Förslag till avgörande av generaladvokat Giuseppe Tesauro föredraget den 6 november 1997

1 Originalspråk: italienska.

2 Kommissionens beslut 92/33/EEG av den 16 december 1991 i ett förfarande för tillämpning av artikel 85 i EEG-fördraget (IV/33.242 — Yves Saint Laurent Parfums) (EGT L 12, 1992, s. 24). Detta beslut var föremål för förstainstansrättens dom av den 12 december 1996 i mål T-19/92, Leclerc mot kommissionen (REG 1996, s. II-1851), och ogiltigförklarades i den del det hade fastställts att en bestämmelse som gav YSLP rätt att missgynna ansökningarna från detaljhandlare som inte hade parfymförsäljning som huvudverksamhet inte föll under artikel 85.1 i fördraget. I huvudsak, och särskilt med avseende på vad som är av intresse i förevarande mål, fastslog förstainstansrättcn att det beviljade undantaget var giltigt.

3 YSLP har, för att säkerställa att produkterna distribueras i Ryssland och Ukraina, förpliktat Jāvico att, före leverans och om möjligt vid tidpunkten för varuorder, överlämna alla handlingar som bevisar att det faktiskt existerar en marknad för dessa produkter inom de områden som avses i avtalet. Jāvico har dessutom skyldighet att kontrollera att de lokala handlarna har för avsikt att uteslutande sälja produkterna i Ryssland och Ukraina. Avtalet innehåller även en vitesklausul, förenad med bankgaranti, för det fall att en del av de levererade produkterna åtcrförsäljs utanför Ryssland och Ukraina ocn, rent allmänt, utanför Öststaterna.

4 Kommissionens förordning av den 22 juni 1983 om tillämpning av fördragets artikel 85.3 pá grupper av ensamåterförsäljaravtal (EGT L 173, s. 1; svensk specialutgåva, område 8, volym 2, s. 110).

5 Min kursivering.

6 Se dom av den 12 juli 1984 i mål 170/83, Hydrotherm (REG 1984, s. 2999) punkt 13—16.

7 Metoden att bedöma avtalets förenlighet i två led, först med avseende på dess syfte och sedan med hänsyn till dess resultat, är ett tillvägagångssätt som har bekräftats i domstolens rättspraxis. Se mitt förslag till avgörande inför domen av den 15 december 1994 i mål C-250/92, DLG (REG 1994, s. I-5641), punkt 16. Se dessutom dom av den 28 februari 1991 i mål C-234/89, Delimitis (REG 1991, s. I-935; svensk specialutgåva, häfte 11), punkt 9. Det är knappast nödvändigt att påminna om att avtalet inte behöver ha både ett konkurrensbegränsande syfte och ett konkurrensbegränsande resultat för att artikel 85.1 skall vara tillämplig, eftersom dessa båda villkor är alternativa. Se dom av den 17 juli 1997 i mål C-219/95 P, Ferriere Nord mot kommissionen (REG 1997, s. I-4411, punkterna 14 och 15).

8 Förekomsten av en vitcsklausul som belastar lavico och som har införts endast för den händelse att produkterna skulle åtcrförsäljas utanför Öststaternas område —vilket således gör det mindre viktigt att produkterna har en annan slutdestination än det avtalade området, förutsatt att denna destination är begränsad till Östeuropa — är ett avslöjande indicium på att de omtvistade klausulerna huvudsakligen är avsedda att förhindra att de produkter som omfattas av avtalet släpps ut på den gemensamma marknaden.

9 Se dom av den 28 mars 1984 i mål 29/83 och 30/83, CRAM och Rheinzink (REG 1984, s. 1679), punkt 24—31. Kommissionen hade i det ifrågasatta beslutet påpekat att den konkurrensbegränsning som följer av skyldigheten att sälja i ett visst land kan i sig märkbart påverka handeln mellan medlemsstaterna av den anledningen att återförsäljaren är etablerad på den gemensamma marknaden, inom vilken han skall vara fri att sälja varan var han vill med hänsyn till omständigheterna och, särskilt, till de priser som erbjuds honom; se kommissionens beslut 82/866/EEG av den 14 december 1982 angående ett förfarande för tillämpning av artikel 85 i EEG-fördraget (EGT L 362, s. 40).

10 Se, i detta hänseende, kommissionens beslut 68/376/EEG av den 6 november 1968 angående ett förfarande för tillämpning av artikel 85 i EEG-fördragct (IV/23077 — Rieckermann/AEG — Elotherm) (EGT L 276, 1968, s. 25).

11 I den XXI: a rapporten om konkurrenspolitiken år 1991, s. 378, redogörs för ärendet Iqbal, i vilket kommissionen ansåg att ett avtal genom vilket en återförsäljare av läkcmcdclsproduktcr ålades att endast sälja produkterna i ett visst tredje land inte stred mot artikel 85.1, vars syfte inte är att förbjuda vertikala avtal som begränsar mellanmärkeskonkurrensen mellan tredje land och gemenskapen i sin helhet betraktad, för att möjliggöra för tillverkarna att föra en självständig prispolitik som är anpassad till de förhållanden som råder på marknaderna i tredje land. I detta specifika fall förefaller det som om användandet av cxportklausulcr inte var knuten till åtgärder som var särskilt avsedda att hindra handeln mellan medlemsstaterna. Förutsatt att man inte fäster särskild vikt vid sistnämnda omständighet, och med förbehåll för att de uppgifter som jag förfogar över är ofullständiga, förefaller det mig som om utgången i ärendet Iqbal — som tydligen inte var föremål för ett beslut utan framgick av en skrivelse enligt artikel 6 i kommissionens förordning nr 99/63/EEG av den 25 juli 1963 om sådana förhör som avses i artikel 19.1 och 19.2 i rådets förordning nr 17 (EGT 127, s. 2268) —vore svår att förena med det resonemang som låg till grund för domarna i de ovannämnda målen CRAM och Rhcinzink. För en liknande bedömning, se I. Van Baci och F. Bellis: // Diritto della Concorrenza nella Comunitá Europea, Turin, 1995, s. 126, särskilt fotnot 24.

12 Se dom av den 30 juni 1966 i mål 56/65, Société technique minière (REG 1966, s. 337; svensk specialutgåva, häfte 1), av den 12 december 1967 i mål 23/67, Brasserie de Haecht (REG 1967, s. 479; svensk specialutgåva, häfte 1), och Delimitis (ovan fotnot 6).

13 Detta är den välkända de minimis-rcgcln, som först fastslogs av domstolen (i dom av den 9 juli 1969 i mål 5/69, Völk, REG 1969, s. 295, särskilt punkt 7) och sedan stadfästes av kommissionen i tillkännagivandet av den 3 september 1986 om avtal av mindre betydelse som inte skall omfattas av bestämmelserna i artikel 85.1 i Fördraget om upprättande av Europeiska ekonomiska gemenskapen (EGT C 231, s. 2), och som åter aktualiserades i de upplysningar som kommissionen publicerade i EGT C 368, 1994, s. 20.

14 Se kommissionens beslut 64/233/EEG av den 11 mars 1964 angående en ansökan om ickc-ingripandebesked enligt artikel 2 i rådets förordning nr 17 (IV/A-00061) (EGT 58, 1964, s. 915). Tullars betydelse som en nödvändig faktor vid bedömningen av om åtcrimport är trolig framgår av kommissionens beslut med beaktande av förekomsten av frihandelsavtal. Se kommissionens beslut 79/159/EEG av den 15 december 1975 angående ett förfarande för tillämpning av artikel 85 i EEG-fördragct (IV/847 —SABA) (EGT L 28, 1976, s. 19), i vilket förbud mot export till tredje länder och åtcrimport från dessa länder inte ansågs omfattas av artikel 85.1, på grund av det dubbla uttaget av tullar och det faktum att dessa produkter inte såldes till förmånligare priser i tredje land än i medlemsstaterna. Detta förbud tilläts dock endast fram till och med den 1 juli 1977, just därför att tullarna gentemot EFTA-länderna var avsedda att avskaffas från och med detta datum. Se, i samma avseende, kommissionens beslut 77/100/EEG av den 21 december 1976 angående ett förfarande för tillämpning av artikel 85 i EEG-fördragct (IV/5715 —Junghans) (EGT L 30, 1977, s. 10) och 78/253/EEG av den 23 december 1977 angående ett förfarande för tillämpning av artikel 85 i EEG-fördragct (IV/171, 856, 172, 117, 28.173 —Campari) (EGT L 70, 1978, s. 69). Nyligen har ingåendet av frihandelsavtal mellan gemenskapen och tredje länder, förenat med ett avskaffande av tullar och andra hinder för varurörelse över gränserna, föranlett kommissionen att kräva att förbud för återförsäljare att exportera till dessa länder skall tas bort ur distributionsavtalen. Se kommissionens meddelande enligt artikel 19.3 i förordning nr 17 (EGT C 334, 1994, s. 11) i ärendet Chanel.

15 Se ovannämnda beslut i ärendet Grosfillex-Fillistorf, i vilket kommissionen medgav att det var möjligt att fastställa en konkurrensbegränsning för det fall att de priser som tillverkaren tillämpade på den schweiziska marknaden skulle vara lägre än dem som han tillämpade på den gemensamma marknaden. Se även det ovannämnda beslutet i ärendet SABA och kommissionens beslut 75/94/EEG av den 19 december 1974 angående ett förfarande för tillämpning av artikel 85 i Fördraget om upprättande av Europeiska ekonomiska gemenskapen (IV/23 013 — Goodyear Italiana — Euram) (EGT L 38, 1975, s. 10), i vilket det ansågs föga troligt att den återimporterade produkten skulle komma att åtcrforsäljas inom gemenskapens område, eftersom det inte finns ... och inte, inom överskådlig framtid, kommer att finnas sådana prisskillnader mellan den europeiska ekonomiska gemenskapen och tredje land att de gör det möjligt att absorbera dessa ytterligare kostnader. Se även kommissionens beslut 94/987/EG av den 21 december 1994 angående ett förfarande för tillämpning av artikel 85 i EG-fördraget (IV/32.948 och IV/34.590 —Tretorn m. fl.) (EGT L 378, 1994, s. 45), beträffande prisskillnadens betydelse för bedömningen av hur troligt det är att en vara kommer att återexportcras från tredje land.

16 Se dom av den 13 juli 1966 i de förenade målen 56/64 och 58/64, Consten och Grundig mot kommissionen (REG 1966, s. 429; svensk specialutgåva, häfte 1), samt de domar som förstainstansrätten på senare tid har avkunnat, nämligen dom av den 14 juli 1994 i mål T-77/92, Parker Pen mot kommissionen (REG 1994, s. II-549), punkt 39, och av den 14 maj 1997 i mål T-77/94, VGB m. fl. mot kommissionen (REG 1997, s. II-759), punkt 132.

17 Se, för senaste rättspraxis, domen i det ovannämnda målet Ferriere Nord mot kommissionen (ovan fotnot 6).

18 Se kommissionens beslut 70/332/EG av den 30 juni 1970 angående ett förfarande för tillämpning av artikel 85 i EEG-fördraget (IV/24055 — Kodak) (EGT L 147, s. 24).

19 Se kommissionens beslut 93/352/EEG av den 10 november 1992 angående ett förfarande för tillämpning av artiklarna 85 och 86 i EEG-fördraget (ärendena nr IV/33.440 Warner Lambert/Gillcttc m. fl. och nr IV/33.486 BIC/Gillette m. fl.) (EGT L 116, s. 21).

20 Se dom av den 13 januari 1994 i mil C-376/92, Cartier (REG 1994, s. I-15), punkt 26.

21 Se mitt förslag till avgörande i målet Cartier (ovan fotnot 19), punkterna 21 och 22.

22 Se domen i målet Delimitis (ovan fotnot 6), punkt 44— 46. Vad särskilt gäller nödvändigheten av en restriktiv tolkning, se dom av den 22 april 1993 i mål T-9/92, Peugeot mot kommissionen (REG 1993, s. II-493), punkt 37, och av den 24 oktober 1995 i mål C-266/93, Volkswagen AG och VAG Leasing (REG 1995, s. I-3477), punkt 33.

23 Rådets förordning av den 6 februari 1962, första förordningen om tillämpning av fördragets artiklar 85 och 86 (EGT 13, 1962, s. 204; svensk specialutgåva, område 8, volym 1, s. 8).

24 Se, beträffande nationella domstolars direkta tillämpning av artiklarna 85.1 och artikel 86 i fördraget, dom av den 30 januari 1974 i mål 127/73, BRT och SABAM (REG 1974, s. 51; svensk specialutgåva, häfte 2), och domen i målet Dclimitis (ovan fotnot 6), punkt 45— 47. Beträffande kommissionens exklusiva behörighet att fatta beslut om tillämpning av artikel 85.3, se sistnämnda dom, punkt 44. Ovannämnda rättspraxis har stadfästs i tillkännagivandet angående kommissionens och de nationella domstolarnas samarbete i fråga om tillämpningen av artiklarna 85 och 86 i EEG-fördraget (EGT C 39, 1993, s. 6).

25 För de avtal som har ingåtts efter den 2 mars 1962, då förordning nr 17 trädde i kraft, är undantaget underkastat en föregående anmälan, bortsett från de fall då avtal inte skall omfattas av anmälningsskyldigheten, enligt artikel 4.2 i denna förordning. De avtal som har ingåtts mellan YSLP och Jāvico tillhör dock inte sistnämnda kategori.