Handikapp
1990/91 SoU1
I betänkandet behandlas ett sextiotal motionsyrkanden som väckts under den allmänna motionstiden 1990 och som rör olika frågor om handikapp.
Med anledning av motionsyrkanden om den s.k. 49-årsgränsen för bilstöd (m, fp och c) uttalar utskottet att det ur strikt handikappolitisk synvinkel är klart att bilstödet borde omfatta även dem som är över 50 år. Utskottet delar således motionärernas uppfattning att 49-årsgränsen är snäv. Utskottet anser att regeringen i lämpligt sammanhang bör överväga möjligheterna till en utvidgning av personkretsen. Vad utskottet anfört föreslås riksdagen ge regeringen till känna.
Övriga motionsyrkanden avstyrks.
Till betänkandet har fogats ett 30-tal reservationer.
1989/90:Sf62 av Barbro Sandberg m.fl. (fp) vari yrkas 3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om vårdarlön, 4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om de handikappades rätt till ett eget boende,
1989/90:So211 av Karl Hagström m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av lagförändringar för att göra det möjligt även för fosterföräldrar till handikappade barn att erhålla bilstöd.
1989/90:So214 av Barbro Sandberg och Kenth Skårvik (fp) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts angående ändring av statsbidragsbestämmelserna för färdtjänst för att skapa möjlighet för handikappade att leasa bil.
1989/90:So217 av Ragnhild Pohanka och Anita Stenberg (mp) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att landstingen skall uppmanas att arbeta mer aktivt enligt omsorgslagen, 3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att relevant utbildning ges olika yrkeskategorier som arbetar inom omsorgsverksamheten, 4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att tjänster skall tillskapas inom omsorgsverksamheten för ambulerande utbildad personal, 5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att införa prövotid av handikapphjälpmedel för de utvecklingsstörda,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att generösare och upprepade prov för utnyttjande av handikapphjälpmedel för utvecklingsstörda tillämpas.
1989/90:So222 av Bo Nilsson och Sonia Karlsson (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en översyn av förordningen om bilstöd till handikappade.
1989/90:So227 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om handikappades möjlighet att få personliga assistenter, 4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en handikappombudsman, 5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om sittliftar vid allmänna bad, 6. att riksdagen beslutar att det skall vara möjligt för alla som tidigare erhållit bilstöd att kunna förnya detta efter 49 års ålder, 7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts angående undantag från kravet på eget körkort som krav för erhållande av bilstöd, 8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om bestämmelserna om funktionshinder för att erhålla bilstöd, 11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om möjligheten för fosterföräldrar till handikappade barn att erhålla bilstöd, 12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om huvudmannaskapet för färdtjänst, 13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av en samordnad barnhabilitering, 14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en samordnad vuxenhabilitering, 17. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en utvidgad personkrets i omsorgslagen,
1989/90:So238 av Ingvar Björk och Bo Nilsson (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om färdtjänst till handikappade.
1989/90:So244 av Karin Falkmer och Birgit Henriksson (m) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om rätt till bilstöd för handikappade barn med familjehemsplacering.
1989/90:So247 av Rune Jonsson m.fl. (s) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att statens hundskola bör få utvidgat ansvar för att genom avelsverksamhet vid hundskolan och i samverkan med enskilda uppfödare trygga den långsiktiga produktionen av hundar för samhällstjänst, 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att statens hundskola därvid bör omorganiseras så att de gemensamma kostnaderna för avelsverksamheten bestrids ur fasta anslag.
1989/90:So253 av Eva Goës m.fl. (mp) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ledarhund för synskadade, 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om djursjukhusets roll för hundskolan.
1989/90:So260 av Sten Svensson m.fl. (m) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om datorhjälpmedel och texttelefon, 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ett aktivt uppsökande arbete redan i skolan för att förebygga förtidspension, 3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om anslag för avancerade datorbaserade hjälpmedel, 4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om datorn som tekniskt hjälpmedel för synskadade, hörselskadade och rörelsehindrade samt tillgången till texttelefon på arbetsplatsen, 5. att riksdagen hos regeringen begär en utredning angående arbetstekniska hjälpmedel för personer med funktionsnedsättning i enlighet med vad i motionen anförts, 8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att bilstödet till svårt handikappade bör följa barnet även när det placeras i familjehem.
1989/90:So266 av Margareta Gard (m) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en översyn av lagen om bilstöd till handikappade.
1989/90:So283 av Gustav Persson m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om bättre habiliterings- och rehabiliteringsresurser för personer med dolda handikapp.
1989/90:So288 av Barbro Sandberg och Kenth Skårvik (fp) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om handikappinventering i kommunerna.
1989/90:So290 av Marianne Jönsson och Marianne Andersson (c) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om översyn och behov av förtydliganden i regelsystemet för bilstöd till handikappade.
1989/90:So296 av Olof Johansson m.fl. (c) vari yrkas 3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en ökad satsning på fritid och kulturverksamhet för handikappade, 4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om bilstödets utvidgning upp till 65 år, 5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ytterligare beredning av huvudmannaskapsfrågan för hjälpmedel, 6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av fria hjälpmedel för handikappade, 7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om brukarinflytandet, 8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om utvidgning av personkretsen enligt omsorgslagen, 9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om förbättringar för de handikappade i den psykiatriska vården, 12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om etik inom handikappområdet.
1989/90:So301 av Ragnhild Pohanka och Anita Stenberg (mp) vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag om att de rörelsehindrade skall omfattas av omsorgslagen.
1989/90:So304 av Margó Ingvardsson m.fl. (vpk,s,m,fp,c,mp) vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär en översyn av situationen för och stödet till föräldrar med funktionshinder.
1989/90:So305 av Rolf Kenneryd (c) vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag till avskaffande av den s.k. 49-årsgränsen vad gäller bilstöd till handikappade samt till finansieringen härför.
1989/90:So313 av Claes Roxbergh m.fl. (mp) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att möjligheten till bilstöd återinförs för personer över 65 år, 2. att riksdagen beslutar bygga ut ledarhundsutbildningen och totalverksamheten enligt vad som anförts i motionen, 5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om eget val av vårdare.
1989/90:So315 av Lars Werner m.fl. (vpk) vari yrkas 1. att riksdagen hos regeringen begär förslag om ett åtgärdsprogram på grundval av Handlingsprogram i handikappfrågor i enlighet med vad som anförts i motionen, 3. att riksdagen hos regeringen begär en översyn av hälso- och sjukvårdslagen för att stärka patienternas ställning i enlighet med vad som anförts i motionen, 4. att riksdagen hos regeringen begär förslag som syftar till utbyggnad av rehabiliteringsresurser i enlighet med vad som anförts i motionen, 5. att riksdagen hos regeringen begär förslag till lag om rehabilitering i enlighet med vad som anförts i motionen, 6. att riksdagen hos regeringen begär förslag till lag om tekniska hjälpmedel i enlighet med vad som anförts i motionen, 7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om kommunbot och vitesföreläggande,
1989/90:So437 av Carl Bildt m.fl. (m) vari yrkas 6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om översyn av reglerna för bidragsgivningen till handikapporganisationerna. Motiveringen återfinns i motion 1989/90:Sf259.
1989/90:So516 av Leif Olsson och Kenth Skårvik (fp) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av handikappstöd/hjälpmedel för primär fibromyalgi-sjuka,
Åtgärdsprogram
I motion 1989/90:So315 av Lars Werner m.fl. (vpk) yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag om ett åtgärdsprogram på grundval av Handlingsprogram i handikappfrågor i enlighet med vad som anförts i motionen (yrkande 1). Motionärerna anser att handlingsprogrammet i handikappfrågor borde ligga till grund för en systematisk reformverksamhet från regeringens sida.
I anslutning till handikappåret 1981 utarbetades ett nationellt handlingsprogram i handikappfrågor (SOU 1982:46). I programmet hade företrädare för de dåvarande fem riksdagspartierna och handikapprörelsen lagt fram en gemensam syn på handikappades situation. De hade vidare samstämmigt uttalat sig om sin syn på de senaste årens handikappolitik och om inriktningen av åtgärderna på handikappområdet för de närmaste åren.
När regeringen i en skrivelse våren 1983 anmälde handikapprogrammet för riksdagen anfördes att detta borde ingå i regeringens bedömningsunderlag inför kommande ställningstaganden.
I betänkandet SoU 1982/83:23 (s. 12) noterade utskottet med tillfredsställelse att beredningsgruppens arbete utmynnat i ett handikapprogram med bred politisk enighet. Enligt utskottet borde programmet utgöra en viktig utgångspunkt för det fortsatta arbetet på handikappområdet.
I betänkandet SoU 1987/88:3 behandlades regeringens skrivelse (1986/87:161) med anledning av handikapprådets uppföljning av handlingsprogrammet. Utskottet uttalade bl.a. följande (s. 3).
Utskottet noterar nu med tillfredsställelse de åtgärder som regeringen vidtagit i syfte att nå målet om full delaktighet och gemenskap i samhället för alla handikappade. Utskottet vill understryka den avgörande betydelse handikapporganisationerna haft för de framsteg som har kunnat nås i det handikappolitiska arbetet. Handikappolitiken angår enligt utskottets mening alla människor, och det bör följaktligen vara naturligt för alla att känna samhörighet med handikapprörelsen. Samhället bör därför ge handikapprörelsen goda villkor att verka under så att dess ställning i samhället kan fortsätta att utvecklas och förstärkas.
Utskottet konstaterar dock att trots den mångfald åtgärder som vidtagits är, som föredragande statsrådet påpekar i skrivelsen, bristerna i samhället alltjämt omfattande. Utskottet vill därför understryka statsrådets slutsats att politiken även framdeles måste inriktas på en rättvis fördelning av samhällsresurserna, med målmedvetna förstärkningar inom handikappområdet, för att målet om full delaktighet och jämlikhet skall kunna förverkligas.
Utskottet ansåg inte att regeringens skrivelse påkallade någon åtgärd från riksdagens sida.
Det ankommer på 1989 års handikapputredning (dir. 1988:53) att överväga förbättringar för de handikappade inom socialtjänstens och habiliteringens/rehabiliteringens område. Genom tilläggsdirektiv (dir. 1990:24) till utredningen skall direktiven (dir. 1984:5) Kommittédirektiv till samtliga kommittéer och särskilda utredare angående utredningsförslagens inriktning (de s.k. nolldirektiven), vad avser krav på finansieringsanvisning, inte gälla för 1989 års handikapputredning.
Utskottet gör följande bedömning.
Utskottet konstaterar att 1989 års handikapputredning har till uppgift att överväga förbättringar inom socialtjänstens och habiliteringens/rehabiliteringens område för de handikappade. Genom tilläggsdirektiv efter ett tillkännagivande av riksdagen skall de s.k. nolldirektiven, vad avser krav på finansieringsanvisning, inte gälla för utredningens arbete. Slutbetänkande från utredningen väntas i början av 1991. Med hänvisning härtill avstyrker utskottet motion So315 (vpk) yrkande 1.
Handikappinventering
I motion 1989/90:So288 av Barbro Sandberg och Kenth Skårvik (båda fp) yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om handikappinventering i kommunerna. Motionärerna anser att utan en långsiktig väl fungerande planering i nära samarbete med handikapporganisationerna kan inte målen uppnås.
Enligt 5 § socialtjänstlagen skall socialnämnden bl.a. göra sig väl förtrogen med levnadsförhållandena i kommunen, medverka i samhällsplaneringen och i samarbete med andra främja goda miljöer i kommunen.
I 1989 års handikapputrednings betänkande SOU 1990:19 (s. 113) sägs att det mest omfattande och tydliga sättet att medverka i detta arbete från socialtjänstens sida när det gäller att beakta handikappaspekter kan vara upprättandet av särskilda handikappolitiska program. Enligt utredningen är det emellertid bara en tredjedel av de tillfrågade kommunerna som gjort detta (25 av 72 kommuner). Arbetet med de handikappolitiska programmen, där sådana upprättats, har varit brett upplagt under medverkan av flertalet kommunala förvaltningar och med synpunkter från många externa organ. Av den kartläggning utredningen gjort framgår att samtliga kommuner, som antagit en plan för handikappfrågorna, anser att insatserna därigenom förbättrats för människor med omfattande funktionshinder.
Utskottet har inhämtat att 1989 års handikapputredning behandlar den fråga som tas upp av motionärerna. I början av 1991 beräknas utredningen avlämna sitt slutbetänkande. I avvaktan på utredningens betänkande bör riksdagen enligt utskottets mening avstå från att göra uttalanden i frågan. Utskottet avstyrker därför motion So288 (fp).
Patientens ställning i vården
I motion 1989/90:So296 av Olof Johansson m.fl. (c) yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om brukarinflytandet (yrkande 7). I denna motion om åtgärder för de handikappade anser motionärerna att det brukarinflytande som omnämns i hälso- och sjukvårdslagens 8 § i verkligheten visat sig vara begränsat. Rättigheten måste enligt motionärerna utvecklas och finna sin form i praktiken, vilket det krävs stora utbildningsinsatser för.
I 8 § hälso- och sjukvårdslagen (1982:763) stadgas att i planeringen och utvecklingen av hälso- och sjukvården skall landstingskommunen samverka med samhällsorgan, organisationer och enskilda.
Enligt proposition (1981/82:97) om hälso- och sjukvårdslag, m.m. (s. 124) avses med samhällsorgan bl.a. kommuner och statliga myndigheter på central resp. länsnivå. Bland organisationer nämns arbetsmarknadens organisationer samt handikapp-, äldre- och patientföreningar. Med enskilda avses i huvudsak privata vårdgivare av olika slag, t.ex. privata sjukhem, privatpraktiserande läkare och företagshälsovården vid enskilda företag. Hur samverkan mellan sjukvårdshuvudmännen och organisationerna skall gå till anges inte i lagen eller dess förarbeten. Av propositionen framgår dock att med samverkan avses att markera att samarbetet alltid skall vara ett ömsesidigt givande och tagande.
I 8 § omsorgslagen sägs det att en av landstingskommunens uppgifter är att samverka med organisationer som företräder psykiskt utvecklingsstörda.
I 8 och 20 a §§ socialtjänstlagen finns bestämmelser om kommunens samverkan med andra, bl.a. organisationer.
Landstingsförbundet rekommenderade år 1984 (AC 84:18) de sjukvårdshuvudmän som ännu inte hade påbörjat planeringssamverkan med organisationerna enligt hälso- och sjukvårdslagen att snarast ta initiativ till det.
Landstingsförbundet gjorde i juni 1989 en enkät om brukarinflytandet i landstingen. Syftet med enkäten var att få en uppfattning om omfattningen av brukarinflytandet i landstinget samt om inställningen till och planerna på vidgat inflytande. I landstingsförbundets cirkulär (C 89:107) om sammanställning av enkätsvaren redovisas följande slutsatser.
Landstingen verkar anse att brukarinflytande i nuvarande omfattning är i stort sätt tillfredsställande. De är i princip positiva till en utvidgning av inflytandet, men eftersom de konkreta planerna på området är få måste man anta att behovet av ökat brukarinflytande inte anses som angeläget.
Om brukarinflytandet skall utvidgas uppfattas systemet med villkorad delegation uppenbarligen inte som ett förstahandsalternativ, utan man väljer istället att satsa på traditionella och redan etablerade former för inflytande: samråd med intresseorganisationer, boenderåd m m samt ökat inflytande för individen.
I direktiv till 1989 års handikapputredning (dir. 1988:53) framgår bl.a. följande. En av grundtankarna i socialtjänstlagen, hälso- och sjukvårdslagen och omsorgslagen är att de ansvariga huvudmännen i sin planering och utformning av verksamheterna skall samverka med olika organisationer, t.ex. handikapporganisationerna. Bestämmelser om samverkan finns i samtliga dessa lagar -- -- --
Mot bakgrund av att människor med funktionshinder i så betydande utsträckning är brukare av socialtjänst, hälso- och sjukvård och omsorgsverksamhet, måste handikapporganisationerna betraktas som en viktig part i denna samverkansprocess. Kommittén bör göra en kartläggning och analys av vilka effekter dessa bestämmelser om samverkan haft och vilka samverkansformer som har utvecklats mellan huvudmännen och handikapporganisationerna. Om kommittén finner att det finns skäl härtill, skall den redovisa förslag för att nå mer effektiva samverkansformer i framtiden.
Enligt vad som inhämtats har 1989 års handikapputredning gjort en kartläggning av huvudmännens samverkan med handikapporganisationerna. Utredningen avser att behandla denna fråga i sitt slutbetänkande.
Utskottet konstaterar att 1989 års handikapputredning gjort en kartläggning och avser att behandla frågor om samverkan i sitt slutbetänkande. Utskottet anser att förslagen bör avvaktas innan något initiativ i enlighet med motionen övervägs. Motion So296 (c) yrkande 7 avstyrks därför.
I motion 1989/90:So315 av Lars Werner m.fl. (vpk) yrkas att riksdagen hos regeringen begär en översyn av hälso- och sjukvårdslagen för att stärka patienternas ställning i enlighet med vad som anförts i motionen (yrkande 3). Motionärerna påpekar att kontinuiteten inom sjukvården är särskilt viktig för de funktionshindrade som ofta har anledning att söka vård. Vidare påpekas att intresset för samverkan från sjukvårdens sida är mycket varierande. För människor som under lång tid vistas i sjukvården måste det enligt motionen skapas möjligheter att tillgodose behov av intellektuell och fysisk stimulans.
I 2 a § hälso- och sjukvårdslagen (1982:763) stadgas att hälso- och sjukvården skall bedrivas så att den uppfyller kraven på en god vård. Detta innebär att den särskilt skall bl.a. bygga på respekt för patientens självbestämmande och integritet, främja goda kontakter mellan patienten och hälso- och sjukvårdspersonalen. Vidare stadgas att vården och behandlingen skall så långt det är möjligt utformas och genomföras i samråd med patienten.
I 5 § lagen (1980:11) om tillsyn över hälso- och sjukvårdspersonalen m.fl. stadgas att sjukvårdspersonalen skall så långt det är möjligt utforma och genomföra vården i samråd med patienten.
1989 års handikapputredning har givit ut en rapport från ett seminarium under 1989 om brukarinflytande, livsinflytande och delaktighet (red. Mårten Söder, Centrum för handikappforskning, Uppsala Universitet). Rapporten innehåller uppsatser som behandlar situationen för människor med funktionsnedsättningar i det offentliga hjälpsystemet.
Frågor om kontinuiteten m.m. i vården behandlades senast av utskottet i betänkandet 1989/90:SoU24 (s. 26 f.). I betänkandet tillstyrkte utskottet regeringens förslag om en särskild patientansvarig läkare. Förslaget främjade enligt utskottet kontinuiteten. Vidare framhöll utskottet att förslaget om en patientansvarig läkare också kan förväntas stärka patienternas ställning i vården, vilket enligt utskottet kunde bli särskilt värdefullt för patienter med långa vårdtider eller ofta återkommande vårdbehov och för handikappade. Riksdagen följde utskottet (rskr. 313).
Frågorna om kontinuitet och samverkan i vården har nyligen behandlats av riksdagen i samband med förslag om patientansvarig läkare i vården. Enligt utskottets mening bör riksdagen därför nu avstå från att göra uttalanden i frågan. Motion So315 (vpk) yrkande 3 avstyrks därför.
Personliga vårdare m.m.
I motion 1989/90:So227 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om handikappades möjlighet att få personliga assistenter (yrkande 1). Motionärerna anser att de handikappade bör kunna få personliga vårdare eller assistenter, människor som de handikappade lär känna och har förtroende för. Dessa skall enligt motionen också kunna anställas direkt av den handikappade eller dennes familj genom att kommunen avgör omfattningen på hjälpinsatsen och står för kostnaden medan den handikappade själv avgör vem som skall utföra vården.
I motion 1989/90:So313 av Claes Roxbergh m.fl. (mp) yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om eget val av vårdare (yrkande 5). Motionärerna anser att den handikappade i den utsträckning det är möjligt själv skall få välja vårdare och att även anhöriga skall kunna anställas.
I motion 1989/90:Sf62 av Barbro Sandberg m.fl. (fp) yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om vårdarlön (yrkande 3). Motionärerna anser att när ett handikappat barn fyllt 16 år och vårdbidraget upphör det måste bli regel att den vårdande föräldern får rätt till vårdarlön om barnet bor kvar i föräldrahemmet.
Enligt 9 kap. 4 § lagen (1962:381) om allmän försäkring (AFL) har en försäkrad förälder rätt till vårdbidrag för vård av barn som inte har fyllt 16 år om barnet på grund av sjukdom, psykisk utvecklingsstörning eller annat handikapp under minst sex månader är i behov av särskild tillsyn och vård. Vårdbidraget är en ersättning för dels det vårdarbete som en förälder utför, dels de merkostnader som uppkommer på grund av barnets handikapp eller sjukdom. Beroende på tillsyns- och vårdbehovets omfattning samt merkostnadernas storlek utges bidraget med belopp motsvarande hel, halv eller en fjärdedel av hel förtidspension jämte pensionstillskott som svarar mot pensionen. Av vårdbidraget kan en viss angiven del bestämmas som ersättning för merkostnader.
Den som fyllt 16 år, men inte 65 år, har enligt 9 kap. 2 § AFL rätt till handikappersättning om han för avsevärd tid fått sin funktionsförmåga nedsatt i sådan omfattning att han i sin dagliga livsföring behöver mera tidskrävande hjälp av annan, för att kunna arbeta behöver fortlöpande hjälp av annan eller om han har betydande merutgifter. Handikappersättning utges allt efter hjälpbehovets omfattning eller merutgifternas storlek med 65, 50 eller 34 % av basbeloppet per år. (Fr.o.m. den 1 januari 1991 med 69, 53 eller 36 % av basbeloppet.)
I betänkandet 1989/90:SoU13 (s. 7 f.) behandlade utskottet utförligt frågan om valfrihet och självbestämmande inom handikapp- och äldreomsorgen. Utskottet hänvisade till tidigare betänkanden där frågan behandlats. När det gäller rätten till bistånd enligt socialtjänstlagen fastslog utskottet i betänkandet SoU 1985/86:11 att lagstiftningen ger visst utrymme för den enskilde att kunna begära att få vård i enskild regi med stöd av dessa regler. Utskottets uttalanden i detta betänkande och även därefter har alla haft samma inriktning, nämligen att de äldre resp. handikappade måste ges ökade möjligheter att själva kunna påverka sin situation. Utskottet har också när det gäller personliga assistenter hänvisat till det pågående s.k. STIL-projektet. Projektet är en verksamhet där människor med funktionshinder själva får ett avgörande inflytande över hjälpens innehåll och utformning. Den enskilda har ett eget ansvar för anställning och arbetsledning av en egen personlig assistent. Medel till assistentens lön kommer från landstinget och kommunen och motsvarar de kostnader som annars skulle utgå för social hemhjälp m.m. Projektet pågår under 1987--1991 och skall därefter utvärderas. Då aktuella motionsyrkanden avstyrktes.
I samma betänkande (s. 15 f.) behandlade utskottet senast frågan om närståendevård m.m., och en utförlig redovisning ges över de rättsliga villkoren i samband med att sådan vård lämnats. I betänkandet erinras om att utskottet vid flera tillfällen tidigare behandlat frågor om anhörigvårdarnas situation. Utskottet har därvid framhållit att det är viktigt att de anhörigas insatser tas till vara och att de anhöriga får samhällets stöd genom ersättning för arbetet och samma sociala trygghet som andra. Utskottet har betonat att detta självfallet även gäller för anhöriga som vårdar handikappade barn. Objektanställning av anhöriga har utskottet ansett kunna ske utan ändring av socialtjänstlagen.
I betänkandet 1989/90:SoU13 gjorde utskottet bedömningen att en grundläggande förutsättning för anställning av en anhörigvårdare är att det föreligger ett behov av bistånd hos vårdtagaren. När detta behov konstaterats borde det enligt utskottet ankomma på den ansvarige huvudmannen att avgöra om detta bistånd skall lämnas genom t.ex. hemtjänsten, hemsjukvården eller genom anställning av en anhörigvårdare. Vidare erinrade utskottet om att det i tidigare betänkande konstaterats att socialtjänstlagen inte lägger hinder i vägen för kommunerna att anställa anhörigvårdare. Utskottet påminde om de uttalanden som utskottet tidigare gjort om att det är viktigt att de anhörigas insatser tas till vara och att de anhöriga får samhällets stöd genom ersättning för arbetet och samma sociala trygghet som andra. Utskottet hänvisade också till den syn på anhörigvård och objektanställning som redovisades i regeringens äldreproposition (prop. 1987/88:176), där det anfördes att kommuner och landsting bör anställa de närstående i yrkesaktiv ålder som frivilligt vill göra en vårdinsats under en längre tid. Då aktuella motionsyrkanden avstyrktes.
1989 års handikapputredning konstaterar i sitt betänkande SOU 1990:19 att valfriheten för handikappade att individuellt välja personligt stöd är närmast obefintlig. Inför sitt fortsatta arbete framhåller utredningen (s. 332) att det är viktigt att öka den enskildes möjligheter till inflytande och självbestämmande över såväl sin egen livssituation i stort som möjligheten att välja tidpunkt för färdtjänst, individ för det personliga stödet osv. De lösningar till ökat personligt inflytande som utvecklats inom bl.a. det s.k. STIL-projektet bör enligt utredningen studeras liksom utvecklingsprojekt som bl.a. handikapputredningen initierat om möjligheterna att inom den kommunala organisationen påverka val av personligt stöd.
1989 års handikapputredning behandlar frågan om de handikappades möjlighet att välja vårdare m.m. Enligt utskottet bör det pågående utredningsarbetet slutföras innan riksdagen överväger att göra uttalanden i de frågor som tas upp i motionerna. Utskottet avstyrker därför motionerna So227 (fp) yrkande 1 och So313 (mp) yrkande 5. Utskottet avstyrker även motion Sf62 (fp) yrkande 3.
Handikappombudsman
I motion 1989/90:So227 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en handikappombudsman (yrkande 4). Motionärerna föreslår att kommunerna uppmuntras till att inrätta en funktion som handikappombudsman. Enligt motionen bör handikappombudsmannen ges i uppdrag att på olika sätt stödja och vägleda de handikappade och deras anhöriga samt ge dem upplysningar om vilka rättigheter de har.
I 1989 års handikapputrednings uppgifter ingår (dir. 1988:53) att utreda behovet av en lagstiftning mot diskriminering och behovet av en statlig handikappombudsman. I betänkandet SOU 1990:19 (s. 335) anförs att frågan om en diskrimineringslag kommer att övervägas. Om det bedöms lämpligt att införa en lag med förbud mot diskriminerande behandling av människor med funktionsnedsättning kan frågan om en handikappombudsman aktualiseras, framhålls det. Enligt utredningen skulle denne kunna ha till uppgift att övervaka tillämpningen av diskrimineringslagen och påtala överträdelser av densamma.
Utskottet konstaterar att det ankommer på kommunen att avgöra om en tjänst som handikappombudsman skall inrättas. Enligt utskottet bör riksdagen avstå från att göra något uttalande i frågan. Utskottet avstyrker därför motion So227 (fp) yrkande 4.
Personkretsen i omsorgslagen
I motion 1989/90:So227 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en utvidgad personkrets i omsorgslagen (yrkande 17). Motionärerna anser att alla handikappade barn och ungdomar som är i behov av särskilda omsorger bör, i likhet med omsorgskommitténs förslag 1981, omfattas av omsorgslagen och därmed ha en garanterad rätt till dessa omsorger.
I motion 1989/90:So296 av Olof Johansson m.fl. (c) yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om utvidgning av personkretsen enligt omsorgslagen (yrkande 8). Motionärerna anser det anmärkningsvärt att, trots riksdagsuttalande hösten 1989 om en översyn av personkretsen, något förslag ännu inte lagts fram.
I motion 1989/90:So301 av Ragnhild Pohanka och Anita Stenberg (båda mp) yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag om att de rörelsehindrade skall omfattas av omsorgslagen.
Lagen om särskilda omsorger om psykiskt utvecklingsstörda m.fl. (1985:568), den s.k. omsorgslagen, innehåller föreskrifter om särskilda omsorger om psykiskt utvecklingsstörda. Lagen gäller även personer som på grund av hjärnskada, föranledd av yttre våld eller kroppslig sjukdom, har fått ett betydande begåvningshandikapp samt personer med barndomspsykos.
I betänkandet SoU 1984/85:27 behandlade utskottet proposition 1984/85:176 om ny omsorgslag. Utskottet uttalade (s. 7) att den utvidgning av personkretsen som då skedde borde ses som ett första steg i reformarbetet och att alla handikappade barn och ungdomar borde ges samma stöd som de grupper lagen omfattar. Enligt utskottet fordrade dock en sådan utvidgning av personkretsen ett ytterligare utredningsarbete. Utskottet konstaterade att detta utredningsarbete borde inriktas på att precisera vilka grupper som borde omfattas av lagen och belysa behovet av kompletterande särskilda omsorger. Vad utskottet anfört föreslogs riksdagen ge regeringen till känna. Riksdagen följde utskottet (rskr. 386)
Mot bakgrund av riksdagens uttalande tillsatte regeringen i november 1985 en särskild arbetsgrupp, som antog namnet Ansgar, för att utreda dessa frågor.
Ansgar överlämnade i april 1988 sin slutrapport till regeringen. Arbetsgruppen ansåg det inte möjligt att utan vidare åtgärder utvidga personkretsen i omsorgslagen. Gruppen ansåg att de ändringar som man diskuterat innebar att omsorgslagen skulle kunna gälla för samtliga barn och ungdomar med funktionshinder och att socialtjänstlagen utvidgades till att omfatta vissa specificerade rättigheter åt samtliga barn och ungdomar med funktionshinder som medförde betydande svårigheter i livsföringen. De diskuterade lagändringarna innebar att vissa särskilda omsorger skulle föras över från omsorgslagen till socialtjänstlagen. I socialtjänstlagen skulle dessa särskilda omsorger benämnas stöd. Ansvaret för dessa omsorger skulle således föras över från landstingskommunerna till kommunerna. Ansgar menade att en sådan förändring skulle kunna vara ett ytterligare steg på vägen att i enlighet med omsorgslagens intentioner överföra samtliga särskilda omsorger till de huvudmän som nu har ansvaret för socialtjänsten och som på sikt bör ha hela ansvaret för även de särskilda omsorgerna. Slutrapporten överlämnades utan eget ställningstagande från arbetsgruppens sida. Ansgar föreslog att den då aviserade handikapputredningen borde svara för den fortsatta beredningen av frågan.
Det ankommer på 1989 års handikapputredning (dir. 1988:53) att behandla frågorna om omsorgslagens framtida personkrets och ansvarsfördelningen mellan kommuner och landsting i fråga om stöd till barn och ungdomar med funktionshinder.
I betänkandet 1989/90:SoU13 (s. 22 f.) behandlade utskottet senast frågan om omsorgslagens personkrets. Utskottet konstaterade då att frågan övervägs av 1989 års handikapputredning. Utskottet ansåg sig inte kunna ifrågasätta utredningens bedömning att frågan om en utvidgning av personkretsen har sådan betydelse att den bör samordnas med övriga huvudfrågor i utredningens slutbetänkande. Mot denna bakgrund ansåg utskottet att riksdagen borde avstå från uttalanden i enlighet med då aktuella motionskrav.
I betänkande av 1989 års handikapputredning Handikapp och välfärd? -- en lägesrapport (SOU 1990:19) anför utredningen följande (s. 334 f.).
Enligt våra direktiv ankommer det på oss att överväga om en vidgning av omsorgslagens personkrets är önskvärd. Alternativ kan vara att de rättigheter som omsorgslagen ger en begränsad personkrets överförs till annan befintlig lag eller till en ny lag om habilitering och rehabilitering. Risker för att rättigheterna enligt omsorgslagen uttunnas vid en sådan förändring måste uppmärksammas.
Ett slutbetänkande från utredningen kan förväntas i början av år 1991.
Frågan om omsorgslagens personkrets övervägs av 1989 års handikapputredning. Med hänsyn härtill anser utskottet att riksdagen nu bör avstå från uttalanden i frågan. Motionerna So227 (fp) yrkande 17, So296 (c) yrkande 8 och So301 (mp) avstyrks därför.
Rätten enligt omsorgslagen till eget boende
I motion 1989/90:So217 av Ragnhild Pohanka och Anita Stenberg (mp) yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att landstingen skall uppmanas att arbeta mer aktivt enligt omsorgslagen (yrkande 1). Motionärerna anser att landstingen i dag inte tillgodoser de utvecklingsstördas rätt till egen bostad enligt omsorgslagen.
I motion 1989/90:So315 av Lars Werner m.fl. (vpk) yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om kommunbot och vitesföreläggande (yrkande 7). Motionärerna påpekar att ett stort antal domar, som gäller huvudmannens skyldighet att sörja för boendet för dem som omfattas av omsorgslagen, inte effektueras. Om lagen kan negligeras utan påföljd påverkar detta, enligt motionen, respekten för lagstiftningen.
I motion 1989/90:Sf62 av Barbro Sandberg m.fl. (fp) yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i motionen anförts om de handikappades rätt till ett eget boende (yrkande 4). Motionärerna anser att de handikappade ungdomarna måste ges rätt och möjlighet att flytta till ett eget boende när de blir äldre. I dag är föräldrar som vårdat ett handikappat barn i hemmet ofta tvingade att fortsätta med detta även när barnet uppnått vuxen ålder. Motionärerna framhåller också landstingets skyldigheter när det gäller vissa handikappades lagliga rätt enligt omsorgslagen till eget boende eller gruppboende.
Lagen (1985:568) om särskilda omsorger om psykiskt utvecklingsstörda m.fl. (omsorgslagen) innehåller föreskrifter om särskilda omsorger om psykiskt utvecklingsstörda. I 4 § omsorgslagen nämns bland de särskilda omsorgerna boende i gruppbostad för vuxna som inte kan bo i en egen bostad. Psykiskt utvecklingsstörda har enligt 5 § rätt till särskilda omsorger, om de behöver sådant stöd och sådan hjälp i sin livsföring och deras behov inte kan tillgodoses på annat sätt. Enligt 18 § omsorgslagen har socialstyrelsen tillsyn över verksamheten. Omsorgslagen ger inga möjligheter till sanktioner mot landsting och kommuner som inte rättar sig efter domar som ger den enskilde rätt till särskilda omsorger.
I regeringsrättens dom den 8 mars 1988 (målnummer 3884-1987) påverkades inte den enskildes rätt till särskild omsorg i form av boende i gruppbostad av det förhållandet att landstingskommunen för tillfället inte hade någon gruppbostad tillgänglig. Landstingskommunen ansågs skyldig att vidta erforderliga åtgärder för att utan dröjsmål uppfylla den förpliktelse som åvilade kommunen. Vilka åtgärder som krävdes härför och åtgärdernas utförande ansågs vara verkställighetsfrågor som inte skulle prövas i det målet.
I betänkandet SoU 1987/88:18 (s. 8 f.) behandlade utskottet en motion om omsorgslagens överklaganderegler. Utskottet gjorde följande bedömning.
Av de nu återgivna uttalandena i lagens förarbeten framgår enligt utskottets mening att en domstol som har att pröva besvär över beslut om rätt till särskilda omsorger har att ta rimlig hänsyn till landstingskommunens möjligheter att tillhandahålla den yrkade omsorgen. Härav följer inte att domstolarna måste godta varje invändning om att en viss resurs inte finns tillgänglig. Det skulle ju göra den enskildes rätt helt innehållslös. Utskottet konstaterar att regeringsrätten i det aktuella fallet inte funnit den omständigheten att gruppbostad just då inte funnits tillgänlig utgöra hinder för den enskildes principiella rätt till denna i lagen särskilt angivna omsorg.
Det är självfallet inte uteslutet att det finns eller kan komma att fattas avgöranden i domstol där den principiella gränsdragningen är oklar mellan frågan om rätten som sådan till särskilda omsorger och frågan om den närmare urformningen av omsorgerna. Som framgår av lagrådets yttrande kan det dock ibland finnas anledning för domstolen att gå in på utformningen av den särskilda omsorgen.
Vad som förekommit ger enligt utskottets mening inte anledning att anta att omsorgslagens besvärsregler skulle vara mer svårtillämpade än andra motsvarande lagregler. Utskottet anser alltså inte att det framkommit något som motiverar en utredning av omsorgslagens överklaganderegler i de avseenden som påtalats i motionen.
Utskottet avstyrkte det då aktuella motionsyrkandet.
Kommunalansvarsutredningen har i betänkandet (SOU 1989:64) Kommunalbot övervägt behovet av åtgärder med syfte att motverka att kommuner och landstingskommuner överskrider gränserna för den kommunala kompetensen, åsidosätter skyldigheter som de har på specialreglerade verksamhetsområden eller sätter sig över domstolarnas beslut i besvärsmål. Utredningen föreslår en mot kommunerna och landstingskommunerna riktad generell ekonomisk påföljd, kommunalbot, vid grova lagöverträdelser och för överträdelser av domstolsbeslut om verkställighetsförbud. Frågor om kommunalbot föreslås prövas av kammarrätt på talan av JO. Betänkandet har remissbehandlats och ärendet bereds nu i regeringskansliet.
Ett forskningsprojekt om de utvecklingsstördas rättsliga ställning pågår sedan 1988 vid Umeå universitet. Projektet drivs av högskolelektor Anna Hollander med stöd från delegationen för social forskning. Syftet är att jämföra 1967 och 1985 års omsorgslagstiftning med avseende på definitioner och begrepp samt att studera gränsdragning mellan 1985 års omsorgslagstiftning och socialtjänstlagen, hälso- och sjukvårdslagen samt skollagen. Projektet beräknas vara avslutat sommaren 1990.
Socialstyrelsen har påbörjat ett tillsynsprojekt Aktiv uppföljning under 1990. Projektet innebär att socialstyrelsen kommer att göra fördjupade analyser av utvecklingen inom varje län. En sammanställning över tillsynen inom Gävleborgs län, som är det första berörda länet, beräknas vara klar under oktober 1990. När det gäller tillämpningen av omsorgslagen har socialstyrelsen bl.a. begärt en redogörelse över antalet beslut om särskilda omsorger, vilka beslut som har överklagats och verkställigheten av besluten.
1989 års handikapputredning har inför sitt fortsatta arbete konstaterat att ett antal domar av förvaltningsdomstolar, vilka tillerkänner en handikappad person rätt till en viss stödinsats, inte har effektuerats. Detta förhållande bör enligt utredningen leda till att en förstärkning av den enskildes rättsskydd övervägs. Utredningen kommer i sitt fortsatta arbete att pröva om förslagen av kommunalansvarsutredningen skulle kunna lösa detta problem eller om andra utvägar bör sökas.
Utskottet konstaterar att frågan om verkställigheten av domar om rätt för handikappade till stödinsatser behandlas av 1989 års handikapputredning. Med hänsyn härtill anser utskottet att riksdagen inte nu bör överväga något uttalande i frågan. Utskottet avstyrker därför motionerna So217 (mp) yrkande 1, So315 (vpk) yrkande 7 och Sf62 (fp) yrkande 4.
Den psykiatriska vården
I motion 1989/90:So296 av Olof Johansson m.fl. (c) yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om förbättringar för de handikappade i den psykiatriska vården (yrkande 9). Motionärerna påpekar att människor med svåra funktionsnedsättningar inom den psykiatriska vården är bland de mest eftersatta inom sjukvården. Motionärerna menar att det så kallade Borgholmsdokumentet visar att många inte fått sjukgymnastik eller annan förebyggande nödvändig behandling. I motionen framhålls att personalen måste få bättre kunskap om dessa personers utsatthet.
Statens handikappråd har under åren 1986--1989 med stöd ur allmänna arvsfonden bedrivit ett projekt om Flerhandikappade i psykiatrisk vård. Slutrapporten har i januari 1990 överlämnats med hemställan att regeringen utan tidsutdräkt vidtager åtgärder, som erfordras för att patienterna med ytterligare funktionshinder inom psykiatrin skall få sina grundläggande behov tillgodosedda. En kartläggning har gjorts främst av patienter inom den psykiatriska vården som har särskilt omfattande funktionshinder. Projektet omfattar patienter inom den psykiatriska vården i Kalmar och Norrbottens läns landstingskommun samt Göteborgs kommun. I rapporten framhålls att projektet visar hur människor med funktionshinder som vistas på psykiatriska institutioner åsidosätts. Det anförs dock att projektet visar en vilja på många håll inom sjukvården att förbättra situationen. Statens handikappråd lägger i rapporten fram ett handlingsprogram, som består av 15 punkter.
År 1989 tillsattes utredningen om service, stöd och vård till psykiskt störda (dir. 1989:22), den s.k. mentalservicekommittén. I mentalservicekommitténs uppdrag ingår också att behandla frågor som gäller de handikappade. Utredningen beräknas avge sitt slutbetänkande under år 1992.
Socialstyrelsen ger i Meddelandeblad 10/90 om Samverkan mellan omsorgsverksamhet och allmänpsykiatri information om hur psykiskt utvecklingsstörda skall få sina behov av psykiatrisk vård och behandling bättre tillgodosedda. I meddelandebladet pekas på samarbets- och avgränsningsproblem.
Utskottet delar motionärernas uppfattning att det behövs förbättringar för de handikappade i den psykiatriska vården. I avvaktan på beredningen i regeringskansliet av statens handikappråds rapport bör riksdagen enligt utskottets mening inte överväga något initiativ i frågan. Utskottet avstyrker därför motion So296 (c) yrkande 9.
Etik
I motion 1989/90:So296 av Olof Johansson m.fl. (c) yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om etik inom handikappområdet (yrkande 12). Motionärerna anser att det finns all anledning att vara uppmärksam på svåra ställningstaganden som uppkommer vad gäller t.ex. fosterdiagnostik och abort. Denna urvalsprocess kan i felaktiga händer leda till diskriminering av framför allt de som är svaga och utsatta i samhället, påpekas i motionen. Motionärerna motsätter sig ett sådant system.
I sitt slutbetänkande (SOU 1984:88) Genetisk integritet diskuterade gen-etikkommittén (S 1981:03) den DNA-baserade genetiska diagnostikens användning inom fosterdiagnostiken. Kommittén ansåg att genetisk fosterdiagnostik genom DNA-analys endast borde användas då en svår genetisk sjukdom riskerar hota fostrets och det blivande barnets liv eller utvecklingsmöjligheter. Beslut om sådan diagnostik skulle fattas av läkare efter samråd med föräldrar (modern) och med ledning av de riktlinjer eller föreskrifter som kunde finnas utfärdade. Vidare ansåg kommittén att socialstyrelsen borde få till uppgift att lämna tillstånd att bedriva DNA-baserad fosterdiagnostik och i sitt tillstånd räkna upp vilka sjukdomar som får efterforskas.
Betänkandet har remissbehandlats och en proposition förväntas bli framlagd under hösten 1990.
I serien socialstyrelsen redovisar ingår skriften Fosterdiagnostik -- Om att informera och stödja föräldrarna -- 1986:16. Skriften vänder sig i första hand till den personal som kommer att möta blivande föräldrar som skall ta ställning till fosterdiagnostisk undersökning eller till de resultat som denna har givit. Socialstyrelsen har förhoppningen att skriften skall kunna vara till hjälp för vårdpersonalen i de ofta svåra rådgivningssituationer som kan uppstå och dämed bidra till att höja kvaliteten på omhändertagandet av föräldrar i svåra krisreaktioner.
År 1980 tillsattes en särskild expertgrupp inom socialstyrelsen med uppgift att utarbeta en fakta- och problembeskrivning i fråga om fosterdiagnostik. Expertgruppen har avgett rapporten Fosterdiagnostik (PM 27/82) som innehåller medicinsk-tekniska, psykologiska, etiska och juridiska aspekter på fosterdiagnostik. Rapporten har remissbehandlats och en reviderad rapport har utkommit, Socialstyrelsen redovisar 1988:12, Fosterdiagnostik -- Fakta och problembeskrivning.
Socialstyrelsen har 1989 givit ut allmänna råd om tillämpningen av abortlagen SOSFS 1989:6 (M). Till grund för råden har legat dels erfarenheter hämtade ur abortkommitténs betänkande SOU 1983:31, dels synpunkter från en konferens bestående av experter med lång erfarenhet av aborter och abortförebyggande arbete.
Utredningen om det ofödda barnet har i sitt slutbetänkande SOU 1989:51 Den gravida kvinnan och fostret -- två individer behandlat frågor om fosterdiagnostik och sena aborter. Utredningen anser att en målsättning bör vara att fosterdiagnostik kommer till stånd endast när de blivande föräldrarna befinner sig i en riskgrupp eller kvinnan känner en sådan oro för graviditeten att den trots psykologisk hjälp kan påverka hennes psykiska hälsa eller leda till ett abortbeslut. När det gäller de sena aborterna anser utredningen att det inte finns etiska, medicinska eller psykologiska skäl att sänka 18-veckorsgränsen. Betänkandet är under remissbehandling.
Frågor om abort och fosterdiagnostik behandlades senast av utskottet i betänkandet 1989/90:SoU4. Utskottet behandlade bl.a. en motion om ett tillkännagivande om inriktningen av lagstiftningen vad gäller etiska frågor till följd av den medicinsk-etiska utvecklingen. I sin bedömning hänvisade utskottet bl.a. till regeringens beredning av dels gen-etikkommitténs betänkande, dels slutbetänkandet från utredningen om det ofödda barnet. Enligt utskottets mening borde regeringens överväganden i dessa frågor avvaktas. Utskottet vidhöll uppfattningen att regeringen skyndsamt borde återkomma till riksdagen med underlag för en övergripande principiell diskussion beträffande olika etiska frågeställningar som rör livets början. I avvaktan på resultatet av beredningsarbetet ansåg utskottet inte att riksdagen borde göra några sådana uttalanden som förordades i motionen, varför motionen avstyrktes.
Utskottet gör följande bedömning.
Utskottet delar motionärernas uppfattning att det finns all anledning att uppmärksamma de etiska problem som kan uppkomma i samband med den medicinsk-tekniska utvecklingen och de handikappades ställning. Utskottet erinrar om att frågor som tangerar detta område utretts av bl.a. gen-etikkommittén och utredningen om det ofödda barnet. En proposition om användningen av genteknik på människan har aviserats. Utskottet räknar därför med att inom kort få anledning att återkomma till sådana frågor som aktualiseras i motion So296 (c) yrkande 12. Yrkandet avstyrks därför.
Habilitering/rehabilitering
I motion 1989/90:So227 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av en samordnad barnhabilitering (yrkande 13) samt att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en samordnad vuxenhabilitering (yrkande 14). Motionärerna anser att genom att de olika habiliteringsinsatserna för barn samordnas når man bättre kvalitet. Dessutom slipper föräldrarna och barnet ha kontakt med många olika instanser som kanske är belägna långt från varandra. I motionen påpekas att inskrivningen i den samordnade habiliteringen upphör i tjugoårsåldern, vilket är en känslig fas när den unge handikappade skall flytta ut till eget boende och skapa sig en egen tillvaro och identitet. Här kan en samordnad vuxenhabilitering göra stora insatser med praktiskt och psykologiskt stöd enligt motionärerna. Handikapputredningen bör prioritera arbetet med dessa frågor och skyndsamt lägga fram förslag, framhålls det i motionen.
I motion 1989/90:So283 av Gustav Persson m.fl. (s) yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om bättre habiliterings- och rehabiliteringsresurser för personer med dolda handikapp. Som exempel på grupper med dolda handikapp nämns i motionen mag- och tarmsjuka, epileptiker, njursjuka, blödarsjuka, personer med cystisk fibros samt laryngotomi- och stomiopererade. Motionärerna påpekar att det bl.a. saknas uppsökande verksamhet på detta område, vilket leder till att många av dessa människor efter den medicinska behandlingen isoleras i sina hem. Många av dem gör också rättsförluster på grund av bristande kunskaper om vilka sociala insatser som finns, framhålls det i motionen. Motionärerna anser det därför angeläget att 1989 års handikapputredning får i uppdrag att kartlägga dessa handikappgruppers situation och komma med förslag till åtgärder.
I motion 1989/90:So315 av Lars Werner m.fl. (vpk) yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag som syftar till utbyggnad av rehabiliteringsresurser i enlighet med vad som anförts i motionen (yrkande 4) samt att riksdagen hos regeringen begär förslag till lag om rehabilitering i enlighet med vad som anförts i motionen (yrkande 5). Motionärerna anser att rehabiliteringen är försummad för bl.a. personer med cerebral pares, afasi och personer som opererats för struphuvudcancer. Det är enligt motionen helt nödvändigt att utöka utbildningen av logopeder och att inrätta fler logopedtjänster. Enligt motionärerna finns det en risk för att, om rehabiliteringsberedningens förslag i betänkande från 1988 accepteras, de grupper som aldrig kommit in på arbetsmarknaden eller som redan lämnat den inte får del av åtgärderna. I dessa grupper finns de mest omfattande rehabiliteringsbehoven enligt motionen. Motionärerna anser att en lag bör tillkomma för att säkra den enskildes rätt till rehabiliteringsåtgärder. Enligt motionen bör lagen ange en skyldighet för sjukvårdshuvudmannen att ge den enskilde rehabilitering av en kvalitet och en omfattning som överensstämmer med kunskap och beprövad erfarenhet på området.
Riksförbundet FUB har intervjuat 40 familjer med utvecklingsstörda barn, ungdomar och vuxna i fem landsting för att se hur de upplever det stöd habiliteringen ger. Resultatet har sammanställts i en rapport Utvecklingsstörda i habiliteringen 1990. Sammanfattningsvis sägs i rapporten att de slutsatser man kan dra av denna undersökning är att de flesta föräldrar till barn, ungdomar och vuxna med utvecklingsstörning generellt upplever samhällets stöd av habilitering som bristfälligt. Bland annat framförs att familjerna saknar kontaktperson, uppsökande verksamhet från habiliteringen, engagemang från personalen, hjälp och rådgivning samt framför allt att de saknar specialistinsatser samt information om vilket stöd de har rätt till och hur de skall få detta. I de landsting där habiliteringen samordnats har föräldrarna inte märkt några avsevärda förändringar. Studien belyser habiliteringens insatser ur föräldrarnas perspektiv. En kompletterande intervjustudie kommer att göras med vuxna utvecklingsstörda och en enkätstudie med personal inom habiliteringen.
Rehabiliteringsberedningen har avlämnat betänkandet (SOU 1988:41) Tidig och samordnad rehabilitering. En huvudfråga för beredningen har varit att klarlägga ansvarsfrågorna i rehabiliteringsarbetet samt undersöka om det går att bättre samordna rehabiliteringsinsatserna. Beredningen föreslår bl.a. en lagfäst skyldighet för rehabiliteringsaktörerna att samverka i rehabiliteringsfrågor. Denna skyldighet föreslås införas i de lagkomplex som reglerar resp. aktörs verksamhet.
Proposition 1989/90:62 om insatser för aktiv rehabilitering och arbetslivsfondens verksamhet m.m., som delvis bygger på förslag som rehabiliteringsberedningen lagt fram, behandlades nyligen av socialförsäkringsutskottet (1989/90:SfU12). Avsikten är att regeringen vid ett senare tillfälle skall återkomma med mera omfattande och genomgripande förslag i dessa frågor.
1989 års handikapputredning (dir. 1988:53) har till huvuduppgift att kartlägga och analysera de insatser för funktionshindrade som görs inom socialtjänsten samt inom habiliteringen och rehabiliteringen. Utgångspunkt för utredningsarbetet skall enligt direktiven vara situationen för barn, ungdomar och vuxna med omfattande funktionshinder samt de små och mindre kända handikappgrupperna. Om utredningen finner att det föreligger brister i socialtjänstens och habiliteringens/rehabiliteringens insatser för dessa grupper bör den, enligt direktiven, lämna förslag som kan leda till förbättringar inom områdena och som innebär att grupperna i framtiden bör kunna tillförsäkras ett väl fungerande stöd.
I betänkandet (SOU 1990:19) av 1989 års handikapputredning, Handikapp och välfärd? -- en lägesrapport ges en omfattande beskrivning av insatser och resurser inom habilitering och rehabilitering. När det gäller habiliteringen för barn och ungdom anför utredningen inför sitt fortsatta utredningsarbete följande (s. 137 f.).
Våra bärande principer och vår behovsrelaterade tolkning av begreppet "omfattande funktionshinder" kommer att vägleda vårt fortsatta utredningsarbete om målgrupper för och organisationen av habiliteringens insatser.
I detta arbete har vi att ta hänsyn till konsekvenser av en utveckling mot förändrat huvudmannaskap för de särskilda omsorgerna liksom den ansvarsfördelning som utvecklas för äldreomsorgen.
Vi har vidare att överväga på vilket sätt barn och familj bäst skall kunna tillförsäkras ett lagfäst kontinuerligt stöd, som med en helhetssyn omfattar både behov i den dagliga miljön och behov av samlade specialinsatser till stöd för den dagliga livsföringen och delaktigheten i samhället.
Förhållandet (samverkan, kunskapsutbyte, tillgänglighet) mellan centraliserade och decentraliserade insatser bör bli föremål för våra överväganden, inte minst beträffande kunskaps- och kompetensutveckling för de "små och mindre kända handikappgrupperna".
Det fortsatta utredningsarbetet bör också inriktas på i vilka former tillgången till ytterligare specialistresurser inom habiliteringsverksamheten skall säkras. Vi tänker t.ex. på kompetens som avser syn och hörsel.
I lägesrapporten (s. 150) framhåller utredningen att den när det gäller vuxenhabiliteringen i sitt fortsatta arbete har anledning att överväga hur de enskilda oavsett begåvningshandikapp skall tillförsäkras tillgång till den behandling, de hjälpmedel och den rådgivning som han/hon behöver på grund av omfattande funktionshinder för att bli delaktig i samhället.
Som i annat sammanhang sagts kommer 1989 års handikapputredning att överväga en vidgning av omsorgslagens personkrets. En annan möjlighet som utredningen kommer att pröva är att lägga förslag om en habiliterings/rehabiliteringslag för alla med omfattande funktionshinder och behov av specialstöd, som komplement till socialtjänstlagen och hälso- och sjukvårdslagen.
Utredningen påpekar (s. 162) att resurserna för rehabilitering inom sjukvården är begränsade och ojämnt fördelade. Vidare sägs att orsaken till brister inom rehabiliteringsområdet anges vara kombinationen av bristande ekonomiska resurser och bristande tillgång på specialutbildad personal.
Socialstyrelsen ger i allmänna råd 1990:01 Samordning av synskadades rehabilitering förslag om hur en samordning av samtliga verksamheter inom rehabilitering för synskadade kan uppnås, vilket innehåll rehabiliteringen bör ha och vilka resurser som erfordras för att åstadkomma en god rehabiliteringsverksamhet. I socialstyrelsens meddelandeblad nr 4/90 (det första i en serie på tre) beskrivs hur olika insatser kan stärka möjligheterna till arbete och meningsfull sysselsättning för vuxna med omfattande funktionshinder.
I Landstingsförbundets cirkulär 90:24 rekommenderas landstingen att vidta åtgärder för att stärka, effektivisera och bättre samordna sina insatser på rehabiliteringsområdet samt att medverka till att en bättre samordning av de totala rehabiliteringsresurerna kommer till stånd.
I betänkandet 1989/90:SoU13 (s. 25 f.) behandlade utskottet senast motionsyrkanden av motsvarande innehåll som de nu aktuella i motion So227 (fp). Utskottet gjorde då bedömningen att det pågående utredningsarbetet på handikappområdet borde avvaktas innan riksdagen gör några uttalanden i de frågor som tagits upp i motionen.
Utskottet vidhåller denna uppfattning och avstyrker därför motionerna So227 (fp) yrkandena 13 och 14, So283 (s) och So315 (vpk) yrkandena 4 och 5.
Handikapphjälpmedel
I motion 1989/90:So260 av Sten Svensson m.fl. (m) yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om datorhjälpmedel och texttelefon (yrkande 1), att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om anslag för avancerade datorbaserade hjälpmedel (yrkande 3), att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om datorn som tekniskt hjälpmedel för synskadade, hörselskadade och rörelsehindrade samt tillgången till texttelefon på arbetsplatsen (yrkande 4) samt att riksdagen hos regeringen begär en utredning angående arbetstekniska hjälpmedel för personer med funktionsnedsättning i enlighet med vad i motionen anförts (yrkande 5). Motionärerna framhåller att det datoriserade meddelandesystem som nu finns öppnar helt nya möjligheter för syn- och hörselskadade att kommunicera med personer som varken har texttelefoner eller kan teckenspråk. I motionen föreslås därför att anslaget för avancerade datorbaserade hjälpmedel i budgetpropositionen för 1991/92 räknas upp till den nivå som AMS nu begärt. I motionen föreslås också att medel anvisas i budgeten för 1991/92 så att döva har tillgång till texttelefon på arbetsplatsen. Slutligen anser motionärerna att en utredning bör ta upp frågor om arbetstekniska hjälpmedel.
I motion 1989/90:So296 av Olof Johansson m.fl. (c) yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ytterligare beredning av huvudmannaskapsfrågan för hjälpmedel (yrkande 5) samt att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av fria hjälpmedel för handikappade (yrkande 6). Motionärerna anser att det i dag finns en uppenbar risk att frågan om hjälpmedel helt integreras i sjukvården, varvid helhetsynen på individen försvinner. Frågorna måste därför enligt motionen ytterligare beredas utifrån de förutsättningar som gäller för de handikappade. För att komma till rätta med den ojämlikhet som visat sig råda mellan olika landsting och inom ett och samma landsting anser motionärerna att staten bör stå för kostnaderna för handikapphjälpmedlen.
I motion 1989/90:So217 av Ragnhild Pohanka och Anita Stenberg (mp) yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att införa prövotid av handikapphjälpmedel för de utvecklingsstörda (yrkande 5) samt att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att generösare och upprepade prov för utnyttjande av handikapphjälpmedel för utvecklingsstörda tillämpas (yrkande 6). Motionärerna anser att de utvecklingsstörda i dag på mycket kort tid måste bevisa att de behärskar och behöver ett handikapphjälpmedel för att få ett sådant.
I motion 1989/90:So313 av Claes Roxbergh m.fl. (mp) yrkas att riksdagen belutar bygga ut bl.a. tolkverksamheten enligt vad som anförts i motionen (yrkande 2 delvis). Motionärerna framhåller att för gravt hörselskadade behövs texttelefon och tolkhjälp.
I motion 1989/90:So315 av Lars Werner m.fl. (vpk) yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag till lag om tekniska hjälpmedel i enlighet med vad som anförts i motionen (yrkande 6). Motionärerna anser att de synpunkter som handikapprörelsen lagt fram i samband med hjälpmedelsutredningens arbete och vid remissbehandlingen måste beaktas i ett sådant förslag.
I motion 1989/90:So516 av Leif Olsson och Kenth Skårvik (båda fp) yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av handikappstöd/hjälpmedel för primär fibromyalgi-sjuka (yrkande 1 delvis). Motionärerna anser att det finns ett uttalat behov av vattensängar hos PF-sjuka, eftersom det har visat sig att dessa sängar leder till förbättrad sömn.
Hjälpmedelsutredningen har avgivit betänkandet Hjälpmedelsverksamhetens utveckling -- kartläggning och bedömning (SOU 1989:39). I utredningsdirektiven angavs att huvudansvaret för att tillhandahålla hjälpmedel även i fortsättningen skulle åvila hälso- och sjukvårdshuvudmännen. Utredningen har också utgått från detta i sina överväganden. Om huvudmannaskapet för vård och omsorg om äldre och om långvarigt sjuka m.fl. förändras ansåg utredningen dock att frågan om motsvarande förändring av ansvaret för att tillgodose hjälpmedelsbehovet borde tas upp till prövning.
Frågan om eventuell lagreglering av den enskildes rätt till hjälpmedel borde enligt utredningen övervägas av 1989 års handikapputredning och äldredelegationen. Sådana individuellt utprovade hjälpmedel som behövs för att en person med funktionshinder skall kunna ha en normal fritid borde enligt utredningen ingå i huvudmannens ansvar att tillhandahålla. Hjälpmedel för motions-, sport- och hobbyverksamhet borde dock inte generellt ingå i ansvaret. Vidare vore det enligt utredningen rimligt att den enskilde själv stod för inköp av sådana konsumentvaror som kan anses ingå i en normal hemutrustning. Utredningen ansåg att individuellt utprovade hjälpmedel borde utgöra lån och vara kostnadsfria för den enskilde. Enligt utredningen utesluter detta inte att vissa begränsade avgifter kan tas ut vid tillhandahållandet av hjälpmedlen på motsvarande sätt som vid besök i öppen sjukvård och vid läkemedelsinköp.
En snabb teknisk utveckling kunde enligt utredningen förväntas under de kommande åren, och det ansågs angeläget att ny teknik kunde komma personer med funktionshinder till godo. Utredningen ansåg det lämpligt att mer kvalificerad teknisk kompetens byggdes upp i form av regionala enheter där erfarenhet och ny kunskap kunde samlas och återföras till den lokala verksamheten. De centra för datorbaserade hjälpmedel som för närvarande byggs upp på försök i vissa regioner borde kunna vidareutvecklas till sådana regionala organ.
Utredningen ansåg att ansvaret för texttelefoner och telefoner för dövblinda i sin helhet borde övergå från staten till hälso- och sjukvårdshuvudmännen.
Sedan 1982 har hälso- och sjukvårdshuvudmännen ansvar för tolktjänst. I hjälpmedelsutredningens betänkande (s. 83) framhålls att huvudmännen anser att verksamheten i stort sett har förbättrats, samtidigt som det förekommer att behov av tolktjänst inte kan tillgodoses. Svårighetsgraden på tolkuppdragen blir allt högre, vilket i vissa fall ställer stora krav på specialutbildning hos tolken. Även bristen på utbildade tolkar ses som ett stort problem enligt huvudmännen. En fortsatt utbyggnad av tolktjänsten för döva och hörselskadade bör enligt utredningen komma till stånd.
Efter remissbehandling bereds nu betänkandet i regeringskansliet.
1989 års handikapputredning (dir. 1988:53) behandlar vissa frågor om hjälpmedel för handikappade, bl.a. frågan om en eventuell lagstiftning om den enskildes rätt till hjälpmedel.
Frågor om hjälpmedel för handikappade har behandlats av utskottet vid flera tillfällen under senare år. I betänkandet 1988/89:SoU19 (s. 23) avstyrkte utskottet då aktuella motioner med hänvisning till att hjälpmedelsutredningens arbete borde avvaktas. I betänkandet 1989/90:SoU13 avstyrkte utskottet en motion om kostnadsfria hjälpmedel för fritidsändamål med hänvisning till beredningen av hjälpmedelsutredningens förslag och handikapputredningens kommande förslag.
Utskottet har vid flera tillfällen behandlat frågan om texttelefoner. I betänkandet SoU 1987/88:20 (s. 16) hänvisade utskottet, när ett motionsyrkande om texttelefoner hos olika myndigheter behandlades, till sitt tidigare uttalande om att den snabba utvecklingen på området snart kan komma att medföra nya och mer smidiga lösningar på de hörselskadades kommunikationsproblem, varför man borde undvika att låsa sig för mycket i befintliga lösningar.
Utskottet konstaterar att frågor om hjälpmedel för handikappade nyligen har behandlats av hjälpmedelsutredningen. Vissa frågor om hjälpmedel för handikappade övervägs för närvarande av 1989 års handikapputredning. I avvaktan på beredningen av hjälpmedelsutredningens förslag och slutförandet av 1989 års handikapputredning bör riksdagen enligt utskottets mening avstå från att göra uttalanden i de frågor, som tas upp i motion So260 (m) yrkandena 1, 3, 4 och 5. Motionen avstyrks därför. Utskottet avstyrker av samma skäl motion So296 (c) yrkandena 5 och 6. Även motionerna So217 (mp) yrkandena 5 och 6 och So313 (mp) yrkande 2 delvis avstyrks. Med hänvisning till pågående utredningsarbete inom handikappområdet avstyrks också motion So315 (vpk) yrkande 6. Utskottet avstyrker även motion So516 (fp) yrkande 1 delvis.
Färdtjänst
I motion 1989/90:So227 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om huvudmannaskapet för färdtjänst (yrkande 12). Motionärerna anser att färdtjänsten bör ses som ett komplement till kollektivtrafiken och därför bör ges samma huvudman som denna har.
I motion 1989/90:So238 av Ingvar Björk och Bo Nilsson (båda s) yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om färdtjänst till handikappade. Motionärerna anser att kostnaden för anordnandet av speciella servicelinjer inte får ingå i kommunernas färdtjänstkostnader, eftersom kvaliteten på nuvarande färdtjänst behöver förbättras. I motionen framhålls också att kritik riktats mot den orättvisa som råder genom de komplicerade regler som finns och som varierar mellan olika kommuner. Det statliga bidraget till kommunernas färdtjänst bör, enligt motionen, vara förknippat med ett kvalitetskrav, t.ex. införandet av länsfärdtjänst och andra förbättringar för de funktionshindrade.
I motion 1989/90:So214 av Barbro Sandberg och Kenth Skårvik (båda fp) yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts angående ändring av statsbidragsbestämmelserna för färdtjänst för att skapa möjlighet för handikappade att leasa bil. Motionärerna anser att i vissa fall när inte bilstöd utgår leasing av handikapputrustad bil skulle kunna vara ett bättre och billigare alternativ än färdtjänst för såväl den handikappade som kommunen. Statsbidragsbestämmelserna måste enligt motionen i så fall ändras så att även bilföretag, och inte endast privatpersoner, kan erhålla bidrag till specialutrustning.
Färdtjänsten är ett komplement till kollektivtrafiken för dem som inte kan utnyttja kollektivtrafiken. Färdtjänsten underlättar för den enskilde att bo självständigt och ha kontakt med andra.
Statsbidrag utgår till landstingskommuner och kommuner för färdtjänst och servicelinjer. Bidragsbestämmelserna finns i förordningen (1990:489) om statsbidrag till färdtjänst och särskilt anpassad kollektivtrafik. För färdtjänst utgör bidraget 35 % av bruttodriftkostnaderna. För servicelinjer lämnas bidrag med 35 % av den del av bruttodriftkostnaderna som motsvarar andelen färdtjänstberättigade resenärer. Det sammanlagda statsbidraget får dock inte öka med mer än ett belopp som står i visst förhållande till antalet personer som är 65 år och äldre samt utvecklingen av konsumentprisindex.
Riksrevisionsverket (RRV) behandlade frågan om statsbidraget till kommunal färdtjänst i revisionsrapport 1987:101. Av rapporten framgår bl.a. att de dåvarande reglerna ansågs motverka alternativ till färdtjänsten och snarare uppmuntrade till att ersätta handikappanpassad kollektivtrafik med kommunal färdtjänst. I rapporten aktualiserades också frågan om en omprövning av statsbidragskonstruktionen. Enligt RRV skulle ett mer generellt och behovsrelaterat statsbidrag i större utsträckning än det dåvarande bidra till att utjämna i stället för att befästa de kommunala skillnaderna. Det borde vidare vara neutralt i fråga om valet mellan färdtjänst och olika former av handikappanpassning av kollektivtrafik.
I årets budgetproposition 1989/90:100 Bil. 7 (s. 130) anfördes att dåvarande statsbidragskonstruktion enligt socialstyrelsen bidrog till stora skillnader mellan kommunerna när det gäller utbyggnad, tillgänglighet, avgifter och regler för att utnyttja färdtjänsten. Socialstyrelsen hade föreslagit vissa förändringar av statsbidragskonstruktionen i syfte främst att utjämna de kommunala skillnaderna men också för att möjliggöra en lämplig avvägning mellan färdtjänst, servicelinjer och andra alternativ till den traditionella färdtjänsten. Det fanns enligt propositionen då inte tillräckligt underlag för att bedöma och ta ställning till en genomgripande förändring av statsbidragets utformning och konstruktion. Förändringar av konstruktionen i den riktning socialstyrelsen föreslagit kunde enligt propositionen t.ex. komma att få betydande konsekvenser för bidragets storlek till vissa kommuner. I syfte att stimulera utvecklingen av servicelinjer och andra alternativa lösningar föreslogs i propositionen att statsbidragssystemet till den kommunala färdtjänsten även skulle inrymma driftsbidrag till servicelinjer och motsvarande lösningar.
I betänkandet 1989/90:SoU17 tillstyrkte utskottet propositionens förslag. Riksdagen följde utskottet (rskr. 172).
Enligt en utredning som transportforskningsberedningen gjort i Borås (TFB-meddelande nr 42, 1988) har inrättandet av servicelinjer inneburit en omfördelning av resandet från färdtjänstresor med taxi och specialfordon till resor med servicelinjer. I utredningen har också konstaterats ett ökat resande totalt sett.
I transportrådets rapport (TPR 1988:6) Framtida utformning av riksfärdtjänsten framhölls att en länsfärdtjänst skulle innebära en väsentlig välfärdsökning för de handikappade och ett stort steg på vägen mot normalisering och integrering. Enligt transportrådet borde det ankomma på kommunerna och landstingen som ansvariga för den kollektiva trafiken i länen att efter hand integrera den kommunala färdtjänsten med kollektivtrafiken så att en länsfärdtjänst skapas.
I rapporten Länsfärdtjänst i Östergötland (TFB-meddelande nr 99, juli 1989) har en uppföljning och utvärdering gjorts av länsfärdtjänstens konsekvenser för brukare, entreprenörer och huvudmän. Projektet har initierats av AB Östgötatrafiken och finansierats av transportforskningsberedningen. De kommuner som ingår i länsfärdtjänsten har antagit en gemensam minimistandard för den kommunala färdtjänsten. I denna standard ingår bl.a. länstrafikens taxor, vilket inkluderar möjligheten att använda månadskort för färdtjänstresor, ett obegränsat antal resor m.m. Sjuk- och behandlingsresor ingår dock inte. I rapporten framkommer att de flesta berörda är positiva till länsfärdtjänsten. De färdtjänstberättigade har fått en standardförbättring. Taxi har fått nya uppdrag och länstrafikbolaget Östgötatrafiken har ökat sin försäljning av månadskort. De nya färdtjänstreglerna har enligt rapporten medfört ett ökat resande med kommunal färdtjänst, varvid storleken på ökningen är avhängig av vilka regler som tidigare gällde.
Länsfärdtjänst finns i dag i Stockholms och Östergötlands län. I betänkande från 1989 års handikapputredning (SOU 1990:19) (s. 253) nämns att vid en hearing utredningen hade med kommunpolitiker hösten 1989 förordades länsfärdtjänst med exempel från Stockholms och Östergötlands län.
1989 års handikapputredning har genom en enkät kartlagt socialtjänstens insatser för människor med omfattande funktionshinder. När det gäller färdtjänsten anförs i betänkandet SOU 1990:19 (s. 99 f.) att brukarna var nöjda eller i stort sett nöjda med omfattningen på den färdtjänst som erbjöds. Även på frågorna om färdtjänst erhölls vid de tillfällen då det var behov av den och om färdtjänsten var ändamålsenlig och bra var tillfredsställelsen påfallande hög, ca 85 %. Av kartläggningen framgår att förbeställningskravet har en klart menlig inverkan på möjligheten för den enskilde att delta i olika fritidsaktiviteter. Utredningen fortsätter arbetet med färdtjänstfrågor. Slutbetänkande väntas från utredningen i början av år 1991.
I ett delbetänkande av 1989 års handikapputredning, Överklagningsrätt och ekonomisk behovsprövning inom socialtjänsten, (SOU 1990:2) föreslås att den enskilde garanteras så långt det är praktiskt motiverat en rätt att få sitt ärende om social service, t.ex. färdtjänst, prövat enligt 6 § socialtjänstlagen och därmed även en rätt att anföra förvaltningsbesvär. Vidare föreslås att ekonomisk behovsprövning inte bör förekomma när det gäller andra former av bistånd än ekonomisk hjälp. Utredningen anser således att social service såsom färdtjänst bör stå öppen för alla som behöver den oberoende av deras ekonomiska förhållanden. Efter remissbehandling bereds frågan i regeringskansliet.
I betänkandet 1988/89:SoU19 (s. 13 f.) behandlade utskottet en motion liknande den nu aktuella motionen So238. Utskottet konstaterade att frågan om utformningen av statsbidraget till färdtjänsten var föremål för beredning inom regeringskansliet bl.a. mot bakgrund av riksrevisionsverkets revisionsrapport Statsbidraget till kommunal färdtjänst. Utskottet anförde att beredningen av denna rapport samt rapporten Den enskildes sammanlagda ekonomiska situation inom äldreomsorgen (Dnr 1988:219) borde avvaktas, varvid motionen avstyrktes.
I samma betänkande (s. 15 f.) behandlade utskottet också en motion liknande den nu aktuella motionen So214. Utskottet hänvisade till betänkandet (Ds S1986:11) Bilstödet åt handikappade, vari bl.a. framhölls att sakkunniga hade ansett att leasing var en dyr och dålig lösning, särskilt om det behövdes omfattande anpassning av bilen på grund av funktionshinder. I utredningen framhölls att en möjlighet att minska kostnaderna för att hyra bil kunde vara att en offentlig huvudman -- t.ex. färdtjänsthuvudmannen -- sluter ett centralt avtal med en uthyrare och därefter tillhandahåller bilar för funktionshindrade förare. Intresset för en sådan lösning ansågs dock knappast tillräckligt stort vare sig hos huvudmannen eller hos funktionshindrade bilförare.
Utskottet hänvisade också till betänkandet SoU 1987/88:20 där ett liknande motionsyrkande hade behandlats. Utskottet uttalade då att förslaget i proposition 1987/88:99 om förbättrat bilstöd till handikappade innebar att fler handikappade skulle kunna förflytta sig med av dem själva framfört fordon. Det skulle därvid bli förmånligare för den enskilde att köpa bilen än att hyra den. Om det blev nödvändigt att ändra bilen efter den enskildes funktionshinder framstod leasing som ett än sämre alternativ.
I betänkandet 1988/89:SoU19 (s. 16) uttalade utskottet att frågan inte hade tillförts något som föranledde en ändrad bedömning från utskottets sida, varför den aktuella motionen avstyrktes.
Utskottet gör följande bedömning.
Utskottet konstaterar att frågor om färdtjänsten för närvarande övervägs av 1989 års handikapputredning. Utskottet anser att förslagen bör avvaktas innan något initiativ i enlighet med motion So227 (fp) yrkande 12 övervägs av riksdagen. Motionen avstyrks därför. Av samma skäl avstyrker utskottet motion So238 (s).
När det gäller motion So214 (fp) om leasing av bil för handikappade konstaterar utskottet att en liknande motion behandlats i betänkandet 1988/89:SoU19. Utskottet vidhåller sin tidigare inställning i frågan, varför motionen avstyrks.
Bilstöd
Bilstöd kan utgå till handikappade och föräldrar med handikappade barn till anskaffning och anpassning av motorfordon m.m. Stödet kan lämnas till fem olika grupper och kan numera också lämnas till föräldrar med hemmaboende vuxna barn. Stödet omfattar grundbidrag, anskaffningsbidrag och anpassningsbidrag. Bilstöd kan utgå vart sjunde år. Riksförsäkringsverket och de allmänna försäkringskassorna administrerar stödet. Bestämmelser om bilstödet finns i lagen (1988:360) om handläggning av ärenden om bilstöd till handikappade och i förordningen (1988:890, ändrad 1989:211) om bilstöd till handikappade.
Familjehemsplacerade barn
I fyra motioner tas frågan upp om bilstöd när ett barn är familjehemsplacerat:
I motion 1989/90:So211 av Karl Hagström m.fl. (s) yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av en lagändring för att göra det möjligt även för fosterföräldrar till handikappade barn att erhålla bilstöd. Enligt motionärernas mening har lagstiftningen glömt bort denna grupp. Motionärerna anser att dessa barn och deras familjehemsföräldrar har precis samma rätt till samhällets stöd som andra.
I motion 1989/90:So227 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om möjligheten för fosterföräldrar till handikappade barn att erhålla bilstöd (yrkande 11). Motionärerna anser att reglerna bör ändras så att även familjehemsföräldrar som varaktigt vårdar handikappade barn kommer i åtnjutande av bilstöd.
I motion 1989/90:So244 av Karin Falkmer och Birgit Henriksson (båda m) yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om rätt till bilstöd för handikappade barn med familjehemsplacering. Motionärerna anser att det är barnets handikapp och de behov det medför som utgör motivet för bilstödet. Barnet har oavsett om det bor i föräldrahemmet eller i familjehem samma behov av att kunna förflytta sig tillsammans med övriga familjemedlemmar. Bilstödet till svårt handikappade barn bör därför enligt motionärerna följa barnet.
I motion 1989/90:So260 av Sten Svensson m.fl. (m) yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att bilstödet till svårt handikappade barn bör följa barnet även när det placeras i familjehem (yrkande 8). Motionärerna anser det märkligt att bilstöd enligt gällande regler inte kan utgå om barnet är familjehemsplacerat, och placeringen beräknas bli långvarig, eftersom det är angeläget att underlätta familjehemsplaceringar för barn med svåra handikapp.
Enligt förordningen (1988:890) om bilstöd till handikappade kan bilstöd utgå till förälder med handikappat barn, under förutsättning att föräldern sammanbor med barnet och har behov av ett fordon för förflyttning tillsammans med barnet (5 §).
I förordningen stadgas att med förälder skall vid tillämpning av förordningen likställas den med vilken föräldern är eller varit gift eller har eller har haft barn, om de stadigvarande sammanbor (2 §).
Bilstöd kan sålunda inte utgå till familjehemsföräldrar. Det kan inte heller utgå till annan vårdnadshavare än förälder, t.ex. om vårdnaden fråntagits föräldern på grund av dennes försumlighet eller dylikt eller om vårdnaden överflyttats till familjehemsföräldrarna.
Enligt proposition 1987/88:99 om förbättrat bilstöd till handikappade (s. 16) kan förälder anses sammanboende med barnet också om ett handikappat barn under veckorna vistas på institution eller elevhem men regelbundet hämtas och bor i det egna hemmet under helger och lov. Riksförsäkringsverket rekommenderar i allmänna råd 1988:15 att sammanboende i sådana fall anses föreligga om det kan beräknas att barnet vistas med familjen i genomsnitt tre veckoslut av fyra samt under alla lov. Enligt riksförsäkringsverkets allmänna råd likställs familjehem enligt socialtjänstlagen med institution eller elevhem vid bedömning av frågan om sammanboende föreligger i dessa fall.
I november 1989 svarade statsrådet Bengt Lindqvist på en fråga (fp) 1989/90:279 i riksdagen om rätt för familjehemsföräldrar till bilstöd åt handikappade barn. Statsrådet var inte beredd att ta ställning i frågan utan hänvisade till att regeringen uppdragit åt socialstyrelsen att göra en samlad utredning av familjehemsfrågan.
Socialstyrelsen har nyligen redovisat detta uppdrag i Vård utom hemmet (SoS-rapport 1990:4). Redovisningen är en del i ett regeringsuppdrag om uppföljning av socialtjänstens verksamhet bland barn och ungdom, främst utsatta grupper. I denna rapport anförs bl.a. följande (s. 142).
Socialstyrelsen är av den uppfattningen att nuvarande regler för bilstöd bör bibehållas. Den kommun eller det landsting som anlitar familjehemmet bör göra bedömningen om familjehemmet är i behov av bil och eventuell anpassning samt svara för de extra kostnader som bilköp och anpassning kan medföra.
Om ett barn placeras i familjehem skall kontakt med föräldrarna upprättas och en återförening med föräldrarna skall finnas med i planerna. Detta framfördes redan av fosterbarnsutredningen och upprepas i socialtjänstpropositionen. I reglerna för bilstöd räknar man med att bidrag beviljas för bilar med en livslängd på minst sju år så att nytt bidrag bara lämnas om minst sju år gått sedan beslut senast fattades.
Det skulle vara svårt att finna en lämplig tidsgräns när rätt till bilstöd från försäkringskassan skulle infalla för familjehem. Längden på en familjehemsplacering kan variera mycket men utgångspunkten skall vara att den blir så kort som möjligt. Det finns en viss risk att en gräns skulle påverka planerna för en återförening mellan barn och föräldrar oavsett var gränsen sätts. Det måste vara den kommun eller det landsting som anlitar familjehemmet som i beräkningen av ersättningen inkluderar sådan utrustning som fordras för att familjehemmet skall fungera bra för det barn som skall vistas där.
Om anpassningen av bilen är lika med lös utrustning kan kommunen eller landstinget efterhöra hos landstingets hjälpmedelscentral om utrustningen kan lånas därifrån som tekniskt hjälpmedel till barnet.
Om vårdnaden övergått på annan än föräldrarna och placeringen beräknas bli livslång anser socialstyrelsen att kommunen/landstinget bör eftersträva adoption i stället för familjehemsplacering. Adoptivföräldrarnas rätt till bilstöd jämställs då med biologiska föräldrars.
Socialstyrelsens redovisning av uppdraget bereds för närvarande i regeringskansliet.
Utskottet gör följande bedömning.
Utskottet konstaterar att gällande förhållanden i vissa fall är otillfredsställande för familjehemsföräldrar som behöver bil för sitt handikappade barn. Som framgått i det föregående bereds frågan om bilstöd vid familjehemsplacering av handikappat barn för närvarande i regeringskansliet. Enligt utskottets uppfattning är det angeläget att regeringen skyndsamt överväger olika lösningar så att nuvarande brist kan åtgärdas. Utskottet anser inte att det är nödvändigt med något uttalande från riksdagens sida med anledning av motionerna So211 (s), So227 (fp) yrkande 11, So244 (m) och So260 (m) yrkande 8. Motionsyrkandena avstyrks därför.
Åldersgränserna
I sex motioner föreslås förändringar vad gäller åldersgränserna.
I motion 1989/90:So227 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) yrkas att riksdagen beslutar att det skall vara möjligt för alla som tidigare erhållit bilstöd att kunna förnya detta efter 49 års ålder (yrkande 6). Motionärerna anser att även förtidspensionärer som aldrig kommit ut på arbetsmarknaden och som har erhållit bilstöd före 49 års ålder skall kunna få förnyat bilstöd upp till 65 års ålder.
I motion 1989/90:So266 av Margareta Gard (m) yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en översyn av lagen om bilstöd till handikappade. Motionären anser att speciellt gruppen handikappade över 49 år är missgynnad i förordningen. Bland dessa finns enligt motionen en begränsad grupp ledare och förtroendevalda som arbetar ideellt, eller för mycket blygsamma ersättningar, och som därigenom inte är berättigad till bilstöd.
I motion 1989/90:So290 av Marianne Jönsson och Marianne Andersson (båda c) yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om översyn och behov av förtydliganden i regelsystemet för bilstöd till handikappade (yrkandet delvis). Motionärerna anser att åldersgränsen 49 år i förordningen av många upplevs som snäv och orättvis och därför bör ändras till 65 år.
I motion 1989/90:So296 av Olof Johansson m.fl. (c) yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om bilstödets utvidgning upp till 65 år (yrkande 4). Motionärerna anser att stödet bör utvidgas till att omfatta alla upp till 65 års ålder som har väsentliga svårigheter att förflytta sig på egen hand eller anlita allmänna kommunikationsmedel.
I motion 1989/90:So305 av Rolf Kenneryd (c) yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag till avskaffande av den s.k. 49-årsgränsen vad gäller bilstöd till handikappade samt till finansieringen härför. Motionären framhåller att denna åldersgräns innebär bl.a. att den som drabbas av olyckshändelse eller yrkesskada efter 50 års ålder inte kan beviljas bilstöd, trots att den drabbade kan framföra en handikappanpassad bil.
I motion 1989/90:So313 av Claes Roxbergh m.fl. (mp) yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att möjligheten till bilstöd återinförs för personer över 65 år (yrkande 1). Motionärerna anser att möjligheten att få bilstöd efter 65 år måste återinföras.
Enligt 5 § första stycket i förordningen lämnas bidrag bl.a.
1. till handikappad som är under 65 år och är beroende av bil för att genom arbete få sin försörjning eller ett väsentligt tillskott till sin försörjning eller för att genomgå yrkesinriktad utbildning eller genomgå yrkesinriktad rehabilitering under vilken han eller hon får utbildningsbidrag,
2. till handikappad som är under 65 år och, efter att ha beviljats bilstöd enligt 1, har lämnat arbetsmarknaden med förtidspension eller har beviljats sjukbidrag enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring, eller
3. till annan handikappad än som avses i 1 eller 2 och som fyllt 18 men inte 50 år.
I proposition 1987/88:99 om förbättrat bilstöd till handikappade (s. 16) konstaterades att det statsfinansiella läget inte gjorde det möjligt att då lägga fram ett förslag som innebar att alla förflyttningshandikappade -- oavsett ålder -- fick del av bilstödet. Ett bilstöd som generellt omfattade även förtidspensionärer med förflyttningssvårigheter i åldern 50--64 år skulle enligt propositionen medföra ökade kostnader för staten i storleksordningen 300 milj.kr.
I betänkandet SfU 1987/88:23 (s. 8) anfördes att i likhet med föredragande statsrådet ansåg utskottet att ett förslag om utvidgad personkrets -- ur strikt handikappolitisk synvinkel -- borde innefatta alla förflyttningshandikappade oavsett ålder. Kostnaderna för ett sådant bilstöd skulle dock bli mycket omfattande, och i dåvarande statsfinansiella läge var en sådan utvidgning enligt utskottets mening helt omöjlig. Denna fråga fick enligt utskottet prövas när erfarenheter av det nya bilstödet föreligger och ekonomiska förutsättningar finns.
I betänkandet 1988/89:SoU19 (s. 28) behandlade utskottet liknande motionsyrkanden. Utskottet hänvisade då till socialförsäkringsutskottets uttalanden i SfU 1987/88:23 och avstyrkte aktuella motionsyrkanden.
Utskottet gör följande bedömning.
Ur strikt handikappolitisk synvinkel är det klart att bilstödet borde omfatta även dem som är över 50 år. Utskottet delar således motionärernas uppfattning att den s.k. 49-årsgränsen för bilstöd är snäv. Utskottet anser att regeringen i lämpligt sammanhang bör överväga möjligheterna till en utvidgning av personkretsen. Vad utskottet anfört med anledning av motionerna So227 (fp) yrkande 6, So266 (m), So290 (c) yrkandet delvis, So296 (c) yrkande 4 och So305 (c) bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
En utvidgning av bilstödet till att omfatta funktionshindrade även efter 65 års ålder är enligt utskottet mindre motiverad än en ändring av 49-årsgränsen och i nuvarande ekonomiska läge omöjlig att genomföra. Motion So313 (mp) yrkande 1 avstyrks därför.
Väsentliga förflyttningssvårigheter
I motion 1989/90:So222 av Bo Nilsson och Sonia Karlsson (båda s) yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en översyn av förordningen om bilstöd till handikappade (yrkandet delvis). Motionärerna anser att kriteriet väsentliga svårigheter att förflytta sig på egen hand har fått en restriktiv bedömning hos försäkringskassorna så att de armamputerade och de som är svaga i de övre extremiteterna inte längre får bilstöd. 2 § i förordningen bör enligt motionärerna därför ses över.
I motion 1989/90:So227 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om bestämmelserna om funktionshinder för att erhålla bilstöd (yrkande 8). Motionärerna anser att bestämmelserna i 2 § första stycket i dag tillämpas med betydande godtycke och därför bör ses över.
I motion 1989/90:So290 av Marianne Jönsson och Marianne Andersson (båda c) yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om översyn och behov av förtydliganden i regelsystemet för bilstöd till handikappade (yrkandet delvis). Enligt motionärerna får armamputerade och personer med svaghet i de övre extremiteterna, som enligt äldre regler fick bilstöd, numera avslag med motiveringen att funktionshindret inte är särskilt omfattande. Vissa av dessa personer har minskat sin arbetstid då de inte har klarat av att arbeta heltid och åka allmänna kommunikationer.
I motion 1989/90:So516 av Leif Olsson och Kenth Skårvik (båda fp) yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av handikappstöd/hjälpmedel för primär fibromyalgi-sjuka (yrkande 1 delvis). Motionärerna vill understryka vikten av att de PF-sjukas behov av bilstöd tolkas på ett generöst sätt, eftersom det ofta är svårt för den sjuke att klara transporter via kollektiva transportmedel.
I 2 § första stycket förordningen om bilstöd till handikappade anges att med handikappad avses i denna förordning den som på grund av varaktigt funktionshinder har väsentliga svårigheter att förflytta sig på egen hand eller att anlita allmänna kommunikationer.
I proposition 1987/88:99 om förbättrat bilstöd till handikappade (s. 17) anförs att som grundläggande villkor gäller att det är själva funktionshindret som ger upphov till väsentliga förflyttningssvårigheter. En sådan situation uppkommer enligt propositionen när den enskilde har väsentliga svårigheter att anlita allmänna kommunikationer. Enligt propositionen kan det bl.a. gälla personer som vid förflyttning är beroende av olika hjälpmedel, t.ex. rullstol, bockar eller käppar, men det kan också gälla vid svåra astmatiska besvär eller vid andra liknande allvarliga tillstånd.
Riksförsäkringsverket (RFV) har 1990-04-18 i en uppföljningsrapport Bilstödet till handikappade gjort en uppföljning av utredningar avseende personkretsen m.m. Under avsnittet om väsentliga förflyttningssvårigheter ger RFV bl.a. följande kommentarer (s. 20).
RFV konstaterar -- efter genomgång av samtliga domar till och med februari 1990 -- att FÖD när det gäller att tolka begreppet "väsentliga förflyttningssvårigheter" hittills har varit förhållandevis liberal. RFV tolkar FÖD:s domar så att man i målen ibland tar vissa arbetsmarknadspolitiska hänsyn och vissa hänsyn till bristande eller obefintliga kommunikationer i bedömningen om rätt till bilstöd föreligger.
-- -- --
När RFV genomförde den nya bilstödsreformen med en försäkringskasseadministration, kom det till RFV:s kännedom att flera länsarbetsnämnder beviljat det gamla bilstödet till andra än dem med väsentliga förflyttningssvårigheter, framförallt gäller det stöd till personer med besvär i de övre extremiteterna. Vid de samtal som företrädare för RFV då hade med företrädare för AMS, menade AMS:s företrädare att länsarbetsnämnderna inte bort fatta dessa beslut. Även i det gamla bilstödssystemet har det grundläggande villkoret varit väsentliga förflyttningssvårigheter för rätt till stöd.
Enligt riksförsäkringsverkets bedömning kommer ett genomslag av FÖD:s liberala praxis att innebära att gruppen försäkrade som är berättigade till bilstöd blir väsentligt större än för närvarande. Den omständigheten kan komma att kräva att reservationsanslaget för bilstöd ganska snart måste ökas.
I uppföljningsrapporten framhålls att riksförsäkringsverket kommer att avsätta resurser för en fortsatt mera djupgående uppföljning/utvärdering av regelsystemet.
Utskottet konstaterar att riksförsäkringsverket följer tillämpningen av de aktuella bestämmelserna. Utskottet förutsätter att verket gör regeringen uppmärksam på om någon ändring av bestämmelserna behöver göras. Något initiativ från riksdagens sida med anledning av de aktuella motionsyrkandena behövs därför inte. Motionerna So222 (s) yrkandet delvis, So227 (fp) yrkande 8, So290 (c) yrkandet delvis och So516 (fp) yrkande 1 delvis avstyrks.
Kravet på körkort
I motion 1989/90:So227 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts angående undantag från kravet på eget körkort som krav för erhållande av bilstöd (yrkande 7). Motionärerna anser att det skall vara möjligt att göra undantag från kravet på eget körkort för att få bilstöd om detta innebär lägre kostnader än färdtjänst.
Enligt 5 § förordningen om bilstöd till handikappade gäller för bilstöd till grupp 3, dvs. till annan handikappad än den som avses i grupp 1 eller 2 och som fyllt 18 men inte 50 år, att den bidragsberättigade har eget körkort.
I betänkandet 1988/89:SoU19 (s. 28) behandlades ett liknande motionsyrkande. Utskottet hänvisade till socialförsäkringsutskottets uttalande i betänkandet SfU1987/88:23, varvid följande framhölls.
När det gäller kravet på eget körkort för den nu aktuella gruppen vill utskottet framhålla att det också är en fråga om att med begränsade resurser prioritera de mest angelägna behoven. Sålunda anser utskottet att de främst bör komma ifråga för bilstöd som får väsentligt ökad frihet och ökat oberoende genom egen bil. I detta ligger att de själva kan köra den. För andra funktionshindrade som inte kan köra bil själva bör färdtjänsten i stor utsträckning kunna fylla samma funktion som en anhörig eller annan som kör bilen.
Utskottet delade denna inställning och avstyrkte det då aktuella motionsyrkandet.
I 1989 års handikapputrednings betänkande (SOU 1990:19) s. 300 anförs att Riksförbundet för Utvecklingsstörda Barn, Ungdomar och Vuxna (FUB) tagit upp frågan om bilstöd för utvecklingsstörda. Vuxna utvecklingsstörda kan inte få bilstöd på grund av att de inte kan ta körkort. FUB har till 1989 års handikapputredning framhållit att det är behovet som skall styra rätten till bilstöd, inte körkortsinnehavet.
Utskottet vidhåller sin tidigare inställning i denna fråga och avstyrker därför motion So227 (fp) yrkande 7.
Övriga frågor om bilstöd
I motion 1989/90:So290 av Marianne Jönsson och Marianne Andersson (båda c) yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om översyn och behov av förtydliganden i regelsystemet för bilstöd till handikappade (yrkandet delvis). Motionärerna anser att när det gäller inkomsternas betydelse för bidragets storlek bör en ändring göras så att inkomst av kapital och arbete likställs. Däremot skall inte tillgångar som eget hus eller fritidshus påverka det inkomstprövade bidraget enligt motionärerna.
I motion 1989/90:So222 av Bo Nilsson och Sonia Karlsson (båda s) yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en översyn av förordningen om bilstöd till handikappade (yrkandet delvis). Motionärerna anser att det statliga bilstödet inte bör reduceras om en sökande också får pengar från annan bidragsgivare för att köpa sin bil. Motionärerna anser också att, eftersom en bil sjunker i värde redan efter den första körda milen, en avskrivningsprincip bör införas som utgår från varje påbörjad 12-månadersperiod i stället för som nu efter varje avslutat år.
Grundbidraget till bilstöd är inte inkomstprövat. Däremot är anskaffningsbidraget inkomstprövat enligt 7 § förordningen om bilstöd till handikappade. Enligt denna bestämmelse följer bidragsbeloppet en inkomstskala. Vid beräkningen av inkomsten tillämpas i princip samma beräkningssätt som används vid beräkning av inkomstprövat bostadstillägg enligt lagen om hustrutillägg och kommunalt bostadstillägg till folkpension och enligt riksförsäkringsverkets föreskrifter om tillämpningen av lagen. Av riksförsäkringsverkets allmänna råd om hustrutillägg och kommunalt bostadstillägg (KBT) till folkpension (1988:3) framgår (s. 25) att till inkomst räknas t.ex. arbetsinkomst och avkastning av kapital och fastighet. Vid inkomstberäkningen för bilstöd görs vissa avsteg från nämnda inkomstberäkning, vilka inte berör motionärernas yrkande. Förmögenhetsvärdet av eget hus och fritidshus har i dag viss betydelse. Fr.o.m. den 1 januari 1991 kommer man vid inkomstberäkningen att bortse från såväl inkomst som värdet av sådan förmögenhet.
Utskottet konstaterar att inkomst av arbete och inkomst av kapital likställs vid bedömningen av rätten till bilstöd. Fr.o.m. den 1 januari 1991 kommer tillgångar som eget hus och fritidshus inte att påverka det inkomstprövade bidraget. Syftet med motion So290 (c) yrkandet delvis är sålunda tillgodosett. Motionen avstyrks därför.
Utskottet förutsätter att riksförsäkringsverket, som följer tillämpningen av bestämmelserna om bilstöd, gör regeringen uppmärksam på om en översyn eller ändring av reglerna behöver göras. Motion So222 (s) yrkandet delvis avstyrks därför.
Statens hundskola
I motion 1989/90:So247 av Rune Jonsson m.fl. (s) yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att statens hundskola bör få utvidgat ansvar för att genom avelsverksamhet vid hundskolan och i samverkan med enskilda uppfödare trygga den långsiktiga produktionen av hundar för samhällstjänst (yrkande 1) samt att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att statens hundskola därvid bör omorganiseras så att de gemensamma kostnaderna för avelsverksamheten bestrids ur fasta anslag (yrkande 2). För att undvika kostsamma nyinvesteringar och bindning i fasta produktionsresurser bör utbyggnaden enligt motionärerna främst ske genom att statens hundskola ges i uppdrag att utveckla och organisera avelsprogram till vilka privata uppfödare kan anslutas. Motionärerna anser att för att på sikt upprätthålla kvalificerad avelsverksamhet vid hundskolan bör verksamheten delas upp i skilda redovisningsenheter. Den ena delen bör omfatta avelsverksamheten och finansieras med fasta anslag. Den andra delen bör enligt motionen omfatta dess övriga hundproduktion samt dressyr- och utbildningsverksamhet och ha ekonomiskt likvärdiga villkor med annan motsvarande verksamhet.
I motion 1989/90:So253 av Eva Goës m.fl. (mp) yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ledarhundar för synskadade (yrkande 1) samt att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om djursjukhusets roll för hundskolan (yrkande 2). Motionärerna anser att snabb rekrytering behövs för att få fatt i och utbilda lämpliga ledarhundar för synskadade. Vidare sägs i motionen att staten måste slå vakt om att djursjukhuset i Sollefteå ges sådana villkor att det kan drivas vidare.
I motion 1989/90:So313 av Claes Roxbergh m.fl. (mp) yrkas att riksdagen beslutar bygga ut bl.a. ledarhundsutbildningen enligt vad som anförts i motionen (yrkande 2 delvis). Motionärerna anser att arbetsplatserna skall så vitt möjligt nå en fullständig individuell handikappanpassning, vilket för synskadade innebär möjlighet att ha ledarhund på arbetet.
Riksdagen godkände våren 1988 proposition 1987/88:126 om inriktningen av verksamheten vid statens hundskola (1987/88:SoU24, rskr. 303). Statens hundskola är därmed en renodlad uppdragsmyndighet med uppgift att mot ersättning tillhandahålla polis- och ledarhundar. Kostnaderna för skolan skall täckas av intäkter från försäljningen av produkter och tjänster. Av propositionen framgår att veterinärresurserna vid hundskolan skall anpassas till verksamhetens eget behov av djursjukvård. Under en övergångsperiod utgår omställningsbidrag till skolan. Hundskolans arbetsuppgifter och organisation framgår av förordningen (1988:654) med instruktion för statens hundskola.
I betänkandet 1988/89:SoU19 (s. 25 f.) behandlade utskottet en motion om hundskolan med anledning av budgetpropositionen det året. Utskottet hänvisade till betänkandet SoU 1987/88:24, som behandlar proposition 1987/88:126 om inriktningen av verksamheten vid statens hundskola m.m. jämte motioner, vari utskottet uttalade följande (s. 6).
Utskottet vill understryka att efterfrågan på kvalificerade tjänstehundar, som ledar- och polishundar, måste kunna tillgodoses. Det är också viktigt att avel, dressyr samt annan utbildning i fråga om dessa tjänstehundar hålls på en kvalitativt hög nivå.
Statens hundskola har länge haft svårigheter att producera tillräckligt många hundar för att tillgodose de stora avnämarnas behov. Skolan har också problem med obalans i sin ekonomi. Det är nödvändigt att råda bot på dessa problem. Utskottet ser därför positivt på en organisationsförändring som syftar till att hundskolan särskilt inriktar sig på produktion av ledar- och polishundar. Utskottet gör bedömningen att förslaget att skolans verksamhet efter en övergångstid med omställningsbidrag skall vara självbärande förbättrar möjligheterna att uppnå en effektiv organisation som kan uppfylla avnämarnas behov. Utskottet har således ingen erinran mot de föreslagna riktlinjerna för skolans verksamhet såvitt nu är i fråga och avstyrker motion So10 (vpk) yrkande 4.
Utskottet vill emellertid betona att staten har ett ansvar för att det sker en tillräcklig produktion av goda ledarhundar och för att de synskadade kan få tillgång till dessa till en rimlig kostnad.
Utskottet avstyrkte den då aktuella motionen.
I samma betänkande (s. 21) behandlade utskottet också motioner om anslaget till Synskadades riksförbund (SRF) till verksamheten med ledarhundar. Utskottet vidhöll då sin principiella inställning att alla synskadade som så önskar borde kunna få del av den förmån det innebär att ha ledarhund och att SRF:s ekonomiska möjligheter att inköpa ledarhundar inte fick försämras genom omorganisationen av hundskolan. Problemet under senare år har emellertid, framhöll utskottet, varit svårigheterna att få fram tillräckligt många bra hundar. Att öka produktionen av ledarhundar ansågs inte kunna ske genast utan skulle komma att ta avsevärd tid och kräva långsiktiga insatser beträffande aveln m.m.
I maj 1989 anförde statsrådet Bengt Lindqvist bl.a. som svar på interpellation 1988/89:211 om statens hundskola i Sollefteå att riksdagens beslut om förändringar vid hundskolan innebar att verksamheten skulle inriktas på produktion av ledar- och polishundar. En förutsättning för att kunna trygga behovet av dessa hundar var en god avelsverksamhet, framhölls det. Hundskolan hade därför i samarbete med Sveriges lantbruksuniversitet lagt upp ett program för att förbättra aveln.
Sedan den 1 januari 1990 har Sollefteå kommun övertagit huvudmannaskapet för djursjukhuset vid hundskolan.
I proposition 1989/90:125 med förslag om tilläggsbudget II till statsbudgeten för budgetåret 1989/90 togs frågan om omställningsbidraget upp på nytt. I propositionen anförs följande.
Regeringen godkände den 21 december 1989 avtalet med Sollefteå kommun om ändrat huvudmannaskap för djursjukhuset samt övertagande av fast egendom. Enligt avtalet skall staten utbetala ett övergångsbidrag om 1 500 000 kr. till kommunen. Jag föreslår att medel för detta ändamål nu anvisas.
Omställningen av statens hundskola till en renodlad uppdragsmyndighet pågår, och uppbyggnaden av en mer effektiv och kostnadsbesparande organisation och administration förväntas på sikt skapa ekonomisk balans i verksamheten. Under det gångna året har detta arbete försvårats av bl.a. en valpsjukeepidemi, som orsakat ett stort ekonomiskt avbräck för skolan.
I syfte att ge hundskolan möjlighet att med bibehållen tidsplan genomföra omställningsarbetet anser jag att skolan bör kompenseras för de oförutsedda kostnaderna. Jag förordar därför att hundskolan tillförs ytterligare 1 000 000 kr.
Totalt räknar jag nu med ett ytterligare medelsbehov på 2 500 000 kr.
I betänkandet 1989/90:SoU22 tillstyrkte utskottet det föreslagna medelsbehovet till omställningsbidrag till hundskolan. Riksdagen följde utskottet (rskr. 273).
Utskottet gör följande bedömning.
Utskottet konstaterar att verksamheten vid statens hundskola enligt riksdagens beslut 1988 skall inriktas på produktion av ledar- och polishundar. Omställningen av hundskolan till en renodlad uppdragsmyndighet pågår, och organisationsförändringen förväntas på sikt skapa ekonomisk balans i verksamheten. Hundskolan har anvisats ytterligare omställningsbidrag i tilläggsbudget II för budgetåret 1989/90. Åtgärder har också vidtagits för att förbättra aveln. Utskottet anser att förutsättningar nu finns för hundskolan att fullfölja omställningsarbetet och trygga avelsbehovet. Utskottet avstyrker därmed motion So247 (s) yrkandena 1 och 2. Av samma skäl avstyrker utskottet motionerna So253 (mp) yrkande 1 och So313 (mp) yrkande 2 delvis.
Utskottet konstaterar att djursjukhuset numera övertagits av Sollefteå kommun. Motion 1989/90:So253 (mp) yrkande 2 avstyrks därför.
Fritid och kultur
I motion 1989/90:So296 av Olof Johansson m.fl. (c) yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en ökad satsning på fritid och kulturverksamhet för handikappade (yrkande 3). Enligt motionärerna är tillgängligheten till olika fritids- och kulturaktiviteter betydelsefull för att ge handikappade en god livskvalitet. Motionärerna anser bl.a. att turistanläggningar behöver ses över, rätt till färdtjänst för deltagande i idrotts- och fritidsaktiviteter bör utökas, en ökad satsning på textade TV-program behöver göras och synskadade ges bättre tillgång till dagstidningar.
I motion 1989/90:So227 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om sittliftar vid allmänna bad (yrkande 5). Motionärerna anser att det borde vara obligatoriskt för allmänna bad att ha sittlift så att också rörelsehindrade kan använda bassängerna.
Enligt 8 § punkt 6 omsorgslagen har landstingskommunerna till uppgift att verka för att det allmänna fritids- och kulturutbudet blir tillgängligt för psykiskt utvecklingsstörda. I 21 § socialtjänstlagen (1980:620) stadgas att socialnämnden skall verka för att människor som av fysiska, psykiska eller andra skäl möter betydande svårigheter i sin livsföring får möjlighet att delta i samhällets gemenskap och att leva som andra. Också genom andra bestämmelser i socialtjänstlagen åläggs kommunerna ett ansvar för att utveckla möjligheterna till en god fritid för de handikappade.
I 3 kap. 7 § plan- och bygglagen (1987:10) stadgas att bostäder, allmänna lokaler och arbetslokaler vid nybyggnad skall utformas så att de blir tillgängliga och kan nyttjas av personer med nedsatt rörelse- eller orienteringsförmåga.
1989 års handikapputredning har enligt sina direktiv fått i uppdrag att göra en kartläggning och analys av funktionshindrades möjligheter att få del av utbudet inom fritids- och rekreationsområdet. Om det är motiverat bör utredningen också redovisa förslag som kan medverka till att funktionshindrade i högre grad än för närvarande kan delta i verksamheter och aktiviteter inom området.
I handikapputredningens betänkande SOU 1990:19 (s. 62) framhålls att som en följd av den tidigare handikapputredningens förslag (Kultur åt alla, SOU 1976:20) genomfördes under slutet av 1970-talet flera viktiga reformer inom kultur- och informationsområdet. Dessa reformer redovisas i betänkandet.
I betänkandet anförs också (s. 210) att statens handikappråd, vid sin uppföljning 1987 av det nationella handlingsprogrammet i handikappfrågor, fann att programmets mycket tydliga uttalanden om behovet av insatser för en meningsfull fritid inte hade resulterat i stora förändringar. Tvärtom fann rådet risker för ökade klyftor beträffande olika gruppers möjligheter att ta del av fritidsaktiviteter. Riskerna fanns bl.a. i det allt större informationsutbudet, som inte anpassades efter olika behov, otillräcklig utbyggnad av bl.a. färdtjänst och hemtjänst och den kommersiella fritidssektorns bristande intresse för att göra verksamhet tillgänglig för handikappade. Samtidigt pekade man på vissa positiva företeelser, som inom kulturområdet kunde visa att kunskaper fanns för att omsätta ambitioner till praktisk handling, t.ex. ökad tillgång till böcker för synskadade och psykiskt utvecklingsstörda samt text-TV.
1989 års handikapputredning anför i betänkandet (s. 332 f.) inför sitt fortsatta arbete att den bör tillse att behovet av fritidsverksamhet för såväl psykiskt utvecklingsstörda som andra människor med omfattande funktionshinder tillgodoses. Härvid understryks att fritid för många gravt handikappade människor ofta utgör en lång påtvingad sysslolöshet. Utredningen anser att den därför bör överväga hur fritid och rekreation kan tillförsäkras dessa genom ökad personlig assistans, genom individuellt utformade hjälpmedel, genom anpassning av fritidsanläggningar, kulturinstitutioner etc. Inför sina överväganden kommer utredningen också att ta del av erfarenheter av de fritidsprojekt som beviljats medel ur allmänna arvsfonden.
I betänkandet SoU 1987/88:20 behandlade utskottet i samband med budgetpropositionen ett motionsyrkande om de utvecklingsstördas kultursituation. Utskottet anförde bl.a. följande (s. 12).
Utskottet delar motionärernas uppfattning om den stora betydelse det har för utvecklingsstörda med fritids- och kulturaktiviteter. För att utvecklingsstörda skall få den stimulans de behöver är det nödvändigt inte bara med en daglig sysselsättning -- arbete eller liknande -- utan också med en meningsfull fritid. Utskottet noterar att försöksverksamhet med olika projekt pågår. I budgetpropositionen (s. 117) meddelas bl.a. att 10 milj. kr. under år 1987 har anvisats ur allmänna arvsfonden för att förbättra handikappades möjligheter till fritid och rekreation.
Utskottet vidhåller mot bakgrund av det anförda sitt tidigare ställningstagande att det inte för närvarande är påkallat med något initiativ av riksdagen.
Då aktuellt motionsyrkande avstyrktes.
Utskottet konstaterar att 1989 års handikapputredning bl.a. behandlar frågan om de funktionshindrades möjligheter att få del av utbudet inom fritids- och rekreationsområdet. I avvaktan på förslagen bör riksdagen enligt utskottets mening avstå från att göra uttalanden i frågan. Utskottet avstyrker därför motion So296 (c) yrkande 3. Av samma skäl avstyrks motion So227 (fp) yrkande 5.
Utbildning
I motion 1989/90:So217 av Ragnhild Pohanka och Anita Stenberg (båda mp) yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att relevant utbildning ges olika yrkeskategorier som arbetar inom omsorgsverksamheten (yrkande 3) samt att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att tjänster skall tillskapas inom omsorgsverksamheten för ambulerande utbildad personal (yrkande 4). Enligt motionärerna är det inte alltid en logoped eller talpedagog som behövs inom omsorgsvården. Ibland kan det lämpligaste vara en person som är utbildad inom området alternativ kommunikation enligt motionärerna, som önskar att denna utbildning får hög prioritet. Motionärerna ställer som krav för framtiden att personal inom omsorgsvården skall ha speciell utbildning.
Socialstyrelsen har på regeringens uppdrag utarbetat allmänna råd om behörighet för omsorgspersonal (SOSFS 1988:12). Där rekommenderas högskoleutbildning för föreståndare inom omsorgsverksamheten. Socialstyrelsen gjorde 1985--1986 en inventering av utbildningsnivån bland all boendepersonal samt elevassistenter, dvs. s.k. vårdartjänster inom omsorgsverksamheten. 1979 hade socialstyrelsen gjort en inventering vid vårdhemmen, som visade en låg utbildningsnivå hos personalen. Jämförelser mellan dessa inventeringar visar en markant höjning av utbildningsnivån. Variationerna mellan landstingen är dock stora. Socialstyrelsen framhåller i sin redovisning att i den alltmer hårdnande konkurrensen om arbetskraften är olika utbildningsinsatser en viktig faktor bl.a. för att behålla och utveckla den personal som redan finns.
I betänkandet (SOU 1990:19) av 1989 års handikapputredning behandlas utbildningsfrågorna. Utredningen framhåller (s. 334) att den, för att förbättra tillgången till välutbildad personal, bör verka för att antalet platser inom vissa berörda utbildningar utökas och att handikappaspekterna tydligare lyfts fram inom alla aktuella utbildningsområden. Kommittén avser att med hjälp av en referensgrupp och ett antal seminarier belysa dessa frågor. Utredningens avsikt är att lägga fram förslag till åtgärder inom områden med betydelsefulla men eftersatta forsknings- och utbildningsbehov. Slutbetänkande väntas i början av 1991.
Utskottet konstaterar att 1989 års handikapputredning behandlar frågor om utbildning för personalen inom handikappområdet. I avvaktan på förslagen från utredningen bör riksdagen enligt utskottets mening avstå från att göra uttalanden i dessa frågor. Motion So217 (mp) yrkandena 3 och 4 avstyrks därför.
Uppsökande arbete i skolan
I motion 1989/90:So260 av Sten Svensson m.fl. (m) yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ett aktivt uppsökande arbete redan i skolan för att förebygga förtidspension (yrkande 2). Motionärerna anser att det inte är rimligt att omkring 2 000 människor under 30 år förtidspensioneras varje år utan att andra åtgärder prövats. Arbetet för att skapa möjligheter för dessa människor på arbetsmarknaden måste enligt motionärerna börja redan i skolan.
Enligt 21 § socialtjänstlagen (1980:620) är socialnämnden skyldig att medverka till att den enskilde får en meningsfull sysselsättning. Till landstingskommunens uppgifter hör enligt 8 § omsorgslagen att medverka till att psykiskt utvecklingsstörda får en meningsfull sysselsättning genom förvärvsarbete.
För regional samverkan i fråga om undervisning för elever med handikapp är landet indelat i fem regioner, med en planeringsberedning knuten till en länsskolnämnd i resp. region (SFS 1984:75). Beredningarnas uppgift är att samordna insatserna inom varje region för elever med handikapp i vissa skolformer och i övrigt planera så att befintliga resurser utnyttjas på bästa sätt. Planeringsberedningarna skall också samarbeta med de regionala planeringsråden för samverkan mellan skola och arbetsliv när det gäller insatser för att skaffa handikappade ungdomar arbete. Vid länsskolnämnden på varje regions huvudort finns en handikappkonsulent med uppgift att samordna handikappåtgärderna inom regionen. I länen i övrigt finns tjänster som konsulent för rörelsehindrade elever, tjänster som konsult för synskadade och ytterligare tjänster som konsulent för olika handikappade elevgrupper.
I betänkandet Tidig och samordnad rehabilitering, SOU 1988:41 föreslår rehabiliteringsberedningen en rehabiliteringsersättning till handikappade ungdomar mellan 16 och 25 år under förutsättning att den handikappade deltar i rehabiliteringsåtgärd och/eller att arbetsförmågan på grund av handikappet är nedsatt med minst en fjärdedel och nedsättningen kan anses varaktig.
Sedan 1987/88 driver arbetsmarknadsstyrelsen i samtliga län försöksverksamheten "Arbete åt unga handikappade" med syfte att ge handikappade ungdomar möjlighet till arbete i stället för pension. Försöksverksamheten har varit inriktad på en uppsökande verksamhet med att erbjuda ungdomar, som redan fått sjukbidrag eller förtidspension, en kontakt med arbetsförmedlingen/arbetsmarknadsinstitutet för att pröva möjligheterna till arbete. Den har också varit inriktad på en förebyggande verksamhet som innebär att tidigt erbjuda arbetsförmedlingens/arbetsmarknadsinstitutets kompetens och service till ungdomar med handikapp genom en utökad samverkan med skolan. Erfarenheterna från försöksverksamheten är goda. En förutsättning är dock att det finns tillgång till arbetsmarknadspolitiska stödinsatser men även stöd och service från socialtjänsten och omsorgsverksamheten. Försöksverksamheten är så utformad att den skall kunna övergå i reguljär verksamhet under detta år när försökstiden är slut.
Socialstyrelsen fick 1987 i uppdrag av regeringen att med medel ur allmänna arvsfonden bedriva försöksverksamhet med syftet att vid sidan av reguljära arbetsmarknadspolitiska åtgärder finna nya metoder och arbetssätt som underlättar för yngre personer med funktionshinder att få arbete och sysselsättning. Kommuner och organisationer skulle stimuleras att starta projekt och därigenom på ett mer aktivt och metodinriktat sätt arbeta med sysselsättningsfrågorna. I försöksverksamheten framkommer behov av bättre och utvecklad samordning mellan kommunernas, landstingens, arbetsförmedlingarnas, försäkringskassornas m. fl. verksamheter. Det förekommer också brister och oklarheter gällande huvudmännens ansvarsområden. En dokumentation av erfarenheterna av försöksverksamheten kommer att färdigställas till årsskiftet 1990-1991.
I betänkandet Ungdomars kompetens, Vägar in i framtidens kunskapssamhälle, SOU 1989:113 föreslår skola--arbete-utredningen att ungdomar, som omfattas av omsorgslagen, direkt efter avslutad särskild skolplikt får omfattas av arbetsförmedlingens åtgärdsansvar. Vidare föreslår utredaren att särskolekommittén i sina förslag om framtida huvudmannaskap för de psykiskt utvecklingsstördas utbildning beaktar det kommunala uppföljningsansvaret. För alla handikappade föreslås ett antal lokala särskilda projekt för handikappade i uppföljningsåtgärder.
Utskottet gör följande bedömning.
Utskottet instämmer i motionärernas uppfattning om vikten av att åtgärder sätts in tidigt för att hjälpa handikappade ungdomar att få arbete. Utskottet konstaterar att olika typer av försöksverksamhet pågår ute i landet, i syfte att ge handikappade ungdomar möjlighet till arbete i stället för pension. Genom den regionala planeringsberedningen och handikappkonsulenten vid länsskolnämnden på planeringsregionens huvudort samt den regionala pedagogiska stödorganisationen i form av konsulenter för olika handikappgrupper har numera handikappade ungdomar fått ökade möjligheter att efter avslutad skolgång få arbete. Med hänsyn härtill anser utskottet att det inte behövs något initiativ från riksdagens sida. Motion So260 (m) yrkande 2 avstyrks därför.
Stöd till föräldrar med funktionshinder
I motion 1989/90:So304 av Margó Ingvardsson m.fl. (vpk, s, m, fp, c, mp) yrkas att riksdagen hos regeringen begär en översyn av situationen för och stödet till föräldrar med funktionshinder. Motionärerna anser att det t.ex. borde vara självklart att en förälder skall kunna följa sitt barn till och från daghemmet med hjälp av färdtjänst, vilket inte är fallet i dag. Många föräldrar med sådana funktionshinder som inte medger färd med allmänna kommunikationer kan i dag inte ge sina barn den kontinuitet och därmed inte den trygghet ett litet barn behöver. Kommuner och landsting borde enligt motionen ha skyldighet att se till att barns rätt till kontinuitet kan uppfyllas. Det framhålls att personliga assistenter till den förälder som är funktionshindrad är ett krav som inte får ifrågasättas. Det gäller barnets rätt till trygghet lika mycket som rätten att få hjälp att uppfylla sitt föräldraskap.
Socialstyrelsen avser att inom kort ge ut rapporten Föräldrar med begåvningsnedsättning och deras barn. Rapporten behandlar stödet till föräldrarna enligt gällande lagar. I rapporten tas frågor upp som bl.a. gäller behandlingsarbetet, kontaktpersoner, stödet i hemmet och placeringar utanför hemmet.
Neurologiskt Handikappades Riksförbund (NHR) gav 1988 ut skriften Mamma, pappa, barn, vilken redovisar upplevelser av rörelsehindrade småbarnsföräldrar i olika föräldrasituationer.
Handikappinstitutet har med stöd ur allmänna arvsfonden börjat utarbeta en handbok för handikappade småbarnsföräldrar. Avsikten är att handboken skall utformas som en idébank med förslag till lösningar på praktiska problem. Handboken beräknas vara klar i juni 1991.
Utskottet delar motionärernas inställning att det är av största vikt att föräldrar med funktionshinder ges det stöd och den hjälp de behöver för att kunna uppfylla sitt föräldraskap. 1989 års handikapputredning har bl.a. till uppgift att behandla frågor om färdtjänst och personlig assistans. Utskottet utgår ifrån att utredningen i det sammanhanget även kommer att behandla de funktionshindrade föräldrarnas behov. Något uttalande i frågan från riksdagen behövs därför inte. Utskottet avstyrker motion So304 (vpk, s, m, fp, c, mp).
Bidragsgivningen till handikapporganisationer
I motion 1989/90:So437 av Carl Bildt m.fl. (m) yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om översyn av reglerna för bidragsgivningen till handikapporganisationerna (yrkande 6). Enligt motionen har statens handikappråds monopolställning hårt drabbat små handikappgrupper, då de inte ansetts fylla rådets statuter för organisationsbidrag. Motionärerna anser det viktigt att full föreningsfrihet får råda även för de handikappade, inte minst mot bakgrund av vikten av informationsspridning.
Från anslaget G 10 erhåller handikapporganisationerna bidrag till sin verksamhet. Regeringen beslutar om fördelningen av anslagsbeloppet mellan organisationerna efter förslag av statens handikappråd. Statens handikappråd har i januari 1990 reviderat sina riktlinjer för bidrag till handikapporganisationer. I de nya riktlinjerna nämns bl.a. att de funktionshindrade skall ha ett avgörande inflytande i organisationen. Bara för barn eller om funktionshindret gör det omöjligt för den enskilde att själv handha sina angelägenheter skall de nära anhöriga ha det avgörande inflytandet. Vidare sägs att i ett inledningsskede kan det vara naturligt för en organisation att ägna arbetet åt medlemmarnas mest akuta problem för att senare bredda det intressepolitiska arbetet till fler samhällsområden. Faktorer som påverkar bidragets storlek är enligt uppgift från statens handikappråd bl.a. antalet medlemmar i organisationen och hur många av dessa som är handikappade, kostnaderna för verksamheten, särskilt fördyrande kostnader på grund av handikappet och vilken verksamhet organisationen bedriver.
Utskottet har i betänkandet 1988/89:SoU19 (s. 27) senast behandlat en motion med yrkande om bidrag till en speciell organisation. I betänkandet hänvisade utskottet till sitt uttalande i betänkandet SoU 1980/81:17 s. 7. Här framhöll utskottet att riksdagen inte bör göra någon detaljprövning av vilka villkor som bör vara uppfyllda för att en handikapporganisation skall kunna få bidrag. En sådan prövning borde enligt utskottet ankomma på i första hand statens handikappråd. Utskottet underströk att bidrag till nya och mindre organisationer seriöst måste prövas av handikapprådet. I betänkandet 1988/89:SoU19 vidhöll utskottet sin tidigare inställning att inte pröva vilken eller vilka organisationer som bör ges bidrag.
Utskottet vidhåller sin tidigare inställning att riksdagen inte bör göra någon detaljprövning av villkoren för bidragsgivningen. Statens handikappråd har nyligen reviderat sina riktlinjer för bidrag till handikapporganisationer. De nya riktlinjerna har endast varit i kraft några månader. Riksdagen bör enligt utskottets mening avstå från att nu göra några uttalanden i frågan. Motion So437 (m) yrkande 6 avstyrks därför.
Utskottet hemställer
1. beträffande åtgärdsprogram att riksdagen avslår motion 1989/90:So315 yrkande 1, res. 1 (v)
2. beträffande handikappinventering att riksdagen avslår motion 1989/90:So288, res. 2 (fp)
3. beträffande samverkan i vården att riksdagen avslår motion 1989/90:So296 yrkande 7, res. 3 (c)
4. beträffande patientens ställning att riksdagen avslår motion 1989/90:So315 yrkande 3, res. 4 (v)
5. beträffande personliga vårdare att riksdagen avslår motionerna 1989/90:So227 yrkande 1 och 1989/90:So313 yrkande 5, res. 5 (fp) res. 6 (mp)
6. beträffande vårdarlön att riksdagen avslår motion 1989/90:Sf62 yrkande 3, res. 5 (fp)
7. beträffande handikappombudsman att riksdagen avslår motion 1989/90:So227 yrkande 4, res. 7 (fp)
8. beträffande omsorgslagens personkrets att riksdagen avslår motionerna 1989/90:So227 yrkande 17, 1989/90:So296 yrkande 8 och 1989/90:So301, res. 8 (fp, c, mp)
9. beträffande rätten enligt omsorgslagen till eget boende att riksdagen avslår motionerna 1989/90:So217 yrkande 1, 1989/90:So315 yrkande 7 och 1989/90:Sf62 yrkande 4, res. 9 (m, fp) res. 10 (v) res. 11 (mp)
10. beträffande de handikappade i den psykiatriska vården att riksdagen avslår motion 1989/90:So296 yrkande 9, res. 12 (c)
11. beträffande etik att riksdagen avslår motion 1989/90:So296 yrkande 12,
12. beträffande habilitering och rehabilitering att riksdagen avslår motionerna 1989/90:So227 yrkandena 13 och 14, 1989/90:So283 och 1989/90:So315 yrkandena 4 och 5, res. 13 (fp) res. 14 (v)
13. beträffande datorhjälpmedel och texttelefoner att riksdagen avslår motion 1989/90:So260 yrkandena 1, 3, 4 och 5, res. 15 (m)
14. beträffande huvudmannaskapsfrågan för hjälpmedel m.m. att riksdagen avslår motion 1989/90:So296 yrkandena 5 och 6, res. 15 (m) - motiv. res. 16 (c)
15. beträffande prövotid av handikapphjälpmedel m.m. att riksdagen avslår motionerna 1989/90:So217 yrkandena 5 och 6 och 1989/90:So313 yrkande 2 delvis, res. 17 (mp)
16. beträffande lag om tekniska hjälpmedel att riksdagen avslår motion 1989/90:So315 yrkande 6, res. 18 (v)
17. beträffande hjälpmedel för fibromyalgi-sjuka att riksdagen avslår motion 1989/90:So516 yrkande 1 delvis,
18. beträffande huvudmannaskapet för färdtjänst att riksdagen avslår motion 1989/90:So227 yrkande 12, res. 19 (fp)
19. beträffande kvaliteten på färdtjänst att riksdagen avslår motion 1989/90:So238, res. 19 (fp) - motiv.
20. beträffande leasing av handikapputrustad bil att riksdagen avslår motion 1989/90:So214, res. 20 (fp)
21. beträffande bilstöd vid familjehemsplacering att riksdagen avslår motionerna 1989/90:So211, 1989/90:So227 yrkande 11, 1989/90:So244 och 1989/90:So260 yrkande 8,
22. beträffande 49-årsgänsen att riksdagen med anledning av motionerna 1989/90:So227 yrkande 6, 1989/90:So266, 1989/90:So290 yrkandet delvis, 1989/90:So296 yrkande 4 och 1989/90:So305 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
23. beträffande 65-årsgränsen att riksdagen avslår motion 1989/90:So313 yrkande 1,
24. beträffande bilstöd vid väsentliga förflyttningssvårigheter att riksdagen avslår motionerna 1989/90:So222 yrkandet delvis, 1989/90:So227 yrkande 8, 1989/90:So290 yrkandet delvis och 1989/90:So516 yrkande 1 delvis, res. 21 (fp, c)
25. beträffande kravet på körkort för bilstöd att riksdagen avslår motion 1989/90:So227 yrkande 7, res. 22 (fp)
26. beträffande inkomstprövning och bilstöd att riksdagen avslår motion 1989/90:So290 yrkandet delvis,
27. beträffande avskrivningsprincipen vid bilstöd att riksdagen avslår motion 1989/90:So222 yrkandet delvis,
28. beträffande avelsverksamheten vid statens hundskola att riksdagen avslår motion 1989/90:So247 yrkandena 1 och 2, res. 23 (mp) - motiv.
29. beträffande ledarhundar för synskadade att riksdagen avslår motionerna 1989/90:So253 yrkande 1 och 1989/90:So313 yrkande 2 delvis, res. 23 (mp)
30. beträffande djursjukhuset att riksdagen avslår motion 1989/90:So253 yrkande 2, res. 23 (mp)
31. beträffande fritid och kultur att riksdagen avslår motion 1989/90:So296 yrkande 3, res. 24 (c)
32. beträffande sittliftar vid allmänna bad att riksdagen avslår motion 1989/90:So227 yrkande 5, res. 24 (c) - motiv. res. 25 (fp)
33. beträffande utbildning att riksdagen avslår motion 1989/90:So217 yrkandena 3 och 4, res. 26 (mp)
34. beträffande uppsökande arbete i skolan att riksdagen avslår motion 1989/90:So260 yrkande 2, res. 27 (m)
35. beträffande stöd till föräldrar med funktionshinder att riksdagen avslår motion 1989/90:So304, res. 28 (v)
36. beträffande bidragsgivningen till handikapporganisationer att riksdagen avslår motion 1989/90:So437 yrkande 6. res. 29 (m)
Stockholm den 13 september 1990
På socialutskottets vägnar
Daniel Tarschys
Närvarande: Daniel Tarschys (fp), Anita Persson (s), Sten Svensson (m), Aina Westin (s), Ingrid Andersson (s), Rinaldo Karlsson (s), Ingrid Hemmingsson (m), Ingrid Ronne-Björkqvist (fp), Rosa Östh (c), Gudrun Schyman (v), Anita Stenberg (mp), Jan Andersson (s), Sinikka Bohlin (s), Maj-Inger Klingvall (s) och Ingvar Eriksson (m).
1. Åtgärdsprogram (mom. 1)
Gudrun Schyman (v) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 6 som börjar med "Utskottet konstaterar" och slutar med "yrkande 1." bort ha följande lydelse:
Utskottet anser i likhet med motionärerna att personer med behov av omfattande service och långvariga och komplicerade rehabiliteringsinsatser har fått stå tillbaka och ofta hamnat i olika former av institutionsvård. Målet för handikappolitiken skall vara jämlikhet och delaktighet i alla delar av samhällslivet. Fortfarande återstår emellertid en mycket lång väg för att nå dit. Utskottet anser därför att handlingsprogrammet i handikappfrågor borde ligga till grund för en systematisk reformverksamhet från regeringens sida.
Vad utskottet anfört med anledning av motion So315 (vpk) yrkande 1 bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottet under mom. 1 bort hemställa:
1. beträffande åtgärdsprogram att riksdagen med anledning av motion 1989/90:So315 yrkande 1 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
2. Handikappinventering (mom. 2)
Daniel Tarschys och Ingrid Ronne-Björkqvist (båda fp) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 7 som börjar med "Utskottet har" och slutar med "So288 (fp)." bort ha följande lydelse:
För att kunna hjälpa människor med handikapp krävs bl.a. en kartläggning av de olika gruppernas behov. Utskottet anser i likhet med motionärerna att det är nödvändigt för kommunen att veta hur många handikappade som finns i kommunen och vilka behov den enskilda människan har för att kunna ge de handikappade den service de behöver. Utan en långsiktig planering i kommunen i samarbete med handikapporganisationerna kan målen inte uppnås. Utskottet anser därför att alla kommuner borde göra en handikappinventering.
Vad utskottet anfört med anledning av motion So288 (fp) bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottet under mom. 2 bort hemställa:
2. beträffande handikappinventering att riksdagen med anledning av motion 1989/90:So288 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
3. Samverkan i vården (mom. 3)
Rosa Östh (c) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 8 som börjar med "Utskottet konstaterar" och slutar med "avstyrks därför." bort ha följande lydelse:
Utskottet delar motionärernas uppfattning att införandet i 8 § hälso- och sjukvårdslagen av en skyldighet för sjukvårdshuvudmännen att samverka med andra i praktiken endast medfört ett begränsat brukarinflytande. Utskottet anser att denna patienternas rättighet måste utvecklas, vilket kräver stora utbildningsinsatser.
Vad utskottet med anledning av motion So296 (c) yrkande 7 anfört bör ges regeringen till känna.
dels att utskottet under mom. 3 bort hemställa:
3. beträffande samverkan i vården att riksdagen med anledning av motion 1989/90:So296 yrkande 7 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
4. Patientens ställning (mom. 4)
Gudrun Schyman (v) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 9 som börjar med "Frågorna om" och slutar med "avstyrks därför." bort ha följande lydelse:
Kontinuiteten inom sjukvården är särskilt viktig för de funktionshindrade som ofta har anledning att söka vård. För människor som under lång tid vistas i sjukvården måste det vidare skapas möjligheter att tillgodose behovet av intellektuell och fysisk stimulans. Utskottet konstaterar i likhet med motionärerna att intresset från sjukvårdens sida för samverkan med patienterna och deras organisationer, t.ex. handikapprörelsen, är mycket varierande. Utskottet anser därför att hälso- och sjukvårdslagen bör ses över i syfte att stärka patienternas ställning och möjligheter att påverka behandlingen.
Vad utskottet anfört med anledning av motion So315 (vpk) yrkande 3 bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottet under mom. 4 bort hemställa:
4. beträffande patientens ställning att riksdagen med anledning av motion 1989/90:So315 yrkande 3 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
5. Personliga vårdare m.m. (mom. 5 och 6)
Daniel Tarschys och Ingrid Ronne-Björkqvist (båda fp) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 11 som börjar med "1989 års handikapputredning" och slutar med "yrkande 3." bort ha följande lydelse:
Utskottet anser i likhet med motionärerna att de handikappade bör kunna få personliga vårdare eller assistenter, människor som de handikappade lär känna och har förtroende för. Dessa skall kunna anställas direkt av den handikappade eller dennes familj genom att kommunen avgör omfattningen av hjälpinsatsen och står för kostnaden medan den handikappade själv avgör vem som skall utföra vården. Utskottet anser vidare att det problem som uppmärksammas i motion Sf62 förtjänar vidare överväganden. Det är djupt otillfredsställande att handikappade barn förtidspensioneras från 16 års ålder. Ett alternativ kan i sådana sammanhang vara att den vårdande föräldern får rätt till vårdarlön om barnet bor kvar i föräldrahemmet.
Vad utskottet anfört bör riksdagen med bifall till motion So227 (fp) yrkande 1 samt med anledning av motionerna So313 (mp) yrkande 5 och Sf62 (fp) yrkande 3 som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottet under mom. 5 och 6 bort hemställa:
5 och 6. beträffande personliga vårdare m.m. att riksdagen med bifall till motion 1989/90:So227 yrkande 1 och med anledning av motionerna 1989/90:So313 yrkande 5 och 1989/90:Sf62 yrkande 3 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
6. Personliga vårdare (mom. 5)
Anita Stenberg (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 11 som börjar med "1989 års handikapputredning" och slutar med "yrkande 5." bort ha följande lydelse:
Utskottet anser i likhet med motionärerna i motion So313 att den handikappade i den utsträckning det är möjligt själv skall få välja vårdare. Även anhöriga skall kunna anställas som vårdare.
Vad utskottet anfört bör riksdagen med bifall till motion So313 (mp) yrkande 5 och med anledning av motion So227 (fp) yrkande 1 som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottet under mom. 5 bort hemställa:
5. beträffande personliga vårdare att riksdagen med bifall till motion 1989/90:So313 yrkande 5 och med anledning av motion 1989/90:So227 yrkande 1 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
7. Handikappombudsman (mom. 7)
Daniel Tarschys och Ingrid Ronne-Björkqvist (båda fp) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 12 som börjar med "Utskottet konstaterar" och slutar med "yrkande 4." bort ha följande lydelse:
Nyblivna föräldrar till handikappade barn vittnar ofta om hur svårt det är att få stöd och vägledning från samhällets sida. Utskottet anser därför, i likhet med motionärerna, att kommunerna bör uppmuntras att inrätta en funktion som handikappombudsman. Handikappombudsmannen bör ges i uppdrag att på olika sätt stödja de handikappade och deras anhöriga, ge dem upplysningar om sina rättigheter, vägleda dem till rätt insatser samt driva den enskildes frågor.
Vad utskottet anfört med anledning av motion So227 (fp) yrkande 4 bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottet under mom. 7 bort hemställa:
7. beträffande handikappombudsman
att riksdagen med anledning av motion 1989/90:So227 yrkande 4 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
8. Omsorgslagens personkrets (mom. 8)
Daniel Tarschys (fp), Ingrid Ronne-Björkqvist (fp), Rosa Östh (c) och Anita Stenberg (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 14 som börjar med "Frågan om" och slutar med "avstyrks därför." bort ha följande lydelse:
Trots ett riksdagsuttalande redan år 1985 om en översyn av personkretsen i omsorgslagen i syfte att alla handikappade barn och ungdomar borde ges samma stöd som de grupper som omsorgslagen omfattar har något förslag ännu inte lagts fram för riksdagen. Det är angeläget att denna fråga snarast får sin lösning.
Vad utskottet anfört med anledning av motionerna So227 (fp) yrkande 17, So296 (c) yrkande 8 och So301 (mp) bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottet under mom. 8 bort hemställa:
8. beträffande omsorgslagens personkrets att riksdagen med anledning av motionerna 1989/90:So227 yrkande 17, 1989/90:So296 yrkande 8 och 1989/90:So301 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
9. Rätten enligt omsorgslagen till eget boende (mom.9)
Daniel Tarschys (fp), Sten Svensson (m), Ingrid Hemmingsson (m), Ingrid Ronne-Björkqvist (fp) och Ingvar Eriksson (m) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 16 som börjar med "Utskottet konstaterar" och slutar med "yrkande 4." bort ha följande lydelse:
Utskottet konstaterar att föräldrar som vårdar ett psykiskt utvecklingsstört barn i hemmet ofta tvingas att fortsätta med detta även sedan barnet uppnått vuxen ålder. Landstinget har emellertid en skyldighet när det gäller vuxna psykiskt utvecklingsstörda att erbjuda boende i gruppbostad för dem som inte kan bo i egen bostad. Så sker ofta inte. Utskottet anser att landstingen måste leva upp till sin skyldighet enligt omsorgslagen.
Vad utskottet anfört bör riksdagen med bifall till motion Sf62 (fp) yrkande 4 och med anledning av motionerna So217 (mp) yrkande 1 och So315 (vpk) yrkande 7 som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottet under mom. 9 bort hemställa:
9. beträffande rätten enligt omsorgslagen till eget boende att riksdagen med bifall till motion 1989/90:Sf62 yrkande 4 och med anledning av motionerna 1989/90:So217 yrkande 1 och 1989/90:So315 yrkande 7 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
10. Rätten enligt omsorgslagen till eget boende (mom.9)
Gudrun Schyman (v) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 16 som börjar med "Utskottet konstaterar" och slutar med "yrkande 4." bort ha följande lydelse:
Omsorgslagen anger en skyldighet för landstingen att erbjuda vuxna utvecklingsstörda att bo i gruppbostad om de inte kan bo i egen bostad. Många domar som fastlägger denna skyldighet har inte verkställts. Om lagen kan negligeras utan påföljd påverkar detta, enligt utskottet, respekten för lagstiftningen. Utskottet anser därför att utredningen om kommunbot snarast bör leda till förslag från regeringen. Samtidigt bör övervägas att införa någon form av vitesföreläggande vid utebliven verkställighet.
Vad utskottet anfört bör riksdagen med bifall till motion So315 (vpk) yrkande 7 och med anledning av motionerna So217 (mp) yrkande 1 och Sf62 (fp) yrkande 4 som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottet under mom. 9 bort hemställa:
9. beträffande rätten enligt omsorgslagen till eget boende att riksdagen med bifall till motion 1989/90:So315 yrkande 7 och med anledning av motionerna 1989/90:So217 yrkande 1 och 1989/90:Sf62 yrkande 4 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
11. Rätten enligt omsorgslagen till eget boende (mom.9)
Anita Stenberg (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 16 som börjar med "Utskottet konstaterar" och slutar med "yrkande 4." bort ha följande lydelse:
Boendesituationen för de utvecklingsstörda behöver ses över. De utvecklingsstörda har enligt omsorgslagen rätt till egen bostad. Den rätten blir inte tillgodosedd av landstingen. Utskottet anser att landstingen måste uppmanas att arbeta mer aktivt enligt omsorgslagen.
Vad utskottet anfört bör riksdagen med bifall till motion So217 (mp) yrkande 1 och med anledning av motionerna So315 (vpk) yrkande 7 och Sf62 (fp) yrkande 4 som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottet under mom. 9 bort hemställa:
9. beträffande rätten enligt omsorgslagen till eget boende att riksdagen med bifall till motion 1989/90:So217 yrkande 1 och med anledning av motionerna 1989/90:So315 yrkande 7 och 1989/90:Sf62 yrkande 4 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
12. De handikappade i den psykiatriska vården (mom. 10)
Rosa Östh (c) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 17 som börjar med "Utskottet delar" och slutar med "yrkande 9." bort ha följande lydelse:
Människor med svåra funktionsnedsättningar inom den psykiatriska vården är bland de mest eftersatta inom sjukvården. Utskottet anser, i likhet med motionärerna, att det behövs förbättringar för dem bl.a. när det gäller deras boendemiljö och behandling. Dessutom måste personalen få bättre kunskap om dessa personers utsatthet.
Vad utskottet anfört med anledning av motion So296 (c) yrkande 9 bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottet under mom. 10 bort hemställa:
10. beträffande de handikappade i den psykiatriska vården att riksdagen med anledning av motion 1989/90:So296 yrkande 9 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
13. Habilitering och rehabilitering (mom. 12)
Daniel Tarschys och Ingrid Ronne-Björkqvist (båda fp) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 22 som börjar med "Utskottet vidhåller" och slutar med "yrkandena 4 och 5." bort ha följande lydelse:
Utskottet delar uppfattningen i motion So227 att man genom en samordning av de olika habiliteringsinsatserna för barn kan nå en bättre kvalitet i verksamheten. Utskottet konstaterar att inskrivningen i den samordnade habiliteringen upphör i 20-årsåldern, vilket är en känslig fas när den unge handikappade skall flytta ut till eget boende och skapa sig en egen tillvaro och identitet. Här kan en samordnad vuxenhabilitering göra stora insatser med praktiskt och psykologiskt stöd. Utskottet anser därför att också vuxna bör erbjudas en samordnad habilitering. Handikapputredningen bör prioritera arbetet med dessa frågor och skyndsamt lägga fram förslag.
Vad utskottet anfört bör riksdagen med bifall till motion So227 (fp) yrkandena 13 och 14 och med anledning av motionerna So283 (s) och So315 (vpk) yrkandena 4 och 5 som sin mening ge regringen till känna.
dels att utskottet under mom. 12 bort hemställa:
12. beträffande habilitering och rehabilitering att riksdagen med bifall till motion 1989/90:So227 yrkandena 13 och 14 och med anledning av motionerna 1989/90:So283 och 1989/90:So315 yrkandena 4 och 5 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
14. Habilitering och rehabilitering (mom. 12)
Gudrun Schyman (v) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 22 som börjar med "Utskottet vidhåller" och slutar med "yrkandena 4 och 5." bort ha följande lydelse:
Utskottet konstaterar att rehabiliteringen är försummad för vissa grupper, bl.a. personer med cerebral pares och afasi. Det är helt nödvändigt att utöka utbildningen av logopeder och att inrätta fler logopedtjänster. Enligt utskottet finns det en risk för att, om rehabiliteringsberedningens förslag från 1988 accepteras rakt igenom, de grupper som aldrig kommit in på arbetsmarknaden eller som redan lämnat den inte får del av åtgärderna. I dessa grupper finns de mest omfattande rehabiliteringsbehoven. Utskottet anser att en lag bör införas som säkrar den enskildes rätt till rehabiliteringsåtgärder av en kvalitet och en omfattning som överensstämmer med kunskap och beprövad erfarenhet på området.
Vad utskottet anfört bör riksdagen med bifall till motion So315 (vpk) yrkandena 4 och 5 och med anledning av motionerna So227 (fp) yrkandena 13 och 14 och So283 (s) som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottet under mom. 12 bort hemställa:
12. beträffande habilitering och rehabilitering att riksdagen med bifall till motion 1989/90:So315 yrkandena 4 och 5 och med anledning av motionerna 1989/90:So227 yrkandena 13 och 14 och 1989/90:So283 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
15. Datorhjälpmedel och texttelefoner m.m. (mom. 13 och motiveringen till mom. 14)
Sten Svensson, Ingrid Hemmingsson och Ingvar Eriksson (alla m) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 24 som börjar med "Utskottet konstaterar" och slutar med "So296 (c) yrkandena 5 och 6." bort ha följande lydelse:
Det datoriserade meddelandesystem som nu finns öppnar helt nya möjligheter för syn- och hörselskadade att kommunicera med personer som varken har texttelefoner eller kan teckenspråk. Utskottet föreslår därför i likhet med motionärerna i motion So260 att anslaget för området avancerade datorbaserade hjälpmedel i budgeten för budgetåret 1991/92 räknas upp så att det motsvarar det av arbetsmarknadsstyrelsen uppskattade behovet. Vidare föreslår utskottet att medel i samma budget anvisas för att döva skall få tillgång till texttelefon på sina arbetsplatser. Slutligen anser utskottet att en utredning bör ges i uppdrag att ta upp frågor om arbetstekniska hjälpmedel.
Vad utskottet anfört med anledning av motion So260 (m) yrkandena 1, 3, 4 och 5 bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
När det gäller motion So296 (c) konstaterar utskottet att frågor om hjälpmedel för handikappade nyligen har behandlats av hjälpmedelsutredningen samt att vissa frågor för närvarande övervägs av 1989 års handikapputredning. I avvaktan på beredningen av hjälpmedelsutredningens förslag och slutförandet av 1989 års handikapputredning bör riksdagen enligt utskottets mening avstå från att göra uttalanden i de frågor som tas upp i motion So296 (c) yrkandena 5 och 6. Motionsyrkandena avstyrks därför.
dels att utskottet under mom. 13 bort hemställa:
13. beträffande datorhjälpmedel och texttelefoner att riksdagen med anledning av motion 1989/90:So260 yrkandena 1, 3, 4 och 5 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
16. Huvudmannaskapsfrågan för hjälpmedel m.m. (mom. 14)
Rosa Östh (c) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 24 som börjar med "Utskottet avstyrker" och slutar med "So296 (c) yrkandena 5 och 6." bort ha följande lydelse:
Det finns en uppenbar risk att frågan om handikapphjälpmedlen ses som en integrerad del av hälso- och sjukvården, varvid helhetssynen på individen försvinner. Utskottet anser därför att frågan om huvudmannaskapet för hjälpmedlen måste ytterligare beredas utifrån de förutsättningar som gäller för de handikappade. För att komma till rätta med den ojämlikhet som råder mellan olika landsting och inom ett och samma landsting anser utskottet att staten bör stå för kostnaderna för handikapphjälpmedlen.
Vad utskottet anfört med anledning av motion So296 (c) yrkandena 5 och 6 bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottet under mom. 14 bort hemställa:
14. beträffande huvudmannaskapsfrågan för hjälpmedel m.m. att riksdagen med anledning av motion 1989/90:So296 yrkandena 5 och 6 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
17. Prövotid av handikapphjälpmedel m.m. (mom.15)
Anita Stenberg (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 24 som börjar med "Även motionerna" och slutar med "delvis avstyrks." bort ha följande lydelse:
I dag måste de utvecklingsstörda på mycket kort tid bevisa att de behärskar och behöver ett handikapphjälpmedel för att få ett sådant. Utskottet anser att en prövotid för hjälpmedel bör införas samt att de utvecklingsstörda tillåts göra flera försök i samband med tillhandahållandet av hjälpmedel. Utskottet anser också att verksamheten med texttelefoner och tolkhjälp för gravt hörselskadade behöver byggas ut.
Vad utskottet anfört med anledning av motionerna So217 (mp) yrkandena 5 och 6 och So313 (mp) yrkande 2 delvis bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottet under mom. 15 bort hemställa:
15. beträffande prövotid av handikapphjälpmedel m.m. att riksdagen med anledning av motionerna 1989/90:So217 yrkandena 5 och 6 och 1989/90:So313 yrkande 2 delvis som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
18. Lag om tekniska hjälpmedel (mom. 16)
Gudrun Schyman (v) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 24 som börjar med "Med hänvisning" och slutar med "yrkande 6." bort ha följande lydelse:
Utskottet anser att en särskild lag om tekniska hjälpmedel bör införas. De synpunkter som handikapprörelsen i samband med hjälpmedelsutredningens arbete fört fram och som redovisas i motion 1989/90:So315 måste beaktas i en sådan lag.
Vad utskottet anfört med anledning av motion So315 (vpk) yrkande 6 bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottet under mom. 16 bort hemställa:
16. beträffande lag om tekniska hjälpmedel att riksdagen med anledning av motion 1989/90:So315 yrkande 6 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
19. Huvudmannaskapet för färdtjänst m.m. (mom. 18 och motiveringen till mom. 19)
Daniel Tarschys och Ingrid Ronne-Björkqvist (båda fp) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 28 som börjar med "Utskottet konstaterar" och slutar med "motion So238 (s)." bort ha följande lydelse:
Utskottet anser att färdtjänsten bör ses som ett komplement till kollektivtrafiken. Huvudman för färdtjänsten bör vara densamma som för den övriga kollektivtrafiken.
Vad utskottet anfört med anledning av motion So227 (fp) yrkande 12 bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
När det gäller motion So238 (s) anser utskottet att förslag från 1989 års handikapputredning bör avvaktas innan något initiativ i enlighet med motionen övervägs av riksdagen. Motionen avstyrks därför.
dels att utskottet under mom. 18 bort hemställa:
18. beträffande huvudmannaskapet för färdtjänst att riksdagen med anledning av motion 1989/90:So227 yrkande 12 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
20. Leasing av handikapputrustad bil (mom. 20)
Daniel Tarschys och Ingrid Ronne-Björkqvist (båda fp) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 28 som börjar med "När det" och slutar med "motionen avstyrks." bort ha följande lydelse:
När det gäller motion So214 (fp) anser utskottet att leasing av handikapputrustad bil i vissa fall kan vara ett bättre och billigare alternativ än färdtjänst för såväl den handikappade som kommunen, när inte bilstöd utgår. Utskottet föreslår därför att statsbidragsbestämmelserna för färdtjänst ändras så att det blir möjligt för handikappade att leasa bil.
Vad utskottet anfört med anledning av motion So214 (fp) bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottet under mom. 20 bort hemställa:
20. beträffande leasing av handikapputrustad bil att riksdagen med anledning av motion 1989/90:So214 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
21. Bilstöd vid väsentliga förflyttningssvårigheter (mom. 24)
Daniel Tarschys (fp), Ingrid Ronne-Björkqvist (fp) och Rosa Östh (c) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 34 som börjar med "Utskottet konstaterar" och slutar med "delvis avstyrks." bort ha följande lydelse:
Utskottet konstaterar att bestämmelserna i 2 § första stycket förordningen om bilstöd till handikappade i dag tillämpas med betydande godtycke. Armamputerade och personer som är svaga i de övre extremiteterna får sålunda i vissa fall avslag på sina ansökningar med motiveringen att funktionshindret inte är särskilt omfattande. Utskottet anser därför, i likhet med motionärerna, att en översyn av dessa regler behöver göras.
Vad utskottet anfört bör riksdagen med bifall till motionerna So222 (s) yrkandet delvis, So227 (fp) yrkande 8, So290 (c) yrkandet delvis och So516 (fp) yrkande 1 delvis som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottet under mom. 24 bort hemställa:
24. beträffande bilstöd vid väsentliga förflyttningssvårigheter att riksdagen med bifall till motionerna 1989/90:So222 yrkandet delvis, 1989/90:So227 yrkande 8, 1989/90:So290 yrkandet delvis och 1989/90:So516 yrkande 1 delvis som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
22. Kravet på körkort för bilstöd (mom. 25)
Daniel Tarschys och Ingrid Ronne-Björkqvist (båda fp) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 35 som börjar med "Utskottet vidhåller" och slutar med "yrkande 7." bort ha följande lydelse:
Utskottet anser, i likhet med motionärerna, att det skall vara möjligt att göra undantag från kravet på eget körkort för att få bilstöd om detta innebär lägre kostnader än färdtjänst.
Vad utskottet anfört med anledning av motion So227 (fp) yrkande 7 bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottet under mom. 25 bort hemställa:
25. beträffande kravet på körkort för bilstöd att riksdagen med anledning av motion 1989/90:So227 yrkande 7 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
23. Ledarhundar för synskadade m.m. (motiveringen till mom. 28 samt mom. 29 och 30)
Anita Stenberg (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 38 som börjar med "Åtgärder har" och slutar med "avstyrks därför." bort ha följande lydelse:
Utskottet anser att förutsättningar nu finns för hundskolan att fullfölja omställningsarbetet. Utskottet avstyrker därmed motion So247 (s) yrkandena 1 och 2.
Utskottet anser, i likhet med motionärerna i motionerna So253 och So313, att en snabb rekrytering av avelshundar behövs för att få fram och utbilda lämpliga ledarhundar för synskadade. Arbetsplatserna skall så vitt möjligt vara fullständigt individuellt handikappanpassade, vilket för synskadade bl.a. innebär möjlighet att ha ledarhunden på arbetet. Vidare måste staten se till att djursjukhuset i Sollefteå ges sådana villkor att det kan drivas vidare.
Vad utskottet anfört med anledning av motionerna So253 (mp) yrkandena 1 och 2 och So313 (mp) yrkande 2 delvis bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottet under mom. 29 och 30 bort hemställa:
29 och 30. beträffande ledarhundar för synskadade m.m. att riksdagen med anledning av motionerna 1989/90:So253 yrkandena 1 och 2 och 1989/90:So313 yrkande 2 delvis som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
24. Fritid och kultur (mom. 31 och motiveringen till mom. 32)
Rosa Östh (c) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 40 som börjar med "Utskottet konstaterar" och slutar med "(fp) yrkande 5." bort ha följande lydelse:
Utskottet anser att tillgången på olika fritids- och kulturaktiviteter är av stor betydelse för de handikappades livskvalitet. Utskottet anser därför att en ökad satsning på fritid och kulturverksamhet för handikappade bör göras. Bl.a. behöver turistanläggningar ses över, rätt till färdtjänst för deltagande i idrotts- och fritidsaktiviteter utökas. Vidare bör en ökad satsning ske på textade TV-program och dagstidningar för synskadade.
Vad utskottet anfört med anledning av motion So296 (c) yrkande 3 bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
När det gäller motion So277 (fp) anser utskottet att riksdagen i avvaktan på förslag från 1989 års handikapputredning bör avstå från att göra uttalanden i frågan. Utskottet avstyrker därför motion So227 (fp) yrkande 5.
dels att utskottet under mom. 31 bort hemställa:
31. beträffande fritid och kultur att riksdagen med anledning av motion 1989/90:So296 yrkande 3 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
25. Sittliftar vid allmänna bad (mom. 32)
Daniel Tarschys och Ingrid Ronne-Björkqvist (båda fp) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 40 som börjar med "Av samma" och slutar med "(fp) yrkande 5." bort ha följande lydelse:
Det är angeläget att handikappade ges större möjligheter att utnyttja kommunala fritidsanläggningar, t.ex. allmänna bad. Många simbassänger saknar en sittlift som gör det möjligt för rörelsehindrade att använda dem. En aktiv handikappolitik bör ta sikte på att undanröja denna brist.
Vad utskottet anfört med anledning av motion So227 (fp) yrkande 5 bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottet under mom. 32 bort hemställa:
32. beträffande sittliftar vid allmänna bad att riksdagen med anledning av motion 1989/90:So227 yrkande 5 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
26. Utbildning (mom. 33)
Anita Stenberg (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 41 som börjar med "Utskottet konstaterar" och slutar med "avstyrks därför." bort ha följande lydelse:
Utskottet anser i likhet med motionärerna att relevant utbildning måste ges olika yrkeskategorier som arbetar inom omsorgsverksamheten. Det är inte alltid en logoped eller talpedagog som behövs inom omsorgsvården. Ibland kan det lämpligaste vara en person som är utbildad inom området alternativ kommunikation, varför denna utbildning bör få hög prioritet. Vidare anser utskottet att tjänster bör tillskapas inom omsorgsverksamheten för ambulerande utbildad personal.
Vad utskottet anfört med anledning av motion So217 (mp) yrkandena 3 och 4 bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottet under mom. 33 bort hemställa:
33. beträffande utbildning att riksdagen med anledning av motion 1989/90:So217 yrkandena 3 och 4 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
27. Uppsökande arbete i skolan (mom. 34)
Sten Svensson, Ingrid Hemmingsson och Ingvar Eriksson (alla m) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 42 börjar med "Utskottet instämmer" och på s. 43 slutar med "avstyrks därför." bort ha följande lydelse:
Det är enligt utskottets mening inte rimligt att omkring 2 000 människor, som är under 30 år, förtidspensioneras varje år utan att andra åtgärder prövats. Utskottet anser, i likhet med motionärerna, att ett aktivt uppsökande arbete måste bedrivas redan i skolan för att förebygga förtidspension.
Vad utskottet anfört med anledning av motion So260 (m) yrkande 2 bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottet under mom. 34 bort hemställa:
34. beträffande uppsökande arbete i skolan att riksdagen med anledning av motion 1989/90:So260 yrkande 2 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
28. Stöd till föräldrar med funktionshinder (mom. 35)
Gudrun Schyman (v) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 43 som börjar med "1989 års handikapputredning" och slutar med "So304 (vpk, s, m, fp, c, mp)." bort ha följande lydelse:
Regeringen bör se över situationen för föräldrar med funktionshinder och stödet till dem. Utskottet anser att det t.ex. borde vara självklart att en förälder skall kunna följa sitt barn till och från daghemmet med hjälp av färdtjänst, vilket inte är fallet i dag. Många föräldrar med sådana funktionshinder som inte medger färd med allmänna kommunikationer kan i dag inte ge sina barn den kontinuitet och därmed den trygghet de behöver. Kommuner och landsting borde ha skyldighet att se till att dessa barns rätt till kontinuitet kan uppfyllas. Ett krav som inte får ifrågasättas är vidare att dessa föräldrar skall kunna få personliga assistenter.
Vad utskottet anfört med anledning av motion So304 (vpk, s, m, fp, c, mp) bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottet under mom. 35 bort hemställa:
35. beträffande stöd till föräldrar med funktionshinder att riksdagen med anledning av motion 1989/90:So304 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
29. Bidragsgivningen till handikapporganisationer (mom. 36)
Sten Svensson, Ingrid Hemmingsson och Ingvar Eriksson (alla m) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 44 som börjar med "Utskottet vidhåller" och slutar med "avstyrks därför." bort ha följande lydelse:
Utskottet anser, liksom motionärerna, att det förhållandet att statens handikappråd har fått en monopolställning har hårt drabbat små handikappgrupper, då de inte ansetts fylla rådets statuter för organisationsbidrag. Det är viktigt att full föreningsfrihet får råda även för de handikappade, inte minst mot bakgrund av vikten av informationsspridning. Utskottet anser att regeringen bör göra en översyn av reglerna för bidragsgivningen till handikapporganisationerna.
Vad utskottet anfört med anledning av motion So437 (m) yrkande 6 bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottet under mom. 36 bort hemställa:
36. beträffande bidragsgivningen till handikapporganisationer att riksdagen med anledning av motion 1989/90:So437 yrkande 6 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
Innehållsförteckning
Sammanfattning 1
Motioner 1
Utskottet 5
Åtgärdsprogram 5
Handikappinventering 6
Patientens ställning i vården 7
Personliga vårdare m.m. 9
Handikappombudsman 12
Personkretsen i omsorgslagen 12
Rätten enligt omsorgslagen till eget boende 14
Den psykiatriska vården 16
Etik 17
Habilitering--rehabilitering 19
Handikapphjälpmedel 22
Färdtjänst 25
Bilstöd 28
Familjehemsplacerade barn 28 Åldersgränserna 31 Väsentliga förflyttningssvårigheter 32 Kravet på körkort 34 Övriga frågor om bilstöd 35
Statens hundskola 36
Fritid och kultur 38
Utbildning 40
Uppsökande arbete i skolan 41
Stöd till föräldrar med funktionshinder 43
Bidragsgivningen till handikapporganisationer 44
Hemställan45
Reservationer47