Förslag till avgörande av generaladvokat Antonio Saggio föredraget den 18 maj 2000

1 Originalspråk: italienska.

2 EGT L 149, s. 2: svensk specialutgåva, område 5, volym 1, s. 57. Se särskilt den kodifierade versionen enligt rådets förordning (EG) nr 118/97 av den 2 december 1996 om ändring och uppdatering av förordning (EEG) nr 1408/71 om tillämpningen av systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjemedlemmar flyttar inom gemenskapen, samt av förordning (EEG) nr 574/72 om tillämpning av förordning (EEG) nr 1408/71 (EGT L 28, 1997, s. 1).

3 EGT L 275, s. 1.

4 EGT L 74, s. 1; svensk specialutgåva, område 5, volym 1, s. 106.

5 Tribunal du travail de Tournai har förklarat att sökanden inte genom att åtminstone uppvisa ett yttrande av en belgisk universitetsprofessor har kunnat bevisa att det ingrepp som har gjorts i Frankrike skett under bättre medicinska förhållanden än de förhållanden under vilka ingreppet har kunnat göras i Belgien (apporté la preuve, en produisant au moins l'avis d'un professeur d'université belge, que l'intervention pratiquée en France l'était dans de meilleures conditions medicales que celles dans lesquelles elle aurait pu être pratiquée en Belgique).

6 Dom av den 28 april 1998 i mål C-120/95, Decker (REG 1998, s. I-1831) och dom av samma dag i mål C-158/96, Kohll (REG 1998, s. I-1931).

7 Det skall påpekas att frågan om tolkningen av bestämmelser om friheten att tillhandahålla tjänster, vad beträffar en nationell lagstiftning som för att ersättning skall kunna utgå föreskriver en skyldighet att begära och erhålla tillstånd, däremot är föremål för en särskild tolkningsfråga i målet C-157/99, REG 2001, s. I-5473 Smits och Peerboms.

8 Min kursivering.

9 För en allmän redogörelse för denna nationella lagstiftning hänvisas till generaladvokaten Tesauros förslag till avgörande som föredragits den 16 september 1997.

10 Dom av den 7 februari 1984 i må! 238/82, Duphar mot Nederländerna (REG 1984, s. 523; svensk specialutgåva, volym 7, s. 505).

11 Se särskilt punkt 16.

12 Ibidem, punkt 20.

13 Dom av den 17 december 1981 i mål 279/80, Webb (REG 1981, s. 3305; svensk specialutgåva, volym 6, s. 265).

14 Se särskilt punkt 10.

15 Det kan noteras att, vad beträffar det faktum att staternas behörighet att utforma system för social trygghet är okränkbar, nödvändigheten att inte äventyra den ekonomiska balansen i dessa system har legat till grund för den exklusiva karaktären av denna behörighet (se bland annat domen i det ovannämnda målet Duphar, särskilt punkt 16, och dom av den 26 mars 1996 i mål C-238/94, García m.fl., REG 1996, s. I-1673, särskilt punkt 14). Den ekonomiska balansen i sig rättfärdigar dock inte undantaget från de allmänna bestämmelserna om den fria rörligheten, eftersom den består som ett kriterium av rent ekonomisk karaktär och därför som sådan inte är tillräcklig för att anses som en skyddsklausul enligt artiklarna 56 och 66 i fördraget. Kriteriet fungerar däremot som en skyddsklausul om det sätts i förbindelse med nödvändigheten att, alltjämt från ekonomisk synpunkt, skydda de nationella systemen för social trygghet. Om kriteriet betraktas i förhållande till de nationella intressen som försäkras genom nationella system för social trygghet, kan det följaktligen tjäna som allmänt kriterium för att rättfärdiga undantaget till förmån för nationella lagstiftningar.

16 Dom av den 27 september 1988 i mål 263/86, Humbel (REG 1988, s. 5365), särskilt punkterna 14—20.

17 Se i det avseendet tredje, fjärde och femte övervägandena i förordning nr 118/97.

18 Dom av den 10 januari 1980 i mål 69/79, Jordens-Vosters (REG 1980, s. 75). Se i motsvarande avseende domstolens dom av den 15 januari 1986 i mål 41/84, Pinna (REG 1986, s. 1; svensk specialutgåva, volym 8, s. 355), särskilt punkt 21, och dom av den 27 september 1988 i mål 313/86, Lenoir (REG 1988, s. 5391; svensk specialutgåva, volym 9, s. 683). I sistnämnda dom står att läsa att artikel 51 i fördraget (föreskriver) en samordning och inte en harmonisering av medlemsstaternas lagstiftningar. Artikel 51 låter således skillnaderna mellan medlemsstaternas system för social trygghet bestå, och som en konsekvens av detta, även skillnaderna när det gäller rättigheterna för de personer som arbetar i medlemsstaterna. Härav följer att materiella och formella skillnader mellan de olika medlemsstaternas system för social trygghet, och därigenom mellan rättigheterna för de personer som arbetar i medlemsstaterna, inte påverkas av artikel 51 i fördraget (punkt 13).

19 Se även dom av den 21 oktober 1975 i mål 24/75, Petroni (REG 1975, s. 75; svensk specialutgåva, volym 2, s. 477), i vilken domstolen har förklarat att artikel 46.3 i rådets förordning nr 1408/71 är ogiltig av den anledningen att den är oförenlig med artikel 51. Den begränsar nämligen den möjlighet till sammanläggning av försäkringsperioder som uttryckligen föreskrivs i grundbestämmelsen. Domstolen har fastställt räckvidden av artikel 51 och samtidigt fastslagit att enligt denna skall rådet besluta om sådana åtgärder inom den sociala trygghetens område som är nödvändiga för att genomföra fri rörlighet för arbetstagare (punkt 12).

20 Punkt 28 i domen i målet Decker och punkt 16 i domen i målet Kohll.

21 Det skall i det avseendet erinras om att enligt artikel 34.1 i förordning nr 574/72 (i dess kodifierade version enligt ovannämnda förordning nr 118/97) om ersättning av kostnader som har uppkommit under vistelse i en annan medlemsstat, i det fan då det under en anställds eller en egenföretagares vistelse i en annan medlemsstat än den behöriga staten inte är möjligt att fullgöra [tillståndsformaliteter], skall hans utgifter på begäran återbetalas av den behöriga institutionen enligt den återbetalningstaxa som tillämpas av institutionen pa vistelseorten.

22 I nationella sjukvårdssystem där något ersättninljssystern inte gäller, men där patienten från början är befriad från betalning eller skyldig att betala endast en minimal del av kostnaden för tjänsten, är det denna andel som skall beaktas vid beräkning av ersättningen.

23 Det är enligt min mening dessutom berättigat att även utsträcka dessa slutsatser till sjukvårdsförmåner som inte omfattas av tillämpningsområdet för förordning nr 1408/71, det vill säga tjänster enligt artikel 59 i fördraget. En sådan tolkning skulle mildra det orimliga i systemet för ersättning som följer av gemenskapsrätten på området, vilket sanktionerar en fullständig liberalisering av tjänster som utförs av enskilda läkare eller av företag inom sektorn, medan det för vård eller ingrepp pá sjukhus åläggs en skyldighet art begära och erhålla tillstånd. Denna skyldighet medför ett delvis skönsmässigt ingripande av en administrativ myndighet och/eller behörig hälsovårdsmyndighet, vilket inte kan klandras, samt en ofta rörlängd väntetid för den arbetstagare som begär att få läkarvård. Medan emellertid den första kategorin tjänster i olika nationella system inte ersätts, även om tjänsterna i fråga utförs pá det nationella territoriet (vilket vanligen sker då dessa tjänster inte tillhandahålls av vissa läkare eller på vissa sjukhus), är den andra kategorin i princip omhändertagen av det nationella systemet för social trygghet, och för denna kategori skall följaktligen, då de villkor som krävs är uppfyllda, rätt till ersättning i regel medges.

24 Se i detta avseende dom av den 16 mars 1978 i mål 117/77, Pierik (REG 1978, s. 825; svensk specialutgåva, volym 4, s. 85), punkt 19.

25 Se dom av den 11 oktober 1973 i mål 35/73, Kunz (REG 1973, s. 1025).

26 Den belgiska regeringens ståndpunkt kan inte godtas, att den lag som skall tillämpas för beräkning av ersättningsbeloppet, i det fall då tillstånd utfärdas enligt artikel 22 i förordningen, skall vara lagen i den stat där tjänsten tillhandahålls, och i det tall då detta tillstånd inte utfärdats, lagen i arbetstagarens ursprungsstat. Det faktum att förfarandet genomförs regelmässigt, i enlighet med ovannämnda artikel 22, har ingen betydelse för kvantifieringen av ersättningen, eftersom det inverkar på själva rätten att få ersättning för de sjukvårdskostnader som har uppkommit utomlands, i den meningen att i ett fall som det förevarande har den berörde, i avsaknad av tillstånd, ingen rätt att kräva fullständig ersättning, eller ersättning till en del, för kostnaderna för den sjukvård som har erhållits utomlands, såvida inte den nationella lagstiftningen ger honom denna rätt.

27 Det kan i det avseendet även hänvisas till artikel 93 i förordning nr 574/72, enligt vilken beloppet av vårdförmåner som bland annat utgivits enligt artikel 22 skall återbetalas av den behöriga institutionen till den institution som utgav dessa förmåner enligt den sistnämnda institutionens räkenskaper.