Förslag till avgörande av generaladvokat Georges Cosmas föredraget den 15 juli 1997

1 Originalspråk: grekiska.

2 Dom i mål T-14/89, Montedipe mot kommissionen (REG 1992, s. II-1155).

3 Beslut om tillämplighet av artikel 85 i EEG-fördraget (IV/ 31.149-Polypropylen) (EGT L 230, s. 1).

4 EGT 13, 1962, s. 204; svensk specialutgåva, område 8, volym 1, s. 22.

5 T-79/89, T-84/89, T-85/89, T-86/89, T-89/89, T-91/89, T-92/89, T-94/89, T-96/89, T-98/89, T-102/89 och T-104/89 (REG 1992, s. II-315; svensk specialutgåva, volym 12).

6 Beslut i mål T-14/89 Rev, Montecatini mot kommissionen (REG 1992, s. II-2409).

7 Punkterna 10—15 i det förslag till avgörande som jag också föredragit i dag i målet Hüls mot kommissionen (C-199/92 P).

8 Med åsidosättande av bestämmelserna i artikel 3 i förordning nr 1 av den 15 april 1958 om vilka språk som skall användas i Europeiska ekonomiska gemenskapen (EGT 17, 1958, s. 385; svensk specialutgåva, område 1, volym 1).

9 Dom av den 15 juni 1994 i mål C-137/92 P, kommissionen mot BASF m.fl. (REG 1994, s. I-2555; svensk specialutgåva, volym 15).

10 Punkterna 20—24.

11 I det fall en part lagligen åberopar en serie faktiska omständigheter, som enligt sagda part leder till nulliteten av den rättsakt mot vilken talan väckts vid förstainstansrätten, är rätten inte bunden av den rättsliga kvalifikation ifrågavarande part givit dessa omständigheter. 1 det fall dessa omständigheter kan utgöra ett åsidosättande av väsentliga formföreskrifter vilket rätten på eget initiativ skall pröva och som leder till att den omtvistade rättsakten ogiltigförklaras, skall förstainstansrätten undersöka dessa omständigheter och den är inte befriad från skyldigheten att konstatera ifrågavarande överträdelse och dra de slutsatser som följer därav. Klagandens huvudsakliga yrkande syftar i varje fall till att den omtvistade rättsakten undanröjs i den del den är oförenlig med gemenskapsbestämmelserna, oavsett den rättsliga grunden för undanröjandet. Det är således av yttersta vikt att rätten, inom ramen för en korrekt tolkning av de ansökningar om väckande av talan som inlämnats till den, fastställer i vilken mån den omtvistade rättsakten faktiskt är behäftad med de fel klaganden påstår, utan att det är nödvändigt att veta huruvida klaganden av dessa fel drar slutsatsen att den omtvistade rättsakten är behäftad med nullitet eller är ogiltig.

12 Det är för övrigt av denna orsak sökanden i sin skrivelse bett att förfarandet skulle återupptas.

13 Se min analys i punkterna 57—76 i mitt förslag till avgörande i målet Hüls mot kommissionen, av vilken det framgår att sökandena ur laglig synpunkt kände till dessa omständigheter i och med att de kunde ha fått kännedom om dem ifall de undersökt handlingarna i målet noggrant.

14 Beträffande denna fråga, se punkterna 77—79 i mitt förslag till avgörande i målet Hüls mot kommissionen.

15 Kommissionen anser att denna grund baserar sig på en felaktig uppfattning av den överklagade domen och att den därför inte kan tas upp till sakprövning.

16 Såsom framgår av artikel 168a i fördraget och artikel 51 i EEG-stadgan för domstolen, kan endast rättsfrågor undersökas inom ramen för ett överklagande. Den otillräckliga motivering förstainstansrätten grundat sin slutledning på, utgör uttryckligen en dylik fråga och utgör dessutom ett åsidosättande av gemenskapsrätten i den mening som avses i artikel 51 i den ovannämnda EEG-stadgan för domstolen. Med den grund som undersöks här påstår Monte huvudsakligen att förstainstansrätten motiverat domen otillräckligt i den mån den gäller konstaterandet av överträdelsen. Talan kan följaktligen tas upp till sakprövning på denna grund.

17 Se dom av den 22 december 1993 i mål C-354/92 P, Eppe mot kommissionen (REG 1993, s. I-7027) och beslut av den 26 april 1993 i mål C-244/92 P, Kupka-Floridi mot Ekonomiska och sociala kommittén (REG 1993, s. I-2041) och av den 7 mars 1994 i mål C-338/93 P, De Hoe mot kommissionen (REG 1994, s. I-819).

18 Se domen i det ovannämnda målet Eppe mot kommissionen (fotnot 16) och besluten i de ovannämnda målen Kupka-Floridi mot Ekonomiska och sociala kommittén et De Hoe mot kommissionen (fotnot 16).

19 Se dom av den 1 juni 1994 i mål C-136/92 P, kommissionen mot Brazzelli Lualdi tn.fl. (REG 1994, s. I-1981) och beslutet av den 17 september 1996 i mål C-19/95 P, San Marco mot kommissionen (REG 1996, s. I-4435). Såsom framgår av punkterna 48 och 49 i domen i målet kommissionen mot Brazzelli Lualdi m.fl. är förstainstansrätten ensam behörig att fastställa de faktiska omständigheterna, utom då de innehållsmässiga felaktigheterna beror på handlingarna i det aktuella målet. Se även dom av den 2 mars 1994 i mål C-53/92 P, Hilti mot kommissionen (REG 1994, s. I-667, punkterna 10, 19 och 42).

20 Beträffande fördelningen av bevisbördan, se punkt 53 och följande punkter.

21 Se domen i det ovannämnda målet kommissionen mot Brazzelli Lualdi m.fl. (fotnot 18), punkt 66 och beslutet i det ovannämnda målet San Marco mot kommissionen (fotnot 18), punkt 40.

22 Se punkt 26 och följande punkter i mitt förslag till avgörande i det ovannämnda målet Hüls mot kommissionen.

23 Se dom av den 6 april 1995 i de förenade målen C-241/91 P och 242/91 P, RTE och ITP mot kommissionen (REG s. I-743), punkt 69. Denna dom gällde visserligen artikel 86 i fördraget, men ingenting hindrar att situationen skulle vara en annan beträffande det till alla delar identiska villkoret i artikel 85, enligt vilket handeln mellan medlemsstater skall påverkas. Man bör även notera, oavsett om denna fråga uppkommer i föreliggande fall, att det inte är nödvändigt att det beteende som kritiseras faktiskt påverkat handeln märkbart. Det räcker om det bevisas, såsom förstainstansrätten med fog medgett i punkt 253 i den överklagade domen, att detta beteende kan ha ifrågavarande verkan. Se dom av den 9 november 1983 i mål 322/81, Michelin mot kommissionen (REG 1983, s. 3461; svensk specialutgåva, volym 7), punkt 104 och av den 23 april 1991 i mål C-41/90, Höfner och Elser (REG 1991, s. I-1979; svensk specialutgåva, volym 11), punkt 32.

24 Se nyligen, beslutet av den 24 april 1996 i mål C-87/95 P, CNPAAP mot rådet (REG 1996, s. I-2003), punkt 29 och beslutet i det ovannämnda målet San Marco mot kommissionen (fotnot 16), punkterna 36 och 37.

25 Se domen i det ovannämnda målet kommissionen mot Brazzelli Lualdi m.fl. (fotnot 18), punkt 59 och beslutet i det ovannämnda målet San Marco mot kommissionen (fotnot 18), punkt 49.

26 Detta är åtminstone den huvudsakliga faktorn i sökandens argumentering i detta ärende. Men eftersom dessa påståenden är oklara kan man tolka och närma sig dem på olika sätt, såsom jag kommer att förklara mer detaljerat nedan.

27 om av den 16 december 1975 i de förenade målen 40/73—48/73, 50/73, 54/73, 55/73, 56/73, 111/73,113/73 och 114/73, Suiker Unie m.fl. mot kommissionen (REG 1975, s. 1663), av den 29 oktober 1980 i de förenade målen 209/78—215/78 och 218/78, Van Landewyck m.fl. mot kommissionen (REG 1980, s. 3125; svensk specialutgåva, volym 5) och av den 10 december 1985 i de förenade målen 240/82, 241/82, 242/82, 261/82, 262/82, 268/82 och 269/82, Stichting Sigarettenindustrie m.fl. mot kommissionen (REG 1985, s. 3831).

28 Vad gäller denna andra del skiljer sig de anförda grunderna från dem som undersökts i föregående stycke. En grund för upphävande, enligt vilken polypropylenproducenternas möten inte hade eller inte kunde na till syfte att fastställa priser och önskade försäljningsvolymer, skiljer sig ur juridisk synvinkel från en grund som innebär att en konkurrensbegränsande samverkan inte bestrids i sig, men enligt vilken det föreligger exceptionella omständigheter som motiverar, eller till och med framtvingar, dessa samförstånd mellan företag. Det är endast i det andra fallet det uppkommer en rättsfråga som kan prövas i samband med överklagandet.

29 Punkt f i den andra grunden för upphävande, som hänvisar till skyldigheten att uppträda lojalt för företag som är tvungna att sälja med förlust, är karakteristisk. Förstainstansrätten prövar frågan i sin helhet för att få veta i vilken mån det eventuellt förekommer en orsak som skulle utesluta den rättsstridiga karaktären av den konkurrensbegränsande samverkan (se punkt 296 i domen), medan överklagandet på ett obestämt sätt hänvisar till försök att höja priserna. Men klaganden avvisar kategoriskt efter detta i sin svarsinlaga en tolkning ur vilken det skulle framgå att den skulle ha medgett att den deltagit i berörda samförstånd och framhåller att den i vart fall visat prov på ett beteende som det var tvunget att anta på grund av den konjunktur som rådde på den tiden.

30 Vad gäller punkt f i den andra grunden för upphävande bör följande understrykas: Klaganden har i första instans gjort gällande att nödvändigheten av ett lojalt uppträdande mellan polypropylenproducenter berättigade beteenden som strider mot artikel 85 i fördraget. Detta är ett rent rättsligt påstående som kan prövas i samband med överklagandet. Däremot kan Montes argument, enligt vilket polypropylenproducenterna antog de rättsstridiga beteenden som konstaterats för att undvika att varan skulle säljas till ett pris som understeg självkostnadspriset ännu mera än vad som var nödvändigt, inte prövas, eftersom det anförts för första gången i samband med överklagandet.

31 I amerikansk rätt gäller denna tolkning den första delen av Sherman Act från 1890. Som en följd av beaktandet av de omständigheter som nämns här, anses ett beteende slutligen endast som rättsstridigt om det påverkar konkurrensen i otillbörlig grad (to an unreasonable degree). Beträffande undantagen, se nedan.

32 I enlighet med europeisk terminologi.

33 Avtal om fastställande av priser utgör det mest representativa exemplet, men det är också det exempel som intresserar mig i första hand. Domstolen har ansett att dessa avtal genom själva sin natur eller i sig själva innehåller en begränsning av konkurrensen. Se exempelvis, dom av den 30 januari 1985 i mål 123/83, BNIC (REG 1985, s. 391), punkt 22 och dom av den 3 juli 1985 i mål 243/83, Binon, (REG 1985, s. 2015), punkt 44.

34 Beträffande denna punkt, se domarna i målen United States mot Yrenton Potteries Company (1927) och framför allt United States mot Socony-Vacuum Oil Company (1940), i vilka i synnerhet prisavtal ogillades som ett rättsenligt svar på det besvär som förorsakas av konkurrensen. För mera detaljer om färsk amerikansk rättspraxis, se 54 American Jurisprudence, andra upplagan, Monopolies, Restraints of Trade and Unfair Trade Practices, New York, 1996, och särskilt punkt 46 och följande punkter och punkt 70 och följande punkter.

35 Se domarna i de ovannämnda målen Suiker Unie m.fl. mot kommissionen, Van Landewyck m.fl. mot kommissionen och Stichting Sigarettenindustrie m.fl. mot kommissionen (fotnot 26).

36 Undantaget som framförts för första gången i domen i målet Suiker Unie m.fl. mot kommissionen och som aldrig totalt övergivits, kan med svårighet tillämpas i praktiken, eftersom domstolen är speciellt strikt då den uppmanas godta nationell lagstiftning som totalt berövar röretagen möjligheten att verka fritt, och som framtvingar ett beteende som står i strid med gemenskapens konkurrensregler. Domen i det ovannämnda målet Stichting Sigarettenindustrie m.fl. mot kommissionen (fotnot 26) är det bästa exemplet härpå. Företagens ansvar bestrids för övrigt inte då deras verksamhet i strid med artikel 85 och 86 endast gynnas av nationella myndigheter (se dom av den 10 januari 1985 i mål 229/83, Leclerc mil. (REG 1985, s. 1; svensk specialutgåva, volym 8) och av den 29 januari 1985 i mål 231/83, Cullet (REG 1985, s. 305; svensk specialutgåva, volym 8).

37 Annars skulle man indirekt erkänna att företagen har en rätt av eget slag som tillåter dem att skipa rätt i eget ärende, en rätt på grundval av vilken de själva skulle kunna vidta lämpliga åtgärder mot de illojala konkurrensvillkor som skapats av deras konkurrenters beteende.

38 Den fullständiga avsaknaden av en argumentation om ett hot från terroristorganisationer som ett motiv som skulle ha föranlett Montecatinis beteende, utgör ett typiskt exempel. Undersökningen av ett dylikt motiv, som givetvis hänger samman med punkterna 304, 309 och sårskilt 313 i den överklagade domen, gäller systematiskt en eventuell förekomst av omständigheter som undanröjer den i princip rättsstridiga karaktären av ifrågavarande beteende (se ovan punkt 14 och följande punkter).

39 För mera omfattande detaljer, se mitt förslag till avgörande som jag också föredragit i dag i mål C-49/92 P, kommissionen mot Anic Partecipazioni, punkterna 11 och följande punkter.

40 Då Monte bestrider antalet möten med polypropylenproducenterna som Monte skulle ha deltagit i, är det frågan om ett bestridande som gäller bedömningen av faktiska omständigheter som gjorts av förstainstansrätten och det kan således inte tas upp till prövning i samband med överklagandet.

41 Se generaladvokaten Sir Gordon Slynns förslag till avgörande i de förenade målen 100/80, 101/80, 102/80 och 103/80, dom av den 7 juni 1983, Musique Diffusion française mot kommissionen (REG s. 1825; svensk specialutgåva, volym 7). Se även amerikansk rättspraxis Hunt mot Mobil Oil Corp. (Supreme Court 1977) 465 F Supp. 195, 231.

42 Se punkt 56 i mitt förslag till avgörande i målet kommissionen mot Anic Partecipazioni.

43 Presumtionen om oskyldighet, som ingår i artikel 6.2 i Europakonventionen om mänskliga rättigheter (se även artikel 14.2 i internationella pakten om medborgerliga och politiska rättigheter), gäller i princip för den åtalade i samband med en brottmålsprocess. Det är i denna situation särskilt tveksamt om en eventuell hänvisning till Europakonventionen om mänskliga rättigheter och till rättspraxis från Europadomstolen för de mänskliga rättigheterna, skulle kunna rättfärdiga att man tillämpar denna princip i hela sin omfattning i samband med ett administrativt förfarande, som det som äger rum inför kommissionen i konkurrensärenden. Kommissionens skyldighet att fastställa att det skett en överträdelse av konkurrensbestämmelserna garanterar i varje fall den berörde en prövning minst motsvarande en rättslig bedömning av bevismaterialet. Möjligheten av att man ogiltig-förklarar en rättsakt som påför en bot på grundval av att kommissionen, med beaktande av de uppgifter den framfört, inte tillräckligt motiverat överträdelsen av konkurrensbestämmelser, förhindrar att man tillskriver företag beteenden vars bevisning ger upphov till tvekan.

44 Förordning av den 26 november 1974 om preskriptionstiden i fråga om förfarandet och verkställande av påföljder enligt Europeiska ekonomiska gemenskapens transportoch konkurrensregler (EGT L 319, s. 1; svensk specialutgåva, område 8, volym 1, s. 48).

45 Man bör notera att utöver preskriptionstiden på fem år, som enligt det jag framfört kan avbrytas av en serie processuella åtgärder, föreskrivs i gemenskapsrätten inga andra frister efter vilka det är omöjligt att påbörja förfarandet som föreskrivs i förordning nr 17. I motsats till det Monte hävdat under det muntliga förfarandet kan inte den omständigheten att vissa av de avgörande överträdelserna inträffat redan år 1977 ha någon juridisk betydelse såtillvida att de skulle undanröja eller begränsa Montes ansvar för dessa överträdelser.

46 Se mitt förslag till avgörande i målet kommissionen mot Anic Partecipazioni, punkt 61 och följande punkter.

47 I samband med föreliggande mål bör termen en enda överträdelse anses som en synonym till den juridiskt mera exakta termen upprepad överträdelse. Förordning nr 2988/74 använder med rätta sistnämnda term.

48 Se mitt förslag till avgörande i målet kommissionen mot Anic Partecipazioni, punkt 78 och följande punkter.

49 Frågan om det föreligger en överträdelse föregår logiskt frågan om preskriptionstiden samt, a priori, den som gäller ett avbrytande av denna frist.

50 Se beslut av den 25 mars 1996 i mål C-137/95 P, SPO m.fl. mot kommissionen (REG 1996, s. I-1611), punkt 54. Se också dom av den 15 juli 1970 i mål 45/69, Boehringer Mannheim mot kommissionen (REG 1970, s. 769), av den 8 november 1983 i de förenade målen 96/82—102/83, 104/82, 105/82, 108/82 och 110/82, IAZ m.fl. mot kommissionen (REG 1983, s. 3369), punkt 52 och i det ovannämnda målet Musique Diffusion française m.fl. mot kommissionen (fotnot 40), punkt 120.

51 Montes hänvisning till punkt 379 i den överklagade domen, som avser beaktandet av de förluster de företag som är verksamma inom polypropylensektom lidit under en mycket lång period, är utan betydelse för fastställandet av böternas storlek. Denna fråga, som visserligen ligger mycket närmare frågan om marknadsvillkoren, är uppenbarligen främmande för följderna av en överträdelse av artikel 85, på så sätt att även denna grund är irrelevant.

52 Se även punkt 361 i den överklagade domen enligt vilken förstainstansrätten konstaterar att... kommissionen korrekt fastställt den roll sökanden haft i överträdelsen under dess deltagande däri, och det är således med all rätt kommissionen grundat sig pä denna roll vid beräkningen av sökandens böter.

53 Klaganden tycks i vilket fall som helst hävda att en individualisering av böternas nivå är förenad med resultatet av varje företags beteende. Men det är resultaten av överträdelsen i sin helhet, såsom den beskrivs i artikel 85.1, som är avgörande då man bedömer hur allvarlig en viss överträdelse är. Det är naturligtvis nödvändigt — och det är just det som är syftet med individualiseringen av böterna — att bedöma den roll varje enskilt företag hade i samband med överträdelsen. Det handlar däremot om en annan fråga än den som gäller resultatet av ett rättsstridigt beteende (se min analys i mitt förslag till avgörande i målet kommissionen mot Anic Particepazioni, punkt 103 och följande punkter).

54 Såsom jag angett ovan är frågan om hur allvarlig överträdelsen är, såsom ett kriterium för fastställandet av böterna, följden av ett stort antal omständigheter (se beslutet i det ovannämnda målet SPÖ m.fl. mot kommissionen, fotnot 49). I vissa fall kan bedömningen av överträdelsens avsiktliga karaktär anses utgöra en av de omständigheter som skall beaktas.