Domstolens dom den 5 maj 1998

I mål C-403/96 P,

DOMSTOLEN sammansatt av ordföranden G. C. Rodríguez Iglesias, avdelningsordförandena C. Gulmann, H. Ragnemalm, M. Wathelet (referent) och R. Schintgen samt domarna G. F. Mancini, J. C. Moitinho de Almeida, P. J. G. Kapteyn, J. L. Murray, D. A. O. Edward, J.-R Puissochet, G. Hirsch, P. Jann, L. Sevón och K. M. Ioannou, generaladvokat: A. La Pergola, justitiesekreterare: avdelningsdirektören D. Louterman-Hubeau,

med hänsyn till förhandlingsrapporten,

efter att parterna har avgivit muntliga yttranden vid sammanträdet den 8 oktober 1997,

och efter att den 16 december 1997 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,

följande

Dom

Tillämpliga bestämmelser

Faktiska omständigheter och förfarande vid förstainstansrätten

Den överklagade dornen

Huruvida yrkandet om upphävande kan tas upp till sakprövning

Huruvida skadeståndsyrkandet kan tas upp till sakprövning

Överklagandet

Den första grunden

Den andra grunden

Återförvisning av ärendet till förstainstansrätten

1. Glencore Grain Ltd, tidigare Richco Commodities Ltd (nedan kallat Glencore eller klaganden), har genom ansökan, som inkom till domstolens kansli den 23 december 1996, i enlighet med artikel 49 i EG-stadgan för domstolen överklagat förstainstansrättens dom av den 24 september 1996 i mål T-491/93, Richco mot kommissionen (REG 1996, s. II-1131, nedan kallad den överklagade domen), där förstainstansrätten avvisade klagandens talan om ogiltigförklaring av kommissionens beslut av den 1 april 1993 riktat till Vnesheconombank.

2. Rådet antog den 16 december 1991 beslut 91/658/EEG om beviljande av ett medelfristigt lån till Sovjetunionen och dess delrepubliker (EGT L 362, s. 89).

3. I artikel 1.1 i beslutet föreskrivs följande:

4. Artikel 2 i beslut 91/658 föreskriver för det ändamålet att

5. Artikel 3 i beslutet innehåller följande bestämmelse:

6. Av artikel 4 framgår för övrigt följande:

7. Den 9 juli 1992 antog kommissionen förordning (EEG) nr 1897/92 om genomförandebestämmelser för ett medelfristigt lån till Sovjetunionen och dess delrepubliker, vilka fastställts i beslut 91/658 (EGT L 191, s. 22).

8. I artikel 2 i denna förordning föreskrivs följande:

9. Följande anges i artikel 4 i förordning nr 1897/92:

10. Artikel 5 innehåller villkoren för ett godkännande enligt artikel 4. Bland dessa villkor finns följande två punkter:

11. Europeiska ekonomiska gemenskapen, Ryska federationen, som efterträdare till Sovjetunionen, och dess ekonomiska ombud Vnesheconombank (nedan kallad VEB) undertecknade den 9 december 1992 i enlighet med förordning nr 1897/92 ett Memorandum of Understanding (nedan kallat ramavtalet) på grundval av vilket gemenskapen beviljade Ryska federationen det lån som hade inrättats genom beslut 91/658. Således föreskrevs att gemenskapen som långivare skulle bevilja VEB som låntagare, med Ryska federationen som borgensman, ett medelfristigt lån på 349 miljoner ecu med en längsta lånetid om tre år.

12. Artikel 6 i ramavtalet föreskriver följande:

13. I punkt 7 uppställs villkoren för att ett kontrakt skall godkännas. Det anges bland annat att leverantörerna skall utses av de ryska organ till vilka Ryska federationens regering har gett detta uppdrag.

14. Kommissionen och VEB undertecknade den 9 december 1992 det avtal som föreskrivs i förordning nr 1897/92 och ramavtalet (nedan kallat låneavtalet). I detta avtal fastställs en exakt mekanism för utbetalning av lånet. Avtalet föreskriver ett förfarande som kan anlitas under den period då lånet skall användas (15 januari 1993—15 juli 1993) och som har till syfte att lägga ut de belopp som har godkänts för betalning för leveranserna.

15. Kommissionen ingick såsom låntagare den 15 januari 1993 i enlighet med artikel 2 i beslut 91/658 i gemenskapens namn ett låneavtal med ett bankkonsortium som leds av Credit Lyonnais.

16. Förstainstansrätten fastställde följande i den överklagade domen:

17. Av den överklagade domen framgår att klaganden yrkade att förstainstansrätten skulle

18. I sin invändning om rättegångshinder yrkade kommissionen att förstainstansrätten skulle

19. Förstainstansrätten avvisade talan om ogiltigförklaring av kommissionens beslut av den 1 april 1993 (nedan kallat det omtvistade beslutet) på följande grunder:

20. Förstainstansrätten upptog yrkandet om ersättning för klagandens påstådda skada till sakprövning på följande grunder:

21. Mot bakgrund av vad som har anförts ovan meddelade förstainstansrätten följande dom:

22. Glencore har till stöd för sitt överklagande åberopat två grunder avseende dels åsidosättande av artikel 173 fjärde stycket i fördraget, dels motsägelsen i motiveringen till den överklagade domen.

23. Den första grunden består av två delar.

24. Klaganden har för det första hävdat att förstainstansrätten avvek från domstolens och förstainstansrättens fasta rättspraxis då den ansåg att det omtvistade beslutet inte direkt berörde klaganden.

25. Inledningsvis har klaganden hävdat att förstainstansrätten oriktigt ansåg att det omtvistade beslutet inte ersatte ett beslut fattat av de ryska myndigheterna (punkt 54 i den överklagade domen). Klaganden har i detta avseende hänvisat till artiklarna 4 och 5 i förordning nr 1897/92 rörande godkännande av leveranskontrakt samt till artiklarna 1 och 4 i det leveranskontrakt som den hade ingått med Exportkhleb, vilka förklarades av de ryska myndigheternas dåliga finansiella situation, som ledde till att de inte kunde uppfylla sina betalningsskyldigheter utan gemenskapsfinansiering.

26. Artikel 1 i detta kontrakt föreskriver att det

27. Artikel 4 innehåller följande:

28. För att uppfylla sina åtaganden gentemot Glencore var de ryska myndigheterna således faktiskt och rättsligt fullständigt beroende av kommissionens godkännande med tanke på gemenskapsfinansieringen. När kommissionen genom skrivelse av den 1 april 1993 vägrade att godkänna de ändringar som hade avtalats den 23 februari 1993, ersatte dess beslut följaktligen de ryska myndigheternas beslut att betala ett högre pris, vilket innebar att dessa myndigheter endast kunde betala det tidigare priset för det vete som Glencore hade levererat och inte det nya pris som hade fastställts i det ändrade kontraktet.

29. Klaganden har för det andra kritiserat förstainstansrätten för att den inte hade beaktat att de ryska myndigheterna, i avsaknad av gemenskapsfinansiering, inte hade befogenhet att företa skönsmässig bedömning vad gäller uppfyllelsen av deras betalningsskyldigheter gentemot Glencore (se dom av den 13 maj 1971 i de förenade målen 41/70—44/70, International Fruit Company m. fl. mot kommissionen, REG 1971, s. 411, av den 23 november 1971 i mål 62/70, Bock mot kommissionen, REG 1971, s. 897, och av den 17 januari 1985 i mål 11/82, Piraiki-Patraiki, REG 1985, s. 207).

30. Klaganden har för det tredje kritiserat förstainstansrätten för att den inte följde domstolens och förstainstansrättens rättspraxis i fråga om upptagande till sakprövning av talan som en eventuell mottagare av stödet riktar mot kommissionens beslut avseende statligt stöd.

31. Klaganden har i detta avseende påpekat att på samma sätt som en medlemsstat som avser att bevilja stöd kan komma överens med en eventuell mottagare om att endast bevilja stödet om kommissionen godkänner det anmälda stödet, hade de ryska myndigheterna genom kontraktet åtagit sig att till Glencore betala det nya högre priset, om kommissionen godkände detta pris med hänsyn till gemenskapsfinansieringen. På samma sätt hade situationen för Glencore, som under förfarandet för godkännande vid kommissionen oavbrutet stod i kontakt med institutionen, likheter med situationen för mottagaren av föreslaget stöd. Förstainstansrätten handlade oriktigt då den i punkt 53 i den överklagade domen underlät att fästa vikt vid denna omständighet.

32. Dessutom handlade förstainstansrätten enligt klaganden oriktigt då den fastställde att förekomsten av en hänvisningsklausul som påverkade kontraktets genomförande och betalningen av priset inte hade haft till följd att det omtvistade beslutet direkt påverkade Glencore (punkt 56 i den överklagade domen). Att kontraktet mellan Glencore och Exportkhleb skulle godkännas av kommissionen för att det skulle erhålla gemenskapsfinansiering och att dess genomförande således faktiskt och rättsligt var beroende av detta godkännande bildade tvärtom underlag för hänvisningsklausulen.

33. Kommissionen anser att överklagandet inte kan tas upp till sakprövning, eftersom den åberopade argumentationen endast återger de argument som klaganden framförde vid förstainstansrätten. Enligt en fast rättspraxis uppfyller ett överklagande som begränsas till att upprepa eller att i text återge de grunder och argument som redan framfördes vid förstainstansrätten inte kraven på motivering enligt artikel 51 i EG-stadgan för domstolen och enligt artikel 112.1 c i domstolens rättegångsregler.

34. Kommissionen har angående sakfrågan konstaterat att klaganden har åberopat den omständigheten att säljkontraktet med Exportkhleb innehåller en hänvisningsklausul. Kommissionen har i detta avseende påpekat att bortsett från de olika tolkningar som denna klausul ger upphov till kan dess vägran att inte godkänna gemenskapsfinansiering inte ha till följd att de finansiella skyldigheterna enligt säljkontraktet inte skall uppfyllas. En eventuell tvist mellan klaganden och Exportkhleb, vilken skulle vara rent privaträttslig, borde enligt kontraktet handläggas vid Moskvas handelskammare.

35. Kommissionen anser dessutom att det inte kan vara fråga om att en enskilds behörighet att väcka talan mot en rättsakt som antagits av en gemenskapsinstitution skall vara beroende av privaträttsliga arrangemang mellan denne enskilde och tredje man eller av rättsakter som en av parterna eller båda parterna stöder sig på med hänsyn till kontraktets tillämpning.

36. Kommissionen har för övrigt påpekat att de ryska myndigheterna inte hade något offentligrättsligt uppdrag i samband med genomförandet av en gemenskapspolitik. I stället för att genomföra en gemenskapsrättsakt medförde deras beslut att ingå säljkontraktet och sedermera att vägra att betala den senare överenskomna prisskillnaden endast privaträttsliga verkningar för förhållandet mellan Exportkhleb och klaganden. Detta utgör en viktig skillnad i förhållande till den situation som var i fråga i domen i det ovannämnda målet International Fruit Company m. fl. mot kommissionen. I det sistnämnda målet hade det statliga genomförandeorgan till vilket kommissionens omtvistade beslut riktades endast rollen av en mellanhand mellan kommissionen och sökanden och saknade handlingsutrymme.

37. Vad gäller den rättspraxis avseende statligt stöd som klaganden har åberopat har kommissionen påpekat att när den fastställer att stöd som har beviljats ett företag är oförenligt med den gemensamma marknaden berör ett sådant beslut alltid direkt detta företag, oberoende av vad medlemsstaten har kunnat föreskriva i kontraktet med företaget.

38. Vad beträffar kommissionens invändning om rättegångshinder skall det konstateras att överklagandet på ett exakt sätt anger de kritiserade omständigheterna i den överklagade domen samt de rättsliga argument som på ett särskilt sätt stöder yrkandet om ogiltigförklaring (se bland annat beslut av den 26 april 1993 i mål C-244/92 P, Kupka-Floridi mot ekonomiska och sociala kommittén, REG 1993, s. I-2041, punkt 9). Under dessa omständigheter kan det förhållandet att dessa argument även framfördes vid förstainstansrätten inte motivera att de avvisas.

39. Invändningen om rättegångshinder kan följaktligen inte vinna bifall.

40. Det skall erinras om att varje fysisk och juridisk person enligt artikel 173 fjärde stycket i fördraget får föra talan mot ett beslut som är riktat till honom eller mot ett beslut som, även om det är riktat till en annan person, direkt och personligen berör honom.

41. I det föreliggande fallet var det omtvistade beslutet formellt riktat till VEB.

42. Förstainstansrätten behandlade endast frågan om beslutet direkt berörde sökanden, eftersom kommissionen inte bestred att sökanden berördes personligen.

43. Av domstolens rättspraxis följer att direkt inverkan förutsätter att den påtalade gemenskapsåtgärden har direkt inverkan på den enskildes rättsliga situation och att den inte lämnar dem till vilka åtgärden riktar sig och som skall genomföra den något utrymme att företa skönsmässig bedömning, eftersom åtgärden har en rent automatisk karaktär och endast följer av gemenskapslagstiftningen utan att några mellanliggande regler skall tillämpas (se i detta avseende bland annat domen i det ovannämnda målet International Fruit Company m. fl. mot kommissionen, punkt 23—29, dom av den 6 mars 1979 i mål 92/78, Simmenthal mot kommissionen, REG 1979, s. 777, punkterna 25 och 26, domarna av den 29 mars 1979 i mål 113/77, NTN Toyo Bearing Company m. fl. mot rådet, REG 1979, s. 1185, punkterna 11 och 12, svensk specialutgåva, häfte 4, i mål 118/77, ISO mot rådet, REG 1979, s. 1277, punkt 26, i mål 119/77, Nippon Seiko m. fl. mot rådet och kommissionen, REG 1979, s. 1303, punkt 14, i mål 120/77, Koyo Seiko m. fl. mot rådet och kommissionen, REG 1979, s. 1337, punkt 25, och i mål 121/77, Nachi Fujikoshi m. fl. mot rådet, REG 1979, s. 1363, punkt 11, dom av den 11 juli 1985 i de förenade målen 87/77, 130/77, 22/83, 9/84 och 10/84, Salerno m. fl. mot kommissionen och rådet, REG 1985, s. 2523, punkt 31, av den 17 mars 1987 i mål 333/85, Mannesmann-Röhrenwerke och Benteler mot rådet, REG 1987, s. 1381, punkt 14, av den 14 januari 1988 i mål 55/86, Arposol mot rådet, REG 1988, s. 13, punkt 11—13, av den 26 april 1988 i mål 207/86, Apesco mot kommissionen, REG 1988, s. 2151, punkt 12, och av den 26 juni 1990 i mål C-152/88, Sofrimport mot kommissionen, REG 1990, s. I-2477, punkt 9).

44. Detsamma gäller när mottagarnas möjlighet att inte följa gemenskapsrättsakten är rent teoretisk, eftersom det inte råder något tvivel om att de är villiga att dra de slutsatser som är förenliga med rättsakten (se i detta avseende domen i de ovannämnda målen Bock mot kommissionen, punkt 6—8, och Piraiki-Patraiki m. fl. mot kommissionen, punkt 8—10, samt dom av den 31 mars 1998 i de förenade målen C-68/94 och C-30/95, Frankrike m. fl. mot kommissionen, REG 1998, s. I-1375, punkt 51).

45. Med beaktande av vad som anförts ovan ankom det i det föreliggande fallet på förstainstansrätten att kontrollera om det omtvistade beslutet ensamt påverkade Glencores rättsliga situation därför att de behöriga ryska myndigheterna saknade befogenhet att företa skönsmässig bedömning vad gäller möjligheten att genomföra kontraktet i enlighet med de villkor som parterna hade avtalat i tilläggskontraktet men vilka kommissionen inte hade godkänt, samtidigt som man skulle ha avstått från gemenskapsfinansiering.

46. I detta avseende begränsade sig förstainstansrätten till att konstatera att kommissionen, som endast [hade] befogenhet att undersöka kontraktens överensstämmelse med avseende på gemenskapsfinansieringen, inte hade fattat något beslut som skulle ha påverkat den rättsliga giltigheten av det handelsavtal som har slutits mellan sökanden och Exportkhleb eller ändrat villkoren i kontraktet, exempelvis de av parterna avtalade priserna och att ändringen av kontraktet av den 28 november 1992, som parterna vidtog den 23 februari 1993, [således förblev] bindande för parterna enligt de villkor som dessa [hade] enats om (punkterna 52 och 54). Förstainstansrätten tillade att den omständigheten att kontraktet innehåller en hänvisningsklausul i handelsavtalen som gör genomförandet av kontraktet och betalningen av priset beroende av om kommissionen fastslår att villkoren för utbetalande av lånet är uppfyllda berodde på parternas egen vilja, varav talans upptagande till sakprövning inte kunde vara beroende i enlighet med artikel 173 fjärde stycket (punkt 56).

47. Av flera objektiva, relevanta och samstämmiga omständigheter som förstainstansrätten fastställde följer emellertid att det omtvistade beslutet direkt berörde klaganden.

48. Av den överklagade domen framgår nämligen att VEB, som finansiellt ombud för Ryska federationen, i enlighet med ramavtalet och låneavtalet, vilka binder VEB gentemot kommissionen, har deltagit i genomförandet av gemenskapsfinansieringen av importen till Ryska federationen av jordbruksprodukter och livsmedel samt medicinska artiklar, såsom föreskrivs i beslut 91/658.

49. Dessutom förefaller det som om ikraftträdandet av leveranskontraktet i fråga var underkastat hänvisningsklausulen enligt vilken kommissionen skulle fastställa att kontraktet var förenligt med villkoren för utbetalningen av gemenskapslånet och som om ingen utbetalning fick verkställas, om den bank som hade utsetts i kontraktet inte erhöll något kontraktuellt åtagande från kommissionen att återbetala lånet.

50. En sådan omständighet bekräftas av det socioekonomiska sammanhang i vilket leveranskontraktets undertecknande ingår. Detta sammanhang kännetecknas, såsom framgår av tredje och fjärde övervägandet i beslut 91/658, av den kritiska ekonomiska och finansiella situation som mottagarrepubliken befann sig i samt av den försvårade situationen vad avser livsmedel och mediciner. Det var under dessa omständigheter riktigt att anse att leveranskontraktet endast hade ingåtts med hänsyn till gemenskapens åtaganden i dess egenskap av långivare i förhållande till VEB, så snart som handelsavtalen skulle fastställas vara förenliga med gemenskapslagstiftningen.

51. Under dessa omständigheter återspeglar införandet av hänvisningsklausulen i kontraktet, vilket parterna förvisso önskade, endast det förhållandet att leveranskontraktet är objektivt ekonomiskt underkastat låneavtalet mellan gemenskapen och den berörda republiken, vilket generaladvokaten betonade i punkt 69 i sitt förslag till avgörande, eftersom betalning för spannmålsleveransen endast kunde ske med hjälp av finansiella resurser som gemenskapen hade ställt till köparnas förfogande genom att ställa remburser som inte kunde återtas.

52. Exportkhlebs möjlighet att verkställa leveranskontrakten i enlighet med de prisvillkor som kommissionen inte godkände och att således avstå från gemenskapsfinansiering var rent teoretisk och kunde — mot bakgrund av de faktiska omständigheter som förstainstansrätten fastställde — således inte vara tillräcklig för att utesluta att det omtvistade beslutet direkt berörde klaganden.

53. Det förefaller således som om det omtvistade beslutet, varigenom kommissionen genom att utöva sin befogenhet vägrade att godkänna tillägget till leveranskontraktet mellan Exportkhleb och Glencore, berövade den sistnämnda parten samtliga faktiska möjligheter att genomföra det kontrakt som hade tilldelats den eller erhålla betalning för de leveranser som hade gjorts enligt de överenskomna villkoren.

54. Under dessa omständigheter har det omtvistade beslutet direkt inverkat på klagandens rättsliga situation, även om det har riktats till VEB såsom Ryska federationens finansiella ombud.

55. Av vad som har anförts ovan följer att förstainstansrätten gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning då den, med hänsyn till de faktiska omständigheter som den fastställde, ansåg att det omtvistade beslutet inte direkt berörde klaganden i den mening som avses i artikel 173 fjärde stycket.

56. Överklagandet är således välgrundat i den utsträckning som det avser den omständigheten att förstainstansrätten i domen avvisade talan om ogiltigförklaring.

57. Med beaktande av vad som har anförts ovan saknas det anledning att ta ställning till den andra grunden.

58. Artikel 54 första stycket i EG-stadgan för domstolen föreskriver följande: Om överklagandet är välgrundat skall domstolen upphäva förstainstansrättens avgörande. Domstolen kan själv slutligt avgöra ärendet, om detta är färdigt för avgörande, eller återförvisa ärendet till förstainstansrätten för avgörande.

59. I det föreliggande fallet anser domstolen att ärendet inte är färdigt för avgörande och att det således skall återförvisas till förstainstansrätten för att denna skall döma i sak.

På dessa grunder beslutar DOMSTOLEN följande dom:

1) Förstainstansrättens dom av den 24 september 1996 i mål T-491/93, Richco mot kommissionen, upphävs i den utsträckning som förstainstansrätten har avvisat den talan om ogiltigförklaring som hade väckts av bolaget Glencore Grain Ltd, tidigare Richco Commodities Ltd.

2) Ärendet återförvisas till förstainstansrätten för att denna skall döma i sak.

3) Beslut om rättegångskostnader kommer att meddelas senare.

1 Rättegångsspråk: nederländska.