Förslag till avgörande av generaladvokat Maciej Szpunar föredraget den 16 april 2015

1 Originalspråk: franska.

2 Rådets förordning av den 22 december 2000 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (EGT L 12, 2001, s. 1).

3 Rådets förordning av den 27 november 2003 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar i äktenskapsmål och mål om föräldraansvar samt om upphävande av förordning (EG) nr 1347/2000 (EUT L 338, s. 1).

4 I förevarande fall fastställs beloppet per underlåtenhet och per barn, och detta med ett maxbelopp. Se ovan punkt 27.

5 Dom Econord (C‑182/11 och C‑183/11, EU:C:2012:758, punkt 21).

6 Se artiklarna 1050 och 10501 i den polska civilprocesslagen, artiklarna 709 och 711 i den spanska civilprocesslagen, artiklarna L 131-1–131-4 i den franska lagen om civila verkställighetsförfaranden och 888 § i den tyska civilprocesslagen. Se, bland annat, Grzegorczyk, P., Egzekucja świadczeń polegających na wykonaniu lub zaniechaniu czynności w państwach europejskich, Proces Cywilny. Nauka, kodyfikacja, praktyka, Grzegorczyk, P., Knoppek, K., Walasik, M. (utgivare), Warszawa, 2012, s. 1021–1055, och Ramien, O., Rechtsverwirklichung durch Zwangsgeld, J.C.B. Mohr (Paul Siebeck) Tübingen, 1992.

7 Se artiklarna 59815 och 59816 i den polska civilprocesslagen.

8 Förutom belgisk, luxemburgsk och nederländsk rätt, som i det här avseendet är identiska. Se Payan, G., Droit européen de l’exécution en matière civile et commerciale, Éditions Bruylant, Bruxelles, 2012, s. 172–184. Bestämmelserna om viten kommer nämligen ursprungligen från lagen av den 31 januari 1980 om upphävande av Beneluxkonventionen om en enhetlig lag om viten och av bilagan (enhetlig lag om viten), undertecknad i Haag den 26 november 1973 (Moniteur belge av den 20 februari 1980, s. 2181).

9 Likheterna och olikheter mellan de nationella lagstiftningar som är tillämpliga på viten har redan belysts i olika förklarande rapporter som lagts fram avseende konventionen av den 27 september 1968 om domstols behörighet och om verkställighet av domar på privaträttens område (EGT L 299, s. 32) (nedan kallad Brysselkonventionen) och förordning nr 44/2001. Se, i detta avseende, P. Schlossers rapport om konventionen om Konungariket Danmarks, Irlands och Förenade konungariket Storbritannien och Nordirlands tillträde till konventionen om domstols behörighet och om verkställighet av domar på privaträttens område och till protokollet om domstolens tolkning av konventionen, undertecknad i Luxemburg den 9 oktober 1978 (EGT C 59, 1979, s. 132). Se även rapporten om tillämpningen av förordning nr 44/2001 i medlemsstaterna (Heidelbergrapporten) som har upprättats av B. Hess, T. Pfeiffer, och P. Schlosser, München 2007. Se även den förklarande rapporten om konventionen om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område undertecknad i Lugano den 30 oktober 2007 (EUT C 319, 2009, s. 46).

10 Se artikel 1385a i processlagen och 16 § andra stycket verkställighetslagen.

11 I belgisk rätt definieras vitet som en förpliktelse att betala en summa pengar som domstolen beslutar om som ett tillägg för att pressa gäldenären att verkställa sin förpliktelse. Se Van Ommeslaghe, P., Les obligations – Examen de jurisprudence (1974–1982) – Les obligations, Revue critique de jurisprudence belge, 1986, nr 94, s. 198, och van Compernolle, J., L’astreinte, Ed. Larcier, 2007, s. 33. Enligt belgisk doktrin utgör vitet ett tvångsmedel för domstolen i syfte att säkerställa att mottagaren fullgör den förpliktelse som vederbörande ålades. Se Moreau-Margrève, I., L’astreinte, Annuaire de droit de Liège, 1982, s. 14.

12 I fransk doktrin kvalificeras viten som en indirekt eller en vänskaplig åtgärd för verkställighet. Vitet skiljer sig nämligen från tvångsåtgärder för verkställighet, eftersom tvångsåtgärderna gör det möjligt för fordringsägaren att få betalt för sin skuld om gäldenären inte alls samarbetar, medan den ekonomiska påtryckningen från vitet har till syfte att uppmana gäldenären att frivilligt genomföra verkställigheten. Vid utebliven betalning av vitesbeloppen kan det innebära att fordringsägaren använder tvångsåtgärder för verkställighet för indrivning av vitet. Se, för ett liknande resonemang, Payan, G., a. a., s. 172. Vissa författare kvalificerar vitet som en regel som således inte omfattas av tvångsåtgärdens territoriella begränsning som är kännetecknande för den särskilda ordningen för utmätning. Se Cuniberti, G., Quelques observations sur le régime de l’astreinte en droit international privé, Gazette du Palais, 2009, nr 332, s. 2 och följande sidor.

13 De nationella rättsordningarna skiljer sig även åt i fråga om vitets tillämpningsområde. I vissa rättsordningar, bland annat belgisk, luxemburgsk och nederländsk rätt, kan inte vite föreläggas om huvudförpliktelsen är att betala ett belopp. Vad gäller belgisk rätt, se artikel 1385a i processlagen. I fransk rätt kan vite däremot i princip föreläggas när förpliktelsen som vitet härrör från inte enbart är en förpliktelse att fullgöra eller att inte fullgöra något, utan även när det är en förpliktelse att betala ett belopp. Se Payan, G., a. a., s. 177.

14 Enligt nationell rätt utesluts även domstolen som dömde i sak och utmätningsdomaren. Se van Compernolle, J., a. a., s. 38 och 77.

15 Svaranden kan dock inför utmätningsdomaren bestrida tillämpningen av vitet, i enlighet med artikel 1498 i processlagen. Idem s. 78.

16 Se belgiska Cour de cassations dom av den 25 september 2000. Se även van Compernolle, J., a. a., s. 38.

17 Mottagaren av vitet har bevisbördan för att förutsättningarna för att utbetala vitet är uppfyllda. Om bevisningen bestrids ska den frambringas till utmätningsdomaren. Utmätningsdomaren kontrollerar i efterhand om huvudförpliktelsen har fullgjorts och genom prövningen av om villkoren för att utkräva vitet är uppfyllda kontrolleras om åtgärden för verkställighet är lagenlig. Se van Compernolle, J., a. a., s. 38 och 78.

18 Se artikel 59816.1 andra meningen i den polska civilprocesslagen: En domstol kan i undantagsfall ändra beloppet för det redan vite som nämns i artikel 59815 om omständigheterna har förändrats.

19 Det framgår av det hänskjutande beslutet att det ankommer på käranden att styrka att svaranden har hindrat umgänge.

20 Se 19 § första stycket verkställighetslagen.

21 Det framgår av hänskjutandebeslutet att en godtagbar ursäkt i den mening som avses i bestämmelsen kan vara bland annat sjukdom hos barnet som hindrar umgänge, att en förälder som har umgängesrätt underlåter att hämta barnet såsom överenskommet eller att ett tillräckligt moget barn vägrar umgänge. Domstolen är skyldig att ex officio beakta de omständigheter som är av betydelse för barnets bästa.

22 Se 11 § i viteslagen.

23 Se även Payan, G., a. a., s. 181.

24 Så är även fallet i tysk rätt, då vitet betalas till statskassan. Se Bundesgerichtshof (Tysklands federala domstol), dom av den 2 mars 1983 – IVb ARZ 49/82. Se, även, Hüßtege, R., Zivilprozessordnung, H. Thomas/H. Putzo (red.), 29:e upplagan, Munich 2008, 888 § punkt 15, Stöber, K., i R. Zöller (ed.), Zivilprozessordnung, 28:e upplagan, Köln 2010, 888 § punkt 13.

25 Se artikel 68.1 i förordning nr 44/2001.

26 För Konungariket Danmark, se avtal mellan Europeiska gemenskapen och Konungariket Danmark om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område, undertecknat i Bryssel den 19 oktober 2005 (EUT L 299, s. 62).

27 Dom Draka NK Cables m.fl. (C‑167/08, EU:C:2009:263, punkt 20), SCT Industri (C‑111/08, EU:C:2009:419, punkt 22), German Graphics Graphische Maschinen (C‑292/08, EU:C:2009:544, punkt 27), Realchemie Nederland (C–406/09, EU:C:2011:668, punkt 38), Sapir m.fl. (C‑645/11, EU:C:2013:228, punkt 31), och Sunico m.fl. (C‑49/12, EU:C:2013:545, punkt 32).

28 C–406/09, EU:C:2011:668, punkt 39.

29 Ibidem, punkt 39.

30 Artikel 1.1 b i förordning nr 2201/2003.

31 Vad gäller skälen till att frågor om fysiska personers rättsliga status inte omfattades av Brysselkonventionen, anges det i P. Jenards rapport om konventionen av den 27 september 1968 om domstols behörighet och om verkställighet av domar på privaträttens område (EGT C 59, 1979, s. 10) att oavsett vilka behörighetsregler som valdes – även om det antogs att kommittén hade nått enhetlighet i dessa bestämmelser på området – var olikheterna mellan de aktuella rättssystemen, särskilt i fråga om lagvalsreglerna, sådana att det vid ett exekvaturförfarande hade varit svårt att inte företa en kontroll av dessa bestämmelser.

32 Realchemie Nederland (C–406/09, EU:C:2011:668, punkt 39, och där angiven rättspraxis).

33 Ibidem, punkt 40.

34 Se, analogt, dom Realchemie Nederland (C–406/09, EU:C:2011:668, punkt 42).

35 Se, för ett liknande resonemang, generaladvokat Cruz Villalóns förslag till avgörande i mål DHL Express France (C‑235/09, EU:C:2010:595, punkterna 47 och 48).

36 Ibidem (punkterna 47 och 48).

37 Jag vill understryka att när domstolen i ursprungsmedlemsstaten meddelar ett vite för att säkerställa huvudförpliktelsen, nämligen umgänge, i en dom som meddelas efter domen om umgänge, kvarstår i princip vitets underordnade karaktär. Följaktligen kan inte vitet regleras av artikel 47.1 i förordning nr 2201/2003.

38 Med beaktande av att den finländska regeringen anser att vitet utgör en del av domen om umgänge, anser jag att denna argumentation är motsägelsefull.

39 Se Magnus, U., och Mankowski, P., Introduction, Brussels II bis Regulation, Ulrich Magnus och Peter Mankowski (red.), Sellier European Law Publishers, 2012, s. 32: [it] ought to be stressed again that it would be foolish to dispose lightly of the treasure contained in the Brussels I regime and the experiences made in that realm. Prospective adventure trips might turn into entertainment journeys where Brussels I has already paved the ways.

40 Svårigheten med tolkningen av artikel 49 i förordning nr 44/2001, som avser begreppet vite i olika nationella rättsordningar, har lett till att vissa författare anser att begreppet ska få en självständig tolkning som fokuserar på instrumentets funktion, nämligen en förpliktelse eller hot om en förpliktelse för en part att betala ett belopp för att en dom som meddelats inom privaträttens område ska iakttas. Se Guinchard, E., Procédures civiles d’exécution en droit international privé, S. Guinchard och T. Moussa (dir.), Droit et pratique des voies d’exécution, Dalloz, 7:e upplagan, 2012, s. 2172 och 2192.

41 Detta villkor användes i artikel 43 i Brysselkonventionen. Se P. Jenards rapport (a. a., s. 54). Villkoret användes i Luganokonventionen av den 16 september 1988, och det återfinns i artikel 49 i den (nya) Luganokonventionen av den 30 oktober 2007 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (EUT L 339, s. 1).

42 Denna lösning kritiserades bland annat i rapporten som upprättades av Hess, B., Pfeiffer, T. och Schlosser, P., a. a., s. 271–275, i vilken svårigheter med att tolka artikel 49 i förordning nr 44/2001 togs upp. Se även Hess, B., Pfeiffer, T. och Schlosser, P., The Brussels I. Regulation (EC) No 44/2001, Beck München, 2008, s. 156–159. I enlighet med detta gavs artikel 67 i förslaget till Europaparlamentets och rådets förordning om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (Omarbetning) (KOM(2010) 748 slutlig av den 14 december 2010, s. 271–275), följande lydelse: En utländsk dom som meddelats i en medlemsstat och varigenom någon förpliktas att betala vite är verkställbar i den medlemsstat där verkställighet begärs … i enlighet med a[v]snitt 1 eller 2. Den behöriga myndigheten eller domstolen i verkställighetsmedlemsstaten ska fastställa vitets belopp … om det inte slutligt har fastställts av domstol i ursprungsmedlemsstaten. Såsom kommissionen påpekande i sina skriftliga yttranden drogs efter förhandlingar emellertid slutsatsen att villkoret att vitet slutgiltigt ska fastställas var det enda konkreta sättet att säkerställa att viten verkställdes i utlandet, och bestämmelsen förblev oförändrad vid omarbetningen av förordning nr 44/2001. Se även min kommentar i nästa fotnot.

43 Se artikel 55 i Europaparlamentets och rådets förordning nr 1215/2012 av den 12 december 2012 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (omarbetning) (EUT L 351, s. 1). Även om formuleringen i denna artikel skiljer sig från formuleringen i artikel 49 i förordning nr 44/2001, finns det krav på att vitet ska ha fastställts i domstol i båda artiklarna. Se även artikel 66 i förordning nr 1215/2012: 1. Denna förordning ska tillämpas endast på rättsliga förfaranden som har inletts, på officiella handlingar som formellt har upprättats eller registrerats och på förlikningar inför domstol som har godkänts eller ingåtts från och med den 10 januari 2015. 2. Utan hinder av artikel 80 ska förordning (EG) nr 44/2001 även fortsättningsvis tillämpas på domar som meddelats inom ramen för rättsliga förfaranden som har inletts, officiella handlingar som har upprättats eller registrerats och på förlikningar inför domstol som har godkänts eller ingåtts före den 10 januari 2015 och som faller inom ramen för tillämpningsområdet för den förordningen.

44 Se ovan punkt 42.

45 Se Gaudemet-Tallon, H., Compétence et exécution des jugements en Europe. Règlement no 44/2001. Conventions de Bruxelles et de Lugano, 4:e upplagan, L.G.D.J., 2010, s. 487.

46 A. a., s. 132.

47 Se McEleavy, P., Article 48, Brussels II bis Regulation, Magnus, U. och Mankowski, P. (red.), a. a., s. 398–402, s. 399: It was clearl[y] … that courts in the State of enforcement were afforded a limited power through Art. 48 to review the foreign order to assess the modalities of its operation.

48 Se även artikel 45.2 i förordning nr 44/2001.

49 Se, analogt, dom Aguirre Zarraga (C‑491/10 PPU, EU:C:2010:828, punkterna 69 och 70).

50 Umgänget är ofta beroende av yttre omständigheter såsom barnets hälsa eller avståndet mellan föräldern och barnet, vilka ofta blir mer ännu mer känsliga i ett gränsöverskridande sammanhang.

51 Enligt artikel 48 i förordning nr 2201/2003 om de nödvändiga arrangemangen inte eller endast otillräckligt regleras i den dom som har meddelats av den domstol i en medlemsstat som är behörig att pröva målet i sak och under förutsättning att de väsentliga inslagen i den domen iakttas.

52 Se McEleavy, P., a. a., s. 398.

53 Se ordförandens beslut av den 17 september 2003, meddelat av ordföranden vid Tribunal de première instance de Liège (förstainstansdomstolen i Liège): … det rör sig om en preventiv talan som kan tas upp till sakprövning om gäldenärens inställning tydligt visar att betalningen av vitet bestrids. Det krävs dessutom enligt artikel 49 … i förordning nr 44/2001 att vitesbeloppet ska fastställas i förväg, vilket mot bakgrund av förordningen motiverar att talan väcks vid en domstol i ursprungsstaten även om det inte i Benelux-förordningen föreskrivs något förfarande för att fastställa vitet.

54 Se de Leval, G. och van Compernolle, J., Saisies et astreinte, Édition Formation Permanente CUP – Octobre 2003, Université de Liège, s. 272, och van Compernolle, J., a. a, s. 47: I motsats till vad som föreskrivs i Benelux-området, krävs det i det europeiska området att en part på nytt vänder sig till domstolen i ursprungsstaten för att erhålla en exekutionstitel i vilken vitet fastställs, med stöd av vilken ett indrivningsförfarande kan inledas. Den europeiska förordningen har således företräde och utmätningsdomaren är behörig att fastställa vitet, trots att inte något verkställighetsförfarande inleds.

55 Se skäl 33 i förordning nr 2201/2003. Se även, Lenaerts, K., The Interpretation of the Brussels II Bis Regulation by the European Court of Justice, En hommage à Albert Weitzel – Europe des droits fondamentaux, Sous la direction de Luc Weitzel, Pedone, A., 2013, s. 129–152, på s. 132: The Regulation must be interpreted in compliance with the fundamental rights of the child concerned, notably with Articles 7 and 24 of the Charter of Fundamental Rights of the European Union.

56 Se Lenaerts, K., a. a., s. 151: When interpreting the provisions of the Brussels II bis Regulation relating to matters of parental responsibility, the ECJ always takes into account the best interests of the child.