Förslag till avgörande av generaladvokat
1. Genom den tolkningsfråga som Bundessozialgericht (Tyskland) har ställt till domstolen vill den ha klarhet i om gemenskapsrätten, och i synnerhet bestämmelserna om fri rörlighet för arbetstagare, utgör hinder för att bruttobeloppet av en avtalsenlig pension som uppbärs av en migrerande arbetstagare utgör grund för sjukförsäkringsavgifter både i den stat där den utbetalas, vilket inte ger rätt till förmåner, och i den medlemsstat där arbetstagaren är bosatt och av vars socialförsäkringslagstiftning denne omfattas.
I — Bakgrunden till tvisten vid den nationella domstolen
2. Manfred Sehrer, kärande i tvisten vid den nationella domstolen, är född år 1924. Sedan han år 1984 fyllde 60 år uppbär han ålderspension från Bundesknappschaft, det svarande organet för social trygghet. Han är bosatt i Tyskland och ansluten till Krankenversicherung der Rentner (pensionärernas sjukförsäkringskassa). I denna stat uppbär han även en tilläggspension från det tyska gruv- och metallarbetarförbundet, som utbetalas av Landesversicherungsanstalt für das Saarland.
3. I Frankrike uppbär han ålderspension från Caisse de retraite complémentaire des ouvriers mineurs (franska kassan för tillläggspension för gruvarbetare) från ett pensionssystem grundat på bestämmelser i kollektivavtal.
4. När svarandeorganet fick kännedom om att Manfred Sehrer erhöll en fransk tillläggspension krävde detta organ att han skulle betala avgifter till den tyska sjukförsäkringen beräknade på grundval av den franska pensionens bruttobelopp, utan avdrag för de avgifter som redan betalats i Frankrike. Det begärda beloppet för obetalda avgifter uppgår till 1005,67 DEM.
5. Manfred Sehrers administrativa klagomål bifölls inte. Hans talan vid Sozialgericht für das Saarland bifölls delvis. Domstolen upphävde svarandens beslut i den del den ansåg att bruttobeloppet av den franska pensionen, där det belopp som dragits av för de franska sjukförsäkringsavgifterna ingick, var avgiftsgrundande i Tyskland. I övrigt ogillades talan.
6. Landessozialgericht für das Saarland ogillade svarandens överklagande. Svaranden överklagade därefter denna dom till Bundessozialgericht genom Revision.
II — Tolkningsfrågan
7. Bundessozialgericht, som är den domstol där tvisten är anhängig, vill veta om den kumulation av avgifter som drabbar en migrerande arbetstagare som Manfred Sehrer strider mot principen om likabehandling. Om så är fallet frågar den om detta är berättigat av objektiva skäl.
8. För att få klarhet härvidlag beslutade den nationella domstolen att vilandeförklara målet och ställa följande tolkningsfråga till domstolen:
III — De gemenskapsrättsliga bestämmelserna
9. Artikel 48 i EG-fördraget (nu artikel 39 EG i ändrad lydelse) föreskriver i relevanta delar:
10. Artikel 1 j första och andra styckena i förordning nr 1408/71, i dess lydelse enligt förordning (EEG) nr 1247/92, lyder:
11. Artikel 13.2 i förordning nr 1408/71, ändrad genom förordning (EEG) nr 2195/91 (nedan kallad förordning nr 2195/91) föreskriver:
12. Beträffande avgifter för förmånstagare till pensioner eller livräntor föreskriver artikel 33 i förordning nr 1408/71, i ändrad lydelse enligt förordning (EEG) nr 2332/89, följande:
IV — Domstolsförfarandet
13. Inom den tidsfrist som föreskrivs i artikel 20 i EG-stadgan för domstolen har skriftliga yttranden ingivits av den tyska regeringen och kommissionen. Eftersom ingen av parterna har begärt att få yttra sig muntligt har domstolen, i enlighet med bestämmelserna i artikel 104.4 i rättegångsreglerna, beslutat att inte hålla muntlig förhandling.
14. Den tyska regeringen har framhållit att avgiftsberäkningen enligt den socialförsäkringslagstiftning som är tillämplig på Manfred Sehrer sker med utgångspunkt från hela hans bruttoinkomst, utan undantag för det fall att pensionen utbetalas av en försäkringsanstalt i en annan medlemsstat. Den beaktar inte heller det fall att denna försäkringsanstalt drar av en del av pensionen för sjukförsäkringsavgifter i den staten.
15. Kommissionen anser inledningsvis att den skyldighet som Frankrike ålägger en arbetstagare som inte omfattas av den franska lagstiftningen, att betala en sjukförsäkringsavgift utan att som motprestation ge honom rätt till någon som helst förmån, är oförenlig med rätten till fri rörlighet för arbetstagare i gemenskapen.
16. För att inhämta upplysningar om de sjukförsäkringsavgifter som Manfred Sehrer betalar i Frankrike ställde domstolen en fråga till den franska regeringen med. anmodan om ett skriftligt svar. Enligt uppgifterna i svaret dras sjukförsäkringsavgifterna, enligt lag nr 71-1129 av den 28 december 1979, av från samtliga ålderspensioner, såväl grund- som tilläggspensioner, som helt eller delvis finansieras av arbetsgivarna. De betecknas som solidariska avgifter som i sig inte ger rätt till förmåner från sjukförsäkringen, eftersom denna rättighet förvärvas genom pensionsutbetalningen, om förmånstagaren uppfyller bosättningskravet. För närvarande uppgår den andel som dras av på tilläggspensioner till en procent. Den uppgår däremot till 3,8 procent för personer som omfattas av det franska sjukförsäkringssystemet men som inte betalar den allmänna socialförsäkringsavgift som endast belastar personer med skattemässigt hemvist i Frankrike.
V — Bedömning av tolkningsfrågan
17. Bundessozialgericht vill genom sin tolkningsfråga få klarhet i om gemenskapsrätten, och i synnerhet principen om likabehandling inom området för fri rörlighet för arbetstagare, förhindrar att en medlemsstat vid fastställandet av underlaget för sjukförsäkringsavgifter för en migrerande, redan pensionerad arbetstagare, som omfattas av dess lagstiftning, som inkomst medräknar bruttobeloppet av en avtalsenlig pension som uppbärs i en annan medlemsstat, utan att beakta att en del av denna pension redan har dragits av för sjukförsäkringsavgifter i denna stat.
18. Innan jag besvarar den ställda tolkningsfrågan kommer jag att granska skyldigheten att betala avgifter i Frankrike och dess effekter.
A — Skyldigheten att betala avgifter i Frankrike
19. Jag anser att det har framgått av de omständigheter som hittills redovisats att Frankrike belägger en avtalsenlig pension med sjukförsäkringsavgifter, trots att förmånstagaren inte omfattas av landets socialförsäkringslagstiftning och inte har rätt till sjukförmåner i denna stat.
20. Det är inte första gången som en lagstiftning av denna typ väcker frågor om dess menliga inverkan på principen om fri rörlighet för arbetstagare. Frankrike är inte heller den enda medlemsstat som använder metoden för att tillföra sin socialförsäkring medel, även om den visat sig flitigast härvidlag.
21. År 1985 fälldes Belgien av domstolen för fördragsbrott på grund av att den lag som reglerade det obligatoriska systemet för sjuk- och invaliditetsförsäkring stod i strid med artikel 33 i förordning nr 1408/71. Det konkreta fördragsbrottet bestod i att från och med oktober 1980 ålägga rättighetshavarna till en lagstadgad ålderspension, tjänstepension, efterlevandepension eller liknande, skyldighet att på dessa, och på alla fördelar avsedda att komplettera dessa förmåner, betala sjukförsäkringsavgifter även om de inte var bosatta i Belgien och hade rätt till förmåner i händelse av sjukdom i den medlemsstat där de var bosatta.
22. Det framgår av domstolens tolkning i denna dom, som har bekräftats genom senare rättspraxis, att en medlemsstat inte kan göra avdrag på pensioner för avgifter till allmänna ålders-, tjänste-, eller änkepensionssystem, ens i avsaknad av en direkt koppling mellan avgiften och den risk som försäkringen avser, när de sjuk- och moderskapsförmåner som utgör motprestationen inte betalas av en institution i nämnda medlemsstat.
23. På grund av domstolens dom år 1985 upphörde tillämpningen av de belgiska bestämmelser som hade förklarats oförenliga med gemenskapsrätten på pensioner som genom det allmänna systemet utbetalades till gemenskapsmedborgare bosatta i en annan medlemsstat än Belgien, men de tillämpades fortsättningsvis på belgiska tillläggspensioner.
24. På grund av detta väckte kommissionen år 1990 talan mot Belgien samt mot Frankrike och anklagade dessa stater för att ha överträtt artikel 13.1 och artikel 33 i förordning nr 1408/71.
25. I sina domar noterade domstolen, efter att ha medgivit att förmånstagarna till en av dessa pensioner var arbetstagare i den mening som avses i artikel 1 a i förordning nr 1408/71 och att de ingick i den i artikel 2 definierade personkrets som omfattades av dess tillämpningsområde, att principen om en enda tillämplig lagstiftning endast gäller i de situationer som avses i artiklarna 13.2 och 14—17, som anger lagvalsbestämmelser för varje situation. Eftersom förmånstagarna till en förtids- eller tilläggspension inte befann sig i någon av dessa situationer kunde de inte åberopa sig på denna princip.
26. I fråga om artikel 33 i förordning nr 1408/71 har domstolen gjort den tolkningen att varje stat, som enligt sin egen lagstiftning svarar för betalningen av en pension eller livränta, skulle anses svara fölen pension eller livränta.
27. Emellertid undantar artikel 1 j från begreppet lagstiftning bestämmelser i nuvarande eller kommande kollektivavtal även om de genom myndighetsbeslut har gjorts tvingande eller fått sitt tillämpningsområde utvidgat, om inte begränsningen har undanröjts genom en förklaring formulerad av den berörda medlemsstaten.
28. Kommissionen har nu hävdat att Manfred Sehrers skyldighet att under de beskrivna omständigheterna betala avgifter till den franska sjukförsäkringen strider mot de bestämmelser i fördraget som reglerar rätten till fri rörlighet för arbetstagare, men den tycks inte dra några praktiska slutsatser av detta påstående.
29. Jag vill göra två påpekanden i detta avseende. För det första instämmer jag i kommissionens uppfattning att de franska bestämmelserna, så som de har presenterats i denna tvist, i vilken Frankrike inte ens har intervenerat, skulle kunna anses utgöra ett hinder för den fria rörligheten för arbetstagare, och stå i strid med artikel 48 i EG-fördraget. Det är nämligen fråga om en lagstiftning som kan avhålla en arbetstagare från att bege sig till Frankrike för att arbeta som anställd om detta medför att den pension till vilken han kommer att vara berättigad vid pensioneringen, även om han inte är bosatt i Frankrike, kommer att beläggas med sjukförsäkringsavgifter i denna stat, utan att detta ger rätt till förmåner.
30. Situationen skulle ha varit en helt annan om Manfred Sehrer, i stället för att i Tyskland angripa det beslut genom vilket svaranden har påfört sjukförsäkringsavgift på den del av pensionen som redan har betalats som avgift i Frankrike, hade vänt sig till en fransk domstol under åberopande av att skyldigheten att betala avgift i Frankrike, utan rätt till förmåner, utgjorde ett hinder för den fria rörligheten för arbetstagare, och om denna domstol hade ställt den tolkningsfrågan. Det faktum att så inte har skett är dock inte något hinder för att ta upp den tolkningsfråga som har ställts av den tyska domstolen till prövning.
31. I målet Celestini besvarade domstolen de tolkningsfrågor som hade ställts av en italiensk domstol, trots att kommissionen och den tyska regeringen ansåg att begäran om förhandsavgörande skulle avvisas bland annat på grund av att den italienska domstolen inte var behörig att avgöra det mål som var anhängigt vid den och på grund av att tvisten var konstruerad.
32. Inte heller i det mål jag granskar har parterna samverkat för att få till stånd en konstruerad tvist.
33. Beträffande den ställda frågans relevans ankommer det enligt domstolens fasta rättspraxis uteslutande på de nationella domstolarna, som handlägger målen och ansvarar för att avgöra dem slutligt, att med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet bedöma såväl om ett förhandsavgörande är nödvändigt för att döma i saken som relevansen av de frågor som förs vidare till domstolen. En begäran från en nationell domstol kan bara avvisas då det är uppenbart att den begärda tolkningen av gemenskapsrätten inte har något samband med de faktiska omständigheterna eller föremålet för tvisten vid den nationella domstolen.
B — Svaret på tolkningsfrågan
34. Den omständigheten att såväl den tillläggspension som Manfred Sehrer uppbär i Frankrike som den tilläggspension som han i Tyskland erhåller från försäkringen för gruv- och metallarbetare grundar sig på kollektivavtal, vilka undantas från definitionen av lagstiftning i artikel 1 j i förordning 1408/71, innebär i praktiken att han endast uppbär en ålderspension som omfattas av sagda förordnings materiella tillämpningsområde, nämligen den lagstadgade ålderspension som betalas ut av Bundesknappschaft i Tyskland, där han är bosatt.
35. Avsnitt 5 i kapitel 1 i avdelning III i förordning nr 1408/71 reglerar rättigheterna för pensionärer och deras familjemedlemmar vid sjukdom och moderskap. Manfred Sehrer kan dock inte åberopa någon av bestämmelserna i detta avsnitt eftersom det avser den situationen att rättighetshavaren uppbär pension enligt lagstiftningen i två eller flera medlemsstater, som de fall som avses i artiklarna 27 och 28a, eller att rättighetshavaren uppbär en pension enligt lagstiftningen i endast en medlemsstat, men inte har rätt till förmåner i sitt hemvistland, vilket är en situation som avses i artikel 28.
36. Av ovanstående skäl drar jag slutsatsen att Manfred Sehrers rättigheter till social trygghet uteslutande regleras av den tyska lagstiftningen. Detta innebär dock inte att de tyska myndigheterna, när de tillämpar sin lagstiftning på en migrerande arbetstagare, kan bortse från fördragets bestämmelser om fri rörlighet för arbetstagare i gemenskapen.
37. Manfred Sehrers tyska nationalitet kan inte hindra honom från att åberopa gemenskapsrätten gentemot myndigheterna i den medlemsstat där han är medborgare, eftersom han har utövat en av de friheter som fördraget tillerkänner honom. I domarna i målen Scholz och Terhoeve förklarade domstolen att alla gemenskapsmedborgare som har utnyttjat sin rätt till fri rörlighet för arbetstagare och bedrivit förvärvsverksamhet i en annan medlemsstat, oberoende av bosättningsort eller nationalitet, omfattas av tillämpningsområdet för artikel 48 i fördraget.
38. Den nationella domstol som har ställt tolkningsfrågan har begärt en tolkning av artikel 6 i fördraget (nu artikel 12 EG i ändrad lydelse), som inom fördragets tilllämpningsområde förbjuder all diskriminering på grund av nationalitet, av artikel 48 i fördraget, som tillämpar och konkretiserar likabehandlingsprincipen avseende den fria rörligheten för arbetstagare, och artikel 3 i förordning nr 1408/71, som har antagits av rådet för att uppfylla rådets skyldighet enligt artikel 51 i fördraget att genomföra fri rörlighet för arbetstagare, som innehåller samma princip.
39. Den ifrågasatta tyska lagstiftningen, som belägger samtliga inkomster som uppbärs av den försäkrade med sjukförsäkringsavgifter, inrättar inte någon direkt diskriminering på grund av nationalitet. Den föreskriver inte heller villkor som är lättare att uppfylla för de egna medborgarna eller som förefaller ägnade att i högre grad missgynna arbetstagare som är medborgare i andra medlemsstater och innebär därmed inte någon indirekt diskriminering.
40. Enligt domstolens fasta rättspraxis har domstolen beträffande artikel 48 i fördraget fastslagit att det genom denna bestämmelse genomförs en grundläggande princip som fastställs i artikel 3c i EG-fördraget (nu artikel 3c EG i ändrad lydelse), där det fastslås att för att uppnå de mål som anges i artikel 2 i EG-fördraget (nu artikel 2 EG i ändrad lydelse), skall gemenskapens verksamhet innefatta avskaffandet mellan medlemsstaterna av hindren för fri rörlighet för personer.
41. Det stämmer att det på gemenskapsrättens nuvarande stadium ankommer på lagstiftningen i varje medlemsstat att fastställa både rätten och skyldigheten att ansluta sig till dess system för social trygghet, liksom villkoren för anslutning, och att fastställa vilka inkomster som skall beaktas vid beräkningen av socialförsäkringsavgifterna. Med undantag för artikel 14d i förordning nr 1408/71, som innehåller olika mycket specifika bestämmelser som inte är tillämpliga i detta mål, regleras det inte i den del av gemenskapsrätten som är tillämplig på den fria rörligheten för arbetstagare hur underlaget för beräkningen av avgifterna till de nationella systemen för social trygghet skall vara sammansatt.
42. Som jag påpekade i mitt förslag till avgörande i målet Terhoeve skall medlemsstaterna, vid utövandet av denna behörighet för att fastställa vilka komponenter som skall ingå i avgiftsunderlaget för avgifterna till deras system för social trygghet, inte endast ta hänsyn till principen om likabehandling och tillämpa bestämmelserna utan diskriminering mellan sina egna medborgare och medborgare i andra medlemsstater, utan de skall dessutom försäkra sig om att de nationella bestämmelserna om social trygghet inte utgör hinder för det effektiva utövandet av den grundläggande frihet som säkerställs i artikel 48 i fördraget samt att den arbetstagare som har utnyttjat sin rätt till fri rörlighet inte missgynnas i förhållande till de arbetstagare som inte har utnyttjat denna rätt.
43. Enligt domstolens rättspraxis utgör bestämmelser genom vilka en medborgare i en medlemsstat hindras eller avskräcks från att lämna sitt hemland för att utöva sin rätt till fri rörlighet hinder för denna frihet, även om de tillämpas oberoende av de berörda arbetstagarnas nationalitet.
44. Beträffande den ifrågasatta tyska lagstiftningen, som tillämpas på samma sätt på migrerande som på bofasta arbetstagare, kan denna i fråga om social trygghet endast skada de förstnämnda. Det är nämligen i praktiken föga troligt att de inkomster som uppbärs av en bofast arbetstagare som omfattas av den tyska lagstiftningen beläggs med dubbla sjukförsäkringsavgifter för samma ändamål. En arbetstagare som däremot har utövat sin rätt till fri rörlighet och som har förvärvat en eller flera pensioner i andra medlemsstater kan, förutsatt att det är fråga om pensioner som inte omfattas av tillämpningsområdet för förordning nr 1408/71, åläggas att betala sjukförsäkringsavgifter en andra gång på de bruttoinkomster som redan för samma ändamål har avgiftsbelagts i en annan medlemsstat.
45. Av ovanstående skäl anser jag att en nationell lagstiftning som den ifrågasatta i tvisten vid den nationella domstolen utgör ett hinder för den fria rörligheten för arbetstagare som är förbjuden enligt artikel 48 i fördraget, därför att den vid fastställandet av underlaget för sjukförsäkringsavgifter inte beaktar att en del av den avtalsenliga pension som uppbärs av den berörde i en annan medlemsstat redan har dragits av från bruttobeloppet som sjukförsäkringsavgift i denna stat.
46. Den tyska domstol som har ställt tolkningsfrågan nämner i sitt beslut om hänskjutande att om domstolen skulle finna att en kumulation av avgifter till nackdel för en migrerande arbetstagare står i strid med likabehandlingsprincipen, vill den även ha klarhet i om detta kan berättigas objektivt. Denna begäran har dock inte tagits med i den ställda frågan och i texten anförs heller inte någon rättfärdigande omständighet.
C — Avslutande synpunkter
47. Trots att domstolen inom ramen för detta förfarande om förhandsavgörande inte kan uttala sig härvidlag, vill jag innan jag slutar peka på de speciellt negativa konsekvenser för den fria rörligheten för personer som enligt min uppfattning förorsakas av lagstiftningar som den franska, vilken emellertid hittills inte har fördömts av domstolen. På grund av lagstiftningar med de beskrivna, eller liknande, egenskaperna dras avgifter till nationella system för social trygghet från inkomster som uppbärs i den medlemsstaten av yrkesverksamma, eller som Manfred Sehrer, pensionerade, migrerande arbetstagare eller gränsgångare, som är bosatta i en annan medlemsstat, trots att de berörda omfattas av socialförsäkringslagstiftningen i den andra medlemsstaten.
VI — Förslag till avgörande
48. Mot bakgrund av ovanstående överväganden föreslår jag att domstolen skall besvara Bundessozialgerichts fråga på följande sätt:
1 Originalspråk: spanska.
2 Rådets förordning (EEG) nr 1408/71 av den 14 juni 1971 om tillärapningen av systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjer flyttar inom gemenskapen (EGT L 149, s. 2; svensk specialutgåva, område 5, volym 1, s. 57).
3 RSdcts förordning nr (EEG) nr 1247/92 av den 30 april 1992 om ändring av förordning (EEG) nr 1408/71 om tillämpningen av systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjemedlemmar flyttar inom gemenskapen (EGT L 136, s. 1).
4 Rådets förordning (EEG) nr 2195/91 av den 25 juni 1991 om ändring av dels förordning (EEG) nr 1408/71, dels förordning (EEG) nr 574/72 om tillämpningen av förordning (EEG) nr 1408/71 (EGT L 206, s. 2; svensk specialutgåva, område 5, volym 5, s. 46).
5 Rådets förordning (EEG) nr 2332/89 av den 18 juli 1989 om ändring av dels förordning (EEG) nr 1408/71, dels förordning (EEG) nr 574/72 om tillämpning av förordning (EEG) nr 1408/71 (EGT L 224, s. 1).
6 För tillfället är i själva verket två mål anhängiga vid domstolen, nämligen mål C-34/98, kommissionen mot Frankrike, med yrkande om fastsrälfelse av att staten har åsidosatt sina skyldigheter enligt artiklarna 48 t EG-fördraget och 52 i fördraget (nu artikel 43 EG i ändrad lydelse) och artikel 13 i förordning nr 1408/71 genom att inkomster av tjänst och arbetslöshetsunderstöd som uppbärs av anställda och cgenföretagare som är bosatta i Frankrike, men som arbetar i en annan medlemsstat och som inte omfattas av den franska socialförsäkringslagstiftningen, belastas med en avgift för återbetalningen av socialsektorns skuld (CRDS), vars avkastning går till en kassa för avbetalning av socialsektorns skuld, och mål C-169/98, kommissionen mot Frankrike, med yrkande om fastställelse av att staten har åsidosatt samma gemenskapsbestämmelser genom att belasta inkomster av verksamhet och ersättning till arbetstagare som är bosatta i Frankrike, men som inte omfattas av den franska socialförsäkringslagstiftningen, med en allmän socialavgift (CSG), som är avsedd att finansiera alla grenar av det allmänna systemet för social trygghet i Frankrike. Förhandling i dessa två mål hölls den 4 maj 1999. Generaladvokaten La Pergola föredrog den 7 september 1999 sitt förslag till avgörande i de två målen. Han anser där att även om CRDS och CSG neutralt belastar samliga personer som är bosatta i Frankrike, så innebär den omständighet att migrerande arbetstagare åläggs att finansiera ett system för social trygghet som de inte är anslutna till att de diskrimineras i förhållande till bofasta arbetstagare, eftersom endast dessa är förmånsberättigade enligt systemet.
7 Dom av den 28 mars 1985 i mål 275/83, kommissionen mot Belgien (REG 1985, s. 1097).
8 Dom av den 16 januari 1992 i mål C-57/90, kommissionen mot Frankrike (REG 1992, s. I-75), punkt 15, och av den 6 februari 1992 i mål C-253/90, kommissionen mot Belgien (REG 1992, s. I-531), punkt 13.
9 I mål C-347/98, kommissionen mot Belgien, som är anhängigt vid domstolen, har kommissionen yrkat fastställelse av att Belgien har åsidosatt sina skyldigheter enligt artikel 13.2 f i förordning nr 1408/71, genom att dra av individuella avgifter på 13,07 procent av pensionen vid yrkessjukdom för personer som inte längre är verksamma som anställda eller egenföretagare i Belgien och som har bosatt sig i en annan medlemsstat, och som därför endast omfattas av lagstiftningen i den senare. Kommissionen har hävdat att de belgiska myndigheterna inte har rätt att göra avdrag för avgifter från de belgiska pensioner vid yrkessjukdom som de personer som befinner sig i denna situation har rätt till.
10 Anhängigt vid domstolen är även mål C-68/99, kommissionen mot Tyskland, med yrkande om att domstolen skall fastställa att Tyskland har åsidosatt sina skyldigheter enligt artiklarna 51, 52 och/eller 59 i EG-fördraget (nu artikel 49 EG i ändrad lydelse) samt enligt avdelning II i förordning nr 1408/71 (artikel 14 a ii första meningen jämförd med artikel 13.1 och 13.2 b), genom att tillämpa artikel 23 och följande í Künstlersozialversicherungsgesetz (lag om systemet för social trygghet för artister) även på artister och publicister som är bosatta i en annan medlemsstat i Europeiska unionen och som stadigvarande utövar självständig verksamhet såväl i det landet som i Tyskland, och som därmed endast omfattas av socialförsäkringslagstiftningen i hemvistlandet. Kommissionen anser att den avgift som åläggs företag som driver förlag eller nyhetsbyråer i form av en procentandel på ersättningen per verk eller artistisk eller publicistisk prestation, även när arbetstagaren inte är skyldig att erlägga avgifter till det system för social trygghet som omfattar artister, objektivt utgör en arbetsgivaravgift, som har samma verkan som en socialförsäkringsavgift såväl för arbetsgivaren som för den berörda artisten eller publicisten. I den mån det är fråga om artister eller publicister som enligt förordning nr 1408/71 är anslutna till systemet för social trygghet i en annan medlemsstat, är denna effekt inte förenlig vare sig med sagda förordnings ordalydelse eller syfte, enligt vilken en försäkrad person, í syfte att undvika dubbla socialförsäkringsavgifter, endast skall omfattas av lagstiftningen i en medlemsstat.
11 Ovan fotnot 7.
12 Denna situation har ändrats genom att rådet antagit förordning nr 2195/91 genom vilken punkt f lades till artikel 13.2 i förordning nr 1408/71.
13 Denna fråga tas på nytt upp i dom av den 24 september 1998 i mål C-35/97, kommissionen mot Frankrike ¡REG 1998, s. I-5325), som behandlade system för tillläggspcnsion, som hade skapats genom avtal mellan benöriga myndigheter och yrkesorganisationer, fackliga organisationer eller företag, eller genom kollektivavtal mellan arbetsmarknadens parter som har gjorts tvingande genom artikel L 731-5 i franska Code de la sécurité sociale.
14 I dom av den 10 november 1982 i mål 261/81, Rau (REG 1982, s. 3961) prövade domstolen, på begäran av en tysk domstol, om den belgiska lagstiftningen utgjorde en åtgärd med motsvarande verkan som en kvantitativ restriktion i den mening som avses i artikel 30 i EG-fördraget (nu artikel 28 EG i ändrad lydelse). I domen av den 23 november 1989 i mål C-150/88, Parfumeriefabrik 4711 (REG 1989, s. 3891; svensk specialutgåva, volym 10, s. 249), tolkade domstolen, på begäran av en annan tysk domstol, direktiv 76/768/EEG om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om kosmetiska produkter (EGT L 262, s. 169; svensk specialutgåva, del 13, volym 5, s. 198) med avseende på de italienska bestämmelserna om behållare, reklam och beteckning för kosmetiska produkter. Gemensamt för båda målen var, förutom att det uttryckligen yrkades att domstolen skulle pröva en lagstiftning som inte härrörde från den frågeställande domstolens stat, den omständighet att denna lagstiftning var den som hade förorsakat de fördragsbrott som var föremål för tvisterna.
15 Dom av den 5 juni 1997 i mål C-105/94 (REG 1997, s. I-2971).
16 Se de senast avkunnade domarna av den 18 juni 1998 i mål C-266/96, Corsica Ferries France (REG 1998, s. I-3949) och av den 26 november 1998 i mål C-7/97, Bronner (REG 1998, s. I-7791).
17 Se särskilt dom av den 5 oktober 1995 i mål C-125/94, Aprile (REG 1995, s. I-2919), punkterna 16 och 17, och av den 15 december 1995 i mål C-415/93, Bosman (REG 1995, s. I-4921), punkt 59.
18 Om det hade varit den franska pensionen som var lagstadgad i stället för den tyska, skulle artikel 17 a i förordning nr 1408/71 ha varit tillämplig på Manfred Sehrer, vilket skulle ha medgivit honom undantag från att betala avgift i Tyskland.
19 Denna punkt f infördes genom förordning nr 2195/91 för att fylla den lucka i systemet för lagval i artikel 13 i förordning nr 1408/71 som hade visat sig genom domstolens dom av den 12 juni 1986 i mål 302/84, Ten Holder (REG 1986, s. 1821).
20 Dom av den 23 februari 1994 i mål C-419/92, Scholz (REG 1994, s. I-505), punkr 9.
21 Dom av den 26 januari 1999 i mål C-18/95, Terhoeve (REG 1999, s. I-345), punkt 27.
22 Dom av den 7 juli 1976 i mål 118/75, Watson och Beimann (REG 1976, s. 1185), punkt 16, av den 7 juli 1992 i mål C-370/90, Singh (REG 1992, s. I-4265), punkt 15, och domen i målet Terhoeve (ovan fotnot 20), punkt 36.
23 Domen i målet Terhoeve (ovan fotnot 20), punkt 37. Se även dom av den 7 juli 1988 i mål 143/87, Stanton (REG 1988, s. 3877), punkt 13 och i de förenade målen 154/87 och 155/87, Wolf m.fl. (REG, s. 3897), punkt 13, domarna i målen Singh och Bosman (ovan fotnot 21 respektive 16), punkterna 16 respektive 94.
24 Dom av den 18 maj 1989 i mål 368/87, Hartman Troiani (REG 1989, s. 1333), punkt 21, av den 21 februari 1991 i mål C-245/88, Daalmeijer (REG 1991, s. I-555), punkt 15 och av den 20 oktober 1993 i mål C-297/92, Baglieri (REG 1993, s. I-5211), punkt 13.
25 Domen i målet Terhoeve (ovan fotnot 20), punkt 51.
26 Förslag till avgörande föredraget i målet Terhoeve (ovan fotnot 20), s. I-348 ff, särskilt punkterna 67—69.
27 Dom av den 7 mars 1991 i mål C-10/90, Masgio (REG 1991, s. I-1119), punkterna 18 och 19 och domen i målet Bosman (ovan fotnot 16), punkt 96.
28 Ovan fotnot 25, punkterna 54—64.