C-122/01

Domstolens dom (sjätte avdelningen) den 8 maj 2003

CELEX: 62001CJ0122
Datum: 2003-05-08
Källa: eur-lex.europa.eu

DOMSTOLEN (sjätte avdelningen) sammansatt av avdelningsordföranden J.-P. Puissochet samt domarna R. Schintgen (referent), V. Skouris, F. Macken och N. Colneric, generaladvokat: P. Léger, justitiesekreterare: byrådirektören M.-F. Contet,

med hänsyn till förhandlingsrapporten,

efter att parterna har avgivit muntliga yttranden vid förhandlingen den 4 juli 2002,

och efter att den 24 oktober 2002 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,

följande

Dom

Tillämpliga bestämmelser

Bakgrund och förfarandet vid förstainstansrätten

Den överklagade domen

Överklagandet

De två första grunderna

Den tredje grunden

Den fjärde grunden

Den femte grunden

Rättegångskostnader

1. T. Port GmbH & Co. KG (nedan kallat T. Port) har, genom ansökan som inkom till domstolens kansli den 19 mars 2001, med stöd av artikel 49 i EG-stadgan för domstolen, överklagat förstainstansrättens dom av den 1 februari 2001 i mål T-1/99, T. Port mot kommissionen (REG 2001, s. II-465) (nedan kallad den överklagade domen), och yrkat att denna dom delvis skall upphävas.

2. Förstainstansrätten gav i den överklagade domen följande redogörelse för de tillämpliga bestämmelserna.

3. Vad gäller bakgrunden gjorde förstainstansrätten följande konstateranden i den överklagade domen:

4. Det är mot bakgrund av dessa omständigheter som T. Port, genom ansökan som inkom till förstainstansrättens kansli den 4 januari 1999, väckte talan om skadestånd med stöd av artikel 178 jämförd med artikel 215 andra stycket i EG-fördraget (nu artiklarna 235 EG och 288 andra stycket EG) och yrkade bland annat att gemenskapen skulle förpliktas att betala skadestånd till bolaget med för det första ett belopp på 828337,10 DEM, vilket motsvarar priset för de exportlicenser som detta tvingats förvärva för att till gemenskapen kunna importera bananer från tredje land med ursprung i Costa Rica avsedda för försäljning i Tyskland och som bolaget enligt avtal med producenter i denna stat var tvunget att ta emot. Bolaget yrkade för det andra skadestånd med ett belopp på 126356,80 DEM, vilket motsvarade kostnaderna för att finansiera förvärvet av nämnda licenser.

5. Förstainstansrätten underkände inledningsvis i punkterna 36—41 i den överklagade domen en invändning om rättegångshinder framförd av kommissionen och påpekade i punkt 42 i nämnda dom att gemenskapens skadeståndsansvar enligt artikel 215 andra stycket i fördraget förutsätter att flera villkor är uppfyllda, nämligen att det handlande som läggs gemenskapsinstitutionerna till last är rättsstridigt, att det verkligen föreligger en skada och att det finns ett orsakssamband mellan institutionens handlande och den åberopade skadan. Förstainstansrätten erinrade vidare i punkt 55 i den överklagade domen om att det, enligt fast rättspraxis, ankommer på den part som gör gällande att gemenskapen är skadeståndsansvarig att anföra övertygande bevisning om förekomsten eller omfattningen av den skada som parten åberopar.

6. Vad gäller den påstådda skadans första del, motsvarande klagandens utgifter för att förvärva exportlicenser för bananer med ursprung i Costa Rica, konstaterade förstainstansrätten för det första i punkt 57 i den överklagade domen att klaganden uppvisat ett intyg från sin auktoriserade revisor, vilken däri förklarade att bolaget, från och med år 1996 till och med år 1998, betalade 828337,10 DEM för att förvärva exportlicenser för bananer från Costa Rica. Förstainstansrätten påpekade dessutom i samma punkt i den överklagade domen att det av klagandens handlingar och av dess förklaringar vid förhandlingen framgick att denne ansåg att de i intyget nämnda utgifterna i sig utgjorde den skada som klaganden hade lidit och att det inte var relevant att undersöka vilken verkan som utgifterna faktiskt hade haft på lönsamheten för motsvarande affärsverksamhet. Det ankom således inte på klaganden att tillhandahålla ytterligare klargöranden eller bevis.

7. Förstainstansrätten redogjorde sedan för följande resonemang:

8. Vad gäller den påstådda skadans andra del, motsvarande kostnaderna för att finansiera förvärvet av exportlicenserna, fann förstainstansrätten i punkterna 68—74 i den överklagade domen att tillräckliga bevis saknades även i detta avseende.

9. Förstainstansrätten slog således i punkt 75 i den överklagade domen fast att gemenskapen inte kunde ådra sig utomobligatoriskt skadeståndsansvar, eftersom klaganden inte i tillräcklig utsträckning hade lagt fram bevisning om den påstådda skadans förekomst och omfattning.

10. Förstainstansrätten konstaterade i punkt 76 i den överklagade domen att klaganden inte heller hade bevisat att det fanns ett direkt orsakssamband mellan det rättsstridiga handlande som den hade lagt kommissionen till last, det vill säga införandet av systemet med exportlicenser genom förordning nr 478/95, och dess påstådda skada, vilket den enligt fast rättspraxis var skyldig att göra. Rätten redogjorde i detta avseende för följande resonemang:

11. Sammanfattningsvis slog förstainstansrätten i punkt 81 i den överklagade domen fast att inte något av de villkor som krävdes för att gemenskapen skulle ådra sig skadeståndsansvar gentemot klaganden var uppfyllt. Den skadeståndstalan som T. Port väckt skulle följaktligen ogillas, utan att det var nödvändigt att förstainstansrätten uttalade sig om huruvida det handlande som hade lagts kommissionen till last var rättsenligt eller inte.

12. T. Port har yrkat att domstolen skall

13. Kommissionen har yrkat att domstolen skall ogilla överklagandet, eftersom det är ogrundat, och att klaganden skall förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna i båda instanserna. För det fall domstolen (delvis) skulle bifalla överklagandet, har kommissionen yrkat att domstolen skall ogilla klagandens yrkande att kommissionen skall förpliktas att ersätta dess skada med ett belopp på 828337,10 DEM och att klaganden skall förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna i båda instanserna.

14. T. Port har till stöd för sitt överklagande anfört ett flertal grunder och har genom den första och den andra grunden hävdat att förstainstansrätten har gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning vid fastställelsen av den skada som klaganden säger sig ha lidit. Genom den tredje grunden har klaganden gjort gällande att förstainstansrätten har åsidosatt motiveringsskyldigheten, eftersom den har vägrat att som bevis för skadan beakta det intyg från klagandens auktoriserade revisor som klaganden ingivit. Som fjärde grund har klaganden anfört att förstainstansrätten har gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning vid bedömningen av de argument som klaganden har framfört avseende exportlicensernas utnyttjande. Genom den femte grunden har klaganden hävdat att förstainstansrätten har gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning vid bedömningen av huruvida det fanns ett direkt orsakssamband mellan kommissionens påstått rättsstridiga handlande och den skada som klaganden säger sig ha lidit.

15. T. Port har genom de två första grunderna, vilka skall prövas gemensamt, för det första kritiserat förstainstansrätten för att denna, i punkterna 63— 65 i den överklagade domen, vägrade godta att den uppkomna skadan helt enkelt kunde likställas med kostnaderna för förvärv av exportlicenserna och krävde att T. Port skulle bevisa att bolaget inte hade övervältrat dessa kostnader genom att ta ut högre försäljningspriser. T. Port har, för det andra, gjort gällande att förstainstansrätten i punkt 66 i nämnda dom åsidosatte principen om compensatio lucri cum damno genom att tillämpa denna princip på en situation där de fördelar som uppstått, det vill säga en ökning av tullkvoten och en sänkning av tullsatsen, inte är en följd av den rättsstridighet som har givit upphov till den skada, det vill säga kostnaderna för förvärvet av de obligatoriska exportlicenserna, som nämnda fördelar skall kompensera.

16. Det räcker i detta hänseende att konstatera att det följer av punkt 63 i den överklagade domen att den motivering avseende fastställelsen av den skada som klaganden säger sig ha lidit, som kritiserats genom de två första grunderna, är överflödig med hänsyn till motiveringen i punkterna 59 —62 i nämnda dom, i vilken förstainstansrätten slog fast att den bevisning som T. Port frambringat för att styrka att bolaget verkligen lidit skada var otillräcklig.

17. Det följer emellertid av fast rättspraxis att domstolen omgående skall underkänna anmärkningar som riktas mot överflödiga domskäl i en av förstainstansrättens domar, eftersom dessa inte kan medföra att domen upphävs och därför är verkningslösa (se bland annat dom av den 22 december 1993, Pincherle mot kommissionen, C-244/91 P, REG 1993, s. I-6965, punkterna 25 och 31, och av den 11 mars 1997 i mål C-264/95 P, kommissionen mot UIC, REG 1997, s. I-1287, punkt 48).

18. Överklagandet kan under dessa omständigheter inte vinna bifall på den första och den andra grunden.

19. T. Port har genom den tredje grunden gjort gällande att den överklagade domen är bristfälligt motiverad, eftersom förstainstansrätten inte angav skälen till att det intyg från bolagets auktoriserade revisor, som hade ingivits till rätten, enligt vilket bolaget, från och med år 1996 till och med år 1998, betalade 828337,10 DEM för att förvärva exportlicenser för bananer från Costa Rica, inte räckte för att styrka att bolaget verkligen lidit skada på grund av förvärvet av nämnda licenser.

20. Förstainstansrätten klargjorde emellertid i punkt 61 i den överklagade domen att det inte med tillräcklig säkerhet kunde fastslås att de kvantiteter bananer med ursprung i Costa Rica som klaganden importerade till gemenskapen mellan åren 1996 och 1998 motsvarade de kvantiteter bananer för vilka den förvärvade exportlicenser i detta land, eftersom det bland annat inte fanns någon uppgift om de kvantiteter bananer som beloppet 828337,10 DEM avsåg eller om de kriterier som den auktoriserade revisorn har använt för att komma fram till dessa belopp.

21. Förstainstansrätten anforde vidare i punkt 62 i den överklagade dornen att klaganden i ännu högre grad borde ha försäkrat sig om att tillhandahålla upplysningar i detta avseende, eftersom kommissionen uttryckligen hade uppmärksammat klaganden på att dessa upplysningar var nödvändiga för att fastställa förekomsten och omfattningen av den påstådda skadan.

22. Det skall således fastställas att förstainstansrätten, i motsats till vad T. Port har gjort gällande, faktiskt angav skälen till att det intyg från bolagets auktoriserade revisor som hade ingivits till rätten enligt denna inte räckte för att styrka förekomsten av den påstådda skadan.

23. Överklagandet kan således inte heller vinna bifall på den tredje grunden.

24. T. Port har genom sin fjärde grund anfört att förstainstansrätten, genom att i punkt 60 i den överklagade domen slå fast att det inte alls hade bevisats att bolaget självt verkligen hade utnyttjat alla exportlicenser som motsvarade det belopp som intygats av dess auktoriserade revisor för att importera bananer till gemenskapen, har gjort en oriktig bedömning av bolagets argument enligt vilket det framgår av de genomförda importerna att det är bolaget självt som har utnyttjat exportlicenserna. Klaganden anser att betalningen av importtullarna, vilken också har intygats av den auktoriserade revisorn, med de belopp som återges i punkt 61 i den överklagade domen bevisar att licenserna verkligen har utnyttjats och att de omtvistade importerna har genomförts. Klaganden har i detta hänseende hävdat att den importerade kvantiteten bananer kunde dras av från beloppet för importtullar på grundval av tullsatsen på 75 ecu eller 146,69 DEM per ton samt att priset för licenserna uppgick till 96,61 DEM per ton.

25. Det skall konstateras att T. Port genom denna grund har ifrågasatt förstainstansrättens bedömning av värdet av den bevisning som framlagts.

26. Förstainstansrätten konstaterade nämligen i punkterna 60 och 61 i den överklagade domen att de intyg från T. Ports auktoriserade revisor som ingivits varken räckte för att bevisa att bolaget verkligen hade utnyttjat samtliga exportlicenser för att genomföra import till gemenskapen eller för att bevisa att de kvantiteter bananer med ursprung i Costa Rica som T. Port importerade till gemenskapen mellan åren 1996 och 1998 motsvarade de kvantiteter bananer för vilka bolaget hade förvärvat exportlicenser i detta land. Det framgår dessutom av punkt 62 i nämnda dom att T. Port medvetet vägrade att tillhandahålla rätten de upplysningar som denna ansåg nödvändiga för att fastställa förekomsten och omfattningen av den påstådda skadan.

27. Domstolen är emellertid enligt fast rättspraxis varken behörig att fastställa vilka faktiska omständigheter som är relevanta eller, i princip, att bedöma den bevisning som förstainstansrätten har godtagit till stöd för dessa omständigheter. När bevisningen har förebringats på rätt sätt och när de allmänna rättsgrundsatser och processuella regler som är tillämpliga i fråga om bevisbördan och bevisningen har iakttagits, är det endast förstainstansrätten som skall bedöma vilket värde som uppgifterna i målet skall tillmätas (se bland annat dom av den 17 december 1998 i mål C-185/95 P, Baustahlgewebe mot kommissionen, REG 1998, s. I-8417, punkt 24). Med förbehåll för det fall då bevisningen missuppfattats, utgör denna bedömning således inte en rättsfråga som i sig är underställd domstolens kontroll (se bland annat dom av den 28 maj 1998 i mål C-8/95 P, New Holland mot kommissionen, REG 1998, s. I-3175, punkt 26, och av den 7 november 2002 i de förenade målen C-24/01 P och C-25/01 P, Glencore och Compagnie Continentale mot kommissionen, REG 2002, s. I-10119, punkt 65).

28. Överklagandet kan således inte tas upp till sakprövning på den fjärde grunden, eftersom T. Port varken har bevisat att förstainstansrätten hade missuppfattat bevisningen eller hävdat att så var fallet.

29. Genom den femte grunden har T. Port gjort gällande att förstainstansrätten i punkterna 76—80 i den överklagade domen felaktigt vägrade godta att det förhållandet att bolaget i enlighet med ramavtalet hade importerat bananer med ursprung i Costa Rica i sig visade att det förelåg ett orsakssamband mellan det rättsstridiga handlande som lagts kommissionen till last och den påstådda skadan.

30. Det räcker härvid att påpeka att gemenskapens utomobligatoriska skadeståndsansvar enligt fast rättspraxis, vilken förstainstanrätten hänvisade till i punkt 42 i den överklagade domen, förutsätter att flera villkor är uppfyllda, nämligen att det handlande som läggs gemenskapsinstitutionerna till last är rättsstridigt, att det verkligen föreligger en skada och att det finns ett orsakssamband mellan institutionens handlande och den åberopade skadan (se bland annat dom av den 7 maj 1992 i de förenade målen C-258/90 och C-259/90, Pesquerías De Bermeo och Naviera Laida mot kommissionen, REG 1992, s. I-2901, punkt 42). Dessa villkors kumulativa karaktär medför att då ett av dessa villkor inte är uppfyllt, är gemenskapen inte utomobligatoriskt skadeståndsansvarig (se, för ett liknande resonemang, bland annat dom av den 9 september 1999 i mål C-257/98 P, Lucaccioni mot kommissionen, REG 1999, s. I-5251, punkterna 63 och 64, och av den 15 juni 2000 i mål C-237/98 P, Dorsch Consult mot rådet och kommissionen, REG 2000, s. I-4549, punkt 54).

31. Förstainstansrätten slog emellertid i punkt 75 i den överklagade domen fast att gemenskapen inte kunde ådra sig utomobligatoriskt skadeståndsansvar, eftersom klaganden inte i tillräcklig utsträckning hade lagt fram bevisning om den påstådda skadans förekomst och omfattning.

32. Det framgår för övrigt av punkterna 15—28 i förevarande dom att domstolen inte kan godta någon av den grunder som anförts mot förstainstansrättens slutsats i detta avseende.

33. Överklagandet kan under dessa omständigheter inte bifallas på den femte grunden, eftersom denna grund, även om det skulle finnas fog för den, inte kan medföra att den överklagade domen upphävs utan är verkningslös.

34. Eftersom inte någon av de grunder som T. Port åberopat kan godtas skall överklagandet ogillas.

35. Enligt artikel 69.2 i rättegångsreglerna, som enligt artikel 118 skall tillämpas i mål om överklagande, skall tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats. Kommissionen har yrkat att T. Port skall förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna. Eftersom T. Port har tappat målet skall kommissionens yrkande bifallas.

På dessa grunder beslutar DOMSTOLEN (sjätte avdelningen) följande dom:

1) Överklagandet ogillas.

2) T. Port GmbH & Co. KG skall ersätta rättegångskostnaderna.

1 Rättegångsspråk: tyska.