Förslag till avgörande av generaladvokat Antonio La Pergola föredraget den 11 november 1999

1 Originalspråk: italienska.

2 EGT L 351, s. 1; svensk specialutgåva, område 3, volym 24, s. 216, vilken har ändrats vid flera tillfällen. Mitt förslag till avgörande grundar sig på den lydelse som bestämmelsen har enligt kommissionens förordning (EEG) nr 1615/90 av den 15 juni 1990 (EGT L 152, s. 33; svensk specialutgåva, område 3, volym 32, s. 248), där artikel 2.1 innehåller en omformulering av den ursprungliga artikel 33 i förordning nr 3665/87 som gjorts för att denna skall bli mer begriplig (andra övervägandet i ingressen). Bestämmelsen skall enligt artikel 2.2 i förordning nr 1615/90 i sin omformulerade lydelse tillämpas på de transaktioner för vilka exportdeklarationerna har tagits emot från och med den 1 juli 1990 (se nedan fotnot 9).

3 EGT L 205, s. 5; svensk specialutgåva, område 3, volym 19, s. 55.

4 EGT L 62, s. 5; svensk specialutgåva, område 3, volym 12, s. 3, vilken har ändrats vid flera tillfällen. I artikel 5.1 i denna förordning föreskrivs följande: En belopp som motsvarar exportbidraget skall betalas ut på begäran av den berörda parten så snart produkterna eller varorna har placerats i tullager eller i frizon för att exporteras inom den fastställda tiden. Förordning nr 565/80 skall enligt artikel 1 tillämpas bland annat på nötkött som omfattas av den gemensamma organisation av marknaden som infördes genom rådets förordning (EEG) nr 805/68 av den 27 juni 1968 om den gemensamma organisationen av marknaden för nötkött (EGT L 148, s. 24; svensk specialutgåva, område 3, volym 2, s. 63) och rådets förordning (EEG) nr 885/68 av den 28 juni 1968 om allmänna regler för beviljande av exportbidrag för nötkött och villkor för fastställande av storleken på dessa (EGT L 156, s. 2; svensk specialutgåva, område 3, volym 2, s. 87). Syftet med an bevilja exportbidrag för nötkött, för att utjämna skillnaden mellan priserna på världsmarknaden och priserna inom gemenskapen, är enligt förordning nr 805/68 att skydda gemenskapens deltagande i den internationella handeln med nötkött.

5 Eller senare om detta är tillåtet enligt den nationella lagstiftningen. Denna måste emellertid under alla förhållanden innehålla bestämmelser om skyldighet för exportören att ställa säkerheten inom 30 dagar från det att betalningsdeklarationen tagits emot och innan förskottet betalas ut, och (utom vid force majeur) även om ett tillägg på 20 procent för det fall att säkerheten inte ställs i tid (artikel 31.3).

6 Artikel 29.3 i förordning nr 3665/87 har följande lydelse: Beloppet skall beräknas genom att den bidragssats används som är tillämplig på användningen eller bestämmelsen, om en sådan är angiven. I annat fall skall den lägsta bidragssatsen användas. Den använda bidragssatsen skall ökas eller minskas — alltefter omständigheterna — med eventuella anslutningsutjämningsbelopp, och sedan multipliceras med en koefficient som fastställs enligt artikel 6.3 i kommissionens förordning (EEG) nr 3153/85 [av den 11 november 1985 (EGT L 310, s. 4)].

7 Tjugoandra övervägandet i ingressen till förordning nr 3665/87 har följande lydelse: Belopp som betalats ut före exporten måste betalas tillbaka om det visar sig att det inte finns någon rätt till exportbidrag eller endast rätt till ett lägre bidrag. Återbetalningen måste omfatta ett tilläggsbelopp för att undvika missbruk. Vid force majeure behöver intet tilläggsbelopp återbetalas.

8 Enligt artikel 26 är den dag då betalningsdeklarationen tagits emot avgörande för bidragssatsen och det monetära utlämningsbeloppet om dessa inte har fastställts i förväg. För produkter och varor som skall exporteras efter att ha hänförts till förfarandet för tullager skal! granskningen av betalningsdeklarationen och av produkterna eller varorna ligga till grund för beräkningen av bidraget och det monetära utjämningsbeloppet (artikel 28.1 och 28.2).

9 Artikel 29 i förordning nr 2220/85 har följande lydelse:När den behöriga myndigheten får kännedom om omständigheter som medför att säkerheten förverkas helt eller delvis skall myndigheten utan dröjsmål kräva betalning av det förverkade beloppet av den part som är skyldig an uppfylla förpliktelsen med en frist på upp till 30 dagar från den dag då kravet meddelas. Om betalning inte har skett inom denna period skall den behöriga myndigheten utan dröjsmål a) lösa in sådana säkerheter som anges i artikel 8.1 a, b) kräva betalning av borgensmannen enligt artikel 8.1 b med en frist pä upp till 30 dagar från den dag då kravet meddelas, c) vidta åtgärder för att i) omvandla sådana säkerheter som anges i artikel 8.2 a, c, d och e till kontanta medel i den omfattning som krävs för att täcka det förverkade beloppet, ii) föra över kontanter som har deponerats i en bank till sitt eget konto. Den behöriga myndigheten får utan dröjsmål lösa in sådana säkerheter som anges i artikel 8.1 a utan att först kräva betalning av den berörda panen.

10 Vid den muntliga förhandlingen inför domstolen förklarade Nordfleischs ombud att ifrågavarande exportdeklarationer — som samtliga lämnats efter den 1 juli 1990 — på grund av bolagets plötsliga beslut att återinföra köttet till gemenskapens tullområde inte hade tagits emot av de tyska myndigheterna. Även om deklarationerna inte har tagits emot, skall bestämmelserna i artikel 33 i förordning nr 3665/87 i sin lydelse enligt förordning nr 1615/90 (se ovan punkt 6) enligt min mening vara tillämpliga i detta fall. Jag delar nämligen kommissionens uppfattning att artikel 2 andra stycket i förordning nr 1615/90 (se ovan fotnot 1 ) är en övergångsbestämmelse som endast är tillämplig på de ansökningar om förskottsbetalning som var anhängiga när förordningen publicerades i gemenskapens officiella tidning (den 16 juni 1990).

11 INF 3 är ett informationsblad som exportören — tillsammans med en till tullmyndigheterna i en annan medlemsstat än exportstaten ingiven deklaration om återförande av varorna till fri omsättning inom gemenskapen — skall förete för att få tillgång till de förmåner som anges i rådets förordning (EEG) nr 754/76 av den 25 mars 1976 om tullbehandling av varor som återförts till gemenskapens tullområde ( EGT L 89, s. 1 ), särskilt när exporten av varan redan har föranlett an tull formaliteterna för beviljande av exportbidrag har fullgjorts. På begäran av exportören skall tullmyndigheterna i exportstaten skicka honom original och kopia av informationsbladet INF 3 som han skall lämna in till tullmyndigheten i importstaten (artiklarna 6.1 b, 7.1 och 11 i kommissionens förordning (EEG) nr 2945/76 av den 26 november 1976 om vissa tillämpningsföreskrifter för förordning nr 754/76 (EGT L 335, s. 1)). Förordning nr 2945/76 ersattes från den 1 januari 1994 av kommissionens förordning (EEG) nr 2454/93 av den 2 juli 1993 om tillämpningsföreskrifter för rådets förordning (EEG) nr 2913/92 om inrättande av en tullkodex för gemenskapen (EGT L 253, s. 1; svensk specialutgåva, område 2, volym 16, s. 4).

12 Enligt artikel 1 i förordning nr 3719/88 (EGT L 331, s. 1; svensk specialutgåva, område 3, volym 27, s. 226) gäller detta även inom nötköttssektorn. Som bekant har importoch exportlicenser — som måste finnas för varje import av jordbruksprodukter till gemenskapen eller varje export av jordbruksprodukter från denna vid den tidpunkt då import- eller exportdeklarationen tas emot — till syfte att säkerställa en effektiv förvaltning av den gemensamma organisationen av marknaden genom att ge de behöriga myndigheterna möjlighet att kontinuerligt följa handelsflödet. Dessa licenser ger innehavaren rätten att importera eller exportera. En förutsättning för att de skall utfärdas är dock att på begäran säkerhet ställs för att skyldigheten att under licensens giltighetstid importera eller exportera skall vara säkerställd.

13 Se dom av den 5 februari 1987 i mål 288/85, Piange Kraftfutterwerke (REG 1987 s. 611), punkt 14, och av den 27 februari 1992 i de förenade målen C-5/90 och C-206/90, Bremer Rolandmühle Erling m.fl. (REG 1992, s. I-1157), punkt 36, beträffande motsvarande tillägg på 20 procent som föreskrivs i kommissionens förordningar (EEG) nr 1957/69 med tilläggstillämpningsföreskrifter för beviljande av exportbidrag för produkter som är föremål för ett system med gemensamma priser (EGT L 250, s. 1) och (EEG) nr 798/80 av den 31 mars 1980 om tillämpningsföreskrifter för förskottsbetalning av exportbidrag och positiva monetära utjämningsbidrag för jordbruksprodukter (EGT L 87, s. 42; förordning nr 798/80 upphävde förordning nr 1957/69 med verkan från den 1 april 1980, och upphävdes i sin tur genom förordning nr 3665/87 med verkan från den 1 januari 1988). Domstolen har till skillnad från Bundesfinanzhof förklarat att ett tillägg på 20 procent inte kan anses oproportionerligt med hänsyn till syftet med bestämmelsen om tillägg. Domstolen har uttalat att [m]ed hänsyn till detta syfte med tillägget kan en procentsats på 20 procent inte anses oproportionerlig. Eftersom det i forordningen fastställs en schablonmässig procentsats för hela gemenskapen är det lämpligt att beakta de olika räntesatserna i medlemsstaterna och längden av den tid som kan förlöpa mellan beviljandet av indraget och den faktiska återbetalningen. (Domen i det ovannämnda målet Plange Kraftfutterwerke, punkt 15).

14 Se bland annat dom av den 12 december 1996 i de förenade målen C-74/95 och C-129/95, x (REG 1996, s. I-6609), punkterna 23—26, där domstolen uttalade att principen enligt vilken det påbjuds att en strafflag inte får tillämpas extensivt till nackdel för den åtalade — vilken är en följd av den straffrättsliga legalitetsprincipen och, mer allmänt, av principen om rättssäkerhet — utgör hinder för att väcka åtal med anledning av en handling vars åtalsgrundande karaktär inte klart framgår av den lag varigenom ett direktiv har genomförts utan endast av en tolkning av denna lag i ljuset av direktivets ordalydelse och syfte, samt generaladvokaten Ruiz-Jarabo Colomers förslag till avgörande av den 18 juni 1996 i samma mål ¡REG 1996, s. I-6612), punkterna 43—64.

15 Tillämpningen av ett schablonmässigt tillägg på bidrag som oberättigat har erhållits anser jag vara en straffpåföljd av allmänpreventiv karaktär. Tillägget är ett straff för de skador som har orsakats genom överträdelsen. Det tillägg på 20 procent som föreskrivs i artikel 33 i förordning nr 3665/87 betecknas i dom av den 29 september 1998 i mål C-263/97, First City Trading m. ft. (REG 1998, s. I-5537), punkt 22, som straffavgift. Eftersom en sådan påföljd emellertid endast är en garanti för att de skyldigheter som exportören frivilligt har åtagit sig faktiskt och i vederbörlig ordning skall uppfyllas, betecknades den av domstolen som ett särskilt administrativt instrument, som hänför sig till en ordning för gemenskapsstöd som finansieras med offentliga medel och baseras på solidaritet och som är avsett att säkerställa en god förvaltning av gemenskapens offentliga medel. (Se dom av den 27 oktober 1992 i mål C-240/90, Tyskland mot kommissionen (REG 1992, s. I-5383; svensk specialutgåva, volym 13, s. 143), punkt 26. Den kan inte likställas med en straffpåföljd (se bland annat dom av den 17 december 1970 i mål 11/70, Internationale Handelsgesellschaft (REG 1970, s. 1125; svensk specialutgåva, volym 1, s. 503), punkterna 17—20, och i mål 25/70, Köster (REG 1970, s. 1161; svensk specialutgåva, volym 1, s. 515), punkterna 33 och 34. Domstolens praxis enligt vilken gemenskapens rättsakter... måste vara entydiga och... deras tillämpning förutsebar för den som berörs, gäller även i fråga om andra sanktioner än straff. Detta gäller... i särskild utsträckning i fråga om bestämmelser som medför ekonomiska konsekvenser (se bland annat dom av den 15 december 1987 i mål 237/86, Nederländerna mot kommissionen (REG 1987, s. 5251), punkt 19. Jag erinrar om att principen att förvaltningsmyndigheternas sanktioner måste grundas på legalitetsprincipen har kommit till uttryck i rådets förordning (EG, Euratom) nr 2988/95 av den 18 december 1995 om skydd av Europeiska gemenskapernas finansiella intressen (EGT L 312, s. 1, se rättelse i EGT L 36, 1998, s. 16), som innehåller bestämmelser om administrativa åtgärder (utan sanktionskaraktär) och sanktioner som inte kan jämställas med en sanktion av straffrättslig art.

16 Dom av den 26 juni 1980 i mål 808/79, Fratelli Pardini (REG 1980, s. 2103), punkt 17.

17 EGT L 338, s. 1 (upphävd från den 1 januari 1989 genomförordning nr 3719/88).

18 Dom av den 18 november 1987 i mål 137/85, Maizena (REG 1987, s. 4587), punkt 22. Domstolen ogillade, med stöd av den i texten angivna principen, det klagande företagets påstående att två sanktioner hade ådömts för samma sak med åsidosättande av proportionalitetsprincipen och principen ne bis in idem. Den anförde följande: Eftersom de bada säkerheterna alltså har helt olika syften kan den slutliga förlusten av dem, även om den sker vid samma tillfälle, inte anses vara oproportionerlig, när de olika risker för vilka de ställdes realiseras (punkt 23).

19 Frågan huruvida det blir förlust eller förverkande är beroende av om giltigheten av den licens enligt vilken export skulle ha skett hade löpt ut eller inte vid den tidpunkt då exportören tillkännagav sin avsikt att ta i anspråk bestämmelserna om återinförande av varorna. I artikel 39.1 i förordning nr 3719/88 föreskrivs följande: Produkter som underställs ett system med exportlicenser eller som kan omfattas av ett system med förutfastställelse av exportbidrag eller andra belopp som tillämpas vid export, får endast behandlas som returvaror enligt förordning (EEG) nr 754/76 om följande bestämmelser har följts: ... b) Om utförsel har skett med en exportlicens med eller utan förutfastställelse och denna inte har gått ut det datum då den berörda parten anmäler sin avsikt att utnyttja bestämmelserna angående returvaror skall den avskrivning på licensen som gäller den aktuella utförseln annulleras, skall den säkerhet som är ställd för licensen inte frisläppas för den aktuella utförseln, eller om detta redan har skett, måste en ny säkerhet i proportion till de aktuella kvantiteterna ställas till den myndighet som har utfärdat licensen. c) Om utförsel har skett med en exportlicens med eller utan förutfastställelse och denna licens har upphört att gälla det datum då den berörda parten anmäler sin avsikt att utnyttja bestämmelserna angående returvaror förverkas säkerheten för licensen enligt de regler som gäller för varje enskilt fall, om den inte nar frisläppts för den aktuella utförseln, skall licensens innehavare, om säkerheten har frisläppts, ställa en ny säkerhet i proportion till de aktuella kvantiteterna till den myndighet som utfärdat licensen, och denna säkerhet förverkas enligt de regler som gäller i varje enskilt fall.