Domstolens dom (andra avdelningen) den 26 november 1998

I mål C-370/96, angående en begäran enligt artikel 177 i EG-fördraget, från Dioikitiko Efeteio Thessalonikis (Grekland), att domstolen skall meddela ett förhandsavgörande i det vid den nationella domstolen anhängiga målet mellan

DOMSTOLEN (andra avdelningen) sammansatt av avdelningsordföranden G. Hirsch (referent) samt domarna G. F. Mancini och R. Schintgen, generaladvokat: N. Fennelly, justitiesekreterare: byrådirektören L. Hewlett,

med beaktande av de skriftliga yttranden som har inkommit från: Covita AVE, genom advokaten D. Savvopoulos, Giannitsa, Greklands regering, genom juridiske rådgivaren G. Kanellopoulos, utrikesministeriets särskilda avdelning för gemenskapsrättsliga tvister, i egenskap av ombud, Frankrikes regering, genom C. de Salins, sous-directeur, utrikesministeriets rättsavdelning, och F. Pascal, attaché d'administration vid samma avdelning, båda i egenskap av ombud, Förenade kungarikets regering, genom J. E. Collins, Assistant Treasury Solicitor, i egenskap av ombud, Europeiska gemenskapernas kommission, genom M. Condou-Durande och M. Nolin, rättstjänsten, båda i egenskap av ombud,

med hänsyn till förhandlingsrapporten,

efter att muntliga yttranden har avgivits vid sammanträdet den 2 april 1998 av: Covita AVE, företrätt av D. Savvopoulos, Greklands regering, företrädd av G. Kanellopoulos och G. Karipsiadis, specialiserad vetenskaplig medarbetare vid utrikesministeriets avdelning för gemenskapsrättsliga tvister, i egenskap av ombud, Frankrikes regering, företrädd av C. Vasak, biträdande handläggare av utrikesärenden vid utrikesministeriets rättsavdelning, i egenskap av ombud, Förenade kungarikets regering, företrädd av J. E. Collins och S. Moore, barrister, samt kommissionen, företrädd av M. Condou-Durande,

och efter att den 2 april 1998 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,

följande

Dom

De gemenskapsrättsliga bestämmelserna

Tvisten vid den nationella domstolen

Den tredje frågan

Den första frågan

Den andra frågan

Rättegångskostnader

1. Dioikitiko Efeteio Thessalonikis har genom beslut av den 24 oktober 1996, som inkom till domstolens kansli den 25 november samma år, i enlighet med artikel 177 i E G-fördraget ställt tre frågor om tolkningen av artikel 13 i rådets förordning (EEG) nr 1430/79 av den 2 juli 1979 om återbetalning eller eftergift av importeller exporttullar (EGT L 175, s. 1), av artikel 5.2 i rådets förordning (EEG) nr 1697/79 av den 24 juli 1979 om uppbörd i efterhand av import- eller exporttullar som inte har utkrävts av gäldenären för varor som hänförts till ett tullförfarande som medför skyldighet att betala sådana tullar (EGT L 197, s. 1), av artiklarna 3 och 5 i rådets förordning (EEG) nr 1854/89 av den 14 juni 1989 om bokföring och betalningsvillkor för importtullar och exporttullar till följd av en tullskuld (EGT L 186, s. 1) samt av kommissionens förordning (EEG) nr 1591/92 av den 22 juni 1992 om införande av en utjämningsavgift på körsbär med ursprung i Bulgarien (EGT L 168, s. 18).

2. Dessa frågor har uppkommit i en tvist mellan det grekiska aktiebolaget Covita AVE (nedan kallat Covita), som sedan början av år 1991 utför industriell bearbetning av körsbär och druvor, och Republiken Grekland. Tvisten gäller en uppbörd i efterhand av utjämningsavgifter på import av körsbär från Bulgarien.

3. Vid tiden för omständigheterna i målet föreskrevs följande klassificering av körsbär i kommissionens förordning (EEG) nr 2587/91 av den 26 juli 1991 om ändring av bilaga 1 till rådets förordning (EEG) nr 2658/87 om tulltaxe- och statistiknomenklaturen och om Gemensamma tulltaxan (EGT L 259, s. 1):

4. I artikel 2.1 i rådets förordning (EEG) nr 1035/72 av den 18 maj 1972 om den gemensamma organisationen av marknaden för frukt och grönsaker (EGT L 118, s. 1; svensk specialutgåva, område 3, volym 4, s. 162), som har ändrats vid flera tillfällen, anges att kvalitetsnormer får fastställas för sådana produkter, däribland körsbär, som levereras färska till konsumenten. I bilaga 1 till kommissionens förordning (EEG) nr 899/87 av den 30 mars 1987 om kvalitetsnormer för körsbär och jordgubbar (EGT L 88, s. 17; svensk specialutgåva, område 3, volym 23, s. 76), fastställs en kvalitetsnorm för körsbär av sorter av Prunus avium L., Prunus cerasus L. eller korsningar av dessa ... som är avsedda att levereras färska till konsumenten, dock inte körsbär avsedda för industriell bearbetning. Körsbären indelas i fyra kvalitetsklasser: Klass extra och klasserna I, II och III.

5. I artikel 25 i förordning nr 1035/72 anges att om införselpriset för en produkt som importeras från tredje land förblir minst 0,6 ECU lägre än referenspriset under två marknadsdagar i följd skall en utjämningsavgift införas med avseende på det berörda exportlandet, utom i undantagsfall.

6. I kommissionens förordning (EEG) nr 956/92 av den 15 april 1992 om fastställande av referenspriser för körsbär för regleringsåret 1992 (EGT L 102, s. 27) fastställdes referenspriset för körsbär i kvalitetsklass I till 125,70 ECU per 100 kg netto för juni 1992.

7. Den 22 juni 1992 antog kommissionen förordning nr 1591/92. Artikel 1 i denna förordning hade följande lydelse:

8. I artikel 5.2 i förordning nr 1697/79 föreskrivs följande:

9. I artikel 13.1 i rådets förordning nr 1430/79, i dess lydelse enligt rådets förordning (EEG) nr 3069/86 av den 7 oktober 1986 (EGT L 286, s. 1) anges följande:

10. I artikel 4 i kommissionens förordning (EEG) nr 3799/86 av den 12 december 1986 om tillämpningsföreskrifter för artiklarna 4a, 6a, Ila och 13 i förordning nr 1430/79 (EGT L 352, s. 19) uppräknas de särskilda fall som följer av sådana omständigheter vid vilka varken oriktigheter eller uppenbar vårdslöshet kan tillskrivas den person det gäller.

11. I artikel 1.2 i förordning nr 1854/89 anges följande:

12. I artikel 5 i denna förordning föreskrivs följande:

13. Den 28 maj 1992 började Covita importera färska körsbär med ursprung i Bulgarien till Grekland. Dessa körsbär var avsedda för industriell bearbetning.

14. För att undvika risken att påföras utjämningsavgift höll Covita daglig kontakt med tullkontoret i Skydras, där körsbären deklarerades. Den 3 juli 1992 informerade tullkontoret Covita om förekomsten av förordning nr 1591/92, varvid bolaget upphörde med sin import. Kommissionen underrättade det grekiska jordbruksministeriet om denna förordning genom ett telex av den 29 juni 1992. Ministeriet vidarebefordrade denna underrättelse till tullkontoret i Skydras genom ett telex av den 2 juli 1992, vilket mottogs den 3 juli 1992. Kommissionen säger sig dock ha skickat ett första telefax till det grekiska ministeriet den 23 juni 1992 för att informera ministeriet om att förordningen utfärdats.

15. Den 21 december 1992 krävde tullkontoret i Skydras, med tillämpning av förordning nr 1591/92, att Covita i efterhand skulle betala utjämningsavgift med sammanlagt 83580760 DR med anledning av importen av körsbär med ursprung i Bulgarien under tiden mellan den 24 juni och den 1 juli 1992.

16. Covita väckte talan om upphävande av dessa taxeringsbeslut och åberopade att den utjämningsavgift som införts genom förordning 1591/92 endast skulle påföras dessertkörsbär avsedda att ätas färska, eftersom det enbart är sådana körsbär som omfattas av kvalitetsnormer, och att ett avgiftsuttag i efterhand innebar att principen om berättigade förväntningar åsidosattes. Ett överklagande är anhängigt vid Diokitiko Efeteio Thessalonikis, som har förklarat målet vilande och ställt följande tolkningsfrågor till domstolen:

17. Den tredje frågan bör prövas först, eftersom den första och den andra frågan endast är av intresse om det visar sig att förordning nr 1591/92 skall tillämpas även på körsbär som är avsedda för industriell bearbetning.

18. Covita har framhållit att de olika sorters körsbär som bolaget importerar — och som till sin natur är avsedda för industriell användning — inte omfattas av kvalitetsnormer. I övervägandena i förordning nr 1591/92 hänvisas det till körsbär i kvalitetsklass I. Den utjämningsavgift som har införts genom förordningen skulle således endast avse produkter som omfattas av sådana kvalitetsnormer som avser kvalitetsklass I. Covita har i detta sammanhang erinrat om att artikel 1 i förordning nr 1591/92 avser undernummer 080920 med varubeskrivningen körsbär i den kombinerade nomenklaturen, eftersom undernumret föregås av uppgiften ex. Enligt Covita betyder denna uppgift att utjämningsavgift endast skall påföras den varugrupp som tagits ut ur detta KN-nummer, det vill säga varor i kvalitetsklass I.

19. Denna argumentation kan inte godtas, även om det är riktigt att det referenspris för körsbär för regleringsåret 1992 som fastställts i förordning nr 956/92 avser produkter i kvalitetsklass I och att tredje övervägandet i denna förordning avser referenspriset för körsbär i denna kvalitetsklass.

20. Referenspriset och införselpriset skall — som generaladvokaten har framhållit i punkt 18 i förslaget till avgörande — fastställas för produkter som ingår i en enhetlig kvalitetsklass, för att man skall kunna jämföra vad som är jämförbart. Denna fastställelsemetod kan således inte få till följd att utjämningsavgiften, som i enlighet med artikel 25.1 i förordning nr 1035/72 beräknas på grundval av skillnaden mellan referenspriset och det genomsnittliga införselpriset, endast skall påföras produkter i den berörda kvalitetsklassen.

21. En sådan tolkning skulle snarast strida mot syftet med att införa en utjämningsavgift, vilket består i förebygga störningar på gemenskapsmarknaden till följd av försäljning av varor från tredje land till onormalt låga priser (se beslut av den 5 februari 1997 i mål C-51/95 P, Unifruit Hellas mot kommissionen, REG 1997, s.I-727, punkt 21). I regel kan detta syfte uppnås endast om alla berörda varuklasser påförs utjämningsavgiften. För att uppnå detta syfte måste utgångspunkten således vara att den utjämningsavgift som fastställs i enlighet med artikel 25.1 i förordning nr 1035/72 omfattar alla omnämnda produkter, utom då det föreskrivs om undantag i en uttrycklig bestämmelse.

22. Det kan vidare konstateras att det i artikel 1 i förordning nr 1591/92 ordagrant hänvisas till körsbär med ursprung i Bulgarien, utan att det görs skillnad mellan olika kvalitetsklasser. Mot denna bakgrund kan uppgiften ex före undernumret i artikel 1 i förordning nr 1591/92 inte anses utgöra ett sådant undantag som begränsar utjämningsavgiftens tillämpningsområde till körsbär i kvalitetsklass I.

23. Den tredje frågan skall således besvaras så, att den utjämningsavgift som har införts genom förordning nr 1591/92 även skall påföras körsbär som är avsedda för industriell bearbetning.

24. Beträffande tolkningen av artikel 5.2 i förordning nr 1697/79 skall det inledningsvis erinras om domstolens fasta rättspraxis, enligt vilken avståendet från uppbörd i efterhand enligt denna bestämmelse är underkastat tre kumulativa villkor (se särskilt dom av den 1 april 1993 i mål qw, och av den 12 december 1996 i de förenade målen C-47/95—C-50/95, C-60/95, C-81/95, C-92/95 och C-148/95, Olasagasti m. fl., REG 1996, s. I-6579, punkt 32).

25. För det första måste den omständigheten att tullarna inte har utkrävts bero på ett misstag som de behöriga myndigheterna själva har begått. I detta hänseende kan det erinras om att det i artikel 5.2 i förordning nr 1697/97 föreskrivna skyddet för den avgiftsskyldiges berättigade förväntningar inträder först då det är de behöriga myndigheterna själva som har skapat grunden för de berättigade förväntningarna (dom av den 27 juni 1991 i mål C-348/98, Mecanarte, REG 1991, s. I-3277, punkterna 22 och 23). Vidare skall de behöriga myndigheterna anses ha begått ett misstag om de har lämnat felaktiga upplysningar som har skapat berättigade förväntningar hos den avgiftsskyldige, vilket Covita påstår har skett i detta fall.

26. Vidare måste de behöriga myndigheternas misstag vara av sådant slag att det inte rimligen kunde ha upptäckts av den i god tro handlande avgiftsskyldige, trots dennes yrkeserfarenhet och den aktsamhet som han måste visa prov på. Det kan i detta hänseende erinras om att gemenskapsbestämmelser om införande av en utjämningsavgift måste offentliggöras i Europeiska gemenskapernas officiella tidning. Från dagen för offentliggörandet kan ingen anses vara okunnig om denna avgift (se i detta hänseende dom av den 12 juli 1989 i mål 161/88, Binder, REG 1989, s. 2415, punkt 19). Detta är under alla omständigheter fallet då en näringsidkare importerar varor i vetskap om att det finns en överhängande risk för att det införs en utjämningsavgift för dessa varor. En sådan näringsidkare kan inte förvänta sig att varje tullkontor omedelbart skall informera honom om att avgiften införts utan måste, genom att ta del av relevanta officiella tidningar, hålla sig underrättad om den gemenskapsrätt som är tillämplig på hans verksamhet. Att ålägga näringsidkaren en sådan skyldighet att hålla sig informerad utgör inte ett oproportionellt krav i förhållande till syftet med införandet av en utjämningsavgift, nämligen att undvika störningar på gemenskapsmarknaden. Därutöver måste det beaktas att en enhetlig tillämpning av gemenskapsrätten är nödvändig.

27. Det bör dock påpekas — vilket generaladvokaten också har gjort i punkt 31 i sitt förslag till avgörande — att en näringsidkare, såsom Covita, inte skall anses ha känt till utfärdandet av förordning nr 1591/92, om han bevisar att EGT av den 23 juni 1992 i grekisk version vid detta datum inte fanns tillgänglig hos Byrån för Europeiska gemenskapernas officiella publikationer i Luxemburg. Om det bevisas att den faktiska publiceringen av EGT har försenats, skall hänsyn tas till den dag då numret av tidningen faktiskt var tillgängligt (se dom av den 25 januari 1979 i mål 98/78, Räcke, REG 1979, s. 69, punkt 15; svensk specialutgåva, volym 4, s. 275).

28. Slutligen måste den avgiftsskyldige ha iakttagit alla bestämmelser i gällande lagstiftning vid sin tulldeklaration. Det kan för övrigt påpekas att det ankommer på den nationella domstolen att, med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet, fastställa om villkoren i artikel 5.2 i förordning nr 1697/79 är uppfyllda (se domen i det ovannämnda målet Olasagasti m. fl., punkt 36).

29. Beträffande tolkningen av artikel 13 i förordning nr 1430/79 skall det konstateras att det följer av denna bestämmelses ordalydelse att återbetalning eller eftergift av importtullar är underkastade två kumulativa villkor, nämligen att det rör sig om ett särskilt fall och att varken oriktigheter eller uppenbar vårdslöshet kan tillskrivas näringsidkaren.

30. Det bör för övrigt understrykas att artikel 13 i förordning nr 1430/79 och artikel 5.2 i förordning nr 1697/79 har samma målsättning, nämligen att begränsa betalningen av import- eller exporttullar i efterhand till situationer där sådan betalning är berättigad eller förenlig med en grundläggande princip, såsom principen om skydd för berättigade förväntningar (domen i det ovannämnda målet Hewlett Packard France, punkt 46).

31. Det är ur denna synvinkel riktigt att det förhållandet att en näringsidkare litar på en felaktig upplysning från den behöriga myndigheten under vissa omständigheter skulle kunna anses vara ett särskilt fall i den mening som avses i förordning nr 1430/79, oaktat det faktum att detta fall inte har förutsetts i förordning nr 3799/86. Den i artikel 4 i denna förordning uppställda förteckningen över de särskilda fall som avses i artikel 13 i förordning nr 1430/79 är nämligen inte uttömmande (se i detta hänseende domen i det ovannämnda målet Hewlett Packard France, punkterna 39 och 43).

32. Vad beträffar det andra villkor som uppställs i artikel 13 i förordning nr 1430/79 kan det dock erinras om att möjligheten att påvisa ett misstag, i den mening som avses i artikel 5.2 i förordning nr 1697/79, står i förbindelse med den uppenbara vårdslöshet som avses i artikel 13 i förordning nr 1430/79 (se domen i det ovannämnda målet Hewlett Packard France, punkt 46).

33. Det framgår således redan av punkterna 25 och 26 ovan att en näringsidkare som befinner sig i samma situation som Covita och som inte har hållit sig underrättad om den gemenskapsrätt som är tillämplig på hans verksamhet genom att ta del av relevanta officiella tidningar har betett sig vårdslöst, försåvitt det inte visas att den grekiska versionen av förordning nr 1591/92 inte fanns tillgänglig under perioden i fråga.

34. Den första frågan skall således besvaras så, att en näringsidkare som har erfarenhet av import- och exportverksamhet, och som i synnerhet känner till att det finns en överhängande risk för att det skall införas en utjämningsavgift, om denna avgift faktiskt införs, inte kan åberopa bestämmelserna i artikel 5.2 i förordning nr 1697/79 eller bestämmelserna i artikel 13 i förordning nr 1430/79, när han har haft möjlighet att informera sig om avgiftens faktiska införande genom att ta del av Europeiska gemenskapernas officiella tidning och har underlåtit att göra detta.

35. Med sin andra fråga önskar den nationella domstolen få veta om en näringsidkare kan åberopa det förhållandet att de tullmyndigheter som uppbär tullar i efterhand inte har iakttagit de frister som fastställts i artiklarna 3 och 5 i rådets förordning nr 1854/89, och om det faktum att mer än fem månader har förflutit sedan det tillfälle då tullmyndigheten hade möjlighet att beräkna det utestående tullbeloppet innebär att tullmyndighetens rätt att uppbära tull i efterhand har upphört.

36. De frister som fastställts i artiklarna 3 och 5 i förordning nr 1854/89 har till enda syfte att säkerställa att den tekniska hanteringen av förvaltningsmyndigheternas bokföring av import- och exporttullar sker snabbt och enhetligt. Tullmyndigheternas underlåtenhet att iaktta dessa frister kan medföra att den berörda medlemsstaten måste betala dröjsmålsränta till gemenskaperna, inom ramen för tillhandahållandet av egna medel, enligt artiklarna 10 och 11 i rådets förordning (EEG, Euratom) nr 1552/89 av den 29 maj 1989 om genomförande av beslut 88/376/EEG, Euratom om systemet för gemenskapernas egna medel (EGT L 155, s. 1; svensk specialutgåva, område 1, volym 4, s. 41). Av detta följer att tullmyndigheternas rätt att uppbära tull i efterhand, i enlighet med bestämmelserna i förordning nr 1697/79, inte upphör när dessa frister går ut, eftersom det i artikel 2.1 i sagda förordning föreskrivs att tullar som inte har utkrävts kan uppbäras inom tre år, räknat från den dag då det ursprungligen debiterade beloppet bokfördes eller, om det inte bokfördes, från den dag då tullskulden uppstod.

37. Den andra frågan skall således besvaras så, att tullmyndigheternas underlåtenhet att, vid uppbörd i efterhand av utjämningsavgiften, iaktta de frister som fastställts i artiklarna 3 och 5 i förordning nr 1854/89 inte medför att dessa myndigheters rätt att uppbära avgiften upphör, förutsatt att uppbörden sker inom den frist som fastställts i artikel 2.1 i förordning nr 1697/79.

38. De kostnader som har förorsakats den grekiska, den franska och den brittiska regeringen samt kommissionen, vilka har inkommit med yttranden till domstolen, är inte ersättningsgilla. Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i målet vid den nationella domstolen utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den nationella domstolen att besluta om rättegångskostnaderna.

På dessa grunder beslutar DOMSTOLEN (andra avdelningen) — angående de frågor som genom beslut av den 24 oktober 1996 har ställts av Dioikitiko Efeteio Thessalonikis — följande dom:

1) Den utjämningsavgift som har införts genom kommissionens förordning (EEG) nr 1591/92 av den 22 juni 1992 om införande av en utjämningsavgift på körsbär med ursprung i Bulgarien skall även påföras körsbär som är avsedda för industriell bearbetning.

2) En näringsidkare som har erfarenhet av import- och exportverksamhet, och som i synnerhet känner till att det finns en överhängande risk för att det skall införas en utjämningsavgift, kan inte, om denna avgift faktiskt införs, åberopa bestämmelserna i artikel 5.2 i rådets förordning (EEG) nr 1697/79 av den 24 juli 1979 om uppbörd i efterhand av import- eller exporttullar som inte har utkrävts av gäldenären för varor som hänförts till ett tullförfarande som medför skyldighet att betala sådana tullar, eller bestämmelserna i artikel 13 i rådets förordning (EEG) nr 1430/79 av den 2 juli 1979 om återbetalning eller eftergift av import- eller exporttullar, när han har haft möjlighet att informera sig om avgiftens faktiska införande genom att ta del av Europeiska gemenskapernas officiella tidning och har underlåtit att göra detta.

3) Tullmyndigheternas underlåtenhet att, vid uppbörd i efterhand av utjämningsavgiften, iaktta de frister som fastställts i artiklarna 3 och 5 i rådets förordning (EEG) nr 1854/89 av den 14 juni 1989 om bokföring och betalningsvillkor för importtullar och exporttullar till följd av en tullskuld medför inte att sagda myndigheters rätt att uppbära avgiften upphör, förutsatt att uppbörden sker inom den frist som fastställts i artikel 2.1 i förordning nr 1697/79.

1 Rättegångsspråk: grekiska.