Förslag till avgörande av generaladvokat Georges Cosmas föredraget den 15 juli 1997

1 Originalspråk: grekiska.

2 Dom av den 10 mars 1992 i mål T-10/89, Hoechst mot kommissionen (REG 1992, s. II-629).

3 Beslut om ett förfarande för tillämpning av artikel 85 i EEG-fördraget (IV/31.149 — Polypropen) (EGT L 230, 1986, s. 1) [beslutet är inte tillgängligt på svenska].

4 Första förordningen om tillämpning av fördragets artiklar 85 och 86 (EGT L 13, 1962, s. 204; svensk specialutgåva, område 8, volym 1, s. 8).

5 e förenade målen T-79/89, T-84/89, T-85/89, T-86/89, T-89/89, T-91/89, T-92/89, T-94/89, T-96/89, T-98/89, T-102/89 och T-104/89 (REG 1992, s. II-315).

6 Överklagandeskriften måste prövas på ett uttömmande och allomfattande sätt med sikte på frågan om överklagandet kan tas upp till sakprövning. Som framgår av flera av domstolens avgöranden kan ett överklagande helt avvisas endast när samtliga anförda grunder har prövats och det har fastställts att ingen av dem får åberopas. Se dom av den 17 september 1996 i mål C-19/95 P, San Marco mot kommissionen (REG 1996, s. I-4435), dom av den 25 mars 1996 i mål C-137/95 P, SPÖ med flera mot kommissionen (REG 1996, s. I-1611), dom av den 24 april 1996 i mål C-87/95 P, CNPAAP mot rådet (REG 1996, s. I-2003) och dom av den 11 juli 1996 i mål C-148/96 P, Goldstein mot kommissionen (REG 1996, s. I-3883). Jämför vidare dom av den 2 mars 1994 i mål C-53/92 P, Hilti mot kommissionen (REG 1994, s. I-667).

7 Punkt 10—15 i mitt denna dag föredragna förslag till avgörande i mål C-199/92 P, Hüls mot kommissionen.

8 Som redan sagts (ovan punkt 6) har Hoechst i sin replik avstått från att göra gällande nullitet som grund för överklagandet.

9 Se punkt 5 ovan.

10 Dom av den 23 februari 1988 i mål 131/86, Förenade kungariket mot rådet (REG 1988, s. 905).

11 Se ovan fotnot 4.

12 Dom av den 6 april 1995 i de förenade målen T-80/89, T-81/89, T-83/89, T-87/89, T-88/89, T-90/89, T-93/89, T-95/89, T-97/89, T-99/89, T-100/89, T-101/89, T-103/89, T-105/89, T-107/89 och T-112/89, BASF m.fl. mot kommissionen (REG 1995, s. II-729).

13 Såvitt avser kravet på omfattande bevisning för sådana formfel har kommissionen hänvisat till domstolens redan nämnda dom och till dom av den 7 juli 1994 i mål T-43/92, Dunlop Slazenger mot kommissionen (REG 1994, s. II-441) samt dom av den 27 oktober 1994 i målen T-34/92, Fiatagri och New Holland Ford mot kommissionen (REG 1994, s. II-905) och T-35/92, Deere mot kommissionen (REG 1994, s. II-957).

14 Se ovan fotnot 9.

15 Dom av den 15 juni 1994 i mål C-137/92 P, kommissionen mot BASF m.fl. (REG 1994, s. I-2555; svensk specialutgåva, volym 15).

16 Hoechst har indirekt gjort gällande att det, om ett fel framgår direkt av den omtvistade rättsakten i den version som förstainstansrätten lagt till grund för sitt avgörande, är tillåtet att göra felet gällande först i överinstansen. Det omtvistade beslutet är dock inte någon skrivelse i förfarandet vid förstainstansrätten och kan därför inte åberopas som grund för överklagandet (Se beträffande detta mina förklaringar i fotnot 36 i mitt förslag till avgörande i målet Hüls).

17 De argument som Hoechst i detta hänseende anförde i första instans rörde inte det omtvistade beslutets nullitet utan den eventuella förekomsten av formfel, bestående i avsaknad av erforderliga underskrifter, i efterhand gjord ändring av innehållet i beslutet och åsidosättande av språkreglerna. För förstainstansrätten gällde det alltså inte att bedöma hur parterna juridiskt hade kvalificerat omständigheterna utan att bedöma de omständigheter som parterna åberopat. Detta gäller särskilt när dessa omständigheter, om de föreligger, visserligen inte kan göra handlingen till en nullitet men visar att det antagna beslutet är behäftat med ett väsentligt formfel, som domstolen måste pröva på eget initiativ och som föranleder ogiltigförklaring av beslutet.

18 Skrivelsen ingavs efter det att den muntliga förhandlingen avslutats och innehåller, om den tolkas på det sätt Hoechst har föreslagit, nya grunder för ogiltigförklaring av polypropenbeslutet, som inte ens antytts under det skriftliga förfarandet och som stöder sig på omständigheter som framkom först i och med denna skrivelse. Enligt ovan anförda artikel 48.2 i förstainstansrättens rättegångsregler får nya grunder inte åberopas under förfarandet, såvida de inte föranleds av rättsliga eller faktiska omständigheter som framkommit först under förfarandet. Oberoende av om detta undantag gäller även när den muntliga förhandlingen redan har avslutats, anser jag att de grunder som Hoechst åberopade i sin skrivelse var av sådan karaktär, varför fördröjningen av åberopandet av dem var motiverad. Hoechst anser sig ha kunnat få kännedom om förekomsten av väsentliga formfel först på grund av vad kommissionens företrädare anförde i PVC-målen; dessa uttalanden var enligt Hoechst därför faktiska omständigheter som framkommit först under förfarandet. Denna argumentation är enligt min mening inte riktig, eftersom kännedomen om dessa formfel, om än bara i sitt embryo, förelåg redan före uttalandena under den muntliga förhandlingen vid förstainstansrätten i PVC-målen, varför felen åtminstone summariskt hade måst åberopas i den skrivelse varigenom talan väcktes eller i varje fall före den muntliga förhandlingens slut. Såvitt avser skälen till att jag anser att de grunder och yrkanden som finns i ifrågavarande skrivelse anförts för sent och inte behövde beaktas av förstainstansrätten, hänvisar jag till vad jag har anfört i punkterna 57—79 i mitt förslag till avgörande i målet Hüls.

19 Bland de formfel som har påståtts i det föregående är det fel väsentligt, som hänför sig till avsaknaden av ett enligt artikel 12 i kommissionens arbetsordning behörigen underskrivet original av kommissionens beslut. Detta fel innefattar även de andra formfel som Hoechst har gjort gällande. (Se beträffande detta punkt 33 i mitt förslag till avgörande i målet Hüls.) Felet nar dock inte fastställts av den domstol som dömt i sak, och några konkreta bevis för det har inte heller anförts i någon skrivelse under förfarandet vid förstainstansrätten. Eftersom alltså påståendet om åsidosättande av formföreskriften i artikel 12 i kommissionens arbetsordning inte har getts tillräcklig substans kunde man inte med säkerhet dra slutsatsen att det beslut som Hoechst delgivits hade ändrats efter det att kommissionen antagit sitt beslut, och inte heller att beslutet inte hade antagits i alla enligt rättegångsreglerna föreskrivna språkversioner eller att beslutet var behäftat med något formfel avseende bestämmelserna om motivering och delgivning av kommissionens beslut. I skrivelsen av den 2 mars 1992 framförde Hoechst enbart en misstanke om att kommissionen vid antagande av polypropenbeslutet skulle kunna ha begått vissa formfel. Blotta misstanken kunde i och för sig ingalunda medföra ogiltigförklaring av det omtvistade beslutet.

20 Se ovan fotnot 14

21 Kommissionen har hänvisat till beslut av den 26 mars 1992 i mål T-4/89 REV, BASF mot kommissionen (REG 1992, s. II-1591) och till dom av den 19 mars 1991 i mål C-403/85 REV, Ferrandi mot kommissionen (REG 1991, s. I-1215).

22 Kommissionen har hänvisat till domarna i de i fotnot 12 nämnda målen, Dunlop Slazenger mot kommissionen, Fiatagri och New Holland Ford mot kommissionen och Deere mot kommissionen.

23 om av den 9 juni 1992 i mål C-30/91 (REG 1992, s. I-3755).

24 Se ovan fotnot 14.

25 Kommissionen stöder sig på dom av den 10 december 1992 i mål T-33/91, Williams mot revisionsrätten (REG 1992, s. II-2499), punkt 31.