Förslag till avgörande av generaladvokat Antonio La Pergola föredraget den 25 november 1999

1 Originalspråk: italienska.

2 EGT 217, 1964, s. 3685.

3 Se ingressen och artikel 2.1 i avtalet.

4 Se dom av den 30 september 1987 i mål 12/86, Demirel (REG. 1987, s. 3719; svensk specialutgåva, volym 9, s. 175), punkt 15.

5 Beslut av den 22 december 1995 om genomförande av den slutgiltiga fasen av tullunionen (EGT L 35, 1996, s. 1).

6 Artikel 52 i EG-fördraget bar nu blivit artikel 43 EG i ändrad lydelse, artikel 53 i EG-fördraget är upphävd genom Amsterdamfördraget, artikel 54 i EG-fördraget har nu blivit artikel 44 EG i ändrad lydelse, artikel 55 i EG-fördraget bar nu blivit artikel 45 EG, artikel 56 i EG-fördraget har nu blivit artikel 46 EG i ändrad lydelse, och artikel 58 i EG-fördraget har nu blivit artikel 48 EG.

7 EGT L 293, s. 1; svensk specialutgåva, område 11, volym 1, s. 130.

8 Texten till artikel 13 i det ifrågavarande avtalet framgår av punkt 2 ovan. Av artikel 14 framgår följande: De avtalsslutande parterna skall vägledas av artiklarna 55, 56 och 58— 65 i Fördraget om upprättandet av Europeiska ekonomiska gemenskapen för att undanröja inskränkningar i friheten att tillhandahålla tjänster mellan sig. Artikel 59 i EG-fördraget har nu blivit artikel 49 EG i ändrad lydelse, artikel 60 i EG-fördraget har nu blivit artikel 50 EG, artikel 61 i EG-fördraget har nu blivit artikel 51 EG i ändrad lydelse, artikel 62 i EG-fördraget har upphävts genom Amsterdamfördraget, artiklarna 63 och 64 i EG-fördraget har nu blivit artiklarna 52 EG och 53 EG i ändrad lydelse, och artikel 65 i EG-fördraget har nu blivit artikel 54 EG. Associeringsrådet — sammansatt av å ena sidan medlemmar av medlemsstaternas regeringar, rådet och kommissionen, och å andra sidan medlemmar av Turkiets regering — inrättades genom artikel 6 i avtalet. Enligt artikel 22.1 i detta avtal har associeringsrådet... befogenhet att fatta beslut för att genomföra avtalets mål och i de fall som föreskrivs i detta. Vardera parten är skyldig att vidta nödvändiga åtgärder för att genomföra de beslut som fattats...

9 Av punkt 21 i HC 510 framgår följande: Personer som har tillåtits att resa in i Förenade kungariket som turister kan hos Secretary of State ansöka om att få etablera sig där för att starta rörelse, antingen som näringsidkare eller som bolagsmän i ett nytt eller i ett redan existerande bolag. Varje sådan ansökan skall prövas med hänsyn till förhållandena i det enskilda fallet. Tillståndet beror på olika faktorer, bland annat bevis för att sökanden kommer att tillföra företaget egna tillgångar, i förhållande till sitt deltagande, att han kommer att kunna bära sin andel av eventuella skulder som företaget kan ådra sig och att hans andel av vinsten är tillräcklig för att försörja honom och de personer vars försörjning han ansvarar för. Sökandens roll i företaget får inte vara ett dolt anställningsförhållande och det skall klart framgå att han inte behöver komplettera sin verksamhet i företaget med en anställning för vilken arbetstillstånd krävs När tillståndet har beviljats får sökandens vistelse förlängas till tolv månader, med villkor som innebär att dennes frihet att ta anställning begränsas. En person som har fått tillstånd att bedriva affärsverksamhet på grundval av sin första ansökan kan beviljas en lämplig förlängning av sitt uppehållstillstånd om ovannämnda villkor fortfarande föreligger vid slutet av den först beviljade perioden.

10 I artikel 4 i HC 510 angående förlängning eller ändring av uppehållstillstånd angavs följande: I följande artiklar anges de huvudkategorier av personer som kan fä tidsbegränsat inresetillstånd [i Förenade kungariket] och som kan ansöka om ändring av sitt tillstånd samt de principer som skall gälla vid behandling av deras ansökningar, eller vid ändring av deras tillstånd. Vid beslut i dessa frågor skall hänsyn tas till alla omständigheter av betydelse. Det faktum att sökanden uppfyller de formella villkoren i dessa bestämmelser för att vistas eller förlänga sin vistelse i den ifrågavarande egenskapen är inte avgörande för att bevilja ansökan. Det är till exempel av betydelse om den berörda personen har respekterat den tidsfrist och de villkor enligt vilka han beviljades inresa, om det på grund av hans karaktär, uppträdande eller umgänge inte är önskvärt att han får uppehållstillstånd, om lian utgör en fara för den allmänna säkerheten, eller, för det fall att han har fått uppehållstillstånd för den begärda perioden, om han inte kan utlämnas till ett annat land.

11 Se bland annat domen i målet Demirel (ovan fotnot 3), punkt 14, dom av den 31 januari 1991 i mål C-18/90, Kziber (REG 1991, s. I-199; svensk specialutgåva, tillägg, s. 9), punkt 15, av den 16 juni 1998 i mal C-162/96, Räcke (REG 1998, s. I-3655), punkt 31, och av den 4 maj 1999 i mål C-262/96, Sürül (REG 1999, s. I-2685), punkt 60.

12 Se domen i målet Demirel (ovan fotnot 3), punkterna 19—25.

13 Till skillnad från vad som anges i artikel 36 i tilläggsprotokollet om det etappvisa genomförandet av den fria rörligheten för arbetstagare (se nedan fotnot 17).

14 Se dom av den 15 juli 1964 i mål 6/64, Costa (REG 1964, s. 1141; svensk specialutgåva, volym 1, s. 211), särskilt s. 1163.

15 Se även dom av den 20 september 1990 i mål C-192/89, Sevince (REG 1990, s. I-3461; svensk specialutgåva, volym 10, s. 507), genom vilken domstolen bland annat har erkänt den direkta effekten av de så kallade standstillklausulerna när det gäller införandet av nya restriktioner i fråga om rätten att ta anställning för arbetstagare, som lagligen uppehåller sig och arbetar i de avtalsslutande stater som förekommer i artikel 7 i beslut nr 2/76 av den 20 december 1976 om genomförandet av artikel 12 i Ankaraavtalet och i artikel 13 i beslut nr 1/80 av den 19 september 1980 om associeringens utveckling, som antogs av det genom associeringsavtalet mellan Europeiska ekonomiska gemenskapen och Turkiet inrättade associeringsrådet (inget av dessa två beslut har offentliggjorts i EGT).

16 Se domen i målet Sürül (ovan fotnot 10), punkterna 69—72.

17 Se till exempel domen i målet Sevince (ovan fotnot 14], punkt 29, och dom av den 16 december 1992 i mal C-237/91, Kus (REG 1992, s. I-6781; svensk specialutgåva, volym 13, s. 243), punkt 29. Se även dom av den 8 april 1976 i mål 48/75, Royer (REG 1976, s. 497; svensk specialutgåva, volym 3, s. 73), punkt 27, av den 12 december 1990 i mal C-100/89 och C-101/89, Kaefer och Procacci (REG 1990, s. I-4647). punkt 19, och av den 7 juli 1992 i mål C-370/90, Singh (REG 1992, s. I-4265; svensk specialutgåva, volym 13, s. 19), punkt 17. Omvänt är det, i frånvaro av en speciell bestämmelse som tillerkänner turkiska arbetstagare rätt att vistas på en medlemsstats territorium efter att där ha utövat ett arbete, så att eftersom uppehållsrätten för en turkisk medborgare — såsom den underförstått men nödvändigtvis garanteras av artikel 6 i beslut nr 1/80 (se nedan fotnot 18) — förutsätter utövandet av ett reguljärt arbete försvinner den om han senare blir totalt och permanent arbetsoförmögen (se dom av den 6 juni 1995 i mål C-434/93, Bozkurt (REG 1995, s. I-1475), punkt 40).

18 Se särskilt de ovannämnda besluten nr 2/76 och 1/80 (se ovan fotnot 14), som antogs av associeringsrådet för att genomföra artikel 12 i avtalet och artikel 36 i tilläggsprotokollet. Enligt artikel 12 i avtalet skall de avtalsslutande parterna... vägledas av artiklarna 48, 49 och 50 i Fördraget om upprättandet av Europeiska ekonomiska gemenskapen för att stegvis genomföra fri rörlighet för arbetstagare mellan sig. Artiklarna 48 och 49 i EG-fördraget har nu blivit artiklarna 39 EG och 40 EG i ändrad lydelse och artikel 50 i EG-fördraget har nu blivit artikel 41 EG. I artikel 36 i tilläggsprotokollet föreskrivs att den fria rörligheten för arbetstagare mellan gemenskapens medlemsstater och Turkiet skall genomföras etappvis enligt principerna i artikel 12 i avtalet, mellan utgången av det tolfte och utgången av det tjugoandra året efter ikraftträdandet av det nämnda avtalet. I synnerhet artikel 1 i beslut nr 2/76 utgör en första etapp i genomförandet av den fria rörligheten för arbetstagare mellan gemenskapen och Turkiet, en etapp vars varaktighet har fastställts till fyra år från och med den 1 december 1976. Genom beslut nr 1/80 har associeringsrådet försökt förbättra det system som arbetstagarna och deras familjemedlemmar åtnjuter i förhållande till det system som associeringsrådet införde genom beslut nr 2/76 (se tredje punkten i ingressen). Se även associeringsrådets beslut nr 3/80 av den 19 september 1980 om tillämpningen av Europeiska gemenskapernas medlemsstaters system för social trygghet på turkiska arbetstagare och deras familjemedlemmar (EGT C 110, 1983, s. 60), som antogs med stöd av artikel 39 i tilläggsprotokollet.

19 Se till exempel domen i målet Bozkurt (ovan fotnot 16), punkt 20, och dom av den 23 januari 1997 i mål C-171/95, Tetik (REG 1997, s. I-329), punkterna 20 och 28. Enligt domstolen har medlemsstaterna således inte rätt att villkora eller begränsa tillämpningen på turkiska arbetstagare av de bestämda rättigheter som de turkiska medborgare som uppfyller villkoren har enligt beslut nr 1/80 (se till exempel dom av den 30 september 1997 i mål C-36/96, Giinaydin (REG 1997, s. I-5143), punkt 39, och i mål C-98/96, Ertanir (REG 1997, s. I-5179), punkt 57. Jag erinrar om att bestämmelserna i avsnitt 1 (Frågor om arbetstagares anställning och fria rörlighet) i kapitel II (Sociala bestämmelser) i beslut 1/80 — om rätt till anställning i värdmedlemsstaten für turkiska arbetstagare som har haft reguljär anställning i en viss tid (artikel 6) och deras familjemedlemmar (artikel 7) på den medlemsstatens territorium — utgör ytterligare en etapp i genomförandet av den fria rörligheten för arbetstagare. Ovannämnda artikel 6.1 har följande lydelse: Med undantag för bestämmelserna i artikel 7 om familjemedlemmars rätt till anställning bar en turkisk arbetstagare på den reguljära arbetsmarknaden i en medlemsstat rätt att efter ett års reguljär anställning i denna medlemsstat få sitt arbetstillstånd förnyat hos samma arbetsgivare om han har anställning, rätt att efter tre års reguljär anställning, med undantag för det företräde som skall ges arbetstagare från gemenskapens medlemsstater, i denna medlemsstat inom samma yrke besvara ett erbjudande om anställning från valfri arbetsgivare som görs under normala förhållanden och som registrerats hos arbetsförmedlingen i denna medlemsstat, rätt att efter fyra års reguljär anställning i denna medlemsstat utöva valfri avlönad verksamhet. Enligt fast rättspraxis förutsätter en reguljär anställning i den mening som avses i artikel 6.1 i beslut nr 1/80 — som skall bedömas med hänsyn till lagstiftningen i den mottagande staten, vilken reglerar under vilka villkor en turkisk medborgare får komma till landet och arbeta (se domen i målet Bozkurt, ovan fotnot 16, punkt 27) — en varaktig och inte endast tillfällig situation på arbetsmarknaden i en medlemsstat och innebär följaktligen förekomsten av en oomtvistad uppchållsrätt (se till exempel domen i målet Sevince, ovan fotnot 14, punkt 30, och i målet Kus, ovan fotnot 16, punkterna 12 och 22). Enligt domstolen kan följaktligen inte anställningsperioder anses som reguljära om de har fullgjorts efter det att den berörda personen bar fått ett uppehållstillstånd som han har fatt enbart på grund av vilseledande (oriktiga uppgifter) och som efter upptäckt bar givit upphov till att den ansvariga personen har dömts och att det ifrågavarande tillståndet har återkallats. Sådana anställningsperioder, under vilka den turkiske migrerande arbetstagaren inte har haft något giltigt uppehållstillstånd, kan faktiskt inte anses grundade på en stabil och säker situation och skall anses vara av tillfällig art. Under sådana omständigheter kan inte heller den anställning som den berörda personen har haft ge upphov till rättigheter eller motivera berättigade förväntningar för hans del (se dom av den 5 juni 1997 i mal C-285/95, Kol (REG 1997, s. I-3069), punkterna 21 och 25—29).

20 Se domen i målet Tetik (ovan fotnot 18), punkt 29.

21 Se förslag till avgörande föredraget av generaladvokaten Darmon den 12 juli 1994 i målet Eroglu (dom av den 5 oktober 1994 i mål C-355/93, REG 1994, s. I-5113 , punkterna 23—25. Generaladvokaten har visserligen medgivit att eftersom det ifrågavarande avtalet, baserat på artikel 48 i fördraget, gradvis utökar tillämpningsområdet för en av de grundläggande friheterna i gemenskapen, nämligen tillträdet till arbetsmarknaden, till de turkiska medborgarna, och således har samma syfte som det i EEG-fördraget med avseende på gemenskapens medborgare, tenderade arbetstagarens ställning i den mening som avses i avtalet att närma sig motsvarande gemenskapsbegrepp. Generaladvokaten har dock av denna premiss bara dragit slutsatsen att begreppet arbetstagare som det framstår i avtalet — i avsaknad av varje tecken på en restriktiv tolkning — inte kan tolkas mycket annorlunda än begreppet arbetstagare som det framstår i domstolens rättspraxis.

22 Se till exempel domarna i målen Kus (ovan fotnot 16), punkt 25, samt Giinaydin och Ertanir (ovan fotnot 18), punkt 23, om beslut nr 1/80 (ovan fotnot 14), som i artikel 6 (se nedan fotnot 22) enligt domstolen enbart innebär en reglering av situationen för de turkiska arbetstagare som redan är vederbörligen integrerade på värdmedlemsstatens arbetsmarknad. Det är samma sak med artikel 7 första stycket i beslut nr 1/80 som, samtidigt som den ger familjemedlemmar till en turkisk arbetstagare som tillhör den reguljära arbetsmarknaden i en medlemsstat rätt att inneha en anställning efter det att de har varit lagligt bosatta där en viss tid. Därigenom påverkas emellertid inte den berörda medlemsstatens befogenhet att tillåta de berörda att förena sig med den reguljärt anställde turkiske arbetstagaren, att reglera deras vistelse tills de har rätt att anta erbjudanden om anställning eller att i förekommande fall tillåta dessa att, på villkor som medlemsstaten själv fastslår, inneha en anställning innan den inledande treårsperiod som föreskrivs i den första strecksatsen har fullgjorts (se dom av den 17 april 1997 i mål C-351/95, Kadiman (REG 1997, s. I-2133), punkt 32).

23 Se ovan fotnot 18 och motsvarande avsnitt i texten.

24 I ovannämnda artikel 8 föreskrivs följande: För att genomföra de i artikel 4 fastställda målen [det vill säga det gradvisa upprättandet av en tullunion mellan Turkiet och gemenskapen samt tillnärmningen av Turkiets och gemenskapens ekonomiska politik för att garantera att associeringen och utvecklingen av de för associeringen nödvändiga gemensamma åtgärderna fungerar på ett riktigt sätt], beslutar associeringsrådet... villkoren, formerna och hastigheten för genomförandet av bestämmelserna på de områden, behandlade i Fördraget om upprättandet av gemenskapen, som skall beaktas, i synnerhet de som anges i denna del, samt varje skyddsklausul som kan komma att krävas.

25 Även om det inte är betydelselöst att tilläggsprotokollet inte har någon särskild bestämmelse som, i likhet med artikel 37, i fråga om den fria rörligheten för arbetstagare (se nedan fotnot 30) bekräftar medlemsstaternas skyldighet att garantera likabehandling av turkiska medborgare och medborgare i den ifrågavarande medlemsstaten med avseende på etableringsfriheten.

26 En inskränkning i etableringsfriheten som innebär att man gör rätten att bedriva en verksamhet som egenföretagare beroende av ett individuellt administrativt förhandstillstånd, som i en medlemsstats lagstiftning föreskrivs för utlänningar från något av gemenskapens medlemsländer som avser att etablera sig i detta land, även om dessa medborgare uppfyller de villkor som fastställs i etableringslandets lagstiftning för de egna medborgarna, står klart i strid med de relevanta reglerna i fördraget, även om det ifrågavarande yrket hör till dem som är reglerade (se till exempel dom av den 28 juni 1977 i mål 11/77, Patrick, REG 1977, s. 1199; svensk specialutgåva, volym 3, s. 395, punkt 15).

27 Å andra sidan har jag redan noterat att det i avtalet saknas en bestämmelse som den i artikel 52 i fördraget som i fråga om etableringsfriheten utgör ett särskilt uttryck för den allmänna principen om icke-diskriminering på grund av nationalitet (se ovan punkt 15 och fotnot 24). När personer som inte åtnjuter det skydd som erbjuds genom en mer specifik regel i gemenskapsrätten blir föremål för orättvis diskriminering, kan följaktligen de nationella regler som strider mot skyldigheten till likabehandling förklaras strida mot artikel 9 i avtalet (se i tillämpliga delar det förslag till avgörande som föredrogs den 13 april 1989 av generaladvokaten Jacobs i målet kommissionen mot Grekland (dom av den 30 maj 1989 i mål 305/87, REG 1989, s. I-1461), punkt 14). Det är en fast princip i domstolens rättspraxis att artikel 6 i fördraget gäller självständigt endast i de situationer som regleras av gemenskapsrätten och för vilka fördraget inte fastställer några särskilda regler om ickediskriminering på grund av nationalitet (se till exempel dom av den 20 oktober 1993 i de förenade målen C-92/92 och C-326/92, Phil Collins m.fl. (REG 1993, s. I-5145; svensk specialutgåva, volym 14, s. 351), av den 26 september 1996 i mål C-43/95, Data Delecta och Forsberg (REG 1996, s. I-4661) och av den 12 maj 1998 i mål C-85/96, Martínez Sala (REG 1998, s. I-2691), punkt 63.

28 Se till exempel dom av den 18 februari 1964 i de förenade målen 73/63 och 74/63, Internationale Crediet- en Handelsvereiniging Rotterdam (REG 1964, s. 1), av den 28 juni 1978 i mål 70/77, Simmenthal (REG 1978, s. 1453), av den 20 mars 1986 i mål 35/85, Tissier (REG 1986, s. 1207), av den 16 december 1992 i mål C-114/91, Claeys (REG 1992, s. I-6559), och av den 18 mars 1993 i mål C-280/91, Viessmann (REG 1993, s. I-971), punkt 15.

29 Förslag till avgörande föredraget den 17 december 1998 (REG 1998, s. I-2726).

30 Se a.st. punkterna 6—12.

31 I artikel 37 i tilläggsprotokollet åläggs varje medlemsstat (följaktligen utan krav på ömsesidighet för Turkiets del) att gentemot de arbetstagare som är av turkisk nationalitet och som är anställda! gemenskapen tillämpa regler som vad gäller arbetsförhållanden och avlöning inte innebär någon diskriminering på grundval av nationalitet [jämfört med) de arbetstagare som är medborgare i någon av de andra medlemsstaterna. I artikel 39 föreskrivs att associeringsrådet skall utfärda bestämmelser inom området för social trygghet för sådana arbetstagare av turkisk nationalitet som utvandrar från en medlemsstat till en annan eller invandrar från en medlemsstat till en annan, samt för deras familjer som är bosatta inom gemenskapen.

32 Det vill säga en turkisk medborgare som i) på grund av familjeanknytning har fått tillstand att förenas med sin make, en turkisk medborgare som är bosatt på en medlemsstats territorium och som vid sidan av sina universitetsstudier utövar avlönad verksamhet som inte överstiger det högsta antalet arbetstimmar per vecka på grundval av ett tillfälligt arbetstillstånd, och ii) är lagligt Bosatt i värdmedlemsstaten med sin make.

33 I den ovannämnda domen i målet Stirili (se ovan fotnot 10) har domstolen slutligen kommit fram till en liknande lösning genom att— som jag föreslog i mitt tidigare förslag till avgörande i detta mål, föredraget den 12 februari 1998 — grunda sig på artikel 3.1 i beslut nr 3/80, den regel som var föremål för den tyska domstolens begäran om förhandsavgörande. Domstolen har dessutom erinrat om att regeln om likabehandling i artikel 3.1 i beslut nr 3/80 föreskriver en precis skyldignet avseende det resultat som skall uppnås. Regeln är således av sådan art att den kan åberopas av en enskild vid en nationell domstol för att begära att denna skall göra avsteg från diskriminerande bestämmelser i en medlemsstats lagstiftning som för beviljande av en rättighet ställer krav som inte åläggs de egna medborgarna, utan att kompletterande tillämpningsåtgärder måste vidtas i det avseendet. I det avseendet erinrade domstolen om att artikel 3.1 i beslut nr 3/80 endast utgör det konkreta genomförandet inom det specifika området social trygghet av den allmänna princip om förbud mot diskriminering på grund av nationalitet som stadgas i artikel 9 i avtalet, i vilken hänvisas till artikel 7 i EEG-fördraget (nu artikel 6 i EG-fördraget) (se domen i målet Sürül, ovan fotnot 10, punkterna 63 och 64).

34 Se ovan fotnoterna 20 och 21 samt motsvarande delar av texten.

35 Som till exempel en turkisk arbetstagare som åberopar förbudet mot diskriminering på grund av nationalitet för att begära förlängning av sitt uppehållstillstånd i värdmedlemsstaten i syfte att fortsätta att bedriva en sjävständig verksamhet eller driva ett företag som redan har varit föremål för tillstånd enligt reglerna.