Domstolens dom (stora avdelningen) den 3 maj 2005

I de förenade målen C-387/02, C-391/02 och C-403/02, angående begäran om förhandsavgöranden enligt artikel 234 EG, som framställts av Tribunale di Milano (C-387/02 och C-403/02) och Corte d'appello di Lecce (C-391/02) (Italien), genom beslut av den 26, den 29 och den 7 oktober 2002, som inkom till domstolen den 28 oktober, den 12 november respektive den 8 november 2002, i brottmålen mot

DOMSTOLEN (stora avdelningen) sammansatt av ordföranden V. Skouris, avdelningsordförandena P. Jann, C.W. A. Timmermans (referent), A. Rosas och A. Borg Barthet samt domarna J.-P. Puissochet, R. Schintgen, N. Colneric, S. von Bahr, M. Ilešič, J. Malenovský, U. Lõhmus och E. Levits, generaladvokat: J. Kokott, justitiesekreterare: avdelningsdirektören L. Hewlett,

med beaktande av det skriftliga förfarandet och efter att förhandling hållits den 13 juli 2004,

med beaktande av de yttranden som avgetts av: Silvio Berlusconi, genom G. Pecorella och N. Ghedini, avvocati, Sergio Adelchi, genom P. Corleto, avvocato, Marcello Dell'Utri, genom G. Roberti och P. Siniscalchi, avvocati, La Procura della Repubblica, genom G. Colombo, G. Giannuzzi, E. Cilio och I. Boccassini, samtliga i egenskap av ombud, Italiens regering, genom I.M. Braguglia, i egenskap av ombud, biträdd av O. Fiumara, avvocato dello Stato, Europeiska gemenskapernas kommission, genom V. Di Bucci och C. Schmidt, båda i egenskap av ombud,

och efter att den 14 oktober 2004 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,

följande

Dom

Tillämpliga bestämmelser

Gemenskapslagstiftningen

Den nationella lagstiftningen

Bolagsrätt

Allmänna straffbestämmelser

Tvisterna vid de nationella domstolarna och tolkningsfrågorna

Tolkningsfrågorna

Yttranden

Domstolens bedömning

Det gemenskapsrättsliga kravet att påföljder skall vara lämpliga

Principen om retroaktiv tillämpning av lindrigare strafflagstiftning

Huruvida det är möjligt att åberopa första bolagsdirektivet

Rättegångskostnader

1. Begäran om förhandsavgöranden avser i samtliga fall tolkningen av rådets första direktiv 68/151/EEG av den 9 mars 1968 om samordning av de skyddsåtgärder som krävs i medlemsstaterna av de i artikel 58 andra stycket i fördraget avsedda bolagen i bolagsmännens och tredje mans intressen, i syfte att göra skyddsåtgärderna likvärdiga inom gemenskapen (EGT L 65, s. 8; svensk specialutgåva, område 17, volym 1, s. 3) (nedan kallat första bolagsdirektivet), särskilt artikel 6 i detta direktiv, rådets fjärde direktiv 78/660/EEG av den 25 juli 1978 grundat på artikel 54.3 g i fördraget om årsbokslut i vissa typer av bolag (EGT L 222, s. 11; svensk specialutgåva, område 17, volym 1, s. 17) (nedan kallat fjärde bolagsdirektivet), särskilt artikel 2 i detta direktiv, och rådets sjunde direktiv 83/349/EEG av den 13 juni 1983 grundat på artikel 54.3 g i fördraget om sammanställd redovisning (EGT L 193, s. 1; svensk specialutgåva, område 17, volym 1, s. 59) (nedan kallat sjunde bolagsdirektivet), särskilt artikel 16 i detta direktiv, samt artikel 5 i EEG-fördraget (senare artikel 5 i EG-fördraget, nu artikel 10 EG) och artikel 54.3 g i EEG-fördraget (senare artikel 54.3 g i EG-fördraget, nu artikel 44.2 g EG i ändrad lydelse).

2. Dessa begäran har framställts i samband med brottmål i vilka åtal har väckts mot Silvio Berlusconi (C-387/02), Sergio Adelchi (C-391/02) och Marcello Dell'Utri m.fl. (C-403/02) på grund av att de misstänks för att ha åsidosatt bestämmelserna om uppgivande av oriktiga uppgifter rörande bolag (upprättande av falska bokföringshandlingar) i codice civile (nedan kallad italienska civillagen).

3. Enligt artikel 54.3 g i fördraget skall Europeiska unionens råd och Europeiska gemenskapernas kommission, i syfte att göra skyddsåtgärderna likvärdiga inom gemenskapen, motverka begränsningar av etableringsfriheten genom att i den utsträckning som det är nödvändigt samordna de skyddsåtgärder som krävs i medlemsstaterna av de i artikel 58 andra stycket i EEG-fördraget (senare artikel 58 andra stycket i EG-fördraget, nu artikel 48 andra stycket EG) avsedda bolagen i bolagsmännens och tredje mans intressen.

4. Rådet har sålunda antagit olika direktiv med stöd av denna artikel, bland andra nedan nämnda direktiv, vilka berörs i målen vid de nationella domstolarna.

5. Första bolagsdirektivet är enligt artikel 1 i direktivet tillämpligt på kapitalbolag, vilket för Italiens del innebär följande bolagsformer: società per azioni (aktiebolag), società in accomandita per azioni (kommanditaktiebolag) och società a responsabilità limitata (bolag med begränsad ansvarighet).

6. I detta direktiv föreskrivs tre åtgärder som syftar till att skydda tredje man som sluter avtal med dessa bolag. För det första skall en akt läggas upp i den ifrågavarande statens handelsregister för varje bolag, innehållande ett visst antal obligatoriska uppgifter. För det andra harmoniseras de nationella bestämmelserna om i vilka fall åtgärder som har vidtagits i bolagets namn (inklusive under bolagsbildningen) äger giltighet och kan åberopas. För det tredje görs en uttömmande uppräkning av de fall då ett bolag kan förklaras ogiltigt.

7. Av artikel 2 i första bolagsdirektivet framgår följande:

8. Av artikel 3.1 och 3.2 i detta direktiv framgår följande:

9. I artikel 6 i samma direktiv föreskrivs följande:

10. Genom fjärde bolagsdirektivet, som för Italiens del gäller för samma bolagsformer som första bolagsdirektivet och som angetts i punkt 5 i förevarande dom, harmoniseras de nationella bestämmelserna om upprättande, innehåll, uppställning och offentliggörande av bolagens årsbokslut.

11. I artikel 2 i detta direktiv förskrivs följande:

12. Av artikel 11 i samma direktiv framgår att medlemsstaterna får tillåta att bolag som inte överskrider vissa gränsvärden avseende balansomslutning, nettoomsättning och antalet anställda upprättar en balansräkning i förkortad form. Artikel 12 i samma direktiv innehåller närmare bestämmelser i detta avseende.

13. I artikel 47.1 i fjärde bolagsdirektivet, i avsnitt 10 i detsamma, med rubriken Offentlighet, föreskrivs följande:

14. I artikel 51 i fjärde bolagsdirektivet, i avsnitt 11 i direktivet, med rubriken Revision föreskrivs följande:

15. I sjunde bolagsdirektivet, som för Italiens del gäller för samma bolagsformer som första och fjärde bolagsdirektiven och som angetts i punkterna 5 och 10 i förevarande dom, föreskrivs åtgärder för att samordna de nationella bestämmelserna om sammanställd redovisning för kapitalbolag.

16. Artikel 16.2-16.6 i sjunde bolagsdirektivet innehåller i huvudsak samma bestämmelser avseende sammanställd redovisning som dem som föreskrivs i artikel 2.2-2.6 i fjärde bolagsdirektivet avseende årsbokslut, vilka angetts ovan i punkt 11 i förevarande dom.

17. I artikel 38.1, 38.4 och 38.6, i avsnitt 5 i sjunde bolagsdirektivet, med rubriken Offentliggörande av den sammanställda redovisningen, föreskrivs följande:

18. Lagstiftningsdekret nr 61 av republikens president av den 11 april 2002 om bestämmelser om överträdelser i straffrättsliga och administrativa hänseenden som rör affärsdrivande bolag, i enlighet med artikel 11 i lag nr 366 av den 3 oktober 2001 (GURI nr 88, av den 15 april 2002, s. 4) (nedan kallad lagstiftningsdekret nr 61/2002), som trädde i kraft den 16 april 2002, har ersatt avsnitt XI i avdelning V i italienska civillagen genom det nya avsnittet XI, med rubriken Straffrättsliga bestämmelser rörande bolag eller bolagskonsortier.

19. Detta lagstiftningsdekret antogs i samband med reformen av den italienska bolagsrätten som genomfördes med ett antal lagstiftningsdekret som antogs med stöd av lag nr 366 av den 3 oktober 2001 (GURI nr 234, av den 8 oktober 2001).

20. I artikel 2621 i italienska civillagen, med rubriken Oriktiga uppgifter och rättsstridig fördelning av vinst eller förskott på utdelning, i den lydelse som gällde innan lagstiftningsdekret nr 61/2002 trädde i kraft (nedan kallad den tidigare artikel 2621 i italienska civillagen), föreskrevs följande:

21. Genom lagstiftningsdekret nr 61/2002 infördes bland annat nya straffbestämmelser i artiklarna 2621 och 2622 i italienska civillagen, om bekämpning av redovisning av oriktiga uppgifter om bolaget, en överträdelse som även kallas upprättande av falska bokföringshandlingar (nedan, alltefter omständigheterna, kallade den nya artikel 2621 i italienska civillagen, den nya artikel 2622 i italienska civillagen eller de nya artiklarna 2621 och 2622 i italienska civillagen), vilka har följande lydelse:

22. Av artikel 2 andra-fjärde styckena i codice penale (nedan kallad italienska strafflagen), med rubriken På varandra följande strafflagar, framgår följande:

23. Enligt artikel 39 i italienska strafflagen kan lagöverträdelser huvudsakligen delas upp i brott och förseelser, varvid vissa typer av strängare straff gäller för brotten än för förseelserna, i enlighet med artikel 17 i samma lag.

24. Det framgår av artikel 158 första stycket i denna lag att preskriptionsfristen börjar löpa då lagöverträdelsen begicks och inte då lagöverträdelsen upptäcktes.

25. Det följer dessutom av artiklarna 157 och 160 i nämnda lag att preskriptionsfristen är tre till fyra och ett halvt år för sådana förseelser som anges i den nya artikel 2621 i italienska civillagen och fem till sju och ett halvt år för sådana brott som anges i den gamla artikel 2621 i italienska civillagen och sådana som föreskrivs i den nya artikel 2622 i samma lag. I artikel 160 i italienska strafflagen fastställs den längsta preskriptionstid som gäller för det fall preskriptionsavbrott sker.

26. Det framgår av respektive begäran om förhandsavgörande att de överträdelser som de tilltalade har åtalats för i de tre aktuella brottmålen vid de nationella domstolarna har begåtts medan den gamla artikel 2621 i italienska civillagen var i kraft, således innan lagstiftningsdekret nr 61/2002 och de nya artiklarna 2621 och 2622 i nämnda lag trädde i kraft.

27. I mål C-387/02 har giudice per le indagini preliminari (förundersökningsdomare) vid Tribunale di Milano, genom beslut av den 26 november 1999, åtalat Silvio Berlusconi vid denna domstols första brottmålsavdelning. Den tilltalade misstänks för att under åren 1986-1989, i sin egenskap av ordförande i bolaget Fininvest SpA och största aktieägare i övriga bolag i koncernen med samma namn, ha upprättat falska handlingar i samband med årsbokslut för detta bolag och för andra bolag i nämnda koncern. De falska handlingarna har enligt åtalet möjliggjort avsättning till hemliga reserver, som var avsedda att finansiera vissa påstått illegala transaktioner.

28. I mål C-403/02, framgår det av begäran om förhandsavgörande att Dell'Utri, Luzi och Comincioli har åtalats vid fjärde brottmålsavdelningen vid Tribunale di Milano misstänkta för att fram till och med år 1993 ha upprättat falska bokslut.

29. Mål C-391/02 inleddes genom att Sergio Adelchi överklagade den dom som meddelats av Tribunale di Lecce den 9 januari 2001, genom vilken han befanns skyldig till att ha upprättat falska handlingar rörande bolagen La Nuova Adelchi Sri och Calzaturifìcio Adelchi Sri, i vilka han var den enda styrelseledamoten. Dessa gärningar, som begicks under åren 1992 och 1993, rör påstått fiktiva tulltransaktioner avseende export och import, samt dessa bolags utfärdande av påstått falska fakturor. Dessa har enligt åtalet oundvikligen lett till att det i boksluten för nämnda bolag redovisats högre kostnader än de faktiska kostnaderna och skenbara intäkter och, följaktligen, en annan omsättning än den faktiska omsättningen.

30. Efter det att lagstiftningsdekret nr 61/2002 hade trätt i kraft gjorde de tilltalade i dessa tre förfaranden gällande att de nya artiklarna 2621 och 2622 i italienska civillagen skulle tillämpas i deras fall.

31. De nationella domstolarna har påpekat att en tillämpning av dessa nya bestämmelser förhindrar att gärningarna, som ursprungligen ledde till åtal för brott enligt den tidigare artikel 2621 i italienska civillagen, kan ligga till grund för åtal av de skäl som anges nedan.

32. Även om åklagaren, i princip, kan väcka åtal för gärningarna ex officio, det vill säga utan anmälan, med stöd av den nya artikel 2621 i italienska civillagen, rubriceras denna lagöverträdelse numera som en förseelse, med en preskriptionsfrist på högst fyra och ett halvt år, och inte längre som ett brott, med en preskriptionsfrist på högst sju och ett halvt år, enligt den gamla artikel 2621 i italienska civillagen. I målen vid de nationella domstolarna är den lagöverträdelse som föreskrivs i den nya artikel 2621 i italienska civillagen utan tvekan preskriberad.

33. Enligt dessa domstolar innebär denna förändrade rubricering av överträdelsen även att följdbrott, såsom medverkan i kriminella ligor, penningtvätt eller häleri, inte längre kan åtalas, eftersom dessa brott förutsätter att det som utgångspunkt föreligger ett brott och inte en förseelse.

34. Även om de gärningar som ligger till grund för åtalen vid de nationella domstolarna ännu inte är preskriberade, med avseende på det brott som föreskrivs i den nya artikel 2622 i italienska civillagen, kan de inte åtalas med stöd av denna artikel om de inte anmäls av en bolagsman eller en borgenär som anser sig ha lidit skada till följd av de falska handlingarna. Det krävs nämligen att en anmälan inges för att åtal skall kunna väckas med stöd av denna bestämmelse, i vart fall om de falska handlingarna, såsom påståtts i de aktuella brottmålen vid de nationella domstolarna, har avsett bolag som inte är börsnoterade.

35. Nämnda domstolar har slutligen påpekat att det föreligger ytterligare hinder för att väcka åtal för gärningarna i form av de gränsvärden som föreskrivs i likadana termer i de nya artiklarna 2621 tredje och fjärde styckena och 2622 femte och sjätte styckena i italienska civillagen, vilka medför att straff inte utdöms för falska handlingar som inte har någon väsentlig betydelse eller som endast har mindre betydelse, nämligen sådana som endast leder till att rörelseresultatet före skatt ändras med högst fem procent eller att nettotillgångarna ändras med högst en procent.

36. Mot bakgrund av detta anser de nationella domstolarna, i likhet med åklagaren, att de aktuella förfarandena ger upphov till frågor angående huruvida de påföljder som föreskrivs i de nya artiklarna 2621 och 2622 i italienska civillagen är lämpliga i den mening som avses i artikel 6 i första bolagsdirektivet, som denna artikel har tolkats av domstolen bland annat i dom av den 4 december 1997 i mål C-97/96, Daihatsu Deutschland (REG 1997, s. I-6843), eller i artikel 5 i fördraget, av vilken det, enligt fast rättspraxis sedan dom av den 21 september 1989 i mål 68/88, kommissionen mot Grekland (REG 1989, s. 2965; svensk specialutgåva, volym 10, s. 153), punkterna 23 och 24, följer att de påföljder som föreskrivs för överträdelse av gemenskapsrättsliga bestämmelser skall vara effektiva, stå i rimlig proportion till överträdelsen samt vara avskräckande.

37. Tribunale di Milano har mot denna bakgrund, vad beträffar mål C-387/02, beslutat att vilandeförklara målet och ställa tolkningsfrågor till domstolen, vilka mot bakgrund av skälen till begäran om förhandsavgörande kan tolkas enligt följande:

38. Corte d'appello di Lecce har, vad beträffar mål C-391/02, beslutat att vilandeförklara målet och ställa följande tolkningsfrågor till domstolen:

39. Tribunale di Milano har i mål C-403/02 beslutat att vilandeförklara målet och ställa följande tolkningsfrågor till domstolen:

40. Genom beslut av domstolens ordförande av den 20 januari 2003 förenades målen C-387/02, C-391/02 och C-403/02 vad gäller det skriftliga och det muntliga förfarandet samt domen.

41. Silvio Berlusconi och Marcello Dell'Utri har yrkat att de tolkningsfrågor som ställts i mål C-387/02 respektive mål C-403/02 skall avvisas. Även den italienska regeringen har ifrågasatt huruvida frågorna kan tas upp till prövning.

42. De anser att de ställda frågorna har till syfte att kringgå tillämpningen av de nya artiklarna 2621 och 2622 i italienska civillagen, så att åtal kan väckas med stöd av den tidigare artikel 2621 i italienska civillagen, en bestämmelse som är klart mindre förmånlig för de tilltalade.

43. Även om man antar att de nya artiklarna 2621 och 2622 i italienska civillagen är oförenliga med första eller fjärde bolagsdirektivet, är det inte möjligt att, i avsaknad av en straffrättslig bestämmelse i tillämplig nationell rätt, åtala de tilltalade och ådöma dem en annan och strängare påföljd på grundval av dessa direktiv.

44. Det följer nämligen av domstolens fasta rättspraxis att ett direktiv inte i sig kan medföra skyldigheter för en enskild och således inte som sådant kan åberopas gentemot denne. Ett direktiv kan inte heller, i sig och oberoende av om det i medlemsstaten har antagits en nationell lag för att genomföra direktivet, utgöra grundval för straffrättsligt ansvar eller en skärpning av det straffrättsliga ansvaret för personer som bryter mot dess bestämmelser.

45. Domstolens svar saknar betydelse för att avgöra de mål som är anhängiga vid de nationella domstolarna när, som i målen vid de nationella domstolarna, den tidigare artikel 2621 i italienska civillagen i vilket fall som helst inte kan tillämpas.

46. En tillämpning av denna bestämmelse strider mot principen om retroaktiv tillämpning av den strafflag som är mest förmånlig för den tilltalade, en grundläggande rättighet som i likhet med legalitetsprincipen, som den utgör en viktig del av, ingår i gemenskapens rättsordning.

47. Kommissionen har däremot gjort gällande att tolkningsfrågorna kan tas upp till prövning.

48. Huruvida dessa frågor kan tas upp till prövning beror inte på en eventuell tillämpning av legalitetsprincipen i det fall domstolens svar innebär att de nya artiklarna 2621 och 2622 i italienska civillagen är oförenliga med gemenskapsrätten, vilket kan medföra att åtal kan väckas med stöd av den tidigare artikel 2621 i nämnda lag, vilken är mindre förmånlig för de tilltalade.

49. Det är viktigt att påpeka att, när de gärningar som ligger till grund för de brottmål som inletts mot de tilltalade vid de nationella domstolarna upptäcktes, dessa gärningar var straffbelagda, nämligen på grundval av den tidigare artikel 2621 i italienska civillagen, och att det var först senare som det antogs nya nationella bestämmelser som var mer förmånliga för de tilltalade, men vilkas förenlighet med gemenskapsrätten i vissa avseenden kan ifrågasättas, vilket innebär att den nationella domstolen i förekommande fall kan vara skyldig att underlåta att tillämpa dessa bestämmelser.

50. I en sådan situation är det inte gemenskapslagstiftningen som utgör grundval för straffrättsligt ansvar eller en skärpning av det straffrättsliga ansvaret. I ett sådant fall skall den nationella lag som var i kraft då gärningen begicks och som är förenlig med gemenskapsrätten fortsätta att gälla, genom att man underlåter att tillämpa en senare lag som är mer förmånlig men som strider mot gemenskapsrätten.

51. Principen om gemenskapsrättens företräde utgör hinder för en tillämpning av senare nationella bestämmelser som är mer förmånliga för den tilltalade på gärningar som begicks innan dessa bestämmelser trädde i kraft, om det visar sig att dessa bestämmelser inte föreskriver lämpliga påföljder för överträdelse av gemenskapsrättsliga bestämmelser och därför är oförenliga med gemenskapsrätten, såsom den tolkats av domstolen.

52. De nationella domstolarna har ställt sina frågor för att få klarhet i huruvida de nya artiklarna 2621 och 2622 i italienska civillagen, med hänsyn till en del av de bestämmelser de innehåller, är förenliga med det gemenskapsrättsliga kravet att påföljder för överträdelser av gemenskapsrätten skall vara lämpliga (se punkt 36 i förevarande dom).

53. Inledningsvis skall domstolen pröva huruvida det i artikel 6 i första bolagsdirektivet uppställs ett krav, eller om ett sådant följer av artikel 5 i fördraget, på att de påföljder som föreskrivs för överträdelser i form av upprättande av falska bokföringshandlingar, såsom de påföljder som föreskrivs i de nya artiklarna 2621 och 2622 i italienska civillagen, skall vara lämpliga, vilket enligt fast rättspraxis som nämnts i punkt 36 i förevarande dom innebär att de påföljder som föreskrivs vid överträdelser av gemenskapsrättsliga bestämmelser skall vara effektiva, stå i rimlig proportion till överträdelsen samt vara avskräckande.

54. Det kan i detta avseende påpekas att påföljder för överträdelser i form av upprättande av falska bokföringshandlingar, som de påföljder som föreskrivs i de nya artiklarna 2621 och 2622 i italienska civillagen, har till syfte att bestraffa klara överträdelser av den grundläggande princip som innebär att årsboksluten för de bolag som avses i fjärde bolagsdirektivet skall ge en rättvisande bild av bolagets tillgångar och skulder, ekonomiska ställning samt resultat (se, för ett liknande resonemang, dom av den 7 januari 2003 i mål C-306/99, BIAO, REG 2003, s. I-1, punkt 72, och där angiven rättspraxis). Iakttagandet av denna princip utgör, som framgår av fjärde skälet och artikel 2.3 och 2.5 i fjärde bolagsdirektivet, det huvudsakliga målet för detta direktiv.

55. Detta påpekande kan för övrigt överföras på sjunde bolagsdirektivet, vars artikel 16.3 och 16.5 innehåller i huvudsak samma bestämmelser för sammanställd redovisning som de som föreskrivs för årsbokslut i artikel 2.3 och 2.5 i fjärde bolagsdirektivet.

56. Vad beträffar det påföljdssystem som föreskrivs i artikel 6 i första bolagsdirektivet ger själva lydelsen av denna bestämmelse en anvisning om att detta system skall förstås så att det avser inte endast det fall då årsboksluten inte alls offentliggjorts, utan även det fall då årsbokslut offentliggjorts, men dessa inte upprättats i enlighet med de bestämmelser som föreskrivs i fjärde bolagsdirektivet vad beträffar innehållet i boksluten.

57. I nämnda artikel 6 föreskrivs nämligen inte bara en skyldighet för medlemsstaterna att föreskriva lämpliga påföljder för det fall att balans- och resultaträkningarna inte offentliggörs, utan denna skyldighet gäller även i det fall dessa handlingar inte offentliggörs i den form som föreskrivs för offentliggörande i artikel 2.1 f i första bolagsdirektivet. Denna sistnämnda bestämmelse hänvisar uttryckligen till den samordning som skall göras av de bestämmelser som avser innehållet i årsboksluten, vilken har genomförts genom fjärde bolagsdirektivet.

58. Det framgår av systematiken i fjärde bolagsdirektivet vilket, med avseende på samma bolagsformer, kompletterar de skyldigheter som fastställts i första bolagsdirektivet att gemenskapslagstiftaren, med hänsyn till avsaknaden i detta direktiv av allmänna bestämmelser om påföljder, om man bortser från de fall som omfattas av det särskilda undantaget i artikel 51.3 i fjärde bolagsdirektivet, faktiskt har avsett att påföljdssystemet enligt artikel 6 i första bolagsdirektivet skall gälla för överträdelser av skyldigheter som följer av fjärde bolagsdirektivet, bland annat för underlåtenhet att offentliggöra årsbokslut som med avseende på sitt innehåll överensstämmer med de bestämmelser som finns på detta område.

59. Sjunde bolagsdirektivet innehåller däremot en sådan allmän bestämmelse i artikel 38.6. Utan tvekan gäller denna allmänna bestämmelse även offentliggörande av sammanställd redovisning som inte upprättats i enlighet med de bestämmelser som föreskrivs i detta direktiv.

60. Orsaken till denna skillnad i innehåll mellan fjärde och sjunde bolagsdirektivet är att artikel 2.1 f i första bolagsdirektivet inte hänvisar till sammanställd redovisning. Artikel 6 i detta direktiv kan således inte anses vara tillämplig för det fall de skyldigheter som hänför sig till sammanställd redovisning inte iakttas.

61. En tolkning av nämnda artikel 6 som innebär att den även gäller för underlåtenhet att offentliggöra årsbokslut som upprättats i enlighet med bestämmelser som föreskrivs angående innehållet i detta, styrks dessutom av det sammanhang de aktuella direktiven ingår i och de mål de eftersträvar.

62. Det skall i detta hänseende särskilt beaktas, som generaladvokaten påpekade i punkterna 72-75 i sitt förslag till avgörande, den grundläggande roll som offentliggörandet av kapitalbolags årsbokslut och a fortiori årsbokslut som upprättats i enlighet med de harmoniserade bestämmelserna rörande deras innehåll har, i syfte att skydda tredje mans intressen. Detta är ett ändamål som klart betonats i ingressen till såväl första som fjärde bolagsdirektivet.

63. Av detta följer att artikel 6 i första bolagsdirektivet innehåller ett krav på att sådana påföljder som dem som avses i de nya artiklarna 2621 och 2622 i italienska civillagen för överträdelser i form av upprättande av falska bokföringshandlingar skall vara lämpliga.

64. I syfte att klargöra omfattningen av det krav som föreskrivs i nämnda artikel 6, att påföljderna skall vara lämpliga, kan det vara ändamålsenligt att beakta domstolens fasta rättspraxis rörande artikel 5 i fördraget, vilken innehåller ett liknande krav.

65. Enligt denna rättspraxis skall medlemsstaterna, som dock har möjlighet att välja påföljder, ombesörja att överträdelser av gemenskapsrätten beivras enligt regler motsvarande de materiella och processuella regler som gäller för överträdelser av liknande art och svårhetsgrad enligt nationell rätt. Påföljderna skall under alla omständigheter vara effektiva, stå i rimlig proportion till överträdelsen samt vara avskräckande (se, bland annat, domen i det ovannämnda målet kommissionen mot Grekland, punkterna 23 och 24, dom av den 10 juli 1990 i mål C-326/88, Hansen, REG 1990, s. I-2911, punkt 17, av den 30 september 2003 i mål C-167/01, Inspire Art, REG 2003, s. I-10155, punkt 62, och av den 15 januari 2004 i mål C-230/01, Penycoed, REG 2004, s. I-937, punkt 36 och där angiven rättspraxis).

66. Oavsett huruvida artikel 6 i första bolagsdirektivet är tillämplig i det fall årsbokslutet inte har offentliggjorts, skall de nya artiklarna 2621 och 2622 i italienska civillagen, enligt artikel 2 i italienska strafflagen, i vilken principen om retroaktiv tillämpning av lindrigare strafflagstiftning fastslås, tillämpas, trots att de först trädde i kraft efter det att de gärningar som ligger till grund för åtalen i målen vid de nationella domstolarna hade begåtts.

67. Härvid kan det konstateras att det följer av fast rättspraxis att de grundläggande rättigheterna utgör en integrerad del av de allmänna rättsprinciper som domstolen skall säkerställa iakttagandet av, och att den därvid utgår från medlemsstaternas gemensamma konstitutionella traditioner samt från den vägledning som ges i de folkrättsliga dokument angående skydd för de mänskliga rättigheterna som medlemsstaterna varit med om att utarbeta eller har tillträtt (se, bland annat, dom av den 12 juni 2003 i mål C-112/00, Schmidberger, REG 2003, s. I-5659, punkt 71 och där angiven rättspraxis, och av den 10 juli 2003 i de förenade målen C-20/00 och C-64/00, Booker Aquaculture och Hydro Seafood, REG 2003, s. I-7411, punkt 65 och där angiven rättspraxis).

68. Principen om retroaktiv tillämpning av lindrigare strafflagstiftning utgör en del av medlemsstaternas gemensamma konstitutionella traditioner.

69. Av detta följer att denna princip skall anses utgöra en del av de allmänna gemenskapsrättsliga principer som den nationella domstolen måste iaktta när den tillämpar nationell rätt som antagits för att genomföra gemenskapsrätten, i detta fall närmare bestämt de bolagsrättsliga direktiven.

70. Det kan emellertid ifrågasättas huruvida principen om retroaktiv tillämpning av lindrigare strafflagstiftning är tillämplig när den strider mot andra gemenskapsrättsliga bestämmelser.

71. Det saknas anledning att pröva denna fråga med anledning av tvisterna vid de nationella domstolarna, eftersom den relevanta gemenskapsrättsliga bestämmelsen ingår i ett direktiv som har åberopats gentemot en enskild av rättsliga myndigheter i ett brottmål.

72. För det fall de nationella domstolarna, mot bakgrund av domstolens svar, finner att de nya artiklarna 2621 och 2622 i italienska civillagen, på grund av vissa bestämmelser i dessa, inte uppfyller det gemenskapsrättsliga kravet att påföljderna skall vara lämpliga, följer det av domstolens fasta rättspraxis att de nationella domstolarna är skyldiga att, med stöd av sin egen behörighet, underlåta att tillämpa de nya artiklarna, utan att de behöver begära eller avvakta ett föregående upphävande av dessa genom lagstiftning eller något annat konstitutionellt förfarande (se, bland annat, dom av den 9 mars 1978 i mål 106/77, Simmenthal, REG 1978, s. 629, punkterna 21 och 24, svensk specialutgåva, volym 4, s. 75, av den 4 juni 1992 i de förenade målen C-13/91 och C-113/91, Debus, REG 1992, s. I-3617, punkt 32, och av den 22 oktober 1998 i de förenade målen C-10/97-C-22/97, IN. CO. GE'90 m.fl., REG 1998, s. I-6307, punkt 20).

73. Domstolen har emellertid i sin fasta rättspraxis även fastslagit att ett direktiv inte i sig kan medföra skyldigheter för en enskild och således inte som sådant åberopas gentemot denne (se, bland annat, dom av den 5 oktober 2004 i de förenade målen C-397/01-C-403/01, Pfeiffer m.fl., REG 2004, s. I-8835, punkt 108 och där angiven rättspraxis).

74. Domstolen har fastställt att ett direktiv, i det särskilda fall då det åberopas av myndigheterna i en medlemsstat gentemot en enskild i ett brottmål, inte i sig och utan hänsyn till en medlemsstats nationella lagstiftning som antagits för dess genomförande kan utgöra grundval för straffrättsligt ansvar eller en skärpning av det straffrättsliga ansvaret för dem som bryter mot dess bestämmelser (se, bland annat, dom av den 8 oktober 1987 i mål 80/86, Kolpinghuis Nijmegen, REG 1987, s. 3969, punkt 13, och av den 7 januari 2004 i mål C-60/02, REG 2004, s. I-651, punkt 61 och där angiven rättspraxis).

75. Att åberopa artikel 6 i första bolagsdirektivet, i syfte att pröva huruvida de nya artiklarna 2621 och 2622 i italienska civillagen är förenliga med denna bestämmelse, kan emellertid medföra att de lindrigare straff som föreskrivs i dessa artiklar inte skall tillämpas.

76. Det framgår nämligen av respektive begäran om förhandsavgörande att, om de nya artiklarna 2621 och 2622 i italienska civillagen inte skall tillämpas på grund av att de är oförenliga med nämnda artikel 6 i första bolagsdirektivet, detta kan medföra att ett mycket strängare straff kan ådömas, såsom det som föreskrivs i den tidigare artikel 2621 i denna lag, vilken var i kraft när de gärningar som är föremål för åtal i målen vid de nationella domstolarna begicks.

77. Detta strider mot de gränser som gäller för ett direktiv och som följer av dess beskaffenhet, enligt vilken ett direktiv, såsom framgår av den rättspraxis som nämnts ovan i punkterna 73 och 74 i förevarande dom, inte kan utgöra grundval för straffrättsligt ansvar eller en skärpning av det straffrättsliga ansvaret för de tilltalade.

78. Av detta följer att de tolkningsfrågor som ställts skall besvaras på så sätt att första bolagsdirektivet, i en sådan situation som den vid den nationella domstolen, inte i sig kan åberopas gentemot en tilltalad av myndigheterna i en medlemsstat i ett brottmål, eftersom ett direktiv inte i sig och utan hänsyn till en medlemsstats nationella lagstiftning, som antagits för dess genomförande, kan utgöra grundval för straffrättsligt ansvar eller för en skärpning av det straffrättsliga ansvaret för en tilltalad.

79. Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i målet vid den nationella domstolen utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den nationella domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

På dessa grunder beslutar domstolen (stora avdelningen) följande dom:

1 Rättegångsspråk: italienska.