Domstolens dom (femte avdelningen) den 29 april 2004

I mål C-181/02 P,

DOMSTOLEN (femte avdelningen) sammansatt av domarna C.W.A. Timmermans, tillförordnad ordförande på femte avdelningen, A. La Pergola (referent) och S. von Bahr, generaladvokat: M. P. Léger, justitiesekreterare: R. Grass,

med hänsyn till förhandlingsrapporten,

efter att muntliga yttranden har avgivits vid förhandlingen deh 10 juli 2003 av parterna,

och efter att den 27 november 2003 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,

följande

Dom

Tillämpliga bestämmelser

Bakgrund till tvisten

Talan vid förstainstansrätten

Den överklagade domen

Parternas yrkanden

Begäran om återupptagande av det muntliga förfarandet

Överklagandet

Parternas argument

Domstolens bedömning

Rättegångskostnader

1. Europeiska gemenskapernas kommission har, genom ansökan som inkom till domstolens kansli den 15 maj 2002, med stöd av artikel 49 i EG-stadgan för domstolen överklagat Europeiska gemenskapernas förstainstansrätts dom av den 28 februari 2002 i de förenade målen T-227/99 och T-134/00, Kvaerner Warnow Werft GmbH mot Europeiska gemenskapernas kommission (REG 2002, s. II-1205) (nedan kallad den överklagade domen), genom vilken förstainstansrätten ogiltigförklarade kommissionens beslut 1999/675/EG av den 8 juli 1999 om det statliga stöd som Förbundsrepubliken Tyskland beviljat till förmån för Kvaerner Warnow Werft GmbH (EGT L 274, s. 23), i dess lydelse enligt kommissionens beslut 2000/416/EG av den 29 mars 2000 om det statliga stöd som Tyskland beviljat till förmån för Kvaerner Warnow Werft GmbH (1999) (EGT L 156, s. 39), och kommissionens beslut 2000/336/EG av den 15 februari 2000 om det statliga stöd som Tyskland har genomfört till förmån för Kvaerner Warnow Werft GmbH (EGT L 120, s. 12).

2. I artikel 92.3 e i EEG-fördraget (nu artikel 87.3 e EG i ändrad lydelse), föreskrivs följande:

3. Med stöd av denna bestämmelse antog rådet direktiv 90/684/EEG av den 21 december 1990 om stöd till varvsindustrin (EGT L 380, s. 27; svensk specialutgåva, område 8, volym 3, s. 3). Enligt detta direktiv är det möjligt, enligt ett visst tillvägagångssätt, att bevilja företag inom varvsindustrin statliga driftsstöd, investeringsstöd, nedläggningsstöd och stöd till forskning och utveckling.

4. I artikel 6.1 och 6.3 i direktiv 90/684 föreskrivs följande:

5. Enligt artikel 10a.2 c i direktiv 90/684, i dess lydelse enligt rådets direktiv 92/68/EEG av den 20 juli 1992 (EGT L 219, s. 54), får driftsstöd till ny- och ombyggnad av fartyg vid de varv som den 1 juli 1990 var verksamma i före detta Tyska demokratiska republiken fram till den 31 december 1993 anses vara förenliga med den gemensamma marknaden under förutsättning att Förbundsrepubliken Tyskland åtar sig att före den 31 december 1995 genomföra verkliga och definitiva kapacitetsminskningar motsvarande 40 procent av nettokapaciteten den 1 juli 1990, vilken uppgick till 545000 kompenserat bruttotonnage (nedan kallat kbt).

6. I första och tredje skälen i direktiv 92/68 föreskrivs följande:

7. Av punkterna 4-14 i den överklagade domen framgår följande:

8. Genom ansökningar som inkom till förstainstansrättens kansli den 11 oktober 1999 respektive den 18 maj 2000 väckte Kvaerner Warnow Werft GmbH (nedan kallat KWW) talan om ogiltigförklaring av besluten 1999/675 och 2000/336. Talan registrerades under målnummer T-227/99 respektive T-134/00.

9. Sökanden ändrade grunderna och yrkandena i mål T-227/99 genom särskild handling av den 22 juni 2000 till följd av kommissionens beslut 2000/416 om ändring av beslut 1999/675, vilket antogs under förfarandets gång.

10. Sökanden åberopade åtta grunder för ogiltigförklaring vid förstainstansrätten. Den andra och den tredje grunden gällde felaktig tillämpning av artiklarna 87 EG och 88 EG samt av direktiv 90/684 och felaktig bedömning av sakomständigheterna.

11. Sökanden gjorde särskilt gällande att det i tillståndsbesluten använda begreppet kapacitetsbegränsning inte innebar en skyldighet att begränsa den faktiska produktionen utan endast en skyldighet att iaktta en rad tekniska restriktioner avseende produktionsanläggningarna. Kommissionens åsikt att begreppet skulle tolkas så att KWW:s produktion inte fick överskrida den gräns på 85000 kbt per år som hade fastställts i tillståndsbesluten, det vill säga beslut 1999/675, i dess lydelse enligt beslut 2000/416, och beslut 2000/336 (nedan kallade de ifrågasatta besluten), byggde enligt sökanden på en felaktig bedömning av sakomständigheterna och på felaktig rättstillämpning.

12. Förstainstansrätten erinrade inledningsvis, i punkt 91 i den överklagade dornen, om att direktiv 90/684, i dess lydelse enligt direktiv 92/68, inte innehåller någon definition av begreppet kapacitet och att kommissionen följaktligen har ett visst utrymme för skönsmässig bedömning vid tolkningen av detta begrepp. Förstainstansrätten konstaterade emellertid genast att KWW, i stället för att ifrågasätta den tolkning som kommissionen hade gjort inom ramen för nämnda utrymme, i huvudsak lade kommissionen till last att den i de ifrågasatta besluten inte hade tillämpat begreppet kapacitet på samma sätt som i tidigare tillståndsbeslut.

13. Av punkt 92 i den överklagade domen framgår att förstainstansrätten ansåg sig vara tvungen att beakta regeln om att gemenskapsinstitutionerna är skyldiga att respektera de rättsakter som de har antagit, detta för att garantera rättssäkerheten för de rättssubjekt som berörs av dem.

14. Förstainstansrätten delade upp prövningen i två steg. Till att börja med undersökte förstainstansrätten den rättsliga ram inom vilken tillståndsbesluten hade antagits. Därefter kontrollerade förstainstansrätten om kommissionen i de ifrågasatta besluten hade tolkat begreppet kapacitetsbegränsning snävare än i tillståndsbesluten.

15. Vad avser undersökningen av den rättsliga ram inom vilken tillståndsbesluten hade antagits anges följande i punkterna 94-96 i den överklagade domen:

16. Vad avser tolkningen i tillståndsbesluten har punkterna 97-104 i den överklagade domen följande lydelse:

17. I punkterna 105 och 106 i den överklagade domen åberopade förstainstansrätten flera domar till stöd för detta resonemang i kompletterande syfte:

18. I punkterna 107-109 i den överklagade domen grundade sig förstainstansrätten på de handlingar som hade inkommit från KWW:

19. Förstainstansrätten konstaterade följande i punkterna 110 och 111 i den överklagade domen:

20. Följaktligen ogiltigförklarade förstainstansrätten de ifrågasatta besluten.

21. Kommissionen har yrkat att förstainstansrättens dom skall upphävas och att målet skall återförvisas till förstainstansrätten.

22. KWW har yrkat att överklagandet skall ogillas och att kommissionen skall förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna.

23. KWW har, genom ansökan som inkom till domstolens kansli den 23 januari 2004, med stöd av artiklarna 61 och 118 i rättegångsreglerna begärt att domstolen skall förordna att det muntliga förfarandet skall återupptas.

24. Till stöd för sin begäran har KWW gjort gällande att om domstolen skall följa generaladvokatens förslag till avgörande är den tvungen att frångå den princip som fastställdes i domen av den 30 september 2003 i de förenade målen C-57/00 P och C-61/00 P, Freistaat Sachsen m.fl. mot kommissionen (REG 2003, s. I-9975). Enligt denna princip utgör förstainstansrättens tolkning av ett kommissionsbeslut en bedömning av omständigheterna, inte en rättsfråga, och kan därmed inte överklagas.

25. Domstolen erinrar om att den ex officio eller på förslag av generaladvokaten, eller på parternas begäran, kan återuppta det muntliga förfarandet, i enlighet med artikel 61 i sina rättegångsregler, om den anser att den inte har tillräcklig kännedom om omständigheterna i målet eller om detta skall avgöras på grundval av ett argument som parterna inte har haft tillfälle att diskutera (se beslut av den 4 februari 2000 i mål C-17/98, Emesa Sugar, REG 2000, s. I-665, punkt 18, dom av den 19 februari 2002 i mål C-309/99, Wouters mil., REG 2002, s. I-1577, punkt 42, av den 13 november 2003 i mål C-209/01, Schilling och Fleck-Schilling, REG 2003, s. I-13389, punkt 19, och av den 30 mars 2004 i mål C-147/02, Alabaster, REG 2004, s. I-3101, punkt 35).

26. I förevarande fall anser emellertid domstolen, efter att ha hört generaladvokaten, att den känner till alla de omständigheter som är nödvändiga för att besvara de frågor som ställts i målet samt att dessa har diskuterats av parterna vid domstolen. Av denna anledning avslår domstolen KWW:s begäran om återupptagande av det muntliga förfarandet.

27. Kommissionen har hävdat att den överklagade domen är behäftad med ett rättsligt fel, eftersom förstainstansrätten gjorde en ofullständig bedömning av den rättsliga ram inom vilken tillståndsbesluten hade antagits samt tolkade dessa felaktigt. Enligt kommissionen åsidosatte förstainstansrätten nämligen gemenskapsrätten när den fastslog att villkoret om kapacitetsbegränsning, vilket var en förutsättning för besluten att ge Förbundsrepubliken Tyskland tillstånd att bevilja KWW stöd, endast avsåg tekniska begränsningar av anläggningarna och inte det aktuella varvets faktiska produktion.

28. Kommissionen har inledningsvis gjort gällande att förstainstansrätten i punkterna 94-96 i den överklagade domen avgränsade den rättsliga ramen för tillståndsbesluten på ett felaktigt sätt. Enligt kommissionen har artikel 10a.2 c i direktiv 90/684, enligt vilken Förbundsrepubliken Tysklands åtagande att före den 31 december 1995 genomföra verkliga och definitiva kapacitetsminskningar motsvarande 40 procent av nettokapaciteten den 1 juli 1990, vilken uppgick till 545000 kbt, är juridiskt bindande, två syften. Bestämmelsen syftar dels till att minska överkapaciteten inom gemenskapssektorn för varvsindustri, dels till att kompensera för den snedvridning av konkurrensen som förorsakats av det betydande stödet till de östtyska varven. Det första av dessa syften kan visserligen uppnås genom tekniska begränsningar av anläggningarna. Det andra syftet kan däremot endast uppnås genom en begränsning av varvens faktiska produktion.

29. Kommissionen har därefter gjort gällande att förstainstansrätten, i punkterna 97-104 i den överklagade domen, tolkade begreppet kapacitetsbegränsning uteslutande mot bakgrund av lydelsen av det första och det andra tillståndsbeslutet, trots att de fem tillståndsbesluten vid en jämförelse ger vid handen att begreppet avser såväl tekniska begränsningar av anläggningarna som en begränsning av det berörda varvets faktiska produktion. Varvsindustrin lider till skillnad från andra sektorer inte av några tekniska flaskhalsar i produktionen, vilka gör det möjligt att reglera produktionen genom att minska kapaciteten och det är anledningen till att det var nödvändigt att, förutom tekniska begränsningar av anläggningarna, även införa begränsningar avseende den faktiska produktionen i tillståndsbesluten. Det var inte nödvändigt att särskilt nämna denna begränsning rörande den faktiska produktionen i de två första tillståndsbesluten, vilka enbart gällde investeringsfasen. Det var däremot viktigt att betona denna begränsning i det tredje, det fjärde och det femte tillståndsbeslutet, vilka gällde den produktionsfas som började den 1 januari 1996. Övervakningsklausulen i de tre sistnämnda besluten, enligt vilken övervakning fortfarande var nödvändig för att säkerställa att den inom ramen för den planerade produktionen och den faktiska produktionen högsta tillåtna kapaciteten iakttas trots de tekniska begränsningar som svaranden hade genomfört, skulle helt förlora sin ändamålsenliga verkan om den tolkades på det sätt som förstainstansrätten förordat, nämligen så att de tekniska begränsningarna också skulle beaktas under produktionsfasen.

30. Kommissionen har avslutningsvis hävdat att förstainstansrätten, i punkterna 105-109 i den överklagade domen, missförstod såväl rättspraxis som handlingarna i målet. De senare visar, i motsats till vad förstainstansrätten fastställde, nämligen inte att kapacitetsbegränsningen enbart gällde varvens produktionsanläggningar.

31. KWW, vilket gjort gällande att överklagandet till viss del skall avvisas, anser inte att förstainstansrätten på något sätt har felbedömt syftena med direktiv 90/684, i vilket det inte sägs någonting om produktionsbegränsningar och vars artikel 10a.2 c syftar till att återställa en normal marknadssituation och konkurrenskraften hos varv i före detta Tyska demokratiska republiken, samt till att minska överkapaciteten hos varvsindustrin. Den snedvridning av konkurrensen som förorsakas av stöden uppvägs av denna minskning till följd av de tekniska begränsningarna för varven.

32. En djupgående analys av lydelsen i, tillkomsten av, systematiken i samt meningen och syftena med direktiv 90/684 visar att begreppet kapacitetsbegränsning i tillståndsbesluten inte kan likställas med produktionsbegränsning. Till detta kommer att kommissionen i tidigare beslut inte har tolkat begreppet kapacitetsbegränsning med utgångspunkt i den faktiska produktionen. Denna beslutspraxis återges i riktlinjerna för omstrukturering. Förstainstansrätten, som grundligt undersökte kopplingen mellan de fem tillståndsbesluten, bedömde enligt KWW med rätta att den aktuella kapacitetsbegränsningen inte kunde anses utgöra en sådan begränsning av den faktiska produktionen. En begränsning av detta slag kan för övrigt endast anses föreligga efter ett snabbt formellt förfarande enligt artikel 88.2 EG.

33. Enligt KWW utgör den övervakning av produktionen som föreskrivs i de tre sista tillståndsbesluten endast ett medel för att säkerställa att kapacitetsbegränsningen efterlevs genom att möjliggöra upptäckt av eventuellt kringgående av produktionsbegränsningarna. Detta bekräftas av de handlingar som inkommit från parterna inom ramen för förfarandet. Förstainstansrätten tolkade därmed begreppet kapacitetsbegränsning i enlighet med gällande rättspraxis (förstainstansrättens dom i det ovannämnda målet Skibsværftsforeningen m.fl. mot kommissionen, punkt 174).

34. Domstolen erinrar inledningsvis om att kommissionen genom de fem tillståndsbesluten i enlighet med direktiv 90/684 och direktiv 92/68 godkände det statliga stöd som Förbundsrepubliken Tyskland avsåg bevilja KWW, på sammanlagt 1246,9 miljoner DEM, under förutsättning att kapacitetsbegränsningen på 85000 kbt per år iakttogs. Denna begränsning motsvarade det antal kbt som Förbundsrepubliken Tyskland hade tilldelat varvet i fråga i samband med genomförandet av artikel 10a.2 c i direktiv 90/684. Enligt denna bestämmelse får driftsstöd till ny- och ombyggnad av fartyg vid de varv som den 1 juli 1990 var verksamma i före detta Tyska demokratiska republiken fram till den 31 december 1993 anses vara förenliga med den gemensamma marknaden under förutsättning att Förbundsrepubliken Tyskland åtar sig att före den 31 december 1995 genomföra verkliga och definitiva kapacitetsminskningar motsvarande 40 procent av nettokapaciteten den 1 juli 1990, vilken uppgick till 545000 kbt.

35. Det är för övrigt ostridigt att de tekniska begränsningar som gällde för varvets anläggningar inte överskreds åren 1997 och 1998, som de ifrågasatta besluten avser, och att kommissionen endast tog hänsyn till varvets faktiska produktion vid motiveringen av nämnda beslut.

36. Under dessa omständigheter skall domstolen endast undersöka huruvida förstainstansrätten gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning när den bedömde att tillståndsbesluten, i vilka en kapacitetsbegränsning fastställdes, inte kunde anses innehålla ett villkor om begränsning av den faktiska produktionen.

37. Domstolen konstaterar att varken direktiv 90/684 eller direktiv 92/68 innehåller någon definition av begreppet kapacitet eller av begreppet kapacitetsbegränsning. Domstolen konstaterar vidare att ett företags faktiska produktion inte är detsamma som dess produktionskapacitet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 11 maj 1983 i mål 244/81, Klöckner-Werke mot kommissionen, REG 1983, s. 1451, punkterna 22 och 23).

38. Det stämmer att rådet, för att motivera införandet av den nya artikeln 10a i direktiv 90/684, i tredje skälet i direktiv 92/68 anförde att konkurrenssituationen tvingade varvsindustrin inom territorierna i före detta Tyska demokratiska republiken att i väsentlig del bidra till minskningen av kapacitetsöverskotten som, på världsnivå, fortsätter att förhindra återgången till en normal marknadssituation inom varvsindustrin. Det är emellertid inte möjligt att av målet att minska kapacitetsöverskotten, vilket avser de produktionsmedel som varven kan tänkas använda sig av och inte själva produktionen, dra slutsatsen att en kapacitetsbegränsning som fastställts i beslut som antagits på grundval av dessa direktiv i sig innebär en produktionsbegränsning.

39. Det kan i övrigt medges, som kommissionen anfört, att gemenskapslagstiftaren, genom att ålägga Förbundsrepubliken Tyskland verkliga och definitiva kapacitetsminskningar motsvarande 40 procent av nettokapaciteten den 1 juli 1990, för att säkerställa rimliga och enhetliga konkurrensvillkor inom gemenskapen, som det står i nionde skälet i direktiv 90/684, ville åstadkomma en motvikt till det betydande statliga stöd som varven i nya delstater hade beviljats. Detta stöd gjorde det nämligen möjligt för varven att snabbt införskaffa högpresterande tekniska anläggningar vilka gjorde det möjligt att komma upp i en betydande produktion, en produktion som riskerade att ge upphov till betydande snedvridningar av konkurrensen för andra varv vilka hade uppnått denna tekniska nivå först efter lång tid och med hjälp av egna medel. Varken i artikel 10a eller i någon annan bestämmelse i direktiv 90/684 föreskrivs emellertid att den krävda minskningen av den sammanlagda kapaciteten hos varv i nya delstater skall åstadkommas genom att varje varvs faktiska produktion begränsas.

40. Gemenskapslagstiftaren har således avstått från att tillhandahålla uppgifter i nämnda direktiv som gör det möjligt att fastställa vad som innefattas i begreppet varvens kapacitet och från att ange hur målet att minska deras överskottskapacitet kan uppnås. Av detta följer att kommissionen förfogade över ett visst utrymme för skönsmässig bedömning vid fastställandet av de villkor som det planerade stödet skulle uppfylla, för att förbli förenligt med den gemensamma markanden inom ramen för de undantagsbestämmelser som infördes genom direktiv 90/684 till förmån för varven, och för att inte äventyra det ovannämnda målet i direktivets artikel 10a.

41. Även om man antar att kommissionen, inom ramen för det utrymme för skönsmässig bedömning som den förfogade över, hade kunnat göra bedömningen att kravet i artikel 10a.2 c i direktiv 90/684 inte enbart innebar att varvets tekniska kapacitet skulle understiga 85000 kbt per år utan också att dess faktiska produktion skulle understiga denna mängd, ålåg det den i så fall att klart och tydligt ange detta i tillståndsbesluten.

42. Det är emellertid klarlagt att inget av de fem tillståndsbesluten innehåller uppgifter om att kapacitetsbegränsningen på 85000 kbt utgjorde en maximigräns för den faktiska produktionen per år.

43. Kommissionen har inte heller bestridit att de två första tillståndsbesluten endast innehåller villkor om tekniska begränsningar för KWW, vilket förstainstansrätten konstaterade i punkterna 97-100 och 103 i den överklagade domen. Generaladvokaten konstaterade samma sak i punkt 51 i förslaget till avgörande.

44. Vad avser det tredje, det fjärde och det femte tillståndsbeslutet konstaterar domstolen avslutningsvis att förstainstansrätten inte gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning när den i punkt 102 i den överklagade domen konstaterade att det inte var möjligt att tolka kapacitetsbegränsningen uttryckt i kbt per år som en begränsning av den faktiska produktionen på grundval av de meningar i nämnda beslut som citeras i samma punkt.

45. Med tanke på att kommissionen i de nämnda meningarna anförde att det var nödvändigt att kontrollera att kapacitetsbegränsningarna iakttogs, inte bara vid utarbetandet av investeringsplaner, utan också i samband med produktionsplaneringen och själva produktionen, kan institutionen, som därmed fastställde formerna för och framför allt etapperna i den övervakning som var nödvändig för iakttagandet av kapacitetsbegränsningama, inte anses uttryckligen ha villkorat tillstånden med en produktionsbegränsning. Domstolen konstaterar, i likhet med förstainstansrätten i punkt 103 i den överklagade domen, att kommissionen i det fjärde och det femte tillståndsbeslutet bland annat preciserade att varvets anläggningar inte fick ändras under perioden för kapacitetsbegränsningen. Av denna omständighet kan rimligtvis den slutsatsen dras att, tvärtemot vad kommissionen har gjort gällande i punkt 28 i överklagandet, övervakningen av de tekniska begränsningarna för anläggningarna kunde förbli meningsfull i samband med produktionen, utan att en sådan övervakning för den sakens skull innebar att tillstånden hade villkorats med en begränsning av den faktiska produktionen.

46. Under dessa omständigheter är varken lydelsen av eller systematiken hos tillståndsbesluten sådan att kapacitetsbegränsningen på 850000 kbt kan anses avse KWW:s faktiska produktion.

47. Även om man antar att de tekniska restriktionerna i tillståndsbesluten skulle visa sig vara olämpliga för att uppnå målet att undvika snedvridningar i konkurrensen mellan varv, är det inte av denna omständighet i sig, vilken är hänförlig till tiden efter tillståndsbeslutens antagande och endast visar att de valda medlen inte är lämpade för att uppnå målet, möjligt att dra slutsatsen att kapacitetsbegränsningen i tillståndsbesluten i själva verket utgjorde en produktionsbegränsning.

48. Av det ovan anförda följer att förstainstansrätten inte gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning när den bedömde att begreppet kapacitetsbegränsning i tillståndsbesluten inte kunde tolkas så att det avsåg en begränsning av KWW:s produktion.

49. Förstainstansrätten avsåg, i punkterna 105-109 i den överklagade domen, dessutom att ange ytterligare stöd för sin tolkning av nämnda beslut genom hänvisningar till sin egen och domstolens rättspraxis samt till andra handlingar i den akt som förstainstansrätten förfogade över. Domstolen konstaterar dock att domskälen i denna del av domen är överflödiga i förhållande till domskälen i punkterna 91-104, som ligger till grund för denna tolkning. Av denna anledning och med hänsyn till att förstainstansrätten inte gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning genom att göra denna tolkning, saknar kommissionens invändningar avseende domskälen i punkterna 105-109 betydelse. Domstolen underkänner nämligen, i enlighet med fast rättspraxis, sådana invändningar eftersom dessa inte kan föranleda att förstainstansrättens dom upphävs (se bland annat dom av den 18 mars 1993 i mål C-35/92 P, parlamentet mot Frederiksen, REG 1993, s. I-991, punkt 31, av den 22 december 1993 i mål C-244/91 P, Pincherle mot kommissionen, REG 1993, s. I-6965, punkt 25, och av den 11 mars 1997 i mål C-264/95 P, kommissionen mot Union internationale des chemins de fer, REG 1997, s. I-1287, punkt 48).

50. Av det ovan anförda följer att överklagandet skall ogillas.

51. Enligt artikel 69.2 i rättegångsreglerna, som enligt artikel 118 skall tillämpas i mål om överklagande, skall tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats. KWW har yrkat att kommissionen skall förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna. Eftersom kommissionen har tappat målet, skall klagandens yrkande bifallas.

På dessa grunder beslutar DOMSTOLEN (femte avdelningen) följande dom:

1) Överklagandet ogillas.

2) Europeiska gemenskapernas kommission skall ersätta rättegångskostnaderna.

1 Rättegångsspråk: franska.