Domstolens dom (fjärde avdelningen) den 26 november 2014

I mål C‑66/13, angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Consiglio di Stato (Italien) genom beslut av den 16 oktober 2012, som inkom till domstolen den 8 februari 2013, i målet

DOMSTOLEN (fjärde avdelningen) sammansatt av avdelningsordföranden L. Bay Larsen samt domarna J. Malenovský, M. Safjan, A. Prechal (referent) och K. Jürimäe, generaladvokat: Y. Bot, justitiesekreterare: handläggaren A. Impellizzeri,

efter det skriftliga förfarandet och förhandlingen den 8 januari 2014,

med beaktande av de yttranden som avgetts av: Green Network SpA, genom V. Cerulli Irelli, avvocato, Gestore dei Servizi Energetici SpA – GSE, genom G. Roberti, I. Perego och M. Serpone, avvocati, Italiens regering, genom G. Palmieri, i egenskap av ombud, biträdd av P. Gentili, avvocato dello Stato, Europeiska kommissionen, genom K. Herrmann, E. White, L. Pignataro‑Nolin och A. Aresu, samtliga i egenskap av ombud,

och efter att den 13 mars 2014 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,

följande

Dom

Tillämpliga bestämmelser

Unionsrätt

Frihandelsavtalet

Direktiv 2001/77

Italiensk rätt

Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna

Prövning av tolkningsfrågorna

Inledande synpunkter

Den första frågan

Den andra frågan

Den tredje frågan

Den fjärde frågan

Rättegångskostnader

1. Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artiklarna 3.2 FEUF och 216 FEUF jämförda med artikel 5 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/77/EG av den 27 september 2001 om främjande av el producerad från förnybara energikällor på den inre marknaden för el (EGT L 283, s. 33), samt avtalet mellan Europeiska ekonomiska gemenskapen och Schweiz av den 22 juli 1972 (EGT L 300, s. 188), i dess anpassade lydelse enligt beslut nr 1/2000 av gemensamma kommittén för EG–Schweiz av den 25 oktober 2000 (EGT L 51, 2001, s. 1) (nedan kallat frihandelsavtalet).

2. Begäran har framställts i ett mål mellan Green Network SpA (nedan kallat Green Network) och Autorità per l’energia elettrica e il gas (nedan kallad AEEG), angående en administrativ straffavgift som AEEG påfört Green Network på grund av dess underlåtenhet att köpa gröna certifikat motsvarande den el som bolaget importerat till Italien från Schweiz.

3. Europeiska ekonomiska gemenskapen ingick frihandelsavtalet med stöd av artikel 113 i EEG‑fördraget, vilken rör den gemensamma handelspolitiken, senare 113 i EG‑fördraget och därefter, efter ändring, artikel 133 EG. Bestämmelserna i sistnämnda artikel återfinns numera i artikel 207 FEUF. Enligt artikel 1 i nämnda avtal är målet med detta att genom utvidgning av den ömsesidiga handeln främja den harmoniska utvecklingen av de ekonomiska relationerna mellan gemenskapen och Schweiz, tillhandahålla korrekta konkurrensvillkor för handeln mellan avtalsparterna och att på detta sätt genom avlägsnandet av handelshinder bidra till världshandelns harmoniska utveckling och expansion.

4. Direktiv 2001/77 upphävdes den 1 januari 2012 genom Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/28/EG av den 23 april 2009 om främjande av användningen av energi från förnybara energikällor och om ändring och ett senare upphävande av direktiven 2001/77/EG och 2003/30/EG (EUT L 140, s. 16). Med hänsyn till tidpunkten för de faktiska omständigheterna i det nationella målet är det emellertid direktiv 2001/77 som i tidsmässigt hänseende (ratione temporis) är tillämpligt.

5. Skälen 1–3, 10, 11 och 14–16 i direktiv 2001/77 hade följande lydelse:

6. I artikel 1 i direktiv 2001/77 stadgades följande:

7. I artikel 2 i detta direktiv, som har rubriken Definitioner, angavs följande:

8. I artikel 3 i nämnda direktiv föreskrevs följande:

9. I artikel 4 i direktivet, under rubriken Stödsystem, föreskrevs följande:

10. I artikel 5 i direktiv 2001/77, under rubriken Ursprungsgaranti för el producerad från förnybara energikällor, föreskrevs följande:

11. Såsom framgår av första stycket i bilagan till direktiv 2001/77 innehåller denna referensvärden för fastställande av nationella vägledande mål för el producerad från förnybara energikällor enligt artikel 3.2 i detta direktiv. Det framgår av tabellen i denna bilaga och förklaringarna i anslutning till denna att nämnda referensvärden beror, för varje medlemsstat, på dels den nationella produktionen av el från förnybara energikällor under 1997, dels den procentuella andelen el producerad från förnybara energikällor som använts under år 1997 respektive år 2010, framräknad på den nationella produktionen av energi från förnybara källor dividerad med den nationella bruttoelanvändningen.

12. Genom artikel 11.1 i lagstiftningsdekret nr 79 av den 16 mars 1999 om genomförande av direktiv 96/92/EG om gemensamma regler för den inre marknaden för el (decreto legislativo n. 79 – Attuazione della direttiva 96/92/CE recante norme comuni per il mercato interno dell’energia elettrica) (GURI nr 75, av den 31 mars 1999, s. 8) (nedan kallat lagstiftningsdekret nr 79/1999) åläggs operatörer som har producerat eller importerat el att nästkommande år, till det nationella elnätet, leverera en viss kvot el som producerats från förnybara energikällor (nedan kallad grön el) i kraftverk som tagits i bruk eller som ökat sin produktion efter ikraftträdandet av nämnda dekret. Enligt artikel 11.3 i dekretet finns det möjlighet att befrias från denna skyldighet genom att, helt eller delvis, köpa motsvarande kvot från andra producenter, på villkor att den el som levereras till det nationella nätet utgör grön el, eller genom att köpa gröna certifikat från förvaltaren av det nationella nätet som sedan den 1 november 2005 går under namnet Gestore servizi energetici GSE SpA (nedan kallad GSE). De berörda producenterna och importörerna måste således antingen kunna visa upp certifikat som styrker att en viss kvot av den producerade eller importerade elen har producerats från förnybara energikällor, eller köpa gröna certifikat.

13. I artikel 4.6 i ministerdekretet av den 11 november 1999 om riktlinjer för genomförande av bestämmelserna om el producerad från förnybara energikällor i artikel 11.1, 11.2 och 11.3 i lagstiftningsdekret nr 79 av den 16 mars 1999 (decreto ministeriale – Direttive per l’attuazione delle norme in materia di energia elettrica da fonti rinnovabili di cui ai commi 1, 2 e 3 dell’articolo 11 del decreto legislativo 16 marzo 1999, n. 79) (GURI nr 292, av den 14 december 1999, s. 26) (nedan kallat ministerdekretet av den 11 november 1999), föreskrivs följande:

14. Enligt artikel 20.3 i lagstiftningsdekret nr 387 av den 29 december 2003 om genomförande av direktiv 2001/77/EG om främjande av el producerad från förnybara energikällor på den inre marknaden för el (decreto legislativo n. 387 – Attuazione della direttiva 2001/77/CE relativa alla promozione dell’energia elettrica prodotta da fonti energetiche rinnovabili nel mercato interno dell’elettricità) (ordinarie tillägg till GURI nr 25, av den 31 januari 2004) (nedan kallat lagstiftningsdekret nr 387/2003) kan operatörer som importerar el som producerats i andra medlemsstater i Europeiska unionen ansöka hos GSE om dispens från skyldigheten att köpa gröna certifikat enligt artikel 11 i lagstiftningsdekret nr 79/1999 för den andel grön el som importerats, mot uppvisande en vidimerad kopia av ursprungsgarantin utfärdad i enlighet med artikel 5 i direktiv 2001/77. Vid import av el producerad i tredjeland föreskrivs i artikel 20.3 i nämnda dekret att sådan dispens endast beviljas om ett avtal har ingåtts mellan Republiken Italien och det berörda tredjelandet, enligt vilket den berörda elen ska produceras från förnybara energikällor och garanteras som sådan på det sätt som föreskrivs i artikel 5 i direktiv 2001/77.

15. Den 6 mars 2007 ingicks ett sådant avtal mellan de berörda italienska ministerierna och det schweiziska federala departementet för miljö, transport, energi och kommunikation. I avtalet föreskrivs ömsesidigt erkännande av ursprungsgarantier för el som importerats från och med år 2006, under vilket år Schweiziska edsförbundet införde en lagstiftning som var förenlig med bestämmelserna i direktiv 2001/77.

16. Enligt artikel 4 i lagstiftningsdekret nr 387/2003 ankommer det på GSE att övervaka att skyldigheten i artikel 11 i lagstiftningsdekret nr 79/1999 fullgörs och att meddela AEEG när så inte är fallet. AEEG är i dessa fall behörig att vidta de sanktionsåtgärder som föreskrivs i lag nr 481 av den 14 november 1995 om bestämmelser om konkurrens och regleringen av allmännyttiga tjänster – Inrättande av tillsynsmyndigheter för allmännyttiga tjänster (legge n. 481 – Norme per la concorrenza e la regolazione dei servizi di pubblica utilità. Istituzione delle Autorità di regolazione dei servizi di pubblica utilità) (ordinare tillägg till GURI nr 270, av den 18 november 1995).

17. Under år 2005 importerade Green Network 873855 MWh el från Schweiz till Italien i enlighet med ett leveransavtal som Green Network ingått med det schweiziska företaget Aar e Ticino SA di Elettricità. Sistnämnda företag har skriftligen förklarat att elen i fråga hade producerats i Schweiz från förnybara energikällor.

18. Green Network ingav, med stöd av artikel 20.3 i lagstiftningsdekret nr 387/2003, en ansökan till GSE avseende år 2006 om dispens från skyldigheten att köpa gröna certifikat enligt artikel 11 i lagstiftningsdekret nr 79/1999, avseende den mängd el som på så sätt importerats från Schweiz.

19. GSE avslog genom beslut av den 7 juli 2006 denna begäran med motiveringen att Republiken Italien och Schweiziska edsförbundet, under år 2005, ännu inte hade ingått ett sådant avtal som avses i nämnda artikel 20.3. GSE ålade därför Green Network att köpa 378 gröna certifikat till ett totalt belopp om 2367792 euro. Då Green Network inte hörsammade detta krav påförde AEEG bolaget, genom beslut av den 21 januari 2011, en administrativ straffavgift på 2466450 euro.

20. Green Networks överklagande av detta beslut avslogs av Tribunale amministrativo regionale per la Lombardia (den regionala förvaltningsdomstolen i Lombardiet), varför bolaget överklagade avgörandet från nämnda domstol till Consiglio di Stato (Italiens högsta förvaltningsdomstol). Green Network anförde till stöd för överklagandet samma argumentation som i första instans, nämligen att artikel 20.3 i dekret nr 387/2003 är oförenlig med artiklarna 3.2 FEUF och 216 FEUF, eftersom unionen har exklusiv extern befogenhet att ingå ett sådant avtal som avses i nämnda nationella bestämmelse.

21. Green Network gjorde dessutom gällande att artikel 4.6 i ministerdekretet av den 11 november 1999 bör bli tillämplig med hänsyn till denna oförenlighet. Green Network hävdade i det avseendet att det avtal om ömsesidigt erkännande av certifikat som enligt sistnämna bestämmelse ska ingås mellan de operatörer som ansvarar för näten i tysthet faktiskt har ingåtts mellan Gestore della Rete di Trasmissione Nazionale (GRTN), förvaltaren av det nationella nätverket, tillika GSE:s företrädare, och motsvarande schweiziska operatör.

22. Den hänskjutande domstolen anser i det avseendet att för det fall domstolen, som svar på den första och den andra tolkningsfrågan, finner att en sådan bestämmelse som artikel 20.3 i dekret nr 387/2003 kränker unionens externa befogenhet, blir artikel 4.6 i ministerdekretet av den 11 november 1999 i realiteten tillämplig i förevarande fall. Enligt den hänskjutande domstolen är det i så fall även nödvändigt att till domstolen ställa en tredje och en fjärde tolkningsfråga rörande sistnämnda nationella bestämmelse.

23. Consiglio di Stato har mot denna bakgrund beslutat att vilandeförklara målet och ställa följande tolkningsfrågor till domstolen:

24. Det framgår av tolkningsfrågornas ordalydelse att de framför allt avser tolkningen av artiklarna 3.2 FEUF och 216 FEUF.

25. Det ska emellertid påpekas att det nationella målet rör ett överklagande av ett beslut av AEEG att påföra Green Network en administrativ straffavgift för att bolaget brustit i sin skyldighet att köpa gröna certifikat för år 2006. Under dessa förhållanden och med hänsyn till att Lissabonfördraget inte trädde i kraft förrän den 1 december 2009 är det, i syfte att lösa de problem som tolkningsfrågorna belyser, inte de bestämmelser i EUF-fördraget som den hänskjutande domstolen har hänvisat till som ska beaktas, utan, såsom GSE, den italienska regeringen och kommissionen bland annat har gjort gällande, bestämmelserna om gemenskapens exklusiva externa befogenhet såsom de framgår av EG-fördraget.

26. Det ska i det avseendet påpekas att det, bland de olika fall i vilka unionen har exklusiv extern befogenhet enligt artikel 3.2 FEUF, endast är det som avses i det sista meningsledet i denna bestämmelse, nämligen när ingåendet kan påverka gemensamma regler eller ändra räckvidden för dessa, som ligger till grund för den hänskjutande domstolens funderingar och som är relevant i förevarande mål.

27. Ordalydelsen i detta sista meningsled motsvarar den som domstolen använde sig av i punkt 22 i domen kommissionen/rådet, den så kallade AETR-domen (22/70, EU:C:1971:32), när den angav vilka slags internationella förpliktelser som medlemsstaterna inte kan åta sig utanför ramen för gemenskapens institutioner, om gemenskapen har antagit gemensamma regler för förverkligandet av fördragets mål (se dom kommissionen/rådet, C‑114/12, EU:C:2014:2151, punkt 66).

28. Tolkningsfrågorna ska därför anses hänvisa till gemenskapens exklusiva externa befogenhet i den mening som avses i den rättspraxis som inleddes med och utvecklades utifrån AETR-domen (EU:C:1971:32) (nedan kallad exklusiv extern befogenhet i den mening som avses i AETR-domen).

29. Enligt nämnda rättpraxis finns det en risk för att internationella åtaganden som gjorts av medlemsstaterna kan inverka på gemenskapens gemensamma regler eller räckvidden för dessa, vilken kan motivera att gemenskapen tillerkänns exklusiv extern befogenhet när dessa åtaganden omfattas av tillämpningsområdet för nämnda regler (se, bland annat, dom kommissionen/rådet, EU:C:2014:2151, punkt 68 och där angiven rättspraxis, och yttrande 1/13, EU:C:2014:2303, punkt 71).

30. För att det ska anses föreligga en sådan risk krävs inte att det föreligger en fullständig överensstämmelse mellan det område som omfattas av de internationella åtagandena och det som omfattas av gemenskapslagstiftningen (dom kommissionen/rådet, EU:C:2014:2151, punkt 69 och där angiven rättspraxis, och yttrande 1/13, EU:C:2014:2303, punkt 72).

31. Räckvidden för unionens gemensamma regler kan påverkas eller ändras genom sådana internationella åtaganden särskilt när åtagandena har gjorts inom ett område som redan i stor utsträckning regleras av sådana regler (dom kommissionen/rådet, EU:C:2014:2151, punkt 70 och där angiven rättspraxis, och yttrande 1/13, EU:C:2014:2303, punkt 73).

32. Medlemsstaterna kan vidare inte göra sådana åtaganden utanför ramen för gemenskapens institutioner, även om någon motsägelse mellan åtagandena och gemenskapens gemensamma regler inte skulle vara möjlig (dom kommissionen/rådet, EU:C:2014:2151, punkt 71 och där angiven rättspraxis).

33. Eftersom gemenskapen endast har tilldelade befogenheter, måste en befogenhet, och i synnerhet en exklusiv befogenhet, dock grunda sig på en konkret helhetsbedömning av förhållandet mellan det planerade internationella avtalet och gällande gemenskapsrätt. De områden som omfattas av gemenskapsbestämmelserna respektive av bestämmelserna i det planerade avtalet ska beaktas vid bedömningen och dessutom ska den möjliga utveckling som kan förutses samt beskaffenheten och innehållet i dessa regler och bestämmelser beaktas. Syftet med detta är att kontrollera huruvida det ifrågavarande avtalet kan inverka på den enhetliga och konsekventa tillämpningen av gemenskapsbestämmelserna och hindra det system som inrättats genom dessa bestämmelser från att fungera väl (se yttrande 1/13, EU:C:2014:2303, punkt 74 och där angiven rättspraxis).

34. Den hänskjutande domstolen har ställt den första frågan för att få klarhet i huruvida, mot bakgrund av existensen av direktiv 2001/77 och i synnerhet bestämmelserna i artikel 5 i detta, EG‑fördraget ska tolkas på så sätt, att gemenskapen har exklusiv extern befogenhet i den mening som avses i AETR-domen, som är till hinder för en nationell bestämmelse, såsom den i det nationella målet, enligt vilken det kan beviljas dispens från skyldigheten att köpa gröna certifikat till följd av införandet, på den nationella konsumentmarknaden, av el som importerats från tredjeland i enlighet med ett sedan tidigare ingånget avtal mellan medlemsstaten och det berörda tredjelandet enligt vilket den el som på så sätt importeras garanteras vara grön, i enlighet med tillvägagångssätt som är identiska med dem som föreskrivs i nämnda artikel 5 (nedan kallad den första omtvistade nationella bestämmelsen).

35. Det ska inledningsvis påpekas att direktiv 2001/77 har antagits med stöd av artikel 175 EG, vars bestämmelser har överförts till artikel 192 FEUF avseende den gemensamma miljöpolitiken, i vilken det föreskrevs delad befogenhet mellan gemenskapen och dess medlemsstater (se, bland annat, dom kommissionen/rådet, C‑370/07, EU:C:2009:590, punkt 49).

36. I det sammanhanget, och enligt vad som följer av bland annat den rättspraxis som nämnts ovan i punkterna 29–33, beror i det här fallet en eventuell exklusiv extern befogenhet för gemenskapen som kan utgöra hinder för en regel såsom den första omtvistade nationella bestämmelsen, på huruvida ett sådant avtal som ska ingås enligt nämnda bestämmelse kan inverka på eller ändra räckvidden för de gemensamma bestämmelserna i direktiv 2001/77.

37. Det ska i det avseendet påpekas att enbart det faktum att det vid tidpunkten för omständigheterna i det nationella målet ännu inte hade ingåtts något sådant avtal mellan Republiken Italien och Schweiziska edsförbundet inte utesluter en eventuell kränkning av gemenskapens exklusiva externa befogenhet.

38. Genom att göra rätten till den förmån som en bestämmelse liknande den första omtvistade nationella bestämmelsen ger elimportörer, avhängig av att ett sådant internationellt avtal redan har ingåtts, sätter bestämmelsen nämligen igång en process som kan leda till ett sådant ingående, vilket, såsom generaladvokaten har anfört i punkterna 83–85 i sitt förslag till avgörande, räcker för att kränka gemenskapens exklusiva externa befogenhet, om denna har styrkts (se, för ett liknande resonemang, dom kommissionen/Grekland, C‑45/07, EU:C:2009:81, punkterna 21–23).

39. Beträffande det område som avses med de avtal som enligt den första omtvistade nationella bestämmelsen ska ingås, och avtalens innehåll, syftar dessa huvudsakligen till att fastställa de villkor och tillvägagångssätt i enlighet med vilka elenergi som har producerats i tredjeland och importerats till en medlemsstat ska certifieras som grön el av myndigheterna i nämnda medlemsstat för att kunna erkännas som sådan på konsumentmarknaden för el i denna medlemsstat, bland annat i samband med genomförandet av ett nationellt stödsystem för användning av grön el som införts av nämnda medlemsstat.

40. Beträffande det område som avses med de, i det avseendet, relevanta bestämmelserna i direktiv 2001/77, och direktivets innehåll, ska i synnerhet bestämmelserna i artiklarna 3–5 däri beaktas.

41. Vad för det första beträffar artikel 5 i nämnda direktiv, till vilken det uttryckligen hänvisas i tolkningsfrågorna, ska det påpekas att det visserligen framgår av såväl ordalydelsen som systematiken i denna artikel att de ursprungsgarantier som syftar till att intyga att elen har producerats från förnybara energikällor, vilka enligt artikeln ska utfärdas av medlemsstaternas behöriga myndigheter, enbart avser den el som producerats i anläggningar inom deras jurisdiktion och inte den el som producerats i tredjeland.

42. Detta förhållande påverkar emellertid inte det faktum att nämnda artikel har till syfte att harmonisera de villkor och de mekanismer i enlighet med vilka elen kan och ska autentiseras som grön el i medlemsstaterna och i gemenskapen samt erkännas som sådan på den inre konsumentmarknaden för el.

43. I artikel 5.1 i direktiv 2001/77 föreskrivs därför en skyldighet för medlemsstaterna att se till att grön el, såsom den definieras i artikel 2 i nämnda direktiv, kan garanteras vara sådan el i enlighet med objektiva, klara och tydliga samt icke-diskriminerande kriterier som har fastställts av respektive medlemsstat och att det på begäran utfärdas en ursprungsgaranti med detta innehåll.

44. I artikel 5.3 första strecksatsen i nämnda direktiv föreskrivs bland annat att ursprungsgarantierna ska innehålla uppgifter om från vilken energikälla som elen producerats samt var och när den producerats. Enligt artikel 5.5 i direktivet ska medlemsstaterna eller de behöriga organen inrätta lämpliga mekanismer för att säkerställa att ursprungsgarantin är både korrekt och tillförlitlig.

45. Vad gäller syftet med ursprungsgarantier anges i skäl 10 i direktiv 2001/77 att sådana behövs för att underlätta handeln med grön el och öka tydligheten beträffande användarnas möjlighet att välja mellan el producerad från icke‑förnybara källor och el producerad från förnybara energikällor. I artikel 5.3 andra strecksatsen i detta direktiv preciseras att ursprungsgarantierna ska göra det möjligt för producenter av el från förnybara energikällor att visa att den el de säljer är producerad från förnybara energikällor.

46. Enligt artikel 5.4 i direktiv 2001/77 bör ursprungsgarantierna erkännas ömsesidigt av medlemsstaterna uteslutande såsom bevis på de faktorer som nämns i artikel 5.3 i detta direktiv.

47. Det ska i det avseendet påpekas att avtal liknande dem som enligt den första omtvistade nationella bestämmelsen ska ingås mellan Republiken Italien och ett tredjeland syftar just till att säkerställa att ursprungsgarantier utfärdade av myndigheterna i detta tredjeland, i likhet med de ursprungsgarantier som utfärdas i medlemsstaterna med tillämpning av artikel 5 i direktiv 2001/77 och på villkor som är identiska med dem som föreskrivs i nämnda bestämmelser, erkänns på konsumentmarknaden för el i denna medlemsstat som intyg på att den el som importerats från nämnda tredjeland utgör grön el i den mening som avses i detta direktiv.

48. Ett sådant avtal kan därför komma att utvidga tillämpningsområdet för den harmoniserade certifieringsmetod som i artikel 5 i direktiv 2001/ 77 föreskrivs för de ursprungsgarantier som utfärdas i medlemsstaterna, bland annat genom att ge ursprungsgarantier utfärdade i tredjeland samma status på den berörda medlemsstatens inhemska konsumentmarknad för el som de ursprungsgarantier som bland annat i syfte att, såsom nämns ovan i punkt 45, underlätta handeln och öka tydligheten för konsumenterna, utfärdas i medlemsstaterna.

49. Härav följer att ett sådant avtal kan ändra räckvidden för de gemensamma regler som följer av artikel 5 i direktiv 2001/77.

50. För det andra, och beträffade det förhållandet att de ursprungsgarantier som utfärdas av myndigheter i tredjeland enligt ett avtal, liknande det som ska ingås enligt den första omtvistade nationella bestämmelsen, bland annat ska erkännas enligt ett nationellt stödsystem för användning av grön el i syfte att möjliggöra för deras innehavare att få dispens från skyldigheten att köpa gröna certifikat, påpekas följande.

51. Det framgår visserligen av artikel 4 och skäl 15 i direktiv 2001/77 att direktivet uppmuntrar medlemsstaterna att införa stödsystem men det inrättar inte något gemenskapsomfattande ramverk avseende dessa (se dom IBV & Cie, C‑195/12, EU:C:2013:598, punkt 63).

52. Vad gäller vilka former stödsystemen kan ha, anges i skäl 14 i direktiv 2001/77 endast de olika mekanismer som medlemsstaterna i allmänhet använder sig av i det avseendet, nämligen gröna certifikat, investeringsstöd, skattebefrielse eller skattereduktion, skatteåterbetalningar och system med direkt prisstöd (se dom IBV & Cie, EU:C:2013:598, punkt 64).

53. Artikel 4 i nämnda direktiv ger inte heller några särskilda indikationer med avseende på vad de stödåtgärder som gemenskapslagstiftaren uppmuntrar till ska innehålla, förutom den preciseringen att åtgärderna ska vara ägnade att bidra till de mål som anges i artikel 6 EG och artikel 174.1 EG (se dom IBV & Cie, EU:C:2013:598, punkt 65).

54. Härav följer bland annat att direktiv 2001/77 ger medlemsstaterna ett stort utrymme för skönsmässig bedömning vid antagande och genomförande av stödsystem (se, för ett liknande resonemang, dom IBV & Cie, EU:C:2013:598, punkt 80).

55. Såsom framgår av artikel 1 i direktiv 2001/77 ska det emellertid även beaktas att syftet med detta direktiv är att främja en ökning av de förnybara energikällornas bidrag till elproduktionen på den inre marknaden för el. I skäl 1 i detta direktiv understryks att möjligheten att använda förnybara energikällor i dag inte utnyttjas till fullo i gemenskapen. Gemenskapen anser att behovet av att främja förnybara energikällor är en prioriterad åtgärd eftersom deras användning bidrar till miljöskydd och hållbar utveckling. Dessutom kan detta också skapa lokal sysselsättning, ha en positiv inverkan på social sammanhållning, bidra till försörjningstryggheten och göra det möjligt att uppfylla målen från Kyoto snabbare.

56. Vidare framgår det av artikel 3.1 och 3.2 i direktiv 2001/77, jämförd med bilagan till samma direktiv, att medlemsstaterna bland annat ska fastställa nationella vägledande mål för den framtida användningen av grön el och som referensvärden ta hänsyn till dels den nationella produktionen av grön el år 1997, dels användningen av grön el under åren 1997 och 2010 uttryckt som en procentuell andel av bruttoelanvändningen. Denna andel ska beräknas med utgångspunkt i den nationella produktionen av grön el dividerat med den nationella bruttoelanvändningen (se dom Essent Belgium, C‑204/12–C‑208/12, EU:C:2014:2192, punkt 67).

57. Härav följer bland annat att de nationella stödmekanismer till elproducenter som avses i artikel 4 i direktiv 2001/77, vilka bland annat ska bidra till att medlemsstaterna genomför respektive nationella vägledande mål, i princip ska leda till att den nationella produktionen av grön el förstärks (dom Essent Belgium, EU:C:2014:2192, punkt 68).

58. Det framgår dessutom av artikel 3.4 andra strecksatsen i direktiv 2001/77, jämförd med bilagan till detta direktiv, att de nationella vägledande målen ska vara förenliga med det övergripande vägledande målet för gemenskapen som helhet.

59. Såsom kommissionen har anfört i det avseendet kan det faktum att en medlemsstat ingår ett avtal med tredjeland för att, i ett nationellt stödsystem, kunna beakta att den el som producerats i detta tredjeland utgör grön el, inverka på såväl de ovan i punkt 55 nämnda syftena med direktiv 2001/77 som medlemsstaternas skyldighet att öka sin produktion av grön el i syfte att bidra till att uppnå de vägledande nationella mål som de fått i uppgift att uppfylla enligt artikel 3 i detta direktiv och på så sätt delta i arbetet med att uppnå det övergripande vägledande målet för gemenskapen som helhet.

60. Medlemsstaternas ingående av sådana avtal kan alltså, när direktiv 2001/77 inte föreskriver någon befogenhet i det avseendet, undergräva såväl den goda funktionen hos det system som inrättas, som de mål som eftersträvas, genom detta direktiv.

61. Såsom framgår av ovan i punkt 33 nämnd rättspraxis, kräver bedömningen av huruvida ett område i stora delar redan regleras av gemenskapsbestämmelser att hänsyn tas till inte bara gällande gemenskapsrätt på området utan även till gemenskapsrättens möjliga utveckling, såvitt denna kan förutses vid bedömningstillfället.

62. Det ska i det avseendet understrykas att även om direktiv 2001/77, enligt vad som nyss nämnts, inte inrättar något gemenskapsomfattande ramverk för de nationella stödsystemen för el producerad från förnybara energikällor har gemenskapslagstiftaren trots allt, i skäl 15 och i artikel 4.2 i detta direktiv, uttryckligen angett att kommissionen var skyldig att senast den 27 oktober 2005 lägga fram en rapport om erfarenheterna från tillämpningen och samexistensen av de olika nationella stödsystemen, som vid behov skulle åtföljas av ett förslag till ramverk på gemenskapsnivå avseende stödsystem för el producerad från förnybara energikällor, samt preciserat de olika särdragen för ett sådant ramverk.

63. Den första omtvistade nationella bestämmelsen antogs just under den period då kommissionen skulle utvärdera nämnda erfarenhet i syfte att lägga fram en rapport och gemenskapslagstiftaren eventuellt skulle anta ett sådant gemenskapsrättsligt ramverk.

64. Såsom den hänskjutande domstolen har angett ska det i detta sammanhang även noteras att, till skillnad från den situation som rådde när direktiv 2001/77 var i kraft, och såsom framgår av såväl skälen 37 och 38 som artiklarna 9 och 10 i direktiv 2009/28, vilket ersatte direktiv 2001/77, har gemenskapslagstiftaren i detta nya direktiv bland annat angett under vilka villkor grön el som producerats i tredjeland och importerats till en medlemsstat i förekommande fall, inom ramen för ett samarbete som inletts mellan dessa stater, kan beaktas av denna medlemsstat i syfte att nå det bindande mål avseende andelen grön el i den slutgiltiga förbrukningen som fastställts för medlemsstaten i nämnda direktiv.

65. Mot bakgrund av det ovan anförda ska den första frågan besvaras enligt följande. EG‑fördraget ska tolkas på så sätt att gemenskapen har, med beaktande av bestämmelserna i direktiv 2001/77, exklusiv extern befogenhet som är till hinder för en nationell bestämmelse liknande den första omtvistade nationella bestämmelsen i det nationella målet.

66. Det framgår av den andra frågans lydelse att den, i likhet med den första frågan, rör tolkningen av bestämmelserna i artiklarna 3.2 FEUF och 216 FEUF. Denna fråga ska därför, och mot bakgrund av övervägandena ovan i punkterna 24–28, med hänsyn till denna lydelse förstås så, att den avser huruvida gemenskapen, till följd av frihandelsavtalet, har exklusiv extern befogenhet, i den mening som avses i AETR-domen, som är till hinder för en bestämmelse liknande den första omtvistade nationella bestämmelsen.

67. Eftersom det följer av svaret på den första frågan att gemenskapen, till följd av existensen av direktiv 2001/77, har exklusiv extern befogenhet som är till hinder för en sådan nationell bestämmelse, är det inte längre nödvändigt att besvara den hänskjutande domstolens andra fråga.

68. Den hänskjutande domstolen har ställt den tredje frågan för att få klarhet huruvida EG‑fördraget, till följd av existensen av direktiv 2001/77 och i synnerhet bestämmelserna i artikel 5 i detta, ska tolkas så, att gemenskapen har exklusiv extern befogenhet i den mening som avses i AETR-domen, som är till hinder för att det antas en bestämmelse såsom den i det nationella målet, enligt vilken det kan beviljas dispens från skyldigheten att köpa gröna certifikat till följd av införandet, på den nationella konsumentmarkanden, av el som importerats från tredjeland i enlighet med ett sedan tidigare ingånget avtal mellan förvaltaren av det nationella nätet och motsvarande lokala myndighet i nämnda tredjeland, vari fastställs de nödvändiga kontrollmetoderna för certifieringen av att den på så sätt importerade elen utgör grön el (nedan kallad den andra omtvistade nationella bestämmelsen).

69. Det ska i det avseendet visserligen påpekas att det, mot bakgrund av de uppgifter som domstolen förfogar över, inte finns någonting som på förhand ger anledning att anse att ett sådant avtal, som det här föreskrivna, som ingås mellan organ såsom en förvaltare av det nationella nätet och motsvarande myndighet i tredjeland, skulle kunna utgöra ett avtal genom vilket en medlemsstat gör internationella åtaganden i förhållande till nämnda tredjeland som kan inverka på gemensamma regler eller räckvidden för dessa i den mening som avses i AETR-domen. Mot bakgrund härav förefaller det i synnerhet inte som om ett sådant avtal ger uttryck för en vilja hos de berörda staterna att göra ett åtagande enligt internationell rätt (se, för ett liknande resonemang, bland annat yttrande 1/13, EU:C:2014:2303, punkt 39).

70. Det ska, i samband med förevarande mål, dock påpekas att den hänskjutande domstolen har uppgett att om det, mot bakgrund av svaret på den första tolkningsfrågan, bekräftas att den första omtvistade nationella bestämmelsen inte får tillämpas av det skälet att den kränker en av gemenskapens exklusiva externa befogenheter, bör den andra omtvistade nationella bestämmelsen vara tillämplig i det nationella målet.

71. Det ska dock i det avseendet påpekas att den andra omtvistade nationella bestämmelsen har ungefär samma syfte som den första. Det huvudsakliga syftet med den andra omtvistade nationella bestämmelsen är nämligen, i likhet med den första, att inrätta gränsöverskridande mekanismer avsedda att styrka att el importerad från tredjeland som säljs på den italienska konsumentmarknaden utgör grön el.

72. Även om de berörda mekanismerna inte längre, som i fallet med den första omtvistade nationella bestämmelsen, är ett direkt resultat av ett internationellt avtal mellan två folkrättssubjekt som regleras av internationell rätt, har mekanismerna i fråga emellertid inrättats med stöd av de befogenheter som förvaltaren av det nationella nätet getts, i den andra omtvistade nationella bestämmelsen, i syfte att förhandla om dessa med motsvarande myndighet i det berörda tredjelandet.

73. Såsom generaladvokaten har anfört i punkt 103 i sitt förslag till avgörande utgör principen om lojalt samarbete i artikel 10 EG, vars bestämmelser, efter ändring, överförts till artikel 4.3 FEU, hinder för att en nationell bestämmelse liknande den första omtvistade nationella bestämmelsen, sedan den förklarats oförenlig med gemenskapsrätten och därför inte har tillämpats av en nationell domstol, ersätts med en annan nationell bestämmelse som, i likhet med den andra omtvistade nationella bestämmelsen, i stort sett är identisk med den som förklarats vara otillämplig.

74. Mot bakgrund av det ovan anförda ska den tredje frågan besvaras enligt följande. Unionsrätten utgör hinder för att en bestämmelse, liknande den första omtvistade nationella bestämmelsen, som förklarats otillämplig av en nationell domstol på grund av dess oförenlighet med unionsrätten, ersätts av en annan nationell bestämmelse som i stort sett är identisk med nämnda bestämmelse, såsom den andra omtvistade nationella bestämmelsen.

75. Med beaktande av svaret på den tredje frågan behöver den fjärde frågan inte besvaras.

76. Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i målet vid den nationella domstolen utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den nationella domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (fjärde avdelningen) följande:

1) EG‑fördraget ska tolkas så, att, mot bakgrund av bestämmelserna i Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/77/EG av den 27 september 2001 om främjande av el producerad från förnybara energikällor på den inre marknaden för el, har Europeiska gemenskapen exklusiv extern befogenhet som är till hinder för en nationell bestämmelse, liknande den i det nationella målet, enligt vilken det kan beviljas dispens från skyldigheten att köpa gröna certifikat till följd av införandet, på den nationella konsumentmarknaden, av el som importerats från tredjeland i enlighet med ett sedan tidigare ingånget avtal mellan medlemsstaten och det berörda tredjelandet enligt vilket den el som på så sätt importeras garanteras vara grön, i enlighet med tillvägagångssätt som är identiska med dem som föreskrivs i artikel 5 i nämnda direktiv.

2) Unionsrätten utgör hinder för att en nationell bestämmelse, liknande den som avses ovan i punkt 1 i domslutet, som förklarats otillämplig av en nationell domstol på grund av dess oförenlighet med unionsrätten, av nämnda domstol ersätts med en tidigare nationell bestämmelse som i stort sett är identisk med nämnda bestämmelse, enligt vilken det kan beviljas dispens från skyldigheten att köpa gröna certifikat till följd av införandet, på den nationella konsumentmarknaden, av el som importerats från tredjeland i enlighet med ett sedan tidigare ingånget avtal mellan förvaltaren av det nationella nätet och motsvarande lokala myndighet i det berörda tredjelandet, vari fastställs de nödvändiga kontrollmetoderna för certifieringen av att den på så sätt importerade elen utgör el som producerats från förnybara energikällor.

1 Rättegångsspråk: italienska.