Regionala frågor
1993/94 KU6
I betänkandet behandlas sju motioner från den allmänna motionstiden 1993. Sex av motionerna gäller frågor om den regionala organisationens uppbyggnad och verksamhet. En motion berör Sametingets verksamhet. Utskottet avstyrker samtliga motioner. Till betänkandet har fogats ett särskilt yttrande.
1992/93:K218 av Martin Nilsson m.fl. (s) vari yrkas
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om samordnad regional förvaltning.
1992/93:K502 av Olle Schmidt (fp) vari yrkas
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om verksamhetsansvaret mellan stat och kommun och landsting,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om uppgiftshanteringen på den regionala nivån,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om direktvalda regionala parlament,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om beskattningsrätten på regional nivå.
1992/93:K504 av tredje vice talman Bertil Fiskesjö m.fl. (c) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om länsdemokrati och om inriktningen av Regionberedningens arbete.
1992/93:K505 av Olle Schmidt m.fl. (fp) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ett administrativt och politiskt samlat Skåne,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om försöksverksamhet med förändrad regional uppgiftshantering i Skåne.
1992/93:K511 av Martin Nilsson m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ett avvecklande av landshövdingsämbetet.
1992/93:K617 av Bo Bernhardsson m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om försöksverksamhet med regionalt parlament i Skåne.
1992/93:U217 av Ingela Mårtensson och Barbro Westerholm (fp) vari yrkas
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att följa Sametingets möjlighet att verka för den samiska kulturen.
1. Den regionala organisationen
1.1 Motionerna
I motion 1992/93:K218 yrkande 4 av Martin Nilsson m.fl. (s) yrkar motionärerna att riksdagen som sin mening skall ge regeringen till känna vad i motionen anförts om samordnad regional förvaltning. Enligt motionärerna är det angeläget att länsstyrelserna och landstingen förs samman till en länsregional instans med främsta syfte att driva länets intressen samt gemensamma angelägenheter, såsom exempelvis större sjukvårdsinrättningar, inom olika sammanhang. Styrande för denna beslutsnivå bör enligt motionen vara ett folkvalt länsparlament.
I motion 1992/93:K511 av Martin Nilsson m.fl. (s) yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ett avvecklande av landshövdingsämbetet. I motionen hänvisas till vad som anförts i motion K218 om länsparlament. Med ett länsparlament försvinner enligt motionärerna den funktion som länsstyrelserna och dess främsta tjänstemän har fyllt. Enligt motionärerna fungerar landshövdingen i dag mer som länets företrädare gentemot regering och riksdag än som statens representant gentemot länet. Motionärerna framhåller det felaktiga i att regeringen från Stockholm skall utse den som skall föra länets talan gentemot just regeringen. Enligt motionärerna bör denna länets främsta representant utses av länets egna medborgare och beslutsfattare. Det bör också stå länen fritt att inte välja någon främsta företrädare. Enligt motionärerna bör därför landshövdingsämbetet avskaffas.
I motion 1992/93:K502 av Olle Schmidt (fp) föreslås i yrkandena 2--5 att riksdagen som sin mening skall ge regeringen till känna vad i motionen anförts om verksamhetsansvaret mellan stat, kommun och landsting, uppgiftshanteringen på den regionala nivån, direktvalda regionala parlament och om beskattningsrätten på regional nivå.
Enligt motionären finns det starka skäl som talar för direktvalda regionala organ med egen beskattningsrätt. Det finns enligt motionen många politiska frågor som bäst avgörs på regional nivå. Det nya regionparlamentet bör enligt motionären fastställa regionplaner. Den del av länsarbetsnämndens arbetsuppgifter som avser sysselsättningsfrämjande åtgärder kan överföras till regionparlamentet. Den lokala arbetsförmedlingen och beslut om stöd till arbetshandikappade är dock exempel på uppgifter som bör vara ett statligt ansvar. Regionparlamenten skulle kunna besluta om länsvägplan och länstrafikanläggningsplan. Regionparlamentet kan enligt motionären få ansvaret för folkbildning, dvs. främst bidrag till bildningsförbund och folkhögskolor. Regionparlamentet kan vidare ta över ansvaret för huvuddelen av landstingets kulturverksamhet, liksom det nu mellan stat, kommun och landsting tredelade ekonomiska ansvaret. Miljöanalyser, planer och ekonomiskt stöd till genomförande av miljöprojekt kan enligt motionären ligga på regionparlamentet. Parlamentet kan också få ansvar för regional miljöövervakning och kunskapsinsamling. Tillsyn och tillstånd för miljöstörande verksamhet är myndighetsuppgifter och bör enligt motionären ligga kvar hos stat och kommun. Enligt motionen bör regionen kunna ta över landstingens och länstrafikbolagens ansvar för kollektivtrafik och även få ansvar för den högspecialiserade vården vid region- och undervisningssjukhusen, liksom för offentligt utbud av länssjukvård. Enligt motionären kommer i dag de ekonomiska resurserna för regional verksamhet från olika håll, men nya regionala organ bör få ta över hanteringen av pengar från såväl stat, landsting som i något fall kommuner.
När nya regionala organ bildas bör enligt motionären landstingen avskaffas. Den statliga myndighetsfunktionen bör enligt motionen renodlas. Dessa regionala myndigheter bör utses på annat sätt än via lokala politiska organ. De bör sköta uppföljning, kontroll, tillståndsgivning, rättstillämpning och andra former av myndighetsutövning. Ansvaret för de i praktiken politiska beslut om länens framtid som nu fattas av länsstyrelserna bör enligt motionen föras över till organ som är direkt ansvariga inför regionernas/länens invånare.
Regionala beslutsorgan bör enligt motionären väljas direkt, för bara på detta sätt får politikerna ett direkt ansvar för regionens utveckling inför samtliga väljare. Enligt motionären talar också mycket för att framtida regionala organ bör ha egen beskattningsrätt. Motionären anser att det på den regionala nivån bör finnas ett direkt samband mellan beslut och ekonomiska konsekvenser, liksom det gör i riksdag och i kommun. Enligt motionären är det inte självklart att den regionala beskattningsrätten enbart skall gälla personlig inkomstskatt. Andra alternativ, såsom regional fastighetsskatt, bör övervägas.
I motion 1992/93:K504 yrkar Bertil Fiskesjö m.fl. (c) att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om länsdemokrati och om inriktningen av Regionberedningens arbete.
Enligt motionen är den gällande ordningen för styrelseformerna på det regionala planet djupt otillfredsställande ur demokrati- och effektivitetssynpunkt. Med den omfattning den offentliga verksamheten nu har anses det mycket viktigt med en rationell, demokratisk organisation även på det regionala planet. Det är också av stor vikt att organisationen är sådan att den möjliggör en reell decentralisering från den centrala statliga nivån. Motionärerna pekar på att det i anslutning till det förväntade EG-samarbetet ofta betonas den växande betydelse olika regioner kan komma att få som självständigt agerande enheter inom nationsgränserna och för samarbetet över dessa gränser. De styrelseformer och de kompetensfördelningar som nu finns i regionerna anses av motionärerna inte vara ägnade att underlätta och stimulera en sådan samverkan.
Enligt motionen är den grundläggande bristen att det inom länen sedan gammalt finns en uppdelning av ansvaret för länets angelägenheter på en lång rad organ. De viktigaste av dessa är landstinget och länsstyrelsen. Det utmärkande för länen är att det inte finns något samlat forum för debatt och beslut. Uppgifterna är spridda men samtidigt är de olika organens verksamheter ofta invävda i varandra på ett sätt som gör styrelsesystemet näst intill obegripligt för en bredare allmänhet och som medför mycken byråkrati och stora effektivitetsförluster.
I motionen erinras om att länsstyrelserna, som är statliga organ, har fått allt vidare uppgifter inom områden som naturligen borde ligga inom ett folkvalt organs kompetens. Motionärerna anser att denna utveckling innebär ökad och inte minskad statlig styrning i regionernas politiska frågor och att detta är en utveckling som bör brytas.
Målsättningen för reformarbetet måste enligt motionärerna vara att ett folkvalt regionalt organ, ett länsparlament, får det samlade ansvaret för regionens utveckling på alla de områden där det krävs initiativ och politiska beslut och verkställighet av dessa beslut. Det innebär att länsstyrelsens, andra statliga länsorgans och landstingens uppgifter -- i den mån de inte kan decentraliseras till kommunerna -- överförs till länsparlamentet och de organ som kommer att sortera under detta.
Motionärerna anser att den förändrade organisation och de nya uppgifter för det folkvalda länsorganet som de föreslår förstärker deras vid upprepade tillfällen framförda förslag om skilda valdagar. De pekar på att deras förslag har utgått från den geografiska regionala indelning som nu finns. Det skulle vara olyckligt om en nödvändig reformering av organisation och kompetensfördelning inom länen i onödan skulle försenas av segslitna stridigheter om hur en ny regionindelning skall se ut. Detta utesluter dock inte att en översyn av den regionala indelningen görs och att förändringar kommer till stånd i vissa delar av landet för att nå en bättre överensstämmelse än vad nu gäller mellan t.ex. näringsliv, kommunikationer och utbildningsvägar och den regionala indelningen.
I direktiven till den parlamentariskt tillsatta Regionberedningen finns enligt motionärerna inget förord angivet för länsdemokratimodellen. Detta anser motionärerna vara en stor brist och de anser att risken är uppenbar att beredningen, liksom den enmansutredning som föregick beredningens tillsättande, kommer att presentera olika alternativ. Därmed är enligt motionärerna inte mycket vunnet utan det kan endast leda till behov av nya utredningar och till att den viktiga länsdemokratifrågan ytterligare förhalas. Motionärerna anser att det i stället är angeläget att beredningen koncentrerar sina resurser på att presentera ett genomarbetat förslag om länsdemokrati.
I motion 1992/93:K505 av Olle Schmidt m.fl. (fp) yrkas att riksdagen som sin mening skall ge regeringen till känna dels vad i motionen anförts om ett administrativt och politiskt samlat Skåne, dels vad i motionen anförts om försöksverksamhet med förändrad regional uppgiftshantering i Skåne.
Enligt motionärerna är Skåne i behov av kraftfulla utvecklingsinsatser. En regional, politisk och folklig mobilisering i organiserade former skulle enligt motionärerna skapa en skånsk slagkraft till fördel för hela Sverige. Regionberedningen skall ta ställning till den gemensamma skånska begäran om att få bedriva försöksverksamhet med förändrad regional uppgiftshantering inom ett område som omfattar Skåne. Motionärerna anser att problemen -- och möjligheterna -- i Skåne är sådana att det är av yttersta vikt att beredningen ställer sig positiv till den förnyelse av det regionala styret som de båda landstingen och kommunförbunden samt Malmö stad har föreslagit. Enligt motionärerna vore direktvalda regionparlament ett sätt att minska och decentralisera den offentliga makten och härigenom skulle större utrymme ges för starkare regioner och mer självständiga kommuner. Enligt motionärerna är Skåne geografiskt, kulturellt, historiskt och näringsmässigt en väl sammanhållen region, som därför lämpar sig väl som ett försöksområde för ökat regionalt självstyre. Motionärerna anser att Skåne bör ges möjlighet till ett mer samlat och självständigt styre.
I motion 1992/93:K617 av Bo Bernhardsson m.fl. (s) yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om försöksverksamhet med regionalt parlament i Skåne.
För att kunna ta till vara Skånes alla möjligheter som framtidsregion krävs enligt motionärerna ett mer samlat ansvar för de regionala frågorna. Enligt motionärerna skulle ett demokratiskt valt organ för regionala frågor i Skåne både förenkla den regionala förvaltningen och tydliggöra ansvaret för just de regionala frågorna. Motionärerna anser att det som försöksverksamhet bör bildas en friregion i Skåne. Ett direktvalt Skåneparlament övertar landstingens regionala uppgifter och de uppgifter som länsstyrelserna och andra statliga organ ansvarar för och som inte är ren myndighetsutövning, och som skulle vinna på en demokratisk regional förankring och samordning. Enligt motionärerna skulle Skåneparlamentet i en sådan försöksverksamhet också kunna överta uppgifter som enskilda primärkommuner är för små för att ensamma finansiera och driva. Ett Skåneparlament skulle också enligt motionen kunna ansvara för regionala uppgifter som ingen tar helhetsansvar för i dag. Motionärerna anser att Skåneparlamentet skall ha egen beskattningsrätt.
1.2 Bakgrund
I Länsdemokratikommitténs slutbetänkande (SOU 1982:24) Vidgad länsdemokrati behandlades bl.a. förslag till förstärkt samordning på regional nivå, ändringar i administrativa förfaranden och årsredogörelser för utvecklingen i länen m.m.
I 1984 års budgetproposition (bil. 15 s. 39 f.) konstaterade civilministern att politisk enighet nåtts i huvudfrågan, nämligen att man skulle undvika organisatoriska förändringar mellan statlig förvaltning och kommunal självstyrelse samt att man inom den statliga förvaltningen skulle öka samordningen och därvid stärka länsstyrelsernas roll. Civilministern ställde sig avvisande till ett förslag av kommittén om att vissa länsorgan skulle ställas under ett starkt lekmannainflytande genom att organens styrelser utom ordföranden skulle väljas av landstingen. Civilministern var inte heller beredd att ställa sig bakom vissa framlagda förslag till förstärkt samordning av statlig verksamhet på regional nivå.
Under 1983/84 års riksmöte behandlade utskottet bl.a. en partimotion av Centerpartiet vari föreslogs att nya betydelsefulla uppgifter skulle överföras till landstingen. I två andra c-motioner i samma ärende förordades ett fortsatt arbete med länsdemokratifrågorna på grundval av Länsdemokratikommitténs slutbetänkande. Utskottet, som inte fann anledning att frångå det i budgetpropositionen anlagda synsättet, avstyrkte motionerna (bet. 1983/84:KU24 s. 40).
Ett förslag till ny statlig regional förvaltningsorganisation presenterades i proposition 1988/89:154. Förslaget byggde på den försöksverksamhet med samordnad länsförvaltning som bedrivits i Norrbottens län sedan den 1 juli 1986.
Den av riksdagen beslutade reformen (bet. 1989/90:BoU4 och bet. 1989/90:BoU9, rskr. 1989/90:89) trädde i kraft den 1 juli 1991 och innebar bl.a. följande. Länsstyrelserna omorganiserades. De nya länsstyrelsernas ansvarsområde innefattar de verksamheter som tidigare bedrevs av länsvägnämnderna, länsskolnämnderna, lantbruksnämnderna samt de dåvarande länsstyrelserna. Viss del av länsbostadsnämndens verksamhet ingår också i de nya länsstyrelserna, som i övrigt fått vidgade befogenheter i vad avser kommunikationsområdet, skogsvården och trafiksäkerheten. På vissa andra områden har ett vidgat samrådsförfarande införts.
Förtroendemannainflytandet i de nya länsstyrelserna skulle säkras genom inrättande av nämnder vid sidan av länsstyrelsernas styrelse. I propositionen hade föreslagits inrättande av fem obligatoriska nämnder. Riksdagen fann emellertid att det borde överlåtas åt den enskilda länsstyrelsens styrelse att besluta om vilken nämndorganisation som skulle knytas till länsstyrelsen och hur den i så fall skulle utformas. Detta gav riksdagen regeringen till känna. Enligt ett annat tillkännagivande skall nämnderna i förekommande fall väljas av länsstyrelsens styrelse och nämnderna skall ha ett ojämnt antal ledamöter, lägst fem och högst elva inkl. ordföranden. Landshövdingen skall i normalfallet vara ordförande. I en gemensam reservation av Centerpartiets och Miljöpartiets ledamöter i bostadsutskottet förordades avslag på propositionen. I reservationen förordades att det fortsatta reformarbetet skulle inriktas mot att begränsa den centraliserade förvaltningen och att decentralisera uppgifterna inom detta område så långt det är möjligt till regionala och lokala organ.
Omorganisationen förbereddes på den centrala nivån av den organisationskommitté som i nära samverkan med Civildepartementet och Länsstyrelsernas organisationsnämnd följde omorganisationsarbetet i länen. I 1992 års budgetproposition (1991/92:100 bil. 14, s. 3 f.) angav civilministern att det inom ramen för den nya länsstyrelseorganisationen vidtogs olika åtgärder för att skapa en mer ändamålsenlig och effektiv förvaltning. En utvecklingsgrupp inom Civildepartementet uppgavs arbeta med frågor om ledning och uppföljning av länsstyrelsernas verksamhet.
Denna särskilda utvecklingsgrupp för länsstyrelsefrågor tillsattes efter beslut av regeringen den 5 september 1991, för att det organisationsutvecklingsarbete som påbörjades inom ramen för den centrala organisationskommittén borde föras vidare och anknytas till arbetet med mål- och resultatstyrning av länsstyrelserna. I det fortsatta arbetet bör enligt regeringens beslut främst behandlas frågor om mål- och resultatstyrning av länsstyrelserna, samspelet mellan länsstyrelserna, regeringen och centrala verk, former för centrala insatser och stöd till länsstyrelserna samt samverkan mellan länsstyrelserna i länsövergripande frågor. Parallellt med detta arbete bör gruppen utveckla metoder och former för en mer generellt tillämpbar mål- och resultatdialog mellan regeringen och myndighetsledningar. Av 1993 års budgetproposition (prop. 1992/93:100 bil. 14 s. 6) framgår att utvecklingsgruppen, i syfte att utveckla formerna för en mål- och resultatdialog mellan regeringen och länsstyrelserna, genomför besök vid länsstyrelserna varvid företrädare för berörda departement deltar. Materialet och erfarenheterna från länsbesöken ligger enligt föredragande departementschefen till grund för samtal mellan departementschefen och resp. landshövding om mål och resultat i länsstyrelsens verksamhet. Vidare framgår att utvecklingsgruppen även i övrigt arbetar med åtgärder för att underlätta och påskynda utvecklingsprocessen. Insatser pågår och initieras fortlöpande för att successivt ge bättre underlag och metodik för mål- och resultatstyrningen. I enlighet med regeringens beslut om tillsättande av utvecklingsgruppen, kommer dess verksamhet att integreras i regeringskansliets organisation.
I mars 1992 beslöt regeringen tillkalla en parlamentarisk kommitté (dir. 1992:30) med uppdrag att dels analysera och bedöma hälso- och sjukvårdens resursbehov fram till år 2000, dels överväga hur hälso- och sjukvården bör finansieras och organiseras på den övergripande samhällsnivån. Kommitténs överväganden om hur framtidens hälso- och sjukvård bör finansieras och organiseras bör enligt direktiven göras på den övergripande samhällsnivån. Det innebär att kommittén bör ta ställning till vem som skall finansiera vården, vem som skall ansvara för att vården finns tillgänglig, i vilka former produktionen bör ske samt hur samhällets kontrollsystem bör vara uppbyggt. Kommittén bör även överväga hur hälso- och sjukvårdens finansiering och organisation kan komma att påverkas av närmandet till EG:s inre marknad. Kommitténs ställningstaganden bör utgå från en analys och värdering av i första hand tre finansierings- och organisationsmodeller. Dessa modeller bör enligt direktiven arbetas fram och analyseras av en till kommittén knuten expertgrupp. Den expertgrupp som har varit knuten till kommittén har till kommittén avgett en rapport (SOU 1993:38) Hälso- och sjukvården i framtiden -- Tre modeller. Kommittén beräknas avge sitt slutbetänkande i mars år 1994.
Regeringen beslöt våren 1991 att tillkalla en särskild utredare (nedan kallad Regionutredningen, dir. 1991:31) med uppgift att göra en analys av den offentliga verksamhetens regionala uppbyggnad samt att göra en perspektivstudie med olika alternativ för en framtida struktur. Samtidigt tillkallade regeringen en särskild utredare (nedan kallad Västsverigeutredningen, dir. 1991:30) med uppgift att analysera för- och nackdelar med nuvarande länsindelning i västra Sverige samt att föreslå de åtgärder som behövs för att komma till rätta med nackdelarna. Utredningarna redovisade sina uppdrag i juni år 1992. Regionutredningens arbete redovisades i betänkandet Regionala roller -- en perspektivstudie (SOU 1992:63) med tillhörande bilagor, Utsikt mot framtidens regioner (SOU 1992:64) och Kartbok (SOU 1992:65). Den första bilagan innehåller en samling debattinlägg. Västsverigeutredningens arbete redovisades i betänkandet Västsverige -- region i utveckling (SOU 1992:66).
I Regionutredningens redovisning presenteras en analys av tre alternativ för uppbyggnaden av den offentliga verksamhetens regionala nivå. Det första alternativet innebär ett statligt ansvar för de regionala utvecklingsfrågorna, medan det andra alternativet innebär att kommuner i samverkan får ansvaret för de regionala frågorna. Enligt det tredje alternativet bildas ett nytt regionalt folkvalt organ. Regionerna bör enligt utredaren vara utformade efter näringsgeografiska utgångspunkter och mer efter samhällsplaneringens behov än vad som i dag är fallet.
Efter de två utredningarnas redovisningar beslöt regeringen i augusti år 1992 att tillkalla en beredning med parlamentarisk sammansättning, vilken har till uppgift att utforma förslag om den offentliga verksamhetens uppbyggnad och indelning på regional nivå (nedan kallad Regionberedningen, dir. 1992:86).
Beredningen har enligt direktiven till uppgift att på grundval av de analyser som gjorts av Regionutredningen och övrigt aktuellt utredningsmaterial utforma förslag om den offentliga verksamhetens uppbyggnad och indelning på regional nivå. För beredningens arbete bör vissa grundläggande utgångspunkter gälla.
En första utgångspunkt är subsidiaritetsprincipen, den s.k. närhetsprincipen. Enligt direktiven innebär denna princip att besluten inte skall fattas på en högre nivå än vad som är nödvändigt för att verksamheten skall kunna skötas på ett ändamålsenligt och effektivt sätt. I största möjliga mån bör följaktligen en decentralisering av beslutsfattandet eftersträvas. Med denna utgångspunkt bör förslagen inriktas på att skapa en effektiv offentlig förvaltning med förutsättningar för ökad produktivitet och med en god rättssäkerhet och en fast demokratisk förankring. Om politiska uppgifter förs över till en annan nivå än i dag, skall det ske till organ som står under demokratisk styrning och kontroll. Detta påverkar dock inte beredningens möjligheter att föreslå förändrad ansvarsfördelning mellan staten, eventuella regionala organ, landstingen och kommunerna eller det förhållandet att vissa i dag förekommande verksamheter kan överflyttas från offentligt huvudmannaskap. I detta sammanhang bör förutsättningarna att låta andra aktörer i samhället ta ett större ansvar beaktas.
Som en andra utgångspunkt bör enligt direktiven gälla att offentlig verksamhet skall vara styrd i demokratiska former. Det gäller att skapa bästa möjliga förutsättningar för ett väl fungerande medborgarinflytande. En tredje utgångspunkt bör vara att verka för en långsiktigt hållbar utveckling som kan säkerställa en hälsosam miljö, livskraftiga ekosystem och biologisk mångfald. En fjärde utgångspunkt bör vara den internationella utvecklingen. Genom bl.a. det ökade europeiska samarbetet kommer nya mönster att uppstå för samverkan mellan politiska och adminitrativa institutioner i Europas olika länder. Denna utveckling måste enligt direktiven tillmätas stor betydelse i beredningens arbete. Slutligen bör en femte utgångspunkt vara kraven på hushållning med den offentliga sektorns ekonomiska resurser.
I direktiven betonas att beredningen bör inleda sitt arbete med att överväga ansvarsfördelningen i stort mellan den statliga och den kommunala sektorn. Härvid bör också belysas betydelsen av ett samband mellan nationell, regional och lokal nivå. Vidare bör länsstyrelsernas roll tydliggöras på det förvaltningsrättsliga området, inte minst från rättssäkerhetssynpunkt. Därefter bör behandlas uppgiftsfördelningen inom de kommunala resp. de statliga områdena, såväl mellan olika nivåer som mellan olika organ på samma nivå. I detta sammanhang bör bl.a. värdet av samordning, regional balans och verkningsfulla statliga styrinstrument beaktas. Detsamma gäller betydelsen av närhet i form av insyn, påverkan, samhörighet och delaktighet i beslut som rör den egna regionens utveckling. Beredningen bör som ett resultat av sina överväganden i denna del lägga fram förslag till organisation för den offentliga verksamheten på regional nivå.
Mot bakgrund av det förslag till organisation som beredningen stannar för bör den administrativa indelningen på regional nivå övervägas. Om beredningen finner skäl till det, bör förslag till ny indelning eller ändringar i nuvarande länsindelning utformas. I anslutning till detta bör beredningen även ta upp frågan om den anpassning av statliga myndigheters regionala organisation som kan följa av en förändrad länsstruktur och sambanden mellan lokal, regional och central nivå. Sammansättningen av länsstyrelsernas och andra statliga regionala myndigheters styrelser bör också övervägas.
I en till Civildepartementet inkommen skrivelse har hemställan gjorts av Kristianstads och Malmöhus läns landsting, Malmö kommun samt Kommunförbunden i Kristianstads och Malmöhus län att få bedriva försöksverksamhet med förändrad regional uppgiftshantering inom ett område som omfattar landskapet Skåne. Regionberedningen skall enligt sina direktiv också överväga denna begäran. Ett eventuellt förslag i denna del skulle enligt direktiven redovisas senast den 1 april 1993. Beredningen bör också enligt direktiven överväga om andra typer av försöksverksamhet kan vara av värde för den fortsatta processen.
I Regionberedningens direktiv angavs vidare att Västsverigeutredningens förslag om ett särskilt regionförbund för de regionala utvecklingsfrågorna i västra Sverige remissbehandlades. Regeringen skulle efter avslutad remissbehandling ta ställning till om det fanns förutsättningar för en sådan temporär lösning eller om frågan borde beredas vidare i Regionberedningens arbete. Regeringen har den 25 februari 1993 beslutat att till Regionberedningen överlämna Västsverigeutredningens betänkande och remissyttrandena för fortsatta överväganden. Regionberedningen bör därvid även överväga andra möjligheter för att åstadkomma ökad regional samverkan i den västsvenska regionen som bl.a. framförts i remissvaren. Enligt beslutet anser regeringen det angeläget att den offentliga verksamhetens uppbyggnad och indelning i västra Sverige ägnas särskild uppmärksamhet. Någon enighet bland de berörda intressenterna i den föreslagna regionen anges dock inte finnas. Resultatet av beredningens överväganden i denna del skulle ha redovisats senast den 1 oktober 1993. Beredningen bör därvid redovisa en eller flera modeller för ökad regional samverkan i den västsvenska regionen som kan genomföras utan ytterligare utredningsarbete. Regeringen beslöt samtidigt att förlänga tiden för beredningens arbete med frågan om en försöksverksamhet i Skåne så att ett eventuellt förslag skulle ha redovisats senast den 1 oktober 1993. Utskottet har erfarit att en redovisning av Regionberedningens överväganden i de nu aktuella delarna beräknas kunna avges under senare delen av november i år.
Beredningen skall i övrigt redovisa resultatet av sitt arbete senast den 1 mars 1994. Enligt direktiven bör i första hand beredningens redovisning vara inriktad på ett förslag till principbeslut om reformering av den regionala nivån. Därutöver bör behovet av fortsatta utredningar för ett genomförande redovisas.
Riksdagen har tidigare avslagit motioner vad gäller länsdemokratifrågor, senast under hösten 1992. Konstitutionsutskottet (bet. 1992/93:KU4) avstyrkte ett flertal motioner med hänvisning till Regionberedningens pågående arbete. Utskottet framhöll att beredningen fått mycket vida direktiv som i stora drag omfattade de frågeställningar som behandlades i de aktuella motionerna.
1.3 Utskottets bedömning
Regionberedningen skall utforma förslag om den offentliga verksamhetens uppbyggnad och indelning på regional nivå. De frågeställningar som tas upp i motionerna K218 yrkande 4, K502 yrkandena 2--5, K504 och K511 omfattas i stora drag av Regionberedningens arbete. Regionberedningen skall också överväga sådana frågor om regional uppgiftshantering i Skåne som berörs i motionerna K505 och K617. I avvaktan på resultatet av utredningsarbetet finns enligt utskottet inte anledning för riksdagen att vidta någon åtgärd med anledning av motionsyrkandena. Motionerna avstyrks därför.
2. Sametingets verksamhet
2.1 Motionen
I motion 1992/93:U217 yrkande 3 av Ingela Mårtensson och Barbro Westerholm (fp) yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att följa Sametingets möjlighet att verka för den samiska kulturen. Motionärerna framhåller att Sverige har undertecknat dokumenten från FN:s konferens om miljö och utveckling, den s.k. Riokonferensen, som särskilt betonar skyldigheten att respektera ursprungsbefolkningarnas kulturer, livsmönster, miljö etc. Enligt motionärerna är det därför viktigt att regeringen noga följer det nyinrättade Sametingets möjligheter att verka i denna riktning.
2.2 Bakgrund
Riksdagen beslöt i december år 1992 att anta regeringens förslag till sametingslag (prop. 1992/93:32 bil. 1, bet. 1992/93:KU17, rskr. 1992/93:114). I denna lag ges bestämmelser om en särskild myndighet -- Sametinget -- med uppgift främst att bevaka frågor som rör samisk kultur i Sverige. Ledamöterna i tinget utses genom val bland den samiska befolkningen, och val skall hållas vart fjärde år. Sametingslagen trädde i kraft den 1 januari 1993 och det första valet hölls i maj i år. Sametinget påbörjade sin verksamhet i augusti i år.
I 2 kap. 1 § sametingslagen (1992:1433) anges Sametingets uppgifter. Sametinget skall verka för en levande samisk kultur och därvid ta initiativ till verksamheter och föreslå åtgärder som främjar denna kultur. I propositionen betonades att med levande samisk kultur avses kultur i vid bemärkelse och att den då rimligen bör inbegripa det som är samiskt särpräglat i samhällslivet. I den mån ett näringsfång ger en speciell grund för samisk kultur ingår detta näringsfång, enligt propositionen, givetvis i kulturen. Föredragande departementschefen anförde även i specialmotiveringen (s. 62) att den grundläggande uppgiften, att verka för en levande samisk kultur, ger tinget en stor frihet att ta upp skilda frågor som har samband med samiska intressen.
Sametinget har även tillagts vissa speciella uppgifter av mer gängse typ för en förvaltningsmyndighet. I propositionen anfördes (s. 39) att vilka dessa uppgifter skulle vara knappast kunde besvaras en gång för alla och att utvecklingen fick visa vad som var lämpligt. Man kunde börja med ett begränsat antal uppgifter, som tydligt var av den karaktären att de ägnar sig för tinget att pröva och avgöra. Enligt sametingslagen beslutar tinget om fördelning av statens bidrag och av medel ur Samefonden till samisk kultur och samiska organisationer samt av andra medel som ställs till samernas gemensamma förfogande. Vidare skall Sametinget utse den styrelse för sameskolan som avses i 8 kap. 6 § skollagen, leda det samiska språkarbetet samt medverka i samhällsplaneringen och bevaka att samiska behov beaktas, däribland rennäringens intressen vid utnyttjande av mark och vatten. Tinget har även uppgiften att informera om samiska förhållanden.
Konstitutionsutskottet tillstyrkte propositionens förslag till sametingslag och anförde i sitt betänkande (1992/93:KU17) bl.a. att ett inrättande av ett Sameting som en särskild statlig myndighet borde ses mot bakgrund av riksdagens tidigare uttalande om att samerna, såsom en del av Sveriges ursprungliga befolkning, intar en särskild ställning i förhållande till andra minoriteter i landet.
2.3 Utskottets bedömning
Med hänsyn till de uppgifter som den nyinrättade myndigheten Sametinget har och mot bakgrund av de uttalanden som gjordes i förarbetena till sametingslagen, utgår utskottet från att regeringen kommer att följa tingets möjligheter att verka för den samiska kulturen. Enligt utskottets mening finns det därför ingen anledning för riksdagen att vidta någon åtgärd med anledning av motion U217 yrkande 3.
Utskottet hemställer 1. beträffande den regionala organisationen att riksdagen avslår motionerna 1992/93:K218 yrkande 4, 1992/93:K502 yrkandena 2--5, 1992/93:K504, 1992/93:K505, 1992/93:K511 och 1992/93:K617, 2. beträffande Sametingets verksamhet att riksdagen avslår motion 1992/93:U217 yrkande 3.
Stockholm den 26 oktober 1993
På konstitutionsutskottets vägnar
Thage G Peterson
I beslutet har deltagit: Thage G Peterson (s), Bertil Fiskesjö (c), Birger Hagård (m), Stig Bertilsson (m), Catarina Rönnung (s), Ylva Annerstedt (fp), Kurt Ove Johansson (s), Ingvar Johnsson (s), Hans Göran Franck (s), Ingvar Svensson (kds), Harriet Colliander (nyd), Torgny Larsson (s), Henrik S Järrel (m), Lisbeth Staaf-Igelström (s) och Ola Karlsson (m).
Från Vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie ledamot i utskottet, har suppleanten Bengt Hurtig (v) närvarit vid den slutliga behandlingen av ärendet.
Särskilt yttrande
Den regionala organisationen (mom. 1)
Bertil Fiskesjö (c) anför:
I motion 1992/93:K504 (c), som väcktes under allmänna motionstiden i januari i år, redovisas utförligt Centerpartiets syn på länsdemokratifrågan. Motionen mynnar ut i krav på förändrade direktiv till den s.k. Regionberedningen. Eftersom motionen behandlas först nu och Regionberedningens arbete enligt uppgift är inne i ett slutskede har jag avstått från att yrka bifall till motionen.
De förhandsinformationer som getts om vilka förslag Regionberedningen kan komma att lägga fram är dock inte särskilt uppmuntrande. Det har framgått att beredningen kommer att föreslå viss försöksverksamhet inom ett par områden, enligt en modell som innebär att ytterligare en beslutsnivå tillskapas på det regionala planet och utan att den nuvarande kompetensfördelningen mellan statliga och folkvalda organ berörs. En sådan förändring ger ingen lösning på de problem som nu finns. I stället blir beslutsorganisationen ännu mera komplicerad och svåröverblickbar.
Den reform som angetts i Centerpartiets motion är av ett helt annat slag. Den syftar till en enkel och demokratisk organisation med ett samlat ansvar för länet eller regionen hos ett folkvalt organ, ett parlament. Till detta folkvalda organ skall överföras uppgifter från statliga organ i regionen men också uppgifter som nu handläggs av centrala statliga organ. Länet eller regionen skulle därmed få ett styrelsesystem som möjliggjorde större självständighet för regionerna och som gav medborgarna inflytande över de egna angelägenheterna på samma sätt som nu sker i kommunerna. Utredningsarbetet borde från början ha inriktats på ett förverkligande av denna modell. Det är djupt beklagligt om en verkligt meningsfull reform nu ytterligare kommer att fördröjas.