Förslag till avgörande av generaladvokat Pedro Cruz Villalón föredraget den 28 juni 2012

1 Originalspråk: spanska.

2 EGT L 303, s. 16.

3 BGBl. I, s. 266.

4 BGBl. I, s. 1696.

5 BGBl. I, s. 326.

6 Ändring av BBhV av den 13 juli 2011 (BGBl. I, s. 1394).

7 Se domstolens dom av den 1 april 2008 i mål C-267/06, Maruko (REG 2008, s. I-1757), och av den 23 oktober 2003 i mål C-4/02, Schönheit och Becker (REG 2003, s. I-12575).

8 Dom av den 17 maj 1990 i mål C-262/88, Barber (REG 1990, s. I-1889; svensk specialutgåva, volym 10, s. 407), punkt 26.

9 Se också, för en senare dom, domstolens dom av den 10 maj 2011 i mål C-147/08, Römer (REU 2011, s. I-3591), punkt 32.

10 Domstolen tillämpar ett mycket brett kriterium för att definiera lönebegreppets materiella innehåll. Till exempel har den ansett att transportförmåner (dom av den 9 februari 1982 i mål C-12/81, Garland, REG 1982, s. 359, punkt 9), lönetillägg som utbetalas vid jul (dom av den 9 september 1999 i mål C-281/97, Krüger, REG 1999, s. I-5127, punkt 17) och ersättning för deltagande i kurser (dom av den 4 juni 1992 i mål C-360/90, Bötel, REG 1992, s. I-3589, punkterna 12–15; svensk specialutgåva, s. I-127) utgör lön. Jag kan inte se någon svårighet med att lägga till en sådan ersättning som den nu aktuella på listan.

11 Det är enligt min uppfattning av föga betydelse vilka ändamål som tjänas av den förmån som lönen materiellt sett består av. Med det menar jag att det är irrelevant huruvida det rör sig om en motprestation i strikt mening, en produktivitetsstimulans eller ett sätt för att förbättra arbetsförhållandena. Det avgörande är härvid orsaken till förmånen, inte syftet med den. Förmånen ska bero på ett anställningsförhållande (vilket således utgör dess grund enligt ordalydelsen i artikel 157 FEUF) och kan tjäna vilket legitimt syfte som helst som arbetsgivaren bestämmer.

12 Dom av den 25 maj 1971 i mål 80/70, Defrenne (REG 1971, s. 445; svensk specialutgåva, volym 1, s. 569).

13 Samma sak gäller effekterna av en viss grad av materiell standardisering av systemen i medlemsstaterna, trots de formella skillnaderna som är resultatet av deras system för social säkerhet och offentliga bidrag, och deras frihet att utforma dessa system som de önskar. Se, beträffande detta, Krebber, S., Art. 157, i Callies, Ch./Ruffert, M., EUV/AEUV, fjärde upplagan, Ch. Beck, München, 2011, notering 28.