fråga att ningen naturligt lösningen att utföra säkerhetsanordning för farled tillstånd skall lämnas hamnägare utanför hamnområdet endast under förutsättning, dels att Sjöfartsverket är av sådan betydelse för sjösäkerheten i farleden finner att anläggningen att kostnaderna för anläggningens underhåll och drift bör bäras av staten, kostnadsfritt överlämnas till staten dels ock att dels att anläggningen mottagandet av anläggningen. Skulle någon av Kungl. Majzt godkänner saknas bör anläggningen ej få komma till stånd dessa förutsättningar genom hamnägarens försorg. Med detta förslag avses ej någon ändring i vad gäller farledsmarkering av enklare art i närheten av land där allmän farled eller hamn inte finns. timmerbogserare, bryggägare m. fl. Det förekommer ej sällan att fiskare, märken för att undvika eller dylikt vid anordnar enklare grundkänningar lokal sjöfart. Att sådan utmärkning företas av annan än staten skulle inte att staten skall äga, driva och underhålla alla säkerhetsbryta principen i allmän farled utanför hamnområdena. anordningar för sjöfarten beträffande statens kostnads- Den av utredningen föreslagna regeln ansvar för farledsanordningar utanför hamnområdena har angivits som en mellan staten och hamnarna i norm närmast för kostnadsfördelningen i allmänna farleder. Godkännande av vad avser sådana anordningar kan ej grunda skyldighet för staten att uppföra viss speciell principen vara statens anordning på viss angiven plats utan det måste som hittills vilka säkerhetsanstalter som kan anses erforderliga för sak att bedöma i allmänna farleder utanför hamnarna. På sjöfartens säkra vägledning samma sätt förhåller det sig enligt utredningens mening i princip

beträffande hamnarna. Det blir hamnägarnas sak att avgöra om och i vad mån de finner anledning att - med tillstånd av Sjöfartsverket enligt lotsoch - säkerhetsanordningar för sjöfartens fyrkungörelsen uppföra vägledande inom hamnens område. Skulle hamnägaren inte göra detta i som anses erforderlig blir konsekvensen att hamnen kan den omfattning som osäker åtminstone för fartyg av viss storlek och med visst betecknas större djupgående eller nattetid eller vid dåliga väderleksförhållanden. sådana förhållanden kan antas att Sjöfartsverket inte finner Under att inrätta eller vidmakthålla någon mera omfattande utmärkanledning av farlederna in till den dåligt utmärkta och därför för sjöfart ning mindre lämpade hamnen. Detta innebär i praktiken att en hamn ej kan att bekosta de säkerhetsanstalter som erfordras för vägledning undgå inom hamnen av den sjöfart som hamnen har att betjäna.

SOU 1974: 24 Hamnarnas

uppgifter beträffande farleder och m m

farledsanordningar 81

Vad nu sagts gäller hamnar i allmänhet. Då det gäller allmänna hamnar i den mening utredningen tidigare inlagt i detta begrepp är förhållandet

annorlunda. I och med att en hamn förklarats vara allmän och åtgärd ej vidtagits för dess avlysande som allmän hamn måste det antagas att hamnen är nödig och nyttig för den allmänna samfärdseln. Med en sådan

att det måste vara ett allmänt intresse att sjöfart kan bedömning följer drivas på hamnen. Sjöfartsverket kan således inte underlåta att uppföra och driva de säkerhetsanordningar i farlederna till hamnen som är erforderliga ur säkerhetssynpunkt för den trafik hamnen betjänar. Det är då enligt utredningens mening att naturligt det även måste vara en skyldighet för den allmänna hamnen att vidtaga de anordningar inom hamnområdet som erfordras för sjöfartens vägledande där. Detta bör lämpligen ges uttryck genom en föreskrift i den föreslagna nya hamnlagen. Med utredningens förslag blir hamnområdesgränsema avgörande för kostnadsfördelningen mellan staten och hamnarna beträffande säkerhetsanordningar för sjöfarten, Hamninnehavarna kan därför ha ekonomiskt intresse av att hamnområdena göres så små som möjligt. I praktiken torde det emellertid inte behöva befaras att hamnområdena av detta skäl får olämplig avgränsning. Hamninnehavarens intresse av att hamnområdet blir så bestämt att hamnen blir ändamålsenlig och konkurrenskraftig torde i regel vara större än hans väsentligt intresse att undvika kostnaderna för en eller annan säkerhetsanordning för sjöfarten, Härtill kommer att enligt hamnområdets förslaget gränser skall anmälas till sjöfartsverket. Framgår därvid att hamnområdets gränser inte utlagts på ett med hänsyn till de lokala förhållandena skäligt och för hamnverksamheten ändamålsenligt sätt bör Sjöfartsverket söka genom överläggningar med hamnägaren åstadkomma rättelse. Vad här anfört utredningen om gränsdragningen mellan staten och hamnarna beträffande farledsanordningar har gällt nytillkommande sådana anordningar. Som nämnts har emellertid under årens lopp inte gällt några fasta riktlinjer och många säkerhetsanstalter för sjöfarten, belägna utanför hamnområden ägs och drivs av hamnägare eller andra intressenter. Den frågan uppkommer därför huruvida ett konsekvent genomförande för framtiden av den föreslagna gränsdragningen även bör leda till att staten övertar de av hamnarna eller andra nu bekostade farledsanordningarna utanför hamnområdena. Sjöfartsverket har på utredningens begäran gjort en undersökning beträffande antalet säkerhetsanordningar utanför hamnområdena som ägs och drivs av annan än staten samt av kostnaderna för fortsatt drift och

underhåll av dessa anläggningar. Antalet sådana säkerhetsanstalter av olika slag fördelade på berörda hamnar har redovisats i en tabell vilken fogats som bilaga B till detta betänkande. Av tabellen framgår att av

farledsanordningar i farleder utanför hamnområdena hamnarna svarar för totalt 249 fyrar, 74 bojar, 164 prickar och ll kummel eller stångmärken. Vid uppskattning av årskostnaderna för drift och underhåll av dessa

anordningar har sjöfartsverket de schabloner tillämpat verket brukar använda vid uppskattningar av motsvarande kostnader för verkets egna

m m SOU 1974: 24

Hamnarnas beträffande farleder och farledsanordningar

82 uppgifter

har sålunda årskostnaderna uppskattats till 3 000 anläggningar. För fyrar för en har till i kronor per styck. Årskostnaden boj uppskattats

till 800 kronor och för ett genomsnitt 6 000 kronor, för en prick

till cirka 400 kronor. Med reservation för de fel kummel eller stångmärke

kan medföra har de sammanlagda årskostnadema som schablonmetoden utanför hamnområdena som för underhåll och drift av farledsanordningar

sålunda beräknats till för fyrar 747 000, ägs och drivs av annan än staten kummel och stångmärken 135 000 för bojar 444 000 samt för prickar,

eller totalt 1 326 000 kronor. har även undersökt i vilken omfattning staten driver och Sjöfartsverket för sjöfarten inom hamnområden. underhåller säkerhetsanordningar omfattning. Kostnads- Detta visade sig förekomma i mycket ringa

för staten om hamnarna övertar dessa anordningar uppskattas bortfallet beräkningsmetod till av Sjöfartsverket med samma schablonmässiga

endast 53 000 kronor om året. vill utredningen fram- Beträffande Sjöfartsverkets kostnadsberäkningar

årskostnahålla att verkets schablonmetod bygger på de genomsnittliga är derna för verkets egna fyrar och bojar m. m. Dessa farledsanordningar

av varierande art från bottenfasta fyrar långt ute i öppen sjö till enkla

farleder. Hamnarnas anläggningar utanför hamnanordningar i skyddade farleder och därför vanligen av områdena är i regel avsedda för skyddade för Sjöfartsverkets anläggningar. Det torde enklare slag än genomsnittet med beaktande av kostnadsbortfallet för med hänsyn härtill och

farledsanordningar innanför hamnområdesgränsema

sjöfartsverkets

kunna antas att årskostnadsökningen för Sjöfartsverket vid Övertagande

även beträffande befintliga anordningar skulle vara av drift och underhåll Denna kostnadsökning bör lämpligen ställas i omkring 1 miljon kronor. kostnader för underhåll och drift av egna relation till Sjöfartsverkets m. m. utanför hamnområdena. För budgetåret fyrar, bojar, prickar dessa kostnader till 18 661 000 kronor. Det rör sig 1971/1972 uppgick att bedöma om således om en merkostnad av 5-6 %. Då det gäller

är väsentligt att fastslå att statsverket bör påtaga sig denna merkostnad för statsverket. Enligt de detta inte skulle innebära någon ökad belastning riktlinjerna skall varje av statsmakterna år 1963 antagna trafikpolitiska

Statens utgifter för farledsanordningtrafikgren bära sina egna kostnader.

ar utanför hamnområdena skall alltså täckas av avgifter på den sjöfart

som drar nytta av anordningarna. blev år 1970 underkastade en genom- De statliga sjöfartsavgifterna hade framlagts av sjöfartsutredningen i_ ett gripande översyn. Förslag De (Stencil K 1968 avgivet betänkande: statliga sjöfartsavgifterna

förslag innebar bland annat en långtgående 1968: 9). Utredningens i förhållande till differentiering av viss del av de totala avgifterna i olika farleder. Fartyg som statsverkets kostnader för säkerhetsanstalter

utrustats med kostnadskrävande säkerhetsframfördes i en farled vilken sjöfartsavgifter än om det anordningar skulle få erlägga högre statliga

med mindre kostnadskrävande anordningar. framfördes i inseglingsled

avgiftsförslag godtogs i väsentliga delar av statsmak- Sjöfartsutredningens av farledsavgifterna dock icke i vad avsåg den starka differentieringen

SOU 1974: 24 Hamnarnas

uppgifter beträffande farleder och m m farledsanordningar 83

terna. Föredragande departementschefen uttalade sålunda (prop. 1970: 119) att han för sin del inte var beredd att förorda ett

avgiftssystem som var lika långtgående vad gäller uppdelningen av kostnadsansvaret som sjöfartsutredningen föreslagit. Propositionens förslag innebar därför modifikationer i förhållande till utredningsförslaget. Sedan propositionen antagits av riksdagen utfärdades en fyravgiftskungörelse (1970:702) vilken trädde i kraft den l januari 1971. Bestämmelserna innebär i korthet att de statliga sjöfartsavgiftema bortsett från lotsavgifter som utgår endast då fartyg anlitar lots - uttages i form av dels allmän, dels lokal och dels inrikes fyravgift. Av dessa är den

allmänna och den inrikes satta i relation avgiften till fartygens storlek (nettodräktighet). Den lokala fyravgiften däremot graderas förutom efter

fartygens nettodräktighet även efter en på visst sätt grovt beräknad genomsnittlig farledslängd som är olika inom skilda avgifts- (kust-) områden.

Sjöfartsverkets kostnader för farledsverksamheten exklusive isbrytning uppgick budgetåret 1971/1972 till omkring 101 miljoner kronor. Idessa kostnader var då inräknade förutom underhåll och drift av farledsutmärkning såsom fyrar, bojar och prickar även lotsningsverksamhet, sjökartläggning, navigeringshjälpmedel i form av Deccakedjor m. m. Häremot skall ställas under budgetåret influtna lotsavgifter drygt 21 miljoner kronor och fyravgifter om sammanlagt drygt 65 miljoner kronor samt intäkter från försäljning av sjökort och publikationer drygt 2 miljoner kronor. Verket fick även bidrag över nionde huvudtiteln med 4,6 miljoner kronor avseende kostnader för farledsanordningar m. m. av särskild betydelse för fisket och fritidsbåtstrafiken. Vid bestämning av sjöfartsavgiftema har under senare år eftersträvats en successiv av underskottet avveckling för farledsverksamheten. Sedan budgetåret 1972/ 1973 har intäkterna balanserat kostnaderna. För statens del skulle den föreslagna gränsdragningen sålunda kunna

genomföras utan principiell ändring av gällande avgiftssystem. Inte heller för sjöfarten skulle ändringen få väsentlig betydelse. Den skulle blott innebära att vissa ytterligare farledskostnader kommer att få täckas med schabloniserade avgifter till staten i stället för mer differentierade hamnavgifter. För hamnarna skulle den ändrade gränsdragningen medföra viss utjämning och kostnadsbesparing. Huruvida för utgiftsminskningen hamnarna skulle medföra sänkning av hamnavgifterna kan väl vara osäkert. Blir detta inte fallet innebär kostnadsbortfallet likväl att behovet av höjning av hamnavgifterna minskar.

Utredningen har med hänsyn till vad nyss angetts och till önskvärdheten att i ett sammanhang vinna klar och konsekvent gränsdragning mellan stat och hamnägare för farledsanordningar funnit sig böra förorda att denna gränsdragning genomförs även såvitt avser befintliga anordningar. I den mån farledsanordningar utanför hamnområdena tillhörande hamnarna erbjudes staten att kostnadsfritt mot fortsatt övertagas statlig drift och underhåll bör sådant Övertagande ske. Förutsättningen bör dock vara att sjöfartsverket finner anordningen vara av sådan betydelse för sjösäkerheten i farleden att den bör bibehållas.

Statens med hamnarnas

3 befattning

ekonomi och taxesättning

3.1 Historik och gällande bestämmelser

med hamnarnas ekonomi har växlat starkt under Statens befattning vilken till stor del hämtats från 1944 skilda epoker. Följande redogörelse, års hamnutrednings betänkande (SOU 1949: 21) angående svensk hamn-

byggnadspolitik, ger en bild av de väsentliga dragen av utvecklingen. skilde man ur administrativ synpunkt inte Under 1500- och l600-ta1en mellan och de kommunala områdena. Städerna strängt de statliga kanske mera som statens organ än som självständiga uppfattades och detta inverkade helt naturligt på statens förhållande till kommuner hamnarna. Hamnarna var då av enklaste beskaffenhet. De ägde betydelse A kanske minst lika mycket för försvarssyften som för handelssjöfarten.

Medan städernas administration tidigare var en del av statsförvalt-

ända till 1700-talets mitt var underkasningen och städernas räkenskaper av Kammarrätten så innebar utvecklingen från frihetstade granskning till 1862 års kommunalreform en fortskridande tidens grundlagar av städernas förvaltning. Samtidigt som kraven på hamnaremancipation under 1700-talet statens befattning med nas utveckling ökades syntes bli av kontrollerande art. Denna kontroll hamnbyggandet alltmera dels av amiralitetskollegium vars utövades dels genom landshövdingarna, tillstånd av hamnbyggnader. Samtidigt synes ha krävts för igångsättandet alltmera klart att ”staden största nyttan af en hamnsättning framstod över tillflyter” varför städerna som genom magistraterna ägde inseende hamnarna ofta skapade särskilda förvaltningar för hamnarnas uppmudd-

ring och byggandet av kajer. År 1803 tillkom Förvaltningen av sjöärendena, vilken myndighet

Genom Kungl. brev den 17 maj övertog amiralitetskollegiets uppgifter. även överinseendet över rikets hamnar. 1805 övertog Förvaltningen och magistraterna skulle dock såsom dittills ha uppsikt Landshövdingarna kännedom och över dessa. I kungabrevet sägs bland annat att ”då felande verka att arbeten företages i hamnarna, som med tiden andra orsaker och sådant av landshövdingar och magistrater, dem skada desamma inseendet över hamnarna åligger, ej lätteligen kan inses skola hädanefter

varken i hamnar, stenkistors och duc dalbers utsättande, fyllningar förändring, större brobrobänkars anläggning, barlastutkastningsställens som helst rörande hamnen och till dess ars anläggning eller vad annat

SOU 1974: 24 Statens befattning med hamnarnas ekonomi och taxesättning 85

förändring leda kan föreläggas, förrän förfrågan hos Förvaltningen av sjöärendena skett och dess bifall blivit lämnat, börande detta överinseende sträcka sig så till de större som till de minsta hamnar. Alla hamnbyggnadsföretag i landet var därmed underställda Förvaltningen av sjöärendena. Enligt ovannämnda Kungl. brev skulle staten pröva ej blott omfattningen av hamnbyggnadsföretagen utan även det sätt på vilket hamnbyggnaden utfördes. Städerna ålades därigenom att innan några anläggningar i eller förändringar av hamnen av vad slag som helst företoges inkomma med förslag till magistraten, vilka vidarebefordrades till Konungens befallningshavande med anhållan om dennes åtgärd för utverkande av Förvaltningens av sjöärendena bifall. Till denna myndighet ingavs även berättelser rörande hamnarnas förvaltning och ekonomi. Hamnbyggnaderna dessutom besiktigades av Förvaltningen i likhet med vad redan tidigare skett av landshövdingarna. Sedan Sverige efter 1809 års krig med Ryssland börjat återhämta sig sökte man genom att inrikta landets krafter på dess uppodling och på tillgodogörandet av dess naturtillgångar återvinna vad som förlorats genom kriget. Utvecklingen av landets kommunikationsväsende kom därför att omfattas med intresse av statsmakterna. Bidrag av statsmedel anvisades av rikets ständer i stor utsträckning till vägbyggnader, planläggning och byggande av kanaler och hamnar samt upprensning av farleder och flottleder liksom även till utdikningar. Den 6 augusti 1841 utfärdade Kungl. Majzt instruktion för den tillförordnade Styrelsen för allmänna vilken väg- och vattenbyggnader inrättats året förut. Enligt instruktionen skulle med kostnadsförslag tillhörande ritningar för alla allmänna väg- och vattenbyggnader granskas av styrelsen. Detta gällde även sådana som utfördes och bekostades av enskilda då arbetena vore av sådan allmän beskaffenhet att det_ erfordrades Kungl. Maj: ts bifall och fastställelse för deras utförande. Arbetena indelades i två kategorier: dels sådana som helt och hållet verkställdes eller vore under utförande på statens bekostnad och genom statliga myndigheters försorg, dels sådana som genom särskilda kungliga resolutioner blivit åt bolag, menigheter eller enskilda personer upplåtna, men i mer eller mindre mån med allmänna medel eller särskilda förmåner understödda, mot villkor att till det allmännas nytta och begagnande vidmakthållas”. Den som önskade utföra arbeten av den senare kategorien med bidrag av allmänna medel eller mot uppbärande av avgifter till last för allmänna rörelsen_ ägde, om arbetena vore av större allmänlighet och vikt, att genom Kungl. Maj: ts befallningshavande eller direkt hos styrelsen anmäla detta, lämna uppgift om ändamålet och arbetet och dess allmännytta samt inkomma med ritningar och eller också anlita kostnadsförslag styrelsen för att få de förberedande undersökningarna utförda. Sedan dylika verkställts och delgivits Kungl. Majzts hade befallningshavande denne att infordra och till styrelsen meddela om medel och upplysning sätt på vilka enskilda eller de av ortens innevånare som närmast hade att vänta sig fördelar av att verkställdes kunde

arbetet vara hågade att

bidraga till arbetet, varvid styrelsen hade att tillse att stadgade villkor för

med hamnarnas ekonomi och taxesättning SOU 1974: 24 86 Statens befattning

att erhålla innan den anmälde ärendet lån eller anslag behörigen uppfyllts hos Kungl. Maj: t. till varje riksdag var under fyrtio år framåt l Kungl. Maj: ts proposition en generalplan för aktuella och framtida vattenbyggnader. För upptagen till hamn - samt andra väg- och vattenbyggnader - beviljade lån och

varje riksdag speciella, efter varje särskilt fall anpassaanslag meddelade de villkor och stadganden varjämte ständerna fastställde vissa allmänna föreskrifter rörande sättet, ordningen och villkoren för hur statsbidragen, som fastställdes av ständerna, kunde erhållas och skulle återbetalas. Om efter arbetets fullbordan trafikavgifter skulle komma att uttagas skulle så låg taxa därå vara fastställd som skäligen läte sig göra. Fastställda avgifter

fick ej höjas om icke Kungl. Majzt på grund av särskilda omständigheter skäligt lämna bifall därtill. De skulle däremot ovillkorligen prövade sänkas om det befanns att behållningen översteg en viss av Kungl. Maj: t fastställd av de icke statliga bidragen till utbyggnaden. Till procent underhåll skulle viss av Kungl. andel av och reparationer Maj: t bestämd avsättas. av taxan skulle ske i samband med de avgifterna Regleringen redogörelser som vart femte år skulle ingivas till Kungl. befallningshavande. Kommunallagarna av år 1862 medförde knappast några större förändområde även om de bidrog till att hamnen ringar på hamnväsendets formellt fick större att knytas fastare till kommunen. Staten möjligheter fick tidens fordringar att de frisinnade principerna skulle genom och att statsförvaltningen skulle förenklas och rationaliseras förverkligas ett mindre inflytande över hamnarna. År 1878 överinseendet över hamnarna i riket med överflyttades undantag för örlogshamnarna till Lotsstyrelsen som år 1872 hade brutits ut ur Förvaltningen av sjöärendena. I en lotsstyrelsens kungörelse den 7 1878 1805 års här ovan refererade stadgande att alla juni åberopades i hamnar m. m. och ”vad annat som helst rörande hamnar och fyllningar leda kunde, icke finge företagas”, förrän förfrågan hos till dess förändring lotsstyrelsen skett och dess bifall lämnats. befattning med hamnbyggnader var väsentligen inriktad Lotsstyrelsens med utprickning och fyrbelysning av farleder, på frågor sammanhängande av hinder för den allmänna samfärdseln i allmän farled borttagandet liksom i allmän hamn. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen åter utövade teknisk och ekonomisk kontroll över byggnadsprojekt samt visst alltjämt hamnbyggande, en kontroll som dock inte sträckte sig till alla hamnar. Denna och andra förhållanden ledde bland annat till att uppdelning till lotsstyrelsen angående projekterade hamnbyggnader i anmälningarna stor utsträckning uteblev. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen kom huvudatt befatta där statsbidrag var sakligen sig med hamnbyggnadsärenden och med fiskehamnsprojekt samt förslag rörande mindre ifrågasatt hamnar. År 1907 utfärdade Kungl. Majzt två författningar varigenom tidigare skilda Kungl. brev ersattes, nämligen förordningen den reglering genom 31 december 1907 (nr. 137 s. l) angående taxor å hamnafgifter och

förordningen samma dag (nr. 137 s. 8) angående taxor å grundpenningar.

SOU 1974: 24 Statens med hamnarnas ekonomi befattning och taxesättning 87

Enligt hamntaxeförordningen l § skulle ägare eller innehavare av hamn som önskade uppbära hamnavgifter enligt av Kungl. Maj: t fastställd taxa till länsstyrelsen inge till Kungl. Maj: t ställd ansökan. Vid ansökan skulle fogas uppgifter angående hamnen och dess ekonomi. Kommerskollegium fick i uppdrag att utarbeta förslag till formulär för ansökan om fastställelse av hamntaxa. Förslag till hamntaxa skulle (4 §), efter beredning av hamndirektion där sådan fanns, vara upprättat och godkänt av hamnens ägare eller innehavare eller dennes företrädare (för stad stadsfullmäktige eller allmänna rådstugan, för köping eller annan landskommun kommunalstämman eller kommunalfullmäktige). Yttrande över förslaget skulle avges, för hamn som tillhörde stad av magistraten eller, där sådan ej fanns, den i stället särskilt tillsatta samt för lanthamn styrelse som ej tillhörde kommun av kommunalstämman eller kommunalfullmäktige. Länsstyrelsen skulle genom att kungöra inkomna såväl i taxeförslag länskungörelserna som i ortstidning lämna vederbörande trafikanter tillfälle att inom viss tid yttra sig över förslaget. Taxeförslaget jämte inkomna yttranden skulle därefter av länsstyrelsen överlämnas till kommerskollegium med eget yttrande. I detta skulle särskilt angivas huruvida och i vilken mån länsstyrelsen med till hamnens hänsyn ekonomiska ställning samt handelns och sjöfartens behov å platsen funne att nedsättning i de av hamnens ägare eller innehavare föreslagna avgiftsbelopp eller lindring i andra bestämmelser i förslaget borde äga rum. Kommerskollegium skulle med eget yttrande överlämna taxeförslaget till Kungl. Maj: t. I förordningen angavs vidare de grunder som skulle iakttagas vid upprättande av hamntaxa. Taxans giltighet begränsades till fem år varefter ny prövning skulle ske. Vidare föreskrev l0 § att för varje hamn där hamnavgifter fick uppbäras enligt av Kungl. Majzt fastställd hamntaxa skulle föras särskilda räkenskaper utan sammanblandning med hamninnehavarens andra räkenskaper. Räkenskaperna skulle bland annat innehålla uppgift om varifrån utöver hamnavgifter influtna medel erhållits samt om de ändamål till vilka hamnkassans medel använts. Inflytande hamnavgifter samt hamnkassans andra tillgångar i kontanta medel och fordringar jämte avkastningen av de övriga tillgångarna fick enligt ll § användas endast för hamnens direkta behov om ej Kungl. Maj: t gav särskilt tillstånd till annan användning. önskade ägare eller innehavare av lastageplats, varifrån utskeppning i större omfattning av trävaror eller vissa andra varor ägde rum och varest särskilda anstalter för sjöfartens trygghet och bekvämlighet åvägabragts, erhålla Kungl. Maj: ts fastställelse av taxa å avgifter (grundpenningar) för fartyg vilka anlöpa platsen och begagna sig av anstalterna skulle, enligt l § förordningen om grundpenningtaxor, ansökan inges till länsstyrelsen i länet. Länsstyrelsen skulle om sökanden befunnes äga rätt att förfoga över platsen med tillhörande anstalter förordna om och besiktning värdering av anstalterna. Vidare skulle länsstyrelsen upprätta till förslag taxa samt insända handlingarna till kommerskollegium för yttrande innan ärendet överlämnades till Kungl. Maj: t.

Statens med hamnarnas ekonomi och taxesättning SOU 1974: 24 88 befattning

Även för där fick uppbäras enligt av lastageplats grundpenningar taxa skulle enligt 10 § särskilda räkenskaper föras Kungl. Maj: t fastställd utan sammanblandning med platsinnehavarnas andra räkenskaper. 1907 års förordningar ersattes den 21 april 1950 av kungörelsen (1950: 152) om fastställelse av hamn- och grundpenningtaxor samt taxor å sluss-, kanal- och andra farledsavgifter. Kungörelsen byggde i allt väsentligt de tidigare författningarna men bland annat förenklades på förfarandet genom att taxeprövningen delegerades till kommerskollegium. Att detta var möjligt även i de fall hamnägaren var en kommun berodde på att sådana ändringar kort förut vidtagits i kommunallagarna. l 1907 års förordningar, vilka tillkom utan riksdagens medverkan, föreskrevs för innehavare av hamn eller lastageplats att ingen skyldighet fastställelse av hamnavgifter eller grundbegära offentlig myndighets penningar utan endast en rätt att göra ansökan därom. Sådan skyldighet fanns däremot för kommunala hamnar och lastageplatser enligt bestämmelser i om kommunen önskade taga ut avgifter. kommunallagarna, Enligt 79 § 1 mom. lagen den 6 juni 1930 (nr. 251) om kommunalstyrelse på landet, 74§ l mom. lagen samma dag (nr. 252) om kommunalstyrelse i stad samt 63 § l mom. lagen den 15 juni 1935 (nr. 337) om kommunalstyrelse i Stockholm skulle sålunda vissa beslut av kommunens beslutande Kungl. Maj: ts prövning och fastställelse för organ underställas att vinna bindande kraft. Detta gällde bland annat beslut angående nya eller förhöjda avgifter å den allmänna rörelsen för begagnande av platser som anvisats åt densamma eller de inrättningar som är gjorda till dess Till sådana avgifter räknades bland annat hamnavgifter, betjänande. grundpenningar samt sluss-, kanal- och andra farledsavgifter. som infördes redan genom 1862 års Underställningsskyldigheten, grundades på intresset av att förhindra att kommunalförordningar, kommunerna finansierade en del av sin verksamhet genom avgifter på handel och näringar i stället för genom uttaxering av allmän kommunalskatt. År 1947 ändrades angivna stadganden i kommunallagarna så att Kungl. fick rätt att delegera prövning och fastställelse av kommunala Majzt hamnavgifter och grundpenningar till myndighet som Kungl. Maj: t därtill förordnade. Genom lagändringar år 1950 utvidgades denna Kungl. Maj: ts rätt att till att omfatta även sluss-, kanal- och delegera taxeprövningen andra farledsavgifter. Frågan om målsättningen för hamn- och grundpenningtaxeprövningen behandlades även av 1944 års hamnutredning. l direktiven för denna hade statsrådet erinrat om en utredning som utredning föredragande verkställt och år 1943 redovisat i ett betänkande med kommerskollegium till (SOU 1943:32). Denna utredning hade förslag hamnförordning varit natur. borde därför emellertid av preliminär Hamntaxepolitiken upptagas till prövning även av 1944 års hamnutredning. 1944 års hamnutredning angav att statens hamntaxepolitik tog sig främst i hamntaxeförordningens bestämmelser och kontrollen uttryck över deras efterlevnad. Härvid knöt sig intresset i första hand till frågan om statens inställning till hamnarna, vilka krav den hade på deras taxor

SOU 1974: 24 Statens befattning med hamnarnas ekonomi och taxesättning 89

och ekonomi och vilken grad av frihet de ges i olika avseenden. Vidare var av betydelse, hur staten begagnade sin tullpolitik för att gynna viss sjöfart eller viss trafik. Man kunde även betrakta statens hamntaxepolitik såsom ett led i statens avgiftspolitik, berörande ej blott hamnarna och farledema utan även kanaler, järnvägar, fyr- och lotsväsendet m. m. Statens hamntaxepolitik ginge ut på att tillvarataga det allmännas intressen och att se till att den allmänna trafiken ej blev hårdare belastad än nödigt samt att ekonomiskt svaga trafikslag blev gynnade i fråga om avgiftsbelastning. Bestämmelsen i 1907 års hamntaxeförordning att hamnavgiftsintäkter samt hamnkassans andra tillgångar i kontanta medel och fordringar jämte avkastningen av de övriga tillgångarna skall användas för hamnens direkta behov hade enligt 1944 års hamnutredning ansetts innebära att hamnavgiftstaxorna skulle avvägas så att inkomsterna täckte underhåll och drift, ränta och amortering men icke gav överskott. Syftet skulle vara att den allmänna rörelsen inte fick belastas mer än nödigt. Det skulle därför vara uteslutet att vid hamnavgiftemas bestämmande för hamnägaren beräkna en större vinst eller en mera omfattande fondering. Vidare fick lindring i eller befrielse från fastställda hamnavgifter eller andra fastställda taxebestämmelser ej medges viss trafikant, utan skulle efter bestämd, på förhand kungjord samt kommerskollegium och Kungl. Maj: ts vederbörande befattningshavande delgiven grund tillkomma en var trafikant under lika förhållanden. Detta var en bestämmelse som ägde sin motsvarighet för jämvägarnas taxor. Meningarna hade i speciella fall varit något delade angående den exakta innebörden av densamma men dess betydelse ur taxesynpunkt att nedsättningar för viss trafikant ej fick göras var uppenbar och bestämmelserna i fråga var avsedda såsom ett skydd mot godtycklig behandling och till förhindrande av illojal konkurrens hamnarna emellan. Man måste, framhöll 1944 års hamnutredning, se bestämmelserna i 1907 års förordning mot bakgrunden av de tidigare rådande förhållandena. Då förekom i stor att

utsträckning hamnarna utnyttjades i

vinstsyfte i det att en stor del av hamnarnas inkomster gick till andra kommunala ändamål. Någon mera noggrann awägning av avgiftssatser och beräkning av intäkter gjordes icke. Man hade ingen verklig känsla för att hamnarna var en mycket viktig del av landets transportapparat och att hamntaxorna borde vara jämförliga med taxor för kommunikationsmedel, exempelvis jämvâgama. 1907 års förordning sökte rätta till de tidigare rådande missförhållandena. 1944 års hamnutredning berörde isitt betänkande frågan huruvida det var riktigast att sträva efter enhetlighet ej blott i de s. k. allmänna

bestämmelserna och taxornas uppställning utan även i taxesatser, något som sades skola leda till mycket varierande ekonomi för de olika hamnarna med stora underskott för en del och stora överskott för andra, eller att söka uppnå en ekonomisk balans i hamnrörelsen, eventuellt med bidrag av skattemedel, och härför lämna hamnarna större frihet i deras taxepolitik. Det senare skulle innebära att taxoma blev en väsentligt varierande höjd och taxesatserna av väsentligt olika storlek i olika hamnar

ekonomi och taxesättning SOU 1974: 24 90 Statens befattning med hamnarnas

med skilda förutsättningar. Det senare alternativet tillämpades i Sverige. framhöll att det sistnämnda alternativet icke uteslöt att man Utredningen ekonomins ram strävade att genom samverkan hamnarna emellan inom av den granskande myndigheten uppnå så och även genom medverkan stor enhetlighet som möjligt. Man kunde säga att om än en konkurrens kunde hålla nere hamntaxorna så syntes strävandena efter enhetliga, låga och handelns intresse medan frihet i taxor närmast vara ett sjöfartens vore ett hamnarnas intresse. Emellertid taxepolitiken och god ekonomi var det givet att hamnarna i sin taxepolitik måste taga största hänsyn till handelns och önskemål så att dessa näringar sökte sig till sjöfartens hamnarna. Man kunde, enligt 1944 års hamnutredning, göra gällande, att det för vore skäligen likgiltigt om en hamn med hänsyn till dess självkostnader den ena eller andra varan ginge över kaj. För hamnarnas utgifter spelade

det ingen roll om en vara var dyr eller billig, drog högre eller lägre frakt, Hamnarnas kostnader var hade en längre eller kortare transportdistans. till del fasta och påverkades inte inom vissa gränser av övervägande fartygstrafikens och varutrafikens ökning eller minskning. För täckande av dessa kostnader måste hamnarna se till att avgifter uttas enligt sådana att härigenom största möjliga trafik och inkomster uppnås. Det grunder, vore givet att låga frakter per kvantitetsenhet krävde låga hamnavgifter för att transporterna skulle komma till stånd, medan transporter belagda Detta med höga fraktar i regel medgåve starkare hamnavgiftsbelastning. att största trafik och inkomster uppnås därigenom att betydde möjliga avvägas med hänsyn till vad varje transport kan tåla. hamnavgifterna differentierat ej blott med hänsyn till Härigenom blev taxesystemet och billigare varor utan även för olika typer av trafik, såsom dyrare reguljär och irreguljär trafik, för längre och kortare transporter. Frågan om hamntaxornas differentiering låg olika till för utrikestrafihela saknade konkurrens, och för ken, där hamnarna på det taget där konkurrens ägde rum mellan land- och sjöväga inrikestrafiken, För utrikestrafiken kunde starkt värdedifferentierade transportmedel. medan en betydligt mindre differentiering vore hamnavgifter uttas, där de konkurrerande transportmedlen, bilarna möjlig för inrikestrafiken, hade taxor utan eller med ganska ringa spännvidd mellan och järnvägarna, utgjorde en kostnadspost för högsta och lägsta taxesats. Hamnavgifterna och andra trafikanter. Fartygsavgifterna föll främst på både rederierna - varuägarna. I de fall då rederierna, varuavgifterna på trafikanterna rederierna noterade s. k. inklusive- och genomgångsfrakter blev emellertid även för dem. Och vidare, då rederierna i stor varuavgifterna av betydelse som tjänstgjorde som agenter, mäklare utsträckning hade egna kontor, samt dessutom var de i hög grad och speditörer ägde stuveriföretag, intresserade av varuavgiftemas höjd och differentiering. I synnerhet detta där konkurrens rådde med jämvägs- och gällde inrikestrafiken,

vägtrafik. I detta sammanhang lämnade 1944 års hamnutredning en redogörelse för hamnarnas i vad avser inrikestransportområdet vilken taxepolitik ger en god belysning av problemställningarna och taxeprövredogörelse

SOU 1974: 24 Statens befattning med hamnarnas ekonomi och taxesättning 91

ningens värde. Redogörelsen innebar bland annat följande. Förutsättningen för de mest brännande taxepolitiska som de åtgärder, svenska hamnarna under vidtagit tiden från slutet av 1920-talet, är den ofantliga utveckling som vägtrafiken uppvisat. Bilarna utgör ett nytt transportmedel som ej blott genom sin rent kvantitativa betydelse åstadkommit en revolution på kommunikationsområdet utan gjort detta än mera genom den nya prisbildning och taxesättning de representerat. Till en början var denna till stor del fullständigt fri och bestämdes av de direkta med varje transport förenade

kostnaderna varvid returfrakttill-

gången var av stor betydelse. Bilarnas taxor efter uppbyggdes hand på transportemas genomsnittliga självkostnader och torde i stort sett vara proportionella mot transportavståndet då terminalkostnaderna för biltransporter ej spelar någon nämnvärd roll och då endast föga differentiering gjorts med hänsyn till de transporterade varornas värde och därmed deras förmåga att bära frakt. Järnvägarnas och sjöfartens frakttaxor åter hade varit uppbyggda på ett i hög grad prisdifferentierat system med utgångspunkt i principen frakt med hänsyn till vad godset kan tåla. När olika kommunikationsmedel med så skilda taxesystem mötte i konkurrens hade helt naturligt en stark trafikavledning av det högst tarifferade godset ägt rum till det kommunikationsmedel som saknat värdedifferentiering. Det är också givet att järnvägar och sjöfart av ren självbevarelse anpassat sina taxor såvitt möjligt efter bilarnas tariffsystem. Statens järnvägar övergav värdedifferentieringen för styckegods och gods i 2 l/Z-tonssändningar samt genomförde en anpassning av taxorna. Sålunda skedde stark sänkning på de kortare avstånden. Härtill kom att man genomförde ett utgrenat system av fraktnedsättningar som dock under kristiden i hög grad modifierades. Rederiema, som vad inrikestransporterna beträffar haft ett i det stora hela med jämvägarna överensstämmande tariffsystem, hade starka för vidtagit sänkningar högvärdigt gods och för transporter å kortare distanser. Även hamnarna anpassade sina taxor efter de förändrade förhållandena. Man maximerade eller topphögg i inrikes varuavgiftema fart till 10-50 öre per 100 kr. varigenom endast i undantagsfall av avgifter lz50-2 kr. eller högre fanns kvar. Man gjorde en allmän revision av taxesatserna och sänkte sådana som syntes avleda trafiken till andra transportmedel. Man genomförde lägre varuavgifter för inrikestransporterna över huvud, motsvarande de lägre satser som gällt för fartygsavgifter. I syfte att anpassa avgifterna efter transportkostnadema på korta distanser, där på grund av de relativt låga sjöfrakterna en sänkning av hamnavgifterna varit särskilt angelägen, infördes Man låga rayontaxor. strävade efter att förenkla taxornas och att erhålla uppställning större smidighet i beviljandet av nedsättningar.

Man var emellertid inom hamnarna klar på att det ej var nog med dessa

hamntaxepolitiska åtgärder för att rädda inrikestrafiken, särskilt den reguljära, på sjön. Man ansåg i allmänhet att alla parter ien sjötransport borde samverka för att ett verkligt resultat skulle nås. Och man höll före att kämpunkten i sjöfartens och hamnarnas taxeproblem låg i möjligheten och nödvändigheten att göra de sekundära kostnaderna mindre

med hamnarnas ekonomi och taxesättning SOU 1974: 24 92 Statens befattning

och bättre Man värdedifferentierade anpassade efter transportavståndet. sträva efter att uppnå en enhetlig organisation för sjöfarten började liknande den för järnvägar och bilar. Det syntes uppenbart att problemet

gällde just detta. Om frakten för en reguljär inrikestransport igenomsnitt cirka medan resterande utgöres av utgör blott 2/3 av totalkostnadema sekundära kostnader: lastnings- och lossningskostnader, hamnavgifter men däremot icke m. m. och sjöfrakten anpassas efter konkurrensfrakter stuveri- och hamnavgifter m. m. så kan icke trafiken på sjön konkurrera med landtrafiken. Därför man från hamnarnas sida för att även pläderade och andra sekundära kostnadsposter skulle anpassa sin stuveriavgifterna efter frakten. Då först skulle en anpassning av hela prisbildning jämvägs- och bilfrakter, en ”sjöfrakten äga rum så att denna motsvarade som sker om har varit anpassning säkerligen sjötransportväsendet organiserat och icke så splittrat som det är. enhetligt Man var emellertid inom hamnarna angelägen om att de avgiftssänkinnebära en subvention. Man undersökte ningar som gjordes ej skulle årskostnadernas och inkomsternas fördelning på anläggningskapitalets, utrikes och inrikes trafik (år 1937) och fann därvid en mycket god som kommunerna lämnat i en del överensstämmelse. De skattebidrag hamnar hade tidigare inte kommit den inrikes sjöfarten till godo men vål framför allt genom de fördjupningsarbeten och byggnadsden utrikes, arbeten som utförts. framhöll 1944 års hamnutredning, ifrågasätta huruvida en Man kunde, sådan hamnpolitik som den vilken här skildrats varit möjlig eller kunnat så som skett om hamnarna hade haft enhetlig av en genomföras bestämda taxesatser. En taxepolitik innemyndighet eller regeringen bärande en justering av taxoma med hänsyn till krigs- och krisförhållandena sådan som den som praktiserats under åren 1940-1949 synes ej

heller ha varit möjlig om man icke vid taxeändringarna gått ut ifrån varje hamns ekonomiska förhållanden och därjämte gjort justeringarna enligt väsentligen enligt förslag från den allmänna prispolitikens principer, Svenska hamnförbundet. En likhamnarnas egen Centralorganisation hade de facto inneburit att den formella likheten formig anpassning måste köpas på bekostnad av ekonomin. berörde även frågan om reglerna för 1944 års hamnutredning hamnarnas fondbildning. Enligt utredningens mening borde dessa så nära ansluta dock med den väsentliga som möjligt sig till aktiebolagslagens, fonder inte fick komma till användning utan skillnaden att hamnarnas Ett sådant medgivande borde då det statlig myndighets medgivande. gällde fonds användning för om- eller nybyggnad föregås av en noggrann samt undersökning rörande trafikens förmåga att bära behovsgranskning de ökade kostnaderna. Visserligen kunde man tänka sig att hamnväsendet - såsom mera allmänt omorganiseras till en annan förvaltningsform - för vinnande av bättre till affärsmässig skötsel. aktiebolag möjligheter Men, tillade utredningen, det vill synas som om man borde sträva efter bestämmelserna. att uppnå detsamma genom de för hamnarna nu avsedda torde man vinna en stor fördel för Genom de ifrågavarande åtgärderna hos avgiftsbelastningen varjämte de hamnägansjöfarten genom stabilitet

SOU 1974: 24 Statens med hamnamas befattning ekonomi och taxesätming 93

de kommunerna torde bli mera villiga till ekonomiska uppoffringar för sina hamnar då icke vid sämre konjunkturer eller behov av utbyggnad och förbättring plötsligt stora anspråk skattevägen kunde komma att ställas på desamma. De av 1944 års hamnutredning uttalandena gjorda och framlagda förslagen godtogs i huvudsak av statsmakterna och lades som nämnts till grund för en ny författning i ämnet, kungörelsen (1950: 152) om fastställelse av hamn- och grundpenningtaxor samt taxor å sluss-, kanaloch andra farledsavgifter. Hamntaxekungörelsen stadgar lika litet som dess föregångare någon skyldighet för hamninnehavaren att söka fastställelse av hamntaxa. Skyldighet härvidlag gäller endast för kommun, som vill ta ut avgifter på hamnrörelse. Underställningsskyldigheten för kommuner grundar sig på 74§ i 1953 års kommunallag. Den kommunala underställningsskyldigheten för hamnavgifter gäller vare sig den avgiftsbelagda hamnrörelsen äger rum i allmän hamn eller i enskild hamn. I hamntaxekungörelsen görs skillnad mellan taxa för allmän hamn, hamntaxa, och för lastageplats, grundpenningtaxa. Båda slagen av taxor fastställes numera av sjöfartsverket på ansökan av ägaren eller innehavaren av hamnen. I kungörelsen ges detaljerade regler om de grunder efter vilka taxa skall fastställas. För hamntaxa gäller sålunda bland annat att hamnavgift ej får fastställas till högre belopp än att den årliga uppbörden jämte övriga intäkter av hamnrörelsen för år beräknas motsvara summan av kostnaderna för hamnens drift och underhåll, skälig ränta å anläggningskapitalet efter avdrag av verkställda samt avskrivningar skälig avskrivning å anläggningarna. Hamnavgift får dock fastställas till sådant belopp att den årliga hamnavgiftsuppbörden beräknas överstiga den på nyss angivet sätt beräknade uppbörden med högst tolv procent. De härigenom erhållna medlen får inte utan medgivande av Sjöfartsverket tagas i anspråk för annat ändamål än att täcka förlust å hamnrörelsen (2 §). Uppkommer vinst å hamnrörelse, för vilken hamntaxa finnes fastställd, skall vinstmedlen i första hand tagas i anspråk för att täcka i hamnens räkenskaper kvarstående förlust. Vad därefter återstår får ej utan sjöfartsverkets medgivande användas för annat ändamål än till att bestrida utgifter för hamnens direkta behov (3 §). Inom en allmän hamn kan finnas lastageplats, brygga eller liknande anordning tillhörig annan än hamninnehavaren. Detta beaktasi 12 § vari sägs att om förhållandena ger anledning därtill skall lindring i hamnavgift eller befrielse därifrån för åtnjutas fartyg som blott anlöper sådan anläggning. Motsvarande gäller enligt l7§ beträffande för hamnavgift vara som lastas eller lossas i hamnen utan att därvid föras över hamnen tillhörig kaj eller brygga. En grundläggande princip i hamntaxekungörelsen är att hamnen ej får gynna vissa trafikanter på andras bekostnad. Detta kommer till uttryck i kungörelsens 20 § vari stadgas att befrielse från fastställd hamnavgift eller andra fastställda hamntaxebestämmelser eller ock lindring däri ej får medges viss trafikant utan skall efter bestämd, på förhand kungjord grund, som ofördröjligen skall delgivas Sjöfartsverket och länsstyrelsen,

med hamnarnas ekonomi och taxesättning SOU 1974: 24 94 Statens befattning

komma alla trafikanter under lika förhållanden till godo. Beträffande gäller enligt hamntaxekungörelsen att grundpenningtaxa sådan får av Sjöfartsverket fastställas på ansökan av ägare eller innehavare av lastageplats, varifrån utskeppning av varor i större omfattning äger rum och varest mera betydande anstalter för sjöfartens trygghet och bekvämlighet vidtagits, för fartyg, vilka anlöper lastageplatsen och begagnar dess anstalter i samband med lastning eller lossning av gods (27 §). Vid fastställelse av grundpenningtaxa får hänsyn inte tagas till andra anstalter än sådana som uteslutande eller väsentligen tillkommit å lastageplatsen och bekvämlighet och som erfordras för för fartygstrafikens trygghet dessa ändamål (28 §). Som nämnts är fastställelse av hamntaxa för allmän hamn ej utan förutsätter ansökan av obligatorisk enligt hamntaxekungörelsen hamnens eller innehavare. Endast för kommunala avgifter på ägare hamnrörelse gäller enligt 74§ kommunallagen (1953:753) och 78§ för Stockholm krav på fastställelse av kommunallagen (1957: 50) Fastställelseprövningen ankommer på Kungl. Maj: t, som avgiftsbeslut. kan sin beslutanderätt i förevarande ärende till emellertid delegera myndighet som Kungl. Maj: t förordnar. Kungl. Maj: t får även föreskriva att i rörelse, för vilka avgifter som nu sagts blivit fastställda, avgifterna samt övriga intäkter får användas allenast för rörelsens direkta behov om som Kungl. Majzt därtill förordnar medger att medlen ej myndighet användes för annat ändamål. Nu återgivna stadgande i kommunallagarna fick sin gällande lydelse lagar 1972: 98 och 99. Tidigare gällde generellt att kommunfullgenom beslut om nya eller förhöjda avgifter å den allmänna rörelsen mäktiges för av de platser som anvisats åt densamma eller de begagnande som dess betjänande skall för att vinna inrättningar är gjorda till bindande kraft underställas Kungl. Maj: ts prövning, dock att fastställelseprövningen beträffande hamnavgifter liksom enligt nu gällande lag kunde delegeras. Beträffande motiven till 1972 års kommunallagsändring kan vara av intresse i förevarande att återge följande ur propositionen i sammanhang ärendet (1972: 12). Kommunalrättskommittén vars förslag beträffande hamnavgifter m. m. för konstaterade att utvecklingen inom låg till grund propositionen hamnväsendet innebär bland annat att de traditionella kajerna ersätts med kostnadskrävande terminaler och andra specialanordningar. Utveckmellan hamnägarna och redarna lingen hade lett till att mellanhavandena inte längre kan lösas på det sätt som förutsätts i 1950 års kungörelse. Med stöd av särskilda dispenser av Kungl. Majzt har kungörelsens och därmed också underställningsskyldigheten satts ur spel i avgiftsregler fråga om de mest kostnadskrävande tjänsterna. Den nuvarande regleringen av hamnavgifterna framstod enligt kommittén som otidsenlig. Kommittén hade emellertid inhämtat att hamnutredningen avsåg att behandla i ett kommande betänkande. Vid denna hamntaxefrågoma borde kommittén eftersträvas en förenklad reglering som översyn enligt åt en mera affärsmässig Med hänsyn till att gav utrymme prissättning.

SOU 1974: 24 Statens med hamnarnas befattning ekonomi och taxesättning 95

hamnama i stor andra utsträckning betjänar än de harrmägande kommunernas medlemmar kan ett visst statligt över inflytande kommunernas hamnpolitik vara motiverat. Kommittén anser att ett sådant inflytande borde garanteras på annat sätt än genom föreskrifter om underställning. Kommittén uttalade att slutligen hamnavgiftema och de övriga avgifter på sjöfartens område som för närvarande hänförs till å den avgifterna allmänna rörelsen inte bör längre regleras i kommunallag utan i en särskild författning. I remissyttrande över kommunalrättskommitténs betänkande uttalade

hamnutredningen att den delade kommitténs att en sådan uppfattning reglering av hamnväsendets ekonomiska förhållanden borde eftersträvas som gjorde det möjligt att tillämpa företagsekonomiska principer inom den kommunala hamnverksamheten. l linje med sådana principer låg intresset av en förenkling i förhållande till nuvarande med dess ordning underställningsförfarande. Utredningen, som ämnade behandla hamntaxefrågorna i ett kommande fann betänkande, att den omplacering av reglerna om hamnavgifter som kommittén föreslog lämnade utredningen frihet att välja den lösning som senare visade sig lämplig. Utredningen hade därför inte något att erinra mot kommitténs förslag. Föredragande departementschefen ansåg att ställning i sak till frågan om den framtida regleringen av hamnavgiftema och Övriga avgifter på sjöfarten inte kunde tas i det aktuella sammanhanget. Om de förslag som lades fram i propositionen blev godtogs dessa avgifter de enda avgifter som fortfarande omfattades av å den begreppet avgifter allmänna rörelsen. Han förordade att detta begrepp togs bort ur 74 § kommunallagen och 78§ kommunallagen för Stockholm men att de gällande bestämmelserna om sådana avgifter alltjämt skulle gälla för hamnavgifterna och de övriga avgifter på sjöfartens område som var i fråga.

3.2 Utredningens och överväganden förslag

3.2. l Allmänna synpunkter

Föreskrifter om fastställande av hamntaxor och vissa andra liknande avgifter ges i kungörelsen (1950: 152) om fastställande av hamnoch samt taxor grundpenningtaxor å sluss-, kanal- och andra farledsavgifter, i det följande kallad hamntaxekungörelsen. Kungörelsen skiljer mellan hamntaxa för allmän hamn, för grundpenningtaxa lastageplats (enskild hamn) samt sluss-, kanal- eller annan för farledsavgift begagnande av sluss, kanal eller annan farled. Hamntaxa för allmän hamn skall enligt hamntaxekungörelsens l § fastställas av Sjöfartsverket på ansökan av ägare eller innehavare av allmän hamn. Kungörelsen föreskriver således inte att hamntaxa måste fastställas för allmän hamn utan lämnar hamnens ägare eller innehavare frihet härvidlag. Emellertid föreligger skyldighet i detta avseende för flertalet allmänna hamnar på annan Även grund. för grundpenningtaxa samt för sluss-, kanal- och annan farledsavgift är Sjöfartsverkets prövning och

96 Statens befattning med hamnarnas ekonomi och taxesättning SOU 1974: 24

fastställelse enligt hamntaxekungörelsen beroende av att ansökan därom göres av anläggningens ägare eller innehavare. Såsom förut nämnts äges och drives det helt dominerande antalet allmänna hamnar i riket av den kommun inom vilken hamnen är belägen. För dessa kommunala hamnar är kommunallagarna, kommunallagen, (1953: 753) och kommunallagen (1957: 50) för Stockholm, tillämpliga. Kommunallagarna är även tillämpliga om en kommun skulle äga och driva en hamn som inte är allmän enligt vattenlagen eller en sluss, kanal eller annan farled. Enligt dessa lagar gäller att kommunfullmäktiges beslut om nya eller förhöjda hamnavgifter eller grundpenningar eller sluss-, kanal- eller andra farledsavgifter skall för att vinna bindande kraft underställas prövning av Konungen eller myndighet som Konungen därtill förordnar, dvs. Sjöfartsverket enligt hamntaxekungörelsen. Den nuvarande ordningen i fråga om prövning och fastställelse av hamntaxor har, såsom torde ha framgått av det föregående, två principiellt skilda grunder. Den ena grunden är kommunalrättslig. Syftet är här att förhindra att kommunerna till dels ersätter uttaxering av allmän kommunalskatt med avgifter på hamnverksamhet. Det är alltså här fråga om statlig kontroll över den kommunala förvaltningen. Här råder icke någon frivillighet. Så fort kommunen vill belägga hamn- eller farledsverksamhet med avgifter måste avgiftsbeslutet underställas statlig Om hamnverksamheten försiggår i allmän eller enskild hamn är prövning. härvid likgiltigt. Den andra för statens fastställande av hamntaxor - som grunden kommer till uttryck i hamntaxekungörelsen - är hamninnehavarnas och trafikanternas intresse av att det finns av statlig myndighet auktoriserade taxor att falla tillbaka på. Fastställandet av sådan taxa kan betecknas som en tjänst åt hamnväsendet och sjöfarten, som staten tillhandahåller på särskild begäran av hamninnehavaren. Vid tillhandahållandet av denna staten vissa allmänna intressen. Fastställandet är förenat tjänst tillgodoser med en form av priskontroll, som emellertid är ofullständig såtillvida att taxan inte kan tvingas på en hamninnehavare, som inte vill ha en sådan eller som inte vill tillämpa den taxa, som staten prövat och fastställt. Fastställd taxa utgör ju inget hinder för hamninnehavare som ej är kommun att lägga taxan åt sidan och tillämpa andra avgifter, även om ett sådant förfarande i praktiken knappast kommer i fråga. Den första frågan som inställer sig vid en översyn av hamntaxeregleringen är om det finns skäl att bibehålla den statliga kontrollen över kommunernas avgiftsuttag på hamnverksamhet såsom en kommunalrättslig föreskrift. 74 § kommunallagen liksom 78 § kommunallagen för Stockholm föreskrev i tidigare gällande lydelse att fullmäktiges beslut om nya eller förhöjda avgifter å den allmänna rörelsen för begagnande av de platser, som anvisats åt densamma, eller de inrättningar, som är gjorda til] dess betjänande, för att vinna bindande kraft skulle underställas Konungens prövning och fastställelse. Fastställelse av beslut om nya eller förhöjda hamnavgifter eller grundpenningar eller sluss-, kanal- eller andra farledsfick dock meddelas av myndighet som Konungen därtill avgifter

SOU 1974: 24 Statens

befattning med hamnamas ekonomi

och taxesättning 97

förordnade. Konungen ägde jämväl föreskriva att i rörelse, för vilken avgifter som nu sagts blivit fastställda, avgifterna samt övriga intäkter fick

användas allenast för rörelsens direkta behov om ej myndighet som Konungen därtill förordnade medgav att medlen användes för annat ändamål.

Genom år 1972 ändring av kommunallagarna (1972:98 och 99)

slopades kravet på fastställelse av kommunala beslut om avgifter på den allmänna rörelsen i allmänhet. Fastställelsekravet för hamnavgifter och grundpenningar samt sluss-, kanal- och andra farledsavgifter behölls emellertid som ett särskilt undantag från huvudregeln om frihet för kommunerna att själva bestämma sina avgifter på den allmänna rörelsen.

Likaså behölls regeln om rätt för Konungen att föreskriva att i rörelse, för vilken fastställelsekravet behölls, avgifterna samt övriga intäkter får användas allenast för rörelsens direkta behov.

Ser man frågan om kommunallagarnas regler om hamntaxekontroll

fristående från hamntaxepolitiken i allmänhet, förefaller det utredningen uppenbart att anledning saknas att kommunalrättsligt behandla avgifter på hamnverksamhet annorlunda än avgifter av den på andra grenar allmänna rörelsen. Genom 1972 års kommunallagsändringar befriades kommunerna från underställningsplikt för avgifter på den allmänna rörelsen i allmänhet. Enda undantaget gällde avgifter på hamn- och liknande verksamhet. Något annat skäl för detta undantag än att man ville awakta utredningens förslag beträffande hamntaxekontrollen i allmänhet har, såvitt utredningen kunnat finna, ej anförts eller eljest förelegat. Utredningen kommer i det följande att föreslå införande i hamnlagen av vissa nya regler om hamnavgifter i allmänna hamnar.

avses att skapa garantier mot oskäliga hamnavgifter. Härigenom Reglerna avses skola gälla för allmän hamn oberoende av om den äges eller innehas

av kommun eller av annan. Att i kommunalrättsligt avseende bibehålla

särregler beträffande avgifter på hamnverksamhet som enda undantag från huvudregeln om rätt för kommun att själv bestämma avgifter på den allmänna rörelsen är ej påkallat, vilket även synes ha varit kommunalrättskommitténs mening.

har i enlighet med denna uppfattning Hamnutredningen funnit sig böra föreslå upphävande av kommunallagarnas särregler vad avser hamntaxor och hamnrörelse. Någon anledning att behålla sådana regler för andra kommunala hamnar än allmänna eller för kommunala farledsavgifter i övrigt synes icke heller föreligga. Utredningen har därför utarbetat förslag till ändring av 74§ kommunallagen och 78 § kommunallagen för Stockholm. Såsom förut nämnts har den nuvarande ordningen i fråga om prövning och fastställelse genom av taxor Sjöfartsverket för avgifter i hamnar, slussar, kanaler och andra farleder sådan den kommer till uttryck i hamntaxekungörelsen sin grund i det intresse som anläggningamas innehavare och trafikanter kan ha av att det finns av statlig myndighet auktoriserade taxor att falla tillbaka på. Frågan huruvida denna statliga service, vilken innebär viss frivillig prisreglering och förutsätter normer för prissättningen, bör bibehållas beror uppenbarligen i hög grad av de

SOU 1974: 24 med hamnarnas ekonomi och taxesättning 98 Statens befattning

för statens hamnavgiftspolitik i som bör vara vägledande principer att utformas för statens tillsyn allmänhet och de regler som kan komma Utredningen vill därför först behandla och kontroll av hamnväsendet. till auktorisationsfrågan under avsnittet dessa frågor, men återkommer

om hamntaxor (3.2.4). i den av statsmakterna antagna transport- En grundläggande princip mellan de olika trafikgrenarna och politiken är konkurrens på lika villkor inom trafikgren. Även om mellan de skilda transportföretagen varje utgör hamnama likväl hamnverksamhet inte kan anses som en trafikgren, Den i en hamn bedrivna verksamheten är en länkar i transportkedjan. ehuru transportavstånden är ringa eller från fartyg transportverksamhet eller omvänt. Härav följer enligt utredningens till landtransportmedel tillhandahållna tjänsterna, mening att prissättningen på de av hamnama inom transportväsendet, i princip bör liksom på annan tjänsteproduktion dvs. till hamninnehavama och deras kunder överlämnas till marknaden,

att fritt bedöma utan statlig reglering. i allmänhet liksom drift av Vad nu sagts gäller hamnverksamhet

och andra farleder. Ett industriföretag med egen kaj bör slussar, kanaler av andra än egna fartyg, fritt således ha rätt att, om det tillåter anlöp

om ersättning för bruket av kajen. Detsamma gäller om en förhandla främmande fartyg. Då lastageplats anordnats med direkt syfte att betjäna emellertid speciella förhållandet gäller de allmänna hamnama föreligger

visst avsteg från principen om fri prissättning på den vilka kan motivera

de av hamnen tillhandahållna tjänsterna. för de allmänna hamnama är att de befunnits nödiga och Utmärkande och att de skall vara öppna för för den allmänna samfärdseln nyttiga Innehavare av en allmän hamn skall - med vissa av allmänt begagnande. i det föregående angivna undantag - vara skyldig att ta emot utredningen Denna rätt att utnyttja de allmänna och betjäna alla fartyg. sjöfartens

hamnama har betydelse vid en avgiftsreglering. En prohibitiv avgiftssätt-

skulle kunna innebära att mindre attraktiv sjöfart ning på för en hamn icke var öppen för sådan sjöfart. Sådan avgiftssätthamnen i praktiken mot om de allmänna hamnarnas ning därför strida principen

skulle

öppethållande för allmän samfärdsel. för vissa regler rörande de allmänna Även andra skäl kan anföras och ekonomi. Tillhandahållande av hamntjänster hamnarnas avgiftspolitik är en väsentlig samhällsför att tillgodose landets sjötransportbehov

Utan till goda hamnar skulle näringslivet ej fungera uppgift. tillgång intar en nyckelställning i tillfredsställande. De allmänna hamnama

och import liksom i viss mån även vid transportkedjorna vid export att de inrikes transporter. Det kan därför sägas vara ett samhällsintresse sådana ekonomiska principer att de fyller allmänna hamnama tillämpar och ej genom sin prissättning i praktiken sin uppgift i transportkedjorna

vissa slag av för landet väsentliga transporter. försvårar eller omöjliggör hamnama i viss mån har en Härtill kommer att de allmänna

i förhållande till sina kunder. Även om det kan vara monopolställning för en befraktare att genom omläggning av transportkedjan möjligt avsevärda investeringar eller undvika viss hamn kan detta nödvändiggöra förhållandena kan vara sådana att medföra andra utgifter. De geografiska

SOU 1974: 24 Statens med hamnamas befattning ekonomi och taxesättning 99

befraktaren i realiteten är mer eller mindre bunden till viss hamn. Han kommer därigenom i ett underläge vid förhandlingar med hamninnehavaren om de avgifter som skall erläggas till hamnen. Med hänsyn till dessa förhållanden och då rättsförhållandet mellan hamninnehavare och trafikant och trafikant i allmän hamn etableras tvångsvis har utredningen funnit att även om avgiftssättningen i de allmänna hamnarna i princip bör överlämnas till de berörda parterna hamninnehavarna och deras kunder - vissa maximeringar är påkallade. Vid sina överväganden rörande arten och utformningen av de regler som bör gälla beträffande de allmänna hamnarnas och avgiftssättning ekonomiska förhållanden i övrigt har utredningen beaktat de lösningar av i viss mån likartade problem som valts i lagen (1970: 244) om allmänna vatten- och samt avloppsanläggningar de uttalanden som gjordes av föredragande departementschefen vid framläggandet av lagförslaget (prop. 1970: 118).

Departementschefen erinrade inledningsvis om att rättsförhållandet mellan huvudman för allmän va-anläggning och anläggningens brukare tidigare reglerats huvudsakligen genom offentligrättsliga bestämmelser. För flertalet kommunala va-verk hade sålunda gällt särskilda reglementen som antagits av kommunernas fullmäktige och som innehöll bestämmelser om brukarnas rättigheter och skyldigheter. Denna reglering borde i väsentliga delar ersättas med privaträttsliga avtal mellan parterna. Likväl borde innehålla lagen vissa grundläggande regler av offentligrättslig karaktär, huvudman varigenom för allmän va-anläggning åläggs att bereda fastigheter inom verksamhetsområdet möjlighet att utnyttja anläggningen och fastigheterna förpliktas att genom avgifter bidra till anläggningens finansiering. Detta fick till följd att det inte kunde överlämnas till parterna att fritt bestämma om ett rättsförhållande dem emellan skall etableras eller inte. Den att omständigheten själva uppkomsten av rättsförhållandet sålunda kommer att bygga på tvång föranledde också att parterna inte kunde ges obegränsad handlingsfrihet när det gällde den närmare utformningen av de villkor som skall gälla mellan dem. Huvudmannen borde inte få utnyttja situationen till att betinga sig oskäliga förmåner och han borde vidare vara skyldig att iaktta den likställighetsprincip som är en grundläggande regel för kommunal verksamhet. Med hänsyn härtill borde dels vissa allmänna regler om parternas rättigheter och skyldigheter anges i lagen, dels huvudmännen åläggas att upprätta taxa och allmänna bestämmelser som skall vara normerande för regleringen av förhållandet till de enskilda brukarna. Departementschefen framhöll vidare att det sagda inte innebar att han helt tog avstånd från tanken på privaträttsliga avtal mellan huvudman och brukare. Sådana avtal kunde ibland behövas för att komplettera de regler som annars gällde. Beträffande frågor som inte regleras av lag, allmänna bestämmelser eller borde taxor, det föreligga avtalsfrihet. Om huvudmannen inskränkt föreskrifterna i taxan och de allmänna bestämmelserna medförde detta att området för avtalsfriheten utvidgades. Skulle parterna inte kunna komma överens vid förhandlingar om avtal i frågor som inte behandlas i taxa eller allmänna bestämmelser borde de, enligt departementschefen, ha möjlighet att vända sig till ett utomstående opartiskt

SOU 1974: 24 Statens med hamnarnas ekonomi och taxesättning 100 befattning

För detta ändamål borde inrättas en organ för att få tvisten avgjord.

med att pröva tvister i särskild nämnd, statens va-nämnd, uppgift

va-frågor. Dessa uttalanden i förarbetena till 1970 års va-lag avser problemställ-

i väsentliga delar återfinns också ningar som enligt utredningens mening hamnarna. I nära överensstämmelse med när det gäller de allmänna

i va-lagen vill utredningen därför motsvarande lösningar och stadganden

taxekontrollen i de allmänna hamnarna slopas förorda att den nuvarande överlåtes hamninnehavarna och hamnarnas och att det i princip på

avtala om ersättningen. l syfte att såvitt möjligt trafikanter att själva

mot ett utnyttjande av ett faktiskt monopol skapa garantier obehörigt bör dock en allmän ram för och mot särbehandling på icke saklig grund Denna bör sålunda upptaga krav avgiftssättningen läggas fast i hamnlagen. grund. Därjämte bör skall bestämmas efter skälig och rättvis på att avgift i vilken kan få objektiv och en särskild ordning tillskapas, parterna

i de särskilda fallen. sakkunnig prövning av reglemas tillämpning

efter dessa riktlinjer förefaller utredningen ligga väl i linje En lösning trafikpolitiken. Som med den syn som numera anlägges på den statliga

för denna kan åberopas ett uttalande av föredragande departeuttryck i direktiven för den år 1972 tillsatta trafikpolitiska mentschefen därvid att man - för att Departementschefen framhöll utredningen. målsättningen - måste i vidare kunna fullfölja den samhällsekonomiska vid 1963 års trafikpolitiska beslut förena utsträckning än som förutsattes samordning och den marknadsmässiga rörelsefriheten med en planmässig

styrning. att i allmän hamn skall Den av utredningen angivna principen avgift

och rättvis fordrar uppenbarligen närmare bestämmas efter skälig grund i skilda avseenden. Utredningen behandlari kommentarer och precisering var för sig. I ett särskilt avsnitt behandlas frågor det följande olika frågor hamninnehavare och annan rörande om av tvistefrågor mellan prövning allmän hamn. bl. a. avgiftssättningi

3.2.2 Skälighetsprincipen

för i en allmän hamn bör av skäl som ovan En huvudprincip avgiftsuttag Detta innebär bl. a. angivits vara att avgifterna skall vila på skälig grund.

av de av den allmänna hamnen uttagna avgifterna skall stå i att summan kostnaderna för de nyttigheter och skäligt förhållande till de beräknade

av hamninnehavaren. De totala kostnaderna tjänster som tillhandahålles

blir ett tak för de avgifter som sammanlagt skall erläggas av trafikanterna.

Med kostnader avses därvid inte endast löpande drifts- och kapitalkostna-

för framtida, från tekniska och der, utan även skäliga avsättningar

motiverad utbyggnad av hamnens anläggningar. ekonomiska synpunkter led i en konsolidering. Hinder Sådana avsättningar utgör fortlöpande

av en självkostnadsprincip, som däremot kan inte anses möta på grund

till och företagsekonomi. En tillämpas med rimlig hänsyn affärsmässighet

att en tids betalare inte i kommunala sammanhang tillämpad princip,

med en senare tids utgift, bör såvitt avser kommunala skall betungas

SOU 1974: 24 Statens med hamnamas befattning ekonomi och taxesättning 101

hamnar stå tillbaka dels för de nyss angivna ekonomiska hänsynen dels för det faktum att kan vara utesluten lånefinansiering på grund av förhållandena på kapitalmarknaden och att det därför kan vara nödvändigt att göra avsättningar till framtida investeringar. Vid beräknande av storleken av de avgifter i en allmän hamn som högst får uttagas för att avgifterna skall anses vila på skälig grund måste hamninnehavaren upprätta en kostnadsoch intäktskalkyl för bestämda perioder. I sådan kalkyl skall beräknade upptas kostnader för hamnens drift och underhåll inberäknat och avsättkapitalkostnader ningar för framtida investeringar. På intäktssidan skall upptagas alla hamnens beräknade intäkter under samma period. Såväl avgifter på sjöfarten som ersättningar för av hamninnehavaren sätt på annat tillhandahållna tjänster liksom ränteintäkter skall Skulle av upptagas. sådan kalkyl framgå att hamnavgifterna jämte andra beräknade intäkter kan antagas komma att de beräknade överstiga kostnaderna, måste avgifterna sänkas i vart fall så att jämvikt uppnås. Kravet på skälighet i avgiftssättningen i en allmän hamn behöver enligt utredningens mening ej drivas så långt att summan av under viss tidsperiod inflytande avgifter och andra intäkter måste stanna nödvändigt inom ramen för hamnens faktiska kostnader under samma tidsperiod. Skälighetskravet bör anses vara uppfyllt om avgiftssättningen grundats på en godtagbar intäkts- och kostnadskalkyl. Summan inflytande avgifter beror ju inte bara av avgifternas höjd utan även av trafikens omfattning och sammansättning under det att många utgiftsposter är mer eller mindre bundna och därmed oberoende av trafikutvecklingen. En oförutsedd trafikökning kan därför leda till ett överskott. Skulle så bli fallet bör överskottet som hittills fonderas i den mån det ej omedelbart investerasi hamnen. Huruvida ett faktiskt inkomstöverskott även bör föranleda taxesänkning beror av om vid ny kostnadskalkyl jämkning erfordras för uppnående av balans. Ett av oförutsedda förhållanden föranlett tillfälligt överskott i hamnrörelsen behöver således ej medföra ändring i avgiftsnivån. Vid upprättande av en kalkyl för en allmän hamn är väsentligt att hamnrörelsen hålles klar i sär från annan verksamhet som kan drivas av hamninnehavaren. Det förekommmer t. ex. att till hamnförvaltningeni en kommunal allmän hamn överlämnas även andra uppgifter än dem som avser hamnrörelsen. Innehas allmän hamn av ett företag eller annan privat ägare kan hamnverksamheten vara en del av ett större förvaltningsområde. I sådant fall måste hamnens affärer hållas väl åtskilda från annan verksamhet som utövas av hamninnehavaren. Hamnens bokföring måste klart återge hamnens inkomster och utgifter för hamnverksamheten. Den regel om maximering av avgiftsuttaget i en allmän hamn som kommer till uttryck i kravet

på att avgiftskall bestämmas efter skälig

grund gäller enligt utredningens förslag de avgifter som av uttages hamninnehavaren. Såsom utredningen förut påpekat är vanligt att viss eller vissa delar av den verksamhet i en allmän hamn som är att hänföra till hamnverksamhet och som bedrives inom hamnområdet, av hamninne-

havaren överlåtes

på annan, t. ex. stuveribolag, godshanteringsföretag

med hamnarnas ekonomi och taxesättning SOU 1974: 24 102 Statens befattning

eller godsvårdsföretag. Det har även påpekats att utvecklingen synes gåi att allt större del av verksamheten i de allmänna hamnarna den riktningen utföres av annan än hamninnehavaren. De avgifter sådana självständiga maximeföretagare uppbär för tjänster är icke underkastade hamnlagens emellertid i sakens natur att hamninnehavaren, som ringsregel. Det ligger ofta har starkt intresse av att verka för övrigt är delägare i sådant företag, avtalsvillkor eller sätt söka tillse att även för och bör genom på annat i en allmän hamn bestämmes efter sådana avgifter på hamnverksamhet Av hamninnehavaren helägt företag som bedriver godsvård skälig grund. och bör i ekonomiskt hänseende betraktas som en del av godshantering därmed underkastat hamnlagens maximeringar. Hit hör hamnen och oberoende av om verksamheten bedrives inom t. ex. frihamnsbolag frihamnsområdet eller i tullhamnen. utarbetande av kostnadskalkyl för en allmän hamn bör tillämpas Vid sedvanliga grunder för intäkts- och kostnadsberäkningar. Några detaljerahärom torde inte vara påkallade. Utredningen begränsar sig de anvisningar till att beröra ett par speciella frågor. I fråga om kommunala allmänna hamnar förekommer att arbetsuppgifter för hamnen utföres av annat organ. Kommunens finansförvaltning i ärenden om upptagande av lån vilket helt eller kan t. ex. vara engagerad för Fastighetsorgan kan vara delvis skall utnyttjas hamninvesteringar. såväl direkt för markanskaffning som engagerade i hamnens markfrågor mera långsiktigt för markplanering. Lönekontor kan utnyttjas gemensamt av hamnförvaltningen och andra förvaltningsorgan m. m. Motsvarande kan för andra allmänna hamnar än kommunala. I likhet med vad gälla bör kommunen vara berättigad att fallet är beträffande va-anläggningar med skäliga kostnader för sådana tjänster och belasta hamnverksamheten förmåner. i en kostnadskalkyl för en allmän hamn utgör En betydelsefull post räntekostnaden för den för hamnverksamhet upplåtna marken. För beräknande av denna kostnad tillämpas olika grunder i hamnarna. l vissa sådan i underlaget för bestämmande av fall upptages ingen post i andra fall räknas ränta på anskaffningsvärdet i vad avser hamntaxa; sådan mark som tillförts hamnen under modern tid under det att i något fall kan förekomma att markkostnad upptages med belopp motsvarande

vad som anses vara ett skäligt hyresvärde. Flertalet allmänna hamnar har inrättats som sådana för mycket länge sedan, då den mark som avdelades för hamnen hade mycket ringa värde. Ofta har markens ökade värde åtminstone delvis sin grund i att hamnen som sådan medfört att hamnorten ökat i tillväxt med stigande markpriser Att under sådana förhållanden beräkna räntekostnaden i en som följd. för bestämmande av hamnavgiftemas sammanlagda maxikostnadskalkyl efter i orten, skulle inte vara rimligt. Det mala höjd dagens markpriser att hamnavgifterna skulle kunna höjas högst

skulle i praktiken innebära,

avsevärt utan att detta berott på ökade hamnutgifter. Är det åter fråga om mark som tillförts hamnen, kan vara naturligt att i en nyligen en post för förräntning av den nytillkomna kostnadskalkyl upptaga markens anskaffningsvärde. Någon kostnad för avskrivning på markvärde

SOU 1974: 24 Statens med hamnarnas ekonomi befattning och taxesättning 103

torde i allmänhet inte vara befogat. Utredningen har med de angivna exemplen velat visa hur svårt för att inte säga omöjligt det är att ange en generell norm för beräknande av en allmän hamns markkostnader. måste

Dessa enligt utredningens mening

bedömas från fall till fall med hänsyn till föreliggande speciella förhållanden. l vissa fall kan te sig naturligt att utgå från anskaffningskostnaden för marken eller från markens uppskattade värde vid den tid den tillfördes hamnen samt att uppräkna detta värde efter index. lämpligt I andra fall kan även beaktas hyresvärdet för mark i hamnens närhet som användes för allmänt ändamål. Det bör enligt utredningens mening, liksom hittills skett i praktiken, kunna överlämnas till innehavarna av de allmänna hamnarna att bedöma efter vilka markvärden markkostnadeni en kostnadskalkyl för hamnen bör upptagas. På liknande sätt som beträffande marken i de allmänna hamnarna förhåller det sig med hamnarnas kapitalkostnader för hamnanläggningar av skilda slag, t. ex. farledsanordningar, kranar m. m. kajanläggningar, Beträffande sådana anläggningar baseras i de flesta av landets allmänna hamnar, räntor och avskrivningar på anläggningarnas eller ursprungliga historiska anskaffningsvärden. Frågan om avskrivningsunderlaget för behandlades hamnanläggningar av hamnbidragsutredningens i dess den 30 december 1955 dagtecknade promemoria med förslag till ekonomiskt stöd åt handelshamnar. Utredningen anförde (sid. 124), att trafikanterna tillsammantagna borde erlägga avgifter, som motsvarade de verkliga kostnaderna för tillhandahållandet av den kapacitet, de tog i anspråk. De hamnar, som hade ett expanderande trafikunderlag och åtföljande utbyggnadsbehov, borde kunna tillmäta sina avgifter så att de för sådana objekt, som var föremål för fortlöpande förnyelse, möjliggjorde avskrivning anpassad efter objektens återanskaffningsvärden samt därutöver en fondering av den omfattning hamntaxekungörelsen medgav. Hamnbidragsutredningens förslag behandlades i 1957 års statsverksproposition. Föredragande departementschefen uttalade därvid, att hamntaxepolitiken för framtiden borde följa kostnadsutvecklingen på ett mera realistiskt sätt än dittills. Hamnavgifterna borde sålunda anpassas så, att kostnaderna för drift och underhåll samt för sådana utbyggnader, som befanns nödvändiga ur trafikantsynpunkt, kom att bäras av trafikanterna. Det borde få ankomma på Kungl. Majzt att vilka pröva befogenheter sjöfartsstyrelsen i egenskap av taxemyndighet borde erhålla för att praktiskt kunna följa angivna riktlinjer för den statliga hamnpolitiken. De av föredragande departementschefen gjorda uttalandena kom senare att få praktiskt i anledning av ett uttryck av stadsfullmäktige i Stockholm antaget förslag till ny hamntaxa att gälla åren 1961-63. Mot denna taxa hade riktats erinringar från och trafikantsammanslutningar enskilda trafikanter, varvid bl. a. ifrågasatts förenligheten med hamntaxekungörelsen av att taxan grundats på avskrivning av hamnanläggningarnas återanskaffningsvärden. På grund bl. a. av dessa invändningar överlämnade sjöfartsstyrelsen fastställelseärendet till Kungl. Maj: ts prövning. Genom beslut den 2 februari 1961 anbefallde Kungl.

med hamnamas ekonomi och taxesättning SOU 1974: 24 104 Statens befattning

Majzt sjöfartsstyrelsen att fastställa den av Stockholms stadsfullmäktige

antagna taxan. Genom departementschefens uttalanden till 1957 års statsverksoch Maj: ts beslut beträffande hamntaxan för proposition Kungl. att i kostnadsunderlaget för Stockholms hamn har accepterats principen hamntaxa avskrivningar på hamnanläggningar får baseras på anläggningarnas återanskaffningsvärden. Denna princip bör även få tillämpas av de allmänna hamnarna om fastställelseförfarandet slopas och ersättes med det allmänt hållna kravet att hamntaxa skall bestämmas efter skälig Detta betyder dock inte att alla hamnanläggningar skall avskrivas grund. efter återanskaffningsvärdet. Beträffande äldre anläggningar av det slag behov i hamnen, kan att de icke längre fyller något väsentligt praktiskt vara skäligt att, i den mån de inte redan avskrivits helt, räkna med lägre

avskrivningsvärden än återanskaffningsvärdet. Kapitalkostnaderna i en kostnadskalkyl för avvägande av hamnavgifterna i en allmän hamn även av den räntesats med vilken man påverkas räknar. Det bör därvid beaktas, att den allmänna marknadsräntan till en del kan betraktas som kompensation för förväntad inflation. Motsvarande kompensation vinnes emellertid om i hamnens kostnadsunderlag och ränta beräkhamnanläggningarna upptages till återanskaffningsvärdet nas på bruksvärdet. I den mån så sker bör därför kapitalkostnaderna beräknas efter en lägre räntesats än den vanliga marknadsräntan. Eljest skulle inträda för inflationsförluster, vilket inte kan dubbelkompensation anses förenligt med principen om skälig grund för hamnavgifternas

bestämmande. Under förarbetena till va-lagen diskuterades frågan om beräkning av ränta. 1963 års va-utredning, vars betänkande Vatten och s. k. intern avlopp (SOU 1967: 65) låg till grund för lagstiftningen, ansåg att va-verk avsedda överskottsmedel som borde gottskrivas ränta på för investering verket levererat in till kommunens centrala kassa samt att kommunen borde få debitera ränta medel som anvisats åt va-verket för på Detta skulle dock gälla bara när medlen härrörde investeringsändamål. eller från kommunal av annat än avgifter från från upplåning uppbörd En reservant ordningen i va-verkets brukare. ansåg att den föreslagna torde visa sig ogörlig att tillämpa på grund av svårigheterna att praktiken de fall räntegottgörelse åt kommunen för investeringsmedel skilja mellan var eller inte var tillåten. fann det tveksamt om det Departementschefen var lämpligt att binda sig för en så strikt regel som den av utredningen förordade. Hänsyn måste tas till att va-verken i hög grad tillgodosåg intressen. Brukarkollektivets omfattning och sammansättallmännyttiga vidare förändras avsevärt från tid till annan. Otvivelaktigt var ning kunde att till en ordning som kommunerna hade det fördelaktigt anknyta erfarenhet av. Kommunernas möjligheter och förmåga att ingående i en självkostnadsberäkning så att hantera de många komponenterna krav på skälighet och rättvisa behövde icke avgiftsuttagen fyllde rimliga betvivlas. Anledning saknades därför enligt departementschefen att ange bestämda lösningar av olika detaljer i beräknings- och redovisningsmetouttalanden om intern ränteberäkning och der. Dessa departementschefens

SOU 1974: 24 Statens befattning med hamnarnas ekonomi och taxesättning 105

andra detaljer i beräkningsoch redovisningsförfarandet synes hamnutredningen helt tillämpliga även i vad avser beräkningar för fastställande av det sammanlagda maximala avgiftsuttaget i en hamn. En med intern ränteberäkning likartad frågeställning gäller beräkningssätt och redovisning av medel som av arbetsmarknadsverket utbetalats till kommun eller annan hamnägare såsom bidrag till kostnader för hamnbyggnadsarbeten av betydelse ur sysselsättningssynpunkt. I regel torde sådana bidrag väsentligen avse att täcka hamnens merkostnader för utnyttjande i hamnbyggnadsverksamheten av för sådant arbete ovan arbetskraft och för merutgifter för tidigareläggande av arbete. Sådana bidrag bör omedelbart avskrivas och inte läggas till grund för intern ränteberäkning. Under avsnittet om hamninnehavarens skyldigheter och befogenheter (1.6.6) har utredningen införande föreslagit i hamnlagen av ett stadgande att hamn skall vara så inrättad och utrustad samt hållas i sådant skick att den utan oskälig kostnad sitt fyller ändamål. Kostnadsbegränsningen motiverades därvid med hamninnehavarens intresse av att inte behöva investera större kapital i hamnen än som är ekonomiskt befogat. Frågan har emellertid även en annan aspekt. Det är i trafikanternas intresse att ej belastas med avgifter föranledda av investeringar i anordningar som kanske endast sporadiskt kommer en eller annan trafikant till nytta och därför ej är affärsmässigt försvarbara. Som exempel kan anges anskaffande av en containerkran eller annan anordning för tunga lyft i en hamn där containers eller annat tyngre gods eller aldrig praktiskt taget aldrig förekommer. För sådan investering bör ränta och avskrivning ej få ingåi de kostnadsposter som utgör underlaget för avgiftsdebiteringen i hamnen. Av de olika poster som kan komma att upptagas på kostnadssidan för en hamn vill utredningen särskilt ytterligare beröra fondavsättningar. Enligt gällande hamntaxekungörelse får avsättning av överskottsmedel ske med högst 12 % av hamnens sammanlagda kostnader för hamnens drift och underhåll, skälig ränta på anläggningskapitalet efter avdrag av verkställda avskrivningar samt skälig avskrivning av anläggningarna. Procentsatsen bestämmes av sjöfartsverket. Avsättningama får ej utan sjöfartsverkets medgivande tagas i anspråk för annat ändamål än att täcka förlust å hamnrörelsen. Med de i detaljerna oreglerade former som utredningen - i överensstämmelse med nyss citerade uttalanden beträf-

fande va-lagen - anser böra gälla vid skälighetsprincipens tillämpande på allmänna hamnar följer att några speciella fondavsättningsregler ej bör uppställas. Av principen om skälig grund följer emellertid att fondavsättning måste vara affärsmässigt motiverad och förenlig med sund affärs-

praxis. En särskild fråga är om och i vad mån en allmän hamn får i underlag för avgiftssättningen i hamnen inräkna skälig vinst. Enligt utredningens mening bör av hamnens karaktär av allmän hamn följa att avgifterna för utnyttjande av hamnen skaH sättas så att de täcker hamnens på förut angivet sätt beräknade kostnader inklusive ränta på nedlagt eget eller

främmande kapital men därutöver ej lämna

något överskott. Skulle likväl överskott bör liksom uppkomma hittills detta reserveras för

SOU 1974: 24 med hamnarnas ekonomi och taxesättning 106 Statens befattning

eller avsättas för framtida hamninvesteringar. Uttag av resultatutjämning för täckande av andra utgifter bör således överskottet från hamnrörelsen

Inte heller i detta avseende är emellertid några inte förekomma. utan får det anses följa av den allmänt

preciserade regler erforderliga

angivna skälighetsprincipen. Vad härefter angår intäktssidan i kalkylen följer av skälighetsprincipen

av vad slag de vara må. Som att på denna skall upptagas alla hamnintäkter och tjänster som intäkter bör sålunda upptagas intäkter för nyttigheter

av hamnens kranar och andra tillhandahålles av hamnen såsom bruk särskilt företag för och lossningsanordningar, m. m. Anlitas lastnings-

skall dock sådan verksamhet ej beaktas i vidare mån än vissa hamntjänster erhåller ersättning av om hamnen efter särskild överenskommelse

företaget.

3.2.3 Rättvis grund

i en allmän hamn skall fördelas mellan Regeln att avgiftsskyldigheten efter rättvis grund innebär att hamnens trafikanter och andra kunder

mellan olika trafikanter måste vara sakligt olikheter i avtalsvillkor för standardtjänster under likartade motiverade. Skillnader i avgifter

i allmänhet inte kunna sakligt motiveras. Principen förhållanden torde hamninnehavarna stor frihet att reglera om rättvis grund ger emellertid Mängdrabatter och efter affärsmässiga bedömningar. avgiftsskyldigheten på hamnen för att därmed rabatter i syfte att utjämna belastningen

kan ses som affärsmässigt betingade

uppnå bättre kapacitetsutnyttjande

hinder inte bör möta av rättviseskäl. Några avgiftsvariationer mot vilka bör ta sig uttryck i för hur de affärsmässiga bedömningarna riktlinjer anser sig utredningen inte böra villkoren för utnyttjandet av hamnen

att en detaljreglering skulle strida mot grundprincipen föreslå dels därför till hamninnehavarna och deras att bör överlämnas avgiftssättningen kan variera starkt mellan olika motparter, dels därför att förhållandena

hamnar. hamn i vissa avseenden ses Såsom förut påpekats kan en stor modern

eller hamndelar. I hamnen kan sålunda som en samling av specialhamnar

containerhamn, styckegodshamn, massgodst. ex. inrymmas oljehamn, m. m. Varje sådan hamn eller hamn, passagerarhamn, färjeterminaler, med hänsyn till arten av den hamndel måste arrangeras och utrustas

bedrivas där. Kostnaderna härför kan verksamhet som avses skola

mellan de olika hamndelarna. Den frågan självfallet variera starkt

då huruvida kravet på rättvis grund för avgiftssättningen uppkommer för hamnen i dess helhet skall anses innebära att denna skall vara enhetlig för de olika hamndelama med eller om avgifterna kan differentieras

förenade kostnaderna. hänsyn till de med varje hamndel bör vid bedömande av avgifts- och Enligt utredningens mening

en allmän hamn åtminstone primärt ses som en enhet. Särskilt taxefrågor som hänför sig till för hamnen gäller detta den del av kostnaderna

säkerhetsanstalter eller tjänster såsom gemensamma skyddsanläggningar, Det

Kostnaderna härför täckes delvis av fartygshamnavgifter,

isbrytning.

SOU 1974: 24 Statens med hamnamas befattning ekonomi och taxesättning 107

är visserligen så att vissa säkerhetsanordningar och kanske i synnerhet farledsarbeten mer eller mindre påkallats med till hänsyn storlek, djup och manöverförmåga hos fartyg, särskilt utnyttjade för verksamhet som i

hamnen koncentrerats till viss eller vissa hamndelar. Detta kan emellertid

lika väl beaktas genom skälig och rättvis differentiering av fartygsavgifterna efter någon parameter som för inrymmer uttryck fartygens storlek och krav på speciella anordningar.

Vad beträffar de hamnavgifter som enligt gällande hamntaxekungörelse uttages i form av varuhamnavgifter kan en differentierad avgiftsnivå för olika varuslag ytterst innebära i relation avgiftsreglering till kostnaderna för olika hamndelar, Den differentiering av varuhamnavgifterna som

förekommer i nu fastställda hamntaxor torde emellertid i vissa fall i mycket bygga på värderingar av de olika varuslagens bärkraft för hamnavgifter och i mindre utsträckning på detaljerade av de beräkningar kostnader varje särskilt varuslag förorsakar hamnen. Enligt utredningens mening är detta inte att anse som stridande mot skälighets- och rättviseprinciperna under förutsättning att differentieringen är skälig och sakligt motiverad enligt allmän affärssed och praxis inom hamnrörelseni

allmänhet samt att olika av samma transportörer varuslag får samma avgiftsbelastning under lika förhållanden.

l flera allmänna hamnar förekommer att område innanför hamnområdets yttergränser tillhör annan än hamnägaren. Sådana s. k. enklaver ingår inte i hamnområdet. De som sådan fartyg, anlöper enklav, utnyttjar emellertid den allmänna hamnens farledsanordningar och hamninnehavaren är därför berättigad att debitera får hamnavgift. Rättviseprincipen emellertid anses innebära att avgiften bör reduceras med hänsyn till att dessa fartyg inte utnyttjar de och kajer övriga anordningar som innehavaren av den allmänna hamnen tillhandahåller övriga fartyg. Vanligen brukar detta ske så att trafik, som berör enskild inom brygga området för allmän hamn, enklav, helt eller delvis befrias från varuhamn-

avgift men får erlägga fartygshamnavgift. Även andra former av differen-

tiering förekommer. Enligt utredningens mening bör det ankomma på innehavaren av den allmänna hamnen att inom ramen för kravet att

hamnavgift skall bestämmas efter skälig och rättvis bedöma vilken grund rabatt på hamnavgifterna som skall beträffande medges fartyg vilka anlöper enklav inom hamnområdet. Detsamma som endast gäller fartyg passerar genom hamnområdet utan att angöra kaj eller brygga.

Det kan i detta sammanhang vara anledning att i den allmänna påpeka diskussionen som ett argument för statlig av hamntaxor prövning åberopas vikten av att skapa trygghet för utländska fartygs- och lastägare för skälig och rättvis behandling. Med anledning härav bör framhållas att den av utredningen föreslagna lagfästa om rättvis regeln grund för avgiftssättningen väl tillgodoser nämnda intresse. Av principen följer nämligen att det skulle klart strida mot densamma om avgifter i en hamn differentierades så att avgiftssättningen av besökande påverkades fartygs nationalitet eller av äganderättsförhållandena till i hamnen hanterat gods.

med hamnamas ekonomi och taxesáttning SOU 1974: 24 108 Statens befattning

3.2.4 Hamntaxor

avsnitt har utredningen framhållit att statlig prövning av l ett föregående annat än när kommun tar ut avgifter. I hamntaxor ej är obligatorisk torde emellertid alla allmänna hamnar i vilka förekommer praktiken i den mån ej särskilt avtal träffas tillämpa i förväg avgiftsdebitering taxor av hamnen och dess olika nyttigheter och antagna för utnyttjande underställas statlig myndighet för tjänster även om dessa taxor ej behövt

prövning och fastställelse. Enligt utredningens mening är det ett naturligt att antaga och offentliggöra taxa krav att allmän hamn skall vara skyldig hamnen nyttigheter och på de avgifter betingar sig för bruk av hamnens Härför talar även det förhållandet att allmän hamn skall vara tjänster. för allmänt begagnande. Det krävs således inte något uttryckligt öppen avtal för att en trafikant skall ha rätt att utnyttja en eller underförstått l och med att ett fartyg hamnen eller allmän hamn. angör den allmänna till sådan inträder ett kontraktsliknande förhållangods införes landvägen de. Trafikant måste betala de avgifter som hamninnehavaren bestämmer

inom ramen för begränsning till skälig och rättvis grund. hamnlagens Praktiska skäl talar för att trafikant skall ha möjlighet att på enkelt sätt

få uppgift om de avgifter han har att erlägga utan att i förväg kontakta hamninnehavaren i varje särskilt fall. Utredningen har därför ansett sig

böra föreslå intagande i hamnlagen av föreskrift att avgift skall, om ej

bestämmer samt att annat avtalas, utgå enligt taxa som hamninnehavaren taxan skall på lämpligt sätt offentliggöras inom hamnen.

för innehavare av allmän hamn att antaga taxa eller taxor Skyldighet för bruket och tjänster som tillhandahålles i hamnen av de nyttigheter innebär inte att all avgiftsdebitering alltid måste ske enligt sådan taxa. inte att hamninnehavaren träffar särskilt avtal med Hinder möter bestämd t. ex. vid upplåtelse av mark trafikant om individuellt ersättning för trafikantens uteslutande disposition eller för inom hamnområdet efter trafikantens bestämmande. I ett avtal med ett rederi om disposition av mark för en färjeterminal kan sålunda intagas regler om den upplåtelse skall t. ex. i form av fartygs-, gods- eller ersättning rederiet erlägga, På samma sätt kan en innehavare av en allmän hamn passageraravgifter. av mark för cistern- och träffa avtal med ett oljebolag om upplåtelse vilket inkluderar bestämmelser om avgifter till andra oljedepåanordningar hamnen för fartygs- och godsflöde till och från oljedepån. Av principen

om rättvis grund för avgiftsuttaget följer emellertid att prissättningeni

bedömningar och ej får influeras av sådana avtal måste bygga på objektiva ur hamnens synpunkt ovidkommande faktorer såsom speciella andra, relationer mellan oljebolaget och hamnens huvudman. vari en hamn brukar avtalsformen desto mindre Ju större omfattning får tillämpningen av avgiftsdebitering efter i förväg utfärdad utrymme dock att trafikant som ej träffat särskilt avtal med taxa. Kvar står för hamninnehavaren skall ha rätt att hålla sig till taxan vid betalning för vilka i taxan. Hamninnenyttigheter och tjänster avgifter upptagits nämnts ha rätt att medge trafikant reducering av havaren bör som förut är affärsmässigt motiverad. avgifterna enligt taxan om rabatten

SOU 1974: 24 Statens med hamnamas befattning ekonomi och taxesättning 109

Såsom utredningen förut angivit är den grund för statens fastställande av hamntaxor, som kommer till uttryck i hamntaxekungörelsen, hamninnehavarnas och trafikanternas intresse av att det finns av statlig myndighet auktoriserade taxor att falla tillbaka på. Den frågan uppställer sig därför naturligen, huruvida det finns för staten att anledning tillhandahålla sådan service även sedan det genom hamnlagen och ändringarna i kommunallagarna helt lämnats till hamninnehavarna att

själva bestämma hamnavgifterna inom den i hamnlagen uppställda ramen. Enligt utredningens mening är så inte fallet, bl. a. av följande skäl. Som underlag för gällande hamntaxeprövning ges detaljerade föreskrifter i hamntaxekungörelsen. Prövningen är därför åtminstone i vissa delar av formell natur i den meningen att kontroll utövas att taxa är utarbetad i överensstämmelse med föreskrifterna i kungörelsen. Med den av utredningen föreslagna uppläggningen av hamnlagen skulle de allmänna hamnama ha stor frihet att själva bestämma utformningen av hamntaxa inom ramen för kraven på skälig och rättvis grund. Utredningen har inte heller i sina motiveringar och kommentarer ansett sig böra ge några detaljerade anvisningar för taxesättningen. Statlig auktorisation av en hamntaxa för en allmän hamn skulle därför. ställa stora krav på vederbörande myndighet. Denna skulle i realiteten få utöva en noggrann priskontroll och bedöma alla de poster som upptagits eller bort upptagas i den kalkyl hamnens huvudman använt som underlag för avgiftssättningen i hamnen. Avtal om markhyror och andra affärsförhållanden skulle få granskas. Auktorisation av hamntaxa i allmän hamn skulle medföra ett

betungande prövningsarbete. I det följande kommer utredningen att framlägga förslag om inrättande av en hamnnämnd för prövning av tvister mellan innehavare av allmän hamn och hamnens trafikanter om bl. a. avgiftssättningen i hamnen. Det kan antagas att hamnnämnden genom uttalandeni frågor som hänskjutes till dess prövning ger anvisningar om hur olika frågor berörande avgiftssättningen bör bedömas. Genom sådana uttalanden kan antas att successivt vinnes ökad stabilitet i grunderna för avgiftssättningen i de allmänna hamnama. Behovet av statlig auktorisation av hamntaxor i allmänna hamnar skulle därigenom minska. väsentligt I gällande hamntaxekungörelse anges olika mått eller enheter parametrar - efter vilka fartygs- och varuavgifter skall debiteras. För fartyg användes sålunda nettodräktigheten som mått och för gods användes vikt eller kvantitet. Ett ersättande av hamntaxekungörelsen med allmänna regler i en ny hamnlag som endast fastställer skälighetsoch rättviseprinciperna som normer för hamninnehavarens egen avgiftssättning samt fastslår hamninnehavarens skyldighet att upprätta taxa, innebär att hamninnehavaren ges frihet att själv välja lämpliga parametrar för avgiftsberäkningen.

Emellertid bör beaktas att de parametrar som tillämpas i hamnama för beräkning av hamnavgifter av olika slag i viss utsträckning har sin grund i förhållanden utanför den särskilda hamnens kompetensområde. Parametrar för fartygsavgifter är sålunda nära beroende av nationella och internationella skeppsmätningsregler. Även varuavgiftsparametrarna har

ekonomi och taxesättning SOU 1974: 24 110 Statens befattning med hamnamas

konventioner eller internationell sjöfarts- och ofta bakgrund i sjörättsliga Internationell tillämpning av sådana allmänt accepterade hamnpraxis. har beaktats vid utformningen av olika fartygs- och lastdokuparametrar ment i vilka anges storleks- och kvantitetsuppgifter. Dessa parametrar viss i tullbehandlingssammanhang och i användes även i omfattning En enhetlig uppställning av taxorna i statistiska sammanställningar. hamnar är vidare en förutsättning för överskådlighet vid allmänna i olika hamnar och skulle jämväl underjämförelse av avgiftssättningen lätta den av skälighetsprincipens tillämpande som kan komma prövning att företagas vid tvister. till bl. a. dessa förhållanden har utredningen övervägt att Med hänsyn föreslå att hamntaxekungörelse - efter erforderlig anpassning gällande förhållanden - skulle bibehållas som för de allmänna till rådande föreskrifter i vad avser utformning av hamntaxorna hamnarna tvingande och om av de allmänna hamnarnas inkomster och utgifter, redovisning m. m. Utredningen har likväl icke funnit detta påkallat eller lämpligt.

för i förevarande avseende är att Avgörande utredningens ståndpunkt förhållandena i de allmänna hamnarna är olika i många avseenden, de varuslag som är dominerande i beroende bl. a. av hamnens storlek, och som tillhandahålles av hamnen, arten av de nyttigheter tjänster m. m. Förhållandena ändras vidare snabbt och det är därför hamnen

angeläget med viss flexibilitet. av hamntaxorna bör kunna Erforderlig enhetlighet i uppställningen av en eller flera vägledande mallar för taxor i uppnås genom utarbetande allmänna hamnar eller särskilda slag av sådana hamnar. Utformande av

sådan eller sådana mallar förutsätter ingående kännedom om intematio-

nella avtal och på sjörättens och lasthanteringens område, praxis och erfarenhet i sådana frågor finns tullformaliteter m.m. Kunskap olika Det förefaller därför samlad inom Sjöfartsverkets avdelningar. åt Sjöfartsverket att utarbeta mall utredningen naturligt att det uppdrages till hamntaxa för allmän hamn. Självfallet bör eller normalförslag härvid nära samarbeta med företrädare för de allmänna Sjöfartsverket med tullverket och andra berörda myndigheter och hamnarna samt intressenter. Det kan i detta sammanhang nämnas att en arbetsgrupp

Svenska hamnförbundet framlagt förslag till en normalhamntaxa. inom Detta förslag kan - efter erforderlig överarbetning - möjligen läggas till

för vidare arbete med utformandet av normalgrund Sjöfartsverkets

förslag. innehåller bl. a. vissa bestämmelser Gällande hamntaxekungörelse för Dessa lastageplatser är beträffande grundpenningtaxor lastageplatser. hamnar reglering av de inte allmänna och något behov av offentligrättslig ekonomiska mellanhavandena mellan innehavare av lastageplats och dem

att föreligger därför inte. som av denne medgivits nyttja lastageplatsen att hamntaxa för enskild tvång för hamninnehavaren upprätta

Något

av utredningen. Vad här

hamn finns inte stadgat och föreslås ej heller

av hamntaxor äger emellertid motsvarande förut sagts om uppställningen Även föreskrifterna rörande tillämpning beträffande grundpenningtaxor. och ersättas med uppdrag åt lastageplatser bör sålunda upphävas

SOU 1974: 24 Statens med hamnarnas befattning ekonomi och taxesättning lll

Sjöfartsverket att utarbeta lämplig mall eller normalförslag för sådan taxa. Slutligen innehåller hamntaxekungörelsen vissa regler om taxor för slussar, kanaler och andra farleder. Antalet taxor som Sjöfartsverket fastställt för slussar, kanaler och andra farleder uppgår till endast ett tjugotal. Det är härvid med några få undantag fråga om kanalleder vilka helt eller delvis förlorat kommersiell betydelse och uppehålles väsentligen som turistleder eller för fritidsbåtstrafik. Ett par slussar äges av vederbörande kommun och taxan har därför jämlikt kommunallagarna underställts Sjöfartsverket för fastställelse. Vid genomförande av utredningens förslag om upphävande av kommunallagarnas regler om underställningsskyldighet för taxor av här ifrågavarande slag, saknas enligt utredningens mening anledning att bibehålla hamntaxekungörelsens föreskrifter om sådana taxor. föreslår Utredningen i enlighet med det anförda att hamntaxekungörelsen i dess helhet upphäves. I gällande hamntaxekungörelse anges vissa fall då hamnavgift ej skall utgå. Även efter ett slopande av hamntaxeregleringen bör Kungl. Majzt ha möjlighet att föreskriva avgiftsfrihet i vissa fall. Detta kan vara nödvändigt på grund av överenskommelse med annat land om dylik befrielse. Även eljest kan särskilda skäl tala för att vissa slag av fartyg bör vara befriade från hamnavgift. En regel om rätt för Kungl. Majzt att föreskriva avgiftsfrihet, om detta av internationella följer förpliktelser eller eljest är påkallat av särskilda skäl, bör därför intagas i hamnlagen. Det förtjänar framhållas att en sådan fullmakt innebär en utvidgningi förhållande till gällande rätt såtillvida att avgiftsfrihet enligt fullmakten alltid kan föreskrivas också för allmän hamn i enskild ägo. Om sådan hamn inte begär fastställelse av hamntaxa finns f. n. inte befogenhet för statlig myndighet att föreskriva avgiftsfrihet för särskilda fall.

3.2.5 Tillsyn och kontroll

För samhället är det väsentligt att de allmänna hamnarna i riket drives effektivt och på sådant sätt att de fyller sin uppgift som led i landets transportväsende. Även om driften av de allmänna hamnarna är primärt hamninnehavarnas inom ramen uppgift för hamnlagen, motiverar likväl samhällsintresset att hamnverksamheten i stort följes av statlig myndighet.

Sjöfartsverket har i sin instruktion särskilt ålagts att, till främjande av en samhällsekonomiskt lämplig utformning av hamnväsendet, lämna råd i frågor om lokalisering eller utbyggnad av hamn eller samordning mellan hamnar och verka för att samråd kommer till stånd isådana frågor. Denna Sjöfartsverkets är sålunda uppgift begränsad till frågor om lokalisering och utbyggnad av hamn. vill Utredningen förorda att uppgiften utvidgas till att även omfatta frågor i övrigt rörande de allmänna hamnarna. Sjöfartsverkets uppföljning av utvecklingen inom hamnväsendet i riket skulle sålunda generellt beröra alla frågor rörande de allmänna hamnarnas ändamålsenlighet ur samhällets synpunkt. Verksamheten skulle i första hand inriktas på att lämna råd i sådana frågor och på att få till stånd

ekonomi och taxesättning SOU 1974: 24 112 Statens befattning med hamnamas

samråd med berörd eller berörda hamnar. Några särskilda befogenheter att skulle ej följa med uppdraget, men det skulle ingripa reglerande stå Sjöfartsverket fritt att om brister konstateras, vilka ej kan naturligtvis rättas till efter samråd, anmäla förhållandet till Kungl. Majzt och att

föreslå de åtgärder som kan vara påkallade. För att kunna tillfredsställande fullgöra sina här föreslagna allmänna och rådgivningsfunktioner måste sjöfartsverket ha tillgång uppföljningstill om förhållandena i de allmänna hamnarna. Sådana vissa uppgifter har verket hittills erhållit i samband med ansökningar om uppgifter fastställelse av hamntaxor. Med upphävande av hamntaxekungörelsen detta icke längre vara direkt tillgängligt för skulle grundmaterial måste därför sätt ges tillgång till för sjöfartsverket. Verket på annat

verksamheten erforderliga uppgifter. l kungörelsen (1935: 47) har föreskrifter meddelats om viss uppgiftsoch lastageplatser ävensom kanaler och skyldighet i fråga om hamnar andra vattentrafikleder. Uppgiftsskyldigheten åvilar ägare eller innehavare av hamn, lastageplats, kanal och annan vattentrafikled, för vars begagnanav Kungl. Majzt fastställd taxa. Den avser de avgifter uppbäras enligt till- eller Uppgifterna skall lämnas till väsentligen ny-, ombyggnader. sjökarteverket (numera Sjöfartsverket) årligen före den 5 december. att bygga på denna kungörelse för Det synes utredningen naturligt av det material rörande de allmänna hamnarna som kan insamlande erfordras för allmänna uppföljning av hamnväsendet. Sjöfartsverkets bör lämpligen avse, förutom nu föreskrivna uppgif- Uppgiftsskyldigheten även av hamninnehavaren antagen taxa och de kalkyler rörande ter, intäkter och kostnader som upprättats som underlag för taxan, bokslut samt om planerade eller beslutade investeringar i för hamnen uppgift eller till i ämnet har hamnen dess utrustning. Förslag kungörelse utarbetats av utredningen.

113*

4 tvister

Prövning

av

Den föreslagna kodifierar hamnlagen ett område som hittills inte behandlats i skriven rätt, nämligen skyldigheten för innehavare av allmän

hamn att hålla den öppen för den allmänna samfârdseln och rätten för

hamninnehavaren att uttaga avgift för nyttjandet av hamnen. Villkoren i

övrigt regleras i form av ramar för rättsförhållandet. Det är uppenbart att redan frågor om de grundläggande rättigheterna och skyldighetema på ömse sidor kan ge anledning till tvister mellan parterna. Ett område, där det enligt sakens natur finns särskilt stora förutsättningar för olika meningar utgör avgiftssättningen. Även om hamnlagens föreskrift att de avgifter för nyttigheter och tjänster som uttages i allmän hamn skall vila

på skälig och rättvis grund ger en norm för avgiftssättningen, är likväl möjligt att olika meningar kan råda mellan hamninnehavare och trafikant

om principens Sådana tillämpande. meningsskiljaktigheter kan avse taxesättningen i allmänhet eller dess tillämpande i det särskilda fallet. Likaledes kan meningsskiljaktigheter tänkas uppkomma då det gäller tillämpande av särskilt avtal med viss trafikant. Även utövandet av hamninnehavarens befogenheter att meddela

driftföreskrifter och vidtaga åtgärder mot fartyg och gods inom ramen för de mera ingripande föreskrifter som behandlas i lagförslagets 8 § kan väcka missnöje hos trafikant. Han kan t. ex. finna att han anvisats olämplig kajplats eller onödigtvis anmodats att förhala fartyget. Trafikant som ålagts att bortföra sitt fartyg eller gods ur en allmän hamn kan anse

åläggandet opåkallat. Överhuvudtaget kan hamninnehavares

utnyttjande av sina befogenheter enligt hamnlagen av trafikant eller grupper av trafikanter uppfattas såsom inskränkningar i deras rätt att utnyttja den allmänna hamnen vilka saknar stöd i hamnlagen.

Såsom förut nämnts har utredningen i mycket utformat hamnlagsför-

slaget efter förebild av va-lagen och med beaktande av förarbetena till denna. Genom va-lagen har tillskapats ett särskilt, opartiskt organ - - för prövning av tvister mellan innehavare av allmän statens va-nämnd

va-anläggning och dennas brukare. Det har därför varit naturligt för utredningen att överväga ett liknande arrangemang i vad gäller prövning av tvister mellan innehavare av allmän hamn och hamnens brukare.

Statens va-nämnd är ett organ med dömande funktioner. Nämnden skall pröva vissa i lagen angivna mål rörande förhållandet mellan

innehavare av allmän va-anläggning och anläggningens brukare. Talan mot

va-nämndens beslut föres hos Svea hovrätt. Målet prövas av hovrätten i

SOU 1974: 24 Prövning av tvister

dess sammansättning som vattenöverdomstol. starka skäl anföras för införande av ett liknande Utan tvivel kan mål rörande förhållande mellan inneprövningsförfarande beträffande hamn. Bl. a. kan anföras att prövning av havare och brukare av allmän ingående kännedom om hamnverktvistefrågor av detta slag förutsätter som är förenade därmed och den praxis samhet och de speciella problem hamnar såväl inom som utom riket. överlämsom tillämpas i allmänna

nandet av sådana mål till ett för ändamålet skapat lämpligt av prövningen minska belastningen på domstolarna och skapa sammansatt organ skulle garantier för enhetlig och lämplig rättstillämpning. har emellertid icke ansett påkallat att gå så långt som till Utredningen inrättandet av ett dömande organ av va-nämndens typ. att föreslå av de tvister eller meningsskiljaktigheter som kan väntas uppstå Flertalet mellan innehavare och brukare av allmän hamn torde vara av det slaget

att ingendera parten vill driva saken så långt som till en domstolsprocess och därmed förenade kostnader som kan med de tyngande formaliteter i Många gånger torde det röra sig om meningsmotsättningar uppstå. som likväl har eller anses ha sakligt relativt betydelselösa frågor Det starka inslaget i förhållandet principiell betydelse. privaträttsliga av en allmän hamn och dennes kunder talar även mellan en innehavare för sådana rättsfrågor som för för att samma prövningsform tillämpas rättstvister i övrigt, dvs. genom allmän domstol. Svårigprivaträttsliga av det särskilda organets heter skulle uppstå att göra en klar avgränsning bör beaktas att behovet av en särskild form kompetensområde. Därjämte av tvister starkt gällande inom hamnväsenför avgörande gör sig mindre Anläggningsinnehavarens monopoldet än då fråga är om va-anläggning. då det gäller allmän hamn. ställning är nämligen ej lika påtaglig som är missnöjd med förhållandena i Åtminstone teoretiskt kan trafikant

en hamn i stället anlita annan hamn. formerna för Emellertid anser utredningen att vid sidan av de ordinarie i allmänhet föreligger ett praktiskt behov av en prövning av rättstvister av tvister mellan innehavare och brukare av enklare form för behandling bör inrättas ett särskilt organ - statens allmän hamn. För detta ändamål förlikningi hamnnämnd - med uppgift att söka medla och åstadkomma

eller om detta ej är möjligt avge opartiska, sakkunniga sådana tvister

utlåtanden i tvistefrågorna. för hamntvister bör vara så sammansatt att Det nya medlingsorganet företrädda. En ledamot bör därför ha olika intressentgrupper blir av rederiverksamhet och en av godstransporter. Två ledamöter erfarenhet med erfarenhet av förvaltning och drift av bör utses bland personer att “en av dem har erfarenheter från en hamn. Det förutsättes härvid från en mindre allmän hamn. Ordföranstörre och den andra väsentligen bör finnas ersättare som uppfyller de den bör vara lagfaren. För ledamot Ledamöter och ersättare bör för ledamoten angivna behörighetskraven.

förordnas av Kungl. Maj: t för viss tid. Till hamnnämnden bör kunna hänskjutas tvist av vad slag det vara må av allmän hamn rörande bruket av mellan innehavare och brukare därför. Till hamnnämnden bör sålunda kunna hamnen och villkoren av hamnlagen, avgiftssättningen i hänskjutas fråga om tillämpning

SOU 1974: 24 Prövning av tvister 115

allmänhet eller för visst slag av fartyg eller vara. Även fråga om tolkning och tillämpning av driftföreskrifter, som meddelats av hamninnehavaren, och av avtal om brukande av allmän hamn eller anordning däri eller om ersättning för skada som tillfogats part i anslutning till brukande av

allmän hamn bör kunna hänskjutas till hamnnämnden.

Hamnnämndens främsta uppgift är att söka förlika parterna. Kan förlikning ej träffas skall nämnden i beslut ange vilken utgång nämnden anser att tvisten bör få och de skäl på vilka beslutet grundas. Det ankommer därefter på parterna att om avgöra de vill acceptera hamnnämndens bedömning eller ej. Har förlikning ej träffats står det part fritt att föra tvisten under domstols pvövning.

Hamnnämndens prövning av en tvist mellan innehavare och brukare av

allmän hamn syftar sålunda ej till att vinna rättskraftiga avgöranden. Härför erfordras domstolsprövning. Det är med denna begränsade uppgift för hamnnämnden väsentligt att nämnden ej upptar till prövning ärende, om ärende som rör saken avgjorts i sak av domstol eller annan myndighet. Särskilt i frågor rörande avgiftssättningen i allmänhet eller för viss vara

i en allmän hamn men även i vissa fall andra fall kan erfordras omfattande dokumentation. Om de av utredningen tidigare föreslagna bestämmelserna om uppgiftsskyldighet i vissa avseenden till Sjöfartsverket utfärdas, torde Sjöfartsverket ha tillgång till mycket för hamnnämnden värdefullt material. Även Sjöfartsverkets erfarenhet och kännedom om förhållandena i de allmänna hamnarna i allmänhet torde vara av värde för hamnnämnden. Det förefaller därför lämpligt att Sjöfartsverket fungerar som kansli åt nämnden även om denna bör ha en egen sekreterare.

Hamnnämnden bör söka klarlägga anhängiggjord

tvistefråga: För detta

ändamål bör nämnden införskaffa material erforderligt från Sjöfartsverket och vid behov från parterna. Om det behövs bör nämnden eller ledamot

av nämnden företaga besiktning För särskild på platsen. utredning bör nämnden äga anlita I saken insatt sakkunnig. person bör kunna - vid behov vid vite - inkallas för att hörasi ärendet. Såväl sakkunnig som den

som inkallas för att höras av hamnnämnden bör äga erhålla ersättning av allmänna medel.

Tillgång till allmänna hamnar för den som önskar transportera passagerare eller gods Sjövägen är ett samhällsintresse. Det får likaledes

anses vara ett samhällsintresse att missnöje beträffande driften av de

allmänna hamnarna såvitt undvikes. Med möjligt hänsyn härtill bör förfarandet i hamnnämnden vara kostnadsfritt. Kostnaderna för nämnden bör sålunda bestridas av statsmedel. Part som anmodas inkomma med material och uppgifter bör tillhandagå härmed utan ersättning. Det är därvid sannolikt att den största bördan kommer att falla på hamninnehavarna. Enligt utredningens bör hamnarna mening påtaga sig detta besvär och därmed förenade kostnader dels för att genom hamnnämndens förlikningsverksamhet skall undvikas att tvister onödigtvis hänskjutes till domstol och dels för hamnarnas egen good-will. Det kan även vara till gagn för hamnarna att hamnnämnden genom uttalanden i förekommande tvister drar upp riktlinjer för en sund och för alla parter i längden tillfredsställande praxis.

SOU 1974: 24

Reservation

av ledamoten Hellner

av frekvensen av tvister mellan huvudman för hamn Någon undersökning och dennas trafikanter eller andra som gör anspråk på att få trafikera inte företagits. Utredningen har inte heller funnit hamnen har veterligen att ta initiativ till en sådan undersökning. Med hänsyn till att det påkallat med sinsemellan svårförenliga eller motstridiga många olika intressen möts i verksamheten i en hamn torde man dock utan någon anspråk eller kunna konstatera att riskerna för vidlyftig undersökning analys mellan hamninnehavare och trafikant är avsevärda. meningsmotsättningar Hamninnehavaren tvingas i driften av hamnen till ständiga avvägningar

konkurrerande anspråk från olika trafikanter. Awägningarna mellan ett flertal svårbedömda faktorer, vilka gör torde oftast innefatta

avvägningens resultat lätt att angripa för den som inte fått sina önskemål av hamnen måste hamninnehavaren därtill beakta tillgodosedda. l driften är en kommun, sitt eget ekonomiska intresse och, om huvudmannen kommunal verksamhet. Den iaktta den speciella legala ram som gäller för som hamninnehavaren i många fall intar är faktiska monopolställning också att öka riskerna för meningsskiljaktigheter uppenbarligen ägnad mellan hamninnehavaren och trafikanterna. för tvister mellan parterna bli mindre, I och för sig borde utrymmet och skyldigheter ienlighet med om regler antas för parternas rättigheter föreslår. Det torde emellertid snarare förhålla sig så att, vad utredningen man får räkna med en ökning av antalet tvister åtminstone till en början, allmännas medverkan. Tillskapandet av som måste slitas genom det saknats, kan nämligen antas på områden, där skriven lag hittills lagregler hos dem, som med nuvarande ordning föra med sig en större benägenhet att söka tillvarataga sina intressen. En sådan ser sig vara i ett underläge, effekt måste betecknas som önskvärd från allmän synpunkt.

som kan uppkomma mellan hamninnehavaren Åtskilliga av de tvister av samma civilrättsliga karaktär som de och trafikanterna är självfallet följaktligen inte tvister, vilka allmän domstol har att slita, och påkallar

ordning för sin lösning. Det gäller här tvister om tolkning någon särskild av avtal, om skadestånd etc. De tvister som kan förutses och tillämpning hamnlagen har däremot en i anslutning till den föreslagna uppkomma karaktär. Av sådana tvister torde de allmänna speciell ekonomisk-teknisk domstolarna ha en mycket begränsad erfarenhet och de lämpar sig f. ö.

sett mindre väl för att slitas av allmän domstol. Lagen ger här allmänt

SOU 1974: 24 Reservation 117

endast uttryck åt allmänna riktlinjer, efter vilka konflikterna skall lösas; utformningen av lösningen i det enskilda fallet får ett förhållandevis svagt

inslag av rättstillämpning men måste i stället ta hänsyn till förhållanden av den karaktär som vanligtvis beaktas vid förhandlingari intressetvister. Med hänsyn till behovet av ett organ, speciellt utformat för att handlägga

tvister av denna blandade ansluter karaktär, jag mig till majoritetens förslag om inrättande av ett centralt organ, statens hamnnämnd, vars kompetens bör omfatta tvister mellan hamninnehavare och trafikanter eller den som framställer anspråk på att få anlita hamnen som trafikant.

Enligt majoritetens förslag skall hamnnämndens av där behandling anhängiggjorda tvisteärenden syfta till att åstadkomma förlikning mellan parterna. Om sådan inte kan träffas skall nämnden i särskilt, motiverat beslut ange vilken nämnden utgång anser tvisten böra få. Resultatet är således enligt majoritetens inte bindande förslag för parterna. Dessa måste därför, om de efter nämndens beslut alltjämt inte kan enas, vända sig till allmän domstol för att få ett slutligt avgörande och kan där få tvisten prövad i två instanser, vid prejudikatintresse rentav i tre. Det kan självfallet inte förnekas att parterna vid fullföljandet av tvisten vid allmän domstol kommer att ha en betydande nytta av den precisering av tvistefrågorna, som de föranletts till hos hamnnämnden, och av den utredning som de förebragt där. Detta förutsätter dock att båda utvecklat sina ståndpunkter och förebragt sin utredning hos hamnnämnden med samma intresse av att övertyga nämnden om sin ståndpunkts riktighet som om nämndens beslut vore bindande. Anledning finns emellertid att anta, dels att inte alla tvister som parterna inte själva kan bilägga kommer att föras till hamnnämnden, dels att ena parten ibland inte kommer att medverka i förfarandet hos nämnden. I sistnämnda fall kommer ett utlåtande av nämnden, som grundas på bara ena partens uppgifter och att ha något som helst värde. Behandlingen material, knappast av tvisten hos nämnden har då bara inneburit en tidsförlust. Inte minst med hänsyn till intresset av att avgörandet i uppkommande tvister kan träffas med minsta möjliga tidsutdräkt - för hamninnehavaren och också för trafikanten kan osäkerheten med anledning av pågående process vara ytterst besvärande - finner jag att hamnnämnden bör utrustas med kompetens att träffa bindande avgöranden. Den bör härvid ersätta första instans av de allmänna domstolarna. Nämndens avgöranden bör kunna överklagas till en hovrätt; härvid bör som andra instans insättas Svea hovrätt i dess sammansättning som vattenöverdomstol. Vid utformningen av en ordning för prövning av sådana tvister som kan återföras på tillämpningen av den föreslagna hamnlagen kan enligt min mening motsvarande ordning för prövning av vissa tvister enligt 1970 års lag om allmänna vatten- och avloppsanläggningar tjäna som förebild. Beträffande de överväganden som bestämt utformningen av denna ordning och som kan analogt tillämpas på hamnfrågorna hänvisar jag till prop. 1970:118.

118 Författningsförslag

Författningsförslag

Förslag till Hamnlag

Härigenom förordnas följande.

Inledande bestämmelser

anslutande l § Denna lag äger tillämpning på allmän hamn med därtill av den allmänna hamnen områden i vatten och på land som innehavaren för den allmänna samfärdselns behov. upplåter för hamnverksamhet kallas i denna lag hamnområde. Område på vilket lagen äger tillämpning förbättrande och avlysning av allmän Om inrättande, utvidgande, hamn finns bestämmelser i vattenlagen (1918: 523).

meddela hamnområdets ut- 2 § Hamninnehavaren skall Sjöfartsverket därav. Försummas det kan Sjöfartsverket Vld sträckning samt förändringar vite förelägga hamninnehavaren att fullgöra vad som åligger honom. skall denne anmäla förändringen till sjöfarts- Får hamn ny innehavare verket. över de allmänna hamnarna i riket Hos Sjöfartsverket föres förteckning hamnområdenas utsträckning och om vem som är med uppgift om hamninnehavare.

och utrustad samt hållas i sådant skick 3 § Hamn skall vara så inrättad kostnad fyller sitt ändamål. Den skall tillgodose att den utan oskälig

skäliga anspråk på säkerhet. ankommer att anordna och underhålla de fyrar, På hamninnehavaren som behövs för vägledande av sjömärken och andra säkerhetsanordningar

fartyg inom hamnområdet.

Bmkningsrätt och avgiftsskyldighet

begagnande för hamn- 4 § Hamnområdet skall vara öppet för allmänt det påkallas av den allmänna samfärdselns verksamhet i den omfattning behov. föreskrifter för användningen av Hamninnehavaren får ej genom oskäligt begränsa eller hamnen och dess anordningar (driftföreskrifter) trafikants att utnyttja hamnen eller dess anordningar. försvåra möjlighet

sou 1974: 24

Författningsförslag 119

5 § Trafikant skall iakttaga omsorg och försiktighet så att skada icke uppstår på hamnen eller dess anordningar och ej använda hamnen så att annan trafikant hindras onödigtvis.

6 § Hamninnehavaren får uttaga avgift av den som använder hamnen eller dess anordningar. Avgift skall bestämmas efter skälig och rättvis grund. Konungen får föreskriva att avgift ej skall utgå, om detta följer av internationella förpliktelser eller eljest är påkallat av särskilda skäl. Sådan föreskrift får dock ej avse särskild som tjänst, hamninnehavaren tillhandahåller.

7 § Avgift skall, om ej annat avtalats, utgå enligt taxa som hamninnehavaren bestämt. Taxa skall sätt på lämpligt offentliggöras och hållas tillgänglig inom hamnen.

Hamninnehavarens befogenheter

8 § Hamninnehavaren får awisa fartyg från hamnen,

l.om det ej kan beredas plats utan väsentlig olägenhet för annan trafikant; 2. om det kan befaras sjunka eller eljest bli liggande i hamnen; 3. om det på grund av sin storlek eller av annan orsak utgör väsentligt hinder för annan trafikant; 4. om det eller dess last utgör fara för dem som uppehåller sig inom hamnområdet, för hamnens anordningar, för annat eller för fartyg gods som förvaras i hamnen; S. om befälhavaren bryter mot meddelade driftföreskrifter för hamnen och detta medför väsentlig olägenhet för annan trafikant.

Har fartyg förlagts i hamnen så att det medför hinder för trafiken eller eljest väsentlig olägenhet för trafikant, är fartygets ägare, redare eller befälhavare skyldig att på hamninnehavarens anmodan flytta fartyget till annan plats i hamnen som hamninnehavaren anvisar. Vad i denna paragraf föreskrives om fartyg äger motsvarande tillämpning beträffande gods.

Prövning av tvister 9 § Statens hamnnämnd avger på parts begäran utlåtande i ärende som rör tvist om tillämpning av denna lag, driftföreskrift som meddelats av hamninnehavaren eller avtal om brukande av hamn eller anordning däri eller tvist om ersättning för skada som tillfogats någon i anslutning till brukande av hamn.

10 § Hamnnämnden består av ordförande och fyra andra ledamöter. Ordföranden skall vara lagfaren. Två av de övriga ledamöterna skall vara väl förtrogna med förvaltning och skötsel av hamn. En ledamot skall ha erfarenhet av rederiverksamhet och en av godstransporter. Ledamot skall

120 Författningsförslag

svensk medborgare. l den utsträckning det behövs skall för vara myndig finnas som uppfyller de för ledamoten föreskrivna ledamot ersättare, Ledamöter och ersättare förordnas av Konungen för behörighetskraven. viss tid. och vid prövning av fråga om avvisning av Vid förberedande åtgärd ansökan eller avskrivning av ärende kan nämnden bestå av ordföranden

ensam.

till hamnnämnden skall vara skriftlig. Ansökan skall 11 § Ansökan för innehålla uppgift om parternas namn och hemvist samt en redogörelse

tvisten.

12 får ej upptaga ärende till prövning, om ärende som § Hamnnämnden rör saken har avgjorts i sak av domstol eller annan myndighet.

skall bereda tillfälle att inom tid som 13 § Hamnnämnden motparten nämnden utsätter skriftligen yttra sig över ansökningen.

skall klarlägga tvistefrågoma, vara verksam för att 14 § Hamnnämnden ärendet utreds och söka förlika parterna.

15 får hålla muntlig förhandling när det kan antagas § Hamnnämnden vara till fördel för utredningen. Förhandling skall hållas på plats som är

välbelägen för parterna.

16 i särskild fråga, kan hamnnämnden § Om det behövs för utredning efter förordnande av ordföranden, ledamot i nämnden verkställa eller, Parterna skall på lämpligt sätt underrättas om besiktning på platsen. besiktningen. för särskild utredning. Den Vid behov kan nämnden anlita sakkunnig har rätt till ersättning av allmänna medel enligt sakkunnige skälig nämndens bestämmande.

kan inkalla i saken insatt person för att höras i 17 § Hamnnämnden ärendet. får meddelas honom att inställa sig vid vite. Föreläggande Ersättning för inställelsen utgår av allmänna medel enligt bestämmelser

som Konungen meddelar.

förlikning skall ärendet avskrivas. Kan förlikning 18 § Träffar parterna skall hamnnämnden i beslut ange vilken utgång nämnden anser ej träffas, att tvisten bör få och de skäl på vilka beslutet grundas. meddelas snarast sedan utredningen avslutats. Beslut skall möjligt Beslutet tillställes parterna genom nämndens försorg.

19 § Över beslut av hamnnämnden får talan ej föras.

20 § Mot ledamot i hamnnämnden gäller samma jäv som mot domare. regler om omröstning i domstol med endast lagfarna Rättegångsbalkens ledamöter tillämpning på avgörande av hamnnämnden. äger motsvarande Ordföranden skall dock säga sin mening först.

Författningsförslag 121

Särskilda bestämmelser

21 § Om flyttning av fartyg finns bestämmelser i lagen (1974: 000) om flyttning av fartyg. I fall som avses i 8§ denna lag äger vad som är föreskrivet om flyttning av fartyg motsvarande tillämpning på avvisning av fartyg och avvisning eller flyttning av gods. I strandningslagen (1974: 000) ges föreskrifter om skyldighet för ägare till fartyg eller gods som sjunkit, strandat eller övergivits eller eljest blivit liggande att vidtaga åtgärder för undanröjande av olägenhet eller fara samt om förfarandet vid underlåtenhet att vidtaga sådana åtgärder. 22 § Har hamninnehavare eller trafikant överskridit sin rätt eller åsidosatt sin skyldighet i förhållande till den andre, skall han ersätta skadan.

23 § Erfordras särskilda föreskrifter rörande ordning och säkerhet i hamn meddelas sådana genom lokal ordningsstadga enligt föreskrifterna i allmänna ordningsstadgan (1956: 617). 24 § Talan mot beslut av sjöfartsverket i fråga om upptagande av hamn i förteckningen över de allmänna hamnarna eller beslut enligt 2§ första stycket föres hos kammarrätt genom besvär.

Denna lag träder i kraft den

Förslag till Lag om ändring i vattenlagen

(1918: 523) Härigenom förordnas, att 5 kap. 13 § vattenlagen (1918: 523) skall ha nedan angivna lydelse.

(Nu varan de lydelse) (Föreslagen lydelse) 13§ Beträffande inrättande, ut- Beträffande inrättande, utvidvidgande eller förbättrande av allgande, förbättrande eller avlysning män hamn gäller vad ovan stadgats av allmän hamn gäller vad ovan i fråga om allmän farled; och skall stadgats i fråga om allmän farled; till allmän farled räknas jämväl det och skall till allmän farled räknas utrymme i vatten, som jämlikt jämväl det utrymme i vatten, som denna lag upplåtes eller dessförin- jämlikt denna eller lag upplåtes nan finnes i laga ordning upplåtet dessförinnan finnes i laga ordning till allmän hamn. upplåtet till allmän hamn.

Beslut om avlysning av allmän hamn, som inrättats före den 1 januari 1921 och på vilken under

SOU 1974: 24 122 Författnings förslag

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

de senaste tio åren förekommit endast ringa sjöfart, får meddelas av länsstyrelsen om hamninnehavaren ej motsätter sig avlysningen.

Denna lag träder i kraft den

Förslag till Lag om ändring i kommunallagen (1953: 753)

(1953:753) skall ha Härigenom förordnas, att 74§ kommunallagen nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

74 §1

Kommunfullmäktiges beslut om nya eller förhöjda hamnavgifter eller grundpenningar eller sluss-, kanal- eller andra farledsavgifter skola för att vinna bindande kraft underställas Konungens prövning och fastställelse.

Faststöllelse av beslut, som avses i första stycket, må meddelas även av myndighet som Konungen därtill förordnar. Konungen må jämväl föreskriva, att irörelse, för vilken avgifter som nu sagts blivit fastställda, avgifterna samt övriga intäkter må användas allenast för rörelsens direkta behov, där ej som Konungen därtill myndighet medgiver, att medlen förordnar användes för annat ändamål.

som Om beslut, som skola under- Om vissa andra beslut, skola underställas Konungens ställas Konungens prövning, sägs i sägs i 56 och 60 §§. 56 och 60 §§. prövning,

1 Senaste lydelse 1972:98

Författningsförslag 123

Beslut, som skall underställas Konungens prövning, skall insändas till länsstyrelsen, vilken det åligger att överlämna handlingarna, jämte eget yttrande, till Konungen.

Denna lag träder i kraft den

Förslag till

Lag om ändring i kommunallagen (1957: 50) för Stockholm

Härigenom förordnas, att 78 § kommunallagen (1957: 50) för Stockholm skall ha nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

78 §1

Kommunfullmäktiges beslut om nya eller förhöjda hamnavgifter eller grundpenningar eller sluss-, kanal- eller andra farledsavgifter skola för att vinna bindande kraft underställas Konungens prövning och fastställelse.

Fastställelse av beslut, som avses i första stycket, ma° meddelas även av myndighet som Konungen därtill förordnar. må Konungen jämväl föreskriva, att i rörelse, för vilken avgifter som nu sagts blivit fastställda, avgifterna samt övriga intäkter må användas allenast för rörelsens direkta behov, där ej myndighet som Konungen därtill förordnar medgiver, att medlen användas för annat ändamål.

Om vissa andra beslut, som Om beslut, som skola underskola underställas Konungens ställas Konungens prövning, stadprövning, stadgas i 60 och 64 §§. gas i 60 och 64 §§.

1 Senaste lydelse 1972: 99

124 Författningsförslag

skall insändas till Beslut, som skall underställas Konungens prövning, vilken det åligger att överlämna handlingarna, jämte eget länsstyrelsen, yttrande, till Konungen.

Denna lag träder i kraft den

Förslag till Hamnkungörelse

Härigenom förordnas följande

hamn skall före den 1 juli till l § Innehavare av allmän årligen dels anmäla huruvida under närmast föregående kalenderår Sjöfartsverket i hamnen vidtagits eller borttagande av l. ny-, till- eller ombyggnad av kaj eller lastbrygga sådan anläggning; eller annan förändring i djupförhållandena i 2. fördjupning, utfyllning vattnet inom hamnområdet; av förtöjningsboj eller dykdalb; eller b) . anbringande eller borttagande av lastkran eller annan större anordning 4. anläggning eller borttagande för lossning eller lastning eller av järnvägsspår, av bokslutet för det räkenskapsår, som dels ock insända avskrift närmast före senaste årsskiftet, samt, om under närmast tilländalupit ändrad taxa för nyttjande av föregående kalenderår antagits ny eller eller dess anordningar, avskrift av denna och av de kalkyler hamnen och kostnader som upprättats som underlag för taxan rörande intäkter eller taxeändringen.

innehavare av allmän hamn att fullgöra sina skyldigheter 2 § Underlåter förelägga vite. Talan mot Sjöfartsverkets enligt l § kan Sjöfartsverket beslut föres hos kammarrätt genom besvär.

Denna kungörelse träder i kraft den

(1953: 47) angående viss Genom kungörelsen upphäves kungörelsen ävensom kanaler uppgiftsskyldighet i fråga om hamnar och lastageplatser och andra vattentrafikleder.

Författningsfärslag

Förslag till

Kungörelse om ändring i instruktionen (1969:

320) för Sjöfartsverket

Härigenom förordnas, att 2 och 3 §§ instruktionen (1969:320) för sjöfartsverket skall ha nedan angivna lydelse.

(Nu varande lydelse j (Föreslagen lydelse)

2§1

Sjöfartsverket är central förvalt- Sjöfartsverket är central förvaltningsmyndighet för ärenden som ningsmyndighet för ärenden som rör sjöfarten i den mån handlägg- rör sjöfarten och rikets allmänna ningen ej ankommer hamnar på annan i den mån handläggningen myndighet. Verksamheten skall be- ej ankommer på annan myndigdrivas med inriktning huvudsakli- het. Verksamheten skall bedrivas gen på handelssjöfarten. med inriktning huvudsakligen på handelssj öfarten.

Sjöfartsverket haller kansli ät statens hamnnämnd.

Sjöfartsverket utövar tillsyn över sjömanshusstiftelsema.

3§ Det åligger Sjöfartsverket särskilt att ha tillsyn över sjösäkerheten, att handha

sjökarteverksamheten,

att leda statens isbrytning, att förvalta kanaler och farleder, att samordna arbetet med sjöräddning, att pröva ekonomiska frågor som har betydelse för sjöfartsnäringen samt frågor om sjöfartsavgifter,

att ombesörja beredskapsplanläggningi

fråga om sjötransporter, att, under samverkan med arbetarskyddsstyrelsen i den mån det är föreskrivet, handlägga ärenden om arbetsförhållanden och övriga sociala frågor avseende ombordanställda, att meddela föreskrifter för mönstring av sjömän, att handlägga ärenden om åtgärder mot vattenförorening från fartyg, att svara för skeppsmätning, att föra register över svenska fartyg samt utfärda nationalitets- och registreringshandlingar för svenska fartyg,

att handlägga ärenden om att föra över de förteckning

hamntaxor och om hamnordning-

allmänna hamnarna i riket, ar och andra ordningsföreskrifter att ha tillsyn över de allmänna för hamn eller farled, hamnarna i riket,

l Senaste lydelse 1971: 327.

126 Författningsförslag

lydelse) (Föreslagen lydelse)

(Nuvarande

av en samhällsekonomiskt lämplig utformning av att till främjande om lokalisering eller utbyggnad av hamnvåsendet, lämna råd i frågor hamn eller samordning mellan hamnar och verka för att samråd kommer till stånd i sådana frågor,

att utarbeta normalförslag till av hamntaxor och uppställning lämna råd i frågor om taxenormer och driftföreskrifter för allmänna hamnar,

att upprätta förteckningar som avses i 305, 316 och 341 §§ sjölagen att dessa tillhandahålles på lämpligt sätt. samt ombesörja

Denna kungörelse träder i kraft den

Förslag till

om av förordningen (1874 nr. 26 s. 11) angående Kungörelse upphävande

för allmänna hamnarna i

hamnordningar och andra ordningsföreskrifter

riket förordnas, att förordningen (1874 nr. 26 s. 11) angående Härigenom för allmänna hamnarna i hamnordningar och andra ordningsföreskrifter riket skall upphöra att gälla vid utgången av

Förslag till

om upphävande av kungörelsen (1950: 152) om fastställelse Kungörelse av hamn- och grundpenningtaxor samt taxor å sluss-, kanal- och andra

farledsavgifter

152) om fastställelse av Härigenom förordnas, att kungörelsen (1950: samt taxor å sluss-, kanal- och andra hamn- och grundpenningtaxor farledsavgifter skall upphöra att gälla med utgången av

Författningsfärslag 127

Förslag till

Kungörelse om upphävande av kungörelsen (1950: 153) med vissa

tillämpningsföreskrifter till förordningen den 8 maj 1874 (nr. 26 s. ll) angående hamnordningar och andra för ordningsföreskrifter allmänna

hamnama iriket

Härigenom förordnas, att kungörelsen (1950: 153) med vissa tillämpningsföreskrifter till förordningen den 8 maj 1874 (nr. 26 s. ll) angående hamnordningar och andra ordningsföreskrifter för allmänna hamnarna i riket skall upphöra att gälla med utgången av

om de allmänna hamnarna i riket SOU 1974: 24 128 Bilaga A Sammanställning av uppgifter

A

Bilaga

hamnama i riket enligt uppgift av kustkommunema Sammanställning av uppgifter om de allmänna

Ham n inrättad som Allmän hamn Anmärkningar allmän hamn

före efter 1880 efter säker- sanno- möj- 1881 men före 1920 ligen likt ligen 1921

Norrbottens län Luleå Stora Granholmen Enskild ägo Sandholmen Fingermanholmen Huvan Ne dlagd

><><><><><><><><><

Lövholmen Munksund

><><><><><><><><

Skuthamn Storfors

Tingshölmen

Roknäs Nedlagd Haparanda Kalix Töre Seskarö Salmis

Västerbottens län Notholmen Kråken Brännfors x Nedlagd

><><><

Nedlagd Furuê grund Nu endast Kattisholmen fritidsbåtar

SOU 1974: 24 Bilaga A

Sammanställning av uppgifter om de allmänna hamnama i riket 129

Hamn Inrättad som Allmän hamn Anmärkningar allmän hamn

före efter 1880 efter säker- sannomöj- 1881 men före 1920 ligen likt ligen 1921

Kåge Ursviken

><><><

Nedlagd Sävenäs

><><><><><

Örviken

Skelleftehamn

Bureå x

Bjuröklubb x x Kallviken x Ägs av hamn-

förening Lövsele x x Umeå inte hamn x x Umeå uthamn x Nyland x Bollsta x Öd x Sandslån x Marieberg X Hallstanäs Uppgift saknas x Berghamn Barsta

><><><

Bönhamn

Norrfjällsviken Utvik x Docksta x Härnösand x

Sundsvall x

Framnäs Uppgift saknas

><><><><><><

Skälarö x

Östrand Enskild ägo Fagervik Uppgift saknas Enskild ägo Wifsta varv Enskild ägo Skeppsmalen x x Grisslan x x Örnsköldsvik x x

Gävleborgs län

Stocka x Jättendal x Nedlagd varu-

handelshamn.

Köpt av fiske-

hamnsförening.

om de allmänna hamnar-na i riket SOU 1974: 24

130 A Sammanställning av uppgifter

Klaga

som Allmän hamn Anmärkningar Hamn lnrättad

allmän hamn

före efter 1880 efter säker- sanno- möj-

1881 men före 1920 ligen likt ligen

x Ingen sjöfart Gnarp x Fiskehamn Hårte Uppgift saknas som ägs av

fiskehamnsför.

x Gävle x Enskild ägo Karskär x Enskild ägo Norrsundet x x Hudiksvall saknas x Arnöviken Uppgift x Saltvik x Långvind Faxehamnen x

Stugsund x x x Långrör x Sandarne x

x x Ljusne

Uppsala län x x Fagerviken x x Sikhjälma x x Fågelsundet x x Gudinge x x Ängskär saknas x Gårdskär Uppgift

Stockholms län x x Norrtälje x x Stockholm x Framnäsviken x saknas x Stocksund Uppgift x x Hässelby x x Södertälje x x Stora Vika x Enskild ägo x Nynäshamn

Mälaren

x x Arboga x x Kungsör x x Köping x x Västerås

SOU 1974: 24 Bilaga A

Sammanställning av uppgifter om de allmänna hamnama i riket 131

Hamn Inrät tad som Allmän hamn Anmärkningar allmän hamn

före efter 1880 säker- sannomöj- 1881 men före ligen likt 1921

Uppsala Torshälla Marie fred Stallarholm en Visholmen Gorsingeholm Enköping

Södermanlands län Nyköping x Oxelösund saknas Uppgift Oxelösunds fiskehamn

Gotlands län Visby Slite Klintehamn Ronehamn Burgsvik Kappelshamn Fårösund

><><><><><><><><><><><><><><><

Herrvik

XXXXXXXXXXXXXXXX

Katthammarsvik Botvaldavik Ljugarn Kyllej Västergarn Lullerhorn Närshamn Hallshuk Flundreviken Gnisvärd

><><><

Lickershamn Lännviken Kalkungskajen Klintehamn saknas Uppgift Ljuströmmar

om de allmänna hamnama i riket SOU 1974: 24

132 Bilaga A Sammanställning av uppgifter

som Allmän hamn Anmärkningar Hamn Inrättad

allmän hamn

efter 1880 efter säker- sannoföre men före 1920 ligen likt l88l

Östergötlands län x x Borensberg x x Motala x x Vadstena saknas x Söderköping Uppgift x x Norrköping x x Valdemarsvik x x Fyrudden x x Gryts brygga x x Harstena saknas x Skeppsgården Uppgift x x Hästholmen x x Stava

Kalmar län x x Borgholm Stora Rör x x

Kåreholm x x

Kalmar x x

Mönsterås x x

x x Mörbylånga x x Oskarshamn x x Figeholm x x Bergkvara x x Västervik x x Gamleby Verkebäck x x

Helgenäs x

Loftahammar x

Blekinge län x x Karlshamn x x Ronneby Gö x x x Sölvesborg

Kristianstads län x x Åhus Vejbystrand x x x Båstad x x Torekov

SOU 1974: 24 Bilaga A

Sammanställning av uppgifter om de allmänna hamnama i riket 133

Hamn inrättad som Allmän Anmärkningar allmän hamn

före efter 1880 efter säker- sanno- möj- 1881 men före 1920 ligen likt ligen 1921

Malmöhus [än

Helsingborg x x Råå x

Hittarp Uppgift saknas x Domsten x x Höganäs x x Höganäs småbåtshamn x x Viken

Lerberget

><><>< ><><><

Mölle

Arild

Svanshall x Häljaröd

Rekekroken

><><><><

Lerhamn

><><><><><

Nyhamnsläge Landskrona

Borstahusen

Bäckviken x

><><><

Kyrkbacken x Enskild ägo Norreborg x Enskild ägo Malmö x x Limhamn x x Enskild ägo Klagshamn x Abbekås

Trelleborg x Gislöv x

><><><><><><><

Skåre x

Ystad x

Kåseberga Lomma

Hallands län

Halmstad x

Grötvik x x Kungsbacka x x Lerkil x x Kullavik x x Varberg x x Träslövsläge X Galtabäck x x

hamnarna i riket SOU 1974: 24

134 Sammanställning av uppgifter om de allmänna

Bilaga A

som Allmän hamn Anmärkningar [mättad allmän hanm

efter 1880 efter säker- sannoföre men före 1920 ligen likt 1881 1921

Bua

><><><

Videbergshamn Falkenberg Glommen

Göteborgs och Bohus län Göteborg X Fiskebäck

><><><

x Lysekil Grundsund Uppgift saknas Stockevik Fiskebäckskil saknas Ägs av hamnför. Stora Kornö Uppgift Ägs av hamnför. Lilla Kornö Ägs av hamnför. Skalhamn Uddevalla Strömstad

><><><

Marstrand Ellös Gullholmen

><><><

Stocken Hälleviksstrand

><><><><

Edshultshall Mollösund Kärringön Nösund Fotö Öckerö Hönö Klova

><><><><><><><><><><

Hönö Röd Kalvsund Hälsö

><><><><><><

Björkö Knippla Hyppeln Rörö Smögen X Hunnebostrand

><><><

Uppgift saknas Kungshamn Bovallstrand

SOU 1974: 24 Bilaga A

Sammanställning av uppgifter om de allmänna hamnarna iriket 135

lnrättad som Allmän hamn Anmärkningar allmän hamn

före efter 1880 efter säker- sannomöj- 1881 men före 1920 likt ligen ligen 1921

Hasselösund x x Fisketången x Bohus - Malmön Uppgift saknas x Hovenäset x Väjern x

Vänern med tillfart

Kungälv x x

Vänersborg x x Karlstad x x Skattkärr x x Norsbron x x Enskild ägo Vålberg x x Enskild ägo Gruvön saknas Uppgift x Kristinehamn x x Otterbäcken x x Hönsäter saknas Uppgift x Lidköping x x

Dalbergsö x x Sunnanå x x

Vättern med tillfart

Rödesund x x Hjo x x Askersund x x Visingsö x x Örebro x x Jönköping x x Gränna x x

hamnområdet SOU 1974: 24 136 Bilaga B Hamnarnas säkerhetsanordningar utanför

B

Bilaga

Hamnamas säkerhetsanordningar utanför hamnområdet

Bojar Prickar Kummel eller Hamn Fyrar stångmärken

Övre norra lotsdistriktet Haparanda Sandvik 4 Båtskärsnäs 4 Axelsvik

Furuögrund Bureå 2 Källviken Lövsele 2 Gumbodahamn l Sikeå 2 4 Norrfjärden

Nedre norra Iø tsdistriktet Väj a Bollsta

Nät-b.)

Nyland Söråker

SOU 1974: 24

Bilaga B Hamnarnas säkerhetsanordningar utanför hamnområdet 137

Hamn Fyrar Prickar Kummel eller Bojar stångmärken

Vivstavarv Stockvik Kubikenborg Sundsvall

LnwhJ--v-NN

Iggesund Gävle Hallstavik Öregrund

Mellersta Iotsdistriktet Vaxholm Stockholm Nynäshamn

orqu-agp_

Nåtarö Utö Fållnäsviken Hässleby F yrisån Kalmarsund

(Ngan.-

Västerås Storugns DJ Ar Broa Kyllej

UJ--Ä--UJ

Visby Nyköping Oxelösund Marsviken Bråvikens Färjestad Vättern Västervik

›-IQO\UID)O\®

Blankaholm r-*Jå

Byxelkrok Grankullaviken J ättersön

txálxålpv-UIIQ

Kalmar Mörbylånga Bergkvara Degerhamn

Södra lotsdistriktet Karlskrona Hästholmen ›-›- Hasslö

hamnområdet SOU 1974: 24 138 Bilaga B Hamnarnas säkerhetsanordningar utanför

Hamn Fyrar Bojar Prickar Kummel eller stångmärken

7 1 2 Ronneby Gunnön 2 l 2 Sölvesborg 4 l 5

Kopparverket Viken l 3 9 Höganäs

Västra lotsdistriktet Galtab äck 2 Bua l l 6 2 Kungsbacka l Långedrag 2 1 27 l Göteborg Wallhamn 4 8

Uddevalla l 1 Koholmen Torvb ådan l 2 Gravarne

Sammanlagt för hela 249 74 164 l 1 riket

Statens offentliga 1974 utredningar

Kronologisk förteckning

Orter i regional samverkan. A. Ortsbundna levnadsvillkor. A.

99953.*

Regionala prognoser i planeringens tjänst. A. Ortsbundna produktionskostnader. A. Boken. Litteraturutredningens huvudbetäm kande. U. Förenklad konkurs m. m. Ju. Barn- och ungdomsvård. S.

(binda)

Rättegången i arbetstvister. A. . Samhälle och trossamfund. Sammanställning av remissyttranden över betânkanden av 1968 års beredning om stat och kyrka. U. 10. Data och näringspolitik. I. 11. Svensk industri. Delrapport 1. l. 12. Svensk industri. Delrapport 2. I. 13. Svensk industri. Delrapport 3. I. 14. Svensk industri. Delrapport 4. l. 15. Sänkt pensionsålder m. m. S. 16. Neutral bostadsbeskattning. Fi. 17. Solidarisk bostadspolitik. B. 18. solidarisk bostadspolitik. Bilagor. B. 19. Höçkoleutbildning. Läkarutbildning för sjuksköterskor. U. 20. Förslag till skatteomläggning m. m. Fi. 21. Markanvändning och byggande. B. 22. Vattenkraft och miljö. B. 23. Reklam V. Information i reklamen. U. 24. Förslag till hamnlag. K.

Statens 0ffent|iga utredningar 1974

Systematisk förteckning

Justitiedepartementet Förenklad konkurs m. m. [6] Socialdepartementet Barn- och ungdomsvård. [7] Sänkt pensionsålder m. m. [15] J Kommunikati- ,artementet Förslag till hamnlag. [24] Finansdepartementet Neutral bostadsbeskattning. [16] Förslag till skatteomläggning m. m. [20] Utbildningsdepartementet Boken. Litteraturutredningens huvudbetänkande. l5| Samhälle och trossamfund. Sammanställning av remissyttranden över betänkanden av 1968 års beredning om stat och kyrka. [9] Högskoleutbildning. Läkarutbildning för sjuksköterskor. [19] Läkarutbildning för sjuksköterskor. [19] Reklam V. Information i reklamen. [23] Arbetsmarknadsdepartementet Expertgruppen för regional utredningsverksamhet. 1. Orter i regional samverkan. [1] 2. Ortsbundna levnadsvillkor. [2] 3. Regionala prognoser i planeringens tjänst. [3] 4. Ortsbundna produktionskostnader. [4] Rättegången i arbetstvister. [8] Bostadsdepartementet 1. Boende- och bostadsfinansieringsutredningarna. [17] 2. solidarisk bo- Solidarisk bostadspolitik. stadspolitik. Bilagor. [18] Markanvändning och byggande. [21] Vattenkraft och miljö. [22] Industridepartementet Data och näringspolitik. [10] lndustristrukturutredningen. 1. Svensk industri; Delrapport 1. [11] 2. Svensk industri. Delrapport 4. 2. [12] 3. Svensk industri; Delrapport 3. [13] Svensk industri. Delrapport 4. [14]

nummer i den kronologiska förteckningen. Anm. Siffrorna inom klammer betecknar utredningarnas

ä Allmänna Förlaget ISBN 91-38-01875-6