Leva som äldre : tolv intervjuer med forskare, författare, politiker m. fl. : delrapport i Äldreberedningens idéprogram om Livet som äldre

Ur KB:s samlingar

Digitaliserad år 2013

Leva

v

i

E

,som

å E

F

T I

äldre

Tolv

intervjuer

med

førskare, författare,

mfl

politiker

SME

__ DELRAPP IALDREBERED GENS IDEPROGRAM OM LIVET som ALDRE

Statens offentliga utredningar

1985:3 &

Socialdepartementet

Leva

som äldre

Tolv

intervjuer

med

forskare, författare,

mfl.

politiker

DELRAPPORT I ÄLDREBEREDNINGENS IDEPROGRAM OM LIVET SOM ÄLDRE

Stockholm 1985

Omslag Förlagsateljén, Johan Ogden Layout Anders Forsberg ISBN 91-38-08642-5 ISSN 0375-250X Liber Tryck AB Stockholm 1985 353631

Fotografier: Rybeck/Pressens Bild sid 10, Groth/Pressens Bild sid 20, Malmström/Pressens Bild sid 28, Groth/Pressens Bild sid 36, Reportagebild sid 42, Carlsson/Pressens Bild sid 50, Johansson/Reportagebild sid 56, Andersson/ Pressens Bild sid 64, Hudiksvallstidningen, Arkivet, sid 74, Groth/Pressens Bild sid 84, Andersson/Pressens Bild sid 92, Norrländska Socialdemokraten, Arkivet sid 100.

Till statsrådet och chefen för

Socialdepartementet

Aldreberedningen har tillkallats efter av bemyndiganden regeringen 1980-12-18 och 1982-11-04. har Beredningen under arbetet med haft föreliggande rapport följande sammansättning: statssekreteraren Sture tillika Korpi ordförande, försäkringstjänstemannen Stina Andersson, kommunalrådet Henny Fager, riksdagsledamöterna Ingemar Konradsson och Blenda Littmarck samt f .d. Kariksdagsledamöterna rin Nordlander och Eva Winther. Som har sakkunniga biträtt förbundssekreteraren i SFRF Gösta Blixt, departementssekreteraren i Bernt Socialdepartementet Hedin, sektionschefen i Spri Kjell överdirektören i so- Hellewig, cialstyrelsen Carl-Anders Ifvarsson, sekreteraren i landstingsförbundet Ulla Lindberg-Johnsson, sekreteraren i Svenska kommunförbundet Kerstin Petersson samt ordföranden i PRO Lars Sekreterare är Sture Sandberg.

Börjesson, Liisa Ehrnström och Inga-Britt (Minga) Or-

kan. Denna delrapport ingår i beredningens idéprogram om LIVET SOM ALDRE och innehåller med forsintervjuer kare, författare, politiker m.fl. Intervjuerna har utförts av journalisten Kerstin Vinterhed, som samrått med sekretariatet i fråga om ämnesområden, uppläggning, redigering m.m. I likhet med den av - i samarbete med beredningen - Vi demokratiberedningen nyligen utgivna rapporten vet själva bäst syftar denna rapport till att stimulera och vitalisera en allsidig debatt kring de äldres situation. Beredningen kommer inom kort att fram ett omfatlägga tande faktamaterial om de äldres villkor i samhället. Det är beredningens avsikt att i sitt huvudbetänkande presentera förslag om den framtida inriktningen av samhällets insatser för de äldre.

Stockholm i februari 1985

Sture Korpi

Stina Andersson Henny Fager Konradsson Ingemar

Blenda Littmarck Karin Nordlander Eva Winther

/ Sture Börjesson Liisa Ehrnström Inga-Britt Orkan

Innehåll

Förord . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 7

1 Befolka närmiljön! . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 11 Lars Ingelstam

2 De äldres längtan efter självständighet är stark . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 21 Gustav Jonsson

3 Det finns annat i livet än arbete! . . . . . . . . . . . . . . . .. 29 Astrid Kristensson

4 Minskade materiella behov är en befrielse 37 Mira Kakossaios

5 De äldre saknar inflytande! . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 43 C-H Hermansson

6 De gamla ljuger för att de är rädda . . . . . . . . . . . . .. 51

Olof Lagercrantz

7 Gamla vill ge -inte bara få! . . . . .. 57 Ulla Lindström

8 Åldringsproblemen är en fråga om jämlikhet .. 65

Birgitta Odén

9 Ingenting är omöjligt! . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 75 Sonja Thorburn

10 Man blir ”dummare” ju äldre man blir . . . . . . . . .. 85 Ronny Ambjörnsson

11 Det finns en struktur i gamla människors galenskap . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 93 Birgitta Trotzig

12 Vi behöver alla lite mänsklig värme . . . . . . . . . . . .. 101 Lassinantti Ragnar

Förord

I - som är en samäldreberedningen parlamentariskt - försöker vi äldre mänmansatt statlig utredning belysa niskors totala livssituation, se vården och omsorgen som en av det samhälle vi lever i, skildra även de posispegel tiva sidorna av livet som äldre och inte enbart ägna oss åt och problemlösning. problem

Aldre är med samma rättigheter och samhällsmedborgare som alla andra. De är fullt kapabla att ta skyldigheter - även när de behöver stöd, ansvar för sina egna liv hjälp, omvårdnad och vård. Detta är utgångspunkten för äldreom LIVET SOM ALDRE. beredningens idéprogram Med vårt vill vi sätta den åldrande männiidéprogram skan i centrum och visa utvecklingsvägar för på framtida mellan samhället, vardagsomsorgen och den samspelet offentliga omsorgen.

I december 1984 vi - i samarbete med demokratiutgav - första Vi vet beredningen programmets del, rapporten bäst”. I den olika aspekter på äldre mänsjälva belyses niskors och delaktighet i samhälle och inflytande omsorg, dels en rad dels några exemgenom debattinlägg, genom där den enskildes inflytande och pel på förändringsarbete ställts i centrum.

självbestämmanderätt

Denna är ett försök att ytterligare fördjupa insikrapport terna om äldre människors individualitet och integritet. Vi har vänt oss till forskare, författare, politiker m.fl. med som: Vilken bild har du av äldre människor frågor när det inflytande, ensamhet, skillnader gäller attityder,

mellan män och kvinnor? _Vilka viktiga livsförändringar

innebär Ar du rädd för döden? Vad be-

pensioneringen?

samhällsservice och personlig omsorg för äldre tyder människor? Hur ser din vision av det goda livet som

äldre ut?

har utförts av journalisten Kerstin Vinter- Intervjuerna och i samråd med oss. Vi är medvethed på vårt uppdrag na om att de intervjuade inte utgör något representativt urval av Det har heller inte varit syftet. befolkningen. Vår strävan har varit att låta några på olika sätt uppmärksammade personer dela med sig av både sina professionella erfarenheter och sina tanegna högst personliga kar livet som äldre. i hos de kring Spännvidden ålder

- den -

intervjuade äldste är 77 år och den yngste 45

pekar också på något att

väsentligt, nämligen åldrandet

angår oss alla.

Resultatet har blivit en - som vi tycker intresseväckande och variationsrik bild av hur människor kan uppleva åldrandet, dess villkor, och

förhoppningar besvikel-

ser. Olika åsikter

bryts naturligtvis mot varandra, men

som en röd tråd alla

genom intervjuer löper viljan att få

fortsätta att vara aktiv och att få leva sitt eget liv.

Vårt arbete med äldrefrågor har oss om hur vikpåmint tigt det är att öva upp förmågan att och ta lyssna intryck.

Människor blir inte lika bara för att de passerar pensionsåldern. Det gäller att låta individerna komma till tals, att få dem att känna i samhällsutveck-

delaktighet lingen och att tillerkänna dem deras självbestämmande-

rätt. Detta förutsätter hos

attitydförändringar många

och ökad flexibilitet i service, omvårdnad och vård. Trots allt det goda som är detta fortfarande

gjorts en utmaning

i allt arbete för solidaritet och människor

gemenskap

emellan.

Vi i detta

äldreberedningen hoppas att material skall vara

stimulerande och berikande inte bara för de som är professionellt verksamma i utan för alla med

äldrefrågor

intresse för relationer mellan människor.

Sture Korpi

Ordförande

Befolka

närmiljön!

- Det samhället ör de äldre visar att man att för tycker gamla ska under ållas och så ska de sysselsättas och när det inte går längre ska de vårdas. Inte särskilt fantasifullt.

Så säger Lars Ingelstam, professor i teknisk och social

förändring vid

Temaforskningen iLinköping. Ingelstam är född 1.937 och har fem vuxna barn. Kommer hans erfarenhet av småbarn att vara föråldrad när de egna

barnen får barn?Han tror inte det; i sam-

förändringen hället går inte så fort längre.

Den egna pensioneringen emotser han som en period av

fortsatt seriös verksamhet, av folkrörelseengagemang

och lek - lek som lika kan innebära tid och gärna möjlighet att lära något nytt. Han vill bli en modern pensionär och planerar för ålderdomen som en aktiv period.

- Det finns en risk för när man tittar den felsyn på växande gruppen äldre, på den åldringsexplosion” som vi de facto redan befinner oss mitt i, säger Lars Ingelstam. Man tror kanske i förstone att vårdbehovet ökar i takt med antalet pensionärer, men så är såvitt jag förstår inte alls fallet. Det är bara den allra äldsta kategorien som behöver mycket vård, medan de yngre pensionärerna mellan, säg, 65 och 80 år är en Världshistoriskt ny grupp i befolkningen: De är erfarna, rörliga, relativt friska medborgare med medelinkomster. Det är alltså inte fråga om en gigantisk ökning av vårdbehovet hos ett stigande antal äldre utan vad som skett är att vi har skjutit fram detta vårdbehov cirka ett årtionde. En sextiåring är idag i samma vigör som en femtiåring för en generation sedan, en sjuttiåring är kanske som en sextiåring och först en åttiåring kräver de insatser från omgivningen som en nyligen pensionerad person ofta gjorde förr.

Äldre människor som jag träffar säger allt oftare att j ag ska snart pensioneras och då skall jag göra det och det. D .v.s. skriva den boken, avsluta det uppdraget etc., ingen

hobbyverksamhet, alltså, utan seriösa saker. Det ser ut att finnas en aktiv för den här som planering perioden, inte fanns förr.

Hur då vi - som samhälle - denna situauppfattar nya tion? Jo, uppenbarligen har vi inte riktigt kommit på vad vi ska ta oss till med denna grupp fortfarande friska människor med erfarenhet och ofta med intakta yrkesmässiga och sociala nätverk, även om de gradvis tunnas ut. Det samhället gör för dessa människor visar att man hittills uppfattat saken så att de äldre ska underhållas och så ska de sysselsättas och när det inte går längre ska de vårdas. Inte särskilt fantasifullt. Men det krävs inte särskilt mycket fantasi för att peka ut som inte blir särskilt väl utförda i samhället och uppgifter där pensionärerna skulle kunna göra en insats. Det första jag kommer att tänka på är att de skulle kunna hjälpa

till att befolka att helt enkelt finnas till

närmiljön genom hands för skolbarn och andra som behöver någon att vända sig till om dagarna. Man kan tänka sig mycket måttfulla arrangemang där äldre personer i samarbete med bibliotek, lekparker o.s.v. skulle kunna skapa ett trygghetstillskott, en rent mänsklig förstärkning i övergivna förortssamhällen. Den överansträngda mellangenerationen skulle härigenom få ett handtag och de yngre skolbarnen skulle få ett stöd utan att behöva överlämnas till proffs. Tittar man på hur närsamhällena fungerar ser man att både barnen och de äldre har mycket begränsade revir. Man rör sig inte utanför sitt område, man kliver inte över till varann. Under sommaren har två av mina gränserna barn arbetat i hemtjänsten här i Bromma och där är det utan tvekan så att det finns en äldregeografi, d.v.s. de äldre bor på vissa gator och rör sig inom vissa begränsade områden bestämda rutter. tror att det enligt ganska Jag skulle krävas insatser för att motverganska blygsamma ka det här.

kommer här in den förändrade förvärvs- Ingelstam på strukturen i det moderna samhället som innebär att vi börjar yrkesarbeta allt senare och slutar yrkesarbeta allt tidigare. Vi slutar också i regel abrupt. Genom att på sidor om de yrkesaktiva växer, grupperna bägge alltså både barn och ungdom på ena sidan och äldre på den andra, Ökar också trycket på de förvärvsarbetande. - Vi har arbetstid utan den ingen avtagande per familj gemensamma arbetstiden ökar i de enskilda hushållen. Detta hänger samman med kvinnornas ökade givetvis

förvärvsintensitet. Vi har en av de högsta förvärvsarbetstiderna per vuxen medborgare i Europa. Tittar man på förvärvsarbetstiden per sysselsatt person är den däremot liten. Här är det det ökade deltidsarbetet som slår igenom. Ser man på de anställda inom varuproduktionen, de som alltså ska förse sig själva och andra med de varor vi behöver, finner man att den som för tjugo år sedan måste varor för - i - en halv producera princip sig själv plus person till idag måste producera för sig själv och 1,2 personer till. Detta är ju en matematisk kalkyl, men den säger ändå något om trycket på de förvärvsarbetande människorna i fertil ålder. Måste de allverkligen göra ting? Enligt min uppfattning skulle det vara mycket bättre och rimligare att ta ut minskningen i arbetsvolym i kortare arbetstid och samtidigt göra det möjligt för människor att stanna i förvärvsarbete bra länge. Som det nu är sätter vi stressen där den sämst kan tolereras. är för en tidig Jag yrkesdebut och därpå en genuin värvning mellan yrkesarbete och Problemet är nu att så snart folk utbildning. ju fått inkomst är det mycket svårt att få tillbaka dem till studierna - de har inte råd. i Så länge man går ungdomsskolan och även universitetet kan man klara ekonomisk med av informella - föräldrarna knapphet hjälp system till - men har man väl en förvärvshjälper gång börjat arbeta på allvar går inte det.

Men den här tanken att de äldre ska till och ta

hjälpa

hand om barnen - skulle det

verkligen fungera?

Avståndet är stort mellan den yngsta och den äldsta

och tycker inte alls generationen många gamla

om barn.

Ingelstam medger att en del förslag om hur de äldre skulle kunna i samhället kanske är lite engageras löjliga men menar att det språng i livsstilar som skett de senaste 50 åren kommer kanske inte att av samföljas ma rekordartade förändringar i samma våldsamma takt framöver. - Det att den nu levande är sägs ju föräldragenerationen den första som inte har att lära sina barn. någonting är obsoleta. Så snabbt har utvecklingen Deras_kunskaper gått. Aven om det påståendet är överdrivet kan man ju om det måste - eller kan - fortsätta så. fråga sig

har vuxna barn. Han räknar ut att om Ingelstam själv han nu får barnbarn, så ligger erfarenheten av de egna barnens barndom och uppväxt inte mer är 15-25 år

tillbaka i tiden - därifrån bör han kunna bidra med inte helt Värdelös erfarenhet. Vad beträffar den tekniska menar han att den kanske inte blir lika utvecklingen dramatisk för nästa generations livsstil. Hushållens är i det närmaste fullbordad. Man kan mekanisering knappast tänka sig mer maskiner i ett hem än vad vi nu har. - Sedan har en extremistisk när det jag uppfattning i hemmen. Jag tror inte gäller datoriseringens betydelse att den kommer att få så stor betydelse i vardagslivet. Man har ett fel när man sett hur stor effekten varit gjort i industrin, man har trott att det skulle bli lika stor förändring hemma. Men datorernas användningsområde i vardagslivet är mycket mera begränsat.

En annan sak som sannolikt inte kommer att upprepas är enligt Ingelstam den stora omflyttningen, särskilt då från land till stad, som Sverige hela detta sekel. präglat - Det stora är det slut med. Man kommer inte flytteriet att få folk att flytta till jobben som förr. Att även kvinnorna numera har jobb minskar också familjens benägenhet att bryta upp. Att mönstret blir mer konservativt ökar också min tilltro till att mor- och farföräldrarna kan få större betydelse för familjerna i framtiden. Som det nu är bor ju många långt ifrån varann och den äldre generationen kan redan av det skälet inte spela någon större roll i barnbarnens uppväxt. - man Ja, skulle rent av kunna tänka sig en omfördelning av insatserna från de dyrbara daghemmen, där utändå bara är 1 till 4 (= en vuxen tid växlingen persons krävs för att ta hand om fyra barn) till något system som innebär att de äldre kvinnorna som är dåligt utnyttjade på arbetsmarknaden, har lågt betalt och svårt att finna adekvata uppgifter ställer upp och tar hand om barnen så att de yngre kvinnorna kan arbeta.

En svensk variant av det ryska babaschkasystemet alltså. Men iSovjetprotesterar babuschkorna mot att behöva sköta småbarn på nyttjust när de egna barnen äntligen vuxit upp. De vill hellre ägna sig åt eget förvärvsarbete. [Sovjet har man f.ö. en mycket tidig

55 år, kanske just för att pensionsålder för kvinnor, delvis lösa detta problem.

- Detta är ett som från da- Allright. resonemang utgår gens trend. Låt oss hellre vända på tendensen till förkortad och sträcka ut den i stället! Att kvinnorna yrkesperiod i Sverige vill förvärvsarbeta och ha en egen inkomst är en

bas för resonemanget som man får ta för given, det finns ingen retur på det, utan kvinnornas yrkesarbete uppfattas som en moralisk som de skulle kämpa mycket rättighet hårt för om den hotades. Problemet är bara att om andra och inte man själv ska sköta omsorgen så blir overheadkostnaderna enorma, d.v.s. pensionsavgifter, arbetsgivaravgifter 0.s.v. De förstör alla kalkyler. Det är för övrigt en stor pedagogisk uppgift att enkelt och klart förklara för folk att vad som åstadkoms genom dessa transfereringar är ju en fördelning av inkomsten över inte mellan Det är till stor del till sig livscykeln, grupper. sj älv som man betalar. Det har folk svårt att förstå och så klagar man på skatterna. Men ju större grupper i befolkningen som är inaktiva desto mer ökar skattekvoten. Det är inte sant som t.ex. socialdemokraterna säger i sitt framtidsprogram att man kan fortsätta att öka den offentliga sektorn utan att höja skatterna. De menar att detta ska ske genom ökad tillväxt, men det stämmer inte. Vi har haft en ökning av tillväxten och skattekvoten samdärför förstår vi inte att bara ökad tillväxt inte tidigt, löser den offentliga sektorns problem. Tillväxten har gjort det lättare att höja skatten, men den har inte onödiggjort skattehöjningar.

Ingelstam är alltså här inne på den omfördelning mellan offentlig och privat konsumtion som många menar knappast kan gå längre i Sverige oavsett om vi får ekonomisk tillväxt eller ej. Det svenska folket tål inte mer skatt. Samtidigt för vi alltså en befolknings- och arbetsmarknadspolitik som innebär att allt större måste få sin av samhället under grupper försörjning allt längre tid. - Man bör inte vilka som ska sköta längre fråga grupper omsorgen om barn, gamla och sjuka utan i stället hur vi ska få i stort sett alla att göra det också, d.v.s. utöver sitt vanliga jobb. Det är här de informella och kooperativa kommer in, även om de bara delvis kan arrangemangen ersätta den offentliga, professionella vården.

Den vårdsektom den stora

offentliga ärju kvinnoarbetsplatsen i Sverige. Hotar man den hotar man kvinnornas förvärvsarbete.

Och de flesta kvinnor är det trots allt en stor skill-

för

nad mellan att hemma och sköta ett eller

gå ett par barn mot att tillhöra en arbetsplats och ge

vård tillsammans med andra vuxna arbetskamrater.

Förvärvsarbetet också - och inte

innebårju

minst - ökad ekonomisk

självständighet för kvinnorna. Yrkesarbetet år en del viktig

av den

kvinnliga frigörelsen.

- Från en i hemmen har undertryckt ställning kvinnorna kommit ut till något mindre undertryckta roller i vårdsektorn! Det är orimligt att tro att kvinnorna skulle vilja återuppta dessa uppgifter privat och var för sig. Startpunkten för resonemanget bör vara att mönstret med kvinnligt förvärvsarbete ligger fast. Sedan får man diskutera hur informella arrangemang kan samordnas med den professionella vården.

Men vi kommer lite långt från den konkreta verkligheten. Hur skulle du själv vilja ha din ålderdom?

- vill ha en en vill ha i Jag mix, blandning. Jag en tiden begränsad men fortfarande förpliktande uppgift i någon verksamhet som jag behärskar, alltså i mitt fall läsa, skriva, föreläsa. En del tid vill folkrörelse, jag ägna någon det kan vara det kan vara - det kyrkan, partipolitik väsentliga är för mig att tillhöra någon grupp, något kollektiv av icke-professionellt slag. Sedan finns leksektorn, att få lattja med något som inte har blivit av under livet förut. Och leka hänger mycket ihop med lära. Man brukar ju hävda att ”krävande saker som matematik, att spela instrument o.s.v. ska man lära sig när man är ung och har tid. Men varför inte lära när man sig något nytt ordentligt är i sextioårsåldern: En lite mera offensiv satsning när det gäller för äldre skulle se - sådana utbildning jag vilja halvt uppgivna kurser om hur det ska bli när jag blir pensionär kanske man däremot klarar utan? sig

Jag hörde talas om en målare som varje dag i hela sitt liv övade en timme fiol. Det gjorde han för att ha något uttrycksmedel kvar, någonting att ta till om han till exempel skulle bli blind. Vad kan man lära av detta? Jo, att man behöver en mera varierad repertoar, så att man kan leva med något handikapp genom att växla över till andra sysslor. Jag inbillar mig att man blir inte skröplig alltigenom på en gång utan det är kanske så att man får ett rörelsehinder, eller en eller en hörselskada o.s.v. synnedsättning, medan övriga funktioner är intakta. Jag tror att det är farligt att betrakta sig som generellt skröplig. Hela ålderdomen får inte bli som de ”förlorade dagar vi alla känner till, de där dagarna då allt går fel och man ger upp. Vad

jag menar är: Man får inte klientisera sig själv. Jag måste medge att jag tänker ganska mycket på de här sakerna.

På vilket sätt tänker du på döden? - De flesta äldre det har lider människor, jag förstått, kanske inte så mycket av tanken på att de snart ska dö som av att det blir ödsligt omkring dem. Att nära vänner går bort, den ena efter den andra, är en stor källa till sorg, kanske så stor att sorgen över den egna döden redan är genomlevd när man väl själv måste lämna livet. När man står inför sin egen död är sorgearbetet genomlidet. Eller annorlunda uttryckt: De gamla har redan gjort sin egen beredelse genom den sorg de upplevt och lidit när deras vänner gått bort.

Sedan anser jag att vi måste göra något åt vårt pryderi inför döden. Vi måste återerövra döden som en naturlig del av tillvaron. De senaste årtiondenas utveckling har döden till ett kliniskt tillstånd som sker gjort på sjukhus i särskilda lokaler, med hjälp av särskild personal och avskalad medicinsk ritual. Döden på sjukhus är en existentiell situation som har berövats sin innebörd. Vi saknar ord för vad som händer. Efter den fysiska döden anlitar vi i häpnadsväckande hög grad alltjämt kyrkan och det ceremonielet dödsfall religiösa omkring mycket mer än vad som numera gäller dop och Vigslar.

Du ger en dyster bild av allt det här. Hur ser du på

döden som kristen? - Religionen underlättar, även för den som inte tror, den normala ångesten inför döden därför att den äger ett som kan vad döden

språk uttrycka innebär. Ångesten tror

delvis kommer av allt vi känner som allt vi inte jag ogjort, hunnit med att prestera, allt som blivit och otillräckligt ofullbordat. Som kristen erkänner man att allt man gör är otillräckligt, men samtidigt att man ständigt får överlämna sig själv och vad man gjort, i all dess otillräcklighet, till Gud, till hans Det finns en förfogande. spänning i den kristna livshållningen som innebär att man ständigt misslyckas, att man alltid måste be om förlåtelse och alltid försöka igen. Den spänningen får sin paradoxala lösning när döden kommer, döden innebär på så sätt lugn. Kristna talar ofta om döden som en vila, nu får vila ut. jag

Som kristen tror du väl inte din totala

hellerpå utplåning i och med döden?

- för alla - - Nej, kristna det skulle jag ha sagt är döden inte det definitiva slutet. Det finns någonting mer,

vare sig man väljer att formulera det i enkla naiva bilder eller man bara känner det som en förvissning inom sig.

Det måste rent vara stor skillnad

mentalhygieniskt

ett samhälle där de flesta nzänniskor tror

på

att de ska och ett där de flesta nzännisleor

utplånas

inte tror det. - Säkert. humanister ser livet som en och Många episod menar att dess storhet i detta. Livet finns för ligger just sin skull, det motiverar sig självt, det behövs inga egen andra eller tror att det garantier någon fortsättning. Jag går att försvara en sådan humanistisk livshållning, förutsatt att man är hederlig mot den.

Det värsta för ett samhälle är om det aldrig stannar upp inför erkänner att döden är ett problem. Vi frågan, aldrig förtränger döden ur våra liv genom olika omskrivningar och sättet att den sjukhus. Det är där jag menar dölja på att finns. Döden hör till de grundlägganohederligheten de livsvillkoren precis som födelse, sexualitet, näringsinföreställer mig att ett samhälle som systematiskt tag. Jag undan en sådan sak blir förvridet. Döden tränger sjukt, är tabu som sex en var det. Det skapar ångest precis gång som poppar upp någon annanstans.

Tidigare kunde religionen göra starka anspråk på att och handskas med döden och människors tankar uttrycka och känslor inför den. Vad man än må tycka härom, dock en arena där frågorna kunde ställas: kyrkan erbjöd Vad är det vi lever för och vad blir det av oss? Strindberg skulle antagligen ha sagt att kyrkan ställde de rätta fråmen fel svar - nu ställer vi inte ens gorna gav frågorna. fick en om detta när vi träffades några Jag påminnelse och diskuterade svensk vårdpolitik. En medarbestycken utbildad i och Danmark, sade ungefär: tare, Tyskland Det skrämmer mig ofta i Sverige att det inte finns minsta om att det finns som vi inte kan lösa. antydan problem

Döden kommer vi inte undan även om Vi förtränger den.

2 De äldres

längtan

efter

självständighet

är stark

- Allt kommer att

ordna sig på något sätt. Jag behöver

inte oroa har att är en älskad

mig längre. Jag förstått jag

person.

Så säger Skå-Gustav Jonsson, 77 år, som för ett år sedan

genomgick en stor operation efter hjärtinfarkt. Sjukdo-

men har hans han är inte lika och

begränsat radie, rörlig

aktiv som förr. Men samtidigt har den väckt känslor till liv i hans familj som är varma och starka. Att vuxna barn skulle ta hand om sina gamla föräldrar tror han dock

inte på. Det finns gammalt groll mellan generationerna

som kan blomma upp i en sådan omvänd vårdsituation.

Gustav Jonsson, som utbildade sig till läkare i Uppsala, är mest känd som grundare av Barnbyn Skå på Mälar-

öarna Stockholm. Där ledde och utvecklade

utanför

han verksamheten under 25-talet år ända fram till sin

pensionering 1.971. Han disputerade 1.967 på avhand-

”Det sociala arvet. Som erkänsla sina

lingen för bety-

delsefulla insatser erhöll han 1.983 professors namn.

Gustav talar först om de äldres situation i allmänhet, om vårdbehovet hos gamla människor och om förhållandet mellan könen på gamla dagar. Senare kommer

han in på sin egen svåra sjukdom och sitt förhållande till döden. Han talar om förhållandet till nära anhöriga

och om upplevelsen av åldrande till kropp och själ. eget -

Problemet med de gamla och försörjningen av dem är

inte så stort numera som det var förr, Gustav Jonssäger son. Produktiviteten har ju ökat Detta att

kraftigt. gör

omsorgen om de äldre inte samma belastning utgör på samhällsekonomin längre.

Till saken hör också att vi äldre är

själva produktiva

under en längre tid och när vi väl slutat arbeta är de flesta av oss inte lika vårdkråvande som förr. Vi är faktiskt inte längre i behov av ett så stort stöd av de unga.

Därmed också som man sagt att det gamla åldringsspöket

talade om på trettitalet, håller på att försvinna. Åldrandet

är inte lika skrämmande längre. Det är lättare att tillhöra de äldre nu än några generationer tillbaka. Det ser jag mycket tydligt när jag tänker på mina föräldrar. Jag minns min hon fick dras med morfar, som mamma, ju var och besvärlig. Hon plågades av att ha honom slagrörd hos ja, det var till plåga för hela Hon bruoss, familjen. kade säga till oss barn: ”Hörni, när jag blir lika gammal och som morfar - då ska ni inte ha kvar besvärlig mig här. Lova mig det!”

Jag hade också en senil men hon placegammal moster, rades på ålderdomshem, just på det hemmet som Åke Wassing skrivit om i sin bok ”Slottet i dalen”, och som Ivar Lo fördömde i sin kamp för bättre villkor för de gamla människorna i Sverige. Det var ju skräckinjagande med stora salar och också att de blandade alla genom sorters människor där. Det fanns många sinnesslöa och många svårt sjuka. Men min moster trivdes och var glad. Hon pladdrade på och skrattade. Hon trodde att jag låg i Uppsala när jag besökte henne en gång många år efter det att jag blivit färdig läkare. Jämfört med den sortens vård har dagens det bättre att de har åldringar mycket genom en hyfsad pension.

Jag minns min far, han var ängslig för sin ålderdom. Han talade ofta om hur det skulle bli när han inte längre orkade med att försörja sig, hur det skulle bli då. De äldre i dagens samhälle behöver inte känna den där ängslan som tidigare generationer kände.

De där som man möter i alla tididylliska skildringarna numera om att generationerna ska hjälpa varann ningar och att de ska tas om hand av sina barn, de stöter gamla mig. Det är min bestämda uppfattning att det har gått romantik i det där; mellan barn och föräldrar finns det groll som kan blomkänslospånningar, gammalt ingrott ma upp just i en sådan där omvänd vårdsituation, där den gamla föräldern blir beroende, krävande och plötsligt hjälplös. Och det var ju inte bra heller, när man hade sina gamla hos sig som förr. De skjutsades undan. Sådana tankar är välmenade, men det håller inte annat än för kanske sådana som har det mycket bra ställt och över stora resurser. För vanligt folk tror jag inte förfogar det fungerar, och detta inte bara av psykologiska skäl. De har varken tid, ork eller materiella resurser så det räcker. För min egen del skulle jag inte gilla att bli vårdad av mina barn, jag skulle vara rädd att få för mycket omsorg

då. skulle bli överdrivet och det skul- Jag omhändertagen le en irritation hos Man tänker att de skapa mig. sig just anhöriga skulle vara särskilt vänliga, men jag tror, som det. Det finns för mycket ambivalens hos de jag sa, inte på egna barnen, opposition och gammalt trots från puberteten som till i en sådan här situation. stiger upp ytan Min mor var inte snäll mot sin far utan det fanns nog en del bitterhet hos henne. Han hade väl druckit en del som och säkert sin dotter också. Jag tror att yngre förtryckt sånt är vanligt, jag tror att det finns hos de flesta.

skulle vilja ha neutral vård, en relationsfri Nej, själv jag skötsel. Jag tror att jag skulle trivas på ett ålderdomshem, eller som man kanske för pensionärshem säger nu, märker att ju äldre jag blir desto gladlyntare blir jag. jag Om skulle bli senil så tror att skulle jag ordentligt jag jag få en bra vård då också. när vaknade från min i Jag märkte, jag upp operation våras - eller min fru Britt har berättat det för mig, jag minns inte - att blev av så mycket själv jag omtyckt personalen där. Jag var euforisk efter narkosen, jag sjöng och som en berusad, talade om för uppträdde jag personalen vad tyckte om dem. Jag blev rättfram plötsligt. jag Och det där gjorde mig populär hos dem på något sätt. Jag blev rolig för dem. Så har tänkt: Så där blir det när jag jag blir riktigt gammal.

ofta

Åldringsvården skildras

ju som väldigt opersonlig och i tidningarna. Men det stämmer inte med de dyster inblickar har fått. Min frus personliga jag gamla mor, som är över åtti, är på långvården, såvitt vi förstår får hon en utmärkt vård. Hon sköts om av unga, gladlynta flickor, de gör utflykter och tar hem dem till sina egna hem. Jag tycker att gränsen mellan vård och omsorg här flyter ihop. Det är ju ingen steril vård hon får utan mycket mer.

Samma sak min Elsa, som nu är död. Hon gällde syster hade det bra på vårdhemmet, där hon vistades i slutet av sitt liv. Hon skrattade, skämtade och blev väl bemött.

kan inte utifrån det här, men de per- Jag ju generalisera intrycken är mycket ljusa. För min del insonliga egen stämmer jag med min mor. Sätt mig på vårdinstitution när jag blir gammal och besvärlig! Anstaltsvård är negativ för barn och för men när det gäller de negativ vuxna, mycket gamla har den sitt berättigande, särskilt då med tanke på de unga.

När det åldrandet hos män respektive kvinnor tror gäller jag att kvinnorna har det svårare än männen. Männen är ju i det allmänna betraktelsesättet. Det räcker gynnade

med att vara karl”. Kvinnorna måste ha charm, kunna föda barn o.s .V. - allt det där är det inte så noga med när det gäller karlar. Det spelar inte så stor roll hur man ser ut - man är i alla fall än en kvinna. högre värderad Allt det där tror även ålderdomen. Könsförjag gäller på domarna slår igenom där med, så att den åldrande kvinnan taxeras lägre än den åldrande mannen. Den här uppfattningen är ju inte utan ett av fördoobjektiv utslag mar. I själva verket är det ju så att kvinnorna ofta klarar åldrandet bättre än männen.

Simone de Beauvoir talar om perioden efter kli-

makteriet som kvinnans en tid då man

tredje ålder,

kan strunta i männens blickar och leva

äntligen

självständig och fri iförhållande till man och barn.

Vad du om det?

säger

- Det ser som en den moderna jag utveckling av kvinnorollen. En kvinna med bibehållen yrkesstolthet, bibehållet och andra intressen - det är framtidens yrkesintresse kvinna. Hos män finns det väl fö. någonting av samma lättnad, samma lugn som hör ålderdomen till. Nu när jag är gammal måste jag inte uppvakta flickor unga längre. Det slipper jag nu.

Gustav lägger till att han alltid gillat yrkeskvinnor, kvinnor som med en del av sina väsen varit självständiga och velat vara självständiga. Det är ett attraktivt drag även hos äldre.

Hur ser du döden?

på

- Våren och sommaren 1983 drabbades av jag hjärtinfarkt och opererades på hösten för trekärlssjukdom på Karolinska sjukhuset. I samband med operationen presenterades ju döden för mig på ett mycket konkret sätt. Men jag upplevde inte närheten till döden med ångest och skräck. Vi som skulle genomgå samma operation eller just hade genomgått en sådan låg och pratade med varandra på sjukhuset. Det var många som hade liknande upplevelser av att de under uppvaknandet ur den djupa narkosen hade sett arkaiska ansikten och landskap. Stora skulpturala ansikten och vinterlandskap i psykedeliska färger. Av en slump hade jag själv läst Jung strax innan, han skriver ju om som alla bär med arketyper sig i det kollektiva undermedvetna. Kanske var det därför jag också såg dessa syner. Men det som också var för och de andra gemensamt mig nyopererade var att det fanns någonting lätt och ljust i

den här hallucinationen. Det skulle bli ljust och skönt att få vandra vidare. Döden år för som händer mig någonting bara. Hur det blir sedan vet man inte. Kanske har livet en fortsättning, kanske inte. Min känsla är att detordnar sig på något sätt.

Min syster Anna, som var den av mina som verksyskon ligen brydde sig om mig, som gjorde mycket för är mig, död sedan några år. Hon är ju borta men vi har en sorts gemenskap i alla fall, det är något där som innebär trygghet för mig, och lugn. Det är inte känsla någon mystisk jag har, utan jag ser döden som något som sker. naturligt Jag tror min upplevelse bottnar i en som grundtrygghet jag har ända sedan jag var barn. Den finns kvar hos mig. När jag somnar är jag aldrig rädd att jag ska dö under natten. Jag tänker inte på det. Mina överlevnadschanser har ökat i och med operationen, men vet ändå att jag ju jag inte kommer att leva alltför till. länge Ibland har vi skämtat om det hemma - har fortfajag ju rande två pojkar i uppväxtåldern. Vi dem var de frågade skulle vilja vara om De diskuterade de ville jag dog. om vara hos det eller det vuxna syskonet. Vi lekte med tanken, det var på skoj, detta uppfattades som ett reellt aldrig hot.

Eller också var det ett sätt att hantera saken - att skämta den. om - Min son yngste frågade mig en dag: När kommer du att dö, pappa? _ _ svarade: - När blir Jag jag 85. Det fanns en lätt ängslan bakom hos honom.

Det som har hänt i och med sjukdomen är också att mina barn och barnbarn nalkas med en Värme inte mig som jag har märkt förut. När jag skulle kom de till opereras mig med en ny värme. Jag förstod att jag var en älskad person som man kom och hälsade på, det är denna känsla som de gav mig som är det positiva i åldrandet för har mig. Jag fått kärleken tydlig för mig.

Min äldsta son Staffan, exempelvis. Förut tyckte jag att han gled ifrån att det var Väl helt mig, jag tyckte naturligt, så blir det. Men nu upplever hur får en jag jag återbäring som har hos en min jag tillgodo honom, återbäring på gamla känsloinvestering i honom när han var ett litet barn. Nu får jag tillbaka det. Under puberteten sker det ju en distansering, men nu är det de gamla känslorna från den tidiga barndomen som kommer tillbaka till som mig en ömhet, en omsorg. Jag kan också känna känslor själv

som inte känt en sorts ömhet eller förståelse jag på länge, för min första fru t.ex. Min bror Olle och jag har också kommit närmare varandra.

Hur upplever du det rent fysiska åldrandet?

- Min mitt minskar eftersom radie, rörelseomfång ju, mina sinnen fungerar sämre. Jag ser sämre, jag hör sämrör mindre är förr. På det viset är jag re, jag mig mycket en i förhållande till omvärlden och handikappad person de måste en del. Men man sig till att hjälpa mig anpassar leva ett mer liv. Det är så med åldrandet att kringskuret kommer Nu när vi var landet resignationen parallellt. på fick jag ju hålla mig runt huset huvudsakligen. Jag jobbade lite, övade mig på att skriva maskin, i att läsa.

Jag fick inte bada och sola för mycket, visst blev det en rutinartad tillvaro. Man vaknade, gick på dass, åt morsen försökte till med disken, då brukagonmål, jag hjälpa de vara ganska fumlig. Så gick jag och hämjag vanligen tade posten, det ansågs vara en lagom promenad för mig. Grabbarna gjorde ju jobbet. Det hämtade varor och vatten i båten, de övertog allt det som en självklar sak. De det som naturligt och jag fick inte några uppfattade skuldkänslor. Jag levde en mycket bekväm tillvaro, anpassad till mina fysiska brister.

Jag tror att den där frasen ”behöva behövas är mera dubbeltydig än man förstått. Det där att man ska ta del och göra nytta får inte bli till krav eller plikt. Det kan vara skönt att slippa behövas också. Det finns en självständighetslängtan hos många äldre, tror jag, en önskan att bli befriad från omgivningens beroende. Det här är ju saker som varierar från person till person och många känner säkert ensamma och ”obehövda”. Men det sig också för de äldre att inte sig på, att inte gäller ju tränga pracka på de unga som de inte vill ha. hjälp

Saknar du du var

dig själv som iyngre dagar?Din

din medelålder?

ungdom,

- Det finns en viss saknad efter kåthet och de ungdomlig stora Skåfesterna kan tänka med viss saknad. Men jag på som hade man efter kärleksnederlag. ung ju depressioner Man och tänkte på att ta livet av men det fanns gick sig, en massa självmedlidande och sentimentalitet i det där. Och Fantasier om vad den eller den skulle aggressivitet. död - då minsann skulle de tänka när man var ångra sig o.s.v. När tänker tidigare äktenskap så var jag på mina där finns inslag som fortfarande kan få jag ju otrogen, mig att känna mig sj askig.

Nu är jag en gynnad, sorglös människa. Materiellt sett har jag det bra och är gynnad också såtillvida att jag tillhör den lilla grupp som kan fortsätta sitt arbete, åtminstone delvis. Jag har det ordnat för mig. Jag lyssnar på mina talböcker, läser en del. Och jag är jag gynnad också av att jag har en så pass mycket yngre hustru. När jag går bort kommer hon att klara av det och pojkarna kommer också att klara av det. De är snart stora nu och det finns många andra i familjen som de kan an till. knyta

Allt kommer att ordna sig på något sätt och jag behöver inte oroa mera. mig

3 Det finns annat i livet

än arbete!

- Sluta dalta med de gamla, säger Astrid Kristensson f.d. i och 67 år. Astrid

landshövding Växjö nyss fyllda

Kristensson är jurist. Under många år var hon moderat

riksdagsledamot. Självständigt och individuellt ansvar

trycker hon lika mycket på i som som då.

dag, äldre,

- De gamla i vårt samhälle utsätts för mera omtanke än vad som kan vara nyttigt, framhåller hon och uppmanar: Vi borde samla ihop oss själva och vara mera aktiva!

Att bli pensionär är emellertid inte så lätt som man kanske tror, det har hon själv fått erfara. Att plötsligt stå i

där med en tom almanacka efter åratal av strängt

upptaget liv kräver större mognad än att avancera, att göra karriär. «

_ Att sluta sitt liv yrkesverksamma och bli pensionär var lite i än hade erkänner Astrid knepigare början jag trott, Kristensson. Jag var landshövding i Växjö fram till den 1 december 1982. Då avgick jag för jag ville inte hänga mig kvar så att folk undra: Ska hon inte länge började gå snart?

Vilja till oberoende. Avsky inför att hänga sig på folk. Det är karaktäristiskt för Astrid Kristensson och hon återkommer härtill flera gånger under vårt samtal. Nej, hon vill inte hänga sig på sina Vuxna barn. När hon var i New York som ville hon inte FN-delegat hänga sig på de andra delegaterna utan gick ensam ut och åt på kvällarna. För allt i Världen ville hon inte hänga sig kvar nere i Växjö utan flyttade i samband med avgången tillbaka till Stockholm för att ett börja nytt liv här. Det var, till en början, svårare än hon trodde. - Det som hände var, att när jag Väl installerat mig här i min lägenhet telefonen och så berätnya började ringa tade man för mig vem som skulle ersätta i den mig den, och den styrelsen där jag hade varit ordförande. Det var regeringen Palme som ville ha någon annan än en mode-

rat de poster som jag hittills innehaft. Det var extra på saker som skött vid sidan av mitt landshövdingeuppjag Nu förlorade jag dessa uppdrag samtidigt som jag drag. Allt kom lämnade landshövdingeposten. på en gång men det är ju det politiska spelets regler och ingenting att säga om.

För Astrid Kristensson blev det emellertid en väldig Från att ha levt med klocka och almanacomställning. som hon fann hon plötsligt att flera dagar i ka, säger, almanackan var alldeles tomma, ibland en hel vecka i sträck. - Det var en känsla. måste att mycket konstig Jag säga detta att avancera - Men att det är j ättelätt. trappa ner, att lämna alla dessa och bli en anonym offentliga uppdrag efter vad den - det person som ingen frågar tycker längre är svårt. Det kräver en mognad som man ju hoppas att hunnit skaffa under livets borde ha

man sig gång. Man

tänkt in i saken och vara lite förberedd. Andå är det sig ganska skönt när den dagen kommer.

Samtidigt är det ju en utmaning också detta, att återigen bli en människa. Man slås av att livet enskild, anonym inte alls är därför att man i det fortfärdigt går pension, sätter och man ställs inför nya problem som man måste klara av på något sätt. Men jag är ju förmögen, förstår du. För jag har fyra barn och nio barnbarn. Alla bor här i stan och vi kan alltså ganska lätt ta oss till varann.

Detta att vara mormor visar sig emellertid vara hennes ömma punkt. - kan inte tänka att bara Jag är en dålig mormor, jag mig sitta här och vänta på att de ska ringa och be mig sitta barnvakt, utan har min självständiga planering. jag egen Jag reser en hel del, jag träffar vänner, spelar bridge, sitter med, trots allt, i några styrelser o.s.v. Med påföljd att när de så har ofta inte tid att ställa ringer jag upp. I sedan hade återvänt till Stockholm, ringde början, jag mina barn en hel del för att se hur jag hade det, men så förstod de att sköter helst själv. Nu småningom jag mig ska vi i alla fall starta en mina döttrar och jag stickjunta, - det är deras och är att de vill ha på förslag jag glad mig med.

hon roll i sina barnbarns medvetande och Spelar någon vilket sätt hon trots allt en mormorsroll? på skapar Astrid Kristensson opponerar sig mot denna frågas formulering. - ordet det låter som om skulle Jag avskyr roll, jag spela teater. Med barnbarnen är det väl så att det växlar en del.

Ibland har jag bäst relation med ett barnbarn, ibland med ett annat. Det beror ju också på deras ålder. Men man är som man är och så får de också ta mig.

Så bjuder hon på klarbärssaft, som hon kokat åt barnbarnen. Att kunna stå i köket och ha god tid på sig att mat och koka saft laga det är en njutning som hon kan unna sig som pensionär, menar hon, nu när hon faktiskt har tid. För under det år som gått sedan hon slutade i Växjö har hon vuxit in i pensionärstillvaron och uppskattar mer och mer dess privilegier. Att få tid på sig på morgonen till exempel. - Kan du tänka t.o .m. kaffe då dig, jag dricker på sängen och då! Sådant förekom förr. Då aldrig gick jag upp, duschade och klädde mig och sedan drack jag kaffe och läste morgontidningen. Jag hade en mor som i fram till klockan gick morgonrock tolv på dagen och jag sa till mig själv: Aldrig! Vilket visar att vi inte behöver vara så ängsliga som föräldrar, det är inte alls säkert att man ska vara så rysligt präktig och duktig. Jag menar, ett dåligt exempel fungerar ofta minst lika bra eller bättre, som ett gott.

Hon säger att hon tänker mer på sina föräldrar nu sedan hon själv blivit äldre, de står fram allt tydligare för henne. De var viktiga, kanske inte så mycket för vad de sa och gjorde utan för sitt sätt att vara och leva. - Min mamma sa alltid: ska bli omhänderta- Jag aldrig gen när jag blir gammal! Och jag svarade: Men lilla mamma, det kan man ju aldrig veta, vad som helst kan ju drabba en. Men hon åkte in på sjukhus för någon mindre åkomma och det visade att hon hade full av sig kroppen cancer - dar var hon död. Så hon undan. på fjorton slapp hon hade en fin livsfilosofi. För så Jag tycker ganska mycket har jag sett av vårdsamhället att det betackar jag mig för.

Är du rädd för vård? - bevare för vårdsamhället! Ja, gud mig

Skulle du vilja bli vårdad av dina barn?

- absolut önska dem en Nej, inte, jag skulle aldrig vilja sådan olycka!

Är du rädd för döden?

- När man står inför döden vet man inte hur verkligen ju man reagerar, men jag kan säga att nu är jag inte rädd.

Jag har inga illusioner om döden, och jag har inga illusioner om livet. är tacksam för som lever Jag Varje dag jag och är frisk - men så mer är det inte med det. Inte mycket med döden heller. Varken liv eller död är så märkvärdigt. Minnet av en människa kan leva kvar - men det är ju olika med den saken - i medvetandet hos mycket också dem som lever vidare och på så vis kan det bildas ringar på vattnet. har övertro vad jag kan ha betytt, Jag ingen på har man förmedlat någon sorts livsvisdom är det bra. Som av mina föräldrar förstärks jag sa, intrycket egna allteftersom blir äldre - det är hur de var som jag själv ger mig mer och mer.

kallar Astrid Kristensson egoist” och hon Själv sig tycker också att hon har gjort sitt när hon uppfostrat fyra barn. Hon vill inte börja om med småbarn nu som mormor. Hon blev änka 1977, strax innan hon tillträdde sin som Att leva ensam är hon post landshövding. alltså van vid och kan numera inte tänka sig något annat. - Att och tvätta hålla på kläder och passa och passa upp - det skulle kunna tänka igen nej, jag aldrig mig igen.

Hon har ett med sordin för att inte störa piano, grannarna, där kan hon sitta och spela närhelst hon har lust. - vill inte alls men Jag påstå att jag spelar bra, det ger ändå mycket. Vare sig man känner sig ledsen eller glad går det att finna ett utlopp i musiken.

Ensamheten förutsätter att man har en i sig trygghet menar hon. Det är för henne nusjälv, inga problem mera, att t.ex. ensam resa utomlands och att ensam gå ut och äta middag på en restaurang. Hon minns när hon var yngre och bodde som FN-delegat i New York.

- Det var svårt för att ut fast mycket mig gå själv, jag menade att det måste jag när jag befann verkligen göra i denna världsstad. Jag satte mig vid ett bord och så mig kom de fram och om man var ensam. Jaha, det var frågade man. Och så tog man en whisky on the rocks och så kändes det lite bättre, men det var svårt.

Nu, sedan blivit känner inte så längre. Jag jag äldre, jag år oberörd. Som kvinna är man mycket mera utsatt när man är yngre. När man blir äldre blir man mer som en man. Man existerar i sin egen rätt, utan sidoblickar och också utan att annan fäster särskilt vid någon sig mycket en eller tror att man nödvändigtvis vill ha sällskap därför

att man är ensam. Det är en frihet som man som kvinna får när man blir äldre. Och så är det det, att man är inte så rädd för att göra fadäser. Man vet att det går att leva vidare ändå och att fadäser gör faktiskt alla människor. Det är mänskligt.

Astrid Kristensson är vän av att de äldre skulle

ingen

spela en större roll i samhället än vad de redan gör. - De äldre är en stor redan

påtryckningsgrupp genom

sitt stora antal. i

Någon egen representation riksdagen tror jag inte på, då skulle alla möjliga kunna

grupper kräva samma sak - det är inte bra. Gunnar Heckscher, vår gamle partiordförande, väckte en gång en motion om

att man skulle ”mjuklanda” som pensionär. En större

flexibilitet, alltså, det kravet kan jag instämma i. Men jag tror inte på att 70-75-åringar ska sitta och styra och ställa, de - vi - harju varit med och fått säga vårt redan

tillräckligt länge.

Vad hon däremot opponerar mot är en överdriven omom de de är - i hennes -

sorg gamla, ögon överbeskyd-

dade i samhälle och utsätts för mera omtanke

dagens

än vad som kan vara

nyttigt.

- Vi borde samla

ihop oss själva och vara aktiva, inte

bara sitta och vänta på att folk ska komma och ta hand om oss bara för att vi blivit Det finns ett dalt pensionärer.

omkring gamla människor som jag inte gillar och så den där förskräckliga förvåningen om man lyckas åstadkom-

ma något som äldre. Att det är så kolossalt

märkvärdigt.

Samtidigt som det är väl känt att ingen bryr sig om vad en

gammal människa säger eller är särskilt intresserad av

erfarenheter som ligger långt tillbaka i tiden. Sånt lyss-

nar man inte hur intressant det än kan på vara här

finns ett enormt erfarenhetsstoff som ingen tar till vara. Nej, gamla människor är man överdrivet snäll mot och så

ska de i sin tur vara tacksamma.

Men att råda bot på detta genom att låta äldre människor vara kvar på beslutsposter tror hon inte på. - Vore det det -

riktigt jag tror inte det. Vi har haft

våra år. Vad de äldre däremot skulle kunna bidra med vore väl att ta hand om varann, där finns ett stort behov. Att få sin läst av som fortfarande har

tidning någon synen

kvar osv - vad det är bara att kunna

gäller para ihop

dem, att rätt person så att säga hittar rätt person. Och så vet man inte heller hur bundna vid någon annan som de mera friska pensionärerna vill bli.

Något flergenerationsboende, som visst mitt eget parti

har Varit inne tror inte Då skulle man komma på, jag på. att nöta för mycket på varandra. De yngre vill leva sitt liv.

Har det inte alltid mellan

funnits en antagonism

och olika sätt att försöka lösa det generationerna problemet?

- Inte det är väl för antagonism kanske, mycket sagt, men det är klart att det finns ett problem förknippat med att de yngre vill fram medan de äldre fortfarande finns kvar och tar upp plats i samhället. De äldre har det mycket bra i vårt samhälle. Förmånerna för pensionärer är många, det gäller både för resor, teater, bio osv. Det gäller verkligen att ta för sig och unna sig att njuta av allt detta. Man måste sig om arbete är det enda i fråga verkligen livet? Vi anse vi formar vår bild av tycks ju det, allihopa, oss utifrån arbetet. Och är arbetet själva_ naturligtvis centralt. Andå tycker jag vi hänger upp oss för mycket på arbetet - det finns annat också i det är detta man livet, måste lära sig när man blir pensionär. att det är skönt att få mig. Fast Själv tycker jag anstränga lite mindre än förr. Det är också skönt att ta en liten lur på eftermiddagen.

Hon ser framåt, precis som hon alltid har gjort, planerar, tänker vad hon ska göra sen. Den inriktningen på har inte förändrats. - lever inte minnen. kan inte tänka bakåt Jag på Jag särskilt bra, jag minns för lite. Min inriktning är framåt, liksom hittills. år inte särskilt förtjust i minnena Jag - har det heller. Let bygones be bygones det som varit, har varit.

Astrid Kristensson och packar sin väska för att Säger resa till Rom på en internationell narkotikakonferens på lördag.

4 Minskade materiella behov är en befrielse

Mira Kakossaios är född 1.91 7. Hon är sedan många år ordförande i Internationella föreningen för invandrarkvinnor (IFFI) vars grundare hon också är. Hon kom ursprungligen som politisk flykting från Grekland; hennes numera vuxna barn är uppvuxna här. För några år sedan dog en dotter, Pia, i cancer. tjugoårig - Det idealiska sättet att åldras är att behålla intressen och vara aktiv som förut, att hålla med andra dialogen människor levande, säger Mira. Det kan man här göra i menar hon. Här är ekonomiskt

Sverige, pensionärerna

oberoende, de behöver inte ligga sina anhöriga till last, som i Grekland. Det är att åldras iMedel-

förskräckligt

havsländerna! Själv upplever Mira en ökande behovslöshet som äldre. Hon bryr inte om det materiella Det är en sig längre. stark befrielse.

- I de flesta inte Visa Sverige vågar att de är äldre människor och andra Vågar heller inte Visa detta att genom bete sig annorlunda gentemot dem, säger Mira Kakossaios. Samma sak för - alla gäller mig fortsätter att kräva detsamma som förut, förvänta sig detsamma. Ingen har kallat mig ”gammal eller eller någumma” ”käring ditåt - man till vem som helst gonting ”käring” säger ju som man är arg på. Så attityden mot mig är precis densamma som förut.

Möjligen visar man mig lite större aktning numera i departementen, därför att jag har arbetat i så många år, och jag gläder mig också åt att allt fler unga människor söker upp mig för att diskutera olika problem och be om råd. Samtidigt, när man nu ber mig hålla föredrag eller deltaså försöker skicka andra - de måste ga i diskussioner jag vänja sig vid att det också finns andra än jag som kan ställa upp.

Men själv känner samma lust som hittills att in jag gripa när rättskänslan eller fredskänslan blir oroad - min

arbetsbörda är lika stor som förr och min aggressivitet också. känner behov av att av att ta Jag inget trappa ner, det lugnt osv. utan mitt engagemang är en spontan reaktion som inte råder över. Det kan vara jobbigt ibland, jag men eftersom jag fortsätter att vara lika engagerad som förut så känner behov av att lägga ner verksamjag inget heten - inte så fortfarande kan länge jag kämpa. En skillnad som däremot känner är att jag får mindre jag och mindre behov för egen del, jag blir mindre och mindre beroende av kroppsliga och materiella saker. När man livet omkring så inte det materiella upplever sig betyder särskilt mycket, men den känslan växer också när man blir äldre. Vårt hus har blivit utsatt för på Essingen inbrott tre på ett och ett halvt år, vi har förlorat gånger alla våra möbler, mattor, smycken, värdesaker. Huset är tomt. Men jag bryr inte om att skaffa praktiskt taget mig möbler och detta att inte om det nya just jag bryr mig upplever jag som en stark befrielse.

har varit särskilt av materiella strä- Jag aldrig upptagen vanden, men som jag säger, befrielsen från det materiella är ännu starkare nu. Jag känner mig så lätt? Och jag är förvånad själv över denna känsla. Jag äter en persika den räcker för flera dagar.

Kraften hämtar ur den har med andra, jag gemenskap jag och andras stora och små. känner t.o.m. en barn, Jag med Pia, fastän hon inte finns mer. Man måsgemenskap te ta vara på det goda, på det som är rätt och gott hos deras skratt - det är sånt som människorna, gör mig glad. Jag har alltid det och bara fortsätter på det gjort jag sättet. Mina egna barns beroende av mig har ersatts av andra människors beroende - inte skillnaden jag tycker är så stor nu mot när jag hade en familj med småbarn. Jag är ständigt av människor som behöver hjälp och omgiven av deras barn.

Döden tänker inte alls har inte varit jag på. Jag allvarligt sjuk under mitt liv och jag har inget behov av att göra någon check-up” eller liknande. Jag har ingen ångest, utan att döden kommer snabbt och fint. Döjag hoppas den är en följd av livet, den måste komma till slut. Det är som en väg som tar slut, precis som Snipkroken, där jag bor, den tar också slut efter vårt hus. Så ser jag på min egen död också. Det är en dörr som jag måste gå igenom, samma dörr som Pia gått igenom.

Hon en jämförelse mellan de äldres situation i gör och Grekland. Jämförelsen utfaller inte till Sverige Greklands fördel.

- I Grekland är åldrandet en klassfråga. De som har råd och är välutbildade beställer i god tid plats på en typ av mycket välutrustade pensionärshem, dit man kan ta med sina möbler och där man får mycket service. egna god Barnen kommer och hälsar på, är man oberoende själv och lever självständigt livet ut. Så ser ålderdomen ut för dem som har pengar, bildning, har gjort resor ute i Europa osv. Men för enkla människor, i arbetarklass och medelklass finns inga sådana här möjligheter, dvs. det finns ålderdomshem för de allra fattigaste, men det är förfärliga ställen dit man bara kommer om kan ta hand om en. ingen Det vanliga är att familjen själv tar hand om sina gamla och det allra är att sonen tar hand om sin vanligaste mor - hon överlever sin man - och det gamla vanligen blir en mycket svår situation för den unga svärdottern, för sonen själv och för den gamla kvinnan. För alla parter. Det är inte ett arrangemang som är till de gamlas fördel. Det kanske inte alltid misslyckas, men i allmänhet är det svårt att sakna inkomst - det mycket själv finns ingen - och att vara pension i händerna på sina egna.

Därför ser jag det svenska systemet som helt överlägset. Man lever oberoende tack vare och när man pensionen behöver vård så är det andra än ens barn som tar hand om en. Det viktiga är att vårdpersonalen får så god utbildning och så goda arbetsförhållanden som möjligt. Att vårda barn och att vårda kräver stor medgamla mänsklighet och takt. Det är detta som måste utvecklas i det är så man ska vården, angripa problemen att återvända hem tror inte alls för de del. Om jag på gamlas de gamla får den vård de behöver och en bra vård kan förhållandet mellan äldre och yngre normaliseras och bli mjukare. Det är när de gamla berövas sitt oberoende och blir till en börda som förhållandet blir och dåligt spänt.

Men att sköta om de gamla på det sätt som man i gör Sverige kräver förberedelse, det är en del av en kultur att man skickar bort” sina gamla och inte vårdar dem hemma.

I överklassen i Grekland är det helt där år det vedertaget, en del av ”kulturen” därför att man vet att det är bra. Man bevarar sig själv genom att betala för det man behöver på ålderns höst. Men i andra samhällsklasser skäms man för att skicka bort sina eller också - och det är gamla - har man inte råd. vanligare Och den gamla kvinnan älv - för kvinnor det alltså oftast sj är fråga om hon vet inget annat, hon accepterar sitt öde. Så hon är vital länge blir hon exploaterad i familjen, hon får arbeta där utan

någon lön eller ersättning. Hennes pengar eller pension, om hon har någon, lägger familjen beslag på. Själv får hon på sin höjd lite fickpengar. Jag minns en gammal kvinna som jag mötte en gång när jag var ung och arbetade i Makedonien. Jag brukade gå en promenad i solnedgången, men denna gamla kvinna på var inte på väg hem, när mörkret började falla, utan bort. om hon inte skulle om hon inte var Jag frågade gå hem, rädd för mörkret men hon sa att hon ville gå och dö, hon inte kvar därinne - därinne hos ville inte, orkade vara sin son och sonhustru. Jag följde henne i alla fall hem och talade med sonhustrun. Hon var arg och sa att den gamla var omöjlig att hålla reda på. ”Hon bara springer iväg.” Efter en vecka var hon död. De hittade henne sittande mot kyrkogårdsmuren.

Jag tror att det är så att när man blir äldre får man ett större behov av att vara ifred. När man inte längre orkar svara på provokationer och anta känslomässiga utmadå kan man bli trött av alla stormarna i en ningar mycket - man kan helt enkelt inte med samma familj agera på villkor längre och då vill man hellre få vara för sig själv. I Sverige idylliserar man gärna familjegemenskapen, därför att man sakna en sådan. Man förstår inte tycker sig hur stora problemen faktiskt är. I Grekland är det mycket bekymmersamt eftersom mannen oftast är tio år äldre än kvinnan, när de När han dör är hon kanske gifter sig. bara fyrtio, femtio år. Att om är inte att tänka på, gifta sig det är omoraliskt att söka lycka för en änka. Utan då ny blir man alltså redan i den åldern beroende av sina barn och deras familjer. Den som tillhör arbetslivet och har en skulle underkasta det viset. utbildning aldrig sig på Nej, det är att åldras i Medelhavsländerna! förskräckligt

Hur ser då ett åldrande utför dig? positivt

- Det idealiska sättet att åldras är att försöka behålla intressen och vara aktiv som förut. Att dö stående och inte i säng.” Att hålla en dialog med andra människor levande, att delta i föreningsliv, att studera, göra utflykter och resor. Föreningar finns inte i Grekland, där finns bara grannskapet. Men i Sverige ordnas oerhört mycket för pensionärer och det är mycket viktigt. Annars kan pensioneringen komma som en oerhörd chock. Jag har en väninna vars man nyligen råkat ut för en sådan ”ålderdomschock”. Han var en aktad och skicklig yrkesmänniska, mycket aktiv och anlitad på olika sätt. Så

skulle han och i samma veva sålde de sitt pensioneras stora hus och köpte ett litet radhus, ett dockhus, mycket sött och i en förort. På en lämnade han sitt prydligt, gång arbetsliv och sin och invanda Det naturliga grannmiljö. blev för för honom och följden blev en oerhörd mycket chock, det var som om han hade hoppat från 1000 meters Han fick en som yttrade sig i en höjd. åldringspsykos enorm mot hustrun. Till slut måste han tas aggressivitet om hand på en psykiatrisk klinik. Och hustrun fick förstås väldiga skuldkänslor . . .

Så därför ska man se på inte som ett slut utan pensionen som en då man kan komplettera med fortsättning på livet, saker som man inte hunnit med förut.

Det är klart att det och hustru i ett lyckligaste är, om man åldras i takt, men så går det förstås långt ifrån äktenskap alltid. Den ena kan fortsätta att vara aktiv och vital, den andra drar tillbaka alltmer och orkar inte längre ta del sig i Eller också kan det bli en ren katastrof som någonting. i min väninnas fall. Att humöret och bli mycket tappa och elak är naturligtvis en vändaggressiv, svartsjuk punkt. Men annars har man hjälp av den erfarenhet man har och det vilket man kan se på sig perspektiv genom själv.

När men Mira varför färgar du någon frågar mig: Nej, inte håret?” så svarar jag att jag har inget behov av att färga håret, har behov av att vara någon annan jag inget ålder än den jag är. I varje åldersgrupp är man sin egen ens egenskaper och värde försvinner person, personliga inte. - individ - Man fortsätter att vara den man är samma även som gammal!

Mira och sätter sina ”sexiga läsglasögon Säger på sig med halva som hon köpt för 60 kronor på ”World glas De med lade tjuvarna Import”. gamla, dyrbara ramar, beslag på.

5 De äldre

saknar

inflytande!

C H Hermansson är född 1917; redan på /j/rtitalet blev han medlem i kommunistpartiet, dess ordförande var han åren 1964 till 1975. År 1.941 blev han pol.mag. Det året kom han också till Ny där han var verksam

Dag,

under år på fyrti- och femtitalen som redaktions-

många

chef sedan som chefredaktör. Sedan 1.963 är Hermans-

son och han tänker sitta man-

riksdagsledamot för vpk

dattiden ut, alltså till 1 oktober 1.985. - Då åldersstrecket och det är att

faller jag för riktigt

skall Hermansson, men annars är han jag gå, säger

negativ till de abrupta förändringar som pensionen ofta

innebär. Numera är en aktiv samhällsju pensionärerna menar han, skevheten i att de står utanför

grupp, ligger

allt Hermansson skulle se att de fick

inflytande. gärna

en särskild representation i riksdagen.

-

Också för de gamla betyder samhället väldigt mycket,

deras vilja att leva vidare.

sägerhan, för

- min - det är det Jag har uppskjutit pensionering första C H Hermansson, född 1917 och alltså 67 år gamunder vårt samtal om ålderdomen i Sverige. mal, säger Han förklarar sig:

- ett skäl är att vill sitta ut i riksda- Ja, ju jag perioden gen, dvs. till den 1 oktober 1985.

så är den här löjlig, egentligen. Det Samtidigt ju gränsen beror om man orkar fortsätta. Det finns många på jobbet som är slut innan 65. år förstörd eller också långt Ryggen har man andra skador av hårt arbete och borde ha pensionerats långt tidigare. Men som journalist och skriftställare har svårt att se någon bestämd gräns då man jag borde dra tillbaka - hittills har inte sig jag upplevt när det mig själv i alla fall. någon gäller Når det arbete har erfarenhetsmaterialet gäller politiskt stor Man får en vidare horisont bakåt, mycket betydelse. kan berätta för kamrater att så var det då och då yngre och då.

Det Hermansson vet och kan kommer alltså fortfarande till användning på ett självklart sätt. Hur är det för andra människor? Han tar själv denna problemaupp tik. - Det är säkert ett stort problem för de flesta att yrkeslivet tar slut så tvärt. har svårt att ställa om

Många sig,

det gäller förstås i ännu vid

högre grad förtidspensionering.

Det som är svårt är att anpassa sig till att vara utanför. Det är en mycket sak att inte

märklig plötsligt få fortsätta

att utveckla sitt intellektuellt

yrkesmässiga kunnande,

likaväl som på andra områden, att allt detta som man lärt sig och kan inte längre skulle ha något värde, att det inte längre skulle vara brukbart bara därför att man har uppnått en viss ålder.

Därtill kommer att man i och med pensioneringen ställs utanför en av de få, kanske den enda, fasta gemenskapen som man har haft utanför under sitt vuxna liv.

familjen

Har man dessutom blivit änka eller är det naturänkling

ligtvis mycket svårt. Många blir också mycket ensamma

som gamla.

Min slutsats är, att det enda som skulle ändra det här på är en av i rikt-

grundläggande förändring samhällsbygget ning mot en decentraliserad kollektivism, där man kan

uppnå en större gemenskap än den som famil-

bygger på

jen. En sådan större gemenskap kan utgå från boendet, från produktionen och andra delar av samhällslivet. l sådana

gemenskaper kan generationerna på ett vis innaturligt

tegreras. För det är min bestämda att ålderdomen

uppfattning,

eller åldrandet inte bara är en individuell utan

fråga

minst lika en social sak - det är en hur

mycket fråga om

vi ordnar samhället.

Det enda tillfälle då man egentligen kan motivera institu-

tionsvård av äldre människor gäller väl den allra sista fasen, då det är om svårt eller

fråga sjuka mycket gamla

människor som kräver Detta måste

dygnet-runt-vård.

skötas professionellt. Och - han här som

säger svar på en av intervjuns frågor

- är

jag inte rädd för döden, men jag är rädd för långvårdssjukhuset.

Han menar att det människor. Att bli

gäller många

sängbunden, att bli helt att där som ett

hjälplös, ligga

kolli och bara vänta, att isoleras. Hans mor och far

slutade bägge på detta sätt och även om man, som han säger, gick och hälsade på varje dag, så var det ju ändå bara en mycket liten bit av dagen som upptogs av detta

besök medan resten var tomma timmar. Men det gick

inte att klara annat sätt - ett hemmadotterpå något system som man hade förr är ju inte heller någon varken möjlig eller önskvärd lösning. - är det också för de och

Samtidigt så, att gamla sjuka betyder samhället väldigt mycket för deras vilja att leva

vidare. En del gamla ramlar och bryter benet, sedan tapde och inte mer - tror det har par livsviljan går upp jag

väldigt mycket med samhället och hur det är konstruerat att göra. Och det här samhället är grymt. Det är uppbyggt

av hierarkier och pensionärer är inte mycket värda. Vi har l - 1,5 miljon gamla, miljon utslagna arbetslösa, missbrukare förtidspensionerade, etc och så 1,5 miljon barn och ungdomar. Det betyder att hälften av befolk-

ningen i Sverige inte kan inverka på samhällsutveckling-

en, medan de andra, de män och kvinnor, men mest män,

som är mellan 20 och 65 bestämmer allting.

Det är fruktansvärt orimligt att hälften av befolkningen

står utanför allt inflytande! Det är en situation som vi måste ändra på! En och en halv miljon pensionärer sak-

nar i huvudsak representation i riksdagen. De har inte ens förhandlingsrätt när det gäller pensionerna, de är helt ställda utanför besluten.

Det finns en växande speciell pensionärskultur. Numera är många äldre friska och rörliga, de syns ute på stan, de går på kurser och studiecirklar, de gör utflykter och roar

sig på olika sätt. Förr såg man sällan gamla som var ute

på promenad. Det ansågs inte passande att promenera

mitt på blanka då visade man att man inte

eftermiddagen, hade något att göra, att man inte arbetade och var nyttig.

Så är det inte längre, utan nu är de äldre människorna med i samhället * det viset. Skevheten i att de

på ligger inte kan utöva något inflytande på samhällsutvecklingen.

Men vill vi ha de äldres erfarenhet, verkligen

vill man ha Lex. din erfarenhet när

verkligen ipartiet

du kommer med de

den?Lyssnar på dig?

- det de. Men det hindrar inte att det man Ja, gör säger ibland kanske tas anekdotiskt, det är intressant men man

vet inte riktigt hur man skall använda det i den aktuella

situationen. Förr var ju samhället patriarkaliskt. De äldre männen, speciellt, hade ett betydande inflytande. De bemöttes med

respekt, en respekt som man ibland kan möta på landsbygden än idag. De äldre ansågs kloka. De gav goda råd. Så är det ju inte längre. Aven om jag tycker att den här gränsen är konstlad så är det ju ändå ingen fråga om att jag inte ska gå när jag har gjort min tid här i riksdagen. Det tar alla andra för och det också - man givet gör ju jag accepterar att man faller för åldersstrecket, som det heter, hur vital man kanske än är. Det gäller ju också sådana personer som t.ex. Ulla Lindström och Gustav Jonsson, personer som för länge sedan lämnat sitt yrkesverksamma liv men som ändå haft åtskilligt att komma med därefter. Deras kapacitet har inte utnyttjats till fullo.

Hermansson önskar inte det gamla, auktoritära, patriarkaliska samhället tillbaka, det samhälle då de gamla hade makt över de unga, men han anser ändå att pendeln nu har slagit över för långt åt det andra hållet. Från att ha haft ett alltför stort inflytande har de äldre numera inget inflytande alls. - Visst var det ett oerhört när framsteg folkpensionen och senare ATP infördes, ja, att vi fick en fast pensionsålder över huvud taget. Många gamla anser ju att de aldrig har haft det så bra i sitt liv som efter pensionen. Men samtidigt som de fått det materiellt så oerhört mycket bättre så har kontakterna med de yngre generationerna tunnats ut. Industrialisering, urbanisering och omflyttningar har gjort att generationerna bor på olika håll i många familjer. I stället för att ha kontakt med sina närmaste har man TV-rutan som kontakt. Det är ju en förlust för barnen också. Jag såg i DN om ett engelskt par som annonserade efter ett par farföräldrar åt sina barn. De ansåg att det var en rättighet för barnen att få träffa sina farföräldrar varje dag.

Men gamla tycker inte alls om nutidens barn. många Klyftan har blivit för stor.

- och var det framför allt svärdöttrarnas Ja, tidigare ju problem det här att ha gamla farmor hemmavid. tror Jag att lösningen på det här problemet, att ha kontakt men ändå inte tära på varann, är att bryta ner den snäva familjeramen och skapa större kollektiv, där de gamla kan dela med sig av sina erfarenheter men utan att kunna ställa krav att bli som förr - då tror man på åtlydda jag skulle kunna få med dem i gemenskapen. Fast vet inte - nu verkar tvåsamheten mera inne jag ju än någonsin, en tvåsamhet som innebär ensamhet för så

många andra. Jag bor i en mycket fridsam stadsdel där det bor många äldre damer och så fort de har stängt dörren om sig så hör man det där typiska rasslet av säkerhetskedjan. De stänger sig inne med sin ensamhet, de känner sig övergivna och otrygga. På landet kan de låta dörrarna stå olästa både natt och dag.

- ensamhet - rädsla. Kommer

Klyftor utvecklingen, som kännetecknas av mycket snabba förändringar under uårt sekel, att fortsätta på samma sätt?

Inför denna frågeställning säger Hermansson att stadssamhällenas utveckling och växt är en utvecklingsprocess på väg att ebba ut, och han menar också att den enorma centraliserings- och koncentrationstendens som har varit utmärkande för industrialiseringen inte kommer att vara lika påtaglig framöver. - I det här är det att hur sammanhanget viktigt peka på falsk motsättningen mellan privatliv och offentlig sektor är, som man målar ut det från den borgerliga sidan. Det är ju det kapitalistiska industrisamhället som har krävt av en stark sektor med utvecklingen offentlig sjukvård, äldre- och barnomsorg osv. utbildning, Jag tror inte på enskilda lösningar av samhällsprobleutan i en av kollektiva och men, lösningen ligger förening individuella krafter, dvs. mindre kollektiv där individen kan komma fram och få en roll. Vad det gäller är att hitta en mellan individ och samhälle mellannivå, någonting det är där man kan skapa någonting nytt. Falskheten ligger i att ställa individ och samhälle mot varandra och påstå att man måste välja mellan endera. I stället är det något annat som måste fram, något som förenar i stället för att skilja människor och samhälle åt. En alltså. Varför skulle inte naturlig gemenskap, gamla människor i ett bostadsområde kunna hjälpa till med med - det är trädgårdsarbete, att laga, snickra, sy, väva ju något som behövs i Vår slit- och slängtid där mellangenerationerna alltid är så pressade av tiden. Lite nytt är - inte ju i alla fall på väg varför ägna sig åt biodynamisk trädgårdsodling, sådant som ger livet sin charm. Att skaffa fram blommor t.ex., att göra livet lite rikare och lite vackrare, det är någonting som människor som står utanför det slitet kanske skulle åt. Det dagliga vilja ägna sig sköttes förr av men nu de och ju kvinnorna, yrkesarbetar har svårt att få tid. Aldre människor är också bra för barn därför att de har tid. De har en rytm som bättre passar barnen.

Du är i en annan tid,

själv uppvuxen ett annat samhälle. Finns det från din något viktigt din medelålder som du skulle vilja förungdom,

medla till folk

idag?

- Det som slår mest är hur lite samhället har mig jävla förändrats. Jag växte upp i Sundsvall, det var ju på tret-

titalet och jag hade kamrater som gick arbetslösa år efter år. Själv hade jag tur och fick gå i gymnasiet. Detta var

under massarbetslöshetens år - men ju ungdomsproble-

men är sig väldigt lika idag. Samhället har förändrats

väldigt lite, det är samma grundläggande lagar som styr

dagens samhälle som gårdagens.

En skillnad som jag märker är emellertid att samhället

var mer icke-byråkratiskt förr. Det har skett en oändlig

formalisering av det märks även t.ex. här i riks-

allting,

dagen. Och det är inte bra.

Går man utanför landets gränser är ju krig och massutrotningar av människor det verkligt negativa som hänt

under min tid. Men här hemma, om vi begränsar oss till det, finns en större öppenhet i umgänget mellan människor och också mellan generationerna. Särskilt ungdo-

men är friare och mera kunskapsrik än vad vi var. Man

vet mera. Latinamerika - det är

mycket Afrika, verklig-

het för nutidens ungdom, medan vi sällan ens

mycket

talade om de andra världsdelarna. Det finns en öppenhet inför vad som sker utanför landets gränser och det, menar jag, gäller också de äldre. Hela

samhället var försett med skygglappar förr. Nu finns också en öppenhet mellan könen. Kvinnans ställning är,

vad man än säger, en annan än förr. Billiga argument om att kvinnorna ska tillbaks till spisen när det blir kärvt på arbetsmarknaden går inte hem längre. Också de äldre har fått en annan frihet, tror Man kan

jag. gifta om sig som äldre, börja ett nytt liv. Det förekom ju

inte förr, utan när man var pensionerad då skulle man bara vänta döden - âlderdomshemmen var alltid på pla-

cerade intill kyrkogården så man hade utsikt över grav-

stenarna. Enkla saker betyder en del: som att alla säger

du till varandra. Bättre glasögon har gjort att de äldre

kan låna och läsa böcker i större -

mycket utsträckning

förr hade man ofta fönsterglas i glasögonen.

Och du - hur ser du din ålderdom?

själv på egen

- tänker åt hobbies lite mer än

Jag ägna mig jag tidigare

haft tid till. Gå på teater och bio, läsa lite mer.

Spelar det roll att du inte kommer ingen längre att få uppdrag av andra? - har Nej, jag ändå mest ägnat mig åt självvalda uppdrag. Och att arbeta med politik är ju inget man gör bara för brödfödans skull utan det gör man utifrån en inre skyldighet. Den skyldigheten upphör inte utan den finns kvar - det är bara formerna som förändras.

6 De

gamla ljuger

därför att de är rädda

- De

gamla ljuger, säger Olof Lagercrantz född 1911.

De vittnar -

falskt därför vet vi ingenting om dem. Så alla som befinner i menar

gör sig underläge, han. Så gjorde de svarta i USA i hundratals år, så kvingjorde norna. De svaga har ingen röst.

Olof Lagercrantz kom

till kulturredak-

Dagens Nyheters

tion 1.951. Ar 1960 blev han och chefredaktör, 1975 gick han i pension för att ägna sig åt sitt författarskap. Han har skrivit böcker om bland andra

Stig Dagerman, Nelly

Sachs, James Joyce och Dante. Hans mest framgångsrika bok är en över

biografi August Strindberg, utgiven 1979, alltså fyra år efter hans från DN. pensionering

- är åt att ha kunnat

Jag glad fortsätta med samma

sorts arbete som Det

tidigare, säger Olof Lagercrantz. är

få förunnat. Tanken att man ska börja leva sedan man

fått sin pension, finner jag vansinnig. Jag liknar flertalet

däri att jag finner tillfredsställelse blott i ett arbete, och

det är bara det arbetet som kan

nog livsnödvändiga

förena generationerna.

- har bara två saker att Jag säga om ålderdomen, säger Olof Lagercrantz, den ena är att ålderdomen är en okänd sak och den andra att åldrandet egentligen inte innebär - inombords. någon förändring

Jag möter Olof Lagercrantz i hans Villa i Drottningholm, där han lever sedan ett tiotal år tillbaka. Här har han alltså bott hela tiden sedan han slutade på Dagens Nyheter för att bli uteslutande författare. Han år med i bastuklubben, lyssnar på skvallret, för Drottningholm är en liten förtretas över att by”, promenerar, parken i onödan avstängts för den påstådda säkerhekungliga tens skull. Här har hans framgångsrikaste bok kommit till, Strindberg, som publicerades 1979. Boken är frukten av den koncentration och som kraftsamling pensioneringen från Dagens Nyheter möjliggjorde. Lagercrantz utvecklar:

- De vittnar därför vet vi om gamla falskt, ingenting dem. De vågar inte säga som det är därför att de är svaga. Det är samma sak med alla minoriteter. De svarta i USA teg i hundratals år därför att det var farligt för slavar och föraktade att Det är först sedan det blivit lite klaga. bättre för dem som vi över huvud taget fått veta något. När de hade det som värst visste vi ingenting, därför att de svaga har ingen röst. De gamla ljuger därför att de är rädda.

Han illustrerar med att berätta om Joseph Conrads (den författare som Olof Lagercrantz f.n. skriver om) roman Anarkislen. Mrs Verloc, den tragiska hjältinnan, har en svagsint bror och en skröplig gammal mor inneboende i sitt hem. Moderns främsta intresse är att den ska få bo kvar hos och svågern. svagsinte systern För att inte tynga dem beslutar hon sig för att själv till ett pensionsrum uppgivande att hon flytta ohyggligt trivs bättre så. Familjens alla möbler tillhör egentligen henne men hon insisterar på att bara ta eländigt gammalt skräp med sig och lämna alla de fina möblerna kvar. Hon att hon är nöjd med det lilla hon tar säger med och dottern och tror - eller låtsar tro mågen sig - att hon vill ha det Men verkligen gamla skräpet. hennes är till blott för att hon ska kunanspråkslöshet na köpa trygghet åt den svagsinte sonen. - Flertalet befinner i denna dams situagamla sig gamla tion och handlar som hon. De är livrädda att förlora det lilla de har. Deras underläge gör att det är tyst om deras verkliga belägenhet. I verkligheten tror att skiljer en gammal männijag föga ska från en ung. Man är bara svagare och ser fulare ut, men annars är likadant till döden kommer. allting precis Man bör behandla som man behandlar varje gamla precis annan människa. Om det är en man som gillar vågade erotiska historier så ska man fortsätta att berätta sådana för honom till kvarten innan han dör och inte försöka verka eller allvarlig, för den där mannen är högtidlig precis densamme som förut i sitt liv och han måste få vara det. Den som inte under sitt liv betänkt tillvarons allvar ska inte utsättas för sådana prövningar inför döden. När man inser detta blir ju det här smeksamma, liksom medlidsamma sättet som de unga flickorna har på långvården alldeles för det är inte en gammal gubbe som tokigt ju där utan en karl vilken som helst. ligger Olof citerar Simone de Beauvoir, som skrivit om ålderdomen 1 just denna anda. Den gamla människan säger:

Förlåt att jag har min Dvs. det

åldringsmask på mig.”

är bara det yttre som har förändrats medan allt annat

är sig precis likt.

- Den är det

svage försiktig när gäller klagan. Det finns

risk att man förbrukar ett medlidande som man skulle behöva i morgon eller nästa då det kanske är ännu

dag

värre med en. Man försöker uppträda ett sätt så att på man ska bli bemött likadant som förut. Om man berättar hur man känner det är man rädd att

verkligen omgivning-

ens sätt mot en ska ändras; det är just detta som är så svårt eftersom man ju hela tiden i grund och botten är densamma och inte vill bli behandlad på något annat sätt. Jag vet inte hur det ska gå i framtiden när de gamla bara blir fler och fler och äldre och äldre, dvs. och svagare svagare, blir de alltför många kommer detta att tvinga fram en ny Kanske införs

ideologi. koncentrationsläger

för de gamla som i den amerikanska romanen They (De). Denna roman handlar om hur de isoleras i ett gamla

mycket välförsett deportationsläger, där det finns alla tänkbara bekvämligheter, nöjen osv. Villkoret är bara

att de absolut inte har någon som helst kontakt med omvärlden. - Blir det för kostsamt

besvärligt, eller krävande med de

gamla i vårt samhälle kan man tänka vad som

sig precis

helst, propaganda för liknande saker finns f.ö. redan i

USA. Den ideologi vi håller oss med är bara en tunn

fernissa över verkligheten. Vad är den nyvaknade och

plötsligt rumsrena s.k. nyliberalismen annat än en ideologisk smet över girigheten!

Var det lättare att vara när man kanske

gammal förr,

bemöttes med större

riktning?

-

Det har jag ingen aning om, kanske om det var så att

bara de starkaste och mest vitala levde kvar att de kunde omfattas med en viss respekt och också kunde fortsätta att spela en roll för andra. För det är ju vad de gamla

alltid frågar: för Betyder jag någonting dig?”

Men att de gamla skulle kunna spela någon roll i vårt samhälle, tror jag inte på. Det är otänkbart i ett samhälle som är helt och hållet inriktat på de köpstarka,

ungdo-

marna och de medelålders förvärvsarbetande och där de

förändringar som sker drivs fram av marknadskrafterna.

De olika åldrarna lever helt olika liv, de är inte inbegripna i någon gemensam strävan. När man pensioneras ställs man utanför, det behövs för att man ska hålla

inget getto sig undan utan det räcker helt enkelt med att man inte

har del i det som sker, i arbetet, i de yngres längre någon och strävanden. Det blir en fantastisk skillengagemang nad och att förstå varann är mycket bemöjligheterna gränsade.

På somrarna söker många familjer skapa en gemenskap ett lantställe eller i en De letar efter en dröm på segelbåt. om arbete till allas bästa. Men det är väl meningsfullt mest en chimär som ofta slutar i besvikelse. Vår värld faller i en rad olika kulturer - en en sönder barnkultur, snart också en åldringskultur. Trots ungdomskultur, försök att bygga broar mellan kultursfärerna praktiska ändå vida. Det är väl blott det livsnödvängapar klyftorna arbetet som verkligen kan gjuta oss samman. diga sitter jag på somrarna på en ö i Finska viken dit Själv barn och barnbarn kommer. Hur det än är kan vi trevligt inte dölja för varandra att vi även här är indelade i generationer. står och mitt Ungdomarna på surfingbräda blir överväxt när jag inte själv lägger hanträdgårdsland den till.

Som de flesta i sin generation är Olof Lagercrantz pliktmänniska. Artonhundratalets kärnbud var arbeta, säger han och fortsätter: - har inte förmått att bara leva och tror att de Jag jag flesta har svårt för det. Gamla behandlas ofta som var det nu tid för dem att göra allt det de ej fick tillfälle till under det livet. sitt otium, heter det yrkesverksamma Njuta visst. Tanken är alltså den att varje människa när som helst skulle kunna börja leva om han ej hindrades av yrke och familj. Det är vansinne. Säg då till de arbetslösa: ”Nu kan ni utveckla era själar och nå lycka”. börja har kunnat fortsätta med vad jag alltid och är Jag gjort åt men det är få förunnat. Visst upplever jag att glad det, världen mycket som är men liknar flerrymmer ljuvt, jag talet däri att finner tillfredsställelse blott i ett arbete. jag hade en syster, Ebba, som nu är död. Hon kunde ta Jag fram en liten ost och en liten blomma, tända ett ljus och ställa till en fest . . . Livet hade ingen annan mening än att finnas till. Sånt är en svår och sällsynt konst.

Hur ser du på döden?

Döden känner man inte att den står en närmre därför att man är utan i det man har är själv gammal, livsperspektiv skillnaden mellan ung och gammal mycket liten. Det är bara ett litet steg som skiljer unga och gamla åt i förhållande till döden, men de yngre tror att de äldre tänker så

mycket på döden därför att de gamla snart ska dö. Så är det inte alls - det är bara en annan vanföreställning. Vägen fram till döden ter sig lika lång var man än befinner sig i livet. Jag uppfattar den vemodsfyllda blick varmed unga människor ser på mig. Jag känner igen den. De vet inte att jag betraktar dem på samma sätt och mäter deras återstående liv i samma förgängelsekänslas tecken.

Det hemska är inte döden utan att de flesta äldre, som fortfarande är vitala, går och önskar sig döden hellre än att bli länge sjuka och tvingas leva kvar i sina hem helt beroende av närstående eller hemvårdare. schemalagda ”Hellre en tegelsten i huvudet än ensam och sjuk på äldre

dan tänker de. För nu är tendensen: Låt de gamla vara

hemma. Man anar samma ideologiska fernissa som jag tidigare talade om. Hem och pensionsanstalt är samma sak. Det är skräcken att bli sjuk, svag, övergiven, ensam det gäller.

Är det detta som är dödsångesten?”

- De inte döden omkringståendes skräckfyllda ansikten, själv, är det som skrämmer, säger Montaigne. Själva döden märker man inte om det inte vore för omgivningens upphetsning.

Eller

frånvaro?

- numera dör kanske de flesta i ensamhet Ja, på sjukhus. Giacomo Leopardi har skrivit en dialog mellan Federico Rysch och hans mumier. Inte en enda kommer ihåg att han har dött. Själva dödsögonblicket la jag inte märke till”, säger en mumie och jämför detta med det ögonblick då man somnar. Det märker man inte heller. ”Och är det inte naturligt att dö? Det borde också vara naturligt att åldras.

Olof Lagercrantz drar sig till minnes en episod från sin ungdom. En flaggstång skulle resas. Det var alldeles intill ett ålderdomshem, och gubbarna på hemmet kom för att hjälpa till. Olof sj älv var också med. Han iakttog hur av satte axeln till. De och ingen gubbarna hejade skrek men de kunde inte hugga i rädda att deras kroppar skulle brista. De bjöd ett skådespel och de var glada för att de fick vara med. Men de spelade teater. Genom en lögn skaffade de sig inträde i arbetsvärlden. - det Men Då tycktes mig löjeväckande. idag illustrerar ett rörande sätt de situaflaggstångsdramat på gamlas tion.

7 Gamla vill inte bara få!

-

ge

De som inte som av gåvor, skat-

gamla givare, mottagare

vård, medlidande, uppoffringar. Dettepengar, omsorg, ta är Ulla Lindströms modell för de äldres roll i samhället och hon vinna ett starkt härför när

tycker sig gehör

hon är ute och talar bland pensionärer. Själv ägnar hon en stor del av sin tid åt att hjälpa sina medelålders

strängt upptagna döttrar med en massa praktiska saker.

Ulla Lindström är född 190.9, samma år som storstrejken, påpekar hon själv. Mest känd är hon för sin tid som konsultativt statsråd åren 1954 till 1.966 och för de

bägge

självbiografiska böcker hon skrivit om denna tid. Men

- hon

även sedan hon lämnade regeringen gick på

- har hon

u-landsfrågan haft många viktiga uppdrag.

I Bla. har hon varit ordförande iRädda barnen och vice ordförande i Folkkampanjen- mot kärnkraft. Hon är sitt: (socialdemokratiska) partis i

viktigaste opponent energi

* r m - 1-” r

rglflrågan.. Q5.

Ulla Lindström tar emot i sin HSB-lägenhet på Kungsholmen, där hon bott sedan femtitalet. Nu ägs lägenheten av en av hennes vuxna döttrar, medan lantstället i Stockholms skärgård ägs av den andra dottern. Själv betalar Ulla Lindström hyra till döttrarna för att hon fortfarande disponerar bägge dessa bostäder. Arranhar kommit till för att förenkla situationen gemanget vid hennes död, säger hon.

Hon visar runt i den och trevliga lägenheten, där ljusa den spisen en gång murades av elever vid Stocköppna holms hantverksskolor, där hennes man var rektor, och där också möblerna år tillverkade av elever därifrån. Hon berättar om vilka rum som en gång varit flickrum och visar på sängkammaren där hennes avlidne makes ännu efter mer än tio år står kvar. Hon visar det säng lilla korridorköket (så man den titrånga byggde på den!) och säger att man klarar sig mycket bra med ett litet kök. Det år en lägenhet om fem rum och kök. Här slår hon ut med handen och säger: - Det här är alldeles för stort för är naturligtvis mig. Jag enormt behöver inte alls fem rum längprivilegierad. Jag

re. Alldeles härom veckan firade min jag sjuttifemårsdag här i lägenheten och då var det 135 personer sammanlagt som kom och gick. Då behövdes en stor men det våning, var också sista gången. Jag har firat födelaldrig någon sedag sedan femti och nu tänker jag fyllde år, jag aldrig fira någon mer heller.

Nu känner hon redo att till sig flytta någonting mycket mindre och nu har hon också alla börjat avsäga sig offentliga uppdrag. Hon vill inte vara offentlig längre utan bara Hon har fullt med att - som mor privat. upp till sina yrkesverksamma, strängt upptagna döttrar och som mormor till ett antal barnbarn - uträtta en mängd ärenden som hör vardagen till: Lämna en dammsugare på reparation, passa på hantverkare som måste släppas in, lägga halkskydd under mattorna hemma hos en av döttrarna som lider av ischias (och som att det säger inte alls åt en som behöysf), laga middag styvdotter kommer från Ostersund på besök osv., osv. - - Jag tänker inte göra som Nancy Eriksson som avled i våras - och sitta tidigare på järnvägsstationer klockan två på natten och vänta för att ta hem efter på tåg sig föredrag på avlägsna platser. Så märkvärdiga är inte mina att de är värda att sliter föredrag jag ut mig totalt hennes var det!

Nancy Eriksson var en kär och nära vän som Ulla Lindström beskriver med stor och sakuppskattning nad, en vän som faktiskt har lämnat tomrum efter sig i verkligheten, inte bara i där destidningsnekrologen, sa ord ofta brukas och missbrukas som en innehållslös floskel. Ulla Lindström talar också om saknaden efter en mycket kär make och om hur svårt det var att bli änka. Men hon säger också: -

Äktenskapet med Martin har ändå gett mig ett kapital

av kärlek och styrka som jag lever vidare på! Både Nancy Eriksson och mannen Martin Lindström har hon beskrivit i sina böcker om regeringsåren på femti- och sextitalen.

Hon lämnade 1966 - hon u-landsregeringen gick på - och frågan hon fortsatte därefter som riksdagsman i första kammaren i fyra år. Från denna position kunde hon driva igenom enprocentmålet för u-hjälpen, som hela tiden hade varit hennes ambition. När kamrarna slogs ihop 1970 lämnade hon sin plats i riksdagen. Då var hon 61 år. Kort därpå blev hon utsedd till ordförande i Rädda barnen, en uppgift som hon skötte i åtta år. Knappt hade hon lämnat detta förrän uppdrag energi-

kom och hon blev vice ordförande i frågan på tapeten mot kärnkraft. Sedan denna tid har folkkampanjen hon förblivit sitt viktigaste mot socialpartis opponent demokraternas Hon berättar med viss energipolitik. stolthet att hon fortfarande alltid till den soinbjuds cialdemokratiska man ännu inpartikongressen; vågar te nonchalera henne som man nonchalerar många andra gamla veteraner. - är De vet fortfarande inte vad Jag farlig. satkäringen kan ta sig till!

Hon berättar också om sin respekt och tillgivenhet för Dahl, den nuvarande energiministern, trots att Birgitta de har motsatta när det gäller kärnju uppfattningar kraften. Efter folkomröstningen 1979 skötte Ulla Lindström kansli under ett halvår, det Folkkampanjens halvår då alla skulder måste klaras upp och organisahar hon alltså tionen ombildades. Sedan dess möj- -varit Nej, hon har hela tiden varit ligen pensionär. aktiv, hållit anföranden, skrivit artiklar osv. Men nu är det alltså slut med den delen av hennes liv. Medan ringer man från den nystartade marxintervjun pågår istiska Bona och ber henne komma dit folkhögskolan och tala. Hon tackar och är om att förnej angelägen klara att det inte är därför att det är det vpk-anknutna Bona som frågar utan att skälet helt enkelt är att hon är gammal. Genom kom hon i kontakt med många Folkkampanjen - därnya unga människor en grupp på 27 personer - och ifrån uppvaktade nu på sjuttifemårsdagen genom Onsdagsklubben, socialdemokraternas veteranhåller hon kontakt med tidigare och förening, politiskt aktiva Många av dem fackligt generationskamrater. känner berättar hon, de får nöja sig sig bortglömda, med med andra och har inte umgänget pensionärer att skaffa med den aktiva delen av längre någonting samhällslivet. Så har det alltså inte varit med henne; har inte tid att i hon än idag gå på pensionärsträff kvarteret där hon bor, hon är för upptagen.

- inte om att att sitta och dricka Jag tycker vegetera, kaffe. har varit med, men då har hållit ett anfö- Jag jag rande, då har jag haft en uppgift. Givetvis talar om lönsamhet när det jag aldrig offentligt de äldre, men när jag ser på mig själv anlägger jag gäller ofta den Ulla, än så länge gör du rätt strängt aspekten: för än så länge du mera än tvärtom? säger dig, gör nytta jag till mig själv.

Pensionärer kan göra massor med saker, menar nyttiga hon, framför allt genom att serva den hårt upptagna, yrkesarbetande generationen. Själv fyller hon gärna denna för hon älskar sina uppgift ursinnigt bägge döttrar. Hon räknar upp en ärenden att mängd nyttiga utföras av pensionärer och kritiserar i samma andetag de förslagskataloger för som pensionärssysslor upprättats. De är fantasilösa. Det finns mycket mer att göra än vad som ryms i någon förslagskatalogl Som pensionär vill hon alltså gärna vara och nyttig hjälpa den yngre generationen, men helst inte tvärt om. - Nancy och jag brukade säga att kommer vi att aldrig försätta oss i den situationen att våra vuxna döttrar - för det blir sönerna det inte! ju döttrarna, gör måste passa upp på oss och hjälpa oss och bädda åt oss och sängen springa ifrån jobbet för vår skull och ränna ärenden!

Av detta uttalande att Ulla Lindström är följer rejält skeptisk mot de många signaler om som anhörigvård just nu hörs från flera håll. Hon visar det Socialmig demokratiska kvinnoförbundets äldreprogram, vilket hon kritiserar för att vara alltför samtidigt idylliserande och alltför både ekonomiskt och känslomässigt orealistiskt och naivt. - De vill ju att alla pensionärer ska ha två rum och kök och att staten via kommunerna ska betala En hyran. nyproducerad tvårummare kostar i dagens 2.500 kroläge nor i månaden och pensionärerna är en Vill uppåt miljon. verkligen vi pensionärer att de yngre generationerna ska göra sådana enorma offer för vår skull?

Man behöver inte så mycket som äldre, i stället det ligger ett värde i att då reducera sina materiella behov och ge plats i samhället, åtminstone i ekonomisk för de mening, yngre. Därmed givetvis inte sagt att inte pensionärerna ska ha det bra. Det är de överdrivna standardkraven jag vänder mot. De kan leda till mig att de yngre generationerna tröttnar. Det gör de om de äldre blir alltför krävande, enligt min det som uppfattning. Nej, verkligen spelar en avgörande roll är oberoendet som äldre.

Jag vill absolut inte och dö sentimentalt ligga hemma, omgiven av arma anhöriga. Nej, ett samtal och så skojigt ska man dö på natten efteråt.

Hon skrattar och säger att hon har stora anspråk, men det är inte alldeles osannolikt att hon får ett sådant slut. I hennes släkt har kvinnorna ofta blivit 85 och dött relativt smärtfritt. Några anlag för afasi, via för

högt blodtryck och hjärnblödning, tror hon sig inte heller ha och det är hon tacksam för. Hon har alltså tio år på sig. Kanske. - I den här när man kan dö vilken som åldern, dag helst, måste man vara förberedd. Jag har ordnat så att någon alltid vet var är när är så att inte ska jag jag på landet, jag behöva ligga halvt uppäten av djur på en åker om jag skulle råka dö när jag är ute och går. Det blir så besvärligt för dem som ska ta hand om kadavret.

Hon är också mån att se upp så att hon inte blir till besvär för vänner och anhöriga att verkligt genom drabbas av alltför stora åldersförändringar. - När större delen av en arbetstimme åt till att leta går efter glasögonen, då blir jag tvungen att säga till mig själv att nu har det faktiskt hänt något, nu är man på väg nedför sluttningen. Hon har en önskan om att behålla medvetenheten om sig själv så pass att hon själv begriper när hon behöver vård. - Man kan bli tröttsam och man kan verkligt tjatig, börja vansköta sig, bli och allt möjligt som man ju är smutsig obeskrivligt rädd för ska ske med en.

Hon återkommer till kvinnoförbundets äldreprogram. - Det är skrivet med hartass. Där finns alltför många ord som saknar Hur ska de yngre orka goda täckning. med alla oss och gummstruttar? Melgamla gubbstruttar langenerationen trängs från två håll. Vi får inte ställa för stora anspråk.

Döden är hon inte rädd för. Den ser hon som något naturligt, man vissnar och dör precis som allting annat i naturen. Att döden kommer och måste komma är inte svårt att förstå. Vad som däremot imponerar på henne är livet, livets vilda, oförbrännerliga kraft. Maskrosen som växer tvärsigenom där hon bor, som Fleminggatan, faktiskt flyttar på gatstenar!

Hon är motståndare till alla sorters eufemismer och försköningar. Som gammal politiker är hon praktisk, konkret, saklig. Alltså talar hon om differentierade vårdavgifter. - De borde kunna samla att gamla poäng genom göra sig nyttiga, poäng som skulle kunna räknas dem till godo när de behöver Att som det nu är inte förlängd sjukvård. tillåtas betala in till sjukförsäkringen därför att man är - det är fel. Två nivåer lika för pensionär på avgiften,

hela landet, kan jag tänka mig, inte mer. Den kränkande behovsprövningen måste bort. Pensionärer måste kunna söka Vård för sin med samma förtroende som kärlkramp mellangenerationen som söker för stress, magsår eller infarkt. Gamla, som blir långvarigt sjuka, får inte skinnas på så att de inte kan göra för del pengar, sig utgifter egen och för nära och kära.

Hon tar fram ett tidningsklipp där Gunnar professor Adler-Karlsson uttalar att äldre som arbetar betraktas som arbetstjuvar och att det mest lönsamma en pensionär kan göra är att bli sjuk, för då skapar han eller hon arbetstillfällen åt andra. - - Hans är att människor är lata av utgångspunkt ju naturen och bara arbetar för brödfödans skull. Jag håller inte med honom om det, men från hans utgångspunkt är det intressant att följa resonemanget. Som det nu är bevakar facken stenhårt jobben för sina medlemmars räkning och jag förstår dem. Men vi måste försöka hitta ett sätt att mötas. På Onsdagsklubben har jag träffat åtskilliga fackföreningsmän, som ändrat inställning sedan de själva blev pensionärer och nu känner alldeles sig onödigt undanskuffade. Gärna alltså en utvidgad och mera fantasirik förslagskatalog för pensionärsuppgifter, men det ska vara en exempelsamling och inte en regelsamling. Det får inte bli förbjudet att göra sådant som inte råkar stå i katalogen. Hon återkommer till sin huvudtes att pensionärer bör göra sig så nyttiga och delaktiga som möjligt, och hur det än är tror hon kanske ändå inte att det är så svårt. Nästan alla har väl ändå någon anhörig eller vän som de älskar, som de vill ge något, som de vill göra något för, som de är måna om, som de vill betyda något för och till vars nytta och trevnad de på något sätt måste få bidra! Hon tror det.

De äldre som givare, alltså, inte som mottagare av gåvor, skattepengar, omsorg, vård, medlidande, uppoffringar. Detta är Ulla Lindströms modell och hon tycker sig finna ett starkt gensvar härför inom det stora pensionärskollektivet. Skälet är förstås att om man bara är mottagare kommer man i underläge. Om man åtminstone också kan ge bevarar man i högre grad sin integritet och sitt oberoende. - Vi får inte att vi alla lever en nivå som glömma på ligger långt, långt över för Ett genomsnittet jordens befolkning! rum, en kokvrå, rinnande varmt och kallt vatten, mer behöver man inte när man blir gammal. Man har så ju

oerhört mycket inombords att bearbeta och att dela med av efter ett långt liv. Också i boendet är det den sig personliga integriteten som betyder mest, jag vet det genom mina och Erikssons besök olika egna Nancy på pensionärshem och långvårdsavdelningar. Där står alla dörrar öppna, därför att personalen måste kunna komma in för att titta till en så att man inte är död och komma in för att få sällskap, särskilt de grannarna som lider av mundiarré och som man inte står ut med. Ettor, med kokvrå, för pensionärer vill hon plädera för, ettor som de sedan kan låta gå vidare till tredje generationen, de uppväxande barnbarnen när de vill flytta hemifrån och bo billigt.

ldealtillvaron som - det är ett sådant pensionär just liv som hon själv lever. Denna oerhörda glädje att alltjämt kunna bjuda hem vänner, laga en god middag, att ännu inte behöva säga ”kan du sätta på kaffet själv och ”ska vi gå på restaurang... Hon lider av allvarlig synnedsättning på bägge ögonen och måste hålla papperet snett och blunda med ena ögat när hon läser; morgontidningen läses därför numera vid skrivbordet under stark läslampa och inte i sängen på morgnarna. - Men måste ha min jag morgontidning!

8 Äldringsproblemen

är en

fråga

om

jämlikhet

- De äldre betraktas

ofta som en homogen grupp. Det där en väldig felsyn. I flera avseenden är skillnaderna

mellan de äldre större än bland yngre människori samhället. Det gäller ekonomin, det det gäller hälsan, gäller utbildningen. Så säger Birgitta Odén, född 1.921, i historia i professor Lund och ledare för den historiska delen av det tvärve- ”De äldre -

tenskapliga forskningsprojektet isamhället

förr, nu och i framtiden. Att arbeta för att äldre män-

niskor ska få det bra är alltså i själva verket ett sätt att

arbeta för ökad jämställdhet, menar hon.

Birgitta Odén pläderar för kontakt mellan mor- och farföräldrar och barnbarn; det blir ofta en mycket enkla-

re och mindre relation än mellan

spänningsfylld föräld-

rar och barn. Hon pläderar också för fadderfamiljer för äldre när de egna anhöriga inte räcker till. Och för kontinuitet i vården, därför att gamla fäster vid sin sig hemsamarit och tycker det är svårt att byta. Ett vårdsystem som relationer tror hon inte

bygger på biologiska

pa.

- De äldre betraktas ofta egendomligt nog som en ho- - det mogen grupp är som om man trodde att alla människor blir lika bara för att de passerar ett visst åldersstreck! Det är en Odén. väldig felsyn, säger Birgitta Tvärtom, i vissa avseenden är skillnaderna mellan gamla människor större än bland Olikheterna när yngre personer. det gäller förmögenhet ökar t.ex. med åldern. Detta kan ju vara en avspegling av ett äldre, mera klassegregerat samhälle, men faktum är att den ekonomiska ojämlikheten är vida större i den äldre generationen än i andra åldersgrupper. En annan skillnad gäller den och fysiska psykiska hälsan. Komplicerade och lângdragna sjukdomar blir vanligare på äldre dar. blir skillnaden Samtidigt mellan den som är frisk och den som är sjuk mycket påtaglig. Jag tänker på en åtskilligt yngre väninna, som jag har, vars mor lider av Parkinson. Min väninna har ju

en helt annan situation, som måste oroa sig för en sjuk än som har en och vital mor. Vid 85 är

mor, jag själv frisk

hon fortfarande en stor resurs i mitt liv.

Odéns Lindencrona, har just bju- Birgitta mor, Agnes dit oss på te; vår mötesplats i Stockholm är hennes Gärdet. Odén kommer direkt från våning på Birgitta ett sammanträde i och utspiforskningsrådsnämnden sas av sin mor med lite mat i köket medan intervjuaren att vänta i Det är klätt med bjuds vardagsrummet. vackra böcker från golv till tak. gamla - klockan fem i morse och hon har inte Birgitta steg upp fått en bit mat i hela förklarar fru Lindensig på dagen, crona. Hon var alldeles utmattad. Men nu ska och jag gå te åt oss. Böckerna, berättar hon, köpte hennes man göra när de var ute och reste förr i världen. Nu får de henne att komma ihåg honom på ett alldeles speciellt sätt.

- känner alltid illa berörd när man föreslår Jag mig för människor som är så olika, säger generella lösningar Odén, när hon slår sig ner vid tebordet. Just nu Birgitta är det visst i stället för institutionsvård som hemsjukvård är är inte rädd för att komma på på tapeten. Själv jag institution om det skulle behövas. Hellre det än att jag skulle min Vuxne sons tid. Han bor i lägga beslag på och skulle säkert allt för att hjälpa mig, Helsingfors göra men vill inte. Jag har ett annat förslag. Ordet är jag fadderfamilj. Förr i världen var det vanligt att barn fick faddrar. En fadder var in om föräldern eller en person som ryckte dog annan drabbade familjen så att föräldrarna någon olycka inte kunde för sina barn. På samma sätt skulle själv sörja man kunna tänka att äldre människor fick en sig idag dvs. en familj som kunde utgöra det sociala fadderfamilj, nätverk som var och en behöver men som den egna famili form av vuxna barn och barnbarn kanske inte kan jen ställa upp med. barnen bor kanske annan ort som i mitt De egna på eget fall. Sedan är det också så att de egna barnen ofta är ju mycket upptagna. När deras gamla föräldrar verkligen behöver och vård, dvs. vanligen först efter åtti, är de hjälp i femtioårsåldern. Deras barn har hunnit bli vuxna själva och och de har barnbarn som de vill knyta starka gifta sig kontakter med.

När man sina barnbarn man samtidigt en ger mycket gör Om det är som bryr sig om en på ens investering. någon ålders höst och det är att hälsa och hjälpa tycker roligt på till så är det barnbarnen. Mellan mor- och farföräldrar

och barnbarn är relationerna ofta enkla och

naturliga.

Där finns inte samma spänningar som mellan föräldrar och barn. Hon understryker att vi befinner oss i en ny situation härvidlag. För första gången i människans histora lever inte sällan fyra Detta är ett

generationer samtidigt. nytt demografiskt läge.

Men hur var det egentligen att vara förr?

gammal

Man möter två motságelsefulla bilder. A ena sidan

det att de var i och kunde

med

sägs gamla samhället

en roll livet ut. A den andra frammanas

spela viktig

skräckbilder av hur de satt och

gamla på undantag

led ont medan resten av att

familjen hoppades på

de snart skulle dö. - Också förr var det stora skillnader mellan de mycket

gamla. De som bodde på sina ägandes gårdar och slott

kunde ju stanna kvar där och leva gott på ålderns höst. fanns det andra - de var i

Samtidigt många naturligtvis

- som levde i en skriande Deras

majoritet fattigkultur.

liv präglades av svåra lidanden.

I vårt forskningsmaterial har vi funnit att många bönder

fick träda ifrån sina gårdar kanske år innan de

tjugo dog.

De fick bo kvar och de kunde kanske göra nytta, men det

var ju den yngre generationen som hade makten. Smeder-

na på artonhundratalet har varit föremål för en studie.

Det visar sig där att smeden, som hade hög status, gradvis

fick lämna över de mera kvalificerade till

uppgifterna yngre kollegor. Själv blev han svagare och orkade inte på

samma sätt som förr. Ju äldre han blev desto mindre

tjänade han. Detta avspeglar inte någon större respekt

för de äldre. Ibland har man framhållit att de äldres plats i kyrkan skulle vara ett tecken på vördnad. Men jag undrar hur

pass roligt det var att flyttas närmare och närmare den där ”dödsbänken”. Det var ju ett tecken så gott som något

på att man snart inte var mycket att räkna med. På sexton- och sjuttonhundratalen satt ämbetsmännen

kvar i sina positioner högt upp i åldrarna, men tittar man

lite närmare på källorna finner man ofta att den

verkliga makten utövades av yngre kollegor. Att man ”satt kvar

var i själva verket en form av dold pension. I de gamla

riksdagarna var åldern hos ledamöterna inte exceptionellt hög.

Vi har också studerat hur gamla människor beskrivs i barnböckerna därför att vi menar att i barnböckerna

blommar om samhället. På 1830-talet skildras de myterna som stackare som man måste hjälpa. På gamla svaga 1890-talet är de som klarar sig själva dugliga personer men som man också kan komma i konflikt med. På 1950talet försvinner de helt. Men i verkligheten har inte de sina barns - det är en gamla försvunnit ur värld typisk myt som odlas av den yngre generationen!

Det som inte fanns förr och som indirekt naturligtvis bilden av de äldre är ju Nu har påverkar ungdomskulten. blivit - så var det inte förr. Om man barnen hjältarna inte tillbaka i tiden, förstås. I det antika Grekgår långt land i Rom var det ålderdomen som dyrkades ungdomen, väckte vördnad. Det finns ingen linjär utveckling utan förhållandet till människans åldrar skiftar i olika kulturer och tider.

Att barnen var så mycket hårdare hållna förr måste

alltså inte att man vördade Det var

betyda gamla. kanske egentligen bara den vuxna, medelålders generationen som hade makt och åtnjöt respekt medan

barn och nedvärderades?

gamla

- men det var ändå de sociala skillna- Ja, väsentliga ju derna. Det har alltid funnits människor i privilegierad som har kunnat ordna för och så andra som ställning sig inte har kunnat det. När man arbetar för att de gamla i vårt samhälle ska få det bra är det ökad ju egentligen jämlikhet man eftersträvar. En hel del av det gamla samhällets orättvisor hänger kvar.

Frågan om jämlikhet är ett raster som jag lägger över tid och samhälle när betraktar det. De varje varje jag äldre i vårt samhälle har t.ex. mycket skiftande skolunderbyggnad. Det är en viktig faktor som skiljer folk åt. har utslitna hårt arbete, det är också Många kroppar pga en skillnad. Sedan är det ju så att i förhållande till den yngre generationen så har ju alla äldre ett annat förhållande till den egna kroppen. De har inte vuxit upp under den hälsofascism som nu råder. Deras åldrande har bara av den en annan karaktär än vad man anledningen kan vänta sig i framtiden. Dagens unga och medelålders människor kommer att ha bättre muskulatur när mycket de blir äldre. De kommer att ha bättre bäckenbotten osv.

Men en tror Odén och högre pensionsålder Birgitta andra inte på. Man måste ha lite krafter kvar också för att orka börja något när man går i pension! på nytt Flexibel har inte mött det man pensionstid gensvar hade trott. Många äldre, särskilt de som haft tunga,

stressiga och slitsamma jobb är glada att gå i pension. De orkar inte hålla den takten höga längre. - det är en i Jag tycker lämplig tidpunkt att gå pension vid 65, men detta är ju också vad man ställer in i sig på Sverige. I Norge och Danmark där pensionsåldern är 70 år verkar folk lite än här. nog piggare Förr fanns ju en direkt omvänd proportionalitet mellan hårt arbete och död - dvs. hårdare arbete desto tidig ju kortare liv. Typograferna t .ex ., behövde knappast bekymra sig för ålderdomen för de hann bli Nualdrig gamla. mera står inte i till

dödligheten relation yrke och ekonomi

utan till sociala relationer. bland äldre Overdödligheten finns bland dem som blivit ensamma på ålderns höst, bland änkor och änklingar. Här finns mycket slående siffror. När man mister sin partner blir man skörare och mer skyddslös än tidigare. Det innebär en fara för ens eget liv. Kanske saknar man den försvarsmöjlighet som en mycket stark utlivsvilja gor. Hon talar också något utifrån egen erfarenhet. För ett år sedan hennes make - han dog 96-åriga var alltså trettiofem år äldre än hon. - Det kanske verkar lite egendomligt att sörja en gammal människa så mycket och jag trodde också att jag skulle klara av det mycket lättare än har jag gjort. Jag tänkte att jag hade arbete och fullt upp, att hela min verksamhet skulle hjälpa till och fylla ut tomrummet. Men hans död har efterlämnat en tomhet och en sorg som inte kommit över ännu. jag Ålderdomen kan ju vara en rik tid, en behaglig period i livet, förutsatt att man är frisk. Genom olika förbättringar av de äldres kost, bostäder, motion osv. strävar man nu mycket mera aktivt än förr att Min förebygga sjukdom. man var ett exempel på just en sådan frisk Han åldring. var autodidakt, på äldre dar ägnade han sig åt att forska och skriva. Detta fyllde hans liv med en oerhörd rikedom. Han hade alltid något som oroade honom, hans nyfikenhet var alltid alert. Han ville läsa framtidsforskaren Alvin Toffler, han var riktad framåt, mot det som skulle hända.

Det är viktigt att vara intellektuellt verksam som äldre. T.o.m. åldersdementa kan man ju numera träna upp. Det får inte bli en massa död tid när man blir gammal, tid som går åt till grubbel över karriären eller livet som inte blev vad man tänkt sig osv. Det är därför det är så viktigt med alla dessa kurser och annat som pensionärsföreningarna

ordnar * det må sedan släktforskgälla myntsamling, ning eller vad som helst.

Alla människor har ett intresse för sina rötter, de vill veta varifrån de kommer och var de hör hemma. Att känna till sin historia har alltid varit en självklarhet i de högre stånden, det har funnits adelskalendrar, matriklar etc. Nu är detta ett intresse som vem som helst kan odla. Och i våra har Vi funnit att det kan ha en rent undersökningar terapeutisk effekt för människor att berätta om sina liv, att alltså inte bara sätta sig ner en kvart, utan att verkliförsöka anstränga att komma ihåg hur det var gen sig med det eller det. Att animera människor att gå tillbaka och försöka minnas de händelserna i sina liv avgörande är Man får ett perspektiv sig själv, vad man har viktigt. på uträttat, vem man har varit. I stället för att tappa glädjen över sitt liv bör man få att minnas och förstå var ens hjälp insats hör hemma.

De gamla är en resurs inte minst som traditionsförmedlare, det är Odéns bestämda De Birgitta uppfattning. bär som människor behöver i upp familjemyter, myter alla samhällslager. Och här kan också den gamla människan få en för hela som den som betydelse familjen, förmedlar familjetraditionen vidare. Människor behöver sin historia, framhåller hon.

Men låter inte detta väl

idylliskt?De gamla

som som medlemmar i

traditionsförmedlare, viktiga

mellan

familjen?Ar relationerna generationerna

verkligen så här positiva?

- Flera visar att relationerna mellan undersökningar gammal och ung är mycket bättre än vad man länge har trott. De är inte alls så ensamma, som vi har begamla kymrat oss för, de har täta kontakter och starka band till barn och barnbarn. Men den bilden samidylliska hänger man med att de sedan mycket länge befinner sig i gamla ett ekonomiskt fritt läge i förhållande till den yngre generationen. De utgör ekonomisk belastning. Länge ingen har de inte heller utgjort någon tidsmässig belastning. Men där blir det kanske en - det är vad ändring hemsjukvården bär i sitt sköte. Detta kommer naturligtvis särskilt kvinnorna att få känna av.

För de gamla själva är det ett mycket mera gynnsamt läge att vara någon som i stället för någon som blir ger konstaterar

en belastning, hon. Återigen tar Birgitta

Odén sin egen mor som exempel. - Hon har varit en enorm resurs. Rent har hon praktiskt

vaktat barn, dvs. barnbarn, dem har hon varit en klippa

för. Och nu kommer de gärna och hjälper henne med och annat om det behövs. Sedan har hon hela städning tiden fortsatt att vara kulturellt aktiv, hon har varit den i vår familj som talat om för oss jäktade medelålders att den pjäsen måste man se, den boken ska man läsa osv. Vi har ofta varit kulturellt underförsörjda och haft brist på tid. Hon har stimulerat oss! Och här kommer detta in med att man måste ha en känsla av att behövas, men det ska vara en känsla på djupet, ingenting som pådyvlas en genom att barnen säger till en att så är det. Vi har alltid känt att vi har kunnat vända oss till min mor, spontant, om vi har haft några problem. Hon har aldrig gett upp några av sina intressen. Hon har aldrig accepterat sin ålder genom att ändra sin livsföring. Samma krav ställs henne än - kommer man hit kan man alltid vara på idag säker på att få något i sig...

Men det inte också mitt

finns en frigörelseproblematik

i allt det här? - När var tror att det var för jag ung jag mycket viktigt att från mina föräldrar. Men med åren mig frigöra mig finner man att det där gapet överbryggas. När uppgörelsen är klar kan man komma närmare varann på nytt. Sedan finns det ju föräldrar som har varit så auktoritära mot sina barn att de skadat dem för livet. Det finns hemska relationer mellan föräldrar och barn som aldrig går att reparera. Detta vet vi och just därför är det mycket farligt att tro att biologiska relationer mellan människor kan bära upp en hel vårdapparat. Jag känner mig orolig för de äldre när jag iakttar hur man drar ner på resurserna. Det gör man i tron att vuxna barn ska finnas till hands och hjälpa till. Man utgår från att relationerna mellan generationerna alltid är goda. Det kan man inte göra. I många fall är de redan från början dåliga. I andra fall kommer de inte att klara den påfrestning som ett verkligt vårdbehov hos den gamla människan utgör. Att vara en tidsbelastning för sina barn är inte lättare än att vara en ekonomisk belastning.

Hur ser du på den och på den

offentliga vården 3.12. samhällsseruicen i st0rt?Ar den tillräckligt nzánsklig?

- Det som händer är att människor fäster vid gamla sig den som vårdar dem och då blir det väldigt bekymmersamt när hemsamariten slutar och det kommer en ny. Den snabba personalomsättningen på vårdområdet ska-

par oro och osäkerhet hos många gamla. Det är en press för dem att behöva till en Och anpassa sig ny person. gamla har också ett speciellt förhållande till sina ägodelar som gör dem oroliga. De känner att de inte själva kan kontrollera allt och då blir det särskilt svårt när en ny person ska komma och sköta om både en själv och ens saker. Inom hemsamaritverksamheten och även på sjukhusen och inom annan samhällsservice måste man bygga mer på kontinuitet och närhet, det är min uppfattning.

Hur ser du på döden?

- Som historiker man med döda mänsysslar ju ständigt niskor. Det blir en självklarhet att var och en bara är en länk i en kedja. På det personliga planet kan jag säga att min man och kunde hantera döden. Vi pratade mycket jag om det. Han tog det ganska lugnt, han uppfattade det som en naturlig sak. Att jag själv skulle få så svårt att komma över hans död - att kanske kommer att komma jag aldrig över den - visste inte då. trodde det skulle jag Jag gå lätt, eftersom jag var så väl förberedd, men det var fåvitskt. Rent allmänt tror jag kanske att det är så att ju äldre man blir desto mer försenar man sig med detta att människor som man älskat och tyckt om går bort. är inte rädd för döden. Min far dog när jag var tolv år. Jag Jag kan fortfarande mycket tydligt komma ihåg hur jag satt vid en pulpet, som vi hade i barnkammaren, och grät förtvivlat men samtidigt gick det upp en annan sak för mig. Genom sin död hade han tagit det hemska ifrån mig. Jag skulle också klara av att dö nu när han hade gjort det. Jag insåg att han hade befriat mig från rädslan genom ett sorts ställföreträdande lidande.

När samtalet är slut kommer fru Lindencrona från rummet intill för att säga adjö. - har suttit och slumrat i en det Jag länstol, säger hon, har varit så behagligt att höra era röster så här nära. När man bor ensam och det alltid är så tyst runt omkring en tycker man om att höra levande röster alldeles intill.

..\ * m *m

är

Ingenting omöjligt!

- Det lite man rör lite går långsammare allting, sig stelare än Man ser sämre och hör sämre. Närminförr. net sviktar ibland och man är känsligare för stress. Så ut - vad som är ser de naturliga åldersförändringarna därutöver tror jag är resultatet av att man har förlorat och sin tillit.

omgivningens egen Så Thorburn, överläkare vid långvården i

säger Sonja Hudiksvall. Thorburn har åt långvård sedan ägnat sig 1970, först i Umeå och sedan 1.978 i Hudiksvall. Hennes

ambition nu är att de friska åldringama i

integrera samhället i säkra och bra bostäder, där de kan vistas tills de behöver mera vård. När de väl en

ingripande

kommer institution ska de veta att här får de gång på stanna, den här sängen, det här rummet tillhör mig.

- Gamla människor måste mötas med förväntpositiva - inte Det är de resurser vi ska ningar negativa! gamlas - inte deras fel och Thorbygga på brister, säger Sonja - skäl burn. Från början valde jag snarast av privata som framför inremedicinen. Det långvården specialitet var lite bättre och lite mindre stressigt tjånstgöringstider att hålla med medan barnen var små. Men på långvården inte för långvården har en sådan enorm jag ångrar mig - år bredd. Man kan göra så mycket ingenting omöjligt! Det är att ändra vår attityd till gamla människor genom och att skapa ett flexibelt och tryggt vårdsystem genom - det som vi kommer att lösa vår s .k. ”åldringsexplosion” är jag helt övertygad om.

Finns det som är omöjligt? verkligen ingenting

- Kan man bara få hela att arbeta för samma personalen mål och bli sammansvetsad, kan man bara få dem riktigt att stimulera och uppmuntra de gamlas egen förmåga får man se fantastiska förbättringar.

Men hur man då, exakt?

gör

- man låter de klä de får tvätta Ja, gamla på sig själva, de får de får sköta så som möjligt av de sig, åta, mycket

dagliga sysslorna. Och så har man utflykter, terapigrupper, minnesträningsgrupper för senildementa . . . Allt det

där samverkar. Men det är inte alltid så lätt för personalen!

Hur stor är personalen och hur

många patienter

har ni? - På långvårdskliniken finns det plats för 100 patienter och personalen är lika stor. På

ungefär sjukhemmet är det drygt åttio platser. Det är de här åttio vi ska

platserna flytta ut till mindre boendekollektiv nu i kommunens regi i stället för

landstingets!

Här kommer hon in på sin stora just denna seger;

eftermiddag är det f.ö. sammanträde om saken. Beslu-

tet är redan taget. I Hudiksvall får Thurburn

Sonja

som hon vill. Kommunen tar hädanefter ansvaret för

allt åldringsboende i kollektiv form, inklusive de äldre

personer som hittills bott på

landstingets sjukhem.

Vilka är de som möter i den

svårigheter personalen

nya vården? - När man börjar ställa krav på patienterna får man även ta emot kritik, både från de och från

gamla själva

deras Detta i sin det

anhöriga. tur gör nödvändigt för

personalen att stötta varann på ett mycket mera aktivt

sätt än tidigare. Förut kunde man om stick-

nog prata

ningsmönster och filmer och ungar och vad som helst, men verkligt känslor av och oro känsliga saker, nederlag

i förhållande till patienterna undvek man. Nu måste man kunna både ge och ta kritik i personalgruppen och man måste tala om det som är svårt, om döden t.ex.

Hurpåverkar det att så komma

personalen ofta i

kontakt med döende patienter?

- Vi har talat mycket om det. Om man vet hur man ska bete när en människa håller att dö känner

sig på man sig

tryggare. En döende person ska inte vara ensam, ska inte känna smärta och man ska inte hålla på med

livsuppehål-

lande - det

behandling är principer som jag håller väldigt starkt på. Jag är inte själv rädd för att vara tillsam-

mans med en döende och tror att i

jag många personalen

kan känna det som en fin upplevelse när bort någon går om man lyckas ge den människan vad hon behöver in i det sista. När gamla människor dör på sjukhemmet, som ju alltså är slutstationen - dit kommer man för att stanna - märker man

att personalen sörjer dem. Samtidigt

finns det en ljus känsla också av att man lyckades hålla

den här människan levande så länge hon levde. Sedan

kom döden som ett naturligt slut.

Vi ett besök på sjukhemmet som ligger i samma gör

komplex som Hudiksvalls sjukhus med kulvertförbin-

delse till Där råder och

långvårdskliniken. uppe lugn stilla eftermiddagsfrid, personalen sitter i små grupper

och inne i de ligger och

pratar patientrummen, gamla

vilar och halvslumrar på sängarna. De har varit på dagen. En del av dem är vakna och

utflykt tidigare på Sonja Thorburn med dem ett personligt och talar_ på

uppmuntrande sätt. Ar det inte så det ofta låter när man vänder sig till gamla och barn? Man använder då en obefogad hurtfriskhet som säkert genomskådas. En gammal man när vi lämnar honom. Han har gråter tidigare skrivit men nu har han förlo-

tidningsartiklar rat sin skrivförmåga. Sonja Thorburn uppmuntrar honom att försöka igen, men det går nog inte, säger han.

En gammal man i rullstol kan inte alls formulera vad

han vill säga. Han kommer inte ihåg orden. Sonja

säger till honom att skriva ner eller fundera ut vad han vill ha sagt till nästa gång hon kommer på besök. Just nu har hon inte tid att lyssna på honom. Så skyndar vi vidare, vi jäktade, medelålders kvinnor och lämnar de

gamla under den unga personalens beskydd. För här,

liksom på så många andra håll i vården, är personalen mycket ung, säkert också mycket generös och varmmen utan den erfarenhet som innebär att man

hjärtad har känt vittringen av åldrande i sin egen kropp.

Finns det inte som

verkligen någon åldersförändring

är en äkta - inte bara ett svar

förändring på omgivningens negativa förväntningar?

- Det lite man rör med lite

går långsammare allting, sig stelare rörelser. Man ser sämre, ögonsjukdomar som t.ex. grå starr och grön starr är betydligt vanligare hos äldre. Många hör också sämre. Genom att många saker

kräver snabbhet i vårt samhälle avstår man kanske från att göra en hel del, som man skulle kunna klara om man

fick längre tid på sig.

Närminnet kanske sviktar ibland. Man blir känsligare

för stress. Men annars är jag mycket tveksam. Jag undrar om inte det mesta är resultatet av att man förlorat

- och - Aldre

omgivningens sin egen tillit. människor

i vårt samhälle är utsatta för en massiv misstro, en miss-

tro som inte behöver uttryckas i ord eller formuleras ens

av någon som man känner. Det är bara så att man medvetet och undermedvetet vet om att man är mindre värd

som gammal.

Thorburn fortsätter sedan att tala om de gamla Sonja på sjukhemmet som vi nyss besökt. - De är de allra sämsta inom hela de är vården, sjuka, handikappade och dementa gamla patienter som på många andra håll vårdas inom geriatriska avdelningar på mentalsjukhus. Här ser vi ofta förbättringar hos patienter som kommer till De vet att där får de stanna, där har de sjukhemmet. i sitt hem som kan ta ifrån dem. Det fortsättningen ingen Vi behöver inte ha låsta dörrar - det räcker ger trygghet. att handtagen sitter högt upp. Hela vården när det gäller dementa patienter går ut på att få intakta hjärnceller att ta över funktioner som tidigare utförts av hjärnceller som förstörts. Det går om man tränar systematiskt. Den patient som lyckas raka sig eller äta själv igen får mera självförtroende och ur självförtroendet växer ytterligare av tror inte på. förbättringar. Nappmatning gamla jag Att inte matning är ju en behandlingsvilja äta, att vägra skada! Jag anser att man börjar i fel ände om man koncentrerar alltför mycket kraft och intresse på l mätningen. stället måste man arbeta för att sådana problem helt enkelt inte uppkommer. Har de uppkommit går det ofta att få bort dem genom att man behandlar och bemöter patienten på ett annat sätt. Med respekt. Det har vi exempel på här på kliniken. Hit kom en gammal gumma som låg och stel som ett foster. Efter en månad ihopkrökt hade hon äta. börjat

En underläkare som är närvarande vid vår kaffepaus säger: Om en gammal människa slutar äta är väl detta ofta en del i en större förändring som kan betyda att den här människan känner att hon ska dö. Det märks på hela tillståndet. När någon går in i sista stadiet” ska man kanske inte fortsätta med matning till varje pris utan hellre låta saken ha sin gång. - förr höll man och i dem Ja, ju på sprutade mat, fyller Sonja Thorburn i. De skulle äta till varje pris. Vi tar det - även om de ibland kritiserar mycket lugnare anhöriga oss för det. Men går ju oftast över om tillfällig matvägran man inte försöker tvinga i patienten mat. Fx/ingar man kan man skapa en olycklig låsning. Att inte vilja äta är ofta ett uttryck för depression. Detjag kan känna mig upprörd över är väl då snarare att vi låter äldre människor bli det sätt som ofta deprimerade på sker. Att vi låter dem försvinna in i sig själva och sakta tyna bort i stället för att väcka dem på nytt med vårt engagemang och vårt intresse! Vi låter dem dö i förtid.

Du anser alltså att iprincip allting är behandlings-

bart och att de flesta problem i vården

samtidigt är Finns det för lite personlig behandlingsskador.

i vården? omsorg - Det att föra in den i den går personliga omsorgen vården - det ser vi här professionella dagliga exempel på i Hudiksvall. är imponerad av personalens kreativitet Jag och fantasi - sådant finns i rikt mått bara man lägger undan metodikboken och regelsamlingen och uppmuntrar var och en att använda fantasi och medkänsla. Det finns individuella lösningar på många problem och personalen som känner patienterna bäst är bra på att tänka ut sådana. Det finns inte hundra till som måste få samma brukar - är unik. sak, jag säga varje patient ju Och: Allting är möjligt tills motsatsen har bevisats! En sådan De sätter inställning ger personalen yrkesstolthet. en ära i att lösa uppkommande problem.

Hur ni om en patient vägrar och de

gör inläggning

inte orkar med?

anhöriga

- Det måste alltid vara som bestämmer patienten själv om sig själv. I ett sådant fall talar vi ingående med både patienten och hans anhöriga för att försöka hitta en lös- Vi har en farbror här som i stället för ning. gammal får komma och äta kliniken två i inläggning på gånger veckan, grannarna ser till att han får mjölk, på sjukhuset får han också rena kläder. Vi undviker att lägga för mycket ansvar på de det bara försämrar relatioanhöriga, nerna. Vad de anhöriga behöver är trygghet och avlast- - då orkar De vet de när ning de ge mycket mer. att som helst kan kliniken och be att få eller ringa gamla pappa mamma inlagd fjorton dar eller tre Veckor om de själva vill resa utomlands, åka och fiska eller göra någonting annat. Vi moraliserar aldrig över sådana saker. Det gäller i stället att vara lyhörd för de behov. Vi har anhörigas köer. Alla vet att det finns vård att få när vård inga verkligen behövs. Detta system gör också att fler gamla kan bo hemma längre än de annars skulle ha Det är gjort. också vad de flesta äldre vill. Det finns en stereotypi som att inte orkar vara ensamma hemma. Det säger gamla tror jag inte på. Det är bara vi medelålders som inbillar oss. Men samtidigt blir jag förbaskad när jag märker att mina yttranden i debatten för ökad äldrevård i utnyttjas hemmen, därför att det är billigare.

Det är inte för att det är billigare som vi har den principen, utan för att det är bättre. Systemet förutsätter ju att det finns Vård att hela tiden och att inte tillgå anhöriga

särskilt inte barn - belastas vuxna, yrkesverksamma med ett ansvar som blir för tungt. Beroende hos gamla av vuxna barn och dåligt samvete hos barnen är ingenting att stå efter! Ska man bygga på anhöriga i vården bör det i så fall makar - men också de behöver i vara äkta hög grad avlastning.

Sonja Thorburn är över huvud taget mycket kritisk mot det kösamhälle vi har skapat och som hon tror mer bottnar i osäkerhet och oro än verklig resursbrist. För att skaffa sig säkerhet bokar många friska gamla in sig i förtid - de är rädda och vill Men också gardera sig. de allra äldstas vårdbehov har överdrivits. I Nordansom hör till samma som Hudiksvall, har stig, landsting vårdplatsbehovet sjunkit trots att 4,5 procent av invånarna är 80 år eller mer! Både ålderdomshemmet och sjukhemmet har numera lediga platser fastän det borde vara kö. Detta är alltså upp- och nervända världen. Men det är också upp- och nervända världen när föreståndaren på ett servicehus klagar på att man får ”fel pensionärer därför att dessa visar sig för vårdkrävande. - När läste det blev Det är servicehusen som jag jag arg. ska rustas - inte som ska upp pensionärerna flyttas!

Det är hennes bestämda uppfattning att man satsar resurserna fel, när kommunerna bygger jättelika, påkostade servicehus för friska pensionärer med egna och standard som man sin lägenheter hög samtidigt på höjd har en bädd i en fyrasal att erbjuda den som verkligen behöver vård. - Varför ska friska bo i särskilda hus? Den pensionärer service de behöver borde kunna byggas in i ett vanligt bostadsområde. Där bör finnas folk att tillgå dygnet runt, en allaktivitetslokal, till och möjlighet sysselsättning kontakter - för den som vill. Det är att otvungna viktigt inte uppfinna nya måsten i stället för de gamla. Många inte alls om alla behöver inte och gamla tycker barn, jämt samt ha sällskap.

När en gammal människa verkligen behöver vård ska hon erbjudas ett eget rum eller en liten lägenhet där hon vet att hon får stanna. Hon ska aldrig behöva flytta mer och sin åt annan. Så är det inte i upplåta plats någon dag. Overgrepp mot gamla är vanliga inom vårdapparaten. De flyttas hit och dit och hur som helst; ofta är det slumpen som avgör att en gammal människa lämnar servicehuset för ett vårdhem.

Nej, öka i stället personalen på servicehusen så att de

gamla kan bo kvar där tills de dör. Och kommunerna ge hela ansvaret för det kollektiva Vill

åldringsboendet! man

vid sidan härav även alternativ

skapa privata så gärna för mig, men det är på detta sätt vi bör våra utnyttja begrän-

sade

offentliga tillgångar.

Samhället utvecklas inte alltid i med

enlighet våra principer om jämlikhet. Istället för integration

av de i

gamla samhället, som alla talar om, har en regelrätt åldringskultur börjat utveckla sig.

Pensionärerna

har sin egen fritidssysselsättning, de

gör egna resor, far på egna kurser, egna danser,

egen bridge, egna utflykter. Tillsammans skapar de en

värld. Vad du om allt

säger detta?

- Det klart är att man har ett särskilt behov av kontakt med sin egen generation, med de människor som har gjort

samma erfarenheter som man och levt

själv igenom samma tidsperioder och händelser. Med dem har man

ofta en speciell gemenskap. Det gäller inte bara gamla människor utan oss alla. Det för de äldres del är tragiska ju att

många tvingas till servicehusen för att inte alldeles

tappa kontakten med sina De

jämnåriga. tvingas flytta för att

alla andra har - inte

flyttat för sin egen skull, egentligen!

En sådan kvinna mötte i den lilla

jag byn Nästansjö iLappland. Hon var den enda som blivit gamla

kvar - alla

hennes vänner bodde servicehuset i

på Vilhelmina, men hon ville inte dit. Så var hon också

ensam. Och gemensamma teaterresor var det inte

tal om - det

längre fanns ju ingen annan att

åka med.

Sonja Thorburn påpekar här att äldre också

många gillar umgänget med yngre personer och äldre många pensionärer har av samvaron

utbyte med yngre pensio-

närer. Hon säger:

- har

Jag inget emot att gamla människor håller ihop

och gör saker för men är rädd

sig, jag att denna pensio-

närskultur innebär en segregation inom själva pensionärskollektivet. Får de dementa, de och

handikappade kanske lite besvärliga med åldringarna vara på de här utflykterna? Om man kunde tänka att ta med även sig

dessa personer i sin krets och se med lite tolerans på sådana som är och vidare -

glömska så då är jag positiv

till fenomenet.

Hur känner människor döden, tror du?

gamla inför Och hur känner du själv?

- tror att det är olika. Men när man ar Jag mycket är man kanske mera rädd för allt det där som gammal kommer innan döden än för älva tillståndet död. Man är sj för och ensamhet i dödens stund. Det rädd smärta, ångest är en att lugna på den här punkten viktig uppgift gamla och att lindra smärta och ensamhet på slutet som vi talade Men vad man det vet man kanske om förut. själv känner, förrän man står mot med sin aldrig riktigt öga öga egen Vad kan är att inte är rädd för att bli död. jag säga jag Inte om får den det bemötande och den gammal! jag Vård, som vi ger våra patienter här på långvården! respekt

Klarar inte kvinnor också bättre ålderns höst

sig på

än män?

- Det är bara en annan fördom. vet män som på det Jag mest fantastiska sätt tar hand om sina senildementa hus-

trur!

10 Man blir ”dummare” äldre

ju

man blir!

-Förr blev man visare och visare ju äldre man blev. Nu blir man dummare och dummare. Så sägerRonnyAmbjörnsson, professori idéhistoria vid Umeå universitet. Vad Ambjömsson syftar på är att

samhällsomvandlingen numera går så hastigt att en generations kunskaper och erfarenheter hinner bli för-

åldrade redan under individens egen livstid. Man har helt enkelt ingen relevant kunskap att förmedla vidare till nästa generation. Detta gäller på alla områden från yrkeslivet till barnuppfostran. Den roll som de gamla kunde spela igårdagens samhälle har gått förlorad. Ronny Ambjömsson är född 1936. Han är en vänsterintellektuell som själv gått den långa vägen till

bildning;

i intervjun berättar han också om det långa avstånd till föräldrar och som blivit av hans

ursprungsmiljö följden egen utbildning och yrkeskarriär. Ambjörnsson har ut-

givit en rad idéhistoriska skriften senast om socialis-

mens historia. År 1981 blev han professor vid Umeås universitet. g

- Om man jämför ålderdomen nu med förhållandena förr i tiden är det särskilt en sak - eller kanske bara en sak - som vill I det jag betona, säger Ronny Ambjörnsson. förhållandevis statiska samhälle som fanns förr, alltså före den industriella revolutionen, kunde man ackumulera kunskap hela livet. På sin ålders höst hade man blivit en ganska klok människa. Som gammal eller äldre visste man en hel del både om produktion, samlevnad, gott och ont, och osv. Kina är det stora lyckligt olyckligt ju paradexemplet på detta. Det gamla Kina var ett av världens mest statiska samhällen. Där åtnjöt de äldre männen en enastående respekt. Att det just var männen som ansågs äga sådan vishet hängde ihop med att det samtidigt var ett patriarkaliskt samhälle. I västerlandet vände man sig kanske hellre till s .k. ”kloka gummor”, dvs. det var särskilt den äldre kvinnan som ansågs sitta inne med kunskaper och som kunde

reda upp problem. Att det har förhällit sig så i vår del av Världen hänger samman med vår västerländska filosofi, som förknippar kvinnan med kroppen mera än mannen, misstänker jag, men detta med könsrollerna är kanske ett sidospår.

mellan könen är mycket intres- Nej, rollfördelningen

sant även på äldre dar. Kan du inte utveckla dina tankar en smula? - Redan Aristoteles en distinktion mellan gjorde form, dvs. ande, och materia. Formen identifierades med mannen och materien med kvinnan. Det hängde också samman med den osäkerhet som rådde om kvinnans roll i fortplantningen, innan ägget upptäcktes. trodde Länge man att kvinnans till den människan var enbidrag nya bart ”materia, alltså förmågan att härbärgera och ge näring åt fostret medan mannen i verket var den själva enda skaparen. Det ”materiella” eller kroppsliga hos kvinnan kopplades ihop med detta kommer även till jord; uttryck i den kristna kvinnan med det mytologin omkring bjärta motsatsparet Maria och Eva. Maria är den idealiska, översinnliga kvinnan som dyrkas men till priset av sin sexualitet. Eva är synderskan men också fresterskan som står i maskopi med det jordiska. Hon är allierad med djuren och typiskt nog mest med ett mycket jordnära djur, ormen, som krälar på marken, på jorden. Jorden är kall och kvinnan det är också kallt enligt själv, kvinnliga, Aristoteles. Kvinnan är alltså, enligt den här tanketraditionen, än mannen, hon är härskare över merakroppslig liv och död. Over livet genom att föda barnen, över döden genom att svepa de döda. Hon behärskar livscykeln och det är här som hon får sin roll som klok gumma”.

Eller häxa. Eller trollpacka/

- Den klokheten kom till i en kvinnliga uttryck muntligt traderad tradition, den förmedlades vidare från generation till generation genom berättelser, sagor och sånger. På 1600-talet skedde en med manlig, skriftlig uppgörelse den muntliga traditionen. Akademierna gick starkt framåt. Den manliga kunskap som odlades där blev skriftligt fixerad. Den såg annorlunda ut och den tog ganska snart herraväldet över den kvinnliga. Detta om kvinnlig respektive manlig kunskap om tillvaron.

Åter till de gamla!

- I vårt samhälle där produktionsmetoderna oupphörligen förändras, och detta med rasande fart, blir de äldre

människornas kunskap ofta irrelevant. l stället för att bli lite visare hela tiden blir man lite dummare. Man blir inte klokare äldre man blir som förr utan man blir dummare

ju äldre man blir. Detta skapar en förfärlig osäkerhet hos ju

äldre. Deras kunskap har ingen relevans längre många och det vet de. märker det på mina föräldrar, t.eX. De lindar Jag egna alltid in med fraser som ”vi tycker så här eller

allting som man säger” osv. Markeringar för att Visa att de

mycket väl kan ha fel.

min har de i vårt samhälle fått

Enligt uppfattning gamla

lämna bastion efter bastion. Ta en sån sak som barnuppfostran. Där man inte heller de om råd

frågar gamla längre. Det går att jämföra situationen när det gäller

barnuppfostran idag med situationen på 1600-talet när

männen hävdade den bokliga bildningen på bekostnad av kvinnornas muntliga kunskap. Nu frågar man inte den

äldre längre om hur man ska göra med

generationen barnen utan man frågar experterna. Och eftersom experterna säger så många olika saker slutar många uppfostra helt och hållet. De misstror allting.

Min huvudtanke är alltså att de äldre har förlorat sin

och sitt i det föränderliga samhället, ställning inflytande

därför att deras kunskap saknar relevans.

Gäller detta över hela samhället?

generellt

- Det är den stora som har skett, den stora förändringen skillnaden mot förr. Sedan skiftar ju sådant som kontakten mellan och också inom

generationerna geografiskt

olika sociala skikt en hel del. Ibland läser man utredning-

ar som försäkrar att har enormt mycket generationerna

- fan kontakt med varann men trdt.

Att man ofta och ringer varann etc. behöver

träffas

ju inte betyda att man verkligen utbyter erfarenheter

och varann. Det kan ju röra sig om en lyssnar på mycket ytlig kontakt?

- bor - det är

I Tavelsjö, tre mil utanför Umeå, där jag

alltså ett litet samhälle med ca 1 000 invånare inklusive - ser man en stor

några närbelägna byar gemenskap

mellan Barnen bosätter som

generationerna. sig själva

i barnbarnen med sina

vuxna Tavelsjö, umgås dagligen

mor- och farföräldrar. Om man tittade närmare på detta denna närhet, så skulle man kanske finna att umgänge, kontakten har bibehållits till av att den

priset yngre ge-

nerationen har avstått från den förändring som mer ut-

bildning osv. oftast innebär. De har inte den genomgått ”utveckling” som innebär att man får s.k. vidgade vyer. Så fortsätter de att stå nära sina föräldrar.

Tauelsjö som ett litet statiskt samhälle, det gamla

samhället i

miniatyr?

- Om med min situation jag jämför egen kan man kanske se det så. För mig är det alltså precis tvärtom. tillhör Jag dem som har lämnat sin klass och ingenom utbildning trätt i en ny. Detta har naturligtvis försvårat umgänget med mina föräldrar. Det finns områden där vi kan mötas, men det är många saker vi inte pratar om. Prismat av samtalsämnen är starkt begränsat. Att ha förflyttat sig bort - också och långt andligen, psykiskt intellektuellt - från sin dubbel barndomsmiljö är en mycket upplevelse. Å ena sidan har man vunnit den ökade frihet som ”vidgade vyer, ökad kunskap innebär. Å den andra sidan har man förlorat trygghet. Den frihet som man har erövrat innebär i Sartresk anda också samtidigt ångest ångest inför alla de nya möjligheter som friheten för med sig. Jag känner starkt av detta själv. Samtidigt är det alltid så att när jag tillfälligt återvänder till min barndomsstad så infinner en klaustrofobisk känsla av insig Där - i°°barndomslandet” - skulle stängdhet. jag aldrig uthärda. Det har varit att loss. nödvändigt bryta sig

Men sätt du ändå tillbaka?

på något längtar

- alltid Ja, jag längtar tillbaka till Paradiset, alltså den oskuldsfulla barndomen då man inte visste att kunskapen fanns, då man trodde att ens föräldrars kunskap var all kunskap som fanns i världen. Jag tänker: Vad skönt det skulle ha varit om hade lämnat dem och ut jag aldrig gått ur Eden.

I Tavelsjö har en granne som är bilmekaniker. Han jag har total kontroll över sin tillvaro. Han behärskar sin bil. När den går sönder, han den Han behärskar lagar själv. sitt hus. När taket läcker, tätar han det. Han behärskar naturen. På höstarna går han ut på älgjakt. Han behärskar också det sociala nätverket. När han in i affären går skämtar han glatt med alla, medan fumlar jag omkring och känner utanför. ser med en oerhörd mig Jag längtan på honom. Han läser inte böcker. Han skriver inte. Men han är mitt inne i livet och han behärskar det.

Det var kanske så de levde

flesta människor förr?

- Här finns två olika historiska skolor. En som hävdar att människorna i stort sett alltid har varit sig lika men

att utvecklingen gått framåt och en som hävdar att saker och ting och kanske även människor var fundamentalt annorlunda förr därför att var förutsättningarna annorlunda. Tillvaron var mindre anonym, allt var i princip ”offentligt”. Jag ansluter mig till den senare skolan, vilket kanske inte är så i vanligt Sverige. När t.ex. Philippe Ariês menar att samspelet mellan barn och föräldrar fungerade annorlunda förr så tillbakavisas den tanken. Man medger att förhållandena var annorlunda men inte att relationerna mellan människor var det. Och när jag säger att förr betraktades äldre människor som kloka och visa så anser många historiker att jag idylliserar. Jag vet att de gamla sattes på och att det var svåra förrättundantag ningar då man skulle skifta arv men tror samtiosv, jag digt att det fanns ett stort utrymme för den äldre generationen att gripa in i skeendet, att hjälpa till i arbetet med råd och dåd. ser det här i i förhållandet Jag Tavelsjö mellan vuxna barn och föräldrar. Den äldre generationen berättar att det var samma sak när de var Då unga. hjälpte deras föräldrar dem. Och så har det kanske varit sedan urminnes tider. menar inte det var Jag alltså att en rent känslomässig kontakt som höll generationerna samutan vad jag menar är att man hade man, så pass stort utbyte av föräldrarna att man helst inte ville stöta med sig dem för mycket. I allmänhet.

Du hävdar alltså att det är svårare att vara

gammal idag än förr?

- det tror Ja, jag, därför att som gammal behärskar man inte sin värld Man blir ”dummare” i stället längre. för klokare under livets gång, för jag menar att dumhet knappast är någonting medfött utan snarare ett uttryck för hur pass mycket kontroll man har över tillvaron och det i sin tur hänger ihop med om man har en som är värd kunskap någonting.

Hur skulle du leva du blir

själv vilja när äldre?

- Precis som nu! D.v.s. minus undervisning, handledning och administration på universitetet. Om de lade ner institutionen i morgon skulle jag dra en lättnadens suck. Jag vill läsa och skriva och forska, och ingenting annat, nu till en början skall vara ett år för att jag tjänstledig pröva på hur det är . . .

. . att vara den

pensionäWi här bemärkelsen?

- Om du så vill. Efter ett år kanske men jag återvänder, nu tänker jag i alla fall gå i frivillig pension.

Jag kan acceptera mitt fysiska åldrande, att man rör sig lite osv. Däremot har jag svårt att fördra långsammare att skulle bli dummare. Att skulle få svårt tanken, jag jag att fatta, det stör mig. Sedan ingår det i min föreställning om ålderdomen att skulle ha nära relation till jag mycket mina barn. Jag hoppas att de inte gifter sig med några dönickar utan att man kan umgås med svärsöner och svärdöttrar också. Jag vill att de ofta ska komma och hälsa dock inte alltför ofta. vill alltså ha liv ompå, Jag i - i kring mig form av barnbarn rimliga proportioner.

få råd att resa mera och att bo lite längre tider Jag hoppas utomlands. Att vara ett annat sätt än när man är rörlig på lönearbetare och har uppväxande barn är ett starkt önskemål. Att bo i en mindre skulle vara skönt, att lägenhet ha mindre att amortera på. Att i stället kunna hyra ett hus i Frankrike någon säsong, t.ex.

Men jag är obestämd här. Å ena sidan anser jag ganska att läsa och skriva är det och jag vill få tid för viktigaste det. Å den andra undrar allt som oftast om ”läsa/ jag skriva” är det och om det inte rent av verkligen viktigaste är så att det är det liv nu lever som i själva precis jag verket är - livet. Detta att bli avbruten, alla de ständigt barnen som tar tid och uppmärkvardagliga bekymren, samhet i anspråk . . .

När för tid sedan bägge barnen var borta över en någon vi nästan undra vad vi skulle göra av tiden. helg började

Det är så det blir när barnen flugit ut. Först tror

under massor av år att de ska bli stora och

man aldrig att barndomen inte har något slut. Sedan står man

där med ett tomt hus, och de är borta.

plötsligt Men vill om en annan sak. Om du blir sjuk jag fråga

du blir - hur vill du

och skraltig när gammal

bli vårdad då? - Hemma självklart!

Du är inte rädd för att bli beroende av dina anhöriga?

- skräcken är att skulle hamna på anstalt. Det Nej, jag är inte så att saknar tilltro till men tanken jag sjukvården, att skulle bli ett fall bland alla andra på en institupå jag tion är så att tror att hellre skulle begå outhärdlig jag jag i den situationen. Bara ett besök på långvårsjälvmord den för någon tid sedan gav mig klaustrofobi. Jag måste lämna stället efter en kvart.

Men detta hindrar inte att kan inse att för många är jag

det ett bättre alternativ att hamna på långvården tillsammans med andra människor än att ligga ensam och överi given någon stuga.

Är du rädd för döden?

- är rädd för döden. vill för allt i Ja, jag väldigt Jag världen inte lämna festen för tidigt! Att jag ensam skulle vara tvungen att gå därifrån, och utan Lilian, min fru, medan andra fortsätter att ha - det är detta som roligt skrämmer har fortfarande en åtta mig. Jag sju, projekt som jag absolut vill hinna med. Samtidigt vill jag naturligtvis se barnen växa upp osv. Att, däremot, dö i sjuttiot.ex. - den skrämmer femårsåldern, föreställningen mig inte på samma sätt. Då har man kanske hunnit genomföra några av sina planer och då har folk ändå börjat gå lite grann; åtskilliga har redan lämnat kalaset. Men tanken att jag skulle tvingas gå i förväg och tanken på vad alla de andra skulle hitta att utan - det är på göra sedan, mig denna tanke som är så olidlig. Det är barnsligt, men så känner jag det. tror att den känner har en del med det Jag ångest jag kapitalistiska samhället att göra. Det har att göra med ens utbytbarhet, inte bara i produktionen utan även i de personliga relationerna. De många skilsmässorna vittnar ju om det. Man är inte unik, man går att byta ut mot någon annan som är lite bättre. Denna insikt är smärtsam. en del - men inte - sin Religionen erbjuder mig tröst. Jesus bryr sig om vad man gör med sitt liv. Man är betraktad - alltså blir ens och man handlingar verkliga själv unik.

Själv skulle att lämnade ett påtagligt jag nog vilja jag tomrum efter mig. Inte så att mina närmaste skulle gå under av sorg men ändå att det skulle innebära en påtaglig skillnad att jag var död. Det måste kännas att jag inte finns mer, det vill jag.

11 Det finns en struktur i

gamla

människors

”galenskap”

e- Det struktur

finns en i gamla människors galenskap , deras förvirringstillstånd är ofta inte en organiskt

grundad senilitet utan en sorts drömliknande bearbetav svåra saker som de varit med om - kanske ning

chocken efter att ha ramlat mitt i natten, brutit benet och kämpat ensam i mörkret i timmar för att nå fram till en

telefon. Birgitta Trotzig, som genom sina bägge föräldrar har

erfarenhet av långvården, tycker den är betydligt bättre än sitt rykte. Där finns stora mänskliga resurser, säger

hon. Men varje person, som vistas där en längre tid, bör ha rätt till ett eget rum. Det borde vara ett mål för

åldringsvården i Sverige.

Birgitta Trotzig är född 1.929. Hon debuterade som för-

fattare 1951 med boken Ur de älskandes liv. Senast

har hon utgivit Dykungens dotter, som kom 1984. En rad prosaverk och även diktsamlingar ligger mellan de bägge böckerna. Birgitta Trotzig boddei många år i Frankrike med sin familj. Numera bor hon i Lund i

, Sedan 1967 är hon medlem av samfundet De nio. .e

- Vi befinner oss i den där lårbensbrottsåldern, säger när träffar henne i hennes lilla Birgitta Trotzig, jag låga, gulputsade artonhundratalshus i Lund. Med detta menar hon, visar det sig, att både hon och hennes make, konstnären Ulf Trotzig, har föräldrar som nu blivit verkligt gamla och på senare år råkat ut för svåra olyckor. Både hennes mor och hennes svärmor har drabbats av den klassiska bland äldre - lårbensbrott. olyckshändelsen Hennes svärmor repade sig, men hennes egen mor kom inte tillbaka till ett normalt liv efter sin olycka. Hon blev förvirrad, som man säger om gamla människor, kanske ”senil” och avled utan att ha kunnat lämna sjukhuset.

Birgitta vill dock ifrågasätta det vanliga seni- Trotzig litetsbegreppet. - man vad den ”förvirrade” människan Lyssnar på gamla säger finns det en struktur i galenskapen. Det finns en

meningi förvirringen. Jag vet inte om man kan ta sig fram i den där men menar att det inte är labyrinten, jag fråga om ett sönderfall eller en upplösning, som ju ofta sägs, utan mera om en sorts drömliknande bearbetning av den svåra chock som ägt rum. Det är som att den tunna väggen mellan det medvetna och det omedvetna helt faller bort. Drömlivet väller in i verkligheten. Och det går faktiskt att komma tillbaka även efter en lång tids förvirring, det har jag sett exempel på i Kristianstad, där bägge mina föräldrar vårdats på långvården. Jag uppskattar verkliden som man bedriver med de gen samtalsterapi gamla där. I många fall finns ju inget för den här organiskt underlag krisen, det är inte fråga om någon åderförkalkning eller äkta” senilitet, utan förvirringen är helt enkelt en reaktion på det fasansfulla man varit med om: Att ramla, på natten kanske, i sin lägenhet och ligga på golvet, ensam i mörkret och försöka ta fram till telefonen i flera sig timmar. Sådant är ju en mycket svår chock för människor som är vana att leva under ordnade förhållanden.

Birgitta Trotzig har, då vi träffas, själv nyligen genomgått en höftledsoperation. - När kom hem - och kom ändå hem till jag jag ju en inte till ett tomt hus - var först familj, jag väldigt orolig att ramla ur sängen på berättar hon. Hade då natten, jag också varit ensam och gammal vet man inte hur jag hade reagerat . . . Verkligheten kan bli så hemsk att förståndet flyger sin kos.

Hur man som när ens eller

reagerar anhörig föräldrar

andra närstående blir förvirrade det här sättet?

på

- Hur man reagerar och vad man känner beror ju på hur kontakten har varit innan. Har det varit en bra kontakt så finns den väl kvar och överlever krisen, men det finns också folk som inte vill se sina i det här ju anhöriga tillståndet och som har svårt att klara av de förföljelseidéer och den aggressivitet som ofta kommer upp. Men annars behöver man ju inte kunna prata förnuftigt för att ha kontakt med varann. Ofta känner man ju också skuld som anhörig, men i den känslan finns det något regressivt, någonting barnsligt för det är ändå så att man befinner i olika stadier av ju sig livet och den saken kan man ju inte göra mycket åt. Ens föräldrar är där de är och själv är man där man är. Det är heller inte mycket att göra åt att man reagerar olika på sina föräldrars och död. I ena bägge sjukdom

fallet kan man uppleva det nästan som att det var man som och I det andra diskuterar man saken själv låg dog. i - vilket i och för som om man ingick vårdpersonalen sig inte behöver innebära någon hjärtlöshet. Men många känner nog skuld helt enkelt för att de inte känner tillräckligt. När det gäller min egen mor upplevde jag henne alltid som en yngre, mera Hennes död har bräcklig syster. inte inneburit att världen förändrats, det tror jag i mitt fall inträffade i stället för länge sedan när mina mor- och farföräldrar Vi levde alla i och var ofta dog. Göteborg jag hemma hos både mor- och farföräldrarna. När de gick bort försvann också barndomsvärldens orubblighet.

Vad anser du om den vård som du kommit i kontakt

med genom dina föräldrar?

- bättre än de - man får Vården är mycket säger ju aldrig glömma att det är om ett fruktansvärt svårt fråga På i Kristianstad har jag bara kommit jobb. långvården i kontakt med bra folk, med ett undantag. Det fanns där en sådan där men hon var ett särfall och också kapotyp”, isolerad bland sina arbetskamrater.

anser att vi knappast gör vårdpersonalen rättvisa Jag med all den kritik som de utsätts för. I själva verket märker man att här finns stora mänskliga resurser. ju När min mor fick av två biträden, de dog jag hjälp unga såg ut som flickor i den åldern gör, de var ett par glada, blonderade typer. Men de visade ett känslomässigt djup, de var helt fantastiska. Och det verkade helt spontant hos dem. Vården är inte som den alltid skälls för, och opersonlig, det inte om - det är är fråga några sjukvårdsfabriker helt enkelt inte sant.

Sedan att en människa, som vistas tycker jag ju gammal i borde ha rätt till ett eget rum. Det har jag länge vården, efter tre år utverka åt min far, inte därför att lyckats egen han utan därför att jag ansåg att det var någonsin klagade hans rätt, att han behövde det.

Hon menar att hennes far mått bra på långvården. Där är han av unga människor, som han återigen omgiven - han var lärare - där kan berätta ett och annat för är han inte ensam. - Han blev kort tid efter min mors död. Det sjuk ganska var hans Då fick han själv komma in på nog räddning. och nu mår han bättre än när han kom dit. långvården

Men innan mina föräldrar blev sjuka levde de under en som De i sin lång period lyckliga pensionärer. gick upp

trädgård, de inrättade sina liv på ett nytt sätt och trivdes ganska bra med tillvaron. Det kändes också, under de första åren efter pensioneringen, skönt att lärarslippa jobbet, att vila från mötet med de stora klasserna, de många ungdomarna varje dag. Så efter några år saknar man kanske på nytt det liv och den som omväxling yrkesarbetet innebar. Pensionsåldern är numera så att lång man kan flera faser. urskilja Det besvärliga är ju, att många människor betraktas och betraktar som alldeles värdelösa när de slutar sig själva arbeta. Hela är knuten till självkänslan arbetet så är det inte för intellektuella personer. Men männimånga skor i andra yrken ser älva som en sorts avfall på sig sj när de går i pension, det är som arbetslösa som föraktar sig själva för att de inte får något jobb.

De känner att de står utanför att de inte räknas livet, längre. Denna känsla föder bitterhet och hat, ibland bryter den öppet fram hos gamla. För möter man nog på bussen eller i tunnelbanan bra ofta hätsk och urnågon sinnig gammal man i full färd med att skälla ut några trevliga och snälla ungdomar och i hörnet sitter det en liten tant och klagar. Det finns ett självförakt i det där och också ett raseri över att ha hamnat i denna föraktliga situation som gammal och värdelös. Så inte för klaga mycket på ungdomen! Gamla människor kan också vara odrägliga.

Hur ser du mellan

på förhållandet generationerna

i stort? - När i jag själv växte upp Göteborg hade vi mycket kontakt både med mina mor- och farföräldrar. Min farfar och farmor bodde anspråkslöst i en liten i ett lägenhet landshövdingehus i Landala, som andra sonen i en bondfamilj hade farfar fått åka till stan och studera. Det var ju Ödet för den son som inte hade att ta över möjlighet gården. Min morfar och mormor bodde i ett stort hus med mycket tjänstefolk, särskilt var det en kokerska där som blev som en rysk babuschka åt hon var lika mig, viktig som mormor. Det var alltid massor av folk, man umgicks traditionellt med som släktbjudningar jag naturligtvis fann otroligt odrägliga men som trots allt innebar en gemenskap.

Numera har ju den typen av släktgemenskap oftast brutits upp; där den lever kvar kan den ha en ofri klibbig, karaktär. Tvångsvisa familjerelationer är ingenting att stå efter - sådana vi en hel såg ju del av i Frankrike, familjelivets hemland, när vi bodde där. Och i Italien, där

vi också bott, var det likadant, ofta rena terrorn med ett förfärligt kvinnoförtryck ända tills den arma kvinnan själv blev äldsta svärmor och äntligen fick chans att sätta sig på alla de andra. Då tronade hon överst på familjepyramiden som den värsta Katarina den stora, detta var det dubbla mönster: först var kvinnoförtryckets de unga flickorna kuvade, sedan tog de över och och ställde styrde med allt. Så ska man ju inte heller glömma bort att i denna fanns också en sammanhållning bevakning, en övervakning. Alla var alltid påpassade av alla andra.

Hur anser du då att det idealiska mellan förhållandet

generationerna borde se ut?

- Det bör vara ett intresseförhållande, alltså baserat på ett gemensamt intresse, en äkta inte bara gemenskap, utgå från det faktum att man är släkt. biologiskt Själva

familjesammanhållningen fungerar ju så länge barnen är

små och behöver sina men i tonåren verkligen föräldrar, bryter sig de flesta ut och sedan konventionaliseras förhållandet till föräldrarna starkt.

I en de

mening upphör därefter att vara ens föräldrar, men man fortsätter att träffas av konven-

tionella skäl? - Ja, om man inte kan fortsätta förhållandet på intellektuell basis, dvs. man har intressen som gemensamma förenar en. Men ofta är det så att ju den yngre generationen genomgår en intellektuell via utveckling utbildning osv. och den äldre generationen inte alls kan hänger med, aldrig egentligen förstå vad som har hänt. De bryr sig heller inte om att sätta sig in i saken. Då kan det bli fråga om grymma uppbrott därför att man som slår mot ung gamla och försvarslösa.

Har inte detta just i blivit en

Sverige mycket vanlig situation, därju alla yngre människor numera får lång

utbildning och ofta sina

fjärmar sig från föräldrar

både socialt och

geografiskt?

- Det är ett i gammalt mönster Sverige. Min mans farfar blev präst, men han hade redan trettio när han fyllt år, började studera. Hans son, i sin tur , min svärfar, blev läkare. Själv har jag halva Västergötland full av släkt och en farbror har fortfarande en liten men detta är gård där, ju ingen hembygd för mig, många av dessa personer känner jag inte alls och vet inte vilka de är. Min farfars jag far lämnade tidigt sitt föräldrahem och till gick Värmland för att söka arbete. Det var ju så man man gjorde då, gick

till fots långa vägar för att skaffa arbete. Jag tänker också den där kokerskan, min babuschka, som arbetapå de i mina morföräldrars hem. Hon kom från en familj med barn i När hon var tolv år vandrade hon fjorton Tingsryd. till Karlstad för att söka arbete och sedan såg hon aldrig något av sina syskon mer.

Det har alltid funnits en ståndscirkulation i Sverige. En har landet sedan mycket långsam klassförändring präglat tid. Detta att lämna sin klass och sin sociala och lång är i fall inte någonting geografiska ursprungsmiljö varje Det kändes abstrakt när man talade om det nytt. väldigt klassamhället under Vi orubbliga Sverige vänstervågen. en idealbild av ett stabilt Sverige från förr som aldrig

?år unnits.

Är det kanske denna ståndscirkulation som gjort oss

så historielösa?

- Kanske det. I fall är förhållandena helt annorvarje lunda i Frankrike. Där är klasserna slutna och intakta. Man ser mycket sällan någon akademiker med alltjämt bl.a. därför att det inte finns några arbetarursprung, hinder - för stipendier. Det är - bland alla andra också för en arbetare att bedriva högre studier. dyrt

att hon inte över sin Birgitta Trotzig säger grubblar ålderdom. Som författare skriver man en bok i egen längre än så tänker man inte. Författaryrket taget, inte heller i och med det är ändras ju pensioneringen, man slutar med därför att man blir folkpeningenting sionär. Många författare har skrivit sina viktigaste och bästa saker vid hög ålder: det är en fråga om När det gäller eventuella vårdbehov ingivelse. egna säger Birgitta Trotzig att man vill ju inte bli sjuk. Det är det saken Annars, menar hon, är säkert vårgäller. den i bättre än de flesta andra ställen. Sverige på - det Tanken på att själv bli vårdad år ändå avskyvärd är man kan förbereda för utan den knappast något sig dagen får man ta när den kommer.

- Rätt till ett för alla borde vara ett mål eget rum gamla för Samt larmanordning hemma, så att åldringsvården. man snabbt kan komma i kontakt med andra människor om man ramlar omkull eller gör sig illa på något annat sätt. Det skulle bespara en massa människor mycket ångest och oro.

Hon med hur det var förr: Då folk ut och jämför gick ju de knackade och lånade socker och in hos varann, på dörrarna stod olåsta. Så är det inte i ett kaffegrädde,

modernt hyreshus. Där är det tomt Också på dagarna. de närmaste grannarna har ett avstånd till varann, fastän de bor vägg i vägg. De gamla går sinaegna vågar i samhället, deras kontakt med den yngre, upptagna är ofta liten - bortsett den generationen från egna - affärsmän håller familjen yngre, snoffsiga sig, som det verkar, undan för gamla.

Detta denna du talar

främlingsskap, isolering, som

har den inte också med döden att

om, göra?

menar: Eftersom döden är så i vårt

Jag bortträngd

samhälle, så anonym och så är det bara de

avlägsen, gamla som associeras med död. De måste i alla

fall snart dö, det vet man. Och så man dem.

skyr

- det står en Ja, svag liklukt kring de äldre. De oroar genom detta och så håller man sig på avstånd. Samtidigt idylliseras ju ålderdomen. De gamla ska roas och när de roas så sker det på det mest infantila sätt. Samtidigt, måste jag säga, skickas ju samma puerila underhållning ut via TV till hela befolkningen, hela låter Sverige sig infantiliseras genom denna avskyvärda kulturindustri. Pensionärer utsätts dessutom för terapi. Visst ska det finnas vävstolar men varför måste det kallas pensionärsterapi? Det är som om man utgick från att folk blir automatiskt när de blir äldre. Men minns min gaggiga jag mormor, som sa: Du förstår man är precis likadan som när man var 20 år, det är bara benen som inte lyder längre.”

Hur ser du själv på döden?

- Döden vandrar vi hand i hand ju med. Den är inte.. någon händelse i framtiden utan en avgrund bredvid oss.

12 Vi behöver alla lite

mänsklig

Värme

materiell

* :_1- Förr fanns ingen menlmanssrháadégf

V den som med sandra människor

trygghet umgänget ger,*;*á

De en

gamla spelade stor rolli byarna, linktgfninSytifökfjiç.

barnen- De förmedlade historien ochihöll omrinnena ”llteâil

liv åt en bygd

ivande. gDe ettalgldeles spiecieolltjsätt».pgrgçgg

gav

på i Orden ärjRagnar Lassinanttis. o Han är född iden lil?

Åla byn Pello vi Overtomeåfår 1.915. Han började sin. bara ina som skogsarbetare, utbildade sig till polis och blelvsiåi småningom politiker. Åren 1957 azzr-zgeøsazt *han

;andra kammaren, från 1952 till 196.9 varshan; ledamoti*

den ?Sin ; socialdemokratiska panistyrelsen. störstaçinsi

*sats han somilandshövding gjorde ixNorrbottensjålänaj s j

s ^ . ;

iáren1966till1982; g ilj* i

blev De

n För några årsedan Ragnar Lassinanttti änkling.

* senaste åren har han varit sjuk. tar

Han

emot

s i i intervjua- i

ren Luleå lasarett. r på

Jag möter Ragnar Lassinantti på Luleå lasarett, där han är intagen som patient efter en ganska besvärlig operation. De senaste tre, fyra åren har han varit sjuk och blivit opererad ett flertal gånger. Nu vilar han halvliggande ovanpå sin säng, iförd sjukhuskläder i grågrön bomull och med en stor, grovstickad tröja i brunt och vitt över bröstet. Han är eftertänklågmäld, sam, talar liksom alltid med varm, modulerad stämma och sjunger i språket som många tornedalingar gör. I likhet med många andra i sin generation talar han i fullständiga meningar. Subjekt och predikat faller alltid på sin rätta plats, adjektiven är väl valda. Det finns en lustig kontrast mellan hans snabba associationsförmåga och hans sätt att alltid föra meovanliga varje ning fram till punkt. Detta gör att det finns en lugn andhämtning i språket trots att tanken flyger. Att lyssna på honom är som att läsa en mycket välskriven bok.

Vi talar - av skäl - först och främst om naturliga vården.

i

- har den Jag upplevt sjukhuset som mest mänskliga institution man kan tänka sig, säger Ragnar Lassinantti. Däremot är det mycket tungt för en gammal människa att klara den där ute i samhället. byråkratiska apparaten Det säger han av egen erfarenhet. För några år sedan fick hans numera avlidna hustru hjärnblödning. Hon vårdades på sjukhus i tre månader. Sedan fick hon komma hem: - Vi fick den av överläkaren att hon var uppfattningen i behov av hemsjukvård efter hemkomsten. Men plötsligt ringde det en socialassistent hem till min hustru och talade om för henne att ni får inte det, och ni får inte det och ni får inte det. Till slut fick vi hjälp en timme om dagen: Tjugo minuter till matlagning, tjugo minuter till sjukvård, tjugo minuter till Och vi bodde städning. ju fortfarande på residenset . . . Jag frågade om det gick att få hjälp att stryka lite skjortor, men det var inte tillåtet. Hemsamaritens arbete var strängt hon fick bara reglerat, vissa saker som var bestämda förhand - inte de göra på saker man verkligen få hjälp med.

behövde

Han slutar sarkastiskt: - Efter en vecka var jag tvungen att meddela socialvården, att vi fick lov att avvakta med hjälpen tills min hustru hade blivit frisk.

Hur det till slut?

gick

- Aven min son, som var ledamot i socialnämnden, ringde för vår räkning för att försöka få mera hjälp, men utan resultat. De var mycket rädda för att gynna oss eftersom jag var landshövding, min hustru fick veta att hennes man ju hade mycket goda inkomster”. Men det var ju inte ett ekonomiskt utan ett personellt problem vi hade. Vi hade utgått från läkarens förhållningsorder, vi trodde vi var i vår fulla rätt. blev, för vår del, att vi fick hjälp Lösningen av människor från Finland, som kom över hit och hjälpte

till. Sedan blev min hustru återintagen på sjukhuset.

Men jag sa till min son: Ar det detta vi har slagits för? Om inte ens jag som var landshövding kunde häva mig mot byråkratin, om inte ens han som var ledamot i nämnden kunde våra behov - hur skulle det då se göra förstådda ut för vanliga människor?

I stället att den man behöver blir man

för få hjälp avspisad. Det gäller alltså den öppna vården, den 3.12. Hur kommer det sig då att

samhällsservicen.

det år så annorlunda inom den förkättrade sjulehusuården?

Ragnar Lassinantti menar att den sjuka människan

vädjar till medkänsla på ett mera omedelbart, konkret sätt. På sjukhuset är man närvarande med sin kropp, man kan inte nonchaleras på samma sätt som ute i den vården. är dessutom oftast alltjämt öppna Sjukvården organiserad på så sätt att klinikchefen jämsides med sitt administrativa ansvar också är läkare. Denna ordning för in ett drag av mänsklig omsorg också i det administrativa arbetet. - Vår klinikchef är så i att han engagerad patienterna vill att man honom till och med när han är i Stockringer holm om någon skulle bli sämre eller vid eventuella problem. Förhållandet mellan och hans läkare är oerpatienten hört personligt. Det är läkarens sätt att agera som skapar patientens optimism respektive pessimism. Och detta i sin tur påverkar sjukdomsförloppet. Om läkaren kan inge hopp orkar man kämpa vidare. Man törs tro att det här kanske ändå till sist kan klaras upp. Men ute i samhället har allting blivit så till den grad genomorganiserat att det inte finns något utrymme för medmänsklighet.

Menar du att man inte lean förena samhällsservice

med omsorg och personlig omtanke?

visst inte. Det menar Ragnar Lassinantti natur- Nej, inte alls. Man måste bara förstå hur viktigt ligtvis detta med medmänsklighet faktiskt är. - Den sociala den sociala servicen. omsorgen fulländar Det ena står inte i något motsatsförhållande till det andra. Jag har alltid för det: när jag var polis, när pläderat var och riksdagsman och när jag var landsjag politiker hövding. Man måste visa omsorg om sitt klientel, det kan en också Det går alltid att Visa lite mänskpolisman göra. lig värme inför en olycklig medmänniska. Nu sedan jag blev och har fått erfara betydelsen änkling sjuk jag själv härav. När man blir sjuk känner man sig hjälplös. Vad ganska man behöver är lite värme. har fått det i rikt mänsklig Jag mått både här på sjukhuset och hemma av grannar, vän- När min fru bort jag själv på ner, syskon. gick låg operationsbordet. orkade inte sörja då, men jag sa Det Jag mig: kommer - det kom senare. Och mycket riktigt senare. har till ett av mina En bror till Jag tytt mig par systrar. i veckor och var tillsammans med mig mig tog ledigt fyra sommarstället efter min hustrus bortgång och under på min konvalescens. Efter den första operationen lyckades mitt sista år som landshövding med flaggan jag fullfölja i topp. Det var tillfredsställande; jag opererades ändå två

gånger under det året. har och Jag grannar närstående som jag står, inte i ett kärleksförhållande, men i ett vänskapsförhållande till. Jag har fått hjälp med tvätt, städning, sekreteraruppgifter. Sådant som gör att man överlever.

Ragnar Lassinantti menar att den här sortens grannhjälp, som var så självklar förr under naturahushållningens tid, skulle kunna tas och upp organiseras på nytt i vår tid. Han åberopar glesbygdsutredningens

ordförande Åke Edin som föreslagit att en byvaktmäs-

tare skulle anställas i en sinnad varje by, praktiskt person som kunde gå runt i och täta fönster, stugorna laga avlopp och packa om kranar som han samtidigt gav kontakt. - Kvinnopatruller är ett annat förslag, här skulle man kunna lösa två problem på en gång. I Norrland finns en stor kvinnlig arbetslöshet som mycket väl skulle kunna kanaliseras in i den sociala omsorgen. Där finns ju stora otillgodosedda behov: Vi har bara inte funnit på den rätta metoden än. Socialvården borde för arbetsmark- Öppnas nadspolitiken!

En av de sista saker han lade handen vid som landshövding var en social för Norrbotten där utvecklingsplan just den här typen av problem togs upp. Hur kanalisera kvinnoarbetskraften dit den bäst behövs? Hur få de friska pensionärerna till de sjuka och handikappade? Förra året, berättar han, invigde han ett aktivitetscenter för pensionärer i Han var Korpilombolo. glad att se det för han hade stött initiativet färdigt, från början. Hemsamariter i all ära, men är vana norrlänningar ju att vara ute och röra på De har flackat land och sig. rike runt efter jobb, de är vana vid avstånd, vid att färdas långa vägar. Så blir man gammal och sitter där i sin stuga. Hemsamariten kommer och hjälper till, så man behöver knappt gå utanför dörren. Det blir för passivt. På aktivitetscentret kan man ägna åt rader sig av olika och - framför allt - centret sysselsättningar är beläget i anslutning till ålderdomshemmet. Det är alltså tänkt som en träffpunkt för de pensionärer som bor på hemmet och de äldre människor som alltjämt tillhör livet utanför.

Så kan man kanske bit för bit, mödosamt återerövra den gamla tidens gemenskapssamhälle. Lassi- Ragnar nantti växte i den själv upp gamla världen han är född i den lilla Pello iTornedalen - han minns hur byn det gick till: Skulle ett tak så man åt. läggas hjälptes

Förlorade någon en ko eller en häst sattes det upp en lista och så samlade man till en Detta var ihop ny. under Materiellt hade naturahushållningens dagar. man det oerhört knappt, men systemet för inbördes var Materiell hjälp mycket välutvecklat. trygghet nej. Men den tryggheten fanns som innebar att det alltid var människor som man kunde vända till. Det sig fanns alltid mänsklig gemenskap.

Visst, medger han, var också en mycket stark och närgången social kontroll inbyggd i detta system. Man visste mycket noga vem som var vem som var generös, hederlig, vem som var lite av Men långfingrig sig. man hade varann - det var tryggheten. Tregenerationsboende var vanligt, och de gamla spelade en stor särskilt för barnen. roll, De spelade rollen av barnvakter och av sagoberättare. De var de stora förmedlarna av hur livet var förr och de förde minnet vidare av dem som hade dött. - Visst fanns det ofta vidskepelse och trolldom i deras berättelser, men för min egen del kan jag säga att mitt intresse för hembygdskunskapen väcktes genom de gamla människorna i min barndom. Detta är ett intresse som jag har odlat ordförandeskap inom genom hembygdsrörelsen och även, alltjämt, som ordförande i Friluftsfrämjandet. De gamla gjorde att bygden levde på ett alldeles speciellt sätt, säger han och tillägger, att här på är det sjukhuset ofta han som får berätta för de unga biträdena från Vilken släkt de härstammar, vad deras heter gamla släktingar och från vilken by de kommer. Det har till ursprungligen och med inträffat att folk haft sällskap och så plötsligt funnit det mindre lämpligt på grund av för nära släktskap. Så ytliga har människorna blivit att de inte ens känner sitt eget ursprung.

-

Och tregenerationsboendet innebar det inte också

som man nu?

många problem, glömt

Nåja, förhållandet mellan svärmor och svärdotter var väl ofta ömtåligt. Men hellre än allmänna påståenden tar han ett exempel. - De tolv åren i min fars det var han lyckligaste liv, när bodde samman med sin yngsta dotter, hennes man och deras söner. Min mor min far blev ensam och bägge dog, då ordnade man det på detta sätt. Min helt syster flyttade enkelt hem till honom med sin Han fortsatte att familj. vara herre i sitt hand om sina eget hus. Samtidigt tog han

. l

bägge barnbarn. De älskade honom. Min syster och hennes man behövde aldrig ha några problem med barnvakt. Det slog mycket väl ut.

Och när Ragnar Lassinantti själv var barn, bodde då också den äldre i samma hushåll? generationen Nej, då var det tvärtom, berättar han. Hans mormor dog medan hennes tre yngsta barn fortfarande var små. Dessa tre barn tog hans mor hand om när hon i gifte sig tjugoårsåldern. - Hon hade en hel med när infamilj sig äktenskapet sedan kom ju vi den ena efter den andra. Tolv gicks, syskon föddes i föräldrarnas äktenskap. Alla överlevde inte. Jag minns min lillebror, när han kom hem från sanatoriet, han bodde hemma under sin sista tid. Han var fyra år och var Jag tappade en sak på golvet och tänkte först gipsad. inte ta upp den. Men så tänkte jag: Om jag tar upp den så kanske han blir frisk. Det var ett slags magiskt tänkande. Han var mycket älskad.

Ragnar Lassinantti förskönar inte det förflutna. - När växte fanns inom bondeklassen det s.k. jag upp födorättssystemet. Det innebar att när husbonden överlät hemmanet på den äldste sonen gjorde man samtidigt om hur han själv skulle bo resten av sitt liv, hur upp mat och andra förnödenheter han skulle få o.s .v. mycket Det var ett sorts pensionssystem som var nödvändigt, för något annat fanns inte. Men folket från arbetarklassen hade ju ingenting alls att dela på, för dem blev det sockenstugan på ålderns höst. Om ens det. Ragnar Lassinantti drar sig till minnes från det tidiga trettiotalet att det fanns som helt och hållet åldringar saknade hem. De bodde tillfälligt hos än den ena, än den andra. År 1930 byggdes det första ålderdomshemmet i Overtorneå. Sanatorier fanns det gott om, däremot. Tolv stycken. Han är väl medveten om vad denna oerhörda materiella nöd i början av seklet har betytt, inte minst politiskt. - Den första som kom generationen arbetarpolitiker fram var helt och hållet inriktad på att det rycka upp materiella. Man värdesatte allt i materiella förmåner och kampen för materiella förbättringar var helt dominerande. Man kunde inte föreställa sig att en människa som inte led av några materiella brister kunde vara olycklig

Denna materialism som varit arbetarrörelsens styrka och svaghet?

- När tänker tillbaka är det trots allt de jag fattigaste åren som framstår som de rikaste, de fullaste åren av mitt liv - fastän de förhållanden levde under då var som jag vedervärdiga. Materiellt fanns det ingen trygghet, men vi hade den trygghet som ett vänskapligt umgänge med människor skapar. Vi behöver alla ett stöd, vi bemänskligt höver hjälpa varandra. Jag håller före, att den viktigaste tekniska uppfinningen för äldre människor, det är inte TV och radio utan telefon. Telefonen är kontakten med omvärlden. Min far använde flera timmar om dagen för att ringa. Hans far, berättar han, var en orolig själ. Så förbluffade han alla genom att inte visa någon dödsångest, genom att tala om döden på det mest vardagliga, naturliga sätt.

Vad betyder döden för dig själv?

- Min fru brukade att led av har säga jag dödsångest, jag alltid brukat följa dödsannonserna. Jag studerar annonserna mycket noga, dels i Svenska Dagbladet, dels i ortpressen. Herbert Tingsten var ju rädd för döden, Knut Hamsun, Bror Ibland har trott att haft lite Hjort. jag jag av samma skräck som de. Men genom min sjukdom har jag mer och mer kommit att acceptera döden. Nu är jag kanske mera orolig för att jag ska få en väldigt lång och plågsam tid dessförinnan.

har udden av döden?

Sjukdomen tagit

- har eliminerat av den där döds- Ja, sjukdomen mycket ångesten. Nu när doktorn säger att det säkert ska gå bra, är det naturligtvis en stor glädje för mig, men när det lutar lite mer åt andra hållet känner - ambivalent. jag mig

Ambivalent - menar du att du är mera

likgiltig,

mindre berörd nu av hur det med

går dig?

- är mindre berörd nu än Tanken min Ja, jag tidigare. på egen död väcker ingen entydig känsla till liv inom mig märke till att till längre. Jag lägger jag gärna lyssnar andakten vid slut. Jag är inte religiös, även om jag dagens erkänner religionens stora sociala betydelse. Den är ett styrkebälte. Jag har själv sett vilken oerhörd befrielse och styrka en religiös omvändelse kan innebära. Men när kommer hit besök talar vi om biskopen på aldrig religion. Vi talar om andra saker.

Jag har skuldkänslor för att jag inte hälsade på min mor tillräckligt mycket under hennes sista sjukdomstid. Jag var mitt i en valrörelse, måste bära uppe jag valrörelsen, jag hann inte. Tyckte jag. Och ändå hade vi ett så gott förhållande. Vi var ganska lika varann. Detta har plågat mig väldigt mycket. Under lång tid efter hennes död tänkte jag alltid varje på henne, så snart hade morgon jag vaknat. Jag var åtta år när min lillebror dog. Året dessförinnan hade min farfar dött. Jag kommer fortfarande oerhört tydligt ihåg hans begravning. Jag har mycket, mycket ofta kommit att tänka på hans död som något plågsamt och svårt. Det har varit ett minne som ständigt återkommit. Jag kommer också ihåg grannars död och andra som dog under min uppväxt. Det var ju en laestadiansk bygd. Man intresserade sig inte så värst mycket för de efterlevande utan vad det handlade om var ju hur det hade gått för vederbörande själv i salighetsfrågan.

Döden har alltså haft en ganska stor plats alltid i mitt liv, utom möjligen i min fulla krafts dagar. Nu undrar jag om jag använt mitt liv på rätt sätt. tänker inte den Jag på karriär” jag gjort, när jag arbetat mig från upp skogsarbetare till - det är bara landshövding jag ödmjukt tacksam inför. Jag undrar om jag inom den ramen gjort vad jag borde ha gjort, om jag utnyttjade tiden på rätt sätt eller om jag inte rent av förskingrat en stor del av möjligheterna fått. Sven Lidman kallade sitt liv för jag ju eget fiasko när han låg på dödsbädden. Det är kanske att ta i, men att man skulle pösa av belåtenhet ligger å andra sidan inte särskilt väl till för Att man har velat mig. väl, om om har förstått det - det någon upptäcker det, någon har betydelse. Och tvärtom: Om man har ansträngt sig och det missförstås, eller man angrips med osakliga argument, då blir man besviken. Som politiker vet man om det. Det hör till spelets regler, avundsjukan hör till, den är kanske oundviklig. När jag blev landshövding blev det ett omslag i atmosfären. Aven politiska motståndare mötte mig med förtroende. Nu var jag en som stod över allt det där, nu var jag deras också. En hövding landshövding är som en kurator, som en präst. Han måste förstå och kunna lyssna till alla. Som blev det man riksdagsman gjorde ofta ett slag i luften. Som kunde man landshövding ta oanade initiativ. Arbetet inspirerade mig också att odla andra, närliggande intressen. Det nordiska arbetet, hembygdsarbetet, friluftsfrämjandet. När landshövdingetiden var slut kände det som en jag lättnad. Jag hade så mycket annat att ta itu med, så

mycket som låg och väntade. Men så dog min hustru och själv blev jag sjuk. Jag tänkte: Jag önskar att jag hade Varit frisk och arbetsför nu så hade jag kunnat möta sorgen med arbete.

Statens 1985

offentliga utredningar

Kronologisk förteckning

1. Församlingari samverkan. C. 2. Livsmedelsforskning H. Jo. 3. Leva som äldre. S,

Statens offentliga utredningar 1985

Systematisk förteckning

Socialdepartementet Leva som äldre. [3] Jordbruksdepartementet Livsmedelsforskning II. [2] Civildepartementet Församlingar i samverkan. [1 ]

Anm. Siffrorna inom klammer betecknar utredningens nummer i den kronologiska förteckningen.

man. fun.. K985°O3U 5

arçcmggm_ min...1

I äldreberedningens idéprogram om LIVET SOM ÄLDRE ingår:

Vi vet själva bäst (dec 1984) ISBN 91 -38-08594-1 Leva som äldre (febr 1985) ISBN 91-38-08642-5 De äldres villkor (juni 1985) ISBN 91 -38-08705-7 Livet som äldre (juni 1985) ISBN 91 -38-08704-9

Publikationerna kan köpas genom bokhandeln eller (mot

expeditionsavgift plus porto) från Liber Förlag, kundtjänst,

162 89 Stockholm. Beställningstelefon 08/739 91 30.

ISBN 91-38-08642-5

Allmänna ISSN °375-25°

Förlaget