Lagstiftning om satellitsändningar av TV-program : delbetänkande

Ur KB:s samlingar

Digitaliserad år 2014

% Statens offentliga utredningar 1992 31 Kulturdepartementet

Lagstiftning

om

ändnin

Satellits

gar

TV-pro

av

gram

Delbetänkande

av radiolagsutredningen

Stockholm 1992

Statens offentliga utredningar

w

@

Kulturdepartementet

Lagstiftning

om

satellitsändningar av

TV-pro gram

Delbetänkande

av gggiolagsutredningen

Stockholm 1992

SOU och Ds kan köpas från Allmänna Förlaget, som också på uppdrag av regeringskanslicets förvaltningskontor ombesörjer mmissutsändrxingar av dessa publikationer.

Adress Allmänna Förlaget Kundtjänst 106 47 Stockholm Tel 08039 96 30 Telefax 08739 95 48

Publikationema kan också köpas i Informationsbokhandeln, Malmtorgsgatan Stockholnn.

NORSTEDTS TRYCKERI AB ISBN 91-33-13020-3 Stockholm 1992 ISSN 0375-250X

SOU 1992 31

Till kulturminister Birgit Friggebo

Efter regeringens bemyndigande förordnades jag 1985 som särskild utredare med uppgift att lämna förslag till ny radiolagstiftning. Utredningsarbetet har bedrivits under benämningen radiolagsutredningen. Utredningen har tidigare överlämnat fem delbetänkanden, nämligen Ds U 1985 12 Kabelsändningama och videocensuren, Ds U 19872 Försöksverksamhet med nordisk TV från rymden, rättsliga frågor, SOU 198763 Vidaresändning av satellitprogram ikabelnät, SOU 19897 Vidgad etableringsfrihet for nya medier och SOU 19907 Lagstiftning för reklam i svensk TV. Utredningen får härmed överlämna delbetänkandet SOU 199231 Lagstiftning for sändningar av televisionsprogram till satellit. Betänkandet föranleds av de tilläggsdirektiv som jag fick genom regeringsbeslut den 3 maj 1989 dir. 198921 i den del som gäller att belysa konsekvenserna av ett svenskt tillträde till den europeiska konventionen om gränsöverskridande television. Med anledning av avtalet om ett europeiskt ekonomiskt samarbetsområde - EES-avtalet berörs Sverige även av EG-direktivet 89552 om TV-sänd- ningar. EG-direktivet och Europarådskonventionen har i väsentliga delar samma innehåll. Det lagförslag som jag nu redovisar bygger båda dokumenten utom i ett avseende. Jag har vid utformningen av reglerna för att fastställa vilket land som ansvarar för en sändning utgått från direktivet. I bilaga 4 redovisar jag ett förslag till kompletterande regler som även tar hänsyn till konventionens regler för att fastställa vilket land som har ansvar för TVsändningar över nationsgränser. Jag redovisar här mina förslag i den del av mina tilläggsdirektiv som rör

satellitsändningar. Övriga frågor, framför allt de som rör kabellagstiftningen,

kommer att behandlas i utredningens slutbetänkande.

4 Missiv SOU 1992 31

I utarbetandet av betänkandet har deltagit kanslichefen Britt-Marie Blanck, Sveriges Television AB, departementssekreteraren Karin Englund, kulturdepartementet, avdelningsdirektören Rolf Jaensson, Televerket Radio, hovrättsassessom Greger Lindberg, kulturdepartementet, kanslirådet Lars Marén, kulturdepartementet, kanslirådet Björn Rosén, kulturdepartementet, direktören Wolfgang Rüdel, kabelnämnden, byråchefen Bertil Wennberg, justitiekanslem, samt som sekreterare, hovrättsassessom, Karl-Ivar Andersson.

Stockholm i april 1992

Jan Pennlöv Karl-Ivar Andersson

SOU 1992 31

Innehåll

Sammanfattning 9 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Författningsförslag .17 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

1 Inledning .27 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

2 Allmänt om sändningar av ljudradio och TV via satellit 29 . . . . . . . . . . . 2.1 Sändningar upp till en satellit 29 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 2.2 Satelliter och deras funktion 30 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

3 Den internationella radiorätten och anslutande svensk lagstiftning 33 . . . . 3.1 Telekonventionen och radioreglementet 33 . . . . . . . . . . . . . . . . . 3.2 Intelsat- och Eutelsat-konventionema 39 . . . . . . . . . . . . . . . . . . 3.2.1 Inledning .39 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 3.2.2 Intelsatkonventionen .40 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 3.2.3 Eutelsatkonventionen .42 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 3.3 Rymdfordraget och lagen 1982963 om rymdverksamhet .44 . . . 3.4 Radiolagen .46 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 3.4.1 Radiolagens tillståndskrav avseende rundradiosändningar .46 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 3.4.2 Radiolagens tillståndskrav för övriga sändningar .48 . . . . 3.4.3 Mottagning av radiosändning .49 . . . . . . . . . . . . . . . . . 3.4.4 Vidaresändning av radioprogram 49 . . . . . . . . . . . . . . . .

4 Allmänna regler i svensk lagstiftning med betydelse for programinnehållet i radiosändningar .51 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 4.1 Regeringsformen .51 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 4.2 Tryckfrihetsförordningen .53 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 4.3 Yttrandefrihetsgrundlagen .57 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 4.3.1 Allmänt .57 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 4.3.2 Vissa grundläggande regler i yttrandefrihetsgrundlagen .58 . 4.3.3 Reklamens förhållande till yttrandefrihetsgrundlagen .59

4.3.4 Regler om ansvarighet 62 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 4.3.5 Vissa frågor angående yttrandefrihetsgmndlagen som är av särskild betydelse 64 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 4.3.6 Krav innehållet i vad som skall sändas 64 . . . . . . . . . . 4.3.7 Redaktionell självständighet 65 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 4.4 Brottsbalken .66 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 4.5 Regler om beriktigande och genmäle 66 m.m . . . . . . . . . . . . . . . .

6 Innehåll SOU 1992 31

5 Radiolagstiftningens regler om programinnehållet 71 . . . . . . . . . . . . . . 5.1.1 Inledning .71 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 5.1.2 Vissa grundläggande begrepp 72 . . . . . . . . . . . . . . . . . . 5.1.3 Radiolagens censurforbud .73 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 5.1.4 Vissa särskilda krav programmen 74 . . . . . . . . . . . . . . 5.1.5 Förbud mot gynnande av kommersiella intressen i programverksamheten .79 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 5.1.6 Den grundläggande regleringen i lag om sändning av

sponsrade program .81 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 5.1.7 Lagstöd for vissa bestämmelser i avtal mellan staten

och ett programfönetag 81 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 5.1.8 Avtalen mellan staten och programforetagen 82 . . . . . . . . . 5.1.9 Regler som huvudsakligen avser annonser i televisionen. 86

5.1.l0 Radionämndens uppgifter 89 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 5.2 Kabellagstiftningen .90 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

6 Marknadsföringslagstiftningen 91 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 6.1 Inledning .91 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 6.2 Marknadsforingslagen 92 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 6.3 Alkohol- och tobaksreklamlagarna .95 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 6.4 Marknadsföring av läkemedel .98 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

7 Svensk lagstiftning om kabelsändningar Utvecklingen av kabel-TV i Sverige 101 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 7.1 1985 årskabellagstiftning 101 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 7.2 Erfarenheter från tillämpningen av 1985 års kabellag 103 . . . . . . . 7.3 Den nya lagstiftningen om kabelsändningar 106 . . . . . . . . . . . . . 7.4 Kabel-TV i Sverige nuläget. Kabelnät 109 - . . . . . . . . . . . . . . . .

8 Europeiska överenskommelser på TV-området 113 . . . . . . . . . . . . . . . 8.1 Bakgrund .113 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 8.2 Giltighet, ikraftträdande och räckvidd 114 . . . . . . . . . . . . . . . . . 8.3 Sammanfattning av innehållet i Europarådskonventionen och EG-direktivet 116 . . . . . . . . . . . . . 8.3.1 Huvuddragen i konventionen och direktivet 116 . . . . . . . . i 8.3.2 Huvudsakliga skillnader mellan

Europarådskonventionen och EG-direktivet 117 . . . . . . . . 8.3.3 Definitioner 119 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 8.3.4 Nationsgränser får inte stoppa TV-program 120 . . . . . . . . 8.3.5 Främjande av europeisk produktion 122 . . . . . . . . . . . . . 8.3.6 Bestämmelser om andel europeiska program 122 . . . . . . . 8.3.7 Andel program från fristående producenter 123 . . . . . . . . 8.4 Regler för reklam och sponsring 124 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 8.4.1 Reklamens utformning och placering 124 . . . . . . . . . . . . 8.4.2 Reklamens innehåll 124 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 8.4.3 Sponsring 126 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 8.4.4 Reklamens omfattning 126 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

SOU 1992 31 Innehåll 7

8.5 Regler om programutbudet. Skydd för minderåriga 127 . . . . . . . . 8.6 Rätt till beriktigande 127 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

8.7 Ändringar och uppsägning 128

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

9 överväganden 129

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 9.1 Allmänna utgångspunkter 129 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 9.2 Sveriges åtaganden enligt EES-avtalet och Europarådskonventionen 132 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 9.3 Skyldigheten att inte hindra vidaresändning av programtjänster som uppfyller direktivets och konventionens krav 134 . . . . 9.3.1 Huvudregeln är att nationsgränser inte får stoppa

sändningar 134 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 9.3.2 Skall Sverige utnyttja möjligheten att hindra

vidarespridning av vissa program 135

. . . . . . . . . . . . . . 9.4 Sveriges ansvar for sändningar till andra länder 141 . . . . . . . . . . .

9.4.1 Åtaganden enligt direktivet och konventionen 141

. . . . . . . 9.4.2 Yttrandefrihetsgrundlagen och de europeiska

regelverken 145 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 9.5 Innehålleti satellitlagen 147 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 9.5.1 Inget krav tillstånd 148 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 9.5.2 Registrering och information 148 . . . . . . . . . . . . . . . . . . 9.5.3 Allmänna programnegler 150 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 9.5.4 Beriktigande 151 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 9.5.5 Andel europeiska program och fristående

produktioner 152 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 9.5.6 Regler för sponsring och reklam 154 . . . . . . . . . . . . . . .

9.5.7 Ändring av befintlig lagstiftning 156

. . . . . . . . . . . . . . . .

10 Specialmotivering 159 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 10.1 Förslaget till lag om satellitsändningar av televisionsprogram till

allmänheten 159 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 10.2 Förslaget till lag om ändringen av radiolagen 1966755 176 . . . 10.3 Förslaget till lag om ändring i marknadsföringslagen

19751418 177 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 10.4 Förslaget till lag om ändring i lagen 1978763 med vissa

bestämmelser om marknadsföring av alkoholdrycker 178 . . . . . . . 10.5 Förslaget till lag om ändring i lagen 1978764 med vissa bestämmelser om marknadsföring av tobaksvaror 178 . . . . . . . . .

Bilaga l Kommittédirektiv 179 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Bilaga 2 Den europeiska konventionen om gränsöverskridande

television 187 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Bilaga 3 EG-dinektivet 89552 om TV-sändningar 211 . . . . . . . . . . . . . . Bilaga 4 Alternativt lagförslag med specialmotivering 221 . . . . . . . . . . . . .

SOU 1992 31

Sammanfattning

Betänkandets innehåll

Betänkandet innehåller förslag till åtgärder med anledning de åtaganden av som Sverige gjort eller avser göra till följd den europeiska konventionen av om gränsöverskridande television och EES-avtalet. I de inledande kapitlen l-7 redovisas tekniska och juridiska aspekter och utvecklingen satellit- och kabelområdet. [kapitel 8 redovisas innehållet i den europeiska konventionen gränsöverskridande television och EGs om direktiv om TV över gränsema. I kapitel 9 redovisas de överväganden ligger till grund för den föresom slagna lagstiftning som behövs för att Sverige skall kunna uppfylla sina skyldigheter som ansvarigt land för sändningar till länder omfattas som av EES-avtalet eller den europeiska konventionen gränsöverskridande teleom v1s1on .

Uppdraget

I tilläggsdirektiv 19892l till radiolagsutredningen den 3 maj 1989 sägs att den europeiska konventionen om gränsöverskridande television innebär att de stater som skall tillträda den måste se till att konventionens regler är uppfyllda för alla slag av gränsöverskridande sändningar, för vilka de är ansvariga. Det innebär att det måste finnas regler för innehållet i satellitsändningar med TVprogram som vänder sig till allmänheten. Sverige saknar i dag sådan lagstiftnin Utredningsuppdraget vidgades därför till att omfatta uppgiften att utarbeta ett förslag till satellitlag och i övrigt belysa konsekvenserna av ett svenskt tillträde till konventionen.

Ändrade

förutsättningar internationellt

Under den tid utredningsarbetet pågått har förutsättningarna för utredningen förändrats. Sverige har närmat sig den europeiska gemenskapen EG, dels genom ansökan om svenskt medlemsskap i EG, dels överenskommelsen genom mellan EG och EFTA-länderna om ett europeiskt ekonomiskt samarbetsområde EES. Detta innebär att EGs direktiv om TV-sändningar även skall

10 Sammanfattning SOU 1992 31

gälla för EFTA-ländema. I kapitel 8 finns en genomgång av såväl EG-direktivet som den europeiska konventionen om gränsöverskridande television. Utformningen av bestämmelserna i direktivet har skett parallellt med Europarådets arbete med konventionen och skillnaden i sakligt avseende mellan de båda dokumenten är liten. En lagstiftning om satellitsändningar måste om Sverige blir bundet av de båda dokumenten ta hänsyn till såväl Europarådskonventionen som EGdirektivet.

Ändrade nationellt

förutsättningar

En annan viktig förändring av förutsättningarna för utredningen är att Sverige sedan den l januari i har en ny yttrandefrihetsgrundlag 1991 1469, som reglerar skyddet för yttrandefriheten i radio, TV, filmer, videogram och ljudupptagningar. Detta redovisas utförligt i kapitel En viktig skillnad i förhållande till vad som gällde tidigare är att den nya grundlagen ger varje svensk medborgare och svensk juridisk person rätt att sända radioprogram genom tråd, dvs. vad som i dagligt tal kallas kabelsändningar, med såväl TV som ljudradio. I kapitel 4 och 5 redovisas också den kompletterande lagstiftning som trätt ikraft med anledning av yttrandefrihetsgrundlagen och ändringar av radiolagen. Förändringarna kabelsändningsområdet har redovisats i kapitel De innebär att till följd av den tekniska utvecklingen under 1980-talet så gott som alla satellitsändningar med TV-program avsedda för allmänheten kom att i radiolagens mening vara rundradiosändningar, vilket innebar att de kunde vidaresändas i svenska kabelnät utan krav tillstånd enligt den tidigare lagen om lokala kabelsändningar från år 1985. Den nya lagen om kabelsändningar till allmänheten bygger på principen om etableringsfrihet, dvs. att var och en har rätt att sända radio och TV-program i kabelnät. Den reglering som tidigare var anknuten till tillståndsgivningen sker nu i stället genom reglerna i kabellagen.

Sveriges åtaganden enligt de europeiska överens-

kommelsema

De åtaganden som Sverige gjort handlar både om mottagning av TV-program från andra länder och sändning av program från Sverige. De kan sammanfattas som två huvudsakliga förpliktelser. För det första åtar sig Sverige som mottagande land att inte hindra mottagning av gränsöverskridande televisionssändningar eller vidaresändning av sådana sändningar om de uppfyller direktivets och konventionens regler.

SOU 1992 31 Sammanfattning 11

För det andra åtar sig Sverige som sändande land att till att sändningar, se som Sverige ansvarar för enligt definitionerna i direktivet och konventionen, uppfyller de krav som uppställs i de båda dokumenten. I kapitel 8 redovisas bakgrund och syfte med direktivet och konventionen. Där framgår att ett huvudsyfte med de båda överenskommelsema är säatt kerställa att de TV-sändningar följer överenskomna regler inte skall hinsom dras från att distribueras i de länder omfattas konventionen eller disom av rektivet. Utöver det regelverk som direktivet och konventionen föreskriver kan de enskilda länderna tillämpa mer restriktiva bestämmelser för sändningar som de ansvarar for som sändande land. Direktivet bygger en harmonisering lagstiftningen i de olika medav lemsländema. Romfördragets principer övergång från nationella markom en nader till gemensamma produktions- och distributionsmarknader ska även gälla TV-området. Den fria rörligheten främjas att sändning är genom en som tillåten i ett EG-land också skall det i övriga medlemsländer. Genom vara EES-avtalet utsträcks denna princip även till EFTA-ländema. Detta innebär en förpliktelse att inte hindra mottagning eller vidaiesändning av program från andra EES-länder. Det innebär dock inte någon skyldighet att praktiskt sörja för att sådan mottagning eller vidarespridning äger rum. Vissa möjligheter att stoppa inkommande sändningar bryter mot som regelverken medges i såväl direktivet konventionen. Sverige kan dock inte som ställa upp regler som medger ingripanden mot vidaresändningar utifrån av kommande sändningar i större omfattning än vad direktivet och konventionen anger. Däremot kan Sverige avstå från att utnyttja denna möjlighet. Lagförslaget i detta betänkande innebär att Sverige inte utnyttjar möjligheten utan i stället förlitar sig grundregeln att det sändande landet för att sändansvarar ningarna följer överenskommelsema. När det gäller de sändningar som Sverige har ansvaret för kan Sverige, som framgått ovan, tillämpa mer restriktiva regler än de i direktivet som anges och konventionen. I lagförslaget har denna möjlighet utnyttjats så att reklamreglema är mer restriktiva än direktivets och konventionens minimiregler. Lagstiftningen blir dänned enhetlig detta område för alla sändningar som Sverige ansvarar för.

Regler om ansvarigt land

Genom EES-avtalet åtar sig Sverige att införa lagstiftning gör det en som möjligt att effektivt uppfylla EG-direktivets krav när det gäller Sveriges ansvar som sändande land. För att Sverige skall kunna ratificera den europeiska konventionen om gränsöverskridande television måste också konventionens krav vara tillgodosedda.

12 Sammanfattning SOU 1992 31

Varje stat skall se till att det för sändningar som faller inom dess jurisdiktion finns ett system för att möjliggöra att direktivets och konventionens regler upprätthålls. Eftersom innehållet i de båda dokumenten i huvudsak överensstämmer innebär det inte några större problem att sammanföra dessa regelverk i samma lag. På en punkt uppstår dock svårigheter, nämligen när det gäller att fastställa vilket land som ansvarar för en sändning, eftersom direktivet och konventionen tillämpar olika principer i det avseendet. Enligt direktivet är det i första hand den stat som har jurisdiktion över programföretaget som ansvarar för att sändningarna följer direktivets regler. I andra hand, ingen EES-stat har jurisdiktion över programföretaget, är det om den stat som tillhandahåller frekvens eller satellitkapacitet eller där upplänken är belägen, som ansvarar för sändningen. Europarådskonventionen placerar i första hand ansvaret för sändningarna i det land där upplänken sker. I andra hand ansvarar det land som ställer frekvens eller satellitkapacitet till förfogande och därefter programbolagets hemland. Genom en så kallad bortkopplingsparagraf i konventionen gäller direktivets regler mellan EGs medlemsländer även om de tillträtt konventionen. Genom EES-avtalet utsträcks denna princip även till EFTA-ländema. Det lagförslag redovisas i detta betänkande tar i alla avseenden utom i som fråga om regeln om ansvarigt land hänsyn till såväl direktivets som konventionens regler. Eftersom direktivets och konventionens ansvarsregler är olika går det inte att ett tillfredsställande sätt inarbeta båda i lagen. l bilaga 4 redovisas ett förslag till utformning av lagtexten som även tar med konventioregler. Resultatet sådan lagstiftning skulle kunna bli att flera länder nens av en samtidigt skulle kunna bli ansvariga för en och samma sändning. Konventionen de konventionsanslutna staterna möjlighet att sinsemelger lan sluta avtal i frågor som regleras av konventionen. Det öppnar åtminstone teoretiskt möjligheten att länderna avtalar om ansvarsfrågor för de sändningar berör dem. Om denna möjlighet utnyttjas av alla berörda länder så att disom rektivets och konventionens regler harmoniseras denna punkt skulle det kunna minska de olägenheter som det innebär med olika lösningarna i konventionen och direktivet. Huvudförslaget i betänkandet är dock utformat enligt direktivets ansvarsregler. Detta innebär att Sverige inför en eventuell ratiñcering av konventionen måste överväga ratiñcering är möjlig även om Sverige på denna om en punkt har en annan ordning än konventionen. Sverige bör i berörda internationella fora aktualisera frågan om att bringa de två dokumenten till samstämmighet denna punkt

SOU 1992 3 l Sammanfattning 13

Registrering och information

Lagförslaget innebär att de regler som skall gälla för sändningar till satellit ges formen av lagregler som blir tillämpliga alla som bedriver en viss i lagen angiven verksamhet. Det innebär att en tillståndsgivning med till en koncession knutna förpliktelser inte kommer att vara nödvändig. En anmälningsplikt föreslås för dem som bedriver verksamheten för att efterlevnaden av lagreglema skall kunna bevakas. Såväl konventionen som direktivet ställer stora krav information, både om programbolagen och om sändningamas karaktär. Det gäller uppgifter om programbolagets ägare och finansiering och vem som har rätt att företräda programbolaget. För att kunna redovisa hur olika programbolag lever upp till bestämmelser om viss andel europeiska program i sändningsinnehållet och viss andel program från fristående producenter krävs också uppgifter om programstatistik. I satellitlagen föreslås en bestämmelse som innebär att programbolag som bedriver sändningar enligt satellitlagens definition skall till en tillsynsmyndighet anmäla sin verksamhet för registrering innan den påbörjas. Regeringen beslutar hos vilken myndighet sådan registrering skall ske. Programbolagen skall också årligen redovisa viss programstatistik, som underlag till rapporter om andelen europeiska program och frilansproduktioner. För de nationella marksända TV-kanalema finns inte någon skyldighet att lämna uppgifter om programstatistik. För att Sverige skall kunna redovisa de uppgifter som föreskrivs i EG-direktivet krävs redovisningar även från dessa programbolag. En skyldighet att lämna uppgifter om sådan programstatistik bör införas genom en ändring i radiolagen. I övrigt krävs inte någon lagändring för de programbolag som bedriver verksamhet med stöd av tillstånd enligt 5 § radiolagen. I svensk lagstiftning finns idag regler om referensbandning av TV-sändningar. Någon sådan skyldighet finns emellertid inte för den som för annans räkning utför sändningar till satellit. Lagförslaget innehåller därför en bestämmelse om att satellitentreprenörema skall ha skyldighet att ombesörja att televisionsprogram spelas in såvida inte sådan skyldighet åligger någon annan. Sådana inspelningar skall uppmaning av tillsynsmyndigheten ställas till dess förfogande.

Allmänna programregler

Direktivet och konventionen innehåller allmänna föreskrifter om programmens Där sägs att den mänskliga värdigheten och andras rättigheter skall respekteras, att programmen inte skall vara oanständiga eller innehålla pornografi eller ge obefogat utrymme för våld eller framkalla rashat, att

14 Sammanfattning SOU 1992 31

program som kan vara skadliga för barn och ungdom inte skall sändas tider då barn och ungdomar kan förväntas dem. Konventionen har också se bestämmelser om att nyhetsrapporteringen skall saklig och främja fri vara en opinionsbildning. Dessa bestämmelser motsvaras av reglerna i radiolagen om opartiskhet och saklighet, vidsträckt yttrandefrihet och informationsfrihet samt demokratiska värderingar i programverksamheten. I radiolagen anges att regler får tas in i ett avtal mellan regeringen och ett sändande företag om respekt för den enskildes privatliv och programverksamheten skall bedrivas med beakÖ om att tande av televisionens och ljudradions särskilda genomslagskraft. Den sistnämnda föreskriften tolkas bl.a. som att programföretagen skall vara varsamma med skildringar som kan verka upprörande eller skrämmande publiken och ta särskild hänsyn till minderårigas tittarvanor vid programläggningen. I satellitlagen förs motsvarande bestämmelser in som en allmän föreskrift om att programverksamheten skall präglas av det demokratiska statsskickets grundidéer samt principen om alla människors lika värde och den enskilda människans frihet och värdighet. Vid utformningen av en programtjänsts innehåll skall satellitprogramföretaget när det gäller programmens ämnen och tiden for sändning ta hänsyn till televisionens särskilda genomslagskraft samt dess betydelse för den fria åsiktsbildningen och kulturens utveckling.

Beriktigande

Både direktivet och konventionen förutsätter att det skall finnas möjligheter till beriktigande. Varje land skall se till att alla fysiska eller juridiska personer, oberoende av nationalitet eller vistelseort har rätt att få uppgifter beriktigade. Villkoren skall vara sådana att denna rätt kan utövas effektivt Direktivet kräver också att det skall vara möjligt att underkasta tvister i dessa frågor rättslig prövning. En bestämmelse om skyldighet att införa beriktigande föreslås i satellitlagen. Tillsynsmyndigheten skall övervaka satellitprogramföretagens efterlevnad av denna bestämmelse och kan vid vite förelägga företaget att publicera beslut i vilket konstateras att företaget brutit mot sin skyldighet i detta avseende.

10. Andel europeiska och fristående

program

produktioner

En viktig principfråga för såväl EGs som Europarådets medlemsländer har varit att stimulera produktion och distribution av europeiska program. Denna ambition har tagit sig uttryck i regler om att det skall finnas minst 50 % euro— peiska program i sändningarna.

SOU 1992 31 Sammanfattning 15

En annan strävan har varit att uppmuntra etablering av fristående produktionsbolag. I direktivet anges därför att 10 % av sändningstiden eller 10 % av programbudgeten skall avsätts för program från fristående producenter. I satellitlagen föreslås en bestämmelse som motsvarar kraven andel europeiska program och fristående produktioner. Vidare finns ett tillägg till regeln om europeiska program att det i program som är avsedda att tas emot i Sverige bör finnas en betydande andel program svenska språket och med svenska artister och verk av svenska upphovsmän.

ll. Regler för sponsring och reklam

Direktivets och konventionens reklamregler innehåller i huvudsak samma restriktioner som den svenska lagstiftningen detta område. De medger dock en större total reklamvolym än de svenska reglerna och fler möjligheter att bryta program med reklam. En viktig skillnad är att spelfilmer inte får brytas med reklam enligt de svenska reglerna, medan detta i begränsad omfattning är tillåtet enligt direktivet och konventionen. Utgångspunkten för förslaget till satellitlag är att denna lagstiftning så långt möjligt skall följa svensk reglering radio- och TV-området. Genom att de svenska reklamreglema även tillämpas på satellitsändningama uppnås en enhetlighet i regelverket för de sändningar som Sverige ansvarar för.

12. Ansvarsbestämmelser

I satellitlagen föreslås regler av följande innehåll. Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet underlåter att lämna uppgifter om sitt satellitprogramföretag till den ansvariga myndigheten skall kunna dömas till böter. Om någon uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot bestämmelserna om inspelning av program kan han dömas till böter eller fängelse i högst ett år. Om ett satellitprogramföretag bryter mot reglerna om programidentifiering, om sponsring eller om reklamens utformning och omfattning skall den ansvariga myndigheten kunna förelägga satellitprogramföretaget att följa bestämmelserna. Ett sådant föreläggande får förenas med vite. Om satellitprogramfönetaget inte har hemvist i riket och det därför i stället är satellitentreprenören som är ansvarig för sändningen, får myndigheten i stället rikta föreläggandet mot denne eller dennes uppdragsgivare.

13. Ändring av befintlig lagstiftning

För att det skall vara möjligt att ålägga de nationella TV-bolagen att redovisa det underlag som enligt direktivet och konventionen krävs för en rapportering

l6 Sammanfattning SOU 1992 31

om andelen europeisk produktion i sändningarna måste, som redovisats ovan under punkt en bestämmelse om detta införas i radiolagen. Vid utarbetandet av förslaget till satellitlag har utgångspunkten varit att samma reklamregler skall gälla för alla sändningar som Sverige ansvarar för. Reklamreglema i satellitlagen överensstämmer därför med reklamreglema i radiolagen. I direktivet och konventionen finns också regler som har sin motsvarighet i den svenska marknadsföringslagstiftningen. Eftersom Sverige åtagit sig att svara för att sändningar inom vår jurisdiktion följer reglerna i konventionen och direktivet bör marknadsföringslagens regler utsträckas till att även omfatta sändningar som riktar sig till annat land i de fall då Sverige är ansvarigt land. Detta föreslås ske genom en ändring av marknadsföringslagen. Även för lagarna om marknadsföring av alkoholdrycker och tobaksvaror föreslås en ändring. I dessa finns i dag ett förbud mot att använda TV-program för marknadsföring av akohol och tobak. Bestämmelserna gäller i dag för sändningar som kan tas emot i Sverige. Dessa lagar föreslås kompletteras med en bestämmelse om att förbudet mot att marknadsföra alkohol och tobak med hjälp av TV utsträcks till att gälla alla sändningar som Sverige ansvarar för enligt Europarådskonventionen eller EG-direktivet.

Övriga åtaganden enligt konventionen och direktivet gäller främst adminis-

trativa frågor, som regeringens skyldighet att utpeka ansvarig myndighet en för tillsyn och rapportering. Dessa kräver enligt min bedömning inte någon lagstiftning utöver den föreslagna.

SOU 1992 31

Författningsförslag

1 Förslag till Lag satellitsändningar av televisionsprogram till

om allmänheten

Härigenom föreskrivs följande.

Allmänna bestämmelser

1 § I denna lag finns föreskrifter om sändningar av televisionsprogram till satelliter för mottagning av allmänheten. Föreskrifterna i 2-33 §§ gäller endast sändningen kan tas emot i något land som är bundet av avtalet om euom ropeiskt ekonomiskt samarbete EES-avtalet eller den europeiska konventionen om gränsöverskridande television.

2 § I denna lag med sändare, reklam, programtjänst och annonstid i avses televisionen i radiolagen 1966755. Vidare förstås med detsamma som satellitprogramfdretag den fysiska eller juridiska person som sätter och for hel programtjänst eller en del av en programtjänst samman svarar en satellitentreprenör den här i landet för annans räkning bedriver som sändningar televisionsprogram till satellit eller som upplåter satellitkapaciav tet.

3 § Lagen är tillämplig satellitprogramföretaget har sitt hemvist i om Sverige.

4 § Har satellitprogramföretaget sitt hemvist i ett annat land som inte är bundet avtalet europeiskt ekonomiskt samarbete EES-avtalet är lagen tillav om lämplig om sändningen till satellit sker från sändare här i landet, eller en sändningen från satellit sker med användning av satellitkapacitet som en svensk fysisk eller juridisk person förfogar över.

5 § Lagen gäller inte för sådan sändning till satellit som helt överensen stämmer med sändning sker med stöd tillstånd enligt 5 § radiolaen som av 1966755 eller 1 § lagen 19863 rundradiosändning av finländska gen om televisionsprogram och inte heller för sändning av sökbar text-TV. en

6 § Den myndighet regeringen bestämmer tillsynsmyndigheten utövar som tillsyn över efterlevnaden av denna lag.

18 Författningsförslag SOU 1992 31

Register över satellitprogramföretag och satellitentreprenörer

m.m.

7 § Tillsynsmyndigheten skall upprätta register satellitprogramföreett över tag och satellitentreprenörer. Registret skall föras med hjälp automatisk av databehandling. Det får endast innehålla sådana uppgifter lämnas enligt som 8-11 §§.

8 § Varje satellitprogramföretag och satellitentreprenör skall anmäla sig for registrering hos tillsynsmyndigheten.

9 § Varje satellitprogramföretag skall årligen till tillsynsmyndigheten redovisa hur stor andel programtjänsten utgjorts sådana av som av program som avses i 15 § första stycket.

10 § På anmodan av tillsynsmyndigheten skall satellitprogramföretaget lämna upplysningar om vem som äger företaget och på vilket sätt programtjänsten finansieras.

11 § På anmodan av tillsynsmyndigheten skall satellitentreprenör lämna en upplysningar om uppdragsgivarens namn och adress, namnet på den eller de programtjänster som uppdragsgivaren sänder, och hur sändningen till satellit sker.

12 § Varje satellitentreprenör som bedriver sändningar enligt denna lag skall ombesörja att televisionsprogrammen spelas in. Detta gäller dock inte om sådan skyldighet åligger någon annan enligt 5 kap. 3 § lagen 19911559 med föreskrifter på tryckfrihetsförordningens och yttrandefrihetsgrundlagens områden. Inspelningen skall bevaras i minst månader från sändningen. sex

13 § Den som enligt denna lag eller 5 kap. 3 § lagen 1991 1559 med föreskrifter tryckfrihetsförordningens och yttrandefrihetsgrundlagens områden är skyldig att spela in televisionsprogram skall uppmaning tillsynsav myndigheten utan kostnad tillställa myndigheten sådan inspelning. en

Programverksamheten

14 § Programverksamheten skall helhet präglas det demokratiska som av statsskickets grundidéer samt principen alla människors lika värde och om den enskilda människans frihet och värdighet. När det är befogat skall uppgifter som förekommit i beriktigas. ett program Vid utformningen av en programtjänsts innehåll skall varje satellitprogramföretag när det gäller programmens ämnen och utformning tiden för samt sändning av programmen, ta hänsyn till televisionens särskilda genomslagskraft samt dess betydelse för den fria åsiktsbildningen och kulturens utveckling.

SOU 1992 31 Författningsförslag 19

15 § Om inte särskilda skäl föranleder annat skall mer än hälften av en programtjänsts årliga sändningstid upptas av program av europeiskt ursprung och minst tio procent av den årliga sändningstiden eller minst tio procent av prograrnbudgeten avse program som har framställts av självständiga producenter. Som sändningstid anses tid då satellitprograrnföretaget sänder promed annat innehåll än nyheter, sport, tävlingar och annonser. I sändgram ningstiden skall inte heller räknas in sändningar av teletext. Om prograrntjänsten är avsedd att tas emot i Sverige bör, om inte särskilda skäl föranleder annat, program svenska språket samt program med svenska artister och verk av svenska upphovsmän förekomma i betydande omfattning.

16 § I början och slutet av varje sammanhängande programblock inom en programtjänst skall satellitprogramföretagets namn eller programtjänstens beteckning Däremellan skall namnet eller beteckningen, om inte särskilda anges. skäl föranleder armat, anges minst en gång per timme.

17 § Den bedriver sändningar enligt denna lag får inte i en sändning som mot vederlag eller på ett otillbörligt sätt gynna ett kommersiellt inannars tresse. Uppgift bekostat programmet får dock lämnas enligt vad om vem som som sägsi 18 Föreskrifterna i första stycket gäller inte vad som sänds under annonstid i televisionen.

Program som bekostats av annan

18 § Om ett helt eller delvis har bekostats av någon, som inte beprogram driver programverksamhet med ljudradio eller television eller framställer audiovisuella verk, skall satellitprogramföretaget på lämpligt sätt i början och i slutet programmet bidragsgivaren eller vilka bidragsgivarna är. av ange vem

19 § Program har bekostats någon, vars huvudsakliga verksamhet som av gäller tillverkning eller försäljning tobaksvaror, alkoholdrycker eller läkeav medel, får inte sändas.

huvudsakligen innehåller nyheter eller nyhetskommenta- 20 § Program som rer får inte bekostas så som anges i 18

Annonser

21 § Reklam mot vederlag och program mot betalning får endast sändas under annonstid i televisionen.

22 § Av sänds under annonstid i televisionen skall framgå i en annons som vems intresse sändningen sker. I sänds mot betalning eller annat vederlag får det inte uppannonser som träda som spelar en framträdande roll i televisionsprogram som hupersoner vudsakligen handlar om nyheter eller nyhetskommentarer.

20 F’rfattningsf0rslag SOU 1992 31

23 § En annons med reklam sänds under annonstid i televisionen får som inte syfta till att fånga uppmärksamheten hos barn under 12 år.

I annonser med reklam får det inte uppträda eller figurer personer som spelar en framträdande roll i televisionsprogram huvudsakligen vänder som sig till bam under 12 år.

24 § Ett satellitprogramföretag får inte diskriminera någon begär fösom att retaget skall sända en annons.

25 § Av en programtjänsts sändningstid dygn får högst tio per procent avse annonser under annonstid i televisionen. Denna andel beräknas särskilt för tiden mellan kl. 18.00 och kl. 24.00. Inom en sändningstid timme mellan hela klockslag får föav en annonser rekomma högst under åtta minuter eller, i undantagsfall, tio minuter. rena Om ett satellitprogramföretag endast för del programtjänsts svarar en av en utbud skall vad som föreskrivs i första och andra styckena i stället detta avse satellitprogramföretags sändningstid.

26 § Annonstiden i televisionen vid givet tillfälle får inte understiga ett en minut, sedan sändningstiden för den särskilda ljud- och bildsignaturen har frånräknats.

27 § Annonser under annonstid i televisionen skall sättas in mellan programmen. Annonser med reklam får dock inte förekomma under annonstiden omedelbart före eller efter ett program som huvudsakligen vänder sig till barn under 12 år.

Utan hinder av vad som föreskrivs i första stycket första meningen får annonser avbryta ett de sätts program, om i pauser i sportprogram, där det förekommer längre eller i pauser pauser i program som avser föreställningar eller med för publievenemang pauser ken, eller mellan delar i program, som består olika avslutade delar och där av varje del som föregås eller följs minst 20 minuter; av annonser varar annonser med reklam får dock inte förekomma under annonstiden omedelbart före eller efter en del av programmet huvudsakligen vänder sig till barn under 12 som ar.

Ansvars- och överklagandebestämmelser m.m.

28 § Den som uppsåtligen eller oaktsamhet inte fullgör sin av anmälningsskyldighet enligt 8 § döms till böter.

29 § Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot vad föresom skrivs i 12 § om skyldighet att spela in televisionsprogram döms till böter eller fängelse i högst ett år. Är brottet ringa, skall han inte dömas till ansvar. Justitiekanslem är åklagare i mål för sådant brott i om ansvar som avses första stycket.

SOU 1992 31 Författningsförslag 21

30 § Tillsynsmyndigheten får ålägga ett satellitprogramföretag att lämpoffentliggöra beslut myndigheten enligt vilket företaget har ligt sätt ett av brutit bestämmelsen i 14 § beriktigande eller i 24 § om annonsdismot om kriminering.

31 § Om satellitprogramföretag bryter mot någon av bestämmelserna i 9ett 11, 13, 16-23, 25-27 eller 30 § får tillsynsmyndigheten förelägga det att följa bestämmelsen. Föreläggandet får förenas med vite.

32 § Om satellitprogratnföretaget inte har hemvist i riket får föreläggande

enligt 31 § i stället riktas mot satellitentreprenören. Om satellitentreprenören visar att satellitprogramföretaget fått tillgång till sändningsmöjligheten genom upplåtelse av en av satellitentreprenörens uppdragsgivare satellitentreprenören godkänt det, får dock föreläggandet utan att rikta sig mot uppdragsgivaren.

33 § Tillsynsmyndighetens beslut föreläggande, som förenats med vite, om följa bestämmelserna i 9-11 och 13 §§ samt beslut om åläggande enligt att offentliggöra myndighetens beslut, får överklagas hos kammarrätten. 30 § att Andra beslut får inte överklagas.

34 § Bestämmelserna i yttrandefrihetsgrundlagen gäller inte för tillfälliga

sändningar televisionsprogram som huvudsakligen är avsedda att tas emot av utomlands. Reglerna i 1 kap. 2 och 3 §§ yttrandefrihetsgrundlagen gäller

dock även för sådana sändningar.

35 § Om satellitprogramföretag riktar sändningar som innehåller reklam ett särskilt till befolkningen i något annat land är bundet av den europeiska som konventionen gränsöverskridande television skall, om inte Sverige och om det andra landet har ingått överenskommelse annat, satellitprogramföretaom till dessa sändningar inte strider mot de regler som gäller för teleget se att visionssändningar i det landet avseende reklam och övriga program som vederlag. Föreskrifterna i 31-33 §§ skall gälla även vid överträsänds mot delser vad har sagts. Tillsynsmyndigheten får dock besluta om av som nu föreläggande endast efter begäran det land till vilket sändningarna har av riktats.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1993. vid lagens ikraftträdande bedriver registreringspliktig verk- Den som samhet skall registrera sig hos tillsynsmyndigheten senast den 30 juni 1993. Om det finns särskilda skäl får tillsynsmyndigheten för tiden före den juli 1993 medge undantag från bestämmelserna i 19-20, 25, 27 och 35 §§.

F ärfattningsförslag SOU 1992 31

2 Förslag till Lag om ändring av radiolagen 1966755

Härigenom föreskrivs i fråga radiolagen l9667551 dels 1 § och om att 17 a § skall ha följande lydelse, dels att det i lagen skall införas en ny paragraf, 7 a av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1§

I denna lag förstås med radiosändning ljud, bild eller meddelande sänds med hjälp annat som av elektromagnetiska vågor vilkas frekvenser är lägre än 3 000 gigahertz och vilka utbreder sig i rymden utan särskilt anordnad ledare, rundradiosändning radiosändning är avsedd direkt som att tas emot av allmänheten, om sändningen inte är avsedd endast för sluten krets, en vars medlemmar är förenade påtaglig gemenskap slag genom en av annat än ett gemensamt intresse att lyssa på eller sändningen, se trddsiindning ljud, bild eller annat meddelande sänds med hjälp som av elektromagnetiska vågor vilka är bundna vid särskild anordnad ledare, sändare anordning för radiosändning radiosändare eller trådsändning trådsändare, mottagare anordning för mottagning av radiosändning eller trådsändning, radioprogram radiosändnings eller trådsändnings innehåll, detta består om av annat än, utom angivande av namn eller källa, enkla meddelanden tid, om väderlek, nyheter eller dylikt, reklam ett radioprogram är avsett att främja näringsidkares som en avsättning av en vara, en tjänst eller någon nyttighet, annan annonstid i televisionen sänd- annønstid i televisionen sändningstid i televisionen inleds ningstid i televisionen inleds som som och avslutas av en särskild ljud- och och avslutas särskild ljud- och av en bildsignatur som markerar att den bildsignatur markerar som att den som sänder under den angivna tiden som sänder under den angivna tiden i huvudsak gör detta på uppdrag i huvudsak gör detta av uppdrag av andra. andra,

programtjänst det samlade utbud av ljudradio- eller televisionsprogram som sänds under en gemensam beteckning.

ILagen omtryckt 19911066.

SOU 1992 31 Författningsförslag 23

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 7a§ Varje programföretag skall årligen till radionämnden redovisa hur stor andel av programtjiinsten som utgjorts av sådana program som avses i 15 § första stycket lagen 199200 satellitsändningar av televisionsom program till allmänheten

17a Om programföretaget bryter mot Om programföretaget bryter mot bestämmelse i 9-11 §§, 13 § bestämmelse i 7 9-11 §§, en en a första eller andra styckena, 14 eller 13 § första eller andra styckena, 14 15 §§, får radionämnden förelägga eller 15 §§, får radionämnden föreprogramföretaget att följa bestäm- lägga programföretaget att följa bemelsen. Föreläggandet får förenas stämmelsen. Föreläggandet får förmed vite. Motsvarande gäller enas med vite. Motsvarande gäller om programföretaget bryter mot en om programföretaget bryter mot en bestämmelse tagits in i ett avtal bestämmelse som tagits in i ett avtal som med stöd 7 § andra stycket eller med stöd av 7 § andra stycket eller av 13 § tredje stycket. 13 § tredje stycket.

Denna lag träder i kraft den l januari 1993.

2Senaste lydelse 199274.

24 Författningsförslag SOU 1992 31

3 Förslag till

Lag om ändring i marknadsföringslagen 1975 1418

Härigenom föreskrivs att 2 § marknadsföringslagen 19751418 skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2 § Företaget näringsidkare vid marknadsföring tjänst eller av vara, annan nyttighet reklamåtgärd eller annan handling, att strida god afsom genom mot farssed eller annat sätt är otillbörlig mot konsumenter eller näringsidkare, kan marknadsdomstolen förbjuda honom att fortsätta därmed eller företaga att annan liknande handling. Förbud kan meddelas även anställd hos näringsidkare och annan som handlar på näringsidkares vägnar och i samt var en som övrigt väsentligt har bidragit till handlingen. Föreskrifterna i första stycket gäller för en televisionssändning är som riktad till allmänheten sändäven om ningen endast kan tas emot i något annat land som är bundet avtalet av om europeiskt ekonomiskt samarbete eller den europeiska konventionen om gränsöverskridande television.

Denna lag träder i kraft den l januari 1993.

SOU 1992 31 Författningsförslag 25

4 Förslag till Lag om ändring i lagen 1978763 med vissa bestämmelser marknadsföring alkoholdrycker

om av

Härigenom föreskrivs att 2 § lagen 1978763 med vissa bestämmelser om marknadsföring av alkoholdrycker skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2 Med hänsyn till de hälsorisker som är förbundna med bruk av alkohol skall särskild måttfullhet iakttas vid marknadsföring av alkoholdryck. Därvid gäller särskilt att reklam- eller annan marknadsföringsåtgärd inte får företas som är påträngande eller uppsökande eller som uppmanar till bruk av alkohol. Vid marknadsföring av alkohol- Vid marknadsföring av alkoholdryck får inte användas kommersiell dryck får inte användas kommersiell annons i ljudradio- eller televisions- annons i ljudradio- eller televisionsprogram. program. Detta gäller för sådan sändning som avses i lagen I 99200 om satellitsändrzingar av televisiønsprogram till allmänheten även om sändningen endast kan tas emot i något annat land, som är bundet av avtalet om europeiskt ekonomiskt samarbete eller den europeiska konventionen om gränsöverskridande television. Vid marknadsföring av spritdryck, vin eller starköl får användas kommersiell annons i periodisk skrift eller annan skrift vilken tryckfrihetsförordningen är tillämplig och som med avseende på ordningen för dess utgivning är jämförbar med periodisk skrift. Detta gäller dock i fråga om skrift som tillhandahålls endast försäljningsställe för sådan dryck

Denna lag träder i kraft den l januari 1993.

lsenaste lydelse 19911076.

26 F ärfattningsförslag SOU 199231

5 Förslag till Lag om ändring i lagen 1978764 med vissa bestämmelser marknadsföring tobaksvaror

om av

Härigenom föreskrivs att 2 § lagen 1978764 med vissa bestämmelser om marknadsföring av tobaksvaror skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2 Med hänsyn till de hälsorisker som är förbundna med bruk av tobak skall särskild måttfullhet iakttas vid marknadsföring av tobaksvara. Därvid gäller särskilt att reklam- eller annan marknadsföringsåtgärd inte får företas som är påträngande eller uppsökande eller som uppmanar till bruk av tobak. Vid marknadsföring av tobaks- Vid marknadsföring av tobaksvara får inte användas kommersiell vara får inte användas kommersiell annons i ljudradio- eller televisions- annons i ljudradio- eller televisionsprogram. program. Detta gäller för sådan sändning som avses i lagen I 99200 om satellitsändningar av televisionsprogram till allmänheten även om sändningen endast kan tas emot i något annat land, som är bundet av avtalet om europeiskt ekonomiskt samarbete eller den europeiska konventionen om gränsöverskridande television

Denna lag träder i kraft den l januari 1993.

1Senaste lydelse 19911077.

SOU 1992 31

Inledning

Den 3 maj 1989 beslöt regeringen att ge mig tilläggsdirektiv dir. 198921. Enligt tilläggsdirektiven skulle jag före den 1 november 1989 utföra följande 1 föreslå den lagstiftning som behövs med anledning TV- utredningav ens arbete, 2 belysa konsekvenserna av ett svenskt tillträde till Europarådets konvention om gränsöverskridande television TV-konventionen samt föreslå den lagstiftning som behövs, 3 föreslå en kabelsändningslagstiftning är sådan att regler för vidasom resändning av satellitprogram kan tillämpas oberoende från vilken kategori av av satelliter programmen sänds ut samt föreslå sådana ändringar i lagstiftningen som bedöms vara befogade med hänsyn till erfarenheterna tillämpav ningen. Eftersom det inte var möjligt att inom den angivna tidsramen behandla alla tre ämnen i tilläggsdirektiven valde jag att först lägga fram de förslag till lagstiftning som behövdes för att reklamfmansierad TV skulle kunna införas i en Sverige. Förslagen presenterades i delbetänkandet SOU 19907 Lagstiftning för reklam i svensk TV. I detta betänkande behandlar jag de frågor som återstår enligt tilläggsdirektiven. Under tiden från tilläggsdirektivens tillkomst har dock förutsättningarna för mitt utredningsarbete förändrats i flera väsentliga avseenden.

En ny yttrandefrihetsgrundlag har tillkommit. Den grundlagen trädde i

nya kraft den l januari 1992. Iden fastställs de yttrandefrihetsrättsliga villkoren för bl.a. radio- och trådsändning av ljudradio och TV. Förslagen i mitt nyss nämnda delbetänkande Lagstiftning för reklam i svensk TV har remissbehandlats. Proposition prop. 199091 149 radioom och TV-frågor beslutades den 26 mars 1991 av regeringen. Förslagen antogs av riksdagen under våren 1991. Den lagstiftningen SFS 19911066nya 1073 trädde i kraft den 1 juli 1991. EES-avtalet avtalet om ett Europeiskt ekonomiskt samarbetsområde har under hösten 1991 slutförhandlats mellan, å ena sidan, Sverige och övriga EFTA-länder och, å andra sidan, EG. Avtalet är avsett att träda i kraft den l januari 1993. Med någon mindre förändring kommer till följd härav det i oktober 1989 utfärdade EG-direktivet samordning vissa bestämmelser om av som fastställts i medlemsstaternas lagar och andra författningar om utövande av sändningsverksamhet för television hädanefter benämnt EG-direktivet att gälla även för de länder undertecknat EES-avtalet, dvs. EFTA-ländema. som Det är därför nödvändigt att mina förslag är förenliga med EG-direktivet.

28 Inledning SOU 1992 31

Den nya yttrandefrihetsgrundlagen innebär bl.a. att det tidigare gällande kravet tillstånd för lokala kabelsändningar inte längre kan upprätthållas. Sedan jag våren 1991 underrättat utbildningsdepartementet att mina förslag inte kunde läggas fram i sådan tid att ny lagstiftning kunde träda i kraft den 1 januari 1992 lämnade departementet i en promemoria med titeln Ny lagstiftning om kabelsändningar Ds 199142 ett förslag till ändringar i kabellagstiftningen. Efter remissbehandling förelades riksdagen en proposition om ny lagstiftning i ämnet prop. 19919253. Riksdagen har med anledning av detta i december 1991 antagit lagen 19912027 om kabelsändningar till allmänheten. Den nya lagen, som från den l januari 1992 ersatt den tidigare lagen om lokala kabelsändningar, innebär betydande förändringar. Genom den nya lagstiftningen har reglerna för vidaresändning ändrats så att de kan tillämpas oberoende av från vilken kategori av satelliter programmen sänds ut jämför under 3. Skäl att komma med förslag i detta hänseende finns alltså ovan nu inte längre. Beträffande vad som i övrigt anges om kabelsändningar i tillläggsdirektiven kan sägas att- eftersom den nya lagstiftningen varit gällande endast en kort tid det inte vunnits några erfarenheter av den, som kan föran- leda förslag till ändringar. En närmare redogörelse för yttrandefrihetsgrundlagen, foljdlagstiftningen till denna, Europarådets konvention om gränsöverskridande television, EGdirektivet, lagen om ändring i radiolagen, lagen om kabelsändningar samt en beskrivning av utvecklingen inom kabel-TV-området följer i detta betänkande under särskilda avsnitt. Som följd EES-avtalet och för att Sverige skall kunna ansluta sig till en av den europeiska konventionen gränsöverskridande television behövs regler om som gör det möjligt att säkerställa att de programföretag och satellitprogramföretag för vilka Sverige enligt EG-direktivet och konventionen är ansvarigt, följer de minimiregler för sändningarnas innehåll som konventionen och EGdirektivet ställer upp. För detta krävs lagstiftning om innehållet i sändningar till satelliter. Våra nu gällande regler om markbundna sändningar av TVprogram till allmänheten fyller kraven enligt såväl EG-direktivet som TVkonventionen och behöver alltså inte ändras. Vid utformningen av mina förslag till ny lagstiftning har jag i en- lighet med mina direktiv även beaktat TV-utredningens betänkande - SOU 198973 TV-politiken som lades fram den 29 september 1989. Vidare har jag beaktat frekvensrättsutredningens betänkande SOU 1991107 Lag om radiokommunikationer m.m.

SOU 1992 31

2 Allmänt

om sändningar av ljudradio och

TV

via satellit

2.1 Sändningar till satellit

upp en

Sändningar upp till en satellit går i korthet till så sätt att programmen överförs från produktionsplatsen studion till s.k. jordstation eller upplänksen station, ofta via radiolänk eller kabel. Därefter sänds de med radiovågor upp till satelliten. Upplänksstationen kan vara placerad vilken plats helst som inom satellitens mottagningsområde, som kan vara skilt från dess täckningsområde. Den nödvändiga sändareffekten beror satellitens mottagningspnestanda samt upplänkens placering inom satellitens mottagningsområde. Normalt måste stationens sändareffekt ökas längre ut från centrum av satellitens mottagningsområde som stationen placeras. Satelliternas mottagningsområden är i allmänhet relativt stora och det är inte ovanligt att programmen till en TV-kanal via satellit sänds upp från olika jordstationer i olika länder vid olika tidpunkter under dygnet. Liksom mottagarsidan på marken pågår det teknisk utveckling en av prestanda för mottagare i satelliter. Detta innebär att kraven upplänksstationemas sändningsstyrka ocheller antennstorlek minskar. Den tekniska utvecklingen innebär också att höga prestanda kan erhållas med mindre och billigare upplänksstationer. Detta förhållande medför att upplänksstationer kan göras transportabla. Det finns till och med så små upplänksstationer att de ryms i några få bärbara lådor. Dessa små portabla stationer har blivit mycket populära för s.k. Satellite News Gathering SNG, dvs. nyhetsinsamling via satellit. Med hjälp av en SNG-station kan en upplänkförbindelse etableras mycket kort tid, ca 15 minuter. SNG-stationema kan dock inte sända med lika stor effekt som större upplänksstationer. Detta måste kompenseras genom användning av större antenner vid mottagande jordstationer. För uppsändning av program från Sverige till satelliter förfogar televerket i dag bl.a. över två större, fasta jordstationer, en i Tanum på västkusten och en

i Ågesta utanför Stockholm.

I Tanum-stationen finns antenner och sändningsutrustning för upplänkning mot i första hand satelliter som tillhör den internationella satellitorganisationen Intelsat. Stationen används huvudsakligen for telefoni- och datatrafik samt tillfälliga TV-överforingar.

I Ågesta-stationen finns ett stort antal antenner för bl.a. sändning till

satelliter som tillhör den europeiska satellitorganisationen Eutelsat, till de privatägda Astra-satellitema samt till Tele-X. Stationen används såväl för telefoni- och datatrafik som för regelbunden sändning TV- och radioprogram av samt tillfälliga TV- och radioöverforingar.

q

30 Allmänt om sändningar av ljudradiø och TVvia satellit SOU 1992 31

Televerket har också portabla och transportabla jordstationer, som används för tillfälliga TV- och radioöverföringar såväl inom Sverige som utomlands. Vid sidan av televerket har flera andra företag i Sverige fasta eller transpor- . tabla upplänksstationer i trafik eller under installation. ,

2.2 Satelliter och deras funktion

En satellits huvuddelar brukar benämnas plattform respektive nyttolast. I plattformen ingår mekanisk struktur, system för termisk kontroll, elförsörjning, attitydkontroll och fjärrkontroll samt raketmotorer för positionskontroll. Nyttolasten består av en eller flera mottagar- och sändarantenner samt ett antal s.k. transpondrar. Varje transponder består av radiomottagare, frekvensomvandlare och radiosändare. En transponder kan konstrueras för olika överföringskapacitet eller bandbredd. Beroende hur detta är gjort kan transen ponder utnyttjas for en eller flera samtidiga TV- och ljudradiosändningar. Efter mottagning i satelliten sker frekvensomvandling och förstärkning varefter signalen sänds åter till jorden. Förutsättningarna för mottagning jorden beror till stor del satellitens sändareffekt och dess täckningsområde. I satellitsystem måste, vid sidan av satellit, upplänksstation och mottagningsstation, finnas en kontrollstation som övervakar och fjärrstyr de olika funktionerna i satelliten. En satellit måste i sin bana runt jorden hålla en sådan hastighet att den satelliten verkande centrifugalkraften uppväger jordens dragningskraft. Ju närmare jorden satellitbanan ligger, desto högre måste satellitens hastighet vara. Flertalet telesatelliter är placerade i en bana rakt ovanför ekvatom en höjd över havet av ca 36 000 km. På detta avstånd från jorden uppvägs jordens dragningskraft av centrifugalkraften när satellitens hastighet motsvarar jordrotationen. En satellit i denna s.k. geostationära bana förefaller därför att stå stilla över en given punkt jordytan. Detta är fördelaktigt bl.a. för att mottagningsantennema marken kan vara fast inriktade. Satelliter finns för många olika ändamål. De som är intressantast i detta sammanhang är de satelliter som används för telekommunikationsändamål, dvs. för den internationella telefoni- och datatrafiken samt för att överföra ljudradio- och TV-program. Dessa Satelliter kan indelas efter olika grunder. En indelningsgrund är vilken typ av satellittjänst som de används för eller i första hand är konstruerade för. Denna indelningsgrund används för att fördela radiofrekvensspektrum. Därvid skiljer man mellan kommunikationssatelliter och direktsändande satelliter. Kommunikationssatelliter är telesatelliter som används för s.k. fast trafik fixed satellite service och som utnyttjar frekvenser för detta ändamål. Andra benämningar som förekommer är punkt-till-punkt-satelliter och distributionssatelliter. De sänder som regel med relativt låg effekt, 5-30 W. Vidare

SOU 1992 31 Allmänt sändningar ljudradio och TVvia satellit 31 om av

tar de emot och sänder signaler till mycket stora områden, hel kontinent en eller mer. Markstationema kräver därför antenner med till 30 i diameupp m ter. Det finns emellertid kommunikationssatelliter arbetar mot betydligt som mindre markstationer. Direktsändande satelliter direct broadcasting satellite, DBS kallas sådana satelliter som kan användas för rundradiotrafk broadcasting satellite

service. Dessa satelliter sänder med betydligt högre effekt mer än 100 W

och med en mer koncentrerad signalstråle än kommunikationssatellitema, dvs. täckningsområdet blir mindre. Mottagning kan ske med hjälp förav hållandevis små antenner hos enskilda hushåll. Det finns också kombinerade satelliter har vissa transpondrar är som som avsedda för rundradiotrañk och andra som är avsedda för fast trafik. Detta gäller bl.a. Tele-X. I praktiken är det svårt att hänföra en satellit eller satellitlransponder till den ena eller andra sorten. På senare tid har det dessutom konstruerats satelliter som är ett mellanting mellan kommunikationssatelliter och direktsändande satelliter, s.k. medeleffektsatelliter. De har relativt begränsad effekt

en ca

50 W och ett begränsat täckningsområde. Medeleffektsatelliterna är huvudsakligen avsedda för TV-överforing direkt till allmänheten. Enskild mottagning underlättas att den relativt höga genom signalstyrkan medger mottagning med små antenner. De utnyttjar emellertid frekvenser som är avsedda för satelliter i fast trañk. Astrasatellitema är ett exempel medeleffektsatelliter. Tidigare har man utgått ifrån att signalstyrkan i nedlänken från satelliter i fast trafik skulle kräva en antenndiameter 5 eller för godtagbar av m mer mottagning. Med nuvarande signalstyrkor från kommunikationssatelliter krävs en mottagarantenn om 2-4 m. Tack snabb teknisk utveckling vare en av mottagarprestanda och högre signalstyrka, kan mottagning med god kvalitet ske med 1-1,5 m i antenndiameter. Signalema från de direktsändande satelliterna är tänkta med att tas emot individuella mottagare i hushållen. Så enkla och billiga möjligt mottagare som skall kunna användas. Numera räknar man med att antenner har diasom en meter mellan 30 och 50 cm är tillräckliga.

.- ,mf q

V

szigistzsma

x

mig ;kJ i

, gang‘ .

råa calm gasa, fwfüwssguâaawhwsd na-nivå anamma

j .

i Wi x ä .

fait; mgmm á Vems

k

SOU 1992 31

3 Den internationella radiorätten och

anslutande svensk lagstiftning

3.1 Telekonventionen och

radioreglementet

Radiokommunikation är möjlig endast sändare och mottagare använder om samma frekvens. Om två radiosändare använder frekvens kan motsamma tagningen störas. För att radiofrekvensspektrum skall kunna utnyttjas bästa sätt överallt jorden krävs regler av internationell räckvidd. Dessa förhållanden gav tidigt upphov till mellanstatliga överenskommelser i syfte att ordna och fördela möjligheterna till radiotrañk skilda slag. Den av nu gällande regleringen återfinns i den internationella telekonventionen, avslutad i Nairobi den 6 november 1982. Konventionen trädde i kraft den l januari 1984. Den kompletteras särskilda tillämpningsföreskrifter för av radio, telegrañ och telefoni, s.k. reglementen. Den senaste allmänna revideringen av tillämpningsföreskriftema för radio, det s.k. radioreglementet, skedde 1979 och partiella revideringar har därefter gjorts vid flertal ett radiokonferenser, den senaste i februari-mars 1992 Malaga-Tonemolinos. En större revidering telekonventionen gjordes 1989 i Nice, varvid av man bl.a. gjorde en uppdelning i en konstitution och konvention. Dessa ersätter en Nairobi-konventionen när erforderligt antal länder ratificerat slutaktema. Den internationella telekonventionen och radioreglementet är bindande folkrätt för de stater som har ratificerat konventionen, bland dem Sverige SÖ 198566. Reglerna berör i och för sig enbart sättet för informationsöverföringen och inte innehållet i sändningarna. De får dock som jag närmare kommer att be- röra i kapitel 9 betydelse vid tillämpningen av såväl EG-direktivet TV- - som konventionen, när det gäller att fastställa vilken enligt dessa överstat som enskommelser i vissa fall skall ansvarigt land för sändningen. Det anses som blir därför nödvändigt att översiktligt redogöra för den internationella telekonventionen och radioreglementet.

Vissa gemensamma definitioner

I telekonventionen och radioreglementet definieras ett stort antal ord och uttryck såsom telecommunication, radiocommunication, fixed service och broadcasting service. För satellit-TV-verksamheten är definitionema fast satellittrañk och av satellitrundradio av särskild betydelse, de definieras i radioreglementet;

2 I2-0385.SOUl9923l

34 Den internationella radiorätten m.m. SOU 1992 31

Fixed-Satellite Service A radiocommunication service between earth stations at specified fixed points when one or more satellites are used; in this service includes satellite-to-satellite links, which may also be some cases effected in the inter-satellite service; the fixed-satellite service may also include feeder links for other space radiocommunication service Punkt 22.

Broadcasting-Satellite Service A radiocommunication service in

which signals transmitted or retransmitted by space stations are intended for direct reception by the general public. In the broadcasting-satellite service, the term direct reception shall enboth individual reception and community reception. Punkt 37. compass Även reception och community de senare uttrycken, alltså individual reception, definieras i reglementet; Individual Reception in the broadcasting—satellite service The reception of emissions from a space station in the broadcasting-satellite service by simple domestic installations and in particular those possessing small antennae. Punkt 123. Community Reception in the broadcasting-satellite service The reception of emissions from station in the broadcasting-satellite service a space by receiving equipment, which in some cases may be complex and have antennae larger than those used for individual reception, and intended for use

by group of the general public at one location; or - a through distribution system covering a limited area. Punkt 124. — a Enligt radioreglementet tillhör upplänkning program till både kommuniav kations- och rundradiosatelliter tjänsten fast satellittjänst.

Telekonventionen Telekonventionen är indelad i två avdelningar. Den första har rubriken Grundläggande bestämmelser Basic provisions och innehåller de väsentliga principerna för användningen av radiofrekvensspektrum och den geostationära satellitbanan. I den andra avdelningen, som har rubriken Allmänt reglemente General regulations finns bestämmelser av administrativ karaktär om Internationella Teleunionens olika organ och hur de skall bedriva sin verksamhet. Radioreglementet består av en mängd detaljföreskrifter vilkas utgångspunkt är de i telekonventionen nedlagda allmänna principerna. Reglementet är indelat i 13 kapitel med sammanlagt 69 artiklar. Den praktiska tillämpningen av reglerna ankommer i första hand på relevanta myndigheter i respektive land med assistans i vissa fall från Internationella Teleunionen ITU, FNzs s.k. fackorgan på teleområdet med högkvarter i Geneve. ITUs internationella frekvensregistreringsbyrå International Frequency Registration Board, IFRB bistår i fråga om samordning av ländernas frekvenstilldelning och håller ett internationellt frekvensregister.

SOU 1992 31 Den internationella radiarätten 35 m.m.

Vidare bör nämnas de adminstrativa konferensema för radio och för telegraf och telefon Adminstrative Radio Conferens respektive Adminstrative Telegraph and Telephone Conference. Besluten radioområdet fattas vid de administrativa radiokonferensema. Förändringar i överenskommelsema i radioreglementet beslutas vid en världskonferens World Administrative Radio Conference, WARC medan regionala överenskommelser, vanligen en detaljerad frekvensplan för ett visst frekvensband beslutas vid en regional konferens Regional Administrative Radio Conference, RARC. De administrativa konferensemas behörighet beslutas från fall till fall efter konsultation med samtliga ITU-medlemmar.

Radioreglementet Radioreglementets kärna är den övergripande frekvensfdrdelningstabellen art. 8. Den lägger fast uppdelningen radiofrekvensspektrum mellan av

olika tjänster, t.ex. rundradio från sändare marken terrester rundradio,

fast radiotrañk, mobil radiotrafik, fast satelliurafik, satellitrundradio etc. Jorden är med avseende på frekvensanvändningen indelad i tre regioner. Region l består av Europa inklusive hela OSS och Afrika. Region 2 utgörs av Amerika och region 3 består av huvuddelarna av Asien samt Australien, Nya Zeeland och Oceanien. När det gäller frekvenstilldelning för satelliter är den traditionella ordningen att frekvensbandens användning inte är bestämd i detalj. Man kan beteckna denna ordning som en planering i efterhand. I fråga om satellitsändningar är dess centrala moment att ett nytt satellitsystem innan det tas i bruk skall koordineras från stömingsfrihetssynpunkt med redan existerande satellitsystem och med planerade sådana är äldre datum än koordineringssom av sökandens art. ll i radioreglementet. Koordineringsfrågoma handhas av ländernas frekvensmyndigheter och den internationella frekvensregistreringsbyrån. För de upplänksstationer som skall sända till andra satelliter än dem som tillhör Intelsat eller Eutelsat krävs dessutom, till följd av Intelsat- respektive Eutelsatkonventionerna, att dessa organisationer godkänner sändningarna ur teknisk och ekonomisk synvinkel. I praktiken har emellertid dessa krav alltmer förlorat sin betydelse. För att beteckna verksamheten med att fördela frekvenser använder radioreglementet tre olika uttryck, nämligen 1 allocation fördelning, tilldelning, 2 allotment utdelning, fördelning och 3 assignment tilldelning. . Ett beslut om allocation innebär att ett visst frekvensband anslås för viss en tjänst, t.ex. för satellitrundradio. Sådana beslut fattas vid världsradiokonen ferens.

36 Den internationella radiorätten m.m. SOU 1992 31

Med allotments att olika stater tilldelas frekvenser och för satellitavses tjänster banpositioner. Sådana beslut kan fattas vid en världsradiokonferens eller en regional radiokonferens. Som assignments slutligen betecknas de frekvenstilldelningar som enskilda stater eller deras telemyndigheter gör. Sådana tilldelningar avser individuella sändare inom statens territorium eller fartyg, flygplan eller rymdfarkoster som är underkastade statens jurisdiktion. För Sveriges del är det frekvensförvaltningen inom televerket som sköter koordineringen och efter notifrcering hos IFRB gentemot omvärlden fösom reträder Sverige i dessa sammanhang. I frekvensrättsutredningens betänkande SOU 1991107 Lag om radiokommunikation m.m. föreslås bl.a. att en tillståndsmyndighet skall pröva frågor om tillstånd till radioanvändning m.m. Systemet med koordineringar medför i princip att den förste utnyttjaren av satellitfrekvens får ett skydd mot alla som senare skulle vilja använda freen kvensen. Detta förhållande har kritiserats av bl.a. utvecklingsländerna. Vad utvecklingsländerna önskar är en förhandsplanering av frekvensbandens användning. Sådan planering har också kommit till stånd bl.a. för satellitrundradion i fråga om 12 GHz-bandet. Sändningar nedlänkningar för satellitrundradio får enligt radioregle-

mentet förekomma inom fem olika frekvensband för lTU-region nämligen

0,62-0,79 GHz 2,5-2,69 GHz l,7-2,5 GHz 10,5-42,5 GHz 84-86 GHz De två lägsta banden används redan för andra radiotjänster, varför de knappast kan användas i Europa. De två högsta banden har så höga frekvenatt sändningarna bara med svårighet tränger igenom regn, och dessa band ser är för närvarande inte aktuella för satellitrundradio. Vad som återstår är därmed det femte bandet, det s.k. 12 GHz-bandet, dvs. frekvensema 11,7-12,5 GHz. Det var detta band som blev föremål för förhandsplanering vid WARC 1977. Planen över frekvenser och banpositioner ingår numera i radioreglementet som bilaga 30. Genom planen har det således gjorts en uppdelning av det aktuella frekvensutrymmet mellan satellitrundradion och övriga tjänster som har tillgång till bandet, bl.a. den ternestra rundradion. I Europa är det möjligt att inom det sistnämnda frekvensbandet överföra 40 farg-TV-kanaler. I den mån två stater har väl åtskilda banpositioner i den geostationära satellitbanan, möter det inget hinder att de tilldelas samma frekvenser.

SOU 1992 31 Den internationella radiorätten m.m. 37

Täckningsområden för direktsändande satelliter

En grundprincip enligt planen är att en direktsändande satellits signalstråle endast får medge täckning av ett land eller en del därav. Kravet skall dock inte fattas bokstavligt. Ofrånkomliga tekniska begränsningar hos en satellits antennsystem gör nämligen, att det är omöjligt att skräddarsy signalstrålen efter det aktuella landets gränser. Till omkringliggande länder uppkommer det därför nästan alltid en hel del s.k. överspill spill0ver. Mot denna bakgrund har det varit nödvändigt att formulera radioreglementets regel om nationell täckning punkt 2674 tämligen elastiskt. Regeln lyder In devising the Characteristics of a space station in the broadcasting—satellite service, all technical means available shall be used to reduce, to the maximum extent practicable, the radiation over the territory of other countries unless an agreement has been previously reached with such countries. I fråga om vissa stater medger dessutom frekvensplanen att det förekommer signalstrålar som har täckning av flera länder. Grunden för dessa medgivanden är det led i reglementets nyss berörda regel som säger att sådan täckning är tillåten om de berörda länderna är ense om det. Till de stater som fått rätt till sådan täckning hör Sverige, Danmark, Finland och Norge. Vart och ett av dessa länder har i banpositionen fem grader öst tilldelats fem kanaler tre för nationell täckning och två för utvidgad s.k. östnordisk täckning täckning av Norden utom Island. För östnordisk täckning disponerar alltså de fyra länderna tillsammans åtta kanaler. I detta sammanhang kan nämnas att Sverige kommit överens med Finland om att få utnyttja en av Finlands frekvenser vid sändningar från Tele-X-satelliten. överenskommelsen har följts ändring lIU-planen. av en av

Ytterligare frekvensplanering Ytterligare en planering av vissa frekvensband för satellittrafik företogs vid en världsomfattande konferens i Geneve år 1988. Konferensen benämndes World Administrative Radio Conference on the use of the Geostationary- Satellite Orbit and the Planning of Space services Utilizing It, eller förkortat WARC-ORB-88. Huvuddelen av konferensens beslut trädde i kraft den 16 mars 1990. Besluten, som redovisas i den s.k. slutakten, omfattar ungefär 250 sidor. Olika artiklar och bilagor till radioreglementet reviderades. Därtill antogs två nya planer. Bilaga 30 A utgör en plan för upplänksstationer i regionerna l och 3 för matning av direktsändande satelliter, med angivande av procedurer och tekniska grundvalar. Enligt denna plan får Sverige, Danmark, Finland och Norge vardera fem kanaler för upplänkssta-

38 Den internationella radiorätten m.m. SOU 1992 31

tioner till rundradiosatelliter. Till varje kanal är ett speciellt serviceområde avsatt inom vilket upplänksstationen skall vara belägen. Bilaga 30 B innehåller en plan för fast satellittrañk och innebär att länderna tilldelats skilda banpositioner för samma frekvensband. Planen avser följande frekvensband.

4 500-4 800 MHz nedlänk 6 725-7 025 MHz upplänk 10,7-10,95 GHz nedlänk ll,2-11,45 GHz nedlänk l2,75-l3,25 GHz upplänk Vid WARC-ORB-88 överenskoms möjliga bansegment för varje land i frekvensbanden 4 500-4 800 MHz 4,5-4,8 GHz samt 10,7-10,95 GHz och l1,2—11,45 GHz för sändning från satellit, dvs. en sammanlagd bandbredd om 800 MHz. Om hela frekvensutrymmet skulle användas för TVöverföringar skulle det räcka för 40 färg-TV-kanaler om ca 20 MHz. Så många TV-kanaler kan säkerligen inte användas, eftersom frekvensutrymmet primärt är avsett för fast satellittrafik. För övriga band, som enligt radioreglementet kan utnyttjas för sändningar från satelliter i fast trafik, skall koordinering ske på vanligt sätt. Som en del av koordineiingsprocessen har möjligheten till Multilaterala Planeringsmöten MPM införts i vissa angivna band för fast trafik via satellit. Det omständliga arbetet med koordinering genom bilaterala förhandlingar med alla de stater som berörs kan därmed undvikas. I planen ingår också de system som redan ett eller annat sätt blivit registrerade hos IFRB.

Tilldelning av positioner i den geostationära banan Vid frekvensplaneringen för sändningar via satellit ingår umyttjandet av den geostationära banan som en integrerad del. När ett land tilldelas vissa frekvenser för olika sändningar via satellit sker samtidigt en tilldelning av satellitpositioner i den geostationära banan. Härigenom söker man främja ett så effektivt utnyttjande av den geostationära banan som möjligt. Vid 1977 års konferens bestämdes även vilka positioner i den geostationära banan som skulle tilldelas de direktsändande satelliter som kommer att sända de tidigare angivna frekvensema. Avståndet mellan banpositionema i planen är sex grader. Varje grad motsvarar 74 mil i den geostationära banan. De europeiska tilldelningarna av banpositioner framgår av nedanstående figur. Den har hämtats från Nordisk utredningsserie, Nu, A 19794 s. 32. De nordiska länderna har således tillgång till två banpositioner, 31 grader väst och fem grader öst. I den västliga positionen är det endast Island som har

SOU 1992 31 Den internationella radiorätten 39 mm.

tillgång till kanaler med nationell täckning. Samtliga nordiska länder har tillgång till banpositionen fem grader öst. Det är från denna position som Tele- X-satelliten sänder. Om två stater har tillräckligt åtskilda banpositioner finns det, tidigare som nämnts, inget som hindrar att de utnyttjar samma frekvenser. Vid frekvensplaneringen har detta också utnyttjats.

90°VAS

za. -J7° -3 -25-‘ -vsv - 13° -P -l +5° Ht° +17 o2J° Andona macml BelgienMaltaAlbanien Bulgarien Cypern Sovyelun-onen Lienhten- Island Frankrike JIKJOShVIEh Polen gummi mer olika stem Portugal Holland Rumamen E rackmngsomv-Mani Monaco Spanien Italien Tpeckoslo- Grekland Vatikanen StorbritannienLuxemburg vakten Norge Schweiz Ungern svag VåSllVSkIand Östtyskland Tug...‘ Österrike Västnorden Oslnorden

Vid WARC-ORB-88 fördelades banpositioner för satelliter i fast trafik. Sverige erhöll positionen 11,2 grader öst, Danmark 32,3 grader öst, Finland 46,8 grader öst och Norge 3,9 grader öst. Dessutom tilldelades

Norden en gemensam service arc arc cirkelbåge mellan 7 till 29 grader

öst.

3.2 Intelsat- och Eutelsat-konventionema

3.2.1 Inledning

Mellanstatligt samarbete om telekommunikationer via satellit har organiserats sedan 1960-talet. Det har bl.a. resulterat i bildandet av den internationella telesatellitorganisationen Intelsat. Intelsat har numera 119 medlemsstater och organisationens tjänster utnyttjas i ytterligare ett stort antal länder och områden. Med detta samarbete som mönster och med nära anknytning till västeuropeiskt samarbete rymdteknologins område togs inom Europeiska post- och telesatnmanslutningen CEPT initiativ till att bilda organisation för teleen kommunikationer via satellit i Europa. Resultatet blev Eutelsat, som har ett

40 Den internationella radiorätten SOU 1992 31 mm.

30-tal medlemsstater. Det är samma stater som de vilkas teleförvaltningar tillhör CEPT. Som jag förut har nämnt krävs för den som skall sända via andra satelliter än dem som tillhör Intelsat eller Eutelsat att dessa organisationer godkänner sändningarna ur teknisk och ekonomisk synvinkel. Det blir därför nödvändigt att i korthet redogöra också för innehållet i Intelsat- och Eutelsatkonventionema.

3.2.2 Intelsatkonventionen Intelsatöverenskommelsen grundar sig två dokument, en huvudöverenskommelse mellan staterna och en dtiftsöverenskommelse med staterna eller av dem utsedda telekommunikationsorgan som signatärer. Innan dessa överenskommelser kom till stånd föregicks de av provisoriska arrangemang. Överenskommelserna är daterade den 20 augusti 1971 och trädde i kraft år 1973. Sverige undertecknade med bindande verkan den 19 maj 1972 såväl huvudöverenskommelsen driftsöverenskommelsen SÖ 197222 och som 23. Intelsat är en juridisk person och skall erkännas som sådan i varje fördragsslutande stat. Organisationen har sitt säte i Washington. Inom Intelsat finns fyra permanenta organ, församlingen, signatärmötet, styrelsen och det verkställande organet. Församlingen består av de stater som är parter till huvudöverenskommelsen och den har i huvudsak endast rådgivande funktioner. I signatärmötet är driftsöverenskommelsens alla signatärer företrädda. Dess befogenheter avser huvudsakligen verksamhetens ekonomiska och tekniska aspekter. Styrelsen representerar i princip dem som har de största investeringsandelarna inom Intelsat. Den svarar för projekteringen, utvecklingen, konstruktionen, upprättandet, driften och underhållet av rymdsektorn. Det verkställande organet leds av en generaldirektör.

Definitioner I artikel Ik och l definieras två för satellit-TV-verksamheten betydelsefulla begrepp, nämligen allmänna respektive speciella telekommunikationer. Deñnitionema lyder I denna överenskommelse förstås med k allmänna telekommunikationer fasta eller mobila telekommunikationer kan tillhandahållas via satellit och som är tillgängliga för som allmänheten, såsom telefoni, telegrafi, telex, faksimile, dataöverföring, överföring av ljudradio- och televisionsprogram mellan godkända jordstationer, som har tillträde till Intelsats rymdsektor, för vidare utsändning till

SOU 1992 31 Den internationella radiorätten 41 m.m.

allmänheten, samt förhyrda förbindelser för något dessa ändamål. Från av allmänna telekommunikationer undantas dock mobila telekommunikationer, vilka är av en typ som inte tillhandahållits inom för den proviramen soriska överenskommelsen och den särskilda överenskommelsen, innan denna överenskommelse öppnas för underskrift och vilka tillhandahålles via mobila stationer i direkt förbindelse med en satellit, vilken är projekterad, helt eller delvis, för att tillhandahålla telekommunikationer avseende luftfartssäkerhet, luftfartskontroll, luftradionavigering eller sjöradionavigering; l speciella telek0mmunikationer telekommunikationer som kan tillhandahållas via satellit dock icke sådana som definieras i denna artikels paragraf k. Speciella telekommunikationer inbegriper, begränsas inte till, radionavigering, ljudradio- och men TV-sändning från satellit för mottagning allmänheten telekomav samt munikationer för forsknings-, meteorologi- och jordresursövervakningsändamål.

Intelsats uppgift

Intelsats främsta uppgift är att på kommersiell grundval tillhandahålla sådan rymdsektor som erfordras for allmänna internationella telekommunikationer artikel III a. Med rymdsektor förstås därvid såväl telesatellitema för deras funktion som erforderlig utrustning för styrning, kontroll och övervakning m.m.

Krav på koordinering med andra system

En mycket viktig bestämmelse är artikel XIV, som slår fast parternas och signatäremas rättigheter och skyldigheter. Paragraf d i artikeln gäller utnyttjande av rymdsektorsutrustning vid sidan av Intelsats för att tillgodose kontrahents behov allmänna internaen av tionella telekommunikationer. Artikeln slår fast under vilka villkor andra system än Intelsat får användas. Bestämmelsen innebär krav koett ordinering i förväg av varje nytt satellitsystem för allmänna internationella telekommunikationeri fråga om

l teknisk förenlighet med Intelsats verksamhet, 2 att Intelsat inte skall åsamkas betydande ekonomisk skada och 3 att direkta teleförbindelser mellan samtliga deltagare Intelsats genom rymdsektor inte skall äventyras.

Det bör påpekas att det är endast för allmänna internationella telekommunikationer det krävs koordinering i fråga ekonomisk som om skada.

42 internationella radiorätten SOU 1992 31 Den m.m.

Andra telesatellittjänster, dvs. speciella telekommunikationer, behöver bara tekniskt förenliga med Intelsatsystemet enligt vad som vara

i artikel XIV e i Intelsatöverenskommelsen. Frågan en

närmare anges om viss tjänst hör till den eller andra kategorin har därför stor betydelse så ena det kan göras gällande att ett visst satellitsystem kan förorsaka Intelsat snart betydande ekonomisk skada. Om fördragsslutande part har underlåtit att iaktta sina skyldigheter enligt en överenskommelsen får församlingen besluta att parten skall anses ha utträtt ur

Intelsat artikel XVI b i. Idriftsöverenskommelsen finns föreskrifter som reglerar koordine-

ringsförfarandet närmare.

Artikel 14 behandlar godkännande jordstationer. Punkt a lyder

av

ansökan godkännande jordstation för användning av Intelsats om av rymdsektor skall inges till Intelsat av den signatär som utsetts av den part, på territorium jordstationen är eller kommer att vara belägen. Vad vars gäller jordstationer belägna territorium inte står under parts jurissom diktion skall ansökan inges vederbörligen bemyndigat telekommunikaav tionsorgan.

Enligt punkt c är det i regel den signatär eller det telekommunikationsori a för att verksamheten vid jordstationen följer de

gan som avses som svarar regler och normer som givits vid godkännandet.

Artikel 15 behandlar tilldelning rymdsektorskapacitet. Punkt a

av och b lyder tilldelning kapacitet i Intelsats rymdsektor skall ingivas

a Ansökan om av

till Intelsat signatär, eller, när fråga är territorium som inte står unav om der jurisdiktion, vederbörligen bemyndigat telekommunikaparts av ett tionsorgan. b Tilldelning kapacitet i Intelsats rymdsektor skall i enlighet med de av villkor fastställts styrelsen med stöd artikel X i överenskomsom av av melsen, signatär. eller, när fråga är territorium som inte står unavse om der parts jurisdiktion, det vederbörligen bemyndigade telekommunikaingivit ansökningen. tionsorgan som

I likhet med vad gäller jordstationer är det den signatär eller det telesom kommunikationsorgan tilldelats kapacitet i rymdsektorn som svarar för som att uppställda villkor och normer följs punkt c.

3.2.3 Eutelsatkonventionen

Konventionen Eutelsat baseras i tillämpliga delar Intelsatöverensom kommelsen. Bestämmelserna finns i konventionen om Eutelsat och i en anslutande driftsöverenskommelse. Konventionen öppnades för underteck-

nande den 15 juli 1982 och trädde i kraft den 1 september 1985.

SOU 1992 31 Den internationella radiorätten 43 m.m.

Eutelsat är en juridisk person har sitt säte i Paris artikel VI. som Organisationen förvaltas församling, styrelse och verkställande av en en ett organ under ledning av en generaldirektör. Församlingen består alla konav ventionens parter. Styrelsen består företrädare för samtliga signatärer till av driftsöverenskommelsen. Generaldirektören är Eutelsats högste verkställande tjänsteman och dess legale ställföreträdare.

Definitioner

Även i Eutelsatkonventionen definieras uttrycken allmänna och speciella

telekommunikationer artikel I k och 1. Deñnitionema lyder

k allmänna telekommunikationer fasta eller mobila telekommunikationer som kan tillhandahållas via satellit och är tillgängliga för allmänsom heten, såsom telefoni, telegrafi, telex, faksimile, dataöverföring, videotex, överföring av ljudradio- och televisionsprogram mellan godkända jordstationer med tillträde till Eutelsats rymdsektor för vidare utsändning till allmänheten, tlertjänstöverföringar, förhyrda förbindelser för samt användning vid något av ovannämnda ändamål;

l speciella telekommunikationer andra telekommunikationer kan som tillhandahållas via satellit än de definieras i punkt k i denna artikel. som Detta inbegriper, men begränsas inte till, radionavigering, ljudradio- och TV-sändning via satellit, samt telekommunikationer för rymdforskning, meteorologi och jordresursövervakning.

Koordineringskrav

Tidigare har uppmärksammats artikel XIV d i lntelsatkonventionen. Den

motsvaras i Eutelsatkonventionen artikel XVI a och b. Dessa bestämmel-

av ser handlar om andra rymdsektorer än Eutelsats och lyder

a Varje part eller signatär, som avser, eller som blir medveten om att nå-

gon person inom partens jurisdiktion att själv eller i samverkan avser, med andra upprätta, förvärva eller använda rymdsektorsutrustning vid sidan av Eutelsats rymdsektor för att tillgodose sina behov allmänna inav ternationella telekommunikationer inom Eutelsats rymdsektors betjäningsområde så som detta definieras i konventionens artikel III och b, skall

a

före upprättandet, förvärvet eller användningen sådan utrustning via av styrelsen förse församlingen med alla upplysningar är intresse i som av saken. Styrelsen skall därvid fastställa om det är troligt att Eutelsat kommer att förorsakas betydande ekonomisk skada. Styrelsen skall underställa församlingen sin rapport och sina slutsatser. Församlingen skall avge sitt utlåtande inom månader från det sex att ovannämnda förfarande började. Ett extra möte med församlingen kan sammankallas for detta ändamål.

internationella radiorätten SOU 1992 31 44 Den m.m.

b Styrelsen skall sina första åtgärder utarbeta och underställa som en av församlingen de riktlinjer varje part eller signatär skall då parten som — eller signatären eller blir medveten att någon person inom paravser, om jurisdiktion att själv eller i samverkan med andra upprätta tens avser rymdsektorsutrusming vid sidan Eutelsats rymdsektor för att tillgodose av sina behov allmänna eller speciella, nationella eller internationella teleav kommunikationer beakta för att säkerställa att sådan utrustning och dess drift blir tekniskt förenlig med Eutelsats befintliga eller planerade rymdsektors användning radiofrekvensspektret och utrymmet för omloppsav banon

för allmänna internationella telekommunikationer Varje nytt satellitsystem medlemsstat vill upprätta måste alltså förhandskoordineras i fråga om som en Eutelsat betydande ekonomisk skada. bl.a. att inte förorsaka Om har underlåtit att iaktta någon skyldighet enligt konventionen en part får församlingen besluta att parten skall ha utträtt ur Eutelsat artikel anses

XVIII b i. Driftsöverenskommelsen innehåller närmare regler koordineringsförfaom randeL Reglerna liknar dem som gäller för Intelsat.

Det är bara stats signatär eller vederbörligen bemyndigade telekommuen nikationsorgan får in ansökningar godkännande av jordstationer som ge om eller tilldelning kapacitet i Eutelsats rymdsektor. Det är också dessa organ av och för verksamheten uppfylls. som svarar för att villkor normer En fråga betydelse i detta betänkande är vilken stat som skall ansom är av ha ställt satellitkapacitet till förfogande för något subjekt. En sådan stat är ses fall ansvarigt land enligt bestämmelserna i såväl den i vissa att anse som europeiska konventionen gränsöverskridande television som EG-direktiom angående samordning övervakning aktiviteter i televisionen. Jag vet av av utförligt redogöra för sistnämnda bestämmelser i kapitel kommer att bakgrund det sagda bör framhållas att det enligt Intelsat- och Mot av nu Eutelsatkonventionerna, i viss mån framgått tidigare redogörelser, är som av signatärer, dvs. de olika medlemsstaternas telekommunikagenom genom tionsorgan, någon, t.ex. ett radioföretag, får tillgång till rymdsektorskasom

pacitet.

3.3 Rymdfördraget och lagen 1982963 om

rymdverksamhet

Som tidigare nämnts i avsnitt 2.2 är flertalet telesatelliter placerade i en krets-

bana jorden höjd över havet omkring 36 000 km. Jag har också runt en av påpekat telesatelliter regel är geostationära och att det bara finns en att som geostationär satellitbana, nämligen den är belägen den angivna höjden som

i ekvatorplanet.

SOU 1992 31 Den internationella radiorätten 45 m.m.

Luftrummet ovanför en stats land- och vattenterritorium utgör statens luftterritorium. Före rymdåldems inträde hade inte anledning att försöka man bestämma hur långt upp luftområdet sträcker sig. Numera det emellertid anses

att rymden outer space ligger utanför luftområdet.

Denna ståndpunkt kommer bl.a. till uttryck i 1967 års fördrag rymdens om och himlakropparnas utforskande och utnyttjande, det s.k. rymdfördraget. I artikel 2 i fördraget heter det att yttre rymden, däri inbegripet månen och övriga himlakroppar, inte kan förvärvas någon stat hävdande av genom av suveränitet, genom nyttjande eller besittningstagande eller sätt. annat Genom att folkrättens regler staternas territorialhöghet gäller för de om delar av lufthavet som utgör statens luftterritorium inte för rymden har men frågan uppkommit hur man skall avgränsa rymden från det övriga lufthavet. Tills vidare torde denna gräns i praktiken kunna dras så att allt luftrum utanför jordatmosfären hänförs till rymden. Utmärkande för rymden är alltså bl.a. att luftrurnmet saknar den bärkraft är nödvändig för hålla exempelvis som att ett flygplan svävande. Sverige ratiñcerade rymdfördraget den 25 maj 1967 SÖ 19677. Fördragets innehåll utgörs principer för staternas uppträdande vid utforav skandet av yttre rymden, däri inbegripet månen och övriga himlakroppar. För att Sverige skall kunna uppfylla sina förpliktelser enligt rymdfördraget har riksdagen antagit lagen 1982963 rymdverksamhet. Till rymdverkom samhet räknas, förutom sådan verksamhet som helt äger i yttre rymden, rum utsändning av rymdforemål samt alla åtgärder för att manövrera eller annat sätt påverka utsända rymdföremål. Att enbart signaler eller informata emot tion i annan form från föremål i yttre rymden räknas inte rymdverksamsom het l §. Mottagande av ljudradio- och TV-program faller således utanför lagens tillämpningsområde. Inte heller upplänkssändningar ljudradio- och TVav program till satelliter anses utgöra rymdverksamhet i lagens mening. Utan tillstånd får rymdverksamhet inte bedrivas från svenskt territorium av någon annan än svenska staten. Svensk fysisk eller juridisk person får inte heller bedriva rymdverksamhet någon annanstans utan sådant tillstånd 2 §. Tillstånd till rymdverksamhet meddelas regeringen. Tillståndet får beav gränsas olika sätt och förenas med villkor 3 §. Tillståndsplikten är straffsanktionerad 5 § och tillståndet kan återkallas villkoren åsidosätts 4 §. om Vidare finns en bestämmelse skadeståndsskyldighet i om gentemot staten vissa fall 6 §.

46 Den internationella radiorätten mm. SOU 1992 31

3.4 Radiolagen

Inledning I detta avsnitt kommer jag att beröra den del av svensk lagstiftning som ansluter till de internationella överenskommelser som jag tidigare berört i detta kapitel. Radiolagen 1966755, omtryckt 19911066, och senast ändrad 199274 är den grundläggande författningen för ljudradion och TV-verksamheten i vårt land. I de följande avsnitten i detta kapitel kommer jag att behandla de regler som avser annat än programinnehålleti en sändning, dvs. regler om rätt att sända och motta sändningar. Radiolagens regler om programinnehållet kommer att redovisas i kapitel Radiolagen inleds med definitioner av vissa begrepp som har betydelse för hela det radiorättsliga lagstiftningsområdet 1 §. I detta sammanhang finns det skäl att närmare in innebörden av begreppen radiosändning, rundradiosändning, sändare och mottagare. Med radiosändning förstås ljud, bild eller annat meddelande som sänds vågor vilkas frekvenser lägre 3 000 gimed hjälp av elektromagnetiska är än gahertz och vilka utbreder sig i rymden utan särskilt anordnad ledare. Begreppet radiosändning anknyter därmed till uttrycket radiocommunication i internationella telekonventionen och dess radioreglemente. Med rundradiosändning avses radiosändning som är avsedd att tas emot direkt allmänheten, om sändningen inte är avsedd endast för en sluav ten krets, medlemmar är förenade genom en påtaglig gemenskap av anvars nat slag än ett gemensamt intresse att lyssna på eller se sändningen. Begreppet anknyter i stora drag till uttrycket broadcasting-service i telekonventionen och radioreglementet. Med sändare anordning för radiosändning radiosändare eller avses trådsändning trådsändare. Med mottagare anordning för mottagning av radiosändning eller avses trådsändning. Innebörden av begreppet rundradiosändning är av betydelse när det gäller att fastställa radiolagens tillämpningsområde i fråga om satellitsändningar. I utredningens tidigare delbetänkande SOU 198763 s. 70 ff. och s. 77 ff. finns utförlig analys av rundradiosändningsdefmitionen. Jag kommer i det en följande avsnittet att belysa bla denna fråga.

3.4.1 Radiolagens tillståndskrav avseende rundradiosändningar

Det krävs tillstånd av regeringen för rätt att här i landet sända radioprogram i rundradiosändning 5 § första stycket radiolagen.

SOU 1992 31 Den internationella radiorätten 47 mm.

Tillståndskravet gäller både vid ursprunglig rundradiosändning och då rundradiosändningen är en vidaresändning, dvs. en samtidig och oförändrad återutsändning av en annan sändning. För att en sändning skall anses som en rundradiosändning krävs bl.a. att den är avsedd att tas emot direkt av allmänheten. Beträffande uttrycket direkt uttalade departementschefen i propositionen till lagen prop. 1966 149 s. 36 att ordet får anses innebära att sändningen överförs från sändaren till mottagaren utan att passera en mellanliggande I rättsfallet NJA 1976 s. 95, det s.k. Skönstaholmsmålet, uttalade högsta domstolen beträffande frågan huruvida en sändning skall avsedd anses vara för allmänheten eller att denna bedömning bör ske för varje led för sig när en sändning företas i flera led. I kapitel 2 har jag redogjort för vad som avses med upplänkningen, dvs. en sändning från en jordstation till satellit; dessa sändningar utgör enligt en radioreglementet fast satellittjänst, oberoende satellitens beskaffenhet. Av av ordet direkt i definitionen av rundradiosändning och nämnda rättsfall av nyss framgår att sändningar från jorden till satellit inte kan betraktas runden som radiosändningar enligt radiolagen. Först då radiosignalema lämnat satelliten för att sändas tillbaka till jorden kan de avsedda att tas emot direkt vara av allmänheten. Endast den s.k. nedlänkningen kan därmed rundradiovara en sändning i radiolagens mening. När det gäller program från kommunikationssatelliter dessa sändanses ningar, vilket i viss mån framgår av de tidigare redogörelsema i kapitel 2 och utgöra en fast satellittjänst. Nedlänkningen från sådan satellit är enligt en radioreglementet en sluten programtransport och inte sändning är en som avsedd att mottas direkt av allmänheten. Inte heller kan sådana satellitsignaler betraktas som nmdradiosändningar enligt radiolagen. Det följer att de inte av är avsedda att tas emot direkt av allmänheten. Som tidigare berörts i detta kapitel definierar internationella radioreglemen-

tet begreppet rundradiosatellittjänst br0adcasting-satellite service

som en radiokommunikationstjänst där satellitsignalema är avsedda att mottas direkt av allmänheten. I kapitel 2 har jag berört vad som avses med medeleffektssatelliter. Kabelnämnden hari två beslut den 15 februari 1989 och den 29 no-

vember 1990 funnit att ett antal medeleffektssatelliter vid tillämpningen ka-

av bellagen var att anse som direktsändande satelliter och inte satelliter i fast som trafik. Ett motsvarande resultat torde nås vid prövning enligt radiolagen. en Nedlänkningen från en direktsändande satellit blir i enlighet med vad tisom digare nämnts att betrakta som en rundradiosändning i radiolagens mening. Det krävs, trots detta, inte något tillstånd för sådana sändningar enligt 5 § första stycket radiolagen. Detta är en följd av att tillståndskravet enligt nämnda bestämmelse har bl.a. den ytterligare begränsningen att det bara gäller sändningar sker här i som landet. Genom en lagändring 1986 SFS 19861209 fick bestämmelsen i 5 §

Den internationella radiorätten m.m. SOU 1992 31

första stycket radiolagen sin nuvarande lydelse. Dessförinnan hette det i paragrafens första stycke att de företag som regeringen bestämmer hade rätt att sända radioprogram i rundradiosändning från sändare häri landet. Orden från sändare har alltså utgått ur lagtexten. Någon saklig ändring åsyftades inte med detta enligt vad departementschefen anförde i specialmotiveringen till 5 § prop. 1985862109 s.35. Det framhålls att även uttrycket rätt att häri landet sända visar att radiolagen endast reglerar sådan verksamhet med sändning av ljudradio- och TV-program som sker från sändare i landet. I avsnitt 3.3 har jag redogjort för att rymden inte är att anse som svenskt territorium. Detta medför vid en prövning enligt radiolagen att en telesatellit, som befinner sig i den geostationära banan, inte är att anse som en sändare häri landet. Av det nu anförda följer att radiolagens tillståndskrav i fråga om rundradiosändningar endast omfattar sådana rundradiosändningar, som utgår från sändare på svenskt territorium. Däremot omfattas inte rundradioen sändningar från satelliter. Rätt till rundradiosändning av TV-program har i dag programföretagen inom Sveriges Radio-koncemen och Nordisk Television Aktiebolag, som sänder i den tredje marksända TV-kanalen, samt sådana sammanslutningar sänder enligt närradiolagen. Till rundradiosändning hör även sändningar som enligt lagen 19863 om rundradiosändning av finländska televisionsprogram.

3.4.2 Radiolagens tillståndskrav för övriga sändningar Beträffande sådana radiosändningar som inte är rundradiosändningar gäller såvitt är intresse inte några andra regler än kravet tillstånd av regenu av ringen eller den myndighet som regeringen bestämmer för att inneha och använda radiosändare. Som förut framgått kan sändningar från jorden till en satellit, s.k. upplänkningar, inte betraktas som rundradiosändningar. Det betyder att det inte finns några särskilda lagbestämmelser om vad sådana sändningar får innehålla. Här gäller i stället endast tillståndskravet för att använda radiosändare. Enligt 2 § radiolagen 1966755 får radiosändare här i riket eller på svenskt fartyg eller luftfartyg utom riket innehas eller användas endast av den som fått tillstånd av regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer. Tillstånd meddelas för viss tid. Grunden för denna ordning är Sveriges åtaganden enligt den internationella telekonventionen och dess radioreglemente

se prop. 1966149 s. 28.

2 § radiolagen kompletteras av kungörelsen 1967446 om radiosändare. Enligt kungörelsen meddelar televerket tillstånd för annan än statlig myndighet att inneha eller använda radiosändare. Varken radiolagen eller kungörelsen innehåller några regler om förutsättningarna för att tillstånd skall meddelas

SOU 1992 31 Den internationella radiorätten m.m. 49

eller vägras. I betänkandet SOU 1991107 Lag om radiokommunikation m.m., föreslår frekvensrättsutredningen en särskild lag om radiokommunikation, m.m. Förslaget ersätter 3 och 4 §§ i radiolagen och innehåller bl.a. förslag till sådana regler. Enligt den av frekvensrättsutredningen föreslagna lagen skall det liksom krävas tillstånd för att inneha eller använda radiosändare. Frågor om nu tillstånd prövas av en tillståndsmyndighet som regeringen bestämmer. Tillstånd skall meddelas om den avsedda radioanvändningen inte strider mot några de grunder i lagen. Dessa syftar till att säkerställa av som anges frihet från störningar, effektiv frekvensanvändning, sådan radiokommunien kation är särskilt viktig med hänsyn till den fria åsiktsbildningen, beredsom skap för utveckling befintliga och nya radioanvändningar samt försvarsav maktens behov av frekvensutrymme. Tillstånd att inneha och använda sändare för sådana utsändningar för vilka det krävs medgivande enligt annan lag får meddelas endast om det finns ett sådant medgivande. Rundradiosändningar är ett exempel utsändningar för vilka särskilt medgivande krävs.

3.4.3 Mottagning av radiosändning

Enligt 3 § radiolagen får mottagare innehas och användas av var och en. Detta gäller för alla slag av mottagare, även sådana som inte är avsedda för rundradio. Ett undantag finns dock som inte är av intresse i detta sammanhang. Enskild mottagning av sändningar från såväl direktsändande rundradiosatellifrån satelliter i fast trafik är enligt 3 § radiolagen tillåten. ter som Förutom krav TV-avgift är den enda inskränkningen i den rätt till användning, som ges i 3 att mottagaren inte får användas sådant sätt att mottagning andra platser störs. Rätten att inneha sådana tekniska hjälpmedel som behövs for att kunna ta emot radioprogram är numera konstitutionellt skyddad enligt 1 kap. 3 § tredje stycket yttrandefrihetsgrundlagen.

3.4.4 Vidaresändning av radioprogram Tidigare fanns i radiolagen och lagen 1985677 om lokala kabelsändningar krav tillstånd för att sända vissa radioprogram i tråd till allmänheten. Eftersom yttrandefrihetsgrundlagen tillförsäkrar var och en rätt att sända radioprogram i tråd till allmänheten har tillståndsplikten upphävts i såväl radiolagen som lagen 19912027 om kabelsändningar till allmänheten. Trådsändningar får således numera bedrivas fritt. Detta gäller givetvis också för vidaresändning av satellitsignaler.

ängâápjâi-

. ..- V L

am gasxamm ef qaaiz

SOU 1992 31

4 Allmänna regler i svensk lagstiftning

för

med betydelse programinnehållet i

radiosändningar

4.1 Regeringsformen

Bland de grundlagsskyddade fri- och rättigheterna intar yttrandefriheten och informationsfriheten en central ställning. Enligt regeringsformen RF, omtryckt 19911503 är varje medborgare gentemot det allmänna tillförsäkrad yttrandefrihet och informationsfrihet 2 kap. l § RF. Yttrandefriheten beskrivs som en frihet att i tal, skrift eller bild eller annat sätt meddela upplysningar samt uttrycka tankar, åsikter och känslor. Med informationsfrihet avses friheten att inhämta och ta emot upplysningar samt i övrigt ta del av andras yttranden. RFs yttrandefrihetsbegrepp är vidsträckt. I princip har det samma omfattning som motsvarande begrepp enligt artikel 10 i Europarådets konvention skydd för de mänskliga rättigheterna. RFs föreskrifter om yttrandefriheom ten gäller därför även den kommersiella reklamen. Enligt RF får yttrandefriheten i princip begränsas endast genom lag. Det är alltså förbehållet riksdagen att besluta om eller tillåta begränsningar av yttrandefriheten 2 kap. 12 § första stycket RF. Föreskrifter om begränsningar i informationsfriheten kan inte heller meddelas annat sätt än genom lag. De begränsningar som får ske genom lag har närmare angivits i RF. Som allmän förutsättning gäller för begränsning av yttrandefriheten och informationsfriheten detsamma som är föreskrivet för vissa andra rättighetsbegränsningar i 2 kap. 12 § andra stycket RF. En sådan får endast göras för att tillgodose ett ändamål som är godtagbart i ett demokratiskt samhälle. Begränsningen får vidare aldrig utöver vad som är nödvändigt med hänsyn till det ändamål har föranlett den och inte heller sträcka sig så långt att som den utgör ett hot mot den fria åsiktsbildningen såsom en av folkstyrelsens grundvalar. En begränsning får inte göras enbart grund av politisk, religiös, kulturell eller annan sådan åskådning. Härutöver anges i 2 kap. 13 § första stycket RF under vilka speciella förutsättningar som yttrandefriheten och informationsfriheten får begränsas. Det får ske med hänsyn till rikets säkerhet, folkförsörjningen, allmän ordning och säkerhet, enskilds anseende, privatlivets helgd eller förebyggandet och beivrandet av brott. Vidare får friheten att yttra sig i näringsverksamhet begränsas. I övrigt får begränsningar av yttrandefriheten och informationsfriheten ske endast om särskilt viktiga skäl föranleder det.

52 Betydelse för programinnehållet i radiosändning SOU 1992 31

Enligt 2 kap. 13 § första stycket RF får alltså friheten sig i näatt yttra ringsverksamhet begränsas. I motiven till bestämmelsen har framhållits att bestämmelsen inte avsåg uttalanden opinionsbildningskaraktär prop. av 19757629 s. 109. Uttrycket yttranden i näringsverksamhet torde därför väsentligen syfta endast den kommersiella reklamen. Men på grund beav stämmelsen får möjligheterna att göra sådan reklam begränsas några utan att speciella hänsyn måste tas utöver vad föreskrivs i 2 kap. 12 § andra som stycket RF jfr. Holmberg-Stjemquist, Grundlagama, 1980, 127, Petréns. Ragnemalm, Sveriges grundlagar, 1980, 76. RF alltså inte något s. ger mer detaljerat materiellt skydd för den kommersiella reklamen. Föreskrifterna i 2 kap. 13 § första stycket RF avslutas framgått som nyss med en generalklausul enligt vilken yttrandefriheten och informationsfriheten får begränsas om särskilt viktiga skäl föranleder det. I samband med tillkomsten av denna bestämmelse år 1976 ansåg justitieministem den att gav stöd för den dåvarande regeln i 5 § radiolagen 1966755 ensamrätt för om

Sveriges Radio att bedriva rundradioverksamhet se 197576209

prop. s. 155. Vid bedömandet av vilka begränsningar får ske med stöd 2 kap. som av 13 § första stycket RF skall enligt grundlagens föreskrift särskilt beaktas vikten av vidaste möjliga yttrandefrihet och informationsfrihet i politiska, religiösa, fackliga, vetenskapliga och kulturella angelägenheter 2 kap. 13 § andra stycket RF. Denna föreskrift har betecknats yttrande- och informationsfrihetens som kärna Holmberg-Stjemquist, 127. I samband med bestämmelsens a.a. s. tillkomst betecknade justitieministem denna såsom beskrivning de sären av skilt centrala delarna av yttrandefriheten prop. 197576209, 109. s. Som begränsning av yttrandefriheten och informationsfriheten inte anses meddelande av föreskrifter utan avseende ett yttrandes innehåll närsom mare reglerar visst sätt att sprida eller ta emot yttranden 2 kap. 13 § tredje stycket RF. Bestämmelsen syftar s.k. ordningsföreskrifter. Som exempel ordningsföreskrifter inom den radiorättsliga regleringen kan nämnas 8 § lagen 198941 TV-avgift och 3 § andra stycket radiolaom gen. I förstnämnda bestämmelse föreskrivs att den blir innehavare som av en TV-mottagare och som är avgiftsskyldig för innehavet, senast 15 dagar därefter skall anmäla innehavet till Radiotjänst Kiruna AB. Enligt den fösenare reskriften får mottagare inte användas sådant sätt mottagningen på andra att platser störs. Bestämmelserna i RF om vilka begränsningar får göras i yttrandefrisom heten gäller inte tryckfriheten och motsvarande frihet att yttra sig i ljudradio, television och vissa liknande överföringar, filmer, videogram och andra upptagningar av rörliga bilder samt ljudupptagningar 2 kap. l § andra stycket RF. Beträffande tryckfriheten respektive motsvarande frihet sig i att yttra

SOU 1992 31 Betydelse för programinnehdllet i radiosiindning 53

ljudradio gäller i stället vad föreskrivs i tryckfrihetsförordningen m.m. som omtryckt 19911500 repektive yttrandefrihetsgrundlagen.

4.2 Tryckfrihetsförordningen

Allmänt

Med tryckfrihet förstås enligt l kap. l § första stycket tryckfrihetsförordningen varje medborgares rätt att ut skrifter utan några av myndigheter elge ler andra allmänna i förväg lagda hinder, rätten att inte kunna åtalas organ grund skriftens innehåll annat än inför laglig domstol och rätten att inte av en kunna straffas for innehållet i annat fall än då detta strider mot tydlig lag. I överensstämmelse med dessa grunder for allmän tryckfrihet och för att en säkerställa fritt meningsutbyte och allsidig upplysning står det enligt ett en paragrafs andra stycke varje medborgare fritt att- med iakttagande av samma bestämmelserna i tryckfrihetsförordningen i tryckt skrift yttra sina tankar och åsikter, offentliggöra allmänna handlingar samt meddela uppgifter och underrättelser i vad ämne som helst.

Tryckfrihetens syfte

Tryckfrihetens syfte är enligt 1 kap. l § andra stycket tryckfrihetsförordningen säkerställa ett fritt meningsutbyte och allsidig upplysning. att en Genom bestämmelserna i tryckfrihetsförordningen skyddas i första hand den fria debatten och det fria informationsflödet i olika samhällsfrågor. Men skyddet är inte begränsat till detta område. Friheten att yttra sig i tryckta skrifter gäller vad helst. Detta innebär t.ex. religiösa, konstämne som att närliga och vetenskapliga framställningar omfattas av skyddet lika väl som framställningar av ren underhållningskaraktär. I tryckfrihetsförordningen skyddas tryckta skrifter och skrifter som har framställts ett jämförbart sätt, vissa förutsättningar är uppfyllda l kap. om 5 §. Tryckfrihetsförordningen är exklusiv i den meningen att bara ingripanden har stöd i grundlagen får göras mot tryckta skrifter. En viss besom gränsning i skyddet är dock att ingripanden inte grundas missbruk som tryckfriheten är tillåtna vid sidan tryckfrihetsförordningen l kap. 3 §. av av Om tryckt skrift används ett led i t.ex. ett bedrägeribrott, kan gären som ningen sålunda beivras utan att det finns något särskilt stöd i tryckfrihetsförordningen. Likaså ingripanden i viss utsträckning kunna göras mot anses kommersiell reklam, även utan att det finns någon bestämmelse i tryckfrihets-

förordningen uttryckligen tillåter det se dock l kap. 9 § l.

som Skyddet för det tryckta ordet mot ingrepp från det allmänna bygger vissa grundläggande principer. Det finns särskilda bestämmelser i tryckfri-

54 Betydelse för programinnehâlleti radiosdndning SOU 1992 31

hetsförordningen censur-förbud, etableringsfrihet, speciellt om ett ansvarssystem med ett ensamansvar, särskild och uttömmande reglering trycldrien av hetsbrotten, skydd för meddelare m.fl. ansvarsbegränsning och genom anonymitetsskydd och en särskild rättegångsordning i tryckfrihetsmål med bl.a.

Jury.

Censurförbudet

En av tryckfrihetens viktigaste principer är censurförbudet. Av bestämmelsen i l kap. 2 § tryckfrihetsförordningen följer att det allmänna inte får förhandsgranska en skrift som skall tryckas. Det allmänna får inte heller stöd utan av bestämmelse i tryckfrihetsförordningen hindra skrifts tryckning, utgivning en eller spridning grund av skriftens innehåll.

Etableringsfrihet

Enligt 4 kap. l § tryckfrihetsförordningen skall rätt att själv eller med biträde av andra genom tryckpress framställa tryckalster tillkomma varje svensk medborgare eller svensk juridisk Det råder således etableringsfrihet person. för den som vill framställa tryckta skrifter.

Det speciella ansvarighetssystemet

Det speciella systemet med ett principiellt utgör också skydd ensamansvar ett för tryckfriheten. Ansvarighetssystemet innebär enligt 8 kap. tryckfrihetsförordningen att endast en person normalt är straffrättsligt ansvarig för vad som trycks i en skrift. Vem som skall ansvarig är för olika fall angivet i anses tryckfrihetsförordningen. Ansvaret vilar i första hand särskilt utsedd en utgivare, om det är en periodisk skrift, och i andra fall författaren. Härav följer att något ansvar för brottet i princip inte kan utkrävas andra medverav kande än den som är ansvarig enligt tryckfrihetsförordningen. Gämingsmannaskapet är exklusivt. Den straffrättsligt ansvarige svarar också för skadestånd i anledning av

brottet se ll kap.. Skadestånd kan dock utkrävas även ägaren till

av en periodisk skrift och i andra fall forläggaren. av Med ensamansvaret följer också i princip frihet från straffrättsligt en ansvar för den som medverkat till skriftlig framställning, t.ex. trycken genom ning, utgivning eller spridning. I undantagsfall kan dock utkrävas ansvar av personer som har medverkat till framställning i tryck enligt bestämmelen serna i 7 kap. 3 § och ll kap. l § tredje stycket tryckfrihetsförordningen.

SOU 1992 31 Betydelse för programinnehållet i radiosändning 55

Den särskilda regleringen av tryckfrihetsbrotten

Ett inslag i skyddet för tryckfriheten är att ingripanden på grund av missbruk tryckfriheten får ske bara om tryckfrihetsbrott föreligger. av I 7 kap. 4 och 5 §§ tryckfrihetsförordningen anges vissa gärningar som skall tryckfrihetsbrott. Uppräkningen omfattar ett antal grova brott anses som rikets säkerhet, hets mot folkgrupp, barnpomograñbrott, olaga våldsmot skildring i bild, förtal och förolämpning samt vissa publiceringsbrott som innebär åsidosättande sekretess. Straff för tryckfrihetsbrott förutsätter enligt av tryckfrihetsförordningen att gärningarna är brottsliga också enligt vanlig lag. Detta brukar uttryckas så för tryckfrihetsbrott kräver dubbel täckatt ansvar ning. Den särskilda brottskatalogen i tryckfrihetsförordningen innebär att det såvitt gäller tryckta skrifter dras gräns i grundlagen för det område som får en beläggas med straff vanlig lagstiftning. Eftersom en gärning skall vara genom straffbelagd också vanlig lag för att kunna föranleda straffrättsligt angenom när den begås ett yttrande i tryckt skrift kan en kriminalisering svar genom en det tryckfrihetsrättsliga området inskränkas eller upphävas genom ett vanligt lagstiftningsbeslut, medan straffbestämmelse eller en utvidgning av en ny gammal normalt kräver grundlagsändring. en I tryckfrihetsförordningen regleras också exklusivt när tryckt skrift får en i beslag eller konñskeras. Även utkrävande skadeståndsansvar för tas av missbruk tryckfriheten fordrar stöd bestämmelserna i tryckfrihetsförav av ordningen.

Skyddet för meddelare m.fl.

Var och har enligt l kap. 1 § tredje stycket tryckfrihetsförordningen frihet en till författare, utgivare, redaktioner och nyhetsbyråer lämna meddelanden att för offentliggörande i tidningar och andra tryckta skrifter. Dessutom är enligt paragrafens fjärde stycke den skyddad från påföljder som anskaffar sådana uppgifter och underrättelser för att själv offentliggöra dem eller för att lämna sådant meddelande nämnts. Inga andra begränsningar i dessa ett som nyss rättigheter gäller är tillåtna enligt tryckfrihetsförordningen jfr dock än som 1 kap. 9 § 3 TF. I 7 kap. 3 § och 11 kap. l § tryckfrihetsförordningen finns angivet i vilka fall meddelare och anskaffare kan fällas till ansvar och avkrävas skadestånd. Ytterligare ett grunddrag i skyddet tryckfriheten är bestämmelserna i av 3 kap. rätt till anonymitet för författare till tryckta skrifter och för dem om lämnar uppgifter för publicering i sådana. Anonymitetsskyddet innebär som också myndighet inte får efterforska vem som har lämnat uppgifterna att en annat än när ett ingripande mot denne är tillåtet enligt tryckfrihetsförordningen. Avsikten med dessa bestämmelser är att ingen skall behöva avstå från

56 Betydelse för programinnehållet i radiosändning SOU 1992 31

att vidarebefordra information till bl.a. på grund rädsla för pressen av repressalier.

Den särskilda rättegångsordningen

En viktig beståndsdel i tryckfrihetsförordningens regelsystem är den särskilda rättegångsordning som gäller for tryckfrihetsmål. Den innebär sådana mål att skall handläggas med tillgång till jury. Tryckfrihetsmålen är i allt väsentligt undantagna från den vanliga polisoch åklagarorganisationen. I stället är justitiekanslem JK i princip ensam åklagare. Endast JK får inleda förundersökning och väcka åtal i fråga om tryckfrihetsbrott 9 kap. 2 § TF. Tryckfrihetsmål handläggs i första instans vissa tingsrätter, s.k. tryckav frihetsdomstolar, i regel en i varje län 12 kap. l § första stycket TF. I tryckfrihetsmål vari talan förs prövar jury bestående nio om ansvar en av valda lekmän frågan skrift är brottslig, inte båda förklarar om en om parterna sig vilja avstå från juryprövning. För ett fallande utslag fordras att minst sex av jurymännen är ense därom. Tanken bakom jurysystemet kan beskrivas så lekmännen i jämförelse att med juristdomare antas vara friare i sin bedömning ett sätt innebär som att en allmänt medborgerlig uppfattning om var gränsen skall dras mellan straffbart och straffritt kan göra sig gällande i tryckfrihetsmål. Om juryn friar från ansvar är juryns utslag slutgiltigt. Konstaterar däremot juryn att skriftens innehåll är brottsligt prövas ansvarsfrågan juristdomare. av Dessa kan fria eller fälla. Deras dom kan överklagas i vanlig ordning till hög-

re instans se prop. 1986872151 24.

s. Av betydelse för tryckfrihetsmålen är också den s.k. instruktionen i 1 kap. 4 § första stycket tryckfrihetsförordningen. I instruktionen föreskrivs att de som dömer över missbruk av tryckfriheten skall ha i minnet tryckfriheten att utgör grundval för ett fritt samhällsskick och därför bör fästa uppmärkmera samheten på ämnets och tankens än på uttryckets lagstridighet, och de att mera skall ta hänsyn till syftet än till framställningssättet. Slutligen understryks i instruktionen att rätten vid tvivelsmål hellre bör fria än fälla.

SOU 1992 31 Betydelse för programinnehållet i radiosändning 57

4.3 Yttrandefrihetsgrundlagen

4.3.1 Allmänt

Yttrandefrihetsgrundlagen började gälla den 1 januari 1992. Den innebär att ett nytt konstitutionellt skydd för yttrandefriheten i ljudradio, television, filmer, videogram och ljudupptagningar m.m. har kommit till. Vidare har vissa mindre ändringar i tryckfrihetsförordningen och regeringsforrnen skett. Den nya grundlagen bygger samma grundsatser tryckfrihetsförsom ordningen. Det innebär bl.a. att principerna om censurförbud och etableringsfrihet blivit gällande över hela det moderna massmedieområdet. Endast i fråga om användningen av radiofrekvensspektrum har en etableringsfrihet i tryckfrihetsrättslig mening inte kunnat införas. Även i fortsättningen kan vidare förhandsgranskning av filmer och videogram skall visas offentligt föresom komma. I övrigt har de tryckfrihetsrättsliga principerna om ensarnansvar och källskydd, begränsning av möjligheterna till kriminalisering samt särskild rättegångsordning med tillgång till jury genomförts ett vidare fält genom yttrandefrihetsgrundlagen. Yttrandefrihetsgrundlagen är av betydelse bl.a. när det gäller lagstiftning om eterbuma sändningar, vare sig de förmedlas via satellit eller endast använder den konventionella tekniken för markbundna sändningar. I fråga om eterbuma sändningar innebär grundlagen främst att de redan förut gällande tryckfrihetsrättsliga principerna det radiorättsliga området upphöjs till grundlag. Grundlagen omfattar emellertid även radioprogram som förmedlas genom satellitsändning utgår från Sverige 1 kap. 6 § andra som stycket. Den innebär därtill att frågor om rätt att sända ljudradio- och televisionsprogram genom etem skall kunna prövas domstol. av I 3 kap. 2 § yttrandefrihetsgrundlagen föreskrivs att rätten att sända ljudradio- och televisionsprogram genom etern får regleras lag innegenom som håller föreskrifter om tillstånd och villkor för att sända. Härav har ansetts följa att ett system med avtal den typ hittills varit vanlig i förhållandet av som mellan staten och företagen inom Sveriges Radio-koncemen får förekomma utan hinder av den nya grundlagen jfr. 199091149 47 och KU prop. s. s. 1 och 30. Vissa föreskrifter i yttrandefrihetsgrundlagen särskild betydelse för är av mina förslag. Innan jag går närmare in på dem finner jag det emellertid lämpligt att redovisa några grundläggande bestämmelser i yttrandefrihetsgrundlagen som direkt eller indirekt berör de frågor som blir aktuella i mitt utredningsarbete.

58 Betydelse för programinnehållet i radiosändning SOU 1992 31

4.3.2 Vissa grundläggande regler o yttrandefrihetsgrundlagen 1

Av l kap. l § första stycket yttrandefrihetsgrundlagen framgår att grundlagens skydd för yttrandefriheten gäller gentemot det allmänna. I paragrafens andra stycke anges grundlagens ändamål, vilket är att säkra ett fritt meningsutbyte, en fri och allsidig upplysning och ett fritt konstnärligt skapande. Ändamålet är således att säkerställa den kommunikation mellan människor som sker offentligen i de uttrycksformer som grundlagen gäller. l andra meningen sistnämnda stycke föreskrivs att inga inskränkningar i den yttrandefrihet som slås fasti grundlagen får förekomma utöver vad grundlagen medger. Denna regel är normerande för lagstiftaren. I 1 kap. 4 § yttrandefrihetsgrundlagen finns en regel som är normerande i första hand för myndigheterna. Där föreskrivs Myndigheter och andra allmänna organ får inte utan stöd i denna grundlag ingripa mot någon grund av att han i ett radioprogram, en film eller en ljudupptagning har missbrukat yttrandefriheten eller medverkat till ett sådant missbruk. Inte heller får de utan stöd denna grundlag av sådan anledning göra några ingripanden mot proav grammet, filmen eller ljudupptagningen. Yttrandefrihetsgrundlagen är således samma sätt som tryckfrihetsför- ordningen exklusiv i den meningen att bara ingripanden som har stöd i grundlagen får göras mot de skyddade uttrycksformema. De ingripanden som avses är i forsta hand sådana åtgärder från det allmännas sida som innebär faktiskt fysiskt tvång eller bestraffning av vissa handlingar. Men hit hör också vitesförelägganden och vissa andra former av offentlig maktutövning

ifr SOU 197575 s. 104.

Av redogörelsema i det föregående har framgått bl.a. att genom yttrandefrihetsgrundlagen begränsningar har tillkommit vad gäller möjligheterna till kriminalisering m.m. Genom yttrandefrihetsgrundlagen har den yttre ramen for vad som kan kriminaliseras som yttrandefrihetsbrott och vad som kan foskadestånd lagts fast. I yttrandefrihetsgrundlagen regleras också reskrivas om exklusivt brukandet av vissa tvångsmedel 7 kap.. Det bör i detta sammanhang erinras om att det samma sätt som i frågan tryckfrihetsförordningen finns en begränsning i yttrandefrihetsgrundlaom gens skydd genom att ingripanden som inte grundas missbruk av yttrandefriheten är tillåtna vid sidan av grundlagen. Dessutom är grundlagens skydd for kommersiell reklam m.m. begränsat, vilket jag återkommer till i det följande. Jag vill även särskilt peka bestämmelsen i l kap. 3 § första stycket yttrandefrihetsgrundlagen censurförbud. Där föreskrivs Det får inte föreom komma att något som är avsett att framföras i ett radioprogram eller en ljudupptagning först måste granskas av en myndighet eller något annat allmänt organ. Inte heller är det tillåtet för myndigheter och andra allmänna organ att utan stöd i denna grundlag, grund av det kända eller väntade innehållet i ett

SOU 1992 31 Betydelse för programinnehållet i radiosdndning 59

radioprogram eller en ljudupptagning, förbjuda eller hindra dess offentliggörande eller spridning bland allmänheten. I den allmänna motiveringen till denna bestämmelse anförde departementschefen prop. 19909l64 s. 74 Ett förbud mot är ett grundläggande censur inslag i ett konstitutionellt skydd för yttrandefriheten efter TFs mönster. Att ett sådant förbud införs och utan undantag gäller i fråga alla former om av radio, TV och liknande överföringar samt ljudupptagningar får anses givet. Av det nu anförda följer att förbudet mot förhandsgranskning i yttrandefrihetsgrundlagen kan sågas vara undantagslöst, dvs. det kan inte till någon del införas en sådan granskning utan att det sker ändring grundlagen. Som en av jag i det följande kommer att redovisa får detta betydelse bl.a. när det gäller att fastställa räckvidden av yttrandefrihetsgrundlagens begränsning av skyddet för kommersiell reklam m.m.

4.3.3 Reklamens förhållande till yttrandefrihetsgrundlagen

Som jag tidigare nämnt är såväl tryckfrihetsförordningens yttrandefrisom hetsgrundlagens skydd för kommersiell reklam begränsat än det skydd mera som gäller för andra yttranden. I l kap. 12 § första stycket yttrandefrihetsgrundlagen föreskrivs följande Vad som sägs i 1 kap. 8 och 9 §§ tryckfrihetsförordningen om att föreskrifter i lag får meddelas i fråga upphovsom mäns rättigheter, annonser om alkohol eller tobak, kreditupplysningsverksamhet och tillvägagångssätt för anskaffande uppgifter utan hinder av av grundlagen skall gälla också i fråga radioprogram, filmer och ljuduppom tagningar. I andra stycket föreskrivs Bestämmelserna i denna grundlag hindrar inte att det i lag meddelas föreskrifter om förbud i övrigt mot kommersiell reklam i radioprogram eller om villkor för sådan reklam. Detsamma gäller föreskrifter om förbud mot och villkor för annan annonsering och sändning av program, som helt eller delvis bekostas av annan än den som bedriver programverksamheten.

Med kommersiell reklam i första hand affärsmässiga meddelan-

avses rent den som syftar till att främja avsättningen eller tjänster I av varor m.m. specialmotiveringen till bestämmelsen prop. 19909164 114 framhöll s. departementschefen att uttrycket är avsett att innefatta även andra former av särskilt gynnande av ett kommersiellt intresse än de nämnda. Det bör nu anmärkas att det inte krävs att meddelandet har bekostats någon än av annan sändarföretaget och att reklamen inte heller behöver någon avse annan verksamhet än sändarföretagets, dvs. föreskriften omfattar även s.k. egenreklam. Utanför begreppet kommersiell reklam faller bl.a. vad i dagligt tal man kallar åsiktsannonsering. Sistnämnda reklamart ingår del i vad som en grundlagen avser med begreppet annonsering. Detta uttryck bygger annan

60 Betydelse för programinnehållet i radiosändning SOU 1992 31

den begreppsbildning som ligger till grund för den europeiska konventionen om gränsöverskridande television Chapter 111 och radiolagsutredningens förslag i betänkandet Lagstiftning för reklam i svensk TV SOU 19907. Med annan annonsering avses bl.a. reklam som är inriktad att bibringa allmänheten vissa allmänna värderingar eller påverka människors beteende i viss riktning. Det finns anledning atti detta sammanhang närmare redogöra for bakgrunden till yttrandefrihetsgrundlagens bestämmelser om reklam och för deras innebörd. Som framgått av den tidigare redogörelsen i detta avsnitt bygger yttrandefrihetsgrundlagen på samma grundsatser som tryckfrihetsförordningen. Yttrandefrihetsgrundlagen har i princip samma yttrandefrihetsbegrepp som tryckfrihetsförordningen. Vad den nya grundlagen åsyftar att skydda får man med andra ord klart för sig när man beaktar hur syftet med grundlagen har kommit till uttryck i yttrandefrihetsgrundlagen. Som framgått av det föregående lämnar tryckfrihetsförordningen utrymme för en viss reglering av reklamen vid sidan av det tryckfrihetsrättsligt skyddade området. Vid tryckfrihetsförordningens tillkomst uttalade de tryckfrihetssakkunniga i sitt betänkande att tryckfrihetsförordningen icke har tagit som sin uppgift att i alla avseenden reglera bruket av tryckta skrifter. Begagnandet av trycket såsom ett medel i den enskilda näringsverksamhetens tjänst kräver grundlagsskydd SOU 194760 s. 120. Syftet med yttrandefrihetsgrundlagen är detsamma som med tryckfrihetsförordningen. Utanför såväl tryckfrihetsförordningens som yttrandefrihetsgrundlagens syfte faller således att skydda näringsidkares ekonomiska intressen. Det råder allmän enighet att de enda meddelanden, såvitt är i fråga, som till följd om nu bestämningen grundlagarnas ändamål faller utanför tryckfrihetsförordav av ningens och yttrandefrihetsgrundlagens skydd är sådana meddelanden som är utpräglat kommersiell natur med rent kommersiella förhållanden till föreav mål 19868715l 47-55 1978792 72 och

se ex. prop. s. prop. s.

, SOU 19907 77 och 230 samt prop. 19909164 s. 90-94 och 112 ff.. s. Det har därför ansetts att möjligheten att genom lag reglera innehållet i den kommersiella reklamen inte kräver ett uttryckligt medgivande i tryckfrihetsförordningen. Däremot har föreskrifter om generella förbud mot kommersiell reklam för vissa generella förbud mot kommersiell reklam i vissa slags varor, tryckta skrifter och begränsningar av reklamens volym i tryckta skrifter inte ansetts kunna meddelas utan särskilt medgivande i tryckfrihetsförordningen

se prop. 198687151 s. 53.

Det är mot den här bakgrunden som reglerna om annonser i 1 kap. 9 § punkt 1 tryckfrihetsförordningen och 1 kap. 12 § första stycket yttrandefrihetsgrundlagen har kommit till. Det som föreskrivs i 1 kap. 12 § andra stycket yttrandefrihetsgrundlagen skall mot samma bakgrund. Det följer ses yttrandefrihetsgrundlagens förhållande till tryckfrihetsförordningen som en av

SOU 1992 31 Betydelse för prøgraminnehållet i radiosändning 61

förebild att samma principiella förhållande råder tryckfrihetsförordsom ningens område i fråga om förordningens tillämplighet reklam gäller i fråga om yttrandefrihetsgrundlagen ifr. 19909164 113 och 214. prop. s. I specialmotiveringen till bestämmelsen i l kap. 12 § andra stycket yttrandefrihetsgrundlagen prop. l9909l64 s. 113 anförde departementschefen bl.a. följande Den reglering finns i andra stycket första meningen syfsom tar inte till något annat än det som låg i yttrandefrihetsutredningens förslag. Meningen är alltså att öppna en möjlighet att genom lag avgöra reklam om skall få förekomma i inhemsk radio och TV och att reglera villkoren för sådan reklam inom de ramar som bestäms av grundlagens syfte. Den lösning - som föreslås skiljer sig från den som finns i TF i så måtto att möjligheten till lagstiftning uttryckligen nämns i lagtexten och inte bara framgår tolkning av en av grundlagen med hänsyn till dess syfte. Förklaringen till skillnaden ligger i att medgivandet till lagstiftning gäller Förbud mot reklam såväl som reglering av reklamens villkor jämför prop. l98687151 s. 53. Av yttrandefrihetsgrundlagens syfte följer således att grundlagens bestämmelser i viktiga hänseenden inte avser meddelanden är utpräglat som av kommersiell natur med rent kommersiella förhållanden till föremål. Bestämmelsen i l kap. 12 § andra stycket yttrandefrihetsgrundlagen har således tillkommit för att det skall vara förenligt med grundlagen att föreskriva om generella förbud mot reklam i radio och TV. Bestämmelsen gör det också klart att det även i övrigt finns utrymme för lagstiftning reklam i skilda om hänseenden. Meddelanden som är av utpräglat kommersiell natur med rent kommersiella förhållanden till föremål faller emellertid inte i alla hänseenden utanför det tryckfrihetsrättsliga respektive det yttrandefrihetsrättsliga skyddet. Reglerna om censurförbud, ensamansvar och meddelarskydd är tillämpliga även i fråga

om reklam se prop. 198687l5l s. 46 ff. och 51 samt prop. 19909164

s. 1 13. I fråga om censur saknas varje utrymme för reglering utöver vad folsom jer av grundlagen. Censur får inte förekomma, sig beträffande reklam vare eller i fråga meddelanden med något innehåll. Även i fråga det om annat om straffrättsliga ansvaret för yttrandefrihetsbrott saknas helt utrymme för en reglering vid sidan av grundlagarnas reglering. Ansvaret vilar den enligt som grundlagama ensam ansvarar för innehållet. Därmed sammanhänger att utgivarens ensamrådighet över innehållet i periodisk tryckt skrift, radioprogram m.m. även gäller annonser. Slutsatsema av min genomgång av reklamens förhållande till yttrandefrihetsgrundlagen blir följande. Innebörden av föreskriften i l kap. 12 § första stycket yttrandefrihetsgrundlagen, såvitt nu är i fråga, är att grundlagen tillåter att det i lag meddelas föreskrifter om förbud mot annonser avseende alkohol och tobak. Medgivandet innefattar en behörighet för lagstiftaren att meddela föreskrifter om

62 Betydelse för programinnehållet i radiosändning SOU 1992 31

generella förbud när det gäller annonsering om de angivna varusortema. Som framgått av vad som nyss anförts begränsas dock detta medgivande av att vissa bestämmelser i yttrandefrihetsgrundlagen är av undantagslös karaktär, t.ex. censurförbudet. Föreskrifter som meddelats med stöd av 1 kap. 12 § första stycket får samma sätt som i fråga om motsvarande föreskrifter som meddelats med stöd av 1 kap. 9 § i tryckfrihetsförordningen sanktioneras inom de allmänna ramar som finns i regeringsformen. Som framgår av bestämmelsen i 1 kap. 12 § andra stycket yttrandefrihetsgrundlagen är det tillåtet att i lag meddela föreskrifter om förbud mot kommersiell reklam i radio och TV och att, för det fall att reklam är tillåten, i lag föreskriva om betingelsema för reklamen. Det bör dock erinras om de tidigare nämnda begränsningarna som följer av att vissa regler i yttrandefrihetsgrundlagen är undantagslösa. Möjligheterna att sanktionera bestämmelser som meddelats med stöd av l kap. 12 § andra stycket bestäms på samma sätt som nyss berörts i fråga om första stycket av vad som föreskrivs i regeringsformen. I sistnämnda bestämmelse lämnas samma utrymme som i fråga om den kommersiella reklamen för att i lag meddela föreskrifter om förbud och andra mindre ingripande begränsningar av yttrandefriheten i fråga om annan annonsering än kommersiell reklam samt i fråga om sändning av sponsrade program.

4.3.4 Regler om ansvarighet I 6 kap. yttrandefrihetsgrundlagen finns de särskilda ansvarighetsreglema som gäller för yttrandefrihetsbrott i radioprogram, filmer och ljudupptagningar. Bestämmelserna i kapitlet motsvarar i stort sett dem som finns i 8 kap. tryckfrihetsförordningen. Som jag tidigare har redogjort för i avsnitt 4.3.1 har bl.a. de tryckfrihetsrättsliga principerna om ensamansvar och källskydd införts i yttrandefrihetsgrundlagen. I det här sammanhanget finner jag endast skäl att närmare beröra yttrandefrihetsgrundlagens regler om ensamansvar. Principen ensamansvar innebär, såvitt nu är i fråga, att endast en perom son är straffrättsligt ansvarig för innehållet i ett radioprogram, TV-program eller dylikt. Härav följer att särskilt ansvar för medverkan inte kan förekomma. Gärningsmannaskapet är exklusivt. Vem som skall anses ansvarig för olika fall, angivet i yttrandefrihetsgrundlagen. Ett par modifikationer principen har dock behållits i yttrandefrihetsgrundlagen av om ensamansvar när det gäller direktsända radio- och TV-program. Jag återkommer till detta i det följande. Enligt 6 kap. l § första stycket yttrandefrihetsgrundlagen ansvarar i första hand utgivaren eller dennes ställföreträdare, om han inträtt i utgivarens ställe för yttrandefrihetsbrott i radioprogram m.m. ——

SOU 1992 31 Betydelse för programinnehållet i radiosändning 63

Av 6 kap. 2 § jämförd med 4 kap. l § andra stycket yttrandefrihetsgrundlagen framgår att den som bedriver sändningsverksamheten har ett subsidiärt ansvar, dvs. ansvar i andra hand. Detta ansvar inträder om utgivaren inte var behörig när brottet förövades, om utgivaren var utsedd för skens skull eller uppenbarligen inte kunde utöva sin befogenhet, eller uppgift utgivaren om om inte har hållits tillgänglig för allmänheten föreskrivet sätt. Av 6 kap. 7 § yttrandefrihetsgrundlagen framgår att den är ansvarig som enligt reglerna i kapitlet behandlas som gärningsman oavsett hur han har bidragit till programmets tillkomst och oavsett om han känt till programmets innehåll eller medgett dess offentliggörande. Det ñngeras alltså att programmets innehåll, och offentliggörandet därav, har skett med utgivarens vetskap och vilja. Uppsåt antas alltid föreligga hos den ansvarige och denna presumtion kan i princip inte motbevisas. I fråga om direktsända ljudradio- och TV-program finns förut framsom gått två modifikationer av principen om ensamansvar. Dels föreskrivs i l kap. 8 § om undantag i fråga om radioprogram eller delar radioprogram av som består i direktsändningar av dagshändelser eller av sådana gudstjänster eller offentliga tillställningar anordnas någon än den bedriver som av annan som programverksamheten. Dels föreskrivs också i 6 kap. l § andra stycket att det i fråga om andra direktsända program i lag får föreskrivas att den framsom träder i programmet skall ansvara för sina yttranden själv. Enligt beslut den ll april 1991 överlämnade regeringen till riksdagen en proposition prop. 19909l179 med förslag om följdlagstiftning till yttrandefrihetsgrundlagen m.m. Riksdagen har med anledning härav under hösten 1991 antagit lagen 19911559 med föreskrifter tryckfrihetsförordningens och yttrandefrihetsgrundlagens områden. Genom den nya lagen har ansvarighetslagama det radiorättsliga området upphävts. Vidare ersätter den lanya gen såväl lagen 1949 164 med vissa bestämmelser om rättegången i tryckfrihetsmål som lagen 19771016 med vissa bestämmelser tryckfrihetsförordningens område. Även i lagstiftning har ändringar vidtagits. annan Syftet med den nya lagstiftningen är att anpassa reglerna till yttrandefrihetsgrundlagen. I lagen med föreskrifter tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagens områden finns bestämmelser om ägare och utgivare av periodiska skrifter m.m. 2 kap., om utgivare av radioprogram m.m. 3 kap., om utgivare av filmer och ljudupptagningar 4 kap., bevarande om av exemplar och inspelningar m.m. 5 kap., om åtal och tvångsmedel 6 kap., om rätt domstol i tryckfrihetsmål och yttrandefrihetsmål 7 kap., om förberedande behandling av tryckfrihetsmål och yttrandefrihetsmål 8 kap., om huvudförhandling inför jury 9 kap., om överläggning och dom m.m. 10 kap. samt vissa övriga bestämmelser ll kap.. I det här sammanhanget bör nämnas att det i lagen finns bl.a. regler syftar till att det skall bli som

möjligt att identifiera den ansvarige utgivaren och vissa andra personer som

64 Betydelse för programinnehdllet i radiosändning SOU 1992 31

kan ha yttrandefrihetsrättsligt ansvar. Lagen innehåller också sådana Föreskrifter om undantag från ensamansvaret för innehållet i radioprogram som kan meddelas med stöd av 6 kap. 1 § andra stycket yttrandefrihetsgrundlagen.

4.3.5 Vissa frågor angående yttrandefrihetsgrundlagen som är av särskild betydelse

I detta sammanhang finner jag skäl att särskilt beröra vissa av de konstitutionella förutsättningarna för den lagstiftning som jag skall föreslå. Det gäller bl.a. frågor om lagstiftarens möjligheter att uppställa krav på en sändnings programinnehåll samt vilka sanktioner som i sådana fall är tillåtna. Detta är av betydelse för mitt förslag eftersom det i de nu aktuella internationella överenskommelsema ställs vissa krav angående bl.a. lagstiftning om beriktigande och andelen europeiskt programinnehåll i en sändning. Jag återkommer till dessa frågor senare i betänkandet.

4.3.6 Krav på innehållet i vad som skall sändas

En fråga lagstiftaren i förväg kan uppställa krav på innehållet i något är om som skall sändas. I detta avsnitt har jag tidigare under rubriken Vissa grundläggande regler i yttrandefrihetsgrundlagen redogjort för bl.a. bestämmelserna i 1 kap. l § första och andra stycket och för 1 kap. 4 § yttrandefrihetsgrundlagen. Av redogörelsen har framgått bl.a. att inga inskränkningar i den yttrandefrihet som slås fast i grundlagen får förekomma utöver vad grundlagen medger. Vidare har framgått att yttrandefrihetsgrundlagen exklusivt anger vad som kan kriminaliseras som yttrandefrihetsbrott. Bestämmelserna om yttrandefrihetsbrott är ett exempel föreskrifter om innehållet i vad som skall sändas. Vissa föreskrifter om programinnehållet kan enligt vad som följer av det nyss anförda meddelas i lag. Krav på innehållet i vad som skall sändas kan vidare uppställas genom sådana avtal om villkor som yttrandefrihetsgrundlagen räknar med. I båda fallen gäller att regeringsformens föreskrifter om begränsningar av grundläggande fri- och rättigheter skall iakttas. Yttrandefrihetsgrundlagen innebär således att utrymmet för regleringar är i viss mån begränsat. Det är också tillåtet att uppställa regler om innehållet i fråga om sådant som faller utanför yttrandefrihetsgrundlagens egentliga skyddsområde, t.ex. i fråga om rent kommersiell reklam. Jag har berört detta i det föregående under rubriken yttrandefrihetsgrundlagens förhållande till reklamen.

SOU 1992 31 Betydelse för programinnehållet i radiosändning 65

4.3.7 Redaktionell självständighet

I 3 kap. 4 § yttrandefrihetsgrundlagen föreskrivs att den sänder radiosom program självständigt avgör vad som skall förekomma i programmen. Departementschefen anförde i specialmotiveringen till bestämmelsen prop. 19909164 s.1 17 bl.a. följande Föreskriften har förebild i 5 § en tredje stycket radiolagen. Enligt radiolagens regel avgör varje tillståndshavare ensam vad som skall förekomma i en sändning som tillståndshavaren anordnar. Den Föreskriften är i första hand ett skydd i förhållande till tillståndsgivaren, dvs. staten. Skyddet för det redaktionella oberoendet gentemot det allmänna gäller den som sänder radioprogram. Därmed avses den som ligger bakom programmet, den som medverkar blott genom att ställa sändningskapacitet till förfogande. Den redaktionella självständigheten tillkommer med andra ord den som är skyldig att utse utgivare .. Det bör påpekas att bestämmelsen även gäller för verksamhet som inte kräver tillstånd. Innebörden av bestämmelsen kan sägas vara att det allmänna inte får meddela föreskrifter eller villkor i fråga om programinnehålleti andra former än de som anvisas i grundlagen, dvs. genom lagstiftning eller, i förekommande fall, avtal. Föreskriften är också avsedd att lämna utrymme for normgivning i syfte att värna det redaktionella oberoendet gentemot andra, t.ex. annonsörer a. prop. s. 117. I 4 kap. 3 § yttrandefrihetsgrundlagen finns bestämmelsen om utgivarens ensamrådighet. Där föreskrivs att utgivaren skall ha befogenhet att utöva tillsyn över framställningens offentliggörande och att bestämma över dess innehåll så att ingenting får införas i den mot hans vilja. Varje inskränkning i den befogenheten skall vara utan verkan. En allmängiltig begränsning som följer av yttrandefrihetsgrundlagens principer om utgivarens ensamansvar och ensamrådighet över programinnehållet är att det i intet fall är tillåtet att, utan stöd i grundlagen, ålägga utgivaren att sända meddelande av visst innehåll, dvs. det är inte tillåtet för myndigheter eller någon annan att, utan stöd i grundlagen, tvinga utgivaren att sända ett visst meddelande vid ett visst tillfälle. I likhet med tryckfrihetsförordningen innehåller dock yttrandefrihetsgrundlagen ett undantag från denna regel. Det avser fällande domar för ärekränkningsbrott 5 kap. 4 § tredje stycket yttrandefrihetsgrundlagen. Som framgått av det nu anförda utgör inte bestämmelserna i 3 kap. 4 § och 4 kap. 3 § något hinder för att lagstiftaren i förväg meddelar föreskrifter om programinnehållet genom lag eller avtal. Däremot får dessa bestämmelser stor betydelse när det gäller att fastställa utrymmet för sanktioner regler av om programinnehållet. Jag kommer att beröra dessa frågor i anslutning till de olika regler som jag föreslår.

3 12-0385. SOUl9923l

66 Betydelse för programinnehållet i radiosändning SOU 1992 31

4.4 Brottsbalken

De allmänna gränserna för yttrandefriheten dras på den vanliga lagnivån upp av en rad bestämmelser i brottsbalken, vilka även direkt eller indirekt får betydelse för programinnehållet i radiosändningar m.m. Bl.a. finns straffbestämmelser om ärekränkningsbrott; jag återkommer till dem i det följande. Vidare finns straffbestämmelser som har till syfte att skydda det allmänna, t.ex. bestämmelsen i 19 kap. 1 § om högförräderi. Härtill kan nämnas atti sextonde kapitlet brottsbalken finns bestämmelser om barnpomograñbrott 10 a § och olaga våldsskildring 10 b §. I 16 kap. 10 a § brottsbalken kriminaliseras barnpornografi. Där föreskrivs att den som skildrar barn i pomografisk bild med uppsåt att bilden sprids eller som sprider sådan bild döms, om inte gämingen med hänsyn till omständigheterna är försvarlig, för bampomograñbrott till böter eller fängelse i högst sex månader. Bestämmelsen omfattar alla typer av bilder, stillbilder liksom rörliga bilder, tecknade bilder liksom fotografiska bilder och bilder som förmedlas med TV-teknik eller videogram. Det kriminaliserade förfarandet består i att antingen skildra barn i en pomografisk bild eller att sprida en sådan bild. I 16 kap. 10 b § första stycket brottsbalken föreskrivs att den som i stillbild eller i en film, ett videogram, ett televisionsprogram eller andra rörliga bilder skildrar sexuellt våld eller tvång med uppsåt att bilden eller bilderna sprids eller som sprider en sådan skildring döms, om inte gämingen med hänsyn till omständigheterna är försvarlig, för olaga våldsskildring till böter

eller fängelse i högst två år. Detsamma gäller den i rörliga bilder när-

som gånget eller utdraget skildrar grovt våld mot människor eller djur med uppsåt att bilderna sprids eller som sprider en sådan skildring. I andra stycket straffbeläggs spridning av våldsskildringar som sker av oaktsamhet, dock krävs för ansvar att spridningen sker i yrkesmässig verksamhet eller i förvärvssyfte. I tredje och fjärde stycket har bestämmelsens tillämpningsområde begränsats. En begränsning är att bestämmelserna inte gäller för sådana filmer eller videogram som har godkänts av statens biografbyrå för visning.

4.5 Regler om beriktigande och genmäle m.m.

I såväl EG-direktivet som i konventionen finns bestämmelser om beriktigande. En utförlig redogörelse för EG-direktivets och konventionens bestämmelser kommer att lämnas i kapitel I det följande lämnas en redovisning av den svenska regleringen av frågor om genmäle och beriktigande. Vidare följer en genomgång av vissa andra bestämmelser som berör närliggande områden eller annat sätt har betydelse för bedömningen av hur en ev. framtida svensk lagstiftning om genmäle och beriktigande skall utformas.

SOU 1992 31 Betydelse för programinnehållet i radiosdndning 67

Radiolagen

I 7 § radiolagen sägs atti avtal mellan regeringen och programföretagen får föreskrivas skyldighet att sända beriktigande och genmäle samt skyldighet att sända redogörelse för beslut av radionämnden där nämnden förklarat att programföretaget brutit mot reglerna i radiolagen eller avtalet med staten. Bestämmelser med den nu angivna innebörden har tagits in i avtalen för Sveriges Radio-koncemen och för Nordisk Television Aktiebolag, som sänder den tredje marksända TV-kanalen. Dessa skyldigheter skall ses mot bakgrund av dels bestämmelserna i radiolagen att varje programföretag ensamt avgör vad som skall sändas, dels kraven de nu berörda programföretagen såvitt avser opartiskhet och saklighet. Genmäle respektive beriktigande är remedier mot partiskhet och osaklighet. I fråga om marksänd television uppfyller således den nuvarande svenska ordningen väl de krav som ställs i artikel 23 i direktivet, särskilt som de nu berörda reglerna kompletteras av bestämmelser om ärekränkning i 5 kap. brottsbalken.

Bestämmelser om ärekränkning

I brottsbalkens 5 kap. finns straffbestämmelser om ärekränkning.

Ärekränkningsbrotten delas i förtal 1-2 §§ och förolämpning 3 §.

upp Dessutom är förtal av avliden 4 § kriminaliserat. Förolämpning är så till vida en subsidiär brottstyp, att 3 § är tillämplig endast om gämingen är belagd med straff enligt l eller 2 Den brottsliga gämingen vid förtal består iatt någon lämnar uppgift som är ägnad att utsätta någon annan för andras missaktning. I lagtexten anges en- . dast en exempliñering. För straffbarhet krävs dock att det är fråga om en sådan uppgift som kan dra med sig andras missaktning. Förtal är i princip straffbart, oavsett om beskyllningen var sann eller inte. Härifrån finns ett betydelsefullt undantag vilket jag återkommer till i det följande. Förtal måste rikta sig mot en människa. Bestämmelserna om ärekränkning avser enligt sin ordalydelse uttalanden som riktar sig mot viss person. Straffrättskommittén föreslog att ett liknande skydd för juridiska personer skulle införas, men det gjordes inte. Detsamma gällde kommitténs förslag om ekonomiskt förtal Beckman m.fl. Kommentar till brottsbalken del 1 femte upplagan s. 227. Talan om ansvar för en ärekränkning som riktats mot en juridisk person eller annan kollektiv enhet kunde enligt äldre rätt föras om någon enskild person inom kollektivet kunde anses utpekad genom ärekränkning; denne kunde då föra talan om ärekränkning för egen del jfr. NJA 1950 s. 250. På grund av att en särskild bestämmelse om ärekränlming mot kollektiva enheter saknas måste huvudregeln i l § tolkas något extensivt. I anslutning till äldre rättstill-

68 Betydelse för prøgraminnehållet i radiosändning SOU 1992 31

lämpning bör sålunda huvudregeln anses tillämplig sådana yttranden som formellt avser ex. en juridisk person, en kår, invånarna i ett hus eller annan grupp men som måste förstås så att en eller flera bestämda personer därigenom utpekas. Se a.a. s. 229231. Uppgiften skall lämnas till någon annan än den beskyllde. Det förutsätts inte för ansvar att uppgiftslämnaren riktat sig till tredje man, utan det är tillräckligt att tredje man är närvarande. Brottet är fullbordat så snart uppgiften har kommit till tredje mans kännedom a.a. s. 231. Med att en uppgift lämnas avses såväl det fall att gärningsmannen själv framställer uppgiften i fråga som det fall att han fortsprider en uppgift som han på ett eller annat sätt fått kännedom om. Framställandet och fortspridandet kan ske olika sätt, t.ex. i ett TV-program. Vid förtal är det den ärekränkande uppgiftens innehåll och inte sättet för dess lärnnande som är av avgörande betydelse. Förtal i massmedier är dock ofta att bedöma som grovt jfr NJA 1976 s. 150. Förtal omfattar enligt brottsbalken inte endast uppgifter om en bestämd gärning eller omständighet utan även mera allmänna ärekränkande omdömen. För straffbarhet enligt l § förutsätts dock, att fråga är om uttalanden med viss bestämdhet. Det skall vara fråga om vad som kan sägas vara en uppgift, inte ett blott värdeomdöme. Enligt Jareborg Se Jareborg Brotten första häftet, Grundbegreppen, Brotten mot person s. 254 krävs att påståendet har en sådan bestämdhet, att påståendets sanningshalt kan prövas. För straffbarhet förutsätts slutligen, att uppgiften är av nedsättande beskaffenhet. Den skall vara ägnad att utsätta den beskyllde för andras missaktning

se Brottsbalkskommentaren del l s. 233.

Det nu beskrivna brottsområdet inskränks väsentligt genom en regel i 1 § andra stycket om yttrandefrihet vid intressekollisioner och andra privilegierade situationer. Den som lämnat en kränkande uppgift är fri från ansvar om han var skyldig att uttala sig eller om det eljest med hänsyn till omständigheterna var försvarligt att lämna uppgift i saken. I båda fallen måste han dock visa att uppgiften var sann eller att han hade skälig grund för den. Enligt 5 kap. 3 § brottsbalken döms den som smädar annan genom kränkande tillmälen eller beskyllning eller genom annat skymfligt beteende mot honom, om gärningen är belagd med straff enligt 1 eller 2 §§, för förolämpning till böter. Är brottet döms till böter eller fängelse i högst grovt sex månader. Utmärkande för förolämpningsbrottet är att uttalandet riktar sig till den berörda personen själv. Med förolämpning avses sådana handlingar som uteslutande är ägnade att såra annans ärekänsla, hans subjektiva ära. Förtal av avliden medför ansvar enligt bestämmelserna om förtal och förolämpning, om gärningen är sårande för de efterlevande eller den eljest, med beaktande av den tid som förflutit sedan den avlidne var i livet samt omstän-

SOU 1992 31 Betydelse för programinnehållet i radiosändning 69

dighetema i övrigt, kan anses kränka den frid, som bör tillkomma den avlidne.

Ãrekränkningsbrotten får i normalfallen inte åtalas annan än måls-

av ägande. I fråga om tryckfrihets- och yttrandefrihetsbrott är endast justitiekanslem behörig att väcka allmänt åtal.

Marknadsföringslagstiftningen Det bör redan nu anmärkas att EG-direktivets och TV-konventionens bestämmelser om beriktigande inte torde avse marknadsföringsåtgärder. Härför talar den omständigheten att det inom den europeiska ekonomiska gemenskapen finns ett annat direktiv 84450 om vilseledande reklam. I fråga om TV-konventionen får det anses framgå av dess systematik att bestämmelserna om genmäle och beriktigande inte avser marknadsföringsåtgärder. Jag kommer att närmare beröra dessa frågor i kapitel Marknadsföringslagen har bl.a. till syfte att ge näringsidkare ett skydd mot otillbörliga marknadsföringsåtgärder l § marknadsföringslagen, MFL. Uppgiften att skydda näringsidkare mot denna form av otillbörlig konkurrens har övertagits från lagen mot illojal konkurrens. I 2 § marknadsföringslagen finns generalklausulen mot otillbörlig marknadsföring intagen. Där föreskrivs Företager näringsidkare vid marknadsföring av vara, tjänst eller annan nyttighet reklamåtgärd eller annan handling, som genom att strida mot god affärssed eller annat sätt är otillbörlig mot konsumenter eller näringsidkare, kan marknadsdomstolen förbjuda honom att fortsätta därmed eller att företaga annan liknande handling. Bakom generalklausulens utformning ligger lagstiftarens syfte att säkerställa att reklam och annan marknadsföring bedrivs med tillbörliga metoder Bernitz, U, Svensk marknadsrätt, 2a uppl. s. 143. Generalklausulen mot otillbörlig marknadsföring har emellertid också som självständigt syfte att ge näringsidkare skydd mot otillbörliga marknadsföringsåtgärder. Det är här fråga om två skilda typer av skydd, nämligen skydd för enskilda, konkurrerande, näringsidkare mot otillbörliga marknadsföringsåtgärder, ex. vilseledande om kommersiellt ursprung eller vilseledande eller misskrediterande uttalanden om en konkurrents produkt och skydd för näringsidkare som kollektiv, t.ex. vilseledande reklam riktade till näringsidkare a.a. s. 143. Det centrala vid tillämpningen av generalklausulen är att bedöma när en marknadsföringsåtgärd är att anse som otillbörlig. Ett förbud kan meddelas så snart ett förfarande objektivt sett är att bedöma som otillbörligt i generalklausulens mening. Det krävs alltså inte uppsåt eller vårdslöshet från den handlades sida a.a. s. 144.

70 Betydelse för programinnehållet i radiosändning SOU 1992 31

Vid den konkreta tillämpningen av generalklausulen mot otillbörlig marknadsföring framstår kravet vederhäftighet som det centrala. Detta innebär att en marknadsforingsåtgärd inte får vara ägnad att vilseleda. Häri ligger inte endast att åtgärden inte får verka vilseledande i sakfrågor utan också att den inte får ha en förvillande utformning a.a. s. 147. Vanligen gäller ovederhäftig marknadsföring en näringsidkares egna erbjudanden men den kan även avse en annan näringsidkares vara eller tjänst, i regel en konkurrents. En allmän förutsättning för att ett ingripande skall kunna ske enligt marknadsföringslagen är dock att uppgiften är ägnad att påverka efterfrågan viss en vara, tjänst eller nyttighet. Om en näringsidkare använder uppsåtligt vilseledande framställning i marknadsföring, kan han åtalas vid allmän domstol enligt 6 § marknadsföringslagen. Generalklausulen mot otillbörlig marknadsföring ger näringsidkare ett visst skydd mot misskreditering nedsvärtning från andra näringsidkares sida. Det grundläggande kravet vederhäftighet gäller också uppgifter som avser annans näringsverksamhet a.a. s. 163. Det är också möjligt att gripa in enligt 2 § MFL mot framställningar som innehåller sakriktiga uppgifter är utformade på ett sätt men som som onödigtvis misskrediterar ett konkurrerande företag, förutsatt att uppgifterna

avser kommersiella förhållanden se a.a. s. 163 och prop. 197057 s. 71.

Såsom misskrediterande har fällts en broschyr där ett konkurrerande isolermaterial framställts som brandfarligt och en annons där en konkurrerande produkt påståtts dumpats bort dålig passning, form och kvalitet p.g.a. MD 198521 Rockwool och MD 198526. Förlöjligande bilder m.m. av konkurrerande produkter har också ansetts misskrediterande mikrodatorer MD 19838. Det är endast om en näringsidkare bryter mot en av straffbestämmelsema i 6-8 §§ MFL eller ett enligt generalldausulen mot otillbörlig marknadsföring redan meddelat förbud eller förbudsföreläggande som en konkurrent kan få skadestånd. Detta kan avse liden fönnögenhetsskada och talan förs vid allmän

domstol se 19 § MFL och a.a. s. 200 samt SvJT 1978 rf s. 37 tidningen

VI.

SOU 1992 31

5 Radiolagstiftningens regler om prograrninnehållet

5.1.1 Inledning

Den grundläggande författningen för radio- och TV-verksamheten i vårt land är radiolagen 1966755, omtryckt 19911066, senast ändrad 199274. Sommaren 1991 antog riksdagen regeringens proposition prop. 19909l149 om radio- och TV-frågor. Härigenom öppnades den marksända televisionen i Sverige för reklamfinansierade sändningar. Dessa sändningar förbehölls en ny tredje marksänd TV-kanal och skulle drivas av ett företag utanför Sveriges Radio-koncemen. Under hösten 1991 beslöt regeringen att Nordisk Television Aktiebolag skulle få driva nämnda TV-kanal. I enlighet med riksdagsbeslutet har omfattande ändringar skett i den radiorättsliga lagstiftningen, främst radiolagen. Bl.a. har den s.k. demokratibestämmelsen ändrats. Vidare har nya bestämmelser om annonser i television införts. Radiolagens krav opartiskhet och saklighet gäller inte för annonser i TV. I övrigt kan nämnas att regler om annonsers innehåll, utformning och inplacering samt förbud för åsiktsannonser och vissa annonser som riktar sig till barn har införts. En av utgångspunktema för den ändrade lagstiftningen att TV-reklavar men liksom annan marknadsföring skulle övervakas inom för markramen nadsforingslagens system. Detta innebär att konsumentverketKO har fått en ställning som övervakande och ingripande organ och att marknadsdomstolen är exklusiv domstol i mål enligt bl.a. generalklausulen mot otillbörlig marknadsföring i 2 § marknadsföringslagen 19751418 även i fråga om reklam som har distribuerats via television. Radiolagen inleds med definitioner vissa begrepp har betydelse för av som hela det radiorättsliga lagstiftningsområdet l §. I 2-4 §§ finns regler om innehav och användning av radiosändare och mottagare. Programföretags sändningsrätt m.m regleras i 5-7 §§. I 8-15 §§ finns regler om annonser som sänds under annonstid i televisionen. Reglerna om annonser och liknade meddelanden i sökbar text-TV finns i 16 I 17-18 §§ finns regler om radionämndens granskning. Bestämmelsen förbud mot censuringripanden om finns i 19 Vidare finns i 20 § regler om anmälan om överlåtelse av televisionsmottagare och i 21-22 §§ regler straff om m.m. I det följande beskrivs de regler som avser programmens innehåll.

72 Radiolagstiftningens regler om programinnehållet SOU 1992 31

5.1.2 Vissa grundläggande begrepp

Definitioner i radiolagen som har betydelse för hela det radiorättsliga lagstiftningsområdet avser bl.a. radiosändning, rundradiosändning, trådsändning, sändare, mottagare, radioprogram, reklam och annonstid i televisionen. I detta sammanhang finns det endast skäl att in närmare innebörden av begreppen radioprogram, reklam och annonstid i televisionen. Jag behandlar Först begreppet radioprogram. Med radioprogram avses en radiosändnings eller en trådsändnings innehåll, om detta består av annat än, utom angivande av namn eller källa, enkla meddelanden om tid, väderlek, nyheter eller dylikt Begreppsbestämningen är resultatet av vissa närmast massmediepolitiska överväganden som synes ha syftat till att göra det möjligt att förmedla vissa enklare tjänster framför allt i tråd vid sidan av det tidigare nationella monopolet rundradiosändningar. Endast s.k. enkla meddelanden faller således utanför begreppet radioprogram i radiolagen. Reklam är att anse som radioprogram i radiolagens mening jfr. pr0p.l966 149 s. 37. I fråga om innebörden av uttrycket radioprogram i yttrandefrihetsgrundlagen hänvisas till kapitel Med reklam avses ett radioprogram som är avsett att främja en näringsidkares avsättning av en vara, en tjänst eller någon annan nyttighet Genom lagändringen SFS 19911066 har ett nytt reklambegrepp införts i radiolagens 1 Det har ersatt det tidigare i radiolagen brukade uttrycket kommersiell reklam. Det radiorättsliga reklambegeppet knyter numera an till marknadsdomstolens kompetensområde enligt marknadsföringslagen. Genom att reklamdefmitionen tagits i radiolagen finns vanlig lagnivå ett enhetligt reklambegrepp som gäller för samtliga programföretag, dvs. oberoende av om programföretagen sänder televisions- eller ljudradioprogram eller om programföretaget har rätt att sända reklamñnansierade sändningar eller ej. Innebörden av yttrandefrihetsgrundlagens reklambegrepp har beskrivits i kapitel Departemenschefen anförde i den allmänna motiveringen i den förut nämnda prop. 199091 149 om radio- och TV-frågor s. 66 att reklamdeñnitionen enligt de föreslagna ändringama i radiolagen begränsade sig till att avse näringsidkares marknadsföringsåtgärder som är av utpräglat kommersiell natur och som gäller annat än nyhetsförmedling eller åsiktsbildning i samhället och inte heller avser underhållning eller förströelse. Vidare uttalades att uttrycket reklam i radiolagen avser detsamma som marknadsföringslagen avser med marknadsföring. Av ordalydelsen av den nu behandlade definitionen av reklam i l § radiolagen följer att inköps- och andra anskaffningsfrämjande åtgärder som riktas bakåt mot leverantörer, kreditgivare eller arbetssökande inte är att anse som reklam i radiolagens mening.

SOU 1992 31 Radiolagstiflningens regler programinnehållet 73 om

Om det rör sig om reklam mot vederlag eller inte saknar betydelse för reklambegreppets innebörd enligt radiolagen. Begreppet täcker även ett programföretags reklam för varor eller tjänster som gäller den verksamheegna ten, t.ex. en av företaget utgiven programtidning. För att det skall anses vara fråga om reklam i radiolagens mening krävs att radioprogrammet skall vara avsett att främja avsättningen den aktuella av varan etc. Vid prövningen av denna fråga är det väsentliga om programtöretaget kan anses ha haft något annat syfte med sändningen. Det rör sig således inte om reklam om programföretaget sänder programmet i uppenbart informativt syfte. I prop. 1990912149 s. 68 framhöll departementschefen att inte man behöver tveka om hur det förhåller sig med programföretagets motiv i de fall då Företaget får betalt av annonsören. När det i övrigt gäller att bedöma programföretagets handlande i sådana fall då företaget inte erhåller något vederlag för sändandet, får frågan enligt departementschefen bedömas bl.a. utifrån vem som framför det aktuella budskapet. Med annonstid i televisionen avses sändningstid i televisionen som inleds och avslutas av en särskild ljud- och bildsignatur markerar att den som som sänder under den angivna tiden i huvudsak gör detta på uppdrag av andra.

5.1.3 Radiolagens censurförbud

Numera finns reglerna om förbud mot censuringripanden i 19 § radiolagen. Huvudregeln om förbud mot sådana åtgärder finns i första stycket och i paragrafens följande stycken görs vissa begränsningar av principens tillämpningsområde. I det följande kommer jag först att allmänt beskriva censurförbudets innebörd och syften. Därefter kommer jag att belysa de ändringar som blev nödvändiga att göra i censurbestämmelsen till följd att reklamav en fmansierad TV-kanal numera har tillåtits. I 19 § första stycket radiolagen föreskrivs

Myndigheter och andra allmänna organ får inte i förväg granska eller föreskriva förhandsgranskning av radiosändningars innehåll och heller förbjuda en radiosändning grund av dess innehåll. Detsamma gäller ifråga om trådsändningar.

Vid radiolagens tillkomst bestämdes det att ett censurförbud skulle gälla i fråga om radioprogram; sådana skulle inte få förhandsgranskas någon av myndighet och inte heller skulle en myndighet få förbjuda att ett radioprogram sändes. Förbudet omfattar alla radioprogram. I radiolagsutredningens tidigare avgivna delbetänkande SOU 19907 Lagstiftning för reklam i svensk TV

har utförligt redogjorts för förarbetena till censurförbudet se 82 ff..

a.a. s. Som framgått av redogörelsen i avsnitt 5.1.2 faller utanför begreppet radioprogram s.k. enkla meddelanden men i princip inte reklam prop.

74 Radiolagstzftningens regler programinnehållet SOU 1992 31 om

1966149 37. Mot b1.a. denna bakgrund har konstaterats se SOU 19907

s. 82-86 och prop. 199091 149 s. 56-61 att radiolagens tidigare censurförs. bud, dvs. före den l juli 1991, täckte ett i viss mån större område än tryckfrihetsförordningens förbud. Radiolagens censurförbud gällde även kommersiell reklam i den meningen att vitesförelägganden enligt marknadsföringslagen var uteslutna. Eftersom TV-reklamen enligt den nya regleringen skulle övervakas inom det redan befintliga regelsystemet för reklam m.m., dvs. inom ramen för marknadsföringslagens system, blev det nödvändigt att begränsa tillämpningsområdet för radiolagens censurförbud. Lagtekniskt gjordes detta genom att paragrafen tillfördes ett nytt stycke 19 § sjätte stycket. Där klargörs att föreskrifterna i marknadsföringslagen 1975 1418, lagen 1978763 med vissa bestämmelser om marknadsföring av alkoholdrycker, lagen 1978764 med vissa bestämmelser om marknadsföring av tobaksvaror och produktsäkerhetslagen 1988 1604 gäller också i fråga om sådan marknadsföring som sker i radio eller TV. Det bör i det här sammanhanget också anmärkas att censurforbudet i radiolagen har ett vidare tillämpningsområde än motsvarande förbud i yttrandefrihetsgrundlagen. Censurförbudet i radiolagen omfattar alla radiosändningar

se 1966149 s. 33, medan förbudet i yttrandefrihetsgrundlagen i prin-

prop. cip endast avser rundradiosändningar.

5.1.4 Vissa särskilda krav på programmen Radiolagens krav på opartiskhet och saklighet

Ett programföretag skall enligt radiolagen utöva sin sändningsrätt opartiskt och sakligt. Därvid skall beaktas att en vidsträckt yttrandefrihet och informationsfrihet skall råda i ljudradion och televisionen 6 § första stycket radiolagen. Från regeringsformens synpunkt är kraven opartiskhet och saklighet begränsningar i yttrandefriheten. Radiolagen har alltsedan sin tillkomst, år 1966, ställt dessa krav. Dessförinnan stod kraven i det avtal som upp fanns mellan staten och Sveriges Radio AB. I propositionen med förslag till radiolag prop. 1966149 s. 29 motiverade departementschefen sin ståndpunkt att dessa krav borde lagfästas följande sätt. Med ett system där rundradions program bestäms av ett enda företag skall verka i samhällets och allmänhetens tjänst, är det nödvändigt som att företaget intar en oavhängig hållning till olika åsiktsyttringar och smakriktningar. Även alla intressen inte kan tillgodoses, måste om skilda grupper i största möjliga utsträckning kunna komma till tals. En allsidig belysning av de skiftande företeelsema i samhället är en väsentlig uppgift för rundradioverksamheten. överenskommelsen mellan staten och Sveriges Radio ger uttryck för detta b1.a. genom kravet

SOU 1992 31 Radiolagsnfiningens regler programinnehdllet 75 om

opartiskhet och saklighet i upplysningar nuets händelser och orienom tering om viktigare kultur- och samhällsfrågor. Detta krav innehåller den grundläggande skyldigheten for företaget. Det bör därför regleras i samma ordning som företagets grundläggande rättighet Jag förordar att bestämmelsen om ensamrätt kompletteras med bestämmelse en om skyldighet att utöva ensamrätten opartiskt och sakligt. Riktlinjerna i övrigt för rundradions programverksamhet bör liksom f.n. bestämmas genom en överenskommelse mellan staten och företaget. Jag det anser lämpligt att en bestämmelse härom tas in i lagen.

Departementschefen redogjorde i specialmotiveringen närmare för kravens innebörd prop. 1966149 s. 39 f.

Reglerna om opartiskhet och saklighet måste tillämpas med beaktande av att en vidsträckt yttrande- och informationsfrihet skall råda i radion. Kravet på opartiskhet medför att olika åsiktsriktningar skall få komma till tals och balanseras ett rättvist sätt. Av kravet saklighet följer att uppgifter och påståenden i ett program skall vara sanna. För att dessa krav skall kunna anses uppfyllda bör fordras att felaktig sakuppgift beriktigas, när det är påkallat, och att den har befogat anspråk som att bemöta ett påstående bereds tillfälle till genmäle.

Eftersom ett beriktigande eller genmäle kan förlora avsevärt i verkan om det kommer alltför lång tid efter den felaktiga uppgiften eller det påstående som skall bemötas, är det angeläget att det utan oskäligt dröjsmål ges beriktigande eller plats för genmäle. Bestämmelser i detta syfte bör ingå i det avtal som avses i andra stycket 6 av

Kraven opartiskhet och saklighet togs upp också i ett lagstifmingsärende år 1978. Orsaken bl.a. att varje programföretag avsågs få var egen sändningsrätt. Av vad departementschefen uttalade i detta sammanhang framgick bl.a. att det enligt hans mening vid prövning av frågor om opartiskhet borde kunna fästas avseende vid andra program eller programinslag som sänts av samma programföretag, om det för publiken framstod naturligt som prop. l977789l s. 228 f.. Skyldigheten för ett programföretag att beakta att det skall råda viden sträckt yttrandefrihet och infonnationsfrihet i ljudradion och televisionen fördes in i lagtexten år 1978. Om detta yttrade departementschefen prop. l977789l s. 229

Radioutredningen har behandlat frågan om yttrandefrihet och därvid bl.a. fastslagit att en radio och TV i allmänhetens tjänst har för ansvar att yttrandefriheten blir så stor som möjligt och att således skilda åsikter och uppfattningar kommer till uttryck och att olika tolkningsmöjligheter och infallsvinklar prövas. Jag delar utredningens mening. Denna frihet bör vara så vidsträckt som kravet opartiskhet och saklighet medger. Jag vill emellertid erinra om att yttrandefriheten även innebär frihet en att uttrycka personliga åsikter och uppfattningar. Enligt min mening bör dock kraven opartiskhet och saklighet ställas lägre än eljest endast i

76 Radiolagstifiningens regler programinnehdllet SOU 1992 31 om

fråga om personliga åsikter och uttalanden som framförs av debattdeltagare, intervjuade och andra liknande medverkande. Liksom utredningen jag därför att en bestämmelse bör gälla för programföretaanser att de vid tillämpningen av föreskriften om opartiskhet och sakliggen het skall beakta att en vidsträckt yttrandefrihet och informationsfrihet skall råda i rundradion.

Radioutredningen har beskrivit informationsfrihet som vars och ens frihet att inhämta och mottaga upplysningar och meningsyttringar. Den är ett slags yttrandefrihetens naturliga spegelbild, men har både en aktiv inhämtande och en mer passiv, mottagande sida. Utredningen betonar för rundradions del särskilt den aktiva sidan och uttalar att allmänheten behöver mediernas hjälp för att informationsfriheten skall bli meningsfull i lika stor utsträckning som när det gäller yttrandefriheten. En radio och TV i allmänhetens tjänst har därför ansvar för att tillhandahålla så mångsidig och fullständig information som möjligt. Jag en delar denna uppfattning innebörden och vikten av informationsmom het.

Ett undantag från reglerna om opartiskhet och saklighet i programverksamheten har införts i 6 § fjärde stycket radiolagen. Där föreskrivs att radiolagens krav opartiskhet och saklighet inte gäller för vad som sänds under annonstid i televisionen eller annonser och liknande meddelanden i sökbar text-TV. Vid denna bestämmelses tillkomst framhöll departementschefen att det ligger i sakens natur att en annons som gäller reklam för en vara inte kan opartisk i förhållande till de marknadsförs av konkurrerande vara varor som företag. Vidare uttalade han att i stället för radiolagens krav på saklighet med reklam gälla det marknadsföringsrättsliga kravet skulle för annonser vederhäftighet i marknadsföringen prop. 199091 149 s. 84 f.. Kraven opartiskhet och saklighet gäller för samtliga programföretag, dvs. såväl för programföretagen inom Sveriges Radio-koncemen som det nya

reklamñnansierade TV-företaget se prop. 199091 149 s. 73 f..

Demokratibestiimmelsen

I 6 § tredje stycket radiolagen föreskrivs följande Programverksamheten skall som helhet präglas av det demokratiska statsskickets grundidéer samt principen om alla människors lika värde och den enskilda människans frihet och värdighet.

Denna s.k. demokratibestämmelse i annan lydelse togs år 1978 i lagtexten. Departementschefen anförde följande som motivering till bestämmelsen prop. l977789l s. 230 I 6 § andra stycket har intagits ett stadgande som närmast motsvarar den bestämmelse i 6 § andra stycket i 1967 års radioavtal vari sägs att

SOU 1992 31 Radiolagsnflningens regler om programinnehållet 77

bolaget skall i programverksamheten hävda de grundläggande demokratiska värdena. Denna bestämmelse har tolkats som en skyldighet för Sveriges Radio att vara partisk till förmån för de grundläggande demokratiska värdena. Den utgör sålunda en modifiering av kravet opartiskhet i 6 § radiolagen. Stadgandet har inte varit avsett att hindra Sveriges Radio från att skildra odemokratiska förhållanden och företeelser eller från att återge odemokratiska meningsyttüngar i radio eller TV. Bestämmelsen har emellertid ansetts innebära en skyldighet för Sveriges Radio att markera ett avståndstagande från eller att bemöta antidemokratiska uttalanden. Enligt radionämndens mening innefattar bestämmelsen i avtalet bl.a. en skyldighet för Sveriges Radio att i programverksamheten verka för att rasfördomar bekämpas. Radioutredningen har uttalat att det även i framtiden bör finnas bestämmelser som ålägger programföretag en skyldighet att uppträda partiskt till förmån för vad som kan anses utgöra folkstyrelsens grundvalar och till förmån för respekten för människovärdet. Den nuvarande formuleringen i radioavtalet är enligt radioutredningens mening oprecis och kan ges både vida och snäva tolkningar. Utredningen betonar, att det är kärnan av folkstyrelsens principer som stadgandet skall gälla och avser med demokrati beteckning en statsfonn som bygger på fri åsiktsbildning, allmän och lika rösträtt samt fria och hemliga val. Med uttrycket alla människors lika värde och den enskilda människans frihet och värdighet avser radioutredningen de sidor av demokratibegreppet som anknyter till bl.a. förhållandet mellan människor och nämner därvid fördömande av rasism, våld och brutalitet samt hävdande av jämställdhet mellan män och kvinnor. Jag ansluter mig till radioutredningens uppfattning att den ifrågavarande bestämmelsen skall tas in i radiolagen. Stadgandet bör den utformning som utredningen har föreslagit.

1978 års lagstiftning bereddes i riksdagen av kulturutskottet och konstitutionsutskottet. Konstitutionsutskottet betonade i ett yttrande till kulturutskottet att det inte var avsikten att den nya formuleringen av demokratibestämmelsen skulle i sak tolkas annorlunda än den då gällande avtalsbestämmelsen.

Kulturutskottet anslöt sig till konstitutionsutskottets uppfattning se KrU

19777824 s. 65. Bestämmelsen formulerades om år 1991 och fick då sin nuvarande plats i 6 § tredje stycket. Bakgrunden var att det rådde oenighet mellan radionämnden och Sveriges Television om hur bestämmelsen borde förstås prop. 199091149 s. 136 ff.. Oenigheten gällde vilket förhållningssätt programföretagen borde inta till sportevenemang där det fanns deltagare som hade framträtt i Sydafrika och som hade satts upp den av ett FN-organ upprättade s.k. svarta listan över sådana idrottsmän. Radionämnden hade ansett- under åberopande av att de-

78 Radiolagstzftningens regler om programinnehtillet SOU 1992 31

mokratibestämmelsen bl.a. innebär att programföretagen i programverksamheten skall verka för att rasfördomar bekämpas att Sveriges television - genom att sända program av detta slag handlat i strid mot bestämmelsen, en uppfattning som programföretaget inte delade. Radiolagsutredningen, vars förslag låg till grund för lagändringen SOU 19907 s. 104 och 175 f., tog också upp ett annat beslut av radionämnden som rörde demokratibestämmelsen. Det gällde om det från Sveriges Televisions sida hade förekommit tillräcklig bevakning av en nordisk kvinnokonferens med ett stort antal deltagare som ägde rum i Oslo sommaren 1988. Radionämnden uttalade bl.a. i beslutet att programföretagen genom demokratibestämmelsen har ålagts en skyldighet att bl.a. aktivt främja jämställdhet mellan kvinnor och män samt ansåg att Sveriges Televisions bevakning av konferensen var otillräcklig och att detta utgjorde en överträdelse av demolcratibestämmelsen. I propositionen anlade depanementschefen först, med anledning av en invändning av lagrådet, vissa konstitutionella synpunkter varför han fann det befogat att formulera om demokratibestämmelsen prop. l99091149 s. 137 f.. De materiella skälen för att bestämmelsen borde formuleras om var enligt departementschefen följande s. 138 f.

Till en början bör i fortsättningen ett programföretag inte anses överträda demokratibestämmelsen även om sändningar kan sägas innebära att företaget underlåter att medverka i bojkottaktioner mot t.ex. idrottsmän som har framträtt vid evenemang i Sydafrika. I sändningar av detta slag är det från demokratibestämmelsens synpunkt omständigheter vid sidan av det som sänds som står i blickpunkten. I situationer som dessa kan det enligt min mening inte bortses från att ett programföretag också har andra förpliktelser än sådana som följer av demokratibestämmelsen. Avtalet mellan staten och Sveriges television anger t.ex. att programmen genom kvalitet, tillgänglighet och mångsidighet i skälig omfattning skall tillgodose skiftande behov och intressen hos landets befolkning. I fall av detta slag blir det därför nödvändigt att göra en avvägning mellan de skyldigheter som programföretaget har enligt demokratibestämmelsen och vad som kan följa av andra bestämmelser, t.ex. sådana som går ut att programföretaget skall fästa vikt vid publikens intressen. När det gäller sporthändelser som direktsänds vill jag också peka att det här som regel rör sig om offentliga tillställningar som anordnas av någon annan än programföretaget jfr. l § andra stycket andra meningen radioansvarighetslagen. Om demokratibestämmelsen anses ställa krav att programföretaget agerar på ett visst sätt med tanke en deltagande idrottsman som företaget inte har någon kontraktsrelation med, hamnar företaget i en situation, där valet inte gäller huruvida företaget skall underlåta att sända det ena eller andra inslaget som ingår i ett program utan huruvida företaget har rätt att bevaka en faktisk händelse som bevakas av andra medier, t.ex pressen. Från journalistisk och publik synpunkt är det tämligen självklart att ett programföretag i

SOU 1992 31 Radiolagstiftningens regler prøgraminnehållet 79 om

förhållande till staten bör ha full rätt att bevaka händelser som det bland TV-tittama finns ett stort intresse för, och jag ser detta som en viktig princip. Endast i extrema fall bör man enligt min mening ha anledning att säga att det med hänsyn till radiolagens demokratibestämmelse är olämpligt att ett programföretag bevakar en viss händelse. Som jag har nämnt innebär i övrigt radiolagsutredningens förslag att det med stöd av demokratibestämmelsen inte bör kunna krävas att ett programföretag är bevakningsskyldigt i fråga om en viss bestämd tilldragelse. Det ligger i linje med vad jag nyss har sagt att demokratibestämmelsen inte bör rubba det förhållandet att ett programföretag skall ha stor frihet i enlighet med allmänna journalistiska principer bestämma hur att det skall agera med tanke på en viss konkret nyhetstilldragelse. Demokratibestämmelsen bör varken det ena eller det andra sättet beskära det redaktionella oberoendet och utrymmet för en självständig nyhetsvärdering. Även radionämnden bara gång har ansett att deom en mokratibestämmelsen överträtts på grund av otillräcklig bevakning av en bestämd tilldragelse, anser jag mig därför ha anledning att ta upp denna fråga. Jag kommer därvid till samma slutsats som radiolagsutredningen att bestämmelsen leder alltför långt om den innebär att bevakningsskyldighet kan föreligga även i fråga om en enskild nyhetstilldragelse.

Enligt ett uttalande av departementschefen i prop. 199091149 s. 139 är demokratibestämmelsen även tillämplig vad som sänds under annonstid i televisionen.

5.1.5 Förbud mot gynnande av kommersiella intressen i programverksamheten

Enligt 6 § andra stycket första meningen radiolagen får ett programföretag . inte i programverksamheten mot vederlag eller annars ett otillbörligt sätt gynna ett kommersiellt intresse. Regeln utgör en komplettering av regeln om kravet på opartiskhet

se prop. 1990912149 s. 127 och s. 218 och har i det förut nämnda lagstift-

ningsärendet år 1991 införts i radiolagen bl.a. med hänsyn till konventionens bestämmelser. Regeln knyter an till det nya reklambegrepp som har införts i radiolagen. Som framgått av redogörelsen i avsnitt 5.1.2 faller programinslag som innebär att ett kommersiellt intresse gynnas utanför såväl tillämpningsområdet för radiolagens reklambegrepp som reglerna för marknadsföring enligt marknadsföringslagen, om programinslaget sänds i nyhetsförrnedlande, åsiktsbildande, Forströelse- eller underhållningssyfte. Det befanns lämpligt att införa en uttrycklig regel om att ett programföretag inte får gynna ett kommersiellt intresse mot vederlag eller annars ett otillbörligt sätt.

80 Radiolagstiftningens regler om programinnehållet SOU 1992 31

För att ett gynnande av ett kommersiellt intresse mot vederlag skall anses föreligga krävs, liksom när ett programföretag sänder reklam mot vederlag, att vederlaget tillgodogörs programföretaget. Förbudet mot att annars ett otillbörligt sätt gynna ett kommersiellt intresse har kommit till med tanke i första hand företeelsen varuexponering i TV-program pr0duct placement. Departementschefen anförde i propositionen om detta prop. 1990912149 s.128 bl.a. följande

Varuexponering i TV kan naturligtvis förekomma såsom gynnande mot vederlag. Ett mera praktiskt fall är emellertid att programföretaget genom att det i ett program gynnar ett kommersiellt intresse slipper vissa utgifter som annars skulle ha belastat företaget. Programföretaget uppnår denna ekonomiska fördel genom att i programmet fokusera vissa produkter eller varumärken ett sätt som har reklamvärde för en viss näringsidkare. Om det i ett program förekommer en markant fokusering av en produkt eller ett varumärke och detta inte för tittaren framstår som motiverat med hänsyn till något informativt eller underhållande syfte hos programföretaget kan man misstänka att företaget har haft ekonomisk fördel av åtgärden. Oavsett hur det förhåller sig med den ekonomiska fördelen kan det emellertid finnas skäl för bedömningen att företaget i programverksamheten ett otillbörligt sätt har gynnat ett kommersiellt intresse. Man bör dock skilja mellan program som programföretaget självt har producerat och program till vilka företaget bara har köpt visningsrätten, t.ex. långfilmer. När det gäller program av det senare slaget kan det vara omöjligt för programföretaget att undvika att en produkt fokuseras ett sätt som har reklamvärde för en näringsidkare utan att inkräkta programmet såsom ett upphovsrättsligt skyddat verk. Departementschefen anförde vidare i propositionen 129

Det förhållandet att något som sänds bör betraktas som reklam medför å andra sidan inte nödvändigtvis att ett kommersiellt intresse gynnas ett otillbörligt sätt. Som exempel vad som idag kan vara marknadsföring i radio och TV har jag tidigare nämnt marknadsföringen av kursböcker och liknande i anslutning till utbildningsprogrammen i radio och TV. Jag har uttalat avsnitt 4.3.3 att jag inte ser någon anledning att ett icke neklamfmansierat programföretag skall vara förhindrat att sända detta slag av reklam. När ett programföretag sänder reklam utan att detta anses stå i strid med radiolagens krav opartiskhet, bör det således inte anses vara fråga om att gynna ett kommersiellt intresse ett otillbörligt sätt.

SOU 1992 31 Radiolagstzftningens regler om programinnehållet 81

5.1.6 Den grundläggande regleringen i lag om sändning av sponsrade program För att ett prograrnföretag skall ha rätt att lämna uppgift om att det i fråga om ett visst program har förekommit sponsorfmansiering utan att detta strider mot kravet opartiskhet och bestämmelsen om förbud mot gynnande av kommersiella intressen föreskrivs i 6 § andra stycket andra meningen radiolagen att programföretaget, i fråga om någon som har bekostat ett program helt eller delvis, får lämna uppgift om vem bidragsgivaren För att ett programfönetag skall kunna bli skyldigt att lämna uppgift om att sponsorñnansiering har förekommit i fråga om ett visst program har införts en bestämmelse i 7 § andra stycket punkt 3 som säger att det i avtalet mellan staten och programforetaget får bestämmas om skyldighet för företaget att, någon har bekostat ett program helt eller delvis, lämna uppgift om annan om vem bidragsgivaren Reglerna har införts bl.a. för att Sverige skall kunna efterleva kraven i den europeiska konventionen om gränsöverskridande television prop. 199091149 s. 129 ff.. När det gäller rätten att lämna sponsorsmeddelanden framgår av bestämmelsens lydelse att denna har en vid innebörd och att den inte skiljer mellan olika slag av extern finansiering. Beträffande programföretagets skyldighet att lämna sponsorsmeddelande så finns reglerna härom i de avtal som träffats mellan staten och respektive företag. Jag kommer att utförligt redovisa dessa regler i avsnitt 5.1.8. Det bör emellertid anmärkas att utgångspunkten för den nu aktuella regleringen var att man i avtalen skulle skilja ut vad som under vissa förutsättningar och i viss form är tillåten sponsring till skillnad från reklam mot vederlag i övrigt prop. 199091149 s. 133. Detta bör ses mot bakgrund av att namngivande av en sponsor kan vara att anse som reklam i radiolagens mening.

5.1.7 Lagstöd för vissa bestämmelser i avtal mellan staten och ett programföretag Enligt 7 § radiolagen skall utöver vad som föreskrivs i lagen villkor för programföretagets sändningsrätt tas in i ett avtal mellan regeringen och företaget I detta avtal får det enligt första stycket i lagparagrafen bestämmas om skyldighet för pro gramföretaget att

sända genmälen och beriktigande, 2. i programverksamheten respektera den enskildes privatliv, 3 sända ett mångsidigt programutbud, .

82 Radiolagstiflningens regler programinnehållet SOU 1992 31 om

4. ta hänsyn till ljudradions och televisionens särskilda genomslagskraft när det gäller programmens ämnen och utformning samt tiden för sändning av programmen, 5 begäran av myndighet sända meddelande till allmänheten, och att . 6. sända redogörelse som avses i 17 § andra stycket.

I avtalet får det enligt andra stycket i den nämnda Föreskriften i radionyss lagen också bestämmas om skyldighet för programföretaget att

inte sända reklam mot vederlag eller program som någon har beannan kostat helt eller delvis, 2. endast under annonstid i televisionen sända reklam mot vederlag eller program mot betalning, 3. om någon annan har bekostat ett helt eller delvis, lämna uppgift program om vem bidragsgivaren

Enligt första stycket första meningen skall det i ett avtal mellan regeringen och programföretaget tas in de villkor för sändningsrätten inte i som anges 6 Genom vad som i övrigt föreskrivs i första stycket stöd i lag för ges avtalsbestämmelser mellan staten och ett programföretag som gäller andra frågor än sådana som har med programverksamhetens finansiering att göra. En sådan avtalsbestämmelse måste naturligtvis hålla sig inom för deti lagen ramen givna bemyndigandet. Däremot behöver bestämmelsen inte ta i anspråk hela det utrymme som lämnas i bemyndigandet. Vad som har sagts nu gäller även sådana avtalsbestämmelser det som ges lagstöd för genom de tre punkterna i andra stycket. Gemensamt för sådana avtalsbestämmelser är att de gäller tillåtelse till eller förbud mot kommersiellt främjande i radio och TV. Ett särskilt skäl för att den konkreta regleringen här inte sker i lag är att den förutsätts innebära exempelvis att ett visst programföretag får sända reklam mot vederlag, medan andra programföretag inte

får göra detta se prop. 19909l149 219.

s.

5.1.8 Avtalen mellan staten och programfdretagen

Flertalet bestämmelser hur programföretagen skall utöva sin sändningsrätt om finns inte i radiolagen utan i avtalet mellan staten och resp. företag. De nu gällande avtalen mellan staten och programföretagen inom Sveriges Radio-koncemen började tillämpas den 1 juli 1986 och löper den t.o.m. 30 juni 1992. Regeringen har genom beslut den 20 juni 1991 bemyndigat det statsråd som har till uppgift att föredra ärenden radio och television dels om att för staten före den 1 juli 1991 säga upp ifrågavarande avtal, dels att statens vägnar träffa avtal om förlängning ifrågavarande avtal För perioden av den 1 juli 1992 den 31 december 1992. Den ll juli 1991 ändrades också -

SOU 1992 31 Radiolagstiftningens regler om programinnehållet 83

avtalet mellan staten och Sveriges Television AB i fråga om programföretagens rätt att sända sponsrade program. Avtalet mellan staten och Nordisk Television AB träffades den 7 november 1991 och gäller Lo.m. februari 1998. I detta sammanhang är endast avtalet mellan staten och Sveriges Television AB resp. avtalet mellan staten och Nordisk Television AB av intresse. Jag kommer först att redogöra for avtalet mellan staten och Sveriges Television. Genom avtalet med staten ges Sveriges Television AB fortsättningsvis benämnt SVT rätt att sända televisionsprogram i rundradiosändning från sändare här i landet. Avtalet innebär att SVT skall sända TV-program i rikssändningar och regionala sändningar. Dessutom skall företaget sända text- TV. En bestämmelse i avtalet säger att SVT skall bedriva programverksatnheten med beaktande av televisionens centrala ställning i samhället, dess betydelse för den fria åsiktsbildningen och för kulturens utveckling. Det heter vidare att programmen skall ge kunskaper och upplevelser, förmedla erfarenheter samt skänka god underhållning. Programmen skall utformas så att de genom kvalitet, tillgänglighet och mångsidighet i skälig omfattning tillgodoser skiftande behov och intressen hos landets befolkning. Även mindre intressen gruppers skall i görlig mån tillgodoses. En formulering i förhållande till tidigare avtal är att programutbudet ny som helhet skall präglas av folkbildningsambitioner. Enligt avtalet skall det i TV tillhandahållas ett mångsidigt utbud av program på svenska språket Vidare skall det i programmen i betydande omfattning förekomma svenska artister och verk av svenska upphovsmän. Särskilt anges att SVT är skyldigt att meddela nyheter samt kommentera eller annat sätt belysa händelser och skeenden och därvid ge den allsidiga information som medborbehöver for att vara orienterade och ta ställning till samhälls- och garna kulturfrågor, stimulera till debatt kring viktigare samhälls- och kulturfrågor, granska myndigheter, organisationer och företag som har inflytande beslut som rör medborgarna samt spegla verksamheten inom sådana och inom andra sammanslutningar och föreningar, organ tillvarata och utveckla televisionens särskilda förutsättningar att ge upplevelser och stimulera fantasin och därigenom ge möjligheter till inlevelse, engagemang och förströelse, främja konstnärlig och kulturell förnyelse samt bedriva skapande verksamhet med konstnärliga uttrycksformer, bevaka och granska händelser och utveckling på kulturlivets olika områden samt i samspel med det övriga kulturlivet stimulera och förmedla olika kulturaktziviteter, i skälig omfattning tillgodose olika intressen i fråga om bl.a. religion, kultur och vetenskap, ta särskild hänsyn till språkliga och etniska minoriteter samt ta särskild hänsyn till olika grupper av handikappade.

84 Radiolagsnftningens regler programinnehållet SOU 1992 31 om

Det finns också bestämmelser som anger att den enskildes privatliv skall respekteras i programverksamheten om inte ett oavvisligt allmänintresse ver annat, att SVT skall beriktiga en felaktig sakuppgift när det är påkallat och att den som har befogat anspråk att bemöta ett påstående skall beredas tillfälle till genmäle. Vad angår reklam sägs att SVT inte mot vederlag får medge kommersiell reklam i program eller programinslag. För överträdelse denna beatt en av stämmelse skall anses föreligga krävs alltså att företaget har mottagit betalning eller något annat vederlag. Som framgått av redogörelsen i avsnitt 5.1.6 skall frågor sändning om av sponsrade program regleras i avtalen mellan staten och programföretagen. Under sommaren 1991 har avtal träffats om ändring i avtalet mellan staten och Sveriges Television Aktiebolag. I avtalets 10 § har tillagts regler när om sponsrade program får sändas. Sponsrade program definieras i avtalet på följande sätt Med sponsrade program avses program som helt eller delvis bekostats av någon som inte är engagerad inom radio eller television eller med att framställa audiovisuella verk och med vilken SVT eller annat företag inom Sveriges Radio-koncemen slutit avtal härom. Huvudprincipen är alltjämt enligt bestämmelserna i avtalet att SVT inte skall sända sponsrade program. Härifrån har dock gjorts undantag för vissa programkategorier. Enligt avtalet får SVT sända sponsrade program om sändningen avser en allmän sammankomst eller offentlig tillställning och en dessutom krävs som huvudregel att dessa evenemang har anordnats någon av annan än ett företag inom Sveriges Radio-koncemen. För offentlig tillställning som utgör sportevenemang krävs, förutom det sistnämnda, att evenemanget skall vara av större svenskt eller internationellt intresse. Från nämnda huvudregel finns ett undantag nämligen, om evenemanget anordnas SVT av eller annat företag inom Sveriges Radio-koncemen skall sändningen ske inom ramen för ett åtagande gentemot Europeiska Radiounionen EBU eller - arrangemanget vara av motsvarande betydelse och programmet måste direkt- sändas till flera länder. Det finns föreskrifter i avtalet om vilket sätt och med vilka medel SVT får tillkännage sponsorskapet. Bl.a. kan nämnas att musik är typisk för som eller annars knuten till sponsom inte får användas för att tillkännage sponsorskåpet. Vidare föreskrivs vissa förbud. Programmet får inte sponsrat nåvara av gon vars huvudsakliga verksamhet gäller tillverkning eller försäljning toav baksvaror, alkoholdrycker eller receptbelagda läkemedel. Inte heller får ett sponsrat program huvudsakligen avse nyheter eller nyhetskommentarer eller huvudsakligen vända sig till barn under 12 år. På begäran av en statlig myndighet skall SVT sända meddelande som är av vikt för allmänheten. Företaget skall till att meddelandet lämplig se ges en ut-

SOU 1992 31 Radiolagstiftningens regler programinnehållet 85 om

formning och att det inte genom sin omfattning eller annat sätt inverkar menligt på programverksamheten. Det åligger SVT att i program lämpligt sätt redogöra för beslut av radionämnden enligt vilket företaget har brutit mot bestämmelserna i 6 § radiolagen eller avtalet. Om radionämndens beslut avser att en begäran om beriktigande har avslagits, skall företaget redogöra för nämndens slutsatser och skälen för dessa. Om det finns skäl anta att SVT i väsentlig mån har brutit mot 6 § radiolagen eller avtalet får staten påkalla utredning i frågan genom utredningsmän, som utses enligt lagen 1929145 om skiljemän. Om utredningen ger anledning till det, får staten säga upp avtalet. I propositionen prop. 1992140 om den avgiftsñnansierade radio- och TV-verksamheten 1993-1996 har föreslagits att sponsring skall tillåtas m.m. även i ljudradio. Vissa mindre ändringar i avtalsreglema om sponsring har också föreslagits. För Nordisk Television AB gäller i stort sett samma avtalsvillkor, angående programverksamheten, som för programföretagen inom Sverige Radiokoncernen. Den största skillnaden är givetvis att detta företag har rätt att sända reklam. Även i vissa andra avseenden har detta företag mindre långtgående förpliktelser gentemot staten än vad programföretagen inom Sveriges Radiokoncernen har. Jag kommer i det följande att behandla dessa. Det företaget är, liksom företagen inom Sveriges Radio-koncemen, nya skyldigt att sända genmälen och beriktiganden, att i programverksamheten respektera den enskildes privatliv, att ta hänsyn till televisionens särskilda genomslagskraft när det gäller programmens ämne och utformning samt tiden för sändning och att lämpligt sätt redogöra för beslut av av programmen radionämnden, enligt vilket företaget har överträtt bestämmelser i radiolagen eller i avtalet mellan staten och företaget. Företaget får vidare endast under annonstid i televisionen sända reklam mot vederlag eller program mot betalning. I fråga om rätten att sända sponsrade program finns inte de krav som gäller för SVT att programmen måste avse en allmän sammankomst eller offentlig tillställning. I övrigt är reglerna om sponsring i huvudsak desamma. Företagets skyldighet att begäran av statlig myndighet sända meddelanden som är av vikt för allmänheten är starkt begränsad i jämförelse med programföretagen i Sveriges Radio-koncemen. Huvudregeln är att myndigheter som behöver informera medborgarna skall göra detta genom att köpa reklamtid. Endast i nödsituationer, såsom exempelvis vid olyckor, finns en skyldighet för företaget att utan vederlag sända myndigheters meddelanden. I avtalet föreskrivs vidare om skyldigheter för företaget att sända ett mångsidigt prograrnutbud av god kvalitet sändningarna skall innehålla såväl nyheter och informativa program som underhållningsprogram. Bland de programkategorier som särskilt nämns i avtalet märks nyhetsprogram, bamprogram, program på svenska språket och med svenska upphovsmän eller sven-

86 Radiolagsttflningens regler programinnehållet SOU 1992 31 om

ska artister samt egenproducerade och beställda Avtalet är konstrueprogram. rat så att vissa åtaganden Företaget är mindre omfattande de två första åren av av avtalstiden. Detta gäller bl.a. kvantiteten av nyhetsprogram, barnprogram och egenproducerade program.

5.1.9 Regler som huvudsakligen avser i televisionen annonser

Jag har i avsnittet 5.1.2 berört vad som avses i radiolagen med begreppen reklam och annonstid i televisionen. Varken den nuvarande eller den tidigare lagstiftningen innehåller något kategoriskt förbud mot att sända vad i någon mening är reklam för som programföretagen. De ändringar i radiolagen vidtagits i 1991 års lagstiftsom ningsärende har inte inneburit några förändringar vad gäller tillåtligheten av

reklam för de icke reklamfinansierade programföretagen se pr0p.l99091

s. 79. I 7 § andra stycket andra punkten radiolagen föreskrivs att staten får träffa avtal med ett programföretag om skyldighet för företaget att endast under annonstid i televisionen sända reklam mot vederlag eller betalning. program mot Syftet med bestämmelsen är bl.a. att tillgodose de krav den som euro-

peiska konventionen om gränsöverskridande television uppställer se

prop. l99091l49 s. 79 ff.. För att reklam mot vederlag skall föreligga krävs att vederlaget utgår anses till programföretaget eller eventuellt en juridisk vilken det sker person genom en sammankoppling mellan vad annonsören betalar och prograrnföretagets inkomster. Om vederlaget utgår till någon handlar det inte annan om att pro-

gramföretaget sänder reklam mot vederlag se 1990911149 81 f..

prop. s. Utanför reklambegreppet i radiolagen faller dels åsiktsreklam, dels inköpsoch andra anskaffningsfrämjande åtgärder riktas bakåt leverantösom mot rer, kreditgivare eller arbetssökande. Som tidigare framgåtti avsnitt 5.1.2 och 5.1.5 finns vissa skillnader mellan TV-konventionens och radiolagens reklambegrepp. För att tillgodose konventionens krav utvidgades vid 1991 års ändringar i radiolagen dess reklamdefmition till att avse, förutom reklam mot vederlag, även program mot betalning. I propositionen i lagstiftningsärendet prop. l99091l49 82 framhålls s. att med vederlag avses varje form av vederlag, inte endast Något krav pengar. att vederlaget skall ha viss storlek krävs inte. Med att program sänds mot betalning avses att TV-företaget erhåller ett nettotillskott grund av pengar av programmets sändande. Från detta skiljer lagstiftningen att en utomstående, t.ex. en sponsor, har bekostat större eller mindre del en av ett programs produktionskostnader. Som exempel härpå anförde departementschefen i propositionen s. 82 följande

SOU 1992 31 Radiolagsnfiningens regler om programirmehdllet 87

Om en utomståendes bidrag uppgick till hela det belopp som programföretaget hade fått lägga ut för att sända programmet skulle alltså annars företaget få tillgång till programmet utan någon som helst kostnad. Om den utomstående betalade ännu mera för programmet, skulle programföretaget även få ett bidrag till sina allmänna kostnader. I den delen kan det enligt utredningen inte anses röra sig om exempelvis sponsring, utan istället sänds då programmet mot betalning.

Som jag tidigare redogjort för i avsnitt 5.1.6 faller lämnande av uppgift om att det i fråga om visst program har förekommit sponsorsñnansiering utanför den nu aktuella regleringen, dvs. sådana uppgifter skall inte redovisas under annonstid i televisionen. I 8 § radiolagen föreskrivs att under annonstiden i televisionen får det endast förekomma reklam och andra program som någon har uppdragit prograrnföretagen att sända, 2. programföretagets reklam för egen kommersiell verksamhet, och 3 program glimtar. . Som jag tidigare påpekat gäller inte radiolagens krav opartiskhet och saklighet för vad som sänds under annonstid i televisionen 6 § fjärde stycket. I 8 § har därför uppställts restriktioner för vad som får sändas under annonstid bl.a. i syfte att hindra att programföretagen kringgår de för den vanliga programverksamheten gällande opaniskhets- och saklighetskraven. Med programglimtar avses enligt motiven s. 86 program som till övervägande delen består av korta avsnitt av program som programföretaget avser att sända vid ett senare tillfälle. Det förtjänar att påpekas att programföretaget ges en rätt att under annonstiden sända programglimtar dessa får även sändas annan sändningsmen tid. Det har införts regler som syftar till att säkerställa identifieringen av reklam. Jag har tidigare berört en regel vars syfte är att uppmärksamma tittaren att sändningen reklam, nämligen regeln om att annonstiden i televisioavser nen skall inledas och avslutas av en särskild ljud- och bildsignatur. Det finns ytterligare regler som kan sägas ha detta syfte. Jag kommer i det följande att beröra två av dessa regler. I 9 § första stycket föreskrivs att av en annons som sänds under annonstid i televisionen skall framgå i vems intresse sändningen sker. Detta kan framgå t.ex. genom att annonsörens namn eller firma anges eller genom att ett känt varumärke visas. Den andra regeln finns i 9 § andra stycket. Där föreskrivs att i annonser som sänds mot betalning eller annat vederlag får det inte uppträda personer

88 Radiolagstifiningens regler programinnehållet SOU 1992 31 om

som spelar en framträdande roll i televisionsprogram huvudsakligen som handlar om nyheter eller nyhetskommentarer. Motivet för sistnämnda bestämmelse är att det skulle försvåra tittarens reklamidentifiering om vissa klart identifieras med den vanliga personer som programverksamheten fick nyttjas för att förhöja trovärdigheten i reklambud-

skapet se prop. 19091 149 s. 89.

De personer som omfattas den här s.k. karantänsbestämmelsen är såav dana som medverkar i nyhetsprogram och nyhetskommenterande program. Med nyhetskommenterande program avses, enligt departementschefen

se a.a. s. 90 detsamma som i den förklarande rapporten till konventionen,

nämligen strikt nyhetsrelaterade såsom kommentarer till nyheter, program analyser av nyhetsutvecklingen och politiska ställningstaganden till nyhetshändelser. Dessutom krävs att personen spelar en framträdande roll i ett sådant program. Den medverkan som avses är således den i första hand som nyhetsreportrar och programledare svarar för. Det finns i 10 § radiolagen ett uttryckligt förbud mot att sända vissa s.k. åsiktsannonser i televisionen. I paragrafen föreskrivs sänds att annonser som under annonstid i televisionen inte får syfta till att vinna stöd för politiska eller religiösa åsikter eller åsikter i intressefrågor på arbetsmarknaden. I propositionen 199091 149 s. 95 uttalades departementschefen bl.a. regeln av att syftar till att, tillsammans med andra regler, säkerställa möjligheten till allen sidig debatt i televisionen. I 13 § radiolagen finns regler om högsta tillåtna annonsvolym. Där stadgas att av en programtjänsts sändningstid per dygn får högst tio procent avse annonser under annonstid i televisionen. Denna andel beräknas särskilt för tiden mellan kl. 18.00 och 24.00. Inom en sändningstid timme mellan hela av en klockslag får annonser förekomma under högst åtta minuter eller, i rena undantagsfall, tio minuter. I avtalet mellan regeringen och programföretaget får det bestämmas att högsta tillåtna sändningstiden för under annonstid annonser i televisionen skall vara kortare än vad föreskrivs i första och andra som styckena. Den genomsnittstid varom talas i första meningen avser enligt vad departementschefen uttalade i den allmänna motiveringen i nämnda proposition s. 100 sändningstiden som helhet. Vidare sägs att sändningstid som räknas inte tid då det endast sänds testbild eller något liknande, med eller utan musik. Det finns också en regel om den kortaste annonstiden får förekomma som vid ett givet tillfälle. I 14 § föreskrivs således att annonstiden i televisionen vid ett givet tillfälle inte får understiga minut, sedan sändningstiden för den en särskilda ljud- och bildsignaturen har frånräknats. De allmänna kraven som gäller för hur får sättas in i sändningannonser arna återfinns i 15 Huvudregeln är att annonser under annonstid i televisionen skall sättas in mellan Härifrån medges vissa undantag. programmen. Annonser får avbryta ett de sätts in i i program om pauser sportprogram

SOU 1992 31 Radiolagstiftningens regler programinnehållet 89 om

där det förekommer längre pauser, eller i pauser i program som avser föreställningar eller evenemang med pauser för publiken, sätts mellan delar i program som består av olika avslutande delar och där varje del föregås som eller följs av annonser varar minst 20 minuter. Det finns också regler vars primära syfte kan sägas vara att skydda barnen vid TV-reklam. Dessa regler kompletteras av att det inom marknadsföringslagens tillämpningsområde ställs speciellt höga krav hederlighet och vederhäftighet när reklamåtgärd riktar sig till exempelvis bam. Lagstiftaren har en bedömt att det med hänsyn till bl.a. televisionens stora genomslagskraft varit befogat att uppställa mer långtgående restriktioner i radiolagen än vad som följer av marknadsföringslagen, när det gäller reklam särskilt vänder sig som till yngre bam. I 11 § första stycket radiolagen föreskrivs att med en annons reklam som sänds under annonstid i televisionen inte får syfta till att fånga uppmärksamheten hos barn under 12 år. Vidare föreskrivs i andra stycket att det i annonser med reklam inte får uppträda personer eller figurer som spelar en framträdande roll i televisionsprogram som huvudsakligen vänder sig till bam under 12 år. Det finns dessutom i 15 § första stycket andra meningen ett uttryckligt förbud mot att sända annonser med reklam under annonstiden omedelbart före eller efter ett program som huvudsakligen vänder sig till nämnda bamgrupp. Radiolagens bestämmelser om annonser som sänds under annonstid i televisionen gäller enligt 16 § radiolagen inte for annonser och liknande meddelanden i sökbar text-TV. Inte heller gäller radiolagens krav opartiskhet och saklighet för sådana meddelanden 6 § fjärde stycket.

5.1.10 Radionämndens uppgifter

Övervakningen av hur ett programföretag utövar sin sändningsrätt sker

som tidigare nämnts genom efterhandsgranskning av radionämnden. Radionämnden är en statlig myndighet som arbetar i domstolsliknande former. Den består av sju av regeringen utsedda ledamöter jämte ersättare. Ordföranden och vice ordföranden skall vara eller ha varit ordinarie domare. Nämndens granskning sker efter anmälan mot ett visst program eller nämndens eget initiativ. Det förekommer tre olika slag av beslut i granskningsärenden. Fällande beslut programmet strider mot radiolagen eller avtalet. Kritiserande beslut brist har konstaterats men inte bedömts så som allvarlig att programmet strider mot radiolagen eller avtalet. Friande beslut programmet brister i överensstämmelse med radiolagen eller avtalet. Radionämndens beslut i granskningsärenden kan inte överklagas. Nämnden har inte befogenhet att vidta någon åtgärd i ett granskningsärende annan

90 Radiolagsttfiningens programinnehâllet SOU 1992 31 regler om

än att fatta ett av de tre ovan angivna besluten. Skadestånd eller straff förekommer således inte. Radionämndens uppgifter har utvidgats genom 1991 års lagstiftningsärende. Radionärnnden skall genom granskning i efterhand övervaka om ett programföretag som i televisionen sänder reklam mot vederlag iakttar radiolagens regler om annonser som sänds under annonstid i televisionen. Det ankommer således på radionämnden att övervaka att Nordisk Television AB utövar sin sändningsrätt i enlighet med radiolagen och avtalet mellan staten och företaget. Genom en ändring i radiolagen som trätt i kraft den 1 mars 1992 har radionämnden fått befogenhet att förelägga vite om ett programföretag bryter mot vissa uppräknade bestämmelser om reklam och sponsring i lagen eller avtalet med regeringen.

5.2 Kabellagstiftningen

Som framgått av redogörelsen i kapitel l har lagen 1985677 om lokala kabelsändningar ersatts av lagen 19912027 om kabelsändningar till allmänheten. Lagen 19851057 om ansvarighet för lokala kabelsändningar har upphävts. Reglerna om kabelsändningar beskriver jag i kapitel

SOU 1992 31

6 Marknadsföringslagstiftningen

Inledning

Den europeiska konventionen gränsöverskridande television kräver om att den reklam som förekommer i TV skall hederlig och inte vilselevara vara dande eller på annat sätt strida mot konsumenternas intressen artikel 111 och 2. Vidare får reklam som riktar sig till barn eller där barn förekommer inte innehålla något som skadar deras intressen, och reklamen skall hänsyn till ta barns särskilda känslighet artikel 113. I EG-direktivet finns bestämmelser av likartat slag. Jag kommer senare att belysa såväl konventionens som direktivets bestämmelser, bl.a. i kapitel Motsvarande krav som i konventionen återfinns i vår nationella lagstiftning, främst marknadsforingslagen l975l4l8, MFL. I radiolagsutredningens delbetänkande SOU 19907 Lagstiftning för reklam i svensk TV finns en närmare redogörelse för MFLs syfte, uppbyggnad och tillämpning. Utförliga redogörelser har i den här betänkandet lämnats beträffande dels reklamens förhållande till yttrandefrihetsgrundlagen i avsnitt 4.3.3, dels censurförbudet i radiolagen i avsnitt 5.1.3. Därför nöjer jag mig nu med att kortfattat beskriva MFLs regelsystem. I stället ägnar jag större uppmärksamhet MFLs tillämplighet på marknadsföring med internationell anknytning. På samma sätt beskriver jag de s.k. alkohol- och tobaksreklamlagarna som nära anknyter till MFL. Innan jag behandlar MFLs regelsystem ur den nyss angivna synvinkeln vill jag dock i korthet erinra MFLs förom hållande till yttrandefrihetsgrundlagen och radiolagen. Som har berörts i redogörelsen i avsnitt 4.3.3 är det tillåtet för en myndighet att förbjuda ett upprepande viss kommersiell reklam därför denna av att strider mot marknadsföringslagen. Sådana åtgärder är tillåtna vid sidan av tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen grund dessa av att författningars syfte inte omfattar att värna begagnande de skyddade mediav erna som medel i den enskilda näringsverksamhetens tjänst jämför avsnitt 4.3.3. I avsnitt 5.1.3 har jag redogjort för att radiolagens censurförbud ändrades i samband med att reklam tilläts i svensk marksänd TV. I 19 § sjätte stycket radiolagen klargörs att föreskrifterna i marknadsföringslagen 19751418, lagen 1978763 med vissa bestämmelser marknadsföring alkoholom av drycker, lagen 1978764 med vissa bestämmelser marknadsföring om av tobaksvaror och produktsäkerhetslagen 1988 1604 gäller också i fråga om sådan marknadsföring som sker i radio eller TV.

92 Marlmadsföringslagstiftningen SOU 1992 31

6.2 Marknadsföringslagen

MFL har till ändamål att främja konsumenternas intressen i samband med näringsidkares marknadsföring av varor, tjänster eller andra nyttigheter och att motverka marknadsföring är otillbörlig mot konsumenter eller näringsidsom kare 1 §. MFL är alltså tillämplig näringsidkares marknadsföring av varor, tjänster och andra nyttigheter 1, 3 och 6 §§ MFL. Med marknadsföring avses åtgärder som syftar till att främja avsättningen av varor o.s.v. Detta medför att inköps- eller andra anskaffningsfrämjande åtgärder som riktas bakåt mot leverantörer, kreditgivare eller arbetssökande faller utanför lagen prop. 197057 s. 64. Naturligtvis innebär den angivna begränsningen också att MFL inte gäller åsiktsreklam och liknande. MFLs marknadsföringsbegrepp är i nu aktuellt hänseende betydligt snävare än det reklambegrepp som används i TV-konventionen. Konventionens reklambegrepp är vidsträcktare så sätt att det både avsättningsfrämjande meddelanden och meddelanden som har anavser syfte, åsiktsreklam SOU 19907 57 f.. Å andra sidan sträcker

nat t.ex. se s.

sig MFL i det avseendet längre än TV-konventionen, att lagen i fråga om reklam i ett massmedium inte är begränsad till sådan reklam som sker mot betalning eller annat vederlag. MFL är därigenom tillämplig även vid s.k. egenreklam. MFLs materiella regler är framför allt tre generalklausuler som i allmänna ordalag anger vad en näringsidkare skall iaktta i sin marknadsföring. Generalklausulema behandlar otillbörlig marknadsföring 2 §, informationsskyldighet 3 § och produktotjänlighet 4 §. Mest central är generalklausulen mot otillbörlig marknadsföring. Den introducerades 1970 års lag om otillbörlig marknadsföring. Den lyder genom Företager näringsidkare vid marknadsföring av vara, tjänst eller annan nyttighet reklamåtgärd eller annan handling, som genom att strida mot god affärssed eller annat sätt är otillbörlig mot konsumenter eller näringsidkare, kan marknadsdomstolen förbjuda honom att fortsätta därmed eller att företaga liknande handling. Förbud kan meddelas annan även anställd hos näringsidkare och annan som handlar näringsidkavägnar samt och en som i övrigt väsentligt har bidragit till handres var lingen. Såsom generalklausulen är utformad är den tillämplig på alla slag av reklam och andra marknadsföringsåtgärder och alla slag av medier. Under senare har MFL kompletterats av ett flertal föreskrifter i andra lagar som uttryckligen hänvisar till MFLs generalklausuler. Som exempel kan nämnas reglerna i de två speciallagarna om marknadsföring av alkoholdrycker och tobaksvaror, lagen 1978763 med vissa bestämmelser om marknadsföring av alkoholdrycker resp. lagen 1978764 med vissa bestämmelser om

SOU 1992 31 Marknadsföringslagstifiningen 93

marknadsföring av tobaksvaror. En handling som strider mot bestämmelserna i dessa lagar skall enligt en särskild föreskrift i lagarna anses vara otillbörlig marknadsföring vid tillämpning av MFL. Regler av denna typ, som konkret anger att vissa förfaranden skall anses strida mot en generalklausul i MFL, finns också i konsumentkreditlagen 1977981 och konsumentförsäkringslagen l98038. Enligt de båda sistnämnda lagarna skall MFLs regler om underlåtenhet att lämna information tillämpas i fråga om underlåtenhet att lämna viss information rörande konsumentkrediter resp. konsumentförsäkringar. Samtliga regler har alltså det gemensamt att de är sammankopplade med övervaknings- och sanktionssystemet enligt MFL. Utgångspunkten för marknadsföringslagens tillämpningsområde är givetvis att lagen är avsedd att reglera förhållanden inom Sveriges gränser. Det står vidare klart att utländska företag, som bedriver näringsverksamhet på den svenska marknaden, är skyldiga att rätta sig efter svenska lagar och bestämmelser likaväl som inhemska företag. En fråga är vilket tillämpningsområde den marknadsföringsrättsliga lagstiftningen kan anses ha när det gäller marknadsföringsåtgärder med internationell anknytning. En annan fråga är i vad mån reklam i satellit-TV som härrör från något annat sändarland än Sverige faller under MFLs bestämmelser. Departementschefen tog upp den förstnämnda frågan i förarbetena till 1970 års lag om otillbörlig marknadsföring. Vad han konkret behandlade var reklam i utländska tidningar, inte TV-sändningar. Departementschefen anförde följande i specialmotiveringen till 1 § MFL prop. 197057 s. 92 om generalklausulens tillämplighet vid marknadsföringsåtgärder med intemationell anknytning

Generalklausulen är inte formellt begränsad till vad som sker i Sverige. Vad beträffar frågan om dess tillämpning marknadsföringsåtgärder med internationell anknytning vill jag anföra följande. Huvudsyftet med den föreslagna lagstiftningen är att sörja för att vissa normer iakttas inom reklam och marknadsföring den svenska marknaden. Avgörande för om generalklausulen skall tillämpas en viss åtgärd bör därför vara om åtgärden är inriktad på svensk publik. Var åtgärden en har företagits är däremot i princip utan betydelse. Generalklausulen bör sålunda kunna tillämpas exempelvis i fråga om reklammaterial som har producerats i utlandet och därifrån distribuerats till mottagare i Sverige. Detta bör gälla vare sig reklamen är särskilt inriktad Sverige eller vänder sig till en internationell publik, däribland den svenska. Om däremot reklamen i och för sig avser bara en viss utländsk marknad bör generalklausulen inte anses tillämplig. Det bör sålunda inte möjligt vara att ingripa mot en annons i en utländsk tidning, vilken inte primärt är avsedd för spridning i andra länder, även om vissa exemplar av tidningen skulle förekomma här i landet. Det sagda gäller även åtgärder nu som vidtas av svenska företag. Det sagda innebär att generalklausulen i och för sig kan tillämpas även handlingar som företas utanför Sveriges gränser. De praktiska

94 Marlmadsföringslagstzftningen SOU 1992 31

möjligheterna att i sådana fall nå den ansvarige med delgivning av ett vitesföreläggande eller att verkställa ett beslut om utdömande av vite torde emellertid vara begränsade.

Marknadsdomstolen har i ett antal fall tillämpat generalklausulen mot näringsidkare haft säte annat i land som bedrivit verksamhet i Sverige som men eller riktad mot Sverige. Ingripanden har emellertid endast riktat sig mot danska och finska näringsidkare. Förbuden har sällan förenats med vite. MD 19733, 197311, 197324, 197328, 19753, 197824, 19824. I propositionen 199091149 om radio- och TV-frågor tog departementschefen frågan om marknadsföringslagens tillämplighet beträffande reupp klam i TV har internationell anknytning. Departementschefen knöt an till som det föregående citatet och yttrade följande i den allmänna motiveringen s. 114 f.

Beträffande reklam i TV kan detta uttalande dras en alldeles bestämd av slutsats generalklausulen mot otillbörlig marknadsföring är inte tilllämplig TV-reklam inte kan tas emot i Sverige utan bara av TVsom tittare i andra länder. Så snart TV-reklam kan tas emot i Sverige bör man enligt min mening ställa frågan om reklaminslaget kan anses riktat till Sverige eller till internationell publik, däribland den svenska. Vid en sådan bedömen ning har inte anledning att fästa avgörande vikt vid huruvida man sådan enligt internationella telekonventionens regelsyssändningen som tem är avsedd att tas emot i Sverige eller kan tas emot här endast grund av tekniskt ofrånkomligt överspill. Vid bedömningen blir därmed frågor typ radiofrekvens, slag satellit och sändningens styrka av av bara några ofta kanske mindre väsentliga tolkningsdata bland andra. - - Beträffande reklam i utländska sändningar vill jag också betona, att det inte finns anledning att använda generalklausulen mot all reklam skulle kunna träffas den. I första hand finns det skäl för KO att som av uppmärksamma svenska annonsörers verksamhet med inriktning på den svenska marknaden. Och därnäst sådan reklam av utländska annonsörer vilken det framgår att svenska TV-tittare hör till målgrupav pen. En särskild omständighet bör understrykas är den innebörd man som bör tillägga den europeiska TV-konventionen och att detta förhållande medför att vi bör iaktta försiktighet när det gäller att använda generalklausulen mot reklam i utländska TV-sändningar. Konventionen innebär maning till försiktighet i det nu berörda en hänseendet beroende det sätt som den har bestämt vilken stat som för att konventionen följs. Konventionen lägger detta ansvar ansvarar den sändande staten artikel 5.

Det bör också nämnas att professor Ulf Bemitz i sin rapport år 1988 till Nordisk Embetsmannskomité for konsumentspörsmål, Marknadsrättslig kontroll reklam-TV, drar den slutsatsen av lagförarbeten och praxis att av

SOU 1992 31 Marknadsfiiringslagmftningen 95

MFL är tillämplig satellit-TV-reklam från utländska sändare helt som är eller delvis inriktade på en svensk publik. Av det nu anförda framgår att marknadsföringslagen kan tillanses vara lämplig på satellit-TV-reklam är helt eller delvis inriktad svensk som en publik och detta oberoende av varifrån sändningen utgår. En annan fråga är mot vem ingripande kan ske. Generalklausulen anger tre kategorier, nämligen

näringsidkare som vid marknadsföring företar reklamåtgärd eller annan handling som är otillbörlig,

2. anställd hos näringsidkare och annan som handlar näringsidkares vägnar och

3. var och en som i övrigt väsentligt har bidragit till handlingen.

Ingripanden mot otillbörlig marknadsföring sker i första hand det fömot retag som marknadsför varan eller tjänsten, dvs. annonsören. Är det fråga om en inhemsk annonsör föreligger knappast något problem. Så är inte heller fallet om annonsören är i Sverige eller har dotterbolag eller likartad ett annan företrädare i Sverige och företrädaren tar del i marlmadsföringen. Det är vidare möjligt att ingripa mot medverkande såsom annonsbyråer och medieföretag. Möjligheterna att nå utländska företag utan närmare anknytning med svensk jurisdiktion är begränsade. Det torde förutsätta att företagen frivilligt underkastar sig svensk jurisdiktion.

6.3 Alkohol- och

tobaksreklamlagarna

Det har införts särskild lagstiftning rörande marknadsföring alkohol och av tobaksvaror. Dessa bestämmelser finns i lagen 1978763 med vissa bestämmelser om marknadsföring alkoholdrycker alkoholreklamlagen och av lagen 1978764 med vissa bestämmelser marknadsföring tobaksvaror om av tobaksreklamlagen. Lagarna gäller näringsidkares marknadsföring alkoholdrycker som avser och tobaksvaror och som vänder sig till konsumenter 1 § första stycket alkoholreklamlagen resp. 1 §tobaksrekla1nlagen. Med alkoholdrycker avses spritdrycker, vin, starköl och öl i den betydelse dessa beteckningar har i lagen 1977292 tillverkning drycker, om av m.m. l § andra stycket alkoholreklarnlagen. Öl är enligt den i alkoholreklamlagen åsyftade lagen en maltdryck, vars alkoholhalt överstiger 1,8 2,8 viktprocent. Utanför alkoholreklamlagens men reglering faller därför lättöl, som får innehålla högst 1,8 viktprocent alkohol.

96 Marlatadsföringslagstiftningen SOU 1992 31

Det anförda betyder att begreppet alkoholdrycker i alkoholreklamlagen har något snävare innebörd än uttrycket alcoholic beverages i den europeiska en konventionen gränsöverskridande television. om departementschefen uttalade i specialmo- Med tobaksvara avses enligt vad tiveringen till 1 § tobaksreklamlagen prop. l97778l78 s. 54 en vara som till någon del innehåller tobak och som är avsedd att brukas som njutningsmedel, även exempelvis tuggtobak och Begreppet tobaksvara är därför snus. identiskt med uttrycket tobacco products i konventionen. Alkohol- och tobaksreklamlagama har knutits an till MFLs regelsystem. En handling strider mot lagarna skall enligt särskild bestämmelse i som - en vardera lagen vid tillämpning MFL anses vara otillbörlig mot konsumen- - av ter 3 § alkoholreklamlagen resp. 4 § tobaksreklamlagen. Grundregeln i alkohol- och tobaksreklamlagama är att- med hänsyn till de hälsorisker är förbundna med bruk alkohol och tobak särskild måttsom av fullhet skall iaktagas vid marknadsföringen av sådan varor. Därvid gäller särskilt reklam- eller marknadsföringsåtgärd inte får företas som är påatt annan trängande eller uppsökande eller uppmanar till bruk av alkohol eller tosom bak 2 § första stycket 2 §. Departementschefen uttalade i propositioresp. prop. 1977782178 31 med förslag till lagstiftning om marknadsfönen s. ring alkoholdrycker och tobaksvaror att reklam i TV är ett exempel på en av sådan reklamform är påträngande Följaktligen skall vid tillämpning som m.m. MFL reklam i TV för alkohol och tobak anses vara otillbörlig mot konsuav menter; marknadsdomstolen har därför rätt att förbjuda sådan reklam. I avsnitt 6.2 har behandlats frågan vilken tillämplighet MFLs generalklausul otillbörlig marknadsföring har när marknadsföringsåtgärd har inmot en ternationell anknytning. marknadsföringsåtgärder tilldrog sig intresse också vid Frågan om sådana tillkomsten av alkohol- och tobaksreklamlagama. Tobaks- och alkoholreklamutredningen föreslog att det uttryckligen skulle föreskrivas att lagstiftningen endast gällde näringsidkares marknadsföring till konsumenter inom landet. Enligt utredningen SOU 197663 s. 197 borde lagstiftningen inte gälla svenska säljares marknadsföring för export. Departementschefen anförde i den allmänna motiveringen till förslaget om lagstiftning i ämnet att han delade den uppfattning som uttalats av utredningen prop. 197778178 27. Särskilt behandlade han annonser i utländska tids. ningar. Han uttalade s. 35 att annonsförbudet i princip inte skulle gälla den annonsering förekommer i utländska tidskrifter utan inriktning på som

Vidare anförde departementschefen i specialmotiveringen 48, jfr. s. 54 syftet med lagstiftningen att sörja för att vissa normer iakttas beträfatt var fande marknadsföringen den svenska marknaden. Han fortsatte

Tillämpningsområdet är härvid detsamma gäller för marknadsfösom ringslagen. Utanför faller således svenska näringsidkares marknadsfö-

SOU 1992 31 Marknadsféringslagstiftningen 97

ring på utländska marknader. Var marknadsföringsåtgärdema har sitt w ursprung saknar däremot i princip betydelse. Bestämmelserna bör således kunna tillämpas även exempelvis i fråga om reklammaterial som har producerats i utlandet och därifrån distribueras till konsumenter inom landet. Detta bör gälla vare sig reklamen är särskilt inriktad på svenska konsumenter eller vänder sig till en internationell publik, däribland den svenska. Om däremot reklamen i och för sig avser bara en viss utländsk marknad bör bestämmelserna inte anses tillämpliga. Det bör sålunda inte vara möjligt att ingripa mot en annons i en utländsk tidning, vilken inte primärt är avsedd för spridning i andra länder, vissa även om exemplar av tidningen skulle förekomma här i landet. Vad som nu har sagts bör gälla även beträffande marknadsforingsåtgärder som vidtas av svenska näringsidkare. Beträffande det nu sagda vill jag för övrigt hänvisa till vad som uttalades under förarbetena till 1970 års lag om otillbörlig marknadsföring prop. 197057 s. 92 f..

Beträffande annonsering i utländska tidningar framhölls i specialmotiveringen även s. 53, se också s. 54 att annonsförbudet i princip inte kommer att träffa sådana tidningar som är avsedda för spridning huvudsakligen utom Sverige. Marknadsdomstolen har i ett år 1989 meddelat beslut tagit ställning till hur alkohol- och tobaksreklamlagama bör förstås i fråga om marknadsföringsåtgärder i en tidskrift med internationell anknytning MD 19896, KO mot SAS. Fallet gällde SAS engelskspråkiga tidskrift Scanorama som sprids till flygresenärema. Tidskriften kommer ut med 10 nummer per år. Upplagan är ca 140 000 exemplar per nummer. Av dessa sprids ca. 10 000 exemplar eller omkring 7 % i Sverige och resten SAS utrikeslinjer. Tidskriften trycks i Sverige. KO vände sig mot den alkohol- och tobaksreklarn som förekom i tidskriften. Han yrkade vitesförbud för SAS att fortsätta att göra sådan reklam. SAS vitsordade att reklamen inte stämde överens med alkohol- och tobaksreklamlagarna. SAS menade emellertid att Scanorama inte var underkastad lagarnas restriktioner. Marknadsdomstolen gav SAS rätt. Efter att ha redovisat vad som sägs i motiven till lagstiftningen yttrade domstolen

De uttalanden for vilka här redogjorts framstår inte som helt entydiga. Klart är emellertid att lagreglema inte avsetts bli tillämpade viss reklam i utländska tidningar, som förekommer i Sverige. Det får antas att detta undantag från reglerna gjorts främst för att tillgodose det principiella intresset av att vi i Sverige skall kunna ta del av tidningar som har spridning i andra länder och som, utan undantaget, inte skulle vara tillgängliga här. Marknadsdomstolen har att pröva ärendet mot bakgrund av den aktuella lagstiftningens ändamål och de berörda uttalandena i lagmotiven. Syftet med lagstiftningen är att sörja för att vissa normer iakttas den svenska marknaden. Avgörande för om lagreg-

4 12-0385. SOU199231

98 Marknadsföringslagstzfmingen SOU 1992 31

lema skall tillämpas en viss åtgärd är om åtgärden är inriktad en svensk publik och den svenska marknaden. Motivuttalandena om utländska tidningar måste bedömas med denna utgångspunkt Det kan således inte vara avsett att frågan om vad som i detta sammanhang är utländska tidningar skall avgöras efter orten för tidningens tryckning eller i övrigt på formell tryckfrihetsrättslig grund. Avgörandet måste i stället grundas på en helhetsbedömning av omständigheterna i det enskilda fallet Scanorama tidning för flygplan. Tidningar är en passagerare av samma typ förekommer allmänt inom tlygtrañken världen över och har en påtagligt internationell karaktär. Scanorama är avsedd för spridning huvudsakligen flygplan i internationell trafik och endast en mindre del av upplagan sprids inom Sverige. SAS har gjort gällande att även den del av upplagan som sprids i Sverige huvudsakligen är inriktad på utländska resenärer. Att så skulle vara fallet har inte beslritts av KO och anledning saknas att ifrågasätta riktigheten härav. Tidningen är helt engelskspråkig, vilket i sig talar emot att den är riktad till en svensk publik. Tidningens innehåll måste också allmänt bedömas vara avsett väsentligen för utländska läsare. De påtalade annonserna är inte heller utformade med särskild inriktning svensk publik eller den svenska marknaden. Med hänsyn till det anförda finner marknadsdomstolen att ingripande enligt reklamlagama inte kan ske mot den reklam ärendet gäller.

6.4 läkemedel

Marknadsföring av

Läkemedelsinformationen regleras dels genom bestämmelser läkemedelsforordningen 1962701 dels genom marknadsföringslagen. Marknadsföringen granskas därför av såväl läkemedelsverket som konsumentverketkonsumentombudsmannen. Läkemedelsindustrin har därtill utfärdat egna regler för marknadsföringen av läkemedel. Jag återkommer till dessa regler i det följande. Läkemedelsindustrins egna etiska granskningsorgan är Nämnden för Bedömning av Läkemedelsinformation och Läkemedelsindustrins informationsgranskningsman. Jag vill också erinra om att regeringen genom beslut den 20 februari 1992 beslutat om remiss till lagrådet avseende förslag till ny läkemedelslag m.m. Förslagen bygger på ett betänkande av 1983 års läkemedelsutredning SOU 198720 Läkemedel och hälsa samt en av Socialdepartementet i juli 1991 upprättad promemoria. Förslaget innebär bl.a. att det i framtiden inte skall vara möjligt att återkalla registrering av läkemedel p.g.a. att marknadsföringen bedömts som icke godtagbar. Enligt 15 § tredje stycket läkemedelsförordningen kan registrering av läkemedel återkallas bl.a. om specialiteten är föremål för reklam som innefattar

SOU 1992 31 Marknadsfb‘ringslagstiftmngen 99

oriktig, starkt överdriven eller vilseledande uppgift om specialitetens verkan eller egenskaper i övrigt Av läkemedelsverkets råd och anvisningar framgår bl.a. att all läkemedelsreklam skall vara förenlig med god sed och att stötande formuleringar och smaklös utformning inte får förekomma. Läkemedelsreklam skall vidare vara vederhäftig och får innehålla framställningar i 0rd eller bild, som direkt eller indirekt genom antydningar, utelämnanden eller oklart framställningssätt är ägnad att vilseleda. Den katalogtext som gäller läkemedlet utgör grunden för reklamen. Alla uppgifter i reklamen måste kunna styrkas. I reklamen bör huvuduppgiften läggas vid förmedling av faktauppgifter. Allmänt formulerade värderingar bör användas endast med återhållsamhet. Rimlig balans skall råda mellan uppgifter och påståenden om läkemedlets positiva och negativa verkningar. Läkemedelsreklam skall vara aktuell och lätt att identifiera. Läkemedelsföretaget ocheller ombudet ansvarar för sin läkemedelsreklam i dess helhet. Marknadsföringslagens system, som alltså även är tillämpligt for läkemedel, har beskrivits i avsnitt 6.2. Läkemedelsbranschens egna regler, som i nuvarande utformning har tilllämpats sedan den l januari 1990, är uppdelade i två avdelningar. Reglerna i den första avdelningen avser direkt den läkemedelsinformation som riktas till läkare och annan medicinsk personal. Indirekt uttrycker dessa regler också det ansvar som läkemedelsföretagen har gentemot allmänheten som läkemedelskonsument. I den andra avdelningen finns regler som direkt avser läkemedelsinformation till allmänheten. I fråga om receptbelagda läkemedel får sådan information ske endast i den utsträckning som läkemedelsverket medger det. I reglerna behandlas läkemedelsinformationens innehåll, utformning och spridning. Krav ställs beträffande bl.a. saklighet, vederhäftighet och jämförande information. Kravet saklighet innebär bl.a. att läkemedelsinformationen skall innehålla meningsfulla och balanserade sakuppgifter som i erforderlig mån avser både läkemedlens positiva och deras negativa egenskaper. Den katalogtext som enligt FASS och FASS VET gäller for ett läkemedel utgör den sakliga utgångspunkten för informationen om läkemedlet. Informationen får endast avse läkemedel som registrerats av läkemedelsverket. Den får inte innehålla andra indikationer eller doseringar än dem som läkemedelsverket godkänt för läkemedlet. Läkemedelsinformationen skall vara förenlig med goda seder och god smak. Stötande framställningar får inte förekomma. Kravet vederhäftighet uttrycks så, att läkemedelsinformationen skall vara vederhäftig och får innehålla framställning i ord och bild som direkt eller indirekt genom antydningar, utelämnanden, överdrifter eller oklart framställningssätt är ägnad att vilseleda. Beträffande jämförande in- formation föreskrivs att läkemedelsinformation, som innehåller jämförelse mellan verkningar, beståndsdelar, behandlingskostnader etc., skall vara så ut-

ILOO Marbzadsfbringslagsnfiningen SOU 1992 31

formad att jämförelsen i sin helhet är rättvisande. Det eller de objekt som ingår i jämförelsen skall vara utvalda ett rättvisande sätt och skall framläggas sakligt och vederhäftigt. Den statliga granskningen av läkemedelsinformationen har i praktiken kommit att inriktas olika delar av informationen. Läkemedelsverket granskar sålunda huvudsakligen reklam i fackpress och direktreklam till läkare samt sjukvårds- och apotekspersonal. Läkemedelsverkets råd och anvisningar säger nämligen att reklam för receptbelagda läkemedel inte får riktas till allmänheten. KonsumentverketKO inriktar sin granskning företrädesvis reklam till allmänheten i dags- och veckopress, offentlig plats 0.dyl. Nämnden för bedömning av läkemedelsinformation bedömer frågor som rör läkemedelsföretagens information samt andra affärsetiska frågor i förbindelse med företagens marknadsföring, både den marknadsföring som riktas till läkare, tandläkare, veterinärer, farrnacevter eller annan personal inom svensk sjukvård, hälsovård eller läkemedelsdistribution och den som riktas till allmänheten. Om en anmäld informations- eller annan marknadsföringsåtgärd finnes vara uppenbart stridande mot god affärssed och det måste anses vara av synnerlig vikt från allmän synpunkt att åtgärden upphör eller dess upprepande hindras, kan nämnden i avvaktan ärendets slutliga avgörande anmoda det anmälda läkemedelsföretaget att genast upphöra med åtgärden eller eljest företa viss handling till förebyggande av att åtgärden fortsätter. Nämnden har också möjlighet att i nämnda frågor avge yttranden och vägledande utlåtanden. Läkemedelsindustrins informationsgranskningsman vakar fortlöpande över läkemedelsföretagens marknadsföringsåtgärder, både sådana som riktas till läkare, tandläkare, veterinärer, farmacevter eller annan personal inom svensk sjukvård, hälsovård eller läkemedelsdistribution och sådana riksom

tas till allmänheten. Övervakningen framför allt annonsering och andra

avser skriftliga marknadsföringsåtgärder som riktas till dessa målgrupper. Produktinformationen i FASS, Patient-FASS och FASS VET granskas dock i annan ordning. Finner granskningsmannen anledning ifrågasätta huruvida en viss vidtagen marknadsföringsåtgärd är förenlig med Regler för läkemedelsinformation eller med praxis hos Nämnden för Bedömning av Läkemedelsinformation skall han påtala åtgärden hos läkemedelsföretaget. Viktigare, tidigare lösta frågor skall hänskjutas till nämnden. Bestrider ett företag att anledning finns till anmärkning skall ärendet hänskjutas till nämnden. Läkemedelsutredningen konstaterar i tidigare nämnda betänkande att den volymmässigt mest omfattande granskningen sker av branschens egna organ samt att konsumentverketKO inte eget initiativ tagit upp granskningsärenden eftersom läkemedelsreklamen i jämförelse med annan reklam hälsoom-

rådet ansetts vara av god kvalitet se SOU 108720 s. 209.

SOU 1992 31

7 Svensk

lagstiftning om kabelsändningar Utvecklingen av kabel-TV i Sverige

KabeI-TV-sändningar till bostäder etablerades i Sverige för första gången inom ramen för en försöksverksamhet åren 1984 och 1985 och reglerades i lagen 1984115 om försöksverksamhet med särskild trådsändning som trädde i kraft den 15 april 1984. Trådsändningar av radioprogram som tagits emot från satelliter i fast trafik fick bedrivas endast med regeringens tillstånd. I regel rörde det sig om vidaresändning av ett fåtal satellitkanaler såsom Sky Channel och Music Box. På några orter gjordes även försök med egensändningar av lokala program som formellt bedrevs inom ramen för Sveriges Televisions tillstånd till radiosändningar enligt radiolagen. Det var därför Sveriges Television som beslöt om sändningsrätt för de lokala kabelsändarforetagen.

7.1 1985 års kabellagstiftning

Den lagstiftning som avlöste den provisoriska regleringen trädde i kraft den 1 januari 1986 och omfattade lagen 1985677 om lokala kabelsändningar, lagen 19851057 om ansvarighet för lokala kabelsändningar samt lagen 19851061 om avgifter i ärenden om lokala kabelsändningar. Samtliga dessa lagar var i kraft t.o.m. utgången av år 1991. Lagen om lokala kabelsändningar behandlade vidaresändning av programkanaler från satelliter i fast trafik satellitsändningar och egensändningar andra sändningar än vidaresändningar i kabelnät som nådde fler än 100 bostäder. För rätt att bedriva vidaresändning av satellitprogram i sådana nät eller för upplåtelse av kanaler i kabelnätet till andra för egensändningar beviljades tillstånd av en för hela landet gemensam kabelnämnd. Sådana tillstånd kunde beviljas den som ägde eller förfogade över ett kabelnät, om denne var svensk medborgare, svensk juridisk person eller utlänning som hade hemvist i Sverige nätinnehavare. Tillstånd att bedriva satellitsändningar eller egensändningar kunde beviljas en sådan svensk juridisk person som hade bildats för att bedriva lokala kabelsändningar och i vilken ingick företrädare för olika intressen och meningsriktningar inom tillståndsområdet lokala kabelsändarföretag. Samtliga tillstånd avsåg ett begränsat område, i regel högst en kommun, och meddelades för högst tre år. Nätinnehavama kunde inte själva bedriva egensändningar, men hade indirekt inflytande över sådana sändningar genom möjligheten att egna villkor upplåta kanaler i kabelnätet andra för egensändningar. De lokala kabelsän-

102 Svensk lagstiftning om kabelsändningar SOU 1992 31

darföretag som fick tillstånd till egensändningar utnyttjade inte i något fall möjligheten att själva bedriva vidaresändning av satellitprogram. Tillstånd att bedriva satellitsändningar eller att upplåta kanaler andra för egensändningar medförde for nätinnehavaren dels skyldighet att kostnadsfritt tillhandahålla en kanal i kabelnätet för lokalt kabelsändarföretags egensändningar av televisionsprogram och dels skyldighet att se till att de boende i fastigheter som var anslutna till kabelnätet ett tillfredsställande sätt kunde ta emot radioprogram som sändes med stöd av 5 § första stycket radiolagen 1966755 och som vid tillståndsperiodens början var avsedda att tas emot inom tillståndsområdet den s.k. must-carry-regeln. Oaktat denna bestämmelse skulle nätinnehavaren alltid vara förbehållen rätt att själv för televisionssändningar förfoga över minst två kanaler i kabelnätet eller, om endast en kanal återstod, denna. Kabelnämnden kunde också meddela dispens från skyldigheten avseende det lokala kabelsändarföretagets sändningar om det var fråga om endast ett litet antal kanaler i kabelnätet Vissa regler for sändningsverksamheten syftade till att slå vakt om egensändningarnas lokala karaktär, bl.a. genom att motverka nätverksbildning. Det var inte tillåtet att sända satellitsändningar och egensändningar i samma kanal eller i en kanal där det också förekom vidaresändning av rundradioprogram. Inte heller fick i en egensändning förekomma vidaresända radioprogram som vid samma tillfälle vidaresändes inom ett annat tillståndsområde utanför kommunen. Ett tillstånd till satellitsändning innebar en generell rätt att vidaresända satellitprogram, självfallet förutsatt att tillståndshavaren förvärvat erforderliga rättigheter enligt upphovsrättslagstiftningen. Någon tillståndsprövning avseende enskilda kanaler förekom inte. Däremot gav lagen möjlighet att for en tid av högst ett år förbjuda fortsatt vidaresändning av en viss programkanal om innehållet stod i strid med den svenska lagstiftningen vad gäller pornografi, våldsskildringar eller rashets samt reklam som var riktad särskilt till svenska konsumenter. Motsvarande ingripanden mot egensändningar kunde innebära att tillståndet till egensändningar återkallades eller att det beslutades att den sände i upplåten kanal skulle upphöra med sändningarna. Även dessa som en ingripanden kunde avse en tid av högst ett år. Beslut om förbud eller återkallelse med anledning av att innehållet stred mot reglerna om pornografi, våldsskildringar eller rashets skulle fattas av domstol under medverkan av jury talan av justitiekanslem. Ingripanden med anledning av överträdelser mot reglerna om reklam, sponsring och övriga sändningsvillkor ankom på kabelnämnden. Tillstånd till satellitsändning medförde skyldighet för nätinnehavaren att erlägga en avgift till staten. Avgiften uppgick till tio kronor per kalenderhalvår for varje bostad som kunde nås av satellitsändningar. Avgifterna beräknades av kabelnämnden grundval av de uppgifter om antalet anslutna bostäder som nätinnehavarna var skyldiga att rapportera två gånger om året.

SOU 1992 31 Svensk lagstiftning kabelsändningar 103 om

7.2 Erfarenheter från tillämpningen av 1985 års kabellag

Trots det formella tillståndskravet innebar koncessionssystemet i praktiken etableringsfrihet för nätinnehavare. Tillståndsprövningen avsåg enbart dels om sökanden skulle förväntas fullgöra de ekonomiska förpliktelser som följde med den avsedda verksamheten och dels om sökanden i god tid hade berett dem som berördes av sändningarna tillfälle att framföra sina synpunkter på den avsedda verksamheten. Någon skyldighet för nätinnehavaren att rätta sig efter de framförda synpunktema avsågs inte med bestämmelsen. Inte i något fall avslogs en tillståndsansökan vid kabelnämndens behandling. Däremot föregicks nämndbehandlingen inte sällan av en ingående skriftväxling mellan nämndens kansli och sökandena om olika kompletteringar av ansökningshandlingarna, i regel avseende informationskravet. Inte heller den i lagen inskrivna skyldigheten för nämnden att inhämta berörd kommuns yttrande ledde i något fall till att en tillståndsansökan avslogs. Under de första åren av kabellagens tillämpning dominerades kabelnämndens verksamhet i hög grad av tillståndsärenden. Utifrån kabellagens krav tillfredsställande information till dem som berördes av den tilltänkta verksamheten kom frågan om de boendes möjligheter att ha inflytande införande av kabel-TV att stå i centrum för debatten även kring kabelnämndens tillståndsprövning. Tack vare att bostadsmarknadens partsorganisationer, Hyresgästernas Riksförbund HRF och Sveriges Allmännyttiga Bostadsföretag SABO respektive Sveriges Fastighetsägarförbund, åren 1987 och 1988 kunnat träffa avtal om riktlinjer vid installation av kabel-TV har koncessionsgivningen snabbt avdramatiserats och sedermera snarare uppfattats som ett rent administrativt förfarande jämförbart med en förhandsregistrering av verksamheten. Partsorganisationemas riktlinjer går i huvudsak ut att kostnaderna för fastighetsnät, utrustning och basutbud exklusive programkostnaderna är att anse som fastighetskosmader och får debiteras alla boende via hyran eller motsvarande kollektiva avgifter. Kostnader för programkanaler, dekoderutrustning eller liknande får däremot endast belasta de boende som individuellt har valt att abonnera ett sådant tilläggsutbud. Skyldigheten för boende att delta i kostnaden för i laga ordning beslutad installation av kabel-TV oberoende av om de vill utnyttja kabel-TV-programmen eller har också under år 1989 fastslagits av högsta domstolen avseende såväl boende i hyresrätt som bostadsrätt och samfalligheter NJA 1989 s. 74. Under de senaste åren framkom det allt fler klagomål från kabel-TV-tittare mot den bristfälliga ljud- och bildkvaliteten hos de av must carry-regeln berörda sändningarna från Sveriges Television, Kanal 1 och TV i många kabelnät. Problemet har uppmärksammats av Sveriges Television AB som under våren 1990 tog initiativ till en arbetsgrupp med flertalet stora nätägare.

104 Svensk lagstiftning om kabelsändttingar SOU 1992 31

Enligt uppgift pågår ett kontinuerligt arbete hos de flesta kabel-TV-bolagen med att identifiera felkällor och nedbringa antalet sändningsavbrott, störningar och bristfälligheter sändningarna. Avsaknaden av en fastställd och mätbar standard för ljud- och bildkvaliteten i TV-sändningama gör det svårt att beivra bristande sändningsteknik med hjälp av must-carry-negeln. Bristerna kan uppträda i begränsade områden eller rentav enskilda hushåll, vilket gör det svårt för en tillsynsmyndighet att konstatera en överträdelse av lagbestämmelsen om must-carry. I fråga om andra regler om sändningsvillkor enligt kabellagen har nämnden endast behövt pröva enstaka ärenden, i regel tolkningstvister avseende i lagen använda begrepp. Exempel härpå var en tvist om tillämpningen av lagen bostäder som under en del av året används i hotellrörelse definition av bostäder, frågan om det var tillåtet att vidaresända satellitsändningar mellan olika tillståndsområden genom radiolänk definition av kabelnät, frågan om samtidig sändning av egensändningar i flera tillståndsområden definition av begreppet vid samma ti1lfallle, frågan om kanalblandning definition av kanal och frågan om tillståndsområdets storlek. I sistnämnda frågan avslog kabelnämnden två ansökningar från lokala kabelsändarföretag om utvidgat tillståndsområde, i båda fallen avseende storstadsregioner. Kabelnämnden prövade i något fall frågan om en text-TV-kanal med s.k. rullande textinforrnation var att anse som enkla meddelanden i radiolagens mening. Nämnden fann att enkla meddelanden i detta fall kunde omfatta meddelanden till medlemmarna i en bostadsrättsförening, vissa evenemangstips inom föreningen samt privatannonser avseende t.ex. försäljning av cykel. Kabelnämnden har endast vid ett fåtal tillfällen prövat om en satellitkanals sändningar inneburit en överträdelse av kabellagens reklambestämmelse. Åren 1986 och 1987 anmäldes enstaka reklaminslag avseende svenska foretag i Sky Channel till kabelnämnden. Nämnden fann i båda fallen att någon överträdelse av reklambestämmelsen inte ägt rum. Under större delen av 1988 och i början av år 1989 granskade nämnden sändningarna i den mestadels svenskspråkiga satellitkanalen Scansat TV Genom beslut den 15 februari 1989 fann nämnden att det inte förekommit kommersiell reklam, riktad särskilt till svenska konsumenter, i sådan omfattning att det gav skäl till ingripande. Under tiden oktober 1989 april 1990 granskade nämnden sändningarna i den svenska satellitkanalen Nordic Channel. Genom beslut den 20 april 1990 fann nämnden att det under ifrågavarande tid förekommit sådan kommersiell reklam som måste anses vara riktad särskilt till svenska konsumenter. Vad gäller frågan om förbud mot vidaresändning av kanalen med anledning härav fann nämnden vid en sammantagen bedömning att överträdelsen dittills inte varit av sådan art att ett förbud mot vidaresändning av kanalen skulle vara godtagbart ur yttrande- och informationsfrihetssynpunkt. Vad som före-

SOU 1992 31 Svensk lagstiftning kabelsändningar 105 om

kommit i ärendet föranledde därför inte någon vidare åtgärd från nämndens sida. Nämnden behandlade under tiden januari 1986 februari 1992 samman- lagt 29 ärenden om ifrågasatt överträdelse kabellagens reklamförbud i av egensändningar. I 20 fall rörde det sig åtta olika lokala kabelsändarom företags sändningar, övriga var sändningar i upplåten kanal fem orter. I endast ett ärende fann nämnden att sändningarna ifråga inte innehöll kommersiell reklam. Av de 28 fall där överträdelse konstaterades ledde åtta till ett beslut om sanktion, dvs. återkallelse av tillståndet för lokala kabelsändarföretag resp. förbud av fortsatta sändningar, för en tid av en månad till sex månader. I samtliga dessa fall hade nämnden i tidigare granskningsärenden konstaterat överträdelse och uppmanat resp. förening att följa kabellagens bestämmelser. - Den mest betydelsefulla förändringen i fråga om tillämpningen 1985 års av kabellagstiftning inträffade grund av den tekniska utvecklingen satellit- TV-området. De tidigare använda lågeffektsatellitema, i lagen definierade som satelliter i fast trafik, ersattes successivt med s.k. medeleffekt- respektive högeffektsatelliter som inte kunde klassas satelliter i fast trafik utan som var att anse som direktsändande satelliter och därmed inte längre föll under kabellagens tillämpningsområde. Efter att den första s.k. medeleffektsatelliten, ASTRA 1 A, hade tagits i bruk för vidaresändning av bl.a. den svenskspråkiga programkanalen TV fann kabelnämnden genom beslut den 15 februari 1989 att denna satellit var att betrakta som en direktsändande satellit och inte som en satellit i fast trafik i kabellagens mening. Sändningar från denna satellit fick således vidaresändas i svenska kabelnät utan krav tillstånd enligt denna lag. Antalet programkanaler som vidaresändes från ASTRA-satelliten till svenska kabelnät växte under åren 1989-90 till knappt tio. Nätinnehavare begränsade sitt som programutbud till ASTRA-kanaler kunde sålunda bedriva hela sin verksamhet utan att beröras av kabellagens tillståndskrav, av andra bestämmelser i kabellagen eller av avgiftsskyldighet enligt lagen 19851061 avgifter i ärenom den om lokala kabelsändningar. Sedan ytterligare ett antal satelliter med minst lika stor effekt en som ASTRA tagits i anspråk för vidaresändning programkanaler till svenska av kabelnät under år 1990 fann kabelnämnden genom beslut den 29 november 1990 att även satellitema Eutelsat II, Intelsat VI, Horizont 7 14 grader väst, prograrrikanalen Moskva l, Tele-X samt TV SAT 2 vid tillämpningen av kabellagen var att behandla som direktsändande satelliter. Som konsekvens av denna utveckling uppstod i fråga lagreglering om av satellitsändningar ett helt nytt läge. I stort sett samtliga programkanaler som vidaresändes i svenska kabelnät sändes från någon av de i nämnda beslut angivna satellitema. Det fordrades sålunda inte längre några tillstånd till satellitsändningar enligt 4 § kabellagen. Den som svarade för vidaresändning av

106 Svensk lagstiftning kabelsändningar SOU 1992 31 om

programkanaler från de tillståndsfria satellitema behövde inte heller betala någon avgift till kabelnämnden. Kabelavgiftema upphörde fr.o.m. den l januari 1991 också helt att flyta in, medan det under hösten 1990 hade inbetalats ca 11.5 milj. kr. Det framtida årliga intäktsbortfallet för statsverket kunde sålunda beräknas till minst 23 milj. kr.

Nästan inga tillståndshavare begärde emellertid avregistrering av sina till-

stånd i anslutning till kabelnämndens beslut. En anledning kan ha varit att det stora flertalet tillstånd till satellitsändningar var sammankopplade med tillstånd till upplåtelse av kanal till andra för egensändningar i nätet. Detta tillståndskrav berördes inte av att satellitsändningama blev tillståndsfria. En annan fordel med ett bibehållet tillståndsbevis kan ha varit att nätinnehavaren när som helst kunde börja vidaresändning av en programkanal från en satellit i fast trafik. För de nätinnehavare hade tillstånd till kanalupplåtelse eller enbart ett som vilande satellittillstånd kvarstod vissa skyldigheter. Ansvaret att se till att de boende i berörda fastigheter kunde ta emot radioprogram med tillstånd enligt 5 § radiolagen Sveriges Televisions Kanal 1 och TV 2 samt skyldigheten att kostnadsfritt tillhandahålla en kanal för lokalt kabelsändarföretags sändningar kvarstod liksom skyldigheten att till kabelnämnden rapportera vilka programkanaler som vidaresändes i nätet. Sammanfattningsvis kan konstateras att en stor del av regelverket enligt 1985 års kabellagstiftning i huvudsak genom den tekniska utvecklingen satellit-TV-området de facto sattes ur spel. I praktiken kunde sedan november 1990 endast de bestämmelser i kabellagen som avsåg egensändningar i kabelnät tillämpas.

7.3 Den lagstiftningen om kabelsändningar

nya

I den nya yttrandefrihetsgrundlagen föreskrivs att varje svensk medborgare och svensk juridisk person har rätt att sända radioprogram till allmänheten genom tråd. Den allmänna innebörden av den nya grundlagen har behandlats i kap. För lagregleringen av kabelsändningar innebär grundlagens föreskrift att systemet med tillstånd för vidaresändning och egensändningar i kabelnät inte längre kunde bestå. Även andra begränsningar sändningsrätten i den av tidigare kabellagstiftningen måste upphöra. Regeringen beslutade den 7 november 1991 en proposition 19919253 med förslag till ny lagstiftning för kabelsändningar m.m. Riksdagen antog den 19 december 1991 med anledning av propositionen lagen om kabelsändningar till allmänheten KU 19, rskr. 110, SFS 19912027. Lagen trädde i kraft den l januari 1992. Samma dag upphörde lagen 19851061 om avgifter i ärenden om lokala kabelsändningar att gälla.

SOU 1992 31 Svensk lagstiftning kabelsändningar 107 om

I samband med den nya yttrandefrihetsgrundlagen ersattes även de tidigare olika lagarna om ansvarighet i radio- och TV-sändningar med sammanhålen len följdlagstiftning till yttrandefrihetsgrundlagen. Riksdagen beslutade prop. 1990911179, 199l92KU7, rskr. 37 sålunda den 5 december 1991 om lagen 19911559 med föreskrifter på tryckfrihetsförordningens och yttrandefrihetsgrundlagens områden också trädde i kraft den l januari som 1992. Samma dag upphörde lagen 1985 1057 om ansvarighet för lokala kabelsändningar att gälla. Liksom den tidigare lagen innehåller den nya lagen om kabelsändningar till allmänheten kabellagen föreskrifter för trådsändningar radioprogram till av allmänheten enbart i sådana kabelnät som når fler än 100 bostäder. Vidare gäller inte kabellagen en sändning som helt överensstämmer med rundraen diosändning enligt 5 § radiolagen om den sänds samtidigt med denna. Kabellagen utgår som nämnts från yttrandefrihetsgrundlagens princip om etablefingsfrihet när det gäller kabelsändningar. Det innebär att den som äger eller annat sätt förfogar över ett kabelnät eller vissa kanaler i ett kabelnät utan särskilt tillstånd får bedriva vidaresändning t.ex. satellitprogram eller av sända egensändningar. Även andra begränsningar i sändningsrätten har tagits bort i den nya lagen. Sålunda finns inte något hinder för utlänning att been driva kabelsändningar, förutsatt att det utses en utgivare är bosatt i som Sverige. Vidare är numera sändningsområdet inte begränsat till högst en kommun. Även sammanlänkning olika kabelnät i landet radioen av genom sändning är möjlig såväl som fast radiolänkförbindelse eller i form av samsändning av vissa program i ett flertal kabelnät. Egensändningar får numera också bedrivas i kanaler som i övrigt innehåller vidaresändning av satellitprogram eller rundradioprogram från marksändare. Någon möjlighet till ingripande mot kabelsändningar genom att förbjuda vidaresändning av vissa satellitkanaler ges inte i den kabellagen. Det nya finns inte heller några regler om innehållet i satellitsändningar. Däremot föreskriver lagen två skyldigheter för den som äger eller annars förfogar över ett kabelnät där det bedrivs sändningar annat slag än vidareav sändning från sändare jordytan, dvs. där det bedrivs vidaresändning av satellitprogram eller egensändningar. Nätinnehavaren är i dessa fall skyldig att dels se till att de boende i fastigheter som är anslutna till hans kabelnät ett tillfredsställande sätt och utan kostnad för själva mottagningen kan ta emot sådana sändningar som sänds med stöd av 5 § radiolagen och som är avsedda att tas emot i området, och dels kostnadsfritt tillhandahålla kanal i sitt kaen belnät i varje kommun, där han har ett sådant nät, för egensändningar teav levisionsprogram från ett eller flera kabelnämnden utsedda företag lokala av kabelsändarföretag. Om det finns särskilda skäl, får kabelnämnden medge undantag från de nämnda skyldighetema. Förstnämnda skyldighet avser utöver Sveriges Radios programkanaler även den nya marksända TV-kanalen TV Den andra skyldigheten såavser

108 Svensk lagstiftning kabelsändningar SOU 1992 31 om

dana egensändningar i den s.k. lokalkanalen som bedrivs av lokala kabelsändarföretag. Ett lokalt kabelsändarföretag skall vara en sådan svensk juridisk person som har bildats för att bedriva lokala kabelsändningar och som kan antas låta olika intressen och meningsriktningar komma till tals i sin verksamhet. Kabelsändarföretag förordnas av kabelnämnden för en tid av högst tre år. Lokala kabelsändarföretag får inte sända reklam. För övriga egensändningar är det enligt den nya kabellagen tillåtet med reklamñnansierade sändningar. Reklam mot vederlag och program mot betalning får endast sändas under annonstid. Reglerna för annonsemas omfattning, inplacering i sändningarna och innehåll är i stort sett identiska med motsvarande regler i radiolagen, med den huvudsakliga skillnaden att det i kabelsändningar inte finns något förbud mot s.k. åsiktsannonsering. Det finns heller inget förbud mot diskriminering av annonsörer. Reglerna för annonser i ljudradiosändningar är mindre omfattande. Det gäller inte några särskilda regler for hur annonserna skall placeras i sändningarna. Reglerna om restriktioner för reklam riktad till barn gäller heller inte ljudradion. För alla egensändningar gäller att det är tillåtet med sponsrade program. Reglerna om reklam m.m. gäller inte s.k. sökbar text-TV. Utöver dessa regler innehåller kabellagen begränsande regler i fråga om innehållet i egensändningar. På talan av justitiekanslem kan domstol efter juryprövning meddela sändningsförbud för en tid av högst ett år om det i sändningarna vid upprepade tillfällen förekommit skildringar av sexuellt eller annat grovt våld, pornografi eller hets mot folkgrupp, eller om utbudet varit ensidigt inriktat våldsskildringar.

Övriga frågor enligt kabellagen prövas av kabelnämnden som får förelägga

den som bryter mot bestämmelserna att följa dessa. Ett sådant föreläggande får förenas med vite. Enligt reglerna i lagen 1985206 om viten skall utdömandet av vitet handläggas av länsrätten i Stockholms län. Verksamheten med kabelsändningar till allmänheten är underkastad yttrandefrihetsgrundlagens ansvarighetssystem. Grundlagen är tillämplig sändningar av radioprogram som är riktade till allmänheten och avsedda att tas emot med tekniska hjälpmedel. Med radioprogram avses i grundlagens terminologi ljudradio- eller televisionsprogram och vissa andra överföringar. Bestämmelserna om de yttrandefrihetsrättsliga skyldighetema för den som bedriver egensändning i kabelnät återfinns dels i yttrandefrihetsgrundlagen dels i lagen med föreskrifter tryckfrihetsförordningens och yttrandefrihetsgrundlagens områden. Genom en särskild bestämmelse i kabellagen undantas egensändningar i mindre kabelnät från tillämpningen av yttrandefrihetsgrundlagen med undantag för reglerna om censurförbud och meddelarskydd. Enligt de nu återgivna reglerna skall den som bedriver sändning av radioprogram utse utgivare och anmäla denne till patent- och registreringsverket.

SOU 1992 31 Svensk lagstiftning om kabelsändningar 109

Han skall vidare ombesörja att varje program spelas in och inspelningen bevaras i sex månader. Begreppet radioprogram i dessa bestämmelser har samma innebörd som i yttrandefrihetsgrundlagen, vilket innebär att även s.k. enkla meddelanden utgör radioprogram och är underkastade den nämnda regleringen i fråga om t.ex. skyldigheten att utse utgivare och att spela programmen.

7.4 Kabel-TV i Sverige nuläget. Kabelnät

- Utbyggnaden av kabel-TV i Sverige till nuvarande nivå har i stort sett skett under den sexårsperiod då 1985 års kabellagstiftning var i kraft. I början av år 1986 då kabelnämnden började sin verksamhet- fanns endast ca 100 -— 000 bostäder knutna till de ca 40 kabelnät som tillkommit inom ramen för den dittills bedrivna försöksverksamheten. Vid utgången av år 1991 kan antalet bostäder anslutna till sådana tidigare ansågs tillståndspliktiga beräknät som nas till ca 1,7 miljoner, vilket motsvarar ca 45 % av samtliga hushåll i Sverige. Den 1 juli 1991, vilket var den sista tidpunkten då nätinnehavarnas rapporteringar kan anses vara tillförlitliga, hade kabelnämnden 462 kabelnät registrerade. Därefter har rapporteringen blivit alltför ofullständig för att kunna ligga till grund för några bedömningar av kabel-TV-utvecklin gen. Av de nämnda 462 kabelnäten innehades 159 34 % av dåvarande televerket, numera Svenska Kabel-TV AB, 205 44 % av privata kabel-TV-bo-

lag varav 86 av Kabelvision KB och 48 av AB Sweden On Line, 63

14 % av bostadsrättsföreningar, samfälligheter m.fl., 28 6 % av allmännyttiga bostadsbolag och 7 2 % av privata fastighetsägare. 212 av landets då 284 kommuner var berörda av dessa kabelnät. Marknadsandelarna den 1 juli 1991 mellan olika kategorier av nätinnehavare beräknade efter antalet anslutna bostäder med satellitsändningar var 64 %

för televerket, 27 % för privata kabel-TV-bolag varav 16 procentenheter för

Kabelvision KB och 4 procentenheter för AB Sweden On Line, 8 % för allmännyttiga bostadsbolag, drygt 1 % för bostadsrättsföreningar och samfälligheter och mindre än 1 % för privata fastighetsägare. Härvid har alltså inte tagits hänsyn till kabelnät med mindre än 101 bostäder. Någon beräkning av antalet små kabelnät och hushåll med individuell satellitmottagning är inte möjlig utifrån befintlig statistik. Utifrån olika tittarundersökningar kan man dock uppskatta det totala antalet hushåll med satellit-TV till 2,2 2,3 miljoner vilket motsvarar knappt 60 % av alla svenska hushåll.

110 Svensk lagstiftning om kabelsändningar SOU 1992 31

Satellitséindningar i kabelnät

I början av 1992 vidaresändes i svenska kabelnät ca 25 programkanaler från satellit. Sammanlagt sänder dessa kanaler över 300 timmar program under ett vanligt dygn. I de flesta kabelhushållen kan man som mest få fem svenskspråkiga programkanaler. TV 4 som numera når ca 50 % av PV-hushållen genom marksändning fortsätter även sina satellitsändningar över Tele-X. Därutöver finns ytterligare två svenskspråkiga reklamfmansierade kanaler, TV 3 och TV 5 Nordic. De svenskspråkiga långñlmskanalema Filmnet och TV IOOO-Succékanalen finansieras uteslutande med abonnentavgifter. Av de för närvarande elva engelskspråkiga kanalerna är MTV Europe, Super Channel och Eurosport helt reklamfmansierade. MTV Europe har emellertid påbörjat förhandlingar med de svenska kabeloperatörema om abonnentavgifter. Lifestyle inklusive shoppingkanalen Sell-a-Vision och musikvideokanalen Satellite Jukebox, Screensport, The Childrens Channel, dokumentärkanalen The Discovery Channel samt nyhetskanalema Cable News Network CNN och Sky News finansieras både med reklam och abonnentavgifter medan BBC World Service TV är helt abonnentfinansierad. Worldnet finansieras av US Information Service.

Övriga kanaler är bl.a. den holländska reklamkanalen Kindemet, den

spanska reklamkanalen TVE, den japanska reklamkanalen JSTV samt statsfinansierade ryska Horizont, franska TV 5 Europe och turkiska TRT International.

Lokal-TV Lokala egensändningar lokal-TV i kabelnät bedrivs i dag 28 orter av - lokala kabelsändarföretag, dvs. sammanslutningar som har bildats för att sända lokal-TV och som förutsätts låta olika intressen och meningsriktningar komma till tals i sin verksamhet. Kabelsändarföretagen kan till formen vara ideella föreningar, stiftelser eller aktiebolag. Inom den kommun där ett kabelsändarföretag har fått kabelnämndens förordnande tidigare tillstånd till egensändningar är innehavare av kabelnät som når fler än 100 anslutna bostäder med satellitsändningar skyldiga att kostnadsfritt tillhandahålla en kanal i kabelnätet för kabelsändarföretagets TV-sändningar den s.k. lokalkanalen. Orterna med av kabelnämnden förordnade kabelsändarföretag är Järfälla, Botkyrka, Stockholms stad, Södertälje, Uppsala, Eskilstuna, Linköping, Norrköping, Jönköping, Värnamo, Burlöv, Malmö, Lund, Landskrona, Helsingborg, Göteborg, Uddevalla, Trollhättan, Skövde, Karlstad, Örebro, Västerås, Gävle, Sandviken, SundsvallTirnrå, Berg, Östersund och Umeå. Sändningsverksamheten i lokal-TV varierar kraftigt från ort till ort. Program med rörliga bilder sänds mellan 1 och 20 timmar per vecka.

SOU 1992 31 Svensk lagstiftning om kabelsändningar lll

Därutöver sänds ibland repriser veckans program andra veckodagar. På flera orter sänds kabeltext dygnet runt när inga andra program pågår. sammansättningen de lokala kabelsändarföretagen varierar också starkt. av I regel har de allmännyttiga bostadsbolagen ett avgörande inflytande i verksamheten, kommunala förvaltningar utnyttjar lokal-TV för information, ibland direktsänds kommunfullmäktiges sammanträden. Bland andra myndigheter och institutioner förekommer t.ex. polisen och arbetsförmedlingen. Universiteten medverkar flera orter aktivt i verksamheten. På några orter förekommer samverkan med skolan och barnomsorgen, vanligtvis medverkar studieförbund och folkhögskolor. Pingstkyrkan är den religiösa sammanslutning som engagerar sig oftast i lokal-TV, bland de fackliga organisationerna medverkar i första hand olika avdelningar inom LO. Kulturlivets föreningar spelar en mer undanskymd roll, medan idrottsföreningar har stor plats i programverksamheten. När det gäller medverkan från näringslivet är tidningsföretagen klart dominerande, i många fall finns också videoföretag bland intressentema, i övrigt skilda företag av betydelse för respektive ort. Lokal sändningsverksamhet i kabelnät pågår enligt vad som är känt för kabelnämnden även ett 40-tal orter där det inte finns ett lokalt kabelsän- darföretag med förordnande från kabelnämnden. Verksamheten dessa orter bedrivs av ideella föreningar, företag eller lokal-TV-töreningar i kanaler som nätägaren upplåtit kontraktsbasis. På ca 20 av dessa orter sänds egenproducerade program, medan övriga nöjer sig med textinformation. Verksamheten i upplåtna kanaler utgör i många fall en startfas för lokal-TV-föreningar i avvaktan etablering som lokalt kabelsändarföretag. Enligt förordningen 19851065 om statsbidrag till lokal programverksamhet får kabelnämnden lämna statsbidrag till verksamhet som kan främja ett allsidigt utbud av lokalt producerade program i kabelnät. Nämnden får besluta om villkor för bidragen. Med stöd av förordningen har nämnden beslutat om bidrag till projekt bedrivna i huvudsak av etablerade lokala kabelsändarföretag eller sådana under bildande. Stödprojekten kan inrymmas under fyra huvudsakliga ändamål for stödet startstöd till lokalt kabelsändarföretag, utbildning,

erfarenhetsspridning samt utveckling av arbetsformer, programplanering, fi-

nansieringsfonner m.m. Utöver ett årligt stödbelopp av l milj.kr. har sedan budgetåret 199091 anvisats ett särskilt belopp av 250 000 kr. per år för stöd till lokal programverksamhet som engagerar bam och ungdom. Sedan den nya kabellagen trädde i kraft den l januari 1992 råder det många orter med tidigare etablerade lokala kabelsändarföretag osäkerhet om den framtida verksamhetsinriktningen. Frågan om verksamheten skall fortsätta i huvudsak på ideell bas med ett förordnande som kabelsändarföretag som stöd eller om man skall över till reklamñnansierade sändningar en kommersiell marknad behandlas för närvarande inom nästan alla kabelsändar-

112 Svensk lagstiftning kabelsändningar SOU 1992 31 om

företag. Resultatet av dessa överväganden är för närvarande svårt att förutse och beror självfallet mycket de villkor för lokala sändningar som anges av de olika nätinnehavarna. Behovet av och inriktningen av lokal-TV i kabelnät beror också hur det aviserade samarbetet mellan den nya markdislribuerade reklamkanalen TV 4 och lokala intressenter i fråga om lokala programblock inom TV 4s sändningar kan förverkligas. Av stor betydelse för lokala TVsändningar i kabelnät är slutligen etableringen av en reklamñnansierad lokal ljudradioverksamhet.

SOU 1992 31 113

8 Europeiska överenskommelser

TV-området

8.1 Bakgrund

två europeiska överenskommelser gjort vissa åtaganden Sverige har genom när det gäller mottagning utländska TV-sändningar i Sverige och sändav ningar TV-program från Sverige till andra länder. Det är dels, genom EESav avtalet, EG-direktivet 89552 samordning av vissa bestämmelser som om fastställts i medlemsstaternas lagar och andra författningar om TV-sändningar och dels den europeiska konventionen om gränsöverskridande television. Den politiska grunden för ett utvidgat samarbete mellan EFfA-ländema och EGs medlemsländer lades den s.k. Luxemburgdeklarationen genom år 1984. Målet enligt deklarationen att skapa ett europeiskt ekonomiskt var samarbetsområde, EES. I juni 1990 inleddes formella förhandlingar mellan EG och EFTA ett närmare och fastare strukturerat samarbete byggt om gemensamt beslutsfattande och gemensamma institutioner. EES-avtalet avses träda i kraft den l januari 1993, dvs. samtidigt som EGs inre marknad enligt gällande planer skall vara fullt genomförd. Målet är att skapa ett europeiskt ekonomiskt samarbetsområde där varor, kapital, tjänster och skall kunna röra sig fritt över gränserna. Avtalet personer skall också bredda samarbetet angränsande områden som miljö, forskning, utbildning och konsumentskydd. De delar EGs regelverk l’acquis comav — munautaire omfattas EES-avtalet, skall integreras i EFTA-ländemas — som av rättsordningar, för att skapa enhetliga regler i hela det europeiska ekonomiska samarbetsområdet. En av de rättsakter som ingår i harmoniseringsarbetet är direktivet om TV-sändningar. Sverige har undertecknat EES-avtalet och därmed förbundit sin nationella lagstiftning till detta direktiv. sig att anpassa Samtidigt arbetet med EG-direktivet om TV-sändningar pågått har som Europarådets medlemsstater utarbetat en konvention samma område. Europarådets ministerråd antog i mars 1989 en konvention om TV över grän- Den öppnades för undertecknande den 5 maj samma år. Konventionen serna. får undertecknas Europarådets 26 medlemsstater och de ytterligare fem staav ter som tillträtt den europeiska kulturkonventionen. Konventionen träder i kraft när den ratiñcerats sju stater, varav minst fem medlemsstater. Sverige av har undertecknat konventionen och därmed deklarerat sin avsikt att följa konventionens regler. De två dokumenten har tillkommit med olika utgångspunkter. Konventionsarbetet inom Europarådet startade främst för att skapa ett regelverk för gränsöverskridande TV-sändningar i Europa och undvika oklarheter i an-

114 Europeiska överenskommelser på TV-området SOU 1992 31

svarsfrågor. Syftet var att underlätta utbytet av TV-program mellan länder och att åstadkomma garantier för att varje TV-sändning lyder under någon lagstiftning. I EG-direktivets inledning anges att dess uppgift är att medge och säkerställa övergången från nationella marknader till produktionsen gemensam och distributionsmarknad för TV. Enligt den grönbok Com 84 300 som föregick direktivet var det förutom att skapa marknad för en gemensam denna viktiga gren av ekonomin också viktigt att underlätta TV-sändningar över gränserna för att utnyttja deras integrerande effekter. Detta skall uppnås genom en harmonisering av lagstiftningen i medlemsländerna TV-området. Ett ytterligare syfte med såväl direktivet som konventionen är att öka produktionen av europeiska verk och deras andel sändningstiden i medav lemsländemas TV-kanaler. Arbetet med konventionen och direktivet har pågått under större delen av l980-talet. EGs tolv medlemsländer har samtidigt varit engagerade i Europarådets konventionsarbete vilket inneburit en ömsesidig påverkan i utformningen av de två dokumenten. Resultatet har blivit att konventionen och direktivet har likartad uppbyggnad och i stort sett samma innehåll.

8.2 Giltighet, ikraftträdande och räckvidd

Både Europarådskonventionen och EG-direktivet reglerar TV-sändningar avsedda för allmänheten. Även kodade sändningar, betal-TV-kanaler, som omfattas av dessa regelverk. Ljudradiosändningar berörs inte. Den europeiska konventionen om gränsöverskridande television antogs av ministerkommittén den 15 mars 1989 och öppnades för undertecknande den 5 maj samma år. Den får undertecknas av Europarådets 26 medlemsstater och av de ytterligare fem som tillträtt den europeiska kulturkonventionen. Konventionen träder i kraft tre månader efter det att den ratificerats sju av stater, varav fem måste vara medlemmar i Europarådet. Hittills har 20 stater undertecknat konventionen, däribland Sverige. Sex länder har ratiñcerat den Cypern, Italien, Polen, San Marino, Schweiz och Storbritannien. Konventionens artikel 271 innebär att EG-medlemmar lyder under EGs regelverk utom i de fall då det inte finns någon EG-regel är tillämplig. som EG-reglering saknades detta område när konventionen bara antogs, men ett halvår senare antog EG direktivet TV över gränserna. Detta innebär om att direktivets regler skall tillämpas EG-länder emellan. I EES-förhandlingama fördes diskussioner vilket dokument om som skulle reglera TV-verksamheten i förhållande till EFTA och mellan EFTAländer, konventionen eller direktivet. Förhandlingsresultatet blev direktivet att

SOU 1992 31 Europeiska överenskommelser på TV-området 115

skall tillämpas i hela EES-området. Direktivet reglerar alltså Sveriges förhållande till såväl EG- som EFTA-länder. Om den europeiska konventionen gränsöverskridande television träder om i kraft kommer den för Sveriges del endast att gälla i förhållande till de länder utanför EG-EFTA-kretsen som tillträtt konventionen. Varken direktivet eller konventionen ålägger länderna några förpliktelser i fråga sådana sändningar är avsedda att tas emot enbart i länder utanom som för EG, EFTA eller övriga konventionsstater. EG-direktivet EGs ministerråd den 3 oktober 1989. Medlemsantogs av ländema fick enligt beslutet två år sig, dvs. till 3 oktober 1991, att vidta de åtgärder krävs för att leva till direktivets krav och rapportera dessa som upp till EG-kommissionen. Vid den tidpunkten hade endast Storbritannien och Luxemburg lämnat sina rapporter.

Övriga länder kommer, enligt vad utredningen erfarit, under 1992 att ha

rapporterat att de genomfört eller påbörjat lagstiftning med anledning av EGdirektivet. Fem år efter det att direktivet antagits EG, dvs. i oktober 1994, skall av EG-kommissionen rapportera medlemsländer-nas åtgärder till EG-parlamentet, ministerrådet och till det ekonomiska och sociala utskottet. Genom EES-avtalet har Sverige förbundit sig att anpassa sin nationella lagstiftning till EG-direktivet och att den 1 januari 1993 redovisa de åtgärder som vidtagits till kommissionen. Den europeiska konventionen gränsöverskridande television gäller om programtjänster når utanför nationsgränsema, dvs. som något sätt som kan i ett annat medlemsland. Den syftar inte till samordning av den tas emot nationella lagstiftningen TV-området i de olika länderna. EG-direktivet däremot ingår i en rättsordning EG-rätten som innebär - form överstatlighet, långtgående än vad som är brukligt när det en ny av mer gäller folkrättsliga överenskommelser. EG-regleringen syftar till harmonisering lagstiftningen i medlemslänav dema. Detta sker direkt verkande beslut eller indirekt genom att medgenom lemsländernas lagstiftning för att uppnå ett angivet syfte. Direktivet anpassas om gränslös TV ingår i denna senare kategori. I samband med EES-förhandlingama har omfattande diskussioner förts det för EFTA-ländema är möjligt att överlåta norrngivningsmakten till om överstatliga organ det sätt som skett inom EG. Dessa frågor hör hemma i det vidare sammanhang som handlar om den konstitutionella innebörden EES-avtalet och av ett senare eventuellt medav lemsskap i EG. Innan EES-avtalet är slutligt granskat av EG-domstolen och sedan parafekvarstår viss osäkerhet eller när avtalet kommer att träda i kraft. rat en om En liknande osäkerhet gäller längre sikt även de bestämmelser som påverkar EES-ländemas förhållande till länder utanför EG och EFTA. Både

116 Europeiska överenskommelser på TV-området SOU 1992 31

konventionen och direktivet innehåller bestämmelser viss andel om att av programutbudet i TV skall vara av europeiskt ursprung. Dessa kvotregler har tillkommit för att främja den europeiska programproduktionen och innebär därför att importen av program från icke-europeiska länder kan hotas. I samband med pågående GAH-förhandlingar bl.a. tjänstehandel om den s.k. Uruguay-rundan har reglerna europeiska kvoter kritiserats. - om Svårigheter i GATT-sammanhang och det faktum kvotreglerna även i att övrigt varit kontroversiella, kan leda till att frågan i ett skede tas senare upp till förnyad prövning.

8.3 Sammanfattning innehållet i

av

Europarådskonventionen och EG-direktivet

8.3.1 Huvuddragen i konventionen och direktivet

I såväl konventionen direktivet framhålls 1950 års Europarådssom konvention om mänskliga rättigheter central och särskilt dess artikel 10 som om yttrande- och informationsfrihet. I båda dokumenten nämns samtidigt de regler som medger att stater får besluta vissa inskränkningar i yttrandeom friheten, främst enligt artikel 10.2 i Europarådets konvention mänskliga om rättigheter. I direktivets inledning konstateras att TV-sändningar är att betrakta som en tjänst i enlighet med Romfördragets definitioner. I konventionens artikel 4 slås fast förbehållslös rätt till mottagning. Rätt en till vidaresändning skall råda för alla sändningar uppfyller konventionens som krav. I direktivets inledning anges att direktivet gäller för alla medlemsstater och att en TV-sändning därför är laglig och får tas emot i alla medlemsländer om den är laglig i det land den utgår från. Dessa hänvisningar understryker ett gemensamt syfte för konventionen och direktivet TV-program skall inte nationsgränser. Både konstoppas av ventionen och direktivet medger dock undantagsvis under vissa förutsättningar att ett mottagarland tillfälligt hindrar vidaresändning TV-sändav en ning om den innebär ett allvarligt och upprepat brott mot vissa delar regelav verket. Bestämmelser i de båda dokumenten kan när det gäller sändningarnas innehåll indelas i tre med sinsemellan olika karaktär, syftar till grupper, som att främja, reglera, respektive förbjuda vissa typer av program. Den första gruppen avspeglar ett direktivets och konventionens huvudav syften, nämligen att främja distribution och produktion europeiska av program. Dessa regler har utformats som bestämmelser programandelar för om europeiska program. Direktivet har också, till skillnad från konventionen,

SOU 1992 31 Europeiska överenskommelser på TV-omrâdet 117

regler viss andel programutbudet skall vara framställt av friståom att en av ende producenter. Den andra är regleringen reklamens utformning, omfattning och inplaav cering, där reglerna är i stort sett likalydande i de två dokumenten. Konventionen har också regel att reklam som är särskilt riktad till ett visst en om land inte får kringgå det landets reklamregler. Den tredje är förbud mot vissa typer Det gäller pornografi, av program. våld och sändningar kan framkalla hat grundval av ras, kön, religion som och nationalitet. I direktivet kopplas restriktioner mot pornografi och våldsskildringar till behovet att skydda barn och unga. Enligt konventionen är dessa restriktioner kopplade till allmän respekt för den mänskliga värdigen heten. Dessutom finns vissa ordningsregler och bestämmelser om rapportering och uppföljning. För reglerna andel europeiska program och program från fristående om producenter finns för direktivets efterlevnad rapporteringsplikt till EG. Konventionen ålägger staterna att inrätta eller utpeka en särskild myndighet med skyldighet för den information och det samarbete som krävs for att att ansvara konventionens regler skall kunna fungera. Både konventionen och direktivet föreskriver också att programbolag skall lätta att identifiera och att det måste framgå klart vad som är revara klamprogram och sponsrade program. För att göra det möjligt för individer och juridiska personer att få rättelse deras och goda rykte skadats genom felaktiga påståenden, finns om namn också regler beriktigande. Konventionen förutsätter att de enskilda om länderna löser detta på lämpligt sätt, medan direktivet har mer detaljerade föreskrifter for hur det skall ske.

8.3.2 Huvudsakliga skillnader mellan Europarådskonventionen och EG-direktivet

Även Europarådskonventionen och EG-direktivet har många gemenom drag, finns också skillnader gör att båda måste beaktas vid utsamma som formningen den lagstiftning som skall reglera TV-verksamheten eftersom av lagstiftningen skall gälla både i förhållande till EG-EPTA-kretsen och till de länder tillträtt konventionen, men inte omfattas av EES-avtalet. som En grundläggande skillnad mellan direktivet och konventionen är deras olika folkrättsliga status. Detta får framför allt konsekvenser när det gäller uppföljningsmaskineriet. En viktig skillnad är synen vilket annan land som har ansvaret for en sändning. Konventionen förutsätter när det gäller uppföljningen en permanent kommitté med uppgift att tolka konventionen, verka för att lösa konflikter och behandla förslag ändringar i konventionen. När tvister inte går att lösa om

118 Europeiska överenskommelser på TV-området SOU 1992 31

tillgrips ett skiljedomsförfarande där de tvistande sin skiljeparterna utser var domare. Dessa utser sedan gemensamt tredje ledamot skall orden som vara förande. I övrigt förutsätts att varje land inrättar eller utpekar myndighet för den en informationsskyldighet och det samarbetsansvar länderna har. som Direktivet innebär en rapporteringsskyldighet till EG-kommissionen de om åtgärder som vidtagits för att implementera direktivets regelverk i den nationella lagstiftningen och utvecklingen när det gäller kvotbestämmelom t.ex. serna. Hur tolkningstvister skall lösas enligt EES-avtalet är när detta skrivs ännu inte fastställt. För EG gäller att EG-domstolen fastställer tolkningen EGav rätten. På en viktig punkt skiljer sig direktivet och konventionen åt, nämligen när det gäller att fastställa ansvarigt land för sändningarna. Konventionens regler innebär när det gäller marksändningar det land att där den ursprungliga sändningen har ägt rum ansvarar för att sändningen följer konventionens regler. För satellitsändningar är det i första hand det land som svarar för upplänk till satellit som bär ansvaret I andra hand ansvarar . det land som tillhandahållit frekvens eller sändningskapacitet från satellit en och därefter det land där programföretaget har sitt säte. Konventionen medger att länder sinsemellan genom avtal kommer överens om vilket land skall som ansvara för en sändning, förutsatt att detta inte påverkar andra konventionsstaters skyldigheter och rättigheter. Direktivets ansvarsregler utgår i stället i första hand från det land att som har jurisdiktion över programbolaget skall till sändningarna är i enlighet se att med direktivets bestämmelser. I andra hand, programbolaget inte är baseom

rat i ett EG-land, ansvarar det EG-land genom EES-avtalet även EFFA-land

som upplåtit frekvens, upplänk eller satellitkapacitet. Till följd av EES-avtalet gäller alltså direktivets regler för Sverige i förhållande till EG- och EFTA-ländema. Konventionens regler är endast tillämpliga i förhållande till de länder inte är medlemmar EG eller EFI A och som av som tillträtt konventionen, förutsatt naturligtvis att Sverige ratiñcerar konventio-

nen.

Det finns också ett antal mindre skillnader mellan EG-direktivet

och europarådskonventionen när det gäller regelverkens utfonnning. Följande redovisning är en genomgång de båda regelverken och de punkter där de skiljer av sig åt.

överväganden den lagstiftning behövs för

om som att kraven i de två dokumenten skall kunna tillgodoses redovisas i kapitel

SOU 1992 31 Europeiska överenskommelser på TV-området 119

8.3.3 Definitioner

Konventionen definierar i artikel 2 begreppen sändning, vidaresändning, programföretag, programkanal, reklam och sponsring. I direktivets första paragraf definieras begreppen TV-sändning, TV-reklam, smygreklam och sponsorskap.

TV-sändning transmission i konventionen och television broadcas-

ting i direktivet definieras den första sändningen kodad eller okodad som oavsett sändningsteknik tråd, eter eller satellit, som är - av ett program direkt eller indirekt, dvs. efter återutsändning. Även avsett for allmänheten, betal-TV omfattas alltså definitionen. Undantag görs för individuellt av efterfrågade kommunikationstjänster, videokonferenser och informasom tionssökning. I direktivet att även programtransporter mellan företag omfattas av anges definitionen, vilket har orsakat diskussioner. De europeiska programbolagens samarbetsorganisation, EBU, har hävdat att detta knappast kan avse överföring enstaka t.ex. i EBUs regi, som sedan skall ingå i ett proav program, grambolags utbud. I sådana fall bör det bli programbolagets sändning som sändning. Detta kan naturligtvis medföra gränsdragningsräknas som första problem när ett programforetag sänder ett utbud som är sammansatt av prosom samlas in från olika länder. gram I konventionen definieras också begreppen återutsändning, programföretag och programutbud. Med återutsändning samtidig mottagning och oförändrad utsändning avses ett programutbud, oavsett vilken teknik som tillämpas. av Programföretag är ett nyckelbegrepp i såväl konventionen som i direktivet, det definieras inte i direktivet. I konventionen definieras det som den fymen siska eller juridiska sammanställer ett programutbud avsett för person som mottagning allmänheten och som sänder eller låter sända dessa i sin helhet av utan ändringar.- Programutbud i detta sammanhang alla inslag i en programservice avser som tillhandahålls av ett programföretag. TV-reklam innebär varje form tillkännagivande som gäller yrkesmäsav sig verksamhet, har avsättningsfrämjande syfte och sänds mot betalning. I konventionen inkluderas även åsiktsreklarn i definitionen av reklam. Sådana erbjuder varor eller tjänster till försäljning eller utprogram som hyrning s.k. tele-shopping undantas i direktivet från reklamdeñnitionen - utom när det gäller artikel 18 reglerar reklamens omfattning. som Detta innebär att övriga reklamregler, t.ex. om reklamens utformning i artikel 12, inte behöver tillämpas för sådana säljerbjudanden. Med smygreklam avses framställning i ord eller bild av varor, tjänster, firmanamn, varumärke eller verksamhet som är knuten till en producent när detta är avsett att fungera marknadsföring och kan vilseleda publiken när som

120 Europeiska överenskommelser på TV-ømrådet SOU 1992 31

det gäller sändningens karaktär. Detta förfarande uppsåtligt särskilt anses vara om det sker i utbyte mot betalning eller motprestation. annan Sponsring definieras direkt eller indirekt medverkan i som ett programs finansiering av en fysisk eller juridisk inte är engagerad i sändperson, som ningsverksamheten eller produktionen audiovisuella verk, i syfte främja av att sitt namn, varumärke eller sina produkter. Enligt direktivets artikel 6 skall begreppet europeiska verk förstås följande sätt

1.a. verk från medlemsstater verk från länder som tillträtt Europarådskonventionen gränsöverom skridande television om de uppfyller villkoren i punkt c. verk från andra europeiska länder om de uppfyller villkoren i punkt Verk som avses i l.a och skall huvudsakligen gjorda med förvara fattare och arbetare som bor i en eller flera de stater nämns i 1 av som a. och under förutsättning att a. de har gjorts av en eller flera producenter är etablerade i eller som en flera av dessa stater eller produktionen har övervakats och i reell mening eller flera styrts av en producenter som är etablerade i en eller flera dessa stater eller av c. om bidragen från samproducenter i dessa stater till de totala samproduktionskostnadema dominerar och samproduktionen inte styrs av en eller fler producenter från någon annan stat. Verk enligt 1 c. är sådana som gjorts uteslutande eller i samproduktion med producenter som är etablerade i eller flera medlemsstater en av producenter etablerade i ett eller flera europeiska tredjeländer som EG kommer att sluta avtal med, om dessa verk huvudsakligen har gjorts med författare och arbetare som bor i en eller flera europeiska stater. Verk som inte är europeiska enligt 1 gjorts huvudsakligen men som , med författare och arbetare som bor i en eller flera medlemsstater skall betraktas som europeiska verk i utsträckning motsvarar en som andelen bidrag till de totala produktionskostnadema från samproducenter inom EG.

I inledningen till direktivet påpekas att det står enskilda länder fritt att fastställa en mer detaljerad definition begreppet europeiska av program. Konventionen avstår från att försöka definiera detta begrepp och hänvisar i stället eventuella tolkningstvister till den permanenta kommittén. Sådana tvister kan inte hänskjutas till skiljedomsförfarande.

8.3.4 Nationsgränser får inte stoppa TV-program

Både konventionen och direktivet har tillkommit för underlätta spridning att av program mellan medlemsländerna i Europarådet och EG. Medlemslän-

SOU 1992 31 Europeiska överenskommelser på TV-området 121

dema förbinder sig att inte hindra vidarespridning av TV-sändningar som Följer konventionens och direktivets bestämmelser. Detta innebär inte någon skyldighet att sörja för vidarespridning i form av åtaganden när det gäller utbyggnad av kabelnät eller liknande, utan är ett förbud mot att hindra mottagning där den annars vore möjlig. En sändning får dock under vissa omständigheter stoppas tillfälligt. Konventionen går betydligt längre än direktivet när det gäller att medge tillfällig avstängning som sanktion for brott mot regelverket. Enligt direktivet får avstängning ske endast vid uppenbara, allvarliga kränkningar av artikel 22 om skydd för barn och ungdom, och de restriktioner mot pornografi, våld och rashets som återfinns under samma rubrik. Medlemsstaterna får tillfälligt stoppa vidaresändning av televisionssändningar om satellitprogramföretaget under de senaste tolv månaderna överträtt samma bestämmelse vid minst två tillfällen och den berörda staten skriftligen underrättat programföretaget och kommissionen om överträdelsema och avsikten att hindra vidaresändning om överträdelsen upprepas. I en protokollsanteckning till EES-avtalet medges också för EFIAs medlemsländer att ett land får ålägga kabeloperatörer inom landets gränser att stoppa alkoholreklam. Detta måste dock ske sådant sätt att sändningen i övrigt inte hindras. Avstängning får ske om överläggningar med den sändande staten och kommissionen inte har resulterat i en uppgörelse i godo inom 15 dagar efter den skriftliga underrättelsen och om överträdelsen fortsätter. Kommissionen skall övervaka att en inskränkning i rätten att vidaresända en programtjänst sker i enlighet med EGs regler och kan uppmana en medlemsstat att upphöra med en åtgärd som strider mot EGs regelverk. Enligt konventionen är de överträdelser som ger mottagarlandet rätt att tillfälligt stoppa vidarespridning indelade i två kategorier. Den ena är de allvarligare fall som, om överträdelsen fortsätter trots varning, medför att avstängning får ske efter två veckor. Den andra är fall som medför att en programtjänst får stängas av efter åtta månader om sändningarna fortsätter trots tillsägelse. I den första kategorin återfinns bestämmelserna i artikel 7 om respekten för den enskilda människans värdighet och förbud mot pornografi, våld och rashat och om skydd för barn, samt bestämmelserna i artikel 13 om identifiering av reklamsändningar, i artikel 14 om reklaminslagens inplacering och i artikel 15 om förbud mot tobaksreklam och reklam for receptbelagda mediciner. l den andra kategorin ingår brott mot övriga regler i konventionen med undantag för bestämmelser om nyhetspresentation i artikel 7.3, rätt till beriktande i artikel regler om sändningar från större evenemang i artikel 9 och och regler om viss andel europeiska program i artikel 10.

122 Europeiska överenskommelser på TV-området SOU 1992 31

Direktivet medger alltså inte, till skillnad från konventionen, att mottagning av en sändning hindras vid brott mot de regler som gäller för reklam och sponsring.

8.3.5 Främjande av europeisk produktion Såväl konventionen som direktivet behandlar frågan om ökad europeisk programproduktion och ökat programutbyte. I de arbeten som föregick konventionen har detta huvudsakligen framstått som ett sätt att öka marknadsandelama för den europeiska programproduktionen i TV-sändningama. Inom EG har motsvarande diskussion förts under hela 1980-talet med olika betoning. Ett huvudsyfte har varit att upprätta en gemensam produktions- och distributionsmarknad TV-området. Ett annat syfte som åberopats har varit att öka den integrationskraft som gemensamma TV-program skulle innebära. Efter en kritisk debatt om behovet av mångfald under mottot unity through diversity korn betoningen att läggas ett ökat TV-utbyte mellan länderna i stället för en strävan att skapa gemensamma europeiska program. I konventionen uttrycks motsvarande ambition som en kulturell målsättning. Metoden att främja produktion och distribution av europeiska program är främst bestämmelser om särskilda kvoter för europeisk produktion i programbolagens sändningar och i direktivet också bestämmelser om andel program från fristående producenter. I både direktivet och konventionen finns också en regel om karantänsbetämmelser för biografñlm.

8.3.6 Bestämmelser om andel europeiska program Följande bestämmelser återfinns i direktivets artikel 4-7 och i konventionens artikel 10. Medlemsländema skall där så är möjligt och lämpligt sätt tillse att programföretagen sänder minst 50 % europeiska program, sedan nyheter, sport, tävlingar, reklam och teletext-service frånräknats. Regeln medger viss flexibilitet. Att andelen europeiska program skall uppnås där så är möjligt innebär att den inte behöver tillämpas specialiserade kanaler där kravet kan vara svårt att förena med kanalens karaktär. I sådana fall kan i stället kompletteen rande regel tillämpas, som säger att andelen europeiska program inte får understiga nivån 1988. Denna regel överensstämmer med konventionens 10. l. Medlemsländema skall rapportera programstatistik för varje programbolag separat och, i den mån en kanal inte uppnått föreskrivna andelar, redovisa skälen för detta och vilka åtgärder som planeras. EG-kommissionen skall bedöma medlemsländernas redovisningar och rapportera till EG-parlamentet. Kommissionen kan vid sin bedömning ta hän-

SOU 1992 31 Europeiska överenskommelser på TV-området 123

syn till förändringar i förhållande till tidigare år, andelen originalverk, nya kanalers situation och de speciella förhållandena i länder med liten produktionsvolym och i små språkområden. EGs ministerråd skall senast fem år efter ikraftträdandet ta ställning till om denna regel behöver revideras. Kommissionens rapport till rådet skall därför särskilt uppmärksamma utvecklingen inom EG-marknaden och relationen till den övriga världen. Konventionens bestämmelser om andelar europeisk produktion följs upp i den permanenta kommittén. Artikel 10.2.

8.3.7 Andel program från fristående producenter

Medlemsländema skall också enligt direktivets artikel 5 lämpligt sätt se till att programbolagen, där så är möjligt, reserverar 10 % av sändningstiden för europeiska program av fristående producenter, undantaget samma programkategorier som för europeiska program. För att möjliggöra satsningar dyrare produktioner, som ger få sändningstimmar, finns också en möjlighet att i stället för 10 % av programtiden avsätta 10 % av programbudgeten för europeiska program från fristående producenter. Av dessa program skall en rimlig andel vara nyare produktion, vilket innebär att de inte bör vara med än fem gamla. I konventionen finns inte någon motsvarande regel om fristående produktion. Direktivets artikel 8 säger att länder som av språkpolitiska skäl finner det nödvändigt kan fastställa striktare och mer detaljerade regler För vissa eller alla programföretag under sin jurisdiktion. Denna paragraf har främst tillkommit för att förtydliga att små länder och små språkområden inte skall behöva oroa sig för att kvotreglema skulle innebära ett hinder för en aktiv språk- och kulturpolitik. I såväl regeln om andel europeisk produktion som regeln om andel frilansproduktion finns också en formulering om att hänsyn får tas till ett programbolags särskilda ansvar att förse publiken med information, utbildning, kultur och underhållning. Ett programföretag kan alltså hävda att det måste upprätthålla egen produktionskapacitet för att kunna leva upp till åtaganden om t.ex. kulturprogram om sådana bedöms som svåra att köpa av fristående producenter, antingen grund av bristande kvalitet eller grund av att de inte finns tillgängliga överhuvudtaget. På samma sätt kan t.ex. ett portugisiskt eller spanskt programbolag hävda att det måste behålla en viss andel latinamerikansk produktion i sina sändningar för att fullgöra dessa funktioner. Formuleringama innebär en markering av programföretagens rätt att själva bestämma om sitt prograrnutbud. I den kommenterande promemoria som hör till konventionen, nämns med anledning av dessa formuleringar särskilt vikten av att även beakta nord-sydaspekter i utformningen gen av TV-utbudets sammansättning.

124 Europeiska överenskommelser på TV-området SOU 1992 31

I direktivets artikel 9 sägs att reglerna om kvoter för europeiska program och för frilansproduktion inte gäller för lokala programföretag inte ingår som i nationella nätverk. Både direktivet artikel 7 och konventionen artikel 104 har bestämen melse om att programbolagen inte får sända film tidigare än två år efter biografpremiären om inte annat överenskommits mellan rättighetshavarna och programbolaget. Eftersom detta vanligtvis fråga för de avtalsslutande är en panama torde denna regel sakna betydelse i detta sammanhang. I konventionen finns också en uppmaning artikel 9 till signatärerna att pröva vilka åtgärder som kan vidtas för att undvika att allmänhetens rätt till information urholkas genom ett TV-företags exklusiva rättighet till sändning eller vidaresändning av en händelse av stort allmänt intresse.

8.4 Regler för reklam och sponsring

8.4.1 Reklamens utformning och placering

Direktivets artikel 10-21 och konventionens artikel 11-18 innehåller regler om reklamens utformning och inplacering. Där sägs att reklamen skall vara lätt att identifiera som reklam och skiljas från andra program med bild- eller ljudsignal. Korta, isolerade reklaminslag får bara förekomma undantagsvis. Dold, s.k. subliminal reklam och smygreklam får inte förekomma. Reklaminslagen skall placeras mellan program. Program som består av självständiga delar eller har naturliga pauser som sportprogram eller liknande

evenemang, får ha reklam mellan programdelarna och i Övriga

pauserna. program, bortsett från spelñlm, får avbrytas var tjugonde minut. Spelfilm och liknande produktioner får om de är längre än 45 minuter brytas av reklam en gång per 45-minuteravsnitt och ytterligare en gång om det minst 20 minuter längre än två eller flera kompletta 45-minutersperioder. Reklam får inte placeras i utsändningar av religiösa ceremonier. Nyheter och aktualitetsprogram, dokumentärer, religiösa program och barnprogram får inte brytas med reklam när de är kortare än 30 minuter. Dessa regler har samma innebörd i konventionen och direktivet. I konventionen finns dessutom en bestämmelse om att nyhetsuppläsare och programledare i nyhetsprogram inte får uppträda i reklaminslag.

8.4.2 Reklamens innehåll

Reklamen får enligt direktivet inte vara kränkande för den mänskliga värdigheten, diskriminera grund av ras, kön eller nationalitet, såra religiösa eller

SOU 1992 31 Europeiska överenskommelser på TV-området 125

politiska övertygelser, uppmuntra till handlingar som kan äventyra hälsa eller säkerhet eller uppmuntra handlingar som skadar miljön. Motsvarande regler återfinns i konventionens artikel 71 som gäller alla inslag iett programutbud och därmed också reklamsändningama. I konventionen fmns dock inte någon särskild referens till handlingar som kan äventyra hälsa och säkerhet eller skada miljön. Reklam för tobak och mediciner som är receptbelagda i programbolagets hemland får inte förekomma. Reklam för alkohol skall inte rikta sig till minderåriga, inte kopplas till föreställningar om förbättrad fysisk prestation, till bilkörning, till föreställningar om samband mellan alkohol och social eller sexuell framgång eller att alkohol har terapeutisk eller lugnande verkan eller kan lösa personliga konflikter. Alkoholreklamen skall inte uppmuntra till omåttlig konsumtion eller framställa nykterhet och måttlighet i negativ dager. Hög alkoholhalt får inte framställas som en positiv kvalitet i drycker. Konventionens regler om alkoholreklam har samma innebörd, bortsett från vad som sägs om sexuell framgång. Frågan om alkoholreklam har varit kontroversiell. I konventionen finns därför en möjlighet att, i samband med att ett land ratiñcerar konventionen, göra en reservation som innebär att landet förbehåller sig rätten att stoppa sändningar med alkoholreklam. Någon motsvarande möjlighet finns inte för EG-ländema i förhållande till direktivet. För EFI‘As medlemsländer gjordes dock i samband med EES-förhandlingama ett tillägg till direktivet som innebär att ett EFT A-land får ålägga kabelbolag inom landets gränser att förvränga eller annat sätt släcka ut alkoholreklam. Detta får dock inte innebära att ett program stoppas i någon annan del än den som innehåller alkoholreklamen. TV-reklam får inte orsaka fysisk eller psykisk skada för minderåriga och skall inte förleda barn att köpa en vara eller tjänst genom att utnyttja deras godtrogenhet eller brist på erfarenhet. Reklamen får inte heller uppmana minderåriga att övertala vuxna att köpa annonserade eller tjänster. Den skall varor inte heller utnyttja den tillit minderåriga har till föräldrar, lärare eller andra personer, eller ett omotiverat sätt skildra minderåriga i farliga situationer. Konventionen har också en regel om att reklam som riktas särskilt till ett land inte får kringgå landets lagstiftning reklamområdet. Regeln syftar till att hindra att en situation uppstår där ett enskilt lands TV-system riskerar att äventyras. Teleshopping undantas i direktivets reklamdeñnition, utom när det gäller sändningstidens omfattning. Det innebär att direktivets övriga artiklar om reklarnens utformning och innehåll inte är tillämpliga teleshopping. Skälet till att teleshopping undantagits i reklamdeñnitionen i direktivet torde att vara denna typ av marknadsföring i stället avses regleras på annat sätt. Inom EGkommissariatet pågår för närvarande ett arbete med en konsumentskyddsreglering för distansförsäljning, som också omfattar försäljning via TV.

126 Europeiska överenskommelser på TV-området SOU 1992 31

Konventionen inkluderar teleshopping i sin reklamdefinition.

8.4.3 Sponsring

Reglerna för sponsring är likalydande i direktivet och konventionen. De innebär i korthet följande. Om ett program är sponsrat måste programbolagets redaktionella integritet säkras. Sponsorn får inte utöva inflytande över programmets innehåll eller inplacering i programtablån ett sådant sätt att programföretagets redaktionella självständighet äventyras. Det måste framgå om ett program är sponsrat och programmet måste redovisa sponsoms identitet. Detta bör ske genom att sponsoms namn eller logotyp redovisas i början eller slutet av programmet. I ett sponsrat program får inte göras säljfrämjande hänvisningar till produkter eller varor som är förknippade med sponsorn eller tredje part. TV-program får inte sponsras av någon som framställer eller säljer varor som inte får marknadsföras i TV-reklam enligt direktivets artikel 13 och 14 och konventionens artikel 15, dvs. tobak och receptbelagd medicin. Nyhets- och aktualitetsprogram får inte sponsras.

8.4.4 Reklamens omfattning

Direktivets artikel 18 och konventionens artikel 12 anger hur mycket reklam som får sändas. Den sammanlagda dagliga reklammängden får inte överstiga 15 % av sändningstiden. Denna andel får ökas till 20 % för att inkludera säljerbjudanden direkt till publiken, s.k. teleshopping. Den totala sändningstiden för teleshopping får inte överstiga en timme om dagen. Andelen reklaminslag under en timme får inte överstiga 20 % av sändningstiden. Reglerna för reklamens omfattning är utformade på samma sätt i konventionen och direktivet. Trots det finns en viktig skillnad eftersom reklamdeñnitionen i direktivet inte inbegriper åsiktsreklam. De enskilda länderna kan för sina nationella programbolag besluta om striktare regler för reklamens omfattning eller helt förbjuda reklam. Direktivet har dessutom en regel som innebär att ett land för sändningar avsedda enbart för det egna landet, som inte kan tas emot direkt eller indirekt i annat land, får tillämpa andra, dvs. även mer liberala regler när det gäller reklamens inplacering och omfattning. Konventionens regler begränsas till sådana sändningar som när över nationsgränserna.

SOU 1992 31 Europeiska överenskommelser på TV-området 127

Syftet med harmoniseringen av reklamreglcma är att skapa garantier för att vidaresändning av program som följer konventionens och direktivets regler inte skall hindras i något land.

8.5 Regler om programutbudet. Skydd för minderåriga

I konventionen är reglerna om programutbudet artikel 7 knutna till respekten för den enskilda människans värdighet och andra grundläggande rättigheter. Programmen skall inte vara sedlighetssårande och särskilt inte innehålla pornografi, ge otillbörligt framträdande plats våld eller vara ägnade att framkalla rashat. Program som kan antas skada bams eller ungdomars fysiska, andliga eller moraliska utveckling skall inte sändas tider då dessa kan väntas se dem, enligt konventionens artikel 72. I kommentaren till konventionen sägs att hänsyn också måste tas till tidsskillnaden mellan olika länder där programmen kan tas emot. Reglerna i konventionens artikel 7 omfattar alla inslag i ett programutbud, dvs. även reklaminslag. Direktivets regler är något annorlunda utformade. Under rubriken Skydd för minderåriga finns regler om program som kan skada minderårigas psykiska eller fysiska utveckling, särskilt sådana som innehåller pornografi och våld. Försiktighet med att sända sådana program skall framför allt iakttas tider då barn kan antas se på TV. Under samma rubrik anges också att medlemsstaterna skall se till att TVsändningar inte väcker hat på grund av ras, kön, religion eller nationalitet. Dessa regler är inte annat än genom kapitelrubriken knutna till skydd av minderådga.

8.6 Rätt till beriktigande

Både konventionen artikel 8 och direktivet artikel 23 har regler om rätt till beriktigande. En fysisk eller juridisk person vars legitima intresse, och särskilt rykte och goda namn, har lidit skada till följd av felaktiga påståenden i ett TV-program, skall ha rätt till beriktigande eller annan motsvarande åtgärd. Rätt till beriktigande eller motsvarande arrangemang skall finnas i förhållande till alla programbolag under ett medlemslands jurisdiktion. Medlemsstaterna skall se till att procedurer upprättas för att möjliggöra detta. I direktivet anges också särskilt att medlemsstaterna skall säkerställa att en tillräcklig tidsrymd medges och att möjligheterna till rättelse i praktiken är lika goda även för personer som bor eller är etablerade i andra medlemsstater. En begäran om beriktigande eller motsvarande kan avvisas om det inte bedöms som berättigat, om det skulle innebära en straffbar handling, orsaka

128 Europeiska överenskommelser på TV-området SOU 1992 31

civilprocess mot programbolaget eller skulle kränka allmän anständighetskänsla. Enligt direktivet krävs också att tvister om rätten till beriktigande skall kunna underkastas rättslig prövning. Genom de regler om skyldighet att inhämta tolkningsbesked som gäller inom EG, blir det ytterst EG-domstolen som uttolkar dessa bestämmelser, när det gäller EGs medlemsländer. För EFTA-ländema finns enligt EES-avtalet inte motsvarande skyldighet. I stället kan de enskilda länderna välja att rådfråga den särskilda EES-domstol som inrättas till följd av avtalet, för att uppnå en fördragsenlig tillämpning av de nationella bestämmelsema. Konventionen överlåter signatärema att på lämpligt sätt se till att det finns ett fungerande maskineri som gör det möjligt för personer att begagna sin rätt till beriktigande eller utnyttja andra jämförbara rättsliga eller administrativa besvärsmöjligheter.

8.7 Ändringar och uppsägning

Förslag om ändringar i direktivet utformas i ett samspel mellan EGs ministerråd och EG-kommissionen, som har exklusiv initiativrätt. I direktivets artikel 26 anges att kommissionen grundval av medlemsländernas redovisningar måste rapportera om tillämpningen av direktivet och vid behov föreslå förändringar. Sådan rapport skall avges första gången fem år efter antagandet och sedan vartannat år. Det finns inte någon procedur för medlemsländerna att frånträda en överenskommelse, eller att utträda ur gemenskapen. Enligt konventionen kan en part när som helst säga upp konventionen genom en underrättelse till generalsekreteraren i Europarådet. Uppsägningstiden är sex månader efter det att generalsekreteraren mottar underrättelsen.

SOU 1992 31 129

överväganden

9.1 Allmänna utgångspunkter

Som jag nämnt i inledningen skall jag enligt mina direktiv i de delar som nu är ifråga belysa konsekvenserna av ett svenskt tillträde till den europeiska konventionen gränsöverskridande television, samt lägga fram förslag till den om lagstiftning behövs. Eftersom Sverige i dag saknar regler för sändningar som TV-program till satellit har min uppgift varit att utforma en sådan lag. av Under den tid utredningsarbetet pågått har det inträffat två viktiga händelser som påverkar förutsättningarna för utredningen. Den betydelsefulla händelsen är att Sverige närmat sig den europeiska ena gemenskapen EG. Det har skett dels genom ansökan om svenskt medlemsskap i EG, dels överenskommelsen mellan EG och EFTA-länderna genom om ett europeiskt ekonomiskt samarbetsområde EES. En innebörd av EESavtalet är att EGs direktiv om TV-sändningar även skall gälla för EFTA-länderna. I kapitel 8 finns en genomgång av såväl EG-direktivet som den europeiska konventionen om gränsöverskridande television. Den andra viktiga händelsen är att Sverige sedan den 1 januari 1992 har en ny yttrandefrihetsgrundlag. Även det när detta skrivs återstår vissa oklarheter i fråga EES-avom om talet finns det en ambition från svensk sida att bli medlem i EG. Jag har därför utformat mina förslag så att de utgår från behovet av lagstiftning både med hänsyn till EG-direktivet om TV och den europeiska konventionen om gränsöverskridande television. EG-direktivet är ett instrument för lagharmonisering medan Europarådets konvention är en överenskommelse om utformningen av de TV-program som nationsgränser. Med andra ord syftar EG-direktivet till att de olika passerar ländernas lagstiftning på området skall vara så likartad att en sändning är laglig i alla medlemsländer om den är det i ett land. Konventionens synsätt är i stället att de sändningar som följer konventionens regler kan anses vara utrustade med garanterar att de inte stoppas vid gränsen till de länett pass som der som ingått överenskommelsen. Konventionen innebär formellt sett ett större mått av frihet för de enskilda länderna att själva utforma sin nationella lagstiftning TV-området. I den mån de nationella distribueras till andra länder skall dock konprogrammen ventionens regler gälla. Direktivet medger å sin sida att undantag görs från dess regelverk för att medlemsländerna skall kunna utforma en nationell mediepolitik. Genom att utformningen av bestämmelserna i direktivet skett pa-

5 12-0385. SOU199231

130 Överväganden SOU 1992 31

rallellt med Europarådets arbete med konventionen är skillnaden mellan de båda dokumenten i praktiken liten. När det gäller tillämpningen kan skillnader dock uppstå till följd de båda av dokumentens olika folkrättsliga status. Direktivet syftar till långtgåen mer ende reglering av den nationella TV-lagstiftningen. Hur stora skillnaderna blir kan bara bedömas när systemet prövats i verkligheten och de enskilda ländernas nationellt utformade mediepolitik vägts mot gemenskapens ambition att skapa en integrerad produktions- och distributionsmarknad inom gemenskapen. Skillnaden är alltså huvudsakligen fråga folkrättslig status och den en om betydelse det får för tillämpningen dokumenten, och inte fråga olika av en om innehåll. I ett viktigt avseende skiljer de båda regelverken sig dock åt, nämligen i fråga om vilket land som har ansvaret för en sändning. Enligt konventionen ansvarar i första hand det sändande landet för sändning medan dien rektivet lägger ansvaret det land där programföretaget har sitt säte. I normalfallet bör detta inte innebära något problem, men i de fall sändning en länkas upp till satellit från ett annat land än programbolagets hemland, uppstår svårigheter att fastställa vilket land har ansvaret för sändningarnas innesom håll. Jag redovisar dessa förhållanden mer utförligt i avsnitt 9.4 och i specialmotiveringen till mitt lagförslag. Mitt förslag till satellitlag bygger i detta avseende EG-direktivet. I bilaga 4 redovisar jag hur satellitlagen måste utformas för att också tillgodose behovet av reglering i förhållande till konventionsstater som inte ingår i EES. I kapitel 8 har jag kortfattat redovisat bakgrund och syfte med direktivet och konventionen. Där framgår att ett huvudsyfte med de båda överenskommelsema är att säkerställa att de TV-sändningar som följer överenskomna regler inte skall hindras från att distribueras i de länder som omfattas konav ventionen eller direktivet Utöver det regelverk som direktivet och konventionen föreskriver kan de enskilda länderna som sändande land tillämpa mer restriktiva bestämmelser för sändningar som de ansvarar för, förutsatt att detta inte sker ett sätt som bryter mot Romfördraget. Huvudregeln är att nationsgränser inte skall stoppa TV-sändningar. Både konventionen och direktivet medger dock vissa undantag från denna huvudregel. Det finns för de enskilda länderna som mottagande land möjligheter att införa en lagstiftning för att hindra vidaresändning ett av program som bryter mot vissa angivna regler i konventionen och direktivet. Det står naturligtvis varje land fritt att utnyttja denna möjlighet eller att avstå. Valfriheten för de enskilda länderna gäller alltså två olika saker. Den är ena i vilken mån ett land vill införa långtgående reglering än konventionen mer och direktivet för de sändningar landet för. Den andra är i vilsom ansvarar ken mån ett land Önskar utnyttja möjligheten att stoppa utländska sändningar som bryter mot vissa av reglerna i de två dokumenten.

SOU 1992 31 Överväganden 131

Innan jag går in på de avvägningar jag gjort i dessa båda avseenden vill jag också redovisa den andra viktiga förändringen av förutsättningarna för mitt arbete. Det är att Sverige sedan den l januari i år har en ny yttrandefrihetsgrundlag, reglerar skyddet för yttrandefriheten i ljudradio, TV, filmer, som videogram och ljudupptagningar. Jag har utförligt redovisat denna i kapitel En viktig skillnad i förhållande till vad som gällde tidigare är att den nya grundlagen ger varje svensk medborgare och svensk juridisk person rätt att sända radioprogram tråd, dvs. vad som i dagligt tal kallas kabelsändgenom ningar, i såväl TV som ljudradio. I kapitel 4 redovisas också den kompletterande lagstiftning som trätt i kraft med anledning av yttrandefrihetsgrundlagen. Det är lagen 19911559 med föreskrifter på tryckfrihetsförordningens och yttrandefrihetsgrundlagens områden som innehåller bl.a. detaljerade föreskrifter om utgivare av radioprogram, om bevarande av inspelningar samt om rättegången i yttrandefrihetsmål.

Ändringarna kabelsändningsområdet har redovisats i kapitel De in-

nebär i korthet att den tekniska utvecklingen under 1980-talet ledde till att så gott som alla satellitsändningar med TV-program avsedda för allmänheten korn att i radiolagens mening vara rundradiosändningar. Detta innebar att de kunde vidaresändas i svenska kabelnät utan krav tillstånd enligt den tidigare lagen om lokala kabelsändningar från 1985. Den nya lagen 19912027 om kabelsändningar till allmänheten bygger yttrandefrihetsgrundlagens princip om etableringsfrihet, dvs. att var och en har rätt att sända radio och TV-program i kabelnät. Den reglering som tidigare anknuten till tillståndsgivningen sker nu i stället direkt genom reglerna i var kabellagen. Som jag redovisat ställs de enskilda länderna inför vissa val vid utnyss formningen den nationella lagstiftningen i förhållande till de europeiska av överenskommelsema. Innehållet i en sådan lagstiftning TV-området kan utformas olika sätt, utifrån skilda politiska uppfattningar. Jag har tolkat mitt uppdrag så att det gäller att lagstiftningen till vad som följer av anpassa den nya mediesituationen, med utgångspunkt från det lagstiftningskomplex yttrandefrihetsområdet just trätt i kraft. Mot denna bakgrund har jag som utformat mina förslag följande sätt. När det gäller Sverige som sändande land har jag i den satellitlag som jag nu föreslår i väsentliga delar följt de nu gällande reglerna för reklam i den marksända televisionen och för sändningar i kabel. Det innebär att dessa regler är restriktiva än de minimiregler som anges i direktivet och konvenmer tionen. När det gäller Sverige som mottagande land förordar jag att Sverige skall avstå från den möjlighet som direktivet och konventionen ger att hindra vidaresändning som bryter mot vissa delar av regelverket. Jag har av program dock i detta fall fört resonemang kring alternativ till mina förslag.

132 Överväganden SOU 1992 31

En annan fråga som jag haft att ta ställning till är behovet tillståndsav givning för sändningar Sverige för enligt EG-direktivet och som ansvarar Europarådskonventionen. Mitt förslag är att bestämmelserna för sådana sändningar inte skall knytas till ett tillstånd att sända utan att de skall formen ges av lagregler som blir tillämpliga alla bedriver viss i lagen angiven som en verksamhet. För att efterlevnaden av dessa regler skall kunna kontrolleras och överträdelser vid behov beivras Föreslår jag en registreringsplikt för dem som bedriver verksamheten. Enligt mina direktiv är jag också oförhindrad att föreslå andra ändringar av lagstiftningen som är befogade med hänsyn till erfarenheterna tillämpav ningen av kabellagen. Eftersom den gällande lagstiftningen nyligen trätt i nu kraft är erfarenheterna av tillämpningen mycket begränsade. Jag därför anser inte att det är befogat att i detta betänkande behandla kabelsändningslagstiftningen i andra avseenden än de som har anknytning till Europarådets TVkonvention och EGs TV-direktiv. Ytterligare förslag detta område får därför anstå till utredningens slutbetänkande.

9.2 Sveriges åtaganden enligt EES-avtalet och Europaråds-konventionen

Det kommer att krävas förändringar i den svenska lagstiftningen Sverige om skall kunna fullgöra de förpliktelser som följer EES-avtalet och Europaav rådskonventionen. EES-avtalet innebär att reglerna i EG-direktivet för TVsändningar skall inarbetas i svensk lagstiftning. Om Sverige därutöver väljer att ratificera konventionen krävs viss ytterligare anpassning vår lagstiftav ning. Mitt förslag till satellitlag bygger antagandet att Sverige skall kunna uppfylla kraven i såväl direktivet som konventionen. I konventionen finns en bestämmelse artikel 27. l som innebär att medlemsländerna i EG skall tillämpa EGs regelverk sinsemellan. Genom EESavtalet utsträcks denna princip också till EFTA-ländema. För Sveriges del handlar det alltså i första hand om att anpassa den nationella lagstiftningen till direktivets bestämmelser, för att reglera förhållandet till EGs och EFT As medlemsländer de områden som omfattas av direktivet. För att Sverige också skall kunna ratificera konventionen har dess bestämmelser tagits i satellitlagen för att reglera förhållandet mellan Sverige och de länder som har tillträtt Europarådskonventionen står utanför EESmen avtalet. I regel har detta kunnat ske genom att de olika paragraferna utformas så att de täcker innehållet i såväl direktivet konventionen. En konvensom av tionens bestämmelser återfinns inte i direktivet, nämligen konventionens paragraf 16 om reklam från ett land som riktar sig särskilt till ett annat land. Denna bestämmelse har förts i förslaget till satellitlag föreslås gälla men enbart i förhållande till konventionsstater utanför EES.

SOU 1992 31 Överväganden 133

I ett avseende har det visat sig svårt att förena direktivets och konventioinnehåll. Det gäller reglerna om vilket land som skall ansvara för en nens sändning. EES-avtalet utgår, för att fastställa ansvarigt land för en sändning, i första hand från vilket land som har jurisdiktionen över programbolaget. Konventionen tar i stället fasta varifrån sändningen utgår. Om ett satellitprogramföretag som har sitt säte i ett EG-land sänder från Sverige är EG-landet i förhållande till Sverige ansvarigt land. I förhållande till länder som står utanför EES-avtalet men som tillträtt konventionen blir däremot Sverige ansvarigt land. Jag har utformat lagförslaget så att det utgår från reglerna i direktivet. I bilaga 4 redovisar jag ett förslag till en utformning av reglerna för ansvarigt land som också tar hänsyn till konventionens bestämmelser. När det gäller länder som står utanför såväl EES-avtalet som Europarådskonventionen finns inte några motsvarande överenskommelser. Det folkrättsliga för sändningarna som Sverige ikläder sig gäller alltså bara i ansvar förhållande till de länder som ingår i överenskommelsema enligt EG-direktivet och Europarådskonventionen. De åtaganden som Sverige gjort handlar både om mottagning av TV-program från andra länder och sändning av program från Sverige. De kan sammanfattas som två huvudsakliga förpliktelser. För det första åtar sig Sverige som mottagande land att inte hindra mottagning gränsöverskridande televisionssändningar eller vidaresändning av av sådana sändningar om de uppfyller direktivets och konventionens regler. För det andra åtar sig Sverige som sändande land att se till att sändningar, för enligt definitionerna i direktivet och konventionen, som Sveriges ansvarar uppfyller de krav som uppställs i de båda dokumenten. Såväl i direktivet i konventionen lämnas förhållandevis stor frihet som varje stat att finna lämpliga sätt att uppfylla sina förpliktelser. Sverige kan emellertid inte ställa upp regler som medger ingripanden mot vidaresändningar utifrån kommande sändningar i större omfattning än vad av direktivet och konventionen Däremot kan Sverige avstå från att utnyttja anger. möjligheten att införa regler om ingripanden. Sverige kan också, som jag tidigare nämnt, tillämpa restriktiva regler i fråga om de sändningar för mer vilka Sverige är ansvarig stat.

134 överväganden SOU 1992 31

9.3 Skyldigheten inte hindra

att vidaresändning av

programtjänster som uppfyller direktivets och

konventionens krav

9.3.1 Huvudregeln är att nationsgränser inte får stoppa sändningar

Ett av direktivets huvudsyften är att harmonisera lagstiftningen i de olika medlemsländerna så att TV-sändningar fritt kan nationsgränser. En passera sändning som är tillåten i ett EG-land skall också det i övriga medvara lemsländer. Genom EES-avtalet utsträcks denna princip även till EFTA-ländema. Detta innebär en förpliktelse att inte hindra mottagning eller vidaresändning av program från andra EES-länder. Det innebär dock inte någon skyldighet att praktiskt sörja för att sådan mottagning eller vidarespridning äger rum. Europarådskonventionen bygger principer direktivet och samma som föreskriver förbehållslös rätt till mottagning. Rätt till vidaresändning skall råda for alla sändningar som uppfyller konventionens krav. Direktivet medger i strikt reglerade undantagsfall att en vidaresändning får hindras tillfälligt. Det gäller vid brott mot artikel 22 skydd för barn och om ungdom och de restriktioner mot pornografi, våld och rashets finns i som samma artikel. En sådan avstängning får endast ske sändningarna har inneburit om ett brott mot artikel 22 minst två gånger under tolvmånadersperiod och en om staten i fråga skriftligen meddelat programbolaget och kommissionen den

att

har för avsikt att stoppa vidaresändningen överträdelsen om upprepas. Kommissionen övervakar att avstängningen står i överensstämmelse med de regler som gäller och kan uppmana en medlemsstat att upphöra med åtgärden om den strider mot EGs regelverk. Även konventionen medger att vidaresändning programtjänster hindras av temporärt om de bryter mot bestämmelser i regelverket. I detta avseende går konventionen betydligt längre än direktivet. Avstängning får ske i vissa fall efter två veckor, i andra fall efter åtta månader överträdelsen fortsätter om trots varning. Avstängning får ske vid brott mot samtliga regler i konventionen utom bestämmelserna om nyhetspresentation i artikel 7.3, rätt till beriktigande i artikel regler om sändningar från större i artikel 9 och andel evenemang om europeiska program i artikel 10. Enligt konventionen skall den mottagande staten dock i första hand söka lösa frågan genom kontakter mellan ansvariga myndigheter i det mottagande och det sändande landet. Om överträdelsen trots sådan kontakt fortgår sedan två veckor respektive åtta månader förtlutit, får det mottagande landet utfärda förbud mot fortsatt vidaresändning. I kapitel 8 redovisas grunderna för avstängning enligt konventionen.

SOU 1992 31 Överväganden 135

Både direktivet och konventionen tillåter alkoholreklam. När det gäller mottagning och vidarespridning i Sverige av program som innehåller alkoholreklam finns alltså i direktivet inget stöd för det alkoholreklamförbud som i övrigt råder i landet. I ett tillägg till EES-avtalet gjordes dock ett särskilt medgivande for EFTA-ländema att införa regler om att hindra vidaresändning av alkoholreklam. I detta tillägg sägs att de länder som så önskar kan ålägga kabeloperatörema att ta bort alkoholannonsema ur sändningarna. Mottagande land tillåts dock hindra vidarespridning av alkoholreklam endast om det sker ett sådant sätt att inte övriga program i sändningen stoppas. Detta ställer stora krav på teknisk utrustning och förutsätter att det sändande programbolaget accepterar att samarbeta att införa särskild elektronisk programmärkning av genom alkoholannonser. Enligt konventionen finns en möjlighet för mottagande land att hindra vidarespridning program som innehåller alkoholreklam om en stat senast vid av ratiñceringen av konventionen reserverar sig för rätten att besluta om strängare regler för alkoholreklam. Sammanfattingsvis kan konstatera att direktivet är ytterst restriktivt man när det gäller medgivande att hindra vidarespridning av program. Konventionen går i det avseendet mycket längre. Den viktigaste skillnaden är att konventionen tillåter ett mottagande land att avbryta en vidaresändning vid brott mot reglerna om reklam och sponsring, något som inte är tillåtet enligt direktivet.

9.3.2 Skall Sverige utnyttja möjligheten att hindra

vidarespridning av vissa program

Att konventionen och direktivet medger vissa möjligheter att hindra vidarespridning av programtjänster innebär, som jag tidigare betonat,ingen skyldighet att utnyttja dessa möjligheter. Det enskilda landet får välja i vilken mån det önskar införa bestämmelser gör det möjligt att hindra en vidaresändsom ning program som bryter mot överenskomna regler. av Jag vill innan jag går in dessa frågor göra det allmänna konstaterandet att både direktivets och konventionens syfte är att göra TV-program tillgängliga över nationsgränser. Detta stämmer väl med svensk tradition och lagstiftning när det gäller yttrandefrihet och informationsfrihet. Grundtanken att sändarlandet tar på sig ansvaret for sändningarna motsvaras av en förväntan att mottagarlandet skall lita att sändarlandet fullgör sina förpliktelser. Det kan således aldrig bli frågan om att stoppa inkommande sändningar annat än i undantagsfall och endast vid upprepade allvarliga brott mot överenskomna regler. Som jag redovisat i kapitel har vi i dag i Sverige inte någon lagstiftning som gör det möjligt att stoppa vidaresändning i kabelnät av sändningar från

136 Överväganden SOU 1992 31

annat land. Den tidigare möjlighet som fanns i kabellagstiftningen att ingripa mot olagliga sändningar knuten till tillståndsgivningen för sändningar i var kabelnät och upphörde i och med den nya kabellagen. Den fråga som jag nu har haft att ta ställning till är det kan befoom anses gat att införa en regel som under vissa omständigheter möjliggör ingriett pande mot vidarespridning av satellitsändningar i kabelnäten. Jag tar först upp frågan om vad skall gälla beträffande möjligheterna som att stoppa alkoholreklam. Därefter behandlar jag övriga regler om vilka sändningar som får stoppas enligt konventionen och direktivet. I fråga om alkoholreklam är reglerna för hur avstängning får ske en annorlunda utformade än i övriga fall. Det är bara vidaresändning själva alkoholav annonsen som får stoppas, inte övriga i block eller annonser samma programmet i övrigt. Detta medför vissa praktiska problem. För att en sådan avstängning skall kunna äga rum krävs att den som sänder alkoholannonsen är villig att införa en programmärkning gör det möjligt att identifiera som alkoholannonser. Det skulle också vara nödvändigt att i kabelnäten installera utrustning som automatiskt släckte ut sådana programinslag. En sådan åtgärd skulle vara kostsam, och skulle därför rimligtvis inte kunna föreskrivas annat än för kabelnät över viss storlek. TV-tittare en som är anslutna till mindre nät, eller som har individuella parabolantenner, skulle därmed även i fortsättningen kunna ta del eventuella alkoholannonser. av Denna fråga har också behandlats i Norge. I stortingsmelding nr. 26 1991- 92 konstateras att ett förbud mot vidarespridning av alkoholreklam i kabelnät endast skulle gälla de hushåll som är anslutna till kabelnät, inte det men ökande antal hushåll som har parabolantenner. Vidare påpekas att tenegna densen i Europa går mot en mer restriktiv hållning när det gäller alkoholreklam i de nationella sändningarna. I den norska stortingsmeldingen är slutsatsen att ett ingripande mot de utländska sändningarna med alkoholreklam är verkningslöst. En bättre metod vore att verka för att en restriktion detta område införs i det gemensamma regelverket, när EG-direktivets regler skall över 1995. Förslaget i storses tingsmeldingen blir därför att alkoholreklam skall förbjudas i sändningar som har Norge som ursprungsland, men inte i vidaresändningar utländska av satellitsändningar. Alkoholreklam förekommer i dag i mycket begränsad omfattning och situationen kan jämföras med vad som gäller för tidningar och tidskrifter i Sverige. I svenska publikationer är alkoholreklam inte tillåten. I de utländska tidskrifter som finns till försäljning i landet förekommer alkoholreklam. Detta har dock inte ansetts vara ett tillräckligt skäl för att hindra import eller prenumeration sådana tidningar eller tidskrifter. Jag anser att den bedömning görs i den norska stortingsmeldingen är som realistisk. Eftersom direktivet inte medger att sändning stoppas i sin helhet en för att den innehåller alkoholreklam, blir efterlevnaden ett eventuellt alkoav

SOU 1992 31 överväganden 137

holreklamförbud en fråga om det sändande bolagets samarbetsvilja. Skulle det sändande bolaget vägra att samarbeta, finns enligt direktivet ingen möjlighet att stänga av sändningen i sin helhet och en regel om att stoppa alkoholreklamen blir därför utan verkan. Jag anser därför att det inte är lämpligt att införa en regel om förbud mot vidarespridning av alkoholreklam i sändningar från utlandet. Däremot kan alkoholreklamförbudet även i fortsättningen upprätthållas i de sändningar som Sverige ansvarar för, oavsett om de sker via marknätet, i kabelnät eller via satellit. Jag återkommer till denna fråga i det avsnitt som behandlar regler för satellitsändningar. Jag övergår till att behandla de regler som anges i konventionen renu spektive direktivet om när en vidaresändning av program får hindras. Konventionen lämnar i förhållande till direktivet fler möjligheter att införa regler som möjliggör att vidarespridning av sändningar från annat land hindras. Det gäller framförallt överträdelser mot reglerna om reklam och sponsring. Jag har redovisat dessa översiktligt i avsnitt 9.3.1 och utförligare i avsnitt 8.3.4. En sådan regel som finns i konventionen men inte i direktivet är artikel 16, som tillkommit för skydda enskilda länder mot att sändningar från ett land till ett annat utnyttjas för att kringgå mottagarlandets reklamregler. För att hindra att detta sker finns i konventionens artikel 16 en bestämmelse om att reklam regelmässigt riktas mot ett annat lands TV-publik inte får bryta mot detta som lands regler för annonsering. Syftet med artikeln är att skapa en möjlighet att ingripa i sådana fall då det kan finnas anledning att befara att sändningar från annat land grund av konkurrensfördelar till följd av skillnader i reklamregleringen hotar ett lands nationella TV-system. I övrigt är reklamreglema lika i konventionen och direktivet, men konventionen öppnar för möjligheten att stoppa sändningar som bryter mot dessa, vilket inte direktivet gör. Om Sverige kommer att vara bundet EG-direktivet gäller detta även i av förhållande till övriga EES-stater. Därför skulle en möjlighet att förhindra vidaresändning i den större utsträckning som konventionen medger endast kunna utnyttjas i fråga om sändningar från konventionsstater utanför EES. Detta skulle väsentligt inskränka betydelsen av en regel med sådan innebörd. Jag anser att det vore olyckligt att inte ha en enhetlig lagstiftning för sändningar från annat land och föreslår därför att denna möjlighet enligt konventionen att hindra vidarespridning av sändningar inte skall utnyttjas. Detta stämmer också väl överens med konventionens grundläggande princip om sändarlandsansvar, vilket innebär att ett sändande land kan uppmanas att vidta åtgärder om det skulle uppstå en situation där det anses befogat med ett ingripande. När det gäller konventionen skulle det enligt min mening endast i ett avseende kunna övervägas om en möjlighet att stoppa vidaresändning vore befo-

138 Överväganden SOU 1992 31

gad, nämligen vid brott mot konventionens artikel Denna artikel motsvaras av direktivets artikel 22. Direktivet intar en mycket restriktiv hållning när det gäller att hindra vidarespridningen av program. Den grundhållning som direktivet avspeglar innebär att överträdelser som gäller regler om reklamens omfattning och inplacering uteslutande skall beivras av det sändande landet. Direktivet medger att ett program tillfälligt stoppas endast vid överträdelse av direktivets artikel 22. Det är den artikel bär rubriken skydd minsom av deråriga. Enligt denna artikel skall sändningarna inte skada den fysiska, mentala eller moraliska utvecklingen hos dem. Särskilt gäller detta program som innehåller pornografi eller meningslöst våld. Hänsyn till minderåriga skall även tas i fråga om andra de kan antas skadliga på program om vara samma sätt, såvida de inte sänds tider då minderåriga inom sändningsområdet normalt inte ser sådana sändningar. Under samma rubrik finns också ett förbud mot sändningar som kan framkalla hat grundval kön, av ras, religion och nationalitet. Jag har övervägt om det finns anledning att införa möjlighet i kabellaen gen att stoppa sådana sändningar. Jag har emellertid kommit fram till att det för Sveriges del inte bör införas bestämmelser som gör det möjligt att stoppa programtjänster från annat land. Denna slutsats grundar sig såväl vår egen lagstiftning området, som utgångspunkterna för direktivet och konventionen. Som jag tidigare framhållit har direktivet och konventionen tillkommit för att möjliggöra fritt utbyte av TV-sändningar mellan de länder ingått översom enskommelserna. De stater som undertecknar Europarådets konvention och EES-avtalet lägger genom dessa internationella överenskommelser ansvaret för sändningarna ursprungslandet. Det innebär alltså att sändningar med ett innehåll som bryter mot någon av de bestämmelser som finns i direktivet eller konventionen skall beivras i ursprungslandet. Om sändningarna ändå fortsätter skall frågan föras till EGkommissionen när det gäller direktivet och till en särskild permanent kommitté för dessa frågor när det gäller konventionen. Vid konstaterade överträdelser mot reglerna skall sändarlandet ingripa, inte mottagarlandet. Mot bakgrund av bestämmelserna i regeringsformen och yttrandefrihetslagstiftningen finner jag att följande skäl talar emot att vi detta område inför regler som möjliggör att vidarespridning TV-sändningar i kabelnät av kan stoppas. Regeringsformens regler om inskränkning av yttrandefriheten och informationsfriheten gör klart att ett ingripande endast får ske så sätt att åtgärden står i rimlig proportion till den gärning som skall hindras. Att stoppa en TV-sändning är en mycket drastisk åtgärd. Det är åtgärd i övrigt i en som man huvudsak har avstått från att begagna sig när det gäller den lagstiftning av som reglerar TV-sändnin

SOU 1992 31 Överväganden 139

Endast i fråga om egensändningar i kabel finns såvitt gäller TV-sändningar en regel som medger att en domstol talan av justitiekanslem får meddela förbud mot sändning under högst ett år om dessa bryter mot vissa bestämmelser i kabellagen. Denna regel möjliggör ingripande mot sändningar som bryter mot kabellagens 16 Eftersom det handlar lokal sändning med en ansvarig utgivare är det om en i sådana fall möjligt att rikta ingripandet mot det programföretag som begått överträdelsen och som också kan ändra innehållet i sändningarna. Med hänsyn till att vidarespridning av satellitprogram sker samtidigt och oförändrat är det inte möjligt för kabeloperatören att ingripa i sändningens innehåll eller påverka programutbudet. Mot en regel om förbud mot vidaresändning av vissa satellitsändningar talar också att den rimligen endast skulle kunna tillämpas i kabelnät av viss storlek. Den nuvarande lagen om kabelsändningar gäller enbart i sådana kabelnät som når fler än hundra bostäder. Den gäller inte for direktrnottagning med parabolantenn. Frågan om kabellagstiftningens utformning skall behandlas i ett senare betänkande. Även det kan bli aktuellt med justeringar bestämmelserna om av när det gäller t.ex. storleken på det kabelnät som omfattas av lagen, kommer den knappast att omfatta mycket små kabelnät och givetvis inte heller den individuella mottagningen med egen antenn. Enligt min mening skulle en regel om att hindra vidaresändning av satellitsändningar bryter mot direktivets artikel 22 eller konventionens artikel 7 som därför vara en med hänsyn till yttrande- och informationsftihetema drastisk åtgärd, till sin praktiska verkan skulle medföra orimliga skillnader mellan som olika boendeforrner när det gäller mottagning av satellitprogram. Det bör tilläggas att det i dag inte finns några sändningar av sådant slag att det kan från svensk sida skulle kräva förbud mot vidaresändantas att man ning eller förändring av innehållet de grunder som anges i direktivets artikel 22 eller konventionens artikel Min slutsats när det gäller möjligheten att stoppa sändningar som bryter mot direktivets artikel 22 och konventionens artikel 7 är att avstängning vid brott mot dessa regler inte är någon tillfredsställande lösning. Jag anser därför att Sverige inte skall göra bruk av de möjligheter som direktivet och konventionen ger att tillfälligt hindra vidarespridning av utländska program. Jag aninte heller i övrigt, jag tidigare redovisat i detta avsnitt, att det finns ser som tillräckligt starka skäl för att införa möjlighet att stänga av program från en annat land på de grunder som medges i direktivet och konventionen. Min slutsats i dessa avseenden är alltså att kabellagstiftningen inte behöver ändras denna punkt. Jag är medveten om att invändningar kan resas mot detta resonemang. Det går naturligtvis att hävda att möjligheten att kunna stoppa vidaresändning i kabelnät bör införas för satellitsändningar, även om det i dag knappast finns

140 Överväganden SOU 1992 31

några sändningar av den art som skulle bli föremål för ingripande och även om ett sådant ingripande bara skulle lösa ett eventuellt framtida problem partiellt Jag redovisar därför också nedan hur en lagstiftning som ger en möjlighet att stänga av vidaresändning av satellitsändningar som bryter mot konventionens artikel 7 och direktivets artikel 22 skulle kunna utformas. Om det skulle bli aktuellt att införa regler som gör det möjligt att stoppa vidaresändning av program bör dessa grunda sig på direktivets regelverk. Konventionens mer långtgående bestämmelser detta område strider mot direktivet. Om sådana avstängningsregler skulle införas skulle de endast kunna tilllämpas i förhållande till de länder utanför EES-avtalet, skrivit på konsom ventionen. De regler som om det skulle anses önskvärt skulle kunna bli aktuella för en lagstiftning som medger att en vidaresändning hindras är enligt direktivet bestämmelserna i artikel 22. Dessa har sin motsvarighet i konventionens artikel De gäller skydd för barn och förbud mot omfattande våldsskildringar, pornografi och program som kan framkalla hat grund kön, religion av ras, och nationalitet. Dessa bestämmelser liknar till sitt innehåll kabellagens 16 § . Den innebär att domstol talan av justitiekanslem får meddela den som bedriver sändningsverksamhet förbud mot egensändning det i sådan om sändning

vid upprepade tillfällen har visats rörliga bilder med skildringar sexuellt av våld eller tvång eller med närgångna eller utdragna skildringar grovt av våld mot människor eller djur, samt sändningarna inte har varit försvarliga med hänsyn till syftet och sammanhanget samt omständigheterna i övrigt,

vid upprepade tillfällen annars förekommit sändningar pomograñska av bilder eller om utbudet varit ensidigt inriktat våldsskildringar, eller

3. vid upprepade tillfällen har sänts program varigenom någon har uttryckt hot mot eller missaktning för en folkgrupp eller annan sådan grupp av personer med anspelning ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung eller trosbekännelse.

Sändningsförbud får enligt kabellagen meddelas endast det med hänom syn till gämingamas art och sändningamas karaktär och inriktning är godtagban från yttrande- och inforrnationsfrihetssynpunkt. Yttrandefrihetsgrundlagen hindrar inte att den gör sig skyldig till som missbruk av yttrandefriheten i vissa fall tillfälligt kan mista rätten att fortsätta sin sändningsverksamhet Det gäller även i fråga trådsändningar. om Enligt yttrandefrihetsgrundlagen kan ingripanden ske 3 kap l § andra stycket mot fortsatt sändning med anledning ett utbud inriktas av som våldsframställningar, pomograñska bilder eller hets mot folkgrupp enligt fö-

SOU 1992 31 Överväganden 141

reskrifter får meddelas i lag. Denna bestämmelse lämnar konstitutionellt som utrymme för föreskrifter av sådan innebörd som 16 § kabellagen. Enligt EG-direktivet får ett sändningsförbud endast meddelas om sändningar uppenbart, grovt och allvarligt bryter mot artikel 22 och om det skett minst två gånger under den föregående tolvmånadersperioden. I stället för avstängning skall de berörda parterna i första hand försöka lösa problemet i överläggningar med varandra och kommissionen. Om det misslyckas får en stat tillgripa avstängning när 15 dagar gått efter det att en varning utfärdats. Jag har redovisat reglerna i kabellagens 16 § för att peka en möjlig utformning regelverk ett sådant bedöms nödvändigt för att möjav ett om vara liggöra tillfällig avstängning av vissa program. För del jag dock att den nuvarande ordningen, som innebär att egen anser vidarespridning satellitprogram inte får hindras, svarar mot huvudsyftet av med konventionen och direktivet. Det finns alltså enligt min mening inte något lagstiftning i detta avseende när det gäller frågor behov av ytterligare rör Sverige mottagarland satellitsändningar från länder inom som som av EES-området eller länder tillträtt den europeiska konventionen om gränssom överskridande television. Genom dessa överenskommelser och det uppföljningsmaskineri som är knutet till dem, finns goda förutsättningar för att säkerställa att sändningar når Sverige från dessa länder skall följa de regelverk som länderna som kommit överens om.

9.4 Sveriges ansvar för sändningar till andra länder

9.4.1 Åtaganden enligt direktivet och konventionen

Genom EES-avtalet har Sverige åtagit sig att införa en lagstiftning som gör det möjligt att effektivt uppfylla EG-direktivets krav när det gäller Sveriges sändande land. För att Sverige skall kunna ratificera den euroansvar som peiska konventionen gränsöverskridande television måste också konvenom tionens krav tillgodoses. Varje stat skall alltså till att det för sändningar som faller inom dess juse risdiktion finns ett system för att möjliggöra att direktivets och konventionens regler upprätthålls. Som jag tidigare nämnt är konventionens och direktivets regler i väsentliga avseenden likalydande. Det bereder därför inte några större svårigheter att utforma lag tar hänsyn till båda dokumenten, utom i ett avseende. en som Det gör det komplicerat att inarbeta båda dokumentens regelverk i som svensk lagstiftning är reglerna för sändningsansvar. Direktivet och konventionen tillämpar olika principer för att fastställa vilket land som ansvarar för sändning. Om EES-avtalet träder i kraft och om Sverige tillträder konvenen

142 Överväganden

SOU 1992 31

tionen kan samma sändning komma att lyda under två olika jurisstaters diktion. Enligt direktivets artikel 2.1. är det i första hand den har jurisdikstat som tion över programföretaget som ansvarar för att sändningarna följer direktivets regler. I andra hand, om ingen EES-stat har jurisdiktion över programföretaget, är det den stat tillhandahåller sändningsfrekvens som eller satellitkapacitet eller där upplånken är belägen, som ansvarar. Konventionens artikel 52 reglerar vilket land skall för som ansvara att sändningar är konventionsenliga. Enligt punkten 52 gäller i fråga a. om markbundna sändningar, dvs. sändningar härrör från sändare som en som befinner sig jordytan, att den stat, varifrån utsändningen utgår, eller i fråga om kabelsändningar där den s.k. huvudcentralen finns, skall betraktas som sändande stat. I punkten 52.b. uppställs tre regler för att fastställa vilken skall stat som anses vara sändande när det gäller satellitsändningar, nämligen

i första hand den stat i vilken upplänken sker, i andra hand den stat som upplåter en frekvens eller ställer satellitkapacitet till förfogande till icke konventionsbunden stat och

därefter den stat i vilken programföretaget har sitt säte. -

Konventionens artikel 27 att EG-länder sinsemellan skall tillämpa anger EG-regler detta område sådana finns. I och med EG-direktivet om att, antogs, vilket skedde ett halvår efter det att konventionen öppnades för undertecknande, gäller det mellan EG-ländema. Genom EES-avtalet utsträcktes EG-direktivets giltighet till EI-TA-ländema. Konventionens tillämpningsområde har därmed begränsats till reglera att dels förhållandet sinsemellan för länder utanför EES-avtalet ratiñcerat som konventionen och dels mellan dessa och de EES-länder samtidigt som är konventionsländer. Konventionen ger de konventionsanslutna staterna möjlighet träffa avtal att om vem som skall anses vara ansvarig stat för sändningar. Med hjälp av denna bestämmelse kan svårigheter till följd av de olika ansvarsreglema i viss utsträckning bemästras. För att Sverige skall kunna uppfylla sina åtaganden sändande land som gentemot såväl EES-statema som övriga konventionsländer måste lagstiftningen vara utformad sådant sätt att regler för programinnehåll kan göras gällande i fråga om såväl program som utgår från satellitprogramföretag häri landet men sänds upp till satelliten från utlandet, i fråga från som om program satellitprogramföretag i utlandet som sänds från Sverige. Detta innebär i upp vissa fall att två staters lagstiftning kan komma tillämpas på att samma sändning. Om exempelvis ett satellitprogramföretag i Danmark låter sända upp ett program från Sverige är det enligt EES-avtalet Danmark är ansvarig som stat.

SOU 1992 31 överväganden 143

Danmark måste därför kunna ingripa om innehållet i sändningama strider mot EG-direktivet. I förhållande till konventionsstater som inte tillhör EES-kretdet emellertid Sverige är ansvarig Även Sverige måste därför sen är som stat. ha regler gör det möjligt att ingripa. Eftersom konventionen tillåter att som konventionsstatema bilaterala avtal ändrar ansvarsfördelningen finns genom det i detta fall väg att undvika en situation där två länder ansvarar för inneen

hållet i sändning. Mitt alternativa förslag till lagstiftning se

en och samma bilaga 4 innebär att ansvarsfördelningen skall kunna förändras genom sådana avtal. Ett avtal innebär att ansvaret flyttas från en EES-stat till en konvensom tionsstat utanför EES-kretsen får emellertid inte någon verkan i förhållande till EES-statema. Antag att ett satellitprogramföretag i Polen, som är en av de har ratificerat konventionen, skulle låta sända programmen till stater som upp satellit från sändare i Sverige, och att Sverige och Polen skulle komma en överens Polen skall bära ansvaret. I detta fall skulle Sverige i förhålom att lande till konventionsstater utanför EES-området inte ha några folkrättsliga förpliktelser till att sändningarna uppfyllde överenskomna regler. Enligt att se EGs TV-direktiv skulle ansvaret emellertid fortfarande ligga kvar hos Sverige. Svenska myndigheter skulle därför även i fortsättningen behöva ha befogenhet att ingripa vid överträdelser av direktivets regler. Om Sverige skall ratificera konventionen är det därför ofrånkomligt att svenska regler i vissa fall kommer att gälla för sändningar som också omfattas av andra staters lagstiftning. Detta problem är naturligtvis inte unikt för Sverige. Lagstiftningen är ännu inte utformad på detta område i alla berörda stater. De länder som redan har utarbetat lagförslag eller infört regler detta område har valt olika lösningar. De olika regler ställs för satellitsändningar till annat land ges vansom upp ligvis i form av tillstånd med villkor för att sända. Danmark har i ett lagförslag i december 1991 L 164 valt direktivets regler för att avgöra vilket land ansvarar för en sändning. Danmark påtar sig som därmed för sändningar från satellitprogramföretag som lyder under ansvar dansk jurisdiktion. I andra hand, satellitprogramföretaget inte finns i nåom got EG-land, Danmark för sändningarna om de sker med hjälp av ansvarar dansk satellitkapacitet eller de länkas upp till satellit från Danmark. I lagom förslagets 34 § finns i tredje stycket en bestämmelse att kommunikationsministem med hänsyn till Danmarks internationella förpliktelser kan fastställa ytterligare regler om programverksamheten för programbolag som har anknytning till Danmark. Sändningar får bara ske med tillåtelse från en satellitoch kabelnämnd. Denna lösning innebär inget ställningstagande i frågan om hur förhållandet till konventionsstater utanför EES-kretsen ska lösas. I det bemyndigande som kommunikationsministem föreslås få ligger en möjlighet att fatta beslut sändningar omfattas av konventionens ansvarsregler. om som

144 överväganden

SOU 1992 31

I Norge föreläggs, enligt vad utredningen erfarit, stortinget under våren 1992 en melding om kringkastning. Enligt den införs koncessionsförfaett rande med tidsbegränsade tillstånd för alla sändningar i Norge och för användning av norsk frekvens eller satellitkapacitet. Vidare föreslås kongen att kan i forskrift fastsette naermere vilkår for konsesjon utfyllende beog stemmelser for å oppfylle Norges intemationale förpliktelser. Storbritannien har valt att följa konventionens regler för fastställa att ansvaret för en sändning och utgår alltså i första hand från sändningen har var sitt ursprung. dvs. normalt upplänken till satellit sker. England alltså var tar sig ansvaret för alla sändningar utgår från landet, även satellitprosom om gramföretaget ligger i ett annat land. Denna lösning har kritiserats EGav kommissionen att det är oacceptabelt därmed kan som anser att ett program lyda under olika länders lagstiftning samtidigt. Enligt kommissionen anger begreppet broadcaster under its jurisdiction programbolaget har sitt var säte. England hävdar i stället att de sin lagstiftning placerat alla satelgenom litprogramföretag med upplänk i England under sin jurisdiktion och den att engelska lagstiftningen därmed följer såväl EG-direktivet konventionen. som Det medför dock att ett satellitprogramföretag utanför England med upplänk i England samtidigt kan lyda under både sitt hemlands lagar och den engelska lagstiftningen. I mitt förslag till satellitlag har jag för att definiera ansvarigt land utgått från direktivets bestämmelser. I bilaga 4 har jag redovisat hur lagen skall utformas om även konventionens regler skall gälla. Jag gör en utförligare genomgång dessa förhållanden i specialmotiveav ringen till mitt lagförslag. Jag vill i detta sammanhang peka möjligheten att avtala ansvaret för om en sändning. Konventionen ger de konventionsanslutna staterna möjlighet att sinsemellan sluta avtal i frågor som regleras konventionen. Det öppav nar åtminstone teoretiskt möjligheten att länderna avtalar om ansvarsfrågor för de sändningar som berör dem. Om denna möjlighet utnyttjas alla beav rörda länder så att direktivets och konventionens regler harmoniseras på denna punkt skulle det kunna minska de olägenheter som det innebär med de olika lösningarna i konventionen och direktivet. En situation som dock inte kan regleras så avtal föratt ansvaret genom läggs till programbolagets hemland, är när ett satellitprogramföretag utanför EES och konventionsanslutna stater sänder från svensk satellittransponder en eller med upplänk från Sverige. I sådana fall finns ingen stat bland annan EES- eller konventionsstatema som kan bli ansvarig. Det är för denna situation som reglerna om att även den för transponder eller upplänk som svarar skall ta ansvar för sändningen har tillkommit i direktivet. Det är med andra 0rd rimligt i just dessa fall att Sverige for sändningen. ansvarar När det gäller ansvarsfrågan vill jag betona att den mest ändamålsenliga lösningen är den som fastställs i direktivet, dvs att programbolagets hemland i

SOU 1992 31 Överväganden 145

första hand tar ansvaret för en sändning. Endast då programbolaget har sin hemvist utanför kretsen av fördragsslutande stater bör det sändande landet vara ansvarigt för sändningarna. Oavsett hur förhandlingarna om EES-avtalet och EG-medlemsskap avlöper, bör Sverige sträva efter att uppnå direktivets lösning i detta avseende. Skulle EES-avtalet träda i kraft blir detta huvudregeln. Skulle EES-avtalet och ett EG-medlemsskap försenas eller inte fullföljas finns det anledning att överväga samma lösning inom konventionens ram, genom att avtala med övriga länder om en sådan ordning. Dessutom finns givetvis också möjligheten att längre sikt påverka utformningen av konventionen så att dess regler ändras i detta avseende. Sverige saknar i dag regler för programinnehållet i sändningar till satellit. För att Sverige skall kunna uppfylla de åtaganden vi gjort eller avser att göra måste direktivets och konventionens regelverk överföras till svensk lagstiftning i form av en lag som reglerar innehållet i sådana sändningar. I detta sammanhang måste också frågor om berikti gande behandlas, liksom marknadsföringslagstifmingens räckvidd när det gäller TV-reklam. I följande avsnitt går jag igenom mina förslag i dessa avseenden mot bakgrund av den nya yttrandefrihetslagstiftningen.

9.4.2 Yttrandefrihetsgrundlagen och de europeiska regelverken

Innan jag går på utformningen av satellitlagen vill jag först kortfattat ta upp de yttrandefrihetsaspekter som är av särskild betydelse för mina förslag. En utförlig redovisning av dessa frågor finns i kapitel yttrandefrihetsgrundlagen trädde i kraft den l januari 1992 och Den nya gäller till skydd för yttrandefriheten i bl.a. ljudradio och television. Dess ändamål är att bereda friheten att yttra sig i nyare medier ett konstitutionellt skydd som är likvärdigt med det som sedan länge finns för det tryckta ordet. Den nya grundlagen bygger samma grundsatser som tryckfrihetsförordningen. Det innebär bl.a att var och en har rätt att sända radioprogram . genom tråd. Vidare innebär den nya grundlagen ett skydd för anläggande av trådnät för ljudradio- och televisionsverksamhet m.m. I fråga om trådsändningarna genomförs sålunda den tryckfrihetsrättsliga principen om etableringsfrihet. På grund av att tillgången radiofrekvenser är begränsad gäller inte denna princip för sändningar av radioprogram till allmänheten annat sätt än genom tråd. Den nya grundlagen innebär i övrigt att samma tryckfrihetsrättsliga principer, som hittills har gällt för rundradion genom bl.a. radiolagen och den nu upphävda radioansvaiighetslagen, nu omfattar hela massmedieområdet. Det gäller de grundläggande principerna om censurförbud, ensarnansvar och källskydd, begränsning av möjligheterna till kriminalisering och andra inskränkningar samt en särskild rättegångsordning med tillgång till jury.

146 Överväganden SOU 1992 31

Även satellitförmedlade sändningar radioprogram av som utgår från Sverige faller under grundlagens skydd 1 kap. 6 § andra stycket. Detta gäller oavsett om de är avsedda för den svenska allmänheten eller skall tas emot annat håll. Som framgår av kapitel 4 avses i yttrandefrihetsgrundlagen med termen radioprogram såväl televisions- som ljudradioprogram. Termen används här samma sätt som i grundlagstexten. Yttrandefrihetsgrundlagen är i vissa delar tillämplig även i fråga om

samtidig och oförändrad vidaresändning häri landet av radioprogram - som kommer från utlandet och radioprogram som förmedlas hit satellitsändning inte utgår - genom men från Sverige.

Grundlagens skydd innebär i fråga vidaresändningar bl.a. att om censurförbud och förbud mot hinder mot spridning av programmen gäller, att ingripanden inte får ske annat än då grundlagen tillåter det samt att lagstiftning och rättslig prövning skall ske i vissa former. Vid tillämpningen det skydd av som gäller för dessa radioprogram skall l kap. 5 § yttrandefrihetsgrundlagen iakttas, dvs. den nya grundlagens motsvarighet till tryckfrihetsförordningens s.k. instruktion. Har riksdagen godkänt en internationell överenskommelse radioproom gram får föreskrifter i svensk lag om reklam inte i strid med överenskommelsen hindra vidaresändning av radioprogram. Det kan vidare påpekas att meddelarskyddet och rätten till anonymitet enligt 10 kap. 2 § yttrandefrihetsgrundlagen även gäller i fråga radioom program som sänds från sändare utanför Sverige. I 3 kap. 5 § första meningen yttrandefrihetsgrundlagen fastslås att rätten att sända radioprogram skall kunna prövas av domstol eller nämnd av en vars sammansättning är bestämd i lag och vars ordförande skall eller ha vant vara ordinarie domare. Gäller saken fråga ingripande grund missbruk om av av yttrandefriheten, skall frågan enligt andra meningen samma paragraf prövas av domstol under medverkan av jury enligt de närmare bestämmelser som meddelas i lag. Bestämmelsen rör emellertid inte frågor överträdelser om av föreskrifter eller villkor i fråga kommersiell reklam eller om annan annonsering eller sändning, som helt eller delvis bekostas än den beav annan som driver program verksamheten. Vad som avses med ingripande är t.ex. förbud mot fortsatt vidaresändning av radioprogram från satellit i trådsändningar. Bestämmelsen innebär att alla sådana ingripanden skall prövas av domstol i yttrandefrihetsrättsliga processfonner om de grundas missbruk av yttrandefriheten. Denna regel gäller som nämnts inte bara de radioprogram faller under som yttrandefrihetsgrundlagens fullständiga system utan även dem har tillförsom säkrats ett mera begränsat skydd. Det innebär att varje ingripande görs i som Sverige mot något radioprogram grund missbruk yttrandefriheten, av av

SOU 1992 31 Överväganden 147

oavsett distributionsforrn och distributionsort, skall beslutas av domstol i yttrandefrihetsrättsliga prooessformer. Vidare medger grundlagen att det i lag föreskrivs om efterhandsgranslming av att radioprogram som sänts annat sätt än genom tråd står i överensstämmelse med de föreskrifter eller andra villkor som gällt för sändningarna. En sådan granskning får göras av en nämnd vars sammansättning är bestämd i lag och vars ordförande skall vara eller ha varit ordinarie domare. Nämnden får endast uttala sin mening och förelägga den sändande att följa föreskrifterna eller villkoren. I lag får föreskrivas att ett föreläggande får förenas med vite. Frågor utdömande av vite prövas alltid av domstol enligt vad som om föreskrivs i 3 kap. 5 Dessa bestämmelser är av betydelse för de förslag till lagstiftning som jag lägger fram, både när det gäller lagstiftarens möjlighet att i förväg uppnu ställa krav på sändnings programinnehåll och vilka sanktioner som är tillen låtna. Som framgår av redovisningen kan föreskrifter om programinnehåll meddelas i lag. Villkor som gäller innehållet i vad som sänds kan även förekomma i avtal om de har stöd i lag. Detta gäller även för upplänkssändningar till satellit . Yttrandefrihetsgrundlagen är i princip tillämplig även på kommersiell reklam och annan annonsering i radioprogram. Som framgår av kapitel 4 lämdock grundlagen i skilda hänseenden öppet för lagstiftning i fråga om renar klam.

9.5 Innehållet i satellitlagen

I kapitel 8 finns genomgång av direktivet och konventionen och de regler en kommit överens om i EES-förhandlingarna och inom Europarådet som man när det gäller TV-sändningar. Jag har i avsnitt 9.4. redovisat vilka sändningar Sverige ansvarar för och vilka krav regeringsformen samt yttrandefrihetsgrundlagen och dess följdlagstiftning ställer regleringen av TV-sändningar. I föreliggande avsnitt gör jag en genomgång av de bestämmelser som jag föreslår skall gälla för innehållet i sändningar som ligger inom Sveriges ansvarsområde. Som jag redan nämnt i inledningen till detta kapitel kan ansvarigt land välja att besluta om striktare regler för sändningar inom sin jurisdiktion än de minirniregler som konventionen och direktivet medger. Eftersom jag har tagit de föreskrifter som nu gäller i fråga om inhemska sändningar till utgångspunkt för mina förslag om regleringen av reklam i upplänkssändningar blir resultatet att de föreslagna reklamreglema är mer restriktiva än de i konventionen och direktivet angivna minirnireglema. Det gäller både reklamens omfattning och inplacering.

148 Överväganden SOU 1992 31

I övrigt föreslår jag beträffande reklamens utformning och innehåll i satellitsändningama att marknadsföringslagen 1975 1418 skall utsträckas till att omfatta även vissa sändningar till annat land. Samma sak gäller för lagarna om marknadsföring av alkoholdrycker 1978763 och tobaksvaror 1978764.

9.5.1 Inget krav på tillstånd

Av genomgången av yttrandefrihetslagstiftningen och förändringarna på kabelområdet framgår att den tidigare regleringen kabelsändningar av som var knuten till tillståndsgivningen ersatts lagregler-ing. I mitt uppdrag innu av en går att pröva om det är nödvändigt med till tillstånd knuten reglering for en att Sverige skall kunna fullgöra sina åtaganden i enlighet med EG-direktivet och Europarådskonventionen när det gäller sändningar till satellit Som framgått av min redovisning tillåter yttrandefrihetsgrundlagen att det ställs upp krav tillstånd för denna sändningar. Jag dock inte typ av anser att det finns anledning att införa en ordning där de regler skall gälla utsom formas som villkor för tillstånd att sända. Skälet för detta är att tillgången sändningskapacitet är så god att det inte förefaller finnas något behov inatt föra ett urvalsförfarande, där sändningstillstånd delas grundval fastut av ställda kriterier. Ett tillstånd skulle därmed främst tjäna syftet att fastställa villkor för sändningarna. Detta kan enligt min mening i stället ske genom lagstiftning. Därmed undviks också verksamhet i alla avseenden att en som följer reglerna för sändningsverksamhet blir olaglig enbart grund att den av saknar tillstånd. Jag föreslår alltså att de regler som skall gälla för sändningar till satellit skall ges formen av lagregler som blir tillämpliga alla bedriver viss som en i lagen angiven verksamhet. Den anmälningsplikt som jag föreslår i nästa avsnitt är en förutsättning för att efterlevnaden dessa lagregler skall kunna av bevakas. För tydlighetens skull vill jag understryka att min slutsats att det inte behövs några till ett tillstånd knutna regler för satellitsändningama naturligtvis inte gäller det tekniska sändningstillstånd som krävs enligt radiolagens 2 Sådana tillstånd meddelas i dag av televerkets frekvensförvaltning. Jag har redovisat dessa frågor utförligare i kapitel

9.5.2 Registrering och information

Direktivet och konventionen bygger att det sändande landet för tar ansvar att sändningar som faller inom landets jurisdiktion inte bryter mot de regler man kommit överens om.

SOU 1992 31 Överväganden 149

Direktivet fastslår i artikel 2.1. en skyldighet för medlemsstaterna att se till att satellitprogramföretag som de ansvarar för, följer reglerna. Direktivet överlåter de enskilda länderna att lösa de administrativa frågorna, men har specificerade krav vilken information som skall göras tillgänglig. Konventionens artikel 6 säger att programbolagens skyldigheter skall vara tydligt angivna i den auktorisation eller det kontrakt som reglerar verksamheten, eller på annat sätt lagfästa. I konventionen anges också särskilt att varje land utpekar eller flera ansvariga myndigheter som skall kunna lämna inen formation programbolagen i landet och upplysa om den nationella lagom stiftningen. Såväl konventionen direktivet ställer alltså stora krav information, som både om programbolagen och om sändningarnas karaktär. Det gäller uppgifter programbolagets ägare och finansiering och vem som har rätt att föreom träda programbolaget. För att kunna redovisa hur olika programbolag lever till bestämmelser om viss andel europeiska program i sändningsinnehållet upp och viss andel från fristående producenter, krävs också uppgifter om program programstatistik. För närvarande finns för sändning till satellit en bestämmelse i lagen 19911559 med föreskrifter tryckfrihetsförordningens och yttrandefrihetsgrundlagens områden som ålägger programbolaget att föra register över är ansvarig utgivare för ett program. Sådana uppgifter skall vara invem som förda innan programmet sänds och vara tillgängliga för allmänheten. Däremot finns inte någon särskild regel om registreringsplikt. I propositionen 19909164 yttrandefrihetsgrundlag m.m. uttalas emellertid s. 123 att en om registreringsskyldighet för satellitsändningar kan föreskrivas med stöd av 3 kap. 2 § i yttrandefrihetsgrundlagen och torde vara erforderlig för att Sverige skall kunna åta sig de förpliktelser som följer med en anslutning till den europeiska konventionen om gränsöverskridande television. Samma sak måste då enligt min mening gälla också i förhållande till EG-direktivet. Jag föreslår därför i satellitlagen en bestämmelse som innebär att satellitprogramföretag bedriver sändningar enligt satellitlagens definition skall som anmäla sin verksamhet för registrering innan den påbörjas. De skall också årligen redovisa viss programstatistik. Regeringen beslutar till vilken myndighet sådan rapportering skall ske. Denna anmälningsplikt är av central betydelse för att efterlevnaden av de i lag angivna reglerna skall kunna övervakas. Den också de krav direktivet och konventionen ställer. Även svarar mot som satellitentreprenörer föreslås bli registreringspliktiga Information det ansvariga programföretaget eller uppgift om programom tjänstens beteckning skall lämnas i sändning i början och slutet av varje programblock. I övrigt skall sådan information lämnas en gång per timme, om inte programmets karaktär gör att det kan upplevas som störande. Den ansvariga myndigheten får vidare kräva de upplysningar som ligger inom ramen för direktivets och konventionens bestämmelser. Om ett satellit-

150 Överväganden SOU 1992 31

programföretag inte lämnar dessa uppgifter kan myndigheten vid vite förelägga företaget att fullgöra sina skyldigheter. På liknande sätt får den ansvariga myndigheten förelägga satellitentreprenörer att lämna upplysningar om uppdragsgivarens och adress, namn namnet den eller de programtjänster som uppdragsgivaren sänder, hur sändningen till satellit sker och om andra bidrar till att utföra denna tjänst. Ett satellitprogramforetag har skyldighet att spela in enligt lagen program med föreskrifter tryckfrihetsförordningens och yttrandefrihetslagstiftningens områden. I det fall satellitprogramforetaget finns i utlandet föreslår jag att en motsvarande skyldighet i stället skall åligga satellitentreprenören. Inspelningen skall bevaras minst månader från sändningen. Om den sex ansvariga myndigheten kräver det skall den som är inspelningsskyldig tillställa myndigheten en sådan inspelning. Vägrar den ansvarige kan myndigheten förelägga vite. För de nationella marksända TV-kanalema finns inte någon skyldighet att lämna uppgifter om programstatistik. För att Sverige skall kunna redovisa uppgifter om andel europeiska program och fristående produktioner krävs redovisningar även från dessa programbolag. Detta bör föreskrivas i radiolagen.

9.5.3 Allmänna programregler

Direktivets artikel 22 och konventionens artikel 7 innehåller allmänna föreskrifter om programmens karaktär. Där sägs att den mänskliga värdigheten och andras rättigheter skall respekteras, inte skall att programmen vara oanständiga eller innehålla pornografi, ge obefogat utrymme för våld eller framkalla rashat samt att program som kan skadliga för barn och ungdom inte vara skall sändas på tider då barn och ungdomar kan förväntas titta. Konventionen har också bestämmelser om att nyhetsrapporteringen skall saklig och vara främja en fri opinionsbildning. Dessa bestämmelser motsvaras när det gäller vår nationella lagstiftning av reglerna i 6 § första och tredje styckena radiolagen om opartiskhet och saklighet, vidsträckt yttrandefrihet och informationsfrihet samt demokratiska värderingar i programverksamheten. I radiolagen anges att regler får tas in i ett avtal mellan regeringen och ett sändande företag om respekt för den enskildes privatliv och om att programverksamheten skall bedrivas med beaktande av televisionens och ljudradions särskilda genomslagskraft. Den sistnämnda föreskriften tolkas bl.a. som att programföretagen skall med vara varsamma skildringar som kan verka upprörande eller skrämmande publiken och ta särskild hänsyn till minderårigas tittarvanor vid prograrnläggningen. I satellitlagen förs motsvarande bestämmelser in allmän föreskrift som en för programverksamheten om att programverksamheten skall präglas det av demokratiska statsskickets grundidéer samt principen alla människors lika om

SOU 1992 31 överväganden 151

värde och den enskilda människans frihet och värdighet. Vid utformningen av en programtjänsts innehåll skall programföretaget när det gäller programmens ämnen och tiden för sändning ta hänsyn till televisionens särskilda genomslagskraft samt dess betydelse för den fria åsiktsbildningen och kulturens utveckling. För de nationella sändningarna är radiolagens bestämmelse om att prograrnföretags sändningsrätt skall utövas opartiskt och sakligt av central betydelse. Bakgrunden till denna bestämmelse är, som jag utförligare redovisat i kapitel att det grund av det begränsade antalet markfrekvenser för rundradiosändning har ansetts vara angeläget att dessa utnyttjas bästa sätt i allmänhetens tjänst. För den nyligen inrättade tredje marksända nationella TVkanalen, TV gäller dessa bestämmelser samma sätt som för Sveriges Radios programbolag. Detta motiverades i propositionen 199091 149 om radio- och PV-frågor med att begränsningar i fråga om sändningsmöjligheter gör det angeläget att olika meningsriktningar kan komma till tals i en ny TVkanal lika väl som i de kanaler som sänds i dag. I samma sammanhang konstateras att de tekniska begränsningarna är mindre framträdande vid satellitsändningar än vid marksändningar. Jag har utgått från detta resonemang. Antalet sändningsmöjligheter till och från satellit är stort och i praktiken kan nära nog etableringsfrihet anses råda. Situationen for satellitkanalema liknar i detta avseende mer tidningarna än den marksända nationella televisionen. Det förefaller därför inte motiverat att införa en bestämmelse i satellitlagen om saklighet och opartiskhet. Dessutom kan det med tanke de olika programtjänsternas karaktär ñlmkanaler, underhållningskanaler och olika specialiserade kanaler många gånger te sig främmande att ha en sådan bestämmelse.

9.5.4 Beriktigande Artikel 23 i direktivet och artikel 8 i konventionen behandlar rätten till beriktigande. Jag har redovisat dessa bestämmelser i kapitel Innebörden är att varje land skall se till att alla fysiska eller juridiska personer, oberoende av nationalitet eller vistelseort ska ha rätt till beriktigande eller liknande åtgärd. De tidsmässiga och andra villkoren skall vara sådana att denna rätt kan utövas effektivt. Direktivet kräver också att det skall vara möjligt att underkasta tvister i dessa frågor rättslig prövning. I 7 § radiolagen sägs att det i avtal mellan regeringen och programföretag får föreskrivas skyldighet att sända beriktigande samt skyldighet att sända redogörelse for beslut av radionämnden. De närmare reglerna om beriktiganden finns i avtalen mellan staten och programföretagen. Dessa regler redovisas mer utförligt i kapitel För de sändningar som omfattas av den lag som jag nu föreslår skall det enligt mitt förslag inte finnas motsvarande möjlighet att i avtal reglera skyl-

152 Överväganden SOU 1992 31

digheten att sända beriktigande. Därför föreslår jag bestämmelse att en om detta i stället tas in i satellitlagen. För att inte inkräkta på den ansvarige utgivarens ensamrådighet när det gäller innehåll har jag programmens utformat bestämmelsen så att det står programföretaget fritt välja i vilken att form det vill ge en rättelse offentlighet. Av reglerna god publicistisk sed om följer att ett tillrättaläggande skall publiceras så att det har den åsyftade effekten. I normalfallet torde det komma att innebära publicering i det egna mediet. Möjligheten att begära beriktigande är inte begränsad till svenska medborgare eller personer som vistas i Sverige. Reglerna i konventionen och direktivet är utformade så att de även omfattar ärekränkning. Brottsbalkens regler för ärekränkningsbrott återges i kapitel 4. Dessa regler torde i praktiken vanligtvis kunna tillämpas i fråga sändom ningar for vilka Sverige ansvarar enligt direktivet eller konventionen även om det någon gång kan uppkomma frågor om räckvidden den svenska straffav rättsliga regleringen. Frågor av sådant slag torde i detta sammanhang lämpligen få överlämnas till avgörande i rättstillämpningen. Jag vill endast fästa nu uppmärksamheten att det yttrandefrihetsrättsliga skydd följer l som av kap. 6 § andra stycket yttrandefrihetsgrundlagen inte utan vidare sammanfaller med området för Sveriges ansvar enligt direktivet och konventionen, men inte heller hindrar att allmänna straffrättsliga regler tillämpas utanför det av grundlagen skyddade området. Min slutsats är att den föreslagna regeln i satellitlagen och de regler som finns i brottsbalken tillgodoser konventionens och direktivets krav rätt till beriktigande samt möjligheten att få sin sak prövad vid misstänkt ärekränkning. För juridiska personer finns inte samma möjligheter till prövning när det gäller ärekränkning. Där finns i stället regler otillbörlig marknadsföring om vid misskreditering från andra näringsidkares sida. Reglerna beriktigande om omfattar givetvis också juridiska personer.

9.5.5 Andel europeiska program och fristående produktioner

En viktig principfråga för såväl EGs som Europarådets medlemsländer har varit att stimulera produktion och distribution europeiska Denna av program. ambition har tagit sig uttryck i regler att det skall finnas minst 50 % om europeiska program i sändningarna. En annan strävan har varit att uppmuntra etablering fristående produkav tionsbolag. I direktivet har denna utformats regel att tio procent som en av sändningstiden eller tio procent av programbudgeten skall avsättas för program från fristående producenter. Vid beräkningen andelen europeiska och andelen från av program program fristående producenter skall tiden för nyheter, sport, tävlingar och annonser

SOU 1992 31 Överväganden 153

räknas bort. Denna bestämmelse bör inte tolkas alltför snävt. Den typ av tävlingar som avses är enklare arrangemang som lyckohjul och liknande. Mer genomarbetade produktioner som frågesporter och underhållningsprogram med visst tävlingsinslag skall givetvis räknas in i underlaget för beräkning av andelen europeiska program. För tydligheten skull bör det påpekas att den nationella produktionen räknas in i andelen europeiska program. Regeln är utformad så att den medger vissa undantag. Andelen 50% europeisk produktion skall eftersträvas där så är praktiskt genomförbart. För programtjänster som inte kan uppnå detta skall andelen europeisk produktion inte understiga 1988 års nivå i samma programtjänst. I EGs medlemsländer har direktivet varit i kraft sedan oktober 1989. Två år efter ikraftträdandet skall länderna rapportera till kommissionen om vilka åtgärder som vidtagits och hur de levt upp till olika bestämmelser. Denna rapportering har försenats men några länder har lämnat sina rapporter. Den engelska rapporten är relativt utförlig i det avsnitt som rör andelen europeiska program. I rapporten behandlas tre kategorier av sändningar nationella programbolag som har avtal med staten, nationella programbolag som tilldelas koncession av Independent Tele- — vision Commission och satellitsändningar avsedda för mottagning i annat land. - Den brittiska regeringen anser att direktivets krav redan är tillgodosedda för de nationella kanalerna genom regler eller koncessionsvillkor om en viss andel inhemska program. Denna är inte närmare angiven, utan uttrycks som

en rimlig eller lämplig andel an appropriate proportion av sändningstiden.

Den programstatistik som redovisas ger vid handen att de inhemska kanalerna gott och väl uppfyller kraven i EG-direktivet minst 50 % europeisk produktion. Denna är dock så gott som uteslutande brittisk. För satellitsändningar från England nöjer man sig med att konstatera att de ofta är specialkanaler. De skall dock åläggas att rapportera hur de, när så är möjligt, lever upp till direktivets krav. I Frankrike har man valt en annan modell för att reglera andelen europeisk produktion. I ett förslag till reglering angavs den till 60 % av sändningstiden under bästa sändningstid. Därav skulle minst 50 % vara fransk produktion. Denna konstruktion underkändes av EG-kommissionen som ansåg att regeln skulle kunna innebära att endast 10 % av sändningstiden blev över för annan europeisk produktion än fransk. Efter förhandlingar mellan EG-kommissionen och Frankrikes regering fastställdes i stället den franska andelen till 40 % och den europeiska andelen till 60 %. För Sveriges del finns för prograrnbolagen inom Sveriges Radio-koncernen och för den tredje marksända TV-kanalen bestämmelser i avtal om att ett mångsidigt utbud av program svenska språket skall tillhandahållas och att

154 Överväganden SOU 1992 31

svenska artister och verk av svenska upphovsmän skall förekomma i betydande omfattning. Den programstatistik som redovisats av Sveriges Television visar att företaget uppfyller direktivets krav i dessa avseenden. Den marksända TVnya kanalen har i sitt avtal krav som motsvarar dem som ställs på Sveriges Television. Någon ytterligare reglering om de marksända programföretagens programutbud behövs enligt min bedömning inte. I satellitlagen föreslår jag en bestämmelse som motsvarar direktivets och konventionens krav andel europeiska program och fristående produktioner. Vidare finns ett tillägg till regeln om europeiska att det i program program som är avsedda att tas emot i Sverige bör finnas en betydande andel program på svenska språket och med svenska artister och verk svenska av upphovsmän.

9.5.6 Regler for sponsring och reklam Direktivets och konventionens reklamregler innehåller i huvudsak samma restriktioner som den svenska lagstiftningen detta område. De medger dock en större total reklamvolym än de svenska reglerna och fler möjligheter att bryta program med reklam. En viktig skillnad är att spelfilmer inte får brytas med reklam enligt de svenska reglerna, medan detta i begränsad omfattning är tillåtet enligt direktivet och konventionen. Den princip som jag följt vid utformningen av satellitlagen är att den så långt möjligt skall följa svensk reglering radio- och TV-området. Genom att de svenska reklamreglerna även tillämpas satellitsändningama uppnås en enhetlighet i regelverket för de sändningar som Sverige ansvarar för. En invändning mot detta kan vara att satellitsändningar annat av ursprung kan komma att en mindre restriktiv reglering än de sändningar lyder som under svensk lagstiftning. Detta skulle kunna gynna utländska sändningar och i motsvarande mån missgynna de svenskbaserade sändningama. Å andra sidan skulle ett system där de svenska satellitsändningama lyder under generösare regler än de svenska marksändningama kunna medföra motsvarande orättvisor mellan dessa kategorier. Mina förslag grundar sig en strävan att uppnå enhetlig reklamlagstiftning för alla sändningar som Sverige ansvarar för. Sponsring är tillåten enligt såväl konventionen direktivet, vissa som men restriktioner gäller. Reglerna för sponsring i konventionen och direktivet är väl förenliga med motsvarande bestämmelser i radiolagen. Mina förslag i satellitlagen när det gäller sponsring och reklam innebär i korthet följande. För program som bekostats av en fysisk eller juridisk inte person som själv bedriver programverksamhet eller producerar audiovisuella verk, krävs att dennes namn anges lämpligt sätt i början och i slutet programmet. av

SOU 1992 31 Överväganden 155

Skälet till detta är att publiken anses böra kunna få veta vem som finansierat en produktion. Personer eller företag som har som huvudsaklig verksamhet att tillverka eller sälja tobak, alkohol eller läkemedel får inte sponsra program. Program som huvudsakligen innehåller nyheter eller nyhetskommentarer får inte sponsras. Reklam mot vederlag och program som sänds mot betalning får endast sändas under annonstid. Även andra där kommersiellt intresse program ett gynnas mot vederlag eller annars på ett otillbörligt sätt får endast sändas under annonstid. Av en annons skall framgå i vems intresse sändningen sker. I annonser som sänds mot betalning eller annat vederlag får det inte uppträda personer som spelar en framträdande roll i televisionsprogram huvudsakligen som handlar om nyheter eller nyhetskommentarer. En annons med reklam som sänds under annonstid får inte syfta till att fånga uppmärksamheten hos barn under 12 år. Inte heller får personer eller figurer som spelar en framträdande roll i huvudsakligen avsedda för program barn under 12 år uppträda i annonser med reklam. Ett programföretag får inte diskriminera någon begär att företaget som skall sända en annons. Huvudregeln för inplaceringen av annonser i TV-sändningar är att de skall placeras mellan programmen. I anslutning till program som huvudsakligen vänder sig till barn under 12 år får de dock inte förekomma. När det i sportprogram eller andra evenemang ingår längre för publiken får pauser annonser sättas in under dessa pauser. I program som består av olika avslutade delar får annonser sättas in mellan delarna. I sådana fall skall det 20 minuter mellan annonserna. Den totala andelen annonstid för en programtjänst under ett dygn får vara högst tio procent av sändningstiden. Denna andel beräknas särskilt för tiden mellan klockan 18.00 och 24.00. Inom en timmes sändningstid mellan hela klockslag får annonser förekomma under högst åtta minuter, eller i rena undantagsfall tio minuter. Om ett eller flera bolag svarar endast för del en av en programtjänsts sändningsutbud skall reglerna andel annonstid gälla för om varje programföretags sändningstid för sig. Annonstiden vid ett tillfälle får inte understiga en minut, frånräknat sändningstid för ljud- och bildsignatur. När det gäller annonstidens omfattning är alltså de regler som jag föreslår mer restriktiva än minimireglema i konventionen och direktivet. Skälet är som jag nämnt att jag har utgått från de svenska reglerna detta område. Det innebär att alla programbolag lyder under svensk lagstiftning har som samma regler for reklamsändningama. Ett satellitprogramföretag som riktar sändningar med reklam särskilt till en annan stat som är ansluten till den europeiska konventionen gränsöverom

156 Överväganden SOU 1992 31

skridande television skall, om inte Sverige och den andra staten avtalat annat, vid anmodan från mottagarlandet se till att sändningarna inte strider mot mottagarlandets reklamregler. För vissa av dessa regler finns också föreskrifter om sanktioner. Jag föreslår att den som uppsåtligen eller av oaktsamhet underlåter att lämna uppgifter om sitt satellitprogramföretag till den ansvariga myndigheten skall kunna dömas till böter. Om någon uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot vad som föreskrivs i 12 § om skyldighet att spela in sändningar döms han till böter eller fängelse i högst ett år. Om ett företag bryter mot reglerna om programidentifiering, om sponsring eller om reklamens utformning och omfattning skall den ansvariga myndigheten kunna förelägga ett satellitprogramföretag att följa bestämmelserna. Ett sådant föreläggande får förenas med vite. Om satellitprogramföretaget inte har hemvist i Sverige och det i stället är satellitentreprenören som är ansvarig för sändningen får myndigheten i fall av överträdelse vid vite förelägga honom att följa reglerna. Vissa av myndighetens beslut enligt satellitlagen får överklagas hos kammarrätten.

9.5.7 Ändring av befintlig lagstiftning

Utöver reglerna i den satellitlag som jag föreslår krävs viss anpassning av befintlig lagstiftning för att Sverige skall fullgöra sina åtaganden. För att de nationella TV-programbolagen skall kunna åläggas att tillhandahålla den programstatistik som krävs för att Sverige skall kunna fullgöra sin rapporteringsplikt till EG-kommissionen och Europarådet föreslår jag en ändring i radiolagen som innebär att satellitlagens skyldighet att redovisa hur stor andel av programtjänsten som utgjorts av program med europeiskt ursprung också skall gälla sändningar som bedrivs med tillstånd enligt 5 § m.m. radiolagen . I direktivet och konventionen finns också regler som har sin motsvarighet i den svenska marknadsföringslagstiftningen. Det gäller reglerna i direktivets artikel 12 och 16 och konventionens artikel 7 och ll som bland annat handlar om att respektera mänsklig värdighet och ta särskild hänsyn till barn. Dessa bestämmelser har sin motsvarighet i Internationella handelskammarens regler för reklam, till vilka det också hänvisas i den förklarande rapporten till konventionen. Dessa regler har också varit vägledande vid utformningen av den svenska marknadsföringslagstiftningen. Iett tidigare betänkande SOU 19907 Lagstiftning för reklam i svensk TV har jag utförligt behandlat relationen mellan marknadsföringslagstiftningen och reklam-TV-lagstiftningen. På grund av utformningen av den svenska marknadsföringslagstiftningen har det varit tillräckligt att föreskriva särskilda regler för reklam i TV enbart i

SOU 1992 31 Överväganden 157

de avseenden som inte täcks av befintlig lagstiftning. Det gäller främst reglema om omfattning och inplacering av TV-reklarnen. Den svenska marknadsforingslagstiftningen gäller för TV-reklam och teleshopping. Den är alltså tillämplig också för reklam i satellitsändningar som vänder sig till svenska konsumenter. Det gäller även i de fall då reklamen vänder sig till flera länder, av vilka Sverige är ett. Däremot torde den svenska lagstiftningen inte gälla for reklamsändningar som uteslutande riktar sig till andra länder än Sverige. Eftersom Sverige åtagit sig att svara för att sändningar inom vår jurisdiktion följer reglerna i konventionen och direktivet bör marknadföringslagens regler utsträckas till att även omfatta sändningar riktar sig till annat land i som de fall då Sverige är ansvarigt land. Detta kan göras på två sätt. Marknadsföringslagens räckvidd kan utsträckas till att gälla alla sändningar som omfattas av den föreslagna satellitlagen. Alternativt kan motsvarande regler inarbetas i satellitlagen. Jag har valt det första alternativet. Utgångspunkten for mina förslag har varit att i görligaste mån skapa ett regelverk som stämmer överens med och passar in i nuvarande lagstiftning. Jag har därför stannat för den lösning som innebär att marknadsföñngslagstiftningen ändras så att den gäller även för satellitsändningar inte riktar sig som helt eller delvis till svensk publik, omfattas den föreslagna laen men som av gen om satellitsändningar. Även för lagarna om marknadsföring av alkoholdrycker och tobaksvaror föreslås motsvarande ändring. I dessa finns idag ett förbud mot att använda TV-program för marknadsföring av alkohol och tobak. Bestämmelserna gäller idag för sändningar som är helt eller delvis inriktade svensk en publik. Dessa lagar föreslås kompletteras med bestämmelse att fören om budet mot att marknadsföra alkohol och tobak med hjälp TV utsträcks till av att gälla alla sändningar som Sverige ansvarar för enligt Europarådskonventionen eller EG-direktivet Jag har i dessa frågor samrått med utredningen C 199110 för översyn av marknadsföringslagen. Med den föreslagna satellitlagen och ändringen i radiolagen och i marknadsföringslagen och lagarna om marknadsföring av alkoholdrycker och tobaksvaror uppfyller Sverige, enligt min bedömning, de åtaganden eller utfästelser som gjorts i anslutning till EES-avtalet och Europarådskonventionen. De övriga åtaganden som gjorts enligt konventionen och EES-avtalet handlar främst om administrativa frågor, som att utpeka ansvarig myndigen het för de svenska satellitsändningama. Utöver frågor som gäller sändningarnas innehåll skall en sådan myndighet också stå för kontakter med EG-kommissionen och en kontinuerlig rapportering framför allt programstatistik av och en bedömning av utvecklingen. Dessa frågor kräver enligt min bedömning inte någon lagstiftning.

SOU 1992 31 159

10 Specialmotivering

10.1 Förslaget till lag satellitsändningar televi-

om av

sionsprogram till allmänheten.

Sverige saknar i dag regler för sändningar av televisionsprogram till satelliter. Lagförslaget innehåller bestämmelser som reglerar innehållet i sådana sändningar. Allmänna överväganden har redovisats i kapitel I bilaga 4 till betänkandet finns ett alternativt förslag till 3 och 4 §§. De alternativa paragraferna har givits beteckningama A-C §§. De allmänna överväganden som ligger till grund för dessa frågor har redovisats i avsnitten 9.1 och 9.4.1 samt i specialmotiveringen till a-c §§. De båda förslagen skiljer sig således i fråga om bestämmelserna om lagens tillämpningsområde. I 34 § finns been stämmelse som har en vidare räckvidd än lagens övriga paragrafer. I 35 § finns en bestämmelse som har ett snävare tillämpningsområde än lagens övriga paragrafer. Som framgått av redogörelsen i avsnitt 9.5.1 har jag utformat striktare regler om reklamsändningar än de minimiregler som konventionen och EGdirektivet har. Härigenom har dessa regler kunnat bringas i överensstämmelse med de regler som gäller för den nationella TV-reklamen.

Inledande bestämmelser 1 § I denna lag finns föreskrifter om sändningar av televisionsprogram till satelliter för mottagning av allmänheten. Föreskriftemai 2-33 §§ gäller endast om sändningen kan tas emot i något land som är bundet av avtalet om europeiskt ekonomiskt samarbete EES-avtalet eller den europeiska konventionen om gränsöverskridande television. I bestämmelsen anges att lagen innehåller föreskrifter sändningar om av televisionsprogram till satellit. Om inte annat framgår lagen med av avses sändning av televisionsprogram till satellit sändningen i dess helhet, dvs. från och med att den sänds upp till en satellit och fram till dess att den kan tas emot av en mottagare marken. Härigenom omfattas således även den aktivitet

som sker i en satellits transponder, Lex. nedlänkssändningen se avsnitt 2.2.

Genom bestämmelsen begränsas också lagens tillämpningsområde till att avse satellitsändningar av televisionsprogram. Vidare faller utanför lagens tillämpningsområde markbundna sändningar televisionsprogram och egensändav ningar av televisionsprogram äger i kabel. Frågan lagens tillsom rum om lämplighet i fråga om markbundna TV-sändningar berörs även i specialmotiveringen till 6

l6 Specialmotivering SOU 1992 31

Vidare begränsas lagens tillämpningsområde genom att sändningarna skall avsedda för mottagning av allmänheten. Härmed avses att sändningarna vara skall vara avsedda att mottas antingen direkt av allmänheten eller efter samtidig och oförändrad vidaresändning jfr. rundradiosändning enligt l § radiolagen, avsnitt 3.4.1. Utanför lagens tillämpningsområde faller också se s.k. programöverföringar. Med programöverföringar avses t.ex. transporter av programmaterial till eller mellan rundradioföretag. Utmärkande för överföringarna är att programmaterialet är avsett att användas i det mottagande företagets programverksamhet och att satellitsändningen följaktligen inte är avsedd att tas emot allmänheten, vare sig direkt eller efter samtidig och av oförändrad vidareutsändning i tråd. En ytterligare begränsning i lagens tillämpningsområde är att det krävs att sändningarna kan tas emot i något land som är bundet av avtalet om europeiskt ekonomiskt samarbete eller den europeiska konventionen om gränsöverskridande television. De överväganden som ligger bakom denna avgränsning lagens tillämplighet har redovisats i den allmänna motiveringen, avav snitt 9.4.1.

Definitioner 2 § I denna lag avses med sändare, reklam, programtjänst och annonstid i televisionen detsamma i radiolagen 1966755. Vidare förstås med som satellitprogramfdretag den fysiska eller juridiska person som sätter och svarar för en hel programtjänst eller en del av en programtjänst, samman satellitentreprenör den här i landet för annans räkning bedriver som sändningar televisionsprogram till satellit eller som upplåter satellitkapaav Cllet. Begreppen sändare, reklam och annonstid i televisionen har behandlats i

avsnitten 3.4, 5.1.2, 5.1.9 och i viss mån 8.3.3 se även 6.2 fjärde stycket.

Allmänna överväganden i fråga reklam och annonstid i televisionen har om redovisats bl.a. i avsnitten 9.1.1 och 9.5.6. Begreppet programtjänst kommenteras i viss mån i det följande, men kommenteras särskilt i specialmotiveringen till förslaget till ändringi 1 §radiolagen. För att beteckna den ansvarige används i paragrafen termen satellitprogramföretag, medan termen programtjänst används för att ange sammanhängande delar sändning. Liknande termer finns i såväl den svenav en ska radiorättsliga lagstiftningen i europarådskonventionen och EG-disom rektivet. Begreppet programföretag finns i radiolagen. Med programföretag avses enligt 5 § radiolagen tillståndshavare som har rätt att här i landet sända radioi rundradiosändning. Varje programföretag avgör ensamt vad som program skall förekomma i sändning företaget anordnar med stöd av tillståndet. som Därvid skall bestämmelserna i 6 § krav opartiskhet och saklighet och 7 §

SOU 1992 31 Specialmotivering 161

andra stycket möjlighet att genom avtal förpliktas att i sändning redogöra for radionärnndens beslut iakttas. I yttrandefrihetsgrundlagen finns inte någon benämning motsvarande programföretag eller prograrntjänst. När det gäller identifieringen av den som sänder radioprogram, nöjer sig yttrandefrihetsgrundlagen med att tala om den sänder radioprogram 3 kap. l § m.t1.. När det gäller vem som som skall utse utgivare sägs det att denne skall utses av den som bedriver sändningsverksarnheten 4 kap. l §. I specialmotiveringen prop. 19909164 s. 122 till bestämmelsen i 4 kap. 1 § yttrandefrihetslagen uttalade departementschefen, att det i det flesta fall knappast kan vålla några svårigheter att avgöra vem som skall utse utgivaren. I fråga om radio- och TV-program anförde hon att det i allmänhet kan antas stå klart i grundlagens mening bedriver verksamheten. I fråga om vem som sändningar med ljudradio eller TV via satelliter uttalades att det av program kan tänkas att frågan om vem som skall utse utgivaren inte alltid är helt självklar, att den bör kunna bedömas efter samma grundläggande synsätt men ligger bakom den nuvarande ordningen i fråga om de traditionella som markbundna sändningarna, etern eller genom tråd. Dess ledande genom princip sades vara att det är den som ligger bakom själva programmet som är ansvarig för att en utgivare utses. I specialmotiveringen diskuterade departementschefen vidare vem som skall utse utgivare då någon som bedriver sändningsverksamhet i sin tur upplåter tid för programverksamhet någon annan. Hon uttalade att frågan bör kunna avgöras det inbördes förhållandet mellan parterna i upplåtelseav avtalet. En viktig ledtråd för avgörandet av vem som är skyldig att utse utgivare skulle kunna komma att ges genom att det i vanlig lag föreskrivs skyldighet for den skall bedriva sändningsverksamheten att anmäla sig som för registrering hos en myndighet prop. 199091 64 s. 123. I avsnitt 8.3.3 har jag i korthet behandlat europarådskonventionens och EG-direktivets begreppsbildning i fråga bl.a. programföretag. I det fölom jande kommer jag att ytterligare belysa konventionens begreppsbildning. I den europeiska konventionen television över gränserna används beom greppet broadcaster. Med broadcaster menas the natural or legal person who television services for reception by the general composes programme public and transmits them or has them transmitted, complete and unchanged, by a third party artikel 2 c. I I den förklarande rapporten till konventionen p.55 sägs att det viktigaste kriteriet är att broadcastem sätter samman programtjänsten, the programme service, oberoende han själv sänder ut den till allmänheten eller låter av om någon annan göra det. Med service all the items within a single service programme menas provided by given broadcaster i den mening begreppet har i artikel 2 c a artikel 2 d.

6 12-0385. SOU 199231

162 Specialmotivering SOU 1992 31

I den förklarande rapporten p.56 sägs att begreppet programme service

syftar alla delar av en given programtjänst, t.ex. individuella rekprogram, laminslag, trailers, tjänstens beteckning Det konstateras prom.m. att en gramme service kan sättas sammman av olika enheter, i den nationella som lagstiftningen kallas broadcasters i kanal. Konventionens regler samma

gäller för en programme service i dess helhet oavsett den har

om satts samman av en eller flera broadcasters, förutsatt att det är klart för publiken, t.ex genom namnet the programme service, att inslagen är delar av en och samma tjänst.

I rapporten sägs också p.57 att begreppet programme service inte

omfattar en broadcasters sidoaktiviteter t.ex. videoproduktion p.58 samt att om en broadcaster erbjuder två eller flera programtjänster så skall de be-

traktas som olika programme services i konventionens mening.

Av det anförda framgår att termema broadcaster och programme service är bestämda i förhållande till varandra. En broadcaster är säten som

ter samman programme services. Med programme service avses allt

som ingår i en enskild service som en given broadcaster tillhandahåller.

Den förklarande rapporten tillägger att i det fall programme service

en sätts samman av olika broadcasters så är det ändå fråga enda om en service om den framstår som en sådan för publiken. Om broadcaster en erbjuder två eller flera programme services skall de, som tidigare nämnts, betraktas som olika services. Sammantaget ligger det närmast till hands att betrakta begreppet

programme service i TV-konventionen som något som har stora likheter

med vad som avsågs i den tidigare gällande lagen 1985677 lokala kaom belsändningar med programkanal. Innebörden skulle då närmast vara det samlade utbud av radioprogram under beteckning sänds i som en gemensam följd. Med broadcaster synes konventionen den har det avgörande mena som

inflytandet sammansättningen av programutbudet i programme

en service. Det som talar för detta är det sätt vilket begreppet används i konventionens artiklar. Det som betonas är att en broadcaster har för att ansvar programmen i olika avseenden uppfyller de villkor för det allmänna programinnehållet som ställs i konventionen. upp Det som komplicerar saken är resonemanget att ett programutbud om som sätts samman av olika broadcasters skall betraktas enda som en

programme service. De flesta av konventionens regler är emellertid sådana

att denna komplikation inte kommer att medföra några problem. För de regler som innebär förbud mot visst innehåll ligger ansvaret på the broadcaster oberoende av om han är ansvarig för hela programutbudet eller del det. en av De regler, som finns i den av mig föreslagna lagstiftningen regler för reklam, sponsring etc, avser inte det ansvar en utgivare skall ha utan det ansvar som den som sköter programverksamheten i stort skall ha. Motsvarigheten

SOU 1992 31 Specialmotivering 163

till konventionens broadcaster är närmast ordet prograrnföretag, som idag används i en begränsad betydelse i radiolagen. Den termen satellitprogramföretag ansluter det sätt som nu har benya skrivits till redan förut befintlig terminologi på det radiorättsliga området. Med satellitprogramföretag menas enligt definitionen den fysiska eller juridiska sätter samman och svarar för en hel programtjänst eller person som en del av en programtjänst. Den anknyter således till de nyss nämnda termema men utgör ändock en självständig term. Risken för missförstånd genom sammanblandning torde därigenom minska. På det sättet korresponderar begreppet satellitprogramforetag väl med konventionens och radiolagens begrepp samt med yttrandefrihetsgrundlagens uttryckssätt. Termen programtjänst används i förslaget i betydelsen det samlade utbud av ljudradio- eller televisionsprogram som sänds under en gemensam beteclming. Begreppet satellitprogramföretag innefattar alltså såväl den som sätter hel programtjänst som den som svarar för en del av en programsamman en tjänst. Härigenom blir det möjligt att hantera en situation då en programtjänst produceras flera satellitprogramföretag, som enats om att sända under av beteckning och kanske ha hand om olika sorters sändningsinnehåll gemensam eller sändningstider. Redan idag är det inte ovanligt att delar av en programtjänst hämtar innehåll från olika håll. En del kan t.ex. komma direkt från England via satellit till Sverige medan andra delar är gjorda i Sverige och förmedlas via radiolänk eller satellit från Sverige till England för att därifrån sändas via satellit till Sverige. Från dem åsyftas med begreppet satellitprogramföretag, som förutsätsom ter ett självständigt och fortlöpande ansvar för åtminstone en del av en programtjänst, bör skilja dem endast på tillfälliga uppdrag levererar man som vissa programproduktioner. Frågan ett subjekt är att anse som ett satellitprogramföretag i lagens om uppdragstagare till satellitprogramföretaget mening eller är att anse som en och således inte skall ha några förpliktelser enligt lagen får bedömas med hänsyn till samtliga omständigheter i det enskilda fallet. Av avgörande betydelse är vilken grad självständighet subjektet har vid sändningsverkav som samheten. Vid bedömningen av denna fråga kan betydelsefulla tolkningsdata erhållas från det mellan parterna träffade avtalet, särskilt vad de avtalat angående sina inbördes förhållanden. Det bör emellertid framhållas att den som registrerat sig får antas den är ansvarig for sändningen, om inte anvara som nat kan visas. De gränsdragningsproblem som kan finnas får lösas av de rättstillämpande myndigheterna. Begreppet satellitentreprenör har införts för att ange den som skall ha ansvaret för sändningen, när salellitprogramföretaget har sitt hemvist i ett land

164 Specialmotivering SOU 1992 31

som inte är bundet av EES-avtalet. EG-direktivets regler vilket land om som skall vara ansvarigt för en sändning har behandlats i avsnitten 8.3.2 och

9.4.1 se också artikel 2.1 i direktivet. Det utmärker

som detta subjekt är att denne svarar för vissa tekniska insatser men inte tar någon del i utformningen av programverksamheten. Med satellitentreprenör avses den som här i landet för räkning beannans driver sändningar av televisionsprogram till satellit eller upplåter satellitsom kapacitet. Enligt EG-direktivets bestämmelse artikel 2.1. är Sverige ansvarigt land för en sändning om Sverige medgivit att ett satellitprogramföretag finns i som ett land som inte är bundet av EES-avtalet använder sig frekvens eller av en av satellitkapacitet som Sverige ansvarar och förfogar över eller att upplänkssändningen sker från sändare här i landet. Det torde i praktiken inte förekomma att ett land upplåter frekvens till en någon annan, i vart fall inte utan att ansvaret övergår till mottagaren. Sådana fall har därför inte beaktats vid reglemas utformning. Den verksamhet som satellitentreprenören således bedriver är upplänkssändningar till satellit ocheller upplåtelser satellitkapacitet. Med det sistav nämnda avses att satellitentreprenören ställer viss transponderkapacitet till uppdragsgivarens förfogande. Tekniken för satellitsändningar har behandlats i kapitel se särskilt avsnittet 2.2.

3 § Lagen är tillämplig om satellitprogramföretaget har sitt hemvist i Sverige.

4 § Har satellitprogramföretaget sitt hemvist i ett annat land inte är som bundet av avtalet om europeiskt ekonomiskt samarbete EES-avtalet är lagen tillämplig om sändningen till satellit sker från en sändare här i landet, eller sändningen från satellit sker med användning av satellitkapacitet som en svensk fysisk eller juridisk förfogar över. person Bestämmelserna i 3 och 4 §§ har utformats med utgångspunkt från EGdirektivets bestämmelser om vilket land som skall ansvarigt för anses en sändning. Dessa bestämmelser har redovisats i avsnitt 8.3.2. De allmänna överväganden som ligger till grund för förslaget har redovisats i avsnitt 9.1 och 9.4. Med hemvist detsamma i 10 kap l § rättegångsbalken. avses som

5 § Lagen gäller inte för sådan sändning till satellit helt överensen som stämmer med en sändning som sker med stöd av tillstånd enligt 5 § radiolagen 1966755 eller 1 § lagen 19863 rundradiosändning finländska om av televisionsprogram och inte heller för sändning sökbar text-TV. en av Reglerna om innehållet i de markbundna sändningarna, varmed avses en sådan sändning som sker med tillstånd enligt 5 § radiolagen, har behandlats

framför allt i kapitel 5 se också avsnitten 4.4—4.5 och kapitel 6. I avsnitten

9.1 och 9.5 har redovisats att de regler som idag finns i radiolagen och i avta-

SOU 1992 31 Specialmotivering 165

len mellan och respektive televisionsbolag väl uppfyller de krav som staten Sverige har uppfylla enligt konventionen och EG-direktivet. Någon ändatt således inte. På grund härav och i syfte åstadring av dessa regler krävs att komma så enhetlig reglering möjligt, undantas dessa sändningar från en som satellitlagens tillämpningsområde. Utanför lagens tillämpningsområde faller således sådan sändning till satellit helt överensstämmer med en sändning som sker med stöd tillstånd enligt 5 § radiolagen eller l § lagen 19863 som av rundradiosändning av finländska televisionsprogram. om Genom bestämmelsen undantas också sändningar sökbar text-TV från av lagens tillämpningsområde. Konventionen och EG-direktivet har inga bestämmelser att det skall finnas regler för sändningar av sökbar text-TV. om Det anförda innebär dock inte att sändningar sökbar text-TV blir helt nu av oreglerade att de undantas från satellitlagens tillämpningsområde. Det genom finns regler i radiolagen för sådana sändningar jfr. t.ex. 6 § fjärde stycket. Även i brottsbalken och i marknadsföringslagstifmingen finns bestämmelser

är tillämpligase t.ex avsnitt 4.5. som

6 § Den myndighet regeringen bestämmer tillsynsmyndigheten utövar som tillsyn över efterlevnaden av denna lag.

Konventionens regler informationsplikt och inrättandet eller utpekandet om myndighet skall fullgöra denna skyldighet har behandlats i avsnitt av en som 8.3.2. I avsnitt har även berörts EG-direktivets krav på rapporteringssamma skyldighet i fråga kvotbestämmelsema m.m. De överväganden som ligger om bakom föreskriften i denna paragraf har redovisats i avsnitt 9.5.1 och 9.5.2. De befogenheter enligt förslaget skall tillkomma tillsynsmyndigheten som

se 31 § innebär att bestämmelsen i 7 kap. 4 § yttrandefrihetsgrundla-

t.ex. måste iakttas. Enligt 7 kap. 4 § yttrandefrihetsgrundlagen får i lag föregen skrivas nämnd sammansättning är bestämd i lag och vars ordföatt en vars rande skall eller ha varit ordinarie domare är behörig att handlägga nu vara nämnda frågor. En särskild utredare har till uppgift att Dir. 199168 utarbeta förslag till organisation för sammanhållen central myndighet för radio- och TV-sänden ningar till allmänheten. Tanken är att den nya myndigheten skall ersätta radionämnden, kabelnämnden och närradionämnden och även ansvara för myndighetsuppgifter tillkommer grund slag sändningar till som av t.ex. nya av allmänheten. Vid förslag till myndighetsorganisation måste hänsyn tas till ny vad som nyss anförts. Mot bakgrund det anförda har i förslaget inte anvisats vilken myndighet av bör tillsynsmyndighet. De myndigheter som för närvarande kan som vara komma i fråga, dvs. har sådan sammansättning som krävs enligt 7 kap. en 4 § yttrandefrihetsgrundlagen, är radionämnden, kabelnämnden och närra-

dionämnden.

166 Specialmotivering SOU 1992 31

Register över satellitprogramföretag och satellitentreprenörer

m.m.

7 § Tillsynsmyndigheten skall upprätta ett register över satellitprogramföretag och satellitentreprenörer. Registret skall föras med hjälp automatisk av databehandling. Det får endast innehålla sådana uppgifter lämnas enligt som 8-11 §§.

Bestämmelsen syftar till att Sverige skall kunna fullgöra sina åtaganden enligt EG-direktivet och konventionen bl.a i vad informations- och avser rapporteringsskyldighetema. Detta ändamål motiverar införandet av såväl ett register som en anmälningsplikt för de subjekt bedriver verksamhet som som omfattas av lagen. I 2 a § datalagen föreskrivs att tillstånd datainspektionen inte behövs for av personregister vars inrättande beslutas riksdagen eller regeringen. Innan av ett sådant beslut fattas skall dock yttrande inhämtas från datainspektionen i fråga om register som skall innehålla sådana personuppgifter i 2 § andra som avses stycket datalagen. Den i förevarande paragraf föreslagna bestämmelsen innebär att något tillstånd datainspektionen inte behövs. av

8 § Varje satellitprogramföretag och satellitentreprenör skall anmäla sig för registrering hos tillsynsmyndigheten.

Motiven för bestämmelsen har redovisats i avsnitt 9.5.1 och 9.5.2. De uppgifter som anmälan skall innehålla är och postadress vilken namn samt verksamhet som bedrivs. Bestämmelsen är straffsanktionerad.

9 § Varje satellitprogramföretag skall årligen till tillsynsmyndigheten redovisa hur stor andel programtjänsten utgjorts sådana av som av program som avses i 15 § första stycket.

Reglerna för de markbundna sändningarna har behandlats i avsnitt 5.1.8. Allmänna överväganden har redovisats i avsnitt 9.5.2 och 9.5.5. Bestämmelsens ändamål är att Sverige skall kunna fullgöra sin rapportskyldighet enligt artikel 5.3 i EG-direktivet Bestämmelsen är vitessanktionerad.

10 § På anmodan tillsynsmyndigheten skall satellitprogramföretaget av lämna upplysningar om vem som äger företaget och vilket sätt programtjänsten finansieras.

Bestämmelsen utgör en komplettering föreskrifterna i 8 Utgångsav punkten för registreringsplikten är att denna skall så begränsad vara som möjligt. Den skall i första hand syfta till identifiering den bedriver av som verksamheten och verksamheten bedrivs vilken verksamhet var samt typ av som bedrivs. Först när det uppstår ett behov skaffa in ytterligare av att uppgifter, och dessa uppgifter inte finns tillgängliga i offentligt register, annat skall denna infonnationsplikt inträda, dvs. förpliktelsen för det enskilda

SOU 1992 31 Specialmotivering 167

subjektet skall begränsas så långt möjligt. Bestämmelsen är vitessanktionerad.

11 § På anmodan tillsynsmyndigheten skall en satellitentreprenör lämna av upplysningar om uppdragsgivarens namn och adress, namnet den eller de programtjänster som uppdragsgivaren sänder, och hur sändningen till satellit sker. Motiven för denna bestämmelse har redovisats i avsnitt 9.5.2. Bestämmelsen kompletterar Föreskriften i 8 Se också motiveringen till 10 Uppgifter enligt punkten 3 skall avse bl.a var upplänkssändningen sker och om andra bidrar till att utföra denna tjänst eller om sändningen från satellit sker med användning satellitkapacitet som en svensk fysisk eller juridisk av person förfogar över. Bestämmelsen är vitessanktionerad.

12 § Varje satellitentreprenör som bedriver sändningar enligt denna lag skall ombesörja att televisionsprogrammen spelas in. Detta gäller dock inte om sådan skyldighet åligger någon enligt 5 kap. 3 § lagen 19911559 annan med föreskrifter tryckfrihetsförordningens och yttrandefrihetsgrundlagens områden. Inspelningen skall bevaras i minst sex månader från sändningen. I 5 kap 3 § lagen 19911559 med föreskrifter tryckfrihetsförordningens och yttrandefrihetsgrundlagens områden föreskrivs att den som sänder radioprogram till allmänheten skall ombesörja att varje program spelas och att inspelningen skall bevaras i sex månader från sändningen. Denna föreskrift riktar sig till den som i det nu förevarande lagförslaget benämns satellitprogramföretag. I förevarande bestämmelse åläggs satellitentreprenören att göra en inspelning i fråga om sådana sändningar där inspelning inte görs av något satellitprogramföretag har hemvist här i riket. Skyldigheten är således subsisom diär i förhållande till den som åvilar satellitprogramföretagen. Syftet med bestämmelsen och bestämmelsen i 13 § är att säkerställa att tillsynsmyndigheten kan få tillgång till en inspelning för att kunna pröva frågor om överträdel-

ser av denna lag. Bestämmelsen är straffsanktionerad se 29 §.

13 § Den som enligt denna lag eller 5 kap. 3 § lagen 19911559 med föreskrifter tryckfrihetsförordningens och yttrandefrihetsgrundlagens områden är skyldig att spela in televisionsprogram skall uppmaning av tillsynsmyndigheten utan kostnad tillställa myndigheten en sådan inspelning. Syftet med denna bestämmelse har berörts i specialmotivexingen till föregående paragraf. Förpliktelsen är vitessanktionerad.

168 Specialmotivering SOU 1992 31

Programverksamheten 14 § Programverksamheten skall helhet präglas det demokratiska som av statsskickets grundidéer samt principen om alla människors lika värde och den enskilda människans frihet och värdighet. När det är befogat skall

uppgifter som förekommit i ett program berikti

Vid utformningen av en programtjänsts innehåll skall varje satellitprogramföretag när det gäller programmens ämnen och utformning samt tiden för sändning av programmen, ta hänsyn till televisionens särskilda genomslagskraft samt dess betydelse för den fria åsiktsbildningen och kulturens utveckling. Paragrafens första stycke första mening har samma lydelse 6 § tredje som stycket radiolagen, den s.k. demokratibestämmelsen. Sistnämnda regel som gäller för de markbundna sändningarna har behandlats i avsnitt 5.1.4. Konventionens och EG-direktivets regler har behandlats i avsnitt 8.5. De allmänna överväganden som ligger till grund för förslaget har redovisats i avsnitt 9.5.3. Bestämmelsen har inte sanktionerats. I första styckets andra mening finns en föreskrift beriktigande. I om avsnitt 4.5 har allmänt belysts den nu gällande svenska regleringen såvitt avser frågor om beriktigande och genmäle. Reglerna för de markbundna sändningarna har behandlats förutom nämnda avsnitt, avsnitt 5.1.7 och 5.1.8. Konventionens och EG-direktivets har behandlats i avsnitt 8.6. Allmänna överväganden har redovisats i 9.5.4. Bestämmelsen har sanktionerats i 30 Bestämmelsen i andra stycket har utformats i huvudsak i överensstämmelse med de bestämmelser som finns i radiolagen och i avtalen mellan staten och respektive TV-bolag. Reglerna för de markbundna sändningarna har behandlats i avsnitten 5.1.7 och 5.1.8. Konventionens och EG-direktivets regler såvitt nu är i fråga har behandlats i avsnitt 8.5. Allmänna överväganden har redovisats i avsnitt 9.5.3.

15 § Om inte särskilda skäl föranleder annat skall mer än hälften av en programtjänsts årliga sändningstid europeiskt upptas av program av ursprung och minst tio procent av den årliga sändningstiden eller minst tio procent av programbudgeten avse program som har framställts självständiga produav center. Som sändningstid anses tid då satellitprogramföretaget sänder program med annat innehåll än nyheter, sport, tävlingar och I sändannonser. ningstiden skall inte heller räknas in sändningar av teletext. Om programtjänsten är avsedd att tas emoti Sverige bör, om inte särskilda skäl föranleder annat, program svenska språket samt med program svenska artister och verk av svenska upphovsmän förekomma i betydande omfattning. Bestämmelsens ändamål är att Sverige skall kunna uppfylla artiklarna 4-6 i EG-direktivet och artikel 10 i konventionen. Dessa artiklar har behandlats i

avsnitten 8.3.5—8.3.7. Regler av likartat slag för de markbundna sändningar-

na finns i avtalen mellan staten och respektive TV-bolag. Dessa har behand-

SOU 1992 31 Specialmotivering 169

lats i avsnitt 5.1.8. Allmänna överväganden har redovisats i avsnitt 9.5.5. Bestämmelsen är osanktionerad. De i första stycket uppställda kraven kan rimligen inte ställas vissa special-TV-kanaler. I lagtexten har därför införts ett undantag för fall då särskilda skäl föranleder annat.

Vad gäller innebörden av uttrycket av europeiskt ursprung kan ledning

hämtas från definitionen av europeiska arbeten i EG-direktivets artikel

16 § I början och slutet av varje sammanhängande programblock inom en programtjänst skall satellitprogramföretagets namn eller programtjänstens beteckning anges. Däremellan skall namnet eller beteckningen, om inte särskilda skäl föranleder annat, anges minst en gång per timme. Regeln har utformats med hänsyn bl.a. till konventionens artikel 8.2. Allmänna överväganden har redovisats i avsnitt 9.5.2. Bestämmelsen är vitessanktionerad.

17 § Den som bedriver sändningar enligt denna lag får inte i en sändning mot vederlag eller annars ett otillbörligt sätt gynna ett kommersiellt intresse. Uppgift om vem som bekostat programmet får dock lämnas enligt vad som sägsi 18 Föreskrifterna i första stycket gäller inte vad som sänds under annonstid i televisionen. I 6 § andra stycket radiolagen och i 8 § lagen 19912027 om kabelsändningar till allmänheten finns liknande bestämmelser. Reglerna för de markbundna sändningarna har behandlats i avsnitt 5.1.5 och 5.1.9 Se också 1990912149 avsnitten 4.9.l—4.9.2 och s. 218. Konventionens och prop. EG-direktivets regler identifiering av reklamen har behandlats i avsnitt om 8.4.1. Allmänna överväganden har redovisats i avsnitt 9.5.6. Bestämmelsen är vitessanktionerad.

Program som bekostats av annan 18 § Om ett helt eller delvis har bekostas av någon, som inte bedriprogram programverksamhet med ljudradio eller television eller framställer audiover visuella verk, skall satellitprogramföretaget lämpligt sätt i början och i slutet programmet vem bidragsgivaren eller vilka bidragsgivarna av ange

19 § Program har bekostats någon, vars huvudsakliga verksamhet som av gäller tillverkning eller försäljning av tobaksvaror, alkoholdrycker eller läkemedel, får inte sändas.

20 § Program som huvudsakligen innehåller nyheter eller nyhetskommentarer får inte bekostas så som anges i 18

170 Specialmotivering SOU 1992 31

Bestämmelserna i 18-20 §§ har utformats med utgångspunkt i de bestämmelser som finns i radiolagen och i avtalen mellan staten och respektive TV-bolag. Reglerna för de markbundna sändningarna har behandlats i avsnitt 5.1.6 och 5.1.8 Se också prop. 199091l49 avsnitten 4.2.2 och 4.9.2 samt s. 218 f.f.. Konventionens och EG-direktivets bestämmelser har behandlats i avsnitt 8.4.3. Allmänna överväganden har redovisats i avsnitt 9.5.6. Bestämmelsen är vitessanktionerad.

Annonser 21 § Reklam mot vederlag och mot betalning får endast sändas program under annonstid i televisionen. Bestämmelsen har utformats med utgångspunkt från 8 § radiolagen och 9 § lagen 19912027 om kabelsändningar till allmänheten. Reglerna för de markbundna sändningarna har behandlats i avsnitt 5.1.9. Konventionens och EG-direktivets bestämmelser har behandlats i avsnitt 8.4.1. Allmänna överväganden har redovisats i avsnitt 9.5.6.

22 § Av en annons som sänds under annonstid i televisionen skall framgå i vems intresse sändningen sker. I annonser som sänds mot betalning eller annat vederlag får det inte uppträda personer som spelar en framträdande roll i televisionsprogram husom vudsakligen handlar om nyheter eller nyhetskommentarer. Paragrafen har samma lydelse som 9 § radiolagen. Reglerna för de markbundna sändningarna har behandlats i avsnitt 5.1.9. Konventionens och EGdirektivets regler om reklamens utformning har behandlats i avsnitt 8.4.1. Allmänna överväganden har redovisats i avsnitt 9.5.6. Bestämmelsen är vitessanktionerad.

23 § En annons med reklam sänds under annonstid i televisionen får som inte syfta till att fånga uppmärksamheten hos barn under 12 år. I annonser med reklam får det inte uppträda eller figurer personer som spelar en framträdande roll i televisionsprogram huvudsakligen vänder som sig till bam under 12 år. Paragrafen har samma lydelse som 11 § radiolagen. Reglerna för de markbundna sändningarna har behandlats i avsnitt 5.1.9. Konventionen och EGdirektivets regler reklamens innehåll har behandlats i avsnitt 8.4.2 och om 8.5. Allmänna överväganden har redovisats i avsnitt 9.5.6. Bestämmelsen är vitessanktionerad.

24 § Ett satellitprogramföretag får inte diskriminera någon som begär att företaget skall sända en annons.

SOU 1992 31 Specialmotivering 171

Paragrafen har samma lydelse som 12 § radiolagen Se också prop. 199091 149 avsnitt 4.3.2. Allmänna överväganden har redovisats i avsnitt 9.5.6. Bestämmelsen har sanktionerats så sätt att satellitprogramföretaget kan tvingas offentliggöra ett klandrande beslut av tillsynsmyndigheten, se 30

25 § Av en programtjänsts sändningstid per dygn får högst tio procent avse annonser under annonstid i televisionen. Denna andel beräknas särskilt för tiden mellan kl. 18.00 och kl. 24.00. Inom en sändningstid av en timme mellan hela klockslag får annonser förekomma högst under åtta minuter eller, i rena undantagsfall, tio minuter. Om ett satellitprogramforetag endast svarar för en del av en programtjänsts utbud skall vad som föreskrivs i första och andra styckena i stället avse detta satellitprogramforetags sändningstid. Paragrafens första och andra stycken har samma lydelse som 13 § radiolagen. Reglerna för de markbundna sändningarna har behandlats i avsnitt 5.1.9. Konventionens och EG-direktivets regler om reklamens placering och omfattning har behandlats i avsnitt 8.4.1 och 8.4.4. Allmänna överväganden har redovisats i avsnitt 9.5.6. Tredje stycket har införts med hänsyn till att flera satellitprogramföretag kan vara delaktiga i sändningen av en programtjänst. Bestämmelsen är vitessanktionerad.

26 § Annonstiden i televisionen vid ett givet tillfälle får inte understiga en minut, sedan sändningstiden för den särskilda ljud- och bildsignaturen har frånräknats. Paragrafen har samma lydelse som 14 § radiolagen. Reglerna för de markbundna sändningarna har behandlats i avsnitt 5.1.9. Konventionens och EGdirektivets regler om reklamens utformning har behandlats i avsnitt 8.4.1. Allmänna överväganden har redovisats i avsnitt 9.5.6. Bestämmelsen är vitessanktionerad.

27 § Annonser under annonstid i televisionen skall sättas in mellan programmen. Annonser med reklam får dock inte förekomma under annonstiden omedelbart före eller efter ett program som huvudsakligen vänder sig till barn under 12 år. Utan hinder av vad som föreskrivs i första stycket första meningen får annonser avbryta ett program, om de sätts in i pauser i sportprogram, där det förekommer längre pauser eller i pauser i program som avser föreställningar eller evenemang med pauser för publiken, eller mellan delar i program, som består av olika avslutade delar och där varje del som föregås eller följs av annonser varar minst 20 minuter; annonser med reklam får dock inte förekomma under annonstiden omedelbart före eller efter en del av programmet som huvudsakligen vänder sig till barn under 12 år.

172 Specialmøtivering SOU 1992 31

Paragrafen har samma lydelse som 15 § radiolagen. Reglerna för de markbundna sändningarna har behandlats i avsnitt 5.1.9. Konventionens och EGdirektivets regler om reklamens placering har behandlats i avsnitt 8.4.1. Allmänna överväganden har redovists i avsnitt 9.5.6. Bestämmelsen är vitessanktionerad.

Ansvars- och överklagandebestämmelser m.m. 28 § Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet inte fullgör sin anmälningsskyldighet enligt 8 § döms till böter. I bestämmelsen har registreringsplikten straffsanktionerats. En bestämmelse av likartat slag finns i 3 kap. 20 § lagen 1991 1559 med föreskrifter tryckfrihetsförordningens och yttrandefrihetsgrundlagens områden.

29 § Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot vad som föreskrivs i 12 § om skyldighet att spela in televisionsprogram döms till böter eller fängelse i högst ett år. Är brottet ringa, skall han inte dömas till ansvar. Justitiekanslern är åklagare i mål om ansvar för sådant brott som avses i första stycket. I bestämmelsen har satellitentreprenörens skyldighet att göra referensbandsinspelningar straffsanktionerats. En bestämmelse av motsvarande innebörd för bl.a. satellitprogramföretag finns i 5 kap. 9 § lagen med föreskrifter tryckfrihetsförordningens och yttrandefrihetsgrundlagens områden. Den i 12 § föreskrivna skyldigheten för satellitentneprenörer att spela in de program som sänds syftar till att göra det möjligt att utöva den tillsyn som behövs för att Sverige skall kunna motsvara sina förpliktelser gentemot andra länder enligt Europarådskonventionen och EG-direktivet. Uppgiften att vara åklagare i fråga om försummelser att fullgöra inspelningsskyldigheten har emellertid lagts justitiekanslem i principiell överensstämmelse med den ordning som nu gäller närradioområdet jfr. 14 § närradiolagen 1982459 och 5 kap. 9 § andra stycket lagen med bestämmelser på tryckfrihetsförordningens och yttrandefrihetsgrundlagens områden. Denna 0rdning får anses påkallad också med tanke att frågor om beivrande av överträdelser kan kräva en särskild förtrogenhet med den yttrandefrihetsrättsliga grundlagsregleringen och den radiorättsliga ansvarighetsregleringen i övrigt.

30 § Tillsynsmyndigheten får ålägga ett satellitprogramföretag att lämpligt sätt offentliggöra ett beslut av myndigheten enligt vilket företaget har brutit mot bestämmelserna i 14 § om beriktigande eller i 24 § annonsdiskrimineom ring. I bestämmelsen har tillsynsmyndigheten fått behörighet att ålägga satellitprograrnföretaget att lämpligt sätt offentliggöra myndighetens beslut, när

SOU 1992 31 Specialmotivering 173

denna funnit satellitprogramföretaget brustit i sin skyldighet att beriktiga att felaktiga uppgifter eller när det funnits skyldig till diskriminering av annonsör. Likartade bestämmelser finns i 17 § radiolagen och i avtalen mellan staoch respektive TV-bolag. Reglerna for de markbundna sändningarna har ten behandlats i avsnitt 5.1.8. Allmänna överväganden har redovisats i avsnitt 9.5.4. I kravet på tillsynsmyndighetens beslut skall offentliggöras lämpligt att sätt ligger bl.a. offentliggörandet skall ske ett sådant sätt att dess spridatt ning står i rimlig proportion till den spridning som den felaktiga uppgiften hade och offentliggörandet skall ha geografisk anknytning till det att en kränkta subjektet. Eftersom satellitprogramföretaget inte är tvunget att offentliggöra beslutet i det mediet är det förenligt med yttrandefrihetsgrundlagen att vitessankegna tionera bestämmelsen.

31 § Om satellitprogramföretag bryter mot någon bestämmelserna i 9ett av ll, 13, 16-23, 25-27 eller 30 § får tillsynsmyndigheten förelägga det att följa bestämmelsen. Föreläggandet får förenas med vite.

32 § Om satellitprogramföretaget inte har hemvist i riket får föreläggande enligt 31 § i stället riktas mot satellitentreprenören. Om satellitentreprenören visar satellitprogramföretaget fått tillgång till att sändningsmöjligheten upplåtelse av en av satellitentreprenörens uppgenom dragsgivare satellitentreprenören godkänt det, får dock föreläggandet utan att rikta sig mot uppdragsgivaren. Av bestämmelserna i 31 § och 32 § första stycket framgår att tillsynsmyndigheten givits befogenhet någon brutit mot vissa angivna bestämmelatt om förelägga honom att följa bestämmelserna. Det gäller bestämmelser om ser, viss rapport, att lämna vissa uppgifter, att följa bestämmelser om proatt avge gramidentiñering, sponsring, reklamens utformning och omfattning m.m., att i vissa fall offentliggöra myndighetens beslut och att iaktta vissa andra länders reklamlagstiftning när reklamsändningama riktas särskilt till befolkningen i ett visst land. Sådana förelägganden får förenas med vite. Föreläggandena skall riktas i första hand det ansvariga satellitprogramföretaget. I andra hand mot kan föreläggandet riktas satellitentreprenör när denne är ansvarig för mot en sändningen. Det sistnämnda innebär att satellitentreprenören bör träffa överenskommelse med programföretagen om att dessa skall följa lagens bestämmelser. Bestämmelsen i 32 § andra stycket har tillkommit för att förhindra att entreprenören blir ansvarig för sändningar bedrivs av ett utländskt subjekt som han inte har någon relation till. Är satellitprogramföretaget svenskt svarar som det däremot självt enligt huvudregeln i föregående paragraf. Den som vill upplåta sändningskapacitet ett utländskt företag bör alltså alltid försäkra sig

174 Specialmotivering SOU 1992 31

om satellitentreprenörens godkännande. Annars kan han själv komma stå att som ansvarig enligt denna lag för det utländska företagets sändningar. Medgivande till föreskrifter om vitessanktion för sådana fall i som avses 31 och 32 §§ finns i 7 kap. 4§ yttrandefrihetsgrundlagen. Där föreskrivs att bestämmelser om vite skall ha lags form. Allmänna föreskrifter vite om finns i lagen 1985206 om viten. I specialmotiveringen till 6 § har berörts att de myndighetsuppgifter följer 31 och 32 §§ får utövas endast som av av myndigheter med vissa särskilda kvalifikationer. Vitets utdömande skall alltid prövas domstol i enlighet med föreskrifav terna i 3 kap. 5 § yttrandefrihetsgrundlagen jfr. 7 kap. 4 § yttrandefrihetsgrundlagen, l99091KU2l 27 f..För sådana fall i 31 och s. som avses 32 §§, vilka gäller överträdelser av föreskrifter reklam och i övrigt om m.m. inte gäller missbruk av yttrandefriheten i den mening i yttrandesom avses frihetsgrundlagen, krävs inte att domstolsprövning skall ske under medverkan av jury. I mål om vitets utdömande prövar domstolen myndigheten om varit behörig att meddela föreläggandet och föreläggandet är lagligen om grundat. Domstolen prövar också föreläggandet har följts eller inte och, om om den finner att så inte varit fallet, adressaten har varit förhindrad om att följa föreläggandet eller har någon giltig ursäkt. Vidare annars prövas om ändamålet med vitet förfallit. Domstolen får jämka vitet när särskilda skäl föreligger.

33 § Tillsynsmyndighetens beslut om föreläggande, förenats med vite, som att följa bestämmelserna i 9-11 och 13 §§ beslut åläggande enligt samt om 30 § att offentliggöra myndighetens beslut, får överklagas hos kammarrätten. Andra beslut får inte överklagas.

Bestämmelserna i 9-1 13 och 30 §§ innehåller förpliktelser utföra att något, dvs. att lämna vissa upplysningar och att offentliggöra vissa beslut av tillsynsmyndigheten. Om tillsynsmyndigheten förelägger någon följa beatt stämmelserna, dvs. att utföra det sägs i bestämmelsen, bör detta som att

överklaga. Övriga bestämmelser innehåller inte sådana positiva förpliktelser.

Om satellitprogramföretaget eller satellitentreprenören verkligen brutit mot sistnämnda bestämmelser prövas i samband med frågan vitets utdömande. om I fråga om dessa bestämmelser skulle rätt till överklagande föreen av läggandet inte fylla någon verklig funktion. Frågan vitets utdömande pröom vas i första instans av länsrätt enligt 6 § lagen 1985206 viten. om

34 § Bestämmelserna i yttrandefrihetsgrundlagen gäller inte för tillfälliga sändningar av televisionsprogram som huvudsakligen är avsedda att tas emot utomlands. Reglerna i l kap. 2 och 3 §§ yttrandefrihetsgrundlagen gäller dock även för sådana sändningar.

I den allmänna motiveringen, avsnitt har beskrivits att det är möjligt i att tämligen enkla former länka upp TV-program till satelliter från rörliga statio-

SOU 1992 31 Specialmotivering 175

En sådan verksamhet tillgodoser inte sällan tillfälliga behov, t.ex. vid ner. större tilldragelser eller Tillfälliga utsändningar kan också geevenemang. nomföras med tyngre och mer komplicerad utrustning. Enligt 1 kap. 6 § tredje stycket yttrandefrihetsgrundlagen får i lag föreskriundantag från grundlagen bl.a. i fråga om radioprogram som huvudvas om sakligen är avsedda att tas emot utomlands. Av motiven till bestämmelsen framgår att avsikten har varit att öppna möjlighet att genom vanlig lag föreen skriva undantag från yttrandefrihetsgrundlagens regler om utgivare m.m. om i sådana fall då program som huvudsakligen är avsedda att tas emot utomlands tillfälligtvis förmedlas sändning utgår från Sverige. I sågenom en som dana fall är det enligt vad som uttalades i propositionen med förslag till yttrandefrihetsgrundlag inte alltid rimligt att kräva att sändningen skall förses i övrigt inordnas under svenska yttrandefrihetsrättsliga med en utgivare och regler prop. 19909164 s. 110. I förevarande paragraf föreskrivs ett undantag av det slag som medges om i yttrandefrihetsgrundlagen. En bestämmelse av detta slag får anses behövlig i enlighet till yttrandefrihetsgrundlagen. Den med vad som anförts i motiven kan införas hinder att Sverige enligt konventionen och EG-direktivet utan av kan ansvarig stat i fråga tillfällig sändning. I ett sådant fall blir vara om en allmän svensk Straffrätt tillämplig i fråga sändningen om den kan hänföras om till svensk jurisdiktion enligt allmänt folkrättsliga grunder ifr. avsnitt 9.5.4. Föreskrifterna får ha sin plats i den föreslagna lagen, som blir den anses nu enda vanliga lag reglerar programupplänkningar det slag som avsågs i som av grundlagförslaget. Bestämmelsen har utformats med 4 § lagen 19912027 kabelsändningar till allmänheten som förebild. om

35 § Om ett satellitprogramföretag riktar sändningar som innehåller reklam särskilt till befolkningen i något annat land som är bundet av den europeiska konventionen gränsöverskridande television skall, inte Sverige och om om det andra landet har ingått överenskommelse om annat, satellitprogramföretatill dessa sändningar inte strider mot de regler som gäller för teleget se att visionssändningar i det landet avseende reklam och övriga program som sänds mot vederlag. Föreskrifterna i 31-33 §§ skall gälla även vid överträdelser vad har sagts. Tillsynsmyndigheten får dock besluta om av som nu föreläggande endast efter begäran det land till vilket sändningarna har av riktats.

Föreskriftens tillämplighet är begränsad till fall då sändningarna för vilka Sverige är ansvarigt land enligt konventionen riktas särskilt till sådana länder konventionen inte EES-avtalet. Ändamålet med som är bundna av men av föreskriften är att Sverige skall kunna uppfylla artikel 16 i konventionen. artikel har behandlats i avsnitt 8.4.2. Allmänna överväganden har

Denna

redovisats i avsnitt 9.2 och 9.5.6 se också 9.3.2.

176 Specialmotivering SOU 1992 31

Ikraftträdande

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1993.

Den som vid lagens ikraftträdande bedriver registreringspliktig verk-

samhet skall registrera sig hos tillsynsmyndigheten senast den 30 juni 1993.

Om det finns särskilda skäl får tillsynsmyndigheten för tiden före den

l juli 1993 medge undantag från bestämmelserna i 19-20, 25, 27 och 35 §§.

Bestämmelserna har tillkommit for att de bedriver verksamhet före lasom gens ikraftträdande skall ges en skälig tid for att ändra sin verksamhet så att

den uppfyller de i lagen föreskrivna förpliktelsema.

10.2 Förslaget till lag om ändring av radiolagen 1966755

1 § I denna lag förstås med radiosändning ljud, bild eller annat meddelande sänds med hjälp som av elektromagnetiska vågor vilkas frekvenser är lägre än 3 000 gigahertz och vilka utbreder sig i rymden utan särskilt anordnad ledare, rundradiosândning radiosändning är avsedd direkt som att tas emot av allmänheten, om sändningen inte är avsedd endast för sluten krets, en vars medlemmar är förenade genom en påtaglig gemenskap annat slag än ett av gemensamt intresse att lyssna eller sändningen, se trådsändning ljud, bild eller annat meddelande sänds med hjälp som av elektromagnetiska vågor vilka är bundna vid särskilt anordnad ledare, sändare anordning för radiosändning radiosändare eller trådsändning trådsändare, mottagare anordning for mottagning av radiosändning eller trådsändning, radioprogram radiosändnings eller trådsändnings innehåll, detta består om av annat än, utom angivande av namn eller källa, enkla meddelanden tid, om väderlek, nyheter eller dylikt, reklam ett radioprogram är avsett att främja näringsidkares som en avsättning av en vara, en tjänst eller någon nyttighet, annan annonstid i televisionen sändningstid i televisionen inleds och avslusom tas av en särskild ljud- och bildsignatur markerar att den sänder som som under den angivna tiden i huvudsak gör detta uppdrag av andra, programtjänst det samlade utbud ljudradio- eller televisionsprogram av som sänds under en gemensam beteckning.

Begreppet programtjänst fördes in i 13 § radiolagen den ändring i genom radiolagen som blev följden av att riksdagen under 1991 antog sommaren regeringens proposition prop. 199091l49 om radio- och TV-frågor. Någon

definition av begreppet fördes inte in i lagen Se 1 § radiolagen och prop. 199091l49 s. 122 f.. Konventionens begreppsbildning i fråga om

broadcaster och programme service samt relationerna mellan dessa be-

SOU 1992 31 Specialrrtotivering 177

har redovisats i avsnitt 10.1 under 2 Där har också redovisats vissa grepp allmänna överväganden angående definitionen av programtjänst Termen programtjänst används i förslaget i betydelsen det samlade utbud ljudradio- eller televisionsprogram sänds under en gemensam beav som teckning. Skälet till att definitionen införs i radiolagen är man därigenom bibehåller den lagsystematik finns området och det bidrar också till att som främja enhetligheten i regleringama.

7 § Varje programföretag skall årligen till radionämnden redovisa hur stor a andel programtjänsten utgjorts sådana avses i 15 § av som av program som första stycket lagen 199200 satellitsändningar av televisionsprogram till om allmänheten Bestämmelsens ändamål är att Sverige även i fråga om de markbundna sändningarna skall kunna fullgöra sin rapporteringsskyldighet enligt artikel 5.3 i EG-direktivet. I övrigt kan beträffande denna bestämmelse hänvisas till avsnitt 10.1 under 9 och 15 §§. Bestämmelsen har vitesvad som anförts i sanktionerats.

17 § Om programföretaget bryter mot en bestämmelse i 7 a 9-11 §§, a 13 § första eller andra styckena, 14 eller 15 får radionämnden förelägga programföretaget att följa bestämmelsen. Föreläggandet får förenas med vite. Motsvarande gäller programföretaget bryter mot en bestämmelse som taom gits in i ett avtal med stöd 7 § andra stycket eller 13 § tredje stycket. av

Ändringen i bestämmelsen innebär att radionämnden skall kunna förena

föreläggandet rapporteringsskyldighet i 7 a § med vite. En bestämmelse om motsvarande innebörd finns i 31 § lagen 1992OO om satellitsändningar av televisionprogram till allmänheten. av

10.3 Förslaget till lag om ändring i marknadsföringslagen 19751418

2 § Företaget näringsidkare vid marknadsföring av vara, tjänst eller annan nyttighet reklamåtgärd eller handling, att strida mot god afannan som genom färssed eller annat sätt är otillbörlig mot konsumenter eller näringsidkare, kan marknadsdomstolen förbjuda honom att fortsätta därmed eller att företaga liknande handling. Förbud kan meddelas även anställd hos näringsidannan kare och handlar näringsidkares vägnar samt var och en som i annan som övrigt väsentligt har bidragit till handlingen. Föreskrifterna i första stycket gäller för en televisionssändning som är riktad till allmänheten även sändningen endast kan tas emot i något annat om land är bundet avtalet europeiskt ekonomiskt samarbete eller den som av om europeiska konventionen gränsöverskridande television. om Marknadsföringslagens regler har behandlats i avsnitten 4.5 och 6.2. Vidare har alkohol- och tobaksreklamlagama behandlats i avsnitt 6.3 och den svenska lagstiftning gäller för marknadsföring läkemedel har behandsom av

178 Specialmotivering SOU 1992 31

lats i avsnitt 6.4. Konventionens och EG-direktivets bestämmelser har berörts

i avsnitt 8.4.2. Allmänna överväganden har redovisats i avsnitten 9.1, 9.5 och 9.5.7. Begreppet televisionssändning innefattar även sådana sändningar

som sker via satellit

10.4 Förslaget till lag i om ändring lagen 1978763

med vissa bestämmelser

om marknadsföring av alkoholdrycker.

2 § Med hänsyn till de hälsorisker som är förbundna med bruk alkohol av skall särskild måttfullhet iakttas vid marknadsföring alkoholdryck. Därvid av gäller särskilt att reklam- eller annan marknadsföringsåtgärd inte får företas som är påträngande eller uppsökande eller till bruk alkohol. som uppmanar av Vid marknadsföring av alkoholdryck får inte användas kommersiell an-

nons i ljudradio- eller televisionsprogram. Detta gäller for sådan sändning

som avses i lagen 199200 satellitsändningar televisionsprogram till om av allmänheten även sändningen endast kan i något land, om tas emot annat som är bundet av avtalet europeiskt ekonomiskt samarbete eller den om europeiska konventionen om gränsöverskridande television. Vid marknadsföring av spritdryck, vin eller starköl får användas kommersiell annons i periodisk skrift eller skrift på vilken tryckfrihetsförannan ordningen är tillämplig och med avseende på ordningen som för dess utgivning är jämförbar med periodisk skrift. Detta gäller dock i fråga skrift om som tillhandahålls endast försäljningsställe for sådan dryck.

Alkohol- och tobaksreklamlagarna har behandlats i avsnitt 6.3. Konven-

tionens och EG-direktivets bestämmelser har berörts i avsnitt 8.4.2. Allmänna överväganden har redovisats i avsnitt 9.3.2 och 9.5.7.

Förslaget till lag om ändring i lagen 1978764

med vissa bestämmelser

om marknadsföring av

tobaksvaror.

2 § Med hänsyn till de hälsorisker som är förbundna med bruk tobak av skall särskild mättfullhet iakttas vid marknadsföring avtobaksvara. Därvid gäller särskilt att reklam- eller marknadsföringsåtgärd inte får företas annan som är påträngande eller uppsökande eller till bruk tobak. som uppmanar av Vid marknadsföring av tobaksvara får inte användas kommersiell i annons ljudradio- eller televisionsprogram. Detta gäller för sådan sändning som avses i lagen 1 992 00 satellitsdndningar televisionsprogram till allmänheten om av även om sändningen endast kan i något land, bundet tas emot annat som är av avtalet om europeiskt ekonomiskt samarbete eller den europeiska konventionen om gränsöverskridande television.

Alkohol- och tobaksreklamlagarna har behandlats i avsnitt 6.3. Konven-

tionens och EG-direktivets bestämmelser har berörts i 8.4.2. Allmänna över-

väganden har redovisats i avsnitt 9.5.7.

Bilaga 1 179 sou 1992 31

@

Kommittédirektiv

gå

Dir. 198921

Tilläggsdirektiv till radiolagsutredningen

Dir. 198921

Beslut vid regeringssammanträde 1989-05-03

Chefen för Utbildningsdepartementet, statsrådet Göransson, anför.

Mitt förslag

Radiolagsutredningen U 198505 bör i uppdrag att föreslå den lagstiftning behövs med anledning det utredningsarbete som skall bedrivas som av av den nyligen tillsatta TV-utredningen. Utredningen bör vidare belysa konsekvenserna av ett svenskt tillträde till den konvention gränsöverskridande television som nyligen har antagits om Europarådet samt lägga fram förslag till den lagstiftning som behövs. av Radiolagsutredningen bör även föreslå en kabelsåndningslagstiftning som är så utformad att regler för vidaresändning satellitprogram blir tillämpav liga oberoende från vilken kategori av satelliter programmen sänds ut. av Utredningen bör oförhindrad att också föreslå andra ändringar i denna vara lagstiftning. Förslagen bör lämnas senast den 1 november 1989. Om förslag i de övriga delar återstår utredningsuppdraget inte läggs fram samtidigt, bör de som av klara före utgången av år 1990. vara

Utredningens nuvarande uppdrag

Genom beslut den 15 maj 1985 bemyndigade regeringen det statsråd som har till uppgift att föredra ärenden rundradioverksamhet att tillkalla en om särskild utredare för över den radiorättsliga lagstiftningen. Utredatt se ningen arbetar under namnet radiolagsutredningen. Enligt de ursprungliga direktiven dir. 198521 skulle utredningen med förtur behandla vissa frågor gränsdragningen mellan tillståndspliktiga om och icke tillståndspliktiga trådsändningar. l oktober 1985 avgavs delbetänkandet Ds U 198512 Kabelsändningarna och videocensuren. Förslagen i

180 Bilaga 1 SOU 1992 31

betänkandet har lett till lagstiftning prop. 198586109, KU 1986876, rskr. 37. Regeringen beslöt vidare den 6 februari 1986 utredningen i uppdrag att ge att föreslå de författningsändringar som behövdes med hänsyn till den då planerade försöksverksamheten med radio- och TV-samarbete i Norden med hjälp av Tele-X-satelliten. Med anledning tilläggsuppdraget av avgav

utredningen i februari 1987 delbetänkandet Ds U 19872 Försöksverksam-

het med nordisk TV från rymden, rättsliga frågor. Nordiska ministerrådet beslöt emellertid den 3 maj 1988 att upphäva sitt tidigare beslut treårig om en försöksverksamhet med användning Tele-X-satelliten. Förslagen i delbeav tänkandet var därmed inte längre aktuella. Den 23 april 1987 uppdrog regeringen utredningen att redovisa sina överväganden om regler för vidaresändning satellitprogram i kabelnät i av sådan tid att eventuellt ändrade regler kunde träda i kraft den 1 juli senast 1988. Utredningen Iade i oktober 1987 fram delbetänkandet SOU 198763 Vidaresändning av satellitprogram i kabelnät. Betänkandet har remissbehandlats men har inte lett till lagstiftning. Utredningen lade vidare i januari 1989 fram delbetänkandet SOU 19897 Vidgad etableringsfrihet för medier. I betänkandet föreslås nya att verksamhet med t.ex. videotex, elektronisk och text-TV skall falla post utanför kravet på tillstånd enligt 5 § radiolagen. Betänkandet remissbehandlas för närvarande. Enligt de ursprungliga direktiven återstår utredningsuppdraget av dels en allmän översyn av radiolagstiftningen i systematiskt, terminologiskt och lagtekniskt hänseende, dels vissa särskilda problemområden, nämligen långdistansöverföring av rundradioprogram, sändningar till satelliter, motverkande av radiostörningar, sanktioner vid överträdelser radiorättsliga regler av samt sändningar teckenspråk till döva.

Ändrade förutsättningar för utredningens arbete

Den nuvarande radiolagstiftningen har sitt i situationen under ursprung 1960-talet, då ett företag, Sveriges Radio AB, hade ett legalt monopol på sändningar av radio och TV till allmänheten i Sverige. Den ändring som skedde år 1978 innebar visserligen att det lagfästa monopolet avskaffades, men den rubbade inte Sveriges Radio-koncernens faktiska ensamställning. Tillkomsten närradion och radiotidningarna innebar ljudradiomediet av att öppnades för några väl avgränsade verksamheter, som starkt skiljer sig från de sändningar som programföretagen inom Sveriges Radio-koncernen bedriver. Förslagen i radiolagsutredningens senaste betänkande SOU 19897 Vidgad etableringsfrihet för medier, för närvarande nya som är remiss,

Bilaga 1 181 SOU 1992 31

informationssökning kopplas loss från vissa delar innebär att olika former av

detta påverkar Sveriges Radio-koncerav radiolagens regelsystem, utan att

nens ställning.

radiolagstiftningen gäller för är just inne i en snabb Det område som nu

förändring. Det är angeläget att den framtida lagstiftningen lägger en så sä-

den håller även de tekniska eller politiska förutsättningker grund, att om

arna ändras.

förändringar har skett är sådant slag att de bör påverka Vissa av de som av

uppdrag. 1 det följande behandlar jag dem under rubrikerna utredningens

Medieutvecklingen, Konventionen gränsöverskridande TV m.m.

om

och Kabellagens tillämpningsområde.

Medieutvecklingen

har fortsatt. Ett stort antal nya Utvecklingen satellit-TV-sändningar av

på den europeiska marknaden eller planerar att TV-företag har kommit in

starta sändningar.

fyrtiotal programkanaler ut från satellit över

För närvarande sänds ett

för vidaresändning i Sverige. Un- Europa. Av dessa är ett femtontal aktuella

till satellitkapacitet att öka. Samtider de närmaste åren kommer tillgången

övergång ske till starkare satelliter. digt väntas en

programföretagen försöker finansiera Många de satellitsändande av nya verkar det flera programföretag verksamheten med reklam. Just nu som om

publik i många länder med ett och bort från strävan att nå är på väg en

vända sig till ett enda

programutbud. l stället finns det en tendens att

samma eller närbesläktade språk. land eller några få länder där man talar samma

med inriktning mot Sverige eller Flera programföretag bedriver sändningar

de inleda sådana sändde nordiska länderna, eller har meddelat att avser att

ningar.

satellitsända torde i dag Antalet hushåll i Sverige som kan se program

samtliga hushåll. Om kabelnätens uppgå till 700 000, dvs. en femtedel av ca det året kommer antalet tillväxt fortsätter i takt som under senaste samma

1990. Resultatet denna utveckling är att miljonen under år av att passera monopolställning, formellt avskaffades re- Sveriges Radio-koncemens som

dan år 1978, också i realiteten är bruten.

i regeringens proposihär beskrivna förhållandena uppmärksammas De medelsberäkningar för Sveriges Radio tion 198889129 med förslag till

riksdagen. I propositionen aviseras för närvarande behandlas av m.m., som perioden före den 30 juni 1992, då översyn TV-politiken redan under en av och företagen inom Sverige Radio-konnuvarande avtal mellan regeringen

till outnyttjade frekvenser

löper ut. Översynen sägs kunna leda att nu

cernen

182 Bilaga 1 SOU 1992 31

för marksändningar av TV tilldelats Sverige kan börja användas. som l samband med dessa överväganden kan även Sveriges Radio-koncernens uppdrag, organisation och finansiering behöva över. ses Den nämnda översynen har inletts genom att jag, efter bemyndigande av regeringen den 13 april 1989, har tillkallat en särskild utredare med uppdrag

att utarbeta ett underlag för ställningstaganden den framtida TV-poliom tiken dir. 198915. Utredaren arbetar under namnet TV-utredningen och skall redovisa sitt resultat i september 1989.

I TV-utredningens uppdrag ingår redovisa kostnader att för utbyggnad av sändarnät för rikstäckning, att uppskatta de tänkbara ekonomiska intäkterna av reklam i marksänd TV i Sverige samt att utforma tänkbara regler

för reklam i svensk TV. Utredaren skall också belysa frågan om vem som

skall ansvara för eventuella reklam-TV-sändningar samt vilka krav som det från statens sida kan finnas anledning att ställa sådana sändningar. I dct nu nämnda uppdraget ingår vidare klargöra att vilka konsekvenser en eventuell reklam-TV-verksamhet skulle fâ för Sveriges Radios ägarskap,

organisation och uppdrag. Även andra konsekvenser av att ytterligare programföretag skulle börja utnyttja marknätet i Sverige skall belysas. Utreda-

ren skall också ange hur reglerna om reklam i kabelsändningslagstiftningen

kan behöva förändras om reklam tillåts i svensk marksänd TV.

Konventionen gränsöverskridande TV om m.m.

I och med att TV-program har börjat sändas via satellit till i mottagare flera länder i Europa har förutsättningarna för radio- och TV-politiken änd-

rats. Det är inte längre möjligt att enbart betrakta radio- och TV-frågorna

som nationella angelägenheter, där enskilda kan utforma regler stater och villkor efter egna förutsättningar och tämligen oberoende av omvärlden. l stället framträder behovet samverkan mellan olika länder. av Inom Europarådet har dessa frågor behandlats sedan början 1980-talet. av Åren 1984 och 1986 antogs rekommendationer TV-reklam 84 3], om om användning av satellitkapacitet för TV och ljudradio 84 22], om upp-

hovsrättsfrågor 86 och främjande audiovisuell produktion

om av i Europa [R 86 3].

Vid en europeisk fackministerkonferens massmediefrågor om i Wien i december 1986 togs ännu ett steg. Konferensen beslutade inom Europaråatt dets ram låta utarbeta juridiskt bindande instrument rörande gränsöverskridande programsändningar.

En konvention gränsöverskridande television European om Convention

on Transfrontier Television har nyligen färdigställts.

Europarådets minister-

SOU 1992 31 Bilaga 1 183

kommitté beslöt den 27 april i år att konventionen skall framläggas för undertecknande. Regeringen beslöt tidigare i dag att konventionen skall undertecknas av Sverige. Genom konventionen upprättas ett för Europarådets medlemsstater gemensamt regelverk som skall främja flödet av program mellan länderna samtidigt som hänsyn tas till nationell kultur och särart. Konventionens huvudprincip är att det sändande landet svarar för att gränsöverskridande TV-sändningar, antingen de sker med hjälp av satellit eller annat sätt, uppfyller de minimiregler för programverksamheten som ställs upp i konventionen. De mottagande länderna åtar sig att inte hindra mottagning eller vidaresändning sitt territorium av sändningar som uppfyller konventionens krav. Konventionen innehåller regler för programinnehållet i allmänhet, för reklamsändningar och för s.k. sponsrade program. Det finns också regler för hur överträdelser av konventionsreglerna skall hanteras. Huvudregeln är att tvister skall lösas genom förlikning. Om de berörda staterna inte kan enas skall skiljedomsförfarande kunna tillgripas. Vidare får, som en tillfällig åtgärd i vissa fall, det mottagande landet avbryta vidaresändning av en programkanal vars innehåll strider mot konventionens regler. Konventionen träder i kraft tre månader efter det att den har ratificerats av sju stater, av vilka minst fem skall vara medlemmar av Europarådet. Parallellt med arbetet inom Europarådet har de Europeiska Gemenskaperna EG utarbetat ett s.k. direktiv till medlemsstaterna om vissa föreskrifter om TV-sändningar. EGs råd antog den 13 april 1989 ett förslag till direktiv som i väsentliga delar överensstämmer med konventionstexten.

Kabellagens tillämpningsområde

Enligt 4 § lagen 1985677 om lokala kabelsändningar kabellagen krävs tillstånd för lokala kabelsändningar om det inte är fråga om vidaresändningar med stöd av 5 a § första stycket radiolagen 1966755. Undantaget syftar vidaresändning av rundradiosändningar. Tillstånd enligt kabellagen kan avse satellitsändningar, egensändningar eller upplåtelse av kanaler andra för egensändningar. Enligt 2 § kabellagen avses med satellitsändning vidaresändning av programkanaler från satelliter i fast trafik. Kabelnämnden beslöt den 15 februari 1989 att satelliten Astra, som är en s.k. medeleffektsatellit, vid tillämpningen av kabellagen skall behandlas som en direktsändande satellit och inte som en satellit i fast trafik. Sändningar från Astra kan därför enligt 4 § kabellagen vidaresändasi kabelnät utan krav på tillstånd enligt lagen.

184 Bilaga 1 SOU 1992 31

Kabelnämnden har i en skrivelse underrättat regeringen beslutet. l om skrivelsen anför nämnden att den finner det troligt del att en stor av vidaresändningen av programkanaler från satellit inom nära framtid kommer en att ligga utanför den reglering som kabellagstiftningen innebär. En annan del av satellitsändningarna kommer däremot alltjämt lagreglerad. att vara Nämnden finner det angeläget att konsekvenserna sådan utveckling av en beaktas i det fortsatta radiorättsliga översynsarbetet.

Uppdraget

De förhållanden som jag här har redovisat anledning till vissa förändger ringar av radiolagsutredningens uppdrag.

Tidsplanen för TV-utredningen medger inte detaljerade lagförslag att utarbetas; Det bör i stället vara radiolagsutredningens uppgift föreslå den att lagstiftning som behövs med anledning det TV-utredningen lägger av som

fram. Radiolagsutredningen bör också i övrigt beakta TV-utredningens

överväganden. Detta förutsätter givetvis att de båda utredningarna arbetar i nära samverkan med varandra.

Den tidigare nämnda konventionen om gränsöverskridande television får konsekvenser för de stater skall tillträda som den. Bl.a. måste de kunna se till att konventionens regler är uppfyllda för alla slag av gränsöverskridande sändningar för vilka de enligt konventionen blir ansvariga. Det innebär Lex.

att det måste finnas regler för innehållet i satellitsändningar vänder sig

som till allmänheten. Konventionen leder också till de svenska reglerna för att

vidaresändning av satellitprogrami kabelnät behöver ändras. Radiolagsutredningen bör belysa konsekvenserna ett svenskt tillträde

av till konventionen och lägga fram förslag till den lagstiftning behövs. När . som det gäller regler för reklam bör radiolagsutredningen samråda med TV-

utredningen.

Den tolkning av kabelsändningslagstiftningen kommer till uttryck i

som kabelnämndens tidigare nämnda beslut innebär vidaresändning i kabelatt nät av sändningar från s.k. medeleffektsatelliter kan ske tillstånd utan av nämnden. Eftersom man kan vänta sig att de flesta satellitsända programkanaler om några år kommer att utnyttja medeleffektsatelliter eller ännu starkare satelliter skulle oförändrad lagstiftning kunna medföra kabelen att sändningar av satellitprogram normalt kommer att kunna ske tillstånd. utan Eftersom de olika regler och förpliktelser enligt kabelsändningslagstiftsom ningen åligger nätinnehavare är knutna till tillståndsplikten skulle sådan en utveckling leda till att verksamheten med kabelsändningar i stor utsträckning skulle vara oreglerad.

SOU 1992 31 Bilaga 1 185

Radiolagsutredningen bör föreslå kabelsändningslagstiftning som är en utformad så, regler vidaresändning satellitprogram blir tillämpliga att om av oberoende från vilken kategori satelliter programmen sänds ut. Utredav av ningen bör oförhindrad att också föreslå andra ändringar i lagstiftvara ningen bedöms befogade med hänsyn till erfarenheterna av tillsom vara Iämpningen. Reglerna i den nämnda konventionen bör beaktas. När det gäller de regler för reklam bör förekomma i en förändrad lagstiftning bör som radiolagsutredningen samråda med TV-utredningen. De här angivna direktiven ersätter i berörda delar radiolagsutredningens ursprungliga direktiv.

Utredningsarbetet

Utredningen bör lämna sina förslag i nu ifrågavarande delar senast den 1 november 1989. Om förslag i de övriga delar som återstår av utredningsuppdraget inte läggs fram samtidigt bör de klara före utgången av år vara 1990.

Hemställan Jag hemställer regeringen ändrar utredningens uppdrag i enlighet med att vad jag har anfört.

Beslut Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och bifaller hans hemställan.

Utbildningsdepartementet

REGERINGSKANSLIETS OFFSETCENTRAL Stockholm 1989

SOU 1992 31 Bilaga 2 187

European convention on transfrontier television

Opened for signature on 5 May 1989

Preamble

The member States of the Council of Europe and the other States party to the European Cultural Convention, signatory hereto,

Considering that the aim of the Council of Europe to achieve a greater unity between its members, for the of safeguarding and realpurpose ising the ideals and principles which are their heritage; common

Considering that the dignity and equal worth of human being every constitute fundamental elements of those principles;

Considering that the freedom of expression and information, embodias ed in Article 10 of the Convention for the Protection of Human Rights and Fundamental Freedoms, constitutes of the essential principles one of a democratic society and of the basic conditions for its one progress and for the development of human being; every

Reaffirming their commitment to the principles of the free flow of information and ideas and the indepencence of broadcasters, which constitute an indispensable basis for their broadcasting policy;

188 Bilaga 2 SOU 1992 31

Affirming the importance of broadcasting for the development of culture and the free formation of opinions in conditions safeguarding pluralism and equality of opportunity all democratic groups and political among parties;

Convinced that the continued development of information and communication technology should to further the right, regardless of fronserve tiers, seek, to receive and to impart information and ideas to express, to whatever their source;

Being desirous to present increasing range of choice of programme an services for the public, thereby enhancing Europes heritage and developing its audiovisual creation, and being determined to achieve this cultural objective through efforts to increase the production and circulation of high—quality thereby responding to the publics expectprogrammes, ations in the political, educational and cultural fields;

Recognising the need to consolidate the broad framework of recommon gulation;

Bearing in mind Resolution No. 2 and the Declaration of the 1st Europ- Ministerial Conference Mass Media Policy; ean on

Being desirous to develop the principles embodied in the existing Council of Europe Recommendations principles on television advertising, on equality between and in the media, on the use of satellite on women men capacity for television and sound radio, and on the promotion of audiovisual production in Europe;

Have agreed as follows

Chapter I General provisions

Article 1 Object and purpose

This Convention concerned with services embodied in programme transmissions. The to facilitate, among the Parties, the transpurpose

SOU 1992 31 Bilaga 2 189

frontier transmission and the retransmission of television programme services.

A rticle 2 Terms employed

For the purposes of this Convention

a. Transmission means the initial emission by terrestrial transmitter, by cable, or by satellite of whatever nature, in encoded or unencoded form, of television programme services for reception by the general public. It does not include communication services operating on individual demand;

Retransmission signifies the fact of receiving and simultaneously transmitting, irrespective of the technical means employed, complete and unchanged television programme services, or important parts of such services, transmitted by broadcasters for reception by the general public;

c. Broadcaster means the natural or legal person who composes television programme services for reception by the general public and transmits them or has them transmitted, complete and unchanged, by a third party;

d. Programme service means all the items within a single service provided by a given broadcaster within the meaning of the preceding paragraph;

e. European audiovisual works means creative works, the production or co-production of which controlled by European natural or legal persons;

Advertisement means any public announcement intended to promote the sale, purchase or rental of a product or service, to advance a cause or idea or to bring about some other effect desired by the advertiser, for which transmission time has been given to the advertiser for remuneration or similar consideration;

190 Bilaga 2 SOU 1992 31

Sponsorship the participation of a natural or legal person, g. means who not engaged in broadcasting activities or in the production of audiovisual works, in the direct indirect financing of a programme or with view to promoting the trademark or image of that person. a name,

Article 3 Field of application

This Convention shall apply to any programme service transmitted or retransmitted by entities by technical means within the jurisdiction or of Party, whether by cable, terrestrial transmitter or satellite, and a which be received, directly indirectly, in one or more other can or Parties.

Article 4 Freedom of reception and retransmission

The Parties shall freedom of expression and information in ensure accordance with Article 10 of the Convention for the Protection of Hu- Rights and Fundamental Freedoms and they shall guarantee freeman dom of reception and shall not restrict the retransmission on their territories of services which comply with the terms of this Conprogramme vention.

Article 5 Duties of the transmitting Parties

Each transmitting Party shall ensure, by appropriate means and through its competent that all programme services transmitted organs, by entities or by technical means within its jurisdiction, within the meaning of Article comply with the terms of this Convention.

For the of this Convention, the transmitting Party shall purposes be

in the case of terrestrial transmissions, the Party in which the inita. ial emission effected;

in the case of satellite transmissions

SOU 1992 31 Bilaga 2 191

the Party in which the satellite up-link situated;

ii. the Party which grants the of the frequency satellite use or a capacity when the up-link situated in State which not Para a to this Convention;

iii. the Party in which the broadcaster has its seat when responsibility under sub—paragraphs i and not established.

When programme services transmitted from States which are not Parties to this Convention retransmitted by entities by technical are or means within the jurisdiction of Party, within the meaning of Article a that Party, acting transmitting Party, shall by appropriate as ensure, means and through its competent compliance with the of organs, terms this Convention.

Article 6 Provision of information

The responsibilities of the broadcaster shall be clearly and adequately specified in the authorisation issued by, contract concluded with, or the competent authority of each Party, by other legal or any measure.

Information about the broadcaster shall be made available, upon request, by the competent authority of the transmitting Party. Such information shall include, minimum, the denomination, as a name or seat and status of the broadcaster, the of the legal representative, the name composition of the capital, the nature, and mode of financing of purpose the programme service the broadcaster providing intends or providing.

Chapter II Programming matters

Article 7 Responsibilities of the broadcaster

A11 items of services, their presentation programme as concerns and content, shall respect the dignity of the human being and the fundamental rights of others.

192 Bilaga 2 SOU 1992 31

In particular, they shall not

be indecent and in particular contain pornography; a.

give undue prominence to violence be likely to incite to racial or hatred.

2. All items of services which likely to impair the phyprogramme are sical, mental moral development of children and adolescents shall not or be scheduled when, because of the time of transmission and reception, they likely to watch them. are

The broadcaster shall that fairly present facts and ensure news events and the free formation of opinions. encourage

Article 8 Right ofreply

Each transmitting Party shall that natural or legal ensure every regardless of nationality place of residence, shall have the opperson, or portunity to exercise right of reply to seek other comparable legal or a or administrative remedies relating to programmes transmitted or retransmitted by entities by technical means within its jurisdiction, or within the meaning Article In particular, shall ensure that or timing and other arrangements for the exercise of the right of reply are such that this right be effectively exercised. The effective exercise of can this right other comparable legal administrative remedies shall be or or ensured both regards the timing and the modalities. as

For this the of the broadcaster responsible for the purpose, name service shall be identified therein at regular intervals by approgramme propriate means.

Article 9 Access of the public to major events

Each Party shall examine the legal to avoid the right of the measures public information being undermined due to the exercise by a broadto of exclusive rights for the transmission retransmission, within caster or

SOU 1992 31 Bilaga 2 193

the meaning of Article of event of high public interest and which an has the effect of depriving a large part of the public in one or more other Parties of the opportunity to follow that television. event on

A rticle 1 O Cultural objectives

Each transmitting Party shall ensure, where practicable and by appropriate means, that broadcasters reserve for European works majoa rity proportion of their transmission time, excluding the time appointed to news, sports events, games, advertising and teletext services. This proportion, having regard to the broadcasters informational, educational, cultural and entertainment responsibilities to its viewing public, should be achieved progressively, the basis of suitable criteria. on

In case of disagreement between a receiving Party and transa mitting Party on the application of the preceding paragraph, recourse may be had, at the request of one of the Parties, to the Standing Committee with a view to its formulating an advisory opinion the subject. on Such a disagreement shall not be submitted to the arbitration procedure provided for in Article 26.

3. The Parties undertake to look together for the most appropriate instruments and procedures to support, without discrimination between broadcasters, the activity and development of European production, particularly in countries with a low audiovisual production capacity or restricted language area.

4. The Parties, in the spirit of co-operation and mutual assistance which underlies this Convention, shall endeavour to avoid that programme services transmitted or retransmitted by entities by techor nical means within their jurisdiction, within the meaning of Article endanger the pluralism of the and the development of the cinema press industries. No cinematographic work shall accordingly be transmitted in such services, unless otherwise agreed between its rights holders and the broadcaster, until two have elapsed since the work first years was shown in cinemas; in the case of cinematographic works co—produced by the broadcaster, this period shall be one year.

7 12-0385. SOU199231

194 Bilaga 2 SOU 1992 31

Chapter III Advertising

Article 1 1 General standards

All advertisements shall be fair and honest.

Advertisements shall not be misleading and shall not prejudice the interests of consumers.

3. Advertisements addressed to or using children shall avoid anything likely to harm their interests and shall have regard to their special susceptibilities.

4. The advertiser shall not exercise any editorial influence over the content of programmes.

A rticle 12 Duration

The amount of advertising shall not exceed 15% of the daily transmission time. However, this percentage may be increased to 20% to in— clude forms of advertisements such as direct offers to the public for the sale, purchase or rental of products or for the provision of services, provided the amount of spot advertising does not exceed 15%.

2. The amount of spot advertising within a given one-hour period shall not exceed 20%.

Forms of advertisements such as direct offers to the public for the sale, purchase rental of products or for the provision of services shall or not exceed one hour per day.

Article 13 Form and presentation

Advertisements shall be clearly distinguishable as such and recognisably separate from the other items of the programme service by optical In principle, they shall be transmitted in blocks. or acoustic means.

SOU 1992 31 Bilaga 2 195

2. Subliminal advertisements shall not be allowed.

3. Surreptitious advertisements shall not be allowed, in particular the presentation of products services in when ador programmes serves vertising purposes.

4. Advertisements shall not feature, visually or orally, regupersons larly presenting news and current affairs programmes.

Article 14 I nsertion of advertisements

Advertisements shall be inserted between programmes. Provided the conditions contained in paragraphs 2 to 5 of this Article are fulfilled, advertisements may also be inserted during programmes in such a way that the integrity and value of the programme and the rights of the rights holders are not prejudiced.

2. In programmes consisting of autonomous parts, or in sports programmes and similarly structured events and performances comprising intervals, advertisements shall only be inserted between the parts or in the intervals.

3. The transmission of audiovisual works such as feature films and films made for television excluding series, serials, light entertainment programmes and documentaries, provided their duration more than forty—five minutes, may be interrupted once for each complete period of forty—five minutes. A further interruption allowed their duration at least twenty minutes longer than two or more complete periods of forty—five minutes.

4. Where programmes, other than those covered by paragraph are interrupted by advertisements, a period of at least twenty minutes should elapse between each successive advertising break within the programme.

5. Advertisements shall not be inserted in any broadcast of a religious service. News and current affairs programmes, documentaries, religious programmes, and childrens programmes, when they less than thirty are minutes of duration, shall not be interrupted by advertisements. If they

196 Bilaga 2 SOU 1992 31

last for thirty minutes or longer, the provisions of the previous paragraphs shall apply.

Article 15. Advertising of particular products

Advertisements for tobacco products shall not be allowed.

Advertisements for alcoholic beverages of all varieties shall comply with the following rules

they shall not be addressed particularly to minors and no one assoa. ciated with the consumption of alcoholic beverages in advertisements should seem to be a minor;

they shall not link the consumption of alcohol to physical performance or driving;

c. they shall not claim that alcohol has therapeutic qualities or that a stimulant, a sedative or a means of resolving personal problems;

d. they shall not encourage immoderate consumption of alcohol or present abstinence or moderation in a negative light;

e. they shall not place undue emphasis on the alcoholic content of beverages.

3. Advertisements for medicines and medical treatment which are onavailable on medical prescription in the transmitting Party shall not be allowed.

4. Advertisements for all other medicines and medical treatment shall be clearly distinguishable as such, honest, truthful and subject to verification and shall comply with the requirement of protection of the individual from harm.

SOU 1992 31 Bilaga 2 197

Article 1 6 Advertising directed specifically at a single Party

In order to avoid distortions in competition and endangering the television system of a Party, advertisements which are specifically and with some frequency directed to audiences in a single Party other than the transmitting Party shall not circumvent the television advertising rules in that particular Party.

The provisions of the preceding paragraph shall not apply where

a. the rules concerned establish a discrimination between advertisements transmitted by entities or by technical means within the jurisdiction of that Party and advertisements transmitted by entities or by technical means within the jurisdiction of another Party, or

the Parties concerned have concluded bilateral or multilateral agreements in this area.

Chapter IV Sponsorship

A rticle 1 7 General standards

When a programme or series of programmes sponsored in whole in part, shall clearly be identified as such by appropriate credits at or the beginning andor end of the programme.

The content and scheduling of sponsored programmes may in no circumstances be influenced by the sponsor in such a way as to affect the responsibility and editorial independence of the broadcaster in respect of programmes.

3. Sponsored programmes shall not encourage the sale, purchase or rental of the products or services of the sponsor or a third party, in particular by making special promotional references to those products or services in such programmes.

198 Bilaga 2 SOU 1992 31

Article 18 Prohibited sponsorship

Programmes may not be sponsored by natural or legal persons whose principal activity is the manufacture or sale of products, or the provision of services, the advertising of which prohibited by virtue of Article 15.

Sponsorship of news and current affairs programmes shall not be allowed.

Chapter V Mutual assistance

Article 19 Co-operation between the Parties

The Parties undertake to render each other mutual assistance in order to implement this Convention.

For that purpose

a. each Contracting State shall designate one or more authorities, the name and address of each of which shall communicate to the Secretary General of the Council of Europe at the time of deposit of its instrument of ratification, acceptance, approval or accession;

each Contracting State which has designated than autho-

more one rity shall specify in its communication under sub—paragraph a the competence of each authority.

An authority designated by a Party shall

a. furnish the information foreseen under Article paragraph of this Convention;

furnish information at the request of authority designated by an another Party on the domestic law and practices in the fields covered by this Convention;

SOU 1992 31 Bilaga 2 199

c. co-operate with the authorities designated by the other Parties whenever useful, and notably where this would enhance the effectiveness of measures taken in implementation of this Convention;

d. consider any difficulty arising from the application of this Convention which brought to its attention by an authority designated by another Party.

Chapter VI Standing committee

Article 20 Standing Committee

For the purposes of this Convention, a Standing Committee shall be set up.

2. Each Party may be represented on the Standing Committee by one or more delegates. Each delegation shall have one vote. Within the areas of its competence, the European Economic Community shall exercise its right to vote with a number of votes equal to the number of its member States which are Parties to this Convention; the European Economic Community shall not exercise its right to vote in where the cases member States concerned exercise theirs, and conversely.

3. Any State referred to in Article 29, paragraph which not a Party to this Convention may be represented on the Standing Committee by an observer.

4. The Standing Committee may seek the advice of experts in order to discharge its functions. may, on its own initiative or at the request of the body concerned, invite any international national governmental or or non—governmenta1 body technically qualified in the fields covered by this Convention to be represented by an observer at one or part of one of its meetings. The decision to invite such experts or bodies shall be taken by a majority of three—quarters of the members of the Standing Committee.

5. The Standing Committee shall be convened by the Secretary General of the Council of Europe. Its first meeting shall be held within

200 Bilaga 2 SOU 1992 31

six months of the date of entry into force of the Convention. It shall subsequently meet whenever one third of the Parties or the Committe of Ministers of the Council of Europe so requests, or on the initiative of the Secretary General of the Council of Europe in accordance with the provisions of Article 23, paragraph or at the request of one or more Parties in accordance with the provisions of Articles 21, sub—paragraph c, and 25, paragraph 2.

6. A majority of the Parties shall constitute a quorum for holding a meeting of the Standing Committee.

Subject to the provisions of paragraph 4 and Article 23, paragraph the decisions of the Standing Committee shall be taken by a majority of three-quarters of the members present.

8. Subject to the provisions of this Convention, the Standing Committee shall draw up its own Rules of Procedure.

Article 21 . Functions ofthe Standing Committee

The Standing Committee shall be responsible for following the application of this Convention. may

make recommendations to the Parties concerning the application of a. the Convention;

suggest any necessary modifications of the Convention and examine those proposed in accordance with the provisions of Article 23;

c. examine, at the request of one or more Parties, questions concerning the interpretation of the Convention;

d. its best endeavours to secure a friendly settlement of any diffiuse culty referred to in accordance with the provisions of Article 25;

make recommendations to the Committee of Ministers concerning e. States other than those referred to in Article 29, paragraph to be invited to accede to this Convention.

SOU 1992 31 Bilaga 2 201

A rticle 22 Reports of the Standing Committee

After each meeting, the Standing Committee shall forward to the Parties and the Committee of Ministers of the Council of Europe report a on its discussions and any decisions taken.

Chapter VII Amendments

A rticle 23 Amendments

Any Party may propose amendments to this Convention.

Any proposal for amendment shall be notified to the Secretary General of the Council of Europe who shall communicate to the member States of the Council of Europe, to the other States party to the European Cultural Convention, to the European Economic Community and to any non—member State which has acceded to, or has been invited to accede to this Convention in accordance with the provisions of Article 30. The Secretary General of the Council of Europe shall convene a meeting of the Standing Committee at the earliest two months following the communication of the proposal.

3. The Standing Committee shall examine amendment proposed any and shall submit the text adopted by a majority of three-quarters of the members of the Standing Committee to the Committee of Ministers for approval. After its approval, the text shall be forwarded to the Parties for acceptance.

4. Any amendment shall enter into force on the thirtieth day after all the Parties have informed the Secretary General of their acceptance thereof.

8 12-0385. SOU199231

202 Bilaga 2 SOU 1992 31

Chapter VIII Alleged violations of this convention

Article 24 Alleged violations of this Convention

When a Party finds a violation of this Convention, shall communicate to the transmitting Party the alleged violation and the two Parties shall endeavour to overcome the difficulty on the basis of the provisions of Articles 19, 25 and 26.

2. If the alleged violation of a manifest, serious and grave nature which raises important public issues and concerns Articles paragraphs 1 or 12, 13, paragraph first sentence, 14 or 15, paragraphs 1 or and persists within two weeks following the communication, the receiving Party may suspend provisionally the retransmission of the incriminated programme service.

3. In all other cases of alleged violation, with the exception of those

provided for in paragraph the receiving Party may suspend provisionally the retransmission of the incriminated programme service eight months following the communication, the alleged violation persists.

4. The provisional suspension of retransmission shall not be allowed in the case of alleged violations of Articles paragraph 9 or 10.

Chapter IX Settlement of disputes

A rticle 25 Conciliation

In case of difficulty arising from the application of this Convention, the parties concerned shall endeavour to achieve a friendly settlement. 4

2. Unless one of the parties concerned objects, the Standing Commitexamine the question, by placing itself at the disposal of the tee may parties concerned in order to reach a satisfactory solution as rapidly as possible and, where appropriate, to formulate an advisory opinion on the subject.

SOU 1992 31 Bilaga 2 203

3 Each party concerned undertakes to accord the Standing Committee without delay all information and facilities for the disnecessary charge of its functions under the preceding paragraph.

A rticle 26 Arbitration

If the parties concerned cannot settle the dispute in accordance with the provisions of Article 25, they by agreement, submay, common mit to arbitration, the procedure of which provided for in the appendix to this Convention. In the absence of such agreement within six an months following the first request the procedure of conciliation, to open the dispute may be submitted to arbitration at the request of of the one parties.

2. Any Party may, at any time, declare that recognises compulsoas ry ipso facto and without special agreement in respect of any other Party accepting the same obligation the application of the arbitration procedure provided for in the appendix to this Convention.

Chapter X Other international agreements and the

internal law of the parties

Article 27 Other international agreements arrangements or

In their mutual relations, Parties which members of the are European Economic Community shall apply Community rules and shall not therefore apply the rules arising from this Convention except in so far as there no Community rule governing the particular subject concerned.

Nothing in this Convention shall prevent the Parties from concluding international agreements completing developing its provior sions or extending their field of application.

In the case of bilateral agreements, this Convention shall not alter the rights and obligations of Parties which arise from such agreements

204 Bilaga 2 SOU 1992 31

and which do not affect the enjoyment of other Parties of their rights or the performance of their obligations under this Convention.

Article 28 Relations between the Convention and the internal law of the Parties

Nothing in this Convention shall prevent the Parties from applying stricter or more detailed rules than those provided for in this Convention to programme services transmitted by entities or by technical means within theirjurisdiction, within the meaning ofArticle 3.

Chapter XI Final provisions

Article 29 Signature and entry into force

This Convention shall be open for signature by the member States of the Council of Europe and the other States party to the European Cultural Convention, and by the European Economic Community. It is subject to ratification, acceptance or approval. Instruments of ratification, acceptance or approval shall be deposited with the Secretary General of the Council ofEurope.

2. This Convention shall enter into force on the first day of the month following the expiration of a period of three months after the date on which seven States, of which at least five member States of the Council of Europe, have expressed their consent to be bound by the Convention in accordance with the provisions of the preceding paragraph.

3. A State may, at the time of signature or at any later date prior to the entry into force of this Convention in respect of that State, declare that shall apply the Convention provisionally.

4. In respect of any State referred to in paragraph or the European Economic Community, which subsequently express their consent to be bound by it, this Convention shall enter into force on the first day of the month following the expiration of a period of three months after the date of deposit of the instrument of ratification, acceptance or approval.

SOU 1992 31 Bilaga 2 205

Article 30. Accession by non-member States

After the entry into force of this Convention, the Committee of Ministers of the Council of Europe, after consulting the Contracting States invite any other State to accede to this Convention by a decision may taken by the majority provided for in Article 20. d of the Statute of the Council of Europe and by the unanimous vote of the representatives of the Contracting States entitled to sit on the Committee.

In respect of any acceding State, this Convention shall enter into force on the first day of the month following the expiration of a period of three months after the date of deposit of the instrument of accession with the Secretary General of the Council of Europe.

Article 31 . Territorial application

Any State may, at the time of signature or when depositing its instrument of ratification, acceptance, approval or accession, specify the territory or territories to which this Convention shall apply.

2. Any State may, at any later date, by a declaration addressed to the Secretary General of the Council of Europe, extend the application of this Convention to any other territory specified in the declaration. In respect of such territory, the Convention shall enter into force on the first day of the month following the expiration of a period of three months after the date of receipt of such declaration by the Secretary General.

3. Any declaration made under the two preceding paragraphs may, in respect of any territory specified in such declaration, be withdrawn by a notification addressed to the Secretary General. The withdrawal shall become effective on the first day of the month following the expiration of a period of six months after the date of receipt of such notification by the Secretary General.

206 Bilaga 2 SOU 1992 31

Article 32 Reservations

At the time of signature or when depositing its instrument of ratification, acceptance, approval or accession

any State may declare that reserves the right to restrict the rea. transmission on its territory, solely to the extent that does not comply with its domestic legislation, of programme services containing advertisements for alcoholic beverages according to the rules provided for in Article 15, paragraph of this Convention;

the United Kingdom may declare that reserves the right not to fulfil the obligation, set out in Article 15, paragraph to prohibit advertisements for tobacco products, in respect of advertisements for cigars and pipe tobacco broadcast by the Independent Broadcasting Authority by terrestrial means on its territory.

No other reservation may be made.

2. A reservation made in accordance with the preceding paragraph may not be the subject of an objection.

3. Any Contracting State which has made a reservation under paragraph 1 may wholly or partly withdraw by means of a notification addressed to the Secretary General of the Council of Europe. The withdrawal shall take effect on the date of receipt of such notification by the Secretary General.

4. A Party which has made a reservation in respect of a provision of this Convention may not claim the application of that provision by any other Party; may, however, its reservation partial or conditional, claim the application of that provision in so far as has itself accepted it.

Article 33 Denunciation

Any Party may, at any time, denounce this Convention by means of a notification addressed to the Secretary General of the Council of Europe.

SOU 1992 31 Bilaga 2 207

Such denunciation shall become effective on the first day of the month following the expiration of a period of six months after the date of receipt of the notification by the Secretary General.

A rticle 34 Notifications

The Secretary General of the Council of Europe shall notify the member States of the Council, the other States party to the European Cultural Convention, the European Economic Community and State which any has acceded to, or has been invited to accede to this Convention of

a. any signature;

the deposit of any instrument of ratification, acceptance, approval or accession;

c. any date of entry into force of this Convention in accordance with the provisions of Articles 29, 30 and 31;

d. any report established in accordance with the provisions of Article 22;

e. any other act, declaration, notification or communication relating to this Convention.

In witness whereof the undersigned, being duly authorised thereto, have signed this Convention.

Done at the in English and French, both texts being equally ..., ..., authentic, in a single which shall be deposited in the archives of the copy Council of Europe. The Secretary General of the Council of Europe shall transmit certified copies to each member State of the Council of Europe, to the other States party to the European Cultural Convention, to the European Economic Community and to State invited to accede to any this Convention.

208 Bilaga 2 SOU 1992 31

APPENDIX

ARBITRATION

A request for arbitration shall be notified to the Secretary General of the Council of Europe. shall include the name of the other party to the dispute and the subject matter of the dispute. The Secretary General shall communicate the information so received to all the Parties to this Convention.

2. In the event of dispute between two Parties one of which a a member State of the European Economic Community, the latter itself being a Party, the request for arbitration shall be addressed both to the member State and to the Community, which jointly, shall notify the Secretary General, within one month of receipt of the request, whether the member State the Community, or the member State and the Commuor nity jointly, shall be party to the dispute. In the absence of such notification within the said time—limit, the member State and the Community shall be considered being and the same party to the dispute for as one the purposes of the application of the provisions governing the constitution and procedure of the arbitration tribunal. The same shall apply when the member State and the Community jointly present themselves party to the dispute. In cases envisaged by this paragraph, the timeas limit of month foreseen in the first sentence of paragraph 4 hereafter one shall be extended to two months.

3. The arbitration tribunal shall consist of three members each of the parties to the dispute shall appoint arbitrator; the two arbitrators so one appointed shall designate by common agreement the third arbitrator who shall be the chairman of the tribunal.

The latter shall not be national of either of the parties to the dispute, a have his usual place of residence in the territory of either of those nor parties, be employed by either of them, have dealt with the case nor nor in another capacity.

4. If of the parties has not appointed an arbitrator within one one month following the communication of the request by the Secretary General of the Council of Europe, he shall be appointed at the request of

SOU 1992 31 Bilaga 2 209

the other party by the president of the European Court of Human Rights within a further one—month period. If the President of the Court unable to act or a national of of the parties to the dispute, the one appointment shall be made by the Vice—President of the Court by the or most senior judge to the Court who available and not a national of one of the parties to the dispute. The same procedure shall be observed within a period of month following the appointment of the second one arbitrator, the Chairman of the arbitration tribunal not designated.

5. The provisions of paragraphs 3 and 4 shall apply, the as case may be, in order to fill any vacancy.

6. Two or more parties which determine by agreement that they in are the same interest shall appoint arbitrator jointly. an

7. The parties to the dispute and the Standing Committee shall provide the arbitration tribunal with all facilities necessary for the effective conduct of the proceedings.

8. The arbitration tribunal shall draw its Rules of Procedure. up own Its decisions shall be taken by majority vote of its members. Its award shall be final and binding.

The award of the arbitration tribunal shall be notified to the Secretary General of the Council of Europe who shall communicate to all the Parties to this Convention.

10. Each party to the dispute shall bear the of the arbitrator expenses appointed by these parties shall share equally the of the othexpenses er arbitrator, as well as other costs entailed by the arbitration.

SOU 1992 31 Bilaga 3 211

I7. l0. 89 Official journal of the EuropeanCommunities No L Z9323

Am tue publication lol obligatory

COUNCIL

COUNCIL DIRECTIVE of 3 October I989 ondseeoordinationofeereainpeovisionsIniddownbvylav.regulntionor administrative action in Member States concerning the pursuit oi television beoodeastingaetivities

89lS5ZIEEC

THE COUNCILOF THE EUROPEAN C0|0lUNlll5t sbouldbeadopceduopertnitandensan-tberransirion [tom national min Io a common programme HaIingregatdIodIeTreuyeaahlishingtheEuropean proactionandibuionmarhetandtoeailiab EconomicCommunity.and in particularArticles57 2 cotlditiornoffaircompetirioovithoittprehdioetotlte and66there05. publicinterestroletobesracbargcdbythetelevision broadcastingserviees; Havin;regatdotheproposalftomtheCommision. Whereas the Council ol Europe has adopted the In cooperation with the European Fuliatnentt’. European Convention on Transitontier Television;

hlavingregardtotheopinionoltheficortomicarldsocial Whereasthefleatyptovideslortheisuingoldirectives Committee 1. lorthecoordinationolptovisionstofacilitatethetaking upolactivitiessself-employed persons Whetenstheobjectivesoftheflommunilyaslaiddovnin the Treaty include esublishing closer union Whereas relation broadcasting constitutes.in normal an even among the , oi Europe. catering closer relations circurnstances a servicewithin the meaning of the r betweentheStates belonging theCommunity.ensuring to Treaty theeeonomicandsocialptogtesolitscountries common action to eliminate the barrierswhich divide Whereastheheatyprøvidesiorfreemovementoiall Europmencouragingthecortstantimptoverrtentofthe servicesnormally provided against payment. without Irving condtuoosolitspeoplessuellasensunng‘ the exclusiooongroundsoltheirculturalorothereontent pteserutionandsuengtheningolpeeceandlibettyz atdvithourvaictionolnationalsolhlentberstntes esablishedinacommunirycounrryorherthanthatol Whcte8thcTreetyprovidcslotthecstablishmenIola thepersonfoevrhomtheservioesareintended; common market. including the abolition. a between Memberstatesoiobstaclestoireedørrtolmovementior Whereasthisrightasappliedtothebroadcastingand servicesandtheirtstittrtionoiasystemetmiringthat of television services also specific a competitionin theoommon marletisnotdistorted manifestation in Community law of general a more principle.name, the freedomof expresion enshrined as inArticle l0lolthe0onvention forthePtotectionof otnriomtechnologiesareoneolthevaysolpursuing HumanRightsand FundamentalFreedomsratifiedby al the objectives o the Community; whereas Member States wheres for this the issuingof measures reason directives on the broadcasrinoand distribution of television programmesmustensure their free ojNocn9.I7.7.me.p.4. movement eo1Nocn.z1.2.isu.;;s3.-uaojnocrsxzaa in the light of the saidArticle and subject only to the 989. limits set by paragraph2 of thatArticle andby Article 56 ‘l o Nocm.n.r. 1974.29. I of the Treaty;

Bilaga 3 SOU 1992 31 212

Official journal of the European Communities l7. l0. 89 No L 29824

administrative dominant positions which would lead to restrictions ot Whereas the laws. regulations and of pluralism and freedom of televised information and of th measures in Member States concerningthe pursuit broadcasters and cable informationsectoras a whole; activities as television operators

contain disparities. some of which may impedethe free

movement of broadcasts within the Community and may

distort competition within the common market; confined specifically Whereas this Directive, being to

television broadcasting rules, without prejudice to

existing future Community acts of harmonization, in or Whereas all such restrictions on freedom to provide particular satisfy mandatory requirements concerning to broadcasting serviceswithin the Community must be the protection of and the fairness of consumers abolishedunder the Treaty; commercial transactions and competition;

Whereas such abolition must go hand in hand with needed make Whereas co-ordination nevertheless to coordination of the applicablelaws whereas this coordieasier for persons and industries producing programmes nation must be aimed at facilitating the pursuit of the their having a cultural objective to take up and pursue professional activities concernedand, more generally,the activities; free movement of information and ideas within the

Community;

Whereas minimum requirements in respect of all public

and sufficient that private Community television programmes for Whereas consequently necessary or from European audio—visual productions have been a means of all broadcasts comply with the law of MemberState promoting production, independent production and which they emanate distribution in the abovementioned industries and are

complementary to otherinstruments which are already or

will be proposed to favour the same objective; Whereasthis Directive lays down the minimum rules

needed to guarantee freedom of transmission in

broadcasting; whereas. therefore, does not affect the

responsibility of the Member States and their authorities Whereas therefore to promote markets of necessary with regard to the organization including the systems sufficientsize for television productions in the Member — of licensing, administrative authorization or taxation — States investments not only by to recover necessary financingand the content of programmes; whereas the establishing rulesopening national markets common up independe of cultural developmentsin the Member also by envisaging for European productions where but States and the preservation of cultural diversity in the practicable and by appropriate majority means a Community thereforeremain unaffected; proportion in television of all Member programmes States; whereas, in order to allow the monitoring of the

application of these rules and the pursuit of the

Whereas in the market,that all objectives, Member Stateswill provide the Commission necessary. common broadcasts emanating from and intended for reception with report on the application of the proportions a within the Community and in particular those intended reserved for European works and independent

for reception in anotherMember State, should respect the productionsin this Directive; whereas for the calculation

law of the originating Member State applicable to of such proportions account should be taken of the

broadcasts intended for receptionby the public in that specific situation of the Hellenic Republic and the

Member State and the provisions of this Directive; Portuguese Republic; whereasthe Commission must

inform the other Member States of these reports

accompanied,where appropriate by an opinion taking

account of, in particular, progress achieved relation in to Whereasthe requirement that the originating Member previous years, the share of first broadcasts in the State should verify that broadcasts comply with national programming, the particular circumstances of new law as coordinatedby this Directive sufficient under television broadcasters and the specific situation of Community law to ensure free movement of broadcasts countries with a low audio-visual production capacity or without secondary control on the same groundsin the receiving MemberStates; whereas. however, the receiving restrictedlanguagearea;

Member State may. exceptionally and under specific

conditions provisionally suspendthe retransmission of

televised broadcasts Whereas for these purposes ‘European worlrs’ shouldbe

definedwithout prejudice to the possibilityof Member

States laying down more detailed definition as regards a for the MemberStates television broadcasters under their jurisdiction in Whereas essential to ensure which detrimental accordance with Article 3 l in compliance with the prevention of any acts may prove of and trade in television Community law and account being taken of the objectives to freedom movement which may promote the creation of of this Directive; programmes or

SOU 1992 31 Bilaga 3 213

I7. I0. 89 Official journal of the European Communities No 29825

Whereas important to seekappropriateinstrument whilst not directly mentioningthe tobaccoproduct. seek and procedures accordance in with Community law in to circumventthe ban on advertising by using brand order to promote the implementationof theseobjectives names. symbols or other distinctivefeatures of tobacco

with a view to adoptingsuitable measures encourage to products or of undertakingswhose known or main the activity and developmentof Europeanaudio-visual activities includethe production sale such or of products

productionanddistribution.particularlyin countrieswith a low productioncapacity or restrictedlanguage area Whereas equally necessary to prohibit all television

advertising for medicinalproducts and medical treatment availableonly on prescriptionin the MemberState within Whereasnational support schemesfor the development whose jurisdictionthe broadcaster falls and to introduce of Europeanproduction may be applied so far as they strict criteria relating to the television advertising of comply with Community law; alcohollcproducts

Whereas a commitment.where practicable. to a certain Whereas in view of the growing importance of proportion of broadcastsfor independentproductions. sponsorshipin the financingof appropriate programrnes. created producer who are independent of rulesshould be laid down; btoadcuters. will stimulate new sources of television

production. especially the creation of small and Whereas furthermore. necessary to introducenrles to medium-sired enterprises;whereas will offer new protect the physical.mental and moral developmentof opportunitiesand outlets to the marltetingof creative talents of employment of cultural professionsand minors in programmes and televisionadvertising

employeesin the culturalfield whereasthe definitionof the of independentproducer the Member Whereasalthough television broadcasters are normally concept Statesshouldtake of that objective givingdue bound to ensure that programmes present facts and events account consideration small and medium-sind producer and fairly. nevertheless important that they should be to malting possible authorizefinancialparticipation subject specific to obligationswith respectto the right of to thecoproductionsubsidiaries of televisionorganizations; reply or equivalentremedies so that any person whose legitimateinterestshavebeendamaged an assertion

madein the course of a broadcasttelevision programme Whereas measures are necessary for MemberStatesto effectively exercisesuch right remedy. may or ensure that a certain period elapses betweenthe first

cinema showing of a work and the first television

showing;

HASADOPTEDTHIS DIRECIWE Whereasin order allowfor to an activepolicyin favourof

a specific language.MemberStates remain free to lay down more detailed or stricter rules in particular on the CHAPTERl basisoi languagecriteria, as long as theserules are in

conformity with Community law. and particular are

not applicable to the retransmissionoi broadcasts originating in other MemberStates; Definitions

Whereas in order to ensure that the interests of televisionviewers fully and properly Article l consumersas are protected. essentialfor televisionadvertising to be subject certain number of minimum rules and For the purpose of this Directive i to a standards and that the Member States must maintainthe a television broadcasting’ means the initial transmission right to set more detailed or stricterrulesand in certain by wire or over the air. including that satellite.in circumstances to lay down different conditions for televisionbroadcasters their jurisdiction; unencoded or encoded form. of television under V programmes intendedfor receptionby the public.

includesthe communicationof programmes between WhereasMemberStates. with due regard to Community underlaltingswith view to their beingrelayed the to a law and in relation to broadcasts intendedsolely for the public. does not include communicationservices

national territory which may not be received.directly or providing items of information or other messages on indireetly. in oneor more MemberStates. must be able to individualdemandsuch telecopying.electronicdata as lay down different conditions for the insertion of banltsand other similar services

advertising and different limits for the volume oi b television advertising meansany form of advertising in order to facilitate these particular announ- cement broadcast in return for payment ot for similar broadcasts; consideration a public or private undertaking in

connection with a trade.business.craft or profession Whereas necessary to prohibit all television ln order to promote the supplyoi goods or services.

advertising promoting cigarettes and other rohacco including immovable property. or rights and productsincluding indirect forms of advertising which. obligations. in return for payment.

214 Bilaga 3 SOU 1992 31

No L 29826 Official journal of the EuropeanCommunities l7. I0. 89

Exceptfor the purposes of Article I8. this does not infringementsand of its intention to restrict retransinclude direct offers to the public for the sale. missionshould any such infringement again; occur purchase rentalof products for the provisionof or or cl consultationswith the transmitting State and the servicesin return for payment; Commissionhave not produced an amicablesettlec ‘surreptitiousadvertising‘ the representationin ment within l5 days of the notificationprovided for means words or picturesof goods.services.the the in point c. and the allegedinfringement persists. name. trademark or the activitiesof producerof goods a or a providerof services in programme when such repre- The Commission shall ensure that the suspension sentation intended the broadcaster to serve compatiblewith Communitylaw. may askthe Member advertisingand might misleadthe public as to its State concerned to put an end to a suspension which nature. Such representation considered be inten- to contraryto Communitylaw, asa matter of urgency. This tional in particular done return for payment provision without prejudice to the application of any or for similar consideration; procedure.remedy or sanction to the infringementsin question in the MemberStatewhich hasjurisdictionover d ‘sponsorship’ means any contribution made by a the broadcasterconcerned. public or privateundertaking not engagedin television broadcastingactivities or in the production of audio-visualworks. This Directiveshall not apply to broadcasts intended to the financing of television exclusivelyfor receptionin Statesother than Member programmes with a view to promoting its name. its States.andwhich are not receiveddirectly or indirectlyin trade mark. its image.its activities or its products. one more MemberStates.

CHAPTER Article J

MemberStatesshall remain free to requiretelevision broadcasters under their jurisdiction to lay down more General provisions detailed or stricter rules in the areas coveredby this Directive.

MemberStatesshall. appropriatemeans.ensure. Article 2 within the frameworkof their legislation,that television broadcastersunder their juriwiction comply with the provisionsof this Directive. EachMemberStateshall ensure that all television broadcaststransmitted

CHAPTERlll by broadcasters under its jurisdiction.or — — by broadcasters who,while not beingunderthe jurisdiction of any MemberState.make of frequency Promotion of distribution and production of televiuse a or a satellitecapacitygrantedby. or a satelliteup-linlt sion programmes situatedin. that MemberState,

complywith the lawapplicable broadcasts to intendedfor Article 4 the public in that MemberState.

MemberStatesshall ensure wherepracticableandby Member States shall ensure freedom of reception appropriate means. that broadcasters reserve for European and shall not restrict retransmission on their territory of works. within the meaningof Article a majority proportelevision broadcastsfrom other Member States for tion of their transmission time. excluding the time reasons which fall within the fields coordinated this appointed to news, sportsevents. games. advertisingand Directive. Member States may provisonally suspend teletext services.This proportion. having regard to the retransmissions of television broadcasts the following broadcasters informational. educational. cultural and conditions are fulfilled enterta‘ responsibilities to its viewing public. shouldbe achievedprogressively. the basisof suitable on a a televisionbroadcast coming from anotherMember criteria. Statemanifestly.seriouslyandgravelyinfringesArticle Where the proportion laid down in paragraphI cannot be attained. mustnot be lowerthanthe avenge b during the previousI2 months,the broadcasterhas for I988 the MemberStateconcerned. infringed the same provision on at least two prior occasions; However. respect of the Hellenic Republicand the c the Member Stateconcernedhasnotified the broad- PortugueseRepublic.the I988 shall be replaced year caster and the Commission writing of the alleged the year I990.

SOU 1992 31 Bilaga 3 215

l7. l0. 89 Official journal of the EuropeanCommunities No L 29827

From 3 October l99l, the Member Statesshall within the jurisdiction of the FederalRepublic of

providethe Commission every two years with a report on Germany.works from German territories wherethe the applicationof this Article and Article BasicLawdoes not applyand fulfilling the conditions

of paragraph2;

That report shall particularinclude statistical a stateb worksoriginatingfrom European third States partyto menton the achievementof the proportionrelerred in to the EuropeanConvention on TransfrontierTelevision this Article and Article 5 for each of the television of the Councilof Europeandfulfilling the conditions programmes falling within the jurisdictionof the Member of paragraph2 ; Stateconcerned.the reasons. in each case. for the failure

to attain that proportion and the measures adopted or c works originating from other European third countries envisagedin order to achieveit. and fulfilling the conditions of paragraph

The Commissionshall inform the other MemberStates and the EuropeanParliamentof the reports. which shall The worksreferred to paragraph l a and b are be accompanied.whereappropriate. an opinion.The works mainly madewith authorsand workers residing in Commissionshall ensure the applicationof this Article one or more Statesreferred to in paragraph a and b I and Article 5 in accordancewith the provisionsof the providedthat theycomplywith one of the followingthree Treaty.The Commission may take account its opinion, conditions in particular. of progress achievedin relation to previous

years. the shareof first broadcastworks the program-

a they are made by one or more producersestablished

ming. the particular circumstancesof new television in one or more of thoseStates; or broadcasters and the specificsituationof countrieswith a low audiovisualproductioncapacity restrictedlanguage or b productionof the works supervisedand actually

area. controlled producersestablishedin one or more one or more of thoseStates; or 4. The Council shallreviewthe implementationof this Article the basisof from c the contributionof co-producers oflthose States the to on a report the Commission accompanied by proposalsfor revisionthat total co-production costs prepondetantand the any may deemappropriate later than the end of the fifth co-production not controlled by one or more no year from the adoption of the Directive. producer establishedoutsidethoseStates.

To that end,the Commission report shall. on the basisof 3. The works referred in paragraph c l works the information provided to are by MemberStatesunder paragraph take particularof developments in the madeexclusively or in co-production with producers estaaccount Community blishedin MemberState by producers market and of the internationalcontext. one or more established in one or more Europeanthird countrieswith which the Community will conclude agreements in accordancewith the proceduresof the Treaty, those Article 5 works mainly madewith authorsandworkersresiding are in one or more EuropeanStates. Member Statesshall ensure, where practicableand appropriate means, that broadcasters reserve at least l0 °o of their transmissiontime. excludingthe time appointed 4. Works which are not Europeanworks within the

to news, sports events. games, advertisingand teletext meaningof paragraph but mademainly with authors services, altemately, or at the discretionof the Member andworkersresiding MemberStates,shall oneor more State. at least l0°o of their programmingbudget.for be considered be Europeanworks to to an extent cones- Europeanworks created producerswho are indepen- ponding the proportion of the contribution of to dent of broadcasters. This proportion,having regard to Community co-producers the total production to costs. broadcasters’informational, educational,cultural and entertainment responsibilities to its viewing public, shouldbe achievedprogressively. the basisof suitable on criteria; must be achievedby earmarking an adequate proportion for recent works,that to say works transmitted within five of their production. Article 7 years

MemberStatesshall ensure that the televisionbroadcas- Article 6 ters undertheir jurisdictiondo not broadcast cinemaany tographicwork.unlessotherwiseagreedbetweenits rights Within the meaning of this chapter, ‘European holders and the broadcaster. until two years haveelapsed works’ means the following sincethe work was first shownin cinemas in one of the MemberStatesof the Community; the case of cinemaa worksoriginatingfrom Member Statesof the Commu- tographic works co-produced the broadcaster.this nity and, as regardstelevision broadcastersfalling period shall be one year.

216 Bilaga 3 SOU 1992 31

No L 29828 Official Journal of the European Communities l7. l0. 89

Article 8 Advertisements shall not be inserted in any broadcast of a religiousservice. News and current affairs Wherethey consider for of language documentaries, religious programmes, and necessary purposes programmes, policy. the Member States.whilst observing Community childrens programmes, when their programmedduration law. regards all of television lessthan 30 minutes shall not be interruptedby advermayas someor programme broadcasters under their jurisdiction. lay down tisements. their programmed duration of 30 minutes more detailed stricter rules in particular the basis of or longer,the provisions of the previous paragraphs shall or on languagecriteria. -Pply-

Article 9 Article 2 l

Television advertising shall This chaptershall apply local television broadcasts not not to not forming part of a national network. a prejudice for human dignity respect

b include any discrimination on grounds of race,sex or

nationaliry; CHAPTERIV c be offensive to religious or political beliefs;

d behaviour prejudicial to health or to safety; encourage Television advertising and sponsorship e encourage behaviour prejudicial to the protection of

the environment.

Article I0

Article 13 Television advertisingshall be readily recognizable as such and ltept quite separate from other parts of the All forms of televisionadvertising for cigarettes andother programme service optical andor acoustic means. tobacco productsshall be prohibited.

Isolatedadvertising spots shallremain the exception.

A rticle I 4 Advertisingshall not use subliminal techniques.

Television advertising for medicinal productsand medical 4. Surreptitiousadvertising shall be prohibited. treatment availableonly prescription the Member on Statewithin whosejurisdiction the broadcasterfalls shall

be prohibited. Article II

Advertisements shall be inserted between A rricle I 5 programmes. Provided the conditions containedin paragraphs 2 to 5 of this Article are fulfilled, advertisements Television advertising for alcoholic beverages shall may alsobe insertedduring programmes such a way comply with the following criteria that the integrityandvalueof the programme, takinginto a may not be aimedspecifically minors at or, in partiaccount naturalbreaks in and the durationand nature of the and the rights of the rights holders cular, depict minors consumingthesebeverages; programme, are not prejudiced. b shall not link the consumption of alcohol to enhanced physicalperformance or to driving; ln programmes consisting of autonomouspans. or the impressionthat the c shall not create consumpsports programmes and similarly structured events and of alcohol contributes towardssocial sexual tion or performancescomprising intervals, advertisements shall success; only be insertedbetweenthe parts or the intervals. d shall not claimthat alcoholhastherapeuticqualities or that a stimulant. sedative a or a means of resol- The transmission of audiovisualworks such as ving personal conflicts; featurefilms and films made for television excluding series, serials,light entertainment programmes and docu- e shall not encourage immoderateconsumption of mentaries, providedtheir programmedduration more alcohol or present abstinence or moderation in a than 45 minutes, may be interrupted once for each negative light;

completeperiodof 45 minutes. A further interruption f shall not placeemphasis high alcoholic content on allowed their programmed duration at least 20 being positive quality of the beverages. as a minutes longer than two or more complete periodsof 45

minutes. Article I6 Where programmer, other than those covered paragraph interrupted advertisements. periodof Televisionadvertising shall not cause moral or physical are a at least20 minutes shouldelapsebetween eachsuccessive detriment to minors. andshall thereforecomplywith the advertisingbreak within the programme. following criteria for their protection

SOU 1992 31 Bilaga 3 217

I7. l0. 89 Official Journal of the European Communities No L 29829

a shall directlyexhortminors buy product television broadcasting for television broadcasters under not to a or serviceby exploiting their inexperience credulity; their jurisdiction, so as to reconcile demand for televised a or advertising with the public interest, taking account in b shall not directly encourage minors to persuade particular of their parentsor others to purchase the goods or services being advertised; a the role of televisionin providing information, educa-

ial minors Ince tion. culture and entertainment; c shall nor exP Ioit the sP trust P teachers other b the protection of pluralism of information and of the parents. or persons; minors in dangerous media. d shall not unreasonablyshow situations.

Article 20

A rIice I 7 Without prejudice Article MemberStates may. with to due regardfor Communitylaw. lay down conditions other Sponsoredtelevision programmes shall meet the than those laid downin Article ll 2 to S andin Article following requirements I8 in respect of broadcasts intended solely for the nationalterritory which may not be received,directly or a the content and scheduling of sponsored programmes indirectly. in other Member States. one or more may in no circumstances be influenced the sponsor in such a wayas to affect the responsibility andeditorial independenceof the broadcaster respect of Article 21

programmes such the MemberStates shall. within the framework of their laws, b they must be clearlyidentified as name the beginning andor ensure that in the case of television broadcasts that do not andor logo of the sponsor at comply with the provisions of this chapter, appropriate the end of the programmes; measures are applied to secure compliance with these c they must not encourage the purchase rental or of the provisions. products or services of the sponsor a or third party. in particularby making special promotionalreferences to those products or services. CHAPTER V

Television programmes may not be sponsored natural legal whose principal activity the Protection of minors or persons manufacture or sale of products. or the provision of services. the advertising of which prohibited Article Article 22 I3 or I4.

MemberStates shall takeappropriate measures to ensure News and current affairs programmesmay not be that television broadcastsby broadcasters under their sponsored. include which might jurisdiction do not programmes seriouslyimpair the physical. mental or moral development of minors.in particularthose that involve porno- A rlirlt I8 graphy gratuitousviolence. This provision shall extend or to other programmes which are likely to impair the The amount of advertising shall not exceedI5 °o of physical,mental moraldevelopment minors, of or except the daily transmissiontime. However.this percentage where ensured,by selectingthe time of the broadcast may be increased to 20 °n to include formsof advertise- technical that minors in the of or any measure, area ments such as direct offers to the public for the sale, such transmission will not normally hear or see purchase or rental products or for the provision of broadcasts. services, providedthe amount of spot advertising does not

exceedIS °o. MemberStates shall also ensure that broadcastsdo not

contain any incitement to hatred on groundsof race.sex. The amount of spot advertising within a given one- religion nationality. or hour period shall not exceed 20 °o.

Without prejudice the provisions of paragraph CHAPTERVI to forms of advertisements such as direct offers to the public for the sale. purchase or rental of products or for the Right of reply provision of services shall not exceed one hour per day.

A rlicle 2.3 A rlirlr I 9 Without prejudice to other provisions adopted lay down stricter rulesthan those in the Member States undercivil. administrative or criminal MemberStatesmay Article Ill for programmingtime and the proceduresfor law. any natural or legal person. regardless ol nationality.

218 Bilaga 3 SOU 1992 31

No L Z9830 Official Journal of the EuropeanCommunities l7. l0. 89

whose legitimateinterests. particular reputation and Article 25 good name. havebeendamaged an assertionof incorrect factsin a television programme must have right of a MemberStatesshall bring into forcethe laws, regureply or equivalentremedies. lationsandadministrativeprovisions to comply necessary with this Directive not later than 3 October l99l. They A right of reply or equivalentremediesshallexist shall forthwith inform the Commissionthereof. relation to all broadcasters under the jurisdiction of a MemberState. MemberStatesshall communicate to the Commis- MemberStatesshall adoptthe measures needed to sionthe text of the main provisionsof nationallaw which establishthe right of reply or the equivalentremediesand they adopt in the fields governedby this Directive. shalldeterminethe procedure befollowedfor the to exercise thereof.ln particular.they shall ensure that a sufficient time span allowedand that the procedures are Article 26 such that the right or equivalentremedies can be exercisedappropriately natural legal or persons resident or Not later than the end of the filth year afterthe date of establishedin other MemberStates. adoptionof this Directiveand every two years thereafter, An applicationfor exerciseof the right of reply the Commissionshallsubmit to the European Parliament. or the equivalentremedies be rejected such reply the Council,and the Economicand SocialCommittee a may a not justified according to the conditions laid down report on the applicationof this Directiveand, necesparagraph wouldinvolve punishable act, wouldrender sary, makefurther proposals adapt to to developments a the broadcasterliable to civil law proceedings would the field of televisionbroadcasting. or transgress standardsof public decency.

Provision shall be made for procedureswhereby Article 27 disputes as to the exercise of the right oi reply or the equivalentremedies can be subject to judicial review. This Directive addressed the MemberStates. to

CHAPTER Vll

Final provisions Done at Luxembourg. October 3 1989.

Article 24

ln fieldswhich this Directivedoes not coordinate, shall For tb Council not affect the rights and obligationsof MemberStates 772 President resultingfrom existingconventionsdealingwith telecommunications or broadcasting. R. DUMAS

Bilaga 3 219 SOU 1992 31

Journal of the European Communities No L 29831 l7. l0. 89 Official

OORRIGBNDA

Corr-igendurn Council Regulation BBC No 2503ll of 25 July 1918 on cuatomevareto houaea

Omrial Journal II European Communirir No L 22 li August 1988

and repla the corrigendurn published on page 40 of 0‘fiahljoumal This corrigenclum cancels Ibr European Communities No L116 of 8 June l989

Ön and of the ‘ subparagraph of ArticleZZ l page S in linesJ 4

for cotta ro

costs not

Council Directive IDMJSIBBC 21 of June 1989 amending Directive Con-lgendumto arlmieaion the occupation of road haulage operator in national andinter- 74$61BBC on to Directive 74SSZIBEC admission to the occupation of na tr-anepo operations, on u operations and road transport operator in national andinternational rt passenger and other Directive 77I796IBBC aiming at the mutual recognition of diplomat. certificate

evidence of formal qualifications for goods haulage o, and road paaaenger transport . including intended encourage these operators effectively to exercise operators. measures to their right to freedom of establishment

Official journal be European Communilier No L 212 22 July 1989

quoted materialin Article3 shall read as follows On page I05 the

I990 Member States shall recognize as sufficient proof of professional ‘I. As from l January referred in the fourth aubparagraph of Article3 4 of Directive Competence certificates as to andin the fourth subparagnph of Article2 4 of Directive 74562EEC which are 7456lEEC issued another Member State.’

Bilaga4 221 SOU 1992 31

Alternativt förslag till

Lag 19920O om satellitsändningar av

till allmänheten.

televisionsprogram Paragraferna a-c ersätter 3-4 §§ i huvudförslaget

Härigenom föreskrivs följande.

Allmänna bestämmelser

tillämplig satellitprogramföretaget har sitt hemvist i Sverige. a § Lagen är om

sitt hemvist i annat land är bundet b § Har satellitprogramföretaget ett som europeiskt ekonomiskt samarbete EES-avtalet är lagen tillav avtalet om sändningen till satellit lämplig om sker från sändare här i landet, eller en i land inte är bundet den europeiska sker från en sändare ett som av gränsöverskridande television och sändningen från satellit konventionen om satellitkapacitet svensk fysisk eller juridisk sker med användning av som en

person förfogar över. Sverige och land är bundet av den Lagen gäller dock inte om ett annat som

gränsöverskridande television har ingått över-

europeiska konventionen om enskommelse det andra landet i förhållande till Sverige skall anses som att sändande land i konventionens mening.

satellitprogramföretaget sitt hemvist i ett annat land som inte är bunc § Har ekonomiskt samarbete EES-avtalet är lagen tilldet avtalet om europeiskt av lämplig om sändningen till satellit sker från sändare här i landet, eller en från satellit sker med användning satellitkapacitet som en sändningen av svensk fysisk eller juridisk person förfogar över.

Specialmotivering

EG-direktivets och konventionens bestämmelser om vil- Skillnaderna mellan ansvarigt för sändning har behandlats i avsnitt ket land som skall vara en övervägandena ligger till grund för förslaget och 8.3.2. De allmänna som utformat alternativt förslag har redovisats i avsnitt 9.1, skälen till att jag ett och 10.1. Se också avsnitt 10.1 under 3 och 4 §§. 9.4.1 Ändamålet med bestämmelserna i §§ är att Sverige skall kunna fullgöra a-c ansvarigt land för sändning enligt såväl EG-direktivet sina åtaganden som en

som konventionen. paragrafema och har lydelse som 3 och 4 §§ i Föreskrifterna i a c samma har utformats med EG-direktivets bestämmelser förslaget. Dessa föreskrifter

222 Bilaga 4 SOU 1992 31

om ansvarigt land som utgångspunkt. Det har emellertid varit nödvändigt att komplettera dessa föreskrifter med bestämmelsen i paragraf för Sverige att skall kunna uppfylla sina åtaganden enligt konventionen. I det följande redovisas de olika fall då Sverige kan bli ansvarigt för innehållet i ursprungliga TV-sändningar till satellit enligt dels direktivet, dels konventionen.

Satellitprogramföretaget har hemvist i Sverige.

l A. Om upplänkssändningen sker från Sverige bär Sverige både ansvaret enligt direktivet och konventionen. Med tillämpning huvudregeln i § av a uppfyller Sverige sina åtaganden.

l B. Om upplänkssändningen sker från ett annat land också är bunsom det av konventionen bär Sverige ansvaret enligt direktivet upplänkslandet men enligt konventionen. Med tillämpning huvudregeln i § uppfyller Sverige av a sitt åtagande enligt direktivet. Någon förpliktelse enligt konventionen förelig-

ger inte.

1 C. Om upplänkssändningen sker från ett land inte är bundet som av konventionen blir Sverige ansvarigt enligt direktivet. Detta åtagande uppfylls med tillämpning av a Sverige blir ansvarigt också enligt konventionen utom i det fall då satellitkapaciteten har ställts till förfogande av ett subjekt från ett land är bundet som av konventionen. Sverige uppfyller sitt åtagande med tillämpning av a

Satellitprogramföretaget har hemvist i ett EES-land också är annat som bundet av konventionen.

2 A. Om upplänkssändningen sker från Sverige bär det land där programföretaget har hemvist ansvaret enligt direktivet, Sverige enligt konvenmen tionen. Sveriges åtagande uppfylls med tillämpning av b § första punkten. Eftersom det land där programföretaget har hemvist är bundet konvenav tionen kan Sverige träffa avtal om att det landet skall bära ansvaret också enligt konventionen. Detta framgår b § andra stycket. av

2 B. Om upplänkssändningen sker från ett land inte är bundet som av konventionen men satellitkapaciteten har ställts till förfogande svenskt av ett subjekt bär det land där programföretaget har hemvist ansvaret enligt direktivet, men Sverige enligt konventionen. Sveriges åtagande uppfylls med tillämpning av b § andra punkten. Eftersom det land där programföretaget har hemvist är bundet av konventionen kan Sverige träffa avtal om att det landet skall bära ansvaret också enligt konventionen. Detta framgår b § andra stycket. av

Bilaga 4 223 SOU 1992 31

Satellitprogramföretaget har hemvist i ett annat EES-land som inte är

bundet av konventionen.

Om upplänkssändningen sker från Sverige bär det land där program- 3 A. hemvist enligt direktivet, men Sverige enligt konvenföretaget har ansvaret åtagande uppfylls med tillämpning b § första punkten. tionen. Sveriges av

upplänkssändningen sker från ett land som inte är bundet av 3 B. Om satellitkapaciteten har ställts till förfogande av ett svenskt konventionen men programforetaget har hemvist ansvaret enligt direktisubjekt bär det land där konventionen. Sveriges åtagande uppfylls med Sverige enligt vet. men tillämpning b § andra punkten. av där programforetaget har hemvist inte är bundet av kon- Eftersom det land Sverige inte avtal med det landet frånträda ansvaret enventionen kan genom ligt konventionen.

har hemvist i land inte är ett EES-land. Satellitprogramföretaget ett som

sker från Sverige bär Sverige ansvaret både 4 A. Om upplänkssändningen konventionen. Med tillämpning § första punkten enligt direktivet och av c åtaganden. Om satellitkapaciteten har ställts till förfouppfyller Sverige sina från EES-land blir detta land tillsammans med Sverige gande av ett subjekt ett ansvarigt enligt direktivet

upplänkssändningen sker från ett EES-land som är bundet av 4 B. Om satellitkapaciteten har ställts till förfogande av ett svenskt konventionen men enligt konventionen medan Sverige tillsubjekt bär upplänkslandet ansvaret bär enligt direktivet. Sveriges åtamed upplänkslandet ansvaret sammans gande uppfylls med tillämpning av c § andra punkten.

upplänkssändningen sker från EES-land inte är bundet 4 C. Om ett som satellitkapaciteten har ställts till förfogande av ett av konventionen men Sverige enligt konventionen medan Sverige tillsvenskt subjekt bär ansvaret upplänkslandet bär enligt direktivet. Sveriges åtagansammans med ansvaret den uppfylls med tillämpning av c § andra punkten.

från land är bundet kon-

4 D. Om upplänkssändningen sker ett som av

EES-land satellitkapaciteten har ställts till ventionen men som inte är ett men svenskt subjekt bär upplänkslandet ansvaret enligt konvenförfogande av ett direktivet; Sveriges åtagande

tionen medan Sverige bär ansvaret enligt upp-

fylls med tillämpning av c § andra punkten; i i

224 Bilaga 4 SOU 1992 31

4 E. Om upplänkssändningen sker från ett land varken är EESsom ett land eller är bundet av konventionen satellitkapaciteten har ställts till förmen fogande av ett svenskt subjekt bär Sverige ansvaret enligt både direktivet och konventionen. Sveriges åttaganden uppfylls med tillämpning § andra av c punkten. Om det land där satellitprogramföretaget har hemvist är bundet konvenav tionen kan Sverige träffa avtal om att detta land skall bära ansvaret enligt konventionen. Eftersom en sådan ansvarsöverflyttning inte får verkan gents mot EES-ländema har det emellertid inte ansetts lämpligt att införa sådan en möjlighet i c

KUNGL. BIBL.

1992 -06-0 2

STOCKHOLM

1992 Statens offentliga utredningar

Systematisk förteckning

Justitiedepartementet Arbetsmarknadsdepartementet [13] Kompetensutveckling en nationell strategi.[7] Bundna aktier. - EES-anpassning kreditupplysningslagen. [22] Årsarbetstid.[27] av Socialdepartementet Civildepartementet

Psykisktstördas situationi kommunerna Ekonomiochrätt i kyrkan. [9] pmbleminventeringur socialtjänstens perspektiv. [3] -en och rsdepartementet Mil |0- H naturresu Psykiatrin i Norden ett jämförande perspektiv.[4] — Kroppen efter dÖdCn- [16] Regler för risker. Ett seminarium om varför tillåter Densista undersökningen obduktionen i ett mer föroreningar inne än ute [2] psykologiskt perspektiv.[17] Tvangsvard i socialtjänsten ansvar och innehåll. [18] - Statens hundskola. ombildning från myndighettill aktiebolag. [20] Bostadsstöd till pensionärer. [21] Rätten till folkpension kvaliftkationsregleri internationella förhållanden. [26] Smittskyddsinstitutet ny organisationför Sveriges nationella smittskyddsfunktioner. [29]

Finansdepartementet Koncessionför försäkringssammanslutningar. [5] Ny mervärdesskattelag. Motiv. Del — Forfattningstext och bilagor. Del [6] - Bostadsrätter. [8] Fastighetstaxeringm.m.- Fastighetsskatt. Långtidsutredningen 1992. [19] Kontrollfrågor i tulldatoriseringen m.m. [23] Avreglerad bostadsmarknad. [24] Kartläggningav kasinospel enligt internationella regler. [28] Kreditförsälcring Några aktuellaproblem. [30] - Utbildningsdepartementet Frihet- kompetens. Grundutbildningensvillkor ansvari högskolan.[l] Konstnärlig högskoleutbildning. [12] Ledning och ledarskap i högskolan några perspektiv och möjligheter. [15] Utvärderingav försöksverksamheten med3-arig yrkesinriktad utbildning i gymnasieskolan. [25]

Jordbruksdepartementet

Mindre kadmiumi handelsgödsel.[14]

Kulturdepartementet

Ett nytt bolag för rundradiosändningar. [10] Lagstiftning om satellitsändningar av TV-program. [31]

Statens

offentliga

utredningar

Kronologisk förteckning

Frihet ansvar kompetens.Grundutbildningens - villkor i högskolan.U. Regler för risker. Ett seminarium om varför vi tillåter mer föroreningarinne än ute. M. Psykisktstördassituationi kommunerna -en probleminventering socialtjänstens ur perspektiv. 4. Psykiatrini Norden -ett jämförandeperspektiv. Koncessionför försäkringssammanslutningar. Fi. Ny mervårdesskattelag. Motiv. Del - Författningstextoch bilagor. Del Fi. - Kompetensutveckling en nationellstrategi.A. - Fastighetstaxering Bostadsrätter.Fi. m.m.- Ekonomi och rätt i kyrkan. C. 10.Ett nytt bolag för rundradiosändningar.Ku. l LFastighetsskatt.Fi. 12.Konstnärlighögskoleutbildning.U. 13.Bundnaaktier. Ju. 14.Mindre kadmium i handelsgödsel.Jo. l5.Ledning och ledarskapi högskolan några perspektivoch möjligheter. U. 16.Kroppenefter döden.S. 17.Den sistaundersökningen obduktioneni ett psykologisktperspektiv. 18.Tvångsvårdi socialtjänsten ansvar ochinnehåll. - 19.Långtidsutredningen1992.Fi. 20.Statenshundskola.Ombildning från myndighettill aktiebolag. 21.Bostadsstödtill pensionärer. 22.EES—anpassningkreditupplysningslagen.Ju. av 23.Kontrollfrågor i tulldatoriseringen m.m. Fi. 24.Avregleradbostadsmarknad. Fi. 25.Utvärdering av försöksverksamheten med S-årig yrkesinriktadutbildning i gymnasieskolan.U. 26.Rättentill folkpension kvalifikationsregleri internationellaförhållanden. 27. Årsarbetstid. A. 28.Kartläggning av kasinospel enligt internationella regler. Fi. 29.Smittskyddsinstitutet ny organisationför Sveriges nationellasmittskyddsfunktioner. 30.Kreditförsäluing Någraaktuellaproblem.Fi. - 3l.Lagstiftning om satellitsändningar TV-program. av Ku.

ALLMÄNNA FÖRLAGET

BESTÄLLNINCAR ALLMÄNNA FÖRLACET, KUNDTJÄNST, 106 47 STOCKHOLM, TEL o8~739 9630, FAX108-7399548. INFORMATIONSBOKHANDELN, MALMTORGSGATAN 5 v10 BRUNKEBERGSTORC, STOCKHOLM. ISBN 91-38-13020-3 ISSN O375-250X