Förslag till avgörande av generaladvokat Dámaso Ruiz-Jarabo Colomer föredraget den 4 april 2000

1 Originalspråk: spanska.

2 Rådets första direktiv 73/239/EEG av den 24 juli 1973 om samordning av lagar och andra författningar angående ratten att etablera och driva verksamhet med annan direkt försäkrings än livförsäkring (EGT L 228, s. 3; svensk specialutgåva, område 6, volym 1, s. 146).

3 Rådets direktiv 92/49/EEG av den 18 juni 1992 om samordning av lagar och andra författningar som avser annan direkt försäkring än livförsäkring samt om ändring av direktiv 73/239/EEG och S8/357/EEG (tredje direktivet om annan direkt försäkring än livförsäkring) (EGT L 228, s. 1; svensk specialutgåva, område 6, volym 3, s. 160).

4 Mål C-241/97 (REG 1999, s. I-1879).

5 Journal officiel de lu République française, s. 8483.

6 Journal officiel de la République française, s. 16013.

7 Journal officiel de la République française s. 7329.

8 Rådets första direktiv 79/267/EEG av den 5 mars 1979 om samordning av lagar och andra författningar om rätten att starta och driva direkt livförsäkringsrörelse (EGT L 63, s. 1; svensk specialutgåva, område 6, volym 2, s. 20).

9 Rådets direktiv 92/96/EEG av den 10 november 1992 om samordning av lagar och andra författningar som avser direkt livförsäkring och om ändring av direktiven 79/267/EEG och 90/619/EEG (tredje livförsäkringsdirektivet) (EGT L 360, s. 1; svensk specialutgåva, område 6, volym 3, s. 180).

10 Femte övervägandet till direktiv 92/49 och till direktiv 92/96.

11 Trettonde övervägandet till direktiv 92/49 ocli femtonde övervägandet till direktiv 92/96.

12 Rådets direktiv 91/674/EEG av den 19 december 1991 om årsbokslut och sammanställd redovisning för försäkringsföretag (EGT L 374, s. 7; svensk specialutgåva, område 6, volym 3, s. 93).

13 Mål C-239/98 (REG 1999, s. I-8935).

14 Mal C-238/94 (RUG 1996, s. I-1673), punkt 10.

15 Sc til! exempel heslut av den 21 april 1999 i de förenade malen C-2S/9S och C-29/9S, Charreire och Hirtsmann (REG 1999, s. I-1963).

16 En aspekt som kanske kan kritiseras de lege ferenda med tanke på de speciella särdragen hos ömsesidiga försäkringsföreningar för social stödverksamhet som kombinerar försäkringsverksamhet, baserad på den för dem utmärkande principen om risksolidaritet, med social verksamhet.

17 Vars säkerhetsregler ställer högre krav än de som för närvarande gäller för ömsesidiga försäkringsföreningar. Se i detta avseende Jean-Charles, G. och Lafargue, G., Les mutuelles face à l'Europe, Paris, 1994, s. 62.

18 Se artikel 2.1 d i direktiv 73/239 samt dom av den 7 februari 1984 i mål 23S/82. Duphar m.fl. (REG 1984, s. 523), punkt 1(5, och av den 17 februari 1993 i de förenade målen C-159/91 och C-160/91, Poucet och Pistre (REG 1993, s. I-637), punkt 6.

19 Vilket särskilt framgår av lydelsen av artikel 54 i direktiv 92/49.

20 Trots att artikel L.111-2 sista stycket i Code de la mutualité föreskriver att ömsesidiga försäkringsföreningar, som förvaltar ett obligatoriskt system för social trygghet utan att det påverkar tillämpningen av dess egna föreskrifter, omfattas av den lagen. Vid förhandlingen kunde tyvärr inte företrädarna för vare sig Adour eller UPA skingra tveksamheterna om huruvida deras huvudmän bedrev en sådan verksamhet eller inte.

21 Som även skall konstatera huruvida något av de övriga skäl att inte tillämpa direktivet, som anges i artiklarna 2 och 3 i detsamma, föreligger.

22 Trots detta kunde inte nämnda regering, på domstolens och närmare bestämt denna generaladvokats förfrågan, vid förhandlingen förklara vilka preciseringar som gjorts av den franska lagstiftaren i fråga om de övriga rättsliga former som försäkringsföretag kan anta och som har varit föremål för införlivande, nämligen de som regleras genom Code des Assurances (société anonyme, société d'assurance mutuelle), eller genom Code de la sécurité sociale eller Code rural (institutions de prévoyance).

23 Rådets direktiv 84/641/EEG av den 10 december 1984 om ändring, speciellt med avseende på reserisker, i första direktivet (73/239/EEG) (EGT L 339, s. 21; svensk specialutgåva, område 6, volym 2, s. 93).

24 Till skillnad från vad som är fallet beträffande exempelvis den så kallade specialiseringsprincipen som föreskriver en separation mellan livförsäkringsverksamhet och annan försäkringsverksamhet.

25 Se den notarieurkund som bifogades ABBOI:s yttrande.

26 Generellt föreskriver gemenskapslagstiftningen speciella tjänster endast inom området för turistassistans, som regleras genom direktiv 84/641 (ovan fotnot 22), även om det är riktigt att de inte förbjuds i någon bestämmelse.

27 Vilket under alla omständigheter endast skulle vara korrekt i fråga om enheten och inte i fråga om den konkreta verksamheten bestående i försäljning av optiska produkter till allmänheten, som svårligen kan bedrivas utan vinstmarginal. Så uppfattas saken av Cour d'appel de Douai som i en dom av den 6 april 1998 anser att artikel L.ill-1 i Code de la mutualité (ovan punkt 3) innebär ett krav på att en syncentral som drivs av en ömsesidig försäkringsförening begränsar sin verksamhet till medlemmarna i den förening som driver den (citerad i Rocardrapportcn Mission mutualité et droit communautaire, 1999, s. 9).

28 Se avseende begreppet företag i den mening som avses i artiklarna 85 och 86 i fördraget, bland annat, dom av den 23 april 1991 i mål C-41/90, Höfneroch Elser (REG 1991, s. I-1979), punkt 21, i målen Poucet och Pistre (ovan fotnot 17), punkt 17, av den 19 januari 1994 i mål C-364/92, SAT Fluggesellschaft (REG 1994, s. I-43), punkt 18, och av den 16 november 1995 i må! C-244/94, Fédération française des sociétés d'assurances m.fl. (REG 1995, s. I-4013), punkt 14. Se särskilt dom av den 21 september 1999 i de förenade målen C-115/97, C-116/97 och C-117/97, Brentjcns' Handelsonderneming (REG 1999, s. I-6025), punkt 71 ff., där en enhet som utan vinstsyfte ansvarade för förvaltningen av ett kompletterande pensionssystem med obligatorisk anslutning ansågs utgöra ett företag.

29 Domen i målet Skandia (ovan punkt 1), punkt 47.

30 Så som begreppet annan affärsverksamhet än försäk-ringsverksamhet beskrivs i Rocardrapportcn (ovan fotnot 26), s. 29.

31 Så verkar den franska lagstiftaren ha uppfattat saken då han mot bakgrund av direktiv 92/49 ändrade systemet för andra institutions de prévoyance än de former som anges i artikel 8.1 a i direktivet (ovan punkt 16), så att de fick rätt att ”bedriva social verksamhet till förmån för sina deltagande medlemmar som, när den sker genom utför

32 REG 1999, s. I-1881.

33 Domen i det ovannämnda målet Skandia, punkt 46.

34 Ibidem, punkt 47.