Förslag till avgörande av generaladvokat
1. Frågan om konkurrensbegränsande statliga föreskrifter har åter igen underställts domstolens prövning i ett mål med följande bakgrund.
2. I den italienska lagen nr 298 av den 6 juni 1974 om inrättande av ett nationellt register över transportörer av gods på väg för annans räkning och om reglering av godstransporter på väg och upprättande av ett system med intervalltaxor för godstransporter på väg, föreskrivs taxor för godstransporter på väg.
3. Ansvaret för att föra detta register (i vilket alla transportörer av gods på väg för annans räkning måste vara inskrivna) åligger en centralkommitté och denna är enligt artikel 3 i den ovan nämnda lagen nr 298 sammansatt på följande sätt:
4. Centralkommittén fastställer bindande intervalltaxor enligt följande förutsättningar, vilka anges i artikel 50 och följande artiklar i lagen.
5. I artikel 52 stadgas följande:
6. Förfarandet för fastställande av taxorna enligt artikel 53 i den ovan nämnda lagen nr 298 omfattar följande steg:
7. Ministern har alltså en valmöjlighet.
8. Antingen godkänner han taxorna och gör dem verkställbara genom ett beslut som publiceras i Gazzetta Ufficiale [den officiella tidningen] senast sextio dagar efter mottagandet av förslaget.
9. Eller också godkänner han inte kommitténs förslag och återförvisar det inom samma frist av sextio dagar jämte sina anmärkningar.
10. Centralkommittén framlägger då nya förslag eller står fast vid sitt taxeförslag och framlägger därvid ytterligare anmärkningar.
11. Om ministern godkänner förslagen antar han en förordning [decreto] i enlighet med dessa inom sextio dagar från mottagandet av de nya förslagen eller ytterligare anmärkningarna.
12. Om ministern inte vill fastställa de nya förslagen eller ta hänsyn till de ytterligare anmärkningarna (eller om dessa inte framställts inom fristen) kan han förbigå dem och i en förordning [decreto] anta en taxa som skiljer sig från kommitténs förslag.
13. Ministern kan även på eget initiativ kräva en ändring av taxorna. Han skall rådfråga centralkommittén och kan förbigå dennas yttrande efter att ha rådfrågat företrädarna för de direkt berörda ekonomiska sektorerna.
14. De publicerade taxorna anger den högsta och lägsta gränsen för intervallen. Om transportörerna inte iakttar dessa kan de åläggas administrativa påföljder.
15. Enligt artikel 13 i förordning [decreto ministeriale] av den 18 november 1982, är det under vissa förhållanden tillåtet för transportörerna att avvika från de bindande taxorna, antingen genom ett avtal mellan avsändaren och transportören eller genom ett kollektivt ekonomiskt avtal som ingås mellan de mest representativa sammanslutningarna för transportörer som är företrädda i registercentralkommittén och konsumenterna.
16. Under år 1993 gav Spedizioni Marittima del Golfo Sri (nedan kallat Marittima del Golfo) i uppdrag åt Centro Servizi Spediporto (nedan kallat Spediporto) att utföra olika transportuppdrag (transport och tullformaliteter) som bland annat bestod i
17. Transporterna utfördes av italienska företag.
18. Marittima del Golfo vägrade att betala den faktura för speditions-och transporttjänsterna som hade upprättats i enlighet med den ovan nämnda lagen nr 298, eftersom beloppet var för högt.
19. Spediporto inkom därefter till ordföranden vid Tribunale di Genova med en begäran om att Marittima del Golfo skulle föreläggas att betala ett belopp om 9839611 LIT. Gäldenärsbolaget väckte genkäromål vid Tribunale di Genova gentemot ansökan om betalningsföreläggande.
20. Den domstol där talan har väckts har ställt följande tre frågor till domstolen i en begäran om förhandsavgörande:
21. Inledningsvis bör göras en anmärkning avseende upptagande av talan till prövning. Enligt domstolens fasta rättspraxis kan en begäran om förhandsavgörande av en italiensk domstol, vid vilken en ansökan om betalningsföreläggande enligt artikel 633 och följande artiklar i civilprocesslagen har ingetts, upptas till prövning. Dessutom har — som kommissionen har påpekat — den kontradiktoriska principen iakttagits. Marittima del Golfo har kunnat uttrycka sina synpunkter genom det genkäromål som bolaget självt har väckt.
Den första frågan
22. Genom den första frågan uppmanas domstolen i huvudsak att uttala sig om huruvida systemet för fastställelse av taxorna för godstransporter på väg i Italien är förenligt med dels artiklarna 3 g, 5 och 85, dels artiklarna 3 g, 5 och 86 samt med artiklarna 30 och 90 i EG-fördraget.
23. Det är otvivelaktigt så att konkurrensreglerna i EG-fördraget och i synnerhet artikel 85—90 är tillämpliga på transportområdet.
a) Tillämpligheten av artiklarna 3 g, 5, 85 och 86 ifördraget
24. I och med domen av den 16 november 1977 i målet GB-Inno-BM är det som bekant fastställt att konkurrensbegränsande statliga föreskrifter är förbjudna enligt artiklarna 3 g, 5 och artikel 86 (eller 85) i fördraget i förening.
25. Denna rättspraxis har systematiserats genom domen av den 21 september 1988 i målet Van Eycke, i vilken domstolen har gjort skillnad mellan två olika situationer. En medlemsstat bryter mot artiklarna 3 g, 5 och 86 (eller 85) i fördraget, i) när den påbjuder eller främjar ingåendet av avtal, ii) när den berövar sina egna föreskrifter deras statliga karaktär genom att till privata aktörer delegera ansvaret för att fatta beslut om ekonomiska ingrepp.
26. Domstolen företog i domen i målet Reiff denna dubbla prövning avseende de tyska föreskrifterna om bindande taxor för godstransporter på väg. Jag avser nu att tillämpa den på de italienska föreskrifterna.
27. I det första fallet under i) är det fråga om överträdelse av artiklarna 3 g, 5 och 85 i fördraget enbart om det föreligger ett avtal, beslut eller samordnat förfarande. I domarna av den 17 november 1993 i målen Meng och Ohra Schadeverzekeringen, och den ovan nämnda domen i målet Reiff, nekade domstolen att utvidga förbudet till att omfatta konkurrensbegränsande statliga föreskrifter i sådana fall då dessa föreskrifter gör ett avtal, beslut eller samordnat förfarande överflödigt eftersom de i sig har samma verkan.
28. Det är alltså helt avgörande att det fastställs och närmare bestäms när det skall anses föreligga ett avtal, beslut eller samordnat förfarande. Utgör det förslag till taxor för godstransporter på väg som antas av centralkommittén ett avtal, beslut eller samordnat förfarande?
29. Svaret är av minst fyra skäl nekande:
30. Har de offentliga myndigheterna — om det inte finns något avtal, beslut eller samordnat förfarande — delegerat sin egen behörighet att fastställa transporttaxor till privata ekonomiska aktörer? ii)
31. Här kan man inte tala om statens delegation av sin beslutsmakt till privata aktörer, eftersom centralkommittén enbart har befogenhet att föreslå och ministern kan göra en egen bedömning i stället för kommitténs.
32. Dessutom räcker inte enbart det förhållandet att föreskrifter antas först efter samråd med företrädare för den verksamhetssektor som berörs för att det skall anses föreligga en delegation av behörighet av den art som det var fråga om i den ovan nämnda domen i målet Van Eycke. I punkt 19 i den domen uttalade domstolen att
33. Beträffande de kollektiva avtal som ingåtts i enlighet med artikel 13 i den ovan nämnda förordningen av den 18 november 1982 kan anmärkas att de inte leder till att konkurrensen begränsas, utan tvärtom till att handlingsutrymmet för aktörerna ökas genom att ett undantag från tillämpningen av intervalltaxor föreskrivs.
34. På samma sätt som artikel 85 inte är tillämplig annat än om ett avtal, beslut eller samordnat förfarande har bevisats föreligga, kan artikel 86 inte på ett giltigt sätt åberopas annat än om det bevisas att det är fråga om missbruk av en dominerande ställning.
35. Domstolen har i domen av den 13 februari 1979 i målet Hoffmann-La Roche mot kommissionen definierat missbruk av en sådan ställning som att företag har en sådan ekonomisk styrka att de kan hindra en effektiv konkurrens på marknaden i fråga genom att i hög grad kunna agera oberoende av hänsyn till sina konkurrenter eller till kunder och — slutligen — konsumenter.
36. Domstolen angav att en dominerande ställning i enlighet med ordalydelsen i artikel 86 i fördraget kan innehas av ett eller flera företag.
37. En sådan situation är helt annorlunda än strukturen på marknaden i fråga, nämligen marknaden för inrikes vägtransport i Italien. Såsom kommissionen har anmärkt är 200000 företag verksamma på marknaden, vilka huvudsakligen är av mindre storlek och har en enkel organisation (småföretag). Bland dessa har uppkommit många yrkessammanslutningar, av vilka vissa är företrädda i centralkommittén och vilka ofta står i ett motsatsförhållande till varandra. Den nationella domstolen har bekräftat detta.
b) Tillämpligheten av artikel 30 i fördraget
38. Den nationella domstolen har i sitt beslut om hänskjutande hävdat att tillämpningen av de italienska föreskrifterna om taxor för vägtransporter, i synnerhet artikel 3 i den ovan nämnda lagen nr 298 från 1974 strider mot artikel 30. Jag anser av huvudsakligen två skäl att så inte är fallet.
39. För det första är jag av den uppfattningen att de omtvistade föreskrifterna avser tillhandahållande av transporttjänster och inte den fria rörligheten för varor.
40. Artikel 61.1 i EG-fördraget har följande lydelse: Fri rörlighet för tjänster på transportområdet regleras av bestämmelserna i avdelningen om transporter.
41. För det andra har det i det förevarande fallet inte visats att de omtvistade föreskrifterna på prisområdet, vilka utan åtskillnad är tillämpliga på inhemska och importerade produkter, missgynnar importerade i förhållande till inhemska produkter.
c) Tillämpligheten av artikel 90 i fördraget
42. Den nationella domstolen vill vidare ha klarhet i om de nationella bestämmelserna i fråga är förenliga med bestämmelserna i artikel 90.
43. Låt mig påpeka att det inte är fastställt att företagen i fråga är offentliga företag, företag som beviljats särskilda eller exklusiva rättigheter i fördragets mening eller företag som anförtrotts att tillhandahålla tjänster av allmänt ekonomiskt intresse. Det ankommer visserligen på den nationella domstolen att avgöra detta med utgångspunkt från de kriterier som domstolen har ställt upp. Det framgår emellertid av handlingarna i akten att de i den förevarande tvisten aktuella företagen
44. Även om det antas att den italienska staten har beviljat vägtransportörer särskilda eller exklusiva rättigheter, skulle det under alla omständigheter krävas att medlemsstaterna eller de offentliga myndigheterna i fråga hade antagit eller upprätthållit bestämmelser som strider mot andra bestämmelser i fördraget vilka är tillämpliga i förening med artikel 90 i fördraget.
45. Jag har emellertid visat att det inte skett någon överträdelse av konkurrensreglerna eller av någon annan av de bestämmelser i fördraget som nämns av den nationella domstolen. Bestämmelserna i artikel 90 i fördraget är alltså irrelevanta i det förevarande fallet.
Den andra frågan
46. Denna fråga i begäran om förhandsavgörande är inte klart formulerad. Det förefaller som om den hänskjutande domstolen vill ha klarhet i om nationella bestämmelser i lagar och förordningar, genom vilka inrättats ett lagstadgat monopol för vägtransporter (en ordning för beviljande av tillstånd för transport i kontingenter) är förenliga med artiklarna 30, 86 och 90 i fördraget.
47. Den hänskjutande domstolen anger själv att ordningen med det nämnda systemet med kontingenter ... har som sådan ingen betydelse för bedömningen av den förevarande tvisten.... Jag föreslår därför att domstolen förklarar att denna fråga i begäran om förhandsavgörande inte kan upptas till prövning.
48. Domstolen har nämligen i en fast rättspraxis slagit fast att i ett förfarande som inletts med stöd av artikel 177 i EG-fördraget är domstolen inte behörig att döma när de frågor som ställs till denna inte har något samband med de faktiska omständigheterna i eller föremålet för förfarandet vid den nationella domstolen och alltså inte motsvarar något objektivt behov för lösningen av tvisten vid den nationella domstolen
Den tredje frågan
49. Denna fråga rör tolkningen av principen om frihet att tillhandahålla transporttjänster, som genomförts genom rådets direktiv 92/106/EEG av den 7 december 1992 om gemensamma regler för vissa former av kombinerad transport av gods mellan medlemsstaterna, och rådets förordning (EEG) nr 4055/86 av den 22 december 1986 om tilllämpning av principen om frihet att tillhandahålla tjänster på sjötransportområdet mellan medlemsstater samt mellan medlemsstater och tredje land. Den fråga som ställs till domstolen gäller huvudsakligen om denna princip utgör ett hinder mot att en medlemsstat tillämpar ett system med bindande taxor på inrikes vägtransporter som utförs av transportörer etablerade i samma medlemsstat, när transporten utgör en fortsättning av en sjötransport mellan tredje land och den nämnda medlemsstaten.
50. Jag skall till att börja med undersöka om den tvist som är anhängig vid den nationella domstolen omfattas av tillämpningsområdet för dessa gemenskapsrättsliga föreskrifter.
51. Direktiv 92/106 är enbart tillämpligt på kombinerad transport av gods mellan medlemsstaterna.
52. De kombinerade transporter till sjöss och på väg som är föremål för tvisten vid den nationella domstolen kommer uteslutande från tredje land.
53. Härav följer att denna gemenskapsrättsliga rättsakt inte är tillämplig i det förevarande fallet.
54. Enligt artikel 1.1 i förordning nr 4055/86 gäller den enbart sjötransporter, dels mellan medlemsstater, dels mellan medlemsstater och tredje land.
55. Beträffande definitionen av sjötransporter görs emellertid en precisering i artikel 1.4, i vilken stadgas följande:
56. Jag föreslår följaktligen att domstolen skall meddela följande dom:
1 Originalspråk: franska.
2 GURI nr 200 av den 31 juli 1974.
3 Tillägg till GURI nr 342 av den 14 december 1982.
4 Se exempelvis domen av den 3 mars 1994, Eurico Italia m. fl. (förenade målen C-332/92, C-333/92 och C-335/92, Rec. s. I-711, punkt 11 ff.) och generaladvokat Darmons förslag till avgörande i det målet, punkterna 19 och 20.
5 Sidan 15 i den franska översättningen av kommissionens yttrande.
6 Domarna av den 30 april 1986, Asjes m. fl. (209/84, 210/84, 211/84, 212/84 och 213/84, Rec. s. 1425) och av den 17 november 1993, Reiff (C-185/91, Rec. s. I-5801, punkt 12).
7 Mål 13/77, Rec. s. 2115.
8 Punkt 31.
9 Mål 267/86, Rec. s. 4769.
10 Punkt 16.
11 Ovan nämnd i fotnot 5.
12 Mål C-2/91 (Rec. s. I-5751).
13 MM C-245/91 (Rec. s. I-5851).
14 Mål 85/76, Rec. s. 461, punkt 38, tredje stycket.
15 Dom av den 16 december 1975, Suiker Unie m. fl. mot kommissionen (förenade malen 40/73—48/73, 50/73, 54/73—56/73, 111/73, 113/73 och 114/73, Rec. s. 1663, punkterna 376 ff.), och förstainstansrättens dom av den 10 mars 1992, SIV m. fl. mot kommissionen (förenade malen T-68/89, Τ-77/89 och T-78/89, Rec. s. II-1403, punkterna 340 ff.).
16 Dom av den 27 april 1994 (C-393/92, Rec. s. I-1477, punkt 40).
17 Ibid., punkt 42.
18 Kommissionens yttrande, s. 22 andra stycket i den franska översättningen.
19 Beslutet om hänskjutande, s. 7 andra stycket i den franska översättningen.
20 Lydelsen av denna bestämmelse finns i punkt 3 i mitt förslag till avgörande.
21 Punkt 51 i förslag ull avgörande av generaladvokat Lenz i domen av den 14 juli 1994, Peralta (C-379/92, Rec. s. I-3453).
22 Se i synnerhet kommissionens yttrande s. 24 sista stycket och s. 25 första och andra styckena i den franska översättningen.
23 Punkt 24 i den ovan i fotnot 20 nämnda domen.
24 Artikel 90.1.
25 Artikel 90.2.
26 Artikel 90.1.
27 Dom av den 17 maj 1994, Corsica Ferries (C-18/93, Rec. s. I-1783, punkt 40).
28 Som tidigare nämnts är 200000 företag verksamma på denna marknad (punkt 37 i mitt förslag till avgörande).
29 Se i detta avseende den franska översättningen av kommissionens yttrande, s. 26.
30 Begreppet skall förstås i sin vidaste mening, inklusive såväl lagar, förordningar eller beslut som berör enskilda som rekommendationer, uppmaningar, myndighetsföreskrifter...
31 Se min tidigare framställning, punkt 24— 40.
32 Beslutet om hänskjutande, s. 8, fjärde stycket i den franska översättningen.
33 Beslutet om hänskjutande, s. 9, fjärde stycket i den franska översättningen.
34 Punkt 14 i domen Corsica Ferries, ovannämnd under fotnot 26, samt den rättspraxis som anges under samma punkt.
35 EGT nr L 368, s. 38.
36 EGT nr L 378, s. 1.
37 Se artikel 1 andra stycket i direktivet.
38 Se punkt 16 i mitt förslag till avgörande.