Förslag till avgörande av generaladvokat

Föremålet för tvisten och de nationella bestämmelserna

1. Genom förevarande begäran om förhandsavgörande begär Tribunal de police de Belley i huvudsak att domstolen skall fastställa huruvida de franska bestämmelserna, vari användningen av beteckningen emmentaler på ostar vars former inte täcks av en hård guldgul kant förbjuds, utgör en åtgärd med motsvarande verkan som en kvantitativ importrestriktion i den mening som avses i artikel 30 i EG-fördraget (nu artikel 28 EG). Innan denna fråga kan besvaras måste det dock först fastställas huruvida villkoren för att den nationella domstolen skall tillämpa denna gemenskapsbestämmelse är uppfyllda, eftersom det i förevarande mål är fråga om ett brottmålsförfarande avseende ett franskt företag som tillverkar och saluför ost på det nationella territoriet.

2. Av beslutet om hänskjutande och den franska regeringens yttrande framgår att det i artikel 3 första stycket i dekret nr 84-1147 av den 7 september 1984 föreskrivs att [m]ärkning och metoder för märkning... inte [får] vara sådana att köparen eller konsumenten vilseleds, i synnerhet vad avser livsmedlets kännetecknande egenskaper, närmare bestämt dess beskaffenhet, identitet, kvalitet, sammansättning, mängd, hållbarhet, förvaring, ursprung eller härkomst och tillverknings- eller utvinningsmetod.

Det nationella förfarandet och tolkningsfrågan

3. Till följd av en kontroll som gjordes den 5 mars 1996 hos bolaget Schoeffer SA, med säte i Avignon, upptäckte den regionala styrelsen för konkurrens, konsumtion och bedrägeribekämpning i Vaucluse 260 emmentalerostar utan någon hård och torr kant. Dessa ostar kom från mejeribolaget Laiterie d'Argis, vars tekniske chef är Jean-Pierre Guimont, klagande i målet vid den nationella domstolen.

4. Tribunal de police de Belley bedömde således att det var nödvändigt att vilandeförklara målet och ställde följande tolkningsfråga till domstolen: Skall artiklarna 3 a, 30 och följande artiklar i Fördraget om upprättandet av den Europeiska gemenskapen, i dess ändrade lydelse, tolkas så att de franska bestämmelser som följer av dekret nr 88-1206 av den 30 december 1988, varigenom tillverkning och försäljning i Frankrike av kantfri ost under beteckningen emmentalerost förbjuds, skall anses utgöra en kvantitativ importrestriktion eller en åtgärd med motsvarande verkan för handeln inom gemenskapen?

Upptagande till sakprövning

5. Den franska regeringen har, med stöd av den danska regeringen, funnit att tolkningsfrågan inte kan tas upp till sakprövning med hänvisning till den rent interna karaktären av det fall som är föremål för tvisten i fråga.

6. Man kan dock inte bortse från att detta ställningstagande har ett äldre ursprung, närmare bestämt i domen i målet Smanor av år 1988, i vilken domstolen meddelade ett förhandsavgörande beträffande omständigheter som saknade anknytning utanför det nationella territoriet. Tvisten i fråga hade inletts av ett franskt bolag som ifrågasatte den franska lagstiftningen om märkning och presentation av yoghurt, med vars stöd bolaget hade förbjudits att tillverka och sälja djupfryst yoghurt på det franska territoriet. Generaladvokaten påpekade i sitt förslag till avgörande att det var ett rent nationellt förhållande som låg till grund för förfarandet vid den nationella domstolen. Han ansåg dock att det ankom på den hänskjutande domstolen att avgöra om det var nödvändigt att få ett förhandsavgörande för att kunna avgöra målet och att domstolen, när en tolkningsfråga väl har ställts, således är skyldig att ge ett svar. EG-domstolen anslöt sig till detta ställningstagande. Domstolen, som utgick från att de franska bestämmelserna kunde medföra restriktiva verkningar på importen av produkter från andra medlemsstater och som fastslog att det i det system som har införts genom artikel 177 i fördraget ankommer på den nationella domstolen att, i förhållande till de faktiska omständigheterna i fallet, bedöma om ett förhandsavgörande är nödvändigt för att döma i saken mot bakgrund av de faktiska omständigheterna i målet, fastställde att artikel 30 utgör ett hinder för en nationell lagstiftning enligt vilken beteckningen yoghurt endast får användas för färsk yoghurt och inte för djupfryst yoghurt. Domstolen begränsade dock sitt svar till att gälla uteslutande importerade produkter.

7. Den fråga som den franska och den danska regeringen väcker om relevansen av artikel 30 för avgörande av tvisten vid den nationella domstolen skall, enligt min mening, således inte besvaras endast på grundval av en abstrakt bedömning av de nationella bestämmelsernas verkningar på importen från andra medlemsstater, eftersom frågan även avser huruvida förhandsavgörandet är relevant för målet vid den nationella domstolen, åtminstone vad avser tolkningen av artikel 30 i fördraget. Det råder inget tvivel om att prövningen av de särskilda omständigheter som är i fråga i målet vid den nationella domstolen, och den därpå följande bedömningen av huruvida dessa är av rent intern art, i princip ankommer på den nationella domstolen. Denna domstol är skyldig att bedöma om det på grundval av just gemenskapsrättens tillämplighet på den nationella tvisten är relevant att ställa en tolkningsfråga. Som generaladvokaten med rätta noterade i målet Belgapom kan domstolen dock, när det på ett uppenbart sätt framgår av de faktiska omständigheter som den hänskjutande domstolen angivit, avstå från att besvara tolkningsfrågan om den anser att den situation som föranlett den nationella tvisten är rent intern. Vad gäller det mål som är anhängigt vid Tribunal de Belley råder emellertid inget tvivel om dess rent interna karaktär, både vad avser nationaliteten på det företag som producerar och distribuerar produkten och den ort där denna produceras och säljs. Förbudet för medlemsstaterna att enligt artikel 30 anta eller upprätthålla kvantitativa importrestriktioner eller åtgärder med motsvarande verkan har således inte någon relevans.

8. På grundval av samtliga ovanstående överväganden anser jag, med hänsyn till den rent interna karaktären av den situation som är föremål för tvisten vid den nationella domstolen, att de gemenskapsrättsliga bestämmelser som den hänskjutande domstolen begär en tolkning av inte är tillämpliga på denna situation och att det inte är nödvändigt att domstolen meddelar ett förhandsavgörande om huruvida dessa bestämmelser är förenliga med de franska bestämmelserna om användningen av beteckningen emmentalerost.

Prövning i sak

Artikel 30 i EG-fördraget

9. För det fall domstolen väljer en annan lösning än den som just har föreslagits, måste den fastställa huruvida de franska bestämmelserna är förenliga med de primära gemenskapsrättsliga bestämmelserna om den fria rörligheten för varor enligt vilka det är förbjudet att hindra import av produkter från andra medlemsstater.

10. a) I gemenskapens rättsordning garanteras inte något särskilt skydd för den ifrågavarande beteckningen emmentalerost. Den är inte en skyddad ursprungsbeteckning enligt rådets förordning (EEG) nr 2081/92 av den 14 juli 1992 om skydd för geografiska och ursprungsbeteckningar för jordbruksprodukter och livsmedel, och inget särartsskydd har heller beviljats avseende denna beteckning enligt rådets förordning (EEG) nr 2082/92 av den 14 juli 1992 om särartsskydd för jordbruksprodukter och livsmedel.

11. Enligt klaganden i målet vid den nationella domstolen, understödd av den tyska, den österrikiska och den nederländska regeringen, är det fråga om en generisk beteckning i den mening som avses i artikel 3.1 i förordning nr 2081/92. Förutom att registrering av generiska beteckningar är förbjuden enligt denna artikel anges där de faktorer som skall ligga till grund för ett avgörande huruvida en beteckning har blivit generisk. Faktorerna är de följande: förhållandena i den medlemsstat som namnet kommer från och i de områden där produkten eller livsmedlet konsumeras, förhållandena i andra medlemsstater, berörd nationell lagstiftning och gemenskapslagstiftning. Ingen omständighet har framförts för att vederlägga denna synpunkt. I yttrandena från samtliga parter som har intervenerat tas tvärtom beteckningens generiska karaktär för given, i den meningen att denna inte är förknippad med produktionen på en viss ort och således inte med produktens geografiska härkomst, utan uteslutande med produktens egna (generiska) kännetecknande egenskaper, som är knutna till den omständigheten att produkten företer samma allmänna kännetecknande egenskaper eftersom mycket likartade tillverkningsmetoder används.

12. Får dessa eventuella effekter på handeln inom gemenskapen till följd att åtgärden i fråga kan ifrågasättas med stöd av bestämmelserna i fördraget om den fria rörligheten av varor?

13. Vad gäller den andra aspekten, som avser begränsning av användningen av beteckningar, hänvisas till domen i målet Deserbais, som vid upprepade tillfällen har åberopats av de intervenerande parterna i förevarande mål. Domstolen skulle i detta mål uttala sig om tolkningen av artikel 30 och följande artiklar avseende en fransk bestämmelse, enligt vilken användningen av beteckningen edamerost endast fick användas för de ostar som hade en lägsta fetthalt på 40 procent. EG-domstolen konstaterade inledningsvis att denna beteckning varken utgör en ursprungsbeteckning eller en geografisk ursprungsbeteckning. Dessa uttryck betecknar en produkt som kommer från ett bestämt geografiskt område. Domstolen noterade vidare att vid den i det nämnda målet aktuella tidpunkten, nämligen år 1988, saknades gemensamma regler om beteckningar för olika ostsorter i gemenskapsrätten. Domstolen drog således därav den slutsatsen att staterna har rätt att fastställa regler enligt vilka beteckning på ostar endast får användas om vissa tillverkningsbestämmelser iakttas. Domstolen noterade dock att det skulle vara oförenligt med artikel 30 i fördraget och syftet att inrätta en gemensam marknad att utvidga tillämpningen av sådana regler till importerade ostar av samma sort, om dessa lagligen framställts och saluförts i en annan medlemsstat under samma generiska benämning men med en annan lägsta fetthalt.

14. Den franska lagstiftning, till vilken den hänskjutande domstolen hänvisar, är jämförbar med den som var i fråga i målet Deserbais. Det råder nämligen inget tvivel om att den franska lagstiftningen, enligt vilken det är förbjudet att använda beteckningen emmentalerost för kantlösa ostar, i likhet med lagstiftningen om beteckningen edamerost, utgör ett verkligt eller potentiellt hinder för saluföring i Frankrike av en ost som lagligen tillverkats och framställts i en annan medlemsstat. Lagstiftningen utgör således en åtgärd med motsvarande verkan som en importrestriktion i den mening som avses i artikel 30 i EG-fördraget.

15. b) Den franska regeringen har hävdat att dess lagstiftning är rättsenlig och gjort gällande att den är tillämplig uteslutande på inhemska produkter, eftersom den avser tillverkning och inte saluföring av emmentalerost. Till stöd för denna tolkning av den nationella lagstiftningen har den franska regeringen angivit att försäljningsflödet av kantfri emmentalerost till Frankrike med tiden ständigt har ökat. Den franska regeringen har därav dragit slutsatsen att det inte finns något hinder för import och därpå följande saluföring. Den franska regeringen erinrar om att det i det ovannämnda i målet vid den nationella domstolen omtvistade dekretet nr 88-1206, i artikel 18, dessutom stadgas att dess bestämmelser inte utgör något hinder för tillämpning av de särskilda reglerna om tillverkning, sammansättning, beteckning och märkning som gäller för ostar som har en ursprungsbeteckning. Den franska lagstiftningen ger snarare upphov till omvänd diskriminering. Den missgynnar franska tillverkare jämfört med utländska tillverkare och kan således inte endast av denna anledning anses som en åtgärd med motsvarande verkan som en restriktion för handeln inom gemenskapen med jordbruksprodukter.

16. Enligt min uppfattning är dessa synpunkter från den franska regeringen inte relevanta för den tolkning av gemenskapsrättsliga bestämmelser som domstolen skall göra. Det ankommer nämligen inte på EG-domstolen att fastställa tillämpningsområdet för nationell lagstiftning. Detta gäller även när, som i förevarande mål, tillämpningen av nationella regler på importerade varor faktiskt ifrågasätts.

17. c) Den franska regeringen har dessutom gjort gällande att den omtvistade nationella lagstiftningen har antagits i enlighet med en konventionsbestämmelse. I Stresakonventionen om användning av ursprungsbeteckningar och beteckningar på ostar, som undertecknades den 1 juni 1951 av Frankrike, Nederländerna, Österrike, Danmark, Italien och Schweiz, anges de särskilda kännetecknande egenskaper för ostar som förbehålls beteckningen emmentalerost. Närmare bestämt krävs det enligt artikel 4 i bilaga B att emmentalerost skall ha en guldgul till ljusbrun kant som är hård och torr.

18. d) Det skall slutligen noteras att den franska regeringen inte har åberopat något tvingande krav för att motivera den restriktiva åtgärden, utan nöjt sig med att göra gällande att förekomsten av en kant förutsätter mer krävande tillverkningsmetoder. Kanten ökar nämligen förlusten av fett samt de personalkostnader som har samband med förädlingen, särskilt på grund av det faktum att ostarna måste vändas, tvättas och borstas innan de förpackas. Dessa moment medför en höjning av detaljhandelspriset för emmentalerosten med cirka 1,5 FRF per kilo.

Artikel 34 i EG-fördraget

19. Kommissionen har också ställt sig frågan vilka verkningar lagstiftningen i fråga har på exporten av fransk emmentalerost, med hänsyn till att tillverkningsförbudet i praktiken innebär ett förbud att exportera kantlös ost som framställts i Frankrike. Kommissionen, som hänvisar till domen i målet Groenveld av år 1979 kommer till den slutsatsen att det i förevarande mål inte förekommer omständigheter som utgör åsidosättande av artikel 34, eftersom de nationella bestämmelserna inte har en särskild restriktion för export av emmentalerost som föremål eller som verkan.

Förslag till avgörande

20. Mot bakgrund av ovanstående föreslår jag att domstolen skall besvara tolkningsfrågan från Tribunal de Belley på följande sätt:

1 Originalspråk: italienska.

2 Dom av den 7 maj 1997 i de förenade målen C-321/94—C-324/94 (REG 1997, s. I-2343).

3 Dom av den 11 juli 1974 i mål S/74 (REG 1974, s. 837; svensk specialutgåva, volym 2, s. 343), punkt 5.

4 Domstolen hänvisar i detta avseende till dom av den 15 december 1982 i mâl 286/81, Oosthoek's Uitgeversmaatschappij (REG 1982, s. 4575: svensk specialutgåva, volym 6, s. 583), i vilken det fastställdes att tillämpningen av den nederländska lagstiftningen pä försäljningen i Nederländerna av uppslagsverk framställda i Nederländerna inte har något samband med import och export av varor och följaktligen inte omfattas av artiklarna 30 och 34. Vid försäljning i Nederländerna av uppslagsverk framställda i Belgien och försäljning i andra medlemsstater av uppslagsverk framställda i Nederländerna rör det sig dock om handelstransaktioner inom gemenskapen, som måste beaktas för förverkligandet av den gemensamma marknaden (punkt 9). Se, för ett liknande resonemang, dom av den 14 december 1982 i de förenade malen 314/81—316/81 och 83/82, Waterkeyn m.fl. (REG 1982, s. 4337; svensk specialutgåva, volym 6, s, 575).

5 Denna rättspraxis förefaller finna stöd i dom av den 22 oktober 1998 i mål C-184/96, kommissionen mot Frankrike (REG 1998, s. I-6197), i vilken domstolen avgjorde ett mål om fördragsbrott som avsåg nationell lagstiftning om beteckningen av beredningar av foie gras, det vill säga en åtgärd som utan åtskillnad var tillämplig på såväl nationella som utländska produkter. Med hänsyn till arten av och föremålet for kommissionens talan och således tiil avsaknaden av en nationell tvist som skall avgöras, uppkom avseende denna talan inte frågan huruvida EGdoinstolens dom är relevant i förhållande till rent nationella förhållanden.

6 I detta hänseende hänvisas till det detaljerade avsnitt avseende rättspraxis som återfinns i generaladvokaten Jacobs förslag till avgörande i målet Pistre m.fl. (REG 1996, s. I-2346), föredraget den 24 oktober 1996.

7 Domstolen har nyligen uttalat sig i den riktningen i dom av den 13 januari 2000 i mål C-254/98. TK-Heimdienst (REG 2000, s. I-151), i vilken den inte godtog en invändning om rättegångshinder som framförts av sökanden i målet vid den nationella domstolen och enligt vilken ett förhandsavgörande saknade relevans för avgörandet av målet vid den nationella domstolen, som grundades just på den omständigheten att domstolens tolkning inte (berör) andra medlemsstater än [den där den hänskjutande domstolen är belägen]. Domstolen fastställde att det ankommer... uteslutande på den nationella domstol[en]... att mot bakgrund av de särskilda omständigheterna i målet bedöma såväl om ett förhandsavgörande är nödvändigt för att döma i saken som relevansen av de frågor som ställs till domstolen och att ... domstolen [följaktligen] i princip [är] skyldig att meddela ett förhandsavgörande när de frågor som har ställts avser tolkningen av gemenskapsrätten (se särskilt punkterna 11—14).

8 I domslutet står nämligen att artikel 30 i fördraget utgör hinder för att en medlemsstat tillämpar nationella bestämmelser på importerade produkter från en annan medlemsstat enligt vilka rätten att använda beteckningen yoghurt förbehålls färsk yoghurt och inte gäller för djupfryst yoghurt (min kursivering).

9 Förslag till avgörande föredraget den 23 mars 1995 i mål C-63/94, som avgjorts genom dom av den 11 augusti 1995 (REG 1995, s. I-2467), särskilt punkt 15.

10 Se upplysningsvis den rättspraxis som den danska regeringen nämner i det avseendet och närmare bestämt dom av den 3 oktober 1990 i de förenade målen C-54/8S, C-91/S8 och C-14/89, Nino m.fl. (REG 1990, s. I-3537), av den 28 januari 1992 i de förenade målen C-330/90 och C-331/90, López Brea och Hidalgo Palacios (REG 1992, s. I-323) och av den 5 juni 1997 i de förenade målen C-64/96 och C-65/96, Uccker och Jacquet (REG 1997, s. I-3171). Se, för ett motsatt resonemang, dom av den 12 juni 1986 i de förenade målen 98/85, 162/85 och 258/85, Berlini m.fl. (REG 1986, s. I-1885).

11 Formuleringen är den som används i domen i målet Oosthoek's Uitgeversmaatschappij, se ovan fotnot 3.

12 EGT L 208, s. 1; svensk specialutgåva, område 3, volym 43, s. 153.

13 EGT L 208, s. 9; svensk specialutgåva, område 3, volym 43, s. 160. Se även kommissionens förordning (EG) nr 1107/96 av den 12 juni 1996 om registrering av geografiska beteckningar och ursprungsbeteckningar enligt förfarandet i artikel 17 i förordning nr 2081/92 (EGT L 148, s. 1). Med stöd. av denna förordning åtnjuter de franska beteckningarna emmenthal Est-Central och emmenthal de Savoie skydd i egenskap av skyddade geografiska beteckningar.

14 Dom av den 9 december 1981 i mål 193/80, kommissionen mot Italien (REG 1981, s. 3019), särskilt punkt 26. Se dessutom dom av den 12 mars 1987 i mål 178/84, kommissionen mot Tyskland (REG 1987, s. 1227; svensk specialutgåva, volym 9, s. 37), särskilt punkt 33 och följande punkter. Det skall påpekas att domstolen redan i dom av den 20 februari 1975 i mål 12/74, kommissionen mot Tyskland (REG 1975, s. 181; svensk specialutgåva, volym 2, s. 441), uttalade sig om en liknande nationell åtgärd, som emellertid begränsade användningen av den generiska beteckningen till produkter som inte endast var tillverkade enligt traditionella regler utan dessutom var framställda på det nationella territoriet. Domstolen ansåg vid det tillfället att den tyska lagstiftning, som förbehöll mousserande vin respektive druvsprit som framställts i Tyskland och som uppfyllde vissa bestämda kvalitetskrav beteckningarna Sekt och Weinbrand, utgjorde en åtgärd med motsvarande verkan som en importrestriktion, då dessa beteckningar varken utgjorde ursprungsbeteckningar eller härkomstbeteckningar och således enligt artikel 2.3 s i kommissionens direktiv 70/50/EEG av den 22 december 1969 (EGT L 13, 1970, s. 29) endast kunde förbehållas inhemska produkter (särskilt punkt 14).

15 Dom av den 22 september 1988 i mål 286/86 (REG 1988, s. 4907; svensk specialutgåva, volym 9, s. 621).

16 Punkt 12 i den ovan i fotnot 14 nämnda domen. Se, för ett liknande resonemang, dom av den 11 oktober 1990 i mål C-210/89, kommissionen mot Italien (REG 1990, s. I-3697), och dom i målet kommissionen mot Frankrike (se ovan fotnot 4).

17 Se särskilt tolkningsfrågan på sidan 7 i beslutet.

18 Den franska regeringen har i sitt yttrande även hänvisat till den Codex alimentarius, som upprättats gemensamt av Förenta nationernas livsmedels- och jordbruksorganisation och WHO, i vilken anges att en ost kan säljas under beteckningen emmentalerost om den framställs som en rund ost som väger minst 50 kg eller som en rektangulär ost, med eller utan kant, som väger minst 30 kg. Frånsett den omständigheten att det enligt Codex alimentarius inte är uteslutet att kantlös ost kan ha beteckningen emmentalerost delar jag den uppfattning som domstolen framförde i domen i målet Deserbais som svar på argumenten från den nederländska regeringen, som hade åberopat samma internationella källa, nämligen att standarderna i Codex alimentarius syftar till att tillhandahålla uppgifter som gör det möjligt att bestämma produkternas typiska egenskaper. Det förhållandet att en produkt inte till fullo överensstämmer med den föreskrivna standarden innebär emellertid inte i sig att saluföring av produkten kan förbjudas.

19 Även i denna fråga hänvisas til! den vid upprepade tillfällen omnämnda domen i målet Deserbais. I punkterna 17 och 18 i domen anges följande: [Slyftet mcd artikel 234 första stycket i fördraget {är], såsom domstolen redan har fastställt, att i enlighet med folkrättens principer klargöra att tillämpningen av fördraget inte påverkar den berörda medlemsstatens åtagande att respektera tredje lands rättigheter enligt ett tidigare avtal och att uppfylla motsvarande förpliktelser... Om det som i förevarande fall inte är fråga om tredje lands rättigheter kan en medlemsstat därför inte åberopa bestämmelserna i en sådan tidigare konvention för att rättfärdiga restriktioner för saluförngen av produkter från en annan medlemsstat, när saluföringen av dessa är tillåten enligt principen om fri rörlighet för varor i fördraget. Se, för ett liknande resonemang, dom av den 27 februari 1962 i mål 10/61, kommissionen mot Italien (RF.G 1962, s. 1), och av den 14 oktober 1980 i mål 812/79, Burgoa (RUG 1980, s. 2787; svensk specialutgåva, volym 5, s. 313).

20 Se punkt 13 och, för ett liknande resonemang, domen i målet Smanor (ovan fotnot 6), punkt 25, och domen i målet kommissionen mot Frankrike (ovan fotnot 4).

21 EGT L 33, s. 1; svensk specialutgåva, område 15, volym 2, s. 130.

22 Europaparlamentets och rådets direktiv av den 27 januari 1997 om ändring av direktiv 79/112 om tillnärmning av medlemsstaternas lagar om märkning, presentation och reklam i fråga om livsmedel (EGT L 43, s. 21).

23 Dom av den 8 november 1979 i mål 15/79, Groenveld (REG 1979, s. 3409). Se, för ett liknande resonemang, bland många andra, dom av den 7 februari 1984 i mal 237/82, Jongeneel Kaas m.fl. (REG 1984, s. 483; svensk specialutgåva, volym 7, s. 489), och av den 24 mars 1994 i mål C-80/92, kommissionen mot Belgien (REG 1994, s. I-1019).

24 Punkt 7.

25 Det skall dock påpekas att domstolen i dom av den 15 april 1997 i mal C-272/95, Deutsches Milch-Kontor (RUG 1997, s. I-1905), vid första anblicken förefaller att till artikel 34 utvidga det begrepp om åtgärd med motsvarande verkan som en importrestriktion som angavs i domen i målet Dassonville, eftersom domstolen i punkt 24 förklarar att förbuden enligt artiklarna 30 och 34 i fördraget omfattar varje handelsregel som direkt eller indirekt, faktiskt eller potentiellt, kan utgöra hinder för handeln inom gemenskapen.

26 Med avseende pá så kallad omvänd diskriminerings rättsenlighet hänvisas bland annat till domstolens dom av den 23 oktober 1986 i mål 355/85, Driancourt (REG 1986, s. 3231), och av den 18 februari 1987 i mål 98/86, Mathot (REG 1987, s. 809).