Förslag till avgörande av generaladvokat Verica Trstenjak föredraget den 25 oktober 2007

1 Originalspråk: tyska.

2 EGT L 179, s. 1.

3 EGT L 118, s. 1.

4 EUT L 241, s. 15.

5 Denna uttrycksfulla och drastiska jämförelse gjordes av den grekiska regeringen under förhandlingen för att betona behovet av en strikt tolkning av förordningarna nr 1493/1999 och nr 753/2002.

6 Rådets förordning (EEG) nr 2392/89 av den 24 juli 1989 om allmänna bestämmelser om beskrivning och presentation av vin och druvmust (EGT L 232, s. 13; svensk specialutgåva, område 3, volym 30 s. 63). Till denna förordning antogs dessutom kommissionens förordning (EEG) nr 3201/90 av den 16 oktober 1990 om närmare bestämmelser för beskrivning och presentation av vin och druvmust (EGT L 309, s. 1; svensk specialutgåva, område 3, volym 35, s. 41).

7 Domstolen slog i dom av den 5 juli 1995 i mål C-46/94, Voisine (REG 1995, s. I-1859), punkterna 22 och 27, med hänvisning till artiklarna 11 och 12 i förordning nr 2392/89 fast att de visar gemenskapslagstiftarens vilja att i denna förordning anta en detaljerad och uttömmande reglering för beskrivning och presentation av vin och att det i de båda artiklarna fastställs vilka uppgifter som är tillåtna på etiketten vid beskrivningen av ett kvalitetsvin fso.

8 Rådets förordning (EG) nr 1427/96 av den 26 juni 1996 om ändring av förordning (EEG) nr 2392/89 om allmänna bestämmelser om beskrivning och presentation av vin och druvmust (EGT L 184, s. 3).

9 Se Hieronimi, Grands Crus auch bei deutschem Wein? Rechtliche Möglichkeiten einer Weinlagen-Klassifizierung in Deutschland, Zeitschrift für das gesamte Lebensmittelrecht – ZLR 5/97, s. 539–564 (på s. 548). Se även generaladvokaten Geelhoeds förslag till avgörande av den 14 mars 2002 i mål C-81/01, Borie Manoux (REG 2002, s. I-9259), punkt 29, i vilket det med avseende på användningen av ett kännetecken för vin som inte regleras av gemenskapsrätten fastställdes att varje uppgift på etiketten för ett kvalitetsvin fso skall ha uttryckligt stöd i förordning nr 2392/89.

10 Skäl 10 i förordning nr 753/2002 har följande lydelse: Genom förordning (EG) nr 1493/1999 harmoniseras märkningen för alla vinprodukter på grundval av en redan etablerad modell för mousserande viner samtidigt som tillåtelse ges att använda andra termer än de som uttryckligen anges i gemenskapslagstiftningen, på villkor att de är exakta. Det är alltså lämpligt att på samma sätt harmonisera tillämpningsbestämmelserna till den nämnda förordningen på grundval av den modell som tagits fram för mousserande viner samtidigt som det bör säkerställas att varje risk för att dessa andra termer sammanblandas med dem som omfattas av lagstiftningen undviks, och om tvivel uppstår att användningen av sådana termer villkoras av en skyldighet för aktörerna att bevisa att de är korrekta.

11 Mickel/Bergmann, Weinwirtschaft in der EU, i: Handlexikon der Europäischen Union, tredje upplagan, 2005, punkt 5, under Weinbezeichnung.

12 Skäl 7 i förordning nr 1493/1999.

13 Skäl 50 i förordning nr 1493/1999 har följande lydelse: Beskrivningar, beteckningar och presentationen av de produkter som omfattas av denna förordning kan ha stor betydelse för avsättningen av produkterna. Denna förordning bör därför fastställa regler för detta som bör ta hänsyn till konsumenternas och producenternas rättmätiga intresse och som främjar att den inre marknaden fungerar på ett smidigt sätt och att produkterna håller hög kvalitet. Dessa reglers grundläggande principer bör föreskriva en obligatorisk användning av vissa begrepp som gör det möjligt att identifiera produkten och tillhandahålla konsumenterna vissa viktiga uppgifter samt en valfri användning av vissa andra beteckningar på grundval av gemenskapsbestämmelser med förbehåll för bestämmelser om förebyggande av bedrägliga förfaranden.

14 Se Koch, Neues vom Weinrecht, Neue juristische Wochenschrift – NJW 2004, s. 2135, på s. 2136. Författaren har påpekat att liberaliseringen av bestämmelserna om benämning skall ge konsumenterna ökad insyn och information med positiva effekter på avsättningen. Han har emellertid även betonat att det därmed inte har blivit lättare att besvara frågan om vilken information som endast är tillåten i begränsad omfattning på grund av förbudet mot vilseledande eller otillåten på grund av redan normerade uppgifter.

15 Dom av den 2 februari 1994 i mål C-315/92, Clinique Laboratories och Estée Lauder Cosmetics (REG 1994, s. I-317; svensk specialutgåva, volym 15, s. I-13), punkt 12 och följande punkter. I punkt 13 i denna dom har domstolen fastställt att artikel 30 i EG-fördraget (nu artikel 28 EG i ändrad lydelse) förbjuder sådana hinder för den fria rörligheten för varor som följer av regler angående de villkor som dessa varor måste uppfylla (t.ex. deras benämning, form, storlek, vikt, sammansättning, utformning, märkning och förpackning), även om dessa bestämmelser tillämpas utan åtskillnad på alla varor, såvitt de inte kan motiveras av ett mål av allmänt intresse som går före intresset av fri rörlighet för varor.

16 Zipfel, Der lebensmittelrechtliche Täuschungsschutz im Blickfeld des EG-Rechts, Zeitschrift für das gesamte Lebensmittelrecht – ZLR 5–6/1994, s. 557, på s. 564.

17 Dom av den 26 november 1996 i mål C-313/94, Graffione (REG 1996, s. I-6039), punkt 24. Domstolen har i denna dom uttryckligen hänvisat till domen i målet Clinique.

18 Enligt bilaga VII till förordning nr 1493/1999 är produktens varubeteckning, nominell volym, verklig alkoholhalt i volymprocent och varupartiets identifikationsmärkning, i enlighet med rådets direktiv 89/396/EEG av den 14 juni 1989 om identifikationsmärkning av livsmedelspartier exempel på sådana uppgifter.

19 Dom av den 28 januari 1999 i mål C-303/97, Sektkellerei Kessler (REG 1999, s. I-513), punkt 32. Detta mål gällde förväxlingsrisken vid märkning av tyskt mousserande vin. Frågan var om användandet av ett etablerat märkesnamn för sekt (mousserande vin), nämligen Kessler Hochgewächs, är förbjudet på grund av att det föreligger en abstrakt risk för förväxling med beteckningen Riesling-Hochgewächs, vilken i gemenskapsrätten och i nationell rätt är reserverad för vin som uteslutande framställts av druvsorten Riesling. Inte heller generaladvokaten Fenelly ansåg att det var tillräckligt med endast en abstrakt risk för förväxling (förslag till avgörande av den 29 september 1998 i mål C-303/97, Sektkellerei Kessler (REG 1999, s. I-513)).

20 Rådets förordning (EEG) nr 2333/92 av den 13 juli 1992 om allmänna bestämmelser om beskrivning och presentation av mousserande vin och mousserande vin tillsatt med koldioxid (EGT L 231, s. 9). I artikel 13.2 i denna förordning föreskrivs följande: Om beskrivningen och presentationen av och reklam för de produkter som avses i artikel 1.1 kompletteras med märkesnamn, får sådana märkesnamn inte innehålla några ord, stavelser, symboler eller illustrationer som a) är av sådan art att de kan ge upphov till förväxlingar eller vilseleda de personer som de är riktade till enligt punkt 1, eller b) kan förväxlas helt eller delvis med beteckningen på ett bordsvin, ett kvalitetsvin framställt inom ett specificerat område, inkl. ett mousserande kvalitetsvin fso, eller ett importerat vin vars beteckning omfattas av gemenskapsbestämmelser eller med beteckningen på någon annan produkt som avses i artikel 1.1, eller är identiska med beteckningen på en sådan produkt, såvida beteckningen eller presentationen inte är godkänd för de produkter som har använts för att sammanställa cuvéen till det mousserande vinet i fråga.

21 Domen i det ovannämnda målet Sektkellerei Kessler (ovan fotnot 19), punkt 38.

22 Även i facklitteraturen har som exempel på andra uppgifter som är tillåtna enligt avsnitt B.3 särskilt uppgifter om hur produkten erhållits eller framställningsmetod osv. anförts, det vill säga uppgifter som med avseende på den reglerade situationen överlappar uppgifterna enligt avsnitt B.1 b femte strecksatsen. Koch, a.a. (se ovan fotnot 14), s. 2136.

23 Kommissionens yttrande, punkt 17.

24 Denna tolkning har den fördelen att den främjar utvecklingen av de traditionella benämningarna. Vad gäller bilaga III till förordning nr 753/2002 har den traditionella benämningen Reserve utvecklats på tyska i Österrike. I Frankrike återfinns till exempel viner med beteckningen tête de cuvée. Användningen av den traditionella benämningen cuvée reglerades i den numera upphävda franska Code du vin (se artikel 284.4 andra stycket i Code du vin) och avsåg framställningsmetoderna. I denna bestämmelse uteslöts uttryckligen och undantagsvis användningen av benämningen cuvée från den i den dåvarande vinrätten härskande förbudsprincipen. (Se Lamborelle, J.-C., Pillot, J., Code du vin 1999 commenté et annoté, Causse, 1999, sidan 241 och följande sida.) Den nya franska vinrätten innehåller liknande bestämmelser i artikel L 644-2 Code rural, men denna uppgift anges emellertid inte i bilaga III till förordning nr 753/2002.

25 Domen i det ovannämnda målet Sektkellerei Kessler (ovan fotnot 19), punkt 36. Det ankommer på den nationella domstolen att bedöma om en benämning, ett märkesnamn eller en reklamuppgift eventuellt kan vara vilseledande. Det ankommer i detta fall på den nationella domstolen att mot bakgrund av omständigheterna undersöka om de berörda konsumenterna kan förväxla ett märkesnamn eller dess beståndsdelar med hela eller en del av beskrivningen av vissa viner. Det framgår även av domstolens rättspraxis att den nationella domstolen skall beakta de förmodade förväntningar som en normalt informerad samt skäligen uppmärksam och upplyst genomsnittskonsument kan tänkas ha.

26 Dom av den 25 februari 1981 i mål 56/80, Weigand (REG 1981, s. 583), punkt 18.

27 Domen i det ovannämnda målet Sektkellerei Kessler (ovan fotnot 19), punkt 32 och följande punkt, och dom av den 24 oktober 2002 i mål C-81/01, Borie Manoux (REG 2002, s. I-9259), punkt 27 och följande punkter.

28 Förslag till avgörande av generaladvokaten Geelhoed i målet Borie Manoux (ovan fotnot 9), punkt 47.

29 Likaså tyska Bundesverwaltungsgericht, beslut av den 27.3.2002 – BVerwG 3 B 62.02, LMRR 2003, s. 61, diskuterad av Koch, Was der Weintrinker beim Stichwort feinherb denkt, Zeitschrift für das gesamte Lebensmittelrecht – ZLR 4/2003, sidan 458 och följande sidor. Här vill jag hänvisa till domen av den 20 mars 2003 i mål C-291/00, LTJ Diffusion (REG 2003, s. I-2799), avseende tolkningen av artikel 5.1 a i rådets första direktiv 89/104/EEG av den 21 december 1988 om tillnärmningen av medlemsstaternas varumärkeslagar (EGT L 40, 1989, s. 1; svensk specialutgåva, område 13, volym 17, s. 178).

30 Oppermann, Europarecht, tredje upplagan., 2005, s. 207.

31 Dom av den 21 november 1974 i mål 6/74, Moulijn mot kommissionen (REG 1974, s. 1287), punkterna 10 och 11.

32 Dom av den 24 juni 1993 i mål C-90/92, Tretter (REG 1993, s. I-3569), punkt 11.

33 Detta konstaterande gäller inte endast för den tyska språkversionen, utan bland annat även för den slovenska, engelska, franska, spanska och italienska språkversionen.

34 Av hänvisningen till den rättsliga grunden för förordning nr 753/2002 framgår otvetydigt att denna är en tillämpningsförordning till grundförordning nr 1493/1999. Den rättsliga grunden för förordning nr 753/2002 är nämligen EG-fördraget och förordning nr 1493/1999.

35 Se mitt förslag till avgörande av den 6 mars 2007 i mål C-1/06, Bonn Fleisch (REG 2007, s. I-5609), punkt 40.

36 Dom av den 25 juni 2002 i mål C-66/00, Dante Bigi (REG 2002, s. I-5917), generaladvokaten Légers förslag till avgörande av den 9 oktober 2001 i ovannämnda mål, punkt 50, till vilket det hänvisas i generaladvokaten Mazáks förslag till avgörande av den 28 juni 2007 i mål C-132/05, kommissionen mot Förbundsrepubliken Tyskland (målet anhängigt vid domstolem), punkt 42. För att motivera att en översättning av en skyddad ursprungsbeteckning är skyddad i samma utsträckning som den registrerade skyddade ursprungsbeteckningen i sig har generaladvokaten Mazák hänvisat till den entydiga ordalydelsen i artikel 13.1 i rådets förordning (EEG) nr 2081/92 av den 14 juli 1992 om skydd för geografiska ursprungsbeteckningar för jordbruksprodukter och livsmedel (EGT L 208, 24.7.1992, s. 1; svensk specialutgåva, område 3, volym 43, s. 153), som upphävdes och ersattes av rådets förordning (EG) nr 510/2006 av den 20 mars 2006 om skydd av geografiska beteckningar och ursprungsbeteckningar för jordbruksprodukter och livsmedel (EUT L 93, 31.3.2006, s. 12) som innehåller ett uttryckligt förbud mot översättning.

37 Kommissionens yttrande, punkt 24 och punkterna 27–29. Se även dom av den 3 mars 2005 i mål C-283/02, Italien mot kommissionen (ej offentliggjort i rättsfallssamlingen), punkt 40.

38 Se till exempel generaladvokaten Geelhoeds förslag till avgörande av den 4 juli 2002 i mål C-221/00, kommissionen mot Österrike, och i de förenade målen C-421/00, C-426/00 och C-16/01, Sterbenz och Hang (REG 2003, s. I-1007), punkt 48, och hans förslag till avgörande av den 7 mars 2002 i mål C-99/01, Linhart och Biffl (REG 2002, s. I-9375), punkt 29.

39 Därmed hänför sig förordningen till en allmän offentligrättslig strukturell princip enligt vilken enskilda i princip har handlingsfrihet så länge som den konkreta handlingen inte uttryckligen är förbjuden. I detta sammanhang kan en koppling till den allmänna rättsprincipen nullum crimen sine lege certa, praevia, scripta et stricta sökas. Genom denna princip tas nämligen inom straffrätten och även inom den offentliga rätten hänsyn till den begränsningstanke som härrör från den enskildas allmänna handlingsfrihet. Inom EG-rätten är den allmänna handlingsfriheten en del av de grundläggande friheterna, vilka utgör ett medel för att bemöta handlingar som i strid med bestämmelserna företas av samtliga offentliga organ inom medlemsstaterna och i princip även av gemenskapsorganen (se Müller-Graff, P.-C., Die konstitutionelle Rolle der binnenmarktlichen Grundfreiheiten im neuen europäischen Verfassungsvertrag, i: Köck, H.-F., Lengauer A., Ress G. (utgivare), Europarecht im Zeitalter der Globalisierung: Festschrift für Peter Fischer, Wien, 2004, s. 373).

40 Detta har generaladvokaten klargjort i sitt förslag till avgörande av den 9 oktober 2001 i mål C-66/00, Dante Bigi (REG 2002, s. I-5917). För att motivera varför beteckningen Parmesan skall anses som ett åsidosättande av skyddet för ursprungsbeteckningen Parmigiano Reggiano enligt artikel 13.1 första stycket a och b i förordning nr 2081/92 har han inte endast åberopat att det föreligger en översättning, trots att översättningar uttryckligen förbjuds i förordningen. Han har i stället anfört att den översatta beteckningen är en ordagrann översättning av den skyddade beteckningen Parmigiano Reggiano, eftersom [d]et är en översättning som är trogen den historiska, kulturella, juridiska och ekonomiska realiteten som följer med den registrerade beteckningen och produkten som omfattas av denna registrering (fotnot 50) och anknyter därmed direkt till översättningens associerande verkan.

41 Dessa åtnjuter ett särskilt högt skydd och skall därför strikt avgränsas från andra uppgifter som kännetecknar ett vin. Se i detta avseende domstolens restriktiva tolkning i dom av den 12 maj 2005 i mål C-347/03, Regione autonoma Friuli-Venezia Giulia (REG 2005, s. I-3785), punkt 96 och följande punkt. För geografiska ursprungsbeteckningar gäller enligt de allmänna bestämmelserna om beteckningar, såsom angetts inledningsvis, enligt domstolens rättspraxis och den klara ordalydelsen i artikel 13.1 i förordning nr 2080/02 ett omfattande förbud mot översättningar, domen i det ovannämnda målet Dante Bigi (fotnot 37), generaladvokaten Légers förslag till avgörande av den 9 oktober 2001 i samma mål, punkt 50, generaladvokaten Mazáks förslag till avgörande av den 28 juni 2007 i mål C-132/05, kommissionen mot Tyskland (tidigare nämnt i fotnot 36), punkt 42.

42 Avseende skillnaderna mellan benämningarna Ruby och Rubino för portvin, jämför domstolens dom av den 3 mars 2005 i mål C-283/02, Italien mot kommissionen (tidigare nämnt i fotnot 37), punkt 77 och följande punkter.

43 Det skall vidare påpekas att de franska benämningarna Réserve och Grande réserve var skyddade i Frankrike sedan den 19 augusti 1921. Den upphävda Code du vin (se artikel 284.4 andra stycket i Code du vin) innehöll särskilda bestämmelser för benämningarna Réserve och Grande réserve (se Lamborelle, J.-C., Pillot J. (ovan fotnot 25), sidan 241 och följande sida). Denna Code du vin är upphävd sedan den 6 september 2003. I den nya franska vinrätten (Ordonnance no 2006-1547 du 7 décembre 2006 relative à la valorisation des produits agricoles, forestiers ou alimentaires et des produits de la mer) regleras tillåtligheten av användningen av benämningarna Réserve och Grande réserve med hjälp av generalklausulen i artikel L 644-2 Code rural. I Spanien reglerar artikel 3.2 i lag nr 24/2002 (Ley 24/2003, de 10 de julio 2002, de la Viña y del Vino, http://noticias.juridicas.com/base_datos/Admin/l24-2003.t1.html) benämningarna Reserva och Gran reserva och föreskriver mycket exakta villkor för mognadsprocesser. Jämfört med den tidigare och den aktuella franska lagstiftningen föreskrivs i den spanska lagstiftningen exakt vid vilka mognadsprocesser benämningarna Reserva och Gran reserva kan användas. I Frankrike betonas att användningen av benämningarna Réserve och Grande réserve inte får medföra någon risk för förväxling med ursprungsbeteckningar för viner.

44 Se även dom av den 3 mars 2005 i mål C-283/02, Italien mot kommissionen (tidigare nämnt i fotnot 37), punkt 32 och följande punkter.

45 Kommissionens yttrande, punkt 32.