Den svenska psalmboken : slutbetänkande

Ur KB:s samlingar

Digitaliserad år 2013

DEN SVENSKA PSALMB OKEN

HISTORIK PRINCIPER MOTIVERINGAR Volym Z

Slutbetänkande 1969 års psalmkommitté av M T 1985: 17

-

Statens offentliga utredningar

1985: 17

fig

% Civildepartementet

Den svenska

psalmboken

2 Volym

slutbetänkande av

års psalmkommitté

1,969

Stockholm 1985

Omslag Ad Sum, Magnus Günter ISBN 9l-38-08760-X ISSN 0375-250X Liber Tryck AB Stockholm 1985 363598

Innehåll

Sammanfattning Summary

l Uppdraget och dess genomförande 33 l.l Kommitténs uppdrag . . . . . . 33 1.2 Kommitténs sammansättning. 33 Experter l.3 Kommitténs interna arbetsorganisation 35 1.4 Externa kontakter . . . . . . . . . . . . 35 1.5 Kommitténs betänkanden och övriga publicerade material 36 1.6 Undersökningar, enkäter m m . . . . . . . . . . 38 1.7 Kyrkomötenas behandling av kommitténs betänkanden och av psalmboksfrágan 39 1.8 Arbetet med ny psalm . . . . . . . . . . . 40 1.9 Arbetet med revisionen av l937 års psalmbok och 1939 års koralbok . . . . . . . . . . . . 41

2.1 Bakgrunden . . . . . . . . . . . . . 45 2.2 Mottagandet av 1937 års psalmbok . . . . 46 2.3 Mottagandet av 1937 och 1939 års koralböcker 48 2.4 Debatt om psalmboken 1937 . . . . . . 5.1 2.5 Vetenskaplig kritik mot bruket av förlagor m 53 2.6 Debatt om koralboken 1937 och 1939 57 2.7 Anpassningsperiod under 1940-talet . . . . . . . 60 2.8 Förnyelse av koralen. 1950-talets arbete med rytmiska koraler 63 2.9 Psalmboksdebatt under 1950-talet: ny psalmbok krävs 67 2.10 Frågan om ett psalmbokstillägg vid kyrkomötet 1958 69 2.11 Kyrkovisor för barn 1960 . . . . . . . . . 70 2.12 Psalmer i atomåldern? - en stridsskrif . . . 74 2.13 Hymnologiska institutet. Arbete för psalmens förnyelse 76 2.14 Alternativa koralmelodier tas i bruk 1964 82 2.15 Den andliga Visans genombrott . . . . . . . 85 2.16 Beslut om ett psalmbokstillägg vid kyrkomötet 1968 93

4 Innehåll

2.17 Frågan om en ekumenisk psalmbok i historiskt perspektiv 94 2.17.1 Svenska kyrkans inställning till sång utanför den traditionen 95 kyrkliga 2.17.2 Frikyrklig gemensam sång 96 2.l7.3 . . 99 Sampsalm 3 Allmänna principfrâgor . . . lOl

3.1 Psalmbokens religiösa och kulturella funktion 101

3.1.1 Sångboken som blev folkbok 101 3.1.2 och objektivt i psalmboken 103 Subjektivt 3.1.3 Psalmbokens dubbla riktning . . . . . . . 107 3.1.4 Psalmsångens religiöst-liturgiska och musikalisktkulturella betydelse . . . . . . . . 108 3.1.5 Psalmboken som antologi eller bruksbok 109 3.1.6 Psalmboken som en del av samtida kultur 110 3.2 Förhållandet mellan text och musik . . 112 3.3 - kommunikation, tradition, 115 Språket förnyelse 3.3.1 Gemenskapssprâk och tilltalsspråk 115 3.3.2 Traditionens roll. Psalm som kollektiv sång . 116 3.3.3 Psalmsprâk och bibelns språk. Tidsbundet och tidlöstspråk 117 3.3.4 Psalmspråkets förnyelse 118 3.4 Psalmboken som andaktsbok 120 3.5 Psalmboken som lärobok . . . 122 3.5.1 Psalmboken som lärobok i skolan 122 3.5.2 Psalmboken i kyrkans undervisning 124 3.5.3 Psalmboken som uttryck för kyrkans lära 124 3.5.4 Dogmatik och poesi . . . . . . . . . 127 3.5.5 Den gemensamma psalmboksdelen från lärosynpunkt . . . . . . 127 3.6 Psalm och andlig sång och visa . . . 128 3.6.1 Svenska kyrkans strama psalmbegrepp 130 3.6.2 Begreppsskillnaden mellan psalm, andlig visa och andlig sång 132

4 Vissa avvägningsfrâgor . . . . 135 4.1 mellan gammalt och nytt i psalmboken 135 Avvägningen 4.2 Avvägningen mellan inomkyrkliga och ekumeniska syn- 137 punkter 4.2.1 1937 års psalmboks ekumenicitet . . . . . . 137 4.2.2 som manifestation 137 Den gemensamma psalmboken

5 Revisionen av 1937 års psalmbok och 1939 års koralbok 141 av texterna i 1937 års psalmbok . . . . . 141 5.1. Revisionen 5.1.1 Vägledande principer för revisionsarbetet meddelade av 1982 års kyrkomöte . . . . . . . . 142 5.1.2 Kommitténs åtgärder med anledning av kyrkomö- . . . . . . . . . . . . 145 tets riktlinjer 5.1.3 Bearbetningar som av 1982 års kyrkomöte hänvisats till kommittén för förnyad bearbetning 148

Innehåll 5

5.1.4 Kommentarer till de språkliga bearbetningarna av 1937 ârspsalmbok . . . . . . . . . 150 5.1.4.1 Syftet med de språkliga bearbetningama 151 5.1.4.2 Förhållandet mellan gammalt och nytt språk 151 5.1.4.3 Rim och assonans . . . . 152 5.1.4.4 Texternas anpassning till musiken 153 5.1.4.5 Interpunktionen.Versa1er . . . . . 154 5.1.5 Psalmer ur 1937 års psalmbok som behållits oförändradeellerutgâtt . . . . . . . . . . . 155 5.1.5.1 Upphovsrättsinnehavarnas ställningstagande till vissa psalmer 155 5.2 Revisionen av 1939 års koralbok 156 5.2.1 Bakgrunden . . . . . . . . . . 156 5.2.2 Orgelns och körens roll. Uppförandepraxis 157 5.2.3 Koralrytmen . . . . . . . . 164 5.2.4 Melodiken 166 5.2.5 Harmoniseringen 168 5.2.6 Noteringen . 169 5.2.7 Nyinförda melodier 170 5.2.8 Revisionens omfattning 171

6 Revisionen av psalmer och visor 76 och 82 173 6.1 Psalmer och visor 76 174 6.2 Psalmer och visor 82 . . . . . . . . . . 175

6.3 Åtgärder med anledning av 1982 års kyrkomötes beslut

beträffande Psalmer och visor del 2 . . . . 177 6.4 Revisionen av musiken i Psalmer och visor 76 och 82 179 6.5 Psaltarpsalmer och andra sånger ur bibeln 181 6.5.1 Bakgrunden . . . . . . . . . . . 181 6.5.2 Kommitténs arbete med psaltarpsalmerna . 186 6.5.3 1982 års kyrkomötes behandling av psaltarpsal-

7 Den nya psalmboken. Disposition och innehåll 189 7.1 Nytillkomna psalmer 189 7.2 Liturgiskasånger . . . . . . , , , 190 7.3 Psaltarpsalmerna. Det fortsatta arbetet efter. 1982 192 7.3.1 Nya riktlinjer för användningen 192 7.3.2 Texterna 193 7.4 Läsepsalmer . . . . . . . . . 194 7.5 Den gemensamma psalmboksdelen 194 7.6 Supplement . . . . . . 199 7.6.1 Bibelvisor och kanon 202 7.7 Den nya psalmbokens disposition 203 7.8 Den nya psalmbokens redigering 203

8 Antagandet av den nya psalmboken 207

6 Innehåll

Bilagor 5.1.5 a Psalmer som behállits oförändrade, endast avkortats eller endast justerats språkligt jämfört med 1937 års textversion . . . . . . . . . 2 l 9 5.1.5 b Psalmer som utgått ur 1937 års psalmbok 223 6.1 Psalmer som utgått ur Psalmer och visor 76 229 6.2 Psalmer som utgått ur Psalmer och visor 82 230 7.1 Nytillkomna psalmer . . . . . . . . . . . . 231 7.5.a Sampsalmsmaterialets förekomst i andra sångsamlingar än Den svenska psalmboken och dess tillägg 233 7.5.b Integrerad disposition . . . . . . . . . 236 7.5.c Innehållsförteckning till integrerad psalmbok 237

Sammanfattning

Bakgrund

Svenska kyrkans psalmbok, Den svenska psalmboken, har sina rötter i de sångsamlingar som gavs ut i vårt land i samband med reformationen. Som den första psalmboken brukar man räkna en mindre samling sånger från 1536, Svenska sånger och visor. Namnet Den svenska psalmboken möter första gången 1543. 1695 fastställdes för första gången en psalmbok för hela landet. I den möter reformationens och 1600-talets psalmer i sin kraftfulla, omedelbara form. 1695 års psalmbok var till allra största delen resultatet av det arbete som lagts ned av biskopen i Skara, Jesper Svedberg. Den brukar därför ibland kallas den svedbergska psalmboken. Den kallas också den karolinska med hänsyn till att den tillkom under den s k karolinska epoken av vår historia. Den utgjorde ett led i denna tids strävan efter att skapa enhetlighet i landet såväl politisk som religiös. Men denna psalmbok blev snart föråldrad. Med 1700-talet kom estetiska krav inför vilka psalmboken inte höll måttet. Nästa psalmbok kom dock inte förrän 1819. Den var i allt väsentligt ett verk av en enda man, nämligen sedermera ärkebiskopen Johan Olof Wallin, och den kallas därför också den wallinska psalmboken. Den blev mycket uppskattad främst i bildade och akademiska kretsar inte minst för sin höga poetiska standard. För den frambrytande väckelsen kom den emellertid aldrig att bli en riktigt levande sångbok. Tanken på en revision av den wallinska psalmboken togs upp under senare hälften av 1800-talet. Dess ställning visade sig emellertid vara så stark att de olika psalmboksförslag som lades fram inte utan vidare kunde antas. 1921 löste man behovet av att få nya psalmer för församlingens gudstjänstliv genom ett psalmbokstillägg, Nya psalmer. 1936 kunde kyrkomötet enas om en ny psalmbok, i vilken en stor del av den wallinska psalmboken ingick oförändrad. Nyheter i denna psalmbok var att dominansen av tysk psalm var reducerad; fler psalmer med engelsksprákigt ursprung togs in. Vidare hade ett visst utrymme beretts för den svenska väckelsens Psalmboken stadfästes officiellt den 26 no-

sånger.

vember 1937 och kallas därför ofta 1937 års psalmbok. Koralböckerna till dessa psalmböcker utkom resp 1697, 1820 och 1939.

Sammanfattning

Kommitténs uppdrag och uppdragets genomförande

Den 14 mars 1969 bemyndigade Kungl Maj:t chefen för utbildningsdeatt tillkalla sakkunniga för att biträda med utarbetandet av partementet ett tillägg till Den svenska psalmboken. De sakkunniga antog namnet 1969 års psalmkommitté. Till 1975 års kyrkomöte förelåg förslag till en första del av ett psalmbokstillägg, SOU 1975:2—4. Efter omarbetning fastställdes psalmboks- Psalmer och visor 76. På förslag av 1975 års kyrkomöte fick tillägget kommittén i uppdrag dels att utarbeta ett förslag till en andra del av dels att företa en revision av 1937 års psalmbok och psalmbokstillägget, 1939 års koralbok. 1979 fick kommittén bemyndigande att inom ramen för sitt uppdrag delta i arbetet på en ekumenisk psalmbok. Detta arbete bedrevs inom den ekumeniska gruppen Sampsalm, i vilken femton kyrkor, samfund och kristna organisationer var representerade. Till 1982 års kyrkomöte förelåg dels förslag till den andra delen av psalmbokstillägget, dels exempel på revision av texter och melodier i 1937 års psalmbok/l939 års koralbok samt slutligen förslag till riktlinjer för en för flera samfund gemensam del av psalmböcker/ samfundssångböcker (SOU l98l:49-52). 1982 fastställdes den andra delen av psalmbokstillägget, Psalmer och visor 82. Kommitténs omfattande arbete har krävt biträde av flera experter. En har varit knuten till kommittén för att biträda med bedömreferentgmpp ning av textbearbetningar i 1937 års psalmbok. Kommittén har på olika sätt sökt stimulera författare och tonsättare att delta i arbetet och genom av material och andra hållit kontakt studiebesök, insamling åtgärder med den internationella utvecklingen såväl inom som utom Europa. Särskilt nära kontakt har hållits med det psalmboksarbete i Norge och Finland som pågått i stort samtidigt med det svenska. Genom utgivning av försökshäften och exempelsamlingar har kommittén sökt ge information om och samla in synpunkter på det pågående arbetet. 1971 utgavs 71 psalmer och visor med exempel på nya psalmer. Samlingen blev föremål för en vetenskaplig utvärdering till ledning för kommitténs fortsatta arbete. Genom lägesrapporter 1977 och 1978 gavs information om Revision av l 937 års psalmbok, liksom genom studiehäftet Den signade dag 1980. Sampsalm gav 1982 ut ett informationshäfte, Sampsalms förslag till en gemensam baspsalmbolc Sampsalm och kommittén gav gemensamt 1984 ut Lägesrapport, ekumenisk psalmboksdel. Kommittén har låtit genomföra vissa undersökningar till hjälp för arbetet. 1978 gjordes en omfattande undersökning av Statistiska centrali 1937 års psalmbok/1939 års koralbok för byrån om texter och melodier att få reda på i vilken utsträckning präster och kyrkomusiker använde texter/ melodier eller bedömde dem vara användbara. Utvärdering har vidare gjorts genom Religionssociologiska institutet av Psalmer och visor 76 (Straarup, J, Vad hela kyrkan sjunger, Religionssociologiska institutet 1983). En mindre enkät beträffande Psalmer och visor 82 genomfördes 1983 av kommittén. Sampsalm och kommittén har genom en särskild enkät undersökt församlingars m fl ställningstaganden till förslag till psalmer och sånger i en gemensam psalmboksdel.

Sammanfattning 9

Arbetet med ny psalm har varit inriktat inte minst på att komplettera den nu gällande psalmboken med psalmer som innehållsmässigt, språkligt och musikaliskt återspeglar och tolkar vår egen tid. Ett utmärkande drag har varit materialets stilistiska bredd. Arbetet med revision av 1937 års psalmbok och 1939 års koralbok har varit kommitténs mest arbetskrävande och känsliga Beträffande

uppgift.

texterna har valet stått mellan att låta dem kvarstå oförändrade, att låta dem utgå eller att låta bearbeta dem. De texter som fått kvarstå oförändrade har varit exempelvis sådana som har en särskilt stark ställning i svensk psalmsångstradition, texter som har ett språk som kunnat förstås utan större svårighet, även om det inte i allt varit-det dagsaktuella, vidare sådana texter som av olika skäl inte gått att bearbeta och slutligen texter som upphovsrättsinnehavarna inte medgett bearbetning av. De texter som utgått har främst varit sådana som sällan använts. Utgångsmaterial för denna bedömning har varit Statistiska centralbyråns undersökning 1978, även om denna inte varit bindande för kommittén. Bearbetningarna slutligen spänner över en skala från mycket försiktiga till mer genomgripande och omgestaltande ingrepp. Bearbetningarna har bl a motiverats av förändringarna i svenska språket mellan 1937 och 1984, där det kanske mest ingripande varit att verbens pluralformer sedan tre decennier varit försvunna ur både tal- och skriftspråk. Ett annat skäl har varit en önskan att återgripa på den form och det innehåll äldre psalmer haft före den wallinska psalmboksrevisionen under 1800-talets inledande decennier. Musikaliskt har bearbetningarna bl a inneburit att vi i regel stannat för den s k rytmiska formen av koraler som utgjort alternativ till vissa melodier i 1939 års koralbok sedan 1964. Sånger från väckelsetiden har fått sina ursprungliga melodier, och vissa översatta texter (t ex The Church’s one foundation) har fått sin internationellt kända och brukade melodi. Arbetet med den ekumeniska psalmboksdelen har skett i nära samverkan med arbetsgruppen Sampsalm. Resultatet av detta samarbete föreligger i psalmboksförslagets första del med dess 325 psalmer. Avsikten är att denna del skall ha text, melodi och numrering gemensam med andra kristna församlingssångböcker i vårt land. Kommittén lägger nu fram sitt slutbetänkande. Det omfattar fyra volymer. Volym 1 (SOU 1985:16) utgörs av förslaget till psalmbok och ett supplement. Volym 2 ( )innehå11er kommitténs riktlinjer och motiveringar samt en historisk översikt över psalmboksfrågan efter 1937. Volym 3 (SOU 1985:18) innehåller text- och musikkommentarer och volym 4 (SOU 1985:19) utgörs av ackompanjemang till psalmerna i volym l.

Psalmboksfrågan efter 1937

Både den nya psalmboken 1937 och den nya koralboken 1939 mottogs

positivt i landets församlingar. Övergången från den wallinska psalm-

boken till den nya skedde förhållandevis snabbt och utan nämnvärda komplikationer. Vid prästmötet 1937 blev psalmboken genom prästmö-

10 Sammanfattning

tesavhandlingen Den svenska psalmbokens förnyelse utsatt för en kritisk granskning av preses, prosten Sam Gabrielsson. Granskningen gällde främst nattvards-, kyrko-, Maria- och ungdomspsalmerna. Kritiken uppfordrade prosten Gunnar Ekström, en av den nya psalmbokens mest energiska tillskyndare, till ett utförligt genmäle (Den nya psalmboken). Från vetenskaplig utgångspunkt riktade bibliotekarien Bror Olsson och docenten Algot Werin kritik mot psalmbokssakkunniga för att de som förlaga använt en utgåva av den wallinska psalmboken behäftad med flera besvärande felaktigheter. Dessa felaktigheter hade stadfästs med den nya psalmboken. På privat initiativ utgavs 1937 och 1939 koralböcker. Det gav koralkommitténs ordförande, biskop Gustaf Aulén, anledning att ta upp en diskussion om vad som gällde som normerande. De nämnda koralböckerna avvek på flera punkter från den stadfästa koralboken. Någon debatt eller något förnyat psalmboksarbete förekom inte under l940-ta1et. Under 1950-talet togs viktiga initiativ för koralens förnyelse. Sedan slutet på 1800-talet hade inom kyrkosångsrörelsen funnits strävanden att återge de äldre koralerna deras ursprungliga, rytmiskt rikare form. Det var emellertid först under 1950-talet som dessa strävanden fick sitt genombrott. Det skedde genom Koralmusik I, 1957, utgiven av Collegium Musicum. I det principiellt viktiga förordet angavs som skäl bl a att ”den rytmiska utjämningen anfäktari själva verket koralvisans innersta väsen av metriskt och taktmässigt regelbunden visa”. De rytmiska koralerna var viktiga att äteruppväcka inte minst med tanke på gudstjänsternas missionerande uppgift, där den unga reformationstidens glada och smittande sång vore väl motiverad. Den nämnda samlingen följdes sedermera av flera andra, innehållande rytmiska koraler. 1964 fick den rytmiska koralen sitt officiella genombrott genom att ett Tillägg till Den svenska koralboken, omfattande 71 sådana koraler, godkändes som alternativ till 1939 års koralbok. Kritiken mot att koralboken visade ringa förståelse för väckelsetidens melodier ökade efterhand. Det ledde fram till att ett förslag omfattande tio sådana melodier kunde godkännas 1969, som fick användas alternativt med koralbokens melodier. Debatten om psalmboken tog ny fart mot slutet av 1950-ta1et. 1958 utkom Ny psalmbok, författad av pastor Rune Pär Olofsson. 1960 skrev Bo Setterlind Psalmer i atomåldern? Båda debattböckerna efterlyste en förnyelse av psalmboken. Döda psalmer skulle rensas ut, nya psalmer skulle komma i stället. Vid 1958 års kyrkomöte motionerade domprosten Oscar Rundblom om utarbetande av ett förslag till tillägg till psalmboken. Motionen avslogs bl a med hänvisning till att man först önskade ha nya texter och melodier att välja bland. Det torde ha varit en av anledningarna till att Hymnologiska institutet bildades 1960, med Anders Frostenson som initiativtagare och drivande kraft, tillsammans med musikdirektören Harald Göransson, som svarade för den kyrkomusikaliska sidan. Institutet bedrev under hela 1960-talet en intensiv verksamhet. Ett betecknande drag var det målmedvetna samarbete som utvecklades mellan författare och tonsättare. 1965 utgav institutet I 7 psalmer med exempel på nya texter och melodier.

Sammanfattning 11

Betydelsefullt var också utgivandet av K yrkovisør för barn 1960. Målet var bl a att skapa sådana kristna sånger för barn som gav uttryck åt glädjen och tryggheten i den kristna tron. Texterna anknöt på ett direkt sätt till bibelns egna berättelser. Språket var enkelt. Melodierna anslöt väl till texterna. Samlingen fick stor betydelse inte bara för det kyrkliga barnarbetet. Den användes i många fall som ett slags inofliciellt psalmbokstillägg. 1960-talet kom att bli den s k andliga visans genombrottsdecennium. Den hade sina rötter och sin förankring främst i ungdomsvärlden. Sambandet med 60-talets ungdomsrevolter och djupa engagemang i samtidens ödesfrågor är tydligt. Den svenska utvecklingen påverkades av strömningar från i första hand Frankrike, England, Västtyskland och USA. Det första svenska häftet med andliga nya visor utkom 1965, Nio andliga visor. Materialet utgjordes av översättningar och egna texter med melodier av pastor Lars Åke Lundberg och utgavs av Riksförbundet Kyrkans Ungdom. Detta häfte följdes snart av flera, och många författare och tonsättare engagerade sig för den andliga visan som uttrycksform. Kritiken mot visan kom främst från kyrkomusikaliskt håll; otvivelaktigt var visan också ett uttryck för en reaktion mot en kyrkomusikalisk tradition som ungdomar uppfattade som främmande. Motsättningarna kom emellertid senare att utjämnas. När biskop Ragnar Askmark m fl motionerade vid kyrkomötet 1968 om att en kommitté skulle tillsättas för att utarbeta ett förslag till ett psalmbokstillägg, var marken denna gång väl förberedd. Utvecklingen i Sverige hade i själva verket under 1960-talet varit så kraftig att man utomlands betecknade den som en hymn explosion”. bi- Kyrkomötet föll motionen och den 14 mars 1969 utsågs fem sakkunniga 1969 års psalmkommitté. Frågan om en ekumenisk psalmbok bör ses i sitt historiska perspektiv. Svenska kyrkans hållning till väckelsens sång har länge varit präglad av distans. Av de många sångsamlingar och den levande som sångtradition växte fram i samband med pietism och herrnhutism under 1700-talet i vårt land bär den wallinska psalmboken inga spår. Det är först i början av 1900-talet och den då inledda psalmboksrevisonen som man från Svenska kyrkans sida börjar intressera sig för denna sångskatt. Genom psalmbokstillägget Nya psalmer 1921 vann väckelsens sång ett visst insteg. Med någon ytterligare utökning togs dessa sånger upp i 1937 års psalmbok, men såväl den språkliga som framför allt den musikaliska korrigeringen av materialet var ganska hårdhänt. På frikyrkligt håll togs under 1930-talet vissa initiativ att få till stånd en gemensam psalmbok. Försök under senare delen av 1800-talet att skapa en gemensam sångbok för väckelsen och de fria samfunden hade strandat. 1934 togs frågan upp vid frikyrkomötet samma år. Det ledde till att man fick en för vissa samfund gemensam ungdomssångbok. 1942 förekom frågan på nytt. Resultatet blev en mindre 1945, sångsamling Gemenskap, för ekumeniska möten, konferenser etc. Någon gemensam sångbok för samfunden kom dock inte till stånd. 1966 utkom emellertid Psalm och säng, gemensam församlingssångbok för Baptistsamfundet och Örebromissionen. 1976 inbjöd samtalsdelegationen mellan Svenska kyrkan och Svenska

12 sou 1985:17

Sammanfattning

Missionsförbundet till en konferens kring frågan om en ekumenisk Ur denna konferens utvecklades arbetsgruppen Sampsalm, i psalmbok. vilken 15 samfund och kristna organisationer är representerade, bl a Svenska kyrkan. Sampsalm har diskuterat formerna för en gemensam psalmbok och arbetat med urvalet av psalmer och sånger i en sådan. Sampsalm har vidare stått för bearbetningen av sånger från frikyrklig tradition.

Allmänna principfrågor

Psalmboken är i första hand en sångbok för församlingens gudstjänstliv. Som sång- och andaktsbok har den emellertid alltid också varit en folkbok med användning långt utanför gudstjänstlivet. Det gäller kanske i särskilt hög grad om den karolinska psalmboken av år 1695. Den wallinska psalmboken var mer akademiskt-litterärt präglad. 1937 års psalmbok hade att i sig uppta detta dubbla arv: det folkliga och kulturella. Men den har inte helt kunnat överta 1695 års psalmboks roll som folkbok eller 1819 års som inflytelserikt kulturdokument, även om den har drag av bådadera. I detta ligger något för svensk psalmbokstradition karaktäristiskt. I psalmboken möts subjektivt och objektivt. Psalmen är å ena sidan ett för den enskilde författarens trosupplevelser, andliga erfarenheuttryck ter och teologiska reflexion. Å andra sidan ger den uttryck åt det bibliska har budskapet som sådant och åt kyrkans lära. Den svenska psalmboken av tradition varit återhållsam mot det subjektivt känslosamma. I jämförelse med andra psalmböcker, internationellt och nationellt, måste nog sägas att försiktigheten överdrivits och att det personligt färgade i regel i alltför hög grad har fått träda tillbaka för en reserverad återhållsamhet. inte minst från reformationstidens psalm visar att objektivt och Exempel subjektivt kan förenas i en och samma psalm och att det personligt inte behöver vara en belastning utan kan vara en tillgång också färgade för kollektiv sång. Karaktäristiskt är vidare dess dubbla som för psalmboken riktning: missionerande utåt och som bekräftande inåt. Mot bakgrund av vår tids pluralism, inte minst i uttryckssätten, krävs det av psalmboken att den visar stor innehållslig och formell bredd. Psalmbokens kulturbevarande får inte förtränga behovet av psalmer som inte svarar mot en uppgift konventionell men som kan nå människor utanför den tradikultursyn tionella kretsen kyrkobesökare. Det omvända får inte heller gälla, att i ivern att nå ut man kastar ut kyrkans gamla text- och melodiskatt. Psalmboken är från en synpunkt sett en antologi. Men den är samtirummet en bruksbok med uppgift att kunna användas digt och i främsta i nuet. En psalmbok som uppfyller rent museala antologikrav uppfyller inte de krav som ställs på en levande sångbok i en levande gudstjänst. Detta innebär att psalmerna måste få förändras för att behålla sin livskraft och utstrålning genom tiderna. Detta har också varit fallet i samtliga svenska psalmböcker. Det mest framträdande exemplet på hur denna princip tillämpats hittills är den wallinska psalmboken. Bästa sättet

Sammanfattning

att bevara en psalm, vars språk har föråldrats, är inte att återupprepa den utan att söka göra den levande på nytt genom en bearbetning. Bearbetningen måste då ske med stor respekt för ursprungsförfattarens intention och stil. Också en psalmbok i vår tid har sin allmänkulturella uppgift. Den förmedlar som ingen annan sångbok en kontakt med det förflutna liksom med samtidens kristna kultur. Kulturbegreppet är i vår tid vidare än det varit tidigare och rymmer i sig en större tolerans mot viss slags sång, som t ex väckelserörelsernas sång, den moderna andliga visan etc än vad som tidigare varit fallet. Också psalmens musik utgör en betydande del av vårt kulturarv. Psalmboken är alltjämt utan tvekan vår viktigaste folksångbok. Förhållandet mellan text och musik är viktigt att beakta. Texten är bärare av det explicita budskapet, men också musiken är bärare av ett budskap, inte minst ett emotionellt sådant. Det är därför angeläget att söka sig fram till en naturlig enhet mellan text och musik. Psalmens helhet uttrycks i denna enhet. Psalmens språk är beroende av psalmbokens dubbla riktning. Den tillhandahåller dels ett gemenskapsspråk som verkar enande, stärkande och befästande, dels ett tilltalssprâk som på ett eller annat sätt står i samklang med den utanförståendes situation. Skälet för en psalmboksrevision är oftast att språket i den gällande psalmboken föråldrats och verkar avgränsande. För att göra såväl gemenskapsspråket som tilltalsspråket funktionsdugligt igen måste alltså en revison genomföras. Psalmbokens roll som andaktsbok har tidigare omnämnts. Även om denna roll successivt försvagats torde det alltjämt gälla att den är den andaktsbok i vårt land som har den största spridningen. Genom psalmboken har människor fått böner för sitt andaktsliv. De har fått den kristna tron tolkad och tillägnad i formuleringar hämtade från psalmer. I meditation över enskilda psalmtexter har de förts in i ett innerligt och personligt förhållande till dessa. De ger en känsla av trygghet och fasthet. Det är bl a sådana omständigheter som gör en psalmboksrevision till en särskilt ömtålig fråga. Psalmboken har vidare haft en särskild ställning som lärobok. Den har brukats i skolan under lång tid, men där har dess ställning i hög grad försvagats. Allmänhetens kännedom om psalmer är sannolikt i hög grad beroende av att de brukades i den obligatoriska morgonbönen. När denna försvann 1962 försvann sannolikt samtidigt en av de starkaste folkliga anknytningspunkterna för psalmboken. Vidare har den givetvis brukats i kyrkans egen undervisning, fr a bland barn och ungdom. Också där torde dess roll successivt ha reducerats. Också i en annan mening är psalmboken lärobok, nämligen som uttryck för kyrkans lära. Som den mest spridda av de kyrkliga böckerna är den en av de främsta informationskällorna om denna lära. Psalmboken bör därför ge ett så klart och fylligt uttryck som möjligt åt kristen tro och kristet liv. Det bibliska budskapet med lag och evangelium skall komma till sin rätt och texterna stå i överensstämmelse med kyrkans bekännelse. Svenska kyrkan har haft ett psalmbegrepp som stramare än i

varit

andra kyrkor. Bland annat har man noga sökt skilja mellan psalm och

Sammanfattning

visa och under lång tid sökt hålla den andliga visan utanför andlig psalmboken. Deñnitionsmässigt har det emellertid visat sig svårt att dra tydliga gränser mellan psalm och visa. De tidiga reformationspsalmerna bär exempelvis många av visans drag. Gränslinjen går idag inte mellan psalm och visa utan mellan sådana sånger som kan beredas plats i en och sådana som inte kan det p g a att de snabbt förlorar sin psalmbok aktualitet.

Psalmkommitténs principiella och praktiska överväganden, motiveringar och förslag

I kommitténs uppdrag ligger att göra en avvägning mellan äldre och nyare psalm. Psalmboken bör, enligt kommitténs mening, återspegla kristen sång både från gången tid och från vår samtid. En mekanisk, på förhand uppställd kvantitativ avvägningsprincip måste avvisas. Avvägningen får i stället ske utifrån en funktionsprincip som bejakar materialets historiska värde samtidigt och framför allt med dess aktualitetsvärde för församlingssången. Hänsyn skall tas till psalmens teologiska, poetiska och musikaliska tillgångar. Äldre psalms ställning i tradition och praktiskt bruk skall beaktas och behovet att olika ämnesområden blir företrädda måste tillgodoses. I kommitténs uppdrag ligger vidare att göra en avvägning mellan inomkyrkliga och ekumeniska synpunkter. 1937 års psalmbok betecknades som ekumenisk när den utkom. Den upptog dels äldre och nyare psalmer från kyrkor i andra länder, dels ett visst antal sånger från svensk l800-talsväckelse. Det står emellertid klart att den idag inte är tillräcklig som ekumenisk manifestation. Ny sång skapas kontinuerligt inom andra kyrkor inom och utom landet. Vad som skapas är inte heller konfessionsbundet utan brukas av flera kyrkor och samfund. Från gemensamt svensk väckelse och frikyrklighet kan betydligt mer material hämtas än vad 1937 års psalmbok gjort. I samarbete med Sampsalm har därför 325 psalmer valts ut till en första del av psalmboken, gemensam med de flesta andra samfunden i vårt land. Flertalet av dessa psalmer återfinns i 1937 års psalmbok och de båda psalmbokstilläggen liksom i andra samfunds- I den gemensamma psalmboksdelen har alltså sammansångböcker. ställts vad som i praktiken redan till stor del varit gemensamt för flera samfund. Nya för Svenska kyrkans vidkommande är 53 psalmer hämtade från andra samfundssångböcker. Nytt är också att de olika textvarianterna och melodierna nu ersatts av gemensam text och gemensam melodi. De psalmer som därutöver föreslås för Svenska kyrkans nya psalmbok är samlade i dess andra del. Samma redigeringsprincip tillämpas inom övriga samfund. Inom kommittén har förts fram tanken på en s k integrerad modell. Den innebär att de gemensamma och de samfundsspecifika psalmerna förs samman under sina respektive ämnesrubriker istället för att uppdelas på varsin psalmboksdel. De gemensamma psalmerna utmärks genom ett ”g” (= gemensam psalm) och får ett särskilt nummer utöver psalmens löpnummer i resp psalm-/ sångbok. I betänkandet ger

l5

Sammanfattning

kommittén exempel på hur en integrerad psalmbok skulle se ut. För bearbetningen av texterna i 1937 års psalmbok har kommittén inte haft några formella direktiv att följa. Vissa allmänna riktlinjer har dock vuxit fram under arbetets gång. Det gäller t ex hänsynen till psalmens användbarhet och till hur flitigt den använts i praktiken, till behovet av psalmer från olika synpunkter och till psalmens i traditionen. ställning 1982 års kyrkomöte granskade den lägesrapport som kommittén avgav rörande bearbetningarna av den nu gällande psalmboken (SOU 1981:50). l sitt av kyrkomötet antagna betänkande bekräftade andra särskilda utskottet i princip de riktlinjer kommittén dittills följt men gav också vissa kompletterande anvisningar för det fortsatta arbetet. Härvid anfördes bl a att större hänsyn borde tas till att psalmboken riktade sig till så många olika målgrupper. Särskilt nämndes barn och ungdom. Kommittén borde beakta att även svårbegripliga och ålderdomliga uttryck kunde fungera bra i praktisk användning. Större respekt borde visas de egenvärden som den wallinska psalmtraditionen representera-

de. Teologisk förtunning av äldre psalm hade kunnat spåras i vissa

psalmer; sådant borde undvikas. Gammalt och nytt språk borde helst inte blandas i en och samma strof. Rim skulle behållas när originalpsalmen var rimmad. Bruket av assonanser hade varit för flitigt i de exempel utskottet tagit del av. Rimkravet gällde i synnerhet för psalmer av Wallin och hans samtida. Kommittén har genom olika åtgärder sökt tillvarata kyrkomötets synpunkter. En stor del av de bearbetningar som redovisades för 1982 års kyrkomöte har ändrats med ledning av kyrkomötets anvisningar. Interpunktionen följer nutida svenska fastställda av Svenska regler, språknämnden. Så har bl a bruket av utropstecken inskränkts. Det gäller även bruket av stor bokstav i jämförelse med 1937 års psalmbok. En författare, Bo Setterlind, har begärt att i hans psalmer de stora bokstäverna skulle få spela en särskild, betydelsebärande roll. Revisionen av 1939 års koralbok har sin utgångspunkt i det reformarbete kring koralernas äldre rytmiskt mer levande form som fick sitt genomslag på 1950-talet. Många omständigheter bidrog till att detta slags sång en gång föll ur bruk. En torde vara orgelns och orgelspelets dominans under vissa perioder samt en extremt långsam sångpraxis. Värdet för församlingssången av att återinföra flera av de rytmiskt rikare koralerna har hunnit visa sig genom det fleråriga bruket av koralbokstillägget av år 1964. I övervägande antalet fall har kommittén beträffande dessa koraler tagit upp dem i deras äldre versioner eller originalformer, men undantag finns. Svårare former har undvikits. Vissa ändringar har gjorts i melodiken när skäl ansetts föreligga. Tonläget har sänkts i många koraler som svar på önskemål som framförts från många håll. Medan koralmelodin hör till det som fastställs detta inte harmogäller niseringen. En koralbokens normalsats är det dock rimligt att presentera. Satserna har där valts med hänsyn till melodikens karaktär och egenart. Förslaget innebär i stort inget avsteg från traditionell koralharmonisering med i regel ett ackord på varje meloditon, men i viss mån har en brytning inletts exempelvis genom anknytning till 1697 års mer flytande och instrumentalt tänkta satsart. Melodierna har rytmiskt noterats

2 - Den Svenska Psalmboken

Sammanfattning

Revisionen innebär att 141 koraler behålls precis så som de skall utföras. oförändrade 76 utgår och 73 revideras. Därutöver föreslås 36 nya melodier. Från 1937 års psalmbok har 166 texter behållits oförändrade, 253 utgått och 193 bearbetats. Från Psalmer och visor 76 resp_ 82 har 238 texter behållits, i några fall efter viss bearbetning. Förslaget upptar några på danska och norska, tidigare upptagna i Psalmer och visor 82. psalmer Däremot har psalmerna på finska utgått med hänvisning till bl a att kyrkomötet föreskrivit att fr 0 m l juli 1984 den finskspråkiga psalmboken får användas vid finskspråkiga gudstjänster i Svenska kyrkan. Några negro spirituals har upptagits i supplementet. Av kyrkomötet 1982 anförda synpunkter på vissa texter och melodier i förslaget till en andra del av tillägget (SOU 1981: 51) samt framförda önskemål beträffande tillkommande psalmer har behandlats av kommittén, som dock inte på alla punkter har kunnat eller ansett sig ha skäl att efterkomma kyrkomötets önskemål. Till det nydanande i Psalmer och visor 82 hörde införandet av 21 psaltarpsalmer som församlingssånger. Psaltaren var vid tiden före reformationen kyrkans enda psalmbok också i Sverige. Den var emellertid För församlingen växte genom reformationen den då en körens uppgift. evangeliska kyrkovisan fram, i de nordiska länderna lite oegentligt kallad I olika former behölls psaltarpsalmsången i andra län- ”psalm”. der. I England utvecklades den psaltarrecitation som kallas anglican chant, utförd av kören. Det arbete som utförts av jesuitpatern i Frankrike, Joseph Gelineau, har inneburit en vändpunkt i bruket av psaltari församlingens egen sångpraxis. Hans första psalmodiformler psalmer publicerades 1953. Gelineaus modell innebär att försångare eller kör psaltarpsalmen, medan församlingen svarar med ett kort omsjunger kväde mellan psalmens verser. Systemet har kritiserats från musikaliska utgångspunkter. Fasta psalmodiformler skall där passas samman med växlande refränger. För svenskt vidkommande har studiet av detta och annat utländskt och svenskt material lett fram till uppfattningen att varje måste genomkomponeras för sig till ett musikaliskt helt. psaltarpsalm Som textunderlag har bl a de 21 nyöversättningar som gjorts av bibelkommissionens översättningsenhet använts. Därjämte har texter i 1917 ibland efter viss retuschering av musikaårs bibelöversättning brukats, liska eller innehållsliga skäl. Textfrågan är problematisk, eftersom musikaliska krav och språkliga Översättningsprinciper måste jämkas samman. Enligt psalmkommitténs mening vore det önskvärt att det fortsatta översättningsarbetet sökte beakta att Psaltaren är och har varit en sångbok. I det föreliggande förslaget har 43 psaltarpsalmer och andra sånger ur bibeln medtagits. De kan användas i samma funktioner som andra psalmer men också som introitus. Bland psalmerna upptas i förslaget också liturgiska sånger, dvs högmässans ordinarie sångstycken -Herre,

förbarma dig (Kyrie), Ära vare Gud (Gloria med Laudamus) etc. Tidi-

gare har dessa partier återfunnits i psalmbokens utdrag ur kyrkohandboken. I och med godkännandet av 1976 års gudstjänstordning återgavs de i lokala agendor, varvid man fick avstå från många alternativa former. Genom att de införs i psalmboken bland psalmerna vinns utrymme

I7

Sammanfattning

och möjliggörs att flera alternativ lättare kan komma till användning.

Till supplementet har förts ett tjugotal bibelvisor och ett tiotal kanon. Bibelvisans värde som församlingssång gör dess plats i kyrkans officiella sång motiverad, men dess ofta korta livstid liksom den ständigt fortgående nyproduktionen gör det lämpligt att placera den i supplementet som oftare byts ut än psalmboken. I psalmboken ingår även ett mindre antal s k läsepsalmer, närmast tänkta för den enskilda andakten. Det huvudsakliga materialet i psalmboksförslaget är hämtat från 1937 års psalmbok, psalmbokstilläggen 1976 och 82 samt det material som förmedlats av Sampsalm. Därtill kommer ett mindre antal helt nya psalmer, bl a för att täcka vissa bristområden. Som tidigare angivits föreslår kommittén ett supplement till psalmboken om drygt 60 sånger. Det omfattar sådana sånger om vilka skäl finns att anta att de har en relativt kort livslängd. Hit har också förts svårare psalmer, som enligt utvärderingarna inte fått något fäste i församlingarna, men som enligt kommitténs mening förtjänade ytterligare en prövotid. Syftet med supplementet är att det kan bytas ut efter en viss tid varvid sådant som bedöms mindre användbart lyfts ut och nya psalmer kan föras in till prövning. Genom att sångerna i supplementet får samma formella ställning som psalmerna i psalmboken ges de en särskild tyngd. Systemet med ett supplement - eller rullande tillägg” - kommer i hög grad att underlätta kommande psalmboksrevisoner. Med hänvisning till de beslut som gäller om användningen av psalmbokstilläggen — to m Domssöndagen 1986 - föreslår kommittén att den nya psalmboken samt supplementet antas av kyrkomötet för bruk

fr o rn första söndagen i Advent 1986. Övergången från 1937 års psalm-

bok/ 1939 års koralbok bör göras så mjuk som möjligt. Beslut i frågan bör fattas av församlingarnas kyrkoråd. Arbetet med psalmboken och nya församlingssånger får, enligt kommitténs mening, inte upphöra i och med att kommittén upplöses. En fortsättning, sammanfattad i uttrycken kontakt-informationutveckling, krävs. Organisatoriskt bör detta arbete läggas på Svenska kyrkans nämnd för gudstjänstliv och evangelisation. l denna nämnds instruktion nämns uttryckligen arbetet med hymnologiska frågor. Särskilda resurser måste ställas till nämndens förfogande inte minst med tanke på arbetet med den återkommande revisionen av supplementet. Psalmboken omfattas av de regler som gäller i upphovsrättslagen. Enligt denna har varje upphovsman till ett litterärt eller musikaliskt verk upphovsrätt till verket under sin livstid. Rätten varar därefter under 50 år och kan utövas av upphovsmannens arvingar. Rätten omfattar en ekonomisk del. Upphovsrättsinnehavaren har rätt till ekonomisk ersättning för mångfaldigande av verket och för offentligt framförande av detsamma. Verk får dock framföras fritt vid gudstjänst eller undervisning. Rätten omfattar vidare en ideell del. Upphovsmannens namn skall sättas ut vid utnyttjandet av verket. Det får heller inte ändras så att upphovsmannens litterära eller konstnärliga anseende eller egenart kränks. Upphovsrättslagen gör undantag för exempelvis vissa statliga betänkanden. Detta gäller emellertid inte betänkanden som inrymmer musikaliska och/ eller litterära verk. De melodier och texter som ingår i

18 sou I985: |7

Sammanfattning

kommitténs här framlagda betänkande och i en senare av offentligrättslig myndighet (kyrkomötet) fastställd psalmbok får återges fritt av envar, men upphovsmannens ideella rätt skall respekteras och han har rätt till ersättning för all utgivning som sker utanför myndighetens offentligrättsliga verksamhet.

Summary

Background

The Swedish Lutheran Church hymn-book (Den svenska psalmboken), can be traced to the collection of songs of praise which was published in Sweden in connection with the Reformation. A small collection of songs from the year 1536 ”Swedish songs of praise or canticles” (Svenska sånger eller visor) is usually considered to be the first hymn-book. The term ”The Swedish hymn-book” was used for the ñrst time in 1543. In 1695, a hymn-book for the whole of Sweden was prescribed for the first time, where the hymns of the l7th-century meet those of the Reformation in their robust and spontaneous form. The 1695 Hymnal was to a very large extent the result of work expended by the Bishop of Skara, Jesper Svedberg and is accordingly frequently called the Svedberg hymn-book. It is also called the Carolean hymn-book in view of the fact that it came into being during the so-called Carolean epoch in Swedish history. The 1695 Hymnal constituted a link in the endeavour of that period to create unity in the country — both political and religious, but this hymn-book soon became out of date. With the 18th-century, aesthetic demands arose, and the hymn-book did not meet these standards. However, the next hymn-book did not appear before l8l9and was essentially the work of one man, namely Johan Olof Wallin, later an Archbishop, and it is accordingly also called the Wallin Hymnal. It was greatly appreciated, mostly in educated and academic circles, not least on account of its high poetic standard. However, it never became a really living book for the religious revival which was just beginning. The thought of revising the Wallin Hymnal arose during the latter half of the 19th-century, but its position proved to be so strong that the various proposals for a hymn-book put forward could not immediately be accepted. In 1921, the need for new hymns to be used in parish services was solved by an appendix being added — New Hymns (Nya psalmer)and in 1936, the Synod were able to agree on a new hymnal in which a large part of the Wallin Hymnal was incorporated in an unchanged form. A new feature in this hymnal was that the domination of German hymns was reduced; several hymns originating from the English language were included and in addition, Swedish revivalist hymns were afforded some space. The hymnal was officially sanctioned on November 26th, 1937 and is therefore often called the 1937 Hymnal

20 Summary

(1937 års psalmbok). Choral editions for these hymnals were published in 1697, 1820 and 1939 respectively.

The entrusted to the Committee

assignment Hymnal

and how it was carried out

On March 14th, 1969, the Swedish Government authorized the Head of the Department of Education to call in experts in order to assist in preparing an appendix to the Swedish Hymn-book and these specialized members were known as the 1969 Hymn Committee. A proposal was put before the 1975 Synod for the first part of an appendix to the hymn-book

(Swedish Government Official Report (SOU) l975:2—4). After revision,

the appendix Hymns and Songs 76 (Psalmer och visor 76) was sanctioned. At the suggestion of the 1975 Synod, the Committee was assigned to draw up a proposal for the second part of the hymn-book appendix and also to carry out a revision of the 1937 Hymnal and the 1939 Choral Book. In 1979, the Committee was authorized to participate in the work of compiling an ecumenical hymn-book, within the framework of their assignment. This work was carried out in the ”Sampsalm” ecumenical group, in which fifteen churches, congregations and Christian organizations were represented. At the 1982 Synod, proposals for the second part of the hymn-book appendix, examples of revisals of the text and melodies of the 1937 Hymnal and the 1939 Choral Book and finally proposals for guidelines for common parts of hymn-books/Congregational song books for use in

various congregations, were advanced (Swedish Government Oflicial Re-

port (SOU) l98l:49—52). In 1982 the second part of the hymn-book was sanctioned — appendix Hymns and Songs 82 (Psalmer och visor 82). At the final stage of its work, the Committee consisted of the following members: Bishop Olle Nivenius (Chairman), Asst. Professor Esbjörn Belfrage, Asst. Professor Göran Bexell, Dean Ulf Björkman, Dr. Anders Frostenson, D.D. (up to and including September 9th, 1984), Asst. Lecturer Birgit Gerhardsson, Professor Harald Göransson and the Cathed-

ral organist Jan Håkan Åberg, as well as Mr. Per Olof Nisser, director

and Ms. Anna-Brita Bodén, editor (the latter two acting as secretary and assistant secretary respectively). The comprehensive work of the Committee has required the assistance of a number of experts and a reference group has been attached to the Committee in order to help in judging the editing of texts from the 1937 Hymnal. The Committee has attempted in various ways to stimulate authors and composers to participate in the work, and by means of study visits, collecting material and other measures, has kept in touch with international development both inside and outside Europe. Close contacts have especially been maintained with the work on hymnals in Norway and Finland which has been in progress more or less at the same time as in Sweden. By publishing pilot booklets and collections of examples, the Committee has sought to provide information about the work in progress and to collect different points of view. In 1971, 71

Summary 21

Hymns and Songs (71 psalmer och visor) was published, giving examples of the new hymns. The collection was the subject for a scientific assessment for guidance in the continued work of the Committee. In reports given in 1977 and

1978, information concerning Revision ofthe 1937HymnaI was included,

as also in the booklet The Blessed Day (Den signade dag) in 1980. “Sampsalm” and the Committee published a joint report of the situation

in 1984, Report of the situation regarding an ecumenical hymn-book

section (Lägesrapport, ekumenisk psalmboksdel). The Committee has arranged for certain investigations to be carried out to assist their work. In 1978, the Central Bureau of Statistics carried out a comprehensive survey of texts and melodies in the 1937 Hymnal and the 1939 Choral Book in order to ascertain to what extent clergymen and church musicians used them or judged them to be fit for use. In addition, evaluations have been made through the Religio-Sociological Institute of Hymns and Songs 76 (Straarup, J. What the whole Church is

singing (Vad hela kyrkan sjunger, Religionssociologiska institutet 1983).

A minor survey was carried out in 1983 by the Committee regarding Hymns and Songs 82. By means of a special survey, ”Sampsalm” and the Committee have investigated the attitude of congregations and others to the proposals for hymns and songs in a common part ofthe hymn-book. The work with new hymns has not least been aimed at supplementing the present Hymnal with hymns which reflect and interpret our own times from the point of view of content, language and music. A characteristic feature has been the stylistic extent of the material. The work of revising the 1937 Hymnal and the 1939 Choral Book has been the task which has been the most sensitive and which has required most work for the Committee. As regards the texts, the choice has been as to whether to leave them unchanged, whether to exclude them or to revise them. Those which have been left unchanged have been for instance those which hold a particularly strong position in Swedish tradition, texts which can be understood without great difficulty, even if they are not always of current interest, as well as those texts which have not been possible to revise for various reasons, and finally, texts where the owners of the copyright have not permitted revision. Texts which have been excluded are mainly those which are seldom used. The material used as a basis for this was the investigation carried out by the Central Bureau of Statistics in 1978, even if this was not binding for the Committee. Finally, revision of texts covers a wide range, from very careful changes to more drastic rewording. The work of revision has been justified, inter alia, by the changes which have taken place in the Swedish language between 1937 and 1984, where perhaps the most far-reaching have been that during the past three decades, the plural form of verbs is no longer used in speech nor in writing. Another reason has been that we wished to revert to the form and content of older hymns as they were before the Wallin revision of the hymn-book during the earlier part of the 19th-century. Musical revisions have meant, inter alia, that as a rule, we kept to the so-called rhythmic form of chorals which have been an alternative to certain melodies in the 1939 Choral Book since 1964. Songs of praise

22 Summary

from the revivalist period have been given their original melodies, and certain texts translated from other languages (for example The Church’s one foundation”) have been given the tune which is known and used internationally. The work on the common part of the Hymnal has been carried out in close cooperation with the ”Sampsalm” working group. The result of this cooperation can be found in the first part of the Report, with its 325 hymns. It is the intention that this part will have the same texts, tunes and numbers as other Christian congregational song-books in Sweden. The Committee is now presenting its Final Report. It covers four

volumes. Volume I (Swedish Government Official Report 1985:16,

(SOU) gives the proposal for the Hymnal and a supplement. Volume 2

(Swedish Government Official Report 1985217, (SOU), contains the

Committee’s guidelines and reasons, and an historical survey of the

hymn—book question after 1937. Volume 3 (Swedish Government Offi-

cial Report 1985:18, (SOU) contains commentaries on texts and music)

and Volume 4 (Swedish Government Official Report 1985:19, (SOU)

gives an accompaniment to the hymns in Volume I.

The Hymnal question after 1937

Both the new hymn-book of 1937 and the new Choral Book of 1939 were received in a positive fashion by the Swedish congregations. The transition from the Wallin Hymnal to the new hymn—book took place relatively quickly and without any appreciable complications. At a convocation of

clergy in 1937, The Renewal of the Swedish Hymnal (Den svenska psalm-

bokens förnyelse), a treatise presented there, was subjected to a critical examination by the Chairman, Dean Sam Gabrielsson. The criticism

gave rise to a detailed reply. The new Hymnal (Den nya psalmboken) by

Dean Gunnar Ekström, one of the most energetic advocates for the new hymn-book. From the scientific standpoint, the librarian Bror Olsson and Assistant Professor Algot Werin levelled criticism against the hymn-book experts on account of the fact that they had used the Wallin Hymnal as a starting point, since this was burdened with a number of

troublesome errors which had now been confirmed by means of the new

hymn-book. In 1937 and 1939, choral books were published on private initiative and this led to Bishop Gustaf Aulén, Chairman of the Choral Committee, starting a discussion on what could be considered as standardization, since on many counts, these choral books differed from the approved choral book. No debate or renewed work on the hymn—book took place during the l940’s. During the l950’s, an important initiative was taken in order to achieve a renewal of the chorale. Ever since the end of the l9th-century, efforts had been made within the field of church music to revert to the original, rhythmic and richer form of the older chorales, but it was not until the l950°s that these efforts led to results. This manifested itself in

Choral Music I, 1957(Koralmusik I) published by the Collegium Musi-

cum. The reason given in the foreward, important in principle, was, inter

Summary 23

alia, that The rhythmic adjustment in actual fact overwhelms the innermost character of a metrical and cadenced regular choral song”. It was important to revive the rhythmic chorals, not least when bearing in mind the missionary aspect of church services, where ”the youthful joy and infectious singing ofthe reformed period” would be well motivated. The collection mentioned above was later followed by several others containing rhythmic chorales, and these achieved an official breakthrough by the Appendix to the Swedish Choral Book 1964 (Tillägg till Den svenska koralboken 1964), which included 71 chorales of this type, being approved as an alternative to the 1939-year Choral Book. Gradually, criticism arose that the Choral Book displayed little understanding for the melodies of the revivalist period and this led to it being possible to approve a proposal in 1969 which embraced ten such melodies which were allowed to be used as alternatives to those of the Choral Book. Towards the end of the 1950’s the debate regarding the hymn-book became more active again. In 1958, the New Hymnal (Ny psalmbok), was published, compiled by the Rev. Rune Pär Olofsson and in 1960 the poet

Bo Setterlind wrote Hymns in the Nuclear Age?(Psalmer i atomáldern ?).

Both these books called for a renewal of the hymn-book. Extinct hymns should be swept away andbe replaced by new hymns. At the 1958-year Synod, Dean Oscar Rundblom presented a proposal regarding an appendix to the hymn-book. The motion was defeated, one of the reasons being that it was desirable first to have access to new texts and melodies from which to choose. This is probably one of the reasons why the Hymnological Institute was founded in 1960, the initiative being taken by Anders Frostenson, who was the driving force together with Harald Göransson, a director of music, who was responsible for the sacred music. During the entire l960’s the Institute carried on intensive activities. One characteristic feature was the ambitious collaboration which was developed between author and composer. In 1965, the Institute published 17 hymns with examples of new texts and melodies.

The publication of Church Songs for children (Kyrkovisor för barn) in

1960 was also important, the aim being to create Christian songs for children such as gave expression for the joy and security in the Christian faith. The words were directly associated to the stories found in the Bible. The language used was simple and the melodies were well suited to the words. The collection was not only of great importance for ecclesiastical work with children — it was used in many cases as a kind of inofficial appendix to the hymn-book. The l960’s became a so-called ”break— through decade” for sacred songs, being rooted and anchored chiefly in the world of young people. The connection with the revolt of youngsters and their deep involvement with contemporary fateful issues in the l960’s is very clear. Developments in Sweden were affected by influences, chiefly from France, England, Germany and the United States. The first booklet with new sacred songs was published in 1965 - Nine sacred

songs (Nio andliga visor), the material being translations and original

words with melodies by the Rev. Lars Åke Lundberg. It was published by the Youth Council of the Church of Sweden. This booklet was soon

24 Summary

followed by more, and many authors and composers became engaged with the sacred song as a means of expression. Criticism came mainly from ecclesiastical musical quarters. Undoubtedly, the songs were also an expression for a reaction against traditional church music which the young people felt estranged from. However, later opposition died out, and when at the 1968 Synod, Bishop Ragnar Askmark and others presented a motion that a Committee should be appointed in order to work out a proposal for an appendix to the hymn-book, the ground was well prepared this time. In actual fact, development during the l960’s had been so powerful that outside Sweden, it was described as a ”hymn explosion”. The Synod passed the motion and on March 14th, 1969, the five experts forming the 1969 Hymn Committee were selected. The matter regarding an ecumenical hymn-book should be viewed in its historical perspective. For a long time the attitude of the Church of Sweden towards revivalist songs has been to keep a distance towards them. The Wallin Hymnal bears no traces of the many collections of songs and the living tradition of singing which emerged in connection with Pietism and the Moravian doctrine in Sweden during the 18th century. It is not until the beginning of the 20th-century and the revision of the hymn-book which was then started that this treasure of sacred songs started to interest the Swedish Church. By means of the appendix to the hymn-book New Hymns in 1921, the revivalist songs gained some ground. With some additions, these were included in the 1937 Hymnal, but the linguistic and above all the musical revision was fairly drastic. During the 1930’s, initiative was taken on the part of the Free—Church to bring about a common hymn-book. Attempts made during the latter part of the 19th century for creating a common book of hymns for the religious revival and the Free—Church had failed. In 1934 the matter was discussed at the Free Church Assembly that year and this led to a common book of songs of praise for young people in certain denominations. In 1942 the question again arose and resulted in a small collection Togetherness (Gemenskap) in 1945, for use at ecumenical meetings, conferences, etc. However, no common book for songs of praise came

into being, though in I966 Hymns and Songs (Psalm och sång), a com-

mon congregational book for the Baptists and the Örebro Mission, was published. In 1976, a delegation for discussions between the Church of Sweden and the Mission Covenant Church of Sweden issued an invitation for a conference regarding the question of an ecumenical hymn-book, and the working team ”Sampsalm” emerged from this conference, with 15 denominations and Christian organizations represented, including the Church of Sweden. This working team has discussed the forms for a common book of hymns and has worked on the selection of hymns and songs of praise for such a hymn-book. In addition, ”Sampsalm” has been responsible for editing hymns based on the Free—Church tradition.

Summary 25

General matters of principle

ln the first instance, the hymn-book is a book of songs for use at congregational services. However, as a book of songs and worship, it has also always been a popular book for the people, being used far outside the sphere of religious services. This perhaps applies especially to the Carolean Hymnal from the year 1695. The Wallin Hymnal was more of an academic-literary type. The I937 Hymnal was obliged to include this dual heritage — the popular and the cultural, but it has not entirely been able to take over the role of the 1695 Hymnal as a popular book for the people, nor the 1819 Hymnal as an influential cultural document, even ifit has characteristics of both of them. This is typical for Swedish hymn-book tradition, where the subjective and the objective features meet. On the one hand, the hymn is an expression of the individual author‘s own religious experiences, spiritual observations and theological reflections. On the other, it gives expression to the Biblical message as such and to the doctrine of the church. Traditionally, The Swedish Hymnal has been restrained as regards subjective emotions. It must be said that in comparison with other national and international hymn-books, caution has been exaggerated and the personal aspect has to much to great a degree been forced to give way in favour of reserved restraint. Examples, not least from the hymns from the times of the Reformation show that the objective and the subjective can be combined in one and the same hymn, and that the personal touch need not be a drawback, but instead may be an asset as well for community singing. Further, it is also characteristic for the hymn-book that carries out missionary work in an outward direction and is an affirmation inwards. Against the background of the pluralism of our times, not least in the means of expression, the hymn-book is required to display a wide scope as regards content and form. The task of the hymn-book for preserving culture must not constrict the need for hymns which do not match a conventional cultural point of view but which can reach people far outside the traditional circle of churchgoers. Nor can the reverse be allowed to apply: in eagerness to make contacts, the ancient treasures of the Church as regards texts and melodies must not be discarded. Seen from one point of view, the hymn-book is an anthology, but at the same time it is chiefly a book for contemporary use. A hymnal which meets purely museological requirements for an anthology does not meet the demands for a living song-book in a living church service. This means that the hymns must be allowed to be altered in order to maintain their vitality and radiance throughout the ages, and this has been the case for all the Swedish hymn-books. The most outstanding example of this up to the present is the Wallin Hymnal. The best way of preserving a hymn in which the language has become out of date is not to repeat it but to try and make it renewed with life by editing, but this must be done with great respect for the style and intention of the original author. A contemporary hymnal too has its task in the general cultural field. As no other song book can do, it acts as an intermediary agent between

26 Summary

the past and present Christian culture. The concept of culture in our times is wider than it was previously, and covers greater tolerance as regards certain kinds of singing, for instance the songs of revivalist movements, modern sacred canticles, etc., than what was previously the case. The music to which hymns are set also constitute a significant part of our cultural heritage and the hymnal is still without any doubt our most important folk book of songs. It is important to bear in mind the relationship between text and music. The text carries the explicit message, but the music too bears a message, not least an emotional one. It is accordingly a matter of urgency to seek a natural unity between text and music, the entire hymn being expressed in this unity. The language of hymns depends on its dual direction. It supplies language for communication which unifies, strengthens and fortifies, and at the same time is a form of address which in one way or another is in harmony with the situation of those who do not understand. The usual reason for a revision of the hymn—book is that the language in the existing hymnal is out of date and seems limited, and in order to achieve language that will function for communication, a revision has to take place.’ The role of the hymn-book as a devotional manual has been mentioned earlier. Even if this role becomes increasingly weakened, it is still a fact that it is the devotional book which is most widely distributed in Sweden, and through it, people have been given prayers for their spiritual life. They have had the Christian faith interpreted and dedicated in formulations taken from hymns. In meditation about the individual wording of hymns, they have been brought into a deep and personal relationship with them. They give a feeling of security and stability. Amongst other circumstances, it is this which makes the revising of a hymn-book an especially sensitive matter. In addition, the hymn-book has held a special position as a text-book in education. It has been used in schools for a long time, but there its position has been weakened to a very great extent. The general pub1ic’s knowledge of hymns is probably based on the fact that they were used during compulsory morning prayers, but when these have no longer been held since 1962, probably the strongest contacts for people with the hymn-book disappeared at the same time. Naturally, it has always been used of course in the Church’s own instruction for children and juveniles, but here too, its role has been reduced successively. In another sense too, the hymn-book is a text-book, namely as an expression of the doctrine of the Church, and as the religious book with the widest distribution, it is one of the foremost sources of information about this doctrine. The hymn-book should therefore give as clear and exhaustive an expression regarding Christian belief and Christian life as is possible. The Biblical message with laws and the Gospel must be displayed to advantage and the words must be in agreement with the avowal of the Church. The Church of Sweden has held a concept regarding hymns which has

Summary

been more reserved than in other churches. Amongst other things, an attempt was made to differentiate between hymns and sacred songs and for a long period of time, it was tried to keep sacred songs out of the hymnal. However, as regards definition, it has proved difficult to draw up clear boundaries between hymns and sacred songs. For instance, the hymns of the early Reformation bear many characteristics of the sacred song. Today, the dividing line is not drawn beteween hymns and songs but between songs which can be included in a hymnal and those which cannot be included because of the fact that they soon lose their immediate interest.

Fundamental and practical deliberations, motivations

and of the Committee

proposals Hymn

The Committee’s assignment included achieving a balance between old and new hymns. In the opinion of the Committee, the Hymnal should reflect Christian songs of praise both from the past and from our own times. A mechanical quantitative principle of balancing them, drawn up in advance, cannot be accepted, and instead, the choice must be based on a functional principle which affirms the historical value of the material, while at the same time and above all, conveys its contemporary worth in congregational singing. Regard should be taken to the theological, poetical and musical assets of the hymn. The traditional position and practical use of older hymns should be taken into consideration and the need for different spheres of subjects must be met. In addition, the Committee’s tasks include drawing up a balance between ecumenical points of view and those held within the Church. The I937 Hymnal was described as ecumenical when it was published, since it included old and new hymns from churches in other countries, as well as a certain number of songs from the Swedish 19th century revivalist movement. However, today it is clear that it is not sufficient as an ecumenical manifestation. New songs are continually being written within other churches both inside and outside Sweden. Nor are these new creations sectarian—bound, but are used jointly by several churches and denominations. A considerably greater amount of material can be taken from the Swedish revivalist period and the Free-Churches than was the case with the 1937 Hymnal. Accordingly, in collaboration with ”Sampsalm”, 325 hymns have been selected for the first part of the hymnal, common to most of the other denominations in Sweden. Most of these hymns are to be found in the 1937 Hymnal and both appendices to same, as well as in the song-books of other denominations. In the common part of the hymn—book then, the greater part of the material is that which in practice has already been common to several denominations. As regards the Church of Sweden, 53 hymns are new, taken from the song-books of other denominations, and another new feature is that different variants

of text and melody have been replaced by the same text and the same

melody. Over and above this, those hymns which are recommended for the

28 SOU l985:l7 Summary

Hymnal of the Church of Sweden are collected in the second part of same. The same editorial principle is applied within the other denominations. The thought of a so-called integrated model has been discussed in the Committee, which would mean that the common hymns and those specific to certain denominations would be brought together under their respective subject-headings, instead of being divided into separate parts ofthe when the common hymns would then be marked with hymn-book, a ”g” and would be given a special number, apart from the consecutive number in the respective hymnal or book of songs. In the Report, the Committee gives an example of how an integrated hymnal would look. The Committee has not been obliged to follow any formal directives as the texts in the 1937 Hymnal, but certain general princiregards editing in the course of the work, for instance, taking into ples have emerged account the practicability of the hymn-book and how often it is used in practice, the need for hymns from different points of view and their traditional The 1982 Synod examined the Interim Report subposition. mitted concerning editorial work regarding the by the Committee

hymn-book now in use Swedish Government Official Report (SOU)

1981:50. In a report submitted by the other special panel and accepted hitherto followed were be the Synod, the guidelines by the Committee confirmed, but certain supplementary instructions were also given for the continued work, when inter alia, it was stated that greater consideration should be taken to the fact that the hymn-book was aimed at so many target groups. Children and juveniles were especially mentioned. should take into account the It was also pointed out that the Committee fact that obscure and out-of-date could function well in expressions practical use. Greater respect should be paid to the specific value repre- It had been possible to sented by the tradition of the Wallin Hymnal. trace theological attenuation of older hymns in certain cases, and this should be avoided. old and new language should not be mixed in the same Preferably, verse. Rhymes should be retained where the original hymn was in rhyme. The use of assonance had occurred too frequently in the examples which in the panel had studies. The requirement concerning rhymes applied and his contemporaries. of particular to hymns by Wallin By means different measures, the Committee has tried to heed the Synod‘s points of view. A greater part of the versions which were presented at the 1982 Synod have been altered in accordance with the instructions given there. Punctuation follows contemporary Swedish rules laid down by the Swedish Language Committee, leading, inter alia, to the use of exclamation marks being limited. This also applies to the use of capital letters as compared with the 1937 Hymnal. One author, Bo Setterlind, has asked that capital letters should play a special significant role in hymns written by him. The revision of the 1939 Choral Book is based on the reform work regarding the chorale’s older, rhythmical and living form which made a major advance during the l950’s. A number of circumstances contributed to the fact that this type of song had fallen into disuse, one being probably the dominance of the organ during certain periods, together

Summary

with the practice of singing extremely slowly. The value for community singing of reintroducing many ofthe rhythmic rich chorales has had time to show itself by use of the 1964-appendix to the book of chorales over a period of many years. In an overwhelming number of cases as regards these chorales, the Committee has included them in their older version or in the original forms, though there are exceptions. More difficult forms have been avoided. The key has been lowered in many chorales as a result of requests made from many quarters. While the choral melody have been established, this does not apply to the harmonization, but it is reasonable to present a ”normal movement for a choral book, chosen with regard to the character and specific quality of the melody. In the main, the proposal does not involve any departure from the traditional chorale harmonization with, as a rule, one chord to every melody tone, but to some extent a change has been introduced, for example by linking up with the type of movement from 1697, flowing more easily and with the instrument in mind. The melodies have been rhythmically noted down exactly as they should be played. The revision means that 141 chorales have been retained in unchanged form, 76 have been omitted and 73 re—edited. In addition, 36 new melodies have been recommended. Out of the 1937 Hymnal, 166 texts have been retained in unchanged form, 253 have been omitted and 193 re—edited. From the Hymns and Songs from 1976 and 1982 respectively, 238 texts have been retained, in some cases after certain re-editing. The proposal includes some hymns in Danish and Norwegian, previously included in Hymns and Songs 1982. Hymns in the Finnish language, on the other hand, have been omitted, referring to the fact, inter alia, that the Synod has prescribed that as from July lst, 1984, the Finnish Hymnal may be used at Finnish services in the Church of Sweden. Some negro spirituals have been included in the supplement. The Committee has dealt with points of view regarding certain texts and melodies advanced by the 1982 Synod in the proposal for the second half of the appendix, Swedish Government

Official Report (SOU) 1981:51 and the wishes advanced regarding addi-

tional hymns, but it has not been able nor has found reason to comply with the Synod’s wishes. A new feature of Hymns and Songs 1982 was the introduction of 21 Psalter-hymns as songs for the congregation. At the time of the Refor-

mation, the Psalter was the only hymn-book for the Church, in Swedish

as well. At that time, though, it was the choir that sang. Through the Reformation, the evangelical church singing for the congregation grew, rather inappropriately called ”psalms” in the Nordic countries. The singing of Psalter-hymns was retained in other countries. In England, the Psalter recitation developed into the Anglican chant, sung by the choir. The work carried out by the Jesuit priest in France, Father Joseph Gelineau, has signified a turning point in the use of Psalter-hymns in the congregations own singing. His first psalm modifications were published in 1953. Gelineau’s model leads to a choir or individual singer singing the Psalter-hymn, while the congregation replies with a brief refrain between the verses of the hymn. The system has been critized from the

Summary

musical point of view. Fixed psalm modifications should be put together with alternative refrains. S0 far as Sweden is concerned, the study of this and other Swedish and foreign material has led to the opinion that each Psalter—hymn must be recomposed separately into a complete musical entity. As a basis for the text, 21 newly-translated texts have been used, Section of the Bible Commission. In inter alia, done by the Translation addition, texts from the I917-year translation of the Bible have been used, sometimes after certain ”touching-up”, for musical reasons or on account of the content. The question of text is problematical, since musical and linguistic principles of translation must be requirements brought into line with each other. In the opinion of the Hymn Committee, it would be desirable that in the continued work of translation, it should be borne in mind that the Psalter is and has been a book of songs. In the proposal now being put forward, 43 Psalter-hymns and other songs from the Bible have been included. They can be used in the same way as other hymns, but also as an introit. Liturgical songs are also included in the hymns given in the proposal, viz. the regular pieces sung at Communion services —~ ”Lord have mercy” (Kyrie), “Praise be to

God” (Gloria with Laudamus) etc. Previously, these passages have been

found in the hymn—book extract from the Book of Common Prayer. With the sanctioning of the 1976 order for services, they reverted to matters for consideration on the local agenda printed, when many alternative forms had to be abandoned. By them being included amongst the hymns in the and several alternatives can more easily be Hymnal, space is saved, used.About twenty songs from the Bible and ten canons have been added to the supplement. The value of songs from the Bible as songs for the congregation justifies their place in the official singing for the Church, but the fact that they are often short-lived and that new songs are constantly being produced makes it suitable for them to be placed in the which is changed more often than the Hymnal itself. A small supplement number of hymns to be read aloud are also included in the Hymnal,

intended mainly for private prayer.The major part of material in the

taken from the 1937 Hymnal, the appendices from

Hymnal proposal is

1976 and 1982, and the material contributed by ”Sampsalm”. In addition, a small number of completely new hymns are given to cover certain existing gaps. As has previously been stated, the Committee recommends a supplewhere there is reason to ment of just over 60 hymns to the Hymnal, believe that they will have a relatively short life. Under this heading ”difficult” hymns have also been included, which according to estimates made, have not gained any footing in congregations, but which in the of the Committee deserved a further testing period. The aim of opinion the supplement is that it can be altered after a certain time, when such material as is deemed to be of less use can be removed and new hymns be introduced for being tested. By the hymns in the supplement being as those in the Hymnal, they acquire a given the same formal position -— — certain weight. The system with a supplement ”rolling appendix” will greatly facilitate future revision of the Hymnal. Referring to the decision in force regarding the use of the hymn-book

SOU l985:l7 Summary 31

—- the fifth appendices up to and including Sunday before Christmas, I986 —— the Committee recommends that the new Hymnal, together with the supplement, should be sanctioned by the Synod for use as from the first Sunday in Advent, 1986. The transition from the 1937 Hymnal and the 1939 Choral Book should be made as smoothly as possible. A decision in the matter should be taken by the Parish Church Councils. ln the opinion of the Committee, work with the Hymnal and new songs for the congregation should not cease with the Committee being disbanded. Continued development, summarized in contacts and information, is required. From the organizational point of view, this work should be undertaken by the Swedish Church Council for Public Worship and Evangelism, where instruction in hymnological matters is expressly mentioned. Special resources must be made available to the Council, not least bearing in mind the thought of work with the recurrent revision of the supplement. The Hymnal is covered by the prescripts of the copyright law, in accordance with which every author of a literary or musical work is entitled to the copyright during his lifetime, after which the copyright lasts for 50 years and can be exercised by the heirs to the original author (composer). The right covers financial compensation, giving the holder right to payment for reproducing the work and for public presentation of same. However, works may be presented without payment during public worship or for educational purposes. In addition, the right covers an idealistic section. When using the work, the name of the author (composer) must appear. The work must not either be altered so that the or artistic or characteristic literary standing is infringed. The copyright law makes exceptions for certain Governemnt Committee Reports, though these do not apply to Reports containing musical and literary poetical works. The melodies and texts which are included in the Report submitted by the Committee here and in a Hymnal sanctioned later by a public authority (the Synod) may be freely reproduced by anyone, but the idealistic rights of the author (composer) must be respected and he is entitled to compensation for all publication which takes place outside the sphere of the public authority’s activities.

3- Den Svenska Psalmboken

1 Uppdraget och dess

genomförande

1 .l Kommitténs

uppdrag

Den 14 mars 1969 bemyndigade Kungl. Majzt chefen för utbildningsdepartementet att tillkalla sakkunniga för att inom utbildningsdepartementet biträda med utarbetandet av ett tillägg till Den svenska psalmboken, avseende både psalmtexter och psalmmelodier, att prövas och brukas i Svenska kyrkan intill dess en allmän revision av Den svenska psalmboken företagits. De sakkunniga antog namnet 1969 års psalmkommitté. Den 12 februari 1976 fick kommittén regeringens uppdrag att lägga fram förslag till revision av 1937 års koralbok. Vidare fick kommittén i uppdrag att, under beaktande av vad 1975 års kyrkomöte anfört, dels under 1976 färdigställa och till regeringen inkomma med förslag till en första del av tillägg till psalmboken. Båda delarna av tillägget skulle avse såväl psalmtexter som psalmmelodier. Den 13 september 1979 bemyndigades kommittén att inom ramen för sitt uppdrag delta i arbetet på en ekumenisk psalmbok. Arbetet härmed bedrivs inom en ekumenisk arbetsgrupp (Sampsalm). Den 2 september 1982 fick kommittén i uppdrag att fullfölja sitt tidigare meddelade uppdrag att framlägga förslag till revision av 1937 års psalmbok och 1939 års koralbok. I samband därmed skulle kommittén tillsammans med 1968 års kyrkohandbokskommitté undersöka möjligheterna att för gudstjänstbruk ställa samman och utge den reviderade psalmboken samt nya gudstjänstordningar, evangeliebok m m. Vidare skulle kommittén framlägga förslag till en serie psaltarpsalmer med refränger att användas under olika delar av kyrkoáret i den allmänna gudstjänsten.

1.2 Kommitténs

sammansättning. Experter

Den 14 mars 1969 tillkallades som sakkunniga numera kontraktsprosten, docent Ulf Björkman (ordf), docenten Esbjörn Belfrage, kyrkoherden, numera teol dr Anders Frostenson, numera professorn Harald Göransson och numera direktorn Per Olof Nisser. Den 18 april 1969 förordnades hovrättsrádet, sedermera expeditionschefen Berndt Erne-

34 Uppdraget och dess genomförande

holm till kommitténs sekreterare. Att såsom experter biträda kommittén förordnades den 9 juli 1969 numera redaktören Anna-Brita Bodén, dåvarande kontraktsprosten Inge Löfström, redaktören Nils Gunnar Nilsson och numera kyrkoherden Ulf Söderlind, den 31 oktober 1969 musikdirektörerna Torgny Erséus och Bertil Hallin, domkyrkoorganisten Henrik Jansson, tonsättaren Torsten Sörenson och Berndt Erneholm samt den 5 januari 1971 teol dr Olov Hartman. Den 31 oktober 1969 förordnades Anna-Brita Bodén och den 14 februari 1972 numera docenten Göran Bexell att vara biträdande sekreterare åt kommittén. Söderlind entledigades den 5 januari 1971, Nils Gunnar Nilsson fr o m den 14 november 1973. Den 12 februari 1976 bemyndigade regeringen chefen för utbildningsdepartementet att tillkalla ytterligare två ledamöter av kommittén. Samma dag förordnades till ledamöter adjunkten Birgit Gerhardsson och

dåvarande domkyrkoorganisten Jan Håkan Åberg. Den 18 mars 1976 _

enledigades Bertil Hallin och Inge Löfström. Samtidigt förordnades till expert musikdirektören Roland Forsberg. Den l september 1976 förordnades teol kand Anders Ekenberg till expert. Den 20 september 1977 entledigades som ledamot Per Olof Nisser och som biträdande sekreterare Göran Bexell och förordnades till ledamot Bexell och till expert Nisser. Den 8 januari 1979 förordnades docenten Inger Haskå och docenten Martin Gellerstam och den 2 maj 1979 numera professorn Jan Arvid Hellström till experter. Den 21 december 1979 bemyndigade regeringen chefen för kommundepartementet att tillkalla ytterligare en ledamot i kommittén. Samma dag entledigades Björkman från uppdraget att vara kommitténs ordförande. Till ledamot och ordförande förordnades samma dag biskopen Olle Nivenius. Den 31 januari 1980 enledigades Berndt Erneholm som sekreterare i kommittén och förordnades Per Olof Nisser som sekreterare. Den 29 januari 1981 förordnades fil mag Catharina Grünbaum till expert. Den 26 februari 1981 förordnades numera fil dr Inger Selander till expert under tiden 1 februari-31 maj 1981. Den 14 maj 1981 förlängdes förordnandet att gälla t o m den 30 juni 1981. För utarbetande av bibelhänvisningar till psalmbokstilläggen Psalmer och visor 76 resp 82 hari skilda omgångar anlitats kyrkoherdarna Ingvar Arbman, Tage Bentzer, biskopen Stig Hellsten, prosten Gunnar Olsson och domprosten Gunnar Wikmark. Den 30 december 1981 förordnades till expert i kommittén kantorn Elisabet Wentz-Janacek för tiden 1 januari-30 juli 1982. Förordnandet förlängdes den 24 juni 1982 att gälla t o m 30 september 1982 och den 28 december 1982 för tiden 1-31 januari 1983. Den 22 oktober 1982 förordnades till expert författaren Britt G Hallqvist för tiden 1 januari-30 juni 1983. Förordnandet förlängdes den 14 juli 1983 att gälla t o rn 30 september 1983. Den 11 januari 1983 förordnades till expert Inger Selander för tiden ljuli 1983—30juni 1984. Den 20 januari 1983 förordnades

till expert musikdirektören Lars Åberg. Den 10 september 1984 entledi-

gas Anders Frostenson som ledamot av kommittén och förordnades samma dag till expert. Ingvar Arbman avled 1981, Olov Hartman 1982, Berndt Erneholm 1983 och Tage Bentzer 1984.

Uppdraget och dess genomförande 35

1.3 Kommitténs interna arbetsorganisation

För att förbereda kommitténs ställningstaganden till det omfångsrika text- och musikmaterialet har vissa arbetsgrupper tillsatts av kommittén. Arbetsgrupperna har bestått av ledamöter, experter och sekreterare i kommittén. För att förbereda arbetet med urval och bearbetning av texter för första del - Psalmer och visor 76 —— verkade psalmbokstilläggets 1970- 1974 en textgrupp bestående av Inge Löfström (ordf), Esbjörn Belfrage, Anders Frostenson, Bertil Hallin, Olov Hartman och Per Olof Nisser. Sekreterare var Göran Bexell. För musikfrågorna svarade en musikgrupp, bestående av Harald Göransson (ordf), Torgny Erséus, Bertil Hallin, Henrik Jansson och Torsten Sörenson. har Musikgruppen varit verksam fr 0 m 1970. 1982 omorganiserades den och Jan Håkan

Åberg blev dess ordförande. De under tiden nytillkomna

musikexperterna Roland och Lars

Forsberg Åberg har i och med resp förordnanden

ingått i denna grupp; Henrik Jansson har i och med sitt entledigande lämnat densamma, liksom Bertil Hallin (1976). För utarbetandet av

ackompanjemangen till melodierna har Harald Göransson haft huvud-

ansvaret. Sekreterare har varit Anna-Brita Bodén. Från och med 1976, då kommittén fick i uppdrag bl a att utarbeta ett förslag till en revision av 1937 års psalmbok och 1939 års koralbok, tillsattes en revisionsgrupp bestående av Esbjörn Belfrage (ordf), Göran

Bexell och Jan Håkan Åberg. 1980 ingick Per Olof Nisser (ordf). Fr o m

1981 har Olle Nivenius varit gruppens ordförande. Sekreterare har varit Anna-Brita Bodén. För arbetet med ny psalm har från 1981 verkat en arbetsgrupp bestående av Harald Göransson (ordf), Anders Frostenson, Birgit Gerhardsson och Per Olof Nisser. Sekreterare har varit Anna-Brita Bodén. Slutligen har en grupp bestående av Harald Göransson och Anders Ekenberg arbetat med urvalet av och musiksättningarna till psaltarpsalmerna. 1982 års kyrkomöte diskuterade behovet av en gemensam arbetsgrupp för psalmkommittén och Sampsalm. De båda kommittérna tillsatte 1982 en sådan arbetsgrupp med uppgift att förbereda ärenden rörande den gemensamma psalmboksdelen inför resp kommittés avgörande. Vissa beslut delegerades också från kommittéerna till arbetsgruppen. Den har bestått av Ulf Björkman (ordf), de av Sampsalm utsedda ledamöterna musikdirektören Lennart Jernestrand, pastorn Rune Korswing,och kantorn David Rondin samt de av psalmkommittén utsedda ledamöterna Harald Göransson, Per Olof Nisser och Olle Nivenius. Sekreterare har varit Anna-Brita Bodén och Torgny Erséus. Beträffande den ekumeniska arbetgruppen Sampsalm hänvisas till avsnitt 2.17.3 i föreliggande del av psalmkommitténs betänkande.

1.4 Externa kontakter

Under hela arbetsperioden har kommittén stått i nära kontakt med 1968 års kyrkohandsbokskommitté. Ledamot av båda kommittéerna har Ha-

36 Uppdraget och dess genomförande

rald Göransson varit. Kontakterna har i särskilda fall intensifierats så som inför utarbetandet av psalmbokstilläggets andra del (Psalmer och visor särskilt för de kyrkliga handlingarna skulle 82) i vilket psalmer har det gällt arbetet med psaltarpsalmer. Kommittéerna ingå. Vidare avgav gemensamt i september 1984 ett delbetänkande om redigeringen av psalmboken, se avsnitt 1.5. Författare och tonsättare har 1970 och 1977 inbjudits till särskilda konferenser i Sigtuna och Skokloster. Genom överläggningar med representanter för olika Verksamhetsgrenar och intresseområden har kommittén inhämtat synpunkter och för- Det gäller barn- och ungdomsarbetet genom två slag på sitt arbete. seminarier hösten 1982 och våren 1983, överläggningar med representanter för Sjukhuskyrkan, diakoninämnden, missionen och Svenska kyrkan i utlandet. De ekumeniska kontakterna har skett med Sampsalm, i vilken kommittéledamoten Ulf Björkman varit ordförande. Kontakt i form av bl a studiebesök och konferenser har hållits med psalmarbetet i övriga nordiska länder. Särskilt nära har detta varit med det svenskspråkiga arbetet i Finland, men också med Norge, där ett nytt psalmboksförslag presenterades 1981. Direktkontakt har vidare hållits med det

länderna av Evangeli-

revisionsarbete som pågår inom de tyskspråkiga sches Kirchengesangbuch. Därutöver har kommittén bemödat sig om att ta del av den ökande internationella av nya psalmböcker från Europa, USA, utgivningen Afrika och Asien. Genom ledamöter, experter och sekretariat har kontakt hållits med såväl inhemsk som internationell hymnologisk forskning. På olika sätt har kommittén sökt sprida information om det pågående arbetet och dess problematik. Det har dels skett genom medverkan i olika studieböcker, av vilka kan nämnas och en framtid full av sång 1977 och ”Förnyad gudstjänst 1983, dels genom tidningsartiklar, program i radio och TV, kurs- och konferensverksamhet m m, där särskilt koralveckorna i Båstad och Vadstena bör nämnas, samt genom medverkan i samlingar på församlings-, kontrakts-, stifts- och riksplan.

Kommitténs betänkanden och övriga

1.5 publicerade

material

Kommittén har avgivit följande betänkanden:

SOU 1975:2-4, Psalmer och visor. Betänkandet bestod av tre delar, av vilka SOU 1975:2 innehöll kommitténs redovisning av arbetet, principkommentarer etc, SOU 1975:3 utgjorde ett förslag till psalmbokstillägg samt SOU 1975:4 utgjordes av en ackompanjemangsdel.

SOU 1981:49-52, Den svenska psalmboken. Betänkandets band 1 (SOU innehöll en redovisning beträffande psalmboksrevisionen och 1981:49) kommitténs kommentarer kring praktiska och principiella problem i samband med såväl revisionen av 1937 års psalmbok och 1939 års koralbok beträffande och visor. Bandet som av förslagen nya psalmer

*

Uppdraget och dess genomförande 37

innehöll också» en s k provsamling av äldre och nyare texter för advent, jul och dagens tider. Band 2 (SOU 1981:50) innehöll förslag angående bearbetning av vissa psalmer i 1937 års psalmbok resp bearbetning eller ersättande av melodier ur 1939 års koralbok. Band 3 (SOU 1981:51) innehöll förslag till Psalmer och visor del 2. Band 4 (SOU 1981:52) slutligen innehöll psalmer från andra sångböcker än 1937 års psalmbok med dess tillägg. Detta material var sammanställt av Sampsalm. Beträffande kyrkomötenas behandling av dessa betänkanden samt av psalmboksfrågan i övrigt hänvisas till avsnitt 1.7 nedan.

Kommittén har i september 1984 tillsammans med 1968 års kyrkohandbokskommitté givit delbetänkandet Förslag till redigering av samlingsvolymen Den svenska psalmboken. Betänkandet avgavs med anledning av regeringens uppdrag till de båda kommittérna att undersöka möjligheterna att för gudstjänstbruk ställa samman och ge ut den reviderade psalmboken samt gudstjänstordningar, evengeliebok m m. Utöver betänkandena har kommittén publicerat eller medverkat till utgivning av följande material.

1971 utgav kommittén försökshäftet 71 psalmer och visor. Häftet innehöll endast nya sånger och syftet angavs i förordet vara att både genom praktisk prövning ute i församlingarna och genom vetenskaplig utvärdering utröna vad som var gångbart och svarade mot människors behov.

1976 utgavs den första delen av psalmbokstillägget, Psalmer och visor 76, den ljuli 1976 fastställt för bruk t 0 m Domssöndagen 1986. Kommittén hade på förslag av 1975 års kyrkomöte fått regeringens uppdrag att med ledning av vad som framkommit vid kyrkomötets behandling av SOU 1975:3 redigera den första delen av psalmbokstillägget.

1982 utgavs den andra delen, Psalmer och visor 82, på samma sätt som när det gällde den första delen redigerad av kommittén med ledning av 1982 års kyrkomötes behandling av förslaget SOU 1981:51. Tillägget fastställdes den 16 september 1982 för bruk t o m Domssöndagen 1986.

Som exempel på läget när det gällde revisionen av 1937 års psalmbok och 1939 års koralbok har kommittén utgivit resp medverkat till utgivning av följande tre häften: Revision av 1937 års psalmbok. Information, arbetsmaterial. Läge november 1977. Häftet presenterade 17 texter. Det utgjorde diskussionsunderlag för många samlingar och för studiearbetet i landet. Revision av I 937 års psalmbok. Information, arbetsmaterial. Läge november 1978. Detta häfte, som innehöll 14 texter utsändes bl a till samtliga kyrkoråd i landet. Den signade dag, 1980, utgivet av ett privat förlag i samverkan med psalmkommittén, omfattade dels ett häfte med 47 reviderade texter och reviderad musik, dels ett häfte med kommentarer. Genom dessa häften kunde kommittén inhämta många synpunkter av värde för det fortsatta

38 Uppdraget och dess genomförande .

arbetet. Antalet insända reaktioner var dock inte så stort som kommittén hade hoppats på.

I samband härmed bör också nämnas Sampsalms informationshäfte Sampsalms förslag till en gemensam baspsalmbok. Läge 1982-03-1 7. Förslaget upptog 487 psalmer. 1984 utgav samarbetsgruppen mellan psalmkommittén och Sampsalm Lägesrapport, Ekumenisk psalmboksdel, mars 1984, med 315 psalmer. Därutöver upptogs 37 bordlagda psalmer. Se vidare avsnitt 2.l7.3.

1.6 Undersökningar, enkäter m m

Bland de större enkäter och undersökningar som kommittén genomfört kan nämnas följande.

Den vetenskapliga utvärdering av 71 psalmer och visor som angavs i häftets förord genomfördes under 1972 av Religionssociologiska intitutet. Undersökningens resultat finns redovisat i kommitténs betänkande SOU 1975:2. Utvärderingen gav i stort stöd åt kommitténs inriktning beträffande urval och utformning av nya texter och ny musik.

1978 genomfördes, efter det att kommittén samrátt med biskopsmötet, en undersökning genom Statistiska centralbyrån (SCB) bland landets kyrkomusiker och präster i aktiv tjänst. Undersökningen som gällde 1937 års psalmbok och de alternativa koralerna till 1939 års koralbok syftade till att klargöra i vilken utsträckning psalmtexterna och vissa melodier användes resp bedömdes användbara för gudstjänst- och annat andaktsbruk. Ett statistiskt representativt urval om 600 präster och 200 kyrkomusiker drogs från matriklar. Det större antalet präster berodde på att materialet i deras fall var betydligt mer omfattande än det som underställdes kyrkomusikerna för bedömning. 300 präster utvaldes att besvara frågor rörande psalmbokens första 300 psalmer, andra 300 att besvara frågor rörande de återstående 300 psalmerna. Undersökningen visade att det bland prästerna rådde stor samstämmighet om vilka psalmer som inte användes eller bedömdes användbara. Det gällde drygt 200 psalmer. Kyrkomusikernas bedömning av de sedan 1964 tillåtna alternativa koralerna var försiktig. De förmodade skälen härför redovisas i vårt betänkande SOU 1981 :49, s 38.

Kommittén har vidare föranstaltat om utvärdering genom Religionssociologiska institutet av Psalmer och visor 76 samt genomfört en mindre enkät rörande Psalmer och visor 82. För dessa undersökningar redovisas utförligare i kap 6.1 och 6.2 i föreliggande del av betänkandet. Vidare har kommittén, efter samråd med Församlings- och pastoratsförbundet, lnhämtat synpunkter på Sampsalms lägesrapport 1982-03-17. Synpunkter inhämtades även från Svenska kyrkans personalförbund och Kyrkomusikernas riksförbund. Motsvarande enkät gjordes av de i Sampsalm företrädda frikyrkosamfunden bland deras församlingar.

är;

sou 193517 Uppdraget och dess genomförande 39

1.7 Kyrkomötenas behandling av kommitténs

betänkanden och av

psalmboksfrågan

För 1975 års kyrkomätes behandling av kommitténs första betänkande, SOU 197522-4, Psalmer och visor, har kommittén redovisat i sitt föregående betänkande, SOU 1981:49, dit vi hänvisar beträffande detaljer och större utförlighet. Kyrkomötesbehandlingen innebar att av de föreslagna 192 psalmerna 68 godkändes utan ändring. I 60 sånger föreslogs ändringar. Ett antal nya sånger infördes, medan ett drygt 60-tal sånger utmönstrades eller återhänvisades till psalmkommittén. Den 15 september 1981 avgav kommittén sitt andra betänkande, SOU 1981:49-52, Den svenska psalmboken, se ovan 1.5. I detta betänkande redovisas arbetet fr 0 m 20 februari 1975 till 15 september 1981. Betänkandet utsändes för yttranden till 76 remissinstanser, av vilka domkapitlen anmodades yttra sig efter hörande av sex församlingar eller kyrkliga samfälligheter vardera. En sammanställning av de inkomna yttrandena förelåg vid 1982 års kyrkomöte. Vid detta väcktes 34 motioner i psalmboksfrägan. Betänkandet och motionerna behandlades av kyrko-

mötets andra särskilda utskott (Andra särskilda utskottets betänkande

1982:1).

Utskottet att hemställa föreslog kyrkomötet hos regeringen D att psalmkommittén skulle få i uppdrag att med iakttagande av vad utskottet anfört revisionen fullfölja av 1937 års psalmbok och 1939 års koralbok, D att de i SOU 1981 :50 framlagda förslagen till bearbetning av text och musik i 1937 års psalmbok/1939 års koralbok skulle tills vidare fakultativt få användas, D att anta det förslag till en andra del av psalmbokstillägget som förelåg i SOU 1981:51, med iakttagande av de ändringar och övriga förslag som upptagits av utskottet samt att det skulle uppdras åt kommittén att sammanställa denna del av psalmbokstillägget, D att denna del skulle liksom Psalmer och visor del l få användas vid sidan av 1937 års psalmbok och 1939 års koralbok i Svenska kyrkan

to m Domssöndagen 1986,

D att kommittén med iakttagande av vad utskottet anfört i frågan fick i uppdrag att i samarbete med arbetsgruppen Sampsalm framlägga förslag till en form av ekumenisk psalmbok, D att Sampsalm skulle tilldelas erforderliga resurser för att i samverkan med psalmkommittén kunna arbeta med denna uppgift, D att sammansättningen av psalmkommittén skulle förnyas på det sättet att de ledamöter som i mer väsentlig grad också bidrog med nya texter, textbearbetningar, nya koraler och koralbearbetningar skulle ersättas av andra ledamöter, D att församlingarna skulle få möjlighet att utbyta en av psalmerna vid den allmänna gudstjänsten mot icke stadfäst psalm eller bibelvisa, D att ät kommittén skulle uppdras att med iakttagande av vad utskottet anfört en serie psaltarpsalmer färdigställa med refränger att användas under olika delar av kyrkoåret i den allmänna gudstjänsten samt

40 och dess genomförande Uppdraget

E! att kommittén tillsammans med 1968 års kyrkohandbokskommitté skulle få i uppdrag att förbereda samordningen av de i en ny Den svenska psalmboken ingående delarna för psalmer, texter och guds-

tjänstordningar.

Utskottets betänkande behandlades av kyrkomötet den 12 maj 1982. gjordes. Kyrkomötet biföll utskottets förslag med Fjorton debattinlägg vad utskottet tre av detta uteslutna den ändringen att, utöver föreslagit, psaltarpsalmer skulle ingå i psalmbokstilläggets andra del. Kyrkomötet anmälde i skrivelse till regeringen sitt beslut (Kyrkomötets skrivelse beslöt i enlighet med kyrkomötets hemställan men 1982:15). Regeringen av kommitténs utan lämnade förslaget om ändring sammansättning att han som författare till och bearbetare av ett åtgärd. Med motivering stort antal texter inte ansåg sig böra delta i det slutliga urvalet av psalmer begärde Anders Frostenson i augusti 1984 entledigande från uppdraget att vara ledamot av kommittén. Regeringen gav honom det begärda entledigandet den 10 september 1984. Vid 1983 års kyrkomöte motionerade Kerstin Bergman m fl (motion 120) om att kyrkomötet skulle hos regeringen begära dels att kommittén fick det fortsatta arbetet en i uppdrag att inrikta på att åstadkomma ekumenisk till vilken varje samfund kunde lägga ett eget baspsalmbok, dels att lekmannarepresentationen i kommittén skulle förstärkas. tillägg, Evangelisationsutskottet tillstyrkte i sitt betänkande 1983:14 det första yrkandet men föreslog avslag på det andra. Det blev också kyrkomötets beslut. överlämnade skrivelse i frågan till Regeringen kyrkomötets psalmkommittén för beaktande”. Aurelius i motion nr 16 Vid 1984 års kyrkomöte yrkade Bengt Gustaf skulle som sin mening till känna att ett att kyrkomötet ge regeringen kommande efter huvuddelen borde innehålla en avpsalmboksförslag delning sampsalm samt att numren i denna del för gemensamhetens skull skulle börja med nr 801. l motion nr 84 hemställde Carl-Henrik Brodin och Eskil Jinnegárd att kyrkomötet skulle som sin mening ge Svenska centralstyrelse till känna om fördelarna med en s k kyrkans integrerad psalmbok och att kommittén skulle få i uppdrag att utarbeta förslag till en sådan psalmbok. föreslog avslag på båda motionerna. Detta Evangelisationsutskottet blev också beslut. Utskottet konstaterade samtidigt att kyrkomötets psalmkommittén ställt i utsikt att i enkel form ge exempel på en inteinför kyrkomötets slutliga ställningstagande till den grerad psalmbok nya psalmboken.

1.8 Arbetet med ny psalm

Kommitténs arbete inleddes med en genomgång av ett rikligt material från l-lymnologiska institutets verksamhet från år 1960. Särskilda textoch musikgrupper under kommittén inrättades fr o m 1970 för att förbereda kommitténs beslut (se ovan 1.3). Textförslag strömmade i avsevärd mängd in till kommittén och när vårt första betänkande, Psalmer

Uppdraget och dess genomförande 41

och visor (SOU 1975:2-4), avlämnades kunde vi meddela att det framlagda materialet valts bland ca 1 500 inkomna texter. Arbetet har varit väglett av de synpunkter som avgavs i samband med den motion vid 1968 års kyrkomöte, som ledde fram till beslut om tillsättande av kommittén - att få fram psalmer som särskilt tog fasta på aktuella motiv och behov. I det nämnda betänkandet anförde vi:

Innehållsligt präglas texterna framför allt av tanken på Guds närhet och närvaro såväl i skapelsen som i Jesus Kristus, där han identifierar sig också med mänsklighetens svåraste villkor. Människan möter honom såsom Andens vind genom världen. En tidigare mer entydig och avkortad människouppfattning har avlösts av en rikare och mer varierad. Perspektivet framåt, mot den nya dagen, förenas med en aktiv strävan att förändra livsvillkoren här och nu för att gestalta Guds kärleks vilja med människan. En jämförelse med de nytillkomna psalmerna i 1937 års psalmbok visar att språket har moderniserats, meningsbyggnaden blivit enklare och antalet strofer i flertalet psalmer minskat. Rimmet hari stor utsträckning ersatts av assonansen. Stilistiskt uppvisar förslaget stor bredd från medeltida hymn över äldre psalm och frikyrklig sång till lyrisk och modernistiskt präglad text samt andlig visa. Den stilistiska bredden präglar också musiken. En vägledande princip har varit att varje text skall ha sin egen melodi, varvid hänsyn har tagits till textens karaktär liksom till de speciella historiska och miljömässiga samband mellan text och musik som kan föreligga. I valet mellan svårare och enklare musik har kommittén ofta stannat för det senare. Alternativa melodier förekommer när särskilda skäl finns. Kommittén har i regel valt en lägre tonhöjd för melodierna än vad som hittills varit brukligt.

De här angivna riktlinjerna har också i stort följts i kommitténs fortsatta arbete. Urvalet av nya texter har sedermera i någon mån blivit beroende av gallringen ur 1937 års psalmbok, och bristområden har i görligaste mån täckts. Genom ett omfattande inventeringsarbete i utländska sångböcker har många översättningar kommit att införlivas med den svenska psalmskatten. Genom en rad olika åtgärder har kommittén sökt engagera nya förfat- tare inte minst kvinnliga och tonsättare i arbetet. Det har skett genom personliga kontakter, rundskrivelser och upprop, konferenser, psalmverkstäder etc. Ett betydande bidrag till den nya psalmen har kommit genom den kraftiga tillströmningen av andliga visor som rått i vårt land från omkring 1965 - se därtill avsnitt 2.15.

1.9 Arbetet med revisionen av 1937 års och

psalmbok

1939 års koralbok

Revisionsuppdraget har av kommittén betraktats som dess känsligaste och mest arbetskrävande uppgift. l detsamma har engagerats många författare som bearbetare av texterna. En särskild referentgrupp på ca 30 personer utsågs, som vi rádfrågade i fall som ansågs mer svárbedömda. Några riktlinjer för revisionsarbetet fastställdes inte i formell mening,

42 Uppdraget och dess genomförande

men vissa överväganden kom att bli vägledande. Dit hörde frågan om psalmens användbarhet och om den behövdes. Här kom den ovan nämnda SCB-undersökningen att ge ett gott underlag. Överensstämmelsen om vilka psalmer som ansågs vara mindre lämpliga att behålla visade sig vara stor. Drygt 200 psalmer kunde därför utmönstras. För textrevisionen hade vi att välja bland tre olika alternativ: att behålla psalmen oförändrad (eller praktiskt taget oförändrad), att låta den utgå eller att låta bearbeta den. Det sistnämnda alternativet krävde kanske störst omsorg. Det stod tidigt klart att bearbetningarna och de principer som de byggde på måste bli föremål för bred diskussion. Bearbetningarna var inte minst beroende av den enskilde bearbetarens personliga hållning till psalm i allmänhet och den aktuella bearbetningen i synnerhet. Därför strävade vi efter att bedriva revisionsarbetet så öppet som möjligt. Det är i detta perspektiv som de ovan nämnda - och inte minst deras förord, exempelsamlingarna med många viktiga principiella frågeställningar - skall ses. Genom detta material, till vilket kanske främst måste räknas kommitténs ”lägesrapport” till 1982 års kyrkomöte, SOU 1981 :50, kunde vi inhämta värdefulla synpunkter på

det fortsatta arbetet. Av vårt föregående betänkande framgick att vi haft

en referentgrupp knuten till oss för att inhämta synpunkter på vissa bearbetningar. Även i arbetets senaste skede har en sådan grupp om ca 20 personer och huvudsakligen bestående av lekmän, anlitats av oss. Bearbetningarna rör sig över en skala från mycket försiktiga till mer genomgripande ingrepp. En tydlig men inte alltigenom konsekvent strävan hos bearbetarna har varit att söka sig tillbaka till den lydelse texterna haft före den wallinska revisionen det gäller psalmer från reformationstiden och l600-talet. Språket frigjordes från sin tidsprägel, i den mån denna gjorde texten främmande och otillgänglig, samtidigt som vi kunde konstatera att det fanns ett visst värde i att bevara det karaktäristiska från ett visst tidsskede. Sedan 1937 hade vissa viktiga förändringar i vårt språk skett. Dit hörde att verbens pluralformer kommit ur bruk samt att konjunktivformer alltmer försvunnit ur både tal- och skriftspråk. I största möjliga utsträckning har bearbetningarna tagit hänsyn till detta. Men i vissa fall har pluralformer och konjunktivformer kunnat få stå kvar. Beträffande det musikaliska materialet anslöt vi till det arbete med rytmiserade koraler som beskrivs nedan i avsnitt 2.8 och 2.14. I regel har vi föreslagit att de rytmiserade koralerna skall ersätta de utjämnade från 1939 års koralbok. Sånger från väckelsen och svensk frikyrklighet bör få de melodier som de normalt sjungs till. Strävan i 1939 års koralbok att förkyrkliga” musiken till dessa sånger har på goda grunder övergivits. Vidare föreslås en ökning av antalet folkmelodier samt att vissa psalmer skall få den koral under vilken de är internationellt kända, t ex nr 57 och 171.

1.10 Arbetet med den gemensamma psalmboksdelen

För det arbete som ledde fram till bildandet av arbetsgruppen Sampsalm och för denna verksamhet hänvisas till avsnitt 2.17.3 och 7.5.

och dess 43

Uppdraget genomförande

Kommitténs och Sampsalms samarbete har bedrivits olika på många sätt. Sedan Sampsalms start har Ulf Björkman varit dess ordförande. Som sekreterare i Sampsalm har verkat experten i psalmkommittén Torgny Erséus. Gemensamma överläggningar mellan kommittéerna har ägt rum och det gemensamt diskuterade materialet har, ofta i flera slussats mellan dem. omgångar, Det har gällt såväl bearbetningarna av texter och musik i 1937 års psalmbok och 1939 års koralbok som bearbetningar av text och musik från andra sångsamlingar. En i stort tillämpad praxis har varit att den bearbetning som föreslagits av kommittén för psalmbok/koralbok har accepterats av Sampsalm och att kommittén i sin tur har de bearbetningar som accepterat föreslagits av Sampsalm beträffande frikyrklig sång. Tillsättandet av den gemensamma arbetsgruppen har betytt att arbetsprocessen har kunnat påskyndas betydligt och att man fått ett direktforum för den förberedande diskussionen i de många gemensamma frågorna. Förslagen har efterhand också kunnat presenteras gemensamt. Detta framgår bl a av avsnitt 1.5 ovan. Den första lägesrapporten, 1982, lades fram av Sampsalm, den sista, 1984, av samarbetsgruppen.

1.11 Kommitténs beslut. av

Dispositionen

slutbetänkandet

Föreliggande betänkande, Den svenska psalmboken, är vårt slutbetänkande, bakom vilket samtliga kommittéledamöter står. Det innebär emellertid inte att ledamöterna varit eniga med varandra på alla punkter. Meningsskiljaktigheter har funnits beträffande såväl övergripande frågor som enskilda psalmers text och musik. Det har kunna gälla textbearbetningar, nya sånger, material från andra kristna traditioner än Svenska kyrkans, sättet att disponera det med andra

kyrkor, samfund

och kristna organisationer stoffet i vår osv. gemensamma psalmbok Frågorna har grundligt diskuterats och de olika meningarna har i förekommande fall antecknats i våra protokoll. Vid beslut har emellertid majoritetens ståndpunkt fått gälla utan formella reservationer eller sär- Vi har därmed velat markera yttranden. att den gemensamma uppslutningen bakom ambitionen att Svenska kyrkan snarast skall kunna ta en ny psalmbok i bruk har varit viktigare för oss än att markera våra olika ståndpunkter i en rad frågor. Vi har nöjt oss med att sätt på detta meddela att fullständig enighet inom kommittén i alla inte bör frågor förutsättas p g a frånvaron av reservationer och/eller särskilda yttranden.

Betänkandet är uppdelat på fyra volymer.

Volym l, SOU 1985:16, inehåller själva med texter

psalmboksförslaget

och melodier. Förslaget består av två delar. Första delen - benämnd så för att inte i betänkandetexten förblandas med betänkandets volym (del) 1 - består av de psalmer och sånger som är gemensamma med andra kyrkor, samfund och kristna organisationer och som valts i samverkan

44 och dess

Uppdraget genomförande

Andra delen består av de övriga psalmer som vi vill med Sampsalm. föreslå för Den svenska Därtill kommer ett förslag till psalmboken. delvis hämtade från Psalmer och visupplement. Bibelhänvisningarna, och utarbetats av domprosten, docenten sor 76 resp 82, har översetts Henrik Ljungman och prosten, teol dr Erik Beijer.

1985:17 - detta band —- innehåller en utförlig och Volym 2, SOU redovisning av kommitténs arbete efter 1981. För motsvarandetaljerad av arbetet före 1981 får vi hänvisa till våra de detaljerade beskrivning betänkanden. - Som en introduktion och bakgrund har det tidigare svenska historia efter 1937 tecknats i kapitel 2. En psalmboksarbetets har hittills saknats. Likaså har sådan något mer utförlig framställning saknats en sammanställning över de principiella hymnologiska grundfrågorna som tex vad som kännetecknar psalm och psalmbok, psalmbokens och bruk i kyrka och samhälle etc. Vi har därför funnit ställning vilket sker det angeläget att något beröra dessa frågor i vårt betänkande, i kapitel 3. De båda nämnda avsnitten har på vårt uppdrag skrivits av Per Nisser av 3.1.4 som skrivits av Harald Göransson. Olof med undantag upphovsrättsliga frågor, har skrivits av hovrättsrådet Kapitel 10, om Agne Henry Olsson, justitiedepartementet.

kommentarer till ca 180 texter och 179 Volym 3, SOU 1985:18, innehåller koraler. av kommentarerna till texterna ur 1937 års psalmbok Merparten och frikyrklig tradition har skrivits samt till sånger från väckelserörelser Musikkommentarerna samt flertalet av kommentaav Inger Selander. rerna till texter ur Psalmer och visor 76 resp 82 har skrivits av Harald Göransson. Enstaka textkommentarer har skrivits av Esbjörn Belfrage.

De mer utförliga kommentarerna är signerade av resp kommentator.

Volym 4 slutligen, SO U 1985:19, innehåller förslag till ackompanjemang

till psalmerna i volym 1.

2 efter

Psalmboksfrågan 1937

Bakgrunden

1937 års psalmbok är resultatet ett arbete som pågått under lång tid. Redan vid det första kyrkomötet, 1868, togs frågan upp om en revision av den wallinska psalmboken. Denna hade då varit i bruk i knappt 40 år. Först 1889 kunde dock ett förslag till en ny psalmbok Det presenteras. antogs inte utan avlöstes av flera nya psalmboksförslag 1896, 191 1, 1914, 1917 och 1920. Vid sidan av dessa utgavs en rad privata psalmboksförslag. Vid 1920 års kyrkomöte förelåg två förslag. Genom att detta kyrkomöte antog en ny psalmbok syntes frågan om psalmboksrevisionen äntligen ha förts fram till en slutlig lösning. Men genom ett ingripande från riksdagen korn en annan väg att väljas av Kungl Majzt, nämligen ett tillägg till den wallinska psalmboken. Det fick namnet Nya psalmer, utkom 1921 och innehöll 173 psalmer. Här möter bl a för första gången sånger från den svenska väckelsens sångskatt och anglosaxiska psalmer. Frågan om en psalmboksrevision togs på nytt upp vid kyrkomötet 1932, då prosten, teol dr Gunnar Ekström, motionerade om en slutlig psalmboksrevision. Ecklesiastikministern Arthur Engberg gav då biskopen i Karlstad, J A Eklund, i uppdrag att självständigt och utan bindande direktiv lägga fram ett psalmboksförslag. Det eklundska förslaget kom 1934 och omfattade 741 psalmer. I förhållande till den wallinska psalmboken med dess 500 psalmer och de 173 psalmerna i Nya Psalmer innebar detta alltså en ganska betydande utökning. Kritik riktades både mot omfånget, mot de nyskrivna psalmerna och mot bearbetningarna av de psalmer som övertagits från 1819 års psalmbok. De sistnämnda måste dock sägas vara mycket försiktiga och Eklund hade i praktiskt taget allt här följt den text som antogs av 1920 års kyrkomöte. Genom det eklundska förslaget fördes psalmboksfrågan ändå framåt på ett avgörande sätt. De sakkunniga, som fick i uppdrag att fullfölja arbetet med den nya psalmboken, presenterade i februari 1936 ett nytt förslag. Till följd av den kritik detta förslag utsattes för fick nya sakkunniga i uppdrag att snabbt utarbeta ett nytt förslag, bl a med direktiven från den dåvarande ecklesiastikministern, Tor Andrae, att hålla ner antalet psalmer. I september 1936 presenterade dessa sakkunniga sitt förslag. Ett sista psalmboksförslag, som byggde på februari- och septemberförslagen men som också innebar att vissa nya psalmer togs upp, lades fram av kyrkomötets

46 193 7

Psalmboksfrâgan efter

särskilda utskott. Under stor enighet och tillfredsställelse kunde så 1936 års kyrkomöte anta en ny psalmbok. 1937 års psalmbok är emellertid långt ifrån identisk med särskilda utskottets Avvikelserna hänger inte samman med psalmboksförslag. ändringar som gjordes av kyrkomötet självt utan av den redigeringskom- - med Tor Andrae som ordförande - som tillsattes av Arthur mitté som efter sommarministären 1936 återtagit uppgiften som Engberg, ecklesiastikminister. Engbergs eget intresse för psalmboksfrågan tog sig bl a uttryck i att han gjorde flera ingrepp i redigeringsarbetet. Som exempel kan nämnas att det var han som anbefallde att en ungdoms- - psalm av Manfred Björkqvist Öden mörkna, öden glimma togs bort och ersattes av Sam Rönnegårds När stormens lurar skalla, 1937:534. Det ger fö förklaringen till att denna typiska Mikaelipsalm återfinns bland ungdomspsalmerna i 1937 års psalmbok. Den 26 november 1937 stadfästes den nya psalmboken av Kungl En olöst fråga i sammanhanget var emellertid koralboken. Att en Majzt. total översyn av koralboken behövdes var man medveten om. Men härför behövdes mer tid. Den särskilda koralbokskommittén (eller koralkommittén; skiftar) under ledning av biskopen i beteckningarna Gustaf Aulén, fick därför i uppdrag att först iordningställa en Strängnäs, mindre koralbok med melodier till de nya psalmerna i 1937 års psalmbok. De helt nya texterna var 92 och till ungefär hälften av dem kunde man använda äldre, tidigare bekanta koraler. För det övriga krävdes nya melodier, nykomponerade eller hämtade från koralskatten antingen utanför 1820 års koralbok och koralboken till 1921 års psalmbokstillägg. Den nya, mindre koralboken stadfästes några veckor senare än psalmboken. Därefter kunde man börja arbetet med en översyn av den äldre koralboken. Den 20 oktober 1939 stadfästes den nya koralboken. l denna ingick då de nya melodier som stadfästs 1937, men i några av dem hade man gjort vissa förändringar.

2.2 Mottagandet av 1937 års psalmbok

Den nya psalmboken togs i regel i bruk Fastlagssöndagen den 27 februari 1938. Intresset för den nya psalmboken var stort och genom ett initiativ från kyrkosångs- och kyrkomusikorganisationerna i landet anordnades på många håll psalmaftnar för att förbereda detta ibruktagande. Såvitt framgår av tidningsreferaten har i regel helt nya psalmer brukats; för Stockholms vidkommande lägger man märke till att 1937:4 Helig, helig, helig intog en framträdande plats. Det var dock inte överallt som den nya psalmboken togs i bruk just denna dag. Från Lunds stift meddelas t ex att av dess 440 församlingar togs den i bruk på Fastlagssöndagen i 136 församlingar, på Påskdagen av 130 församlingar och första söndagen i Advent av 99 församlingar. Vid årsskiftet 1939 var den ännu inte införd i 25 av stiftets församlingar. Av ärkestiftets 258 församlingar hade psalmboken tagits i bruk av 240 vid samma årsskifte. Vid prästmötet 1941 meddelade ärkeförsamlingar biskopen att ”för närvarande är det endast tre små Upplandsförsamling-

1937 47

Psalmboksfrâgan efter

ar /- - -/ där den ej är i användning vid gudstjänsterna”. Som ett undantag får betecknas vad biskopen i Visby stift rapporterar från en visitation, sannolikt 1940. I en församling hade man inte infört de nya psalm- och koralböckerna men angivit att man ”funderar på att införa 1921 års tillägg Nya Psalmer”. Införandet av den nya psalmboken skedde alltså mjukt, efter församlingarnas egna beslut. En bild av hur psalmboken mottogs ger alltså biskoparnas ämbetsberättelser till prästmötena tiden efter 1937. Bilden blir dock starkt beroende av vederbörande biskops personliga intresse för psalmboksfrågan. Det innebär att man från vissa stift kan få en förhållandevis och fyllig detaljerad information. Hit hör främst Linköping (Tor Andrae, personligen engagerad både som eckleasiastikminister sommaren 1936, som ledamot av Svenska akademien och som ordförande i 1936 års redigeringskommitté), Strängnäs (Gustaf Aulén, ordförande i koralbokskommittén och ledamot av de sakkunniga som stod bakom februariförslaget 1936), Lund (Edvard Rodhe, ordförande i den sakkunniggrupp som stod bakom septemberförslaget 1936 och i särskilda utskottet vid kyrkomötet 1936) samt Luleå (Bengt Jonzon, ledamot av särskilda utskottet vid kyrkomötet 1936 och flitig debattör i psalmboksfrågan). Från andra stift är rapporteringen i regel mer summarisk. Genomgående kan noteras att den nya psalmboken mottagits positivt. Det är också tydligt att den genom åren befäste sin ställning. Ett intressant exempel på detta ger ämbetsberâttelserna från Luleå stift 1941 och 1947. I den förra att revisionen uppges av Evangeliska Fosterlands- Stiftelsens Sionstoner var en händelse (1935) i vissa församlingar som tilldrog sig större uppmärksamhet än att den wallinska psalmboken ersattes med en ny. I den senare meddelar biskopen att den nya psalmboken används med glädje och de nya melodierna sjungas utan större svårighet. Psalmboken synes röna allt större uppskattning även i kretsar där man förr mest använt Sionstoner”.

Övergången från den wallinska psalmboken till den nya skedde alltså

utan egentliga konflikter och invändningar. Förklaringarna är säkert flera. En sådan kan vara att skillnaderna mellan den gamla och den nya psalmboken inte var så stor. De psalmer som övertagits från den wallinska psalmboken återfanns i praktiskt taget oförändrat skick. I den nya psalmboken kände man alltså igen mycket av det gamla. Den dominerades också av psalmer från den gamla psalmboken; andelen nya psalmer var mindre. När det gäller de nya psalmerna det spelade givetvis sextonåriga bruket av psalmbokstillägget Psalmer Nya en viktig roll. Man hade hunnit vänja sig vid mycket av det nya och kanske framför allt vid att nytt och gammalt material kunde samsas i ett gemensamt sammanhang. Olägenheten med att hantera två böcker eller en bok i två delar inverkade sannolikt också i någon mån. Strävan hos redigeringskommittén att söka behålla den wallinska av psalmbokens numrering åtminstone de stora psalmerna mindre bidrog till att göra övergången kännbar. Slutligen märks bland åtminstone en präster och kyrkomusiker tillfredsställelse över att den segdragna fått psalmboksfrågan äntligen sin lösning. När så 1942 års kyrkohandbok stadfästes hade man äntligen

4-Den Svenska Psalmboken

48 1937

Psalmboksfrågan efter

fått en säkerligen efterlängtad stabilitet för gudstjänstlivet i församlingarna. Att införandet av den nya psalmboken skulle gå så smidigt hade man dock uppenbarligen inte riktigt väntat sig; från Lunds stift säger biskop Rodhe att ”införandet synes ha gått lättare än man på förhand kunde tro. Den stundtals häftiga debatten 1936 om de nya psalmerna hade nog gett dem som närmast var engagerade intrycket att den nya psalmboken skulle röra upp många stridiga känslori församlingarna. Så blev det inte. Debatten fördes på en annan nivå och berörde inte nämnvärt opinionen i församlingarna. Den gällde, som nämnts, främst de nya psalmerna. Med ett litet undantag (Linköping 1941) anförs dock ingen som helst kritik mot dessa psalmer från församlingarna. Snarare tycks det vara så att de snabbt intog en viktig, kanske t o m dominerande plats i försam- Det är åtminstone den bild man får av vad biskop Aulén lingssången. rapporterade från Strängnäs stift. 1948 angav han att en undersökning av radiogudstjänsterna visat att den mest brukade psalmen var Einar 1937:380, Nu gläd dig, min ande, i Herran. En övervikt för de Billings nya psalmerna kunde generellt noteras. Vid 1956 års kyrkomöte gjorde Aulén en sammanställning över de psalmer i 1937 års psalmbok som slagit igenom under de knappa 20 år den varit i bruk. Följande psalmer (i nummerordning) ur 1937 års psalmbok angavs: 48, 70, 71, 74, 115, 129, 130, 139, 165, 177, 185, 196, 198, 202, 209, 241, 287 (melodin var ett bidragande skäl), 332, 347, 354, 357, 365, 380, 414, 418, 432, 470, 511, V 531, 532, 533, 534, 573, 576 och 580. Det gällde alltså praktiskt taget genomgående nya eller 1937 nyinförda psalmer. Om denna bild är representativ för landet i dess helhet kan inte med säkerhet sägas. Frånvaron av kritik mot de nya psalmerna och intrycket från bl a prästmöteshandlingarna att den nya psalmboken successivt stärkte emellertid inte att vad som gällde för sin ställning motsäger Strängnäs stift skulle kunna gälla också på flera andra håll. Från Växjö stift meddelas vuxit in allt starkare i så sent som 1965 att psalmboken församlingarnas liv. Gärna sjöngs 164, 287 och 380.“

2.3 Mottagandet av 1937 och 1939 års koralböcker

Till 30 av de 92 nya psalmtexterna i 1937 års psalmbok krävdes nya melodier. 1936 års koralbokskommitté gick därför ut med en allmän inbjudan - också kallad pristävlan att sända in melodiförslag till dessa texter. Inte mindre än 1 693 melodier av ca 350 kompositörer kom. senare att endast 16 av de nya texterna skulle Det visade sig emellertid behöva helt nyskrivna melodier. Av dessa hämtades endast 7 från pristävlans material - till psalmerna nr 48, 202, 267, 287, 382, 388 och 531 i 1937 års psalmbok. Det väckte på sina håll stark irritation att en så stor del av de nyskrivna melodierna hade komponerats av koralbokskommittérade själva. Som ett svar härpå angav kommitténs ordförande, Gustaf Aulén, att tre av de nämnda melodierna från pristävlan anonymt hade insänts av ledamoten av kommittén, Oskar Lindberg. Aulén anförde också att av de knappt 1 700 melodierna egentligen endast 10 procent var av den art ”att man över huvudtaget kunde reflektera på dem”.

i

Psalmboksfrågan efter 1937 49

Kritik riktades vidare mot melodierna och urvalet som sådant. I en utförlig skrivelse till statsrådet Engberg framförde Stockholmskomministern Hjalmar Alner kritiska synpunkter mot förslaget. Bland annat gällde det bruket att förse vissa texter från väckelsen med nya koraler som placerats som huvudalternativ, tex 460, Jag kan icke räkna dem alla. Alner menade att kommittén här handlat i strid med kyrkomötets önskemål. Som ett slags bro mellan kyrka och frikyrka kunde nu inte väckelsens sång fungera; Alner karaktäriserar koralkommittén som ”en katedralkommitté”. Alners kritik gäller också andra byten av melodier där det folkliga fått vika för mer traditionellt klingande koraler. Hans kritik drabbade även melodibyten till folkkyrkliga psalmer samt de ekumeniska psalmer som hämtats från grannländernas kyrkor, tyska, engelska, skotska och amerikanska metodist- och baptistkyrkor, frälsningsarmén och Herrnhuts brödraförsamling. Av de 25 texter av detta slag som togs in hade koralbokskommittén blott tagit in tre ”ekumeniska koraler”. I slutskedet av arbetet med den stora koralboken anordnade kommittén en s k koralriksdag i Stockholm den 19-20 juni 1939. Till denna inbjöds en representant för kyrkomusikerna i varje stift. Vid koralriksdagen presenterade kommittén sina överväganden och sitt material. Syftet var att få en reaktion på detta material och skapa någon form av förankring utanför kommittén själv; koralboken skulle inte, som fallet var med psalmboken, underställas kyrkomötet för bedömning. Uppslaget liksom materialet fick en välvillig bedömning i den kyrkomusikaliska fackpressen. Detsamma gäller om de recensioner som sedermera följde av den nya koralboken. Som allmänna riktlinjer för koralboksarbetet angav Aulén följande:

Koralkommittén har sökt utgestalta koralerna så, att de olika koraltyperna skulle få framträda var och en i sin egenart och renhet. Kommittén har i möjligaste mån sökt utgallra vad som visat sig vara mindre sångbart eller av andra kyrkomusikaliska skäl mindre önskvärt. Kommittén har efter bästa förmåga sökt tillföra koralboken behövliga nya melodier, antingen hämtade från den förefintliga koralskatten och svensk folkton eller nykomponerade. Kommittén har funnit det oundgängligt att i viss, man kan säga avsevärd, utsträckning giva rum åt den nyskapelse, som kräves såväl av vissa nya psalmtexters karaktär som av det kyrkomusikaliska läget.

Koralboksarbetet tycks i allt väsentligt ha följt 1921 års koralbok, men vissa karaktäristiska avvikelser fanns. I vissa melodier hade punkteringarna tagits bort eftersom de ansågs göra sångbarheten mindre. När det gällde harmoniseringen av melodier i kyrkotonart eller gregorianska melodier hade man lämnat dur-moll-tonarterna och i stället sökt rätta sig efter musikens egenart. Ett särskilt problem tycks de s k andliga sångerna ha utgjort. Det står klart att man kände sig klämd mellan å ena sidan en inarbetad tradition och å andra sidan vissa kyrkomusikaliska kvalitetskrav. Från kyrkomusikaliskt intresserade kretsar gjordes gällande att melodierna —- eller i varje fall många av dem —— icke höllo måttet från musikalisk synpunkt och att de alltför starkt avveko från den svenska koraltraditionen. (Aulén)

50 1937 v

Psalmboksfrâgan efter

Kommitténs egen ståndpunkt framgår av följande yttrande av Aulén:

Det måste under alla omständigheter vara ett önskemål, att de melodier som komma till användning i gudstjänstlivet, äga den frihet från banalitet och den renhet, som harmonierar med gudstjänstens karaktär. Ett sådant krav har i själva verket icke blott en kyrkomusikalisk utan också en rent religiös bakgrund.

Kommittén menade till en äldre generation böra behålla sig av hänsyn 1800-talets väckelsemelodier i så stor utsträckning som möjligt men antydde att om man tog sikte på den yngre generationen hade det kunnat vara väl motiverat att förse samtliga väckelsesånger med alternativa koraler. Men man valde alltså i stället en som man uppfattar det generös melodier och behöll i ett betydande antal fall” linje mot väckelsetidens enbart de traditionella melodierna. Det gällde psalmerna i 1937 års psalmbok 251, 301, 302, 303, 331, 513, 514, 579 ,595. I vissa fall hade man företagit en bearbetning nämligen i 1937: 147, 301, 302, och 579. Beträffande 302, Klippa, du som brast för mig, menade man att den nya melodiformen var mer tillgänglig än den traditionellt brukautjämnade de. I övrigt hade man valt att presentera alternativa melodier vid sidan av väckelsemelodierna och ansåg sig här ha varit ”särdeles återhållsam. Alternativa melodier infördes till 1937: 147, 265, 304, 355, 377, 416, 447,

460, 519, 521. Till 379, Ängsliga hjärta, upp ur din dvala och 594, Tänk

när en gång valdes två helt nyskrivna koraler i stället för de traditionella, eftersom dessa ”måste betecknas som alldeles särskilt svaga”. Vi har tidigare sett att 1937 års psalmbok praktiskt taget undantagslöst i församlingarna. När det gäller koralboken var emeltogs emot positivt lertid stämmorna mer blandade. Det förefaller som om koralkommitténs övervägande beträffande de s k andliga sångerna kan ha stämt väl överens med kyrkomusikaliska fackintressen. Som nämnts var recensionerna från det hållet i stort positiva till den nya koralboken. Biskoparnas ämbetsberättelser till prästmötena ger emellertid en något annan bild, liksom även debatten i böcker och tidskrifter. Man beklagar på många melodier - i de fall där de håll att väckelsetidens satts på undantag huvudmelodin - och att försetts med alternativ utgör just alternativet man gjort ändringar. Det förefaller också som om kritiken på denna punkt skärptes med åren. Det tycks alltså som om 1936 års koralkommittés uppfattning att väckelsetidens melodier endast skulle ha fäste hos den äldre generationen var felaktig. Trycket blev i själva verket så starkt - att Kungl Maj:t på förslag av 1968 års kyrkomöte den 24 januari 1969 medgav att vissa av väckelsetidens melodier fick brukas vid den allmänna gudstjänsten m m. Men kritiken riktades inte bara mot behandlingen av väckelsetidens kunde en viss kritik - som melodier. Också mot de nya koralerna yppas ”stelbenta” (Härnösand 1939), tråkiga (Luleå 1941), ”svårtillgängliga” (Strängnäs 1942), svårsångbara, harmoniseringen grumlig” (Västerås 1943). Aulén skyndade till koralbokens försvar genom att påpeka att det tar tid att lära och uppskatta nya melodier och att de svåra melodierna var ganska få. Biskopen i Västerås, John Cullberg, menade egentligen dock att till dels torde väl anmärkningarna vara befogade”. Det bör

Psalmboksfrågan efter 1937 51

emellertid tilläggas att även om viss kritik alltså framfördes mot koralboken ger ämbetsberättelserna knappast intryck av att det skulle handla om en mer allmän och omfattande opposition.

2.4 Debatt om 1937

psalmboken

Vid prästmötet i Västerås den 31 augusti — 2 september 1937 ventilerades prästmötesavhandlingen Den svenska psalmbokens förnyelse. Några rättframma tankar och oförgripliga bidrag. Avhandlingen var en kritisk uppgörelse med den nya psalmboken. Preses, kyrkoherden i Rättvik, Samuel Gabrielsson, avslutade den med förslag på 105 nya psalmtexter — de flesta av författaren själv - som enligt hans mening skulle på vissa punkter fylla några av de mest påfallande luckorna i 1937 års Psalmbok”. Gabrielsson var medveten om att psalmboksarbetet var slutfört och att kritiken därför kom för sent. Men han menade att hans synpunkter kunde komma framtida psalmboksrevisioner till nytta. Gabrielssons kritik gällde främst några särskilda ämnesområden som han ansåg eftersatta. Teologiskt och liturgiskt hade Gabrielsson tagit starka intryck av anglikansk högkyrklighet och detta lyste också igenom i hans kritik som inte minst gällde nattvards-, kyrko- och Mariapsalmerna. Bland nattvardspsalmerna saknade han särskilt psalmer som gav uttryck åt barnaskapsglädjen vid fadersbordet, den historiska åminnelsen av den första nattvarden, eukaristien, kommunionen och eskatologien i nattvardsñrningen”. Han fortsatte:

Har Nya Psalmboken på denna centrala och i själva verket avgörande punkt och i alla dess var för sig betydelsefulla och för själarna i vår egen tid aktuella avseende i stort sett icke förmått att lämna annat än en rad av stora tomrum, då frågar man sig ovillkorligen: var det alltså detta vi skulle begåvas med, när man fick så bråttom att ge oss en ny psalmbok. Det känns oändligt bittert att tänka på, att den svenska kristenheten för generationer framåt skall vara förhindrad att i sin Gudsgemenskaps- och församlingsgemenskaps högsta och innerligaste stunder i sin psalmsång ge uttryck åt oändligt väsentliga och kära ting.

Gabrielsson summerar:

l fråga om nattvardspsalmerna kan jag ej se annat än att undersökningens resultat är ytterligt nedslående.

På samma sätt kritiserades kyrkopsalmerna för att inte svara mot den vikt som samtiden kommit att lägga på kyrkan som Kristi samfund: Kyrkan står i centrum i tankar och verk på ett helt annat sätt än förr.” Bland de nya psalmerna fann Gabrielsson endast tre som hade tillfört psalmboken något viktigt och nytt, nämligen 1937: 164, Med pelarstoder tolv (Evers), 170, Hjärtan enigt sammansluta (Zinzendorf, övers Mannström) och 165, Guds kyrkas grund är vorden (Stone, övers Eklund, Beskow, Fogelqvist). Gabrielsson beklagade att en av J A Eklund skriven “botpsalm för kyrkan”, Herre Kriste, du din kyrka (febmariförslaget

52 Psalmboksfrâgan efter 1937

1936 nr 173) hade strukits. Den hade, enligt Gabrielsson, behövts som komplement till 1937: 169, Fädernas kyrka, som han menade var präglad av ett ensidigt, i viss mån nationalistiskt färgat folkkyrkoideal. Gabrielsson efterlyste bl a psalmer som gav uttryck åt tanken på kyrkan som moder. Men den hade stött på motstånd. Gabrielsson fann två skäl för det. Först var det sentimentalitetsrisken, som emellertid borde kunna undanröjas av psalmer med äkta känsla för ordets valör. Vidare var det skräcken för katoliserande tendenser. Gabrielsson såg psalmboken tillkommen inte minst i en strävan att få med nya ungdomspsalmer. Avdelningen Ungdom i psalmboken fann han också i stort sett vara bra men saknade åtskilliga centrala drag och motiv. Han efterlyste psalmer som handlade om ungdomens revolt, om idrott och naturkänsla. Psalmboken hade ett oklart grepp” om de ungas psykologiska egenart, deras ärlighet mot sig själva och om ungdomsåren som en lidandets och sorgens tid. Han efterlyste bl a just en passionspsalm för ungdom -- så som julpsalmer fått en plats bland barnpsalmerna (1937:5l6, 518). Gabrielsson tvivlade på att kyrkomötet hade kunskap om och känsla för ungdomen och ungdomstidens problematik:

Det kan inte vara något kränkande för denna högst venerabla institution /- - -/ ifall det i all anspråkslöshet framviskas en blyg undran om verkligen kyrkomötet har tillgång till den bästa möjliga förtrogenhet med vad ungdom känner och tänker och behöver i det här hänseendet.

Avhandlingen uppfordrade prosten i Falun, teol dr Gunnar Ekström, till fann - inte ett temperamentsfullt och utförligt genmäle. Ekström sig utan skäl - bortmanövrerad från och fann det prästmötesdebatten därför angeläget att ge ut en, som han säger, ”broschyr i psalmboksfrågan”. Broschyren i fråga omfattade l09 sidor och utgavs tillsammans med en drygt 250 sidor omfattande ”Lovsång” under titeln Den nya psalmboken (1938). Ekström kände sig inte övertygad om att syftet med avhandlingen var det som Gabrielsson angivit. Ekström menade att Gabrielsson ville sprida misstro och missnöje mot den nya psalmboken och kände sig fr a personligen angripen. Ekström spelade också på många sätt en viktig roll i psalmboksarbetets slutskede. På punkt efter punkt sökte Ekström gendriva Gabrielssons kritik mot den nya psalmboken. Genomgående uttryckte han sin förvåning över att inte Gabrielsson under det fem år långa slutskedet av psalmboksarbetet, med dess många publicerade förslag, hade kunnat framföra sina kritiska synpunkter. Vidare gjorde Ekström iakttagelsen att Gabrielssons kritik - inte förrän flera inte gällde den nya psalmboken den stadsfästes månader efter prästmötet - utan ett tidigare förslag. Ekström tycks avse det s k februariförslaget 1936, men Gabrielsson har uppenbarligen utgått från det förslag som lades fram av särskilda utskottet vid 1936 års kyrkomöte. Vad gäller nattvardspsalmerna visade Ekström med ett stort antal exempel att de motiv som Gabrielsson efterlyst ingalunda saknats. En genomgående huvudkritik mot Gabrielsson gällde hans ”ytlighet”

ii;

Psalmboksfrågan efter I 937 53

han räknade bara kvantitativt men såg inte till psalmernas innehåll och teologiska kvalitet. Ekström summerade:

Vi har fått fem nya nattvardspsalmer och vi tacka Gud för dem. Men vi tacka också Gud, för att vi sluppit få flera.

Gabrielsson hade ansett att den nya psalmboken innehållit för få psalmer om kyrkan. Ekström påpekade att den wallinska psalmboken innehållit två sådana psalmer; i l937 års psalmbok hade antalet ökat till tio. Som exempel på psalmer som uttrycker enhetstanken - ett av Gabriels- son efterlyst motiv hänvisade Ekström också till andra psalmer än dem som hör hemma under rubriken Kyrkan, såsom 1937: 129, 196, 241 och 418, samtliga nyskrivna. Motivet Kyrkan—modern betecknade Ekström som högviktig” för Gabrielsson:

Antagligen har förf på känn, att här behövdes det ett riktigt krafttag för att kunna överbevisa om att han har rätt. Icke att undra på, så främmande som denna synpunkt för de flesta bland oss är.

Ekström ville också visa att modersmotivet i sak återfanns i den nya psalmboken, nämligen i Evers, 164, Med pelarstoder tolv. Ekström styrker sin tes med den strof som inleds med orden Liksom ett fadershem i samma kärlek samlar” etc; ett exempel på hur Ekströms iver att på varje punkt bemöta den gabrielssonska kritiken ibland kunde leda till en något ansträngd argumentation. Det är f ö knappast orättvisande att generellt säga att såväl kritiken mot som försvaret för den nya psalmboken i denna debatt många gånger sköt över målet. Samtidigt står det klart, från en senare tids perspektiv, att en hel del av Gabrielssons kritik mot psalmboken för att den bortsåg från en väntad utveckling tex nattvardslivets förnyelse —- inte var utan grund. Något överraskande, inte minst för Ekström som just var sysselsatt med korrekturläsning av skriften mot Gabrielsson, var att denne några månader efter prästmötet utkom med en liten skrift, Den nya psalmboken (1937). Den kan närmast karaktäriseras som ett slags studiehandledning till 1937 års psalmbok. Av den kritiska hållningen i prästmötesavhandlingen skymtar inga spår. Texten präglas av en positivt värderande till den nya psalmboken. För Ekström - och säkert också för hållning andra - kunde det måhända synas något gåtfullt hur ”något så dåligt plötsligt kan bliva så bra”.

2.5 kritik mot bruket av m m

Vetenskaplig förlagor

Vilken upplaga av 1819 års psalmbok hade använts som förlaga vid revisionen av psalmboken? Frågan väcktes genom ett par tidningsartiklar 1938, i vilka dåvarande bibliotekarien Bror Olsson och dåvarande docenten Algot Werin pekade på en rad felaktigheter i texter som övertagits från den wallinska psalmboken. Tidningsartiklarna utgavs senare i bokform: Olsson och Werin, Den nya psalmboken. Kritik och krav (1945).

54 1937 SOU I985:I7

Psalmboksfrågan efter

I Svensk Tidskrift 1938:2 påpekade Bror Olsson att en av texterna i 1937 års psalmbok uppenbarligen blivit förvanskad. Det gällde l937:586:2, där texten lydde

Jag vet att du så nådelig av dem som voro givna dig ej någon har borttappat

medan den korrekta lydelsen av texten enligt den wallinska psalmboken (48422) lydde

Jag vet att du, som nådelig, av dem som voro givna dig, ej någon har borttappat,

Den senare lydelsen var, enligt Bror Olsson, syntaktiskt och innehållsligt riktigare. Flera sådana avvikelser uppdagades, som till exempel i den kända julpsalmen (l937:63) ”Från himlens höjd oss kommet är”, där följande avvikelse fanns i strof2:

1937 Ett barn är fött på denna dag så var Guds nåd och välbehag

1819 Ett bam är fött på denna dag så var Guds råd och välbehag ~ Också besvärande avvikelser i interpunktionen kunde påvisas, som i följande text (1937:420)

1937 Då skall jag, trygg i råd och dåd, till dig, o Fader, fly

1819 Då skall jag trygg, i råd och dåd, till dig, o Fader, fly,

Olsson och Werin krävde en extra textrevision inte bara av språkliga skäl, utan också därför att aktsamheten om psalmboken och psalmtexten som religiöst dokument krävde det:

l psalmboken, som skall ha sekularisk giltighet, som är hela folkets sångskatt och vår dyrbaraste poetiska klenod, bör helst icke ett jota vara oriktigt. Kravet på en textrevison är ofrånkomligt. En sådan revision bör även omfatta interpunktionen, som lämnar mycket övrigt att önska. Detta är ett litterärt krav, visserligen, men också ett religiöst.

Förklaringen till avvikelserna visade sig vara att psalmbokskommittérade använt en upplaga av 1819 års psalmbok som var behäftad med

SOU l985:17 Psalmboksfrâgan 1937

efter 55

många felaktigheter. l februariförslaget l936 sägs att man återgivit texterna från den wallinska psalmboken sådana dessa förelåg i den av A Gadelius utgivna första upplagan. Problemet visade sig emellertid vara att Gadelius år 1819 utgivit åtminstone två upplagor av psalmboken, varav den ena med stor noggrannhet kontrollerats av Wallin själv, medan den andra var behäftad med åtskilliga felaktigheter. Den rätta upplagan var tryckt i fraktur, den felaktiga i antikva. Psalmbokskommittérade hade använt den senare. Med stöd av den tillförlitlige psalmhistorikern J W Beckmans stora arbete om den wallinska psalmboken och av vissa domkapitelcirkulär kunde nu författarna visa att frakturupplagan var just den av Wallin godkända. Misstaget kunde skyllas pä brådskan. Enligt Emil Liedgren, själv en av de sakkunniga 1934-1936, skulle felet ursprungligen ligga i att ärkebiskop Erling Eidem (ordförandei 1935 års psalmbokssakkunniggrupp) på universitetsbiblioteket i Uppsala fått det felaktiga exemplaret med uppgiften att det skulle vara den rätta upplagan. Liedgren fann nu givetvis den framförda kritiken riktig. Kommittérade hade uppmärksammat skillnaderna mellan den text man antagit och den som återgivits i Beckmans arbete, men tidspressen hade inte medgivit en önskvärd kontroll av förhållandet. Liedgren kallade i en recension av Olssons och Werins bok 1945 det skedda för en ”irreparabel olycka. En revision av texten, av den typ som Olsson och Werin önskade, kom dock aldrig till stånd. Vissa av de påtalade avvikelserna rättades till (t ex l937:63:2 och 586:2), andra inte (t ex 1937:420, där den avvikande interpunktionen behölls). I den nämnda skriften togs också andra frågor av principiell och praktisk betydelse upp till kritisk vetenskaplig granskning. Det gällde bl a Lasse Lucidors psalm ”Herre Gud, för dig jag klagar” (1937:547), där Werin fann att texten i 1937 års psalmbok ställen var på flera vanställd. I sitt förslag av 1934 hade J A Eklund infört den i en lydelse ”mera överensstämmande med originalet och med texten i den

Swed-

bergska psalmboken”. I detta skick togs den upp i februariförslaget 1936. Men septemberförslaget 1936 återtog texten i dess wallinska form. Förklaringen var följande:

I fråga om textbehandlingen ha de sakkunniga icke i allo kunnat ansluta sig till grundsatser, som ha blivit iakttagna i 1936 års förslag (= februariförslaget). I detta upptagas en del äldre psalmer från den Wallinska psalmboken i en textrevision, som närmare ansluter sig till 1695 ars psalmbok. För sin del anse de sakkunninga, att pieteten för det historiskt givna i allmänhet kräver ett fasthållande av den Wallinska versionen. En återgång till 1695 bottnar snarast i ett antikvariskt intresse.

Det är mot denna principiella inställning som Werin vände sig och han ansåg sig också kunna konstatera att de wallinska lösningarna språkligt och innehållsligt innebar försämringar av texten. Han avslutade sin granskning med orden: ”Lucidors olyckor äro ännu icke slut.” Till denna principella ståndpunkt anslöt sig Liedgren i sin recension av boken. Liedgren hade, som en av de sakkunniga bakom februariför-

56 1937 SOU l985:I7

Psalmboksfrâgan efter

slaget, redan tidigt tagit ställning för en viss återgång till de äldre texterna bakom den wallinska restaurationen. Werin gav vidare synpunkter på författarregistret i psalmboken. Det var en relativt sen företeelse i psalmbokens historia. Vissa editioner av 1695 års psalmböcker från slutet av 1700-talet var försedda med mycket kortfattade Ett författarregister i mer modern meförfattarbiograñer. ning tillskapades första gången då bokförläggaren Jacob Gleerup för en psalmboksutgåva 1895 lät utarbeta ett sådant. Enligt uppgift skall arbetet ha gjorts av professorn Knut Söderwall. Efter utgivandet av 1921 års psalmbokstillägg blev det omarbetat och tillökat av förste bibliotekarien Pontus Sjöbeck. Flera förlag övertog registret eller lät utarbeta egna. Werin kunde nu konstatera att normalupplagan av 1937 års psalmbok försetts med såväl ett särskilt författarregister som med uppgifter om författare och psalmens tillkomstdatum i anslutning till resp psalm. Han kunde här peka på både felaktigheter och många ofullständigheter. Ett särskilt besvärligt problem i sammanhanget ansåg Werin dateringen av psalmerna vara. Han ifrågasatte lämpligheten av att överhuvudtaget ha med upgifter av det slaget. svårigheterna låg bl a i att hitta klara principer. Antingen kunde man tänka sig att man angav tiden för första tryckår eller det år då psalmen först omnämndes i arkivaliskt eller annat material. Principen om tryckår vore dock, enligt Werin, omöjlig att tillämpa på ett konsekvent och meningsfullt sätt - det gällde givetvis i första hand fornkristna eller medeltida psalmer vars tryckår var okända. - Principen att söka ange det år då texten först omnämndes ansåg han tillika - Beträffande kunmed Liedgren mycket vansklig. dateringarna de Werin slutligen peka på en rad uppenbara felaktigheter. Olssons och Werins debattinlägg hade gällt förhållandet mellan 1819 och 1937 års psalmböcker. En stilistisk jämförelse mellan dessa psalmböcker gjordes av professorn Albert Wifstrand i en artikel i Svensk Teologisk Kvartalsskrift 1939, Iakttagelseri Nya Psalmboken. Den gamvisade Wifstrand avla psalmboken enligt fasthet, tydlighet, rytmisk mätthet, betonande av konturerna; Wifstrand karaktäriserar den med orden ljus, tröst och frid”. Den nya psalmboken karaktäriserades i sin tur med orden liv, eld och kraft”. Stilistiskt visade den rörlighet, rytmisk livlighet men också flytande konturer, och den hade frigjort sig från bibelspråket. Wifstrand pekade vidare på skillnader i versbyggnaden. Enligt en

tidigare tradition ansågs inte verser med trestavigatakter vara lämpliga

för religiös diktning; i den wallinska psalmboken var tvåstaviga takter det normala. 1937 års psalmbok hade tagit intryck av profanlyrikens användning av daktyliska, anapestiska eller blandade rytmer. I 1819 års psalmbok innebar praktiskt taget varje versrad en syntaktisk gräns, medan man i 1937 års psalmbok fann flera exempel på överklivningar mellan versrader såsom

att ock vreda vindar leda hem till dig den du har kär

Psalmboksfrågan efter 1937 57

De rytmiska nydaningarna påverkade ordföljden i riktning mot sk naturlig ordföljd med mera otvungen stil. Wifstrand fann vidare i den nya psalmboken mera av icke-bibliska yttervärldsdetaljer än i 1819 års psalmbok, liksom en tendens att flytta bibelns historiska händelser fram till vår tid: Jesus från Nasaret går här fram, medan i den wallinska psalmboken den personliga tillämpningen kom först sedan vi gjorts till väntande israeliter.

2.6 Debatt om koralboken 1937 och 1939

Även om viss kritik framfördes mot den nya koralboken både den mindre och temporära 1937 och den slutliga 1939 - fördes knappast någon egentlig debatt kring det musikaliska innehållet i dem, om man undantar vissa inlägg i musikalisk fackpress. Den debatt som kom att föras handlade i stället om vad som gällde som auktoriserad koralbok. Det var främst Aulén som kom att engagera sig i den frågan med anledning av att ett par separata koralböcker utgavs bl a för skolbruk. 1938 utgavs på Emil Carelius förlag en, som det angavs, fullständig koralbok till den nya psalmboken, Koralbok till Den svenska psalmboken. Redaktör för arbetet var f rektorn vid högre allmänna Iäroverken i

Kalmar och Örebro, associéen vid Musikaliska akademien, Josef Lind.

Lind hade 1937 i en broschyr Till alla för Svenska kyrkans koralboksfrâga intresserade gett sin principiella syn på koralboken. Två fordringar borde enligt honom ställas på koralstilen. Den skulle för det första vara kultiverad. Med utgångspunkt härifrån avvisades först och främst väckelsesångernas musik som Lind kallade ”ett musikaliskt kolportörsspråk z (som) ej mycket skiljer sig från oljetryckens och gipskatternas konstnärliga värld. För det andra skulle koralstilen vara nationell. Härmed avsåg Lind bl a den svenska folkvisan, som i sinfrihet från sentimentalitet skiljde sig från andra länders folkvisor:

Det svenska psalmidealet är stramt och förnämt; svensken är och förblir aristokrat i sin litterära och konstnärliga smak.

Haeffner utgjorde ett ideal för Lind. Genom Haeffner hade den ädla, rena, svenska” smaken tagits tillvara i en den vackraste tradition att bygga på”. Den lindska koralboken byggde på dessa principer. Huvudstommen av melodibeståndet hämtades från den haeffnerska koralboken. Därtill kom vissa melodier ur koralboken till Nya psalmer 1921, vissa av de 1934 utgivna alternativa koralerna samt slutligen några koraler till nyskrivna psalmer, komponerade av utgivaren själv. l det musikaliska materialet hade några smärre ingrepp gjorts. Melismatik och vissa punkteringar hade tagits bort. Titeln på koralboken gav Aulén anledning att tillsammans med koralkommitténs sekreterare, domkyrkoorganisten Henry Weman, offentliggöra följande meddelande:

58 Psalmboksfrågan efter 1937

På förekommen anledning nödgas koralkommittén fästa bokhandlares och eventuella köpares uppmärksamhet på att den publikation som benämnes Koralbok till Den svenska psalmboken är ett rent privat företag, som inte innehåller de av Kungl Majzt anbefallda koralmelodierna till de nya psalmerna och inte heller får användas vid gudstjänster i svenska kyrkan eller i skolan.

I det meningsutbyte som därefter utbröt fr a i kyrklig fackpress mellan Aulén och Lind ville Lind göra gällande dels att hans koralbok bara var att betrakta - inte som ett förslag, dels att Kungl Maj:t endast medgivit anbefallt - koralkommitténs koralbok till användning vid gudstjänsten. Vidare menade han att koralkommittén knappast kunde lägga sig i vilka koralböcker som kom till användning i skolan. På denna punkt fick han också stöd från bl a Folkskollärarnas tidning. Aulén å sin sida framhöll att begreppet ”medgivande” vore meningslöst om det innebar att egentsom helst fick användas efter ”vederbörandes gottligen vilka melodier fmnade”. Aulén vidhöll vidare att titeln på koralboken var missledande. Den var icke identisk med den koralbok som skulle komma att stadfästas. Häremot invände Lind att han satt ut sitt namn som utgivare: ”Kan man inte läsa innantill?” Aulén kunde dock hänvisa till faktum att titeln lett till missförstånd. Auléns och Wemans påpekande handlade ju också enbart om den saken. Debatten kom också att färgas något av förhållandet att Lind varit en av de många kompositörer som bidragit med material till den ovan nämnda s k pristävlingen. Av hans 17 bidrag hade nu publicerade han dem istället i sin koralbok. Aulén inget antagits: undvek av detta material och nöjde att offentligt gå in på en bedömning sig med att säga att det självfallet var av intresse att det lindska materialet - blott inte i gudstjänsten. Där gick gränsen. I debatten ingrep prövades nu koralkommittéledamöterna professor Oskar Lindberg och domkyrkoorganisten David Wikander tillsammans med Weman i en gemensam och bister bedömning av Linds melodiförslag. Syftet var att visa att koralkommittén av musikaliska kvalitetsskäl inte kunnat godkänna Linds förslag. När 1939 års koralbok utkommit togs en liknande debatt upp 1940 med anledning av att ännu en parallell koralbok, den s k Gleerupska koralboken, gavs ut. Utgivare av denna var kyrkoherden Knut Peters och organisten Albert Runbäck. Titeln var Svensk koralbok (Gleerups förlag, 1939). Den innehöll förutom den fullständiga, stadfästa koralboken - av flera koraler - andra melodock med annan harmonisering dihänvisningar än de som angavs i den stadfästa koralboken samt melodier som inte fanns upptagna i denna. Boken innehöll också preludier till samtliga melodier. Syftet med denna koralbok angavs vara att förse skolan och barnkörer med lämpligt material. Den ändrade harmoniseringen innebar enligt utgivarna att vissa förenklingar hade gjorts. Också denna gång förde Aulén debatten från koralkommitténs sida. Han vände sig främst mot att man i annonser för denna koralbok hade sagt att den följer normalupplagan av den år 1939 fastställda nya koralboken”. Detta var icke korrekt, menade Aulén, och påpekade att den avvek från normalupplagan

SOU I985:17 i

Psalmboksfrâgan efter 1937 59

icke blott därigenom att den innehåller 44 melodier, som ej förekommer i normalupplagan, utan också därigenom att utgivarna vidtagit ett mycket stort antal förändringar såväl i fråga om melodihänvisningar som harmoniseringar. Under sådana förhållanden är uppgiften att Svensk koralbok följer normalupplagan rent vilseledande. Såvitt jag kan se, kan därför Svensk koralbok icke begagnas i skolorna. /- ———/ (Detta) skulle uppenbarligen strida mot den av Kungl Majzt utfärdade förordningen, enligt vilken Svenska kyrkans koralbok skall begagnas i rikets skolor.

Debatten blev förhållandevis skarp och fördes dels i pressen, dels i nägra smärre debattböcker. Även denna gång gällde debatten frågan om titeln och dess underrubrik var vilseledande eller inte samt Svensk koralboks ställning som läromedel. Folkskolläramas tidning betecknade Auléns som ”absurd”. inställning Frågan togs upp i en interpellation i riksdagen. Ecklesiastikministern Gösta Bagge framhöll i sitt svar bl a att andemeningen i det åberopade cirkulärets bestämmelser är att barnen görs förtrogna med melodierna i den nya koralboken så att de inte står främmande för dem som sjunges i kyrkan. Folkskollärarnas tidning kommenterar:

Att detta bör eftersträvas står också klart. Men det ena goda förskjuter inte det andra. Det är alltså alltjämt tillåtet att i skolan sjunga andra melodier än de så att säga officiellt godkända. Vidare är förenklingar i harmoniseringen med hänsyn till barnsångens svårigheter både tillåtna och lämpliga. Hr Bagge har genom sitt uttalande gjort psalmsjungningen i folkskolan en god tjänst.

Kyrkoherde Peters menade att Svensk koralbok klart angav vad som följde normalupplagan och vad som var annorlunda. Melodierna i normalupplagan hade man inte ändrat och beträffande ändringarna i harmoniseringen menade Peters att

det är absolut otroligt att biskop Aulén på fullt allvar skulle vilja påstå, att koralbokens fastställelse skulle fråntaga organisterna rätten att vid behov förenkla orgelsatsen. Fastställelsen gäller självfallet endast melodin.

Vad gäller melodihänvisningarna visade Peters på att det handlade om en komplettering av de melodihänvisningar, som fanns i normalupplagan. Hänvisningarna hade delvis gjorts för att ta tillvara befintliga traditioner. - Av de nya melodierna Peters uppgav att de var 35 - kom en tredjedel från Nya Psalmer 1921 eller 1934 års alternativa koraler, fortfarande godkända för kyrkligt bruk. De flesta övriga tillhörde den haeffnerska melodiskatten. Peters framhöll att

samtliga dessa 35 melodier är emellertid på ett mycket markerat sätt utmärkta som privata tillägg. Var och en som är läskunning - och för andra är denna koralbok icke avsedd - ser ögonblickligen, att det här är fråga om icke officiella melodier, och de kan således icke innebära någon fara.

Mot detta genmälde Aulén att denna koralboksutgåva kunde bidra till att skapa ett visst kaos och motverka alla strävanden hän mot en enhetlig

60 1937

Psalmboksfrågan efter

Vidare fruktade Aulén den prejudicerande effekt som en psalmsång. koralbok av detta slag kunde medföra om också andra koralböcker med diverse alternativ utgavs. I det läge där det gällde att införa den nya koralboken i församlingarna var det önskvärt att sådana störningar kunde undvikas. Aulén kunde slutligen inte gå med på att det inte skulle vara vilseledande att ange att man följt den 1939 fastställda koralboken:

Man följer nämligen icke normalupplagan, om man dels plockar in en massa extra melodier, dels grundligt omgestaltar harmoniseringen och dels ger helt andra direktiv för melodivalet. Enligt vanligt svenskt språkbruk avviker man då i stället från normalupplagan.

Beträffande det musikaliska materialet hänvisades bl a till ett yttrande av professor Otto Olsson om den nya koralboken, avgivet till Musikaliska akademien, i vilket Olsson menade att harmoniseringen av 1937:1 13, liksom av de flesta doriska melodier var alltför skolmästaraktigt dorisk”. Här träffade han en öm punkt. Koralkommittén hade i förordet till koralboken framhållit att

det koralområde, där de harmoniska förändringarna i jämförelse med 1921 års koralbok varit störst, är kyrkotonarternas. De här vidtagna åtgärderna ha åsyftat större stiltrohet genom närmare anslutning till dessa melodiers karaktär.

Just ifråga om de kyrkotonala harmoniseringarna togs en rad kritiska synpunkter upp knappt tio år senare av Harald Göransson i Kyrkomusikernas Tidning. I motsats till Otto Olsson, som endast talat om dorisk harmonisering och väl närmast förespråkat en återgång till hans egna, mera dur-moll-präglade harmoniseringar av år 1921, menade Göransson att 1939 års ”stiltrogna” harmoniseringar av alla kyrkotonarter var en tillfällig modenyck från tidigt 1900-tal och att en verklig stiltrohet endast kunde uppnås genom att anknyta till den tid och miljö vari de koralerna tillkommit. Särskilt nämndes de friska och origikyrkotonala nella sättningama från tiden omkring 1600 som ett föredöme. Överhu- Med vud borde varje koral så långt möjligt återges i sin originalsättning. dessa synpunkter antyddes en principiell hållning som sedan kom att utvecklas och tillämpas i 1950-talets arbete på koralens förnyelse.

2.7 Anpassningsperiod under 1940-talet

1940-talet innebar, som framgått av det föregående, främst en period av anpassning till de nya psalm- och koralböckerna. Psalmboksdebatten hade tystnat, och de frågor som behandlades av kyrkomötena får betecknas som marginella. Psalmboken blev föremål för motioner vid två kyrkomöten under 40-talet. Vid 1941 års kyrkomöte motionerade biskop Bengt J onzon i Luleå om utarbetande av en kort översikt över Den svenska psalmbokens historia,

Psalmboksfrâgan 1937 61

efter

avsedd att bifogas psalmboken. Utgångspunkten var skolans och konfirmandundervisningens behov. l den officiella psalmboken ingick författarregister med biografiska uppgifter, vidare ett sakregister. Men ett på officiellt uppdrag utarbetet schema över psalmboken skulle innebära en viktig komplettering. Viktigt för motionären var att översikten skulle ha officiell prägel och inte överlämnas åt enskilda Motionen beförlag. handlades av tillfälliga utskottet som visserligen fann tanken beaktansvärd men att invändningarna mot den vägde tyngre. Bland annat menade utskottet att psalmbokens utrymme redan var starkt nog taget i anspråk och att författarregistret med sina biografiska notiser i viss mån kunde utgöra en ersättning för den tänkta historiska översikten. Motionären hade knutit sitt förslag till omständigheten att evangelieboken var under revision; utskottet menade att den historiska psalmboksöversikten skulle kunna innebära att detta revisionsarbete försinkades. Utskottet hemställde därför om avslag på motionen. Det blev också kyrkomötets beslut. Vid 1948 års kyrkomöte motionerade kyrkoherden Gustav Linder om att hela sv ps 24 skulle införas som Laudamus i högmässan. På beredningsutskottets förslag lämnades motionen utan åtgärd. Vissa praktiska intiativ togs för att underlätta införandet av den nya psalmboken. Inte minst från kyrkomusikerhåll gjordes ganska betydande ansträngningar för att introducera de nya psalmerna och deras koraler i församlingarna. Tidningen Kyrkosångsförbundet lämnar under av 1940-talet - alltså i samband början med att den nya koralboken stadfästs en rad uppgifter och förslag på vad man kunde göra i de olika församlingarna. Inte minst lade koralkommitténs sekreterare, domkyrkoorganisten Henry Weman, ned ett stort arbete på att informera och sprida tips, och Diakonistyrelsens bokförlag lät framställa ett bildband med tre serier psalmer för att användas vid koralaftnar. I radion hölls en serie program som introducerade nyheterna på psalmoch koralområdet. Under 1940-talets förra hälft, ”beredskapstiden”, var en stor del av landets manliga befolkning mobiliserad, ofta under lång tid. Vid de militära förläggningarna hölls i regel korum eller förrättades andra former av andakt. Det kan vara rimligt att i det sammanhanget ställa frågan om bruket av psalmboken: betydde detta något för introduktionen av den nya psalmboken? Vilka psalmer sjöngs? De uppgifter som föreligger pekar närmast på att man sjöng det man redan förut kunde. Dit hörde Härlig är jorden, Si, Jesus är ett tröstrikt Ack Herre namn, v Jesu, hör min röst, Vår Gud är oss en väldig borg, Befall i Herrens händer, Jag lyfter mina händer, Närmare, Gud, till dig, Jesu, låt mig städse börja och Herre, signe du och råde, enligt en förteckning från år 1940. Man lägger märke till att av väckelsesångerna i 1937 års psalmbok är det endast Närmare, Gud, till dig som är representerad; inte heller den företräder den äldre svenska Urvalet torde närmast väckelsesången. höra samman med den sångskatt man blivit bekant med genom skolan. - Den 20 juni 1940 anbefalldes en särskild fältandaktsbok ”till användning vid krigsmakten”. I den ingick valda stycken ur bibeln, några kristna tänkespråk samt slutligen ett urval om 94 psalmer från den nya

i 62 1937

Psalmboksfrågqn efter

psalmboken. Det verkar emellertid som om inte detta bredare urval i nämnvärd grad hade kunnat utnyttjas. Någon egentlig psalmboksdebatt fördes inte. 1945 utkom Olsson och Werins tidigare omnämnda artiklar i bokform. Ett väsentligt debattinlägg daterar sig dock till 1948, när dåvarande docenten Karl-Gustaf Hildebrand i en understreckare i Svenska Dagbladet, Psalmbokslandet. ställde frågan vad för ett slags samhällelig verklighet som psalmboken ställer fram inför Gud. Hildebrand fann att denna samhälleliga verklighet var hämtad från 1800-talet med dess agrara struktur och att den nya psalmboken var

mera fin och gammaldags av sig än den karolinska psalmboken. Där kunde man to m för vägfarande folk erkänna att de var ute i affärer och ville tjäna pengar på dem (1695:338).

Hildebrand fortsatte:

l det nutida Sverige får mer än var tionde människa sin försörjning genom handel och dithörande verksamhet, men det känns inte psalmboken vid. (Psalmboken) godtar den wallinska eller den karolinska psalmbokens bild av ett statiskt samhälle, där man i regel har yrke och arbetsplats gemensamma med sina fäder /- - -/. Den typiska medborgaren i vår psalmbok är en karl på egen hand, måttlig i sina anspråk men inte alltför beroende av andra, en litterär anförvant till den geijerske odalbonden. Det är den wallinska typen som dominerar, med ett stycke god lutherdom men också ett stycke antikt filosofideal och rätt många tidsbundna drag från 1800-talets begynnelse.

Inte heller den politiska verkligheten i dagens Sverige återspeglas eller antyds:

Det nutida folkstyrets mångförgrenade realiteter (kunde) förtjäna en plats i psalmboken, vid sidan av det vördnadsvärda och traditionella.

Hildebrand fann två skäl till detta avstånd mellan den aktuella samhälleliga verkligheten och psalmbokens samhällsbild. Det första var ett formellt-stilistiskt: man sjunger inte om andra kammaren därför att det finns annat i samhället som ter sig mer poetiskt. I och för sig var detta, enligt Hildebrand, ingenting nytt för konsten. I medeltida avbildningar av heliga gestalter draperades de ofta i äldre tiders dräkt. Det andra skälet hängde samman med materialet och saken själv. 1819 års psalmbok tillkom i ett skede då det rådde ett fast samband mellan kyrka och samhälle och det föll sig då naturligt att både de stora sammanhangen och de många enskilda förhållandena kunde behandlas på sina givna platser, pålitligt och auktoritativt i psalmboken. 1937 var läget ett annat:

Den trygga enheten var för alltid bruten, en psalmdiktning kring samhällsfrågorna kunde inte utgå från en naiv och allmänt accepterad samhörighet mellan kyrkan och det borgerliga samhället. /- - -/ I ovissheten om - -/ blev hur kyrkan egentligen står till det världsliga samhället /-

psalmboken på den här behandlade punkten så kompromissartad.

l

ä.

1937 63

Psalmboksfrâgan efter

2.8 Förnyelse av koralen. 1950-talets arbete med rytmiska koraler

Den svenska koraltraditionen, också sådan den manifesterat sig i 1939 års koralbok, präglades starkt av den haeffnerska koralboken av 1820. Till dess förtjänster brukar framhållas bl a harmoniseringen av koralerna. Men framförallt har den utsatts för kritik av det skälet att Haeffner praktiskt taget genomgående valt en rytmiskt utjämnad form för koralerna på bekostnad av deras ursprungliga variationsrikedom och livlighet. Därigenom blev de monotona. Man sökte snart efter alternativ och under 1800-talet utgavs på privat initiativ enstaka koralböcker med melodierna i deras äldre, rytmiskt rikare form. Strävandena i den riktningen hade inletts i Tyskland. 1 Sverige fick de ett lika tidigt som märkligt nedslag i prosten P Petterssons melodipsalmbok 1858. Till de mer uppmärksammade koralböckerna hörde biskop U L Ullmans år 1890 utgivna K ara/melodier till förslag till reviderad psalmbok för Svenska kyrkan dvs 1889 års psalmboksförslag. Som skäl för att välja den rytmiskt rikare formen angav han vikten av att lifva de kristna menigheternas deltagande i psalmsången”. 1891 utkom musikdirektören Rickard Noréns och prosten, musikdirektören John Moréns Valda koraleri gammalrytmisk form. Syftet var detsamma som hos Ullman: att förbättra församlingssången genom att ta vara på det gammallutherska, äkta folkmessiga deltagandet i psalmsången. 1901 utkom Kyrkosångens vänners koralbok, Svensk koralbok

i reviderad farm (redigerad av prosten G T Lundblad). Kyrkosångens

vänner gav genom sin tidning Kyrkøsângen en grundlig information om den äldre koralskatten och sökte på så sätt stimulera till att de togs i bruk på nytt i olika sammanhang. Som opinionsbildare bland kyrkomusikerna torde tidningen ha spelat en ganska betydande roll. Givetvis drog detta arbete på sig kritik från många håll. Sådan kom bl a från domkyrkokapellmästaren P Nodermann och professorn F Wulff, som närmast kunde betecknas som haeffnerianer. Även om Nodermann i och för sig kunde värdesätta försöken att återuppliva den äldre koralskatten, menade han att de rytmiska koralerna var främmande för samtidens uppfattning. Något egentligt genomslag fick inte dessa strävanden i det officiella psalmboksarbetet, möjligen med undantag för förslaget till koralbok 1917. 1921 års koralbok, redigerad av Otto Olsson, skulle enligt direktiven uppta ett avsevärt antal koraler med utpräglad rytmik. Dessa direktiv blev emellertid knappast följda, även om ansatser till en mer levande rytmik kan skönjas. I avsikt att tillmötesgå de nyssnämnda direktiven utgav Morén redan 1922 en koralbok i Kyrkosångens Vänners anda, Svensk koralbok. Den fick dock ingen egentlig betydelse då 1921 års koralbok (som den första i Sverige!) hade fått karaktären av auktoriserad rikskoralbok. Det nya i 1921 års koralbok var däremot att ett antal melodier ur den svenska väckelsens sångskatt, flera folkmelodier samt - för första gången i svensk koralhistoria några anglosaxiska koraler ingick. De sistnämnda mottogs väl på många håll med en viss tveksamhet. Mer kännbar och betydelsefull för nästa koralbok blev den opposi-

5 - Den Svenska Psalmboken

64 Psalmboksfrâgan efter 1937 sou 198547

tion som mötte väckelsemelodierna, vilka ansågs okyrkliga och ovärdiga att brukas i gudstjänsten. I det koralarbete som ledde fram till koralbode rytmiska koralerna i ken 1939 ansågs tiden inte mogen att assimilera materialet, även om man sökte ta tillvara vissa impulser. Men koralkommittén ville inte inlåta sig på allehanda experimenterande försök, även om man gjorde vissa ändringar i det haeffnerska materialet när musikaliskt-sångliga skäl ansågs föreligga. Det är först i och med 1950-talet man kan tala om ett egentlig genombrott för den rytmiska koralen. l början av detta decennium bildades Collegium Musicum av musiker, tonsättare, dirigenter och musikforskare, som tagit som sin uppgift att studera och främja den äldre musiken. Flera av medlemmarna hade studerat gammal musik vid Schola Cantorum i Basel. Efter ett studiearbete i Collegium Musicum som inleddes 1954 utsågs en kommitté bestående av domkyrkoorganisten Gotthard Arnér, docenten Ingmar Bengtsson och musikdirektörerna Lars Edlund och Harald Göransson för att arbeta fram en utgåva med äldre koraler. Sekreterare och drivande kraft i arbetet var Göransson. 1957 utgav Collegium Musicum en sådan samling koraler under namnet Koralmusik (sedermera benämnd Koralmusik l). Den innehöll 23 koraler till 24 texter ur psalmboken. Koralerna var hämtade från reformationstiden och århundradet därefter. Några koraler var av förreformatoriskt ursprung. Åtta av dessa koraler återfanns inte i 1939 års koralbok. Samlingen var främst tänkt för kyrkokörerna och innehöll såväl äldre sättningar av Crüger, Praetorius, Walter och Hassler som Harald Göransson, Carl E Rosennyare av Gottfrid Berg, Lars Edlund, qvist och Valdemar Söderholm. Marken var på många sätt förberedd. Inte minst viktig var här kyrkomed dess arbete på att utveckla körens liturgiska funktion sångsrörelsen i gudstjänsten. Genom kurser och kyrkosångsmöten skaffade man sig erfarenheter som sedan kunde tillgodogöras i arbetet med att revidera koralerna. En viss debatt fördes ifråga om haeffnersk koral kontra de rytmiska koralerna. Ingmar Bengtsson hade i ett par artiklar i Svenska Dagbladet 1956 motiverat kravet pá en koralboksrevision:

Vår sista koralbok har endast 17 år på nacken. Men hänsyn till de långa mellanrummen mellan svenska koralboksrevisioner (1697-1820-1939) skulle mänskligt att döma ingenting nytt inträffa förrän omkring mitten av 2000-talet. Emellertid föreligger synnerligen starka skäl för att försöka bryta denna de långa tidsintervallens tradition”.

Som skäl anförde Bengtsson bl a att luthertidens och reformationsseklets kyrkovisor utan gensägelse utgjorde det fasta urbeståndet i de protestantiska ländernas koralrepertoar: Och vilken andlig kraftkälla är de inte i sin kärva skönhet med sina ädelt enkla, klart textframbärande melodier och sina livfullt växlande rytmer!

Det fanns också skäl, framhöll Bengtsson, att ta hänsyn till det pågående restaureringsarbetet utomlands. Främst gällde det Västtyskland. Men

SOU 1985: 17 Psalmboksfrâgan efter 1937 65

också den nya danska koralboken av 1954 var präglad av dessa förnyelsesträvanden. I Norge pågick ett arbete orienterat åt samma håll. I Schweiz och Holland hade liknande reformer genomförts. På liknande sätt hade Göransson vid nordiska kyrkomusikermötet i Helsingfors 1957 betonat vad han kallade det ekumeniska skälet för en koralboksreform och varnat för att Sverige - tillsammans med Finland - isolerat skulle fasthålla vid en sångtradition som den protestantiska kristenheten i övrigt redan övergivit. En viss kritik mot dessa strävanden anfördes av professorn Carl-Allan Moberg. Det gällde bl a svårigheterna att med hjälp av tillgänglig notskrift få en rimlig uppfattning om hur koralerna egentligen ursprungligen sjöngs. Moberg framhöll att det var viktigt att i en koralboksrevision av detta slag särskilt beakta tre aspekter. För det första gällde det den historiska aspekten, som tog sikte på en granskning av äldre källors avfattningar och de problem som hörde samman med dem. För det andra gällde det den musik-estetiska aspekten, då de äldsta läsarterna jämfördes med senare traditioners koralgestaltningar. För det tredje gällde det den praktiskt-pedagogiska aspekten, som tog sikte på frågan om koralens församlingsmässiga sångbarhet. Men det blev Koralmusik I som på ett avgörande sätt kom att påverka den kommande utvecklingen. Dess förord, som på Collegium Musicums vägnar skrivits av Harald Göransson, gav aspekter på de principiella och praktiska frågor som materialet aktualiserade. Förordet tilldrog sig ett starkt intresse i de recensioner som gjordes av boken; i många sådana var det i själva verket huvudsakligen detta förord och i mindre grad det musikaliska materialet som uppmärksammades. Förordet inleddes med att markera församlingssångens centrala betydelse i vår kyrka - den betecknades som ”kyrkoförsamlingens kanske viktigaste medel att utöva sitt liturgiska ämbete. Koralsången inrymmer ett arv som emellertid har förvaltats illa:

Framför allt har en sedan lång tid fortgående nivellering och förvanskning av både melodisk och främst rytmisk art berövat den lutherska koralen en väsentlig del av dess forna kraft och livfullhet. Den rytmiska utjämningen anfäktar i själva verket koralvisans innersta väsen av metriskt eller taktmässigt regelbunden visa.

Därmed hade kortfattat förutsättningen för Koralmusik I angivits: att försöka återge koralerna deras autentiska, väsentliga form. De restaureringsprinciper man angav var att gå tillbaka till äldre källor, främst 1500och det tidiga 1600-talets sångböcker; viktig var dock här anmärkningen att en koralbok måste ju vara något annat och mera än en musikhistorisk antologi”. Problemet var alltså inte bara historiskt utan måste vägas mot allmänt musikaliskt-estetiska hänsyn och hänsyn till att de går att utföra, alltså en praktisk-pedagogisk ståndpunkt. Som synes var det samma frågeställningar som Moberg aktualiserat. Härtill lades en ekumenisk aspekt på frågan, den som går ut på att

66 Psalmboksfrâgan efter 1937 SOU l985zl7

eliminera onödiga skiljaktigheter mellan olika länders versioner av en och samma koralmelodi. Viktig var ambitionen att sätta in utgåvan och kyrkosången i ett evangeliserande perspektiv: Inte minst med tanke på gudstjänstens missionerande uppgift, som i våra dagar är aktuellare än på mycket länge, finns det anledning att söka återuppväcka den unga reformationens glada och smittande sång som, enligt det bekanta jesuitordet på [S00-talet, fördärvade flera själar än Luthers alla predikningar.

Förordet söker vidare visa att den rytmiskt livfullare formen inte bara musikaliskt-estetiskt är att föredra, utan att den också har klara fördelar ur praktiskt-sånglig synvinkel, bl a genom att anpassa sig till behovet av andningspauser utan att den rytmiska pulsen bryts på ett godtyckligt sätt, som den haeffneska koralen ofta tvingade till. Samlingens syfte var i första hand att presentera ett melodimaterial som var så redigerat och utvalt att det illustrerade de restaurationsprinciper som Collegium Musicum arbetat med. Särskilt tryckte förordet på möjligheterna att använda den i alternatimpraxis, dvs ett växelvis utförande av koralens strofer mellan kör och församling. Det skulle bl a medföra att körsången fick en liturgiskt riktigare plats och funktion än att som som ett slags extranummer fylla ut gudstjänsten där tillfälliga tomrum fanns. Förordet skisserade också ett nytt system för utgivandet av psalm- och koralböcker. Det efterlyste ett smidigare system än det hittills tillämpade, med revisioner med l00-tals års mellanrum. I stället föreslogs att det traditionella godset, det arv som förblir från generation till generation, skulle samlas i en stamdel. Förnyelsen och experimenten föreslogs hänvisade till ett tillägg, som kunde utkomma med ca 20 års mellanrum. Det som där bevisat sitt värde och sin livskraft kunde efterhand flyttas över till stamdelen. - innebar en reaktion mot att psalmboken Synsättet brukade betraktas som det primära som redigerades och stadfästes före och oberoende av arbetet att tillskapa en koralbok. För att möjliggöra ett sådant system krävdes en permanent psalm- och koralbokskommitté som svarade för den kontinuerliga bevakningen av psalm- och koralområdet, för utgivandet av tilläggsdelen och som kunde stimulera nyskapandet. arbetsmodellen - Den i förordet aktualiserade ett samtidigt arbete med texter och melodier fick betydelse för det fortsatta psalmboksarbetet genom Hymnologiska institutet och den 1969 tillsatta psalmkommittén. Koralmusik - I slog snabbt igenom på kort tid var första upplagan slutsåld och utkom därefter i ytterligare sju upplagor. Dess betydelse som banbrytare för ett förnyat arbete med de rytmiska koralerna var stor. Genom flitig kursverksamhet, där kanske främst koralveckorna i Båstad och Vadstena får nämnas, spreds information och inspiration kring koralarbetet. Också genom ett stort antal program i radio och sedermera TV fördes informationen ut om reformidéerna. I församlingarna torde

inte minst bruket att sjunga koralerna alternatim ha bidragit till en

Psalmboksfrågan efter 1937 67

positiv värdering av dem; mottagandet förefaller i regel att ha varit positivt. Recensionerna i pressen är genomgående präglade av lovord. I Svenska Dagbladet skrev Bengt Franzén bl a:

Det är något av en sensation att nu våga påstå, att år 1957 i framtidens svenska koralhistoria kommer att räknas som ett viktigt årtal. Förutsägelsen är dock väl motiverad genom den bok med titeln Koralmusik som kom ut de sista dagarna av mars. Vad som där bjuds är en förnyelse av några av våra äldre koralers form och användningssätt som är både befriande och löftersrik.

l Dagens Nyheter underströk Alf Thoor samlingens betydelse för musiklivet som sådant i Sverige:

Där (i koralerna) möter man enkelhet och skönhet i fulländad förening; det är svårt att undgå att reflektera över vad en sådan musikaliserad koral skulle kunna betyda för musikens framtid här i landet.

Arbetet med de rytmiserade koralerna fortsattes och befästes genom fortsatt utgivning av böckerna Koralmusik II (1960) och Koralmusik III (1964). Inför ett musikvetenskapligt forum, det nordiska musikforskarmötet i Stockholm/ Uppsala 1954, hade samma reformidéer presenterats av Jens Peter Larsen och Harald Göransson. På den förres förslag inleddes 1956 ett arbete på en samnordisk koralbok, som på grundval av reformidéerna skulle söka utjämna onödiga olikheter mellan de nordiska

ländernas koralavfattningar. 1961 utkom så Nordisk Koralbok under

medarbetarskap av H Andersen, H Buvarp, H Glahn, H Göransson, R Karlsen, T Kuusisto, J P Larsen, C-A Moberg (ordf) - som nu vanns för de reformidéer han tidigare ställt sig tveksam till - S Sörensen och M Wöldike. Samlingen omfattade 98 koraler, gemensamma för de nordiska länderna. Den kom att spela en viktig roll för det fortsatta koralarbetet i Norden, inte minst genom att här medverkade en rad av de ledande musikforskarna och koralboksredaktörerna i de olika nordiska länderna. Detta manifesteras bl a i det svenska koralbokstillägget 1964 samt i de norska och finlandssvenska psalmboksförslagen av 1981 resp 1983.

2.9 Psalmboksdebatt under 1950-talet: ny psalmbok

krävs

Under lång tid hade det varit påfallande tyst i psalmboksfrågan. En ny debatt tog fart först mot slutet av 1950-talet genom ett litet häfte i Kristna studentrörelsens serie Kyrkliga reformfrágor. Det var skrivet av generalsekreteraren i Kristna studentförbundet, pastor Rune Pär Olofsson och bar titeln Ny psalmbok (1958). Olofsson ställde inledningsvis frågan om det kunde verka enfaldigt att redan efter 20 år väcka tanken på en psalmboksrevision. Men han fann det befogat bl a av tre skäl. Först med hänsyn till den snabba språkutvecklingen. För det andra med hänsyn till att en psalmboksrevision alltid

68 efter l 93 7

Psalmboksfrågan

tog sin rundliga tid. För det tredje med hänsyn till att 1937 års psalmbok redan vid sin tillkomst till stor del bar en för gemene man stilistiskt främmande prägel genom sitt myckna stoff från äldre psalmböcker. Enligt Olofsson präglades psalmboken av en stor mängd svårförståeliga ord och uttryck; samtidigt menade han att med en försiktig ordförklaring skulle många av dessa ålderdomliga ord mycket väl kunna bestå. Många ord hade emellertid skiftat innebörd på ett sätt som gjorde dem mer eller mindre obrukbara; som ”or_d på villovägar nämnde Olofsson bl a uttryck som helgelse är hjärtats yrke” (35:5), Jesu giv att all min ro/jag i din förening smakar” (80: 10), ”andra högt må fika (123 :7) ”du på din hand dem tecknat grant” (31812) m fl. Rimmen tycktes enligt författaren ibland ha varit mer till besvär än hjälp för författarna: som exempel på ett s k ödemarkstillägg” nämnde han 325:2 tidigt vill jag händren sträcka upp till Herren Gud, min Gud,” och som ”ett präktigt rim” betecknade han följande rader ur Hedborns psalm 462:6:

Det sitt bröd från himlen fick och ur klippan tog sin drick.

Under rubriken Spattig pegas” underströk författaren att det var billigt att göra sig lustig över en gången tids poetiska uppfattning. Men psalmboken var inte en poetisk-historisk läsebok utan avsedd att leva och tjäna i nuet. Därför blev det enligt Olofsson svårt att acceptera pekoralistiska vändningar som

O hade jag dock duvovingar snälle, jag flöge bort, långt bort från detta ställe (276:4)

Psalmboken bjöd också på vissa ”förolyckade bilder” som när psalm 207:9 talade om Guds rike och man ber: låt mig en lem där vara”. Men inte bara mot språket kunde invändningar göras. De gällde också psalmbokens teologi. Olofsson fann försynstron framställd på ett för grovt och onyanserat sätt, där uttryck för hur Gud sörjer för allas väl kontrasterade mot världsnöden - rättslösheten. I alltför svälten, ofriheten, många psalmer fann Olofsson vidare att försoningsläran var grumlig: det var den egna dygden och förträffligheten som premierades med en plats i Herrens hyddor (404, 405 m fl). I psalmerna 383 och 384 pekade Olofsson på en dunkel, irrlärig och stötande kombination av synd och sjukdom som exempelvis i 384:2

Ack, hela den igen som du så slagit har, tag bort min stora synd, som därtill orsak var.

En genomgång av psalmbokens olika ämnesområden visade många luckor och andra brister, menade Olofsson. Till exempel speglar de psalmer som rör arbete och samhällsliv ett förnöjelseideal som måste te sig underligt för dem som kämpat för drägligare förhållanden i samhället (29822), och han frågar: “När får vi en psalm, som tackar Gud för vår moderna sociallagstiftning?” Olofsson föreslog att 76 hela psalmer utesluts samt enstaka verser i

Psalmboksfrâgan efter I 93 7 69

ytterligare 43. 28 psalmer krävde en grundlig bearbetning, ll en mindre. — Denna skrift väckte en viss debatt. I regel gav man Olofsson rätt, men ide recensioner som gjordes i kyrklig press framhöll man i allmänhet att han gått onödigt skarpt fram. Betraktad från en senare tids perspektiv kan man konstatera att skriften uttryckte meningar som kom att spela en väsentlig roll i det revisionsarbete med psalmboken som tog sin början elva år senare och i debatten kring detta. En direkt påverkan hade skriften genom den motion angående ett psalmbokstillägg som lades fram vid kyrkomötet 1958.

2.10 om ett vid

Frågan psalmbokstillägg kyrkomötet

De psalmboksfrågor som behandlats av kyrkomötena efter 1936 hade endast gällt smärre korrigeringar. Men i och med kyrkomötet 1958 aktualiserades frågan om en psalmboksrevision på nytt. Genom en motion (nr 8) med Oscar Rundblom som första namn och undertecknad av ytterligare elva motionärer föreslogs ett tillägg till 1937 års psalmbok. I motionen påpekades inledningsvis att 1937 års psalmbok i stort sett var en vinning men att den ändå rymde åtskilligt som borde kunna ut. Som exempel nämnde man 27122, Jag är en fattig fånge/ i gallras denna världen vrånge/ som fåret på en ö. Här skedde en uttrycklig hänvisning till Olofssons skrift för ytterligare exempel av detta slag. Uppslaget till motionen torde Rundblom ha fått genom läsning av Olofssons skrift. Flera av Olofssons synpunkter återkom, t ex att övriga psalmboken visar många prov på ord och uttryck som var svårförståeliga och som därför begränsade psalmbokens användning i konñrmandundervisningen och i skolan. Ett huvudärende för motionen var att påpeka att psalmboken led brist på psalmer som svarade mot vår tids situation. hade hänt under de senaste 20 åren, något som märktes inte Mycket minst i barn- och ungdomsvärlden, på det sociala området, i arbetslivet, inom mission och diakoni samt i kyrkans evangeliserande verksamhet. Detta borde avspegla sig i den kyrkliga sången. Med tanke på att en allmän psalmboksrevision tar lång tid föreslog därför motionen ett psalmbokstillägg. Det angavs ha vissa fördelar: det går snabbt att åstadkomma, det blir billigare för församlingarna, det ger ett tillfälle att pröva materialets livsduglighet och det ger stimulans till nyproduktion av kristen sång. I tillägget kunde också ingå psalmer från andra kyrkor, bibliska texter med hymnkaraktär och hymner av reformatoriskt ursprung. Motionen behandlades av beredningsutskottet som framhöll att det syntes obestridligt att en icke ringa del av psalmerna i psalmboken på av språkdräkt eller melodi visat sig vara svårtillgängliga för nugrund tidsmänniskan och därför mindre användbara. Men framför allt syntes det uppenbart att viktiga sidor av trosliv, kyrkoliv och arbetsliv behövde en fylligare representation i psalmboken, liksom att behovet av barnoch ungdomspsalmer behövde tillgodoses på ett nytt sätt. Det måste vara en angelägen uppgift för vår kyrka att tillse att de frågor som bränner vår

70 Psalmboksfrâgan efter 1937

tids människor beaktas i våra psalmer samt att dessa erhåller en språkdräkt med vilken vår tid känner sig förtrogen. Utskottet föreslog, trots vad som anförts, att motionen inte måtte föranleda någon kyrkomötets åtgärd. Den springande punkten var att man inte hade ett befintligt brukbart bestånd av psalmer och koraler att välja bland. Det kunde, enligt utskottet, vara en lämplig uppgift för den liturgiska nämnd som diskuterats vid föregående års kyrkomöte och som nu var på väg att förverkligas att göra ett förslag till en samling nya psalmer och koraler. Frågan ”om visst tillägg till 1937 års psalmbok behandlades den 19 september 1958 av kyrkomötet. Rundblom påpekade då att utskottet var

ense med motionärerna om att något måste göras. Han hoppades nu att

den liturgiska nämnden verkligen kom till stånd men ansåg att det hade varit en säkrare väg att tillsätta en kommitté som uteslutande kunde arbeta med psalmboken. Han fruktade att den nu föreslagna vägen skulle försinka ärendet. Från utskottets sida framhölls att den av utskottet föreslagna ordningen var den bästa och att den liturgiska nämnden särskilt skulle komma att beakta hymnologiska problem. Kyrkomötet beslöt i enlighet med utskottets hemställan.

2.11 för barn 1960

Kyrkovisor

På initiativ av Diakonistyrelsen utgavs 1924 Psalmer och sånger för barn. I redaktionen ingick Axel Ihrmark, Emil Liedgren och Bengt Jonzon. Urvalet hade styrts av tre principer. För det första skulle boken inte föra bort från, utan in i psalmboken. För det andra skulle av samlingen sånger inte vara för omfattande. För det tredje hade urvalet gjorts med ambitionen att bliva barnen en hjälp och ledning till allvarlig och okonstlad gudsfruktan och tro. Sångboken utkom i flera upplagor, den sista 1940. Den innehöll 132 psalmer ur psalmboken men också andra sånger, såsom Hosianna, Davids son, Ett barn är fött på denna dag, Nu tändas tusen juleljus m fl. Lina Sandell var ganska rikt företrädd med sånger. Sångboken avslutades med ett urval av sådana som hörde till de svenska stamsångerna: vandringssånger, nationella sånger osv. En liknande tidstypisk uppläggning präglade f ö motsvarigheten på ungdomssidan, Kyrklig sång. Psalmer och sånger för barn togs under 50-talet upp till debatt. Den ansågs inte svara mot de behov man hade av sånger för söndagsskolan. Några ansåg att psalmurvalet var för torftigt, andra att det var för generöst. När det gällde de övriga sångerna fanns det sådana som menade att alla sånger utöver psalmer var meningslösa; mot dessa puritaner invändes bl a av kyrkoherde John Nilsson att just en nydiktning, inriktad på barn, var nödvändig. Alla tycktes dock ense om att Psalmer och sånger för barn, som den nu förelåg, var föråldrad och att en hel del av materialet var moget för avskrivning - hit hörde bl a den bekanta och på sin tid så älskade Svarta Sara. Sångens sentimentalitet passade inte samtidens barn. Säkerligen spelade det också en viktig roll vad man från religionspsykologisk utgångspunkt ansåg sig veta om barns religiösa utveckling. Sångerna i Psalmer och sånger för barn

i

SOU I985:l7 . Psalmboksfrågan efter 193 7 71

förutsatte ofta en annan språk- och psykologisk mognadsnivå än barnen hade. Problemet gällde givetvis inte bara texterna utan också musiken. Tidens rytm och ton borde ha något att ge åt den andliga barnvisan. Ytterligare en viktig synpunkt gjorde sig alltmer gällande, enligt söndagsskolsekreteraren i Diakonistyrelsen Börje Forsberg, sammanhängande med den förbättrade sångundervisningen i skolorna:

Där förekommer undantagslöst sångböcker med notskrift. Barnen lär sig i vardagsskolan att sjunga efter noter. Borde inte söndagsskolan draga nytta av detta och äntligen ge barnen en sångbok —- alltså med noter —— och inte som hittills en textbok ?Så frågade redan 1952 Torsten Wall /— — —/ och Artur Adell hade ännu tidigare skrivit om behovet av en melodipsalmbok i söndagsskolan. På den punkten rådde nog enighet i vida kretsar.

Som sin första åtgärd tog Börje Forsberg upp frågan om en ny sångbok för söndagsskolan då han tillträdde tjänsten som söndagsskolsekreterare 1952. I Diakonistyrelsens söndagsskolnämnd rådde enighet om att det fanns behov av en sådan sångbok, med ett rikare psalmurval, med nya med noter och illustrationer - men tiden sånger, ansågs inte riktigt mogen. Först 1956 tillsattes en sångbokskommitté. En bidragande orsak till att arbetet nu kom igång var att kyrkoherden Anders Frostenson, efter en förfrågan från Svenska Missionsförbundet, skrev ett antal sånger för barn och kontaktade Diakonistyrelsens bokförlag angående utgivning. Arbetet startade i maj 1957. I sångbokskommittén ingick Frostenson, musikdirektören Harald Göransson, författarna Britt G Hallqvist och Eva Norberg-Hagberg, komministern, teol dr Per-Olof Sjögren, musikdirektören Per-Erik Styf samt söndagsskolsekreterarna pastor Börje Forsberg och pastor Karl- Erik Brattgård. Forsberg verkade som ordförande och sekreterare, Brattgård kom under slutskedet att ansvara för redigerings- och utformningsarbetet. Uppgiften var - enligt den kortfattade efterskriften till K yrkovisor för bam - att åstadkomma en psalm- och sångbok för barnens gudstjänst. I denna formulering ligger en koncentration och en avgränsning som låter förstå varför de profana vår- och vandringssångerna m fl i den föregående sångboken här hade fått utgå. Detta motiverade också namnvalet, Kyrkovisor. Man tog bl a stöd av det kyrkomusikaliska nydaningsarbete som här redovisats i samband med Koralmusik I:

Genom att det kyrkomusikaliska nydaningsarbetet har tagit upp det gamla namnet evangelisk kyrkovisa som benämning på koralen, låg det nära till hands att här göra en anknytning.

Principerna bakom Kyrkovisor erinrar om Psalmer och sånger för barn på en punkt: sångboken skulle vara en brygga över till psalmboken. I samlingen, som utkom 1960, ingick ett noga gjort urval ur 1937 års psalmbok om 166 psalmer. Där sökte man återspegla psalmbokens innehållsliga bredd. Denna avdelning inledde Kyrkovisor för barn och psalmerna hade samma nummer som i psalmboken.

72 Psalmboksfrågan efter 1937

Sångbokens andra avdelning tog upp helt nya sånger. Här kom också dess tyngdpunkt att ligga - och dess särskilda värde - för det kommande psalmboksarbetet. Dessa sånger representerade nämligen ett markerat nytänkande, både textligt och musikaliskt. Det visade sig nämligen —mycket snart att sångerna många av dem präglade av en biblisk realism, gärna återberättande på ett sätt som erinrade om gammal svensk psalm, med ett enkelt lättillgängligt språk och till lättsjungna melodier - och brukades för barn uppskattades av alla generationer. Kyrkovisor blev så småningom mer än en barnsångbok. Ett begrepp om de mer eller mindre uttalade riktlinjer som gällde för arbetet ger ett par artiklar av Anders Frostenson och Britt G Hallqvist. Frostenson menade i en artikel 1957 att tre faktorer måste balanseras mot varandra: fattbarheten för barn, Iäroinnehållet och visans egen ton. Tyngdpunkten kunde ligga på det ena eller det andra, men inget av grundelementen borde saknas. En fara som hotade söndagsskolsångerna vore att barnen i den begynnande puberteten började betrakta dem som barnsliga i meningen larviga, löjliga. De kunde bli ett hinder för barnens religiösa mognad. Antagligen var det, menade Frostenson, skälet till att man från enskilda håll energiskt förfäktade meningen att psalmboken var tillräcklig för söndagsskolans behov. Men en sådan ängslan för att barnen skulle få sina egna sånger och psalmer var klart antievangelisk, en förnekelse av den rätt till gudsriket som Jesus gett åt barnen. Det är inte, som i den sedvanliga pedagogiken, barnet som ska omformas efter den vuxnes modell utan den vuxne som ska bli barnet likt. Det är ett program som också håller livet igenom. Poesin rinner upp ur detta naiva element, det är mer än något annat dess modergrund, avslutar Frostenson. Därför borde barnen få en sångbok som var helt deras egen med psalmer och sånger, vars ord och melodi var av den kvalitet att man skulle kunna bära dem med sig hela livet. Britt G Hallqvist utgick i en artikel år 1958 från Jesu egna liknelser och tal, präglade av vardagsnärhet och orädd kraft. Hon fann att sentimentaliteten i stället fått breda ut sig i tidigare religiös diktning som vände sig till barn och efterlyste nu tre andra egenskaper: friskhet, realism och konkretion. Anknytningen till bibelns egna berättelser är här tydlig. Sålunda fäste hon uppmärksamhet på bibeltexternas dramatik:

I barnens sångbok tror jag dikter med episk-biblisk karaktär kunde ha en upgift att fylla vid sidan av den som handlar om blommor, fåglar och solsken.

Målsättningen för kristna barnvisor hade ofta varit alldeles för smal:

Man vill ha fram sånger där barnens uppgifter som kristna i vardagslivet betonas. Man vill få dem att tycka om söndagsskolan. Men hur elda dem till entusiasm för disk och städning eller beskriva hur glatt och ivrigt små prydliga barn ilar till söndagsskolan utan att detta verkar löjligt... Söndagsskolans syfte är väl inte att framför allt få barnen snälla och Iätthanterliga och bekväma för oss äldre. Skulle vi inte i stället försöka måla Gud Fader som all glädjes och trygghets källa och hans Son som vår gudomliga store broder, den där älskar både bråkstakarna och de beskedliga, blyga barnen?

SOU l985:l7 Psalmboksfrågan efter 1937 73

Vad Frostenson och Hallqvist anförde återspeglade uppenbarligen vad man gemensamt eftersträvade i sångbokskommittén. De nya texterna bar i mycket prägeln av att man ville ge ett uttryck åt glädjen och tryggheten i den kristna tron. Man gjorde det genom att anknyta till bibelns egna berättelser med en koncentration till Jesusgestalten, och man valde ett språk och en bildvärld som klart anknöt till barnens egen värld. Man avstod från ett tidigare mer vanligt moraliserande och idealiserande av den hängivna efterföljelsen. Denna grundhållning bidrog sannolikt till att texterna snabbt fick ett genomslag i alla åldrar; med sitt program hade sångbokskommittén tydligen inte bara träffat vad som var väsentligt att artikulera för barn utan också för äldre. Till sångernas genomslagskraft hörde i minst lika hög grad musiken. Musikfrågorna hade ställt sångbokskommittén inför många besvärliga avgöranden, tex i avvägningen mellan en kompositions musikaliska värde och dess praktiska användbarhet. Börje Forsberg skriver:

Man kan få en föreställning om arbetets svårighetsgrad och omfattning, om jag nämner att inbjudan till tonsättare och andra att inkomma med melodiförslag resulterade i över tusen tonsättningar, av vilka ett sextiotal antogs.

Strävan efter enkelhet och sångbarhet blev riktningsgivande för melodiurvalet. Detta var därmed inte begränsat till en enda genre utan visar en rikedom av variationer; i sångboken fanns enligt en recension nyskrivna melodier

med melodisk kraft och friskhet, här finns visor med stor melodisk charm. Här finns också visor med drag av folkvisa och visor med en viss kärvhet i tonspråket.

Recensenten, musikdirektören Lennart Stripple, fortsatte:

Det är en rik och ny melodiskatt vi fått och här må uttalas en stilla förhoppning, att dessa tonsättare även måtte skriva många kyrkovisor för oss vuxna. De har förmågan att göra detta och kanske skulle kyrkovisan kunna uppleva en ny storhetstid.

Kombinationen av detta slags text och musik i en ”nyenkel” förening med klart biblisk botten hade alltså en stark genomslagskraft. Första upplagan av sångboken, som kom ut 1960, blev snabbt slutsåld och följdes av många ytterligare upplagor. In på 70-talet ändrades titeln till Kyrkovisor; det markerade att sångboken fått bredare användning än man ursprungligen tänkt sig. I vissa församlingar kom den att fungera som ett inofficiellt psalmbokstillägg. Avdelningen nya sånger omfattade 92 nummer, disponerade efter psalmbokens olika ämnesområden. Självfallet fanns dock inga psalmer just under rubriken Barn. Hela sångboken var ju avsedd för barn. Men här markerades också att man inte, som i psalmboken, fann det angeläget att betona barn som ett särskilt objekt för sång. Av författarna svarade Frostenson för 36, Hallqvist för 17 och Eva

74 Psalmboksfrâgan efter 1937

r Norberg-Hagberg för 8 texter. Av tonsättarna representerades Torsten Sörenson med 15 melodier, Per-Erik Styf ll och Bo Ramviken med 8 melodier. Vissa ”klassiska” texter hade tagits med, som tex Hosianna, Davids son, När juldagsmorgon glimmar, C O Rosenius’ I en djup, oändlig skog, m fl. Sángboken innehöll även Ordning för barngudstjänst, i senare utgåvor med alternativ utformning. Alternativa koralmelodier infördes efterhand. Sångerna i Kyrkovisor för barn riktade sig närmast till barn i skolåldrarna. För att täcka förskolebarnens - de icke läskunniga behov utgavs 1955 och [962 Sångbokfär de minsta (Diakonistyrelsens bokförlag) av Diakonistyrelsens söndagsskolnämnd. Många av dessa sånger var först publicerade i söndagskolnämndens Textutkast för kyrkans söndagsskolor. Materialet bestod av rörelsesånger:

Inte minst är /- - -/ rörelsesångerna uppskattade och flitigt använda bland de minsta i söndagsskolan. Genom rörelsesången aktiveras det lilla barnet pá ett för det lämligt sätt. (ur Förordet)

Sångerna var i flera fall skrivna speciellt med tanke på dess användning just i söndagsskolan och anslöt till kursplanen för lillklassen. Andra sånger angavs vara lämpade för användning i hemmet, där rörelsesången kan få bli en stimulerande del av barnens aftonbön. Författarna och tonsättarna var i stort desamma som i Kyrkovisor för barn. Ett särskilt värde i arbetet med Kyrkovisor för barn var att författare och kompositörer från början sammanfördes i ett samarbete. Önskvärdheten av ett sådant hade ju påpekats i Göranssons förord till Koralmusik I. Här tog det form och resultatet blev alltså en bok av stor genomslagskraft. Denna form av samverkan fördes sedan vidare i Hymnologiska institutet och den 1969 tillsatta psalmkommittén. Utan tvekan var det de goda erfarenheterna från arbetet med Kyrkovisor för barn som var utgångspunkten härför.

Psalmer i -

2.12 atomåldern? en stridsskrift

1960, samma år som Kyrkovisor för barn kom ut och Hymnologiska institutets verksamhet startade, utkom en ny debattbok. Författare var Bo Setterlind. Den bar titeln Psalmer i atomåldern? - en stridsskrift. Den var tillägnad Johan Olof Wallin; i boken möter formuleringen ”den /- - -/ nya psalmen skall vara allas tillhörighet och tillflykt”. Likheten med Wallins program i förordet till hans psalmboksförslag 1816 är naturligtvis ingen tillfällighet:

En väl inrättad psalmbok bör, efter mitt begrepp, vara allom allt, allas tillhörighet och tillflykt. (Wallin)

för Setterlind - liksom för Olofsson 1958 - var den Utgångspunkten moderna människans främlingskap inför psalmboken, som från hennes utgångspunkter måste uppfattas som ett museum. Vad som behövdes, enligt Setterlind, var nu ny psalm, inte omarbetning av gammal psalm.

l l l l

SOU l985:l7 Psalmboksfrågan efter 1937 75

Kyrkan borde stimulera både etablerade författare och allmänheten att skriva nya psalmer. Om människor, drivna av Anden, spontant och utan bindande föreskrifter om vad som är en psalm skrev sina egna psalmer skulle det innebära en behövlig väckelse. Setterlind menade att kyrkan förhöll sig sval och oförstående gentemot konsten, medan konsten själv samtidigt sökte sig mot många religiösa centrala uttryck. Kyrkan borde i stället uppmuntra konsten och ta den i anspråk bl a för förnyelse av psalmen. Beträffande psalmens traditionella form fann Setterlind att rimmet var oevangeliskt: det drog till sig uppmärksamheten och gav inte sällan sämre lösningar än om man var fri från rimkravet. Lär av bibelns egna psalmer, var Setterlinds recept. Beroendet av utländsk psalm kritiserades: vi borde kunna få sjunga psalmer som var skapade i vårt eget landskap. Avsnittet bar rubriken Svenska psalmer. Vilka psalmer behövs? Setterlind pläderade för Mariapsalmer som utvecklar frågan att känna det sanna barnaskapet. Vidare behövdes s k svarta psalmer, dvs sådana som uttryckte tvivel och till och med hädelse. Setterlind menade att sådana psalmer inte skulle vara särskilt många i en psalmbok, men att de behövdes eftersom de uttryckte sådant som säkert många tänker men inte vågar öppet bekänna. Vidare pläderade han för fler barnpsalmer och rymdpsalmer, dvs psalmer som uttryckte tanken att andra världar finns och att jorden bara är ”en liten Psalmerna borde underavdelning”. vara anonyma de var allas egendom, den anonyma mänsklighetens hänvändelse till Gud. Setterlind ansåg vidare att en koral inte fick klinga mekaniskt, som ett positiv, utan skulle ha rytm. Modern tolvton kunde säkert tillföra församlingssången nya positiva värden. De hade förmåga att genom ”sin chockartade olikhet” rikta uppmärksamhet på ordet. För att ny psalm skulle skapas och prövas anknöt Setterlind till tanken på ett hymnologiskt institut; liksom man hade industripräster och studentpräster borde man kunna ha en specialisttjänst knuten till ett sådant institut. De nya psalmerna - eller -— kunde i de psalmförslagen prövas liturgiska experimentförsamlingarna, inom kyrkospelsrörelsen, i studentförsamlingar, vid koralveckor och konferenser etc; Setterlind såg det angeläget att materialet först ñck prövas i praktiskt bruk innan det ingick i en psalmbok. En psalmbok var dock inte målet, enligt Setterlind, utan ett rörligt tillägg till psalmboken. Det skulle omfatta femtio svenska originalpsalmer” och successivt förnyas: döda psalmer skulle utgå, nya föras in. En genomgående linje i Setterlinds skrift var att ny psalm inte skapas uppifrån Det är det liv som levs i församlingen som är den rätta jordmånen för levande psalm, och när det kommer i rörelse har den en sådan kraft att de ”beslutande myndigheterna” i längden inte kunde motsätta sig den. Skriften tycks vara relaterad till planerna på ett hymnologiskt institut och kan ses som ett bidrag till att formulera mål och uppgifter för detta institut.

76 I 937 SOU I985:l7

Psalmboksfrâgan efter

2.13 Hymnologiska institutet. Arbete för psalmens

förnyelse

Kyrkomötet 1958 avvisade tanken på ett psalmbokstillägg med motiveringen att man inte hade tillgång till nya texter med melodier att välja bland. Detta krävdes innan man kunde ta upp arbetet med ett psalmbokstillägg. Det kan vara en av förklaringarna till att tanken på ett hymnologiskt institut tog gestalt år 1960. Men sannolikt finns fler orsaker. En sådan är den reflexion och det arbete kring psalmen som sådan som aktualiserades genom Koralmusik I, 1957. En annan är förhållandet att man genom arbetet med Kyrkovisor för barn fått igång ett väl fungerande samarbete mellan tonsättare och författare. Här spelade det säkert en viktig roll att man lyckats bevisa att det var möjligt att skriva ny psalm, som slog igenom, utan att plagiera en äldre psalmstil. Men ytterligare bidrog uppenbarligen bl a författarnas önskan att få gå vidare och skriva psalmer av annan karaktär än barnpsalmer. Initiativtagare till det hymnologiska institutet var Anders Frostenson, som sedan tillsammans med Harald Göransson blev den som aktivt och målmedvetet kom att driva arbetet under hela 60-talet. På Frostensons initiativ diskuterade i början av 1960 en mindre grupp, bestående av förutom Frostenson och Göransson, direktorn för Stora Sköndal, Thorsten Levenstam, formerna för ett arbete kring psalmens och koralens förnyelse. Vid ett mer formellt sammanträde den 21 maj samma år deltog förutom de tre nämnda också direktorn för Diakonistyrelsen, Ingmar Ström, och socialsekreteraren vid samma styrelse Ingmar Stoltz, den sistnämnda även sekreterare i styrelsens kyrkomusikaliska kommitté. Vid detta sammanträde förelåg en promemoria av Frostenson rörande ett hymnologiskt institut. I denna PM framhölls att man valt beteckningen institut för att understryka att det handlade om ett varaktigt, inte ett tillfälligt, arbete. Institutet skulle kunna förläggas till Stora Sköndal eller Sigtuna. På båda platserna hade ställts i utsikt att man bl a skulle kunna ta emot författare och musiker för en tids kostnadsfri vistelse för psalmboksarbete. Ett bibliotek skulle byggas upp. Sekretariatet skulle vara knutet till Diakonistyrelsen. Avsikten med institutet skulle vara att i första hand få fram psalmtexter, såväl nyskrivna som översatta och bearbetade texter. De kunde sedan gå ut till tonsättning. PM:en diskuterades vid det nämnda sammanträdet. Man beslöt att en anknytning till Diakonistyrelsens kyrkomusikaliska kommitté skulle sökas för att undvika dubbelarbete, men fr a därför att man behövde få ett fungerande sekretariat. Som förläggningsplats för institutet stannade man för Stora Sköndal, bl a med hänsyn till den kyrkokantorsutbildning som skulle förläggas dit. Vid sammanträdet beslutades att man skulle ingå till Diakonistyrelsens kyrkomusikaliska kommitté med anhållan om att sekreteraren kunde ställas till institutets förfogande, att kommittén skulle adjungera personer till sig med vilka frågan om ett hymnologiskt institut kunde

Psalmboksfrâgan efter 1937 77

diskuteras samt att kommittén därefter ville utse ett antal personer som skulle ingå i hymnologiska institutets arbetsutskott. Diakonistyrelsens arbetsutskott tillstyrkte förslaget, men Diakonistyrelsens styrelse remitterade vid sammanträdet den 27 oktober 1960 ärendet till kyrkomusikaliska kommittén för att denna skulle konsultera biskopsmötets liturgiska nämnd i ärendet. Beslutet blev sedermera att Diakonistyrelsens styrelse utsåg ledamöterna i Hymnologiska institutets styrelse och svarade för sekretariatsoch tillsammans med Stora Sköndal för vissa ekonomiska funktioner, medan institutet formellt sorterade under Liturgiska nämndens kyrkomusikaliska sektion. Organisatoriskt blev alltså lösningen något invecklad. Skälet var uppenbarligen att undvika dubbelarbete och kommunikationsproblem; genom denna organisationsform hölls det kyrkomusikaliska, liturgiska och hymnologiska arbetet ändå samman. En styrelse senare kallad ”psalmkommitté” tillsattes. Ordförande blev Thorsten Levenstam. Han avgick på egen begäran och ersattes fr 0 m 1963 av studierektorn vid Stora Sköndal, docenten Ulf Björkman. Ledamöter var vidare f kyrkoherden, teol dr Arthur Adell, kontraktsprosten, teol dr Allan Arvastson, författaren Gunnar Edman, Anders Frostenson, Harald Göransson, direktorn Olov Hartman, docenten Sven Silén och Ingmar Ström. Sekreterare var fram till l oktober Ingmar Stoltz. Då tillträdde Göransson befattningen som kyrkomusikalisk sekreterare vid Diakonistyrelsen och övertog också sekreterarskapet i Hymnologiska institutet. Adell avled 1963 och ersattes då av pastorn Lars Thunberg. Vid sidan av styrelsen/psalmkommittén kom senare olika grupper att fungera. En kritikergrupp om ca 25 personer och en skribentgrupp om ca 40 personer samarbetade med styrelsen. Styrelsen höll sitt första sammanträde den 21 maj 1961. Då hade en rad aktiviteter redan, främst genom Frostensons arbete, ägt rum och kunde redovisas. Ett provhäfte med 23 texter hade sänts ut till ett 40-tal bedömare. Lokalgrupper för diktare, musiker och hymnologiskt intresserade hade bildats i Lund, Strängnäs, Göteborg, Stockholm och Uppsala. Ett bibliotek hade börjat byggas upp. I tvâ radioprogram hade pastorn K B Öster under rubriken ”Sjungen till Herrens ära en ny sång steg på väg till en ny psalmbok” presenterat institutet och dess verksamhet och ytterligare ett program var planerat. Psalmer från institutet hade publicerats i Vår Kyrka - senare skulle även Kyrka och Folk tillkomma. Sammanträdet präglades av stor optimism, och man planerade att lägga fram ett stencilerat häfte med texter och melodier till 1963 års kyrkomöte.

Institutets verksamhet kom att omfatta följande punkter:

inspirera till psalmförfattande och koralkomponerande insamla material

UIALo.DI\)-—

granska insamlat material ge förslag till lämpliga böcker att ingå i ett hymnologiskt bibliotek ange normer för upplåtelse av rum på Stora Sköndal och bestämma

78 Psalmboksfrâgan efter 1937

om vilka som skulle komma i åtnjutande av de stipendier som Stora Sköndal ställt i utsikt.

Vidare bestämdes en ordning för hur inkommet material skulle granskas. Åt en lektör - Frostenson -—— och en musikgranskare — Göransson uppdrogs att göra en grovsållning. Ganska snart ändrade man emellertid på denna ordning; i december 1961 utsågs en särskild granskningsgrupp bestående av Frostenson, Arvastson och professorn Staffan Björck. Det gällde då texterna och avsikten var att alla inkomna texter skulle förses med kortfattade utlåtanden till författarnas ledning. Författarna fick också ta del av samtliga bedömningar från den tidigare omnämnda kritikergruppen. Institutet arbetade med de grundläggande riktlinjerna för text och musik. I ett s k psalmtest, utformat av Frostenson i samråd med Göransson, togs följande frågor upp:

1 Ämnet. Är detta inte på ett tillfredsställande sätt behandlat i befintlig psalm? 2 Är ämnet behandlat med någorlunda fullständighet? Är endast en sida belyst? Kan detta i så fall komplettera annan befintlig psalm? 3 Är ämnestemat logiskt genomfört från vers till vers, eller ett upprepande av det ena bredvid det andra? 4 Knyts begynnelse- och slutraderna samman? -— mellan skeende och stillhet. 5 Iakttag dynamiken i psalmen rytmen Den arkitektoniska uppbyggnaden djup-höjd-bredd-dimension. 6 Står bilderna visuellt eller logiskt i sammanhang med varandra? Rita av bilderna! 7 Har nyskapad bild någon naturlig association eller botten i biblisk bild eller liknelse? 8 Är orden sångbara - vokalassonans, allitteration? Förekommer för mycket anhopning av tonlösa konsonanter? 9 Finns överklivningar mellan raderna? Är de musikaliskt möjliga? Är innehållet i varje rad en enhet, helst avslutad mening? 10 Utbyt rimorden mot andra likvärdiga! Förlorar psalmen väsentligen härpå? 1 l Se sambandet mellan invokation och övrig episk eller annan återgivning! 12 Se sambandet mellan religiöst indikativ och etisk imperativ, kerygma -paränäs. Iakttag subjektväxlingar!

Detta förhållandevis stränga schema måste undan för undan mjukas upp. Många beståndsdelar i det kom, om än inte i uttrycklig form, att användas i det officiella psalmarbetet efter 1969, särskilt av den textgrupp som hade att bedöma nya texter. Man formulerade också sammanfattande riktlinjer för den nya psalmen. Utöver behovet att täcka ämnesmässiga luckor i psalmboken påpekades vad man uppfattade som brister i psalmerna själva. Sålunda menade man att psalmtexten under senare hälften av 1700-talet och början av 1800-talet råkade ut för samma öde som koralen. Den blev

SOU I985:I7 Psalmbøksfrâgan efter 1937 79

utjämnad, moraliserad och monotoniserad. Författarna måste, liksom tonsättarna, nu söka sig tillbaka till äldre och till utländska förebilder för att finna ett psalmmönster som bättre kunde nå fram till moderna människor än den ofta alltför tunga normalpsalmversen”. Språket fick inte vara retoriskt utan måste vara verklighetsnära. Psalmen skulle vara skriven på en våglängd så att den nådde nutidens människor. Från innehållslig synpunkt räckte det inte med prediko-, andakts- och uppbyggelsetankar i allmänhet, inte heller med återgivning av egen fromhetsupplevelse. Det är i bibelordet och framför allt det i dogmat tolkade och i sitt sammanhang insatta bibelordet innehållet skall hämtas.

I början av år 1962 meddelades att ett hundratal texter strömmade in varje månad för bedömning. Vid Kyrkans dag på Skansen samma år presenterades institutets verksamhet under rubriken Steg på väg mot en ny psalmbok”. Ett häfte med text och musik sammanställdes för ändamålet. Den 13 oktober 1961 ägde en konferens för författare och tonsättare rum i Sigtuna. Det blev en av institutets viktigare och mer karaktäristiska verksamhetsformer: flera konferenser följde under årens lopp. Det intima samarbetet mellan författare och tonsättare, påbörjat i samband med arbetet med Kyrkovisor för barn, fick här sin fortsättning och fördjupning. Det var av principiell och praktisk betydelse för det senare officiella psalmboksarbetet. Institutets arbete dominerades av bedömning av inkommet material, såvitt framgår av tillgängliga protokoll och andra anteckningar. Man fick fram en stipendiefond genom bidrag från olika håll - Diakonistyrelsen, Stora Sköndal, Kyrkliga arbetsfonden m fl - och kunde stipendiera ett antal författare. Man sökte anslag till en särskild deltidsanställd ”psalmsekreterare”, men i realiteten kom Frostenson att få tjänstgöra som en sådan vid sidan av sin tjänst som kyrkoherde. Kontakt hölls med psalmboksarbetet i Västtyskland, England, USA, Danmark, Finland, Island och Norge. Genom studieresor och personkontakter införskaffades en myckenhet material för översättning eller som uppslag för nyskriven text. Också inhemska ekumeniska kontakter upprättades. 1964 rapporterades om kontakter med Baptistsamfundet, som i sin sångbok

antagit ”Tron ser skördefälten vitna, (PoV nr 725 i bearbetad form) och

fler texter befann sig under diskussion. 1968 meddelas om kontakter med EFS inför dess arbete med en ny sångbok, med Frikyrkliga studieförbundet och Katolska kyrkan. På inomkyrkligt håll ägde överläggningar rum med missionsstyrelsen 1964 och resulterade i flera missionspsalmer. Institutets verksamhet omfattade vidare inventering och översättning av äldre psalm från dittills mindre uppmärksammade områden. Bland annat översattes ett 50-tal medeltida latinska hymner, närmast med anledning av den pågående revisionen av Den svenska tidegärden. Genom en flitig publicistisk verksamhet i tidningar, tidskrifter och böcker informerade institutet om det pågående arbetet och sökte skapa intresse och engagemang för frågan om ny psalm. Till ledamöterna vid

6-Den Svenska Psalmboken

80 Psalmboksfrågan efter 1937 SOU l985:l7

1963 och 1968 års kyrkomöten överlämnades häften med exempel på det pågående arbetet. 1965 utkom häftet 1 7 psalmer från Hymnologiska institutet. Det var redigerat av Anders Frostenson och Harald Göransson. I förordet ställdes frågan: Behövs ny psalm ?” Svaret erinrade om de påpekanden som gjordes vid 1958 års kyrkomöte i motion nr 8, om behovet av nya psalmer på olika områden och med ny stil. Skälet var att

språk, samhälle och världsbild förändras och psalmen måste liksom predikan tala till människorna nu. För den skull får den inte tappa sin förankring i bibeln och dogmat. Tvärtom bör den knyta ännu närmare an till ord som idag är angelägna.

Det var alltså samma syn på psalmen som institutet, genom Frostenson, tidigare givit uttryck åt i sin programförklaring. Ny psalm måste bygga på bibeln och på dogmat: det var genom en sådan anknytning som psalmen kunde definieras som psalm. En jämförelse med vad som anförts av Bo Setterlind i debattskriften Psalmer i atomåldern visar dock att meningarna på den punkten inte alltid var samstämmiga. Setterlind förhöll sig betydligt friare till psalmbegreppet. l förordet hänvisades till förhållandena i Västtyskland som angavs vara förebildliga. Där sägs det, redigerades ungefär vart 20:e år ett psalmbokstillägg. Döda psalmer rensades ut, psalmer som visade sig hållbara kunde införlivas med landskyrkornas s k stamdel och tillägget Öppnas för ett tillskott av ny psalm: ”Genom en psalmbok som byggs upp och förnyas på det sättet kommer alltid ett friskt flöde att strömma.” Kontinuiteten var viktig i psalmskapandet:

Om det plötsligt skulle bli en tystnad på kanske ett kvartssekel i ett lands lyriska dikt, skulle vi uppfatta det som en obegriplig och olycksvarslande utarmning. Lika onaturligt vore det om ny psalm inte längre skulle skrivas och sjungas i en kyrka.

Materialet i 17 psalmer angavs representera ett tidigt skede i institutets verksamhet. Det borde därför ses som början till en utveckling, ett första tecken på att den nya psalm vi behöver är på väg. Av de 17 texterna var tio skrivna av Frostenson, två av Bo Setterlind, en av vardera John Nilsson, Olov Hartman, Elis Erlandsson, Eva Norberg och Britt G Hallqvist (en översättning av Rosetti). Av komponisterna var Henry Lindroth, Torsten Sörenson, Gustaf Bjarnegård, Rudolf Norrman och Daniel Olson representerade med två melodier vardera. Med en melodi företräddes Torsten Nilsson, Lars Hedlund, Valdemar Söderholm, Sulo Salonen, Ingmar Milveden, Gunnar Thyrestam och Åke Kullnes. De 17 nya psalmerna var inte utvalda efter någon annan princip än att de med viss bredd i det stilistiska uttrycket skulle representera det bästa som institutet kunde bjuda. Åtta av psalmerna togs sedermera upp i Psalmer och visor 76. Mottagandet kan närmast betecknas som intresserat och aktningsfullt

Psalmboksfrâgan efter 1937 81

men knappast entusiastiskt på samma sätt som gällde Kyrkovisor för barn. Kanske främst den nya musikaliska stil som präglade många av psalmerna uppfattades som något främmande och svårtillgänglig för församlingsbruk. Senare diskuterades en s k folkupplaga av 17 psalmer, dvs en upplaga utan musik, men uppslaget kom aldrig att förverkligas. I institutets protokoll meddelades att TV inte visat intresse för att göra program om l7 psalmer och att man därför fick söka sig fram på andra vägar. Man klagade också över att ”kontakten med 17 psalmer inte blev den bästa på grund av ett oadekvat musikaliskt framförande”, vilket torde få tolkas så att vid presentationer hade musikbeledsagningen vållat vissa bekymmer. Man diskuterade därför utgivning av en grammofonskiva. En sådan gavs också ut med titeln 17 psalmer (Kyrkoton LP 109), inspelade av Katarina kyrkokör med Lars Blohm som dirigent och Erik Lundkvist vid orgeln. 1969 meddelas att en studiebok av Blohm-Ljungdahl, De nya kora- Ierna, givits ut som bl a byggde på 17 psalmer. År 1967 anordnades en pristävling där Hymnolgiska institutet samverkade med Diakonistyrelsens bokförlag (Verbum), Riksförbundet Kyrkans Ungdom och tidningen Vår Kyrka. Tävlingens namn var Ny ton och gällde text och musik speciellt riktad till ungdom. Omkring 600 bidrag kom in. En jury, bestående av Alice Babs-Sjöblom, Karl-Erik Welin samt Frostenson, och Göransson bedömde bidragen. En rad nya författare och tonsättare kunde där räknas in. Tävlingen hade, enligt institutets rapport, tilldragit sig ett betydande publikt intresse och bl a tagits upp i TV den 2l december 1967. Intresset för ungdomens sång och då kanske särskilt den andliga Visan ledde till kontakter med företrädare för ungdomen. En kontaktkonferens ägde rum den 23 november 1968 för textskribenter och tonsättare för ungdomssånger under ledning av pastor Lars Åke Lundberg, pastor Ingemar Glemme och Göransson. Konferensen samlade ett 40-tal deltagare och en arbetsgrupp tillsattes för det fortsatta arbetet, bestående av Lundberg, pastor Ragnar Wittgren, redaktör Stig Svärd samt Frostenson. Genom 1968 års kyrkomötes beslut - se avsnitt 2.16 - stod det klart att ett officiellt psalmboksarbete, inriktat på ett tillägg till psalmboken, skulle komma till stånd. Institutet beslutade i samband därmed för sin del att tillsätta en särskild arbetsgrupp med sikte på detta arbete, sannolikt med föreställningen att den skulle bli identisk med den grupp som Kungl Maj:t senare skulle komma att utse. I denna arbetsgrupp ingick förutom Frostenson och Göransson domkyrkoorganisten Henrik Jansson, dåvarande docenten Anders J effner och dåvarande förbundssekreteraren i RKU Per Olof Nisser. Sedermera inkallades också docenten Esbjörn Belfrage. De båda nämnda grupperna kom emellertid inte att träda i egentlig praktisk funktion. Den 14 mars 1969 utsåg Kungl Maj:t ledamöterna i den kommitté som hade att utarbeta ett tillägg till Den svenska psalmboken. De uppgifter som skulle tillkommit de båda arbetsgrupperna övertogs därmed av denna kommitté, 1969 års psalmkommitté.

82 Psalmboksfrâgan efter 1937 sou |935;|7

Hymnologiska institutets verksamhet fick nu tas under viss omprövning. Institutets styrelse beslutade att en verksamhet skulle bedrivas vid sidan av psalmkommittén, närmast som en kompletterande sådan och inte minst för att garantera att ett psalmboksarbete kunde fortsätta sedan psalmkommittén fullgjort sin uppgift. Institutets verksamhet bestämdes bli att anordna konferenser, dela ut resestipendier, föranstalta om specialundersökningar, upprätthålla kontakt med utländskt psalm- och koralarbete genom översättning av svensk psalm till engelska och tyska dvs sådana åtgärder som låg utanför psalmkommitténs arbetsområde. Det väsentliga i institutets dittillsvarande arbete, insamling och bedömning av ny text och musik, hade övertagits av psalmkommittén. Med denna officiella kommitté hade emellertid ett av institutets viktigaste syften nåtts: att skapa förutsättningar för ett tillägg till Den svenska psalmboken.

2.14 Alternativa koralmelodier tas i bruk 1964

Genom Koralmusik I, I957 och sedermera Koralmusik II, 1960 hade ett intresse väckts för koralen i dess ursprungliga, rytmiskt mer levande form. 1960 startade biskopsmötets liturgiska nämnd sin verksamhet. Som en av sina första angelägna uppgifter säg den ett arbete med sikte på att få den rytmiska koralen brukad i kyrkans gudstjänster som alternativ till koralerna i 1939 års koralbok. Liturgiska nämnden uppdrog därför åt sin kyrkomusikaliska sektion att fungera som koralbokskommitté. Den inledde sitt arbete 1961. I denna ingick Göransson, domkyrkoorganisten, teol dr Henry Weman

och musikdirektören Jan Håkan Åberg. Som särskild sakkunnig adjun-

gerades vid vissa tillfällen förre biskopen Gustaf Aulén. Aulén och Weman hade ju varit engagerade i koralbokskommittén bakom 1939 års koralbok. Ett förslag till ett tillägg till koralboken, med alternativa rytmiska koraler, förelåg vid 1963 års kyrkomöte. Den 23 september 1963 godkände kyrkomötet tillägget. Då remissbehandlingen visat en enig och positiv uppskattning av förslaget kunde Kungl Majzt den 9 september 1964 medgiva att Tillägg till Den svenska koralboken finge användas alternativt med gällande koralbok. Tillägget omfattade 71 koraler till 194 av psalmbokens 600 psalmer. l förordet återkommer många av de principiella och praktiska synpunkter som framförts i förordet till Koralmusik I. Avsikten med tillägget angavs vara

att restaurera ett urval av våra värdefullaste och mest sjungna äldre koraler på ett sätt, som bäst gynnar en levande församlingssång i dagens svenska kyrka.

Den haeffnerska koralbokens styrka har sagts ligga inte minst i harmoniseringen av koralerna. Med sin konsekventa fyrstämmighet hade den

sou 1985:17 Psalmboksfrågan efter 1937 83

dock inte kunnat ge full rättvisa åt alla psalmmelodier, fr a inte de äldsta. Frågan om harmoniseringen togs därför upp i förordet. Man anslöt sig i och för sig till rådande tradition med en fyrstämming sats, mer eller mindre beroende av vokala förebilder. Men man hade sökt utforma den så att den så långt möjligt svarade mot den tid och miljö i vilken koralen tillkommit. Koraler som ursprungligen publicerats i fyrstämming homofon sats hade därför i görligaste mån fått behålla sina originalharmoniseringar. l Övriga fall hade man valt harmoniseringar av olika mästare från 1600-talets första decennier. Men därjämte hade nära hälften av koralerna

försetts med en polyfon trcstämming sats, som är anpassad både efter orgelns speciella möjligheter och efter det flytande föredrag som hör samman med de rytmiska koralformerna, samtidigt som den /- - -/ har gjorts lättare spelbar än den fyrstämmiga.

Det sistnämnda inslaget utgör en av nyheterna i materialet. Av principiell vikt var vidare förordets påpekande att harmoniseringarna bara vore att betrakta som förslag, inte som enda auktoriserad form. Den framväxande praxis med alternatimsång gjorde en auktorisation av detta slag omöjlig, menade man. Förutom ”koralboken utgavs meloditillägget i form av ett mindre häfte, avsett att läggas ut i kyrkbänkarna tillsammans med 1937 års psalmbok. Men tilläggshäftet tog bara upp de 71 melodiernas huvudtexter, vilket starkt minskade dess användbarhet. Insjungningen av de nya koralformerna hämmades också av andra orsaker. Tilläggshäftet, som väl närmast borde betraktas som ett provisorium till dess man fick fram melodipsalmböcker med alternativa koraler, kom att få brukas länge. Inte förrän 1974 utgavs melodipsalmböcker av detta slag. Intresset för koralreformen kom säkerligen också att splittras genom tillkomsten av andra reformförslag, framför allt den nya gudstjänstordningen 1976 med nya melodiformer till gudstjänstens ordinarie sång. Församlingarnas benägenhet att av kostnadskäl inköpa psalmböcker som innehåller text men inte melodi torde likaså spela sin roll, isynnerhet som man redan fr o m Advent 1976 också hade att skaffa ett nytt psalmbokstillägg, Psalmer och visor 76. Vid kyrkomötet 1963, som för sin del godkände förslaget till tillägg, väcktes också frågan om väckelsetidens melodier. I en motion framhölls att en del av dessa utmönstrats ur koralboken 1939 och ersatts av nykompositioner, till följd att flera psalmer kommit ur bruk, såsom 1937: 217, 379, 451, 594. Motionen utmynnade i en hemställan att kyrkomötet måtte hos Kungl Majzt anhålla om en översyn av gällande koralbok i syfte att väckelsetidens melodier till vissa i psalmboken upptagna sånger alternativt finge brukas vid sidan av nu befintliga koraler, Beredningstillskottet erinrade i sitt yttrande om att en liknande framställan 1953 inte hade föranlett någon Kungl Majtzs åtgärd. Men enligt beredningsutskottet hade de då framförda synpunkterna nu vunnit i styrka. Av vad som tidigare anförts här, bl a från biskoparnas ämbetsberättelser, framgår att beredningsutskottets ståndpunkt nog var väl grundad.

84 efter 1937

Psalmboksfrågan

l motionen instämde samtliga domkapitel genom sina remissyttranden. Uppsala domkapitel drog en parallell till det pågående restaureringsarbetet med rytmiska koraler. Precis som skälet för att återgå till de rytmiska koralerna angavs vara att text och musik bildar en helhet bör samma resonemang tillämpas på väckelsetidens sånger. Motionen tillstyrktes vidare av såväl Musikaliska akademien som Kyrkomusikorganisationernas samarbetskommitté (KOSK). Den 15 januari 1965 beslöt Kungl Majzt tillkalla tre sakkunniga för att biträda med en översyn av väckelsetidens melodier till i psalmboken upptagna sånger.

Till sakkunniga utsågs Göransson, Weman och Åberg, som alltså fick

fortsätta arbetet med alternativa melodier till koralboken 1939. Den l9 september 1966 lade de sakkunniga fram sitt förslag. Det omfattade tio väckelsemelodier, nämligen dels originalmelodierna till de väckelsesånger i psalmboken som nu saknade sådana sju stycken —— dels vissa korrigeringar i riktning mot större rytmisk eller annan trohet mot originalformen. För harmoniseringen hade man sökt sig tillbaka till de äldsta utgåvorna av sångsamlingar där de aktuella sångerna ingick. Huvudsakligen gällde det Ahnfelts Andeliga sånger. Från vissa håll gjordes framställningar till de kommittérade att ta hänsyn till olika väckelsesångtraditioner. Sålunda hade kyrkobrödrarörelsen önskat att Isidor Dannströms melodi till nr 210 skulle införas. De sakkunniga menade dock att denna melodi i alltför hög grad bar prägeln av solosång och med sitt stora omfång och ”sin i övrigt karakteristiska utgestaltning inte lämpade sig som församlingssång. Ett särskilt problem utgjorde uppenbarligen kyrkomusikernas attityder till väckelsesångerna. I beredningsutskottets yttrande 1963 hade bl a framhållits att väckelsetidens melodier nu vunnit större förståelse från kyrkomusikernas sida än tidigare. 1934 hade kyrkomötet antagit en koralbok med alternativa melodier till väckelsesångerna i Nya psalmer 1921. Bakom önskan om värdigare melodier stod då ”vårt lands organister och kantorer”. I förordet framhålls att

under de årtionden som förflutit torde /- - -/ förståelsen för samhörigheten mellan väckelsetidens psalmer och dess melodier ha ökat bland vårt lands kyrkomusiker.

De sakkunniga underströk dock i sammanhanget särskilt två ting; först att de alternativa melodierna i 1939 års psalmbok torde ha haft framgång i de delar av landet där väckelsetidens melodier inte haft samma hemortsrätt, vidare att

vid valet av melodi skälig hänsyn tages till den tjänsteförrättande kyrkomusikerns uppfattning.

De sakkunniga var av den uppfattningen att väckelsesångerna mestadels torde komma att brukas utanför den allmänna gudstjänsten. Deras hållning får betraktas som en aning reserverad, särskilt i jimförelse med den mer uttalade entusiasm som präglar förordet till koralbokstillägget 1964 med de rytmiska koralerna.

Psalmboksfrågari

SOU |9s5:17 efter 1937 85

Förslaget antogs av 1968 års kyrkomöte och Kungl Majzt medgav den 24 januari 1969 att de i förslaget upptagna melodierna till i psalmboken upptagna väckelsesångerna fick

brukas vid den allmänna gudstjänsten och andra heliga förrättningar som alternativ till koralbokens melodier, om vederbörande präst, kyrkomusiker och kyrkoråd är överens därom.

2.15 Den andliga visans genombrott

1960-talet kom att bli ett brytningsdecennium inte minst i ungdomsvärlden. Om 1950-talets ungdom präglades uttrycket att den var en ”ohnemich-generation”. Den uppfattades vara en generation utan egentligt engagemang, varken idemässigt eller i handling. Andra världskriget blev för många ungdomar ett varnande tecken på vart ett ideologiskt engagemang kunde leda när engagemanget övergått i fanatism. Aldrig mera krig” kunde översättas i en hållning som innebar att aldrig mer ta ställning för eller emot. Att hålla stånd mot trycket från ideologierna var att värja sig mot något som kunde störta mänskligheten in i nya katastrofer. Därför fick samhället styras ”utan mig. Med en medveten generalisering har det om 50-talet sagts att det var präglat av ett slags högkonjunktur före den verkligt allvarliga upptäckten av världen”.

(Karl Erik Lagerlöf)

1960-talet innebar just något av en upptäckt av världen. Det gällde på det samhälleliga området, där medvetandet om tredje världen på allvar slog igenom och med det också medvetandet om de rådande globala orättvisorna. Det gällde även för kyrkorna. Främlingskapet mellan kyrka och värld sågs som en utmaning som krävde en förändring inifrån kyrkan själv. Som utgångspunkt kunde den tyske teologen Dietrich Bonhoeffers ord väljas, att kyrkan är kyrka endast när den är det för andra. Ett vanligt uttryck under 60-talet var att världen skriver kyrkans agenda”. Sitt teologiska fundament hade kyrkokritiken i samtida teologiska strömningar, som tex sekulariseringsteologin. Där sågs sekulariseringen inte utan vidare som ”avkristning”; det handlade i stället om en befrielse från religionens och kyrkans förmyndarskap, som egentligen från evangeliets och den kristna trons synpunkt borde bejakas. Frågan om förhållandet mellan kyrka och värld dominerade världskyrkomötet i Uppsala 1968. Insikten om mänsklighetens många ödesfrågor krävde en omorientering från brist på engagemang till ett djupgående sådant. Med stor kraft fångade det ungdomen. Politiskt innebar den en markerad vänsterradikalisering och praktiskt fick den sina starkaste och kanske mest spektakulära uttryck i protesterna mot USA:s militära handlingar i Vietnam. Andra starka rörelser för fred, frihet och rättvisa engagerade alla generationer, såsom medborgarrättsrörelsen i USA. För de svenska ungdomarnas del medförde skeendena på 60-talet också en öppet kritisk inställning till vårt eget samhällssystem; utbildningssystemet och värnpliktsfrågan kan nämnas som ett par typiska exempel. Med rötter i protestaktioner av ofta våldsam art i bl a Paris och Berlin for-

86 Psalmboksfrâgan efter 1937 SOU I985:17

mades den svenska ungdomens protest väsentligen bland landets studenter. Engagemanget ledde emellertid inte bara till protester. På olika sätt sökte ungdomar själva forma alternativ genom exempelvis kollektiv eller sammanslutningar med praktiska allmänhumanitära och sociala uppgifter. I detta skeende spelade sången en viktig roll. Den kunde sammanfatta det viktiga i det budskap protesten ville ge uttryck åt. Den kunde artikulera programmet på ett slagkraftigt och propagandamässigt sätt. Och den bidrog till att skapa och underhålla känslan av samhörighet och solidaritet inom gruppen. Sången blev ett vapen. Som det allra mest kända exemplet bör nämnas We shall overcome, knuten främst till Martin Luther King och medborgarrättsrörelsen i USA. Pete Seeger, Joan Baez och Bob Dylan var protestsångare med stark genomslagskraft. Som föregångare och förebilder torde de ha spelat en viktig roll också för den artikulerat kristna protestsången. Den kristna ungdomen stod inte utanför detta skeende. Det var också bland ungdomen som den andliga visan uppstod och fick fäste. Den vände sig till ungdomen och den brukades av ungdomen. Genom sin lättillgänglighet i text och melodi, sin förmåga att ofta säga väsentliga saker på ett slående sätt och - inte minst - möjligheten för ungdomarna att själva ackompanjera sången till gitarr blev den uppskattad och brukbar. Utvecklingen var tämligen likartad världen över. Ungefär samtidigt uppstod visan i USA, England, Västtyskland och Frankrike och dess samband med protestvisa och trubadursång var tydligt. Men även andra inspirationskällor är framträdande: negro spirituals, gospel, jazz, kabarévisa, underhâllningsmusik och schlager. Musikstilarna var många men hade det gemensamt att de särskilt appellerade till ungdomen. Det är, som kommer att framskymta av det följande, också tydligt att den andliga visan tillkom i det revoltklimat som allmänt utmärkte 60-talet. Visan blev ett vapen i kampen för de förändringar man ville se i både samhället och kyrkan, hos människor kollektivt och individuellt. l965 utgav Riksförbundet Kyrkans Ungdom (RKU) ett litet häfte av Lars Åke Lundberg, Nio andliga visor. Visorna hade dessförinnan varit publicerade i RKU:s ledartidskrift Kyrkans Ungdom. Nio andliga visor markerar den moderna andliga visans intåg i vårt land. Lundberg beskriver hur han fick tanken:

Det började med attjag i ungdomssammanhang kände ett behov av enkla sånger och visor om det kristna livet, ett slags andliga allsånger. Jag hade fått en skiva med den gitarrspelande och sjungande franske prästen A-M Cocagnacs Chansons bibliques (Bibliska sånger). Jag spelade skivan för en grupp ungdomar. Dagen efter hörde jag en av pojkarna vissla en av Cocagnacs melodier. Den hade gått in. Varför inte använda den melodin till en allsång - som ett sätt att sjunga in det glada budskapet? /- - -/ Att på vår tids melodier och rytmer sjunga in det kristna budskapet syns mig som en viktig uppgift och varför skulle man då inte använda jazzrytmen? I vishäftet ingår tre översättningar av sånger av Cocagnac. Speciellt en, Från tvivel till tro (Seigneur, oü-es-tu?) kom att bli flitigt använd de närmaste åren. I övrigt upptog samlingen sånger av Nils Bolander, Britt G

Psalmboksfrâgan efter 1937 87

Hallqvist, Olov Hartman, Göran Widmark och Lundberg själv, som också tonsatt alla sånger utom Cocagnacs.

Här finns alltså ett påvisbart samband mellan den svenska andliga visan och med vad som skedde utomlands. Cocagnac skrev gärna bibelvisor med enkla refränger. En annan inflytelserik fransk präst var André Duval, som enligt Lundberg ”har en mjukare musikalisk stil och hans bibelanknytningar är lösare än Cocagnacs”. Cocagnac och Duval kom senare att i Frankrike följas av sångare som Akepsimas och Debaisieux. I Västtyskland hade man sedan början av 60-talet intresserat sig för den andliga visan. 1961 utlystes en pristävling om bästa andliga visa. Första pris vanns av Martin G Schneider med Danke, en enkel slagkraftig visa som fick snabb spridning. Den nådde även Sverige och finns publicerad bl a i Tillsammans (1970), ett sånghäfte som sammanfattar mycket av just 60-talets andliga visa i vårt land. Många nya visor kom i Västtyskland dels att knytas till de stora kyrkodagarna, dels att växa fram ur ett allmänt och omfattande arbete med nya gudstjänster. I de ”Liederhefte” som publicerades i anslutning till kyrkodagarna brukade en avdelning nya sånger, Neue Lieder, ingå. Där möter inte så få visor som i översättning senare brukats i vårt land. Så återfinns exempelvis i sånghäftet vid kyrkodagarna i Köln 1965 den tyska text av Christa Weiss — som gav Frostenson uppslaget till 289, Guds kärlek är som stranden och som gräset: Die ganze Welt hast du uns überlassen. Kompositören till denna sång, Hans Rudolf Simoneit, var f ö under förra delen av 60-talet flitigt anlitad i ungdomsmusikaliska sammanhang inom svenska kyrkan. Melodin av Hans Puls till 25, Högt i stjärnehimlen, återfinns i samma häfte (Hilf, Herr meines Lebens). Musikstilen i dessa kyrkosånger är så karaktäristisk att Harald Göransson menar sig kunna tala om

den tyska ”Kirchentag”-stilen /- - -/ påtagligt influerad av jazzmusiken. Denna lite tungfotade, synkoperade, rätt exklusiva musik /- - -/ är typisk just för den tyska visdiktningen och har haft vissa svårigheter att hävda sig utanför hemlandets gränser.

Arbetet med nya gudstjänstformer gällde särskilt ungdom. Det gällde f ö både Öst- och Västtyskland. Vad som nått spridning är dock huvudsakligen det västtyska materialet. Typiskt för det västtyska arbetet är att det sker i ”Werkstatt”-form; ”gudstjänstverkstäder” som seminarier, kurser eller mer långvariga projekt. Många visor och publikationer blev följden. Ett ledande namn i detta arbete var domprosten i Frankfurt am Main, Dieter Trautwein. I Frankfurt upprättades också ett slags produktionscentral och idébyrå, ”Beratungsstelle für Gestaltung von Gottesdiensten und anderen Gemeindeveranstaltungen”. Härifrån kom inte minst många nya visor. Uppfattningen om den nya visan som provisorium, ett skeende i ett

88 Psalmboksfrâgan efter 1937

inte avslutat helt, skymtar i vad som sägs i Sverige om visan och uttrycks klart i förordet till en tysk vissamling, Neue geistliche Lieder II, 1970:

Vad är det för nytt med nya andliga visor? Att de använder ordet Gud bara med tvekan, försiktigt. Att de inte utan att vara konkreta sjunger sitt lov till den kraft, som har skapat oss. De är nya därför att de fortsätter sitt samtal med sina egna uttrycksmedel. Sångskaparna saknar inte material i denna stora läroprocess. Och är det så att de hellre läser ordet och sjunger sången om revolution än evolution så känner de, som Luther King, att ingenting kunde vara mer tragiskt för en människa än ”att leva i denna revolutionära tid utan att ta till sig den nya hållning och den nya inre inställning, som det nya läget kräver.

England har också givit viktiga bidrag till den nya andliga visan i vårt land. Redan på 50-talet fanns i England den s k Church Light Music Group med melodier som var starkt influerade av tidens gängse underhállningsmusik. Det mest inflytelserika namnet i England är utan tvekan Sydney Carter, representerad i Psalmer och visor 76 med två översättningar: Jag behövde en nästa (632) och Maria, sa Judas (634). Hans musik är ofta enkel och suggestiv, hans texter raka och inte sällan provocerande. Frostenson träffade på Carters texter i det senare omnämnda häftet New Hymns for a New Day, och skriver härom:

Det var innehållsmässigt inte så stort avstånd mellan dem och de gamla hymnerna. I bägge fanns konkretion, rakt-på-sak-språk och ett fast dogma. De mest inspirerande i dessa ”new hymns” handlar om Kristi kors, uppståndelse och återkomst. I en del av dem är temat genomfört med hetta, engagement och stor genomslagskraft. Det gäller kanske framför allt Sydney Carters texter.

Stor betydelse hade också några häften, utgivna av Peter Smith på Gaillards förlag, nämligen Faith, Folk and Clarity, Faith, Folk and Nativity och Faith, Folk and Festivity, 1968 resp 1969, med protestsånger, folksånger, carols och andliga visor. Ett viktigt centrum för den andliga visan i England blev metodistkyrkan i Notting Hill. Där verkade Geoffrey Ainger, tonsättare, textförfattare, och Ian Calvert, tonsättare. Tillsammans står de bakom ett an-

språkslöst litet häfte, Songs from Notting Hill, där några sånger som fått

stor spridning återfinns. Det gäller A cry in the night, Mary’s Child och Crucify that man. Den förstnämnda översattes av Frostenson (Ett skrik i Guds natt) och ingick bl a i psalmkommitténs försökshäfte Psalmer och visor 71 (1971, nr 619). Från amerikanskt håll bör nämnas John Ylvisaker, Ewald Bash och författarfirman Avery & Mash, samtliga med en musikstil som anknyter - från Nottill folklig viston och ballad liksom Carter och författarna ting Hill. I en stil som mer erinrar om underhállningsmusiken skrev också italienaren Marcello Giombini, hos oss känd som författare och tonsättare till 154, Dina händer är fulla av blommor. Giombinis sånger finns i samlingen Salmi per il nostro tempo. _ Kyrkornas världsråds ungdomsdepartement utgav under 60-talet en

SOU l985:17 Psalmboksfrågan efter 1937 89

r bulletin, RISK. Bulletinen gav en god orientering om aktuella teologiska frågor; inriktningen var att väcka opinion och påverka ungdomsledare och unga kristna till de förändringar inom kyrkorna som man menade var nödvändiga för att kyrkan skulle fylla sin kallelse i världen. 1966 utgavs ett nummer, kallat New Hymnsfor a New Day (RISK 1966/3). Där upptogs 44 andliga visor från olika länder av de namn som nämnts här tidigare möter Ylvisaker, Bash, Ainger, Calvert, Schneider och fr a Carter. Även några nya namn, som senare kom att spela en framträdande roll i arbetet med förnyelsen av gudstjänsten och visan, möter här, nämligen Huub Osterhuis och Fred Kaan. Urvalet av sånger måste betraktas som mycket representativt. Här återfinns många av de sånger som senare snabbt blev spridda, ofta översatta, i en mängd sångböcker den kristna världen över. Vilken roll New Hymns for a New Day spelade i detta sammanhang går inte att säga. För svenskt vidkommande utövade den ett inte obetydligt inflytande och upplagan blev snabbt slutsåld. I förordet skrivet av direktorn för ungdomsdepartementet Albert van den Heuvel läggs tonvikten vid kyrkans missionerande uppgift och behovet av att från den utgångspunkten få fram en ny kristen sång. De sångböcker man nu använde led, menade han, av många brister: psalmerna var inte bara skrivna på ett hopplöst omodernt språk, de speglade ett föråldrat samhälle och de var överlastade av orgier i ontologi, egocentrisk pietism och konstantiniansk ecklesiologi”. I själva verket, menade van den Heuvel, var vår icke förnyade psalmbok ett större hinder för kyrkans förnyelse än alla våra urmodiga teologiska uttalanden”. Ståndpunkten är inte vald på måfå eller i en ambition att bara verka provocerande. van den Heuvel erinrar om ett uttalande av den kände romersk-katolske prästen och experten på området, Joseph Gelineau, att ”församlingssången är den viktigaste handlingen i gudstjänsten näst efter nattvarden”.

van den Heuvel fortsätter:

Jag är böjd att hålla med honom, trots luthersk och reformert betoning av ordets predikan. Det är psalmerna som man sjunger om och om igen, som utgör ett slags behållare för mycket av vår tro. Psalmerna är förmodligen i vår tid de enda bekännelsedokument som vi lär oss utantill. I den egenskapen har de intagit katekesens plats. Och vidare, många kristna traditioner är starkt präglade av deras sångböcker. Tänk på de ortodoxa kyrkorna, metodisterna, frälsningsarmén och de reformerta (psaltarparafraserna) /- -— —/ säg mig vad du sjunger så skall jag säga dig vem du är!

Många internationella impulser har alltså tillförts den svenska andliga visan. Lundberg har svarat för några översättningar, men flitigast som översättare har Frostenson varit. Frostenson har också svarat för en stor mängd originaltexter, efter 1969 publicerade i sångsamlingar som Med-

människa, Sätt en ring på hans hand, Ställ dig vid hans kors, Ung tro livet

ut, mfl. 1969 samlades de viktigaste översättningarna i en sångsamling,

90 Psalmboksfrâgan efter 1937 SOU |985:l7

Mitt ibland oss. Av här tidigare nämnda utländska författare återfinns där Ainger, Carter, Cocagnac, Duval och Ylvisaker. Det huvudsakliga beståndet av svensk andlig visa är emellertid originaltext och originalmelodi. 1966 utgavs av RKU Hans Blennows Noas blues och andra visor. Blennow skrev både text och musik. Texterna utgår från bestämda bibelberättelser. Musiken kan närmast betecknas som jazz eller jazzinfluerad. Av dessa visor togs Visan om kornbröden upp i psalmkommitténs förslag Psalmer och visor, SOU 1975:3 (750). Blennow har senare publicerat ytterligare vissamlingar, särskilt avsedda för barn. Förutom Lundberg och Blennow bör ytterligare två män nämnas, nämligen Tore Littmarck och Jan Arvid Hellström. 1968 utkom Littmarcks Ny sång. Hans sånger ville enligt förordet ”visa på Guds verklighet som ett äkta och meningsfullt alternativ till förställningen och falskheten”, eller vara visor om livets teater och Guds verklighet”. Littmarck sökte okonventionella, inte sällan mot det traditionellt kyrkliga kritiska utgångspunkter för sina visor. I den nämnda samligen finns några visor som fick särskilt stor spridning. Det gäller fr a Så älskade Gud världen (bl a upptagen i Tillsammans), som under några år var en av de flitigast sjungna andliga visorna. Här återfinnes också 219, Jag skulle vilja våga tro (senare omarbetad). Jan Arvid Hellström gav 1970 ut Ande, vind och liv. Musikaliskt kännetecknas sångsamlingen av en stor enkelhet. För Hellström var detta ett medvetet och konsekvent genomfört program:

Många tycker att den kyrkliga visan är för banal. Man strävar efter att göra den musikaliskt försvarbar. Även om man vill ha fram mera avancerade kyrkliga visor måste man också arbeta på att få fram enkla, som alla kan. Att göra obegripliga saker är ingen konst. Vad som behövs är att få fram det enkla, det omedelbara.

Den musikaliska stilen ansluter huvudsakligen till negro spiritual- och gospeltraditioner. Texterna utmärks ofta av en strävan efter att låta evangeliets berättelser smälta samman med nuet exempelvis genom att den sjungande identifierar sig med någon av gestalterna kring Jesus. Språket är något mer lyriskt än hos Lundberg, Blennow och Littmarck. Såväl Littmarck som Hellström har senare gett ut ytterligare sångsamlingar. Vad som återgivits här kan endast betraktas som exempel, nära knutna till det föreliggande psalmboksförslaget. En allmän översikt över 60-talets rika visproduktion skulle göra avsnittet betydligt mer omfattande. Svårigheter skulle också uppstå att dra gränserna mot vad som bör betecknas som andlig visa, tänkt att sjungas av en församling, och den andliga underhållningssång som kan ligga visan stilmässigt nära men som egentligen lämpar sig bäst för solosång. Avslutningsvis bör något nämnas om vad som generellt kan karaktärisera den andliga visan. Visan är i regel i första hand tänkt för ett gudstjänstsammanhang, inte för underhållning eller utfyllnad vid ungdomssamlingar eller liknande.

SOU 1985217 Psalmboksfrågan efter 1937 91

Vi har tidigare sett hur nära arbetet med gudstjänst och visa var knutet till vartannat i Västtyskland. Detsamma gäller hos oss fr a Lundbergs visor. De kom att brukas och bli viktiga inslag i de mindnattsgudstjänster ijazzrytm som Lundberg tillsammans med Ragnar Wittgren svarade för under flera år från senare delen av l960-talet. Det var gudstjänster som ägde rum i Gustav Vasa kyrka i centrala Stockholm just vid den tidpunkt då många ungdomar var församlade på platsen (Odenplan) utanför. Syftet var att nå ungdom som annars aldrig besökte en kyrka. Gudstjänsterna var upplagda efter ett visst tema, där visorna ingick som viktiga beståndsdelar. Sammanhanget är viktigt att uppmärksamma; visan är en organisk del i en gudstjänstens helhet, inte ett slags musikaliska avbrott. Visan sågs av Lundberg och Wittgren som ett medel att nå människor och att uttrycka budskapet så att det kunde uppfattas utan språkliga eller innehållsliga spärrar. I Gudstjänst för människan (l97_2) som beskriver arbetet och synen bakom midnattsgudstjänsterna säger Lundberg och Wittgren därför att

musiken är till för att skapa kontakt, öppna vägar för texten och underlätta så att den kan sjungas. Det är nämligen genom de andliga visorna som den kristna kunskapen idag till stor del förmedlas. Genom att sånger sjungs upprepade gånger nöts texten in och detta textinnehåll är den dogmatik som idag lärs ut. Därför är texten en så viktig del. Ett ständigt sjungande om himlen och ”ovan där” har till följd att den kristna tron förläggs till någonting på andra sidan och kan skapa handlingsförlamning och ointresse för dagens problem. Protestsången har här fungerat som ett nödvändigt korrektiv.

I de andliga visorna är vidare samtidighetsdraget ofta framträdande. Språk och motiv kan också vara direkt hämtade från samtiden. Ett tydligt exempel på hur 60-talets politiska oro och gerillakamp - där den katolske prästen och gerillakämpen Camillo Torres för många kom att stå som en symbol för den politiska handling som kristen tro förpliktar till - finns

i en sång av Anders Frostenson (Frihetens träd. Ur Mitt

ibland oss):

Vi tror att du bor hos dem som idag för frihetens sak mot bergen sig drar mot djungel och skog, deras broder och vän tills jorden igen är människors hem.

Strofen har sedermera omarbetats (746).

Lundberg och Wittgren nämnde ordet protestvisa. Visan kunde verka utmanande. För det första gällde det den musikaliska stilen. Enkelheten och närheten till modemusiken gjorde att den sågs med ogillande eller åtminstone skepsis inte minst från kyrkomusikaliskt håll. I den 1972 utgivna Kyrkans sâng(red Jan Arvid Hellström och Lars Åke Lundberg) finns en sammanfattning av den debatt på detta område som ägde rum i början av 1970-talet; en mer allmän sådan debatt ägde inte rum under

92 Psalmboksfrågan efter 1937

den period som här behandlas. Uppenbart är dock att, som Harald Göransson påpekat, förståelsen för behovet av detta slags musik har ökat och att motsättningarna relativt snabbt övervanns. För det andra kunde visan verka utmanande genom innehållet. Den dagsaktuella visan hade ofta som sin poäng att kritiskt belysa någonting i samtiden som man önskade förändrat. Littmarcks texter ger exempel på en mer övergripande kritik på olika punkter i kyrkornas liv, såsom t ex

splittringen mellan kyrkorna (Guds här):

För vi är lutheraner och vi är Guds armé. Och vi, vi är baptister och bättre just för de”. Och vi är metodister och finare än dom. — Soldaterna går hit och dit och helst gör dom helt om.

Som exempel på en diktare vars visor uttrycker okonventionella, kanske kontroversiella teologiska tankar har tidigare nämnts Sydney Carter. I

kommitténs förslag till 1975 års kyrkomöte (Psalmer och visor, SOU

1975:3, nr 787) återfanns en Cartertext av det slaget. Carter utgick där från en expanderande världsbild som inte är främmande för att det kan finnas andra kulturer, som vår, på andra platser i universum. Gäller Kristus också för dem? Carter ställde frågan i Every star shall sing a carol, där den (i svensk översättning) uttrycks på följande sätt: Kanske i en stjärnbild bortom Vintergatans valv blir han född på nytt och lindad och på halm i krubban lagd.

Hos Carter finns också andra uttryck för hans känsla för originella och drastiska teologiska tolkningar. I den under 60-talets sista år uppmärk-

sammade boken Feast of the Fools, (Dårarnas fest, 1969) av den ameri-

kanske teologen Harvey Cox, påpekades att festen, humorn, skrattet, komedin och den skapande fantasin hör med till den kristna trons äkta livsformer. Cox hänvisar bl a till den katolske teologen Hugo Rahner, som säger att det hebreiska ord som används i Ordspråksboken för att uttrycka ”logos” (ordet, verksamt hos Fadern vid skapelsen) bäst kan återges med dans. Det används t ex för att beskriva Davids berömda dans framför Herrens ark (2 Sam 6:5, 6:21). Cox fortsätter: Även om tolkningen kan ifrågasättas är tanken lysande. Långt innan han låg maktlös i krubban, drev ut månglarna ur templet och hängde på korset, var Kristi ande närvarande vid skapelsen - dansande.

Tanken på den ”dansande Herren togs upp av Carter i en känd visa, Lord of the dance, som dock inte fått någon godtagbar svensk översättning: I danced in the morning when the World was begun.. I danced on the Sabbath and l cured the lame... l danced on a Friday when the sky turned black... They cut me down and I leapt up high... I am the Lord of the dance, said he.

Psalmboksfrågan efter 1937 93

Ett genomslag av 1960-talets teologi kan också spåras i enstaka svenska texter. Ett exempel är Britt G Hallqvists Gud, du gick bort (741). Den återspeglar något av de 60-talsstämningar och det engagemang som ställde sig på de utsattas och svagares sida:

Lidandets kors växer sig stort mest för de minsta i världen

och i formuleringen “Gud är du död” kan man känna igen den ”Gudär-död-teologi som tog form och debatterades just under 60-talet.

2.16 Beslut om ett vid

psalmbokstillägg kyrkomötet

Kyrkomötet 1958 hade avvisat förslaget om ett psalmbokstillägg främst av det skälet att man ville ha tillgång till nya psalmer att välja bland. Under 1960-talet ägde i Sverige en stark kvantitativ och kvalitativ utveckling rum på området en utveckling som senare en utländsk bedömare beteckande som en ”Hymn explosion” (E Routley). Kyrkovisor för barn, Hymnologiska institutets verksamhet och den rika produktionen av kristen visa i ungdomsvärden hade bidragit till ett utbud av psalm och sång i en omfattning som man knappast hade kunnat förutse 1958. Detta antyddes också då frågan på nytt togs upp vid kyrkomötet 1968. Det skedde i en motion Askmark och (nr 62) av biskopen Ragnar professorerna Åke Andrén och Ragnar Holte, samtliga ledamöter i biskopsmötets liturgiska nämnd till vilket Hymnologiska institutet ju formellt var knutet.

I motionen framhålls att

ett arbete på psalmens område har under 1960-talet pågått under ledning av Hymnologiska institutet. Ett sjuttiotal av de under detta arbete sammanbragta texterna har redan kommit att ingå i frikyrkliga och kyrkliga sångsamlingar i Sverige, Norge och Finland. Ännu större spridning har materialet i Kyrkovisor för barn fått. Denna sångsamling har fått en oväntat stor genomslagskraft och har även visat sig fylla ett behov som var större än man var medveten om innan den existerade i häftet. l häftet Sjutton psalmer har utöver texter även ett urval nykomponerade melodier redovisats.

Utan att det särskilt framhölls i motionen gjordes alltså klart att de villkor för ett nytt psalmarbete som ställts upp av kyrkomötet 1958 nu måste anses uppfyllda. I motionen nämns också vissa ämnen som behöver få ”adekvata uttryck genom en förnyelse av psalmer:

mission, diakoni, ekumenik, evangelisation, arbetsliv och ungdomens nya situation. Nya nattvards-, vigsel- och jordfästningspsalmer vore likaså önskvärda. För kyrkoårstider som senare delen av Advent, passionstiden,

94 1937

Psalmboksfrâgan efter

tiden efter Påsk samt för många söndagar under trefaldighetstiden borde det också finnas fler psalmer att välja mellan.

ämnen avviker inte från vad som tidigare fram- Exemplen på önskade förts under 1900-talet utom på en punkt, nämligen ”ungdomens nya situation”. Motionen utvecklar inte innebörden härav, men det bör vara rimligt att anta att de starka rörelser av politisk och annan idémässig art - och kanske inte minst året som präglade senare delen av 1960-talet 1968 - ligger bakom formuleringen. En förändring av ungdomens hållning och dess ställning i kyrka och samhälle var tydlig; detta måste återverka på utformningen av en psalmbok. Motionen informerade i övrigt kortfattat om Hymnologiska institutets verksamhet, om medverkande författare och om arbetsprocessen. Motionärerna anhöll

att kyrkomötet hos Kungl Maj :t måtte anhålla att en kommitté tillsättes för utarbetande av tillägg till Den svenska psalmboken för att prövas och användas i svenska kyrkan intill dess en allmän revision av Den svenska psalmboken har företagits.

Beredningsutskottet erinrade i sitt betänkande nr 6 om vad kyrkomötet 1958 anfört angående ett brukbart bestånd av nya psalmer och koraler” som borde föreligga, innan ett arbete av det slag motionärerna önskade kunde komma till stånd. Nu var emellertid den förutsättningen uppfylld. Utskottet framhöll särskilt att man inte minst i Kyrkovisor för barn fått goda exempel på en nutida, både enkel och värdig koralton. i utskottets kortfattade Två viktiga principiella markeringar skymtade betänkande. Det ena gällde att psalmboksarbetet borde relateras till det pågående arbetet med böner och gudstjänstritual. Det andra var att det därvid handlade om att text och musik tillsammans skulle bilda en organisk enhet med vår kyrkas gudstjänst i övrigt. Utskottet hemställde att kyrkomötet ville besluta i enlighet med motionens anhållan. Den 24 september 1968 biföll kyrkomötet utskottets hemställan utan debatt, och i skrivelse nr 9 av den 26 september 1968 anhöll kyrkomötet att Kungl Maj:t måtte tillsätta en kommitté för uppdraget. Den 14 mars 1969 utsåg Kungl Maj:t fem ledamöter i en sådan kommitté, nämligen Ulf Björkman (ordförande), Esbjörn Belfrage, Anders Frostenson, Harald Göransson och Per Olof Nisser.

2.17 om en ekumenisk psalmbok i historiskt Frågan perspektiv

En mer uttalad strävan efter en gemensam psalmbok eller en gemensam psalmboksdel är av ganska färskt datum. Det bör noteras att när denna tanke genom Sampsalm från 1978 tagit form är det genom sin bredd en unik händelse inte bara i svenskt samfundsliv utan också i jämförelse med världen i övrigt. Kommittén har tidigare och fr a i sitt betänkande SOU 1981:49 redo-

Psalmboksfrågan efter 1937 95

gjort för Sampsalms framväxt, sammansättning och arbete. Här får hänvisas till detta betänkande. I föreliggande avsnitt skall endast översiktligt och sammanfattande en historisk bakgrund till arbetet på en ekumenisk psalmbok skisseras.

2.l7.1 Svenska kyrkans till utanför den

inställning sång

traditionen x

kyrkliga

Det är först under 1700-talet som kristen och sång av någon omfattning med en egen kraft bryter fram vid sidan av kyrkans sång och manifesterar sig i utgivning av olika sångböcker i vårt land. Svenska kyrkans monopolställning i det andliga livet avspeglas i sådant som kyrkogångsplikt och i konventikelplakatet 1726-1858, som uttryckligen förbjöd privata sammankomster utan läroståndets medverkan för bibelläsning och bön. Men sannolikt är det fel att skylla kyrkans svala hållning till den utomkyrkliga sången enbart på monopolmedvetande och maktkänsla. Den evangeliska sången var central från läro- och själavårdssynpunkt och det var naturligt att man förhöll sig avvaktande till sådant som inte naturligt och organiskt ansågs kunna höra hemma i den. Och skillnaderna mellan 1700-ta1ets andliga sång och den karolinska var psalmboken karaktärsmässigt mycket stora. 1700-talet präglas på den andliga sångens område framför allt av de sångsamlingar av herrnhutiskt och pietistiskt snitt som då fick stor spridning. De mest kända är den pietistiska Mose och Lambsens visor (1717) samt - Sions Sånger (1743) och Sions nya sånger (1778), båda herrnhutiska. Mose och Lambsens visor har betecknats som den subjek-

tiva känsloinnerlighetens vårbrytning i vår diktning (Martin Lamm) och

hade alltså även en allmänlitterär betydelse. Det dominerande i den pietistiska sången var ofta ett tungt allvar och understrykande av de krav som ställdes med kritisk på en kristen, hållning till allt som uppfattades som världsligt. Grundtonen var ofta individualistisk. Många av de herrnhutiska sångerna präglades av stark känslosamhet och av drastiska bilder för trons hängivenhet, stundom på gränsen till det smaklösa. Avståndet till den kärva karolinska psalmboken var stort. Sin (1695) starkaste förankring hade detta slags sångsamlingar i fromma lekmannakretsar, men också präster drogs med i den nya väckelsen. Den mycket spridda sång- och andaktsboken Andelig Duvøröst hade som (1734) upphovsman prosten Olof Kolmodin. Men de officiella psalmboksförslag som arbetades fram under 1700-talet ( 1765-67 resp 1793) återspeglade knappast alls dessa rörelser i samtiden. Inte heller Wallin visade i sin psalmbok 1819 - eller i de förslag som föregick den - något särskilt intresse eller förståelse för dem. Det kan vara värt att notera att ungefär samtidigt med den wallinska psalmrevisionsepoken utkom komministern Lars Linderots postumt samlade sånger, Andeliga Sånger och tillfäl- Iighets- Verser, 1815, med bl a Ingen hinner fram till den eviga ron och Säg mig den vägen. Bakom Wallins avvisande hållning kan antas en estetisk reservation. För honom var den sköna formen en återspegling av all skönhets källa, Gud. Den pietistiska och herrnhutiska ett nästan sången representerar

7 - Den Svenska Psalmboken

96 Psalmboksfrâgan efter

rakt motsatt Som Inger Selander påpekat i avhandlingen 0 hur synssätt. att få vandra (1980) handlar det här om en anspråkslöshet och salig! formell enkelhet som odlas som princip: det är genom att avstå från ett utstofferat språk som man visar rätt ödmjukhet. Samma grundpråligt behölls av den senare lSOO-talsväckelsen. Den wallinska inställning psalmboken fick på många sätt en ställning som folkbok men i många avseenden torde den ha varit för akademisk och 1itterär” för allmänheten. Och för dem som nåtts av väckelsen höll den inte. Guds barn sjunger inga psalmer”, citerar Emil Liedgren. Under 1900-talets psalmboksarbete blev det naturligtvis svårt att bortse från väckelsens Men man sökte ändå hålla en distans mot sångskatt. den i psalmboksförslagen 1908- 1920. I psalmboksförslaget 1917 skedde ett slags accepterande i och med att till denna fogades ett tillägg, Andliga sånger, med 20 nummer, varav 13 senare kom att ingå i 1937 års Ett väckelsesångens genombrott markerar Nya Psalmer 1921 ; psalmbok. ytterligare några väckelsesånger tillfördes 1937. Entusiasmen var dock delad. Torsten Fogelqvist, verksam som kritiker i Dagens och granskare av bl a psalmboksarbetet, blev Nyheter sedermera indragen i detta som ledamot av de sista sakkunniggrupperna. Han bifogade till septemberförslaget 1936 ett särskilt yttrande, där han

bl a menade att på något håll passagen mellan kyrkan och missionshu-

set breddats över det verkliga trañk- och förbindelsebehovet”. av väckelsens sângskatt i 1937 års psalmbok och fram- Behandlingen för allt 1939 års koralbok får bedömas som ganska hårdhänt. Många och väckelsens melodier försvann, ändrades textliga ändringar gjordes eller försågs med vad man ansåg vara mer passande alternativmelodier i tidens egen koralstil. Det skulle, som framgår av tidigare avsnitt i detta betänkande, dröja till 1969 innan man var beredd till större öppenhet mot de ursprungliga väckelsemelodierna. förändrat. Ge- När psalmboksarbetet togs upp 1969 var läget mycket nom de senaste årens produktion av andlig sång, genom Hymnologiska institutet och inte minst den s k visvågen hade psalmen blivit genom ekumenisk sätt. Den skrevs inte för ett speciellt samfund på ett annat utan blev alla samfunds egendom. Sålunda är stora andelar gemensamma i Psalmer och visor 76 och 82 och dess frikyrkliga motsvarighet Herren lever (1978). Till bilden hör kanske också att de flesta svenska och samfunden sig ekumeniskt både nationellt och kyrkorna engagerat internationellt Kyrkornas Världsråd). Världsrådets sångbok, (genom Cantate Domino, upptog f ö vid sin revision 1974 åtta nya sånger från erinras om att vid det bekanta eku- Sverige. Det kan i sammanhanget meniska mötet i Stockholm 1925 utgavs en särskild ekumenisk sångsamav stort principiellt intresse, Communio. Som das Stockholmer ling Lied”, mot bakgrund av detta möte, betecknades Beskows Ack saliga dag (314). Svensk psalm var inte utan ekumenisk verkan.

2.17.2 Frikyrklig gemensam sång

När fria samfund etableras i vårt land från och med mitten av började 1800-talet användes till att börja med enskilda sångsamlingar såsom

SOU l985:17 1937

Psalmboksfrågan efter 97

Ahnfelts Andeliga Sånger, Sånger till Lammets lov (Sankeys sånger) och andra sådana vid sidan av den wallinska psalmboken. Men relativt snart ledde utvecklingen fram till egna separata samfundssångböcker. Baptistsamfundet (första församlingen grundad 1848) utgav 1880 Psalmisten, Evangeliska Fosterlands-Stiftelsen (1856) utgav 1889 Siønstoner, Metodistkyrkan (l868) utgav 1892 Metodist-Episkopalkyrkans svenska psalmbok och Missionsförbundet (1878) utgav 1893 Svenska Missionsförbundets sångbok. Man kan observera att några av dem senare fått andra namn. Melodi- eller koralböcker utkom i regel senare, ibland betydligt senare. Två sångböcker, som har mindre gemensamt med Den svenska psalmboken än de nu nämnda, utgavs nära nog i anslutning till samfundsbildningen. Det gäller Frälsningsarméns sångbok 1882 och Pingströrelsens (1913) Segertoner(l9l4). Ett försök att på ett tidigt stadium skapa en gemensam för psalmbok de fria samfunden skedde då Per Palmqvist på eget förlag utgav Försam- Iingssånger(1878). Aktiv medarbetare var fil dr Erik Nyström, känd inte minst för många översättningar. Samlingen hade baptistisk bakgrund men tycks av baptisterna ha ansetts för lite baptistisk och av övriga för mycket baptistisk; den slog aldrig igenom. En helt annan ställning hade den 1859 utgivna Pilgrimssânger. Vid frikyrkomötet 1934 väcktes tanken på en gemensam sångbok för Missionsförbundet, Baptistsamfundet och Metodistkyrkan. Ett första steg togs genom att man 1939 kunde utge en gemensam sångbok för ungdom, Ungdomssânger. Men tveksamheten mot möjligheterna att åstadkomma en gemensam sångbok för samfunden var stor. Det gällde inte minst om frikyrklighetens mest framträdande hymnolog, i pastorn Svenska Missionsförbundet och sedermera teologie hedersdoktorn, Oscar Lövgren. Vid frikyrkomötet 1939 måste han i ett föredrag slå fast att även om tanken vore god så var de praktiska problemen alldeles för stora. Dogmatiska invändningar kunde också resas, menade han. 1942 togs frågan upp på nytt vid frikyrkomötet samma år. Den vann stöd i de tre nämnda samfundens årskonferenser —— i baptisternas fall dock först efter någon tvekan. En kommitté tillsattes för att utarbeta den gemensamma sångboken. svårigheterna blev emellertid så stora att resultatet blev ett annat än det avsedda, nämligen en mindre sångbok för bruk vid gemensamma möten, konferenser och gudstjänster. Sångboken kom ut 1945 och hette Gemenskap. När det gällde barn- och ungdomssångböckerna var svårigheterna inte lika stora. Ungdomssånger omarbetades 1958 och bakom denna ställde sig också Örebromissionen. 1 sammanhanget bör erinras om att KFUM:s sångbok, Uppåt (första uppl 1900), är ekumeniskt upplagd. Med sikte på kristna lärare, seminarister och studenter gavs från frikyrkligt håll en sångsamling Psalm och sång 1926. På barnsidan kan noteras att bakom Svensk sändagsskolsângbok(l9l0, omarbetad 1929) stod Baptistsamfundet, Metodistkyrkan och Missionsförbundet; sedermera anslöt sig Evangeliska Fosterlands-Stiftelsen och Svenska Alliansmissionen. Samtidigt med Kyrkovisor för barn 1960 utkom på frikyrkligt håll en samling barnsånger närmast tänkta för söndagsskolan, Nu sjunger vi. Bakom den stod en förhållandevis stor grupp frikyrkor och organisatio-

98 1937

Psalmboksfrâgan efter

ner, nämligen Evangeliska Fosterlands-Stiftelsen, l-lelgelseförbundet, Metodistkyrkan, Alliansmissionen, Baptistsamfundet, Svenska Frälsningsarmen, Missionsförbundet och Örebromissionen. För ungdom utgavs 1968 en vida spridd sångsamling, Ta ton. Ett samgående av stort principiellt intresse skedde 1966, då sångboken Psalm och sång kom ut (titeln hade ju tidigare burits av en skol- och studentsångbok från 1926). Den blev Baptistsamfundets och Örebromissionens gemensamma sångbok och ersatte baptisternas Psalmisren och Örebromissionens Andliga sânger (första uppl 1931). Andra namnbyten kan noteras: Missionsförbundets sångbok fick i och med revisionen 1951 namnet Sånger och psalmer, Metodistkyrkan förkortade vid revisionen samma år namnet på sin psalmbok till Metodistkyrkans psalmbok. De frikyrkliga sångböckerna underkastades förhållandevis täta revisioner. Ett genomgående drag är därvid att de successivt närmar sig Den svenska psalmboken; dels övertas alltmer av psalmer från psalmboken, dels fungerar psalmbokens text som ett slags normaltext, efter vilken man har en benägenhet att rätta sig. När det gäller texter som kan betecknas som specifikt samfundsegna tycks man helst hålla fast vid de hävdvunna formuleringarna, men annars är rättelse efter Den svenska psalmboken snarare regel än undantag. Senare tiders revisionsarbete inom svenska kyrkan kan kanske i sin tur sägas ha uppvisat tendenser till en större öppenhet mot den textliga och musikaliska avfattning som sånger med frikyrkligt ursprung har. En överblick över hur mycket och vad som är gemensamt mellan samfundens sångböcker i Sverige ger Inger Selander, Index över den kristna församlingssången (1979). Undersökningen omfattar 14 sångböcker. Samtliga större samfunds sångböcker ingår. Undersökningen visar att dessa sångsamlingar innehåller sammanlagt 3 105 sånger. Endast tio återfinns i samtliga sångsamlingar, nämligen Bereden väg för Herran, Din spira, Jesu, sträckes ut (alt text: Kom Jesu, var i väl och ve), Guds rena Lamm, oskyldig, Herren, vår Gud, är en konung, Här en källa rinner (alt Det finns en källa, fylld med blod), Höga majestät, vi alla (alt Oss välsigna och bevara), Jag lyfter mina händer, O, du saliga, o, du heliga, Till härlighetens land igen samt Var hälsad, sköna morgonstund. - Här en källa rinner och O, du saliga - rör Med ett par undantag det sig om psalmer övertagna från 1819 års psalmbok. Flera av de tio är knutna till högtider. Om man undantar Katolska kyrkans samlingspärm ökar antalet med ytterligare 17 sånger, varav de flesta stammar från 1800-talets väckelserörelse och i sin art har kommit att bli klassiska

(Blott en dag, Bred dina vida vingar, Jag är en gäst och främling, Jesus

för världen, Med Gud och hans vänskap etc). Den författare som är företrädd med det största antalet originalsånger i Selanders undersökning är Lina Sandell-Berg (l 16 sånger) följd av Wallin (112), därefter följer den för svenska kyrkans sångtradition helt obekante Anders Hansson (1863-1925), resepredikant, fribaptist som kort före sin död anslöt sig till pingstväckelsen, med 77 sånger. I listan över de 16 mest frekvent förekommande författarna kommer från svenska kyrkans psalmtradition förutom Wallin endast Frostenson (42) och Franz Mikael Franzén (20): av övriga står endast den danske biskopen H A Brorson (1694-

SOU 1985117 1937 99

Psalmboksfrâgan efter

1764) med 22 sånger, nära denna tradition. Dominansen av frikyrkliga författare från 1800-talet och vårt sekels början är mycket stor. Men flera av dem har sina sånger koncentrerade till enskilda samfunds sångsamlingar. Författare som vunnit mycket stor spridning är Frostenson, Brorson, Franzén och Fanny Crosby-van Alstyne. Beträffande Brorson meddelar Selander att han, den främste representanten för den danska /- ——- -/ först i väckelpietismens psalmdiktning uppmärksammades sekretsar och flera av hans psalmer översattes vid mitten av förra seklet. Särmaterialet, dvs det som endast finns i en enda av sångsamlingarna, utgörs för Den svenska psalmbokens vidkommande av 213 psalmer, eller 34,8 procent av psalmboken. Jämförelse kan göras med Evangeliska Fosterlands-Stiftelsen 18 procent, Missionsförbundet med 15 procent

och Baptistsamfundet-Örebromissionen med 14,1 procent. Pingströrel-

sen har 31,8 procent och Frälsningsarmén 38,2 procent. Indexet visar också att Den svenska psalmboken med sina 612 psalmer tillhör de mindre omfångsrika. Ännu mindre är endast Pingströrelsens Segertoner (604), Svenska Frälsningsarméns sångbok (565) och katolikernas samlingspärm (299). Omfångsrikast är Missionsförbundets Sånger och psalmer med 788 nummer. En viss andel psalmer har samfunden gemensamma. För Den svenska psalmbokens vidkommande gäller att den har flest psalmer gemensamt med EFS” Sionstoner (260), därefter med Missionsförbundets Sånger och psalmer (234), Metodistkyrkans psalmbok (228) och Baptistsamfundets-Örebromissionens Psalm och sång (208). Minst gemensamt har den med Svenska Frälsningsarmén (52) och Pingströrelsens Segertoner (73). Av Katolska kyrkans samlingspärms 200 psalmer är inte mindre än l 13 gemensamma med Den svenska psalmboken. Någon motsvarande undersökning har inte gjorts tidigare, men klart är ändå att andelen stoff, gemensamt för Den svenska psalmboken och andra samfundssångsamlingar, undan för undan ökat.

2.17.3 Sampsalm

1976 inbjöd samtalsdelegationen mellan Svenska kyrkan och Missionsförbundet till en konferens i Sigtuna kring frågan om en ekumenisk psalmbok. Konferensen ägde rum den 25-26 mars. En fortsättningskommitté utsågs och en ny konferens ägde rum 24-26 november 1976. Fortsättningskommittén fick då förnyat uppdrag att verka som en arbetsgrupp för den ekumeniska psalmboksfrågan. Efter ytterligare en konferens 19-20 april 1978 utsändes en inbjudan till kyrkor och samfund i Sverige att utse representanter i en gemensam kommitté, kallad Sampsalm, för att grundligare och mer konkret gå in på frågan om förutsättningarna för en gemensam ekumenisk psalmbok. Sedermera har inalles 15 kyrkor, samfund och kristna organisationer låtit sig repre- - utöver Svenska senteras, nämligen kyrkan Adventistsamfundet, Evangeliska Fosterlands-Stiftelsen, Fribaptistsamfundet, Frälsningsarmén, Helgelseförbundet, Katolska kyrkan i Sverige, Liberala katolska kyrkan i Sverige, Metodistkyrkan i Sverige, Pingströrelsen, Svenska Alliansmissionen, Svenska Baptistsamfundet, Svenska Frälsningsar-

100 Psalmboksfrágan efter 1937

mén, Svenska Missionsförbundet och Örebromissionen. Ordförande var prosten, docent Ulf Björkman och sekreterare, musikdirektören Torgny Erséus. Sampsalms verksamhet har finansierats bl a genom anslag från Utbildningsdepartementet och kyrkofonden genom psalmkommittén. Bakgrunden till arbetet var tvåfaldig, dels hade genom åren alltfler psalmer ur Den svenska psalmboken upptagits i frikyrkliga sångböcker: Svenska kyrkan hade å sin sida fr o m Nya psalmer 1921 införlivat alltmer av väckelsens sångskatt i psalmboken, dels skrevs ny psalm inte för ett speciellt samfund utan brukades gemensamt av flera samfund; ett exempel härpå är det gemensamma materialet i å ena sidan Svenska kyrkans Kyrkovisor för barn samt de både psalmbokstilläggen och å andra sidan det frikyrkliga sångbokstillägget Herren lever. Till bilden hör också allmänna ekumeniska strävanden i vårt land, där det gällde att finna områden för gemensam andlig och kristen manifestation. I psalmboksarbetet fann man ett sådant arbete och uppenbart var de engagerade kyrkornas och samfundens positiva vilja att nå fram till ett gemensamt positivt resultat. Sampsalms arbete har tilldragit sig uppmärksamhet inom landet men också internationellt. Inom Sampsalm diskuterades flera modeller för en ekumenisk psalmbok. Med stöd av en enkät, gjord 1978, stannade man för en lösning som innebar att de gemensamma psalmerna samlades i en särskild inledande del av psalm- och sångböckerna (”baspsalmbok”). Till denna kunde de samfund som så önskade foga ett eget tillägg med de psalmer och sånger man därutöver önskade (samfundstillägg”). I SOU 1981:51 sammanställde Sampsalm de sånger som hämtats från andra kristna sångsamlingar än Den svenska psalmboken och dess tilllägg och som föreslogs ingå i baspsalmboken. Sammanställningen omfattade 156 sånger. Därjämte presenterade Sampsalm i ett litet häfte en översikt över hur hela baspsalmboken skulle te sig när de 156 nämnda sångerna blandades med psalmer och sånger och ur Den svenska psalmboken och dess tillägg, Psalmer och visor 76. Häftet utdelades till ledamöterna vid 1982 års kyrkomöte och bar titeln Sampsalms förslag till en gemensam baspsalmbok. Läge I 982-03-1 7. Detta förslag till baspsalmbok upptog 487 psalmer och sånger. 232 av dem var hämtade från 1937 års psalmbok, 98 från Psalmer och visor 76 och 18 från psalmkommitténs förslag till andra delen av Psalmer och visor (sedermera Psalmer och visor 82). Beträffande urvalet anmälde Sampsalm att

om dessa 487 sånger/psalmer råder enighet, dvs en majoritet har klart uttalat sig för dem och ingen har reserverat sig mot beslutet. Detta innebär dock inte att frågan om storleken på en gemensam psalmbok fått sitt svar. Inom Sampsalm finns olika ståndpunkter företrädda, dvs både de som förordar en mindre, gemensam del och de som föredrar en större. Önskemålen pendlar mellan 300 och 500 nummer.

3 Allmänna

principfrägor

3.1 Psalmbokens och kulturella funktion

religiösa

När vår nuvarande psalmbok diskuterades, innan den slutligen antogs vid 1936 års kyrkomöte, ville man gärna se den som en syntes mellan religiösa och allmänkulturella intressen. Vid den tidpunkten var detta inte orimligt, även om bedömningarna skilde sig på kyrkligt respektive allmänkulturellt håll om i vilken grad detta verkligen var fallet. Också i den psalmboksdebatt som förts i vår tid kan märkas en viss spänning mellan de krav man uppställer på psalmboken som ett kulturdokument, som bl a avspeglar gångna tiders andliga liv sådant det uttryckts i psalmens form, och de krav man har på en psalmbok som skall möta nuets behov av text och musik för gudstjänstbruk och andra sammanhang. Det finns därför anledning att söka belysa några av de hithörande frågeställningarna. Allmänt bör dock framhållas att gränserna mellan kulturellt och religiöst långt ifrån är så självklara som kan synas av vad som ovan återgavs beträffande 1930-talets psalmboksdebatt. Detta stod klart då och står klart i dag: de religiösa inslagen i kulturen är starka och religionen rymmer starka inslag av kultur. Om psalmboken gäller att den först och främst är ett religiöst dokument men samtidigt har den en kulturell betydelse från vilken man icke kan bortse.

3.1.1 Sångboken som blev folkbok

En psalmbok är i första hand avsedd att vara församlingens sångbok vid den gemensamma gudstjänsten. Att den därutöver kommit att få ställning som andaktsbok och som lärobok ändrar inte att den ursprungliga utgångspunkten är den nämnda. Psalmboken svarar mot behovet att ge de människor som deltar i gudstjänsten sånger som uttrycker bekännelse, tack, tillbedjan osv. Det förtjänar att erinras om att församlingssång på modersmålet förekom i mässan redan före reformationen, även om det var först i och med reformationen som den blev en mer fast del i gudstjänsten. I mässordningen 1531 lämnas plats för församlingssång på modersmålet. För det syftet utgavs vissa sångsamlingar. Den första sångsamlingen med namnet Then swenska psalmboken kom 1543. I kyrkoordningen 1571 påbjöds vissa psalmer på bestämda platser i Ordning medh Messone. I 1614 års kyrkohandbok ingick en komplett psalmvalslista.

102 Allmänna principfrågor

Det anförda visar hur en äldre tradition som svarade mot ett folkligt behov genom reformationen och tiden därefter fick sin kodifiering och vidareutveckling. Psalmbokens roll som andakts— och lärobok skall beröras senare i detta betänkande, men den bör uppmärksammas redan här eftersom den sannolikt är en av de viktigaste förklaringarna till att psalmboken, gudstjänstens sångbok, blev en folkbok i sådan omfattning som skedde. Denna ställning behöll psalmboken långt in på 1800-talet och det torde inte vara oriktigt att hävda att det främst var den karolinska psalmboken från 1695, som gav den denna ställning. Med sitt relativt folkliga språk, sina konkreta, bibelnära och ofta drastiska texter kom den att bli en folkets följeslagare inte bara i helg utan även i vardag. Självklart spelar det också en viktig roll härvidlag att psalmboken i många hem var den enda bok som fanns. I den ingick ofta Luthers lilla katekes och utdrag ur bibeln. Omvittnat är att denna gamla psalmbok fanns i praktiskt bruk långt fram i tiden även sedan den wallinska psalmboken 1819 ersatt den i gudstjänsten. I den hymnologiska litteraturen från vårt århundrade kan man notera hur författare efter författare, inte utan viss förundran, meddelar att denna gamla psalmbok fortfarande kan påträffas i levande och aktivt bruk vid bygudstjänster och andra tillfällen på flera håll i vårt land. Senaste nytryck av 1695 års psalmbok skedde f ö 1972. Den wallinska psalmboken blev knappast folklig på samma sätt som 1695 års psalmbok, alla sina kvaliteter till trots. Snarare gjorde de högt ställda estetiska kraven som präglar den att den kändes akademisk och främmande för breda folklager. Samtidigt kan man också se en viss omorientering i synen på psalmboken från kyrkans sida. Från att låta den avspegla den kristna troslärans olika sidor börjar man i psalmboksrevisionsarbetet vid slutet av 1800-talet inrikta den mer på ett direkt praktiskt-kyrkligt bruk. Tendensen är svag men obestridlig. 1819 års psalmbok var disponerad efter den kristna trosläran. Härtill kan man lägga Wallins kända psalmprogram att psalmboken skulle vara allom allt”. Det första psalmboksförslaget efter den wallinska psalmboken kom ut 1889 och där har den gamla dispositionsprincipen brutits. Nu är inriktningen på det praktiskt kyrkliga livet och dess behov framträdande. Kyrkoåret och olika kyrkliga verksamhetsformer får ett nytt och generöst utrymme. Därmed har man infört ett nytt principiellt synsätt som konsekvent fasthölls genom den långa raden av nya psalmboksförslag fram till dess att 1937 års psalmbok förelåg färdig. I den sistnämnda har en dryg tredjedel av psalmerna (1937: nr 41-253) samlats under rubriker som gäller kyrkoårets högtider, de kyrkliga handlingarna samt verksamhetsformer av olika slag, såsom diakoni och mission. En tendens att förskjuta psalmbokens karaktär in emot kyrkans eget verksamhetsområde kan alltså märkas. I någon mån torde denna utveckling hänga samman med förskjutningar i psalmbokens ställning som folkbok, en ställning som den dock trots allt länge behöll och kanske i viss omfattning kan sägas ha än i dag. Man bör dock hålla i minnet att den karolinska psalmbokens folkliga ställning sannolikt är ganska unik - möjligen skulle den danska psalmboken kunna jämföras härmed. Den wallinska psalmboken hade en

SOU l985:l7 Allmänna

principfrâgor

ställning också så att säga utanför kyrkan, nämligen som allmänt aktat och uppburet kulturdokument; bakom dess psalmer stod många av samtidens allra största diktare. 1937 års psalmbok tillkom alltså under trycket från ett ganska tungt vägande arv: 1695 års psalmboks ställning som en folkets bok och 1819 års psalmbok som inte minst en den akademiska kulturens bok. 1937 års psalmbok hade av olika skäl inte möjlighet att i sig sammanfatta och föra vidare detta tvåfaldiga arv annat än delvis. Den intog en plats i psalmbokshistorien som får sägas vara den mer allmänna och normala för psalmböcker. Det innebär ingalunda att den skulle sakna folkbokens drag och funktioner eller vara utmönstrad som kulturdokument. Bland annat genom att i sig bevara det wallinska godset så gott som intakt behöll den något av den sistnämnda rollen; kanske införlivandet av en viss del av väckelsens sångskatt, liksom upptagandet av nya psalmer med ett ofta frasfritt och enkelt språk, gör att den också kan sägas äga en viss folklighet. Men dess ställning kan inte jämföras med vare sig den karolinska eller den wallinska. Den har närmast funnit sin plats bland kristenhetens övriga psalm- och sångböcker, om vilka det har sagts att ”the primary purpose of a hymn-book is for use in public worship” (Congregational Praise, 1951). Till frågan om psalmbokens ställning som folkbok i dag hör i hög grad den roll som radio och i någon män även TV spelat för att göra psalmerna kända. Om, som senare kommer att uppmärksammas, psalmboken mer och mer försvunnit ur skolundervisningen har den i stället desto kraftigare gjort sig påmind genom radions utbud av gudstjänster, andakter och program kring psalmboken. Den kännedom om psalm och psalmbok som allmänheten i dag har är sannolikt i inte ringa grad ett resultat av detta.

3.1.2 Subjektivt och objektivt i psalmboken

Psalmboken är ett bland flera hjälpmedel för gudstjänstbesökaren att uttrycka sitt tilltal till Gud. Den skall därmed ge uttryck åt ett brett spektrum som ligger mellan polerna lovsång” och klagosång”. Mellan dessa poler ryms bekännelse (av tro, av synd), troserfarenheter (visshet, glädje, kraft, förlåtelse men också tvivel och sökande), viljeyttringar (överlåtelse, efterföljd), hopp (om Guds seger över det onda, om ett evigt liv) etc. Den svenska psalmboken har av hävd ansetts vara återhållsam med uttryck som kunnat uppfattas som subjektivt känslosamma. En jämförelse med utländska psalmböcker ger visst stöd åt den uppfattningen. Jämförelsen med den inomsvenska väckelsens sånger gör det ännu mer. I raden av psalmböcker utgör 1937 års psalmbok inget undantag från denna linje. Snarare visar den ännu större försiktighet det gentemot känslobetonade än både den karolinska och den wallinska psalmboken. Vidare är det noggranna utrensandet av känslosamma i text och uttryck melodi, när väckelsens sånger togs in i 1937 års psalmbok, ett exempel på detta. Ett tilltal till Gud, också i sångens form, kan emellertid aldrig frigöra

104 Allmänna principfrågor

subjektiva. Bakom psalmen står alltid en männisig från det personligt ska, och det är genom denna människas tankar, språk och musikalitet som sången tar form och blir även andras egendom. Som synonym för psalm eller annan kristen sång används inte sällan uttrycket lovsång. Det har sina rötter i bibeln och betecknande är kanske att såväl den sång som kallats bibelns första sång (2 Mos 15) som den sista sången i bibeln (Upp 15) är lovsånger. I lovsången ger gudsfolket genom tiderna röst åt sin tro på och erfarenhet av Guds handlingar. Ny psalm bryter fram i kris- och gränssituationer i kyrkans liv och påfallande är att sången då i regel har lovsångens karaktär. Därför känns bruket av ordet lovsång inte onaturligt som sammanfattning av eller grundtema för all kristen sång. Förhållandet kan illustreras genom rubriksättningen i vissa av de frikyrkliga sångböckerna. De tidigare sångböckerna präglas av ämnen med klar lovsångskaraktär såsom Guds underbara gärna försyn och ledning, Tro och förtröstan, Frid och glädje etc. Däremot lyser rubriker som Trons prövning under frestelser och lidanden (1937 års psalmbok) för att inte tala om Sökande-tvivel (psalmbokstilläggen 1976 och 1982) med sin frånvaro. Det är dock lätt att konstatera att också sådana rubriker med tiden införs. I detta ligger egentligen ingenting motsägelsefullt. Det betyder bara att kyrkor och samfund efterhand ger ett ökande utrymme åt det kristna troslivets och troserfarenhetens hela mångfald. Det ändrar inte på förhållandet att lovsång är den kristna grundmotiv och ett uttryck för att kristen tro och kristet liv sångens bygger på övertygelsen om Guds kärleks makt och slutliga seger över alla destruktionens makter. Trons förutsättning ligger i den förändring av tillvaron som Kristi uppståndelse innebär (l Kor 15):

Försoningens dag och uppståndelsens dag

har kommit och allt är förändrat (PoV 714, här 745)

Lovsången kan och måste kompletteras med sång som uttrycker vrede över det ondas nedbrytande och skapelseñentliga verk i tiden, liksom med sånger som vågar ge röst åt den påfrestning detta innebär för tron och de frågor de väcker. Förebilden för hela detta spektrum finns i bibeln själv. Det anförda visar att psalmen ofrånkomligen är subjektiv i viss mening. Den är en trons sång och springer väsentligen fram ur den enskilde kristnes, eller en för flera kristna gemensam, upplevelse. Den återspeglar tankar och känslor som tron väckt till liv. Den vill göra andra delaktiga i trons liv genom att förmedla insikter som har vunnits och känslomässiga upplevelser som gjorts. Den vill väcka medvetande om de personliga konsekvenser på viljelivets och handlingens område som kristen tro leder till. Som sång upprättar psalmen kontakt med den enskilda människan på ett annat och kanske stundtals mer inträngande sätt än en blott läst eller föreläst text kan göra. Den svenska psalmbokens traditionella återhållsamhet gentemot det subjektivt känslosamma bör dock inte förstås som en brist på förståelse för vad som här har anförts. Snarare handlar det om en försiktighet inför vad man uppfattat som uttryck för överdrifter och ensidig individualism.

SOU 1985217 Allmänna principfrâgor 105

De herrnhutiska och pietitiska sångsamlingar som utkom under 1700-talet i vårt land överflödade av sånger av sådant slag. För gemensam sång kan det vara rimligt att sätta vissa gränser i detta fall. Samtidigt är det obestridligen så att försiktigheten överdrivits, och att rädslan för det känslosamma och individulistiska har medfört att gränsen mot det subjektiva överhuvudtaget kan ha dragits allför snävt. Men även om psalmen är dikt, skriven av enskilda författare och sålunda subjektiv i den meningen att den är ett personligt vittnesbörd, finns i psalmen också en strävan efter att uttrycka något objektivt, en sanning som står över och innesluter det subjektiva. Psalmen är den subjektiva tolkningen av något objektivt. Det objektiva är förutsättningen för att det subjektiva skall kunna sägas. Detta kommer till uttryck på många olika sätt. Ett sådant sätt är att ge psalmen bibelparafrasens form. Psaltarparafraserna hör till det mest karaktäristiska i äldre psalmdiktning. l fr a reformerta kyrkors psalmböcker utgör sådana parafraser alltfort den helt dominerande delen.Av de 413 psalmerna i 1695 års psalmbok är inte mindre än 9 l psaltarparafraser. Avdelningen försvann i och med 1819 års psalmbok, men Wallin behöll den så sent som i sitt psalmboksförslag av 1814. Tillsammans med psaltarparafraser ingick ”evangeliska parabler i vad som betecknats som den svenska reformationstidens första egentliga psalmbok, Swenske Songer eller Wisor 1536. En av de första kända svenska psalmerna, från

1486, var en parafraspå liknelsen om det stora gästabudet (Luk 14): ”En riker man och väldiger han (Ericus Olai). Ett annat exempel är Med

himlen det blir som för tio jungfrur (635). Som en typ av återberättande psalm - med inslag av personlig betraktelse - kan nämnas Luthers 125, Från himlens höjd jag bringar bud. Jul- och kanske fr a passionspsalmerna är ofta i långa stycken återberättande. Här kan i första rummet erinras om Haqvin Spegels passions-psalmer såsom 447, Min själ, du måste nu glömma, av Spegel själv beskriven som en betraktelse över Jesu heliga pina och död, författad uti en lovsång, som med sina ursprungligen 33 verser återgav scenerna ur Jesu lidandes historia. Också Wallin har gett bidrag till detta slags psalm. Man kan emellertid observera att varken den nyevangeliska väckelsen eller 1900-talets psalmdiktning fram till 1930-talet i nämnvärd omfattning använt parafrasens eller den återberättande psalmtextens teknik. Det är egentligen först under de senaste decennierna man återknutit till denna gamla psalmform. Sålunda innehåller den år 1960 utgivna och på många sätt banbrytande sångsamlingen Kyrkovisor för barn ett stort antal sånger som återger bibliska texter. Psalmbokstilläggen 1976 och 1982 rymmer ytterligare exempel på detta slags psalmer som t ex 634 (här 420) Maria, sa Judas, 672 (här 735), Tänk om någon känt igen oss, 816 (här 742), Han kom från ett främmande land. Till den senaste tidens bidrag hör kanske framför allt att man tagit upp ett tidigare bruk att sjunga bibeltexten som den är, allså inte i parafraserad form. Psaltarpsalmerna, arrangerade för församlingssång, och bibelvisorna är exempel på detta. Detta slags psalm kan, i jämförelse med den tidigare som subjektiv betecknade psalmen, kallas objektiv. Det är inte i första hand ett person-

106 Allmänna principfrågor

ligt vittnesbörd som överlämnas. Det är ibland bibeltexten själv, ibland texter som är så präglade av bibelns budskap att det för författaren personliga mer eller mindre försvinner. Utöver detta slags psalmer finns ytterligare en grupp psalmer som skulle kunna betecknas som objektiva, nämligen läropsalmerna. Betecknande för 1695 års psalmbok var att den, vid sidan av de många psaltarparafraserna, upptog en grupp katekespsalmer. De är exempel på en grundläggande evangelisk-luthersk syn på psalmen. Psalmen skulle, enligt Luther, bidra till att evangeliet sjöngs in i människors hjärtan. Psalmsång på modersmålet var ett led i kyrkans fostrande gärning. I psalmboken återfinns många exempel från olika tider på detta slags objektiva psalm, som återger olika led av den kristna trosläran. Som ett exempel på en läropsalm kan Lutherpsalmen Nun freut euch, lieben Christen gmein, O gläd dig Guds församling nu (32), nämnas. Det finns flera faktorer som samverkar att förstärka psalmbokens ställning som lärobok: den kyrkliga strategin och fostraransvaret, en från reformationstiden stammande och under ortodoxin ökad vikt vid lärofrågorna samt sambandet med det svenska samhället och undervisningsväsendet. Man kan också notera att det huvudsakligen är från lärosynpunkt som den kyrkliga granskningen av psalmboksförslagen genom tiderna har skett. En psalms poetiska eller andra litterära kvaliteter har möjligen kunnat kompensera vissa teologiska svagheter men aldrig motivera teologiska felaktigheter. Däremot har det kunnat leda till poetiskt svagare lösningar när en text rättats från läromässiga utgångspunkter. Psalmer har antagits eller avvisats främst från dogmatiska utgångspunkter. Läropsalmstraditionen är stark. Den har åstadkommit en viss dominans för intellektuellt reflekterande psalm på bekostnad av sådan psalm som har mer emotionell prägel - inte sällan i strid med en mer folklig uppfattning om vad kristen sång skall vara. Det drag som här betecknats som objektivt bärs upp av didaktiska och pedagogiska ambitioner. Samtidigt förtjänar emellertid att påpekas att gränserna mellan objektivt och subjektivt är flytande och att båda elementen i viss mening alltid är förenade i en och samma psalm. Vi kan här återknyta till den tidigare nämnda Lutherpsalmen O gläd dig Guds församling nu. I denna kläs en tät läroframställning i personlig och dramatisk form. Psalmen har, främst i sin tyska gestalt, något av balladens drag. Genom det tunga och dramatiska går en slinga av lätthet och poetisk flykt. I sin art symboliserar denna psalm mycket av vad som egentligen är karaktäristiskt för evangelisk kyrkosång. Och för denna psalm gäller som för andra att det didaktiska egentligen aldrig kan frigöra sig från ett drag av personligt vittnesbörd. Ytterst är det kanske den personliga tolkningen som ger det objektiva i psalmen dess slagkraft och trovärdighet. Om lyrik, även andlig lyrik, i allmänhet kan gälla att den ger gestalt åt en enskild författares ärende - att förmedla en övertygelse, skapa reflexion, meddela en insikt el dyl. Men i och med att en dikt väljs ut för att ingå i en psalmbok får den därutöver en annan och ny funktion. Den företräder nu inte längre exklusivt en enskild författare utan den företräder också den kyrka i vars psalmbok den ingår. Detta innebär inte att

Allmänna principfrågor 107

kyrkan självsvåldigt får förfoga över dikten helt utan hänsyn till författarens intentioner med innehåll och form. Men det är samtidigt inte författaren som psalmboken önskar exponera utan psalmen och dess budskap. För det ”subjektiva” i psalmen står med andra ord inte längre bara författaren utan också kyrkan. Betecknande för evangelisk psalmbokstradition är att de tidigaste psalmerna inte försågs med författaruppgift. När detta så småningom skedde var det med motiveringen att författarnamnet garanterade att innehållet var teologiskt korrekt och för att skapa en spärr mot vad man uppfattade som undermålig och innehållsligt vilseledande psalmtext. Men grundtanken var - för att bruka ett uttryck av Luther - inte att det är Ambrosius, Gregorius, Prudentius eller Sedulius som sjunger utan ”sic canit ecclesia” (så sjunger kyrkan). Det förtjänar att observeras att namnen vid psalmerna alltså inte utsattes för att skydda författarens integritet utan för att skydda lärans integritet. Också beträffande de första väckelse- och frikyrkosångsamlingarna i vårt land under 1800-talets senare hälft tillämpades i början anonymitet. Först så småningom sattes namnen ut, till att börja med oftast i form av en signatur. Bakom psalmen stod nu så att säga inte längre enbart en enskild författare utan också psalmboken och samfundet självt.

3.1.3 Psalmbokens dubbla riktning

Till den evangeliska kyrkovisans särskilt karaktäristiska drag hör enligt Emil Liedgren att den lyfter fram ”reformationstidens underbara nu”. Evangeliet är något i nuet verksamt.Det torde vara en karaktäristik som alltfort gäller för en psalm: att levandegöra Guds handlingar i nuet. Detta måste i sin tur âterverka på både psalmens innehåll och form. - Psalmen vill, som J A Eklund 1915 uttryckte det, ”leva för att tjäna livet, kyrkans liv, själarnas liv, den kristna gudstrons liv”.

Som något i nuet och bland nuets människor verkande har psalmboken en dubbel riktning. Den riktar sig inåt mot dem som omfattar kristen tro och deltar i det kristna livets gemenskap. Här är dess uppgift huvudsakligen att vara uppbyggande, stärkande och fördjupande för kristen tro, bekännelse och handling. Den fullgör inte denna uppgift isolerat utan tillsammans med liturgi, förkunnelse och böner. Det har ibland hävdats att detta är psalmens enda egentliga funktion: att verka inåt. I den mån psalmen kan sjungas av utomstående är de inte utomstående längre. Med psalmen har man velat manifestera sig som kristen gemenskap och markera sig gentemot ”världen”. Men evangelisk sång har samtidigt alltid haft en självklar riktning utåt. Reformationens första visor hade i lika hög grad syftet att övertyga och vinna som att svetsa samman de redan övertygade och vunna. I det förord till den s k babstska psalmboken (1545) som Luther skrivit och som nu återfinns i de gemensamma psalmböckerna för de evangelisktlutherska kyrkorna i Västtyskland sägs detta på följande sätt:

Sjung till Herrens ära en ny sång! Sjung, hela världen! Ty Gud har gjort vårt hjärta och vår själ glada genom sin

108 Allmänna › sou 1985:17

principfrâgor

käre son, som han har utgett för att frälsa oss från synder, död och djävul. Den som tror detta på allvar, han kan inte låta bli att sjunga om det med glädje och lust och säga det så att andra här det och skyndar till.

Med sången som hjälpmedel ville man dela med sig av sin religiösa upplevelse eller övertygelse. Sångens genomslagskraft som missionseller evangelisationsinstrument är ju också betygad på många sätt.

3.1.4 Psalmsångens och

religiöst-liturgiska

musikaliskt-kulturella betydelse

Vi har i dag tillgång till en psalm- och visrepertoar av förut okänd mångfald och rikedom. Det krävs gott omdöme, inte minst musikaliskt, för att avgöra vad som är lämpligt att använda i olika sammanhang. Också bland det som är tänkt för gudstjänsten är mångfalden stor. Göransson-Stenberg säger härom i Psalm och koral, 1965:

Det har mycket diskuterats hur stora stilistiska olikheter som egentligen kan tolereras i en högmässa utan att enheten sprängs sönder. I en och samma högmässa kan vi ju möta både bibeltexter och gregoriansk sång sida vid sida med kyrkovisor från olika århundraden. /- - -/ Här får man inte fastna i allehanda slentrianmässiga föreställningar om vad som ”går an” i kyrkan, i all synnerhet inte om man därvid binder sig vid vissa traditionella stilarter såsom kyrkliga, medan andra förkastas såsom profana. En sådan åtskillnad har aldrig gjorts under kyrkans stora skapartider, och den skulle i värsta fall kunna leda till fullständig stagnation i utvecklingen och förvandla kyrkan till ett museum för gammal fm konst. Tvärtom kan kontrasten mellan olika stilarter skapa liv och spänning åt gudstjänsten. Men för att resultatet skall bli till verklig förkunnelse, bön eller lovsång krävs det att alla moment bärs av samma anda, att det hela inte resulterar i en brokighet, där de olika momenten motverkar varandra och därmed hela förkunnelsens syfte.

I dessa rader skymtar en motsättning mellan kyrkan som redskap för förkunnelse och som bevarare av ”finkultur”, gammal eller ny. Den motsättningen går igen i hela 1900-talets koralarbete och har undan för undan skärpts, alltifrån 30-talets jämförelsevis idylliska diskussioner om väckelsemelodier och engelska koraler till dagens ofta hätska kollisioner mellan företrädare för popmusik och religiös schlager å ena sidan och anhängare av Bach och Bäck å den andra. Man bör dock inte bortse från koralens betydelse som kulturyttring. Kyrkan skapar kultur i distraktion, har det sagts, och uttrycket vill väl antyda att den religiösa förkunnelsen kommer i första hand. Men psalmboken har i alla tider fungerat som en musikalisk folkfostrare av inte alltid insedd betydelse. Koralen har följt människorna genom helg och söcken. Den har kärleksfullt sirats i folkliga sångtraditioner, och den har inspirerat tonsättarna alltifrån J Walter och J S Bach till Leif Strand att med Luthers ord ”smycka den med många stämmor”. Psalmboken är alltjämt utan minsta tvekan vår viktigaste folksångbok. Varje vecka går ca 600 000 människor till gudstjänster i kyrkor och

SO/U 1985:17 Allmänna principfrâgor 109

kapell där psalmsången intar en framträdande plats. Besöksfrekvensen har också en stor bredd. Enligt en gallupundersökning 1969 besöktes Svenska kyrkan av 1 procent av den vuxna befolkningen varje vecka, av 8 procent minst en gång i månaden, av 12 procent l-3 gånger under ett kvartal och av 61 procent minst en gång om året; endast 18 procent sade sig praktiskt taget aldrig besöka Svenska kyrkan. Frikyrkorna hade en annorlunda besöksstruktur: de hade flera regelbundna besökare men i gengäld gick 74 procent praktiskt taget aldrig i frikyrkan. Siffrorna har obetydligt ändrats sedan 1969 - besöken har ökat något i Svenska kyrkan och minskat i frikyrkorna. Lägger vi härtill de stora skaror som möter psalmsången via radio och TV, står det klart att ganska få människor i vårt land står helt utanför psalmbokens inflytande. Därför är det en central musik-kulturell uppgift att förvalta psalmbokens rika musikaliska arv med kärlek och omsorg. Kanske är det ändå möjligt att finna en formel för att överbrygga den motsättning som ligger i psalmsångens dubbla roll som religiöst och kulturellt dokument. En artikel av Harald Göransson i Förnyad gudstjänst 1983 försöker uttrycka det så:

förbindelsen mellan text och musik måste vara sann, adekvat. Detta är något annat och mera än en fråga för litterära och musikaliska finsmakare (som många tror) - det har fastmer att göra med själva trovärdigheten hos kyrkans budskap.

3.1.5 Psalmboken som antologi eller bruksbok

Uppfattningen att psalmboken har en ”nu-funktion” och att denna är dess primära får konsekvenser på många områden. lnte minst gäller det frågan om psalmbokens ställning som antologi. Psalmboken kan betraktas som en sådan, innehållande text och musik från skilda epoker. Men dess användning skiljer den från vad man i mer allmänt språkbruk avser med begreppet antologi, som där närmast är att förstå som ett urval texter eller sånger som så troget som möjligt återger dessa i originalets form eller i den form under vilken de blivit mest kända. Psalmboken har inte denna uppgift och psalmen har därför betecknats som ”brukspoesi”. Detta innebär att det inte är naturligt för psalmboken att återge samtliga psalmer som ingått i tidigare psalmböcker, i oförändrad form, oaktat att den nya psalmboken bär samma namn som de äldre. Det innebär inte heller att de psalmer som behålls självklart skall återges i sin tidigare form. Varje tid har att pröva vilka psalmer man behöver i sin psalmbok och i vilken form de skall brukas. Psalmerna behöver ändras för att svara mot nu-funktionen. Det är den princip som gällt för psalmböcker i vår mening i alla kyrkor. Det kan inte vara motiverat att just i vår tid bryta detta mönster. Tolkningen av förhållandet mellan sångförfattaren, sången och kyrkan har bl a getts av Lutheri det tidigare återgivna citatet ”sic canit ecclesia”. Problemet är emellertid i dag ingalunda så lätt avfärdat som kunde synas av det anförda. Det hänger bl a samman med de upphovsrättsregler som tillkommit under senare år men som inte ägde giltighet för vare

110 Allmänna principfrâgor

sig 1695, 1819 eller 1937 års psalmboksredaktörer. Att fritt förfoga över texterna för psalmbokens eget syfte, oberoende av alla hänsyn till den ursprungliga författaren, hindras av den respekt som rimligen bör iakttas gentemot författaren, som haft en bestämd avsikt med både textens innehåll och form. Samtidigt står det klart att en psalmbok som, med antologin som förebild, i första hand strävar efter så stor originaltrohet som möjligt skulle tvinga in psalmboksarbetet i ett besvärligt dilemma. Antingen skulle man bli tvungen att rensa ut mycket av det gamla som obrukbart och ersätta det med nya texter. Därmed skulle psalmbokens användbarhet öka, men andelen äldre psalmer skulle bli mycket liten. Eller också skulle man behålla mycket av det gamla, t ex av pietetsskäl, eventuellt på bekostnad av nytt material. Därmed skulle psalmboken förlora i användbarhet. I det senare fallet kan naturligtvis sägas att psalmboken skulle vara av intresse som kulturdokument, men för det stora flertalet människor skulle den sannolikt bli tämligen obrukbar och med svag nu-kontakt. Väljer man å andra sidan den första modellen - att sålla ut allt gammalt som inte betraktades som brukbart och ersätta det med - riskerar nyskrivna psalmer man att för en princips skull avskära psalmbokens brukare i gudstjänst- och enskilt andaktsliv från många viktiga förbindelseled bakåt, mot gångna tiders tro och troserfarenheter, så som de förmedlats i psalmens form. Detta måste betraktats som orimligt. I stället gäller det att genom en bearbetning - där bearbetning är möjlig - söka bevara den gamla psalmen åt en ny tid. Den springande punkten är härvid mindre bearbetningens att än bearbetningens hur. Kommittén kommer senare i betänkandet att redovisa sina överväganden och principer beträffande bearbetningens ”hur”. Här skall endast konstateras - med psalmbokstraditionens starka stöd att sättet att bevara en äldre psalm för sam- och framtid inte alltid är att återupprepa den i dess gamla form utan att söka göra den levande på nytt genom någon form av bearbetning. Också i denna nyfunna form har psalmen sitt värde. Om detta vittnar den ställning som den wallinska epokens bearbetningar av äldre psalmer har fått. Till exempel 1937:58, Världens frälsare kom här, har slagit igenom i sin wallinska gestalt.

3.1.6 Psalmboken som en del av samtida kultur

I vad som ovan anförts kan utläsas en spänning mellan psalmbokens karaktär av bruksbok, med en på nuet inriktad funktion och med en av nuets krav bestämd utformning, och psalmbokens ställning som kulturdokument, i vilken text och musik från olika tider är representerade. Frågan om psalmbokens plats i förhållande till den samtida kulturen är komplicerad och kan inte här ges en uttömmande behandling. Med en sammanfattande förenkling av frågan kan man konstatera att 1695 års psalmbok tillkom i en tid då en enhetskultur rådde i landet. Psalmboken infogades i detta sammanhang och blev både ett kultur- och allmänpolitiskt instrument, bl a i strävan att försvenska de nyligen erövrade danska och norska provinserna. Den var också, tillsammans med kyrkolagen 1686, katekesen 1689 och kyrkohandboken 1693, ett uttryck för

i . Allmänna l1l

principfrágør

de samtida uniformitetssträvandena som bl a byggde på den princip som i ”unio religionis” (enheti religionen) såg rikets första och fundamentala lag. Någon motsättning mellan psalmboken och enhetskulturen fanns inte. En motsättning till den dominerande litterära kulturen växte fram under 1700-talet då man på 1500-talspsalmerna och de äldre l600-talspsalmerna ville lägga de krav på ett korrekt svenskt språk och en ”korrekt metrik som drivits redan av Petrus Lagerlöf mot slutet av 1600-talet och som vid mitten av 1700-talet fick förnyad kraft genom Olof von Dalin och inom Tankebyggarorden. Det är också omvittnat hur psalmboken citerades i akademiskt bildade kretsar ”på gyckel. l och med den wallinska psalmboken blev det vidgade gapet mellan den högre kulturen och psalmboken överbryggat t o m i sådan grad att psalmboken i långa stycken kunde anses representera kulturen med sitt fäste i Svenska akademien och med sina många psalmer av, förutom Wallin själv, andra av samtidens främsta diktare. Dess akademisktkulturella karaktär var så framträdande att den ibland kunde upplevas som främmande för dem som hade sina rötter i en mer folkligt präglad kultur. Även om det var Wallins egen mening att en psalmbok inte skulle bestå av “akademiska vitterhetsstycken blev ändå för många intrycket att just detta var fallet med hans egen psalmbok. När 1937 års psalmbok tillkom skedde det under uppenbart tryck från den wallinska traditionen med dess självklara samband med den kultur som representerades av Svenska akademien. Akademiens roll var även denna dess yttrande gång av stor betydelse; över psalmboksförslagen tillmättes stor vikt och i slutredigeringsarbetet var akademien själv representerad dels genom redigeringskommissionens ordförande, biskopen Tor Andrae, dels genom ledamoten Torsten Fogelqvist. Också i debatten kan ambitionen att hålla samman psalmboken och kulturen skönjas. Till exempel sökte man i de nytillkomna psalmerna av Nathan Söderblom, Samuel Gabrielsson, J A Eklund, Natanael Beskow, Emil Liedgren m fl se en áterspegling av 1880- och l890-talens litterära kulturepoker. Därmed ville man förklara den nya psalmboken jämbördig med den wallinska som ett tidens kulturdokument. Även vaktslåendet kring psalmbokens enhetlighet var framträdande. Resultatet av det mer än halvsekellånga revisionsarbetet blev dock en mer splittrad psalmbok än man uppenbarligen ville inse. 1937 års psalmbok var en del av den samtida kulturen men speglar en mindre del av denna än 1695 och 1819 års psalmböcker gjorde. Utvecklingen efter 1937 innebär att den kulturella pluralismen ökat och kulturbegreppet utvidgats. För psalmbokens vidkommande betyder det bl a att frågan inte enbart gäller förhållandet till den äldre psalmskatten från de karolinska och wallinska psalmböckerna, den fråga som tidigare varit dominerande. Nu gäller det också förhållandet till den kultur som 1800-talets väckelsesånger och till samtidens representerar kultur, som i brokighet och komplexitet torde skilja sig avsevärt från 1930-talets kulturbild. Därmed är naturligtvis ingalunda sagt att förhållandet till den äldre psalmskatten är oviktig eller underordnad, inte heller att psalmboken skulle sakna en allmänkulturell uppgift. Det finns ingen anledning,

8 —Den Svenska Psalmboken

l 12 Allmänna principfrågor SOU l985:l7

varken från allmänkulturell eller “centralt religiös utgångspunkt att avstå från den kontakt med kyrkans förflutna som den äldre psalmskatten erbjuder. Även den som betecknar sig som utanförstående skall kunna läsa psalmboken och därigenom få en så rättvisande bild som möjligt av den historia som psalmen återspeglar. Det finns ingen anledning att hantera psalmboksfrågan uteslutande utifrån efemära, kyrkligtpragmatiska grundregler. Man kan inte heller bortse från risken att ett ensidigt fasthållande vid psalmbokens bruksfunktion kan leda till en konstnärlig reduktion av psalmboken som gör att den även från religiös utgångspunkt i en senare tids perspektiv uppfattas som torftig. Som tidigare anförts är det dock inte som antologi i en snävare mening som psalmboken erbjuder denna kontakt med det förflutna och fullgör sin allmänkulturella uppgift. Varje psalmbok får sitt fäste i samtiden och det blir den gällande psalmbokens formuleringar, inte de bakomliggande äldre, som utgör kulturskatten. En psalm från reformationstiden kan i den wallinska bearbetningens form bli brukad och uppskattad på ett sätt som gör en återgång till urspungligare formuleringar omöjlig. Som kan nämnas nr 125, i vars trettonde strof den bekanta formuleexempel ringen finns:

Ack, Herre Jesus, hör min röst, gör dig ett tempel i mitt bröst

medan den lutherska texten inte talar om tempel utan om ”en liten säng” (Bettelein), den form som behållits i de danska, norska och finska vad som egentligen hör till som psalmböckerna. På frågan psalmen kulturarv finns inga entydiga svar. Det kan gälla psalmen såväl i ursprunglig som i bearbetad och förändrad form.

3.2 Förhållandet mellan text och musik

I det föregående har huvudsakligen textfrågor behandlats. Men psalm är i första rummet sång och psalmens melodi är en lika viktig del av den som texten. Det är text och musik som tillsammans gör psalmen till en helhet. Det är vidare melodin som avgör om psalmen överhuvudtaget kommer eller inte som sång. Förhållandet mellan text till användning och musik behöver därför beröras något. Andra aspekter på musikfråupptas främst under avsnitten 5.1.4 och 5.2. gorna Man kan av det praktiska psalmboksarbetet genom tiderna få intrycskulle vara underordnade kanske ket att musikfrågorna textfrågorna, betraktats som mindre viktiga. I den inomkyrkliga debatten, i vart fall i äldre tid, är det också främst textfrågorna som står i förgrunden: texternas renlärighet och deras poetiska värde granskas mer eller mindre noga. har emellertid visat att musikfrågorna är Senare tiders psalmboksdebatt

väl så debattväckande och komplicerade som textfrågorna; det gäller

vad som kan anses som kyrkligt värdig musik, vismelodierexempelvis nas berättigande i en psalmbok osv. Texten är bärare av det explicita budskapet. Musikens uppgift är att

Allmänna 113

principfrâgor

bidra till att detta budskap når fram och ges ett adekvat musikaliskt uttryck. I så måtto kan musiken sägas vara underordnad texten. Men samtidigt är musiken bärare av ett eget budskap, ett som förstärker eller kompletterar textens. Inte minst handlar det om ett emotionellt budskap. Det är alltså först när text och musik får verka tillsammans som psalmens egentliga ärende kommer till sin rätt. Därför kan det vara vilseledande att tala om en psalmens musikaliska dräkt” eftersom melodin är en integrerad, inte en tillagd, del av psalmen. Melodin hör alltså till psalmens identitet. Musikens andraplansroll kan tyckas illustrerad av förhållandet att koralböckerna genom tiderna tillkommit senare än psalmböckerna. 1695 års psalmbok fick sin koralbok 1697, 1819 års psalmbok fick sin 1820 och 1937 års psalmbok fick sin 1939. Emellertid är bilden inte helt rättvisande. Musikfrågorna har behandlats och beslutats av olika expertgrupper eller enskilda experter, medan textfrågorna blivit föremål för beslut på helt annat sätt, t ex genom kyrkomöte och Kungl Majzt. I det nu avslutade psalmboksrevisionsarbetet har text- och musikfrågorna hela tiden behandlats parallellt. Det är bl a en konsekvens av att musikfrågorna debatterats och bearbetats sedan 1950-talet. Strävan har i regel varit att söka ge texten en melodi som stämmer överens med dess karaktär. Julpsalmer, påskpsalmer och passionstidens psalmer har i allmänhet alla sin egen musikaliska klang. När Haqvin

Spegels psalm Min själ, du måste nu glömma, (71, här 447) togs upp i

1937 års psalmbok (den uteslöts en gång ur Jesper Svedbergs psalmbok av år 1694 och togs aldrig upp i 1819 års psalmbok), fann man till den en

folkmelodi av ädlaste klang” (Gustaf Aulén) som kunde tävla i skön-

het med melodin till Den signade dag (175) . Också andra psalmer, såsom 574, Gå varsamt, min kristen, 315, En herrdag i höjden och 479 Nu stunden är kommen, fick koraler hämtade ur den svenska folkviseskatten. Till den 1937 nyinförda 161, Helige Ande, låt nu ske, fann man en koral av Vulpius, som innebar en välbehövlig komplettering av de melodier som äro knutna till pingstens ljusa högtid (Aulén). Det anförda får illustrera strävan att hitta musik som passade till textens karaktär. Även den s k haeffnerska koralboken 1820, som främst har kritiserats för sin rytmiska utjämning av koralerna, kan sägas äga ett slags musikalisk monumentalitet, som står i samklang med den textliga monumentaliteten som präglade 1819 års psalmbok. Men mot detta slags musik, som också spelades och sjöngs extremt långsamt, kom reaktionen i form av väckelserörelsernas musik. Det handlade om en reaktion framkallad av en kyrklig kyla och torrhet (Aulén). När det gäller väckelsens melodier tillät emellertid inte den kyrkligt estetiska värderingen av musiken att de upptogs i 1939 års koralbok även om texterna fanns i 1937 års psalmbok. l-lär är det alltså inte fråga om att textens karaktär bestämmer musiken utan om liturgins föregivna krav. Men de koralmelodier som i flera fall fick ersätta de traditionella väckelsemelodierna visade sig aldrig kunna slå igenom. När väckelsemelodierna behölls underkastades de dessutom i flera fall en bearbetning. Riktmärke var den traditionella kyrkokoralen. Det visade sig emellertid att de ursprungliga väckelsemelodierna hade en

I ~

ll4 Allmänna principfrâgor

stark överlevnadskraft vid sidan av koralboken. Som tidigare nämnts medgav Kungl Majzt 1969, på kyrkomötets förslag, att vissa av väckelsetidens melodier ñck tas i bruk. I en psalmboksrevision är det alltså angeläget att söka sig fram till en naturlig enhet mellan text och musik. Detta låter sig lättare göras med nya texter som ännu inte tagits i bruk. För äldre texter har redan en praxis utbildats som kan vara svår att bryta, även om man inser att textens och musikens karaktär inte är helt samstämmiga. Vissa melodier förknippas särskilt med texter som ger dem deras särskilda stämning. Som exempel kan nämnas koralen 104, Gläd dig, du Kristi brud. Med sin omisskännliga adventsstämning återfinns den emellertid i 1939 års psalmbok som koral även till en nattvardspsalm, (1937:l92; har utgått här),en psalm för gudstjänsten (l937:207, här 408), en prästvigningspsalm (1937:223; har utgått här), en psalm om bättring och omvändelse (l937:275, här 555) och en psalm om de yttersta tingen (l937:550; har utgått här). Ett slags stämningsmässig motstridighet kan säkerligen upplevas när den bekanta koralen till 200, I denna ljuva sommartid samtidigt är melodi till den enda vinterpsalmen i psalmboken, 527, Hur härligt vittna land och sjö. Därtill förekommer den bl a till begravningspsalmen 304, Lär mig, du skog, att vissna glad, vars inledningsstrof har höstkaraktär. Exemplen kunde flerfaldigas. Att skifta koral i strid mot en inövad och välkänd praxis torde emellertid inte alltid vara välbetänkt. Det anförda innebär inte att det i sig skulle vara orimligt att använda samma koral till två eller flera texter. Vad som här illustrerats är endast att när en koral som särskilt knutits till en text av speciell karaktär, av vilken den lånat sin stämningsfärg, används till texter av helt annan karaktär, uppstår en stämningsmässig konflikt som egentligen från början bort undvikas. Psalmen är alltså en helhet av text och melodi. Det finns skäl att understryka att detta också bör komma till uttryck i den utformning psalmboken har. Inte minst under psalmbokens första tid i bruk, då det gäller att vänja församlingarna vid många nya melodier, är det nödvändigt att återge inte bara texten utan också melodin. Även om en ren textutgåva av psalmboken kan ha sitt värde, t ex för den enskilda andakten, som diktsamling etc, förtjänar det att understrykas att psalmer först och främst är till för att sjungas och att detta för de flesta människor förutsätter tillgång till notbilden. Det finns därför här starka skäl att erinra om vad som anfördes av andra särskilda utskottet vid 1982 års kyrkomöte:

Om nu den restaurerade koralen - liksom även det nya melodimaterialet ur Psalmer och visor del l och 2 - skall vinna fullt instegi församlingarna, måste den nya psalmboken ovillkorligen till sitt utförande bli en melodipsalmbok. Om Psalmer och visor del l hade publicerats med enbart texter, hade detta tillägg inte fått den användning i församlingarnas gudstjänstliv som den idag har. Samma krav på psalmboken som en melodipsalmbok måste därför resas, när den nya psalmboken en gång skall ställas till församlingarnas förfogande.

SOU I985:I7 Allmänna 115

principfrågor

3.3 ——

Språket kommunikation, tradition, förnyelse

Frågan om i vilken utsträckning psalmens språk förmår förmedla psalmens budskap till den som sjunger eller lyssnar till psalmen är väsentlig

för psalmens funktion. Inte minst handlar det om en avvägning mellan

tradition och förnyelse om psalmens äldre språk och de värden det representerar och om behovet av språklig bearbetning för att göra psalmen tillgänglig för samtidens människor.

3.3.1 Gemenskapsspråk och tilltalsspråk

Här har tidigare understrukits att psalmen har en dubbel riktning: inåt, mot den mer eller mindre etablerade gruppen kristna, kyrkfolket eller hur man vill uttrycka det, och utåt, mot gruppen kyrkofrämmmande eller på annat sätt utanförstående. Man kan därför tala om psalmens språk som dels ett gemenskapsspråk, dels ett tilltalsspråk. Gemenskapsspråket är det språk som utvecklas inom en grupp, här gruppen kristna. Det innebär ett försök att nå fram till ett enda språk som ger största möjliga entydighet i liturgi, böner och den interna kommunikationen mellan människorna i denna grupp. Språket bygger upp en känsla av samhörighet, tillhörighet och trygghet. Det är ett uttryck för en språklig ekonomi, eftersom det erbjuder koder för sammanhang och tankar som annars skulle kräva utförliga och komplicerade förklaringar. För det kristna - och därmed - vidkommande språkets psalmspråkets gäller dock att olika kyrkliga traditioner och fromhetsriktningar gärna utvecklar sina egna dialekter. De enskilda orden får olika valör beroende av i vilket kyrkosocialt sammanhang de brukas. Språket skiljer sig på flera punkter mellan t ex högkyrklighet, evangelikal lågkyrklighet, laestadianism, schartauanism, grupper präglade av karismatisk väckelse, kristna grupper med särskild inriktning på sociala och politiska frågor etc. Vidare spelar skillnaden mellan generationer nu som alltid sin bestämda roll: språkbruket i kyrkliga äldregrupper torde avsevärt skilja sig från språkbruket i kyrkans ungdomsgrupper. Det innebär med andra ord att man inte kan tala om ett entydigt och i allt gemensamt språk, något som ibland tycks förutsättas i debatten om psalm och språk. Psalmens tilltalsspråk måste utgå från andra förutsättningar. Ett fast kristet kodspråk sluter psalmens värld för den som inte förstår det. Psalmens budskap måste vara uppfattbart av mottagaren och det är språket som gör detta möjligt. Men det handlar inte enbart om_en intellektuell förståelse. Det poetiska språket har särskilda förutsättningar att förmedla upplevelser och att påverka också på andra plan. För tilltalsspråket gäller kanske främst att det ofta finner språkliga anknytningspunkter som är mindre präglade av det traditionella kristna ordvalet än gemenskapsspråket. Det finns en uppenbar risk att ord och begrepp, som för de innanförstående är självklara och värdefulla, av utanförstående som formler uppfattas som skapar olika blockeringar. Gemenskapsspråket präglas lätt av traditionen, och de traditionella begreppens ålderdomlighet kan skapa en distans som gör att innehållet inte tränger fram eller ens gör det möjligt att uppfatta orden som stäm-

116 Allmänna principfrågor

ningsskapande eller vördnadsbjudande. Undersökningar, bl a bland under en längre tidsperiod, visar att när livsfrågor formuleras tonåringar kristet sätt bedömdes de som mindre intressanta att på ett traditionellt arbeta med. Men när de omformulerades och kläddes i en annan för ungdomarna mer normal språkdräkt, bedömdes de som mycket intressanta att arbeta med. Förhållandet är säkerligen överförbart på frågan om psalm och språk. Vidare bör man hålla i minnet att den utanförstående inte visar samma tolerans i estetiskt eller intellektuellt avseende mot psalmer som den gör som har levt med dem i sin egen tradition. För en psalmbok som gör anspråk på att vara riktad utåt i en missionerande eller evangeliserande funktion gäller kanske att särskilt ge akt på språket från de här anförda utgångspunkterna. Emellertid torde det vara obestridligt att det är gemenskapsspråket som till den allra största delen präglar psalmboken. Det är förståeligt eftersom psalmboken i första hand är en gudstjänst- och andaktsbok och har en tradition i det hänseendet att ta hänsyn till. Därtill kommer att psalmer skrivs av människor som är införstådda med gemenskapsspråket. Psalmboksförslag utarbetas av och psalmböcker antas av organ som de innanförstående. Det utesluter självfallet inte intresse representerar eller förståelse för tilltalsspråket. Men det torde utan svårighet kunna att psalmförslag som mödat sig om att nå utanför det traditiopåvisas nella ofta har fallit; motiveringarna har gemenskapsspråkets gränser kunnat vara att psalmen blivit för allmän”, ”dogmatiskt oklar” och medan kanske det okonventionella greppet i psalmen, dess dylikt, tala till en utanförstående om kristen tro många olika skikt hade kunnat på annat sätt än en traditionell, dogmatiskt tydlig psalm. Som ett exempel på detta slags psalm kan nämnas Nelly Sachs dikt ”Du drar mig/men ej vid ett rep,” framlagd som förslag till en psalm av oss i SOU 1975:3, här medtagen i supplementet, nr 724. Den avvisades dock av 1975 års kyrkomöte med föjande motivering:

Dikten skriven med biblisk anknytning och skulle i och för sig kunna tjäna som uttryck för en religiös gudsupplevelse. Men texterna i den Svenska kyrkans psalmbok bör ha en klarare trosprofilering.

3.3.2 Traditionens roll. Psalm som kollektiv sång

och traditionens sätt att ut- För gemenskapsspråket spelar traditionen trycka sig en självklar och viktig roll. När läran som ett heligt arv/från far till son skall gå (380) ligger det nära till hands att vilja behålla den dräkt i vilken läran framställts. Som en av sina uppgifter har språkliga gemenskapsspråket vidare att skapa en känsla av beständighet och tryggeller uppfattas som främmande i förhållanhet. Ett språk som förändras de till det gemensamma språket skapar då oro och motverkar sitt syfte. En illustration till detta förhållande kan vara den relativa skepsis med vilken nya psalmer tas emot, i den mån de inte stilmässigt ligger nära de äldre psalmerna. Men när dessa psalmer sedan varit i bruk en tid har de på ett eller annat sätt assimilerats i den psalmskatt som bär gemenskapsspråkets prägel. En följd härav är också svårigheterna att hävda aldrig

Allmänna principfrågor 117

så välmotiverade textliga och musikaliska ändringar. Psalmen har blivit en del av traditionen. Det välkända språket är en garanti för fasthet, beständighet och trygghet. Psalmsång är en form av kollektiv sång och det kan finnas skäl att här återge några av de synpunkter på sådan sång som i olika sammanhang anförts av den danske litteraturprofessorn Leif Ludwig Albertsen. Som annan kollektiv sång underordnar sig psalmen ett redan befintligt, ”kanoniskt, språk. Genom närheten till detta språk väcks de rätta associationerna och stärks den kristna gemenskapsgruppens identitet och självmedvetande. l all kollektiv sång finns en tendens att utveckla ett eget kodspråk med vissa givna klichéer och man kan t o m märka en önskan att undvika alltför väldefinierade ord och begrepp. Den kollektiva sången - som inte bara omfattar psalmer utan också nationalsånger, folkrörelsesånger, kampsånger etc - har som sitt primära syfte att svetsa samman de sjungande till en grupp. Dess budskap är inte i främsta rummet intellektuellt utan emotionellt. Albertsen använder uttrycket ”trance” om den effekt som åsyftas med kollektiv sång.

3.3.3 Psalmspråk och bibelns språk. Tidsbundet och tidlöst språk

Psalmen är beroende av det bibliska stoffet men också av bibelns språk. Men för de nya psalmerna i 1937 års psalmbok torde gälla att de är mindre beroende av 1917 års bibelöversättning än tex den karolinska psalmboken var av sin tids bibel. Det kan givetvis höra samman med vad som ovan påpekats om att väckelsen och 1900-talets psalm fram till 1930-talet inte i nämnvärd omfattning använde parafrasen eller återberättade bibeltexter. Psalmbokstilläggen 1976 och 1982 har i så fall i högre grad anknutit till gällande bibelöversättningar. Anknytningen till bibelns språk kan exempelvis ligga i mer eller mindre direkta citat, såsom Se, vi går upp till Jerusalem (135, Matt 20:18) eller genom fraser som erinrar om kända bibelställen såsom ”Bliv kvar hos mig, se dagens slut är när (189, jfr Luk 24:29). En annan form av beroende av det bibliska språket är att en enskild psalmtext i sig kan samla upp citat och antydningar från olika bibeltexter och bibliska sammanhang. Som exempel kan nämnas Wallins inledningspsalm ”Upp, psaltare och harpa” (1937:l, här 326), där man i den första strofen kan finna ett direkt beroende av inte mindre än 16 bibelställen, de flesta från Psaltaren. Detta slags ”biblisk infiltration av psalmspråket torde vara det vanligast förekommande sambandet mellan bibel- och psalmspråk. Tidigare i detta betänkande har bibelparafraserna omnämnts; genom att det framlagda psalmboksförslaget upptar ett antal psaltarpsalmer har antalet parafraser på just psaltartexter reducerats i förhållande till 1937 års psalmbok. I denna återfinns, enligt en av Gunnar Wikmark 1938 gjord undersökning, 91 psalmer som är mer eller mindre tydliga parafraser. Nyöversättningen av Nya testamentet (NT 81) och Gamla testamentet har pågått parallellt med psalmboksarbetet. Det nu framlagda förslaget bär många vittnesbörd om en strävan, att när så är motiverat, införliva den nya bibelöversättningens språk med psalmbokens. Emellertid har

l 18 Allmänna principfrâgor

l kommittén ibland ansett sig böra föredraga en äldre form. Varje bibelöversättning har fått lämna sina bestående bidrag till psalmspråket. Därför har sådana uttryck, som inte längre finns i NT 81 behållits såsom ”allo lande i nr 77 (600), ”1ampa” i stället för fackla, 495 (426), ”allt kött är hö” 201 (476) etc. Bibel och psalmbok står i gudstjänsten i ett ömsesidigt samspel. Psalmens roll kan där sägas vara bl a att förbereda ordets läsning och att svara på ordets tilltal. Även om psalmbokens beroende av bibelns språk är starkt erinrar psalmbokens språk snarare om bönbokens än om bibelns. Båda har en likartad ställning i och utanför gudstjänsten och psalmbokens roll som just bönbok är väl känd. Böner kan vara utformade som dikter, och de kan även som prosa ha en språkligt konstnärlig karaktär som erinrar om psalmpoesin. Däremot skiljer sig psalmspråket från övriga mer klart urskiljbara språk, t ex brukas inom kyrkan förkunnelsens språk, det språk varmed man formulerar kyrkliga arbetsprogram och strategier, språket i kyrklig debatt osv. Gemensamt för de senast nämnda exemplen är bl a att de är inriktade på aktuella och oftast mer tillfälliga eller temporärt begränsade förhållanden. Psalmbokens liksom bönbokens språk behöver på ett annat sätt vara höjt över det alltför starkt tidsbunda, utan att det för den skull får bli arkaiskt eller utslätat. Psalmens språk kan förlora sin genomslagskraft när det åldras i takt med språkliga modevändningar. Psalmens ”nu-funktion kräver inte detta slags dagsanpassning utan pekar snarare på ett språk som är slitstarkt och som har förmågan att behålla sin spänst under psalmbokens livstid: det normala är ju härvidlag att psalmböcker utkommer med relativt långa mellanrum. Psalmen skulle alltså, sedd från de här skisserade utgångspunkterna, vara ganska kringskuren språkligt sett: av traditionen, av liturgin och i förhållande till ett snabbt förbipasserande nu, till vilket psalmen samtidigt söker rikta sig. Men detta är emellertid en alltför stark förenkling av psalmens språkliga problem. Bland annat kan påpekas att det normala vardagsspråket präglas av en viss konstans och av ett beroende av traditioner och traditionella uttryck. l psalmens språk kan ligga en positiv utmaning; man vill tränga in i och tolka det som inte är omedelbart tillgängligt. En psalms ”dunkelhet” kan bli en sådan utmaning och ge nya och annorlunda positiva erfarenheter och språkliga upplevelser. Vidare kan man göra iakttagelsen att såsom i annan lyrik brukar psalmdiktarna ofta anknyta till välkända arketypiska element såsom födelse, mognad, död, ljus, mörker, värme, kyla, kärlek, gemenskap, ensamhet, etc. För psalmens vidkommande är det härvidlag inte fråga om att enbart anknyta till något allmänmänskligt och lätt identifierbart utan även till framför allt bibelns eget språk och begreppsvärld. Genom de arketypiska elementen förenas i psalmen det tidlösa och det dagsaktuella, det bibliska och allmänna.

3.3.4 Psalmspråkets förnyelse

Psalmspråkets beroende av traditionerna har betonats i det föregående. Men psalmspråket är och kan inte vara låst av tradition. Också psalm-

SOU 1985 : I 7 Allmänna 119

principfrâgor

språket behöver förnyas. Därför måste psalmer besiktigas och där så är av nöden avdammas” för att låna ett uttryck av Wallin (1816). En tradition har i sig själv ett egenvärde. För psalmens vidkommande kanske det bäst kan uttryckas så, att den för ett budskap vidare från en tid till en annan. Men för att detta traditionens syfte skall kunna tillgodoses måste det som hindrar eller försvårar överförandet (traditio) undanröjas, för att det budskap som traditionen vill bevara skall komma till sin rätt. Obegripliga 0rd och uttryck måste utrensas eller ersättas av mer tillgängliga och användbara. Detsamma gäller ord och uttryck som skiftat innebörd, ordformer som inte längre är i bruk och uttryck som förlorat sin fräschör. Inte minst det sistnämnda torde vara ett framträdande dilemma i allt psalmboksrevisionsarbete. De slitna uttrycken kan samtidigt både ha ett fäste bland många människor och verka främmande för andra människor. Inte sällan går en gräns här mellan generationerna. l vår tid torde det bl a handla om en uppgörelse med ett av romantiken präglat bildspråk, överfört från den wallinska revisionen. Uttryck som en gång var vitala och äkta har nu förlorat sin övertygelsekraft, så som exempelvis hulda famn, ömma bön”, ”milda hand” etc. Den språkliga förnyelsen har emellertid inte så mycket med justering av ett äldre språk att göra som med införande av ett nytt språk i de nya psalmerna. Det kan hävdas att kristen tro likaväl som annan övertygelse är skapande och att detta gäller inte minst språket.

Den omvände upplever sig som befriad. Friheten har hon fått av Gud, i förlåtelsen. Om den vill hon slå vakt. Den kräver av henne en grad av trolöshet mot ordningar och läroformer. Gud har anförtrott henne delaktighet i sin pågående skapelse. Också språkligt ska hon förbli skapande det är en del av hennes uppdrag som kristen. Språklig effektförvaring bör hon överlämna åt härför avsedda institutioner. (Greta Hofsten, 1976)

Uttrycket ”den omvände erinrar om de omvälvningar och den språkliga förnyelse av den kristna sången som alltid har visat sig höra samman med väckelser av olika slag, t ex från reformationen och fram till vår tids väckelser med socialt-politiskt och/ eller karismatiskt förtecken. Det är uppenbart att den kristna sången och dess språk ofta präglas av omvändelse- och gränssituationernas upplevelse av att man befinner sig i ett nytt sammanhang. Citatet ”språklig effektförvaring” säger vidare att för den förnyande kristna trosupplevelsen är inte det viktigaste att slå vakt om trons hävdvunna formuleringar. Viktigare är att denna tro får utrymme för sitt eget autentiska språk. Men den psalmspråkets förnyelse som kan studeras i psalmhistorien är inte begränsad till upplevelser av detta slag. Också från andra utgångspunkter sker en språklig förnyelse. Att språket sedan tar färg av sin samtid är självklart. 1980-talets kristna sång klär sig inte i 1600- eller 1800-talsdräkt bara därför att psalm en gång hade det språket. Psalmens innehåll och språk formas i tiden som ett helt och är båda delar av Valet av en äldre stilform - - hör till undantabudskapet. pastischen gen och är strängt taget onödig i en psalmbok som inrymmer så mycket äkta äldre gods. I stället söker sig den nya psalmen mot sin samtids egna begrepp, bilder och språkformer. Det kan lätt illustreras genom en blick

120 Allmänna principfrâgor sou 193547

1976 och 1982. Ur ett kortare avsnitt av i de båda psalmbokstilläggen Psalmer och visor 82 kan man hämta följande ord och uttryck:

skorstensrök, plikt och stök, klockan tickar/ om knog och jäkt (798), hets och rusningstid (799), Bomber har efterträtt svärden (81 l), varuhus, kontor, fabrik (824), kosmos, vintergator (832), Bryt stängsel och zoner (839).

inte minst ett helt annat samhälle än det som Exemplen återspeglar träder fram i 1937 års psalmbok, som var präglad av agrara förhållanhandlar det om 0rd och utryck som sannolikt inte den. Samtidigt tidigare skulle betraktats som poetiskt möjliga, allraminst i en psalmbok. Ännu viktigare än enstaka ord och uttryck från vår egen tid är säkersom särskilt positivt laddade. Ett av de mest ligen nya bilder som upplevs kända exemplen Frostensons text ”Guds kärlek är på detta utgör Anders som stranden och som gräset/ är vind och vidd och ett oändligt hem” har inte gått att fria från kritik. Det har bl a (289). Formuleringarna Å andra påpekats att gräset i bibeln står för något som är förgängligt. sidan öppnar dessa bilder perspektiv och associationer åt många håll som av kanske de flesta upplevs som positiva och goda uttryck för Guds kärlek. Ett exempel på detta återfinns i Gustav Auléns memoarbok Från mina 96 år:

Dess ord, burna av hög och skön poetisk kraft, blev en gång på ett visionärt sätt levande för mig. Öland har, alltsedan min barndoms dagar, varit mitt sommarland. /- - -/ Däruppe på alvaret har man en underbar utsikt över vatten och land. /- - -/ Det var där uppe jag - - - fick en stark vision av det som dikten talar om: stranden, stränderna kunde jag följa på båda sidor om vattnet som vidgade sig mer och mer åt norr ända till dess att alltsammans tonade bort i ett avlägset fjärran, gräset, prytt med ljuvliga små alvarsblommor hade jag under mina fötter, vind och vidd hör landskapet till. Och så till sist tyngdpunkten i det hela, det som samlar upp alla dessa från skapelsens värld hämtade bilderna och ger dem ett nytt, rikt innehåll, de underfulla orden: ”och ett oändligt hem- kontrast och fulländning på en gång.

3.4 Psalmboken som andaktsbok

En belysande och livfull bild av psalmbokens ställning som folkbok

återfinns i Bror Olssons år 1942 utgivna skrift Psalmboken som folkbok

Inte minst framträdande är den roll psalmboken tidigare spelade som

andaktsbok för hemmet och som följeslagare i det dagliga livet. Redan

katekesen 1567 betonar lämpligheten av att låta en psalm inleda dagens arbete: ”Kan du (då du går till ditt arbete) sjunga någon tröstelig psalm gör det dig ett gott mod.

naturliga inramning av morgon- och aftonbön gav psalmboken Dagens en fast och självklar plats i det enskilda hemmet. I ett par århundraden därför folkboken framför andra: Barnets första läsevar psalmboken

Allmänna principfrâgor 121

bok, brudens vissa fästegåva, ofta var den med också i kistan hos den döde” (E Liedgren 1951).

Man kunde ännu i början av vårt sekel säga att psalmen var ”det som barnet först lär och åldringen senast glömmer”. (A Malmström 1903) Uttrycket psalmbokskristen myntades under förra århundradet och hade då en förklenande klang. Det handlade om kristna som hämtade sin andliga näring från den wallinska psalmboken, inte från bibeln. För oss är det främst ett vittnesbörd om den roll psalmboken måste ha spelat i det enskilda andaktslivet. Även i vilken i ~ om det inte går att fastställa omfattning psalmboken dag används som andaktsbok och även om man kan ha goda skäl att tro att den inte har sådan användning i samma omfattning som tidigare är det av många tecken uppenbart att den fortfarande brukas som andaktsbok av många människor. Där så sker är den av mycket stor betydelse. De enskilda psalmerna fäster sig i medvetandet och införlivas i det personliga andaktslivet som omistliga beståndsdelar av det. Psalmbokens ställning kan alltså inte enbart avgöras utifrån dess funktion som sångbok. Det är som en förening av sångbok och andaktsbok den i första rummet bör ses. Sannolikt är det därvid just som andaktsbok den får den starkaste kontakten med enskilda människor. De har brukat psalmbokens ord som personliga böner. De har fått den kristna tron tolkad och tillägnad i formuleringar hämtade från psalmer. I meditation över enskilda psalmtexter har de förts in i ett personligt och innerligt förhållande till dessa. Esaias Tegnér har fångat detta beroende av psalmboken i följande rader:

och vill du rätt hans (kärleksbudskapet) mening översätta, så gå till himlens ordbok, till Wallin.

Genom att man alltid kan återvända till dem ger de en känsla av trygghet och fasthet. I inte så ringa grad äger nog också medvetandet om psalmboken roll för gångna generationer sin betydelse. I umgänget med och beroendet av psalmboken känner man en samhörighet med gångna släkten. Det är bl a sådana omständigheter som gör varje förändring av en psalmbok till en särskilt ömtålig fråga. Finner man att det som man betraktat som fast och bestående plötsligt är förändrat skapar det oro, otillfredsställelse och inte sällan upprördhet. Detta vaktslående om det bestående ——här grundat på personlig kristen övertygelse och personligt - förenar med den allmänt kulturkonservativa

beroende sig då gärna

opinion som i varje ändring av psalmboken ser ett hot mot ett kulturarv, i en kraftfull kritik av förändringarna. Den svenska psalmboksrevisionens historia handlar i stor utsträckning om konflikter som uppstått på detta sätt och om de kompromisser som blivit följden. Men samma historia visar också på en annan omständighet, nämligen att när den nya psalmboken väl tagits i bruk och man vant sig vid den anses den snart lika omistlig som den gamla psalmboken.

122 Allmänna principfrâgor sou |935;|7

3.5 Psalmboken som lärobok

Psalmboken kan från flera aspekter uppfattas som ett slags lärobok. Innehållsligt har den tidigare lagts upp efter den kristna trosläran (1695 och 1819), som framhållits ovan. Som lärobok har den fungerat i såväl skolans som kyrkans undervisning.

3.5.1 Psalmboken som lärobok i skolan

När den obligatoriska skolundervisningen infördes i vårt land genom 1842 års folkskolestadga var det självklart att kyrkan skulle svara för organiserandet av det nya skolväsendet och för lärarutbildningen. Självklart var också synsättet att skolan var ett kyrkans organ för att meddela kristen fostran. Kristendomskunskap blev skolans viktigaste ämne”, som 1842 års stadga uttryckte det. Skoldagen präglades av kyrkans omsorg om folkundervisningen och varje dag börjades och avslutades ”med bön och sång” (stadgan 1882). Sångämnet benämndes 1842 kyrkosång och syftade till att lära in psalmer för gudstjänsten i kyrkan. Också sedan särskilda sångböcker för folkskolan utkom utgjordes en inte oväsentlig del av dem av psalmer. I den obligatoriska skolans läroplaner upptogs i de tidigaste skedena ett förhållandevis stort antal psalmer som skulle läras utantill. Exempelvis angav läroplanerna från slutet av 1800-talet och början av 1900-talet att barnen under de två småskoleåren skulle lära sig tio verser om året och under de fyra folkskoleåren 10- 15 verser om året. Det utgör tillsammans mellan 60 och 80 psalmverser under den obligatoriska skoltiden. Genom 1919 års skolreform skedde en kraftig omgestaltning av skolans kristendomsundervisning. Beslutet om reformen föregicks av en lång debatt där man särskilt kritiserade katekesens ställning som lärobok. Kritiken kom från flera håll, från frikyrkligheten, från liberala reformkretsar (Fridtjuv Berg) m fl. Vad man åsyftade var en konfessionslös undervisning som innebar att det teologiskt-dogmatiska stoffet skulle ersättas av bibliskt stoff. I och med den nämnda reformen försvann också katekesen som lärobok. Detta beslut betydde emellertid inte att psalmbokens ställning försvagades. Åtminstone var det ecklesiastikministerns, Arthur Engberg, mening att psalmboken nu hade en viktig uppgift i skolundervisningen. Vid 1936 års kyrkomöte framhöll han bl a följande: Vi skola /- - -/ nämligen icke glömma, att efter 1919 års undervisningsplan psalmboken här i landet också är en läsebok för folkskolan. Den har på det sättet fått en ställning, som gör att anspråken på den icke får avvägas enbart med hänsyn till gudstjänstens utan jämväl med hänsyn till skolans, till undervisningens behov.

Psalmboken ersatte inte katekesen men blev alltså genom 1919 års reform framlyft som läsebok. Läroplanen rekommenderade att kristendomslektionerna inleddes med att psalmer lästes eller hellre sjöngs. Huvudsyftet med psalmboken som lärobok synes i de följande läroplanerna vara att ge kännedom om psalmen just som psalm - ”att göra

Allmänna 123

principfrâgor

eleverna förtrogna med några av den svenska psalmbokens värdefullaste och mest brukade psalmer” (1955 års undervisningsplan). I den nya grundskolans läroplan, 1962, underströks särskilt att psalmboken inte bara bör ses såsom ett historiskt dokument ”i syfte att belysa en gången tids fromhet, utan den bör också användas som ett uttryck för kristendomens religiösa och etiska budskap i vår egen tid”.

Av denna läroplan framgår att psalm och psalmbok tas upp som huvudmoment i undervisningen på låg- och mellanstadierna men däremot inte på högstadiet. Till skillnad från tidigare läroplaner, som anvisat ett visst kvantum psalmer att läras in utantill, säger 1962 års läroplan att ”till ordagrant inlärande bör föreläggas endast ett begränsat antal viktiga bibelord samt några psalmer.

Den kanske viktigaste förändringen, sedd från psalmens och psalmbokens synpunkt, var att den obligatoriska morgonbönen 1962 ersattes av en morgonsamling. Det kan vara en förklaring till psalmbokens synbarligen mer tillbakaträdande roll: det fanns inget skäl att med morgonbönen som mål öva och lära in psalmer. Med denna förändring försvann en av de sannolikt starkaste folkliga anknytningspunkterna för psalmboken. De generationer som vuxit upp med de obligatoriska morgonbönerna har rimligen en större psalmbokskunskap än de generationer som vuxit upp utan morgonbönerna. Även om urvalet av psalmer vid dessa morgonböner nog i regel var begränsat och även om upplevelsen av psalmerna, kopplade till ett obligatorium för vilket kanske inte alla hade förståelse, inte alltid var positiva, gav denna kontinuerliga kontakt med psalm och psalmbok en förhållandevis god kunskap om psalmerna i psalmboken. Man kan anta att den obestridligt folkliga ställning som t ex 424 (här 199), Den blomstertid nu kommer och vissa andra psalmer har, har samband med upplevelser från barndomens och ungdomens skola. I en undersökning gjord vid högskolan i Karlstad 1983 (Ingrid och Bo Emanuelson) framkastas teorin att ”religiösa sånger och psalmer praktiskt taget försvann ur skolans vardag på 1970-talet till följd av uppläggningen av 1969 års läroplan på en mindre, allmän del och ett omfångsrikt Supplement; anvisningarna i ämnet fanns i supplementet och detta tycks inte ha kommit till nämnvärd användning. Samverkande faktorer var ett större utbud av annan sång och ett försök att rädda musikämnet genom en poppigare repertoar. I samma dokument hävdas att 1980 års läroplan, den nu gällande, på ett annat sätt än de närmast tidigare läroplanerna ger utrymme för psalm och psalmsång ingående i en gemensam skatt av s k livstydande sånger. I 1980 års läroplan anges uttryckligen för låg- och mellanstadierna att sånger och psalmer skall tas upp i anslutning till stoffet i ämnesområdet religionskunskap. Psalmbokens ställning i den obligatoriska skolan har alltså förändrats kraftigt. Som ett behållet och genomgående drag kan dock konstateras att psalmen i undervisningen tjänar till att belysa kristen tro och kristet liv. Den ger i sin art en tolkning av och ett visst mått av kunskap om dessa ting. Men psalmens betydelse är dock starkt reducerad.

124 Allmänna principfrâgor sou 1985:17

3.5.2 Psalmboken i kyrkans undervisning

Skolundervisningen fungerade länge som kyrkans undervisning. I det barn- och ungdomsarbete som från tiden kring sekelskiftet tog form i församlingar och stift tycks inte psalmboken ha spelat någon särskild roll utöver den självklara som sångbok vid gudstjänster och samlingar av olika slag. Man kan emellertid notera att en flora av särskilda sångböcker för barn- och ungdomsverksamheten började växa fram. De hade i sin tur betydelse för det pågående psalmboksarbetet. l dessa sångsamlingar togs bl a sånger upp från den svenska väckelsen och vann den vägen en viss ingång i Svenska kyrkan. På ungdomssidan bör i första rummet nämnas Kyrklig sâng(första uppl 1916, andra uppl 1927), sedermera ersatt av Sjungom (1943). För söndagsskolans del valdes emellanåt en ekumenisk lösning av sångboksfrågan, Svensk söndagsskolsângbok 1910. I konfirmandarbetet har psalmboken haft en självklar plats, om än tidigare mer dominerande än nu. År 1978 antogs Riktlinjer för Svenska kyrkans konfirmationsarbete av biskopsmötet och styrelsen för Svenska kyrkans centralråd. Där slås fast att psalmboken, tillsammans med bibel och ”eget läromedel”, tillhör det som varje konfirmand behöver ha från undervisningens start. Riktlinjerna erinrar om psalmbokens roll från reformationstiden som inte bara en sångbok utan också en bok med meditationstexter, läsestycken, böner och som ”förmedlare av kunskap om kyrkans Men psalmbokens ställning som lärobok frambudskap”. hålls inte särskilt. Om urvalet av psalmer sägs att det måste

begränsas till sådana som hör till kyrkoårets högtider och sådana texter som konñrmanderna kan identifiera sig med och använda som böner och meditationstexter.

För barnarbetet måste särskilt den roll som Kyrkovisor för barn (1960) spelat understrykas. I denna sångsamling ingår ett relativt fylligt urval drygt 160 nummer - ur 1937 års psalmbok. Syftet var pedagogiskt. När barnen senare i livet använde psalmboken skulle de känna igen sig genom de psalmer de som barn stiftat bekantskap med via Kyrkovisor.

3.5.3 Psalmboken som uttryck för kyrkans lära

Psalmbokens roll som lärobok i mer teknisk mening har som framgår av det anförda successivt avtagit. Men psalmboken är en lärobok också och kanske framför allt i en annan mening. Den är den kyrkliga bok som är mest spridd och den tjänstgör som ett slags kyrkans ansikte, som säger vad kyrkan tror och vill. Vid sidan av förkunnelse, undervisning och utbildning är det psalmboken som presenterat kyrkans lära utåt. Därmed står psalmboken under ett teologiskt-dogmatiskt krav. Psalmboken skall ge ett så klart och fylligt uttryck som möjligt åt kristen tro och kristet liv. Det bibliska budskapet med lag och evangelium skall komma till sin rätt och psalmtexterna skall stå i samklang med kyrkans bekännelse.

SOU I985:l7 Allmänna principfrågor 125

’ Det är ofrånkomligt att varje tid präglas av sina egna teologiska accenter och att dessa i sin tur påverkar psalmbokens dogmatiska innehåll. Vissa teologiska tankar kan vara mer framträdande, andra mer nedtonade. I ett senare läge kan förhållandena vara omkastade. En psalmbok är alltså ett barn av sin tid, inte bara när det gäller språket utan också när det gäller teologin. En psalmbok som enbart eller huvudsakligen återspeglar gårdagens eller ett gånget sekels teologiska frågeställningar tjänar inte längre sitt syfte. Samtidigt är det naturligt att iaktta en viss försiktighet med att reducera det teologiska innehållet genom en psalmboksrevision under förevändningen att det inte skulle vara aktuellt. Även om grundregeln är att psalmboken präglas av sin samtids teologi får man inte göra sig skyldig till en så hård teologisk förkortning att allt som avspeglar gångna tiders teologiska tänkande mönstras ut. Psalmboken representerar ett kyrkligt längdperspektiv med sina psalmer från olika skeden av kyrkans liv. Det är inte bara fråga om litterära eller musikaliska intressen utan även i minst lika hög grad innehållsligt teologiska intressen som därmed skall tillvaratas. Även om psalmen måste bearbetas för att kunna behållas bör siktet vara att bevara den gamla psalmens teologiska substans så intakt som möjligt. Samtidigt är det klart att inte allt kan behållas av hänsyn till att också gångna tiders teologi bör vara representerad på ett rimligt sätt. Vissa psalmer måste bedömas som teologiskt alltför inaktuella eller särartade för att det skall vara motiverat att behålla dem. Andra psalmer kan vara teologiska dubletter. De kan då utgå. Det anförda ger vid handen att det inte är möjligt att upprätthålla en teologsk enhetlighet i snäv bemärkelse beträffande psalmbokens innehåll. De läromässiga krav som tidigare angavs för psalmboken är att betrakta som en ram som medger att skilda tolkningar och infallsvinklar får komma till uttryck. En psalmbok är inte en versifierad lärobok i dogmatik utan enskilda människors vittnesbörd från skilda tider, fromhetstraditioner och andliga miljöer om den kristna tron. Psalmboken har en mångfald och mångsidighet som erinrar om kyrkoarkitekturens; ingen ställer kravet att alla kyrkobyggnader skall se likadana ut för att gälla som kyrkor. Denna mångfald är mer en tillgång än en belastning. Psalmboken skall ge människor identifikationspunkter. Ju bredare psalmbokens teologiska spektrum är desto större möjligheter finns det för enskilda människor att finna sådan identifikationspunkter. Endast när det kristna dogmat motsägs eller negligeras, upphör dikten att vara psalm. Det är emellertid viktigt att understryka att det inte finns en principiell motsättning mellan dogma och poesi. Det klaraste utrycket härför är bibelns egen text. Vidare är den nicenska trosbekännelsen ett exempel på detta inre samband. På samma sätt kan psalmer med stark dogmatisk koncentration vara god poesi. Frågan om den dogmatiska ramen är i sin tur givetvis öppen för många olika tolkningar. Begrepp som kristen tro och kristet liv”, ”det bibliska budskapet”, ”kyrkans bekännelse kan ges olika, snävare eller vidare, innebörd. Vad som av en grupp anses vara dogmatiskt fullgod psalm kan av en annan anses vara alltför vagt eller till och med dogma-

126 Allmänna principfrâgor sou 193547

tiskt felaktigt. En psalmbok bestående av endast psalmer som svarar mot den senare gruppens stränga dogmatiska krav kan av den förra gruppen v anses som alltför snäv, till förfång exempelvis för psalmbokens evangelisatoriska funktion. Det normala för Svenska kyrkans psalmbokstradition har, i vart fall efter den karolinska psalmboken, varit att söka lägga sig något närmare en dogmatiskt mer öppen linje än en sluten. Även texter som saknar mer traditionella kristna begrepp och 0rd har kunnat upptas i psalmboken. Det gäller form och ordval innehållet har ändå varit i överensstämmelse med kyrkans lära. Här kan erinras om den diskussion som genom tiderna förts kring Wallins Var är den vän, som överallt jag söker (305), beskriven som religiös lyrik, icke psalm. Om denna säger J A Eklund 1915:

Men om den lyriken icke skall få rum i vår psalmbok — det är en annan sak. För min del menar jag, att den bör få stå kvar.

Emellertid torde med rätta kunna sägas att våra tidigare psalmböcker trots allt innehållit ganska få prov på detta slag av öppen psalm. Som ett exempel kan nämnas E Liedgrens Mästare, alla söka dig (216) där särskilt raderna

Herre, du hör vad hjärtat ber, även när läpparna häda

i 1930-talets psalmdebatt väckte viss opposition. Öppenheten mot psal-

mer som uttrycker tvivel eller som avspeglar ett mönster som avviker mot det traditionella sättet att skildra en människas hållning till Gud har tillämpats med många förbehåll, och försiktigheten har varit större än djärvheten. Här bör erinras om vad som tidigare anförts om behovet av identifikationspunkter i psalmboken.

Vad vi behöver är identifikationspsalmer /- - -/ där vi känner igen oss själva, vår situation och problematik (gärna i första strofen) och som sedan kan ge ett meningsfullt mönster åt vårt liv. (A Frostenson 1975)

Förutsättningarna för att människor på 1980-talet skall känna igen sig själva i den traditionella psalmboken eller i en ny psalmbok, byggd på en traditionell psalmboksmodell, är sannolikt mindre än den var när nuvarande psalmbok tillkom. Bland annat torde den avtagande allmän- na kunskapen om och kontakten med psalmboken exempelvis till följd av skolmorgonbönens bortfall, vikande procentsiffror för konfirmation etc - bidra till detta. Psalmboken är för många en främmande bok. Ett tidigare stramt och kanske mer lättdeñnerat psalmboksbegrepp måste därför ersättas av ett öppnare och komplexare, åtminstone om psalmbokens möjligheter att fungera utåt skall bevaras. Men även i riktningen inåt, mot gruppen av kyrkokristna, krävs av en modern psalmbok ett annat slags mångsidighet och smidighet än tidigare. Denna grupp är långt ifrån homogen och gränserna mellan ”innanf6r” och utanför är ofta flytande.

Allmänna principfrâgor 127

3.5.4 Dogmatik och poesi

Tidigare har påpekats att psalmboken inte är versifierad dogmatik. Det aktualiserar förhållanden mellan psalmen som poesi och psalmen som uttryck för kyrkans lära. Med rätta har det sagts att när psalmer ”rättats” från läromässiga utgångspunkter har det ofta skadat psalmen som poesi. Omvänt har man visat sig kunna acceptera dåliga formuleringar därför att de inte stått i strid med kyrkans lära. Det läromässiga är överordnat det poetiska. Det är inte rimligt att en psalm skall ge uttryck åt dogmatiska felaktigheter bara för att poesin anses värdefull. Men det finns knappast heller skäl att acceptera sämre poesi därför att man är nöjd med psalmens läromässiga innehåll. I en god poetisk gestalt ligger ett värde av annat slag än det dogmatiska värdet. Psalmen måste därför, som framhållits av Lars Thunberg,

utsättas för en samlad bedömning från bägge aspekterna, nämligen just som mötesplats mellan poesi och lära.

Det poetiska språket har beskrivits som emigration in i det ännu ej utsagda, det ännu ej färdigartikulerade. Varje försök att stämma av det poetiska språket mot en ofta verbalt stelnad eller schabloniserad lära riskerar att beröva poesin denna grundläggande dimension. Det är därför viktigt att söka lyssna ut också budskapet i psalmens poesi, det som kanske kommunicerar med läsaren/ sångaren på andra plan än det intellektuella. Det innebär givitvis i sin tur inte att texter av annan typ skulle i princip vara poetiskt mindre värdefulla. En enkel och klar text kan bli till övertygande poesi. Poesin kan vara ett medel att förstärka eller komplettera det uttalade budskapet med ett dolt och underförstått lika väl som den kan verka förtydligande. En dogmatisk ram kring en psalmbok som inte är elastisk nog att tillåta en sådan psalmens ”poetiska frihet” bidrar sannolikt till att skapa en psalmbok som är mer präglad av torka än av liv.

3.5.5 Den gemensamma psalmboksdelen från lärosynpunkt

Kommittén har bl a haft i uppdrag att ge psalmboksfrágan en ekumenisk lösning. Arbetet och de olika problem som varit förknippade med detta redovisas på annat håll i betänkandet. Det kan emellertid finnas skäl att här något belysa förhållandet mellan psalmboken som uttryck för kyrkans lära och strävan efter att åstadkomma en ekumenisk psalmbok. Uppdraget har aldrig inneburit eller tolkats på så sätt att psalmer som innehåller för Svenska kyrkan främmande teologiska element skulle ingå. Det torde också strida mot en grundläggande ekumenisk princip. De psalmer som upptagits som gemensamma är till större delen hemmahörande i svensk psalmbokstradition, antingen som som något Svenska kyrkan redan har gemensamt med ett eller flera andra kristna samfund, eller som hittills endast hört till Den svenska psalmboken. De sånger som därutöver tillkommit, med hemort i andra samfund, har prövats efter samma läromässiga kriterier som andra nytillkomna psal-

9- Den Svenska Psalmboken

128 Allmänna

principfrâgor

mer. Samma förfaringssätt har övriga samfund tillämpat för sin egen del. Vad som har uppfattats som oförenligt med något av dessa samfunds lära eller tradition har därför ej tagits med i den gemensamma psalmboksdelen. Vissa ämnesområden som inte är av särskild vikt för ett samfund har ändå i det ekumeniska kunnat accepteras, emedan de psalmboksarbetet varit viktiga för andra. Klart är att vissa psalmer, t ex de som handlar om barndopet, inte har kunnat tas upp i den gemensamma psalmboksdelen. Det bör emellertid uppmärksammas att sången i regel inte är konfessionellt skiljande:

såväl kyrkopsalmen som frikyrkosången är formad inom den protestamiska grenen av kristendomen, och det är mera fråga om olika accenter än om grundläggande skillnader. (Inger Selander, 1980)

När det gäller de frikyrkliga sångböckernas revisioner visar de en alltmer ökande grad av överensstämmelse med Den svenska psalmboken. Alltfler ur denna tas successivt upp. Textens lydelse i Den psalmer svenska visar sig också ha ett slags normerande effekt. psalmboken Härtill bör läggas att nyskrivna psalmer ofta redan från början fått en ekumenisk Rörelseriktningen går alltså mot en större och användning. mellan och samfund i vårt land. Det fördjupad samstämmighet kyrkor svenska bör påpekas att detta inte gäller enbart de traditionella frikyrkorna utan också Katolska kyrkan, som i sin mest brukade sångsamling en rätt ansenlig del psalmer ur 1937 års psalmbok. I det har upptagit frikyrkliga psalmbokstillägget Herren lever (1978) med dess 138 sånger kommer 4 från Kyrkovisor för barn, 4 från 1968 års kyrkohandbokskommittés material, 9 från 1937 års psalmbok och 56 från Psalmer och visor 76.

3.6 Psalm och andlig sång och visa

Det är bara i de nordiska länderna som uttrycket ”psalm” används om församlingens gudstjänstsånger. I den romersk-katolska kyrkan betecknar det uteslutande psaltarpsalmer. I de reformerta och anglikanska kyrkorna kan ”psalm” dessutom avse psaltarparafraser. Orsaken till att man sedan mitten av 1500-talet valt denna beteckning i de nordiska kyrkorna är okänd. En tänkbar förklaring kan vara att det handlar om en sammandragning av begreppsparet ”psalmer och lovsånger” eller liknande som då förekom som beteckning på många sångsamlingar. Mot detta skulle kunna tala att man i Tyskland, trots samma förutsättningar (t ex Enchiridion geistlicher gesenge und Psalmen, 1528) inte valde samma lösning. Beroendet av den tyska traditionen var annars starkt. Vårt ”psalm” motsvaras där av ”Kirchenlied” (kyrkosång), medan ”Psalm/ en” avser psaltarpsalm/ er. Hos oss har beteckningen ”kyrkosång” fått en annan innebörd, bl a som begrepp för kör- eller solistverksamhet (kyrkosångare). När det fackvetenskapliga verket Sohlmans — i vår mening musiklexikon behandlar - sker det under psalmen rubriken kyrkovisa, en beteckning som ligger nära den tyska. Det

Allmänna 129

principfrâgor

engelska hymn motsvarar närmast vårt psalm. På svenska kan ”hymn” brukas synonymt med ”psalm”. Ofta betecknar den särskilt den typ av fyraradiga, rytmiska och rimmade texter som bl a återfinns i tidegärden och som inte sällan utgörs av översättningar från latinet. De terminologiska svårigheter som dessa olikheter medför är dock i praktiken av mindre betydelse och möjliga att bemästra. Mer komplicerat blir förhållandet när det gäller gränsdragningen mellan psalm och vad som kallas ”andlig sång” eller andlig visa”. De båda sistnämnda brukas i regel synonymt i dagligt tal, även om man någon gång kan skymta en skillnad mellan de båda. ”Andlig sång” skulle då närmast avse väckelse- och frikyrkosånger av mer traditionell typ, såsom 249, Blott en dag, 300, O, hur saligt att få vandra, l3, Min Gud, när jag betänker osv, medan den ”andliga visan” antingen avser bibelvisor eller särskilt korta, okonstlade sånger fr a med anknytning till ungdomsvärlden, såsom 400, Jag kom inte hit för attjag tror, 399, Gud är en av oss vid detta bord, 420, Maria, sa Judas, 746, “Vi ville dig se, 154, Dina händer är fulla av blommor osv. I det följande görs inget försök att defmitionsmässigt hålla isär andlig sång och andlig visa. Däremot kan det vara angeläget att något söka —— belysa den problematik som ligger i en ofta uttryckt skillnad för att inte säga motsättning - mellan psalm och andlig sång/visa. Problemet har då närmast gällt vad som rätteligen har hemortsrätt i en psalmbok och vad som inte har det. När kommittén för sina båda tilläggsförslag valde titeln ”Psalmer och visor” avspeglar det denna problematik. Det visar dels att de båda begreppen finns, mer eller mindre klart definierade, bredvid varandra; allt kan inte sorteras in under ”psalm” men inte heller under Visa, dels visar det kommitténs strävan att ge båda slagens sång hemortsrätt i

kyrkans sångbok.En framtida psalmbok kan enligt »kommitténs mening

inte bestå uteslutande av psalmer i en trängre mening. I förorden till de bägge tilläggen har kommittén motiverat detta bl a med att den framtida psalmboken både stilmässigt och innehållsligt måste bli bredare än den nuvarande psalmboken är. Gudstjänstutbud och gudstjänstformer har byggts ut och psalmboken måste avpassas efter detta. Vissa försök har gjorts att med ledning av Ef 5:10-2O resp Kol 3:16 uppfatta en kategoriindelning av den kristna sången. De båda bibelställena har följande lydelse:

Ef 5:1 9-20 Och tala till varandra med psalmer och hymner och andlig sång. Sjung och spela för Herren av hela ert hjärta och tacka alltid vår Gud och fader för allt i vår herre Jesu Kristi namn.

Kol 3:16 Låt Kristi 0rd bo hos er i hela sin rikedom och med all sin vishet. Lär och vägled varandra med psalmer, hymner och andlig sång i kraft av nåden, och sjung Guds lov i era hjärtan.

Som en tänkbar tolkning av dessa bibelställen har man menat att det kan handla om tre slags sång, nämligen Psaltaren (psalmer), hymner, dvs

130 Allmänna principfrâgor

gudstjänstsånger och/eller lovsånger, av vilka flera kan spåras i Nya testamentet, såsom Marias, Simeons och Sakarias” lovsånger, Kristushymnerna i Fil 2:6-11, l Tim 3:16 m fl, och slutligen en fri och spontan sång, ingiven av Anden i nuet (andliga sånger). Den sistnämnda gruppen har också uppfattats avse tex den allra mest konstfulla, gregorianska sången, men sannolikt har

gränserna dem emellan inte varit skarpt utpräglade. Alla tre kategorierna var andeinspirerade. I 1 Kor 14:15 talas om vikten av att lovsjunga med anden men ock med förståndet, och vers 26 av samma kapitel talar om en psalm såsom ett bland flera andra bidrag till den gemensamma uppbyggelsen. (A Arvastson, 1963)

Samtidigt erinrar denna kategoriindelning om olikheter som obestridligen föreligger. Det gäller åtminstone skillnaden mellan vad man skulle kunna kalla fast säng, kodiñerad genom mer eller mindre långvarigt permanent bruk, och tillfällig, spontan sång, som hämtas från och speglar nuet men som på grund av just sitt starka beroende och inriktning på detta snabbt blir inaktuell. Den skillnad som här tecknats är den som ibland görsjust mellan psalm och andlig sång eller visa. Om det är riktigt att andlig sång är en spontan och nu-inriktad sång, är det då rimligt att ta upp den i en psalmbok som skall bestå under en längre tid? Bör den inte bevaras just som ett slags Andens komplement till den fasta sången? Är det inte t o m så att den genom tiderna oftast uppstått i konflikt med eller i opposition mot den fasta sången och alltså från början är tänkt att vara något annat än en sång i en psalmbok? Bör därför inte respekten för den andliga sångens integritet leda till att den hålls utanför psalmboken?

3.6.1 Svenska kyrkans strama psalmbegrepp

Problemet är kanske särskilt tillspetsat i svensk psalmbokstradition. Mellan svenska hymnologer (Eklund, Liedgren, Bolander, Arvastson) råder stor samstämmighet om att det svenska psalmbegreppet är ovanligt stramt, kanske det stramaste av alla. Det kan ligga nära till hands att fr a hänföra detta till Wallins insats. Genom den höga och enhetliga stil han gav sin psalmbok - bl a med utgångspunkt från att den skulle utgöra en - fick den i den bildade samtidens och permanent code de goüt” eftervärldens ögon en särställning bland psalmböcker:

Sannerligen, många av dessa sånger äro kyrkans och landets ära: och kunde de översättas, så skulle de bli hela kristenhetens psalmbok. (E Tegnér, 1836) Som Arvastson påpekat är det emellertid inte rättvist att binda detta strama psalmbegrepp endast till Wallin. Redan 1695 års psalmbok tillkom utifrån behovet att avgränsa vissa typer av sång för bruk i gudstjänsten mot annan andlig sång. Wallins svala inställning till 1700-talets pietistiska och herrnhutiska sång stämde alltså väl överens med en princip, knäsatt av den kärva ortodoxin, liksom med samtidens estetiska smak. Det skulle sannolikt varit mycket uppseendeväckande om Wallin låtit denna andliga sång flöda genom psalmboken 1819. Inte heller det

SOU l985:I7 Allmänna principfrågor 131

föga framgångsrika revisionsarbetet med psalmboken från mitten av 1700-talet assimilerade sin samtids andliga sång i egentlig omfattning. Motsättningen skärptes i och med den stora vågen av andlig sång som växte fram i samband med den nyevangeliska väckelsen från 1800-talets mitt. Samtidigt fördes under senare delen av 1800-talet en principdiskussion om den rätta psalmens väsen. Tongivande härvidlag var inte minst sedermera biskopen i Strängnäs, U L Ullman, känd bl a för sitt engagemang i psalmboksfrågan och för kyrkosångens förnyelse. Han företrädde meningen att psalmen skulle vara både kyrkosång och folksång. Enligt Ullman stod kyrkoliv och folkliv varandra närmast under reformationstiden och ortodoxins tid. Därför var det till den tidens sångskatt man borde återvända för att hitta den rätta psalmen. Samtidigt fanns en strömning som i den wallinska psalmboken hittade många svagheter från renlärighetssynpunkt. Ett försök att rätta psalmboken gjordes i den av Thornander och Wieselgren år 1849 utgivna psalmboken. En konfessionell omsorg om psalmen bidrog alltså också till att dra gränsen mot den konfessions- och trosmedvetenhet som väckelserörelserna och den framväxande frikyrkligheten var ett uttryck för. Ett av väckelserörelsens främsta påverkningsmedel var sången. Kontrasterna mellan väckelsens sång och den wallinska psalmtexten med dess haeffnerska koral var slående och säkert medvetet driven. Som påpekats av Selander låg redan i väckelsesångernas konstlöshet ett religiöst program: det var i det enkla och från förkonstling fria som människan visade rätt ödmjukhet inför Gud. Den polemiska udden i ett sådant program mot det wallinska psalmprogrammet är tydlig. Det kan emellertid inte ha varit utan betydelse att viktiga grupper lekmän och präster genom Evangeliska Fosterlands-Stiftelsen och dess sångbok, Sionstoner, kom i nära kontakt med den nyevangeliska väckelsens sånger: Sionstoner är präglad inte minst av Lina Sandell-Berg. Krafter kom också strax efter sekelskiftet i rörelse för att väckelsesånger skulle upptas i psalmboken. Den process som detta krav ledde till kan kanske bäst karaktäriseras som en lång serie reträtter under protest. Efter påpekanden från flera kyrkomöten och remissvar från domkapitlen om önskvärdheten av att fler väckelsesånger togs upp i psalmboken togs för första gången ett tjugotal sådana upp i psalmboksförslaget 1917. Då skedde det dock i en särskild avslutande avdelning, kallad ”Andliga sånger. Anmärkningsvärt är emellertid att Lars Linderots väckelsesång Ingen hinner fram till den eviga ron (1798) placerades bland de vanliga psalmerna; den ansågs vara tillräckligt insjungen. Med det sistnämnda markeras en princip som gjorts gällande från flera håll - bl a av Verner von Heidenstam 1915 - att en sång måste ha en viss novistid, innan den är mogen att tas uppi psalmboken. Den måste visa sin överlevnadskraft. När ett visst mått av sånger med hemort i väckelse och svensk frikyrklighet togs upp i 1937 års psalmbok skedde det inte utan reservation. Den märks främst i talrika textliga ändringar och framför allt i det tidigare här påtalade förhållandet att väckelsemelodierna ersattes av mer koralmässigt klingande melodier i 1939 års koralbok. Det strama psalmbegreppet behölls egentligen ganska intakt.

132 Allmänna SOU l985zl7

principfrâgør

Det skulle här föra för långt att göra en jämförelse med andra psalmböcker. Men som exempel kan nämnas att man, somJ A Eklund påpekar i förordet till sitt psalmboksförslag 1934, i Tyskland räknar också med pietismen och herrnhutismen som en av de ”stora” psalmskapande epokerna och redan tidigt kunde inlemma psalmer av ett kanske mer innerligt och mjukt slag i psalmskatten än vad fallet var i svensk psalmtradition, där man ju i stort satte en parentes kring 1700-talets andliga sång.

3.6.2 Begreppsskillnaden mellan psalm, andlig Visa och andlig

sång

Det är mot bakgrund av Svenska kyrkans strama psalmbegrepp som man bör förstå den debatt som inte minst under 1960- och 70-talen förts i vårt land kring skillnaden mellan psalm och visa. Därvid kan det något förbryllande iakktas att begreppen i regel används utan att man kan finna en sådan definierad skillnad mellan dem. Vad som känns som psalm resp andlig visa förefaller att ge utslaget. Man tycker sig obestridligen ha goda skäl att kalla ll9, Var hälsad, sköna morgonstund, för psalm och 400, Jag kom inte hit för att jag tror, för visa. Den hymnologiska forskningen ger knappast stöd åt meningen att det skulle föreligga en. klart definierad skillnad mellan psalm och visa. Snarare understryks omöjligheten av att dra sådana gränser. Det sker redan utifrån kunskapen om den evangeliska psalmens kyrkovisans - historia. Namnen på de första svenska evangeliska sångsamlingarna, psalmbokens föregångare, är belysande: Några gudeliga visor (l530), Svenska sånger och visor (l 536). Tidigare i denna framställning har vi nämnt Luthers 32, O gläd dig Guds församling nu, som exempel på evangelisk psalm. Den utgör därutöver ett exempel på den här aktualiserade frågeställningen. Biskop Nils Bolander påpekar i en uppsats från 1959:

Historiskt och formellt råder det ingen som helst motsättning mellan kyrkopsalmen och den andliga visan. Martin Luthers första evangeliska kyrkopsalm ”Var man må nu väl glädja sig” är alltigenom uppbyggd med folkvisan, balladen, som förebild. Den är prototypen för reformatorisk sång överhuvudtaget.

Under 1800-talet gjordes flera försök att bestämma vad som var psalm i egentlig mening vi har här tidigare erinrat om Ullman. Hans defnition innesluter dock snarare än utesluter den andliga sången/Visan, bl a med hänsyn till att han inte bara utgår från kyrkosången utan även folksången. lnte heller de mer fåtaliga försök som gjorts i senare tid att klargöra gränserna mellan psalm och andlig sång/visa kan anses tillfredsställande. Bland annat har hävdats att gränsen mellan psalm och visa skulle gå mellan objektivt och subjektivt. Psalmen skulle lägga tyngdpunkten vid det objektiva, medan den andliga sången/visan skulle vara jagstämd, dvs återge jagets växlande känslor och attityder i förhållande till den kristna tron. Det är emellertid lätt att påvisa att denna gränsdragning inte håller. Många av våra psalmer från olika tider präglas av diktarens jag; många

SOU l985:l7 Allmänna principfrâgor 133

visförfattare i modern tid bryter medvetet upp från en jagets trängre krets och riktar uppmärksamheten mot andra människors och gruppers nödsituation, mot övergripande frågor som rör fred, frihet och rättvisa etc. Ett enklare sätt att söka bestämma skillnaden mellan psalm och andlig visa än att utgå från det innehållsliga är att utgå från det formella: åtminstone allt som står i en psalmbok är psalm. Mot detta invänder emellertid den frikykliga hymnologen Oscar Lövgren:

Vi kan ju rimligen inte karaktärisera Tryggare kan ingen vara som en psalm bara för att den fått en plats i psalmboken. Ty både med hänsyn till text och melodi är den en enkel folklig visa.

l sitt bekanta Sång- och psalmlexikon ger Lövgren följande definition av ordet psalm, enligt uppgift efter E Liedgren:

Psalmen präglas av allvar, högtidlighet och religös grundstämning.

Även om definitionen utan tvivel träffar rätt i många fall måste den anses vara otillräcklig. Vissa försök har på senare tid gjorts att bestämma vad som är visa, bl a i debattböcker i ämnet från 70-talet. Man har då sökt karaktärisera denna med att den är präglad av dagsaktualitet mer än psalmen är det. Till både innehåll, språk och form anknyter den gärna till vad som gäller för dagen. Till texterna söker sig företrädesvis musik hämtad från samtidens ”folkliga” musikstil, främst den som är gångbar bland ungdomar. Visan har blivit ungdomens sång. Den uppvisar i dag inslag från folkvisa, pop, schlager, trubadursång osv och brukar ibland betecknas som ”lätt. Lättheten kan emellertid inte sällan vara högst skenbar. Beträffande utförandepraxis används till visan företrädesvis instrument som gitarr, piano, bas och trummor, medan psalmens sedan 200 år traditionella och normala instrument är orgeln, som ibland kan vara ganska olämplig som beledsagare till vismelodier. l själva verket torde det vara musiken som avgör om en sång skall betecknas som psalm eller visa. Som ett av de mest kända exemplen kan nämnas 289, Guds kärlek är som stranden. Texten i sig kan inte utan vidare betecknas som en typisk vistext om man därmed menar en som är starkt präglad av dagsaktualitet till språk, bilder och tema. Den skulle lika gärna kunna kallas psalm. Här är det självfallet musiken, av bossanova-typ, som gör att den kallas för visa. l Psalmer och visor 76 (713) är den försedd med en alternativ melodi, som närmast kan kallas modern koral. Det är knappast troligt att sången skulle klassats som visa om den enbart vore känd till denna koral. I den debatt som förts om psalm och andlig visa har också intresset fokuserats till musiken. Vad är värdig musik? Denna svärbesvarade kvalitetsfråga har mötts med synpunkter som gäller den kristna sångens funktion: att nå och engagera samtidens människor. Det är obestridligen så att kristen sång av typen andlig sång/visa äger stor popularitet och därmed kan anses ha er; evangeliserande förmåga. Texterna kan vara okonventionella och engagerande; musiken rytmisk och lättförståeliga,

134 Allmänna principfrâgor sou 1985: 17

smittande. Därför måste den beredas en framträdande plats i en modern psalmbok, enligt företrädarna för funktionsprincipen. Visan gör det också möjligt för t ex ungdomar att själva medverka i musikutövandet genom den fria och ungdomsvänliga instrumentering som den inbjuder till. Graden av direktengagemang i sången ökar härigenom. De kvalitetskrav som kan uppställas är alltså inte de enda tillämpbara för bedömningen av vad som hör hemma i en psalmbok och vad som inte gör det: psalmens riktning utåt förutsätter att funktionsprincipen bereds utrymme. - Så långt några av de argument som anförts i sammanhanget. De gränser som kan finnas mellan psalm och visa är alltså flytande på ett sätt som gör det mindre meningsfullt att söka skapa en principiell åtskillnad. Den gräns som finns är i stället den som går mellan sånger som kan anses höra hemma i en psalmbok, som skall ha en något längre livslängd, och sånger som kan antas ha en snabbt övergående aktualitet. Frågan om vad som hör hemma i en psalmbok får alltså avgöras med hänsyn till sångens livskraft i förhållande till psalmbokens förmodade livslängd. Den får emellertid aldrig besvaras på så sätt att allt eller av det som stammar från samtiden merparten med nya bilder, motiv och teologiska tankar, med nytt språk och ny eller aktuellt gångbar musik - inte hör hemma just därför i en psalmbok.

SOU l985:l7 135

4 Vissa

avvägningsfrågor

mellan

4.1 Avvägningen gammalt och nytt i

psalmboken

Kommitténs uppdrag har bl a varit att dels föreslå nya psalmer för en kommande psalmbok, dels företa en revision av 1937 års psalmbok och 1939 års koralbok. Som framgår av vad som tidigare anförts i detta betänkande är det ett konsekvent och naturligt led i svensk psalmtradition. I uppdraget ligger att göra en avvägning mellan äldre och nyare texter och melodier. Kommitténs utgångspunkter har varit följande. Att äldre psalm har en plats i en ny psalmbok är självklart. Vad som här får beaktas är det stöd den har genom traditionen och ett långvarigt bruk. För många människor är psalmen ett slags fast punkt som erbjuder igenkännandets och upprepningens trygghet. Inte minst för de äldre är personliga och kanske starka minnen fåstade vid enskilda psalmer liksom vid enskilda formuleringar i psalmerna. Psalmboken har kunnat erbjuda tröst och lindring i många krissituationer. Den har fått tjäna som en uttolkare av trons innehåll, den har fått beskriva andliga erfarenheter, och den strofiska och rimmade formen har gjort texten lätt att memorera. Man kan med rätta ställa frågan om inte en stor del av många människors vardagsteologi har formulerats med hjälp av psalmboken. Redan av detta skäl står det klart att en ny psalmbok inte kan vara utan de gamla psalmerna. Också de äldre psalmmelodierna spelar en viktig roll. De innebär på så sätt en trygghetsfaktor: dessa melodier har sjungits i generationer, de associerar till kyrkoårets högtider och de påminner om viktiga tilldragelser i livet. Härtill kommer också andra behov, något berörda i föregående avsnitt av betänkandet. Det gäller bl a behovet av att i sångens form hålla en så levande kontakt som möjligt med det förflutna, med gångna generationers kristna tro och liv. Vidare skall erinras om de allmänkulturella behov som psalmboken utifrån sina förutsättningar som brukspoesi tillgodoser. Den är den enda i bruk varande sångbok som innehåller sånger från så många olika tider och andliga miljöer. Därigenom ger den en överblick och orientering av intresse för såväl den allmänna undervisningen som för enskilda människor.

136 Vissa avvägningsfrågor

Samtidigt föreligger ett krav att ge utrymme åt samtidens kristna sång och att införliva sådan sång med psalmboken som vuxit fram vid sidan av den. När 1968 års kyrkomöte hemställde hos Kungl Majzt om tillkallande av sakkunniga för att utarbeta ett tillägg till Den svenska psalmboken var det just med sikte på den nya psalmen. Särskilt nämndes barn- och ungdomspsalmer samt psalmer på områden som mission, diakoni, ekumenik, evangelisation och arbetsliv. lnte minst betonades ungdomens nya situation, något som bör ses mot bakgrund av de särskilda förhållanden som rådde 1968 och som tidigare har berörts. Det anförda tyder på lyhördhet för tidens särskilda behov och avspeglar en ambition att få en psalmbok som svarar bättre mot nuets krav än 1937 års psalmbok förmådde göra. När frågan om ett psalmbokstillägg första - varit i gången väcktes vid kyrkomötet 1958 - hade psalmboken praktiskt bruk endast drygt 20 år men upplevdes ändå som otillräcklig. lnte minst gällde det dess språk och musik. Bland annat framhölls att

en icke ringa del av psalmerna /- - -/ på grund av språkdräkt eller melodi visat sig vara svårtillgängliga för nutidsmänniskan och därför mindre användbara.

Inte minst hade det kyrkomusikaliska arbete som ledde fram till publiceringen av Koralmusik l (1957) visat på många positiva vägar till en psalmsångens förnyelse. om hur äldre och nyare psalm skall vägas mot varandra kan Frågan enligt kommitténs mening inte besvaras på ett generellt sätt. I varje fall är det orimligt att från början utgå från något slags kvantitativa mått. Utgångspunkten måste vara en annan. För den äldre psalmen måste en bedömning av dess ställning och värde göras i vart enskilt fall. Hänsyn får tas till hur flitigt psalmen används och till dess ställning i tradition och i allmänt medvetande. Hänsyn måste också tas till om den svarar mot kyrkoårs- eller andra ämnesbehov, och en bedömning får göras av dess historiska, teologiska, poetiska och musikaliska egenvärden. När det gäller texter till nya psalmer har kommittén i sitt föregående betänkande (SOU 1981:49 s 63 ff) redogjort för sina strävanden att i psalmboksarbetet. Sammanfattningsvis får engagera nya författare kommittén dock konstatera att psalmer i regel inte kan beställas. De helt andra förutsättningar. Att däremot existensen av ett skapas utifrån pågående psalmboksarbete som sådant kan verka befrämjande för att ny text och musik skapas är klart. Men i praktiken är det så gott som omöjligt att planera in ett fixerat antal nya psalmer fördelade på ett lämpligt sätt över olika ämnesområden. Att på så sätt uppfylla de önskemål som framfördes av 1968 års kyrkomöte beträffande psalmer på vissa angivna områden är alltså omöjligt. Frågan om tillgång på psalm handlar dessutom givetvis inte bara om kvantitet utan främst om kvalitet. Avvägningen mellan gammalt och nytt får därför sammanfattningsvis besvaras på följande sätt: El en psalmbok skall i sitt material återspegla den kristna sången såväl från gången tid som samtiden,

SOU l985:l7 Vissa avvägningsfrâgor 137

El en mekanisk, på förhand fastställd avvägningsprincip mellan gammalt och nytt, måste avvisas, E] avvägningen får i stället ske utifrån en funktionsprincip som bejakar inte bara materialets historiska värde utan framför allt dess aktualitet och som också tar hänsyn till den enskilda psalmens teologiska, poetiska och musikaliska tillgångar. Behovet att få olika ämnesområden företrädda behöver tillgodoses, E] äldre psalms ställning i tradition och praktiskt bruk måste beaktas.

4.2 Avvägningen mellan inomkyrkliga och ekumeniska synpunkter

Kommittén har på förslag av 1979 års kyrkomöte bemyndigats att inom ramen för sitt uppdrag delta i arbetet på en ekumenisk psalmbok och att framlägga förslag till åtgärder. Genom uttalanden av 1982 och I983 års kyrkomöten har vikten av detta uppdrag understrukits. l betänkandet har tidigare arbete med Sampsalm redovisats: se avsnitt 1.10 och 2.17.3. Vidare har frågan om den gemensamma psalmboken från lärosynpunkt belysts i 3.5.5. l avsnitt 7.5 nedan kommer kommittén slutligen att ge vissa synpunkter på dispositionen av den gemensamma psalmboksdelen. I föreliggande avsnitt skall kommittén redovisa sina principiella överväganden rörande psalmbokens ekumenicitet och förhållandet mellan inomkyrkligt och ekumeniskt material.

4.2.1 1937 års psalmboks ekumenicitet

Det sades om 1937 års psalmbok när den kom ut att den var ekumenisk. Det hängde bl a samman med att en viss del av de nya psalmerna i denna psalmbok hämtades från andra kyrkor och kristna traditioner. Exempelvis förekommer här för första gången några Översättningar från engelskan, såsom Hebers Holy, holy, holy (l937:4, här 3), Toplady’s Rock of ages, (l937:302, här 230), Newmans Lead, kindly Light (l937:354, här 275), Watts O God, our help in ages past (l937:470, här 195), m fl. Det tidigare starka beroendet av tysk psalm hade därmed brutits något. Växande utbyte med den anglikanska kyrkan, inte minst genom Nathan Söderblom, spelade säkerligen här en viktig roll. Vidare hängde det samman med att en viss del av den inhemska väckelsens sångskatt togs upp. Här är dock att märka att de bearbetningar av text och framför allt musik som företogs för 1937 års psalmbok på många sätt avlägsnade denna från de frikyrkliga sångsamlingarna samtidigt som man kan konstatera många skillnader mellan dessa inbördes. 1937 års psalmboks ekumenicitet hänger givetvis dessutom också samman med att sånger av mycket gammalt ursprung, såsom de latinska hymnerna, psalmer från tysk reformationstid, dansk, norsk och finlandssvensk psalmbok etc, ingick. Andelen psalmer som är gemensam med andra kyrkor inom och utom landet är beaktansvärd i 1937 års psalmbok.

138 Vissa avvägningsfrâgor

Utvecklingen har därefter varit den att alltfler kristna sånger blivit gemensamma för alltfler kristna samfund. Detta hör, som tidigare antytts, dels samman med att de frikyrkliga sångsamlingarna i sina senare revisioner har tagit in en större andel psalmer ur psalmboken, samtidigt som man ofta övertagit t ex lydelsen i egna sånger från 1937 års psalmbok, ibland i strid med sin egen äldre tradition, dels hänger det samman med att nyskriven psalm och sång i regel inte är samfundsinriktad utan kan brukas av flera kyrkor och samfund. Vidare sker en internationell utveckling med utgivande av många nya sång- och psalmböcker. Denna utveckling har varit särskilt markant de senaste decennierna. Värdefulla impulser har den vägen nått det svenska sång- och psalmboksarbetet. Som ekumenisk manifestation i dag är därför 1937 års psalmbok inte tillräcklig. När kommittén fått i uppdrag att lägga fram förslag till åtgärder beträffande en ekumenisk psalmbok är det naturligt att ställa frågan hur man kan vidareutveckla och komplettera de ansatser som finns i 1937 års psalmbok.

4.2.2 Den gemensamma psalmboken som manifestation

Tidigare har under punkt 3.5.5 frågan om psalmbokens ställning som uttryck för kyrkans lära diskuterats. Kommittén får på den punkten återupprepa sin ståndpunkt, som f ö delas av övriga kyrkor och samfund som deltar i det ekumeniska psalmboksprojektet, att en ekumenisk lösning inte får innebära att psalmer som från teologisk synpunkt är främmande för någon av de kyrkor eller samfund som deltar i arbetet tvingas in i det gemensamma materialet. Detta innehåller endast sådana sånger och psalmer som alla är ense om. Kommittén kan dock konstatera att det är ett förhållandevis stort antal psalmer och sånger som svarar mot detta kriterium. I sin tur innebär detta att vissa psalmer inte har kunnat beredas plats i den gemensamma psalmboksdelen. För Svenska kyrkans vidkommande gäller det tex psalmer som ger uttryck åt barndopspraxis, vidare psalmer med anknytning till de särskilda kyrkliga vigningarna, psalmer av folkkyrkokaraktär, dvs sådana som ger uttryck för sambandet mellan folk, bygd och sockenkyrka osv. Det står dock klart att det vore oriktigt och orimligt att avstå från denna typ av psalmer. Motsvarande överväganden har gjorts inom övriga kyrkor och samfund beträffande deras särstoff. En ekumenisk psalmbokslösning kan alltså inte för närvarande innebära att samtliga kyrkor och samfund har samtliga psalmer och sånger i sina sångböcker gemensamma med varandra. Alla har kunnat acceptera en uppdelning på gemensamma och samfundsbetonade psalmer och sånger. Detta betyder att den fullständiga psalmboken såväl för Svenska kyrkans som för övriga kyrkors och samfunds vidkommande består av två delar. Den gemensamma psalmboksdelen är alltså inte en fullständig och självständig, mindre psalmbok, eftersom urvalet där inte skett från sådana utgångspunkter. Fördelningen mellan olika ämnesområden är ojämn. En proportionellt sett större andel sånger och psalmer från

Vissa avvägningsfrâgor 139

1800-talets senare hälft är medtagna än vad som vore motiverat om varje epok skulle var representerad på ett kvantitativt rättvisande sätt; vissa kärnpsalmer ñnns inte med och materialet återspeglar inte på ett fullständigt sätt den religiösa situationen i vårt land. De åtgärder som kommittén vidtagit i samverkan med Sampsalm och som har lett fram till föreliggande förslag innebär inte en konfessionell förskjutning utan en breddning av sångtraditionen och av det ömsesidiga utbytet av sånger. Syftet med den ekumeniska psalmbokslösningen är enligt kommittén bl a D att kraftigare än vad som hittills varit fallet manifestera den sångskatt som är gemensam för kyrkor och samfund i vårt land, D att ge de gemensamma sângerna likalydande text och musik, D att lära av varandras traditioner, D att ta fasta på den gemensamma sångens enhetsskapande förmåga. Den gemensamma sångskatten manifesterar en enhet som ñnns trots den samfundsmässiga splittringen. Inte minst i lokala sammanhang, i massmedia etc torde upplevelsen av en gemensam sângskatt och möjligheterna att använda den tillsammans vara av stor ekumenisk betydelse.

SOU l985zl7

5 Revisionen av 1937 års psalmbok och

1939 års koralbok

På hemställan av l975 års kyrkomöte uppdrog regeringen den 12 februari l976 åt psalmkommittén att lägga fram ett förslag till revision av 1937 års psalmbok och 1939 års koralbok.

5.1 Revisionen av texterna i 1937 års

psalmbok

[kommitténs föregående betänkande återges de överväganden som varit vägledande för revisionsarbetet (SOU l98| :49). l SOU 1981:50 redovisas vad som närmast bör betraktas som en lägesrapport över revisionsarbetet och upptar exempel på bearbetning av drygt 200 texter liksom av ett antal melodier. Härvid angav kommittén att den inte följt ett i formell mening fastlagt revisionsprogram, dels av det skälet att inga direktiv i den riktningen fanns, dels därför att materialet självt, tillsammans med tidigare och nu vunna erfarenheter, visade att ett principprogram på så många punkter måste frångås att man tvangs ifrågasätta meningsfullheten med ett sådant. Vissa allmänna riktlinjer för arbetet kunde emellertid anges. Sådana var hänsynen till psalmens användbarhet och om den behövdes. Som underlag för bedömningen av dessa frågor har tjänat den undersökning som I978 genomfördes av Statistiska centralbyrån bland landets präster och kyrkomusiker. Kommittén betonade att den betraktat det sålunda inhämtade materialet som rådgivande och inte bindande. l SOU 1981:50 s 29ff redovisade kommittén en översikt över prästernas användning av de psalmer som kommittén föreslog skulle utgå. Vidare har kommittén strävat efter att arbetet skulle ske under så stor öppenhet och omvärldskontakt som möjligt. Det har skett dels genom en referentgrupp om 20 personer, som anlitats för bedömning av vissa textbearbetningar, dels genom att kommitténs arbete på olika sätt publicerats i olika sammanhang, dels slutligen genom ett mångskiftande informationsarbete på riks-, stifts- och lokalplan. Härigenom har kommittén fortlöpande kunnat inhämta synpunkter på och kritik av det pågående arbetet. Slutligen redovisade kommittén sina överväganden beträffande en försiktig eller mer genomgripande bearbetning av texterna. Kommitténs slutsats har blivit att revisionsarbetet denna gång måste bli mer genomgripande än det som ledde fram till 1937 års psalmbok, då materialet

142 Revisionen av I 937 års psalmbok och 1939 års koralbok

från den gamla psalmboken behölls i stort intakt. Förutsättningarna var nu enligt kommittén förändrade på så många punkter att en mer genomgripande bearbetning var nödvändig. Samtidigt menade vi att man inte skulle göra större ingrepp än vad som var nödvändigt för att psalmen skulle svara mot rimliga användbarhetskrav. Bearbetningarna kom därigenom att röra sig över en bred skala från praktiskt taget omärkliga förändringar i texten till mer genomgripande bearbetningar. För detaljer och i övrigt får kommittén här hänvisa till de nämnda delarna av 1981 års betänkande. Betänkandet behandlades efter en omfattande remissomgång vid 1982 års kyrkomöte av andra särskilda utskottet. På utskottets förslag beslöt kyrkomötet bl a att anhålla hos regeringen om medgivande till fakultativ användning tills vidare av de bearbetade psalmer och melodier ur 1937 års psalmbok och 1939 års koralbok som återfanns i SOU 1981:50. Regeringen beslöt den 2 september 1982 enligt kyrkomötets förslag. Vissa av de bearbetade psalmerna publicerades sedermera, i enlighet med utskottets förslag, i Kyrkans Tidning. l särskilt tryck har de också utgivits av två förlag. På grund av vissa upphovsrättsliga oklarheter kunde inte samtliga bearbetningar i SOU 1981:50 tas upp och brukas i dessa sammanhang. Kommittén har från sin sida varit angelägen om att understryka att de publicerade bearbetningarna inte skulle betraktas

som slutförslag. Ändringar var sannolika. En jämförelse mellan SOU

1981 :50 och det nu framlagda förslaget visar också att ett stort antal ändringar har företagits, bl a till följd av 1982 års kyrkomötes behandling av materialet. Kommittén vill därför uppfatta den medgivna fakultativa användningen — av vars omfattning kommittén inte har någon bild ~ och samtal huvudsakligen som ett sätt att skapa reflexion kring psalmboksrevisionens problematik och som en förberedelse för den omställningsprocess som blir nödvändig vid övergången från en psalmbok till en annan.

5.1.1 för revisionsarbetet meddelade av

Vägledande principer

1982 års kyrkomöte

I sitt betänkande 1982:1 kommenterade andra särskilda utskottet en rad av de principiella problem som en psalmboksrevision för med sig. Utskottet angav därvid att det betraktade dessa kommentarer som ”vägledande principer inför kommitténs fortsatta arbete”. Kyrkomötet hemställde sedermera hos regeringen att psalmkommittén skulle få i uppdrag att, ”med iakttagande av vad utskottet anfört, fullfölja revisionen av 1937 års psalmbok. Regeringen beslöt den 2 september 1982 i enlighet med kyrkomötets hemställan. Vad utskottet sålunda betecknade som ”vägledande principer” har med anledning härav fått gälla för kommitténs fortsatta arbete. Utskottets principiella överväganden tog sin utgångspunkt i vad kommittén anfört i SOU 1981:49. De innebar dels ett bejakande och bekräftande av kommitténs synpunkter och praxis på många punkter, dels en komplettering av vad kommittén anfört samt slutligen mot kommittén

Revisionen av 1 93 7 års och 1939 års koralbok 143

psalmbok

kritiska och avvikande synpunkter. De sistnämnda anfördes i regel i anslutning till att enskilda psalmtexter kommenterades. Vad utskottet anförde och av kommittén betraktats som vägledande principer för revisionsarbetet sammanfattas här i följande 7 punkter:

l Utskottet bejakade kommitténs mål att åstadkomma en övergripande psalmbok i tiden. Det instämde vidare i kommitténs huvudintention att en psalmbok skall täcka allt, samtidigt som varje psalm inte kan tala till alla. Utskottet menade emellertid att kommittén inte redovisat sin syn på de olika målgrupper som psalmboken riktar sig till. Detta fann utskottet vara en svaghet. Utskottet pekade på dels den gudstjänstvana församlingen, de människor som möter psalmerna vid de kyrkliga handlingarna och de stora högtiderna samt dels frågande och sökande människor. Särskilt efterlyste utskottet psalmer lämpliga för barn och ungdom och menade att en öppnare kommunikation med svenska kyrkans barn- och ungdomsorganisationer borde upprättas från kommitténs sida.

2 Utskottet vidare kommitténs bejakade uppfattning att en psalmtext inte sällan måste bearbetas för att kunna bevaras. Man menade dock att den jämförelse kommittén gjort mellan språket i den nya bibelöversättningen, som huvudsakligen har en informativ funktion, och språket i psalmboken inte var helt hållbar. Psalmens språk har utöver den informativa funktionen också andra funktioner, bl a genom att det bygger på ord som ”är fattiga på informativt innehåll men som förmedlar desto större känslomässigt budskap”. Detta förhållande hade visserligen berörts av kommittén, men enligt utskottets mening på ett sådant sätt att kommittén mer såg det som ett problem än som en möjlighet. För sin del menade utskottet att det ”är något positivt varje gång ett i och för sig svårbegripligt eller ålderdomligt uttryck fungerar i den faktiska användningen, såsom fallet är med flera ofta använda psalmer (1937121, 55 etc)”. Därför borde, menade utskottet, flera psalmer kunna stå kvar oförändrade. Detta gällde bl a psalmer med ett starkt igenkänningsvärde, som kunde behållas som ”monument” över hur man under ett visst skede uttryckt sin tro och troserfarenhet. I vissa fall kunde man förse psalmerna med korta ordförklaringar i anslutning till texten.

3 Ett särskilt problem utgör den wallinska traditionen. Utskottet menade att den borde visas större respekt, eftersom den i sig hade ett värde också i nutiden. En följd härav var t ex i språkligt avseende att rimmet, inte assonansen, som ett av Wallins och hans samtids konstnärliga uttrycksmedel, skulle bevaras i bearbetningarna. (Se vidare nedan punkt 5).

4 l teologiskt avseende bejakade utskottet kommitténs strävan att tona ned vissa motiv, såsom svartmålningen av det jordiska livet, ett föregivet samband mellan olycka och synd och en alltför nationalis-

IO-Den Svenska Psalmboken

144 Revisionen av I 937 års och 1939 års koralbok

psalmbok

tisk syn på Sverige och Svenska kyrkan. Utskottet ville däremot varna för faran att låta vår tids teologiska frågor dominera bearbetningarna i sådan grad att psalmbokens karaktär av religiöst dokument från olika tider och fromhetstraditioner försvagades eller att psalmerna hamnade allmänningen. Utskottet nämnde härvid på den religiösa särskilt från reformationstiden och 1600-talet, vars psalmdiktningen hörde till ”vårt kanske största religiösa arv”. psalmer Med upprepning av och instämmande i vad kommittén själv anfört underströk utskottet att evangeliet i dessa psalmer framställts radikalt och utan förbehåll, att rättfärdiggörelsen genom tron betonats och att det klassiska försoningsmotivet kommit till sin rätt. Utskottet fann att vissa bearbetningar på ett förtjänstfullt sätt anknutit till originaltexter från dessa epoker. Utskottet hade emellertid också funnit att det i ett stort antal fanns en benägenhet att släta över och försvaga frambearbetningar av synden och det onda, att tunna ut kristologin och att ställningen ut i ett slags allmän optimism. Beträffande låta antropologin mynna antropologin erinrade utskottet om vad som anförts i något remiss- - yttrande om att frälsningen enligt vissa bearbetningar sågs som en övergång från neutral till positiv status, medan den enligt originalpsalmernas teologiska syn innebar en övergång från negativ till status. Härmed sammanhängde en tendens att undvika motiv positiv sådana som förhållandet mellan döden och domen. Utskottet fann vidare att kommittén bort många psalmer som gav uttryck för gallrat boten och kallelseetiken (t ex 1937: 200, 273, 397, 398, 430, 501 etc) utan att samtidigt nyskrivna psalmer presenterats inom dessa ämnesområden. Utskottets grundinställning var att om en psalm för sitt innehålls skull inte gick att bearbeta (tex l937z254) utan att dess innehåll drastiskt ändrades, ”bör grundregeln för kommittén vara att låta en sådan psalm utgå ur sitt slutliga förslag till förmån för en nyskriven psalm”.

5 utskottet kommitténs att bearl språkligt avseende bejakade mening betningarna skulle syfta till att göra texterna mer tillgängliga och att kommittén markerat sin intention i denna riktning genom att understryka sin strävan att återföra en psalm så långt möjligt till originalets innehåll. Utskottet var ense med kommittén om att psalmboken inte är en antologi och att psalmen är en ”bruksvara”. Anmärkningarna mot kommittén gällde främst två punkter:

- när gammalt och nytt språk blanman ansåg det vara äventyrligt dades, t o m i samma vers och

- bland man ansåg - bl a med stöd av en icke oväsentlig opinion remissinstanserna ——att assonanser utnyttjats i allför hög grad på rimmets bekostnad och att vissa assonansschabloner uppkommit. Grundregeln borde, enligt utskottet, vara att när en psalm var rimmad i sin originalversion borde den vara det också i sin bearbetade version.

Revisionen av I937 års psalmbok och 1939 års koralbok 145

6 Beträffande femton särskilt angivna rexter framförde utskottet kritik

mot bearbetningarna. Texterna återgick till kommittén med begäran om förnyad bearbetning i enlighet med utskottets riktlinjer. Kommitténs åtgärder med anledning härav redovisas under avsnitt 5.1.3 nedan.

7 Som ett specialproblem i bedömningen av de bearbetade psalmerna betecknade utskottet 1937:169, Fädernas kyrka, se vidare punkt 5.1.2.

5.1.2 Kommitténs åtgärder med anledning av kyrkomötets

riktlinjer

Vad gäller punkt l anser sig kommittén har besvarat utskottets påpekande beträffande målgrupper och psalmbokens användning med vad som tidigare anförts i detta betänkande, exempelvis i avsnitten 3.l, 3.4 och 3.5. Bearbetningen av frågan om målgrupper har bl a skett genom kontakt och överläggningar med enskilda ledamöter av utskottet efter kyrkomötet. På kommitténs initiativ har vidare två seminarier hållits 1982 och 1983 kring frågan om ett urval psalmer och sånger för barn och ungdom. Till dessa seminarier inbjöds, förutom enskilda experter på området, företrädare för Riksförbundet Kyrkans Ungdom, Ansgarsförbundet inom Svenska kyrkan, Arbetsgruppen barn och familj (Svenska kyrkans centralråd), Arbetsgruppen för konfirmation (dzo) samt Kristet visforum; det sistnämnda representerande bl a det frikyrkliga arbetet med barn- och ungdomssånger. Vidare kan nämnas att överläggningar ägt rum med Svenska kyrkans mission och att kontakt hållits med Svenska kyrkan i utlandet. 1 ett tidigare skede hölls överläggningar med representanter för Sjukhuskyrkan beträffande äldre och nyare psalmer för sjuka, i samband med död, begravning och andra krissituationer. Vad gäller punkterna 2 och 5 hänvisas till avsnitt 5.1.4 nedan, där de språkliga frågorna behandlas. Vad gäller punkt 3, om den wallinska traditionen, har kommittén sökt tillgodose de synpunkter som utskottet framförde, främst därigenom att de wallinska psalmerna, i den mån de bearbetats, som regel försetts med rim. I de fall en bearbetning som kommittén ursprungligen tänkt sig inte kunnat genomföras, så att rimkravet eller andra krav på hänsyn till den wallinska psalmstilen har kunnat tillgodoses, har kommittén antingen behållit psalmen i oförändrat skick eller låtit den utgå. Förhållandet till den wallinska psalmtraditionen är, som framgår av andra särskilda utskottets vid 1982 års kyrkomöte skrivning, komplicerat på många sätt. Å ena sidan önskas en återgång till reformationstidens och 1600-talets originalpsalmer, bl a av det skälet att de talar mer direkt till vår tid, å andra sidan måste konstateras att dessa psalmer i den wallinska bearbetningen har en stark ställning och representerar ett eget värde. De har blivit en del av den svenska psalmtraditionen. Kommittén har genomgående studerat de äldre psalmerna i original (motsv) och anser att den ursprungliga äldre psalmen i regel bör prioriteras framför dess wallinska form. Men många undantag finns exempelvis 112 (58), 470 (104),

l46 Revisionen av 1937 års psalmbok och 1 939 års koralbok

325 (599). Kommittén får erinra exempelvis om vad som anförts ovan under 3.1.5. Beträffande andra Wallinpsalmer får hänvisas till de särskilda psalmkommentarerna i betänkandet SOU 1985:18. Kommittén har vidare sökt beakta de påpekanden som gjorts under punkt 4 beträffande de teologiska frågorna. Här hänvisas bl a till avsnitt 3.5. Kommittén är emellertid medveten om att den teologiska bedömningen av psalmtexter skiftar med bedömarna. På denna punkt torde läget för det nu framlagda förslaget inte skilja sig från de förslag som föregick 1695, 1819 och 1937 års psalmböcker. En psalmbok som från alla synpunkter tillfredsställer alla teologiska bedömare är en omöjlighet. En psalmtext får inte underkastas så drastiska förändringar genom bearbetning att dess ursprungliga teologiska mening går förlorad, åtminstone inte om ursprungsförfattarens namn fortfarande skall knytas till den. Samtidigt är det uppenbart att psalmbearbetare och översättare genom tiderna åstadkommit teologiska förskjutningar i texterna och kompletterat dem med nya teologiska tankar. Med hänsyn till psalmbokens funktion och den tradition som utvecklats på området, inte bara i vårt land, kan detta vara motiverat inom rimliga gränser. Psalmen har i sin nya gestalt kunnat bli helgjuten. Det finns inte heller anledning att bevara inaktuella eller ovidkommande teologiska tankar enbart av den anledningen att de ursprungligen fanns i originalpsalmen. För det användbara måste det oanvändbara ibland offras. Men det får ske bara om det inte handlar om ett huvudtema i psalmen eller en grundläggande tankegång i den. Utgångspunkten är att elimination eller komplettering av teologiska inslag helst bör ske utifrån hänsynen till psalmens teologi i övrigt och utifrån vad man vet om ursprungsförfattaren. En innehållslig eller konstnärlig förnyelse av psalmen kan å andra sidan ibland motivera vissa avsteg från denna linje. l samverkan med bearbetarna har kommittén sökt komma tillrätta med de ömtåliga avvägningar som måste göras mellan å ena sidan originalpsalmens och ursprungsförfattarens integritet och å andra sidan behovet av att revidera psalmen för att göra den användbar i nuet. Arbetet har i regel tillgått på följande sätt. Kommittén har ombett en bearbetare att företa en bearbetning av en eller flera texter, ofta med preciserade önskemål från kommittén om både inriktning i stort och detaljer. Kommittén har därefter fått ta ställning till ett förslag till bearbetning. Detta har i sin tur - när det inte antagits omedelbart av kommittén - kunnat för ytterligare återgå till bearbetaren justeringar. Många bearbetningar, kanske de flesta av de mer omfattande, har på så vis vandrat fram och åter mellan kommitté och bearbetare i flera omgångar. l vissa fall har kommittén anlitat en större referentgrupp för att få ett bredare underlag för sin bedömning. Där en bearbetning inte kan ske utan att psalmens/författarens integritet träds förnär blir resultatet i regel antingen att psalmen behålls intakt eller att den utgår. Samtidigt skall man vara medveten om att också bearbetaren är en författare med sin identitet. Med hänvisning till psalmhistorien är det inte orimligt att även bearbetaren sätter sin prägel på psalmen; det över alla andra stående exemplet i detta fall är Wallin.

Revisionen av 1937 års psalmbok och I 939 års koralbok 147

Bearbetarna har valt många individuellt olikartade lösningar. Vissa av dem har valt lösningar som verbalt ligger så nära 1937 års text som möjligt. I andra fall kan bearbetningen innebära att bearbetaren tagit fasta på en bild, en idé eller en pregnant formulering i originaltexten och så byggt upp texten med bibelhållande av bidrag från senare bearbetningar. Andra har huvudsakligen tagit fasta på psalmens teologiska substans och därifrån byggt upp texten. Den har då teologiskt-innehållsligt kunnat behålla sin identitet men kan formellt-språkligt avvika ganska avsevärt. l det betänkande som var föremål för behandling av 1982 års kyrkomöte fanns flera exempel av det sistnämnda slaget. Andra särskilda utskottet nämnde särskilt två sådana bearbetningar som fullgoda framställningar av kristologin”, nämligen 1937: 50 a (här 352) och 86 a (här 353), båda av Olov Hartman. Vidare menade utskottet att bearbetningen av 1937:142 (här 489) gett oss en god ny änglapsalm. Därigenom har enligt kommitténs mening stöd vunnits för rimligheten av en revisionsprincip av det angivna innehållet. Samtidigt anser dock kommittén att denna princip måste tillämpas med stor återhållsamhet. Det normala bör vara att man skapar en så mjuk anslutning som möjligt inte bara till det teologiska innehållet i psalmen utan också till psalmens lydelse i original eller i 1937 års psalmbok. l begreppet revision måste ligga att den äldre, nu ersatta psalmboken skall vara igenkännbar i den nya. Den äldre psalmen, sådan vi har den i dag i vår psalmbok, rymmer många teologiska och språkliga skikt från sin tidigare historia. Alltsammans bidrar till att ge den dess särskilda karaktär. Det finns egentligen inget som säger när psalmen nått sin slutgiltiga form, om något sådant överhuvudtaget är möjligt. Den är ett levande material som skiftar med sin samtid, inte i opportunistisk anpassning utan för att kunna behålla sin genomslagskraft och för att nå fram med sitt budskap. Kommittén vill här åter erinra om denna grundsyn på psalmen. När det gäller bearbetningen av äldre psalmer kan man i grova drag indela dem i följande fyra grupper.

l Psalmer från riden före reformationen, från reformationstiden och

I600-talet. Det är m a 0 de psalmer som hämtats i huvudsak från 1695 års psalmbok. Revisionens ambition har, som framgår bl a av vad som anförts ovan, varit att söka återgripa på dessa texter bakom senare tiders bearbetning. Detta innebär inte plagiering av ursprungstexten. I revisionen har man sökt återerövra något av det för dessa psalmer särskilt karaktäristiska som talande till vår tid. Det gäller bl a deras bibliska substans, kraftfulla dramatik och konkretion; som exempel kan nämnas bearbetningen av 327, Haqvin Spegels Lovad vare Herren, våra fäders Gud (l937:l0). Från formell synpunkt har man måst rätta sig efter vår tids krav på rytm och meter, krav som med vårt sätt att se var eftersatta i 1695 års psalmbok. Som tidigare nämnts anser kommittén bruket av assonans här vara väl motiverat när bearbetaren önskat begagna sig av detta stilmedel. 2 Psalmerfrån den wallinska epoken. Det wallinska arvet har dominerat den svenska psalmboken under drygt 160 år och det är angeläget att denna särskilda tradition i stor omfattning förs vidare, om än kanske

148 Revisionen av I 93 7 års psalmbok och 1939 års koralbok

inte på ett så dominerande sätt som i 1937 års psalmbok. De ”stora” psalmerna från denna epok bevaras ibland helt intakta, medan andra - 351 (45), 575 (345) och 319 (586) - bearbetats. I bearbetningarna har eftersträvats största lyhördhet för psalmens innehåll och form.

3 Psalmer från 1800-talets väckelse. Det handlar om ett förhållandevis litet antal psalmeri 1937 års psalmbok. Med hänsyn till deras särskilda stil, där det konstlösa, trohjärtade och innerliga - för att inte säga - har det visat sig utomordentnågot känslosamma präglat språket ligt svårt att få till stånd godtagbara bearbetningar, som inte stör psalmens grundstämning. Detta material har därför fått lämnas i stort sett helt intakt. En del av de sånger som kommit från Sampsalm har bearbetats genom deras försorg.

4 Psalmer från och med tiden strax före sekelskiftet, omfattande bl a ungkyrkorörelsens psalmer, översättningar från engelskan m m, uppvisar ingen enhetlighet varken teologiskt eller språkligt. I regel har valet stått mellan att behålla psalmen oförändrad eller att utmönstra den. Bearbetningarna har här också i vissa fall varit beroende av de avgöranden som träffats av upphovsrättsinnehavarna. Som tidigare angivits tog andra särkilda utskottet vid 1982 års kyrkomöte upp en av de psalmer som hör just till denna grupp till särskild behandling. Det gällde 1937:169, Fädernas kyrka, av J A Eklund, i en bearbetning av P O Nisser (SOU 1981 :50). Utskottet anförde härvid:

Ett specialproblem i bedömningen av de bearbetade psalmerna är 169. Den nationalromantiska, storsvenska karaktären har tonats ner. Svenska kyrkan har placerats in i den världsvida kyrkogemenskapen. Bearbetningen kan karaktäriseras som hårdhänt och nyskapande. Samtidigt kan man konstatera att det endast är genom en sådan bearbetning som innehållet i denna psalm kan bevaras och göras levande på nytt; här har bearbetaren dessutom lyckats bevara den ursprungliga glöden och intensiteten.

Med stöd av utskottets uttalande och flera remissyttranden har kommittén önskat lägga fram psalmen i den bearbetade formen, men medgivande har emellertid inte erhållits från upphovsrättsinnehavarna. Kommittén föreslår därför i stället att Fädernas kyrka utan bearbetning tas upp i den nya psalmboken (372).

5.1.3 Bearbetningar som av 1982 års kyrkomöte hänvisats till kommittén för förnyad bearbetning

Vissa psalmer återvisades till kommittén för förnyad bearbetning i enlighet med de riktlinjer som andra särskilda utskottet angivit. Kommittén får här redovisa de åtgärder som vidtagits. Numreringen följer förslaget. Inom parentes anges psalmens nummeri 1937 års psalmbok.

Revisionen av 1 93 7 års psalmbok och 1939 års koralbok 149

8(5) Lova vill jag Herran Utskottet: växlande stilnivå. Kommittén: ny bearbetning föreligger.

(30) Så mycket älskar Gud vår värld Utskottet: osäkra formuleringar. Kommittén: psalmen utgår med motiveringen att den har samma ämne och innehåll som 28 (31).

32(37) O gläd dig Guds församling nu Utskottet: alltför ordrik text. Kommittén: ny bearbetning föreligger.

107(423) Gör porten hög, gör dörren bred Utskottet: svepande formuleringar. Kommittén: ny bearbetning föreligger.

lI2(58) Världens Frälsare kom här Utskottet: alltför hårdhänt bearbetning och omstrukturering av en psalm. Kommittén: ny bearbetning föreligger.

42(66) Se, Jesus är ett tröstrikt namn Utskottet: onödiga småändringar. Kommittén: ny bearbetning föreligger.

472(ll3: I dödens bojor Kristus låg l och 4) Utskottet: glädjen och glättigheten banaliserar påskens seger. Kommittén: bearbetningen behålls. Kommittén kan inte dela utskottets ståndpunkt.

364(l37) Ande ifrån ovan Utskottet: okänsligt, alltför enkelt ordval. Kommittén: ny bearbetning föreligger.

541(254) En syndig man Utskottet: är denna psalm möjlig att bearbeta? Bör den inte hellre utgå än förändras? Kommittén: bearbetningen behålls eftersom den på ett nytt språk ger uttryck åt en tidlös, klassisk troserfarenhet.

253(357) O giv oss, Herre, av den tro Utskottet: behöver denna psalm överhuvudtaget bearbetas? Kommittén: 1937 års text behålls oförändrad.

272(380) Nu gläd dig, min ande, i Herran Utskottet: bearbetningen förändrar originalets innebörd. Kommittén: 1937 års text behålls oförändrad.

150 Revisionen av 1937 års psalmbok och 1939 års koralbok

(518 a) Himlen är så härligt blå (518 a omfattar 19 strofer.) Utskottet: bör med hänvisning till motion 131 utgå för att istället publiceras i lämplig tidning och användas som text ijulspel. Kommentar: i motion 1982:131 hemställdes att psalmkommittén skulle få i uppdrag att bearbeta textförslagen till psalm 518 med beaktande av text- och musikförslag ur Edvard Evers psalmboksförslag 1902. Kommittén: psalmen utgår.

133 (518 b) Himlen är så härligt blå (518 b omfattar 7 strofer valda från 518 a.) Utskottet: vid en bearbetning bör förslag till bearbetning i motion 131 beaktas av kommittén. Kommittén: viss omarbetning gjord, dock inte i enlighet med motion 131.

Beträffande ytterligare några texter framförde 1982 års kyrkmöte vissa önskemål. 175 (424) ansågs av andra särskilda utskottet vara god i sin bearbetade form, både från språklig och innehållslig synpunkt. Utskottet önskade emellertid att även strof 7, som utelämnats i bearbetningen, skulle bli föremål ”för en sådan bearbetning att ordet i strofen inte slutliga inbjuder till missförstånd”. Kommittén: bearbetningen behålls oförändrad. Beträffande 189 (447) ansågs den av utskottet ha så starkt igenkänningsvärde i O Mannströms översättning att denna borde kunna behållas. Kommittén förslår därför att Mannströms text behålls oförändrad. Det bör emellertid påpekas att den engelska texten, Abide with me, föreligger i llera översättningar, spridda i olika svenska församlingssångböcker. För den gemensamma psalmboksdelen har valts Mannströms översättning. Som framgår av den särskilda kommentaren till denna psalm (SOU 1985:18) föreligger även en översättning av Anders Frostenson, som innebär ett försök att komma närmre det engelska originalet; Mannström hari sin översättning gjort vissa utvidgningar och lagt in ett dopmotiv som saknas i den engelska texten, vilket, som framhålls i kommentaren, ”egentligen bryter det väl sammanhållna temat i psalmen.

5.1.4 Kommentarer till de språkliga bearbetningarna av

1937 års psalmbok

Kommittén har tidigare i detta betänkande under avsnitt 3.3 berört några allmänna frågor rörande psalm och språk. I SOU 1981 :49, sid 45-52 har kommitténs överväganden i språkliga frågor också berörts. Kommittén får därför hänvisa till detta material och begränsar sig i det följande till anmärkningar rörande syftet med de språkliga bearbetningarna, förhållandet mellan äldre och nytt språk och rim-assonansproblemet. Ut-

Revisionen av 1 93 7 års psalmbok och 1939 års koralbok 151

gångspunkten här har bla varit 1982 års kyrkomötes påpekanden i språkliga frågor. Kommittén redovisar slutligen de regler som gällt för interpunktionen och användningen av versaler.

5 . 1.4.1 Syftet med de språkliga bearbetningarna

Vår strävan med den språkliga bearbetningen av texterna i 1937 års psalmbok är att psalmerna i den nya psalmboken från språklig synpunkt skall vara sådana att de utan alltför stora svårigheter kan förstås av dem som brukar psalmen. Andra särskilda utskottet vid 1982 års kyrkomöte framhöll att psalmspråket inte är enbart informativt. Psalm är poesi och till det poetiska språkets egenskaper hör dess associationsrikedom, dess förmåga att leda tankarna i meditativ riktning och att väcka känslor och stämningar till liv på ett kanske annorlunda sätt än prosa. l sitt föregående betänkande (SOU 1981:49) använde kommittén uttrycket ”ordmystik för detta. Kommittén delar utskottets uppfattning att det poetiska språkets egenskaper erbjuder viktiga möjligheter att ge uttryck åt sådant som kan vara väsentligt men som det informativa språket inte räcker till för. När vi säger att syftet med den språkliga bearbetningen är att göra psalmen tillgänglig för alla som brukar den, innesluter det därför att psalmen skall kunna vara uppfattbar inte enbart i informativ mening utan också på detta andra sätt. Avgörande är att språket som sådant inte förhindrar förståelsen på något plan, t ex genom att vara främmande, alltför ålderdomligt etc.

5.1.4.2 Förhållandet mellan gammalt och nytt språk

I SOU 1981:49 framhåller kommittén att ett av de mer dominerande problemen med en psalmboksrevision är att psalmens språk är tidsbundet och att språket åldras. Det gäller inte bara enstaka 0rd och vändningar utan själva sättet att uttrycka sig. Detta har ställt bearbetarna och kommittén inför många känsliga avvägningar: å ena sidan kan det ligga ett värde i att bevara också det språkligt karaktäristiska från ett bestämt tidsskede, å andra sidan kan just detta medföra att psalmen blir främmande eller otillgänglig för vår tid. Av betydelse har det därför varit att ta hänsyn till de olika psalmernas ställning fr a i gudstjänstliv och tradition. Om en psalm är väl insjungen och brukad i en viss form bör den i vissa fall utan olägenhet kunna behållas oförändrad, även om språket i sig måste betecknas som ålderdomligt och i andra sammanhang obrukbart. Ett tydligt exempel på detta förhållande ärjulpsalmen 119 (55), Var hälsad, sköna morgonstund. Det skulle inte tjäna något konstruktivt syfte att försöka modernisera språket i denna psalm, även om den innehåller ord och verbformer som numera aldrig brukas vare sig i vardagsspråk eller högtidsspråk: Var hälsad, profeters helga mun, bebådad vorden, må glad till honom lända, de villade, sötman av en evig nåd, varda honom like.

Som regel gäller emellertid att kommittén sökt ersätta ord och fraser som fallit ur bruk, såsom salighetsverk, förevitas, ho är då som vill

152 Revisionen av 1937 års psalmbok och 1939 års koralbok

förklaga, fika m fl. Ord som förändrat innebörd har också ersatts, som t ex draga (=bära), ganska (= helt) etc. En av de språkliga förändringar som skett sedan 1937 och som vållat de största problemen är att verbens pluralformer sedan 1950-talet försvunnit och ersatts av singulara verbformer. Grundregeln för kommittén har i detta fall varit att söka ersätta pluralformerna med nu brukade singulara. Denna regel har dock inte kunnat tillämpas med full konsekvens såsom skett inom den svenska psalmbokskommittén i Finland. 1 vissa fall har pluralformerna behållits, eftersom de står i rimställning och det har visat sig svårt eller omöjligt att finna godtagbara alternativ. Att de behållits i psalmer med särskilt stark ställning har varit naturligt, såsom i den tidigare nämnda 119 (55): Unga/sjunga/ med de gamla/ sig församla etc. Kommittén har vidare funnit det naturligt att behålla dem i vissa texter för att därigenom behålla en för dessa texter naturlig klang, tex i psalmer av folkvisetyp såsom 169 (144), I himmelen, 1 himmelen, 315 (591) En herrdag i höjden m fl. När däremot en psalm som ”den kristliga dagvisan”, 175 (424), Den signade dag, bearbetats på det sätt som gjorts av Olov Hartman, har det varit möjligt att förena ett bruk av singulara verbformer med psalmens folkvisekaraktär. Pluralformerna har vidare av olika skäl behållits i några psalmer från vårt århundrade eftersom upphovsrättsinnehavarna inte medgett ändringar av texten. Konjunkriver av typen give, blive, stode, bure etc har i regel undvikits. Ett undantag utgör formen vare. Kommittén har också sökt undvika ett alltför flitigt bruk av hjälpverbet må.

Ordformer som Gudi, nåde, trone, höjdene är betydligt mer sällsynta

i de nu presenterade psalmerna än i 1937 års psalmbok, även om de i vissa fall bevarats.

Genitivformerna Jesu och Kristi har behållits. Däremot har vokalivfor-

mema Jesu och Kriste ersatts av Jesus och Kristus utom i de fall då en efterföljande konsonant ger en inte minst för sången mindre lämplig - så 459:1, O Jesu kär, vad har väl du förbrutit, ljudsammanställning (81 :1).

5.1.4.3 Rim och assonans

Frågan om rim och assonans har berörts av kommittén i flera tidigare sammanhang. Kommittén får hänvisa till betänkandena SOU 1975:2 och 1981:49 beträffande mer detaljerat utförda synpunkter. Sammanfattningsvis kan kommitténs överväganden i frågan beskrivas på följande sätt. Rimmet har en historiskt sett mycket stark ställning inom poesin. Det gäller inte minst den kyrkliga diktningen. Från medeltiden fram till 1937

års psalmbok var det ett självklart, sällan ifrågasatt poetiskt hjälpmedel.

Det gällde inte minst Wallin, som i sin bearbetning av 1500- l600-talens psalm så gott som undantagslöst ersatte assonanser med helrim. Utan tvekan är slutrimmen i viss formbunden poesi både strukturellt förtydligande och har klangligt musikaliska uppgifter. Ett alternativ till rimmet utgör assonansen. 1 enlighet med Svenskt litteraturlexikon (2 uppl 1970) definierar kommittén assonansen som

Revisionen av 1937 års psalmbok och 1939 års koralbok 153

ett rim som beståri överensstämmelse mellan mittljuden eller slutljuden i två betonade ord” - dvs samklanger av typen Gud-ljus, bäst-sist. l l695 års psalmbok är assonansen vanlig; ganska få psalmer bygger på enbart rena rim. Vanligare är att rimmade rader blandas med assonerande. l modern lyrik och därmed i modern psalm är assonansen ett flitigt brukat stilmedel. Den kan anses ge större rörelsefrihet åt författaren. Kravet på helrim begränsar den ordskatt som står till förfogande. I 1937 års psalmbok, med dess beroende av den wallinska psalmboken, dominerar helrimmen. Dock bör erinras om att också där finns vissa assonanser mot vilka veterligen inga invändningar rests från poetisk synpunkt. Det gäller bl a en så känd psalm som 199 (474), Den blomstertid nu kommer /- —— —/ du nalkas ljuva sommar. Exempel på assonan- Wallin ser - vidareförda genom och 1819 års psalmbok är också 1937:442:8 och 599:2 (här l86:8 och 325:2). Av det nyare materialet ur Psalmer och visor 76 och 82 har många sånger assonerande radslut. Här förekommer också helt orimmande sånger, som t ex 389 (776) Med vår glädje över livets under, 38 (617) För att du inte tog det gudomliga, 74 (644) Du som gick före oss, m fl. Kommittén har så långt möjligt sökt följa 1982 års kyrkomötes synpunkter på rim-assonansfrågan. Sålunda har bearbetningar av texter från den wallinska epoken i regel helrim. På denna punkt har alltså en ändring skett ijämförelse med kommitténs förslag i SOU 1981:50, där assonanser användes i större utsträckning. Det bör dock understykas att valen mellan rim och assonans ytterst har träffats av resp bearbetare. Bearbetarna väljer också sinsemellan olika lösningar. Assonansen ger enligt vissa bearbetare större möjligheter att komma nära de gamla originalpsalmernas språk och innehåll.

5.1.4.4 Texternas anpassning till musiken

Den underliggande koralen har spelat en viktig roll för den språkliga bearbetningen. Genom att kommittén i stort genomgående föredragit koralerna i deras rytmiskt rikare gestalt framför deras haeffnerskt utslätade, har nya krav kommit att ställas på samstämmighet mellan text och melodi, t ex 275 (354). Textens accent måste rättas efter musikens. Cesuinne i en oavslutad rer - dvs musikaliska pauser och frasslut mening har kunnat leda till textliga förändringar för att texten inte skall bli sönderstyckad på ett olyckligt sätt. Kommittén har sökt undvika överklivningar mellan raderna åtminstone i de fall där musiken inte gjort en sammansjungning av två eller flera rader naturlig. Dock bör påpekas att i en av de strofer som innehåller ovanligt många överklivningar utgör detta ett medvetet stildrag enligt vad författaren, Emil Liedgren, själv angivit: Åter för du oss de gamla vägarna, ej mer vi famla var sin egen dunkla stig: samfällt böjas knän, och höjas unga hjärtan upp till dig

154 Revisionen av 1937 års psalmbok och 1939 års koralbok

5.1.4.5 lnterpunktionen. Versaler

Det språkliga arbetet med Den svenska psalmboken har även innefattat interpunktionen och frågan om bruket av versaler (stora bokstäver). Detta arbete har ombesörjts av kommittéexperten Catharina Grünbaum, som därvid följt reglerna för gängse nutida svensk interpunktion, sådana de uttrycks i Svenska språknämndens Skrivregler (6 upplagan 1977). Dessa regler medger hänsyn både till versens krav och till de stilistiska egenskaperna hos den enskilda psalmen. En 1800-talspsalm och en nutida psalm av modernistisk karaktär kan tex i allmänhet inte interpunkteras på samma sätt. En bearbetning av en psalm innebär ibland också en ändring av hela psalmens stilläge, och då berörs även interpunktionen. Av detta följer bl a att bruket av utropstecken ibland har inskränkts i bearbetningar av psalmer från romantiken; detta skiljetecken gör i dag sannolikt ett delvis annorlunda intryck på läsarna än vad det gjorde för halvtannat århundrade sedan. I fall där man tvekat om bruket av skiljetecken har dock huvudprincipen varit att l937 års version respektive versionen i Psalmer och visor skall ha företräde. Bruket av versaler har något inskränkts jämfört med 1937 års psalmbok. Självklart är att ord som används som namn stavas med stor bokstav, t ex Fader, Frälsare, Ande. I 1937 års psalmbok stavas sådana 0rd med stor bokstav också när de står appellativiskt, som vanliga substantiv, tex ”Statt upp, o Sion, och lovsjung / din Frälsare, Profet och Kung! (l937:68, här 13 l). Enligt nutida språkbruk, som återspeglas i NT I98l och som i detta avseende finns redan i NT 1917, skulle man skriva: ”lovsjung din frälsare, profet och kung”. Kommittén har här valt att betrakta vissa ord (t ex Fader, Far, Frälsare, Guds Son) som namn också när den appellativiska användningen är tydlig. Det synsättet motiverar att de genomgående stavas med stor bokstav. Andra sådana benämningar i appellativisk användning stavas med liten bokstav (t ex herde, profet, kung) som i nutida språkbruk och i NT 1917 och I98l. De citerade raderna kommer att te sig på följande sätt: Stå upp, o Sion, och lovsjung / din Frälsare, profet och kung!” Ett speciellt exempel ger nygestaltningen av 1937:37 (här 32) O gläd dig Guds församling nu. I psalmen framställs förhållandet mellan Gud och Kristus som ett verkligt far/son-förhållande. Det ger anledning till att ”son” stavas med liten bokstav i strof 4: Han sade till sin ende son: Nu vill jag mig förbarma. Så skynda dit, min käre son, med räddning åt den arme. Karaktären på strof 5 motiverar en återgång till den användning av stora bokstäver som annars görs: ”Guds Son var lydig mot sin Far,/kom till mig här på jorden.” l vissa fall är stavningen med stor bokstav närmast motiverad av den liturgiska karaktär ett uttryck kan ha: Ur jungfruns sköte steg du fram, vår brudgum och Guds rena Lamm,

SOU l985:|7 Revisionen av 1937 års och 1939 års koralbok 155

psalmbok

En författare, Bo Setterlind, har begärt att i hans psalmer de stora bokstäverna skall få spela en särskild, betydelsebärande roll. Allt sammantaget måste medges att texterna visar en viss inkonsekvens i användningen av stor och liten bokstav. Konsekvens har emellertid eftersträvats endast till en viss grad. Överordnat mål har varit att undvika missuppfattning och underlätta förståelsen.

5.1.5 Psalmer ur 1937 års psalmbok som behållits oförändrade eller utgått

Vissa psalmer ur l937 års psalmbok har behâllits i helt oförändrat skick eller med smärre språkligajusteringar. Det gäller texter med stark ställning i gudstjänstliv och tradition, vidare texter som av olika skäl inte varit möjliga att bearbeta, texter av folkvisekaraktär, såsom nr 169, 315 samt texter vars upphovsrättsinnehavare inte medgett någon bearbetning men som kommittén ansett värdefulla att behålla även utan den av kommittén planerade bearbetningen. De l65 texter som har behållits oförändrade eller praktiskt taget oförändrade återfinns i bilaga 5.1.5 a. 253 texter har utgårt(se bilaga 5.1.5 b). Skälet härtill har i övervägande antalet fall varit låg användning, betygad bl a genom den tidigare nämnda undersökningen av Statistiska centralbyrån, som emellertid inte har varit mekaniskt utslagsgivande. Den låga användningen torde oftast bero på att psalmen betraktas som álderdomlig eller främmande till språk och innehåll. Kommitténs bedömning har därtill varit att en ev bearbetning inte skulle kunna rädda psalmen vidare. Kommittén har dock i vissa fall behållit en psalm med låg användning och låtit bearbeta den. Det har skett i de fall då psalmen av olika skäl bedömts värdefull. Genom bearbetningen har kommittén därför sökt återge den dess brukbarhet. Andra psalmer har kunnat behållas mer eller mindre obearbetade till följd av de särskilda värden den måste anses ha. Ett exempel på en sådan psalm, unik i sin art, är Lasse Lucidors 62l, Herre Gud, för dig jag klagar. Exempel på en stor psalm med låg användning som bearbetats är Haqvin Spegels 327, Lovad vare Herren, våra fäders Gud.

Övriga psalmer i 1937 års psalmbok har bearbetats och återfinns i

volym l, SOU 1985:00. Skälen för bearbetningen liksom sättet att lösa uppgiften varierar. Till flera psalmer har särskilda kommentarer utarbetats. Se betänkandet SOU 1985:00.

5.1.5.1 Upphovsrättsinnehavarnas ställningstagande till vissa

psalmer

I fråga om vissa psalmer hade kommittén föreslagit en bearbetning. Medgivande har emellertid inte erhållits från upphovsrättsinnehavarna, varför psalmerna i vårt förslag återges i den form de har i l937 års psalmbok. 1 ett fall, 1937:417, har psalmen fått utgå.

De psalmer det gäller är följande:

156 Revisionen av 1937 års psalmbok och 1939 års koralbok

SOU-nr 1937 års nr 24 (523) Med tacksam röst och tacksam själ 53 (130) Livets Ande, kom från ovan 69 (184) Glad jag städse vill bekänna 72 (197) Du sanna vinträd 203 (478) Fram skrider året sin gång 257 (329) Pris vare Gud! Allena han 341 (366) Guds väg i dunkel ofta går 372 (169) Fädernas kyrka 373 (171) Tack, o Gud, att i din kyrka 380 (177) Från tidevarv till tidevarv 382 (186) Gud hos dig är livets källa 383 (185) Fader, du som livet tänder 446 ( 79) Det går ett tyst och tåligt lamm (v 8 har utgått) 563 (323) Är Gud i himlen för mig (v 4 0 5 har utgått) 593 (531) Med Jesus fram i de bästa åren

5.2 Revisionen av 1939 års koralbok

5.2.1 Bakgrunden

Haeffners koralbok 1820 till den wallinska psalmboken 1819 blev i hög grad normerande för den svenska psalmsången under närmare halvtannat sekel framåt. lnte långt efter dess tillkomst hade emellertid en reformrörelse startat, som riktade udden just mot denna typ av koralsång och i stället sökte sina ideal i äldre tiders sångsätt. Det var romantikens nyvaknade historieintresse som ledde till upptäckten att de äldsta koralerna ingalunda bestått av idel lika långa, sömniga noter ijämn takt utan utgjort levande

melodier” (Carl-Allan Moberg). Den svenska koralhistorien handlar till

mycket stor del om kampen mellan dessa båda stilideal. Det är intressant att notera hur ensidigt den samtida internationella utvecklingen påverkade den svenska. Medan psalm- och koralskapandet i England upplevde sin kanske rikaste blomstring under tiden efter 1821 (då hymnsången blev tillåten i den anglikanska kyrkan vid sidan av de dittills allenarådande metriska psaltarparafraserna i stereotyp ”common meter”) blev den engelska psalmen länge ouppmärksammad hos oss, utom till en viss grad inom frikyrkligheten. 1921 och 1939 års koralböcker öppnade endast med tvekan och reservationer den port mot den anglosaxiska världen som skulle slås upp på allvar först i och med Psalmer och visor 76 och 82. l stället följde man med så mycket större intresse vad som skedde i Tyskland vid den tiden vårt hymniska moderland framför andra. Där ägnade man sig åt att söka återuppväcka den förlorade traditionen från Luthers och Crügers århundraden, 1500- och 1600-talen. Koralforskare som K von Winterfeld (1784-1852), G von Tucher (1798-1877) och J Zahn (1817-1895) gick i spetsen för den tyska reformrörelsen, vars

sou 193547 Revisionen av 1937 års psalmbok och 1939 års koralbok 157

första resultat blev en psalmbok år 1853 med 150 koraler i äldre rytmiska avfattningar. Denna psalmbok fick visserligen ingen större praktisk betydelse, men restaureringsverket gick vidare och fördes via Spittas elsassiska sångbok 1899 och den s k utlandssångboken l9l5 fram till sin slutpunkt: Evangelisches Kirchengesangbuch I950, vanligen kallad EKG. Denna psalmbok innebar en radikal och närmast kompromisslös återgång till de äldre koralernas ursprungliga melodiska och rytmiska avfattningar. Under 2.8 ovan har utförligt skildrats hur dessa reformidéer så småningom vann fäste även i Sverige. Visserligen påverkade de knappast de officiella koralböckerna 1921 och 1939 —— allra minst den senare. Reformsträvandena utsattes också för stark kritik av Carl-Allan Moberg i hans Kyrkomusikens historia 1932. Där gjorde Moberg gällande att restaureringsarbetet vilade på felaktiga historiska premisser och att koralen i äldre tider inte alls sjungits så som reformivrarna föreställde sig. Detta inlägg från en musikforskare med Mobergs grundmurade anseende kom att verksamt hämma det svenska arbetet på denna front i omkring 20 år framåt. Men på 1950-talet tog reformrörelsen på allvar fart igen, uppmuntrad av de framgångar som motsvarande strävanden hade vunnit runt om i Europa under detta decennium, i Västtyskland, Danmark, Schweiz och Holland. Moberg vanns efterhand för koralreformen under sin tid som ordförande i den nordiska koralkommittén 1956-60, och 1957 utkom den svenska reformrörelsens programskrift Koralmusik, som till sist banade väg för den partiella koralreformen 1964, då 71 reviderade melodier fick tas i bruk vid sidan av I939 års. På den grund som här lades har kommittén arbetat vidare med de musikaliska frågorna. Här skall i fortsättningen revisionen av 1939 års koralbok belysas och kommenteras ur skilda aspekter. För att klargöra hur det kommer sig att denna koralbok ser ut som den gör är det befogat att börja med en musikhistorisk återblick.

5.2.2 Orgelns och körens roll. Uppförandepraxis

För en nutida kyrkobesökare ter det sig väl som en orimlighet att skilja orgel och psalmsång åt. Men under hela reformationsårhundradet, då psalmsången på allvar vann insteg i gudstjänsten, ackompanjerades församlingssången aldrig av orgel. Orglarna var på den tiden sällsynta och där de förekom användes de till helt andra uppgifter: att spela in- . och utgångsmusik och preludiera, att samverka med kören och ~— underligt nog — att självständigt överta vissa sångpartier, t ex psalmverser, i växling med kören eller församlingen. Det hände nog att organisterna missbrukade dessa sina möjligheter att intervenera i gudstjänstens förlopp. Luther tålde orgelmusiken bara nätt och jämnt, och i det följande uppmanas organisterna att avhålla sig från att spela ”världsliga och lättfärdiga sånger” på orgeln och att inte dra ut på sitt spel så att det förhindrar och för länge uppehåller församlingssången. Så står det i kyrkoordningen för Strassburg 1598, och liknande förbud återkommer ofta, även i den svenska kyrkolagen 1686.

158 Revisionen av 1937 års psalmbok och 1939 års koralbok SO/U 1985:17

Församlingarna å sin sida tycks ha klarat psalmsången bra utan orgelns stöd, men med hjälp av kören eller klockaren. l Johan lllzs Ordinantia I575 anmärks i förbigående att menigheten numera är van att inte bara sjunga med i Tron utan också ”annat vad på förståndigt mål i kören sjunges”. Citatet visar att församlingarnas prestationsförmåga måste ha varit stor - “Tron” är alltså lika med (den i vårt förslag nu uteslutna) nr 26 i koralbokstillägget med den äldre, ganska svåra melodiformen. När dessa äldre, rytmiska melodiformer åter aktualiserades hette det ibland från musikvetenskapligt håll att dessa melodier var konstfulla körstämmor som aldrig sjungits av församlingarna, vilka i stället antogs ha sjungit ett slags hypotetiska, enkla ”urf0rmer, liknande dem som koralerna efterhand antog i l800-talets koralböcker. Några sådana urformer har dock aldrig kunnat beläggas; i stället visar de äldre kontinentala koralböckerna, liksom de talrika koralhandskrifterna i Sverige och Finland på 1600-talet, en förbluffande samstämmighet i sina koralavfattningar, vilket inte kan tydas på annat sätt än att församlingarna verkligen sjungit så. En god hjälp måste församlingarna ha haft genom det på den tiden vanliga alternatimsjungandet. Michael Praetorius beskriver i sin Musae Sioniae 1606 hur detta musicerande kunde gå till: vissa psalmverser utfördes av församlingen, ledd av försångare eller enkel fyrstämmig kör, andra verser av kantori med instrument, av solosångare med instrument eller i form av självständiga orgelsatser. Men all denna rikdom fick med tiden ett slut. Körerna uttunnades och försvann så småningom helt, och kvar blev - åtminstone i de större och stilbildande församlingarna - en ensam organist med den otacksamma uppgiften att leda församlingssången med sitt orgelspel, och detta från en plats i kyrkorummet som var så olämplig som tänkas kunde: långt bakom och högt ovanför församlingen. . Samtidigt började psalmsången gå allt långsammare. Orsakerna härtill är nog flera, bl a tidens starka betonande av gudstjänstens högtidlighet och värdighet. Men säkert spelade orgeln en avgörande roll. Karaktäristiskt är att man i 1800-talets talrika anvisningar lika ofta talar om hur koralen spelas som hur den sjungs. Ryktbar är P Heischmanns rekommendation från förra hälften av 1800-talet:

Choraltonerna böra i högtidliga och glada Psalmer uthållas i 3 sekunder, utom den sista tonen i hvarje strof /=versrad/, som bör uthållas något längre. Tystnaden i Cadenserne /mellan varje versrad/ bör vara i 2 sekunder. l sorgliga och alvarsamma Psalmer uthållas tonerna hvardera i 4 sekunder; den sista något längre, samt tystnaden i Cadenserne 3 sekunder.

Man kan knappast tro att detta är allvarligt menat (allra minst att det enligt Heischmann föreställer en rekommendation att öka koraltempotl). Men att tempot verkligen var så monstruöst långsamt att man ofta tvingades att hämta andan mellan varje ton i koralen, visar ett uttalande av prosten Dillner i hans Psalmodikon 1846:

synnerligen lägges wigt derpå, att den så vanliga pausen mellan tonerna må upphöra och dessa, så godt ske kan, bindas och sammangjutas.

Revisionen av 1937 års och 1939 års koralbok 159

psalmbok

l en lärobok av S M Zander från 1828 finner vi detta råd:

En Choral bör sjungas hvarken för fort eller för långsamt. Att taga två noter, deraf båda hafva lika lång uthållning, uti en andedräkt, är en regel för ett lagom tempo.

Ännu 1862 anbefaller director musices i LinköpingJ Fr Thörnwall i sin Handbok för musikvänner:

Choralen spelas ej alltför långsamt och hvarje sångnot blifver i det närmaste lika lång. /—— — —/ Om man antager att tvenne nummer /=taktslag/ räknas på hvarje sångnot, så upptager cadensen 4 nummer...

Skrikig och högljudd sång hörde också till bilden. Den framtvingades dels av det onaturliga tempot, dels av de genomgående höga tonlägena. Gustaf Aulén berättar att han ännu på l890-talet varit med om att sjunga Var hälsad, sköna morgonstund i F-dur, vilket genom orgelns kortonsstämning i verkligheten var G-dur! Haeffner har ofta fått klä skott för dessa missförhållanden, men med viss orätt. l förordet till sin koralbok l82l klagar han över den tröttande ovanan att spela Choralerna så utomordentligt långsamt, liksom hörde detta till sjelfva förträffligheten. Han har också, med tydlig avsmak, skildrat en gudstjänst han var med om ”uti en af Stockholms större kyrkor (Phosphoros 1810). Sedan kantorn och predikanten sjungit Herre, förbarma dig och Ära vare Gud i en ”grann och förvånande styl”, fortsatte ”religionshögtiden” med att

organisten som för ingen del ville låta öfverträffa sig i sin egen sak, begynte efter läsningen vid altaret, en polonaise i C Dur. Detta hade den önskade effekten: allt hvad lif och anda hade, blefi ett ögonblick förtrolladt, hela Församlingen var stum och orörlig, och jag såg presten sjelf sakta nicka takten vid altaret: Kantorn tog derefter opp första raden af psalmen, men med än mer Iöpningar och driller än Presten i messan. /- - -/ Organisten gick derefter tillika med församligen till andra strofen /=versraden/, tog med hvarje finger en ton, och med venstra handen alltid tre, fyra till fem toner. /- —- —-/ Melodin hördes ej, mellan hvarje strof flickades in en liten passage af Polonaisen; sista strofens ackompagnement var sådant, att ingen dödlig kan derom göra sig ett begrepp. Det fallande i Melodin blef alldeles vanstäldt genom fördubblingar, och vid slutet af hvarje vers togs en hel takt ur polonaisen.

Här praktiserades alltså de beryktade mellanspelen mellan psalmens versrader, som enligt Rincks nrgelskola I843 skulle tjäna till

l att utfylla de långa pauserna mellan versraderna, 2 att leda församligen till rätt ton i nästa fras (!) och 3 att ge församlingen tid att läsa igenom den följande versraden (!!).

Vi har uppehållit oss så länge vid detta förfall för att klargöra hela dess vidd och för att förklara den katastrof som drabbade våra äldre koralmelodier. Det är självklart att koraltempot som det här har beskrivits förhindrade varje som helst rytmisk profilering av koralmelodin, som

lI— Den Svenska Psalmbokcn

160 Revisionen av I937 års psalmbok och 1939 års koralbok

förvandlades till en rad av idel lika långa och Sömnigt framsläpande toner. Låt oss följa en av våra vanligaste koralmelodier, nr 157 (l 19 eller 282 i 1939 års koralbok), genom dess förvandlingar. Så ser den ut i RoslagskulIa-handskriften 1693, där den i detalj överensstämmer med Crügers original från 1653, bortsett från att andra frasens andra och tredje toner är förkortade:

/ I -L-L..

ingå] ‘

124_

.- 9 å* - «- V .:.-,1-L’ _

”/37:

.á

I a:

m.

rr-A.

.

,E‘“1‘J’EzfE!f;Zfff‘.i'”""’i’:f:‘?"T“‘5"’"*"”’

I 1697 års koralpsalmbok är första, femte och sista fraserna starkt förändrade, samtidigt som en viss rytmisk utjämning har skett i den näst sista frasen. Melodin har också försetts med en del typiska drag från sent 1600-tal, såsom föruttagningarna vid ”nåde och (neder-)”träda”. Orgelackompanjemanget, som antyds genom basstämman med dess generalbasbesiffring, är ganska lättflytande, ofta med två meloditoner på samma ackord, vilket tyder på ett tämligen raskt sångtempo:

?Mn bdguta t?atto_3LEfu far 2 ?ufdlla m? Jndbc/

€ 911’; bum iagb bqnudrab du Du; mm url): mdbu

6 6

I a L __ _ L O _ .L J

gg-;jgfâf .§ft;‘;§§_.F.3:‘.fE§V_2-:.¥§f—:Eg.E1_=E§:‘.;3._=":_-_-___:

932:0!) pilar Eon: fammcr mitt rdr: grunb

fargab uiargdunb/

6 56 e_ $6 :du 0 L 4

E‘?§Ei—-’:=§=—T$*;2 v *"‘*+——?“§———~

r .¥§E§i_‘71:=_‘-i§§:==

ncbcrtråba. l

‘Saul qrodlia och

Revisionen av I 93 7 års psalmbok och 1939 års koralbok 161

För den som är ovan att läsa 1600-talets notskrift återges satsen här nedan med utskrivet generalbasackompanjemang:

Q

”} I I I II I

;;;._!,_:.§——g

,v‘f’frF\

e.

.â-Äållléx

år? ‘ r%.hl

1” Fl

Hos Haeffner 1820 följer melodin troget 1697 års form, men den rytmiska utjämningen är nu total (man bör tänka sig ett tempo enligt Zanders eller Thörnwalls anvisningar ovan):

162 Revisionen av I 93 7 års psalmbok och I 939 års koralbok

Koralen övertogs oförändrad i 1939 års koralbok frånsett Haeffnérs pauser mellan fraserna (som kanske skulle ge utrymme för orgelmellanspel ?). Även harmoniken är i det allra närmaste identisk. Johann Crügers originalform, som nu föreslås och som med gott resultat har prövats som alternativform sedan 1964, återfinns som nr 157 i vårt förslag. Självklart är också att varje form av melismatik (flera toner på samma - saknade stavelse) blev omöjliggjord på 1800-talet orgeln ju helt förmåga att ge besked om hur texten skulle underläggas melodin och det långsamma tempot var i sig självt ett hinder. Den sköna melodi som vi nu föreslår till nr 390 (188), Jesus Kristus är vår hälsa, återges här enligt Kalmarhandskriften 1640:

-‘-13 € fvi(’r5i‘r~"*"‘f~,?~¥‘~‘F4W*“9$~*‘('?,.

f: l

l«°@\°?4»-›6+$»*e»4“

Å

Översatt till modern notskrift ser melodin ut så (den förkortade andra noten i handskriften måste vara en felskrivning, och det är vidare oklart hur det är tänkt att orden i den tredje versraden skall underläggas melodin):

A l ö!? I r \ l J A *v* #1 rr* *i l l I J I - J 1 1 n ‘ ‘ l ‘ §2 l 2 . . V lr L 1 :a s-ø c J c- - g N 5 Je - sus Chris tus ar när häf- sa, som oss al - 1a 9 - ‘ 3 .~ . r ä å l

wil- le fr-el sa medh sijn pij - na och 17 t\ II I A A I \ I A L I I I I IT -- A

a—é o . ; , _

x; (Du ) dödh, frels- te han oss af död -

i

Revisionen av 1937 års psalmbok och 1939 års koralbok 163

Hos Haeffner är melodin förvanskad intill oigenkännlighet:

l själva verket kvarlevde koralerna ofta med seg envishet i sina mera livfulla l600-talsformer, särskilt på landsbygden där orglar inte blev vanliga förrän under 1800-talets senare hälft. Men orglarna tog så småningom överallt befälet över sången. En dråplig skildring ger prosten Hans Blix av hur den haeffnerska koralboken vid en tämligen sen tidpunkt skulle påtvingas ”nyläsarna” i en Norrlandsförsamling (ur Kult och konst l906):

Sången började kraftig och samfäld. Orgeln beledsagade den, först sakta, så starkare och starkare, till dess slutligen alla orgelverkets stämmor ljödo. Äfven sångens styrka ökades en stund mer och mer, alla stämde in med full kraft, ja, de ansträngde sina krafter till det yttersta. Det var en tällan mellan sången och orgeln; nej, en strid dem emellan på lif och död i Guds hus. Och hvilket oljud! Församlingen sjöng sin melodi, den gamla rytmiska”, och organisten spelade efter Haeffners koralbok. Slutet blef - att sången tystnade, och orgeln ljöd ensam. Organisten kom efter gudstjänstens slut glad och belåten ned i sakristian och sade med en triumfators min: Jag rådde ändå på de tjurskallarne till slut.

Haeffner saknar emellertid inte försvarare. Till dem hör Arthur Adell, som i en anmälan av Koralmusik i Svenskt Gudstjänstliv 1958 menade att Wallins psalm hör ihop med Haeffners högtidliga koral: ”Wallins poesi skrider värdigt fram, den dansar varken gavott eller polska. Adell ansåg att koralreformen borde göra halt inför Wallins, Franzéns, Geijers och Hedborns psalmer. Harald Göransson replikeradei Kyrkomusikernas Tidning samma år att detta vore ett omöjligt krav som i praktiken

164 Revisionen av 1937 års och 1939 års koralbok

psalmbok

skulle förhindra varje som helst reform av den förstenade Haeffnerkoralen, eftersom de av Wallin och hans samtida använda koralerna vanligen också förekom i psalmboken till sina originaltexter; för övrigt passade de Wallin-texter som exemplifierade Adells framställning mycket väl ihop med koralernas rytmiska former. I nâgra fall har kommittén emellertid funnit det lämpligt att ta sådana hänsyn som Adell förespråkar. Så har t ex 575 (345), Vaka, själ, och bed, fått behålla den utjämnade formen i stället för den överallt annars i världen brukade, något dansanta originalformen. Men nog har orgeln och psalmsången levat i en tidvis högst olycklig förening. Om en skilsmässa kan det naturligtvis inte bli tal: orgeln behövs ofta som stöd för sången och den kan ge glans och fest åt de stora lovpsalmerna. Men nu har vi helt andra möjligheter därutöver att leda församlingssången. Vi har fått tillbaka körerna: från en ringa början vid slutet av 1800-talet, då kören här och var uppträdde i kyrkan som en sällsynt gäst, har kyrkosångsrörelsen utvecklats till en av våra stora folkrörelser. Att kör skall finnas i varje församling är numera en självklarhet och många församlingar har flera körer som alternerar. 1 samma mån blir alternatimsången, som på allvar lanseradesi Koralmusik l, 1957, åter till stor hjälp när det gäller att förebilda och introducera nya eller förändrade melodier. Nu står också andra instrument till förfogande som ofta leder sången bättre än orgeln: stråkar, blåsare, som - gitarr, slagverk, där de är genremässigt motiverade givetvis bör användas. Samlingar som Koralmusik I-V, med alternatimsatser, diskantstämmor och instrumentala arrangemang, ger många förslag till ett rikare utförande av koralen. Man räknar också med att ytterligare sådan samlingar kommer att åtfölja den kommande koralboken.

5.2.3 Koralrytmen

1939 års koralbok har i hög grad vidarefört den stränga uniformering som präglat den svenska koralen alltsedan Haeffners dagar. Denna uniformering tar sig uttryck dels i en enhetlig harmonisering, som inte skiljer mellan olika tidsstilar och genrer, dels och framförallt i en långt driven rytmisk utjämning. Luther-koraler som 32 och 125, hugenottvisor som 42 och 241, Crüger-koraler som 351 och l57, generalbasvisor som 43 och 188, anglosaxiska koraler som 3 och 223, väckelsemelodier som 299 - alla hari stort sett tvingats in i samma enhetliga rytmiska mönster och alla har klätts i samma harmoniska dräkt. De stilistiska olikheterna är mycket små, och det gör det också svårt att memorera melodierna (något som 1800-talets minimitabeller sökte råda bot på).

Återges de däremot i sin originalgestalt avslöjar de sig plötsligt som

individer eller familjer, med tydligt urskiljbara särdrag, med karaktär och tidsdoft. Här skall göras ett försök till systematisering, främst i rytmiskt avseende - ett försök som på grund av materialets omfång och rikedom endast kan bli en grovskiss. En Luther-koral som 32 eller 125 liksom marscherar fram, glatt och trosvisst, med ett spänstigt ”steg” på varje fjärdedelsnot. De korta upp-

1985: 17 Revisionen av 1937 års psalmbok och 1939 års koralbok 165

takterna ger möjlighet till naturlig andhämtning. Det är viktigt att inte sjunga dessa koraler för fort; taktsignaturen C indikerar ett lugnt taktslag på varje fjärdedelsnot. En annan typ av reformationskoral är 536. Den har en mjukare karaktär; taktslagen har ett något långsammare tempo än i den förra typen, men här faller taktslagen på varje halvnotsvärde vilket markeras med

taktsignaturen (lf , s k alla breve-takt. De långa inledningstonerna i varje

fras bör inte tyngas ner utan behålla sin karaktär av obetonade upptakter. Ibland, som i 367, har upptaktstonerna samma längd som övriga; här gäller samma tempo och mjukhet i utförandet. En tredje typ av reformationsvisa, t ex 18, har vad som vanligen (men felaktigt) betecknas och noteras som 3/4-takt men som i verkligheten är 6/4-takt, med taktslag på vart tredje fjärdedelsvärde. Verklig tretakt har däremot visor som 33 och 365 med en spänstig, polskeliknande rytm. Till samma kategori, fast lugnare i karaktären, hör 186 och 446. Samma rytmtyp ñnner vi också ofta i svenska folkmelodier som 623 och 626. Från alla dessa rytmtyper skiljer sig på ett karaktäristiskt sätt hugenottvisan, dvs de melodier som på 1500-talet användes till den reformerta kyrkans psaltarparafraser (man känner igen dem på att som ursprungsort vanligen anges Strassburg eller Geneve). Nummer 42 är ett typiskt exempel: här används i princip endast två notvärden, halvnot och fjärdedel, vilka vanligen var för sig ställs samman i grupper om tvâ eller fyra. Johann Crügers melodier liknar ofta hugenottvisorna, som han har tagit starka intryck av. Nummer 157 är rent av en ombildning av en hugenottvisa, nr 589 b. Andra typiska Crüger-melodier är 364 samt - till det sapfiska versmâttet 92 och 459. Inte ovanlig är den s k hemioliska växlingen mellan vad som kan uppfattas som 6/4- och 3/2-takt, som präglar hela melodier som 158 b, 241 och 391 eller som sporadiskt dyker upp i eljest jämn takt, som i 349 och 351. Taktslaget infaller lämpligen på varje halvnotsvärde genom hela melodin. Under l600-talets lopp börjar koralerna alltmer påverkas av dansvisans regelbundna rytm. Renodlade gavotter är sålunda 4, 34 och 142, med två fjärdedelar som upptakt. En annan, av dansvisan påverkad rytmtyp, finner vi inom den oerhört vanliga meterklass som 199 och 238 tillhör. Från 1600-talets andra hälft härstammar den graciösa s k generalbasarian, ofta från början tänkt för solosång till generalbasackompanjemang. Typiska representanter för denna genre är G Dübens 43 och 510 samt A Kriegers 188. De svenska - eller nordiska - folkvisorna rör sig ofta i en mjuk 6/4-takt, se t ex 175, 447 och 557. Vanlig är också en jämn takt med den rytm som vi finner i 315 och 574. Mycket mångskiftande men alltid rytmiskt utpräglade är slutligen de anglosaxiska melodierna och de av dem ofta påverkade väckelsemelodierna. *ik*

166 Revisionen av 1937 års psalmbok och 1939 års

koralbok

Avsikten med denna korta översikt har varit att i någon mån visa vilken stor och mångskiftande rytmisk rikedom vår koralskatt rymmer. Man kunde tro att en återgång till dessa former skulle försvåra utförandet och Men erfarenheten —— inte minst memoreringen. från användningen av koralbokstillägget 1964, dvs de melodier som i melodipsalmboken betecknas ”alt melodi - har eftertryckligt visat att det oftast förhåller sig tvärtom. Vi har också i övervägande antalet fall tagit upp melodierna i deras äldre versioner eller originalformer. Dock med ganska många undantag. Den starka bundenhet vid de äldre melodiformerna, som framför allt utmärker Evangelisches Kirchengesangbuch 1950 (EKG) och som i hög grad också påverkade koralarbetet i Sverige under 50- och 60-talen, har fått vika för en liberalare De svårare formerna — inställning. rytmiska koralbokstilläggets nr 26, 57, 95, 127, 149, 153, 325, 452, 457, 464, 561 och 584 - har sålunda uteslutits, ibland av textskäl men ofta på grund av melodiernas svårighetsgrad. Andra melodier ur koralbokstillägget har förenklats på olika sätt; det gäller dess nr (förslagets nr inom parentes): 15 (22), 33 (349), 49 (430), 104 (470), 134 (51), 214 (78), 278 (547), 292 (367), 411 (95) och 442 (186). Vidare har en del av de äldre formerna fått behålla sina yngre versioner

från 1939 som alternativ. Utöver de koraler som ingick i koralbokstilläg-

get har också andra ur 1939 års koralbok blivit föremål för smärre retuscheringar till förmån för större livaktighet och sångbarhet. Alla dessa förändringar har förtecknats och motiverats i kommentaren till varje melodi.

5.2.4 Melodiken

Inte bara i rytmiskt utan även i melodiskt avseende förändras koralerna under tidernas gång. Dessa melodiska förlopp är emellertid betydligt svårare att förklara än de rytmiska. Och att rätt bedöma dem är ännu svårare. Tyskarna talar om Zersingen och Zurechtsingen — vi kunde översätta termerna med söndersjungning och tillrättasjungning. En melodisk förändring kan med andra ord antingen innebära en försämring eller en förbättring — i senare fallet kanske en anpassning till förändrade estetiska eller tidsbetingade värderingar. Välbekant är de germanska folkens skygghet under medeltiden för halvtonssteget a - b i den romanska gregorianska sången, vilket gärna förändrades till den lilla tersen a - c. På liknande sätt skyggade man på 1500-talet för ett språng uppåt till tonartens inledningston, vilket vi inte gör: i Vår Gud är oss en väldig borg (237) ändrades med tiden tonföljden vid oss en väl-” från g-a-c till g-h-c. Och omvänt: vid ”argan list” hade Luther tonerna a-g-e som senare förändrades till a-f-e. En annan tidstypisk detalj är 1600-talets föruttagning av sluttonen i en fras i samband med punktering, som är så ymnigt förekommande i 1697 års koralpsalmbok se tex den på s 160 återgivna Min högsta skatt, vid ordet ”nåde”. Dessa föruttagningar har efterhand avlägsnats ur koralerna; vi har dock behållit dem i nr 510 och 188 b för att bevara något av dessa melodiers speciella tidsdoft.

psialmbok

Revisionen av 1937 års och 1939 års koralbok 167

Ofta kan man iaktta skillnader mellan svensk och kontinental tradi- _tion. l nr 390, Jesus Kristus är vår hälsa, börjar andra frasen i EKG och så gott som genomgående i de äldre tyska källorna f-f-f-f-g-g, medan de svenska och finlandssvenska lika envist har f- f- f-d-f-g (jfr s 162). Självfallet har vi här följt vår egen tradition, som väl också bör anses estetiskt överlägsen. En stor hjälp vid sådana undersökningar har vi haft av den digra samling av fotokopierade svenska och finlandssvenska koralhandskrifter från 1600-talet, som under 1960-talet hopbragtes av Harald Göransson och som på psalmkommitténs uppdrag har sorterats till ett överskådligt kartotek av Elisabet Wentz-Janacek. När koralbokstillägget på sin tid utarbetades hade man texi nr 35 lydigt följt den tyska traditionen i femte och sjätte fraserna i tro att den var den ”rätta”:

a a g f e f d c ditt namn be-känns med himmelsktmod c f f f e f g a och för ditt kors, din se-gerstod

Ett närmare studium av 1600-talets handskriftsmaterial visade emellertid att den svenska traditionen alltifrån 1600 och till nu genomgående har haft den melodiform vi här självfallet föreslår: a-g-fe-f-d-f-g / a-f-e-f-c-f-g-a; endast vid ”himmelskt mod” hade man melodin d-d-g, vilken först hos Haeffner blev d-f-g, något som väl bör betraktas som en tillrättasjungning. Som söndersjungning får man däremot oftast anse det ganska vanliga fenomenet att en melodisk vändning ”smittar av sig” på en annan, ursprungligen annorlunda melodigång. Ett exempel ger nr 351, där den sista frasen hos Haeffner och i 1939 års koralbok har blivit helt identisk med den andra, medan den i Crügers original och i vårt förslag är annorlunda. Samma fenomen kan iakttas i nr 241, där hos Haeffner och i 1939 den näst sista frasen har påverkat den sista till nästan fullständig likhet. Det säger sig självt att alla avgöranden på detta ömtåliga fält kräver stor takt och gott omdöme. Ett ingrepp i en väl insjungen tradition uppfattas ofta som klåfmgrigt, hur väl motiverat det än kan vara från estetiska eller andra synpunkter. Särskilt irriterande kan mycket små ändringar vara. Det har dock visat sig att en lång rad av de förändringar som vidtogs i koralbokstillägget på förvånansvärt kort tid har blivit allmänt accepterade — som exempel kan nämnas så vanliga och tidigare så utomordentligt väl insjungna melodier som 43, 104, 157 och 351. Melodiernas tonläge har under tidernas lopp i regel sjunkit. Under senare år har man från många håll önskat en ytterligare sänkning. Vi har också i en rad fall tillmötesgått dessa önskemål. Så stod t ex nr 147, Upp, min tunga, i Haeffners koralbok i F-dur (med tvåstrukna f som högsta tonl): den sänktes i 1939 års koralbok till Ess-dur, och vi föreslår den ytterligare sänkt till D-dur. l många fall har sådana sänkningar gjort

psaIrnbok

168 Revisionen av 1937 års och 1939 års koralbok

koralerna lättare spelbara, t ex då 239 och 501 har sänkts från Ass-dur till G-dur. l allmänhet har vi följt den principen att en melodi inte gärna bör överskrida tvåstrukna c. Det bör dock framhållas att en sänkning, som ofta innebär en lättnad under en inlärningsperiod och för kyrk-ovana människor, också är till men för sångens friskhet och lyster. Därför har vi varit tämligen återhållsamma med sänkningar och vill gärna rekommendera en upptransponering då en koral är väl insjungen.

5.2.5 Harmoniseringen

Som nämndes under avsnitt 2.6 riktades redan tidigt kritik mot harmoniseringarna i 1939 års koralbok. Undan för undan skärptes kravet på att den långt drivna uniformeringen i harmoniken skulle brytas. l stället borde melodierna så långt möjligt återges sina originalharmoniseringar eller i varje fall ges harmoniseringar som svarade mot den tid och miljö vari de närmast hörde hemma. Det skall här genast klargöras att harmoniseringarna i vår koralbok inte hör till det som auktoriseras: den harmoniska utformningen kan fritt utformas av kyrkomusikern. Det vore också orimligt om utförandet ständigt skulle vara bundet till en bestämd sättning; tvärtom kan det vara en stor tillgång och en stimulans för sången om koralen, t ex vid alternatimmusicerandet, kläs i en aktuell, modern dräkt och även utförs av andra - kör och instrument av olika organ än orgeln slag. Men en koralbok måste ju, av rena utrymmesskäl, begränsa sig till i stort sett en enda sats för varje melodi, medan arrangemang för ett rikare utförande hänvisas till samlingar av typ Koralmusik. Denna koralbokens “normalsats” bör då dels vara spelbar på orgel eller annat tangentinstrument, eftersom det utförandet alltjämt är det vanliga, dels bör den i möjligaste mån understryka melodins karaktär och egenart. Lutherkoralens ofta kyrkotonalt färgade melodik svarar väl då bäst mot Hassler-Praetorius-Vulpius-epokens satsart kring år l_600 (eftersom tidigare satser oftast är konstfulla, polyfona körarrangemang), den ståtliga anglosaxiska koralen kommer bäst till sin rätt i Dykes och Vaughan Williams satser för stor orgel, medan Lina Sandells psalmer har granna en motsvarighet i Oscar Ahnfelts enkla, innerliga tonspråk. Det är efter sådana grundsatser som harmoniseringarna i vårt förslag till koralbok har utarbetats. Nu kan det i och för sig invändas, att den traditionella koralharmoniseringen med i regel ett ackord på varje melodition i princip är en körsats, som orglarna en gång helt enkelt övertog från körerna då dessa försvann ur kyrkan. I själva verket är också många av 1800-talets koralböcker - det gäller om både Haeffners koralbok och Ahnfelts - tänkta lika mycket för kör som för orgel. Andeliga Sånger Men det vore å andra sidan både äventyrligt och opraktiskt att radikalt bryta med en så lång och grundmurad tradition. Dock har vi i viss mån inlett en sådan brytning genom att anknyta till 1697 års mera flytande och instrumentalt tänkta satsart, t ex i nr 4 och 327. Liknande förenklingar har också gjorts i koraler av typen 175 och 557. l ett stort antal fall har vi gått ännu längre i förenkling och som alternativ till de traditionella

Revisionen av I 937 års psalmbok och 1939 års koralbok 169

satserna meddelat en mera lättspelt och lättflytande orgelmässig sättvilket har kunnat ske då en melodi förekommer till flera texter ning, jämför härvid nr 34 med 215, 99 med 112, 120 med 125, 199 med 162 etc.

5.2.6 Noteringen

Beträffande koralernas notering har den grundsatsen varit vägledande att melodierna noteras precis så som de skall utföras. Det är ju en av de obestridliga fördelarna med de rytmiska melodiformerna att de ger den sjungande tid för andhämtning och sålunda gör alla mer eller mindre godtyckliga fermater (tänjningar) vid frassluten obehövliga. l de fall då inte en paus markerar frasgränserna har dessa vanligen angivits med tecknet (’), vilket alltså inte medför någon förlängning av sluttonen eller någon avvikelse från den rytmiska grundpulsen. Beträffande de jämförelsevis få melodier som härstammar från den rytmiskt utjämnade epoken, som nr 165 och 200 —- och som inte, likt 227, har kunnat bearbetas rytmiskt - rekommenderas ett något långsammare tempo än eljest, något som ju också svarar mot dessa melodiers tidsstil. I fråga om rytmisk struktur kan koralerna historiskt och stilistiskt indelas i tre huvudkategorier.

I Gregorianska melodier. Dessa saknar ett enhetligt taktslagsvärde. l ett flytande föredrag infaller lätta betoningar på vartannat eller vart tredje åttondelsvärde (se nr l85a). De rytmiska skiljetecknen

_innebär ingen pausering utom helstrecket som medför en paus om en fjärdedel, dock endast en åttonde] om melodin fortsätter obetonat, med upptakt. l församlingsutgåvan har helstrecket kompletterats med ett paustecken ovanför notsystemet som en påminnelse härom.

2 Mensurerade melodier. Dessa har en genomgående räkneenhet om en fjärdedelsnot, en halvnot eller en punkterad halvnot. Däremot saknas de sentida takterade melodiernas utpräglade tyngdpunktsförhållanden. Ofta sätts här ut regelbundet återkommande mensurstreck,

vilka inte har samma innebörd som de takterade melodiernas heldragna taktstreck (med klar betoning på närmast följande ton) utan mera tjänar som orienteringspunkter för att underlätta överblicken. Räkneenheten

170 Revisionen av 1937 års psalmbok och I939 års koralbok

är vid C fjärdedelsnoten (t ex i 32, 472, vid ¢ och 3/2 halvnoten (t ex i 35 l, 349 a, 536, resp 33 och 391 samt vid 6/4 och 9/4 punkterad halvnot (t ex i 9, resp 2). l melodier utan mensurstreck som börjar med två lika notvärden har upptaktsförhållande markerats med ett mensurstreck efter den första noten, t ex i 140. Den brevisnot som förekommer som slutnot i många mensurerade melodier, tex i l25, skall inte räknas ut till sitt fulla värde (= dubbel helnot) utan anger att den rytmiska pulsen där upphör. Dock kan det ofta rekommenderas att låta den rytmiska pulsen fortsätta även mellan verserna. Hur många taktslag som skall fylla ut detta mellanrum kan bero på koralens art och tempo, ibland även på församlingens eller kyrkorummets storlek eller på de akustiska förhållandena. l en C-koral som l25 eller en (lf-melodi som 536 kan lämpligen den sista noten i en vers och den första i nästa vers föras samman till en fyrtakt, varvid sluttonen hålls ut till det tredje taktslaget, där andhämtning sker. l 3/2-melodier av typen 391 kan sluttonen hållas ut i tre fjärdedelar, varefter pausen före nästa vers får tre fjärdedelars värde.

3 Takterade melodier. Från och med 1600-talet börjar melodierna få en regelbunden taktindelning med klart definierade tyngdpunktsförhållanden: ”ettan” i takten får en tydlig betoning och ijämn taktart liksom i 6/4-takt får den mittersta taktdelen i varje takt en mindre stark betoning, medan övriga taktdelar är obetonade (i regel har takterna inbördes motsatta betoningsförhållanden: takt l obetonad, takt 2 relativt betonad, takt 3 obetonad, takt 4 mest betonad). Observera att den traditionella noteringen 3/4-takt har ersatts av 6/4 i de fall taktslagsvärdet är punkterad halvnot (t ex i 18). Däremot innebär taktsignaturen 3/4 eller 3/2 en verklig tretakt, dvs att taktslaget infaller på fjärdedelen, resp halvnoten (se 626, resp 33). Vidare har den traditionella taktsignaturen 4/4 eller C ofta ersatts med (IT för att indikera ett mera flytande tempo (t ex i 199 och 238). Växlande taktart utmärks ibland med dubbla taktsignaturer (t ex (II 6/4 i 258). Gränserna mellan kategori 2 och 3 ovan är ofta flytande, särskilt beträffande melodier från 1600-talet. Observera dock alltid den grundläggande skillnaden mellan C, som betyder taktslag på jjärdedelen, och (I, som har taktslaget pâ halvnoten! Tempot vid C kan karaktäriseras som spänstigt gående, med en viss rytmisk svikt på varje fjärdedel, utan att dock sambandet, legatolinjen, mellan de olika tonerna gär förlorad. Vid (I är taktslagen något långsammare, rytmen mjukare och föredraget mera flytande. Jämför vad som sägs om koralrytmen under 5.2.3.

5.2.7 Nyinförda melodier

De allra flesta psalmer som bevaras från 1937 års psalmbok föreslås få behålla sina traditionella melodier. Av olika skäl har dock ett antal texter tilldelats nya melodier. Sedan den medeltida skolsången Quem pastores laudavere (av skolpojkarna kallad ”Quempas”) har översatts och via Koralmusik I upptagits i Psal-

Revisionen av 1937 års psalmbok och 1939 års koralbok 171

mer och visor 76 - i vårt förslag 439, Prisad högt av herdars skara - kan dess melodi inte längre användas till 390, Jesus Kristus är vår hälsa,

eftersom melodin till den senare texten måste fraseras på annat sätt. 1

stället får nattvardspsalmen tillbaka den sköna melodi som har följt den alltifrån begynnelsen och fram till 1939 (om den se under 5.2.2). l några fall föreslås, av både ekumeniska och estetiska skäl samt av hänsyn till lättsjungenheten, att vissa psalmer tilldelas sina i andra länder använda melodier. Det gäller tex 24, Med tacksam röst, 58, Hjärtan, enigt sammanslutna, 133, Härlig är Guds himmel blå och l9l, Den dag du gav oss. Även hemmaekumeniska skäl har spelat en roll, t ex då 80, Hur ljuvt det är att komma, har tilldelats den inom hela frikyrkligheten brukade melodin av l Dannström. Det ofta framförda önskemålet om flera folkmelodier-har tillgodosetts bl a vid 169, 1 himmelen, 5l3, Din sol går bort, 592, Pärlor sköna, 623, Att säga världen rätt farväl, och 626, Snart bröt du upp. Allt som allt föreslås 36 nya melodier till de psalmer ur l937 års psalmbok som upptas i vårt förslag; de flesta är dock redan kända genom koralbokstillägget och den 1969 godkända samlingen Väckelsetidens melodier. l många fall hänvisas också till de tidigare brukade melodierna. Ofta har melodibytena skett för att avlasta melodier som tidigare brukats till alltför många och olikartade texter. Fortfarande håller vi fast vid den princip som hävdades redan i vårt första betänkande 1975, att varje psalmtext om möjligt bör ha en egen melodi -nämligen undantagandes texter som är mycket nära besläktade till form och innehåll. Helt kan naturligtvis inte denna princip följas; det skulle i många fall bryta mot insjungna traditioner. Men vi har lyckligtvis kommit långt från den tid i koralsångens historia, då man av misstro mot församlingarnas förmåga att memorera alltför många melodier laborerade med s k minimitabeller som sammanförde olika texter med samma meter till en enda melodi (jfr vad som sägs om förhållandet text-musik under avsnitt 3.2.)

5.2.8 Revisionens omfattning

Den totala revision av 1939 års koralbok som här föreslås har blivit tämligen omfattande. Av koralbokens sammanlagt 280 melodier föreslås 141 kvarstå oförändrade. Dock behålls 10 av dessa endast som alternativ till reviderade former. 76 melodier föreslås utgå, vanligen beroende på att texterna utgår. Ibland är det fråga om överflödiga alternativ. 73 melodier - inklusive de 10 ovan nämnda - föreslås i reviderad form. Vad som i övrigt har ändrats gentemot 1939 års koralbok är av redaktionell art och omfattar införande av pauser eller rytmiska mönster som vanligen redan iakttas i praktiken, omflyttning eller uteslutning av taktstreck, ändrade taktsignaturer, sänkt tonhöjd o dyl. Därutöver föreslås som tidigare nämnts 36 nya melodier till införande.

172 Revisionen av I937 års psalmbok och 1939 års koralbok SOU 1985: l7

Jämfört med den partiella reform som koralbokstillägget 1964 innebar är alltså den nu föreslagna revisionen betydligt mer omfattande. Å andra sidan är den - som ovan framhållits - vida varsammare, eftersom 12 av de svårare melodierna i koralbokstillägget uteslutits och åtskilliga andra därur har bearbetats till större sångbarhet. *år*

Slutligen må här framhållas att en koralreform i vår tid gynnas av flera omständigheter som inte i samma grad förelåg under de närmast föregående århundradena. Vi har fått tillbaka kyrkokörerna och därmed deras ovärderliga insats som stöd och förebildare för församlingssången. Vi har också förmånen av en ständigt förbättrad musikalisk läskunnighet. Därför må här än en gång understrykas kyrkomötets l982 uttalande att den kommande psalmboken ovillkorligen måste bli en melodipsalmbok.

sou 1985:17 173

6 Revisionen av psalmer och visor 76

och 82

l kommitténs tidigare betänkanden, SOU 1975:2 och SOU 1981:49, redovisas arbetet med Psalmer och visor 76 resp 82, de vägledande principerna för detta samt en karaktäristik av innehållet i de båda psalmbokstilläggen. Uppenbart är att Psalmer och visor fyllde en kännbar lucka i vårt samlade psalmbestånd och att mottagandet i stort varit synnerligen positivt. Därom vittnar redan upplagornas storlek: PoV 76 har till dags dato försålts i ca 625 000 exemplar, PoV 82 i ca 230 000 och den år 1983 utgivna samlingsvolymen med båda tilläggen i ca 130 000 exemplar. De nya psalmerna och visorna har också kommit till användning i vid utsträckning. Enligt en enkät som gjordes av Religionssociologiska institutet för kyrkohandbokskommitténs räkning kring årsskiftet 1980/81 (redovisad i 1976 års gudstjänstordning, del 1, utgiven 1982) användes Psalmer och visor 76 ”alltid” i 8 procent av församlingarna, ”ofta” i 52 procent, ”ibland” i 30 procent; de församlingar som ”aldrig” använde Psalmer och visor 76 utgjorde endast 3 procent eller ett åttiotal församlingar i riket. Det är högst troligt att användningsfrekvensen har ökat sedan dess, inte minst efter tillkomsten av Psalmer och visor 82. Nu får de båda psalmbokstilläggen enligt regeringsbeslut den l juli 1976, resp den 16 september 1982 endast användas t 0 m Domssöndagen 1986. Syftet har alltså varit — förutom att erbjuda församlingarna ett bredare och modernare urval av psalmer att ge Svenska kyrkan möjlighet att under en tid pröva vilka psalmer som kunde tas upp i en kommande psalmbok. Detta förutsätter någon utvärdering. Förutsättningarna att

formgav

utvärdera Psalmer och visor 76 skiljer sig avsevärt från förutsättningarna att utvärdera Psalmer och visor 82. Med hänsyn till den tidsplan som lagts fast för kommittén, nämligen att ett förslag till ny psalmbok skulle föreligga vid 1984 års utgång, måste ett utvärderingsarbete genomföras senast under år 1983. För Psalmer och visor 82 innebar detta att samlingen knappast hunnit tas i bruk förrän en utvärdering måste göras. Psalmer och visor 76 i sin tur hade använts i sex år när Psalmer och visor 82 togs i bruk första söndagen i Advent 1982. Kommittén har därför fått välja två olika lösningar för att få ett begrepp om vilka psalmer som bör komma ifråga för den nya psalmboken. Utvärderingarna har i första hand haft till syfte att ge kommittén underlag för en bedömning av vilka psalmer som borde utgå och vilka

174 Revisionen av psalmer och visor 76 och 82

som kunde behållas. Samtidigt har de också kunnat ge information som lett till bearbetning av vissa texter och byte av eller ändringar i melodier. I ett mindre antal psalmer har därför textliga och/eller musikaliska ingrepp gjorts.

6.1 Psalmer och visor 76

Under hösten 1982 genomfördes en utvärdering av Psalmer och visor 76 av Religionssociologiska institutet på kommitténs uppdrag. l mars I983 överlämnade institutet sin undersökningsrapport till kommittén: Vad hela kyrkan sjunger (Jørgen Straarup). Undersökningen utgör en utvärdering som genomfördes som postenkät till ett antal statistiskt representativt utvalda personer, nämligen 836 aktiva lekmän (267 kyrkorådsledamöter, 282 körmedlemmar och 287

frivilligarbetare), 400 kyrkomusiker och 403 präster, dvs inalles l 639

personer. Av de tillfrågade kategorierna fick man svar från 73,l resp 73,7 och 80,3 procent. Till de svarande ställdes följande fyra frågor med svarsalternativ.

I Har du hört eller sjungit denna psalm? ~ Ja, många gånger - Ja, någon gång —— Nej, aldrig

2 Tycker du att denna psalm skall ingå i en kommande psalmbok? —- Ja, både text och melodi - Ja, men bara texten —— Ja, men bara melodin - Har ingen åsikt —— Nej — Kan ej svara

3 Vad tycker du om texten? Den är - Bra - för tunn Innehållsligt - Språkligt bristfällig - Svår att förstå - Innehållsligt för tung - Kan ej svara - Den är enligt min uppfattning

4 Vad tycker du om melodin? Den är - Bra - Banal - För tung lntetsägande - Svårsjungen - Kan ej svara - Den är enligt min uppfattning

SOU I985:I7 Revisionen av psalmer och visor 76 och 82 175

Beträffande läsepsalmer ställdes givetvis endast frågor som gällde texten. Av analys som institutet gjort av materialet och som i sammandrag publicerats i Smärre meddelanden l983:3.4 från Religionssociologiska institutet bl a att väckelsesångerna blivit mycket positivt motframgår tagna. Populariteten är störst bland lekmännen och prästerna medan kyrkomusikerna “är mer skeptiska”. Förklaringen till sångernas popularitet kan delvis ligga i att de redan var förhållandevis väl kända sedan Från innehållslig synpunkt förebärs knappast några invändtidigare. ningar. Kyrkomusikernas skepsis gäller oftast melodin. Också bibelvisorna var mycket populära. När det gäller helt nya texter och melodier förefaller det som om det mer är de nya melodierna än de nya texterna som berett de svarande svårigheter. Det finns sålunda en rad nya texter som fått positiv bedömmedan däremot de nyskrivna melodier som fått en positiv bedömning, ning är mer fåtaliga. har bildat underlag för kommitténs bedömning av Utvärderingen vilka åtgärder som borde vidtas. Den visade bl a att vissa ändringar behövde Framför allt har det gällt melodierna. Vissa av dem har göras. därför bytts ut. Vidare gäller det vilka psalmer som bör utgå. Kommittén har dock härvidlag inte känt sig bunden av utslag. Det

undersökningens

- finns exempel på texter liksom på melodier som enligt kommitténs mening är för värdefulla för att utmönstras trots ett lågt poängtal. Sambandet mellan om psalmen och en positiv värdering av god kännedom den är naturligt. Kommittén har för sin del gjort en detaljerad bedömi utvärderingen och tror även att de ning med ledning av synpunkterna psalmer som tagits med trots låg värdering har en uppgift att fylla och kommer att sjungas sedan de blivit kända, t ex genom körerna. De 26 psalmer ur Psalmer och visor 76 som utgått återfinns i bilaga 6.1.

6.2 Psalmer och visor 82

Till följd av den mycket knappa tid som stått till förfogande har ett enklare undersökningssätt fått tillgripas av kommittén för att få en bild av vilka psalmer ur Psalmer och visor 82 som bör tas upp i psalmboksförslaget än det som användes beträffande Psalmer och visor 76. Kommittén har ett allmänt intryck av att Psalmer och visor 82 på många sätt fått ett än mer positivt mottagande än Psalmer och visor 76. Detta intryck har kommittén fått inte minst genom sin informations- och kontaktverksamhet. Som för en bedömning av vad som kan bevaras och underlag vad som måste utgå räcker emellertid inte detta. Kommittén har därför gått tillväga så att ett enkelt frågeformulär tillställdes 58 församlingar, utvalda genom domkapitlen, 13 liturgiska arbetsgrupper på stiftsplanet samt Svenska kyrkans personalförbund och Kyrkomusikernas Riksförbund. Enkäten omfattade samtliga sånger som ingår i Psalmer och visor 82.

IZ-Den SvenskaPsalmboken

176 Revisionen av psalmer och visor 76 och 82

Frågan löd:

Vill ni att denna psalm tas med i den slutgiltiga psalmboken? - Ja - Nej - Ingen åsikt

Svar inkom från 43 församlingar och 8 liturgiska arbetsgrupper samt från Svenska kyrkans personalförbund och Kyrkomusikernas Riksförbund. Av svaren framgick att man på många håll lagt ned ett betydande arbete för att ge ett så välgrundat omdöme som möjligt om psalmerna. Av psalmerna med nummer 751-851 placerade sig följande femton högst på listan (här utesluts psaltarpsalmerna, psalmerna på främmande språk, bibelvisorna och läsepsa1merna):

S0 U-nr Po V nr

l (751) Gud, får Gud, vi lovar dig 388 (775) l Jesu Kristi namn vi ber 172 (837) De skall gå till den heliga staden 173 (794) Din frid skall aldrig vika 486 (786) Var hälsad, Herrens Moder 389 (776) Upp ur vida, djupa vatten 31 (754B) Låt oss glada och i tro (mel J Antes) 23 (836) Tack, Gode Gud, för allt som finns 205 (820) Vila i din väntan 308 (842) När jag lever har jag dig 192 (800) Nu sjunker bullret 62 (761) Än finns det en värld 236 (815) Guds känna har vatten tillfyllest 426 (767) Herren, vår Gud, har rest sin tron 68 (769) Jag tror på Gud som med sitt ord

Kommittén har låtit 28 psalmer ur Psalmer och visor 82 utgå, se bilaga 6.2. Trots att vissa psalmer fått svagt stöd i den genomförda undersökningen har kommittén ändå upptagit några av dem i psalmboksförslaget. Motiveringar återfinns i betänkandets kommentardel, SOU 1985:18. I Psalmer och visor 82 ingick några psalmer på främmande språk (nr 874-894). Uppslaget kom närmast från det norska psalmboksförslaget 1981, i vilket hade införts psalmer på danska och svenska. l Psalmer och visor 82 infördes psalmer på danska, finska och norska samt några spirituals på engelska. Särskilda utskottet vid 1982 års kyrkomöte uttalade stark tveksamhet mot de sistnämnda. Gentemot de nordiska psalmerna ställde man sig inte avvisande, men förhöll sig något avvaktande:

i den mån psalmer på norska och danska skall ingå i en kommande psalmbok /- — —/ om överhuvudtaget några utländska psalmer på originalspråk skall ingå /- - -/.

Revisionen av psalmer och visor 76 och 82 177

Beträffande de norska och danska psalmerna har kommitténs överväganden lett till att de föreslås ingå under respektive huvudrubrik i psalmboken. De upptas alltså inte under en särskild rubrik såsom “Psalmer på främmande språk eller dylikt. Kommittén ser det som ett uttryck för en växande samhörighet mellan de nordiska kyrkorna och som ett led i det pågående utbytet av psalm och kristen sång. Den utvärdering som gjordes av Psalmer och visor 82 ger ett förhållandevis ”neutralt” utslag. Rösterna fördelar sig ganska jämnt mellan svarsalternativen ja, nej och ”ingen åsikt. Ett något starkare stöd ges åt psalmerna 343 Herre Gud, dit dyre navn og ?ETCoch 361 Jesus, det eneste, helligste än åt de övriga danska och norska psalmerna. Kommitténs förslag att danska och norska psalmer skall ingå i den nya psalmboken sker i medvetande om att en ny tradition införts genom dessa psalmer och att det alltid tar tid att anpassa sig till en sådan. Mot den bakgrunden bedömer kommittén utvärderingens utfall som i stort positivt.

Beträffande de finska psalmerna har kommittén haft kontakt med

Förbundet för finskt församlingsarbete i Sverige i syfte att utöka antalet. Detta skedde bl a efter ett påpekande från 1982 års kyrkomöte. Frågan om de finska psalmerna har emellertid kommit i ett annat läge genom 1984 års kyrkomötes beslut om följande kyrkliga kungörelse:

Med stöd av 7 § 3 i lagen (1982:942) om Svenska kyrkan föreskriver kyrkomötet följande: lnom Finlands evangelisk-lutherska kyrka gällande gudstjänstordningar och psalmbok på finska får användas vid finskspråkiga gudstjänster inom Svenska kyrkan.

Efter överenskommelse med Förbundet för finskt församlingsarbete i kommer kommittén att medverka till att ett separat häfte utges Sverige med texter och svenska för bruk vid vissa förrättparallella på finska etc. l psalmboksförslaget har dessutom upptagits två av de svensningar ka texterna bland de ñnska psalmerna ur Psalmer och visor 82, nämligen 370 Grip mig, du helige Ande samt 433, Giv mig ej glans, ej guld, ej prakt. Kommittén har slutligen placerat de spiriiuals som fanns i Psalmer och visor 82 i supplementet.

6.3 Åtgärder med anledning av 1982 års kyrkomötes

beslut beträffande Psalmer och visor del 2

till Psalmer och visor del 2 (SOU 1981:51) behandlades av Förslaget 1982. beslöt andra särskilda utskottet vid kyrkomötet Kyrkomötet med undantag för vad som nedan nämns under 6.5.3 om psaltarpsalmerna -— i enlighet med utskottets förslag. Utskottet tillstyrkte dels att ett större antal psalmer medtogs oföränddels att ett mindre antal psalmer antogs efter vissa angivna ändrade, dels att ett mindre antal hänsköts till kommittén för att ringar, psalmer efter enklare justering ingå i psalmbokstillägget, dels att vissa nummer skulle utgå.

178 Revisionen av psalmer och visor 76 och 82

Därutöver föreslog utskottet att vissa nummer skulle hänskjutas till kommittén för att efter bearbetning av texten och/eller musiken ev kunna brukas i den reviderade psalmboken. Det gällde följande psalmer (numrering efter SOU 1981:51, nya numren inom parentes).

788 Hör du rösten (432) Kyrkomötet: det är värdefullt med en psalm som tar upp Johannesgestalten. Texten bör dock bearbetas. Bättring“ har i nya bibelöversättningen ersatts av ”omvändelse”. Detta bör också ändras i psalmen, som i övrigt även innehåller oklarheter vilka borde justeras. Melodi a bedöms som alltför svårtillgänglig. Melodi b är att föredra. Kommittén: psalmen behålls oförändrad. Se även SOUkommentar nr 432.

798 De heliga i landet (491) Kyrkomötet: texten behöver bearbetas så att den blir mer lättillgänglig, i synnerhet gäller detta v l-4. Uttryck som kyrieleis och maranata bör ersättas med ord som inte behöver förklaras. Kommittén: texten justerad. Se även SOU-kommentar nr 491.

830 Frälsarkrans kastad Kyrkomötet: motivet med arken är ett värdefullt tillskott. Texten bör dock bearbetas till större klarhet. Kommittén: psalmen utgår.

8ll Vem bryter brödet Kyrkomötet: texten bör bearbetas, särskilt v 1:3 och v 3:4. Kommittén: psalmen utgår.

815 Allting vilar i ditt ögas djupa genomskinlighet (740) Kyrkomötet: melodin lättillgänglig men texten oklar vilket gör psalmens användbarhet starkt begränsad. Kommitten: behålls oförändrad i supplementdelen. Se även SOU-kommentar nr 740. 829 Famn som bär mig i dag (568) Kyrkomötet: musiken upplevs i sin enkelhet som kongenial med texten. V 3:3 bör dock bearbetas. ”Förnekar” bör eventuellt utbytas mot ’sviker’, tex också om jag sviker dig”. Kommittén: behålls oförändrad. Upphovsrättsinnehavaren medger ej ändring. Se även SOU-kommentar nr 568. 867 Trofaste Gud, som livet i oss tänder (630) Kyrkomötet: texten bör bearbetas i v 4:3. Kanske kan uttrycket ”våra kära ersättas av ”dina trogna”. Kommittén: ny bearbetning i 4:3 -4 föreligger. Se nr 630.

Revisionen av psalmer och visor 76 och 82 179

Vidare hänvisades vissa psalmer, föreslagna i motioner, till kommittén för bearbetning för att eventuellt ingå i den kommande psalmboken. Det gällde följande texter: ”När till Jordan vår Herre drog, ”Dopets flod, ”Brudgummen lär snart kalla”, “Så tvår sig en dag i nattens källa” samt Uppstånden är Kristus”. Kommittén har tagit del av bearbetningar till vissa av de nämnda texterna men inte funnit skäl att ta in någon av dem i psalmboksförslaget.

6.4 Revisionen av musiken i Psalmer och visor 76

och 82

Beträffande bearbetningen av Psalmer och visor 76 och 82 har den föregående framställningen främst berört texterna. När det gäller bearbetningen av musiken skulle en motsvarande framställning bli så pass tekniskt komplicerad och utrymmeskrävande att vi i detta avseende hänvisar till kommentaren till de olika melodierna i volym 3, SOU 1985:18, där utförliga motiveringar ges. Allmänt kan här nämnas att bearbetningen av musiken i Psalmer och visor i flera avseenden måste följa annorlunda principer än bearbetningen av 1939 års koralbok. Från den senare skiljer sig nämligen Psalmer och visor markant på flera sätt. Sålunda är andelen nykomponerad musik vida större i Psalmer och visor. Bland de melodier som föreslås bevaradei Psalmer och visor 76 —— sammanlagt 1 13 melodier, bibelvisorna oräknade - räknas då är 46 nykomponerade (som nykomponerade alla som tillkommit efter 1960). Bland de bevarade melodierna i Psalmer och visor 82 - - är inte mindre 120 stycken, inklusive psaltarpsalmerna än 56 nykomponerade. I fråga om stilistisk bredd skiljer sig alltså det bevarade materialet från Psalmer och visor från det ur 1939 års koralbok. Gränserna har också vidgats bakåt i tiden till gregoriansk sång men framför allt framåt mot nya genrer, såsom rytmisk andlig visa, psaltarpsalmer med församlingsomkväde och bibelvisor. Vidare har gränserna vidgats internationellt: mest påfallande är det rika inslaget av anglosaxiska melodier, 33 stycken; av andra icke nordiska eller tyska bidrag kan nämnas 8 spirituals, 7 franska och 4 holländska melodier samt en melodi från vardera Italien, lsrael och Filippinerna. Antalet folkmelodier från olika håll är också betydande: av sammanlagt 17 stycken kommer 6 från Storbritannien, 5 från Sverige och 3 från vardera Norge och Frankrike. Ett bestämt motstånd har under prövotiden dessvärre rests mot de mera markerat moderna melodierna. Vi har visserligen behållit många av dem i vårt förslag, trots den negativa bedömningen i de båda attitydundersökningarna, i den förhoppningen att de i längden skall bli accepterade. Men i flera fall har undersökningarnas negativa utfall varit så entydigt att vi tvingats utesluta vissa sådana melodier tillsammans med deras texter eller ersätta dem med mera traditionella. Också melodierna från tredje världen har haft svårt att vinna insteg i församlingssången; av de fem melodierna från denna genre i Psalmer och visor 82 har vi endast ansett oss kunna bevara tvâ.

180 Revisionen av psalmer och visor 76 och 82

Det säger sig självt att den stilistiska bredden i Psalmer och visormaterialet måste avspegla sig i sådana avseenden som melodiernas harmonisering, notation m m. De principer vi har hävdat redan i fråga om materialet ur 1939 års koralbok och som går ut på att bryta med dess strikta uniformering och i stället ta vara på melodiernas individuella, tidshistoriska och genremässiga egenart — se under 5.2.3 och 5.2.5 gäller i än högre grad om materialet från Psalmer och visor. Sålunda har de olika tonsättarnas harmoniseringar i regel bevarats intakta, liksom även vissa individuella drag i fråga om notation m m. Ingen enhetlighet råderi fråga om bruket av balkar, resp flaggor vid åttondels- och sextong delsnoter: här har tonsättarnas principer fått gälla, liksom i andra fall genremässiga sedvänjor. Det bör särskilt framhållas att bruket av balkar även vid syllabisk text —— varemot vissa invändningar restes vid 1975 års - ofta innebär att melodierna blir mera lättlästa. kyrkomöte l den rytmiska andliga visan förses melodierna enligt allmänt vedertaget bruk med s k ackord- eller gitarranalys. l en del fall ges därvid i ackompanjemangsdelen inget utskrivet förslag till beledsagning: ett enkelt ackompanjemang kan lätt utföras på gitarr eller tangentinstrument med ledning av ackordsymbolerna, vars innebörd numera får anses vara allmänt känd; en utskriven sats kunde nämligen lätt uppfattas som bindande och därigenom verka hämmande på den fria improvisation som är ett konstitutivt drag i musicerandet inom denna genre. På mångas önskan har ackordanalys även satts ut vid vissa melodier av annat slag, såsom folkvisor och liknande. l de fall då analysen innebär en förenkling gentemot det i koralboken givna ackompanjemanget och sålunda inte kan brukas tillsammans med det senare, har detta angivits med en asterisk (*) vid ackordanalysens början (se t ex nr 309 och 442). Gitarrackompanjemang är inte ovanligt vid sång ur Psalmer och visor. Enligt Religionssociologiska institutets förut nämnda enkät 1980/81 förekom sådant i 18 procent av församlingarna, medan ackompanjemang på piano/cembalo förekom i 17 procent. Principen att varje text bör ha sin egen melodi har alltjämt varit vägledande vid den musikaliska bearbetningen. Endast få undantag har gjorts. l Psalmer och visor 76 har vi medvetet anbringat samma melodi till två relativt sällan brukade psalmer, 354 och 725, medan 443 och 468 har fått en melodi ur 1939 års koralbok. Vidare har 397 självfallet tilldelats den melodi som texten bygger på (l939:45). Frånsett dessa fyra undantag har varje bevarad text ur Psalmer och visor 76 sin egen melodi. l Psalmer och visor 82 har något flera undantag gjorts, framför allt i fråga om psalmer för kyrkliga handlingar, dop, vigsel och begravning, där man rimligen måste ta hänsyn till att dessa förrättningar ofta besöks av kyrk-ovana människor. De psalmer det här gäller är 68, 84, 173, 388, 445 och 493. Därutöver har 62 och 426 skrivits till sina resp melodier ur 1939 års koralbok, vilka de naturligt nog har fått behålla. Slutligen har samma melodi tilldelats två psalmer i fallen 23 och 331, medan 308 och 310 har fått melodier ur 1939 års koralbok i dessa fall rör det sig om texter som parvis tillhör samma - 572 har fått en kategori varjämte alternativ melodi ur 1939 års koralbok. Frånsett förrättningspsalmerna,

psalmer och visor 76 och 82 181

sou |935;17 Revisioneryav

där vi alltså i sex fall har ansett oss böra avvika från principen en text en melodi, rör det sig även här om fyra undantag från principen.

och andra ur bibeln

6.5 Psaltarpsalmer sånger

6.5.1 Bakgrunden

Det gäller nu ingenting mindre än att officiellt och på bred front introducera Psaltaren i svenskt gudstjänstliv som sångtext även för församlingen, dvs som en med psalmbokens psalmer jämställd sdngform.

Så skrev vi i vårt betänkande 1981, vari vi framlade det första resultatet av vårt arbete med Psaltaren som församlingssång. 1975 hade vi begärt och fått kyrkomötets och regeringens uppdrag att inleda detta arbete. Detta var något helt nytt i den svenska psalmbokens historia. Aldrig hade Psaltaren upptagits som församlingssång. Vi räknar då inte tidigare med de rimmade, metriska psaltarparafraser som först utbildades i den reformerta kyrkans stränga atmosfär, där ursprungligen endast psalmer fick sjungas i gudstjänsten. Många sådana finns byggda på Psaltaren också i Den svenska psalmboken, tex i 1937 års psalmbok nr 5 (i vårt förslag 8), 8 (4), ll (6) och 14. Men vad det nu gällde var Psaltaren själv, sådan den står i bibeln. Psaltaren har visserligen sjungits på många sätt i gudstjänsten men taget aldrig av församlingen, utom kanske i judisk och tidig praktiskt kristen Psaltaren var ju det judiska folkets psalmbok, vars gudstjänst. 200 år före Kristus men vars äldsta 150 psalmer förelåg färdiga omkring delar diktades redan 800 år tidigare. Psaltaren sjöngs både i tempelgudstjänsten (så länge templet fanns) och i synagogans gudstjänst. Templets är helt försvunnen larmande musik med körer och många instrument återstår vissa minnen därav i de gåtfulla och svårtydda anvismöjligen ningar som ofta inleder psaltarpsalmerna (se tex Ps 5, 6, l2l och de kommentarer som ges härtill i Fem bibelböcker och Nio bibelböcker 1979, sången i synagogan bör däremot ha liknat resp 1984). Den stillsammare i notexemplet har den gregorianska tidegärdspsalmodin på s 182, vilken utvecklats ur det judiska sättet att sjunga Psaltaren. Både i synagogan och i kretsen kring Jesus, liksom ännu i de första kristna århundradenas gudstjänst kan församlingen ha deltagit med korta inpass mellan psaltarverserna, som reciterades av en försångare. Vissa formdrag i psalmerna, tex i Ps 136, kan vara spår av en sådan praxis. av den skolade kören, både i Men snart nog övertogs psaltarsången mässan och tidegärden. Alltjämt behöll dock Psaltaren sin ställning som kyrkans enda psalmbok, även i Sverige; undantag är tidegärdens hymner, sådana som i vårt förslag nr 185, och nydiktningar som påsksekvensen med dess inslag av folklig sång i skottversen, i vårt förslag nr 469. lnte förrän efter reformationen i början av 1500-talet började vi så småningom ersätta allt fler av psaltarmomenten i mässan med evangelis- Dessa kyrkovisor, som vi egentligen kallar ka kyrkovisor. felaktigt psalmer, var visserligen ibland psaltarparafraser, men Psaltaren själv försvann som sångtext ur den svenska gudstjänsten från och med förra

182 Revisionen av psalmer och visor 76 och 82 SOU I985:17

hälften av 1600-talet. Den återkom inte förrän ca 300 år senare och då framför allt i två former: den gregorianska introducetidegärdssången, rad på 1920-talet, och de gammalkyrkliga introitus i 1942 års mässbok. l båda fallen var det fråga om ett återupptagande av förreformatoriska sångformer, nu visserligen till svensk text (förut hade de ju sjungits på latin) men alltjämt för svåra för en vanlig församling. Till och med den enklaste formen, tidegärdspsalmodin i notexemplet kan nedan, knappast utföras tillfredsställande utanför kommuniteter och andra väl samövade grupper.

Antifon

n l Å x k

Y | Y Y Lu. Må vi ra mit-ta oss1l-nod det - d: i an: hus: go :u u .1 :;:4‘§ det he- ll - ge i ditt tem- pol. (Ps.65:5.)

Ps 23 l l -

V i fl r v r r r ir v r I.rHer - ren år min her- de, mig - tet fu - tu

sklllllrI

J! I . I _L_ L l m--u-jáv v/..--.——_:..-1-——.j—_:—..———_-:-—::-_—:- . I» u-—u—---1--——.——--1--——.v .—- ——.:- -m

han Iå- ter mig vi - la pt Igrö - ne äng - er.

ll. Han för mig till vatten dir jag finner ro ‘ Ii. Godhet ellenast och nåd skole följe mig ’ han vederkvicker min själ; i alla mine ‘Iivsdegar l. Han leder mig på rätte väger för sin i. Och jag skull åter få bo i Herrens hu: nemne skull. evinn__erligen. ll. Om jag ock vandrari d6dsskuggans dal II. Are vare Fedem och Sonen ’ och den frukter iag intet ont. . Helige ‘Ando. I. Ty du är med mig din käpp och s1av, de I. Såsom det var av begynnelsen, nu är trösta mig. och skall vara ° från evighet till evighet II. Du bereder för mig ett bord i mine ‘Amen. ‘winners åsym Ant. Må vi få mätta oss med det gode i ditt l. Du smörjer min huvud med o|in. och hus: det heliga i ditt tempel. låter min bägare flöde även

Tidegärdens psalmodi. ur Det svenska antifonaler del I . Psaltarpsalmen reciteras på den givna melodiformeln med av de i texten

ledning införda

tecknen. Psalmen omges av en antifon med texrfrân annat håll.

I England utvecklades efter reformationen en säregen form av psaltarrecitation, kallad chant”. ”Anglican Den uppkom ur bruket att omge den gregorianska psalmodin med en körsats, där själva melodin låg i tenorstämman. Efterhand började man helt fria recitationsformkomponera ler för kör, utan förbindelse med den gregorianska psalmodin. En typisk representant för denna kompositionsform, som fortlevat ända till våra dagar, visar notexemplet denna form på s 183. Även av psaltarsång är emellertid i princip en uppgift för den flerstämmigt sjungande kören, även om församlingarna ibland försöker med trots melodiernas sjunga höga (s0pran)lägen.

‘ SOU l985:l7 Revisionen av och visor 76 och 82 I83

psalmer

John Goss (1800-1880) u Textapplicering.‘ A nders Lindslrom

I. Herrnn Ir min horde, 3. Han vodor- kvlckor min stil; S. Du bereder fbr mig ett bord I min: ovän - nor: hyn; Ara van Fadern och Sonnn

mig skall in - tat fattas, han leder mig på rätta vägar för si!! namn: skull.

du smörjer min huvud med alla och låter min biga- re flö- da och över. den ho - H - go Ande,

JÄJÄ

_ ; *gg I v

2. han låter mig vila på grå - na äng - ar; 4:. Om jag ock vandrar i dödsskuggans dal, fruktar jag in - tet om, 6. Godhot allenast och nåd skola följa mig I alla :nl-na llvsdagar, såsom det var av begynnelsen, nu är och skall vara —-

‘

11? 1 . F s :JF ä

‘ i .

l.. I

han för mig till vat - ton dir Jag Yln - nor P0-

ty du Ir mod mig, din upp och suv do tros - to mig.

och Jag skall :tor f] bo I Har - runs hu: e vlmorllgon.

från ovlghot till ovlg - hu. A - min.

Anglican chant. Psalmen utförs här av tvâ halvkörer: vers I av kör I, vers

2 av kör Il etc. Ingen antifon förekommer.

184 Revisionen av psalmer och visor 76 och 82

Så förblev psaltarsången i stort sett ett exklusivt fält, förbehållet den skolade kören. Tillfälliga, men inga varaktiga framgångar vanns väl av diverse försök att komponera psaltarpsalmerna för växelsång mellan präst och församling, ofta med en stående melodi till det avslutande Ära vare Fadern... Hit hör högmässans s k inledningsantifonier, som komponerades efter tyska förebilder och som var i bruk hos oss under tiden före 1942 års mässbok närmast en av dem, för julottan, finns ännu kvar i den svenska mässboken del 2. Man har också sökt omvandla den medeltida antifonala psaltarsången, som försiggick i växling mellan två körhälfter, till en växelsång mellan försångare eller kör och församling, vilken sjunger en kort, likaledes gregoriansk, antifon mellan verserna. Detta sångsätt lanserades först i Evert Palmers Alternativt aftonsângsrirual l956 och vidarefördes i David Lindquists förslag till Alternativt aftonsângsritual 1965. Det har sedermera delvis upptagits i Laurentius Petri-sällskapets reviderade utgåvor av Det svenska antifonalet, Veckans laudes, middagsböner och completorier 1973-75. Här har man otvivelaktigt funnit en framkomlig väg, men försöken hämmas fortfarande av svårigheten att anpassa den svenska texten till de ur latinet framvuxna gregorianska psalmodiformlerna. Detsamma gäller den samling psaltarpsalmer till gregorianska melodier som framlagts av Ragnar Holte med titeln 35 Psaltarsdnger, I983. En avgörande vändpunkt kom emellertid för ca 30 år sedan i Frankrike, där jesuitpatern Joseph Gelineau utformade ett eget system av psalmodiformler, inte så olikt Anglican chant men inrättat så att det passade det franska språket i den psaltaröversättning som förelåg i den s k Jerusalemsbibeln. I denna översättning hade Psaltaren återgetts vad man menade var dess ursprungliga rytmiska struktur, med vanligen tre, mindre ofta två eller fyra betoningar i varje versrad och en strofbyggnad med oftast 4-radiga strofer. Om riktigheten av denna uppfattning är forskningen dock inte enig; den behandlas också ganska snävt i 1971 års bibelkommittés betänkande Art översätta Gamla testamente! 1974. Det gelineauska systemet är emellertid mycket lätthanterligt, och psalmodieringen sker med ledning av de med fetstil i texten angivna betoningarna. 1 allmänhet förutsätts psalmodieringen utföras av försångare eller kör, medan församlingen tilldelas ett kort omkväde, komponerat i anslutning till - och i samma tonart som - respektive psalmodiformel. De första psalmerna publicerades 1953 och tio år senare förelåg en fullständig musikutgåva till hela Psaltaren med omkväden komponerade av ett stort antal tonsättare, inte minst av Gelineau själv. Den gelineauska psalmodin har fått en mycket stor spridning över hela världen, inte bara på katolskt utan även på anglikanskt och reformert område. Också andra tonsättare har bidragit med egna, liknande psalmodisystem, så tex Anders Ekenberg i Sverige med samlingen Ge mig svar 197 1. På flera språk föreligger fullständiga serier av tonsättningar till alla de 150 psaltarpsalmerna, och psaltarpsalmer med församlingsomkväde börjar också sporadiskt dyka upp i vanliga psalmböcker. Det gelineauska systemet har dock kritiserats på grund av vissa musikaliska svagheter. Dessa hänger samman med att man i både katolska

Revisionen av psalmer och visor 76 och 82 185

och andra kyrkor har ett fastställt urval av psaltaravsnitt, som skall sättas in på olika ställen i gudstjänsten och förses med olika omkväden allt efter kyrkoårets växlingar. Man måste då laborera med fasta psalmodiformler för själva psaltartexten, vilka skall kunna passas ihop med växlande omkväden. Detta leder lätt till en omusikalisk mekanik som kan verka tröttande i längden. En typisk och mycket spridd psaltartonsättning av Gelineau visar notexemplet nedan, vartill omkvädet är komponerat av en annan tonsättare, J Samson (notexemplet är tillrättalagt efter svensk utförandepraxis; i originalet börjar psalmrecitationen med vers l, Herren är min herde..., därför att omkvädet skall kunna bytas ut mot andra omkväden med andra texterl).

Omkväde Her-ren år min her - de; mig skall ln- to! fat - tas.

T ?w

:e Han lå-ter mig vila pl gröna ängar, han för mig till Om jag ock vandrar i dédsskuggans dal, Du be - reder för mig ett bord i mi - na Godhet :I - Iennst och Md skall föl- ia mig i a ._ . Y?T . x .—r r. . . .g . r 1.; . a l I PL..:—J§é-?L__jL.—?L____?

‘ : _ j. - z 1 .. g u 4 J=i:§ i‘ E: : : ü vatten där jag finner ro. Han vadar - kvicker min sjil, fruktar jag intet ont, ty du Ir med mig_ o vinner: åsyn. du smörjer mitt huvud mod OIII alla :mm llvsdagar, och jag skall åter fl bo

i i * def‘ mig på rät- ta vi- gar för sitt mmm skull. din käpp och stav dc tros-ur - mig, ocnlå-ter mnbâ gl-roflö-da a - I Herrens hus, till o - vlg ud. l

Psalmodi enligt Gelineau l 953. Omkvädet är komponerat av J Samson samma år. Svensk texrunderläggning: Harald Göransson.

V 186 Revisionen av psalmer och visor 76 och 82

Märk hur både omkväde och psalmrecitation bildar var för sig slutna enheter, som inte osökt leder över i varandra. Tonalt rör sig båda i stort sett inom en stillastående Ess-dur-treklang, och båda slutar på grundtonen ess, vilket inte ger någon impuls att fortsätta med nästa avsnitt. I de nya svenska psaltarförtoningarna har vi tvärtom sökt gestalta övergången mellan speciellt psalmrecitationen och omkvädet på ett sådant sätt att församlingen liksom kastas in” i omkvädet (med ungefär samma känsla som då en tävlingssimmare vid starten tar överbalansen och måste tjuvstartal). Gelineau har dock förklarat sig medveten om denna svaghet och även - liksom hos oss Anders - sökt forma och Ekenberg psalmodi omkväde till ett musikaliskt helt. Ett annat psalmodisystem som har visat sig högst användbart till svensk text utformades av norrmannen Egil Hovland vid slutet av l960-talet. Utgångspunkten var en tonsättning av introitustexten Kristus är sannerligen uppstånden, ingående i Hovlands Uppståndelsemässa som skrevs för Uppsala domkyrka 1968. Den svenska kyrkohandbokskommittén beställde av Hovland flera introitus i samma stil, vilka efter prövning i den liturgiska försöksversamheten från l97l upptogs i gudstjänstordningen 1976. Dessa kompositioner blev omedelbart mycket sjungna och spridda även den frikyrkliga sångboken Herren lever upptog flera av dem.

6.5.2 Kommitténs arbete med psaltarpsalmerna

Kommittén har genom sin arbetgrupp för denna genre Harald Göransson med experten Anders Ekenberg noggrant följt den här i korthet beskrivna utvecklingen och efter studiebesök i en rad länder, deltagande i internationella symposier och praktiska prov här hemma sökt bilda sig en uppfattning om hur psaltarsången lämpligen borde utformas hos oss. Vi har kommit till den övertygelsen dels att det bör bli fråga om nykomposition, dels att det kontinentala ”byggkl0ss“-systemet med fasta recitationsformler och utbytbara omkväden bör undvikas. l stället bör man, som det heter i Göransson-Ekenbergs första upprop till tonsättarna i februari 1978, betrakta psaltarpsalmen som en helhet, precis som en psalm ur psalmboken. Ps 23, Herren är min herde, sjungs alltid med samma omkväde (= vers l) i sammanhang där den passar, tex på söndagen efter Nyår, på 2 sönd efter Påsk eller vid vigsel och jordfästning. Den har då helt andra utsikter att bli församlingens egendom än om lösryckta bitar ur psalmen med ständigt nya omkväden skulle passas in här och var under kyrkoåret. (Detta hindrar dock inte att man i olika sammanhang kan använda olika tonsättningar, t ex en i högmässan, en annan i ungdomsarbetet etc.) l stället blir det möjligt att genomkompønera psalmen och dess omkväde till en levande musikalisk helhet. Denna frihet skall dock inte utnyttjas till övermâtt: oftast är det lämpligt att ändå ge recitationen en viss formelartad karaktär. I alla händelser bör man se till att recitationen alltid slutar med en karakteristisk, likblivande formel, som kan fungera som en lätt igenkännlig signal till församlingen att falla in med omkvädet (vi har här präglat uttrycket avstamp...). /— — —/ Psalmens verser sjungs alltså av försångare eller kör, medan omkvädet

i Revisionen av och visor 76 och 82 187

psalmer

— insatt efter var eller varannan vers - sjungs av församlingen. Om psaltarverserna tänks för körsång, bör denna i princip vara unison. I omkvädet kan man däremot gärna tänka sig diskantstämmor, flerstämmmig körsats ev med instrument - dock ad libitum!

Till detta rundbrev fogades några nyligen utförda psaltartonsättningar som prov. Uppropet fick genast ett starkt gensvar och nya psaltartonsättningar tillkom i rask takt. En stor betydelse fick en fyradagars samling i Tällberg i februari 1979, som sammanförde ett antal tonsättare med bibelkommissionens översättningsenhet för Gamla testamentet till gemensamt studium och musicerande. Som textunderlag användes i regel den nyöversättning av 21 psaltarpsalmer som den nämnda översättningsenheten tidigare verkställt i nära samarbete med psalmkommitténs arbetsgrupp och som då förelåg i manus (den trycktes 1979 i Fem bibelböcker). l den mån andra psaltarpsalmer upptogs användes 1917 års översättning efter vissa retuscher, såsom genomgående bruk av verbens singularformer. Psaltaren 23 komponerades i dubbla textversioner, vilket snarast fick ses som ett tonsättarnas diskussionsinlägg i översättningsfrågan (dessutom vägrade en av tonsättarna att ta med raden “i mina ovänners åsyn, vilken även kyrkohandbokskommittén hade uteslutit i sina ritualförslag till kyrkliga handlingar med hänvisning till ett yttrande av professor Bertil Albrektson att dessa 0rd i verkligheten vore uttryck för hat och hämndlystnad (Ps 23 föreligger därför även på den punkten i två versioner). Texterna till omkvädena hämtades ofta ur resp psalm men ibland från annat håll. Även upptogs två av de nytestamentliga s k cantica, Simeons och Marias lovsânger, vilka brukar hänföras till samma kategori som psaltarpsalmerna då de har samma poetiska form. Så kunde vi i vårt betänkande för 1982 års kyrkomöte framlägga en psaltarsamling om 30 nummer, varav två nytestamentliga cantica. Beträffande utförandet rekommenderade betänkandet att

omkvädet allra först presenteras för församlingen, som omedelbart upprepar det. Så vidtar psalmrecitationen som interfolieras av omkvädet, insatt efter var eller varannan vers. Observera att sådana utsmyckningar som diskantstämmor och flerstämmiga körsatser är ad libitum - som regel är psaltarpsalmerna utförbara på allra enklaste sätt: av försångare och församling, med eller utan ackompanjemang. Det bör kanske påpekas att man vid psaltarsång mellan högmässans gammaltestamentliga läsning och episteln bör vara ganska återhållsam med de musikaliska resurserna, eftersom det här är psaltarpsalmens uppgift att bilda en meditativ brygga mellan läsningarna. /— — —/ I andra funktioner kan det musikaliska utförandet vara rikare.

Om användningen hette det i betänkandet: Den nya gudstjänstordningen av 1976 talar om psaltarsång framför allt i huvudgudstjänsten, mellan den gammaltestamentliga läsningen och episteln. /- - -/ Även i kyrkohandbokskommitténs förslag till ritual för vigsel och begravningsgudstjänst ges anvisningar om psaltarsång. Men psaltarpsalmen kan också fungera i andra sammanhang och på andra sätt,

188 Revisionen av psalmer och visor 76 och 82

tex helt enkelt som en ersättning för en psalm ur psalmboken i de många funktioner en sådan kan ha. Den kan också förekomma som ett mera självständigt inslag, kanske på körhymnens plats i huvudgudstjänsten, /— — ——/ vid en församlingsafton, vid ungdomsarbete, konfirmationsläsning osv.

6.5.3 1982 års kyrkomötes behandling av psaltarpsalmerna

Kyrkomötet 1982 mottog psaltarpsalmerna med en viss skepsis. l en motion (nr 84) yrkades to m på att kommitténs psaltarförslag skulle avvisas och kommittén få i uppdrag att inkomma med nya förslag på detta område. Motionärerna menade att psaltartonsättningarna i allmänhet vore för svåra för en vanlig församling och att de inte finge överstiga svårighetsgraden hos övriga psalmer i psalmboken. Andra särskilda utskottet instämde i stort sett i dessa synpunkter, men nöjde sig med att av praktiska, pedagogiska skäl” - dock på rätt oklara grunder, som det skulle visa sig —~ endast föreslå 18 av betänkandets 30 nummer till införande i Psalmer och visor 82 samt därutöver en motionsvägen föreslagen psalm (Psalmer och visor 82 nr 872). Kyrkomötet följde utskottets förslag. Efter ett säryrkande i plenum av Claes Gunnarsson med åtföljande omröstning upptogs dock med knapp majoritet ytterligare tre nummer, nämligen i Psalmer och visor 82 nr 854, 860 och 873, i vårt förslag nr 647, 654 och 685. De farhågor som uttrycktes i motion 84 och i utskottets skrivning besannades emellertid inte. Psaltarpsalmerna tillvann sig genast en mycket stor uppskattning, och i 1983 års enkät hör de till de nummer i Psalmer och visor 82 som fått de högsta poängtalen — det gäller också om åtminstone två av de nummer som infördes efter säryrkandet! Om det fortsatta arbetet med psaltarpsalmerna se under 7.3.

sou 1985:17 189

7 Den och

nya psalmboken. Disposition

innehåll

Av kapitel 5 och 6 framgår att psalmboksförslaget innehåller text och musik ur 1937 års psalmbok samt ur Psalmer och visor 76 och 82. l vissa fall har bearbetningar skett. Därutöver föreslås ytterligare material. Ett antal helt nya psalmer har tagits upp, liksom liturgiska sånger och läsepsalmer. Från Sampsalm har ett antal sånger från frikyrkor och väckelserörelser tagits upp som tidigare inte ingått i psalmboken eller de båda tilläggen. Vidare föreslår vi ett supplement till psalmboken. Detta kommenteras närmare i det följande.

7.1 Nytillkomna psalmer

Kommittén har även efter utgivandet av Psalmer och visor 82 fortsatt arbetet med ny psalm. Ett femtiotal nyare psalmböcker och psalmbokstillägg från olika länder och kyrkor har genomgåtts. Därur har ca 165 utvalts för närmare bedömning i arbetsgruppen för ny psalm, varav ca 40 har förelagts olika författare för översättning. Urvalet har härvid skett från utgångspunkten att vissa bristområden måste tillgodoses. De översättningar som sålunda inkommit har - många gånger efter ytterligare - kommittén för beslut. bearbetning förelagts Vi har också känt det angeläget att uppmärksamma den fortsatta psalmdiktningen i vårt eget land och även uppmuntra till nyproduktion av inhemsk psalm. Bland de psalmer som kompletterar bristområden märks en välkommen konfirmationspsalm, 414 Du kallar oss till kyrkan, en Maria-psalm, 487 Alla källor springer fram, tre psalmer om fred och rättvisa, 600 Det kan vi göra för rätt och för fred, 602 Folken på jorden och 747 Gud hör ett rop ur djupen. Vidare två missionspsalmer, 425 Hav och stränder din allmakt formar, 731 Var inte rädd, ty jag går alltid före, två offertoriepsalmer (varav Psalmer och visor endast upptar en enda), nämligen 401 Så som du bjöd vi kommer nu och 616 Vi är ett folk på vandring, samt en nattvardspsalm, 402 Brödet är ett, brutet för alla. Den viktiga avdelningen barnpsalmer har utökats med nio nummer ur Kyrkovisor (för barn), en från betänkandet SOU 1975:3, 618 Tistlar, törne, ökensand, och fem nyskrivna, 346 Gud bor i ett ljus, 451 Dig vi Iovsjunger, ärar, 449 Han gick den svåra vägen - en passionspsalm för barn - 360 Det gungar så fint och 518 Jag är hos dej, min Gud, varav de båda sistnämnda är psalmer för de allra minsta.

\ i

190 Den nya psalmboken. Disposition och innehåll

Som viktiga nytillskott vill vi också räkna några över stora delar av den kristna världen kända psalmer som hittills inte uppmärksammats hos oss, nämligen 151 Denna dag stod Kristus opp, 231 Oändlig nåd mig Herren gav, 436 Herdar som på fälten vaktat, 475 Kom med glädje och med sång oeh 732 Kom Jesus, kom Immanuel. Hit kan även föras översättningen av Nicolais berömda “Wachet auf”, 634 Väktarns rop i natten skallar. Av de sammanlagt 54 nytillkomna psalmerna är 16 nyskrivna svenska lika många är de nykomponerade svenska melodierna. originaltexter; Av övriga nytillskott är de flesta översättningar från andra språk, därav bl a åtta från anglosaxiska länder, två från Norge, 414 Du kallar oss till kyrkan och 487 Alla källor springer fram i glädje, en psalm från Sydame-

rika, 332 Änglarna sjunger i himlen, och en från Afrika, 744 Thuma

mina. Av folkmelodier har tillkommit tre dalakoraler, 40l Så som du bjöd vi kommer nu, 631 Så kort var den fröjd som i världen jag fann och 635 Med himlen det blir som för tio jungfrur. De nytillkomna psalmerna har alla egna melodier utom tre; av dessa är 488 På tröskeln till Marias hem skriven till 501, medan 531 l Guds fårjag vara och 630 Trofaste Gud, som livet i oss tänder, har fått tystnad melodier ur 1939 års koralbok resp Psalmer och visor. Beträffande många av dessa texter och melodier hänvisas till kommentardelen SOU 1985:18. De nu nytillkomna psalmerna är förtecknade i bilaga 7.1. Under denna punkt har endast behandlats de nya psalmer, sammansom tillkommit genom kommitténs eget arbete efter lagt 54 nummer, 1982; beträffande från Sampsalm hänvisas till avsnitt 7.5. nytillskotten lnte har här heller berörts de speciella genrer som representeras av samt bibelvisor och kanonsånger, vilka behandlas under psaltarpsalmer avsnitt 7.3, resp 7.6.1. Medräknas även dessa nytillskott -— från Sampsalm 53 nummer, psaltarpsalmer 26 och bibelvisor och kanonsânger 20 - uppgår antalet utöver dem som hämtats ur 1937 års psalmbok och Psalmer och psalmer visor 76 och 82 till sammanlagt 153.

7.2 Liturgiska sånger

Avdelningen Liturgiska sånger är en nyhet i vårt psalmboksförslag. Att ordinarie en melodipsalmbok innehåller högmässans sångstycken

Herre, förbarma dig (Kyrie), Ära vare Gud (Gloria med Laudamus) etc

- som våra är visserligen inte nytt. Såväl 1697 års koralpsalmbok melodipsalmböcker till 1937 års psalmbok upptar dessa sångstycken, - som har men de är då infogade i själva högmässoritualet något avgjorda nackdelar. l den äldre melodipsalmboken till 1937 års psalmbok är de olika kyrkoårsseriernas sångstycken ur 1942 års mässbok införda på sina platser i högmässoordningen. Under rubriken Herre, förbarma dig står där sålunda sju Kyrie-melodier i rad, och momentet ”Ära vare Gud” upptar med sina olika kyrkoårsanknutna textliga och musikaliska alter-

Den nya psalmboken. Disposition och innehåll 191

nativ närmare nio sidor! Det är uppenbart att en sådan uppställning gör det ytterst svårt, för att inte säga omöjligt, för kyrkobesökaren att följa högmässans gång och sjunga med i sångpartierna. I den senaste melodipsalmboken, tryckt 1972, prövades en annan modell. Här är de fyra serierna av mässmusik uppställda var för sig, vilket avgjort är mera praktiskt. Dock kräver en sådan uppställning mera utrymme, eftersom högmässoordningen då måste återges fyra gånger. Därvid kunde ju de lästa texterna och bönerna inte meddelas i fullständigt skick utan endast i ytterst förkortad form. Man ville emellertid även ha med högmässans ordning i dess helhet; därför upptogs högmässan en femte gång, nu utan musik men med samtliga texter, bönealternativ osv utskrivna fullständigt även de Sångtexter som redan hade återgivits fyra gånger i den musikaliska uppställningen! I och med att en alternativ mässmusik godkändes till allmänt bruk 1968 (Tillägg till Den svenska mässboken) och än mer efter godkännandet av 1976 års gudstjänstordning uppkom en ny situation. Eftersom dessa ordningar inte återfanns i psalmboken, måste de församlingar som ville pröva det nya framställa egna agendor med det urval av textliga och musikaliska gudstjänstalternativ som man i resp församling hade valt att använda. Dessa agendor har givetvis den fördelen att kyrkobesökaren lätt kan följa gudstjänstens ordning och sjunga med i dess musik. Men de har också bestämda nackdelar. För att undvika att uppställa alltför många alternativ, vilket skulle försvåra överblicken, tvingas man att endast uppta de vanligaste det är ju också ett ofta belagt faktum att man därvid gärna väljer en ordning som ligger så nära 1942 års invanda bruk som möjligt. På så sätt förhindras i hög grad prövningen av nya text- och musikformer, som tex det fullständiga Laudamus “Vi lovar dig”, vilket man kanske annars gärna hade velat använda på högtidsdagar eller då kyrkokören är närvarande. En psalmbok bör självfallet uppta ordningar för den allmänna gudstjänsten. Eftersom den nya psalmboken enligt kyrkomötets bestämda uppfattning ovillkorligen till sitt utförande /måste/ bli en melodipsalmbok skall den också uppta musiken till dessa ordningar. Vi har noga övervägt hur det kravet skulle kunna uppfyllas utan att uppställningarna blir så svåröverskådliga och ohanterliga som i de båda nämnda melodipsalmböckerna till 1937 års psalmbok. Den lösning vi har kommit fram till är följande. Gudstjänstordningarna upptas i en avdelning för sig utan musik, utom till vissa ständigt lika moment såsom salutation, Upplyft era hjärtan

(Sursum corda), sjungna inslag i kyrkoböner och liknande. Övriga sång-

stycken införs i psalmavdelningen och förses liksom psalmerna med nummer. Fördelen med detta är att gudstjänstordningen kan uppställas på ett överskådligt sätt. Eftersom revisionsgruppen för kyrkohandboken ännu inte har framlagt sina förslag till utformning av gudstjänstens textligt-musikaliska partier, kan vi i vårt psalmboksförslag inte återge de liturgiska sångerna. De beräknas emellertid omfatta ca 24 nummer, och de avses bli uppställda på samma sätt som i 1976 års gudstjänstordning, del 4, Församlingssången.

13 - Den Svenska Psalmboken

192 Den nya psalmboken. Disposition och innehåll

Det bör till sist framhållas att psalmboken med evangeliebok, gudstjänstordning etc - trots att psalmavdelningen enligt vårt förslag alltså ökar med ca 24 nummer ~ inte blir mera omfångsrik för den skull. De liturgiska sångerna måste ju under alla omständigheter upptas i psalmboken. Eftersom många av dem förekommeri flera kyrkoårsserier skulle de om de infördes i gudstjänstordningen återges flera gånger; införs de däremot i psalmavdelningen behöver varje liturgiskt sångstycke bara förekomma en gång. Psalmbokens totala omfång krymper alltså något genom den av oss föreslagna anordningen.

7.3 Det fortsatta arbetet efter 1982

Psaltarpsalmerna.

Kyrkomötet 1982 gav kommittén i uppdrag att fortsätta arbetet med Psaltaren och framlägga en serie psaltarpsalmer för kyrkoåret. Efter den klara framgången med psaltaravdelningen i Psalmer och visor 82 har vi med stor tillförsikt gripit oss an med att förmera beståndet av psaltarpsalmer och även på grundval av erfarenheterna från användningen av Psalmer och visor 82 i vissa avseenden reviderat de där ingående. Sammanlagt framläggs i detta betänkande 43 psaltarpsalmer och andra sånger ur bibeln (som termen nu föreslås lyda i stället för den tidigare ”psaltarpsalmer och cantica”). Av dessa härstammar 17 nummer från motsvarande avdelning i Psalmer och visor 82 (några av de senare är alltså uteslutna; andra är något bearbetade). Nio nummer kommer från gudstjänstordningens avdelning introitus med församlingsomkväde (se härom nedan under 7.3.1). Två bland de nummer som avvisades ingick av 1975 års kyrkomöte de är

nu något bearbetade. Övriga 15 nummer är nya.

Stor betydelse fick även i denna kompositionsomgång en sammandragning till tonsättarverkstad”, som denna gång ägde rum i Vadstena ijanuari 1984. Till psaltarsamlingen fogas en utförlig psalmvalslista, som ger råd för psalmernas användning under kyrkoåret och vid speciella gudstjänster och förrättningar.

7.3.1 Nya riktlinjer för användningen

I stort sett har vi arbetat efter tidigare uppdragna riktlinjer. Dock har dessa riktlinjer något modiñerats på grund av de erfarenheter som vunnits genom psaltarsamlingens praktiska användning. l vårt betänkande 1981 anfördes bl a

att psaltarpsalmerna i denna samling inte så gärna lämpar sig som introitus, låt vara att sättningarna här ofta har vissa likheter med de introitus med församlingsomkväde som återfinns i 1976 års gudstjänstordning, del 3, lntroitus. Vid introitussången är omkvädet snarast det huvudsakliga, vilket framgår av att detta är tämligen långt medan psalmverserna är få. 1 denna samling råder det motsatta förhållandet: här koncentreras intresset till själva psalmen, medan de korta omkvädena snarast har uppgiften att s a s föra handlingen i psalmen framåt.

i

Den nya psalmboken. Disposition och innehåll I93

Pâ den punkten har vi ändrat uppfattning. Ingående diskussioner har förts rörande psaltarpsalmens användning och plats i gudstjänsten mellan å ena sidan psalmkommitténs arbetsgrupp för psaltarpsalmer och å andra sidan den musikkommitté som sammansatts av representanter för kyrkohandbokskommittén och revisionsgruppen för kyrkohandboken. Som det heter i ett upprop till tonsättarna i december 1983 har de nämnda grupperna

omsider kommit till den övertygelsen att man av praktiska skäl inte, som hittills, kan göra åtskillnad mellan psaltarpsalmer som används som introitus och sådana som brukas i andra funktioner i gudstjänst och församlingsarbete. Slutsatsen av detta blir att alla psaltarpsalmer med församlingsomkväde sammanförs till en enda avdelning och placeras i psalmboken; dock bildar de gregorianska introitus fortfarande en grupp för sig som ingår i mässboken. Detta har lett till att vi har ansett oss böra göra en förnyad genomgång av hela psaltarmaterialet.

För att underlätta en sådan mera flexibel användning av psaltarpsalmerna föreslår vi nu att psaltarverserna numreras på alldeles samma sätt som verserna i övriga psalmer i psalmboken, vilket möjliggör ett efter omständigheterna anpassat urval av verser. Vid användning som introitus kan då ett mindre antal psaltarverser väljas, medan verserna kan vara flera i andra funktioner, tex under kommunionen. l samband härmed slopas också den ständiga upprepningen av omkvädestexten mellan psaltarverserna, vilket sparar en mängd utrymme i psalmboken.

l/ 7.3.2 Texterna

Som ovan nämnts under 6.5.2 har vi i första hand använt de textversioner av 2l psaltarpsalmer som i nära samverkan med kommitténs psaltargrupp utarbetades av bibelkommissionens översättningsenhet för Gamla testamentet och som sedermera trycktes i Fem bibelböcker l979. Därjämte förekommer ett antal psalmer i 1917 års textliga dräkt, vari verbformerna dock har ändrats (”höjen” har blivit ”hö”, skola” har blivit ”skall” etc). I många fall har vi också tillåtit oss att göra ytterligare retuscheringar av l9l7 års versioner, ibland av rytmiska, ibland av innehållsliga skäl. Ofta har vi följt Svenska bibelsällskapets varsamma revision av år 1982. Lägger vi härtill att gudstjänstordningens gammalkyrkliga introitus, som utarbetades av Liturgiska nämndens kyrkomusikaliska sektion redan på 1960-talet, ännu använder l9l7 års version ograverad, med verbens pluralformer och allt, har vi faktiskt Psaltaren representerad i flera olika översättningsskikt i dagens gudstjänstsång. Därtill har nyligen kommit ytterligare ett i form av nyöversättningen av Ps l-7 i Nio bibelböcker 1984. Denna översättning, som delvis skiljer sig från den i Fem bibelböcker, har dock kritiserats av kommitténs psaltargrupp ur främst rytmiska och sångliga aspekter. Självfallet är detta ingen idealisk situation, som dock varken psalmkommittén eller andra kommittéer kan klandras för; arbetet på psaltarsången har ju måst bedrivas efter de förutsättningar som från tid till tid

[94 Den nya psalmboken. Disposition och innehåll

förelegat. Nackdelarna med detta läge skall heller inte överdrivas. Även i fråga om evangeliebokens texter föreligger ju flera versioner: läsningarna kan ske antingen efter NT-översättningen l98l och bibelsällskapets varsamma revision 1982 eller också efter l9l7 års översättning, vari i praktiken ofta ändringar görs ifråga om verbformer och annat.

7.4 Läsepsalmer

Kommittén föreslår vidare tolv läsepsalmer. I sitt första betänkande (SOU 1975:3) upptogs fem psalmer under rubriken Texter utan melodi. Härmed markerade kommittén sin inställning att all psalm borde kunna sjungas. Bakom valet av rubrik låg emellertid också en annan fråga, nämligen om principen för urval av texter för en läsepsalmsavdelning. Antalet andligt och litterärt goda dikter, lämpade som läsepsalmer, är stort och ett urval måste, om det skall begränsas till rimliga proportioner, bli ganska godtyckligt. Ett kvalificerat urvalsarbete skulle kräva mer tid och kraft än kommittén hade möjlighet till. l detta läge valde kommittén därför att endast publicera insända texter som antagits men inte fått godtagbar melodi. 1975 års kyrkomöte önskade emellertid att rubriken Läsepsalmer skulle återinföras. Så skedde också fr o m Psalmer och visor 76. De praktiska och principiella svårigheterna kvarstår emellertid. Det är dock kommitténs mening att läsepsalmer som sådana är motiverade. Det gäller inte minst psalmer av individualistisk prägel, som lämpar sig mindre för gemensam sång än för enskild andakt. Det gäller vidare texter med utpräglad bönekaraktär, dikter med ”psalmklang” men som av olika skäl inte kunnat tonsättas, dikter som är innehållsligt krävande på ett sätt som inte passar för gemensam sång men väl för enskild eftertanke och meditation etc. l medvetande om att ett urval av läsepsalmer alltid måste bli godtyckligt har kommittén därför föreslagit läsepsalmer, hämtade från 1937 års psalmbok, psalmbokstilläggen och i något fall utanför dessa.

7.5 Den gemensamma psalmboksdelen

Kommittén föreslår att den nya psalmboken inleds med 325 psalmer, gemensamma till text, melodi och numrering med andra samfundssångböcker i vårt land. Urvalet har skett i samverkan med Sampsalm (se avsnitt 1.10). Dessa psalmer, i fortsättningen kallade ”de gemensamma psalmerna”, utgör en egen del av psalmboken. Denna del åtföljs i förslaget av en andra del där sådana psalmer föreslås som enligt kommitténs mening också bör ingå i en psalmbok för Svenska kyrkan. Motsvarande uppdelning kommer att möta i andra samfundssångböcker. Som tidigare nämnts i 2.l7.3 föreslogs tidigare från Sampsalms sida att 487 psalmer och sånger skulle ingå i den gemensamma delen. Samtidigt angavs att meningarna inom Sampsalm var delade beträffande omfångtet; önskemålen växlade mellan 300 och 500. Frågan om omfånget har

SOU l985zl7 Den nya psalmboken. Disposition och innehåll 195

varit föremål för synnerligen ingående överläggningar, bl a togs den på ärkebiskopens initiativ upp till diskussion med representanter för samfundsledningarna den 9 maj I984. Vidare har den behandlats av såväl Sampsalm och psalmkommittén som av den gemensamma arbetsgruppen mellan de båda kommittéerna. Enighet har nåtts om det nu föreslagna omfånget. Om ett ännu större antal sånger och psalmer valts för den gemensamma delen hade det inneburit att vissa i Sampsalm representerade samfund inte kunnat acceptera denna del för sin räkning; brytningen med den egna traditionen och sångbokshistorien hade blivit alltför kraftig. Värdet av en så bred uppslutning som möjligt kring den gemensamma psalmboksdelen bedömdes härvid så väsentlig att även de samfund som i och för sig gärna sett en utökning av den gemensamma psalmboksdelen gav sitt stöd åt de nu föreslagna antalet psalmer och sånger. l den delen ingår ett drygt 50-tal nytillkomna sånger, gemensamma huvudsakligen från svensk frikyrkotradition. Texterna har i ett flertal fall bearbetats något. Principen har härvid varit den att Sampsalm stått för dessa bearbetningar på samma sätt som psalmkommittén stått för bearbetningarna av texterna i l937 års psalmbok och de båda psalm-

bokstilläggen. Ömsesidigt har kommittéerna accepterat resp bearbet-

ningar. Detsamma gäller musiken. Det kan i detta sammanhang vara av intresse att se varifrån psalmerna och sångerna i den gemensamma psalmboksdelen har kommit. Det dels de psalmer som hämtats från 1937 års psalmbok med dess gäller båda tillägg Psalmer och visor, dels de ovan nämnda femtiotalet psalmer som tagits fram av Sampsalm.

De 325 gemensamma psalmerna är hämtade ur följande material:

Antal % I937 års psalmbok 182 56 (varav ca 30 nr hämtade från väckelsen) Psalmer och visor 76 33 (Varav Ca 10 nr him- 24

Härvid bör man komma ihåg att många psalmeri 1937 års psalmbok och de båda tilläggen redan nu finns i frikyrkliga församlingssångböcker och deras tillägg. Deras procentuella andel av den gemensamma psalmboksdelen kan exemplifieras genom nedanstående uppställning:

196 Den nya psalmboken. Disposition och innehåll 0/0

Av bilaga 7.5 a, Sampsalmsmaterialets förekomst i andra sångsamlingar än Den svenska psalmboken och dess tillägg, framgår i vilka sångsamlingar de 53 sånger ingår som tagits fram av Sampsalm. Härtill har lagts de tre julsånger som finns i Kyrkovisor. Här möter även nr 21 Måne och sol, som enligt 1976 års gudstjänstordning utgör lovsången i familjegudstjänsten. De i bilagan upptagna sånger som endast förekommer i ett mindre antal sângsamlingar är i regel av yngre datum. Uppställningen visar vidare att Sampsalmsmaterialet till vissa delar är nytt inte bara för Svenska kyrkan utan även för andra samfund. Psalmerna och sångerna har som nämnts disponerats i tvâ delar. Den första delen omfattar de gemensamma psalmerna, den andra de psalmer som därutöver bedömts önskvärda i en psalmbok för Svenska kyrkan. Frågan om modell för en ekumenisk psalmbok har emellertid långt ifrån varit självklar. Här skall därför de synpunkter och överväganden som framförts i sammanhanget redovisas. l en rundskrivelse från ärkebiskopen av den 2 februari 1978 ombads landets domkapitel och stiftsråd att ta ställning till fyra alternativa modeller för en ekumenisk psalmbok. Följande alternativ nämndes:

a en gemensam baspsalmbok med samfundstillägg b en särskild ekumenisk psalmbok vid sidan av kyrkornas och samfundens psalmböcker för bruk i skolan, radio/TV, på sjukhus etc c en gemensam psalmbok för alla kyrkor och samfund d en gemensam psalmbok för några kyrkor och samfund

övervägande antalet svarande anslöt sig till alternativ a.

Denna linje, baspsalmbok jämte samfundstillägg, har sedan dess varit den efter vilken arbetet med den ekumeniska psalmboken bedrivits. l sitt betänkande SOU 1981 :49 föreslog kommittén att man i första hand skulle pröva en lösning efter andra riktlinjer. Denna lösning innebar att det skulle uppdras åt kommittén att i samverkan med Sampsalm utarbeta ett förslag till ny psalmbok. I denna skulle ingå också ett bredare ekumeniskt material - etc väckelsesånger, frikyrkosånger som skulle göra att psalmboken, utan särskilt tillägg, kunde antas som psalmbok för Svenska kyrkan. Samma psalmbok kunde också antas av andra samfund, ev kompletterad med särskilda samfundstillägg. Denna modell erinrar om men är icke identisk med alternativ c. Den hade tidigare inte förekommit i debatten och man hade alltså inte vare sig från Svenska kyrkans eller övriga kyrkors och samfunds sida prövat den. Den fick majoritetsstöd främst av remissinstanser med anknytning

Den nya psalmboken. Disposition och innehåll 197

till Svenska kyrkan men också av andra, medan Sampsalm och de frikyrkliga remissinstanserna förordade alternativ a, alltså baspsalmbok med samfundstillägg. om den ekumeniska psalmboken behandlades av andra sär- Frågan skilda utskottet vid 1982 års kyrkomöte. Utskottet menade att

målsättningen för det fortsatta arbetet med Den svenska psalmboken skall vara en form av ekumenisk psalmbok.

Utskottet fann det angeläget att kommittén fortsatte sitt arbete enligt tidigare erhållna direktiv avseende bearbetningen av l937 års psalmbok och l939 års koralbok liksom med utvärderingen av de båda psalmbokstilläggen. Detta arbete måste enligt utskottet

fullföljas för att den slutliga frågan om en ekumenisk psalmbok med eller utan tillägg skall kunna ske.

Kommitténs förslag besvarades med andra ord inte direkt utan lämnades öppen. På utskottets förslag hemställde kyrkomötet hos regeringen att kommittén skulle få i uppdrag att med iakttagande av vad utskottet anfört och i samverkan med arbetsgruppen Sampsalm framlägga förslag till en form av ekumenisk psalmbok. Regeringen gav i skrivelse av den 2 september 1982 psalmkommittén det begärda uppdraget. Frågan om den ekumeniska psalmbokens form var alltså inte klar och togs därför upp i en motion vid 1983 års kyrkomöte av Kerstin Bergman m fl (1983:120). Vid 1984 års kyrkomöte togs den upp i motioner av Bengt Gustaf Aurelius m fl (1984: 16) och Carl-Henrik Brodin och Eskil (l984:84). Beträffande motionerna och kyrkomötets behand- Jinnegård ling av dem, se avsnitt 1.7. Kyrkomötet har alltså uttalat sig för en disposition av det gemensamma materialet i två delar såsom det för närvarande mest realistiska. Samtidigt menade man att det vore av intresse att närmare få studera möjligheten av annan form för det gemensamma materialet. Det bör i detta sammanhang erinras om att den integrerade modellen - innebörnedan - har diskuterats. den av begreppet redovisas knappast tidigare Den enkät som gjordes 1978 innehöll ej detta alternativ. [nom kommittén har en ingående diskussion förts beträffande de båda

nämnda modellerna. överläggningar har också förts med Sampsalm i

frågan. De båda modeller det gäller är följande.

Baspsalmbok (gemensam del) med samfundstillägginnebär att varje sångbok för de samfund som ansluter sig till Sampsalmsprojektet inleds med en gemensam del. l alla dessa psalm- och sångböcker består denna del av sånger och psalmer med samma text, samma melodi och samma nummer. Till denna del läggs ett samfundstillägg, omfattande de sånger och psalmer som resp samfund önskar ha i sin sångbok, men som av olika skäl inte kunnat beredas plats i den första, gemensamma, delen. Då den gemensamma psalmboksdelen inte, som anförts ovan under avsnitt 4.2.2, är att betrakta som en mindre, fullständig och självständig psalm-

198 Den nya psalmboken. Disposition och innehåll

bok, har man på senare tid hellre använt uttrycket psalmbok i två avdelningar” varvid det tidigare brukade begreppet “baspsalmbok” ersatts av uttrycket ”gemensam psalmboksdel. Den första avdelningen utgörs av denna gemensamma psalmboksdel, den andra av kyrkans/ samfundets egna psalmer. Båda avdelningarna ingår i samma band och bildar tillsammans psalm-eller sångboken.

Med den integreradepsalmboken förstås en psalmbok där de gemensamma psalmerna inte samlas i en särskild del av psalmboken utan fogas in under sina respektive ämnesrubriker i psalmboken tillsammans med de psalmer som är samfundets ifråga särmaterial. Alla de gemensammajul-, påsk-, dop-, nattvards-, bot- m fl-psalmerna återfinns alltså under dessa rubriker. Psalmerna numreras i löpande följd. De gemensamma psalmerna markeras därutöver genom att de får ett eget nummer, som anger att de tillhör det gemensamma stoffet. Detta extra nummer kan föregås exempelvis av ett ”g”(= gemensam psalm).För att en integrerad psalmbok skall kunna användas fullt ut måste den förses med ett register, som utvisar var g-psalmerna är placerade i resp samfunds psalm — eller sångbok. Båda modellerna har sina fördelar och sina nackdelar. Bland annat kan följande anföras. Fördelarna med den tvådelade psalmboken är att det gemensamma materialet är samlat på ett överskådligt sätt och att den första delen i de olika samfundssångböckerna har samma utseende. På ett samlat sätt är denna del en manifestation av det gemensamma i kristen sångskatt. Från praktisk synpunkt har anförts att denna ordning gör det lättare att samtrycka sångböcker från olika samfund. Nackdelen består bl a i att psalmer som hör till samma ämnesområde måste sökas Dessutom - och detta torde vara den viktipå två ställen. - kan Den gaste invändningen psalmboken ge ett splittrat intryck. ekumeniska sången kan upplevas vara något vid sidan av den egna sångtraditionen, inte en del av den. Fördelarna med den integrerade modellen är att psalmboken inte ger ett så splittrat intryck och inte markant avviker från den bild av en psalmbok som av hävd funnits i vårt land och som man vant sig vid. De gemensamma psalmerna infogas organiskt i psalmboken på sina rätta platser och fungerar där som påminnelser om vad som är gemensamt för de kristna samfunden i Sverige. För den ekumeniska känslan och reflexionen kan detta vara av betydelse. Nackdelen består i att vissa psalmer skulle förses med dubbla nummer och att man i vissa sammanhang måste söka rätt på dem genom att först gå till ett särskilt register. Möjligheterna till viss samtryckning är också begränsade. Kommitténs huvudförslag är, i enlighet med dess uppdrag, en psalmbok enligt den förra modellen. Denna har också fått ett entydigt stöd från såväl Sampsalm som från samfundsledningarna i de samfund som deltar i Sampsalms arbete. Den integrerade modellen har därmed avvisats. lnom kommittén har visserligen den meningen framförts att det för Svenska kyrkans del egentligen vore bäst med en integrerad psalmbok.

’

Den nya psalmboken. Disposition och innehåll 199

Kommittén är emellertid medveten om att endast den modell kan väljas för Svenska kyrkan som har stöd hos de övriga samfunden. Detta stöd har uteslutande getts åt tanken på en tvådelad psalmbok. Därför blir detta kommitténs förslag. Kommitténs förslag till Den svenska psalmboken är sålunda dispo-

nerad i två delar, av vilka den första innehåller det gemensammapsalm-

materialet och den andra övriga psalmer. Samtidigt presenterar kommittén en skiss till en integrerad psalmbok i enlighet med vad som uttalats vid 1984 års kyrkomöte om att en sådan kunde vara av intresse att studera och eftersom modellen knappast torde vara mer allmänt känd, (se bilaga 7.5.b och 7.5.c).

7.6 Supplement

Till det framlagda psalmboksförslaget har kommittén fogat ett förslag till supplement om 69 psalmer och sånger. Bakgrund och syfte är följande. I såväl de mer formella utvärderingar som gjorts av nya psalmer och sånger som i debatten kring psalmboksarbete och psalmförslag stöter man ständigt på invändningar mot psalmer som anses antingen för tunna/lätta eller för svåra för att passa in i psalmboken. Invändningarna mot de ”lätta” psalmerna riktar sig i regel både mot text och musik. Texten kan betecknas tex som ”dagslända” och musiken som ”schlager”, och innebörden är att detta slags sång inte tål den längre förslitning som sånger i en psalmbok utsätts för. Invändningarna mot de ”svåra” psalmerna gäller inte minst musiken. Särskilt är det musik skriven i vår egen tid som utsätts för denna kritik. Kommittén har tidigare under 3.6 redovisat synpunkter på psalm och andlig sång/visa, varvid kunde konstateras att det finns ett slags sång som på grund av sin starka dagsanknytning inte hör hemma i en psalmbok. Det är emellertid svårt att med exakt precision dra gränserna i detta fall. Vissa sånger borde få en viss prövotid för att man skulle utröna deras hållbarhet och möjlighet att få en förankring i praktiskt bruk. En psalmbok måste, även om kommitténs ambition varit att ge den största möjliga bredd, dock ha vissa gränser och kan inte ge utrymme för alltför mycket experimenterande. Därför uppstår ibland ett läge där kommittén har måst säga sig att en viss psalm eller sång inte kan tas upp i psalmboken eftersom man är osäker på sångens hållbarhet i ett längre tidsperspektiv, samtidigt som kommittén finner att den har många värden som skulle göra den intressant att pröva i praktiskt bruk före ett mer definitivt avgörande. Ett likartat läge inträffar också ofta beträffande de ”svåra” psalmerna. Den kritik som riktats mot kommitténs förslag, bl a från vissa remissinstanser, är inte alltid oberättigad. För kommittén är det klart att den kritiserade psalmen får utgå eller, om det gäller musiken, att denna måste bytas ut mot en mer lättillgänglig. Men i andra fall är kommittén av den meningen att en psalm - och det gäller här i de allra flesta fall musiken - har sådana värden att den skulle vinna en opinion för sig om

200 Den nya psalmboken. Disposition och innehåll

den fick prövas och användas en längre tid än vad som varit fallet. Ett exempel på en sådan utveckling utgör 74, Du som gick före oss. Når denna sång med sin tolvtonsmelodi av Sven-Erik Bäck togs upp i Psalmer och visor 76 var den redan tämligen känd främst genom att den sjungits av kyrkokörerna. Den har också, såvitt kommittén kunnat bedöma, bl a med ledning av utvärderingen av Psalmer och visor 76, fått en god förankring i många församlingar. Det är kommitténs övertygelse att om fler melodier av vår samtids kompositörer fick prövas ännu en tid skulle de komma till god användning och bli uppskattade; det är ofta det som kräver mer arbete som i längden visar sig vara hållbarast och värdefullast. Vissa av de psalmer som enligt utvärderingarna borde falla bort har kommittén till följd av detta synsätt behållit i psalmboksförslaget. Men flera, om vilka kommittén hyser tilltro till deras värde, har måst lämnas utanför eftersom psalmboken inte kan tillåtas bli präglad av experimenterande. Utifrån dessa utgångspunkter väcktes tanken på ett mindre supplement till psalmboken, i vilket både det lättare och svårare materialet kunde införas för att prövas ytterligare en tid. Det är viktigt att understryka att detta är syftet, inte att supplementet skall vara något slags uppsamlingsplats för sekunda psalmer och sånger. Till supplementets karaktär hörju att det kan och bör ersättas efter en viss tid. Med ett supplement skulle flera vinster kunna göras. l initialskedet, dvs det skede då en ny psalmbok tas i bruk, kan det inrymma psalmer och sånger som av olika skäl inte fått plats i psalmboken men som bedöms vara av värde att pröva. l senare skeden har man möjlighet att kontinuerligt komplettera psalmboken med nya psalmer och sånger, en uppgift som blir alltmer angelägen ju äldre psalmboken blir. En sammantagen vinst blir då att man, när en psalmboksrevision en gång skall göras, i supplementet har samlat upp nya sånger som naturligt kan ingå i en ny psalmbok. Ett supplement kan också antas verka stimulerande för författare och tonsättare; det ligger något orimligt i att de skaparkrafter som varit i rörelse under en intensiv psalmboksrevisionsperiod plötsligt skall dämmas upp och inte få detta utrymme mer när revisionsarbetet är slutfört. Det är av vikt för en kyrka som vill vara levande att hålla också sången och sångskapandet levande och att bereda det utrymme, liksom att ny sång får prövas i gudstjänster och andra sammanhang. l supplementet ingår alltså bl a sånger som av olika skäl har ansetts vara ”svåra men som enligt kommitténs mening förtjänar att brukas ytterligare en tid på försök för att deras framtida plats skall kunna avgöras. Några sådana sånger med text av Olov Hartman och musik av Sven-Erik Bäck återfinns i supplementet, såsom 735, Tänk om någon känt igen oss och 729, Herren hörde bön. Den förra beskriver pâskmorgonen, upplevd av kvinnorna vid graven. Som en identifikationspsalm, där församlingen får uppleva sig som medagerande och delaktig i händelserna vid graven på påskmorgonen, har de enligt kommitténs mening en originell och dramatisk kraft, understruken genom refrängen: ”Ty någon har vältrat undan den tunga stenen. Musiken är en kongenial del av sången. Trots relativt låga värden i RI-utvärderingen anser kommittén att denna sång skall behållas för att prövas ytterligare. Fler exempel

och innehåll 201

SOU l985:17 Den nya psalmboken. Disposition

kunde nämnas sånger. Ett antal sånger, somlnärmast kan på sådana betecknas som visor, har också upptagits i supplementet för ytterligare prövning — tex, 734, Bara Johannes, 737, Du räckte ut din hand, 738, Gå i frid nu till din vila, 739, Innan natten kommer. Det år visor av mycket olika innehåll och stil. Till har vidare förts de spirituals som fanns upptagna i supplementet Psalmer och visor 82, där de, enligt de bedömningar som gjorts, visats en viss tveksamhet. Ytterligare prövning av detta material har därför förefallit kommittén befogad. har 22 bibelvisor och 12 kanonsånger upptagits här. Korn- Slutligen mittén har noga övervägt frågan om de skulle stå i psalmboken eller inte. Till förmån för att de skulle stå i psalmboken talar förhållandet att de där kunde ha en pedagogisk funktion. Bibelvisorna är gångbara inte minst bland ungdomar; de skulle då kunna utgöra en inkörsport för fortsatt av psalmboken. Mot denna talar att och fördjupad användning lösning bibelvisorna trots allt blir fort förbrukade. Något i deras karaktär kan t 0 m sägas strida mot att de överhuvudtaget tas upp i en sångbok: de kan mycket lätt inövas och användas i gudstjänsten genom att en försångare sjunger dem. Texterna är korta och lätta att lära, melodierna enkla. Bibelvisorna bär med andra ord spontanitetens prägel. Kommittén har inte ansett sig ha skäl att helt utmönstra bibelvisorna men anser att deras plats tv är i supplementet för ytterligare prövning. Urvalet av bibelvisor har gjorts av kommittéexperten, musikdirektö-

ren Lars Åberg, i samråd med en mindre grupp teologer och musiker.

Det bör här påpekas att bibeltexten inte alltid följt vare sig NT 81 :s eller 1917 års utan i många fall har den förändrats, vanligen av lydelse musikaliska skäl. Kommittén vill slutligen erinra om att psaltarpsalmernas omkväden också kan användas som fristående bibelvisor. Enligt kommitténs mening är det lämpligt att supplementet revideras efter ett visst antal år och att detta sker kontinuerligt. 1 det nya supplementet kan man då förslagsvis behålla de psalmer och sånger som visat sig hållbara i det äldre supplementet, samtidigt som man för in nya psalmer och sånger. Vid 1983 års kyrkomöte antogs följande kyrkliga kungörelse (1983 :6):

Vid den allmänna gudstjänsten får en av psalmerna utbytas mot icke stadfäst psalm, sång eller bibelvisa, om tjänstgörande präst och kyrkomusiker är ense därom.

Denna kyrkliga kungörelse medger alltså praktiskt prövande av en annan psalm och sång än den som finns i psalmboken. Det innebär en värdefull och viktig möjlighet som det enligt kommitténs uppfattning är önskvärt att församlingarnas präster och kyrkomusiker tillvaratar. Det här föreslagna supplementet är givetvis inte tänkt att slå ut denna möjlighet. Tvärtom är syftet att inom ramen för vad som i kungörelsen kallas stadfåst psalm, sång eller bibelvisa” skapa ett något större utrymme än psalmboken medger. Detta utrymme blir viktigare ju äldre psalmboken blir. Den ”fria sång” som möjliggörs genom den nämnda kyrkliga kun-

202 Den nya psalmboken. och innehåll Disposition

görelsen innebär sannolikt att inte minst lokala behov och traditioner kan tas tillvara. Genom supplementet får man på ett annat sätt ett över hela landet gemensamt material att pröva.

7.6.1 Bibelvisor och kanon

Bibelvisan har relativt länge visat sig vara användbar och uppskattad, främst i det kyrkliga ungdomsarbetet och i fritidskyrkoverksamheten. Den representerar ett slags ledigare sång och har genom sin upprepning en särskild slagkraft - som bekräftelse av ett budskap, som uppmaning el dyl. l och med Psalmer och visor 76 har den fått sin officiella plats i gudstjänstlivet. Tillgängliga undersökningar visar att den också där kommit att bli ett viktigt instrument, t ex som sång vid kommunion. Från flera håll har hävdats att bibelvisan varit en väg, tex för barn och konfirmander, in i psalmboken och den övriga kyrkliga sången. Samtidigt har också kritik riktats mot genren. Det gäller såväl musiken som texten. Musiken har kritiserats för torftighet och vissa drag av slagdänga som gör den fort utsliten. Texterna är, menar kritikerna, inte sällan introvert individualistiska, och man har menat att bibeltexter inte skall brukas lösryckta från sitt textligt-teologiska sammanhang; det finns en risk för enkel slagordsprägling genom bibelvisorna. Vidare återges bibeltexterna påfallande ofta inte ograverade utan med allehanda förändringar för att kunna passa till musiken. Kommittén kan i och för sig ñnna att kritiken mot bibelvisorna någon gång kan vara befogad. Den bör mötas med ett arbete som behåller musikens lättillgänglighet men ändå ger melodierna sådan kvalitet av de får större överlevnadsförmåga, valet av texter bör ske med omsorg och bruket i praktiskt evangelisations- och gudstjänstliv av bibelvisorna behöver tänkas igenom. Att använda dem som enbart musikalisk utfyllnad av pauser svarar inte mot de värden som finns i dem. Bibelvisan har enligt kommitténs mening numera en självklar plats i kyrkans sångskatt. Frågan om urval är dock långt ifrån problemfri. Något för många bibelvisor karaktäristiskt är att de är spontant framsprungna, att de används flitigt en tid och sedan försvinner. Samtidigt förnyas beståndet ständigt. Med tanke på genrens rörlighet har bibelvisorna placerats i supplementet. När detta revideras kan bibelvisorna bytas ut om tiden är mogen \ för det. Kommittén vill också erinra om att refrängerna till psaltarpsalmerna i de allra flesta fall går att använda som fristående bibelvisor. Vissa av bibelvisorna har formen av en kanon. Utan alltför omfattande instruktion kan en församling sjunga i kanon. Detta slags sång är ett enkelt men verkningsfullt medel att ge den sjungande församlingen en fördjupad musikupplevelse och kan på så sätt berika gudstjänsten. Därför har kommittén valt ut ytterligare några kanonsånger. Några är sedan tidigare väl kända i vårt land, nâgra har hämtats från andra länder. Eftersom de utgör ett nytt inslag i den ordinarie kyrkliga sångskatten har de placerats i supplementet för ev justering när detta omarbetas. Inalles innebär det att ett 70-tal bibelvisor, psaltarpsalmsrefränger och kanonsånger nu står till förfogande.

SOU I985:|7 Den nya psalmboken. Disposition och innehåll 203

7.7 Den nya psalmbokens disposition

Som framgår av avsnitt l.l l har föreliggande psalmboksförslag indelats i två delar, av vilka den första innehåller de psalmer som är gemensamma för de i arbetsgruppen Sampsalm deltagande samfunden, medan den andra rymmer övrigt material. Båda psalmboksdelarna har samma innehållsdisposition. Den föreslagna dispositionen har tagit hänsyn till dels dispositionen i 1937 års psalmbok, dels dispositionen av Psalmer och visor och av det förslag till gemensam psalmboksdel som Sampsalm framlade 1982. lnom de olika avdelningarna har psalmerna oftast ordnats i ridsfiiljd efter den tid då de tillkommit. Som exempel kan nämnas morgon- och kvällspsalmerna samt flertalet psalmer inom ämnesområdet Att leva av tro. l vissa fall har emellertid en tematisk princip tillämpats. Detta gäller tex avdelningarna Lovsång och tillbedjan och Tillsammans i världen samt underavdelningen Jesus, vår Herre och broder. Under denna senare rubrik återfinns psalmer av mera läromässig art, därefter psalmer om Jesu verksamhet på jorden samt slutligen psalmer med en personlig Kristusbekännelse (Jesus är min vän den bäste). Det bör slutligen nämnas att psalmerna för några av kyrkoårets högtider ordnats kronologisk! efter de dagar under respektive kyrkoårstid som de närmast anknyter till. Under rubriken Advent står först psalmer för första adventssöndagen, därefter för andra, tredje och fjärde söndagen i Advent. Julpsalmerna följer ordningen julafton, julnatten, juldagen. Avdelningen Fastan börjar med psalmer för Fastlagssöndagen (Se, vi går upp till Jerusalem) och avslutas med psalmer som anspelar på händelserna under Stilla veckan: intåget i Jerusalem, den sista måltiden, Getsemane, domen över Jesus, törnekröningen, korsfästelsen, gravläggningen. Ditt lidande har nått sitt slut är avdelningens sista psalm. Psalmer särskilt avsedda för barn och ungdom har integrerats med det övriga materialet. Sá återfinns exempelvis ”Tryggare kan ingen vara” under Förtröstan -— under trygghet, ”Jag lyfter ögat mot himmelen” Bönen och Mästare, alla söka dig” - i nuvarande psalmbok placerad —— som ungdomspsalm under rubriken Sökande tvivel. Ämnesområdet Vittnesbörd - - mission - förutom tjänst rymmer missionspsalmer -— även psalmer för diakoni, prästvigning och lekmannauppdrag i församlingen.

7.8 Den redigering nya psalmbokens

Efter hänvändelse från 1982 års kyrkomöte gav regeringen kommittén i uppdrag att ”tillsammans med 1968 års kyrkohandbokskommitté /- - -/ undersöka ställa samman möjligheterna att för gudstjänstbruk och ge ut den reviderade psalmboken jämte nya gudstjänstordningar, evangeliebok m m”. Bakgrunden till detta uppdrag var den ansvällning av psalmbokens olika delar som efterhand uppstått eller förutsågs uppstå och som kunde

i

204 Den nya psalmboken. Disposition och innehåll

ge anledning till tveksamhet om det överhuvud längre vore möjligt att sammanföra dessa till ”en komplett psalmbok för gudstjänstbruk”. Själva psalmavdelningen kommer nämligen enligt kommitténs förslag att öka från 612 till drygt 700 nummer (varvid visserligen psalmernas genomsnittliga längd har reducerats). Vidare har 1983 års evangeliebok blivit avsevärt större än den föregående, och en viss utökning gäller även En liten bönbok och möjligen också den nya avdelningen med gudstjänstordningar. Andra särskilda utskottet vid 1982 års kyrkomöte har inte angivit några särskilda riktlinjer för redigeringen utom i ett avseende. Under hänvisning till erfarenheterna från användningen av Psalmer och visor 76 och 82 fastslog utskottet med eftertryck att den nya psalmboken ovillkorligen till sitt utförande (måste) bli en melødipsalmbok. Uttryckli gen skulle denna princip tillämpas på såväl det nya melodimaterialet som den restaurerade koralen, dvs på hela psalmbeståndet. Samma krav måste rimligen även ställas på församlingens sång i gudstjänstordningen. Denna redigeringsprincip leder också till en viss volymmässig utökning. Psalmkommittén och kyrkohandbokskommittén tillsatte gemensamt en utredningsgrupp med bok- och tryckeriteknisk expertis som skulle ta fram olika redigeringsmodeller i fråga om format, uppställning, stilsorter, papperskvalitet etc. Det visade sig snart att oron för att det inte längre skulle vara möjligt att bevara samlingsvolymen som en läsbar och praktiskt hanterlig enhet varit obefogad. Bland de olika modeller som utredningsgruppen framlagt har de båda kommittéerna enhälligt ställt sig bakom följande. Samlingsvolymen ges ett format av 120 x I70 mm. Med det kalkylerade innehållet, inklusive de av kyrkomötet ovillkorligen anbefallda melodierna, kommer volymen i detta format att omfatta l 100 sidor (vilket kan jämföras med den nuvarande samlingsvolymens närmare l 500 sidor). Tjockleken på själva inlagan blir 28 mm, med klotband ca 32 mm. Boken tar inte stor plats i kyrkans bokhyllor eller på psalmboksbrädet. Psalmtexterna har - enligt önskemål från många håll — ställts upp strofvis, liksom i Psalmer och visor, vilket förvånande nog medför en så liten volymökning att den närmast är försumbar jämfört med en tryckning i svit. Stiltyp och stilstorlek föreslås bli desamma som i Psalmer och visor. (I vårt betänkande, volym l, förekommer vers l i varje psalm av tekniska skäl två gånger: dels under notbilden, dels i textuppställningen; i den slutliga utgåvan skall den endast stå under notbilden.) Avdelningen med gudstjänstordningar föreslås främst omfatta ordningarna för huvudgudstjänsterna samt de kyrkliga handlingarna dop, konfirmation, vigsel och begravning, dvs de former som hör till församlingarnas reguljära gudstjänstliv. Dessa ställs upp på ett praktiskt och överskådligt sätt, varvid bl a de olika kyrkoårsseriernas ordinarie styc- -

ken i högmässan Herre, förbarma dig (Kyrie), Lovsången (Gloria

med Laudamus) etc - placeras med sina melodier i psalmavdelningen och numreras på samma sätt som psalmerna (se under 7.2 Liturgiska

SOU |985:|7 Den nya psalmboken. Disposition och innehåll 205

sånger). Därigenom blir gudstjänstordningen mera överskådlig och lätt att följa, samtidigt som dess sånger och melodier blir lättare åtkomliga och kan anges på nummertavlor eller genom pâlysning. Enligt utredningsgruppens beräkningar kommer psalmavdelningen att uppta ca 50 procent av den totala volymen, evangeliebok med bönbok och katekes drygt 35 procent samt gudstjänstordningar och register av olika slag vardera något över 5 procent. En redogörelse för uppdraget och dess genomförande har avgivits i ett särskilt delbetänkande från psalm- och kyrkohandbokskommittéerna i september 1984. *åt*

Utredningen har alltså visat att det är fullt möjligt att utge en praktiskt hanterlig “komplett psalmbok för gudstjänstbruk. Självfallet står det varje förlag fritt att utge psalmboken i valfri form och lay out. Det bör dock kunna antas att förlagen vid sin utgivning vill respektera de önskemål och riktlinjer som kyrkomötet kan komma att uttala.

8 av den

Antagandet nya psalmboken

Som framgått av tidigare skrivning i detta betänkande har regeringen att de båda psalmbokstilläggen får brukas tillsammans med medgivit 1937 års psalmbok och 1939 års koralbok tiden to m Domssöndagen 1986. Förutsättningen härför syns vara att man antagit att en ny psalmbok därefter kunde tas i bruk. Med utgångspunkt härifrån föreslår därför kommittén att den nya psalmboken jämte dess koralbok och Supplement får tas i bruk fr 0 m första söndagen i Advent 1986. Skulle detta av olika skäl inte vara möjligt och tidpunkten för ibruktagandet behöva flyttas fram, bör medgivande ges att få använda psalmbokstilläggen l976 och 1982 fram till dess att den nya psalmboken kan tas i bruk. Det förtjänar här att uppmärksammas att det endast är 1695 års psalmbok som officiellt påbjudits till bruk som Svenska kyrkans psalmbok. För 1819 och 1937 års psalmböcker gällde att församlingarna själva fick avgöra när och om de ville övergå från den gamla till den nya psalmboken. l praktiken vållade detta inga nämnvärda problem. lnom en relativt kort tidrymd användes den nya psalmboken i praktiskt taget landets samtliga församlingar. Enligt kommitténs mening finns inga skäl att denna gång tillämpa ett

annat synsätt. Övergången från 1937 års psalmbok till den nya psalm-

boken bör göras så mjuk som möjligt. Genom kyrkliga kungörelser föreskrivs vilka kyrkliga böcker som skall brukas. För psalmbok, koralbok och supplement föreslår kommittén en kyrklig kungörelse av följande lydelse:

Som psalmbok för Svenska kyrkan gäller från och med första söndagen i Advent 1986 Den svenska psalmboken jämte Koralbok till Den svenska psalmboken, antagna av 1986 års kyrkomöte. Beslut om att i den allmänna gudstjänsten och i övrigt ersätta 1937 års psalmbok och koralbok fattas av församlingens kyrkoråd. Vad här sagts beträffande 1986 års psalmbok och koralbok gällerjämväl det av 1986 års kyrkomöte antagna supplement till Den svenska psalmboken fram till dess kyrkomötet beslutar om nytt supplement.

14- Den Svenska Psalmboken

sou l985:l7 209

9 Psalmboksarbetets fortsättning

1969 års psalmkommitté har genom avlämnande av detta betänkande fullgjort sitt uppdrag. [sina tidigare betänkanden SOU 1975:2 (s 26) och l98l :49 (s 95 f) har kommittén framfört vissa synpunkter på en fortsättning av arbetet. Kommittén vill här sammanfatta sina synpunkter och förslag i denna fråga. Det är enligt kommitténs mening synnerligen angeläget att det påbörjade arbetet nu inte avstannar. Frågan om arbetets fortsättning gäller både dess innehåll och organisat10n.

9.1 Uppgift

Uppgiften kan sammanfattas i orden kontakt, information och utveckling.

Över hela kristenheten pågår i dag ett som det synes alltmer dynamiskt och djupgripande arbete med sången. Med den roll psalmsången hari en kyrka av vår typ är det därför utomordentligt angeläget med en kontinuerlig och sakkunning kontakt med detta skeende. l sitt arbete har kommittén på olika sätt sökt hålla sådana kontakter; på grund av utvecklingens omfattning och bredd har det inte varit möjligt att göra detta på det sätt som kommittén egentligen skulle önskat. Kommittén tror sig därför ha erforderlig kännedom om både uppgiftens omfattning och vikt. Likaså är det angeläget med en fortlöpande kontakt med skeendet inom vårt eget land, tex med vad som händer på barn- och ungdomsområdet men också på andra områden. lnte minst angelägen är kontakten med den hymnologiska forskningen vid de religionsvetenskapliga institutionerna i landet. Hit bör även räknas den musikvetenskapliga forskning som gäller koral, kyrkomusik, andlig sång och visa etc. En kontakt med vad som sker internationellt, tex genom lnternationale Arbeitsgemeinschaft für Hymno1ogie(IAH) och andra liknande organ, är också värdefull. Kontakt behöver vidare hållas med den liturgiska utvecklingen och med arbetet på detta område i vårt land.

Fortlöpande information behöver ske till massmedia och stift och

församlingar ävensom t ex till andra kyrkor inom och utom landet. Det

2 l O Psalmboksarbetets fortsättning SOU l985zl7

gäller planerade utgåvor av psalm- och sångsamlingar, annan litteratur på området, kurser, konferenser och utbildningar och annat som är av intresse. lsoleringen på området har åtminstone i tidigare skeden varit påtaglig: mycket av sâng- och i visskapandet t ex i ungdomsvärlden fick ske lokalt utan kommunikation med vad som skedde på annat håll. Den viktigaste punkten torde dock vara utveckling. Hit hör framför allt arbetet med att kontinuerligt revidera psalmbokssupplementet. Vidare att på olika vägar söka bidra till fördjupad kännedom om psalmboken, text och musik, och om dess bruk, att stimulera till nyskapande av text och musik och till forskning och debatt om kristen sång och musik etc. Uppgifterna kan sammanfattas på förslagsvis följande sätt: E] att ha kontakt med den praktiska utvecklingen på psalmarbetets och den kristna sångens område liksom med den vetenskapliga hymnologiska forskningen nationellt och internationellt El att svara för information och stimulera till utbyte av material och idéer rörande kristen sång El att med jämna mellanrum företa en revision av psalmbokssupplementet El att stimulera författare och tonsättare till arbete med psalm och koral och att därigenom bidra till ett fortsatt berikande av den svenska psalmskatten El att i samverkan med rikskyrkliga organ för undervisning och utbildning stimulera utbildningsinstitutioner, såsom pastoralinstituten, musikhögskolorna och vissa folkhögskolor till utbildning och undervisning i psalm och kristen sång i syfte att inte minst hos blivande präster, kyrkomusiker m fl öka kunskapen om och färdigheterna i bruket av psalmboken E] att ta initiativ till framställande av material som bedöms önskvärt, såsom studieböcker, kommentarer till psalm- och koralböckerna, material för barn- och ungdomsverksamheten, kör- och instrumentalverksamheten inom Svenska kyrkan samt att i samverkan med härför ansvariga rikskyrkliga organ verka för utbildning i dessa sammanhang D att verka för att det ekumeniska psalmboksarbete som pågått i anslutning till den senaste psalmboksrevisionen fortsätts.

9.2 Organisation

I SOU l98lz49 framförde kommittén tanken att ett pastoralliturgiskt institut skulle bildas, förslagsvis knutet till Svenska kyrkans centralråd för evangelisation och församlingsarbete. Detta organ skulle överta de uppgifter som nu åvilar 1968 års kyrkohandbokskommitté, I969 års psalmkommitté, Svenska kyrkans liturgiska nämnd och Hymnologiska institutet. Organisationsfrågan har kommit i ett nytt läge i och med det beslut om en rikskyrklig organisation som togs av I984 års kyrkomöte. Det är angeläget att det fortsatta arbetet sker inom ramen för denna organisation. Bland annat är det självklart att arbetet med ett psalmboks-

SOU l985:I7 Psalmboksarbetets fortsättning 211

_

supplement måste ligga inom denna ram. Enligt kommitténs bedömning att lägga uppgiften nämnd är det härvidlag naturligast på kyrkomötets för gudstjänstliv och evangelisation och den motsvarande avdelningen inom det centrala kyrkokansliet. l samband med att arbetsinstruktionen skulle fastställas för denna nämnd av kyrkomötet 1984 anförde läronämnden bl a följande:

Från lärosynpunkt måste, menar läronämnden, frågor om liturgi, hymnologi och kyrkoarkitektur uppmärksammas, särskilt då kyrkohandbokskommittén, psalmkommittén och liturgiska nämnden avvecklas. Detta bör komma till klart uttryck i instruktionen för Nämnden för gudstjänstliv och evangelisation.

l instruktionen för nämnden sägs bl a:

Nämnden har till uppgift att med utgångspunkt från kyrkans kallelse sprida evangelium till alla och i samverkan med motsvarande stiftsorgan betjäna församlingarna i frågor som rör gudstjänstliv och evangelisation. Härvid har nämnden uppdraget att vara kyrkans centrala organ för det liturgiska och hymnologiska arbetet etc.

De arbetsuppgifter som kommittén skisserat ovan hör alltså naturligt hemma under Nämndens för gudstjänstliv och evangelisation ansvarsområde. Uppgiften kräver åtminstone en handläggartjänst på heltid jämte goda sekreterar- och andra kansliresurser. Kommittén förutsätter att erforderliga ekonomiska resurser ställs till härför, ävensom för att verksamheten skall kunna bedrivas förfogande i enlighet med vad kommittén i övrigt föreslagit.

213 sou 1985:17

10 Upphovsrättsliga frågor

l samband och användning av texter och melodier till med utgivning psalmer uppkommer en rad frågor rörande tillämpningen av det upphovsrättsliga regelsystemet i dessa sammanhang. Detta hänger samman med att dessa alster är att anse som verk i denna lagstiftnings mening och omfattas om upphovsrätt till littedärför av reglerna i lagen (1960:729) härom rära och konstnärliga verk (upphovsrättslagen, URL). Reglerna har berörts i kommitténs tidigare betänkanden Psalmer och visor (SOU 1975:2 s 37 ff) och Den svenska psalmboken (SOU 1981:49 s 93 ff). Det kan emellertid vara lämpligt att här återge vissa huvuddrag i det uppoch dess tillämpning i det sammanhang som hovsrättsliga regelsystemet kan vara den diskussion som har det här gäller. Ett annat skäl härtill uppkommit rörande den upphovsrättsliga tillåtligheten av vissa åtgärder med äldre psalmer. Enligt URL har varje upphovsman till ett litterärt verk, t ex ett diktverk, t ex en melodi, en upphovsrätt till verket verk, eller ett musikaliskt under sin livstid. Rätten varar därefter under 50 år och kan då utövas av upphovsmannens arvingar. innehåller en ekonomisk del och en ideell del. Upphovsrätten Den ekonomiska delen av upphovsrätten utgörs av vissa ensamrättigheter eller hans/hennes har till vissa som upphovsmannen arvingar ekonomiskt av verket. Sålunda behövs i betydelsefulla utnyttjanden princip ett tillstånd från upphovsmannen resp arvingarna för alla typer

av mångfaldigande (exemplarframställning) av verket och för offentliga

framföranden av detta. Utgångspunkten är alltså att ett sådant tillstånd skall anskaffas innan man framställer ett eller flera exemplar av ett eller inspelning av verket skyddat verk, t ex genom tryck, fotokopiering etc. Ensamrätten till offentligt framförande innebär att på ett band sådant tillstånd behövs innan verket t ex framförs i radio eller TV, på en eller en teater eller i en kyrka. Utöver dessa ensamrättigheter till biograf framförande har upphovsmannen också mångfaldigande och offentligt rätt att bestämma över alla utnyttjanden av översättningar eller bearbetav ett verk. En översättning innebär en överföring av verket till ningar innebär att verket förändras ett annat språk. En bearbetning på något sätt men dock så att dess ursprungliga identitet finns kvar. Ensamrätten till översättning och bearbetning innebär att översättaren resp bearbetaren får en egen upphovsrätt till verket i den nya gestalten men får inte förfoga över det i strid mot upphovsrätten till originalverket.

214 Upphovsrättsliga frågor

Upphovsrätten innebär vidare en ideell rätt. Denna består av en rätt att begära att upphovsmannens namn skall sättas ut vid utnyttjande av verket. Vidare består den av ett förbud mot ändring av_ verket så att upphovsmannens litterära eller konstnärliga anseende eller egenart kränks. Inte heller får verket göras tillgängligt för allmänheten i en form eller ett sammanhang som är kränkande för upphovsmannens anseende som sådan. l de ekonomiska finns ensamrättigheterna vissa begränsningar. Ensamrätten till mångfaldigande är sålunda i vissa hänseenden. begränsad Det är exempelvis alltid tillåtet att framställa enstaka exemplar för enskilt bruk. Också ensamrätten till offentligt framförande är begränsad i vissa hänseenden, exempelvis så att verk alltid fritt får framföras offentligt vid gudstjänst eller undervisning. intrång i rättigheterna enligt URL, t ex olovlig exemplarframställning eller kränkning av den ideella rätten, kan medföra straff eller (böter fängelse i upp till två år), skadestånd och vissa andra påföljder. Genom en ny lagstiftning år 1973 (SFS 1973:363) - vilken tillkommit delvis på kommitténs initiativ gäller nya regler om upphovsrätten till verk som ingår i myndigheters handlingar. Dessa regler berör i hög grad upphovsrätten till texter och melodier som ingår i kommitténs olika betänkanden och också rätten till det material som ingår i ett beslut om stadfästelse av psalmboken. Också dessa nya regler har berörts ingående i de två nyssnämnda betänkandena av kommittén och skall därför här bara behandlas översiktligt. En huvudtanke i den nya lagstiftningen är att det inte finns någon upphovsrätt alls, dvs varken ekonomisk eller ideell sådan, till bl a beslut av myndigheter och vad som kallas för ”yttranden av svenska myndigheter”. beslut omfattar Begreppet i detta sammanhang, förenklat uttryckt, också det material till vilket beslutet hänför om sig. Ett beslut stadfästelse av exempelvis en psalmbok anses alltså omfatta inte bara själva beslutet utan också det som beslutet avser, dvs psalmboken och psalmerna som sådana. Ett ”yttrande av svensk myndighet” är exempelvis ett betänkande av en kommitté. Till de typer av material som nu har nämnts finns alltså som huvudregel inte någon upphovsrätt alls. För några bestämda typer av verk har man emellertid föreskrivit att upphovsrätt skall gälla trots att de ingår i ett myndighetsbeslut eller ett yttrande av myndighet. Detta gäller bl a för musikaliska verk och diktverk. Konsekvensen härav är alltså att principiellt sett en upphovsrätt gäller till psalmtexter och melodier som ingår i kommitténs betänkande eller i ett beslut om stadsfästelse av en ny psalmbok. Den upphovsrätt som sålunda gäller i dessa sammanhang för sådana av verk är typer emellertid begränsad. Verken får sålunda utan tillstånd av återges fritt upphovsmannen. Denne har emellertid då rätt till ersättning (om inte

återgivningen sker i samband med myndighetsverksamhet). Vidare finns

den ideella rätten kvar, dvs upphovsmannen kan begära att bli namngiven och kan motsätta sig kränkande användning av verken. Dessa särskilda regler om upphovsrätten till verk som ingår i exempelvis myndighetsbeslut och yttranden av myndigheter gäller enligt övergángsbestämmelserna också för verk som har tillkommit före den

I

SOU l985zl7 Upphovsrättsliga frågor 215

nya lagstiftningens ikraftträdande, dvs även för exempelvis psalmer och melodier som tillkommit före den l juli 1973 (självfallet under förutsättning att den femtioåriga skyddstiden inte har gått ut). Upphovsrätten till ett verk tillhör alltid från början den som har skapat verket. Den ekonomiska delen av upphovsrätten kan sedan helt eller delvis upplåtas till annan. Rätten att framställa exemplar av ett verk kan exempelvis i viss utsträckning upplåtas till ett förlag eller liknande. För att ta ett annat exempel kan medarbetare i ett statligt betänkande uttryckligen eller underförstått genom sitt deltagande i kommittéarbetet till kommittén upplåta en rätt till publicering av materialet i kommitténs betänkande. Som anmärkts i psalmkommitténs betänkande 1975 (s 38) har kommittén själv inte framställt något text- eller melodimaterial och har därför inte förvärvat någon upphovsrätt till staten. De texter och melodier som vissa kommittémedlemmar har framställt och ställt till kommitténs förfogande är i princip deras egendom. Uppdraget i kommittén - i 1975 års betänkande —- inte har nämligen enligt uttalandet inneburit något åtagande att för kommitténs räkning framställa sådant material. Vad som nu har sagts får därför anses innebära att kommittémedlemmarna till staten har upplåtit de rättigheter som hänger samman med publiceringen av materialet i kommitténs betänkande (dvs främst utgivningen i betänkandeform och senare i psalmboksform och den av upphovsrättsreglerna följande rätten till fri återgivning av det sålunda utgivna materialet). Detsamma får anses gälla andra som har framställt text- eller melodimaterial för utgivning i kommitténs betänkande. Vidare får motsvarande anses gälla beträffande dem som har bearbetat äldre material och som sålunda har en upphovsrätt till bearbetningen och som - med tillstånd av rättighetshavarna till originalmaterialet utnyttjat bearbetningarna för publicering i kommitténs betänkande. Den upphovsrätt som staten sålunda har till nytt och bearbetat textoch melodimaterial torde sålunda inskränka sig till mångfaldigandet av materialet i betänkandet och i den nya palmbok som kan komma att fastställas av kyrkomötet. Däremot torde de enskilda upphovsmännen ha kvar dels de ideella rättigheterna, dels rätten till ersättning för det fria mángfaldigandet av materialet, åtminstone om inte något avtal om annat kan anses föreligga.

Sammanfattningsvis innebär vad som nu har sagts om upphovsrätten till texter och melodier till psalmer följande.

l Texter och melodier som ingår i kommitténs betänkande och i en senare av offentligrättslig myndighet (kyrkomötet) fastställd psalmbok får återges fritt av envar, dvs bl a mångfaldigas, men a) upphovsmannens ideella rättigheter skall respekteras, dvs upphovsmannens namn skall anges, verket skall återges i en i princip oförändrad form och användning i en för upphovsmannens litterära eller konstnärliga anseende kränkande form eller sammanhang är förbjuden, och b) upphovsmannen har en rätt till ersättning för all återgivning som sker utanför myndighets offentligrättsliga verksamhet.

216 Upphovsrättsliga frågor

2 Upphovsrättslagens vanliga regler om exempelvis rätten att framställa enstaka exemplar för enskilt bruk och om fritt offfentligt framförande i gudstjänster och undervisning gäller självfallet också beträffande det material som avses här.

sou 1985:17 . 217

1 1 Kommitténs

förslag

Med hänvisning till vad som anförts i betänkandena 1985:16-19 får kommittén föreslå D att kyrkomötet antar det av psalmkommittén i SOU 1985: 16 framlagda förslaget till Den svenska psalmboken samt de i SOU 1985:19 och 1985:16 framlagda förslagen till koralbok resp Supplement, D att kyrkomötet beslutar om utgivning av psalmbokssupplement i enlighet med vad kommittén föreslår i , avsnitt 7.6, D att kyrkomötet fastställer kungörelse rörande Den svenska psalmboken i enlighet med föreslagen lydelse i , avsnitt 8 samt D att kyrkomötet beslutar om en fortsättning av psalmboksarbetet i enlighet med SOU 1985 : 1 7, avsnitt 9 samt ställer erforderliga resurser till förfogande för detta arbete.

Bilaga 5.1.5 a

Psalmer som behållits oförändrade, en-

dast avkortats eller endast språkjusterats

med 1937 års textversion

ligt jämfört

SOU nr 326 Upp, psaltare och harpa 329 Du som härlig ställde Helig, helig, helig Hela världen fröjdes Herran Herren, vår Gud, är en konung 297 Härlig är jorden 20 Helige Fader, kom och var oss nära 26 Tränger i dolda djupen ner 106 Jerusalem, höj upp din röst 427 När vintermörkret kring oss står 110 Han kommer i sin kyrka 39 Jesus från Nasaret går här fram 113 Det är en ros utsprungen 114 Stilla natt, heliga natt 127 O du saliga, 0 du heliga 434 Ring, alla klockor, ja klinga 119 Var hälsad, sköna morgonstund 124 En jungfru födde ett barn i dag 42 Se, Jesus är ett tröstrikt namn 132 Nu segrar alla trognas hopp I35 Se, vi går upp till Jerusalem 447 Min själ, du måste nu glömma 453 Se, kärlet brast 456 Lyssna, hör, du höga himmel I37 Den kärlek du till världen bar 446 Det går ett tyst och tåligt lamm 459 O Jesu kär, vad har väl du förbrutit 140 Du bar ditt kors, o Jesu mild 143 Guds rena Lamm, oskyldig 144 O huvud, blodigt, sårat 105 150 Du segern oss förkunnar 106 147 Upp, min tunga, att lovsjunga 108 474 Han lever! O min ande, känn 115 476 Om Kristus döljes nu för dig 118 35 Din spira, Jesus, sträckes ut

220 Bilagor

1 19 157 Den korta stund jag vandrar här 124 237 Vår Gud är oss en väldig borg 125 159 Till härlighetens land igen 128 479 Nu stunden är kommen, o saliga fröjd 129 161 Helige Ande, låt nu ske 130 53 Livets Ande, kom från ovan 131 366 Helige Ande, sanningens Ande 139 162 Som sol om våren stiger 140 165 Vår blick mot helga berget går 144 169 I himmelen, i himmelen 147 171 För all helgon, som i kamp för tron 148 492 Välsignade alla ni kära 154 549 Vänd bort din vrede, Gud, som straffet sänder 161 379 Upp, Sion, att prisa 162 55 Vi lovar dig, 0 store Gud 167 60 En Fader oss förenar 169 372 Fädernas kyrka i Sveriges land 171 373 Tack, o Gud, att i din kyrka 172 64 En dyr klenod, en klar och ren 174 63 Dig, ljusens Fader, vare pris 177 380 Från tidevarv till tidevarv 184 69 Glad jag städse vill bekänna 185 383 Fader, du som livet tänder 186 382 Gud, hos dig är livets källa 187 70 O Jesus, än de dina 189 393 Vad röst, vad ljuvlig röst jag hör 196 71 Som spridda sädeskornen 197 72 Du sanna vinträd, Jesus kär 198 396 Du öppnar, 0 evige Fader 199 333 Dig vare lov och pris, 0 Krist 202 76 Gud, vår lösta tunga 210 80 Hur ljuvt det är att komma 216 412 O gode Ande, led du mig 217 81 Herre, samla oss nu alla 228 88 Räds ej bekänna Kristi namn 230 413 Jesus, låt din kärleks låga 234 82 Gud, se i nåd till dessa två 237 91 Din kärlek, Jesus, gräns ej vet 238 92 Kärlek av höjden värdes beskära 241 102 Tung och kvalfull vilar 246 100 Tillkomme ditt rike 248 422 I makt utan like 251 19 Du för vars allmaktsord 252 424 Låt nya tankar tolka Kristi bud 257 543 Vak upp! Hör väkten ljuder 260 557 Vart flyr jag för Gud 265 265 Ingen hinner fram till den eviga ron 266 544 Två väldiga strider om människans själ 267 539 En dunkel Örtagård jag vet

sou 1985:17 Bilagor 221

286 358 Nämn mig Jesus, han är livet 287 206 Herre, jag vill bida 301 223 Jag vet en port som öppen står 303 246 Här en källa rinner 304 59 Med Gud och hans vänskap 305 233 Fader, du vars hjärta gömmer 306 238 Jag lyfter mina händer 307 567 Herren är min herde god 315 561 Från Gud vill jag ej vika 320 570 Glädje utan Gud ej Finnes 323 563 Är Gud i himlen för mig 324 240 Uti din nåd, 0 Fader blid 329 257 Pris vare Gud! Allena han 331 277 Så tag nu mina händer 322 258 O liv, som blev tänt 336 209 O Gud, all sannings källa 340 213 Att bedja är ej endast att begära 347 577 Seger giv, du segerrike 352 581 Fördolde Gud, som tronar i det höga 354 275 Led, milda ljus, i dunkel, dimfylld värld 355 249 Blott en dag, ett ögonblick i sänder 356 281 Mer helighet giv mig 357 253 O giv oss, Herre, av den tro 366 341 Guds väg i dunkel ofta går 377 271 Närmare, Gud, till dig

379 583 Ängsliga hjärta, upp ur din dvala

380 272 Nu gläd dig, min ande, i Herran 381 571 Herren gav, och Herren tog 388 585 Jesus, tänk på mig 395 587 Hjälp mig, Jesus, troget vandra 411 95 Ditt verk är stort, men jag är svag 413 98 Ett vänligt 0rd kan göra under 414 284 Ord av evighet, Mästare, som vet 416 283 Verka tills natten kommer 418 591 Kristus, hjälten, han allena 420 1 76 Din klara sol går åter opp 421 177 Pris vare Gud som låter 432 501 I öster stiger solen opp 433 512 När allt omkring mig vilar 434 188 Så går en dag än från vår tid 436 513 Din sol går bort, men du blir när 439 187 Nu är en dag framliden 447 189 Bliv kvar hos mig, se, dagens slut är när 448 514 Till natt det åter lider 449 191 Den dag du gav oss, Gud, är gången 451 190 Bred dina vida vingar 453 519 Det ringer till vila 458 183 Som sådden förnimmer Guds välbehag 460 260 Jag kan icke räkna dem alla

222 Bilagor

469 515 Nu kommer kväll med vilans bud 472 198 Likt várdagssol i morgonglöd 476 201 En vänlig grönskas rika dräkt 478 203 Fram skrider året i sin gång 480 527 Hur härligt vittna land och sjö 483 609 Jag vet en hälsning mera kär 484 611 l Jesu namn till bords vi går 492 604 Bevara, Gud, vårt fosterland 498 168 Kom inför Herren med tacksamhet 501 607 Du gav mig, 0 Herre, en teg av din jord 505 608 När stormen ryter vilt på hav 510 286 Kom, helige Ande, från höjden 512 193 Gud, som haver barnen kär 513 248 Tryggare kan ingen vara 517 134 Gläns över sjö och strand 519 45 Jesus för världen givit sitt liv 520 184 Jesus kär, var mig när 521 179 Morgon mellan fjällen 523 24 Med tacksam röst och tacksam själ 527 227 O du som ser, 0 du som vet 528 279 Lev för Jesus, intet annat 531 593 Med Jesus fram i de bästa åren 532 216 Mästare, alla söka dig 564 305 Var är den Vän som överallt jag söker 575 625 En dalande dag, en flyktig stund 577 306 Saliga de som ifrån världens öden 579 322 Jag är en gäst och främling 587 317 Vakna upp! en stämma bjuder 591 315 En herrdag i höjden 593 314 Ack saliga dag, som i hoppet vi bidar 599 325 I hoppet sig min frälsta själ förnöjer 600 77 Hör hur tempelsången stiger 609 636 Vredens stora dag är nära

Bilaga 5.1.5 b

Psalmer som utgått ur 1937 års psalmbok

6 Lovsjungen Herren, lâtom oss med fröjdeljud 7 Lovsjungen Herren, som i det höga 9 Ditt namn, 0 Gud, jag lova vill 14 Lova Herren Gud, min själ 17 Dig allena vare ära 18 Gud, du av inga skiften vet 19 Du, Herre, ser och känner mig 20 l det djupa, i det höga 26 Vi tro på en allsmäktig Gud 27 Vi tro på Gud, som himmel, jord 30 Så högt har Gud, oss till stor fröjd 34 På krubbans strå man lade dig 39 Jesu, lär mig rätt betrakta 57 Lovsjungen Herrens nåd och makt 59 Gläd dig, du helga kristenhet 64 Välsignat vare Jesu namn 65 Jesu namn begynna skall 78 Syndaskulden att försona 84 Min Frälsare, vad själave 87 Se människan! Ack vilken lott 88 Jerusalem, i överdåd 90 Din synd, o värld, besinna 91 Ditt huvud, Jesu, böjes 93 O du vår Herre Jesu Krist 97 Med rört och tröstat hjärta 98 Ack, hjärtans ve 101 Den mun är tyst 103 Sitt öga Jesus öppnat har 109 Låt oss fröjdas, gladligt sjunga 111 Jesu, du dig själv uppväckte 116 Hav i ditt minne Jesus Krist 117 Upp att Kristi seger fira 121 Jesus är mitt liv och hälsa 122 Jesus allt mitt goda är 136 Helge Ande, hjärtats nöje 141 Förr än mänskostämmor hördes 143 Gud vare tack och ära

IS-Dcn Svenska Psalmboken

224 Bilagor

146 Vem är den stora skaran där 149 O Gud, vår broder Abels blod 151 O Herre Gud, vi bedja dig 152 O Skapare, 0 gode Gud 153 Vi på jorden leva här 157 Hör ditt Sions bittra klagan 159 Store Gud, med skäl du klagar 160 O du som alla hjärtan ser 166 Kom, Helge Ande, med ditt ljus 168 Sion klagar med stor smärta 173 Av himlens här den Högstes makt 178 Betrakten väl de tio bud 179 Pâ Sinai stod Herren Gud 180 Om, Jesu, på min vandringsstig 181 Du som var den minstes vän 182 Helge Ande, du som samlar 183 Låt barnen komma” 191 Du livets bröd, 0 Jesu Krist 192 Jag vill i denna stund 195 Jag kommer, Gud,

200 Hur kan och skall jag dig

201 Dig, Jesu, vare evigt pris 203 Hur härlig, Gud, din sol uppgår 21 1 Kom, frälsta hjord 213 O Gud, som hörer allas röst 218 Tack, 0 Jesu, för det 0rd 219 Såleds är vår kyrkogáng 220 Se, milde Gud, i nåd ett samfund dig till ära 221 En handsbredd är vår levnads mått 222 O gode Hcrde, du 223 O Herre, vem skall bo 224 Av dig förordnad, store Gud 225 O Gud, ditt folk dig beder 226 Väktare på Sions murar 227 Kom, o Jesu, väck mitt sinne 229 O Jesu, du som själv har tagit 231 -Giv mig den tro, som skådar dag 232 Vi önska nu vår brudgum och brud 233 Gud, välsigna dessa hjärtan 236 Herrens röst i Sion ljuder 240 Får ej i vårt hjärta bo 243 Kom, Helge Ande, du som tände 244 Herrens stad har fasta grunder 247 Upp, var ljus, ty ljuset lyser 249 Lyssna, Sion! Klagan ljuder 253 Vattuströmmar skola flyta 258 Gud, min Gud, som dig förbarmar 261 Tiden flyr: när vill du börja 262 l dag, om Herrens röst du hör

Bilagor 225

263 Jag arma mänska 264 Tanke, som fåfängt spanar 268 l mörker sjönko lyckodrömmens länder 270 O Herre Gud, gör nåd med mig 271 O Gud, vem skall jag klaga 272 O Gud, giv oss din Andes nåd 274 Bönhör mig, Gud 276 Är jag allen en främling här på jorden 277 O du bittra sorgekälla 281 När jag besinnar, store Gud, 282 Min högsta skatt, 0 Jesu kär 284 O Jesu Krist, min högsta tröst 285 Mitt skuldregister, Gud 289 Säll den vars överträdelse 290 Väl mig i evighet 291 Jag tackar dig, min högste Gud 293 Tvivlan ur min själ försvinne 294 Nu skall ej synden mera 295 Gud, fullkomlighetens källa 300 Den rätt på dig, o Jesu, tror 308 O Gud, det är min glädje 309 Säll du som dig åt Gud betror 31 1 Mitt fasta hopp till Herren står 312 Min Gud, på dig förtröstar jag 314 Ack, min själ, hav gladligt mod 316 Har jag nåd hos Gud i höjden 321 Gud, min Gud, till dig jag ser 322 För tidens korta kval och fröjd 325 Vad min Gud vill, det alltid sker 327 Som dig, Gud, täckes, gör med mig 328 Vad Gudi täckes är mig täckt 330 Alla Herrens vägar äro 334 Skapare, att nalkas dig 335 Fader, jag i detta namn 338 Herre, du som från det höga 339 Lyft, min själ, ur jordegruset 348 Gud säger, att den salig är 350 O Gud, om allt mig säger 351 Ve den som säger: Gud ej är 358 Såsom hjorten träget längtar 360 O Gud, jag nödgas klaga 361 Misströsta ej att Gud är god 364 Ju större kors, ju bättre kristen 367 I världen är så mörkt och tungt 368 Den vedervärdighet, som mig elända trycker 370 Gud, låt min bön dig täckas 371 Gud ej sitt tryckta barn förgäter 372 O säg, min själ, vi du förfäras 373 Vad sörjer du så svåra

226 Bilagor

374 Varför sörja, varför klaga 376 Vänta efter Herren 383 O Jesu Krist, du är min vän den bäste 384 En Fader heter du 385 Du all hälsas källa 386 Tänk, o Gud, på sjuka alla 389 O Gud, som skiftar a11t 390 Hälsans gåva, dyra gåva 391 Jesus hav i ständigt minne 393 Bepröva mig, min Gud 394 Skapa i mig, Gud, ett hjärta 397 Vad gott kan jag dock göra 398 O Gud, 0 Gud så from 399 Kom, min kristen, Gud till ära 401 Anamma from de dyra nådeorden 404 Vem är bland Jesu rätta vänner 405 Vem är den som, trött av striden 406 Ej guld och rikedom jag har 409 Se, huru gott och ljuvligt är 4 l 0 Vak upp, bed Gud om kraft och mod 412 Du som åt människan 415 Är än min röst som änglars tunga 4 l 7 Gud gav i skaparorden 4 l 9 Att dig, 0 Gud, mitt offer bära 422 O Gud, som åter värdes mig 427 O Gud, dig vare lov och pris 428 Varmed skall jag dig lova 429 Vak upp, min själ, giv ära 430 Vak upp, min själ, och var ej sen 435 l min sti11a hyddas sköte 441 Nu denna dag förliden är 443 Var nu redo, själ och tunga 444 O Gud, som allt med vishet styr 446 Nu dagens sol i glans och prakt 450 Somnar jag in med blicken fäst 452 Min vilotimma ljuder 455 Lov, pris och ära vare dig 456 När jag om morgonen uppstår 457 Jag lever och upphöjer 462 Än ett år uti sitt sköte 463 Snabbt som blixten de försvinna 464 Din godhet rätt att lova 468 Så lyktar än ett år sitt lopp 473 Naturen åter träder 477 Med hastat lopp och dunkelt sken 479 Av förgängelsen är färgad 481 Jag och mitt hus för dig, o Gud 486 O Herre, du som säger 487 Från dig, all náds och visdoms Gud

Bilagor 227

488 Om nåd och rätt jag tänker sjunga 489 Vår konung och vårt fosterland 490 Välsigna, gode Gud 491 Oss himmelens Gud vill vara när 493 O store Allmakts-Gud 494 Giv oss, o Gud, ett dagligt bröd 495 l nåd du, Herre, på oss tänkt 496 Hur ljuv, o Gud, hur säll den lott 497 Gud över oss förbarmar sig 499 Giv, Gud, att ren och samvetsgrann 503 l Herrens namn far jag åstad 504 Upptag, Herre, våra böner 506 Fridens Gud, oss frid förläna 507 O du som har 509 Dig, Herre Gud, är ingen lik 51 1 Ära ske Herren! Vår hjälpare Herren är vorden 514 Ett litet fattigt barn jag är 522 Gode Fader, i din vård 524 I blomman av min ungdoms dagar 525 Gud, i mina unga dagar 526 Du som har kommit till vår jord 530 Du unga vakt, stig upp med fröjd 533 Min Gud är en väldig hjälte 534 När stormens lurar skalla 536 Mig dagen flyr och åldern ögat skymmer 537 Jag haver en gång varit ung 538 Skymningstimmen sakta nalkas 539 Oändlige, o du vars hand 540 Gud, lär mig dock besinna 541 Snart döden skall det öga sluta 542 Ack, att i synd vi slumra bort 543 Mina Ievnadstimmar stupa 545 Allt vad vi på jorden äga 546 En jämmerlig och usel ting 548 Kom, jordens barn, eho du är 550 Du snöda värld, farväl! 551 När jag uti min enslighet 552 O hoppets dag, som klarnar opp 553 O Jesu Krist, sann Gud och man 554 Ack, Jesu Krist, mig nåd bete 556 Kom, o Jesu, huru länge 557 Nu vill jag bryta upp 558 Älskar barnet modersfamnen 559 I världen är jag blott en gäst 560 Jag längtar av allt hjärta 561 Sá får jag nu med frid och fröjd 562 Min jämmer nu en ände har 563 I Kristi sår jag somnar in 565 En fridens ängel ropar: Kom

228 Bilagor SOU l985:l7

566 Herre, när skall jag dig skåda, 568 Så vandra vi all världens väg 569 Kommen till en Fader åter 570 Våra stunder ila 578 Hemlandstoner mäktigt ljuda 58l Så snart for då min fröjd sin kos 582 Säll du som menlös fann din grav 583 Stanna, ungdom, och hör till 585 Så vila i välsignelse 588 O mänska, till en Fader kom 596 Jerusalem, du högtbelägna stad 60! Vi prisa dig 602 Vi love dig 603 O Gud, vi lova dig (Te Deum laudamus) 604 0 Gud, vi lova dig 605 Esaias såg den Allraheligste 607 Allt fullkomnat är, 0 Jesu 610 Min själ prisar storligen Herren 611 Lovad vare Herren, Israels Gud 612 Herre, nu låter du din tjänare fara hädan Lps l O Gud, som mina steg ledsagar ll Gud, min Gud, som ville än III Sov gott, mitt barn IV Ring in gudstjänsttid Ensam lämnad här i världen VI Ack, ren i unga åren VII Du som för mig så innerlig VIII Dessa kära, vilka vila ut IX Ack, döden haver hädanryckt Nu är du förd, du lilla XI Jag får ej se Guds dag XII Tung är den lott XIV Här, ensam på mitt plågoläger XV Till dig, i milde Jesu Krist XVI Gode Gud, som lät mig hinna

Bilaga

Psalmer som ur Psalmer och

utgått

v1s0r 76

622 Evige Konung 633 Om din kyrka stänger sina portar 635 En söndag var skapelsens första dag 639 O Jesu när du vin och bröd oss räcker 649 Han bars av sin kallelses glädje 652 Kanske det är natt hos dig 654 Låt oss sjunga — Kristus är född 660 Barn av Guds kärlek 661 Ont föder ont 665 Sju böner vår Herre har lärt oss 666 Brottsling bland brottslingar 681 Änden på allting är alltid mig nära 691 Vi miste tron på tingen som är av evighet 693 Rädslan är kommen ur rädsla 699 För det nya, obekanta ryggar jag 700 Ett skepp kastas kring 715 När mörker över djupet var 716 Jorden är Herrens 718 S01 och jord och luft och hav 4 719 O jord som berg och blommor 722 Min längtan är äldre än solarnas ljus 726 Det kommer en dag när vårt hjärta är ljus 735 Dagarnas dag, 0 uppståndelse 742 När han kommer 745 Icke genom någon människas styrka 749 Min hjälp kommer från Herren Lps lll En enda röst

s,

r

Bilaga

Psalmer som utgått ur Psalmer och

v1s0r 82

752 Jag kastar min glädje 756 Djupen sätter han i skälvning 760 Bara ett ord 762 I den helige Ande är vi ett med varann 765 Trånga är mänskohusen 770 Välsignande i dopets stund 774 Nu skall vårt barn bli döpt 782 Se, livet vill blomma 784 Se dagen är oss nära 788 Dina barn har med glädje jag tagit i min famn 790 Sträckta mellan spikar

792 Änglar, skapelsemakter

795 Han kommer, han är nära 814 O Gud, tag bort den skuld 819 Allt jag är och har, 0 Gud 821 Gå ifrån oss och låt oss få leva som förr 822 Pilatus såg på fången. Vem var han 824 Se, Herre, på vår arbetsdag 839 Kom folkslag och raser 841 I världar utan gräns och slut 865 Var mig nådig Gud 866 Herren kommer i sin härlighet 869 Herre, vår Herre, du är vårt liv 870 Tacka Herren, ty han är god 872 Se, jungfrun skall föda en son

884 Sun haltuus (Uti din nåd)

887 Oi, Herra (När får jag se dig) 888 Nyt ylös (Upp, du min själ, och sjung!) Lps I Du såg mig, Gud IV Du sammanväver ijordens djup VI Du måste lyssna efter rösten

231 SOU l985:l7

Bilaga

Nytillkomna psalmer

Nr 116 Nu tändas tusen juleljus 121 När juldagsmorgon glimmar 126 Ett barn är fött på denna dag 151 Denna dag stod Kristus opp 231 Oändlig nåd mig Herren gav

332 Änglarna sjunger i himlen

338 Gryningen talar om dig 343 Tusen stjärnor glimmar 344 Krukmakarskivan svänger 345 Gud har skapat allting 346 Gud bor i ett ljus 360 Det gungar så ñnt 401 Så som du bjöd, vi kommer nu 402 Brödet är ett, brutet för alla 414 Du kallar oss till kyrkan 416 Gud har omsorg om vårt släkte 425 Hav och stränder din allmakt formar 429 Advent är mörker och kyla 432 Hör du rösten? Ser du mannen 436 Herdar som på fälten vaktat 441 Lagd på strå i ett stall 444 Till möten och brunnar 449 Han gick den svåra vägen 450 Vackra törnrosbuske 451 Dig, vi lovsjunger, ärar 475 Kom med glädje och med sång 487 Alla källor springer fram 488 Pâ tröskeln till Marias hem 491 De heliga i landet 496 Guds Son en gång i morgonglans 517 Trötta av dagen vi kommer dig nära 518 Jag är hos dej, min Gud 531 I Guds tystnad får jag vara 559 Min Gud, jag är bedrövad 568 Famn som bär mig 595 Jesus satt i båten

232 Bilagor SOU l985:l7

600 Det kan vi göra för rätt och för fred 601 En vapenlös Kristus 602 Folken på jorden 603 Vi sätter oss i ringen 616 Vi är ett folk på vandring 618 Tistlar, törne, ökensand 630 Trofaste Gud, som livet i oss tänder 631 Så kort var den fröjd som i världen jag fann 634 Väktarns rop i natten skallar 635 Med himlen det blir som för tio jungfrur

Supplement 724 Du drar mig, men ej vid ett rep 727 Är dagen fylld av oro och bekymmer 731 Var inte rädd, ty jag går alltid före 732 Kom, Jesus, kom Immanuel 740 Allting vilar i ditt ögas djupa genomskinlighet 744 Thuma mina 747 Gud hör ett rop ur djupen 748 Så länge solen värmer jorden

7.5 a

Bilaga

förekomst i andra

Sampsalmsmaterialets

än Den svenska psalm-

sångsamlingar

boken och dess tillägg

Av tablån framgår i vilka samfund och sångsamlingar de sånger ingår som tagits fram av Sampsalm och som ingår i förslagets gemensamma del. Tablån har gjorts med ledning av Inger Selanders Index över den kristna församlingssången i Sverige, 1979. Dubbelt årtal anger att musikupplagan utkommit senare. Förkortningarna är följande:

EFS Fosterlands-Stiftelsen/Sionstoner 1972 Evangeliska BV Bibeltrogna vänners sångbok 1937

ÖSM Östra Smålands mi-ssionsförening/Guds lov 1959/1960

SMF Svenska Missionsförbundet/Sånger och psalmer 1951, Herren lever 1978 SAM Svenska Alliansmissionen/Kristen lovsång 1952/1964, Herren lever 1978 B-Ö Svenska Baptistsamfundet, Örebromissionen/Psalm och sång 1966, Herren lever 1978

FB Fribaptistsamfundet/Pilgrimstoner 1957

HF 1957/58

Helgelseförbundet/Förbundstoner

P Pingströrelsen/ Segertoner 1960 MK psalmbok 1951/1958, Herren lever 1978 Metodistkyrkans FA Frälsningsarméns sångbok 1961/1978 SFA Svenska Frälsningsarméns sångbok 1952/1971 KK Katolska kyrkans samlingspärm 1970-talet

234 Bilagor

/ Nr EFS BV ÖSM SMF SAM B-Ö FB HF MK FA SFA KK ° 10Lov, ära och pris x 2 l2 Brist ut, min själ, i x x x x x x 7 lovsångsljud I4 Högtlovat vareJesunamn x x x x x X x 8 I6 Kom, låt ossnu förenashär x x x x x 2I Måne och sol, vatten och x x x x 4 vind 29 Kärlek frán vår Gud x x x x x 5 30 Gud är trofast! Sá ljöd x 2 sången 40 Kristus vandrar bland x x x x 4 ossän 44 O giv mig tusentungors x x x 3 ljud 47 Säg,känner du det x x x 4 underbara namnet 48 Vilken vän vi har i Jesus x x x x 5 52 Herre. sevi väntar alla x x x x x 6 65 Omkring ditt 0rd_o Jesus x x x x x x 7 89 Se,jag vill bära ditt x x x x 4 budskap 94 Du som av kärlek varm x x x x x x x x x x x l2 l0I Vår store Gud gör stora x x x x x x x x x x x l2 under 109Det susargenomlivets x x x x x x x 8 strid lll Kristus kommer - Davids x x x x 4 son I |6 Nu tändastusenjuleljus x x x x x x x x 8 l 18 liröjdas vart sinne x x x x x x x 8 I2l När juldagsmorgon x x x x x x x x x l0 glimmar I26 Ett barn är fött på x x x x x 6 dennadag 128Vid Betlehemen vinter- x x x x 4 natt I29 Och det händevid den x x x x 4 liden I39 Den stundeni Getsemane x x x x x x x x x 9 I48 JesusKristus är upp- x x x x x x 6 stånden I52 Kristus lever - underbara x x x x x x x x 8 ord I60 Guds Ande kom från x x x 3 himlen ner (När pingstensdag begyntegry) I80 Var dag är en sâllsam x x 2 gåva

Bilagor 23

EFS BV ÖSM SMF SAM B-Ö FB HF P MK FA SFA KK Nr q x x x x x x x 7 196 Låt mig börja meddig 207 En liten stund medJesus x x x x x x x x x x x x 12 x x x x x x x x x x x x 12 211 Jesuskär, gå ej förbi mig x x x x x x x x x 9 212 Långt bortom rymder vida x x x x 4 217Gud, för dig är allting klart x x x x x x x x x x x x 221Skynda till Jesus, )2 Frälsarenkär x x x x x x x x x 9 222Just somjag är, ej med ett strå x x x x x x x x x x x l I 224 Lämna dig hel! å! Jesus 225Jesusär ute och söker x x 2 x x x x 4 2260 gränslösafrälsning 235Som en härlig gudomskälla x x x x x 5 250 Är det santatt Jesusär x x x x x x x x x x x x 12 min broder x x x x x x x x x 9 252 Hela vägengår han med mig x x x x x x x x x x x x 12 261 Tack. min Gud, för vad som varit x x x x x x x x x x 10 2620 sällhet stor, som Herren ger 263 Det är salig! på Jesusfå x x x x x x x x x 9 tro x x x x x x x x x x 10 268 Hur underlig är du i allt vad du gör x x x x x x x x x x x 11 276 Herre, med kraft ifrån höjden 278 Frälsare.tag min hand x x x x x x x x x x 10 280 Jesus.min Herre, dig x x x x x x x x x 9 vill jag älska (Dyraste Jesus.dig vill jag älska) 282 Bar du min börda. led du x x x x 4 min nöd x x x x x x x x 8 301 Hur ljuvligt det är att möta 302 Min framtidsdag är ljus x x x x x x x x x x x x 12 och lång x x x x x x x x x 9 312Städsepå Sion jag tänker 318 Nattensskuggorsakta x x x x x x x x x x x x 13 viker 321 Det dukas i himlarnas x x x x x 5 rike 323 De kommer från öst och väst x x x x x x 6 Summa56 sånger därav 37 16 15 43 46 48 3| 35 36 41 33 24 l

Bilaga 7.5 b

Den svenska

psalmboken

Integrerad disposition

Hänvisningstabell

De 325 psalmer som föreslås bli gemensamma för flertalet kyrkor och samfund i landet numreras från g 1 till g 325. Numren är desamma som i huvudförslagets första del. I nedanstående tabell ges hänvisning från g-psalmernas nummer till de nummer respektive har i den psalmer integrerade psalmboken. Gemensamma Nummer

Bilaga 7.5 c

Innehållsförteckning

för

integrerad psalmbok

l denna skiss har g-numren antecknats endast för avdelningen LOV- SÅNG OCH TILLBEDJAN. I Övrigt markeras de gemensamma psalmerna blott med bokstaven g. l ett utfört förslag skall självklart g-numren genomgående antecknas.

Ingångspsalm l Upp, psaltare och harpa

LOVSÅNG OCH TILLBEDJAN

Gud, vår Gud, vi lovar dig Herren, vår Gud, är en konung

O\UI«hUJI\)—

Helig, helig, helig

(IOGQGQOQOOOQ

Hela världen fröjdes Herran

O\OOO\lO\UI-Ukbllx)

Nu tacka Gud, allt folk Lova Gud i himmelshöjd Lovad vare Herren, våra faders Gud Höga Majestät, vi alla - Du som härlig ställde g 7 1 1 Lova Herren, sol och måne g 8 12 Lova vill jag Herran, Herran g 9 13 Min själ skall lova Herran 14 Det ljus som liv åt världen gav g 10 15 Lov, ära och pris g 11 16 O store Gud, när jag den värld g 12 17 Brist ut, min själ, i lovsångs ljud g 13 18 Min Gud, när jag betänker 19 Guds härlighet oss styrka ger

20 Änglarna sjunger i glädje

g 14 21 Högtlovat vare Jesu namn g 15 22 Halleluja! Sjung om Jesus g 16 23 Kom, låt oss nu förenas här g 17 24 Ge Jesus äran, frälsta mänsklighet 25 Dig vare l0v och pris, 0 Krist 26 Herre Gud, ditt dyre navn

238 Bilagor SOU l985zl7

FADER, SON OCH ANDE

Treenigheten 27 Vi tror på Gud som skapat 28 Gud trefaldig, stå oss bi 29 Allena Gud i himmelrik

OOOQ 30 Du för vars allmaktsord

3l Helige Fader, kom och var oss nära 32 Som ett klockspel hör jag dig 33 Måne och sol 34 Vår Gud, till dig du skapat oss 35 Gryningen talar 36 Himmelske Fader, ge åt oss alla

Gud, vår Skapare 3 7 Dig skall min själ sitt offer bära och Fader 38 Tack, gode Gud, för allt som finns

39 Med tacksam röst och tacksam själ 40 Högt i stjärnehimlen 4 l Guds väg i dunkel ofta går 0O 42 Tränger i dolda djupen ner 43 Du är större än mitt hjärta 44 Gud har gett åt fågeln dess vingar 45 Tusen stjärnor glimmar 46 Krukmakarskivan svänger runt 47 Gud har skapat allting 48 Gud bor i ett ljus 49 Så älskade Gud världen all 50 Kärlek från vår Gud

5 l Gud är trofast! Så ljöd sången 52 Låt oss glada och i tro 53 Op, al den ting som Gud har gjort

Jesus, vår Herre 54 O gläd dig Guds församling nu och broder 55 O Gud, du av barmhärtighet 56 O Jesus Krist som mänska blev 57 Vänligt över jorden glänser 58 En blomma uti öknen stod 59 Kristus, konung som hör hemma 60 Huru länge skall mitt hjärta 61 Vår Herre Krist var Sonen 62 O Kriste, oss benåda 63 Guds Lamm, dig hälsar skaran 64 Din spira, Jesus, sträckes ut 65 Kristus är världens ljus

0QOD0O0G0O0O

66 För att du inte tog det gudomliga 67 Jesus från Nasaret går här fram 68 Kristus vandrar bland oss än 69 Vem är det som kommer pá vägen 70 Han satte sig ner på stranden 71 En vanlig dag när inget

Bilagor 239

72 Se, Jesus är ett tröstrikt namn (JG Jesus är min vän den bäste 74 Jesus, du min glädje 75 Jesus, du som själen mättar 76 Nämn mig Jesus, han är livet 77 O giv mig tusen tungors ljud 78 Jesus för världen givit sitt liv 79 Låt mig få höra om Jesus

OOGQOQOGOQOQ

80 Säg, känner du det underbara namnet 81 Vilken vän vi har i Jesus 82 Det är sant att Jesus lever 83 Någon du känner är din bäste vän 84 Det gungar så fint 85 Jesus, det eneste

Anden, vår hjälpare 86 O du helge Ande, kom (Veni, Sancte och tröst Spiritus) (N 87 Kom, Skaparande, Herre god g 88 Kom, helge Ande, Herre Gud (BGH) 89 O helge Ande, dig vi ber 90 Ande ifrån ovan 91 Kom, helge Ande, till mig in Herre, se vi väntar alla 93 Helige Ande, sanningens Ande 94 O Gud, ditt rike ingen ser 0D 95 Livets Ande, kom från ovan Vinden ser vi inte 97 O Guds Ande, du som bor i ljus 98 Blås på mig, skaparvind 99 Grip mig, du helige Ande

KYRKAN OCH NÅDEMEDLEN

Kyrkan g 100 Vi lovar dig, 0 store Gud g 101 Gammal är kyrkan g 102 Sin enda grund har kyrkan g 103 Hjärtan, enigt sammanslutna g 104 Med Gud och hans vänskap g 105 En Fader oss förenar 106 Med pelarstoder tolv 107 Fädernas kyrka 108 Tack, 0 Gud, att i din kyrka 109 Gud är vår starkhet och vårt stöd g 1 10 Lågorna är många g 1 l l Än finns det en värld 1 12 Guds menighet er jordens største under

lé-Den Svenska Psalmbokcn

240 Bilagor

Ordet 113 O Fader vår, barmhärtig, god 114 Behåll oss vid ditt rena ord 1 115 Se, Herrens 0rd är rent och klart 0° 116 Dig, ljusens Fader, vare pris 117 En dyr klenod, en klar och ren 118 Upp, Sion, att prisa 119 Från tidevarv till tidevarv 120 Omkring ditt 0rd, 0 Jesus

121 En såningsman går där 122 Som torra marken dricker regn 123 Därför att Ordet bland oss bor

Dopet OO 124 Jag tror på Gud som med sitt ord 125 Glad jag städse vill bekänna 126 Gud, hos dig är livets källa 127 Fader, du som livet tänder 128 Gud har en famn 129 Vi tackar dig, vår Skapare 130 Med vår glädje över livets under 131 Ett liv ur dina händer 132 I Jesu Kristi namn vi ber 133 Upp ur vilda, djupa vatten

Nattvarden (FO 134 O Jesus, än de dina 135 Som spridda sädeskornen 136 Jesus Kristus är vår hälsa 137 Vår l-lerres, Jesu Kristi, död 138 Säll den som håller Jesus kär 139 Vad röst, vad ljuvlig röst jag hör 140 Mitt hjärta slår så underbart 141 Du sanna vinträd, Jesus kär 142 Det helga bröd på altarbordet vilar 143 Du öppnar, 0 evige Fader, i Kristus din famn 144 Så som du bjöd vi kommer nu 145 Vi till ditt altarbord bär fram 146 Tyst, likt dagg som faller 147 Kläd dig, själ, i högtidskläder 148 l-lär är rymlig plats. Här Guds bord OO 149 Du som gick före oss 150 När vi delar det bröd 151 Jag kom inte hit för att jag tror 152 Brödet är ett, brutet för alla 153 Vi bär så många med oss 154 Gud vare lovad! Han som i sin godhet 155 Gud, vår lösta tunga

Helg och gudstjänst 156 Så skön en väg ej finns på jord 157 Hör, Gud ännu sin nåd dig bjuder

i

Bilagor 241

158 O Gud, det är en hjärtans tröst 159 Hur skön och ljuvlig är 160 Hur fröjdar sig i templets famn 161 Gud är mitt ibland oss 0G 162 Hur ljuvt det är att komma 163 Käre Jesus, vi är här 164 O Jesus Krist, dig till oss vänd 165 Salig är den stilla stunden 166 O gode Ande, led du mig 167 Herre, samla oss nu alla

Konfirmation 168 Jesus, låt din kärleks låga 169 Du kallar oss till kyrkan

170 Gud, se i nåd till dessa två Vigsel 171 Som klaraste vattuflöden

172 Vi lyfter våra hjärtan 173 Som mannen och kvinnan 174 Gud skapade av jord 175 Gud har omsorg om vårt släkte 176 Det er så jyndigt at følges ad

Begravning Se Framtiden och hoppet

Vittnesbörd, tjänst, 8 177 O Guds kärlek, dina höjder mission 178 Våga vara den du i Kristus är g 179 Räds ej bekänna Kristi namn 8 180 Ett Kristusbrev till världen 0=: 181 Blott i det öppna 182 Se, jag vill bära ditt budskap 183 Herren, vår Gud, har rest sin tron 184 Din kärlek, Jesus, gräns ej vet 185 Kärlek av höjden 186 Jesus, Guds Son, träd in i denna skara 187 Du som av kärlek varm 00 188 Ditt verk är stort, men jag är svag 189 Maria, sa Judas 190 Jag behövde en nästa _

191 Öppna mig för din kärlek

192 Ett vänligt ord kan göra under 193 Gud, vår Gud, för världen all 194 Så långt som havets bölja går (IO 195 Tillkomme ditt rike, o Herre vår Gud 196 Vår store Gud gör stora under 197 I makt utan like är Herren, vår Gud 198 För hela världen vida 199 Låt nya tankar tolka Kristi bud

242 Bilagor

200 Hav och stränder din allmakt Någon skall vaka i världens natt

202 Tung och kvalfull vilar

KYRKOÅRET Advent 203 Bered en väg för Herran 204 Gläd dig, du Kristi brud 205 Hosianna, Davids son

OOOOOOOOOQOOOQ

206 Jerusalem, höj upp din röst 207 Gör porten hög, gör dörren bred 208 Gå, Sion, din konung att möta 209 Det susar genom livets strid 210 När vintermörkret kring oss står GQ 211 Han kommer i sin kyrka 212 Kristus kommer — Davids Son 213 O du som himlens stjärnor tänt 214 Advent är mörkret och kyla 215 Jag höja vill till Gud min sång 216 Tidens mått har fyllts till randen 217 Hör du rösten? Ser du mannen 218 Världens Frälsare kom här

Jul 219 Det är en ros utsprungen OO 220 Stilla natt, heliga natt 221 Giv mig ej glans, ej guld, ej prakt 222 O Betlehem, du lilla stad 223 Nu tändas tusen juleljus

224 När Jesusbarnet låg en gång 225 Fröjdas vart sinne, julen är inne 226 Ring, alla klockor, ja klinga 227 Mitt i vintern var det 228 Herdar som på fälten vaktat 229 Var hälsad, sköna morgonstund 230 Se natten flyr för dagens fröjd 231 När juldagsmorgon glimmar

(IOOOOQOOOOGO

232 Nu dagen är kommen 233 Lyss till änglasångens 0rd 234 En jungfru födde ett barn i dag 235 Var kristtrogen fröjde sig 236 Dig vare lov, 0 Jesus Krist 237 Från himlens höjd jag bringar bud

(N00

238 Ett barn är fött på denna dag 239 O du saliga, o du heliga 240 Prisad högt av herdars skara OO 241 Vid Betlehem en vinternatt 242 Och det hände vid den tiden 243 ln dulci jubilo

i

Bilagor 243

Den helige g 244 På lidande byggd är Guds kyrka Stefanos dag 245 Vårt fäste i all nöd är Gud eller Annandag jul

Nyårsdagen Se Jesus, vår Herre och broder samt Årsskifte

Trettondedag jul g 246 En stjärna gick på himlen fram g 247 Stå upp, 0 Sion, och lovsjung g 248 Nu segrar alla trognas hopp g 249 Himlen är så härligt blå g 250 Gläns över sjö och strand 251 Lagd på strå i ett stall 252 Å vilka stora gåvor 253 Guds rådslut från begynnelsen 254 Till möten och brunnar

Fastan g 255 Se, vi går upp till Jerusalem 256 Du som i alltets mitt har ställt 257 Det går ett tyst och tåligt lamm g 258 Du går, Guds Lamm, du rena 259 Min själ, du måste nu glömma 260 Den kärlek du till världen bar 00 g 261 Jesus, du mitt liv, min hälsa 262 Jesus, djupa såren dina 263 Han gick den svåra vägen 264 Vackra törnrosbuske 265 Dig vi lovsjunger, ärar 266 Mycket folk kring Jesus var 267 Se, kärlet brast, och oljan är utgjuten 268 Dig, min Jesus, nu jag skådar 269 Jesus, lär mig alltid tänka 270 Lyssna, hör, du höga himmel 271 Jesus, dig i djupa nöden 272 Den stunden i Getsemane g 273 ”Vaka med mig” 274 O Jesus kär, vad har väl du förbrutit 275 När jag den törnekrona 276 De såg ej dig, blott timmermannens son 277 Du bar ditt kors, o Jesu mild 278 Han på korset, han allena 279 Skåda, skåda, nu här alla

OQOOOQOQOQ

280 Guds rena Lamm, oskyldig 281 O huvud, blodigt, sårat 282 Höga kors, du enda ädla g 283 När världens Frälsare jag ser 284 Domen över världen går

244 Bilagor

285 Vi tackar dig, o Jesus god 286 Så är fullkomnat, Jesus kär 287 Den tunga dagen går mot natt 288 Ditt lidande har nått sitt slut

Påsk 289 Vad ljus över griften OO 290 Upp, min tunga, att lovsjunga 291 Jesus Kristus är uppstånden 292 O natt av ljus som ej kan dö 293 Lovets offer alla trogna ger 294 Nu kommen är vår páskafröjd 295 Nu låt oss fröjdas med varann 296 I dödens bojor Kristus låg 297 Låt oss nu Jesus prisa 00 298 Denna är den stora dagen 299 Du segern oss förkunnar 300 Han lever! O min ande, känn 301 Denna dag stod Kristus opp 302 Kom med glädje och med sång 303 Kristus lever - underbara 0rd 304 Livet vann, dess namn är Jesus 305 Dina händer är fulla av blommor

OOOQOOOOOOOQ

306 Herren lever, våga tro det 307 De trodde att Jesus var borta 308 Den korta stund jag vandrar här 309 Om Kristus döljes nu för dig 310 Jag vill sjunga om min vän

Kristi 311 Till himlen Herren Jesus for himmelsfärds dag 312 Till land härlighetens igen 313 Du som oss frälst ur syndens band

Pingst 314 Guds Ande kom från himlen ner 315 Nu stunden är kommen 316 Helige Ande, låt nu ske 317 Kom, helge Ande, Herre Gud 318 Som sol om våren stiger 319 Gud, när du andas över vår jord

Kristi flirklarings dag (IO 320Vår blick mot helga berget går 321 Sorlet har dött

Övriga helgdagar

Kyndelsmässodagen 322 Du morgonstjärna, mild och ren 323 Jungfru Maria, jungfru Maria 324 Den store Mester kommer

Bilagor 245

Marie 325 Salig du och högt benådad Jungfru bebådelsedag 326 Var hälsad, Herrens moder 327 Alla källor springer fram 328 På tröskeln till Marias hem

Den helige 329 Gud låter sina trogna här Mikaels dag 330 Guds änglar är hans sändebud 331 Inför Guds himlatron

Tacksägelsedagen 332 Kom inför Herren med tacksamhet

Alla helgons dag 333 l himmelen, i himmelen

334 Den stora vita skaran där 335 För alla helgon, som i kamp för tron 336 De heliga i landet 337 De skall gå till den heliga staden

Söndagen efter 338 O Gud, du som de världar ser Alla helgons dag 339 0 livets Gud, vi tackar dig 340 Välsignade alla ni kära 341 Din frid skall aldrig vika

Vid kyrkoårets slut 342 Ljus av ljus, 0 morgonstjärna 343 Guds Son en gång i morgonglans 344 Herre, när din dag är inne

DAGENS OCH ÅRETS TIDER

Morgon 345 Den signade dag 346 Min Gud och Fader käre 347 Som skimret över hav och sky 348 Vi tackar dig så hjärtelig 349 Nu stiger solen fram ur österns portar GQ 350 Din klara sol går åter opp 351 Pris vare Gud som låter 352 Morgonrodnaden skall väcka 353 l öster stiger solen opp (IQ 354 Morgon mellan fjällen 355 Var dag är en sällsam gåva 356 Morgonens rodnad över bergen brinner (N 357 Nu är det morgon 358 Det ljusnar sakta 359 Den mørke nat forgangen er

Under dagen 360 En jordisk dag, en dag från dig 361 Ett, Jesus, än påminner jag 362 Jesus kär, var mig när

l

246 Bilagor

363 Som sådden förnimmer Guds välbehag l i 364 Genom gatans trängsel

Kväll 365 Tack, Fader, för den dag du gav 366 O Kristus, du som ljuset är 367 Den ljusa dag framgången är 368 Vi tackar dig, 0 Herre Krist 369 Nu vilar folk och länder 370 Så har nu denna dag 371 Nu är en dag framliden 372 Nu i tysta skuggan fången 373 Så går en dag än från vår tid 374 När allt omkring mig vilar 375 Din sol går bort, men du blir när 376 Till natt det åter lider 377 Bliv kvar hos mig, se dagens slut är när OO 378 Bred dina vida vingar 379 Den dag du gav oss, Gud är gången 380 Nu kommer kväll med vilans bud 381 Av goda makter underbart bevarad 382 Nu sjunker bullret 383 Trötta av dagen kommer vi dig nära 384 Gud som haver barnen kär 385 Jag är hos dej, min Gud 386 Det ringer till vila 387 Nu vilans dag förflutit

Årsskifte 388 Giv, 0 Jesus, fröjd och lycka 389 Det gamla år förgånget är 390 Hur snabbt, 0 Gud, vår tid förgår 391 O Gud, vår hjälp i gångna år 392 Jag är det trädet i din gård 393 Låt mig börja med dig

Årstiderna OO 394 Den blida vår är inne 395 Likt vårdagssol i morgonglöd 396 Världen som nu föds på nytt 397 Den blomstertid nu kommer

0°00

398 I denna ljuva sommartid 399 En vänlig grönskas rika dräkt 400 Se, nu stiger solen ur havets famn 40l De blomster som i marken bor 402 I al sin glans nu stråler solen (IQ 403 Fram skrider året i sin gång 404 Kornet har sin vila 405 Hur härligt vittna land och sjö

Bilagor 247

ATT LEVA AV TRO

Stillhet, meditation 406 Jag känner den. Min tro och nattens 407 Stilla jag min blick vill fästa 408 Vila i din väntan OG 409 En liten stund med Jesus 410 Herre, jag vill bida 411 O Herre, i dina händer 412 Mina döda timmar 413 Släck de tusen bildernas skärm 414 Kom nära, Gud, kom vila 415 Det tänds ett ljus 416 l Guds tystnad får jag vara

Bönen 417 Mitt hjärta, fröjda dig 4 l 8 O Gud, all sannings källa 419 Att be till Gud han själv oss lär 420 Jag lyfter ögat mot himmelen 421 Jesus kär, gå ej förbi mig

422 Långt bortom rymder vida 423 Att bedja är ej endast att begära 424 Lär mig att bedja av hjärtat 425 l-lör oss, Gud, du själv har bett oss

Sökande, tvivel 426 Gud, din nåd till himlen räcker 427 Jag till din måltid bjudits in 428 Mästare, alla söka dig 429 En dunkel örtagård jag vet 430 Gud, för dig är allting klart 431 Varför gick vi bort att söka 432 Jag har ofta frågor, Herre 433 Jag skulle vilja våga tro

Kallelse 434 En syndig man låg sänkt 435 Till den himmel som blir allas 436 Allt är redo! Lyssna alla 437 Vak upp! Hör väkten ljuder 438 Två väldiga strider om människans själ 439 Skynda till Jesus, Frälsaren kär 440 Just som jag är, ej med ett strå 44 1 som öppen står

OOOQOOOOOO

Jag vet en port 442 Lämna dig helt åt Jesus 443 Jesus är ute och söker 444 Sackeus var en publikan 445 Gud er nådig, han vil ikke

Bättring, 446 Ur djupen ropar jag till dig omvändelse 447 Till dig ur hjärtegrunden

248 Bilagor SOU l985zl7

448 Vänd bort din vrede, Gud 449 När vi högsta nöden står 450 Vänd nu om, ni sorgsna sinnen 451 Herre, dig i nåd förbarma 452 O gränslösa frälsning 453 O du som ser, 0 du som vet

454 I tro under himmelens skyar 455 I Adam är vi alla ett

Skuld, förlåtelse 456 I dig, 0 Herre Jesus kär 45 7 Min synd, 0 Gud, mot dina bud 45 8 O Jesus, rik av nåd 459 O Jesus Krist, du nådens brunn 460 Vart flyr jag för Gud 46 l Klippa, du som brast för mig 462 Oändlig nåd mig Herren gav 463 Frälsare, du som äger läkedomen

464 Fader, du vars hjärta gömmer 465 O salighet, 0 gåtfullhet 466 Som en härlig gudomskälla 467 När inför din dom jag stod 468 Min Gud, jag är bedrövad 469 Guds källa har vatten tillfyllest

Förtröstan, trygghet 00 470 Vår Gud är oss en väldig borg 471 Jag lyfter mina händer 472 På dig jag hoppas, Herre kär 473 Från Gud vill jag ej vika 474 Av hjärtat håller jag dig kär 475 O Jesus Krist, i dig förvisst 00 476 Uti din nåd, o Fader blid 477 Bort med tankar, sorgsna hjärta 478 Är Gud i himlen för mig 00 479 Jag vill dig, Gud, med glädje prisa 480 Vi kristna bör tro och besinna 481 Sörj för mig, min Fader kär 00 482 Säll är den som sina händer 483 Jag nu den säkra grunden vunnit 484 På Gud och ej på eget råd 485 Här en källa rinner 00 486 Befall i Herrens händer 487 Jag vet på vem jag tror 488 Tryggare kan ingen vara 489 Blott en dag, ett ögonblick i sänder 490 Är det sant att Jesus är min broder

491 Var jag går i skogar, berg och dalar 492 Hela vägen går han med mig 493 O giv oss, Herre, av den tro 494 Herren är min herde god

Bilagor 249

SOU\l985:l7

OD 495 Löftena kunna ej svika 496 Alla har brått, ingen har tid 497 Famn som bär mig 498 Var inte rädd. Det finns ett hemligt tecken

Glädje, tacksamhet 499 Var glad, min själ, och fatta mod 500 Glädje utan Gud ej finnes 501 O liv, som blev tänt (JO 502 Pris vare Gud! Allena han 503 Herren gav, och Herren tog 504 Saliga visshet, Jesus är min 505 Jag kan icke räkna dem alla 506 Tack, min Gud, för vad som varit

507 O sällhet stor, som Herren ger 508 Det är saligt på Jesus få tro 509 Mitt i en värld av mörker 5 l 0 Se på himlens många fåglar

Vaksamhet, kamp, 51 l Till dig jag ropar, Herre Krist prövning 512 Gå varsamt, min kristen 513 Vaka, själ, och bed 514 Upp, kristen, upp till kamp 515 Seger giv, de segerrike 516 Tänk på honom som frestad (IQ 517 Ingen hinner fram till den eviga ron 518 Säg mig den vägen 519 Förfäras ej, du lilla hop 520 Av hjärtat vill jag dig prisa 521 Fördolde Gud, som tronar 522 Förbida Gud, min själ

523 Ängsliga hjärta, upp ur din dvala

524 Bed för mig, Herre kär 525 Hur underlig är du 526 Sorgen och glädjen, de vandrar

OOOOOQOOOOOQ

527 När ingen dager ögat skådar 528 Närmare, Gud, till dig 529 Nu gläd dig, min ande, i Herran 530 Jag ber om hjälp till stillhet 531 Jesus, tänk på mig 532 Min själ, låt Gud i allt få råda

Efterföljd, helgelse 533 Jesus, du mitt hjärtas längtan 534 Jesus, gör mig så till sinnes 535 O min Jesus, dit du gått 536 Hjälp mig, Jesus, troget vandra 537 Ni människobarn som häri världen 538 Gud söker oss i kärlek stor 539 Led, milda ljus

250 Bilagor SOU l985zl7

540 Herre, med kraft ifrån höjden 54l Så tag nu mina händer 542

000000000000 Frälsare, tag min hand 543 Lev för Jesus, intet annat 544 Jesus, min Herre, dig vill jag älska 545 Mer helighet giv mig 546 Kristus, hjälten, han allena 547 Pärlor sköna, ängder gröna 548 Med Jesus fram i de bästa åren 549 Bar du min börda, led du min nöd 550 Du, 0 Gud, är livets källa 55 I Jesus satt i båten 00 552 Verka tills natten kommer 553 Ord av evighet, Mästare som vet

TILLSAMMANS I VÄRLDEN 554 Gud skapade de klara vattnen 555 Det finns djup i Herrens godhet 556 Allt mänskosläktet av ett blod 557 Kom, helige Ande, från höjden 558 Se här bygges Babels torn 559 Som källor utan vatten 560 Guds värld är en skimrande gåva

0000 561 Gud, från ditt hus, vår tillflykt

562 Guds kärlek är som stranden 563 Det kan vi göra för rätt och för fred 564 En vapenlös Kristus är farlig 565 Folken på jorden 566 Vi sätter oss i ringen 567 Bevara, Gud, vårt fosterland 568 Giv folken fred, giv själen frid 569 Herre, din dag var också lik 570 Förgäves all vår omsorg är 571 Du gav mig, o Herre, en teg 572 När stormen ryter vilt på hav 573 Sänd av himlens sol en strimma 574 Jublande lyfter vi här våra händer

575 Sanningens Ande, himmelskt ljus 576 Välsigna, Herre, alla dem 577 Jag vet en hälsning mera kär 578 Du, Herre, i din hägnad tag 579 I Jesu namn till bords vi går (IQ 580 Glädjens Herre, var en gäst 581 Välsigna, Herre, vad du ger

..-__._..,...A__._.-_..

582 I en värld av död 583 O, låt ditt rike komma

S()LJl985:17 Bilagor 251

FRAMTIDEN OCH HOPPET

Pilgrimsvandringen 8 584 Härlig är jorden 8 585 Gud, ditt folk är vandringsfolket 586 Kom, vänner, låt oss hasta 587 Ur djupet av mitt hjärta 588 Med alla Herrens fromma 589 O saligt att få vandra OO 590 Hur ljuvligt det är att möta

591 Min framtidsdag är ljus och lång

592 Vi är ett folk på vandring 593 Faraos härar hann upp oss 594 Tistlar, törne, ökensand 595 Det finns en väg till himmelen

Livets gåva och 596 Jag går mot döden var jag går gräns 597 I levernets bekymmer sänkt 598 Herre Gud, för dig jag klagar 599 0 Jesus, när mitt liv släcks ut (N 600 Lär mig, du skog, att vissna glad

601 Var än den Vän som överallt jag

söker 602 Att ta farväl på riktigt sätt 603 Låt gråten och klagan få stillna 604 Saliga de som ifrån världens öden 605 En dalande dag, en flyktig stund 606 Från våra kära, från våra vänner 607 Snart bröt du upp 608 När jag lever har jag dig 609 En dag jag lämnar mitt hem 610 Nu vilar ett hjärta, i ljuset 611 Jordens Gud, stjärnornas Herre 612 Nu är livet gömt hos Gud 613 O Gud, du mig ej överger 614 Uppå tröskeln till sitt hus 615 Jag skall gråtande kasta mig ner 616 Trofaste Gud, som livet 617 Städse på Sion jag tänker 618 Så kort var den fröjd 619 Min Frälsare lever

Kristi återkomst 620 Ack saliga dag som i hoppet 621 En herrdag i höjden 622 Jag vet mig en sömn i Jesu namn 623 Väktarns rop i natten skallar 624 Nu dagen är tillända 625 Med himlen blir det 626 Vakna upp! en stämma bjuder 627 En dag skall uppgå för vår syn

252 Bilagor SOU l985:|7

628 Vredens stora dag är nära - En gång dö och sedan domen g 629 Nattens skuggor sakta viker 630 En dag skall Herrens skapardrøm-

mer

Himlen g 63 l Så skön går morgonstjärnan fram 632 Det finns ett land av ljus g 633 Tänk när en gång 634 Det finns ett hem långt bortom g 635 Det dukas i himlarnas rike g 636 Jag är en gäst och främling g 637 _De kommer från öst och väst 638 Himlen håller andan, jorden g 639 Med lust och glädje tänker 640 Mitt hjärta vidgar sig g 325 641 I hoppet sig min frälsta själ förnöjer 642 Hur mäktig är den sabbat

Slutpsalm g 77 643 Hör hur tempelsången stiger

PSALTARPSALMER OCH ANDRA SÅNGER UR BIBELN (Som i huvudförslaget, Andra delen)

LITURGISKA SÅNGER (Som i huvudförslaget, Andra delen)

LÄSEPSALMER (Som i huvudförslaget, Andra delen)

Statens offentliga utredningar 1985

Systematisk förteckning

Justitiedepartementet Rättshjälp. [41 Barn genom befruktning utanför kroppen m. m. [5] Pantsättning av patent. [10] Ny räntelag. [11]

Socialdepartementet Leva som äldre. [3] Skolbarnsomsorgen. [12] Den barn- och ungdomspsykiatriska verksamheten [14] Handel med alkoholdrycker [15]

Utbildningsdepartementet Fornlämningar och exploatering [13]

Jordbruksdepartementet Livsmedelsforskning ll. [2]

Civildepartementet Församlingar i samverkan. [1] Den svenska psalmboken. Texter och melodier. Volym 1. [16] Den svenska psalmboken. Historik, principer, motiveringar. Vo- Iym 2. [17] Den svenska psalmboken. Text och musikkommentarer. Volym 3. 18

DeIn slvenska psalmboken. Ackompanjemang. Volym 4. [19]

Arbetsmarknadsdepartementet Arbetsmarknadsverkets ansvarsområde. [7] Beredskapsarbete i AMS-regi. [8] Kulturarbetsförmedling. [9]

Bostadsdepartementet Förköp av bostadsrätter. [6]

Anm. Siffrorna inom klammer betecknar utredningens nummer i den kronologiske förteckningen.

Statens offentliga utredningar 1985

Kronologisk förteckning

. Församlingar i samverkan. C. . Livsmedelsforskning Il, Jo. . Leva som äldre. S. . Rättshjälp. J.

3¢oco~:_cn5nAu-—

Barn genom befruktning utanför kroppen m. m. J. Förköp av bostadsrätter. B. . Arbetsmarknadsverkets ansvarsområde. A. . Beredskapsarbete i AMS-regi. A. . Kulturarbetsförmedling. A. . Pantsåttning av patent, J. . Ny räntelag. J. . Skolbarnsomsorgen. S. . Fornlämningar och exploatering. U.

varuhus-

. Den barn- och ungdomspsykiatriska verksamhetan. S. . Handel med alkoholdrycker. S. . Den svenska psalmboken. Texter och melodier. Volym 1. C.

Volym 2. C. S . Den svenska psalmboken. Text och musikkommentarer. Volym 3. C. ... W . Den svenska psalmboken. Ackompanjemang. Volym 4. C.

‘F.-. .. . .,._-... kull: L. sidi..

[1985

‘U743 9

STOCWN l ut.:

1969 ÅRS PSALMKOMMITTE HAR TIDIGARE PUBLICERAT

71 psalmer och vis0r.Verbum 1971. 1971

Psalmer och visor. till Den svenska Tillägg psalmboken. Del 1:1

(Principclel) SOU 1975:2

Psalmer och visor. till Den svenska Tillägg psalmboken. Del 1:2

(Texter och melodier) SOU 1975:3

Psalmer och visor. Tillä till Den svenska Del psalmboken. 1:3

(Ackompanjemangsdåñ

- 197 5:4

som;

Psalmer och visor 76. till Den svenska Tillägg psalmboken. Del 1.

(Antaget av kyrkomötet och sedermera utgivet 1975 under “ i samma namn.) .

DsU 1976:11

1937 års revision. Information, Arbetsmaterial. Lägesrapport

november 1977. (Stencil med 17

psalmer] 11977

1937 års revision. Information. Arbetsmaterial. Lägesrapport november 1978.

(Stencil med 13 psalmer) * 1978

Den signade dag. Försökshäfte. Del 1: Text och musik. Del 2:

1980 Psalmstudium. Stegelands 1980.

Den svenska psalmboken. Psalmboksrevisionen. Inledande redo-

för visning. Provsamling Advent, Jul och Dagens tider. SOU 1981:49

Den svenska

psalmboken. Förslag ang bearbetning mm av

SOU

psalmerna i 1937 års psalmbok/ 1939 års koralbok. 1981:50

Den svenska till Psalmer psalmboken. Förslag och visor, del Z. SOU 1981:51

Den svenska Psalmer andra psalmboken. från sángböcker än Den

svenska psalmboken med Urval för

tillägg. en gemensam

psalmbok, sammanställt av Sampsalm. SOU 1981:52

Psalmer och visor 82. till Den svenska Tillägg psalmboken. Del 2.

(Antaget av kyrkomötet 1982 och sedermera utgivet under

samma namn.) 1982

Lägesrapport. Ekumenisk psalmboksdel. Mars 1984. (stencil) 1984

Förslag till redigerin av Den svenska

samlingsvol men psalm-

boken. (Delbetän ande ti lsammans med avgivet 1968 års

kyrkohandbokskommitté.) September 1984. 1984

Liber ISBN 91-38-O87ö0l-X

Allmänna

Förlaget O375-25OX

ISSN