Förslag till avgörande av generaladvokat
1. Landgericht Bonn har frågat domstolen huruvida underlåtenheten att inom den föreskrivna tidsfristen införliva rådets direktiv 90/314/EEG av den 13 juni 1990 om paketresor, semesterpaket och andra paketarrangemang (nedan kallat direktivet) utgör en sådan överträdelse som medför att den försumliga medlemsstaten blir skadeståndsskyldig gentemot de enskilda som lidit skada på grund av överträdelsen.
2. Den här gången hemställs det, genom hela tolv frågor, att domstolen avgör inte bara om de i domen i målet Francovich fastställda förutsättningarna är uppfyllda även i detta mål, utan också om dessa förutsättningar alltid är tillräckliga för att — när ett direktiv inte har införlivats — ett skadeståndsansvar skall uppkomma för den försumliga medlemsstaten. I sistnämnda hänseende anhålls särskilt att domstolen uttalar sig om huruvida och i vilken utsträckning de skäl som en medlemsstat anför till sitt försvar kan frita medlemsstaten från skadeståndsansvar, dvs. huruvida den överträdelse som kan tillskrivas medlemsstaten måste vara allvarlig och/eller culpös.
Den rättsliga ramen, de faktiska omständigheterna samt tolkningsfrågorna
3. Av artikel 1 i direktivet framgår att avsikten med direktivet är att inbördes närma medlemsstaternas lagar och andra författningar om resepaket som säljs eller bjuds ut till försäljning inom gemenskapens territorium. I artikel 7 i samma direktiv — vilken domstolen har begärts att tolka — föreskrivs att den arrangör eller återförsäljare som är part i avtalet skall visa att han, i händelse av obestånd, har tillräcklig säkerhet för återbetalning av erlagda belopp och för hemtransport av konsumenten. I artikel 8 anges vidare att medlemsstaterna för att skydda konsumenten får anta eller upprätthålla strängare bestämmelser på det område som omfattas av direktivet. Av artikel 9 slutligen framgår att [m]edlemsstaterna skall sätta i kraft de bestämmelser som är nödvändiga för att följa detta direktiv före den 31 december 1992 och skall genast underrätta kommissionen om detta.
4. Förbundsrepubliken Tyskland har inte iakttagit den tidsfrist som föreskrivs i direktivet. Det var nämligen först den 24 juni 1994 som lagen om tillämpning av rådets direktiv av den 13 juni 1990 om paketresor antogs. Genom denna lag infördes artikel 65Ik i BGB (den tyska civillagen), som stadgar att arrangören skall garantera att paketresenären erhåller återbetalning 1) av erlagda belopp ora resan har ställts in till följd av arrangörens obestånd, och 2) av de utgifter som resenären har haft och som varit nödvändiga för hemtransport till följd av arrangörens obestånd. Arrangören kan fullgöra de föreskrivna skyldigheterna genom en försäkring eller genom ett löfte om betalning från ett kreditinstitut. I den fjärde punkten i den nämnda artikeln 651 k föreskrivs vidare att arrangören, frånsett ett förskott om maximalt tio procent av resans pris, dock högst 500 DM, innan resan avslutas enbart kan kräva eller acceptera att resenären erlägger betalning i avräkning på resans pris om arrangören ställer ut ett bevis om säkerhet till resenären. Denna lag trädde i kraft den 1 juli 1994 och är tillämplig på de avtal som ingåtts efter ikraftträdandet och enligt vilka resan skall påbörjas efter den 31 oktober 1994.
5. Vi kommer så till de faktiska omständigheter som har föranlett detta mål. Alla kärandena är paketresenärer som — till följd av att de företag hos vilka de köpt resorna, dvs. Mp Travel Line International GmbH och Florida Travel Service GmbH, har blivit försatta i konkurs — inte har kunnat avresa eller har tvingats återvända från semesterorten på egen bekostnad och som inte har lyckats få tillbaka vad de redan betalat.
6. Det bör i detta hänseende erinras om att rätten till skadestånd i Tyskland är reglerad genom artikel 839 i BGB i förening med artikel 34 i Grundgesetz (GG, den tyska grundlagen). I sistnämnda artikel föreskrivs att om någon vid utövandet av en offentlig befattning som han innehar brister i en tjänsteplikt som han har gentemot tredje man, skall staten eller den myndighet vid vilken han arbetar i princip svara härför. Enligt första stycket i artikel 839 i BGB skall däremot en offentligt anställd tjänsteman som uppsåtligen eller av vårdslöshet åsidosätter en tjänsteplikt som han har gentemot tredje man ersätta den skada han därigenom vållar. Om han har förfarit vårdslöst svarar han dock för skadan endast om den skadelidande inte har möjlighet att få skadan ersatt på något annat sätt.
7. Landgericht Bonn, vid vilken de ifrågavarande tvisterna är anhängiga, har därför bedömt att det inte finns något stöd i tysk rätt för att bifalla kärandenas ersättningsyrkanden. Den nationella domstolen hyste tvivel om huruvida staten i den nationella tvisten var skyldig att ersätta de skador som enskilda förorsakats genom att direktivet inte införlivats inom den föreskrivna tiden, en skyldighet som fastslagits i den ovannämnda domen i målet Francovich. Landgericht Bonn har därför begärt förhandsavgörande av domstolen beträffande följande frågor:
Allmänna överväganden
8. Domstolen har i detta mål sammanfattningsvis att pröva om staten har ett skadeståndsansvar gentemot enskilda som lidit skada till följd av att ett direktiv inte har införlivats.
9. Domstolen har för övrigt klargjort att dessa förutsättningar är tillräckliga för att ge upphov till en rätt till skadestånd till förmån för enskilda vilken grundar sig på gemenskapsrätten. En medlemsstat som inte har införlivat ett direktiv är således, under förutsättning att de av domstolen fastställda förutsättningarna är uppfyllda, alltid skyldig att ersätta den skada som åsamkats den enskilde.
Svaren på de enskilda frågorna
10. Den nationella domstolen har som synes ställt inte mindre än tolv frågor, varav vissa är nära förknippade med varandra. Jag anser att dessa frågor i det följande resonemanget lämpligen kan sammanfattas och indelas på följande sätt:
A — Huruvida det tillerkänns en individuell rättighet vars innehåll kan bestämmas med tillräcklig predsion och exakthet (den första och den andra frågan)
11. Den nationella domstolen vill med sina två första frågor få klarhet i om innehållet i artikel 7 uppfyller de två första förutsättningarna som domstolen formulerat i domen i målet Francovich. Det är tydligt att den nationella domstolen utgår från att det liksom i målet Francovich är fråga om en bestämmelse utan direkt effekt, på så sätt att enskilda inte kan göra gällande eventuella rättigheter enligt bestämmelsen när denna inte införlivats i den nationella rättsordningen.
12. Det går enligt min mening inte att förneka att artikel 7 i direktivet har till syfte att skydda paketresenärer mot de risker som kan uppstå om de arrangörer hos vilka de köpt resan i fråga kommer på obestånd. Enligt artikel 7 skall nämligen den arrangör och/eller den återförsäljare som är part i avtalet lämna tillräckliga bevis för att han besitter säkerhet för återbetalning av erLgda belopp och för hemtransport av konsumenten. Denna skyldighet, som också klart framgår av ordalydelsen i bestämmelsen i fråga, är klart och otvetydigt uppställd för att skydda konsumenterna, vilka alltså med nödvändighet är de som omfattas av bestämmelsen i fråga. De sistnämnda bestäms för övrigt med tillräcklig exakthet i själva direktivet genom definitionen där av begreppet konsument, av vilken det framgår att alla som förvärvar en resa, närmare bestämt alla personer som gör en paketresa, har rätt till återbetalning eller hemtransport, utan någon som helst kostnad, om arrangören hos vilken de köpt resan kommer på obestånd.
13. Denna slutsats påverkas inte av det förhållandet, som under processens gång har åberopats av vissa regeringar, att direktivet — vars rättsliga grund utgörs av artikel 100a i fördraget — huvudsakligen syftar till att säkerställa friheten att tillhandahålla tjänster och den fria konkurrensen i allmänhet, vilket bekräftas i övervägandena i ingressen till direktivet.
14. Under den ifrågavarande rättegången har vidare hävdats, särskilt av den tyska regeringen, att det av lydelsen av artikel 7 framgår att den endast innebär att arrangörer och/eller återförsäljare av resepaket är skyldiga att inneha tillräcklig säkerhet. Frånvaron av hänvisning till en eventuell rätt för konsumenterna att dra fördel av nämnda säkerhet skulle tyda på att det enbart är fråga om en indirekt och härledd rättighet.
15. Den andra förutsättningen som uppställdes i domen i målet Francovich, vilken vid första anblicken endast förefaller vara ett förtydligande av den första förutsättningen, understryker att det är nödvändigt att den rättighet som följer av direktivet har ett precist innehåll, dvs. att det skall vara möjligt att bestämma detta innehåll.
16. Det är visserligen sant, vilket den tyska regeringen har framhållit, att den i artikel 7 avsedda säkerheten kan ordnas på ett antal sätt, från att researrangören och/eller återförsäljaren själv ställer säkerhet, bankgarantier eller borgensförbindelser, till att en försäkring tecknas. Kostnaden härför kan bäras av olika försäkringsbolag eller solidariska sammanslutningar av researrangörer och/eller återförsäljare. De nämnda ekonomiska garantierna kan likaså vara av olika slag, som till exemel fonder, kapitalreserver, säkerheter eller täckas av företagets kapital.
17. Det kan därefter finnas anledning att erinra om att förutsättningarna för den aktuella problemställningen, trots de särdrag som framförts av några medlemsstater, är exakt desamma som i fallet Francovich, på så sätt att även i direktivet om skydd för arbetstagarna vid arbetsgivarens insolvens, vilket var föremål för prövning i det målet, lämnades medlemsstaterna ett ansenligt utrymme för eget skön. I det fallet fastställde domstolen att den möjlighet som staten fått, att välja mellan ett flertal möjliga tillvägagångssätt för att uppnå det i direktivet föreskrivna resultatet, utesluter inte att enskilda vid domstolar kan göra gällande rättigheter vilkas innehåll med tillräcklig exakthet kan bestämmas på grundval av enbart bestämmelserna i direktivet.
18. I det förevarande fallet är situationen ännu enklare. Det utrymme för eget skön som lämnats medlemsstaterna avser nämligen enbart det sätt på vilket säkerheten skall tillhandahållas och således vem som sludigen skall bära kostnaden för detta, medan säkerheten till sitt innehåll är klar, precis och entydig.
B — Åtgärder som krävs för ett korrekt införlivande av direktivet (den tredje, den fjärde, den femte, den sjätte och den sjunde frågan)
19. Den nationella domstolen vill med fråga nr 3—7 sammanfattningsvis få klarhet i hur man skall gå tillväga för att på ett korrekt sätt följa direktivet i fråga. Den vill närmare bestämt få klarhet i följande avseenden: Vad menas med uttrycket nödvändiga åtgärder i artikel 9 i direktivet (den tredje frågan)? Är det tillräckligt att medlemsstaten begränsar sig till att föreskriva den rättsliga ram som är nödvändig för att ålägga researrangören och/eller återförsäljaren att ställa säkerhet enligt artikel 7 (den fjärde frågan)? Kan direktivet anses ha införlivats på ett korrekt sätt då en medlemsstat tillåter att researrangören kräver ett förskott om tio procent av resans pris, dock högst 500 DM (den femte frågan)? Skulle Förbundsrepubliken Tyskland helt ha kunnat avstå från att införliva artikel 7 i direktivet med hänsyn till den ovannämnda nationella rättspraxisen i fråga om förskottsbetalningar, eller skall det anses att sådan säkerhet som avses i artikel 7 inte ens föreligger när resenärerna har värdehandlingar i sin besittning som ger dem rätt att kräva fullgörande av olika personer som tillhandahåller tjänster (den sjunde frågan)? Är medlemsstaterna på grund av direktivet skyldiga att ta initiativ för att skydda paketresenärerna även mot deras egen vårdslöshet (den sjätte frågan)?
20. I själva verket är den nationella domstolens syfte med frågorna, såsom framgår av beslutet om hänskjutande, att få klarhet i dels om den skada kärandena har lidit skulle ha uppkommit även om artikel 7 i direktivet hade införlivats på ett korrekt sätt och i rätt tid (den fjärde och den femte frågan) — något som med hänsyn till den ovan gjorda tolkningen av ifrågavarande bestämmelse torde kunna uteslutas, dels om kärandena skall anses ha förfarit vårdslöst med hänsyn till den nationella rättspraxisen i fråga om förskottsbetalningar (den sjätte och den sjunde frågan). Om dessa frågor besvarades jakande, skulle det innebära, i det första fallet, att det inte föreligger något orsakssamband mellan det uteblivna införlivandet av direktivet och den uppkomna skadan samt, i det andra fallet, att den uppkomna skadan inte är ersättningsgill, eftersom kärandena har varit vårdslösa.
21. Sedan detta klargjorts vill jag till en början erinra om att bestämmelsen i artikel 9 i direktivet om att medlemsstaterna skall sätta i kraft de bestämmelser som är nödvändiga för att följa detta direktiv före den 31 december 1992 utgör en standardformulering. Bestämmelsen innebär att medlemsstaterna är skyldiga att inom den föreskrivna tidsfristen vidta alla de åtgärder som är nödvändiga för att säkerställa direktivbestämmelsernas fulla verkan och att det i direktivet angivna resultatet uppnås. Det bör tilläggas att bestämmelser i ett direktiv måste genomföras, såsom domstolen fastställt, med obestridlig bindande verkan samt på ett sådant tillräckligt tydligt, precist och klart sätt att kravet på rättssäkerhet uppfylls.
22. Det nu redovisade svaret gör det uppenbart att medlemsstatens skyldighet inte kan anses vara begränsad till att före nämnda datum enbart upprätta en rättslig ram, enligt vilken paketresearrangören och/eller återförsäljaren har skyldighet att visa att återbetalningen av de erlagda beloppen är säkerställd liksom hemtransporten. Eftersom det rör sig om en skyldighet att uppnå ett resultat krävs i stället att medlemsstaten inom den i direktivet angivna tidsfristen antar alla de bestämmelser som är ägnade att säkerställa att enskilda kommer i åtnjutande av ett verksamt skydd mot risken att paketresearrangören och/eller återförsäljaren kommer på obestånd.
23. Den femte frågan gäller det sätt på vilket direktivet genom den ovannämnda lagen av den 24 juni 1994 har införlivats i den nationella rättsordningen. Det är självklart att denna lag saknar betydelse i detta sammanhang, eftersom den antagits efter det att den i direktivet angivna tidsfristen har löpt ut och efter det att den skada som kärandena har yrkat ersättning för har uppkommit. Av beslutet om hänskjutande framgår dock att den nationella domstolen vill ha klarhet i om den nationella införlivandelagen är förenlig med gemenskapsrätten just därför att — om så vore fallet — detta skulle innebära att konsumenten är skyldig att tåla de risker som är förknippade med ett förskott om tio procent. Detta skulle i sin tur få till följd att det i flera av målen vid den nationella domstolen inte skulle föreligga något orsakssamband mellan att direktivet inte har införlivats och att skada har uppkommit.
24. Det är mot bakgrund av detta resonemang som Bundesgerichtshofs flera gånger nämnda rättspraxis i fråga om förskottsbetalningar, som avses med den sjunde frågan, skall bedömas. Landgericht Bonn vill nämligen få klarhet i om Förbundsrepubliken Tyskland med hänsyn till denna rättspraxis helt skulle ha kunnat avstå från att införliva direktivets artikel 7.
25. Det återstår slutligen, alltjämt beträffande frågan om vilka bestämmelser som är nödvändiga för att säkerställa ett korrekt införlivande av direktivet, att pröva huruvida medlemsstaterna även är skyldiga att anta bestämmelser för att skydda konsumenterna mot deras egen vårdslöshet. Denna fråga är, tillsammans med den föregående frågan, av betydelse för frågan om det finns ett orsakssamband eller inte.
26. I detta avseende bör erinras om att domstolen i fråga om gemenskapsinstitutionernas utomobligatoriska skadeståndsansvar har slagit fast att det utgör en allmän princip som är gemensam för medlemsstaternas rättsordningar att en skadelidande för att inte själv behöva svara för skadan måste visa att han har handlat med rimlig aktsamhet för att begränsa skadan. Den skadelidande har således en skyldighet att iaktta aktsamhet. Denna skyldighet består av att den skadelidande skall vidta de åtgärder som kan göra att skadan kan undvikas eller i vart fall begränsas.
C — Huruvida staten har förfarit rättsstridigt (den åttonde, den nionde, den tionde, den elfte och den tolfte frågan)
27. Fråga 8—12 avser rättsstridigheten i det handlingssätt som kan tillskrivas staten och beträffande vilken det begärs att domstolen skall göra vissa ytterligare förtydliganden. Den nationella domstolen vill närmare bestämt få klarhet i om det är tillräckligt att den i direktivet föreskrivna tidsfristen överskrids för att staten skall bli ansvarig, trots att staten — för att uppnå det i direktivet föreskrivna resultatet i fråga ora skydd — måste förlita sig på samarbete med enskild tredje man (den åttonde frågan), eller om det i stället är så att det krävs att staten uppenbart och allvarligt har åsidosatt sina skyldigheter (den nionde frågan) samt att det dessförinnan i dom har konstaterats att staten gjort sig skyldig till fördragsbrott. Den nationella domstolen vill slutligen få klarhet i om man av domen i målet Francovich kan sluta sig till att statens ansvar inte är beroende av att staten har förfarit culpöst (den elfte frågan), samt, för det fall frågan besvaras nekande, om den nationella rättspraxisen i fråga om förskottsbetalningar kan utgöra en omständighet som kan rättfärdiga att direktivet inte har införlivats inom den föreskrivna tiden, dvs. om denna praxis är sådan att den utesluter att det är fråga om ett culpöst handlingssätt eller i vart fall att det är fråga om en allvarlig överträdelse (den tolfte frågan).
28. Det torde i detta avseende vara tillräckligt att göra ett par kortare kommentarer, vilka ännu en gång har domen i målet Francovich som utgångspunkt. Det erinras om att domstolen i det fallet ansåg att de tre ovannämnda, av domstolen själv fastställda och definierade, förutsättningarna var tillräckliga för att ge upphov till en rätt till skadestånd för enskilda som direkt grundar sig på gemenskapsrätten (punkt 41). Domstolen gjorde däremot inte några förtydliganden i fråga om rättsstridigheten av den skadevållandes handlingssätt och begärde inte heller något besked av den nationella domstolen på denna punkt.
29. Samma slutsats måste gälla även i det förevarande målet. Det av den tyska regeringen åberopade förhållandet att den i direktivet föreskrivna tidsfristen visade sig vara alltför kort kan inte ändra förutsättningarna för problemet. Det torde i detta avseende vara tillräckligt att erinra om att domstolen har slagit fast att om en fastställd tidsfrist för genomförande av ett direktiv visar sig vara alltför kort, är den berörda medlemsstatens enda utväg som är förenlig med gemenskapsrätten att på gemenskapsnivå ta lämpliga initiativ för att den behöriga gemenskapsinstitutionen skall förordna om en lämplig förlängning av själva tidsfristen.
30. Sammanfattningsvis är en överträdelse som består av att ett direktiv inte har införlivats i vart fall tillräcklig för att — om de av domstolen i domen i målet Francovich fastställda och sanktionerade förutsättningarna är uppfyllda — den försumliga medlemsstaten skall vara ansvarig och således skadeståndsskyldig gentemot de enskilda skadelidande, utan att det är nödvändigt att göra någon ytterligare prövning.
31. Denna slutsats gör att det blir överflödigt att pröva den nationella domstolens övriga frågor. Sistnämnda domstol tycks nämligen utgå från att det uteblivna införlivandet av det omtvistade direktivet inte utgör ett uppenbart och allvarligt åsidosättande av statens skyldigheter och således inte kan föranleda ansvar och skadeståndsskyldighet. Den nationella domstolen har i detta avseende tillagt att det — om det krävs att den försumliga staten har förfarit culpöst för att skadeståndsskyldighet skall uppkomma — även måste prövas huruvida den nationella rättspraxisen i fråga om förskottsbetalningar kan medföra att staten inte anses ha förfarit culpöst.
32. Jag inskränker mig därför till att i schematisk form beträffande dessa frågor framhålla följande:
33. Mot bakgrund av det ovan anförda föreslår jag därför att domstolen besvarar de frågor som har ställts av Landgericht Bonn enligt följande:
1 Originalspråk: italienska.
2 EGT nr L 158, s. 59.
3 Dom av den 19 november 1991 i de förenade malen C-6/90 och C-9/90 (Ree. s. I-5357).
4 BGBl, s. 1322.
5 NJW 1986, s. 1613 f.
6 BGHZ 100, s. 157.
7 För rättsstridighet i lagstiftningssammanhang (legislatives Unrecht) gäller samma bestämmelser som reglerar den offentliga forvaltningens ansvar (Amtshaftung). Det är just därför som möjligheten att fä ersättning för skador som uppkommit på grund av sådan rättsstridighet — vilket alltjämt är en kontroversiell fråga i Tyskland — har erkänts beträffande bestämmelser som inte har allmän giltighet (Einzelfallgesetze), såsom exempelvis en byggnadsplan (Bebauungsplan). Detta ramverk skiljer sig för övrigt inte så mycket frän det som gäller för distinktionen mellan individuella rättigheter och berättigade intressen, vilket ofta tillämpas i Italien.
8 Se dock beträffande denna fraga Papier, artikel 34, punkt 181, i Maunz-Dürig-Hcrzog-Scholz: GG Kommentar, München, 1987, enligt vilken det skulle kunna anses som ett åsidosättande av en tjänsteplikt, och således en rätt till ersättning för skadan, när det handlar om grova fall av underlåtenhet i lagstiftningssammanhang (qualifiziertes Unterlassen).
9 Vad gäller de närmare omständigheterna i målet Francovich samt grunden for och omfattningen av den försumliga statens ansvar och skadcstãndsskvldighct, vilka härrör frän nämnda dom, hänvisas till förslagen till avgörande i de ovannämnda förenade målen C-46/93 (Brasserie du pêcheur) och C-48/93 (Factortamc III), som även de har föredragits i dag, särskilt till punkt 15—22.
10 De tre ifrågavarande förutsättningarna, vilka slagits fast av domstolen i domen i målet Francovich (punkt 40), äterges här i de ordalag som domstolen slagit fast och sammanfattat i dom av den 14 juli 1994, Faccini Dori (C-91/92, Rec. s. 3325, punkt 27), samt i dom av den 16 december 1993, Wagner Miret (C-334/92, Rec. s. I-6911, punkterna 22 och 23).
11 Domen i målet Francovich, nämnd ovan, punkt 41.
12 Enligt artikel 2.4 avses nämligen med konsument en person som köper eller överenskommer om köp av ett resepaket (köparen), eller varje person för vars räkning köparen överenskommer om köp av ett resepaket (annan kontrahent), eller en person till vilken köparen eller annan kontrahent överlåter resepaketet.
13 Se särskilt de tre första övervägandena, i vilka framhålls vikten av att de nationella bestämmelserna på detta område harmoniseras, så att hindren för ett fritt tillhandahållande av tjänsterna undanröjs liksom snedvridningen av konkurrensen mellan näringsidkare som är etablerade i olika medlemsländer.
14 Se särskilt övervägande nr 8—11, av vilka exempelvis framgår att skillnaderna mellan de regler som skyddar konsumenterna i olika medlemsstater avhåller konsumenterna från att köpa resepaket i ett annat medlemsland och att konsumenten bör åtnjuta fördelarna av det skydd som detta direktiv medför, samt de två sista övervägandena, vilka särskilt avser skyddet för konsumenten i händelse av att researrangören kommer på obestånd.
15 Domen i målet Francovich, nämnd ovan, punkt 17.
16 Dom av den 30 maj 1991, kommissionen mot Tyskland (C-59/89, Ree. s. I-2607, punkt 24).
17 Exempelvis skulle den akada tom laamkats Erdmann (mil C-179/94), som endast betalat förskottet om tio procent av priset för resan, enligt det ovan förda resonemanget inte vara ersättningsgill, och detta just därför att det enligt direktivet dl skulle vara tillatet an den enskilde, i händelse av obestlnd eller konkurs, stir risken att det inbetalda förskottet gir förlorat. Det behöver knappast påpekas att en aidant resultat skulle ha uppkommit aven ror det fall direktivet hade genomforts t rätt tid.
18 Se i detta avseende exempelvis den ovannämnda domen av den 30 maj 1991 i målet kommissionen mot Tyskland, punkt 28, i vilken domstolen slog fast att en praxis är förenlig med tvingande skyddsregfcr i ett direktiv medför inte något undantag från skyldigheten att införliva själva direktivet i den nationella rättsordningen genom bestämmelser som är ägnade att avgränsa tillräckligt precisa, tydliga och begripliga förhållanden så att enskilda har möjlighet att få kännedom om sina rättigheter och utnyttja dessa. Såsom domstolen har uttalat ... är medlemsstaterna, för att säkerställa att direktiven får en rättslig och inte enbart faktisk verkan, skyldiga att fastställa ett precist rättsområde inom den ifrågavarande sektorn.
19 Det behöver knappast påpekas att en paketresenär inte med framgång kan göra gällande en rätt till ersättning gentemot staten om han redan gentemot de personer som tillhandahåller tjänsterna i fråga med framgång har gjort gällande rättigheter som följer av de värdehandlingar nan har i sin besittning.
20 Dom av den 19 maj 1992, Mulder m. fl. mot rådet och kommissionen (förenade målen C-104/89 och C-37/89, Rec. s. I-3061, punkt 33).
21 För en tillämpning av denna princip i rättspraxis angående artikel 215 se bl. a. dom av den 14 juli 1967, Kampffrncycr m. fl. mot kommissionen (förenade målen 5/66, 7/66 och 13/66—24/66, Ree. s. 317) samt av den 4 oktober 1979, Ircks-Arkady mot rådet och kommissionen (238/78, Rec. s. 2955, punkt 14). För en fördjupad analys av de olika aspekterna av orsakssambandet se de ovannämnda och i dag föredragna förslagen till avgörande i de förenade målen C-46/93 och C-48/93, Brasserie du pêcheur och Factortame III, REG 1996, s. I-1029, s. I-1066, i synnerhet punkt 97— 100.
22 Att det utgör en medveten och således uppsåtlig samt fel-aktig överträdelse när man underlåter att införliva ett direktiv, klargörs bl. a. i Temple Lang, New Legal Effects Resulting from the Failure or States To Fulfill Obligations under European Community Law: The Francovich Judgment í Fordham International Law Journal, 1992-1993, s. 1 f.
23 I den meningen att det skulle vara fråga om ett strikt ansvar, för vilket det inte har någon betydelse om det har begåtts något fel eller ej. Se exempelvis Caranta, Governmental Liability after Francovich i The Cambridge Law Journal, 1993, s. 272 och följande sidor, samt Tatham, Les recours contre les atteintes portées aux normes communautaires par les pouvoirs publics en Angleterre i Cahiers de droit européen, 1993, s. 597 f.
24 Dom av den 26 februari 1976, kommissionen mot Italien (52/75, Ree. s. 277, punkt 12).
25 Sc exempelvis den punkt i den i föregående fotnot angivna domen som lyder: en medlemsstat kan inte rättfärdiga att den — låt vara tillfälligt — har underlåtit att uppfylla sina egna skyldigheter genom att åberopa att andra medlemsstater eventuellt har uppfyllt sina skyldigheter enligt direktivet för sent (punkt 11).
26 Dom av den 26 februari 1976, nämnd ovan, punkt 14.
27 Beträffande den uppenbara och allvarliga karaktär som överträdelsen av gcmcnskapsbcstämmelscrna har se punkt 74— 84 i förslagen till avgörande i de förenade målen C-46/93 och C-48/93.
28 Se särskilt punkt 81 i de förslag till avgörande som nämns i den närmast föregående fotnoten.
29 Se i detta avseende punkt 85— 90 i ovannämnda förslag till avgörande.