Förslag till avgörande av generaladvokat Yves Bot föredraget den 8 maj 2013

1 Originalspråk: franska.

2 EGT L 283, s. 33.

3 EUT L 176, s. 37.

4 EGT L 1, 1994, s. 3, nedan kallat EES-avtalet.

5 Beslut 1/CP.3, Antagande av Kyotoprotokollet till Förenta nationernas ramkonvention om klimatförändringar (nedan kallat Kyotoprotokollet).

6 Rådets beslut av den 25 april 2002 om godkännande, på Europeiska gemenskapens vägnar, av Kyotoprotokollet till Förenta nationernas ramkonvention om klimatförändringar, och gemensamt fullgörande av åtaganden inom ramen för detta (EGT L 130, s. 1).

7 EUT L 306, s. 34.

8 – EUT L 140, s. 16.

9 EUT L 53, 2006, s. 43.

10 Nedan kallat el-dekretet.

11 Nedan kallad tillsynsmyndigheten.

12 Nedan kallad den flamländska regeringen.

13 Nedan kallat Essent.

14 Enligt tillsynsmyndigheten ingavs för 2007 även ursprungsgarantier från producenter etablerade i Sverige.

15 Nedan tillsammans kallade tillsynsmyndigheten m.fl.

16 Se bland annat dom av den 21 juni 2012 i mål C‑294/11, Elsacom (REU 2012, s. I‑0000), punkt 21 och där angiven rättspraxis.

17 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 16 februari 2012 i mål C‑25/11, Varzim Sol (REU 2012, s. I‑0000), punkt 28 och där angiven rättspraxis.

18 Se bland annat dom av den 28 juni 2012 i mål C‑7/11, Caronna (REU 2012, s. I‑0000), punkt 54.

19 Se bland annat dom av den 19 november 2009 i mål C-540/07, kommissionen mot Italien (REG 2009, s. I-10983), punkt 65, och av den 28 oktober 2010 i mål C‑72/09, Établissements Rimbaud (REU 2010, s. I‑10659), punkt 20.

20 Mål C-379/98 (REG 2001, s. I-2099), punkt 70.

21 Essent har hänvisat till domen av den 27 april 1994 i mål C-393/92, Almelo (REG 1994, s. I-1477), punkt 28.

22 Se, när det gäller dessa olika system och deras förenlighet med principerna för den inre marknaden, Rousseau, S., L’emprise de la logique marchande sur la promotion des énergies renouvelables au niveau communautaire, Revue internationale de droit économique, 2005, s. 231.

23 I sin dom av den 10 december 1968 i mål 7/68, kommissionen mot Italien (REG 1968, s. 617 och 626; svensk specialutgåva, volym 1, s. 357) definierade domstolen varor som produkter som kan värderas i pengar och som därmed kan vara föremål för kommersiella transaktioner. Se även, för ett liknande resonemang, dom av den 14 april 2011 i de förenade målen C‑42/10, C‑45/10 och C‑57/10, Vlaamse Dierenartsenvereniging och Janssens (REU 2011, s. I‑2975), punkt 68.

24 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 17 juli 2008 i mål C-206/06, Essent Netwerk Noord m.fl. (REG 2008, s. I-5497), punkt 43 och där angiven rättspraxis.

25 Se bland annat dom av den 11 juli 1974 i mål 8/74, Dassonville (REG 1974, s. 837; svensk specialutgåva, volym 2, s. 343), punkt 5, och av den 2 december 2010 i mål C‑108/09, Ker-Optika (REU 2010, s. I‑12213), punkt 47.

26 Se artikel 25 i el-dekretet.

27 Se bland annat dom av den 4 maj 1993 i mål C-17/92, Distribuidores Cinematográficos (REG 1993, s. I-2239), punkt 16 och där angiven rättspraxis.

28 För en fördjupad analys av frågan, se Vial, C., Protection de l’environnement et libre circulation des marchandises, avhandling, Bruylant, Bryssel, 2006, s. 225 och följande sidor.

29 Dom av den 9 juli 1992 i mål C-2/90, kommissionen mot Belgien (REG 1992, s. I-4431; svensk specialutgåva, volym 13, s. I‑31).

30 Punkt 36.

31 Domen av den 14 juli 1998 i må C-389/96 (REG 1998, s. I-4473), punkt 34.

32 Mål 240/83 (REG 1985, s. 531), punkt 13.

33 Se även nionde som-satsen i ingressen till EU-fördraget.

34 Se dom av den 13 september 2005 i mål C-176/03, kommissionen mot rådet (REG 2005, s. I-7879), punkterna 41 och 42.

35 Se, för ett liknande resonemang, Jans, H. J., och Vedder, H.H.B., European Environmental Law, fjärde utgåvan, European Law Publishing, Groningen, 2011, s. 23.

36 Punkt 78.

37 Punkt 79.

38 Även om ursprunget, när elen väl har matats in i nätet, inte längre kan spåras.

39 Se, för ett liknande resonemang, generaladvokaten Jabobs förslag till avgörande i det ovannämnda målet Preussen Elektra, punkt 236.

40 Denna princip innebär att det ankommer på varje region, kommun eller annan lokal enhet att vidta nödvändiga åtgärder för att säkerställa att de kan ta emot, behandla och bortskaffa sitt eget avfall. Se dessutom domen i det ovannämnda målet kommissionen mot Belgien, punkt 34, och dom av den 21 januari 2010 i mål C‑17/09, kommissionen mot Tyskland (REU 2010, s. I‑4), punkt 16.

41 När det gäller den osäkra tillgången från förnybara energikällor, i rummet såväl som i tiden, se bland annat, Le Baut-Ferrarese, B., och Michallet, I., Droit des énergies renouvelables, Edition Le Moniteur, 2008, s. 56 och 57.

42 KOM(2004) 366 slutlig.

43 I Kyotoprotokollet föreskrivs för perioden 2008–2012 ett åtagande att minska de sammanlagda utsläppen av växthusgaser med 8 procent jämfört med nivån år 1990. Se artikel 3.1 i Kyotoprotokollet samt bilagorna I B och II.

44 Direktiv 2009/28 bidrar inte till att klargöra det rättsliga läget. I skäl 52 i ingressen till direktivet anges att en ursprungsgaranti får överföras från en innehavare till en annan, oberoende av den energi som den avser. Se även Van der Elst, R., Les défis de la nouvelle directive sur les énergies renouvelables et son impact sur le commerce intra et extracommunautaire, Droit européen de l’énergie, s. 179. Författaren anser att den huvudsakliga skillnaden mellan ursprungsgarantier och gröna certifikat är att en ursprungsgaranti som utfärdats i en medlemsstat måste erkännas av alla övriga medlemsstater, vilket inte är fallet med gröna certifikat.

45 Jag anser att den omständigheten att direktiven 2001/77 och 2003/54 inte trädde i kraft med avseende på EES förrän den 1 september 2006 respektive den 1 juni 2007 inte bör påverka förslaget till svar. När det gäller de norska garantier som ingavs av Essent före den 1 september 2006 ankommer det uteslutande på den nationella domstolen att pröva om det på grundval av dem är möjligt att identifiera den gröna elen på likvärdiga villkor som för de ursprungsgarantier som föreskrivs i direktiv 2001/77.