C-472/00

Domstolens dom den 10 juli 2003

CELEX: 62000CJ0472
Datum: 2003-07-10
Källa: eur-lex.europa.eu

DOMSTOLEN sammansatt av ordföranden G.C. Rodríguez Iglesias, avdelningsordförandena J.-P. Puissochet, R. Schintgen och C.W.A. Timmermans samt domarna C. Gulmann, D.A.O. Edward, A. La Pergola, V. Skouris, S. von Bahr, J.N. Cunha Rodrigues (referent) och A. Rosas, generaladvokat: C. Stix-Hackl, justitiesekreterare: avdelningsdirektören L. Hewlett,

med hänsyn till förhandlingsrapporten,

efter att parterna har avgivit muntliga yttranden vid förhandlingen den 17 september 2002,

och efter att den 28 november 2002 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,

följande

Dom

Tillämpliga bestämmelser

Bakgrund till tvisten

Förfarandet vid förstainstansrätten och den överklagade domen

Huruvida det agerandet som läggs kommissionen till last är oegentligt

Den påstådda skadan och orsakssambandet mellan denna och kommissionens skadeståndsgrundande agerande

Parternas yrkanden vid domstolen

Huvudöverklagandet

Den första och den andra grunden: Orsaken till skadan och betydelsen av åsidosättandet av gemenskapsrätten

Parternas argument

Domstolens bedömning

Den tredje grunden om kommissionens agerande vid bedömningen av oktoberrapporten

Parternas argument

Domstolens bedömning

Den fjärde grunden: De ansträngningar som Fresh Marine har gjort för att begränsa skadan

Parternas argument

Domstolens bedömning

Den femte grunden: Åsidosättande av rätten till försvar

Parternas argument

Domstolens bedömning

Anslutningsöverklagandet

Parternas argument

Domstolens bedömning

Rättegångskostnader

1. Europeiska gemenskapernas kommission har, genom ansökan som inkom till domstolens kansli den 29 december 2000, med stöd av artikel 49 i EG-stadgan för domstolen, överklagat förstainstansrättens dom av den 24 oktober 2000 1 mål T-178/98, Fresh Marine mot kommissionen (REG 2000, s. 1II-3331, nedan kallad den överklagade domen), genom vilken den har ålagts att betala ett belopp på 431000 norska kronor (NOK) i skadestånd till Fresh Marine Company A/S (nedan kallat Fresh Marine).

2. Artikel 8.10 i rådets förordning (EG) nr 384/96 av den 22 december 1995 om skydd mot dumpad import från länder som inte är medlemmar i Europeiska gemenskapen (EGT L 56, 1996, s. 1) har följande lydelse:

3. Artikel 13.10 i rådets förordning (EG) nr 2026/97 av den 6 oktober 1997 om skydd mot subventionerad import från länder som inte är medlemmar i Europeiska gemenskapen (EGT L 288, s. 1) har följande lydelse:

4. Bakgrunden till tvisten har presenterats på följande sätt i punkterna 1—21 i den överklagade domen:

5. Den 27 oktober 1998 väckte Fresh Marine talan vid förstainstansrätten i syfte att förstainstansrätten skulle förplikta kommissionen att betala ett belopp på totalt 2115000 NOK som ersättning för de skador som hade uppstått till följd av antagandet av de preliminära åtgärder som avses i förordning nr 2529/97.

6. Kommissionen yrkade att talan skulle avvisas eller, i andra hand, att den skulle ogillas.

7. Efter att ha fastslagit att talan kunde tas upp till sakprövning erinrade förstainstansrätten, i punkt 54 i den överklagade domen, om att för att gemenskapen skall kunna ådra sig utomobligatoriskt skadeståndsansvar, krävs det att Fresh Marine visar att det agerande som läggs institutionen till last är rättsstridigt, att det verkligen föreligger en skada och att det finns ett orsakssamband mellan agerandet och den åberopade skadan.

8. Förstainstansrätten har i det avseendet fastställt följande:

9. Kommissionen har yrkat att domstolen skall

10. Fresh Marine har yrkat att domstolen skall

11. Genom de två första grunderna, som skall prövas i ett sammanhang, har kommissionen gjort gällande att förstainstansrätten har gjort en felaktig rättstilllämpning genom att dels, i punkt 57 i den överklagade domen, anse att den av Fresh Marine åberopade skadan har sitt ursprung i kommissionens påstått olagliga agerande vid bedömningen av oktoberrapporten, dels, i punkterna 59 och 60 i denna dom, anse att gemenskapsdomstolarnas domar, som kommissionen har angivit i första instans, i vilka antidumpningsåtgärder betecknas som normativa rättsakter som innebär val av ekonomisk politik har avkunnats i mål där omständigheterna skiljer sig avsevärt från omständigheterna i det förevarande målet och genom att dra slutsatsen, i punkt 61 i nämnda dom, att enbart ett åsidosättande av gemenskapsrätten är tillräckligt i förevarande mål för att gemenskapens utomobligatoriska skadeståndsansvar skall aktualiseras enligt artikel 215 i fördraget.

12. Enligt kommissionen skulle inte den administrativa åtgärd som bestod i att analysera rapporten i sig ha kunnat orsaka någon skada för Fresh Marine, eftersom åtagandet till förmån för Fresh Marines export endast återkallades och antidumpnings- och utjämningstullar infördes från och med att förordning nr 2529/97 trädde i kraft. Det har fastställts att en skadeståndstalan kan väckas med stöd av artikel 215 i fördraget endast vad avser en förlust som har uppstått och är säker (se dom av den 17 mars 1976 i målen 67/75 —85/75, Lesieur Cotelle m.fl. mot kommissionen, REG 1976, s. 391). All eventuell förlust som Fresh Marine har åsamkats har enligt kommissionen endast kunnat uppstå och bli säker från och med antagandet av förordning nr 2529/97.

13. Dessutom framgår det av artikel 8.10 i förordning nr 384/96 att eftersom det rör sig om en preliminär tull, har kommissionen ett stort utrymme för skönsmässig bedömning för att fastställa de omständigheter vid vilka det finns anledning att tro att ett åtagande har åsidosatts. Denna fråga har inte prövats av förstainstansrätten, eftersom den har angivit, i punkt 57 i den överklagade domen, att analysen av oktoberrapporten innefattade inget val av ekonomisk politik och gav kommissionen endast ett ytterst begränsat, eller obefintligt, utrymme för skönsmässig bedömning. Den överklagade domen är följaktligen oförenlig med förstainstansrättens egen rättspraxis (förstainstansrättens dom av den 15 december 1994 i mål T-489/93, Unifruit Hellas mot kommissionen, REG 1994, s. II-1201, och av den 30 mars 2000 i mål T-51/96, Miwon mot rådet, REG 2000, s. II-1841).

14. Kommissionen har företrätt uppfattningen att den avgörande frågan är huruvida den rättsakt som har antagits innebär att den utövat sin befogenhet att företa en skönsmässig bedömning, eftersom en skada som har orsakats av en sådan rättsakt, enligt gemenskapsrätten, endast kan medföra ansvar om den överensstämmer med det kriterium som har angivits i domen av den 2 december 1971 i mål 5/71, Zuckerfabrik Schöppenstedt mot rådet (REG 1971, s. 975), med andra ord om den innebär en tillräckligt klar överträdelse av en överordnad rättsregel till skydd för enskilda.

15. Fresh Marine har gjort gällande att den aktuella skadan uppenbarligen har sitt ursprung i kommissionens oegentliga agerande vid bedömningen av oktoberrapporten. Antagandet av förordning nr 2529/97 har endast utgjort skadans utlösande faktor. Antagandet var nämligen en logisk och oundviklig följd av kommissionens dåliga administration när den ensidigt ändrade denna rapport, utan att fråga Fresh Marine om den eventuella inverkan av dess ensidiga ingripande på trovärdigheten av de uppgifter som hade tillhandahållits. Den omständigheten att skadan uppstod vid antagandet av nämnda förordning innebär inte i sig att den skada som har åsamkats Fresh Marine har sitt ursprung i antagandet av denna förordning.

16. Fresh Marine har även gjort gällande, vad avser exportörer, att en förordning som innebär att antidumpningsåtgärder införs uppvisar alla karaktärsdrag hos ett beslut som berör enskilda exportörer personligen. Följaktligen är inte förordning nr 2529/97 en normativ rättsakt utan i stället en administrativ rättsakt som har antagits i ett administrativt förfarande som särskilt och uteslutande har berört enskilda exportörer. Det faktum att kommissionen har ålagt Fresh Marine en preliminär tull är endast den logiska följden av den felaktiga slutsatsen att Fresh Marine hade åsidosatt sitt åtagande. Såsom förstainstansrätten har fastslagit i punkt 58 i den överklagade domen har kommissionen vid antagandet av nämnda förordning endast dragit preliminära slutsatser av sin analys av oktoberrapporten.

17. Utomobligatoriskt ansvar för gemenskapen enligt artikel 215 andra stycket i fördraget uppkommer endast om ett antal förutsättningar föreligger, bland annat förekomsten av ett orsakssamband mellan det ansvar som läggs den berörda institutionen till last och den åberopade skadan (se, bland annat, dom av den 28 april 1971 i mål 4/69, Lütticke mot kommissionen, REG 1971, s. 325, punkt 10).

18. Förstainstansrätten har i punkt 119 i den överklagade domen angivit att den period under vilken Fresh Marine upphörde med sin export till gemenskapen sammanfaller med den period under vilken de preliminära åtgärder som infördes genom förordning nr 2529/97 tillämpades på import av Fresh Marines produkter. Vidare har det i punkt 120 i den överklagade domen angivits att det är obestridligt att om de oegentligheter som kommissionen begick och de preliminära åtgärderna som därav följde inte hade förelegat, hade Fresh Marine kunnat fortsätta att exportera till gemenskapen i enlighet med sitt åtagande.

19. Förstainstansrätten har dessutom i punkt 58 i den överklagade domen fastslagit att kommissionen i förordningen, med avseende på Fresh Marine, endast har dragit preliminära slutsatser av sin analys av oktoberrapporten och särskilt vad gäller det genomsnittliga exportpriset som Fresh Marine tillämpade under den period som rapporten avser. Den fastslog detta efter att ha konstaterat att kommissionens förmodat oegentliga agerande endast kan ha orsakat den åberopade skadan från och med den tidpunkt då, och eftersom, agerandet stadfästes genom antagandet av preliminära åtgärder mot import av Fresh Marines varor inom ramen för förordning nr 2527/97.

20. Även om sistnämnda konstaterande är korrekt är det inte desto mindre endast genom förordning nr 2529/97, som antogs av kommissionsledamöternas kollegium, som preliminära tullar infördes och Fresh Marine tvingades upphöra med sin export till gemenskapen.

21. Det är med andra ord utrett att Fresh Marines förluster har uppstått och blivit säkra först efter det att nämnda förordning hade trätt i kraft.

22. Förstainstansrätten har emellertid i punkt 57 i den överklagade dornen fastslagit att den aktuella skadan har sitt ursprung i kommissionens påstått oegentliga agerande vid bedömningen av oktoberrapporten.

23. Även om det har förekommit felaktig rättstillämpning vid detta konstaterande, har detta ingen betydelse om förstainstansrätten har gjort en korrekt bedömning av förutsättningarna för att gemenskapens utomobligatoriska skadeståndsansvar skall aktualiseras.

24. Härvid skall det erinras om att enligt den ordning som domstolen har utvecklat med avseende på gemenskapens utomobligatoriska skadeståndsansvar skall särskilt beaktas komplexiteten hos de situationer som skall regleras, svårigheterna att tillämpa eller att tolka rättsakten och, i synnerhet, det utrymme för skönsmässig bedömning som upphovsmannen till den ifrågasatta rättsakten förfogar över (se domarna i de ovannämnda målen Brasserie du Pêcheur och Factortame, punkt 43, och Bergaderm och Goupil mot kommissionen, punkt 40, samt dom av den 10 december 2002 i mål C-312/00 P, kommissionen mot Camar och Tico, REG 2002, s. I-11355, punkt 52).

25. Enligt fast rättspraxis föreligger det enligt gemenskapsrätten en rätt till skadestånd då tre förutsättningar är uppfyllda, nämligen att den rättsregel som har överträtts har till syfte att ge enskilda rättigheter, att överträdelsen är tillräckligt klar och, slutligen, att det finns ett direkt orsakssamband mellan åsidosättandet av den skyldighet som åligger den som antagit rättsakten och den skada som de drabbade personerna har lidit (se domarna i de ovannämnda målen Brasserie du Pêcheur och Factortame, punkt 51, Bergaderm och Goupil mot kommissionen, punkterna 41 och 42, samt kommissionen mot Camar och Tico, punkt 53).

26. Vad beträffar den andra förutsättningen är det avgörande kriteriet för att anse att en överträdelse av gemenskapsrätten är tillräckligt klar, att den berörda gemenskapsinstitutionen uppenbart och allvarligt har missbedömt gränserna för sitt utrymme för skönsmässig bedömning. Om denna institution endast förfogade över ett i hög grad begränsat, eller till och med obefintligt, utrymme för skönsmässig bedömning kan även en mindre överträdelse av gemenskapsrätten vara tillräcklig för att det skall vara fråga om en tillräckligt klar överträdelse (se, bland annat, domarna i de ovannämnda målen Bergaderm och Goupil mot kommissionen, punkterna 43 och 44, och kommissionen mot Camar och Tico, punkt 54).

27. Det är med andra ord inte frågan huruvida den berörda rättsakten är generell eller individuell utan det är utrymmet för skönsmässig bedömning som den antagande institutionen besitter som är avgörande vid fastställandet av huruvida en sådan överträdelse föreligger (se, för ett liknande resonemang, domarna i de ovannämnda målen Bergaderm och Goupil mot kommissionen, punkt 46, och kommissionen mot Camar och Tico, punkt 55).

28. Gränserna för kommissionens utrymme för skönsmässig bedömning i förevarande fall skall fastställas mot bakgrund av att de preliminära antidumpnings-och utjämningstullarna har införts gentemot Fresh Marine på grundval av artikel 8.10 i förordning nr 384/96 respektive artikel 13.10 i förordning nr 2026/97.

29. Härvid skall det påpekas att de bestämmelser som har nämnts i föregående punkt, förutom att kommissionen beviljas möjligheten att införa preliminära antidumpnings- och utjämningstullar, även innebär ett krav på att det finns anledning att tro att ett åtagande har åsidosatts och att beslutet om sådana tullar har fattats på grundval av de mest tillförlitliga uppgifter som finns tillgängliga.

30. I förevarande fall har kommissionen antagit förordning nr 2529/97, som innebär att preliminära tullar har införts på Fresh Marines export, uteslutande på grundval av analysen av en rapport som, såsom förstainstansrätten har fastställt i punkterna 79 och 80 i den överklagade domen, gav anledning att tro att detta bolag hade iakttagit sitt åtagande att inte sälja på gemenskapsmarknaden till ett pris under lägsta tillåtna genomsnittspris, men som kommissionen på eget initiativ hade ändrat, utan att bry sig om att fråga Fresh Marine om den troliga inverkan av dess ensidiga ingripande på trovärdigheten av de uppgifter som bolaget hade tillhandahållit.

31. Härav följer att kommissionen uppenbarligen inte har iakttagit sin skyldighet att endast införa preliminära tullar om det finns anledning att tro att åtagandet har åsidosatts. Under omständigheterna i förevarande fall, skall ett sådant agerande anses utgöra en tillräckligt klar överträdelse av en gemenskapsrättslig bestämmelse, vilket innebär att en av förutsättningarna för att gemenskapens utomobligatoriska skadeståndsansvar skall aktualiseras föreligger (se, bland annat, domarna i de ovannämnda målen Bergaderm och Goupil mot kommissionen, punkterna 42—44, och kommissionen mot Camar och Tico, punkterna 53 och 54).

32. Överklagandet kan under dessa omständigheter inte vinna bifall på den första eller den andra grunden.

33. Kommissionen har anfört att förstainstansrätten har gjort en felaktig rättstilllämpning genom att anse att det framgår av oktoberrapporten att Fresh Marine hade iakttagit sitt åtagande och genom att följaktligen fastställa att kommissionen agerade på ett oproportionerligt sätt när den ändrade denna rapport och att den hade begått ett fel som hade kunnat undvikas vid normal försiktighet och aktsamhet.

34. Kommissionen har gjort gällande att om förstainstansrätten hade uppfattat oktoberrapportens slutgiltiga uppgifter på ett korrekt sätt, skulle den inte ha beskrivit rapporten, i punkt 79 i den överklagade domen, som en handling som gav anledning att tro att Fresh Marine hade iakttagit sitt åtagande.

35. Vidare har förstainstansrätten, enligt kommissionen, gjort bedömningen av kommissionens agerande utanför ramen för artikel 8.10 i förordning nr 384/96. Eftersom denna bestämmelse innefattar ett villkor som kommissionen är skyldig att tillämpa under dessa omständigheter, har kommissionen gjort gällande att förstainstansrätten har gjort en felaktig rättstillämpning genom att inte beakta nämnda villkor. Enligt kommissionen var det av avgörande betydelse att förstainstansrätten avgjorde frågan vem som hade bevisbördan för att Fresh Marine hade iakttagit sitt åtagande innan beslut fattades om huruvida oktoberrapporten innehöll de mest tillförlitliga uppgifter som fanns tillgängliga.

36. Fresh Marine har hävdat att kommissionens argument beträffande förstainstansrättens påstått felaktiga rättstillämpning vad avser de slutgiltiga uppgifterna i oktoberrapporten inte kan upptas till sakprövning, eftersom ett överklagande endast kan avse rättsfrågor och inte en bedömning av omständigheterna.

37. Fresh Marine har slutligen gjort gällande att det utrymme för skönsmässig bedömning som kommissionen har enligt artikel 8.3 i förordning nr 384/96 för att besluta huruvida det är lämpligt att godta ett åtagande kan inte anses innebära att kommissionen ensidigt får ändra en övervakningsrapport och dra slutsatsen att en exportör uppenbarligen har åsidosatt sitt åtagande.

38. Det kan konstateras att även om kommissionens tredje grund skulle kunna tas upp till sakprövning, är den utan verkan.

39. Domstolen har fastslagit i punkt 31 i förevarande dom att kommissionen, vid införandet av de preliminära antidumpnings- och utjämningstullarna, har gjort sig skyldig till en tillräckligt klar överträdelse av gemenskapsrätten, vilket innebär att gemenskapens utomobligatoriska skadeståndsansvar har aktualiserats.

40. Under dessa omständigheter har det ingen betydelse huruvida förstainstansrättens bedömning avseende kommissionens agerande vid analysen av oktoberrapporten är felaktig eller inte.

41. Överklagandet kan följaktligen inte vinna bifall på den tredje grunden.

42. Kommissionen har hävdat att förstainstansrätten har gjort en felaktig rättstilllämpning genom att anse att Fresh Marine inte har åsidosatt sin skyldighet att begränsa skadan, trots att bolaget inte lät upprätta en bankgaranti för att täcka betalningen av de preliminära tullar som hade införts genom förordning nr 2529/97 och inte fortsatte att exportera till gemenskapen.

43. Kommissionen har påpekat att förstainstansrätten har motiverat denna slutsats genom att, i punkt 124 i den överklagade domen, hävda att om Fresh Marine hade fullföljt sin export skulle en risk ha förelegat att Fresh Marine själv hade fått stå för kostnaden för dessa tullar, för det fall dessa hade tagits ut slutgiltigt. Enligt kommissionen strider detta resonemang mot förstainstansrättens övriga slutsatser. Om det, såsom förstainstansrätten har ansett, var den ensidiga ändringen i oktoberrapporten om föranledde kommissionens skadeståndsansvar, under det att denna rapport gav anledning att tro att Fresh Marine hade iakttagit sitt åtagande, återfinns det i den överklagade domen ingen förklaring till hur förstainstansrätten följaktligen har kunnat fastställa att det förelåg en risk för att en preliminär tull under sådana omständigheter kunde bli slutgiltig.

44. Fresh Marine anser att denna grund inte kan upptas till sakprövning mot bakgrund av att den endast hänför sig till en faktisk omständighet. Om det i förevarande fall stod så klart att de preliminära tullarna enligt förordning nr 2529/97 inte skulle tas ut slutgiltigt, måste kommissionen förklara anledningen till att den inledningsvis inte ansåg det nödvändigt att införa dem. Kommissionens resonemang är även felaktigt i den del som det inte beaktas att det ankommer på rådet och inte på kommissionen att besluta om att ersätta de preliminära tullarna med slutgiltiga tullar.

45. Det framgår av artikel 225 EG och artikel 58 i domstolens stadga att överklaganden endast skall vara begränsade till rättsfrågor. Av detta följer att domstolen, förutom när bevisningen har missuppfattats, inte är behörig att kontrollera förstainstansrättens bedömning av de faktiska omständigheterna (se, bland annat, dom av den 21 juni 2001 i de förenade målen C-280/99 P— C-282/99 P. Moccia Irme m.fl. mot kommissionen, REG 2001, s. I-4717, punkt 78, och av den 19 september 2002 i mål C-104/00 P, DKV mot harmoniseringsbyrån, REG 2002, s. I-7561, punkt 22).

46. Kommissionens argument avser att ifrågasätta förstainstansrättens bedömning av de faktiska omständigheterna, mot bakgrund av vilka den har fastställt att Fresh Marine inte har åsidosatt sin skyldighet att göra alla nödvändiga ansträngningar för att begränsa omfattningen av skadan.

47. I förevarande fall har förstainstansrätten i punkt 124 i den överklagade domen gjort ett antal bedömningar vad avser faktiska omständigheter. Den har ansett att om Fresh Marine, för det fall bolaget hade låtit upprätta en bankgaranti, hade beslutat att exportera till gemenskapen med oförändrade priser, utan att övervältra beloppet för de preliminära tullarna på det pris som krävdes av dess kunder i gemenskapen, skulle en risk ha förelegat att Fresh Marine självt hade fått stå för kostnaden för dessa tullar, för det fall dessa hade tagits ut slutgiltigt. Eftersom Fresh Marine vid detta tillfälle inte kunde förutse att så slutligen inte skulle ske, hade bolaget inget annat val, enligt förstainstansrätten, än att höja sina exportpriser med ett belopp som motsvarade dessa preliminära tullar. Förstainstansrätten har vidare konstaterat att med beaktande av särskilt konkurrensen från företag i gemenskapen som säljer lax och av att flera norska exportörer kunde fortsätta sin försäljning på gemenskapsmarknaden enligt deras åtaganden under den berörda perioden, har Fresh Marine med rätta kunnat anse att den inte hade någon chans att sälja sina varor på denna marknad under denna period. Förstainstansrätten har följaktligen fastställt att Fresh Marine skulle ha utsatts för en onormal affärsrisk som går utöver den risknivå som finns inom all affärsverksamhet, om den hade exporterat till gemenskapen under den period som förordning nr 2529/97 tillämpades på importen av dess varor.

48. Det kan konstateras att kommissionen inte har visat på vilket sätt dessa överväganden utgör en missuppfattning av den bevisning som har förebringats förstainstansrätten.

49. Överklagandet kan således inte vinna bifall på den fjärde grunden.

50. I punkt 132 i den överklagade domen har förstainstansrätten, efter att ha konstaterat att kommissionen var övertygad om, åtminstone sedan den 30 januari 1998, att Fresh Marine har fullgjort sitt åtagande, fastställt att kommissionen utan synbar anledning väntade till den 25 mars 1998 innan den, genom förordning nr 651/98, gav Fresh Marine den formella juridiska försäkran som den hade kunnat ge bolaget redan i slutet av januari 1998.

51. Som femte grund har kommissionen påstått att förstainstansrätten har åsidosatt dess rätt till försvar genom att inte ge den möjlighet att ge en förklaring till den påstådda förseningen av antagandet av förordning nr 651/98.

52. Fresh Marine har gjort gällande att kommissionen har gjort en felaktig tolkning av den överklagade domen. I motsats till vad kommissionen har anfört, har förstainstansrätten inte fastslagit, i punkterna 132 och 134 i den domen, att kommissionen borde ha antagit och offentliggjort förordning nr 651/98 efter att ha beslutat att återinföra åtagandet, utan den har kritiserat kommissionen för att den inte har givit Fresh Marine en formell juridisk försäkran redan i slutet av januari 1998 om att dess åtagande åter skulle träda i kraft. Denna försäkran behövde inte nödvändigtvis göras i form av en förordning från kommissionen. Det hade varit tillräckligt med en skrivelse där det tydligt hade framgått att preliminära tullar inte skulle tas ut. I stället upprätthöll kommissionen på ett oberättigat sätt, genom sin skrivelse av den 2 februari 1998, tvivlet avseende vad som skulle hända med de preliminära tullarna.

53. Såsom framgår av punkt 132 i den överklagade domen, har förstainstansrätten fastställt att även om kommissionen var ensam behörig att upphäva de preliminära åtgärder som införts mot importen av Fresh Marines produkter genom förordning nr 2529/97 och även om den åtminstone sedan den 30 januari 1998 var övertygad om att detta bolag hade fullgjort sitt åtagande, upprätthöll den på ett oberättigat sätt, genom sin skrivelse av den 2 februari 1998, tvivlet avseende vad som skulle hända med de preliminära tullar som fastställts genom denna förordning och avskräckte härigenom Fresh Marine från att återuppta sin affärsverksamhet på gemenskapsmarknaden.

54. Kommissionen har inte inom ramen för överklagandet tillfört något som skulle kunna ifrågasätta det som förstainstansrätten har fastställt eller det som har utgjort grunden för dess resonemang.

55. Kommissionen har, såväl under det skriftliga förfarandet som vid förhandlingen vid domstolen, endast gjort gällande att om förstainstansrätten hade givit den möjlighet att förklara det formella förfarande som var nödvändigt vid antagandet av förordning nr 651/98, skulle förstainstansrätten inte, såsom nu har gjorts, fastställt att en oberättigad försening förelåg med utgångspunkt i den ogrundade principen att eftersom beslut hade fattats i ett rent administativt skede om att Fresh Marines åtagande åter skulle träda i kraft, borde kommissionen ha antagit nämnda förordning vid samma tidpunkt.

56. Överklagandet kan således inte vinna bifall på den femte grunden.

57. Av vad som har anförts ovan följer att huvudöverklagandet skall ogillas.

58. Fresh Marine har gjort gällande att förstainstansrätten i punkterna 91 och 92 i den överklagade domen har gjort en felaktig rättstillämpning genom att anse att Fresh Marine är ansvarigt för motsvarande hälften av den skada som bolaget har åsamkats mellan den 18 december 1997 och den 31 januari 1998 med hänvisning till att det hade underlåtit att bifoga en förklaring till de negativa värdena i oktoberrapporten.

59. Avsaknaden av en sådan förklaring var inte orsaken till den skada som bolaget har åsamkats på grund av kommissionens agerande. Enligt Fresh Marine har det, enligt artikel 18.4 i förordning nr 384/96, ålegat kommissionen att informera bolaget om dess avsikt att stryka de negativa värdena i oktoberrapporten före införandet av de preliminära tullarna. Om kommissionen hade iakttagit denna bestämmelse hade Fresh Marine inte åsamkats någon skada, eftersom det omedelbart skulle ha förklarat betydelsen av dessa negativa värden för kommissionen. Förstainstansrätten har med andra ord gjort en felaktig rättstillämpning genom att inte beakta kommissionens åsidosättande av dess skyldighet som följer av nämnda bestämmelse att informera Fresh Marine om de ändringar som den hade för avsikt att göra i nämnda rapport.

60. Fresh Marine har även yrkat att domstolen skall förplikta kommissionen att betala ränta till bolaget på de belopp som den är skyldig från och med tidpunkten för avkunnandet av den överklagade domen.

61. Kommissionen anser att Fresh Marine har tolkat den överklagade domen felaktigt genom att hävda att förstainstansrätten har företrätt uppfattningen att artikel 18.4 i förordning nr 384/96 är tillämplig i förevarande fall. Mot bakgrund av att det varken i inlagorna vid förstainstansrätten eller i den överklagade domen återfinns någon hänvisning till denna lagbestämmelse, kan anslutningsöverklagandet inte prövas i sak då det grundas på en grund som inte har åberopats vid förstainstansrätten.

62. I andra hand har kommissionen hävdat att artikel 18.4 i förordning nr 384/96 inte är tillämplig på omständigheterna i förevarande fall. Den är avsedd att tillämpas på fall där en part inte lämnar ett godtagbart svar på ett frågeformulär vid en undersökning och där kommissionen har för avsikt att underkänna den bevisning som har förebringats och låta de mest tillförlitliga uppgifterna utgöra grund för bedömningen. I förevarande fall har kommissionen inte avvisat oktoberrapporten.

63. Att förstainstansrätten har fastställt att Fresh Marine har bidragit till att orsaka skadan genom att vara oaktsam strider inte häremot. Eftersom Fresh Marines påstående angående rapportens tydlighet har emotsagts av förstainstansrätten, i punkterna 84—89 i den överklagade domen, skall det anses vara fastställt att bolaget har varit oaktsamt när det inte bifogade någon förklaring till nämnda rapport.

64. Kommissionen har slutligen gjort gällande att yrkandet om ränta inte kan prövas i sak, eftersom Fresh Marine härvid inte har anfört att förstainstansrätten har gjort en felaktig rättstillämpning. I andra hand anser kommissionen att ett sådant yrkande endast kan prövas i samband med skadestånd som domstolen kan fastställa, med undantag av ränta på rättegångskostnaderna.

65. Eftersom Fresh Marine anser att förstainstansrätten har gjort en felaktig rättstilllämpning vid bedömningen av bolagets ansvar för en del av skadan, kan anslutningsöverklagandet tas upp till sakprövning.

66. Vad beträffar prövningen i sak skall det konstateras att förstainstansrättens resonemang i punkterna 91 och 92 i den överklagade domen inte är motstridigt. Efter att ha fastställt dels att kommissionens handlande, som bestod i att ensidigt ändra oktoberrapporten, var oegentligt, dels att Fresh Marine har gjort sig skyldigt till en ansvarsgrundande oaktsamhet genom att överlämna en rapport till kommissionen som saknade de förklaringar som var nödvändiga för förståelsen av denna rapport, har förstainstansrätten på goda grunder fastställt att den omständigheten att båda parterna till lika stor del har bidragit till uppkomsten av skadan skall beaktas vid fastställandet av skadeståndsskyldigheten som åligger kommissionen.

67. Vad gäller kommissionens åsidosättande av artikel 18.4 i förordning nr 384/96 och en eventuellt felaktig rättstillämpning av förstainstansrätten genom att den inte har beaktat detta åsidosättande, påpekar domstolen att denna bestämmelse aktualiseras vid avsaknad av samarbete när bevisningen eller de uppgifter som ekonomiska aktörer har tillhandahållit av har underkänts av kommissionen. Eftersom nämnda bestämmelse rör andra aspekter av antidumpningsförfarandet, är den följaktligen inte tillämplig på omständigheterna i förevarande fall.

68. Vad beträffar yrkandet om betalning av ränta, skall det konstateras att ett sådant yrkande inte kan prövas av två skäl. För det första uppfyller det inte kraven i artikel 112.1 c i domstolens rättegångsregler, eftersom det inte anger vilka bestämmelser eller gemenskapsrättsliga principer som förstainstansrätten skulle ha åsidosatt. För det andra skall det anses utgöra ett nytt yrkande som inte får åberopas för första gången i samband med ett mål om överklagande (se, för ett liknande resonemang, dom av den 16 november 2000 i mål C-282/98 P, Enso Española mot kommissionen, REG 2000, s. I-9817, punkt 62). Vid förstainstansrätten yrkade Fresh Marine endast att kommissionen skulle förpliktas att ersätta de skador som bolaget hade åsamkats samt rättegångskostnaderna.

69. Av vad som har anförts ovan följer att anslutningsöverklagandet skall ogillas i sin helhet.

70. Enligt artikel 122 första stycket i rättegångsreglerna skall domstolen besluta om rättegångskostnaderna, när överklagandet skall ogillas eller när det skall bifallas och domstolen själv slutligt avgör tvisten. Enligt artikel 69.2 i rättegångsreglerna, som enligt artikel 118 skall tillämpas i mål om överklagande, skall tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats. Fresh Marine har yrkat att kommissionen skall förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna. Eftersom kommissionen har tappat målet såvitt avser huvudöverklagandet, skall den ersätta de rättegångskostnader som hänför sig till den delen. Däremot har kommissionen yrkat att Fresh Marine skall förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna vad avser anslutningsöverklagandet. Eftersom Fresh Marine har tappat målet i den delen, skall det ersätta de rättegångskostnader som hänför sig till detta överklagande.

På dessa grunder beslutar DOMSTOLEN följande dom:

1) Huvudöverklagandet och anslutningsöverklagandet ogillas.

2) Europeiska gemenskapernas kommission skall ersätta de rättegångskostnader som hänför sig till huvudöverklagandet.

3) Fresh Marine Company A/S skall ersätta de rättegångskostnader som hänför sig till anslutningsöverklagandet.

1 Rättegångsspråk: engelska.