Förslag till avgörande av generaladvokat

Inledning

1. Domstolen har i detta mål genom begäran om förhandsavgörande förelagts fyra frågor angående rådets förordning (EEG) nr 1408/71 av den 14 juni 1971 om tillämpningen av systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjemedlemmar flyttar inom gemenskapen.

Bakgrund

2. Enligt den spanska lagen nr 31 av den 2 augusti 1984 om skydd för arbetslösa (nedan kallad lag 31/1984) är det vad gäller utbetalning av arbetslöshetsunderstöd skillnad mellan förmåner som grundas på avgiftsplikt, enligt lagens avdelning II, och arbetslöshetsunderstöd som inte är knutet till av den arbetslöse tidigare erlagda avgifter, enligt lagens avdelning II första kapitlet. Slutligen finns det enligt lagen, avdelning II andra kapitlet, möjlighet att erhålla en förmån benämnd asistencia sanitaria, som kan erhållas enligt vissa villkor om sökanden varken uppfyller de villkor för att erhålla arbetslöshetsförmåner som grundas på avgift eller de villkor som inte grundas på avgift.

3. Sökandena i målet vid den nationella domstolen Teresa Zabala Erasun, Francisco Casquero Carillo och Elvira Encabo Terrasoz (nedan kallade Žabala m. fl.), är spanska medborgare och har alla under olika perioder varit arbetstagare i Frankrike. De förlorade dock sin anställning i Frankrike och erhöll efter ansökan arbetslöshetsunderstöd av den typ som är knuten till bidragsplikt enligt avdelning I i lag nr 31/1984.

Frågorna

Žabala m. fl. väckte därefter talan mot INEM. Förfarandena är nu anhängiga vid appellationsdomstolen, Tribunal Superior de Justicia de la Comunidad Autónoma del País Vasco. Denna domstol har inom ramen för prövningen av dessa överklaganden förelagt domstolen följande fyra frågor:

4. Efter det att Tribunal Superior de Justicia de la Comunidad Autónoma del País Vasco hade förelagt domstolen ovannämnda frågor betalade den spanska regeringen ut de begärda förmånerna. Konungariket Spanien avgav vidare en förklaring enligt artikel 5 och i överensstämmelse med artikel 97 i förordning nr 1408/71, enligt vilken de i målet berörda förmånerna omfattas av förordningens materiella tillämpningsområde.

5. Mot denna bakgrund har INEM medgivit Žabala m. fl: s talan och har begärt att Tribunal Superior de Justicia de la Comunidad Autónoma del País Vasco skall återkalla sin begäran om förhandsavgörande.

Förordning nr 1408/71

6. Frågan om vilka av medlemsstaternas sociala förmåner som omfattas av förordning nr 1408/71 regleras i artikel 4 i förordningen. Enligt artikel 4.1 gäller förordningen bland annat.

Förfarandet vid domstolen

7. Den spanska regeringen har anfört att Konungarikets Spaniens ändrade förklaring avseende förordning nr 1408/71 enligt regeringens uppfattning inte bara har verkan för framtiden, utan även visar att den spanska regeringen nu anser att de spanska arbetslöshetsförmånerna hela tiden har omfattats av artikel 4.1 g i förordning nr 1408/71, oavsett om förmånerna är förbundna med bidragsplikt eller inte.

8. Kommissionen har, mot bakgrund av vad den spanska regeringen anfört, inte velat motsätta sig att domstolen avvisar begäran om förhandsavgörande eftersom inte heller kommissionen anser att det krävs ett ställningstagande till frågorna för att lösa den ifrågavarande tvisten eller för vägledning i framtida tvister. Kommissionen har gjort gällande att om domstolen skulle anse sig ha behörighet att besvara frågorna i begäran om förhandsavgörande, omfattas de ifrågavarande förmånerna av det materiella tillämpningsområdet för förordning nr 1408/71.

Förfarandet

9. Enligt domstolens fasta och mycket omfattande praxis ankommer det

10. Enligt domstolens praxis saknar inte en begäran om förhandsavgörande allt samband med talan i sak bara på grund av att den tvist som givit upphov till frågorna inte — eller inte längre— synes kvarstå med hänsyn till de uppgifter som domstolen förfogar över. Den omständigheten att den spanska regeringen har betalat ut de begärda förmånerna, kan därför inte i sig tillmätas betydelse för huruvida domstolen är behörig att besvara frågorna i begäran om förhandsavgörande.

11. Det skall vidare påpekas att det endast är under förutsättning att den ändrade förklaringen är bindande vad avser tillämpningen av förordning nr 1408/71 och att den har retroaktiv verkan, som det är riktigt att anta att liknande tvister inte kommer att uppstå. Frågan om förklaringen är av en sådan natur rör inte förfarandet, utan saken i målet.

12. Det kan inte anses att det ifrågavarande målet är fiktivt, vilket var fallet i målen Foglia. Det är inte i det aktuella målet fråga om att domstolen skall ta ställning till processuella frågor som parterna har konstruerat för att få domstolen att ta ställning till vissa problem inom gemenskapsrätten, och som inte representerar ett objektivt behov i samband med lösningen av ett tvist.

13. Slutligen framgår det varken av den nationella domstolens skrivelse, i vilken den står fast vid sin begäran om förhandsavgörande avseende de frågor som ställts, eller av yttrandena under sammanträdet, att något av de tre målen som är upphov till begäran om förhandsavgörande i det förevarande målet inte längre är anhängiga. De frågor som har ställts kan därför inte heller avvisas på den grunden att ett förhandsavgörande inte kommer att användas.

14. Mot denna bakgrund anser jag att domstolen saknar anledning att vägra att besvara de frågor som ställts.

Det rättsliga värdet av medlemsstaternas förklaringar enligt artikel 5 och i överensstämmelse med artikel 97

15. Med den första och andra frågan önskar Tribunal Superior de Justicia de la Comunidad Autónoma del País Vasco i synnerhet få klarlagt om en medlemsstats förklaring enligt artikel 5 i förordning nr 1408/71 är avgörande för vilken av den berörda medlemsstatens sociala förmåner som omfattas av förordningens materiella tillämpningsområde.

16. Den omständigheten att en medlemsstat har angivit en viss lag i sin förklaring anses enligt domstolens rättspraxis vara ett bevis för att de förmåner som beviljas enligt denna lag är förmåner för social trygghet på det sätt som avses i förordning nr 1408/71.

17. Domstolen har ännu inte haft tillfälle att ta ställning till om en medlemsstats förklaring också är bevis för att förmåner som beviljas enligt en i förklaringen angiven lag och som har förfallit innan förklaringen offentliggörs, är förmåner för social trygghet på det sätt som avses i förordning nr 1408/71.

18. Av detta följer att Konungariket Spaniens ändrade förklaring, som offentliggjordes i Europeiska gemenskapernas officiella tidning, serie C, den 27 november 1993, skall anses som ett bevis för att de system för social trygghet som angivits i den ändrade förklaringen har omfattats av det materiella tillämpningsområdet för förordning nr 1408/71 från den tidpunkt då de ifrågavarande systemen trädde i kraft.

19. Mot denna bakgrund är det enligt min uppfattning inte nödvändigt att ta ställning till de numera historiska och hypotetiska frågorna om huruvida det faktum att de nämnda förmånerna inte angavs i Konungariket Spaniens förklaring, innebar att förmånerna inte omfattades av det materiella tillämpningsområdet för förordning nr 1408/71.

Förslag till avgörande

20. Mot denna bakgrund föreslår jag att domstolen skall besvara de ställda frågorna på följande sätt:

1 Originalspråk: danska.

2 EGT nr L 149, 5.7.1971, s. 2, som den utformats i rjdets förordning (EEG) nr 2001/83 av den 2 juni 1983 (EGT nr L 230, s. 6), såsom den ändrats genom rådets förordning (EEG) nr 1249/92 av den 30 april 1992 (EGT nr L 136, s. 28).

3 Förklaringen offentliggjordes i EGT nr C 107, 1987, s. 1.

4 Den ändrade förklaringen offentliggjordes i EGT nr C 321, 1993, s. 2.

5 Dom av den 11 mars 1980 (104/79, Rec. s. 745), och av den 16 december 1981 (244/80, Rec. s. 3045).

6 Se dom av den 18 oktober 1990, Dzodzi (C-297/88 och C-197/89, Rcc. s. I-3763, punkt 34) samt liknande dom av den 11 juli 1991, Crispoltoni (C-368/89, Rec. s. I-3695, punkt 10), dom av den 28 november 1991, Durighello (C-186/90, Rcc. s. I-5773, punkt 8), dom av den 25 maj 1993, FAC (C-197/91, Rec. s. I-2639, punkt 12), och dom av den 2 juni 1994, AC-ATEL Electronics Vertriebs (C-30/93, Rec. s. I-2305, punkt 18).

7 Se dom av den 8 november 1990, Gmurzynska-Bschcr (C-231/89, Rcc. s. I-4003, punkt 23) liksom liknande beslut av den 26 januari 1990, Falciola (C-286/88, Rcc. s. I-191, punkt 6) ocn dom av den 16 juni 1981, Salonia (126/80, Rec. s. 1563, punkt 6), och dom av den 16 juli 1992, Asociation Española de Banca Privada m. fl. (C-67/91, Rec. s. I-4785, punkt 26).

8 Se till exempel dom av den 13 mars 1979, Peureux (86/78, Rec. s. 897, punkt 6), och dom av den 26 februari 1992, Bernini (C-3/90, Rcc. s. I-1071, punkt 10).

9 Se dom av den 23 april 1991, Ryborg (C-297/89, Ree. s. I-1943, punkt 9) liksom liknande dom av den 20 maj 1976, Mazzatai (111/75, Rcc. s. 657, punkt 9), och dom av den 16 juli 1992, Meilicke (C-83/91, Rcc. s. I-4871, punkt 24).

10 Se i detta avseende dom av den 4 oktober 1991, Grogan m. fl. (C-159/90, Rec. s. I-4685, punkt 12), dom av den 21 april 1988, Pardini (338/85, Rec. s. 2041, punkt 11), och dom av den 16 juh 1992, Lourenço Dias (C-343/90, Rec. s. I-4673, punkt 18).

11 Se dom av den 29 november 1977, Beerens (35/77, Rec. s. 2249, punkt 9).

12 Även om förklaringen inte hade gjorts, skulle det dock inte ha varit svart att fastställa att förmånerna omfattades av artikel 4.1 g. Förmånerna beviljas dels med stöd av tydliga rättsliga kriterier, utan att de behöriga nationella myndigheterna skönsmässigt kan bedöma de enskilda sökandenas personliga behov, dels tillhör de nämnda förmånerna en av de sociala förmaner som är uppräknade i artikel 4.1.