C-312/00

Domstolens dom den 10 december 2002

CELEX: 62000CJ0312
Datum: 2002-12-10
Källa: eur-lex.europa.eu

DOMSTOLEN sammansatt av ordföranden G.C. Rodríguez Iglesias, avdelningsordförandena J.-P. Puissochet, M. Wathelet, R. Schintgen (referent) och C.W.A. Timmermans samt domarna C. Gulmann, D.A.O. Edward, A. La Pergola, P. Jann, V. Skouris, F. Macken, N. Colneric, S. von Bahr, J.N. Cunha Rodrigues och A. Rosas, generaladvokat: C. Stix-Hackl, justitiesekreterare: R. Grass,

med hänsyn till referentens rapport,

och efter att den 16 april 2002 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,

följande

Dom

Tillämpliga bestämmelser

Bakgrund till tvisten

Talan inför förstainstansrätten

Mål T-79/96

Mål T-260/97

Mål T-117/98

Den överklagade domen

Domslutet

Domskälen i mål T-79/96 och T-260/97

Domskälen i mål T-117/98

Överklagandet

Förutsättningarna för tillämpning av artikel 30 i förordning nr 404/93 (mål T-79/96 och T-260/97)

Parternas argument

Domstolens bedömning

Förutsättningarna för att en talan om ogiltigförklaring av en vägran att anta en rättsakt med allmän giltighet skall kunna tas upp till prövning (mål T-117/98)

Parternas argument

Domstolens bedömning

Rättegångskostnader

1. Europeiska gemenskapernas kommission har, genom ansökan som inkom till domstolens kansli den 17 augusti 2000, med stöd av artikel 49 i EG-stadgan för domstolen, överklagat förstainstansrättens dom av den 8 juni 2000 i de förenade målen T-79/96, T-260/97 och T-117/98, Camar och Tico mot kommissionen och rådet (REG 2000, s. II-2193, nedan kallad den överklagade domen), och för talan om upphävande av denna dom.

2. I den överklagade domen redogjorde förstainstansrätten för de tillämpliga bestämmelserna enligt följande:

3. Vad beträffar bakgrunden till tvisten konstaterade förstainstansrätten följande i den överklagade domen:

4. I mål T-79/96 yrkade Camar Sri (nedan kallat Camar) att förstainstansrätten skulle fastställa att kommissionen överträtt artikel 30 i förordning nr 404/93 och artikel 40.3 i EG-fördraget (nu artikel 34.2 EG i ändrad lydelse) genom att inte vidta erforderliga åtgärder för regleringsåret 1996 för att bolaget skulle kunna övervinna de försörjningssvårigheter som uppstått på grund av krisen i Somalia och som det ansökt om att kommissionen skulle vidta inom ramen för ett förfarande på grund av passivitet som inletts i enlighet med artikel 175 andra stycket i EG-fördraget (nu artikel 232 andra stycket EG). Vidare yrkade bolaget att kommissionen skulle åläggas att ersätta de kostnader som åsamkats bolaget på grund av dess passivitet.

5. Till stöd för sin passivitetstalan gjorde Camar gällande dels att den skyldighet att ingripa som föreskrivs i artikel 30 i förordning nr 404/93 för att underlätta övergången från olika nationella system till den gemensamma organisationen av marknaden som skapats genom nämnda förordning hade åsidosatts, dels att den skyldighet att agera som åligger kommissionen i enlighet med ickediskrimineringsprincipen hade åsidosatts med avseende på aktörer som traditionellt hade salufört bananer med ursprung i vissa AVS-stater och vissa franska utomeuropeiska departement som drabbats av tropiska stormar.

6. I mål T-260/97 yrkade Camar att förstainstansrätten skulle ogiltigförklara kommissionens beslut av den 17 juli 1997 (nedan kallat beslutet av den 17 juli 1997) enligt vilket kommissionen avslog bolagets ansökan i enlighet med artikel 30 i förordning nr 404/93, om att de importlicenser för bananer från tredje land och icketraditionella AVS-bananer som skulle tilldelas bolaget i egenskap av aktör i kategori B för år 1997 och bananer som skulle tilldelas bolaget följande år, till dess att bolagets sedvanliga referenskvantiteter återupprättats, skulle fastställas på grundval av de kvantiteter bananer som bolaget salufört under åren 1988—1990. Vidare yrkade bolaget att kommissionen skulle förpliktas att ersätta de skador som bolaget åsamkats och kunde komma att åsamkas på grund av detta beslut. I andra hand yrkade bolaget att rådet skulle förpliktas att ersätta de skador som uppstått genom att det inte inom ramen för förordning nr 404/93 hade antagit specifika bestämmelser för att hantera situationer liknande den i vilket bolaget hade hamnat.

7. Till stöd för sin talan om ogiltigförklaring åberopade Camar ett flertal grunder av vilka de tre första avsåg överträdelse av artikel 30 i förordning 404/93 på grund av en oriktig tolkning av denna, en oriktig bedömning av omständigheterna respektive maktmissbruk.

8. Till stöd för sin skadeståndstalan mot rådet gjorde Camar gällande att det framstod som om kommissionen inte hade tillräckliga maktbefogenheter för att hantera bolagets fall och att förordning nr 404/93 därför skulle anses rättsstridig eftersom en sådan brist i lagstiftningen hade fått kvarstå.

9. I mål T-117/98 yrkade Camar och Tico Srl (nedan kallat Tico) att förstainstansrätten skulle ogiltigförklara kommissionens beslut av den 23 april 1998 enligt vilket denna avslog deras ansökan om att tullkvoten för de två första kvartalen år 1998, i enlighet med artikel 16.3 i förordning 404/93, skulle ändras varvid hänsyn skulle tas till importerna från Somalia under år 1996 mot bakgrund av att kvantiteten tillgängliga bananer med somaliskt ursprung hade minskat på grund av det meterologiska fenomenet El Niño som under perioden oktober 1997—januari 1998 skadade bananodlingarna i Somalia. Camar och Tico yrkade vidare att kommissionen skulle förpliktas att ersätta de skador som orskats dem till följd av detta beslut.

10. Till stöd för sin talan om ogiltigförklaring åberopade Camar och Tico fyra grunder, av vilka tre avsåg överträdelse av artikel 16.3 i förordning nr 404/93 på grund av att kommissionen åsidosatt förutsättningarna för tillämpning av denna artikel, underlåtit att undersöka följderna av de undantagsförhållanden som avses i artikeln respektive underlåtit att inleda det förfarande som föreskrivs i artikel 27 i nämnda förordning.

11. I den ifrågasatta domen meddelade förstainstansrätten följande dom:

12. Till följd av en ansökan som inlämnades av kommissionen med stöd av artikel 85 i förstainstansrättens rättegångsregler meddelade förstainstansrätten den 6 december 2000 följade beslut om rättegångskostnaderna för de interimistiska förfaranden som Camar hade inlett i målen T-79/96 och T-260/97:

13. Förstainstansrätten vilandeförklarade, med stöd av artikel 77 b i förstainstansrättens rättegångsregler, genom beslut av den 7 februari 2001, förfarandet i mål T-260/97 till dess domstolen slutligt avgör förevarande mål om överklagande.

14. Vad beträffar målen T-79/96 och T-260/97 konstaterade förstainstansrätten i punkt 102 i den överklagade domen för det första att Camar, både vad gällde dess begäran om fastställelse av att kommissionen har underlåtit att vidta åtgärder (mål T-79/96) och begäran om ogiltigförklaring (mål T-260/97), ville att förstainstansrätten skulle fastställa att kommissionen, antingen genom underlåtenhet i det första fallet eller genom en uttrycklig vägran i det andra fallet, hade underlåtit att uppfylla sin skyldighet att vidta åtgärder enligt artikel 30 i förordning nr 404/93. Följaktligen beslutade förstainstansrätten att sammanföra undersökningen av grunderna avseende denna artikel.

15. Förstainstansrätten erinrade inledningsvis i punkt 138 i den överklagade domen om att domstolen redan uttalat sig om tolkningen av artikel 30 i förordning 404/93 i domen av den 26 november 1996 i mål C-68/95, T. Port (REG 1996, s. I-6065). Förstainstansrätten påpekade i punkt 139 i den överklagade domen, att det inte bestritts att Camars svårigheter inte var ett resultat av detta bolags agerande före ikraftträdandet av förordning nr 404/93. Den ansåg därför, med hänsyn till punkterna 36 och 38 i domen i det ovannämnda målet T. Port, att förutsättningarna för tillämpning av artikel 30 i förordningen skulle anses vara uppfyllda i det förevarande fallet om Camar hade drabbats av svårigheter i samband med övergången från den nationella ordningen till gemenskapsordningen och om dessa svårigheter, för att kunna avhjälpas, krävde ett ingripande från kommissionen.

16. I detta avseende uttalade förstainstansrätten bland annat följande i punkt 140 i den överklagade domen:

17. Förstainstansrätten konstaterade i punkterna 141 och 142 i den överklagade dornen att till följd av framför allt den ordning som inrättats genom förordning nr 404/93 har det blivit svårt för en aktör som förlorat sina sedvanliga leverantörer av gemenskapsbananer eller traditionella AVS-bananer att ersätta dessa med andra leverantörer av sådana bananer. Mot bakgrund av detta drog förstainstansrätten följande slutsats i punkt 143 i den överklagade domen:

18. Förstainstansrätten undersökte i punkterna 144—148 i den överklagade domen om de åtgärder som Camar hade begärt för att kunna hantera dessa svårigheter var nödvändiga eller om dessa kunde övervinnas på annat sätt. I detta avseende drog förstainstansrätten i punkt 149 i den överklagade domen slutsatsen att kommissionen hade gjort sig skyldig till en uppenbart oriktig bedömning när den, med hänvisning till marknadens funktion, ansåg att Camar hade möjlighet att övervinna de svårigheter av känslig natur som orsakades av övergången från den italienska nationella ordningen till gemenskapsordningen. I samma punkt tillade förstainstansrätten att den enda möjligheten för Camar att hantera sina svårigheter var att kommissionen antog övergångsåtgärder i enlighet med artikel 30 i förordning nr 404/93.

19. I punkterna 150 och 151 i den överklagade domen angav vidare förstainstansrätten följande:

20. Mot bakgrund av det som den tidigare hade anfört biföll förstainstansrätten i punkterna 152 och 153 i den överklagade domen talan i mål T-79/96 på den första grunden samt talan i mål T-260/97 på den första, den andra och den tredje grunden. Utan att pröva de övriga åberopade grunderna biföll förstainstansrätten Camars yrkanden i mål T-79/96 om fastställelse av att kommissionen på ett rättsstridigt sätt hade underlåtit att vidta de nödvändiga åtgärderna enligt artikel 30 i förordning nr 404/93 och i mål T-260/97 om ogiltigförklaring av beslutet av den 17 juli 1997.

21. Förstainstansrätten biföll även skadeståndsyrkandet mot kommissionen i mål T-260/97. I punkt 205 i den överklagade domen erinrade förstainstansrätten om den rättspraxis enligt vilken alla överträdelser av rättigheter på området för administrativa rättsakter utgör en rättsstridighet som kan medföra att gemenskapens skadeståndsansvar aktualiseras. I punkt 206 i denna dom fastställde den att beslutet av den 17 juli 1997 skulle anses utgöra en administrativ rättsakt även om det grundades på artikel 30 i förordning nr 404/93, vilket är en bestämmelse som tillerkänner denna institution ett stort handlingsutrymme, och att den första förutsättningen för att kommissionens skadeståndsansvar skall aktualiseras följaktligen var uppfylld eftersom det nämnda beslutet antagits i strid med denna bestämmelse.

22. Efter att ha konstaterat att även de övriga tillämpliga förutsättningarna var uppfyllda och att gemenskapens skadeståndsansvar till följd av kommissionens agerande följaktligen var fastställt uppgav förstainstansrätten i punkt 212 i den överklagade domen att det saknades skäl att uttala sig om rådets skadeståndsansvar, vilket Camar hade åberopat i andra hand.

23. Vad beträffar frågan om upptagande till sakprövning av talan om ogiltigförklaring i mål T-117/98 erinrade förstainstansrätten i punkt 93 i den överklagade domen om att det följer av domstolens rättspraxis att när ett negativt beslut av kommissionen, som i förevarande fall, avser antagandet av en förordning måste rättssubjekten, för att de skall kunna föra talan om ogiltigförklaring av detta beslut, bevisa att detta beslut skulle ha berört dem direkt och personligen, även om förordningen i fråga inte skulle ha varit riktad till dem.

24. När det gäller frågan huruvida den förordning som kommissionen vägrade att anta i förevarande fall skulle ha berört Camar och Tico direkt och personligen fastställde förstainstansrätten i punkt 96 i den överklagade domen följande:

25. Följaktligen förklarade förstainstansrätten i punkt 97 i den överklagade domen att talan om ogiltigförklaring i mål T-117/98 kunde tas upp till sakprövning.

26. Vad beträffar huvudfrågan inledde förstainstansrätten med att i punkt 161 i den överklagade domen konstatera att Camar och Tico genom den första grunden i mål T-117/98 hade gjort gällande att förutsättningarna för tillämpning av artikel 16.3 under sista kvartalet år 1997 och de två första kvartalen år 1998 var uppfyllda med avseende på de effekter som väderfenomenet El Niño hade haft på den somaliska produktionen.

27. Förstainstansrätten uppgav i punkt 163 i den överklagade domen att det följer av bland annat punkterna 27 och 31 i domen i det ovannämnda målet T. Port att två förutsättningar måste vara uppfyllda samtidigt för att artikel 16.3 skall kunna tillämpas: dels förekomsten av en exceptionell omständighet som påverkar produktionen av gemenskapsbananer eller importen av traditionella AVS-bananer, dels förekomsten av en risk för bristande tillförsel av bananer till gemenskapsmarknaden.

28. Efter att ha konstaterat i punkt 164 i den överklagade domen att de exceptionella översvämningarna i Somalia under åren 1997 och 1998 till följd av väderfenomenet El Niño utgjorde en omständighet som medförde att den första förutsättningen för tillämpning av artikel 16.3 i förordning nr 404/93 skulle anses uppfylld uppgav förstainstansrätten följande med avseende på den andra förutsättningen:

29. Förstainstansrätten biföll således talan om ogiltigförklaring i mål T-117/9 8, som grundades på en påstådd överträdelse av artikel 16.3 i förordning nr 404/93, utan att pröva övriga åberopade grunder.

30. Kommissionen har yrkat att domstolen skall

31. Camar och Tico har yrkat att domstolen skall

32. Rådet har yrkat att domstolen skall

33. Republiken Frankrike, som intervenerat till stöd för kommissionens yrkanden i mål T-79/96 respektive för kommissionens och rådets yrkanden i mål T-260/97, har yrkat att domstolen skall

34. Republiken Italien, som intervenerat till stöd för Camars yrkanden i mål T-79/96, har yrkat att domstolen skall

35. Till stöd för sitt överklagande har kommissionen åberopat tre grunder. Enligt en av dessa, som avser målen T-79/96 och T-260/97, har förstainstansrätten åsidosatt två av förutsättningarna för tillämpning av artikel 30 i förordning nr 404/93. Enligt de övriga två grunderna, som avser mål T-117/98, har förstainstansrätten dels åsidosatt förutsättningarna för att en talan om ogiltigförklaring av en vägran att anta en rättsakt med allmän giltighet skall kunna tas upp till sakprövning, dels förutsättningarna för tillämpning av artikel 16.3 i förordning nr 404/93, som berördes i punkt 27 i förevarande dom.

36. Kommissionen har, med stöd från den franska regeringen, gjort gällande att det för tillämpning av artikel 30 i förordning nr 404/93 enligt domstolens rättspraxis krävs att framför allt två förutsättningar är uppfyllda, nämligen dels att det berörda bolagets svårigheter har uppstått till följd av övergången från den tidigare gällande nationella ordningen till den nya gemenskapsordningen, dels att dessa svårigheter är av sådan beskaffenhet att de kan medföra att nämnda bolag kan tvingas upphöra med sin verksamhet.

37. Vad beträffar den första förutsättningen har kommissionen och den franska regeringen motsatt sig att förstainstansrätten i punkt 140 i den överklagade domen angav att den italienska ordningen som gällde före ikraftträdandet av förordning nr 404/93 var betydligt mer flexibel än den ordning som inrättades genom denna förordning utan att undersöka de konkreta följderna av den första ordningen för Camars ställning och framför allt frågan huruvida det enligt denna var möjligt för nämnda bolag att övervinna de svårigheter som hade samband med importerna av bananer med somaliskt ursprung under åren 1995 och 1996.

38. Vad beträffar den andra förutsättningen har kommissionen och den franska regeringen gjort gällande att förstainstansrätten i punkt 151 i den överklagade domen felaktigt fastställde att en risk för att det berörda bolaget kan tvingas upphöra med sin verksamhet inte utgör en nödvändig förutsättning för tilllämpning av artikel 30 i förordning nr 404/93 och att det åligger kommissionen att intervenera med stöd av denna bestämmelse även om en sådan risk inte skulle föreligga. De har baserat denna uppfattning på framför allt punkt 43 i domen i det ovannämnda målet T. Port i vilken domstolen fastställde följande: Artikel 30 i [förordning nr 404/93] innebär däremot att kommissionen har befogenhet och under vissa omständigheter skyldighet att anta bestämmelser för att komma till rätta med fall där det föreligger svårigheter av en känslig natur, vilka uppstår genom att importörer av tredjelandsbananer eller icke traditionella AVS-bananer kan tvingas upphöra med sin verksamhet.

39. Mot bakgrund av det ovan anförda har kommissionen gjort gällande att den överklagade domen bör upphävas inte endast i den del som passivitetstalan och talan om ogiltigförklaring i mål T-79/96 och T-260/97 bifölls, utan även i den del som kommissionen i mål T-260/97 ålades att ersätta de skador som orsakats Camar genom beslutet av den 17 juli 1997. Kommissionen har i detta senare avseende gjort gällande att dess ansvar var en följd av att detta beslut ansågs ha antagits i strid med artikel 30 i förordning 404/93, vilket anges i punkt 206 i den överklagade domen. Eftersom detta inte var fallet har kommissionens ansvar följaktligen inte aktualiserats.

40. Även rådet har yrkat att den överklagade domen skall upphävas i den del som det i denna fastställs att kommissionen är ansvarig för de skador som Camar orsakats. I detta avseende har det gjort gällande att det följer av domstolens rättspraxis (se dom av den 4 juli 2000 i mål C-352/98 P, Bergadem och Goupil mot kommissionen, REG 2000, s. I-5291, punkterna 43—46) att det inte är frågan huruvida en rättsakt är generell eller individuell utan det utrymme för skönsmässig bedömning som den antagande institutionen besitter som är avgörande för om aktens rättsstridighet ger upphov till skadeståndsansvar eller om en tillräckligt klar överträdelse av en rättsregel som har till syfte att ge enskilda rättigheter skall bevisas. Mot bakgrund av det stora utrymme för skönsmässig bedömning som kommissionen har på detta område hade förstainstansrätten följakligen fel när den i punkt 206 i den överklagade domen konstaterade att endast den omständigheten att beslutet av den 17 juli 1997 var rättsstridigt var tillräcklig för att gemenskapens utomombligatoriska skadeståndsansvar skulle aktualiseras. Den borde ha kontrollerat huruvida denna rättsstridighet utgjorde en tillräckligt klar överträdelse av en rättsregel som har till syfte att ge enskilda rättigheter.

41. Camar och Tico liksom den italienska regeringen har gjort gällande att kommissionen har fel när den påstår att förstainstansrätten inte kontrollerade huruvida den tidigare nationella ordningen gjorde det möjligt för Camar att övervinna de svårigheter som uppkom för bolaget under åren 1995 och 1996. Vidare har de gjort en annan tolkning av domen i det ovannämnda målet T. Port och anser att det i punkten 43 i denna dom inte angavs att en risk för att aktörerna kan tvingas upphöra med sina verksamheter utgör en förutsättning för tillämpning av artikel 30 i förordning nr 404/93. Syftet med denna punkt var i stället att avgöra förhållandet mellan artikel 30 och artikel 16.3 i denna förordning. Denna punkt skall nämligen tolkas mot bakgrund av den specifika tolkningsfråga som den nationella domstolen ställt i det aktuella fallet.

42. Det framgår av tjugoandra skälet i förordning nr 404/93 att artikel 30 i denna förordning syftar till att komma till rätta med störningar på den inre marknaden som kunde bli följden av att en gemensam organisation av marknaden ersatte de olika nationella ordningarna. Enligt samma skäl ger bestämmelsen kommissionen möjlighet att vidta de övergångsåtgärder som är nödvändiga för att övervinna svårigheterna med att inrätta en gemensam organisation av marknaden. Domstolen har för övrigt fastslagit att tillämpningen av artikel 30 förutsätter att de specifika åtgärder som kommissionen skall vidta syftar till att underlätta övergången från de olika nationella ordningarna till den gemensamma organisationen av marknaden och att de är nödvändiga för att göra detta (se bland annat domen av den 27 september 2001 i mål C-442/99 P, Cordis mot kommissionen, REG 2001, s. I-6629, punkt 12).

43. Förstainstansrätten har emellertid, i punkt 140 i den överklagade domen, inte bara angett att den italienska ordningen som gällde före ikraftträdandet av förordning nr 404/93 var betydligt mer flexibel än gemenskapsordningen och att införandet av den gemensamma organisationen av marknaden hade medfört en begränsning av de importmöjligheter som existerade inom ramen för denna nationella ordning. Dessutom angav den i punkt 143 i den överklagade domen att Camars svårigheter att förse sig med bananer utgjorde en direkt följd av införandet av den gemensamma organisationen av marknaden, just eftersom denna i praktiken hade medfört en betydande objektiv minskning av de möjligheter som Camar gavs genom den tidigare nationella ordningen, att ersätta det uteblivna utbudet av somaliska bananer.

44. Förstainstansrätten har på detta sätt i enlighet med gällande bestämmelser fastställt att det föreligger ett direkt samband mellan Camars svårigheter att förse sig med bananer och övergången från den tidigare italienska ordningen till den gemensamma organisationen av marknaden vid ikraftträdandet av förordning nr 404/93.

45. Vad beträffar den invändning som kommissionen och den franska regeringen gjort, enligt vilken endast en risk för att det berörda bolaget kan tvingas upphöra med sin verksamhet kan berättiga att kommissionen ingriper enligt artikel 30 i förordning nr 404/93, konstaterar domstolen att Camars svårigheter enligt förstainstansrätten utgjorde svårigheter av känslig natur i enlighet med denna bestämmelse, vilket angavs i punkt 143 i den överklagade domen och att förstainstansrätten därefter på goda grunder fastställde i punkterna 150 och 151 i den överklagade domen att kravet på en risk för att bolaget kan tvingas upphöra med sin verksamhet inte kan härledas från domen i det ovannämnda målet T. Port.

46. I det mål som gav upphov till den domen anmodades nämligen domstolen att besvara tolkningsfrågan huruvida artiklarna 16.3 eller 30 i förordning nr 404/93 innebär att kommissionen är skyldig att reglera fall där det föreligger svårigheter av en känslig natur som uppstår genom att importörer av tredjelandsbananer eller icke traditionella AVS-bananer kan tvingas upphöra med sin verksamhet, eftersom de på grundval av de referensår som skall beaktas enligt artikel 19.2 i [förordning nr 404/93] blir tilldelade en ovanligt låg kvot (se domen i det ovannämnda målet T. Port, punkterna 23 och 26).

47. Genom att som svar ange att artikel 30 i förordning nr 404/93 är tillämplig i en sådan situation, men att artikel 16.3 i samma förordning inte är tillämplig, uteslöt inte domstolen att artikel 30 även kan vara tillämplig på svårigheter av annan beskaffenhet om dessa uppstått till följd av övergången från en nationell ordning, som gällde innan nämnda förordning trädde i kraft, till den gemensamma organisationen av marknaden.

48. Vidare skulle en annan tolkning stida mot lydelsen av artikel 30 i förordning nr 404/93 liksom mot dess syfte såsom det anges i tjugoandra skälet i nämnda förordning, i vilket det inte anges att tillämpligheten av denna artikel skall vara begränsad till fall då det föreligger en risk för att berörda bolag kan tvingas upphöra med sin verksamhet.

49. Följaktligen kan överklagandet inte bifallas på den grunden att förstainstansrätten skulle ha åsidosatt förutsättningarna för tillämpning av artikel 30 i förordning 404/93.

50. Till följd härav kan yrkandet om att ogilla passivitetstalan och talan om ogiltigförklaring i målen T-79/96 och T-260/97 inte heller bifallas.

51. Vad beträffar yrkandet om upphävande av den överklagade domen i den del som kommissionen enligt denna förpliktas att ersätta de skador som Camar åberopat i mål T-260/97 följer det även i detta fall av det tidigare anförda att det yrkandet inte kan bifallas på kommissionens grund att denna förpliktelse bygger på en felaktig tillämpning av artikel 30 i förordning nr 404/93.

52. När det gäller rådets grund i vilken det har kritiserat att förstainstansrätten, för att kunna fastställa kommissionens skadeståndsansvar, utgått från den rättspraxis angående administrativa rättsakter enligt vilken alla överträdelser av lagbestämmelser medför att gemenskapens skadeståndsansvar aktualiseras, skall erinras om att enligt den ordning som domstolen har utvecklat med avseende på gemenskapens utomobligatoriska skadeståndsansvar skall särskilt beaktas komplexiteten hos de situationer som skall regleras, svårigheterna att tillämpa eller att tolka rättsakten och, i synnerhet, det utrymme för skönsmässig bedömning som upphovsmannen till den ifrågasatta rättsakten förfogar över (se domstolens dom av den 5 mars 1996 i de förenade målen C-46/93 och C-48/93, Brasserie du pêcheur och Factortame, REG 1996 s. I-1029, punkt 43, samt domen i det ovannämnda målet Bergaderm och Goupil mot kommissionen, punkt 40).

53. Det skall även erinras om att det enligt gemenskapsrätten föreligger en rätt till skadestånd då tre förutsättningar är uppfyllda, nämligen att den rättsregel som har överträtts har till syfte att ge enskilda rättigheter, att överträdelsen är tillräckligt klar och, slutligen, att det finns ett direkt orsakssamband mellan åsidosättandet av den skyldighet som åligger den som antagit rättsakten och den skada som de drabbade personerna har lidit (se domarna i de ovannämnda målen Brasserie du Pêcheur och Factorame, punkt 51, samt Bergaderm och Groupil mot kommissionen, punkt 41 och 42).

54. Vad beträffar den andra förutsättningen är det avgörande kriteriet för att anse att en överträdelse av gemenskapsrätten är tillräckligt klar, att den berörda gemenskapsinstitutionen uppenbart och allvarligt har missbedömt gränserna för sitt utrymme för skönsmässig bedömning (se domarna i de ovannämnda målen Brasserie du Pêcheur och Factortame, punkt 55, samt Bergaderm och Groupil mot kommissionen, punkt 43). Om denna institution endast förfogade över ett i hög grad begränsat, eller till och med obefintligt, utrymme för skönsmässig bedömning kan även en mindre överträdelse av gemenskapsrätten vara tillräcklig för att det skall vara fråga om en tillräckligt klar överträdelse (dom av den 23 maj 1996 i mål C-5/94, Hedley Lomas, REG 1996, s. I-2553, punkt 28, av den 8 oktober 1996 i de förenade målen C-178/94, C-179/94, C-188/94—C-190/94, Dillenkofer mil., REG 1996, s. I-4845, punkt 25, av den 2 april 1998 i mål C-127/95, Norbrook Laboratories, REG 1998, s. I-1531, punkt 109, av den 4 juli 2000 i mål C-424/97, Haim, REG 2000, s. I-5123, punkt 38, och domen i det ovannämnda målet Bergaderm och Goupil mot kommissionen, punkt 44).

55. Det följer av det ovan anförda att det avgörande kriteriet vid fastställande av huruvida en sådan överträdelse föreligger inte är den berörda rättsaktens beskaffenhet utan det utrymme för skönsmässig bedömning som institutionen hade vid dess antagande.

56. Mot bakgrund av detta skall den slutsatsen dras att förstainstansrätten gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning genom att fastställa att kommissionens skadeståndsansvar kunde aktualiseras uteslutande på grundval av att beslutet av den 17 juli 1997 var rättsstridigt, utan att ta hänsyn till det utrymme för skönsmässig bedömning som kommissionen hade vid antagandet av denna rättsakt.

57. Det skall emellertid erinras om att om en dom från förstainstansrätten innehåller domskäl som strider mot gemenskapsrätten, men domslutet visar sig vara riktigt enligt andra rättsliga grunder, skall överklagandet ogillas (se dom av den 9 juni 1992 i mål C-30/91 P, Lestelle mot kommissionen, REG 1992, s. I-3755, punkt 28, och av den 13 juli 2000 i mål C-210/98 P, Salzgitter mot kommissionen, REG 2000, s. I-5843, punkt 58).

58. Förstainstansrätten konstaterade sålunda i punkt 145 i den överklagade domen att domstolen i punkt 38 i domen i det ovannämnda målet T. Port angett att kommissionen har ett stort utrymme för skönsmässig bedömning för att avgöra huruvida övergångsåtgärder behöver vidtas på grundval av artikel 30 i förordning nr 404/93.

59. Vidare följer det av punkt 18 i förevarande dom att förstainstansrätten i punkt 149 i den överklagade domen drog slutsatsen dels att kommissionen gjorde sig skyldig till en uppenbart oriktig bedömning när den, med hänvisning till marknadens funktion, ansåg att Camar hade möjlighet att övervinna de svårigheter av känslig natur som orsakades av övergången från den italienska nationella ordningen till gemenskapsordningen, dels att den enda möjligheten för Camar att hantera sina svårigheter var att kommissionens antog övergångsåtgärder i enlighet med artikel 30 i förordning nr 404/93.

60. Denna uppenbara och allvarliga missbedömning som kommissionen gjort av gränserna för sitt utrymme för skönsmässig bedömning utgör en överträdelse av gemenskapsrätten som är tillräckligt klar i enlighet med den rättspraxis som nämts i punkterna 53 och 54 ovan och är således av sådan beskaffenhet att den aktualiserar kommissionens skadeståndsansvar.

61. Mot bakgrund av att det inte bestritts att de övriga förutsättningarna för att gemenskapens utomobligatoriska skadeståndsansvar skall aktualiseras är uppfyllda i förevarande fall har förstainstansrätten på goda grunder bifallit skadeståndstalan mot kommissionen i mål T-260/97.

62. Följaktligen skall talan om upphävande av den överklagade domen i den del som avser förpliktande av kommissionen att ersätta de skador som Camar i detta mål gjort gällande att det orsakats ogillas.

63. Enligt kommissionen, rådet och den franska regeringen fastställde förstainstansrätten i punkt 96 i den överklagade domen felaktigt att den förordning som kommissionen påstods vara skyldig att anta med stöd av artikel 16.3 i förordning nr 404/93 berörde Camar och Tico personligen eftersom de var de största importörerna av somaliska bananer och således angick dem på grund av en faktisk situation som särskilj de dem från alla andra ekonomiska aktörer på samma marknad.

64. Enligt dessa tre parter kunde den önskade åtgärden, nämligen en ökning av den tullkvot för import av bananer med ursprung i tredje land och av icketraditionella AVS-bananer som anges i artikel 18 i förordning 404/93, endast ha genomförts med stöd av en rättsakt som har ett allmänt och abstrakt tilllämpningsområde. Denna rättsakts normativa beskaffenhet skall enligt domstolens och förstainstansrättens rättspraxis inte påverkas av möjligheten att mer eller mindre exakt fastställa antalet rättssubjekt som den är tillämplig på, eller till och med deras identitet, vid en given tidpunkt som denna tillämpning utförs på grundval av objektiva sakomständigheter som definieras i rättsakten mot bakgrund av dess syfte.

65. De har även gjort gällande att den omständigheten att frågan huruvida en talan som väckts av ett bolag kan upptas till sakprövning har ansetts mindre viktig än detta bolags ställning på en marknad medför att möjligheten att väcka talan enligt fördraget kommer att bero på domstolens prövning av utvecklingen av denna marknad och ger större möjlighet för de största bolagen att agera, vilket skulle strida mot ickediskrimineringsprincipen.

66. Rådet har dessutom gjort gällande att även om den rådande situationen faktiskt gav upphov till ett behov av att ändra tullkvoten med stöd av artikel 16.3 i förordning 404/93 hade inte kommissionen varit tvingad att fördela de nya kvantiteterna till importörer av somaliska bananer, vilket innebär att Camar och Tico inte nödvändigtvis hade tjänat mest på den förordning som kommissionen vägrade att anta, i motsats till vad förstainstansrätten fastställde i punkt 96 i den överklagade domen.

67. Camar, Tico och den italienska regeringen har gjort gällande att förstainstansrättens slutsatser angående frågan huruvida talan om ogiltigförklaring av kommissionens vägran att agera med stöd av artikel 16.3 i förordning nr 404/93 kunde tas upp till sakprövning inte kan ifrågasättas i ett överklagande eftersom de baseras på sakomständigheter angående dessa två bolags ställning på marknaden.

68. I andra hand har Camar, Tico och den italienska regeringen gjort gällande att förstainstansrätten har tillämpat domstolens och förstainstansrättens rättspraxis på området på ett korrekt sätt. I detta avseede har de närmare bestämt gjort gällande att då den vidtog de nödvändiga åtgärderna borde kommissionen ha föreskrivit inte endast en ökning av tullkvoten utan även specifika betämmelser om fördelning av den beviljade tilläggskvantiteten på ett sådant sätt att Camar och Tico garanterat skulle få del av denna.

69. Vad beträffar frågan huruvida denna del av överklagandet kan tas upp till sakprövning skall noteras att även om det framgår av artikel 225 EG och artikel 51 i EG-stadgan för domstolen att ett överklagande skall vara begränsat till rättsfrågor och att förstainstansrätten dels är ensam behörig att fastställa de faktiska omständigheterna, dels är ensam behörig att bedöma dessa faktiska omständigheter, är emellertid domstolen behörig att pröva förstainstansrättens rättsliga kvalificering av dessa omständigheter och de rättsliga följderna därav (se, bland annat, dom av den 28 maj 1998 i mål C-7/95 P, Deere mot kommissionen, REG 1998, s. I-3111, punkt 21, och av den 2 oktober 2001 i mål C-449/99 P, EIB mot Hautem, REG 2001, s. I-6733, punkterna 44 och 45).

70. Emellertid har kommissionen, rådet och den franska regeringen i förevarande fall inte bestritt den omständigheten som förstainstansrätten konstaterat, att Camar och Tico var de största importörerna till gemenskapen av bananer med somaliskt ursprung. De har dock gjort gällande att detta konstaterande inte räcker för att dra slutsatsen att dessa bolag skulle ha blivit personligen berörda av den förordning som de begärt att kommissionen skulle anta med stöd av artikel 16.3 i förordning nr 404/93.

71. Mot bakgrund av de rättsföljder som förstainstansrätten ansett följer av detta konstaterande av omständigheter, skall denna del av överklagandet tas upp till sakprövning.

72. För att kunna bedöma huruvida denna del av överklagandet är välgrundad skall först och främst noteras att parterna inte har bestritt förstainstansrättens konstaterande i punkt 93 i den överklagade domen att det negativa beslut av kommissionen, som var föremål för talan i mål T-117/98, avser antagandet av en förordning och att rättssubjekten, för att de skall kunna föra talan om ogiltigförklaring av detta beslut, således måste bevisa att detta beslut skulle ha berört dem direkt och personligen.

73. Enligt fast rättspraxis kan emellertid en allmänt tillämplig rättsakt, som till exempel en förordning, endast beröra fysiska eller juridiska personer personligen om de berörs på grund av vissa egenskaper som är utmärkande för dem eller på grund av en faktisk situation som särskiljer dem från alla andra personer och därigenom försätter dem i en ställning som motsvarar den som gäller för en person som en rättsakt är riktad till (se, bland annat, dom av den 22 november 2001 i mål C-451/98, Antillean Rice Mills mot rådet, REG 2001, s. I-8949, punkt 49, och av den 25 juli 2002 i mål C-50/00 P, Union de Pequeños Agricultores mot rådet, REG 2002, s. I-6677, punkt 36).

74. Såsom kommissionen, rådet och den franska regeringen har erinrat om innebär emellertid inte möjligheten att mer eller mindre exakt fastställa antalet rättssubjekt som berörs av en rättsakt, eller till och med deras identitet, att dessa rättssubjekt skall anses personligen berörda av rättsakten, om det framgår att den är tillämplig i objektiva rättsliga eller faktiska situationer som anges i rättsakten i fråga (se, bland annat, domen i det ovannämnda målet Antillean Rice Mills mot rådet, punkt 52).

75. Mot bakgrund av det ovan anförda kan konstateras att Camar och Tico inte skulle ha blivit personligen berörda av den förordning som de anser att kommissionen borde ha antagit med stöd av artikel 16.3 i förordning nr 404/93 för att ändra den tullkvot som anges i artikel 18 i förordningen i syfte att åtgärda de effekter som hade uppstått för bananproduktionen i Somalia på grund av de exceptionella översvämningarna under åren 1997 och 1998.

76. Även om denna förordning skulle ha medfört avvikelse från fördelningsinstrumentet i artikel 19.1 i förordning nr 404/93, med avseende på den ändrade tullkvoten (se, för ett liknande resonemang, dom av den 4 februari 1997 i de förenade målen C-9/95, C-23/95 och C-156/95, Belgien och Tyskland mot kommissionen, REG 1997, s. I-645, punkt 34) hade den endast berört Camar och Tico i deras objektiva egenskap av importörer av bananer med somaliskt ursprung på samma sätt som alla andra näringsidkare som befann sig i en identisk situation.

77. Camar och Tico skall inte anses personligen berörda av nämnda förordning med motiveringen att de i egenskap av största importörer av bananer med somaliskt ursprung eventuellt skulle ha fått en större fördel av den än andra aktörer. Den omständigheten att en rättslig bestämmelse kan få olika konkreta verkningar för de olika rättssubjekt som den är tillämplig på medför nämligen inte att den förlorar sin normativa karaktär när denna situation är objektivt bestämd (se, bland annat, dom av den 5 maj 1977 i mål 101/76, Koniklijke Scholten Honig mot rådet och kommissionen, REG 1977, s. 797, punkt 24, och beslut av den 25 april 2002 i mål C-96/01 P, Galileo och Galileo International mot rådet, REG 2002, s. I-4025, punkt 41).

78. Såsom domstolen har fastställt i punkt 44 i domen i det ovannämnda målet Unión de Pequeños Agricultores mot rådet har emellertid en fysisk eller juridisk person endast rätt att föra talan om giltigheten av en förordning när den berör denne personligen. Denna förutsättning skall tolkas mot bakgrund av rätten till ett verksamt rättsligt skydd och med beaktande av de omständigheter som kan särskilja en person.

79. Det skall emellertid konstateras att förstainstansrätten i punkt 96 i den överklagade domen endast tog hänsyn till att Camar och Tico var de största importörerna av bananer med somaliskt ursprung då den drog slutsatsen att de var personligen berörda av den förordning som de begärt att kommissionen skulle anta med stöd av artikel 16.3 i förordning 404/93.

80. Mot denna bakgrund skall överklagandet bifallas på den grunden att förstainstansrätten har åsidosatt de förutsättningar som måste vara uppfyllda för att en talan om ogiltigförklaring av en vägran att anta en rättsakt med allmän giltighet skall kunna tas upp til sakprövning.

81. Följaktligen skall den överklagade domen upphävas i den del som förstainstansrätten i denna i mål T-l 17/98 har bifallit talan om ogiltigförklaring av kommissionens beslut av den 23 april 1998 om avslag på Camars och Ticos begäran enligt artikel 16.3 i förordning nr 404/93. Således saknas behov av att pröva den grund, enligt vilken åsidosättande skett av en av förutsättningarna för tillämpning i artikel 16.3 i nämnda förordning.

82. I enlighet med artikel 54 första stycket andra meningen i EG-stadgan för domstolen kan domstolen då den upphäver ett avgörande av förstainstansrätten själv slutligt avgöra ärendet, om detta är färdigt för avgörande, vilket är fallet i förevarande mål.

83. Eftersom Camar och Tico inte har åberopat några andra omständigheter än de på vilka förstanstansrätten baserade sitt avgörande angående frågan huruvida talan om ogiltigförklaring i mål T-117/98 kunde tas upp till sakprövning räcker det att konstatera att det följer av punkterna 72—79 i förevarande dom att denna talan skall avvisas.

84. I artikel 122 första stycket i rättegångsreglerna föreskrivs att, när överklagandet avvisas eller ogillas eller när överklagandet bifalls och domstolen slutligt avgör målet, domstolen skall besluta om rättegångskostnaderna.

85. Enligt artikel 69.2 i rättegångsreglerna skall tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats. Kommissionen har yrkat att sökandena skall förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna. Eftersom Camar och Tico har tappat mål T-117/98, skall kommissionens yrkande bifallas i det målet.

86. I artikel 69.3 i rättegångsreglerna, vilken enligt artikel 118 skall tillämpas i mål om överklagande, föreskrivs att om parterna ömsom tappar målet på en eller flera punkter, eller om särskilda omständigheter motiverar det, kan domstolen besluta att kostnaderna skall delas eller att vardera parten skall bära sin kostnad. Kommissionen samt Camar och Tico har alla tappat målet på en punkt. De skall därför vardera bära sin rättegångskostnad.

87. I artikel 69.4 i rättegångsreglerna, även den enligt artikel 118 tillämplig i mål om överklagande, föreskrivs att medlemsstater och institutioner som har intervenerat skall bära sina rättegångskostnader. Med tillämpning av denna bestämmelse skall rådet, Republiken Frankrike och Republiken Italien bära sina rättegångskostnader.

På dessa grunder beslutar DOMSTOLEN följande dom:

1) Förstainstansrättens dom av den 8 juni 2000 i de förenade målen T-79/96, T-260/97 och T-117/98, Camar och Tico mot kommissionen och rådet, upphävs i den del som förstainstansrätten i denna i mål T-117/98 biföll talan om ogiltigförklaring av det beslut som Europeiska gemenskapernas kommission fattade den 23 april 1998 om avslag på den begäran som Camar Srl och Tico Srl inlämnat i enlighet med artikel 16.3 i rådets förordning (EEG) nr 404/93 av den 13 februari 1993 om den gemensamma organisationen av marknaden för bananer.

2) Överklagandet ogillas i övrigt.

3) Talan om ogiltigförklaring i mål T-117/98 avvisas.

4) Camar Srl och Tico Srl skall ersätta rättegångskostnaderna i mål T-117/98.

5) Vardera parten skall bära sin rättegångskostnad i förevarande instans.

1 Rättegångsspråk: italienska.