Förslag till avgörande av generaladvokat Antonio Saggio föredraget den 28 januari 1999

1 Originalspråk: italienska.

2 Dom av den 17 maj 1994 i mål C-41/93, Frankrike mot kommissionen (REG 1994, s. I-1829; svensk specialutgåva, volym 15).

3 Dom meddelades den 1 oktober 1998 i detta mål, C-127/97, Burstein (REG 1998, s. I-6005). Domstolen hade emellertid i den domen inte möjlighet att gå in på frågeställningen rörande artikel 100a.4 i fördraget, eftersom den ansåg — såsom jag hade föreslagit i första hand — att den nationella bestämmelsen inte omfattades av harmoniseringsdirektivets tillämpningsområde.

4 EGT L 237, s. 13; svensk specialutgåva, område 13, volym 27, s. 15.

5 Se andra och tredje övervägandet i direktivet.

6 Enligt artikel 2.7 avses med uttrycket quantum satis att ingen maximihalt av färgämnena fastställs i direktivet. Färgämnena skall dock användas enligt god tillverkningssed och inte i större mängd än vad som är nödvändigt för det avsedda syftet och på så sätt att konsumenterna inte vilseleds.

7 Se artikel 9.1 i direktivet.

8 Både anslutningsfördraget och anslutningsakten undertecknades på Korfu den 24 juni 1994 (EGT C 241, 29.8.1994) och ändrades, till följd av att Konungariket Norge inte hade deponerat sina ratifikationsinstrument före den 1 januari 1995, genom rådets beslut av den 1 december 1994 (EGT L 1, 1.1.1995)

9 Domen av den 5 april 1979 i mål 148/78, Ratti (REG 1979, s. 1629; svensk specialutgåva, volym 4, s. 439) äger alltjämt giltighet i detta avseende. Domstolen slog i den fast att en enskild inte kan åberopa principen om berättigade förväntningar innan fristen for genomförandet av direktivet har löpt ut (se punkt 46).

10 Se dom av den 18 december 1997 i mål C-129/96, Inter-Environnement Wallonie (REG 1997, s. I-7411). Den specifika punkten i domen förefaller bygga på den folkrättsliga principen att en stat är förpliktad att före traktatens ikraftträdande avhålla sig från handlingar som skulle omintetgöra en traktats ändamål och syfte (se artikel 18 i Wienkonventionen om traktaträtten av den 23 maj 1969).

11 Denna princip ligger till grund för 5 § i lagen (1964:163) om införande av brottsbalken samt för exempelvis artikel 2.2 i den italienska strafflagen. Vad gäller internationella rättsakter, se exempelvis artikel 15 i Internationella konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter av den 15 december 1966. Principen nar sin grund i det förhållandet att det skulle vara orimligt och motsägelsefullt att bestraffa den som begått en gärning som numera är tillåten enligt rättsordningen.

12 Detta har fastslagits vid ett stort antal tillfällen i rättspraxis. Se exempelvis dom av den 19 november 1991 i de förenade målen C-6/90 ochC-9/90, Francovich (REG 1991, s. I - 5357; svensk specialutgåva, volym 11).

13 Beskattningens betydelse för genomförandet av de grundläggande friheterna påpekas allt oftare även i gemenskapens rättspraxis. Se, bland många andra, domarna av den 28 januari 1992 i mål C-240/90, Bachmann (REG 1992, s. I-249; svensk specialutgåva, volym 13) och i måi C-300/90, kommissionen mot Belgien (REG 1992, s. I-305), och av den 14 februari 1995 i mål C-279/93, Schumacker (REG 1995, s. I-225), av den 11 augusti 1995 i mål C-80/94, Wielcockx (REG 1995, s. I-2493) och av den 16 juli 1998 i mål C-264/96, ICI (REG 1998, s. I-4695).

14 Se dom av den 4 oktober 1991 i mål C-70/88, parlamentet mot rådet (REG 1991, s. I-4529; svensk specialutgåva, volym 10), punkt 17, och av den 17 mars 1993 i mål C-155/91, kommissionen mot rådet (REG 1993, s. I-939; svensk specialutgåva, volym 14), punkt 19.

15 Även de i artikel 36 i fördraget intagna undantagen från reglerna om fri rörlighet för skall tolkas restriktivt (se dom av den 25 januari 1977 i mål 46/76, Bauhuis, REG 1977, s. 5, svensk specialutgåva, volym 3, s. 267, punkterna 5—12, och av den 5 juni 1986 i mål 103/84, kommissionen mot Italien, REG 1986, s. 1759, punkterna 21 och 22). Samma överväganden kan göras gällande i fråga om de undantag från den fria rörligheten för arbetstagare respektive egenföretagare som föreskrivs i artikel 48.3 respektive artikel 56 i fördraget. Bestämmelserna i artikel 56 gäller dessutom för friheten att tillhandahålla tjänster i kraft av artikel 66 i samma fördrag.

16 I det förevarande fallet grundar sig direktivet till stor del på behovet av att skydda folkhälsan, varmed det således redan skyddar det värde som ligger till grund för begäran om undantag enligt artikel 100a. 4.

17 Domen i det ovannämnda målet Frankrike mot kommissionen (ovan fotnot 1), i synnerhet punkterna 29 och 30.

18 Sverige har i förevarande fall anmält bestämmelserna till kommissionen den 2 november 1995, medan fristen för införlivande av direktivet löpte ut den 31 december samma år.

19 Se dom av den 20 mars 1984 i mål 84/82, Tyskland mot kommissionen (REG 1984, s. 1451; svensk specialutgåva, volym 7, s. 565) punkt 11.

20 EGT L 40, s. 27; svensk specialutgåva, område 13, volym 17, s. 200.

21 För fullständighetens skull vill jag här återge den relevanta bestämmelsen i artikel 95 (före detta artikel 100a), i dess lydelse enligt Amsterdamfördraget, i dess helhet. Kommissionen skall inom sex månader efter en sådan anmälan som avses i punkterna 4 och 5 godkänna eller förkasta de ifrågavarande nationella bestämmelserna sedan den konstaterat huruvida dessa utgör ett medel för godtycklig diskriminering eller innebär förtäckta handelshinder mellan medlemsstaterna samt huruvida de kommer att utgöra ett hinder för den inre marknadens funktion. Om kommissionen inte fattar beslut inom denna period skall de nationella bestämmelser som avses i punkterna 4 och 5 anses godkända. Det bör nämnas att det inte heller av den nya versionen av bestämmelsen klart framgår huruvida kommissionens beslut har konstitutiv eller deklaratorisk verkan. De ovan anförda synpunkterna gäller således även det nya fördraget.

22 Skyldigheten att handla skyndsamt härrör från skyldigheten till lojalt samarbete vid fullgörandet av de skyldigheter som följer av fördraget, vilken stadgas i artikel 5 i fördraget. Vad gäller tillämpligheten av artikel 5 på institutionerna, se beslut av den 13 juli 1990 i mål C-2/88, Imm. Zwartveld (REG 1990, s. I-3365; svensk specialutgåva, volym 10), dom av den 23 februari 1995 i mål C-349/93, kommissionen mot Italien (REG 1995, s. I-343) och förstainstansrättens dom av den 11 februari 1992 i mål T-16/90, Panagiotopoulou mot parlamentet (REG 1992, s. II-89), punkt 51.