Förslag till avgörande av generaladvokat Antonio La Pergola föredraget den 3 december 1996
1 Originalspråk: italienska.
2 Rådets förordning (EEG) nr 1408 av den 14 juni 1971 om till-Iämpningen av systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjer flyttar inom gemenskapen (EGT L 149, s. 2).
3 Se domar av den 16 december 1976 i mål C-33/76, Rewe (Ree. 1976, s. 1989), punkt 5, och av den 16 december 1976 i mål C-45/76, Comet (Rec. 1976, s. 2043), punkt 13, samt av den 27 februari 1980 i mål C-68/79, Hans Just (Rec. 1980, s. 501), av den 27 mars 1980 i mål C-61/79, Denkavit (Rec. 1980, s. 1205), av den 10 juli 1980 i målen C-811/79 och C-826/79, Ariete c Mircco (Ree. 1980, s. 2545 respektive 2559), samt av den 9 november 1983 i mål C-199/82, San Giorgio (Rec. 1980, s. 3595), punkt 12.
4 Se domar i föregående fotnot.
5 Dom av den 7 juli 1992 i mål C-369/90, Micheletti (Rec. 1992, s. I-4239)
6 Sc punkt 10.
7 Sc punki 12 (min kursivering)
8 Rådets direktiv av den 21 maj 1973, 73/148/EEG om avskaffande av restriktioner för rörlighet och bosättning inom gemenskapen för medborgare i medlemsstaterna i fråga om etablering och tillhandahållande av tjänster (EGT L 172, s. 14).
9 Mål C-369/90, Micheletti (ovan, fotnot 4), punkterna 13 och 14 i domen.
10 Se s. I-4254 i förslaget till avgörande.
11 De överväganden som här gjorts bekräftas dessutom i dom av den 30 mars 1993 i mål C-168/91, Konstantinidis (Ree. 1993 s. I-1191), där det var fråga om att avgöra huruvida del var förenligt med gemenskapsrätten att en medlemsstat i sina register transkribcradc en grekisk medborgares namn med användning av ett translittcrcringssystcm som hade som följd att den berördes namn väsentligt ändrades. Den huvudsakliga argumenteringen för domstolens nekande svar grundades på den anmärkningen att translittereringen utsatte den grekiska medborgaren för risken för pcrsonförväxling hos hans potentiella klientel (se punkt 16). Fallet var uppenbarligen olikt det förevarande. Domstolen har i vilket fall som helst beaktat nödvändigheten av att medborgaren förflyttar sig inom gemenskapen under det namn som har givits honom i hans ursprungsland. Även i den domen har domstolen således fastlagt principen att personen skall behandlas som han är med de samlade personliga kännetecknen som särskiljer honom i rättsordningen i hans ursprungsland.
12 Samma tankesätt återfinns i rådets direktiv av den 15 oktober 1968 om avskaffande av restriktioner för rörlighet och bosättning inom gemenskapen för medlemsstaternas arbetstagare och deras familjer (EGT L 257, s. 13, fransk version; via översättningen fanns ingen svensk version att tillgå). I artikel 3.1 i direktivet föreskrivs att medlemsstaterna skall tillåta personer som avses i artikel 1 att resa in i landet mot uppvisande av enbart identitetskort eller pass. I artikel 4.1 föreskrivs vidare att medlemsstaterna skall bevilja rätt till bosättning på sitt område för de personer som avses i artikel 1 mot uppvisande av de handlingar som avses i tredje stycket.
13 Se dom av den 3 juni 1992 i mål C-45/90, Paletta (Rec. 1992, s. I-3423). Sc s. I-3453 för förslaget till avgörande.
14 Sc punkt 28.
15 Rådets förordning (EEG) av den 21 mars 1972 nr 574/72 om tillämpning av förordning (EEG) nr 1408/71 om tilllämpningcn av systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjer flyttar inom gemenskapen (EGT L 74, s. 1)
16 Se s. I-3456 i förslaget till avgörande.
17 Det behöver knappast anmärkas att det antagande från vilket den tyska regeringen utgår, del vill säga den av Eftalia Dafeki erhållna rättelsens begränsade bevisvärde i Grekland, har diskuterats under förhandlingen men har inte bekräftats av någon omständighet; tvärtom förefaller antagandet dementerat av den grekiska regeringen, såväl i det skriftliga svar denna har gett på den särskilda fråga som domstolen har ställt till den som i dess muntliga anmärkningar. Frågan är i vilket fall som helst helt irrelevant för domstolens beslut, eftersom den inte har till uppgift att lösa den materiella delen av tvisten vid den nationella domstolen. Det är i stället den nationella domstolen som skall bedöma vilken verkan som skall tillerkännas intygen i fråga i ursprungslandets rättsordning.
18 Se dom av den 10 februari 1994 i mål C-398/92, Mund & Fester (Rec. 1994, s. I-467)