Förslag till avgörande av generaladvokat Antonio La Pergola föredraget den 16 januari 1997

1 Originalspråk: italienska.

2 Rådets sjätte direktiv 77/388/EEG av den 17 maj 1977 om harmonisering av medlemsstaternas lagstiftning rörande omsättningsskatter — Gemensamt system för mervärdesskatt: enhetlig beräkningsgrund (EGT L 145, s. 1, nedan kallat sjätte direktivet).

3 Det skall noteras att fram till år 1989 sålde DFDS Ltd turistresor direkt i Förenade kungariket och att beskattningsunderlaget för beräkningen av mervärdesskatten utgjordes av researrangörens marginal. Det var först från detta år som DFDS A/S själv erbjöd dessa resor och som DFDS Ltd upphörde att vara mcrvärdesskattepliktigt för de turistresor som organiserades i Förenade kungariket.

4 Ett första avtal ingicks den 1 januari 1989. Det avtalet ersattes den 1 december 1991 av ett nytt avtal med i huvudsak samma villkor.

5 Det danska bolagets intresse av att inte vara mervärdesskattepliktigt i Förenade kungariket härrör från det faktum, vilket för övrigt bolagets ombud medgav vid sammanträdet, att Danmark, genom att utnyttja den rätt som sjätte direktivet ger, har beviljat resebyråer undantag från mervärdesskatt.

6 I punkt 6 i sitt avgörande av den 23 augusti 1994 (LON/93/2396A) uppgav VAT Tribunal att: även om det engelska bolagets lokaler utan tvekan utgör ett fast driftställe, rör det sig om det engelska bolagets fasta driftställe, inte om det danska bolagets.

7 Dom av den 12 november 1992 i mål C-163/91, Van Ginkel (Rec. 1992, s. I-5723, punkt 13).

8 Ovannämnda dom i målet Van Ginkel, punkt 14.

9 Begäran om förhandsavgörande (5.5.2).

10 Dom av den 4 juli 1985 i mål 168/84 (Rec. 1985, s. 2251).

11 Generaladvokat Mancinis förslag till avgörande i det ovan nämnda målet Berkholz (Rec. 1985, s. 2252, punkt 2).

12 Ovannämnda dom i målet Berkholz, punkt 1 i domslutet.

13 Ovannämnda dom i målet Berkholz, punkt 17.

14 Ovannämnda dom i målet Berkholz, punkt 17.

15 Se dom av den 13 juli 1966 i förenade målen 56/64 och 58/64, Consten och Grundig mot kommissionen (Rcc. 1966, s. 429), av den 16 december 1975 i mål 40/73—48/73, 50/73, 54/73, 55/73, 56/73, 111/73, 113/73 och 114/73, Suiker Unie m. fl. mot kommissionen (Rcc. 1975, s. 1663), av den 1 oktober 1987 i mål 311/85, Vereniging van Vlaamse Reisbureaus (Rcc. 1987, s. 3801) och av den 24 oktober 1995 i mål C-266/93, Volkswagen och VAG Leasing (REG 1995, s. I-3477).

16 Generaladvokat Tesauros förslag till avgörande i målet Volkswagen och VAG Leasing (REG 1995, s. I-3479), nämnt ovan i fotnot 14.

17 Ovannämnda dom.

18 Ovannämnda dom, punkt 20.

19 Ovannämnda dom, punkt 19.

20 Dom av den 25 juli 1991 i mil C-221/89 (Rcc. 1991, s. I-3905) och av den 4 december 1986 i mål 205/84, kommissionen mot Tyskland, kallad Coassurance (Ree. 1986, s. 3755).

21 Ovannämnda dom i mål C-221/89, punkt 20.

22 Ovannämnda dom i målet kommissionen mot Tyskland (punkt 21, min kursivering). Se även generaladvokat Darmons förslag till avgörande i målet Daily Mail and General Trust plc, där generaladvokaten, efter att ha erinrat om den definition som domstolen gav i den ovannämnda domen i målet kommissionen mot Tyskland, uppgav att ctablcringsrätten kan yttra sig på två olika sätt. Dels kan det röra sig om upprättandet av dotterbolag, filialer eller agenturer. Man talar då om sekundär etablering (Rec. 1988, s. 5500, punkt 4). Se även domen av den 27 september 1988 i det ovan nämnda målet Daily Mail and Trust plc: För ett bolag yttrar sig etableringsrätten i allmänhet i form av upprättandet av agenturer, dotterbolag eller filialer (Rec. 1988, s. 5483, punkt 17).

23 Förslag till avgörande föredraget den 12 december 1996 i målet ARO Lease.

24 Ovannämnda förslag till avgörande, punkt 31.

25 Se senast angående samma sak domstolens dom av den 2 maj 1996 i mål C-231/94, Faaborg-Gelting Linien (REG 1996, s. I-2395, punkterna 16 och 17). Se även generaladvokat Fennellys förslag till avgörande av den 28 november 1996 i mål C-167/95, Linthorst, Pouwels en Scheres (REG 1997, s. I-1195, punkt 26).

26 Den brittiska regeringens yttrande i förevarande mål (punkt 24). Det hänvisas där till punkt 2 i generaladvokat Mancinis förslag till avgörande där denne, som svar på frågan vilket av de två huvudsakliga kriterierna i artikel 9 som skall tillgripas när, som i detta fall, leverantörens säte och fasta driftställe inte är desamma, svarade på följande sätt: regeln säger ingenting om detta ... och skälen till direktivet ger ingen ledning. Jag föreslår därför att man tillgriper den allmänna principen enligt vilken mervärdesskatten skall uppbäras på platsen för konsumtionen. Den leder nämligen till att det kriteriet som gör det möjligt att så exakt som möjligt lokalisera tjänsten får företräde. Det råder ingen tvekan om att det av de två kriterierna som är lämpligast för detta ändamål är kriteriet —vilket uppenbarligen är mest exakt — som avser ett fast driftställe (min kursivering).

27 Punkt 21 i DFDS yttrande.

28 Jag delar för övrigt kommissionens uppfattning att DFDS A/S tolkning av artikel 26.2 är ologisk. Jag anser nämligen, i motsats till vad det danska bolaget gjorde gällande vid sammanträdet, att syftet med regeln, som är att i skattehänseende reducera de olika tjänster som kännetecknar en researrangörs verksamhet till en enda tjänst, inte innebär att det bara kan finnas en plats för tillhandahållandet av tjänsten. De två aspekterna av regeln — att bestämma vilka tjänster som omfattas av mervärdesskatt och att bestämma platsen där dessa tjänster skall underkastas beskattning — skiljer sig nämligen logiskt sett åt och måste enligt min mening fortsätta att göra det. Att följaktligen fastställa alt platsen för tillhandahållandet av tjänsten är den där det stadigvarande driftställe finns från vilket tjänsten utförs, leder enligt min mening inte till en splittring eller uppdelning av skattebchörigheten, vilket fruktades av DFDS A/S vid sammanträdet. En sådan lösning skulle helt enkelt resultera i att de tjänster som researrangörer tillhandahåller (betraktade som helhet) skulle underkastas mervärdesskatt där tjänsterna faktiskt tillhandahålls konsumenterna.

29 Se Farmer, P., Lyal, R.: EC Tax Law, Oxford, 1994, s. 160, vilka efter att ha uppgivit att domen i målet Berkholz kan tolkas som ett uttryck för domstolens ovilja att hänföra sig till sekundära etableringar. Domstolens dom måste dock läsas mot bakgrund av omständigheterna i målet, i vilket en skattskyldig hade försökt undgå beskattning i gemenskapen genom att inrätta nationella driftställen utanför gemenska-pen, avslutade på följande sätt: vi anser att när en leverantör ... har flera driftställen, där tjänster kan tillhandahållas, är den lämpligaste metoden för att bestämma platsen där en tjänst tillhandahålls i den mening som avses i artikel 9.1 ... att välja det av leverantörens driftställen vars resurser huvudsakligen har använts för att tillhandahålla tjänsten i fråga ....

30 Ovannämnda förslag till avgörande, punkt 7 (men även detta förslag till avgörande, punkt 8).

31 Förslag till rådets nittonde direktiv om harmonisenne av medlemsstaternas lagstiftning rörande omsättningsskatt, med ändring av direktiv 77/388/EEG, som kommissionen lade fram för rådet den 5 december 1984 (EGT C 347, s. 5, fransk version; vid översättningen fanns ingen svensk version att tillgå, se artikel 1 b, min kursivering). Man kan läsa om bakgrunden till detta ändringsförslag i Farmer och Lyal, a. st., s. 158.