Förslag till avgörande av generaladvokat

1. Genom beslut av den 12 september 1994 begärde Sozialgericht Hamburg att domstolen skulle avge ett förhandsavgörande beträffande följande fråga:

2. Nedan beskrivs i korthet det mål som har gett upphov till frågan som är föremål för begäran.

3. Den nationella domstolen frågar domstolen huruvida ett tyskt socialförsäkringsorgan och den domstol varvid eventuellt talan väcks är tvungna att ta hänsyn till andra medlemsstaters personbevis samt rättelser som har gjorts, även på rättslig väg, av de behöriga myndigheterna i det landet.

4. I hänskjutningsbeslutet framläggs således tolkningsfrågan huvudsakligen i förhållande till förbudet mot diskriminering på grund av nationalitet, som är fastlagt i artikel 48 i fördraget.

5. Detta betyder emellertid inte att de tyska förvaltningsmyndigheterna fritt kan bortse från innehållet i utländska intyg och det innebär heller inte att den processuella behandling som är förbehållen dessa handlingar, så som den beskrivits i hänskjutningsbeslutet, skall anses överensstämma med gemenskapsrätten. Snarare, som jag skall förklara, förhåller det sig enligt min åsikt på motsatt sätt. Käranden vid den nationella domstolen har nämligen utövat en frihet som garanteras i fördraget, dvs. den att vara anställd i en annan medlemsstat, för vilket hon har rätt till sociala förmåner i det landet. Frågan om status, som tvisten vid den nationella domstolen gäller, är en faktisk förutsättning för utövandet av den rättigheten. Det förhåller sig så, att i avsaknad av gcmenskapsrättsliga bestämmelser på detta område tillkommer det därför varje medlemsstat att i sin nationella rättsordning utse de behöriga domstolarna och fastställa rättegångsreglerna för sådan talan som är avsedd att säkerställa skyddet av de rättigheter som skapas för de enskilda genom gemenskapsrättens direkta effekt.... Denna princip om processuell autonomi har emellertid en gräns i kravet, som domstolen flera gånger har understrukit, att de processrättsliga reglerna i den behöriga staten inte får leda till att det i praktiken blir omöjligt att utöva de rättigheter som följer av gemenskapsrätten.

6. Det återstår nu att precisera hur den tyska domstolen i enlighet med gemenskapsrätten i ett fall som det hänskjutna skall bedöma personbevis utfärdade i en annan medlemsstat. I den frågan måste man utgå från en preliminär anmärkning. Det finns fall då en enskilds personbevis utgör en legitimerande förutsättning för den enskildes rättsliga situation somgaranteras av gemenskapsrätten. Kan det i sådana fall tillåtas att den berördes status bedöms olika av olika medlemsstater? Svaret måste enligt min åsikt vara nekande.

7. Principen att gemenskapens medborgare skall ha en enda status har redan fastlagts av domstolen i målet Micheletti. I det målet var det fråga om att fastställa huruvida Spanien med stöd av sina egna nationella regler kunde förneka den berördes status som italiensk medborgare. Svaret var nekande: Det ankommer inte ... på en medlemsstats lagstiftning att begränsa verkan av att någon har erhållit medborgarskap i en annan medlemsstat .... Detta eftersom om denna möjlighet skulle medges skulle följden bli att den personkrets som gemenskapsrätten är tillämplig på skulle kunna variera från en stat till en annan. Till stöd för denna tolkning har domstolen åberopat direktiv 73/148, enligt vilket [m]edlemsstaterna skall tillåta personer som avses i artikel 1 att resa in i landet mot uppvisande av enbart identitetskort eller pass (artikel 3) och skall medge uppehållstillstånd eller tillfälligt uppehållstillstånd till dessa personer samt till dem som anges i artikel 4 enbart mot uppvisande av den handling med vilken han eller hon kom in i landet (artikel 6). Därför har de andra medlemsstaterna inte rätt att ifrågasätta status för personer som företer en av de handlingar som anges i direktiv 73/148/EEG för att bevisa sin status av medborgare i en annan medlemsstat.

8. Enligt mitt sätt att se finns det goda skäl, även om domen i målet Micheletti avsåg medborgarskap, att anse att domstolens överväganden i den domen i tillämpliga delar är giltiga även i förevarande fall. Genom att det i artikel 3 i direktiv 73/148 föreskrivs att medlemsstaterna skall tillåta personer som avses i artikel 1 att resa in i landet mot uppvisande av enbart identitetskort eller pass tillgodoses ett grundläggande krav för effektiv fullbordan av integrationsprocessen. Medborgare i gemenskapen kan således röra sig fritt och därvid medföra alla kännetecken som identifierar honom som person och som är bevisade i hans personbevis och identitetshandlingar. Medborgarna måste alltså kunna lita på de handlingar som de behöriga myndigheterna i deras ursprungsland har utfärdat. Det är av detta skäl som principen att personer skall ha en enda identitet — alltid, naturligtvis, begränsat till utövningen av rättigheter som garanteras av gemenskapsrätten — skall erkännas för att medborgarna skall kunna röra sig inom gemenskapen just så som de definieras i handlingarna om status det vill säga med förhållandena som bestäms enligt ålder, kön, medborgarskap osv. Endast på detta sätt kan medborgarna effektivt utöva sin fria rörlighet, som inte av en slump är föreskriven som medborgerlig rättighet i unionen på hela gemenskapens territorium.

9. Under det muntliga förfarandet har kommissionen medgett att bestämmandet av en persons ålder är en fråga om status, men den har uteslutit möjligheten att utsträcka principen som fastlagts i domen i målet Micheletti angående medborgarskap till vårt fall. Närmare bestämt medger kommissionen att det faller inom behörigheten för den stat där den berörde är medborgare att bestämma och intyga personers status. Kommissionen tilllägger att myndigheterna i den medlemsstat som är värdland normalt inte får ifrågasätta intyg av detta slag, men den anser att dessa myndigheter kan bortse från innehållet i handlingen i tveksamma fall, som t. ex. just Eftalia Dafekis, eftersom hon har begärt rättelse av sin ålder endast kort tid innan hon begärde förtidspensionering. Detta faktum berättigar enligt kommissionen till mer än en misstanke.

10. Fallets lösning följer enligt min åsikt av ovanstående anmärkningar. Sedan det konstaterats att den berördas ålder bestäms av den grekiska rättsordningen och att myndigheterna i den staten har behörighet att utfärda intyg, är det nödvändigt att anse att samma myndigheter har behörighet att göra rättelser i av dem själva utfärdade handlingar. Hänvisningen till den nationella rättsordningen gäller nämligen inte endast deursprungliga avgörandena utan även eventuellt efterföljande ändringar. Behörigheten att göra rättelser har samma karaktär som behörigheten att utfärda intyg. Det är inte möjligt att erkänna den ena och förneka den andra.

11. Rättelsen skall därför tillerkännas samma värde som den har i ursprungslandets rättsordning. Den tyska regeringen har anmärkt att den av Eftalia Dafeki begärda och erhållna rättelsen inte är giltig i den grekiska rättsordningen vid ansökan om sociala trygghetsprestationer. Att medge en sådan möjlighet i Tyskland skulle därför leda till det absurda resultatet att den utländska handlingen skulle ges större värde där än i ursprungslandet. Jag håller med om att den korrigerade handlingen varken skall tillerkännas större eller mindre verkan än den som den har i den rättsordning där den upprättats. Det ankommer därefter på den hänskjutande domstolen som skall avgöra den materiella tvisten att undersöka vilken denna verkan är och särskilt bedöma om det är fråga om den handling med legalt bevisvärde som gör det nödvändigt att som säkert godta det som intygas i handlingen. Denna utredning ankommer på den hänskjutandc domstolen. Domstolen kan endast anvisa den hänskjutande domstolen vilken princip som skall användas. Denna princip är, som sagt, den om hänvisning till den behöriga rättsordningen, naturligtvis endast vad beträffar det faktum angående personlig status på vilket tillerkännandet från de tyska myndigheternas sida av en rättighet som garanteras i gemenskapens rättsordning beror. Den nationella domstolen skall undersöka huruvida det intyg som Eftalia Dafeki har företett enligt den grekiska rättsordningen intygar att hon har fyllt sextio år. Om de sociala myndigheterna i ursprungslandet i den rättsordningen eventuellt kräver att andra handlingar skall företes eller att ytterligare formaliteter skall uppfyllas för utfående av pension, är det ett problem som faller utanför den talan som väckts vid domstolen.

12. Det skall därefter sägas att det fall som förelagts domstolen inte på något sätt rör den känsliga problematiken med automatiskt erkännande av domar, som det däremot förefaller att kommissionen anser. Denna har nämligen anmärkt att tvånget för det tyska organet för social trygghet att tillerkänna rättelsen av Eftalia Dafekis ålder samma värde som den har i Grekland rent faktiskt skulle innebära ett ömsesidigt erkännande av rättsliga beslut vad gäller personstatus. Av domstolens rättspraxis och särskilt av domen i målet Mund & Fester följer enligt kommissionen att ett sådant erkännande kan ske endast i kraft av särskilda internationella konventioner, medan i förevarande mål Tyskland och Grekland inte är bundna av något internationellt instrument i ämnet.

13. Slutligen anser jag att det i förevarande fall inte föreligger någon förbjuden diskriminering i den mening som den hänskjutande domstolen avser. Tyska myndighetshandlingar är en annan sak än grekiska myndigheters handlingar. Följaktligen kan inte samma bevisvärde som den tyska processuella rättsordningen förbehåller de förra utsträckas till de senare. Emellertid är både socialförsäkringsorganet och den tyska domstolen skyldiga att beakta personbevis som utfärdats till den berörda av de behöriga myndigheterna i hennes ursprungsland. Närmare bestämt måste de tillerkänna sådana handlingar samma värde som de har i rättsordningen där de har utfärdats. Det ankommer sedan på administrationen och domstolen att bedöma vilket värde och vilken verkan handlingen har i rättsordningen i fråga. Om det råder tvivel om handlingens rättsenlighet och verkan måste myndigheterna i den ena medlemsstaten vända sig till motsvarande myndigheter i den andra medlemsstaten och begära lämpliga upplysningar.

14. Med beaktande av vad som ovan anförts föreslår jag således att domstolen skall besvara den fråga som ställts av Sozialgericht Hamburg på följande sätt:

1 Originalspråk: italienska.

2 Rådets förordning (EEG) nr 1408 av den 14 juni 1971 om till-Iämpningen av systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjer flyttar inom gemenskapen (EGT L 149, s. 2).

3 Se domar av den 16 december 1976 i mål C-33/76, Rewe (Ree. 1976, s. 1989), punkt 5, och av den 16 december 1976 i mål C-45/76, Comet (Rec. 1976, s. 2043), punkt 13, samt av den 27 februari 1980 i mål C-68/79, Hans Just (Rec. 1980, s. 501), av den 27 mars 1980 i mål C-61/79, Denkavit (Rec. 1980, s. 1205), av den 10 juli 1980 i målen C-811/79 och C-826/79, Ariete c Mircco (Ree. 1980, s. 2545 respektive 2559), samt av den 9 november 1983 i mål C-199/82, San Giorgio (Rec. 1980, s. 3595), punkt 12.

4 Se domar i föregående fotnot.

5 Dom av den 7 juli 1992 i mål C-369/90, Micheletti (Rec. 1992, s. I-4239)

6 Sc punkt 10.

7 Sc punki 12 (min kursivering)

8 Rådets direktiv av den 21 maj 1973, 73/148/EEG om avskaffande av restriktioner för rörlighet och bosättning inom gemenskapen för medborgare i medlemsstaterna i fråga om etablering och tillhandahållande av tjänster (EGT L 172, s. 14).

9 Mål C-369/90, Micheletti (ovan, fotnot 4), punkterna 13 och 14 i domen.

10 Se s. I-4254 i förslaget till avgörande.

11 De överväganden som här gjorts bekräftas dessutom i dom av den 30 mars 1993 i mål C-168/91, Konstantinidis (Ree. 1993 s. I-1191), där det var fråga om att avgöra huruvida del var förenligt med gemenskapsrätten att en medlemsstat i sina register transkribcradc en grekisk medborgares namn med användning av ett translittcrcringssystcm som hade som följd att den berördes namn väsentligt ändrades. Den huvudsakliga argumenteringen för domstolens nekande svar grundades på den anmärkningen att translittereringen utsatte den grekiska medborgaren för risken för pcrsonförväxling hos hans potentiella klientel (se punkt 16). Fallet var uppenbarligen olikt det förevarande. Domstolen har i vilket fall som helst beaktat nödvändigheten av att medborgaren förflyttar sig inom gemenskapen under det namn som har givits honom i hans ursprungsland. Även i den domen har domstolen således fastlagt principen att personen skall behandlas som han är med de samlade personliga kännetecknen som särskiljer honom i rättsordningen i hans ursprungsland.

12 Samma tankesätt återfinns i rådets direktiv av den 15 oktober 1968 om avskaffande av restriktioner för rörlighet och bosättning inom gemenskapen för medlemsstaternas arbetstagare och deras familjer (EGT L 257, s. 13, fransk version; via översättningen fanns ingen svensk version att tillgå). I artikel 3.1 i direktivet föreskrivs att medlemsstaterna skall tillåta personer som avses i artikel 1 att resa in i landet mot uppvisande av enbart identitetskort eller pass. I artikel 4.1 föreskrivs vidare att medlemsstaterna skall bevilja rätt till bosättning på sitt område för de personer som avses i artikel 1 mot uppvisande av de handlingar som avses i tredje stycket.

13 Se dom av den 3 juni 1992 i mål C-45/90, Paletta (Rec. 1992, s. I-3423). Sc s. I-3453 för förslaget till avgörande.

14 Sc punkt 28.

15 Rådets förordning (EEG) av den 21 mars 1972 nr 574/72 om tillämpning av förordning (EEG) nr 1408/71 om tilllämpningcn av systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjer flyttar inom gemenskapen (EGT L 74, s. 1)

16 Se s. I-3456 i förslaget till avgörande.

17 Det behöver knappast anmärkas att det antagande från vilket den tyska regeringen utgår, del vill säga den av Eftalia Dafeki erhållna rättelsens begränsade bevisvärde i Grekland, har diskuterats under förhandlingen men har inte bekräftats av någon omständighet; tvärtom förefaller antagandet dementerat av den grekiska regeringen, såväl i det skriftliga svar denna har gett på den särskilda fråga som domstolen har ställt till den som i dess muntliga anmärkningar. Frågan är i vilket fall som helst helt irrelevant för domstolens beslut, eftersom den inte har till uppgift att lösa den materiella delen av tvisten vid den nationella domstolen. Det är i stället den nationella domstolen som skall bedöma vilken verkan som skall tillerkännas intygen i fråga i ursprungslandets rättsordning.

18 Se dom av den 10 februari 1994 i mål C-398/92, Mund & Fester (Rec. 1994, s. I-467)