Förslag till avgörande av generaladvokat Giuseppe Tesauro föredraget den 28 november 1995

1 Originalspråk: italienska.

2 EGT nr L 158, s. 59.

3 Dom av den 19 november 1991 i de förenade malen C-6/90 och C-9/90 (Ree. s. I-5357).

4 BGBl, s. 1322.

5 NJW 1986, s. 1613 f.

6 BGHZ 100, s. 157.

7 För rättsstridighet i lagstiftningssammanhang (legislatives Unrecht) gäller samma bestämmelser som reglerar den offentliga forvaltningens ansvar (Amtshaftung). Det är just därför som möjligheten att fä ersättning för skador som uppkommit på grund av sådan rättsstridighet — vilket alltjämt är en kontroversiell fråga i Tyskland — har erkänts beträffande bestämmelser som inte har allmän giltighet (Einzelfallgesetze), såsom exempelvis en byggnadsplan (Bebauungsplan). Detta ramverk skiljer sig för övrigt inte så mycket frän det som gäller för distinktionen mellan individuella rättigheter och berättigade intressen, vilket ofta tillämpas i Italien.

8 Se dock beträffande denna fraga Papier, artikel 34, punkt 181, i Maunz-Dürig-Hcrzog-Scholz: GG Kommentar, München, 1987, enligt vilken det skulle kunna anses som ett åsidosättande av en tjänsteplikt, och således en rätt till ersättning för skadan, när det handlar om grova fall av underlåtenhet i lagstiftningssammanhang (qualifiziertes Unterlassen).

9 Vad gäller de närmare omständigheterna i målet Francovich samt grunden for och omfattningen av den försumliga statens ansvar och skadcstãndsskvldighct, vilka härrör frän nämnda dom, hänvisas till förslagen till avgörande i de ovannämnda förenade målen C-46/93 (Brasserie du pêcheur) och C-48/93 (Factortamc III), som även de har föredragits i dag, särskilt till punkt 15—22.

10 De tre ifrågavarande förutsättningarna, vilka slagits fast av domstolen i domen i målet Francovich (punkt 40), äterges här i de ordalag som domstolen slagit fast och sammanfattat i dom av den 14 juli 1994, Faccini Dori (C-91/92, Rec. s. 3325, punkt 27), samt i dom av den 16 december 1993, Wagner Miret (C-334/92, Rec. s. I-6911, punkterna 22 och 23).

11 Domen i målet Francovich, nämnd ovan, punkt 41.

12 Enligt artikel 2.4 avses nämligen med konsument en person som köper eller överenskommer om köp av ett resepaket (köparen), eller varje person för vars räkning köparen överenskommer om köp av ett resepaket (annan kontrahent), eller en person till vilken köparen eller annan kontrahent överlåter resepaketet.

13 Se särskilt de tre första övervägandena, i vilka framhålls vikten av att de nationella bestämmelserna på detta område harmoniseras, så att hindren för ett fritt tillhandahållande av tjänsterna undanröjs liksom snedvridningen av konkurrensen mellan näringsidkare som är etablerade i olika medlemsländer.

14 Se särskilt övervägande nr 8—11, av vilka exempelvis framgår att skillnaderna mellan de regler som skyddar konsumenterna i olika medlemsstater avhåller konsumenterna från att köpa resepaket i ett annat medlemsland och att konsumenten bör åtnjuta fördelarna av det skydd som detta direktiv medför, samt de två sista övervägandena, vilka särskilt avser skyddet för konsumenten i händelse av att researrangören kommer på obestånd.

15 Domen i målet Francovich, nämnd ovan, punkt 17.

16 Dom av den 30 maj 1991, kommissionen mot Tyskland (C-59/89, Ree. s. I-2607, punkt 24).

17 Exempelvis skulle den akada tom laamkats Erdmann (mil C-179/94), som endast betalat förskottet om tio procent av priset för resan, enligt det ovan förda resonemanget inte vara ersättningsgill, och detta just därför att det enligt direktivet dl skulle vara tillatet an den enskilde, i händelse av obestlnd eller konkurs, stir risken att det inbetalda förskottet gir förlorat. Det behöver knappast påpekas att en aidant resultat skulle ha uppkommit aven ror det fall direktivet hade genomforts t rätt tid.

18 Se i detta avseende exempelvis den ovannämnda domen av den 30 maj 1991 i målet kommissionen mot Tyskland, punkt 28, i vilken domstolen slog fast att en praxis är förenlig med tvingande skyddsregfcr i ett direktiv medför inte något undantag från skyldigheten att införliva själva direktivet i den nationella rättsordningen genom bestämmelser som är ägnade att avgränsa tillräckligt precisa, tydliga och begripliga förhållanden så att enskilda har möjlighet att få kännedom om sina rättigheter och utnyttja dessa. Såsom domstolen har uttalat ... är medlemsstaterna, för att säkerställa att direktiven får en rättslig och inte enbart faktisk verkan, skyldiga att fastställa ett precist rättsområde inom den ifrågavarande sektorn.

19 Det behöver knappast påpekas att en paketresenär inte med framgång kan göra gällande en rätt till ersättning gentemot staten om han redan gentemot de personer som tillhandahåller tjänsterna i fråga med framgång har gjort gällande rättigheter som följer av de värdehandlingar nan har i sin besittning.

20 Dom av den 19 maj 1992, Mulder m. fl. mot rådet och kommissionen (förenade målen C-104/89 och C-37/89, Rec. s. I-3061, punkt 33).

21 För en tillämpning av denna princip i rättspraxis angående artikel 215 se bl. a. dom av den 14 juli 1967, Kampffrncycr m. fl. mot kommissionen (förenade målen 5/66, 7/66 och 13/66—24/66, Ree. s. 317) samt av den 4 oktober 1979, Ircks-Arkady mot rådet och kommissionen (238/78, Rec. s. 2955, punkt 14). För en fördjupad analys av de olika aspekterna av orsakssambandet se de ovannämnda och i dag föredragna förslagen till avgörande i de förenade målen C-46/93 och C-48/93, Brasserie du pêcheur och Factortame III, REG 1996, s. I-1029, s. I-1066, i synnerhet punkt 97— 100.

22 Att det utgör en medveten och således uppsåtlig samt fel-aktig överträdelse när man underlåter att införliva ett direktiv, klargörs bl. a. i Temple Lang, New Legal Effects Resulting from the Failure or States To Fulfill Obligations under European Community Law: The Francovich Judgment í Fordham International Law Journal, 1992-1993, s. 1 f.

23 I den meningen att det skulle vara fråga om ett strikt ansvar, för vilket det inte har någon betydelse om det har begåtts något fel eller ej. Se exempelvis Caranta, Governmental Liability after Francovich i The Cambridge Law Journal, 1993, s. 272 och följande sidor, samt Tatham, Les recours contre les atteintes portées aux normes communautaires par les pouvoirs publics en Angleterre i Cahiers de droit européen, 1993, s. 597 f.

24 Dom av den 26 februari 1976, kommissionen mot Italien (52/75, Ree. s. 277, punkt 12).

25 Sc exempelvis den punkt i den i föregående fotnot angivna domen som lyder: en medlemsstat kan inte rättfärdiga att den — låt vara tillfälligt — har underlåtit att uppfylla sina egna skyldigheter genom att åberopa att andra medlemsstater eventuellt har uppfyllt sina skyldigheter enligt direktivet för sent (punkt 11).

26 Dom av den 26 februari 1976, nämnd ovan, punkt 14.

27 Beträffande den uppenbara och allvarliga karaktär som överträdelsen av gcmcnskapsbcstämmelscrna har se punkt 74— 84 i förslagen till avgörande i de förenade målen C-46/93 och C-48/93.

28 Se särskilt punkt 81 i de förslag till avgörande som nämns i den närmast föregående fotnoten.

29 Se i detta avseende punkt 85— 90 i ovannämnda förslag till avgörande.