Förslag till avgörande av generaladvokat Georgios Cosmas föredraget den 30 januari 1996

1 Originalspråk: grekiska.

2 Rådets förordning (EEG) nr 1408/71 av den 14 juni 1971 om tillämpningen av systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjer flyttar inom gemenskapen (EGT nr L 149, s. 2), i dess lydelse enligt rådets direktiv (EEG) nr 2001/83 av den 2 juni 1983 om ändring och uppdatering av dels rådets förordning (EEG) nr 1408/71 av den 14 juni 1971 om tillämpningen av systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjer flyttar inom gemenskapen, dels förordning (EEG) nr 574/72 om tilllämpning av förordning (EEG) nr 1408/71 (EGT nr L 230, s. 6).

3 C-45/90, Rec. s. I-3423.

4 Förordning om tillämpning av förordning (EEG) nr 1408/71 (EGT nr L 74, s. 1) i dess version enligt förordning nr 2001/83, (fotnot 1).

5 I den gällande tyska lagstiftningen föreskrivs naturligtvis att en arbetstagare som vistas utanför Tyskland, då arbetsoförmågan inträder, omedelbart skall underrätta sin arbetsgivare samt den behöriga försäkringskassan om arbetsoförmågans inträde samt om dess beräknade varaktighet.

6 Se punkt 1 i generaladvokat Mischos förslag till avgörande i målet Rindone där dom avkunnades den 12 mars 1987 (22/86, Rec. s. 1339) samt punkt 5 i generaladvokat Gulmanns förslag till avgörande i målet Paletta I, nämnt ovan i fotnot 2.

7 Tysk lag om bibehållande av lön (Btmilesgesetzhlatt, I, s. 946), senast ändrad genom lag av den 20 december 1988 (Bimdesgeielzblalt, I, s. 2477).

8 Det rör sig om ett bruttobelopp på 3837,60 DM varifrån avdrag skall göras med 2389,53 DM som betalats ut av företagets sjukkassa.

9 Se fotnot 2.

10 EGT nr C 275, s. 12.

11 Se fotnot 2.

12 Se dom av den 24 juni 1969, Milch-, Fett-und Eierkontor (29/68, Rec. s. 165, punkt 3). Se dessutom dom av den 6 oktober 1982, CLIFIT m. fl. (283/81, Rec. s. 3415, punkt 10).

13 Se dom av den 30 juni 1966, Vaassen-Göbbcls (61/65, Rcc. s. 377).

14 Domstolen har ansett att bibehållandet av arbetstagarens lön vid hans sjukdom omfattas av begreppet lön enligt artikel 119 i fördraget och att denna lön betalas ut av arbetstagarens arbetsgivare på grund av arbetsförhållandet; se dom av den 13 juli 1989, Rinncr-Kühn (171/88, Rec. s. 2743, punkt 7).

15 Se fotnot 5. Målet avsåg i sak definitionen av arbetsoförmågans inträde och varaktighet för en arbetstagare i Förbundsrepubliken Tyskland samt de motsvarande kontantförmåner som han kunde kräva enligt artikel 18 i förordning nr 574/72.

16 Så konstaterade generaladvokat Gulmann i punkt 12 i sitt förslag till avgörande i målet Paletta I, nämnt ovan i fotnot 2.

17 Detta framgår uttryckligen av bestämmelsen i artikel 84.2 i förordning nr 1408/71 jämförd med artikel 5 i fördraget.

18 Punkt 15 i domen i målet Rindone (fotnot 5). Se även dom av den 11 mars 1986, Deghillage (28/85, Rec. s. 991, punkterna 17 och 18).

19 Punkt 28 i domen (fotnot 2).

20 Punkt 13 i domen i målet Rindone (fotnot 5). Se även punkterna 3 och 4 i generaladvokat Mischos förslag till avgörande i samma mål. Se också dom av den 25 februari 1986, Spruyt (284/84, Rec. s. 685, punkt 18), samt punkt 24 i domen i målet Paletta I (fotnot 2).

21 C-18/91 P (Rec. s. I-3997). I målet var det fråga om ett överklagande av förstainstansrättens dom där V: s talan hade ogillats. Hon var före detta tillfälligt anställd vars talan avsåg ogiltigförklaring av rapporten från invaliditetskommissionen som hade undersökt hennes fall samt av flera beslut genom vilka Europaparlamentet bland annat hade vägrat erkänna ett läkarintyg om avbrott i arbetet som den berörda hade inlämnat.

22 Punkt 32.

23 Punkt 33.

24 Se även dom av den 27 april 1989, Fedeli mot parlamentet (271/87, Rec. s. 993).

25 Domstolen betonade detta i punkt 34 í domen i målet V mot parlamentet (fotnot 20).

26 Generaladvokat Gulmann betonade detta i slutet av punkt 6 i sitt förslag till avgörande i målet Paletta I (fotnot 2).

27 Punkt 27 i domen (fotnot 2). Se även dom av den 22 februari 1990, Bronzino (C-228/88, Rec. s. I-531, punkt 14), och av den 12 juli 1990, kommissionen mot Frankrike (C-236/88, Rec. s. I-3163, punkt 17).

28 Se punkt 22—26 i hans förslag till avgörande i domen i målet Paletta I (fotnot 2).

29 Se punkterna 8 och 12 i hans förslag till avgörande i målet Paletta I (fotnot 2).

30 Trots allt detta har inga gemenskapsåtgärder vidtagits för att lösa detta problem och inte heller är någon utveckling att vänta inom en snar framtid. Såsom kommissionen (punkt 29 i dess synpunkter) och även rådet har anfört vid den muntliga förhandlingen, har hittills endast den tyska lagstiftaren vidtagit åtgärder i detta avseende.

31 Domstolen har inte uttryckligen godtagit denna princip vilket har föreslagits av generaladvokaterna Darmon (se punkt 17 i hans förslag till avgörande i målet Van de Bijl där dom avkunnades den 27 september 1989 [130/88, Rec. s. 3039]) och Mischo (se punkt 34 i hans förslag i malet Paletta I, nämnt ovan i fotnot 2).

32 I slutet av punkt 12 i förslaget till avgörande i målet Paletta I (fotnot 2), betonade generaladvokat Gulmann att det både ur principiell synvinkel och av praktiska skäl finns goda skäl att tillåta senare domstolskontroll av sådana intyg i den medlemsstat vars institutioner har utfärdat dessa intyg och där de faktiska händelser som intyget avser har ägt rum.

33 Se punkt 34 i generaladvokat Mischos förslag till avgörande i målet Paletta I (fotnot 2).

34 Se punkt 27 och följande punkter i hans förslag till avgörande i målet Paletta I (fotnot 2).

35 Punkt 29 i förslaget till avgörande i målet Paletta I (fotnot 2).

36 Punkt 26 i domen (fotnot 30).

37 Detta tillstånd lude begärts enligt de relevanta bestämmelserna i rådets direktiv 64/427/EEG av den 7 juli 1964 med detaljbestämmelser om övergångsåtgärder för egenföretagare inom tillverknings-och processindustrin tillhörande ISIC-huvudgrupperna 23— 40 (industri och hantverk) (EGT nr L 117, 1964, s. 1863).

38 Punkt 22.

39 Punkt 24.

40 Det rörde sig om bestämmelserna i direktiv 64/427, nämnt ovan i fotnot 36.

41 Punkt 26.

42 Punkt 27.

43 Dom av den 21 juni 1988 (39/86, Rec. s. 3161, punkt 43). I detta mål betonade domstolen för första gången att gemenskapsrätten inte gör det möjligt för medlemsstaterna att såsom villkor för beviljande av stöd för universitetsstudier kräva att sökanden på förhand har fullgjort en viss minimiperiod av yrkesverksamhet inom deras territorium. Efter att domstolen emellertid hade godtagit argumentationen från medlemsstaterna som i sina synpunkter hade gett uttryck för oron att förebygga ett visst missbruk som till exempel skulle kunna förekomma när objektiva omständigheter gör det möjligt att fastställa att en arbetstagare anländer till en medlemsstat enbart för att efter en mycket kort period av yrkesverksamhet dra fördel av studiestödssystemel betonade den att sådant missbruk inte omfattas av gemenskapsbestämmelserna i fråga. Tidigare har domstolen dessutom upprepade gånger ansett att ingen kan göra gällande en rättighet när sådant missbruk föreligger. Beträffande området för fri rörlighet för personer, se till exempel dom av den 3 december 1974, Van Binsbergen (33/74, Rec. s. 1299, punkt 13), och av den 7 februari 1979 Knoors (115/78, Rec. s. 399, punkt 25), samt beträffande området för fri rörlighet för varor dom av den 10 januari 1985, Leclerc m. fl. (229/83, Rec. s. 1, punkt 27).

44 Detta mål har även nämnts av generaladvokat Mischo i punkt 32 i hans förslag till avgörande i målet Paletta I, nämnt ovan i fotnot 2. Se även generaladvokat Darmons förslag till avgörande i målet Daily Mail där dom avkunnades den 27 september 1988 (81/87, Rec. s. 5483). Darmon föreslog att domstolen skulle anse art överflyttning av ett bolags centralförvaltning till en annan medlemsstat kunde utgöra en av formerna för utövande av etableringsfrihetcn, dock med förbehåll för den nationella domstolens behörighet att bedöma om missbruk eller kringgående av lag föreligger i ett visst fall med beaktande av sammanhanget i fråga och om det vid behov finns skäl att anse att gemenskapsrätten inte är tillämplig (punkt 9). Domstolen stannade emellertid för en annorlunda tolkning av etableringsfrihetcn och uttalade sig inte om denna fråga. Se i detta sammanhang även dom av den 3 mars 1993, General Milk Products (C-8/92, Rec. s. I-779, punkt 22), samt generaladvokat Darmons i samma förslag till avgörande. Domstolen ansåg att ett förbud mot utbetalning av kontantersättningar för vissa varor som importerats till Tyskland eller exporterats därifrån förutsatte att det bevisades att syftet med import-och exporttransaktioncrna hade varit att genom missbruk dra fördel av gemenskapslagstiftningen och att det ankom på den nationella domstolen att fastställa detta.

45 Se de invändningar beträffande ett liknande problem rörande möjligheten att grunda svaromålet på ett påstående om missbruk som generaladvokat Tesauro lagt fram i punkt 26 och följande punkter i sitt förslag till avgörande av den 9 november 1995 i mål C-441/93, Pafitis m. fl., där dom ännu inte har avkunnats.

46 Se med avseende pä liknande frågor dom av den 21 september 1983, Deutsche Milchkontor m. fl. (205/82—215/82, Rec. s. 2633, punkt 30 och följande punkter, i synnerhet punkt 33), och av den 27 maj 1993, Peter (C-290/91, Rec. s. I-2981, punkt 8). Se även punkt 20 och följande punkter i generaladvokat Jacobs förslag till avgörande i det sistnämnda målet, punkterna 38 och 39 i generaladvokat Van Gcrvens förslag till avgörande i målet Ellinika Dimitriaka där dom avkunnades den 8 juni 1994 (C-371/92, Rec. s. I-2391) samt punkt 61 i mitt förslag till avgörande av den 8 juni 1995, Fintan Duff m. fl, [dom av den 15 februari 1996] (C-63/93, REG s. I-569).

47 I det föreliggande fallet går de faktiska omständigheterna tillbaka till är 1989, det vill säga till tiden före ikraftträdandet av Fördraget om Europeiska unionen. Det saknas således anledning att pröva om denna princip genom den ovan nämnda fördragsbestämmclsen har antagit formen av en skriven regel som är allmänt tillämplig, vilket den hänskjutande domstolen förefaller anse.

48 Se till exempel dom av den 11 mars 1987, Rau m. fl. mot kommissionen (279/84, 280/84, 285/84 och 286/84, Rec. s. 1069, punkt 34), av den 11 juli 1989, Schräder (265/87, Rec. s. 2237, punkt 21), och av den 13 juli 1989, Wachauf (5/88, Rec. s. 2609, punkt 18). Se även dom av den 26 oktober 1995, Siesse (C-36/94, REG s. I-3573, punkt_21) och av den 9 november 1995, Tyskland mot rådet (C-426/93, REG s. I-3723, punkt 42).

49 Såsom generaladvokat Mischo betonade i punkt 6 i sitt förslag till avgörande i målet Rindone, nämnt ovan i fotnot 5, [är] förordning nr 574/72 inte en tillämpningsförordning som kommissionen antagit på grundval av en befogenhetsklausul i rådets förordning. Det är tvärtom fråga om en rättsakt som rådet självt har antagit på grundval av samma fördragsbestämmelser och enligt samma förfaranden (parlamentets och ekonomiska och sociala kommitténs utlåtande) som förordning nr 1408/71. Han fortsatte: Även om vissa bestämmelser i förordning nr 574/72 skulle utgöra mer än tillämpningsbestämmelser, ... skulle de icke desto mindre ha antagits på ett giltigt sätt.

50 Punkt 13 (fotnot 5).

51 Punkt 27 (fotnot 2).

52 Se dom i målet Rindone, punkt 13, i målet Spruyt, punkt 18, och i målet Paletta I, punkt 24 (fotnoterna 5, 9 respektive 12).