Förslag till avgörande av generaladvokat Dámaso Ruiz-Jarabo Colomer föredraget den 20 oktober 2005

1 Originalspråk: spanska.

2 EGT L 183, s. 1; svensk specialutgåva, område 5, volym 4, s. 146. Artikel 17 har ändrats genom Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1882/2003 av den 29 september 2003 (EGT L 284, s. 1), vilket dock inte påverkar förevarande förfarande.

3 EGT C 364, s. 1.

4 Samma uttalande återfinns i artikel II-91.1 i Fördraget om inrättande av en konstitution för Europa (EGT 2004, C 310).

5 Sänkta olyckstal som följer av att företagen svarar för kostnaderna för tillfredsställande tekniska installationer i förebyggande syfte missgynnar företag som är etablerade i länder där lagstiftningen erbjuder ett starkare skydd.

6 - Arbetsplatser; - Arbetsutrustning; - Personlig skyddsutrustning; - Arbete vid bildskärm; - Hantering av tunga laster med risk för ryggskador; - Tillfälliga eller rörliga arbetsplatser; - Fiske och jordbruk.

7 Enligt Lozano Lares, F., El marco jurídico comunitario de la seguridad y de la salud laboral, i Cruz Villalón J., och Pérez del Río, T., (coor.), Una aproximación al derecho social comunitario, Tecnos, Madrid, 2000, s. 85, riktas direktivet, även om adressaterna är medlemsstaterna, till arbetsgivarna respektive arbetstagarna, som är de aktiva och passiva subjekten i arbetet med att förebygga arbetsrelaterade risker.

8 Enligt artikel 7.1 skall arbetsgivaren ge en eller flera arbetstagare i uppgift att verka för skydd mot och förebyggande av risker i arbetet, och enligt den likaså nämnda artikel 8.2 skall denne avdela arbetstagare för att genomföra åtgärder beträffande första hjälpen och utrymning.

9 Enligt artikel 9 begränsas de, under rubriken Arbetsgivarens skyldigheter i övrigt, till: a) se till att det finns en riskvärdering av miljöfaktorer på arbetsplatsen, inbegripet faktorer för sådana grupper som är utsatta för speciella risker, b) besluta om de skyddsåtgärder som skall vidtas och den eventuella personliga skyddsutrustning som skall användas, c) föra ett register över arbetsolycksfall, som resulterat i att arbetstagaren varit arbetsoförmögen under mer än tre dagar, d) i enlighet med nationell lagstiftning och/eller praxis upprätta rapporter över arbetsolycksfall, som drabbat arbetstagarna.

10 Artikel 10 innehåller ett antal föreskrifter om Information till arbetstagarna angående arbetsmiljörisker och skydds-och förebyggande åtgärder och verksamhet med avseende såväl på företaget och/eller verksamheten i stort som på varje enskild arbetsplats och/eller varje enskilt arbete, samt åtgärder i fråga om första hjälpen och utrymning (artikel 10.1), som omfattar även arbetsgivare för anställda i utomstående företag och/eller verksamheter (artikel 10.2), med särskild angivelse av arbetstagare med särskilda uppgifter inom dessa områden (artikel 10.3).

11 I meddelande från kommissionen till Europaparlamentet, rådet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén och Regionkommittén om den praktiska tillämpningen av bestämmelserna i direktiven om hälsa och säkerhet i arbetet 89/391/EEG (ramdirektiv), 89/654/EEG (arbetsplatser), 89/655/EEG (arbetsutrustning), 89/656/EEG (personlig skyddsutrustning), 90/269/EEG (manuell hantering av laster) och 90/270/EEG (bildskärmsutrustning) [KOM/2004/62 slutlig] nämns i fråga om det första av de uppräknade direktiven 48 anmälda bestämmelser från Österrike (s. 56– 60).

12 Genom denna lag, som ändrats vid senare tillfällen, ändras andra tidigare lagar som lagen om det allmänna socialförsäkringssystemet, lagen om anpassning av anställningsavtalet, 1975 års gruvlag, lagen om social trygget för jordbrukare, lagen om sysselsättningsfrämjande, 1977 års lag om arbetslöshetsförsäkring och lagen om utlänningars anställning (BGBl. nr 450/1994).

13 Denna lag ändrar i sin tur 1979 års lag om föreskrifter för tjänstemän, 1948 års lag om kontraktsanställda, lagen om domares tjänstgöring, den federala lagen om personalrepresentation, 1979 års lag om mödraskydd och den federala lagen om hälsa och säkerhet i arbetet (BGBl. I nr 70/1999), som även den ändrats senare.

14 I regel när det finns fler än 50 anställda (§ 10.2 nr 4 AschG).

15 Säkerhetsombudens uppgifter beskrivs i artikel 76 ASchG.

16 Om säkerhetsansvariga eller personalföreträdande organ saknas skall samtliga arbetstagare informeras om de berörda frågorna och ges tillgång till dokumentationen i fråga (§ 12.7).

17 Exempelvis motsvaras de nämnda paragraferna 11, 15, 25, 26 och 73 i ASchG av paragrafer med motsvarande nummer i B-BSG.

18 EGT L 1, s. 3; svensk specialutgåva, område 17, volym 2, s. 3.

19 I ansökan framfördes samma kritik i fråga om Beamten-, Kranken- und Unfallversicherungsgesetz (lag om sjuk- och olycksfallsförsäkring för tjänstemän) och Allgemeines Sozialversicherungsgesetz (lag om det allmänna socialförsäkringssystemet), men i repliken förklarade kommissionen att den kritiken inte vidhölls.

20 BGBl. I nr 69/2004.

21 Dom av den 27 november 1990 i mål C-200/88, kommissio nen mot Grekland (REG 1990, s. I-4299), punkt 13, av den 2 maj 1996 i mål C-133/94, kommissionen mot Belgien (REG 1996, s. I-2323), punkt 17, av den 30 januari 2002 i mål C-103/00, kommissionen mot Grekland (REG 2002, s. I-1147), punkt 23, bland många andra.

22 I det motiverade yttrandet av den 19 december 2002 medgavs en frist på två månader för att genomföra direktivet, medan LDG som jag nyss nämnde anmäldes den 10 september 2004.

23 Dom av den 22 maj 2003 i mål C-441/01, kommissionen mot Nederländerna (REG 2003, s. I-5463).

24 Artikel 7 i direktivet har också tolkats i dom av den 15 november 2001 i mål C-49/00, kommissionen mot Italien (REG 2001, s. I-8575). Där konstaterades det att den utgör hinder mot att arbetsgivaren ges rätt att välja om han skall anlita tjänster utifrån när företagets anställda inte har tillräckliga kunskaper (punkterna 19-23).

25 Som jag påpekade i punkt 18 i det förslaget till avgörande finns det vägande skäl för att godta det val som gjorts i artikel 7, det vill säga att det är företagets egna arbetstagare som i första hand skall ombesörja skyddsåtgärder och förebyggande åtgärder, när detta är möjligt. För det första känner dessa personer företaget inifrån, de tillämpar företagets arbetsmetoder, de är införstådda med de faror som är förenade med företagets faktiska verksamhet, de är uppdaterade i fråga om tidigare incidenter, de kan identifiera potentiella risker och de är ständigt närvarande i företagets lokaler. För det andra är arbetstagarna de som har det största intresset av att åtgärderna är effektiva eftersom det är deras eget och deras kollegers liv och hälsa som står på spel. Genom att nämnda åtgärder vidtas av företagets egna anställda ökar dessutom möjligheterna att göra hela personalen medveten om betydelsen av att åtgärderna vidtas, så att eventuella olägenheter inte uppfattas som resultatet av ett påbud som inte härrör från företaget.

26 Enligt de uppgifter som lämnats av den svarande medlemsstaten har 96,7 procent av de österrikiska företagen mindre än 50 anställda.

27 BGBl. II nr 368/1998.

28 BGBl. II nr 352/2002.

29 Enligt § 40 AStV skall åtminstone en person ha utbildning i första hjälpen på arbetsplatser med 5–19 anställda, på arbetsplatser med 20–29 anställda krävs att två personer skall ha sådan utbildning och antalet ökas successivt, men om antalet anställda på arbetsplatsen underskrider fem personer krävs inte sådan utbildning. § 43.1 jämförd med § 12.1 i AStV visar vidare att det endast är nödvändigt att utse en ansvarig för brandbekämpning och, i tillämpliga fall, en ersättare, om det med hänsyn till vissa betingelser — den verksamhet och de arbetsprocesser som genomförs, arten av och mängden ämnen som hanteras, installationerna och tillgänglig utrustning, miljöbetingelser och det högsta antalet arbetstagare — anses nödvändigt för ett effektivt skydd. Identiska regler återfinns i Wiener Arbeitsstättenverordnung in der Land- und Forstwirtschaft (förordning för förbundsstaten Wien om arbetsplatser inom jordbruket och skogsbruket) (LGBl. Wien nr 27/2003), som endast innehåller krav på val av en säkerhetsansvarig, och i tillämpliga fall, en ersättare när särskilda omständigheter talar för detta.

30 I förslaget till avgörande inför domen av den 22 maj 2003 i det ovannämnda målet kommissionen mot Nederländerna påpekade jag att företagets storlek normalt har betydelse för om det finns arbetstagare som har möjlighet att ombesörja skyddsåtgärder och förebyggande åtgärder mot risker i arbetet, men det skall påpekas att så inte alltid är fallet (punkt 26).

31 Ett liknande uttalande återfinns i dom av den 7 februari 2002 i mål C-5/00, kommissionen mot Tyskland (REG 2002, s. I-1305), där det konstaterades vara oförenligt med artiklarna 9.1-10.3 a i direktivet att ge den behöriga förbundsministern befogenhet att befria företagsläkarna och den personal som är specialiserad på arbetsskyddsfrågor från skyldigheten att upprätta rapporter om bedömningen av arbetsförhållandena eftersom företag med tio eller färre anställda på detta sätt kan komma att undgå skyldigheten att inneha en riskvärdering i form av handlingar (punkt 35). Som generaladvokaten Geelhoed konstaterade i förslaget till avgörande i det målet [skyddar] direktivet i princip … alla anställda, oavsett storleken på det företag där de arbetar… I det hänseendet kan överväganden av rent ekonomisk natur, såsom risken för en oproportionerligt hög administrativ belastning på småföretag, inte tillåtas gå före målsättningen att förbättra de fysiska arbetsförhållandena (punkt 48).

32 Montoya Melgar, A., Galiana Moreno, J.Ma., och Sempere Navarro, A.V., Derecho Social Europeo, Tecnos, Madrid, 1994, s. 109.

33 I elfte skälet förklaras att [f]ör att säkerställa en förbättrad skyddsnivå måste arbetstagarna och/eller deras representanter … ha förutsättningar att medverka till att tillräckliga skyddsåtgärder vidtas genom avvägd medverkan i enlighet med nationell lagstiftning och/eller praxis, och i tolfte skälet framhålls att [i]nformation, dialog och avvägd medverkan i frågor som rör säkerhet och hälsa i arbetet måste utvecklas mellan arbetsgivare och arbetstagare och/eller deras representanter med hjälp av ändamålsenliga metoder och medel ….

34 BGBl. nr 22/1974, med senare ändringar.

35 Denna bestämmelse gäller samordningen mellan företag när arbetstagare från olika företag anlitas, och enligt den allmänna regeln skall ett ömsesidigt informationsutbyte ske.

36 BGBl. nr 27/1993.

37 Den tillägger att om det inte finns särskilt avdelade arbets tagare för dessa frågor och organ som representerar dessa arbetstagare, skall medverkan och samråd angående tillsättning och entledigande ske med arbetstagarkollektivet (§ 13.2 i ASchG).

38 Medverkan föreskrivs inte alltid, endast när företagskommit téer eller hälso- och säkerhetskommittéer saknas.

39 Underlåtenheten beror, som jag sagt ovan, på att den nationella rätten inte speglar rangordningen mellan artikel 7.1 och 7.3 i direktivet.

40 § 40 och följande i ASchG.

41 I punkt 62 i svaromålet har representanten för Österrike i fråga om arbetstagarna hänvisat till Verordnung über Grenzwerte für Arbeitsstoffe und Krebserzeugende Arbeitsstoffe (förordning om gränsvärden för ämnen och cancerogener), Verordnung zum Schutz der Arbeitnehmer/innen gegen Gefährdung durch biologische Arbeitsstoffe (förordning om skydd för arbetstagarna mot risker i samband med biologiska ämnen) (Verordnung biologische Arbeitsstoffe), samt § 52 och följande i Allgemeine Arbeitnehmerschutzverordnung — AAV (allmän förordning om arbetarskydd). I fråga om tjänstemännen har denne hänvisat till Bundes-Grenzwerteverordnung (BGBl. II nr 393/2002) och Verordnung über den Schutz der Bundesbediensteten gegen Gefährdung durch biologische Arbeitsstoffe (BGBl. II nr 415/1999).

42 Dom av den 16 november 2000 i mål C-214/98, kommissio nen mot Grekland (REG 2000, s. I-9601), punkt 49, av den 7 december 2000 i mål C-38/99, kommissionen mot Frankrike (REG 2000, s. I-10941), punkt 53, och i domen i det ovannämnda målet kommissionen mot Italien, punkt 21.

43 Lozano Lares, F., a.a., s. 74–77.

44 Förekomsten av dessa två sinsemellan samverkande grupper framgår inom gemenskapssfären där det vid sidan av de bestämmelser som grundas på artikel 95 EG, som syftar till en teknisk harmonisering av varor, finns andra som stöds på artikel 137 EG, som syftar till en harmonisering av förhållandena på arbetsplatserna.

45 Bland annat dom av den 25 maj 1982 i mål 96/81, kommissionen mot Nederländerna (REG 1982, s. 1791), punkt 6, av den 26 juni 2003 i mål C-404/00, kommissionen mot Spanien (REG 2003, s. I-6695), punkt 26, och av den 6 november 2003 i mål C-434/01, kommissionen mot Förenade kungariket (REG 2003, s. I-13239), punkt 21.