Domstolens dom (tredje avdelningen) den 10 september 2015

I mål C‑106/14, angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Conseil d’État (Frankrike) genom beslut av den 26 februari 2014, som inkom till domstolen den 6 mars 2014, i målet

DOMSTOLEN (tredje avdelningen) sammansatt av avdelningsordföranden M. Ilešič samt domarna A. Ó Caoimh, C. Toader, E. Jarašiūnas och C.G. Fernlund (referent), generaladvokat: J. Kokott, justitiesekreterare: handläggaren V. Tourrès,

efter det skriftliga förfarandet och förhandlingen den 8 januari 2015,

med beaktande av de yttranden som avgetts av: Fédération des entreprises du commerce et de la distribution (FCD) och Fédération des magasins de bricolage et de l’aménagement de la maison (FMB), genom A. Gossement och A.-L. Vigneron, avocats, Frankrikes regering, genom D. Colas, S. Menez och S. Ghiandoni, samtliga i egenskap av ombud, Belgiens regering, genom J. Van Holm, C. Pochet och T. Materne, samtliga i egenskap av ombud, Danmarks regering, genom C. Thorning och M. Wolff, båda i egenskap av ombud, Tysklands regering, genom T. Henze och K. Petersen, båda i egenskap av ombud, Irland, genom E. Creedon, G. Hodge och T. Joyce, samtliga i egenskap av ombud, biträdda av B. Kennedy, SC, och G. Gilmore, BL, Greklands regering, genom K. Paraskevopoulou och V. Stroumpouli, båda i egenskap av ombud, Österrikes regering, genom C. Pesendorfer, i egenskap av ombud, Sveriges regering, genom A. Falk, C. Meyer-Seitz, U. Persson, N. Otte Widgren, L. Swedenborg, E. Karlsson och F. Sjövall, samtliga i egenskap av ombud, Norges regering, genom K.B. Moen och K.E. Bjørndal Kloster, båda i egenskap av ombud, Europeiska kommissionen, genom J.-P. Keppenne och K. Talabér-Ritz, båda i egenskap av ombud,

och efter att den 12 februari 2015 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,

följande

Dom

Tillämpliga bestämmelser

Unionsrätt

Kommissionens promemoria av den 4 februari 2011

Echas vägledning

Fransk rätt

Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågan

Inledande synpunkter

Avgränsning av domstolens prövning

Reachförordningen

Prövning av tolkningsfrågan

Begreppet vara i den mening som avses i artikel 3.3 i Reachförordningen

Artikel 7.2 i Reachförordningen

Artikel 33 i Reachförordningen

Rättegångskostnader

1. Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artiklarna 7.2 och 33 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1907/2006 av den 18 december 2006 om registrering, utvärdering, godkännande och begränsning av kemikalier (Reach), inrättande av en europeisk kemikaliemyndighet, ändring av direktiv 1999/45/EG och upphävande av rådets förordning (EEG) nr 793/93 och kommissionens förordning (EG) nr 1488/94 samt rådets direktiv 76/769/EEG och kommissionens direktiv 91/155/EEG, 93/67/EEG, 93/105/EG och 2000/21/EG (EUT L 396, s. 1), i dess lydelse enligt kommissionens förordning (EU) nr 366/2011 av den 14 april 2011 (EUT L 101, s. 12) (nedan kallad Reachförordningen).

2. Begäran har framställts i ett mål mellan å ena sidan Fédération des entreprises du commerce et de la distribution (FCD) och Fédération des magasins de bricolage et de l’aménagement de la maison (FMB) och å andra sidan Ministre de l’Écologie, du Développement durable et de l’Énergie (ministern för ekologi, hållbar utveckling och energi) angående giltigheten av ett meddelande till näringsidkare om skyldigheten att vidarebefordra information om ämnen i varor med tillämpning av artiklarna 7.2 och 33 i förordning nr 1907/2006 (Reach) – Tolkning av gränsvärdet på 0,1 viktprocent i artiklarna 7.2 och 33 (JORF av den 8 juni 2011, s. 9763) (nedan kallat meddelandet av den 8 juni 2011).

3. I skälen i Reachförordningen anges följande:

4. Artikel 1 i Reachförordningen har rubriken Syfte och tillämpningsområde. I artikel 1.1 föreskrivs följande:

5. Artikel 2 i förordningen har rubriken Tillämpning. I artikel 2.2 föreskrivs följande:

6. Artikel 3 i förordningen, som har rubriken Definitioner, innehåller följande definitioner:

7. Artikel 6 i Reachförordningen har rubriken Allmän registreringsplikt för ämnen som sådana eller ingående i blandningar. I artikel 6.1 föreskrivs följande:

8. I artikel 7 i denna förordning, som har rubriken Registrering och anmälan av ämnen som ingår i varor föreskrivs följande:

9. I artikel 10 i förordningen anges den information som ska lämnas vid allmän registrering.

10. Artikel 33 i Reachförordningen, som har rubriken Skyldighet att vidarebefordra information om ämnen i varor, har följande lydelse:

11. I artikel 55 i förordningen, som har rubriken Syftet med tillståndssystemet och överväganden om ersättning, föreskrivs följande:

12. Artikel 57 i förordningen har rubriken Ämnen som skall upptas i bilaga XIV. I denna artikel föreskrivs följande:

13. I artikel 59 i samma förordning föreskrivs ett förfarande för identifiering av ämnen som avses i artikel 57.

14. Artikel 77 i Reachförordningen har rubriken Uppgifter. I denna artikel föreskrivs följande:

15. Följande framgår av handlingen CA/26/2011, upprättad av Europeiska kommissionen den 4 februari 2011, vilken har rubriken Uppdatering av kommissionens ståndpunkt – Ämnen i varor, riktad till de behöriga nationella myndigheterna: [Kommissionen har] nått slutsatsen att föremål som vid en viss tidpunkt under sin livscykel motsvarar definitionen av en vara i den mening som avses i Reachförordningen upphör att vara separata varor och blir beståndsdelar när de har satts samman till en annan vara. Skyldigheterna enligt artiklarna 7.2 och 33 gäller därför enbart sådana sammansatta varor och inte de separata beståndsdelarna.

16. Den 1 april 2011 publicerade Echa en Vägledning om krav för ämnen i varor (nedan kallad Echas vägledning). I kapitel 4 behandlas bestämningen av koncentrationen av ett i kandidatförteckningen upptaget ämne som inger mycket stora betänkligheter, i varor med olika beståndsdelar.

17. Avsnitt 4.4 i Echas vägledning har rubriken Bestämning av koncentrationen av ett [ämne som inger mycket stora betänkligheter] från kandidatförteckningen i varor med olika beståndsdelar och lyder enligt följande:

18. Av meddelandet av den 8 juni 2011 framgår följande:

19. FCD och FMB väckte den 5 december 2011 talan vid Conseil d’État mot meddelandet av den 8 juni 2011. De gjorde gällande att meddelandet grundar sig på en tolkning av begreppet vara som varken är förenlig med kommissionens promemoria av den 4 februari 2011 eller med Echas vägledning. Nämnda domstol anser att frågan huruvida talan ska bifallas på de grunder som FCD och FMB har anfört beror på huruvida – med avseende på en vara som är sammansatt av flera beståndsdelar som var för sig motsvarar definitionen av en vara i Reachförordningen – de skyldigheter som följer av bestämmelserna i artiklarna 7.2 och 33 i nämnda förordning gäller enbart den sammansatta varan eller om de gäller var och en av beståndsdelarna.

20. Mot denna bakgrund beslutade Conseil d’État att vilandeförklara målet och ställa följande fråga till domstolen:

21. FCD och FMB har betonat att tvisten i det nationella målet har sitt ursprung i den avvikande tolkning av Reachförordningen som Republiken Frankrike antog genom sitt meddelande av den 8 juni 2011. Efter publiceringen av detta meddelande undersökte kommissionen huruvida nämnda medlemsstat hade gjort sig skyldig till fördragsbrott. Efter avslutad bedömning riktade kommissionen den 21 juni 2012 en formell underrättelse till Republiken Frankrike i förfarande 2012/2109.

22. I juli 2013 publicerade den franska, den belgiska, den danska, den tyska, den svenska och den norska regeringen en vägledning för leverantörer av varor. Det framgår av denna vägledning att samma information om innehållet av ämnen på kandidatförteckningen ska lämnas oavsett om varan säljs separat eller som en del av en vara som sammanfogats utgående från flera varor. I vägledningen preciseras (fotnot 3, s. 6) att tolkningen i motsvarande vägledning från Echa inte accepteras av de medlemsstater som utarbetat vägledningen och inte heller av Österrike.

23. FCD och FMB anser att tolkningen i meddelandet av den 8 juni 2011 uppenbart strider mot den som kommissionen och Echa har förespråkat sedan år 2007. De bestämmelser som infördes genom Reachförordningen behöver definieras och tillämpas på unionsnivå. Förordningen gav uttryckligen kommissionen och Echa i uppdrag att vidta åtgärder för att på ett effektivt sätt genomföra de bestämmelser som infördes genom förordningen. FCD och FMB har i detta avseende erinrat om att det i artikel 77 i Reachförordningen uttryckligen föreskrivs att Echa kan ge producenter och importörer av varor teknisk och vetenskaplig vägledning för tillämpning av artikel 7 i samma förordning och utarbeta bakgrundsinformation om denna artikel till berörda parter. De franska myndigheternas avvikande tolkning utgör ett hinder för ett enhetligt genomförande av Reachförordningen och undergräver rättssäkerheten, den inre marknadens goda funktion och den sunda konkurrensen mellan näringsidkare.

24. Kommissionen har gjort gällande att skillnaderna i tolkning och tillämpning av Reachförordningen mellan Republiken Frankrike och vissa andra medlemsstater undergräver enhetligheten i unionens rättsordning, strider mot rättssäkerhetsprincipen och principen om berättigade förväntningar och undergräver den inre marknadens goda funktion. Enligt kommissionen harmoniserar artikel 33 i samma förordning uttömmande, på unionsnivå, skyldigheten att vidarebefordra information om ämnen i varor. Om de franska myndigheterna vill göra ett undantag från denna bestämmelse måste de styrka att det är motiverat av skäl hänförliga till skyddet för folkhälsan och/eller miljön, i överensstämmelse med artikel 114.4–114.9 FEUF.

25. Det framgår av dessa yttranden att dels FCD och FMB, dels kommissionen har begärt att domstolen ska pröva huruvida meddelandet av den 8 juni 2011 är förenligt med unionsrätten. Enligt domstolens fasta praxis ankommer det emellertid inte på domstolen att, i ett förfarande enligt artikel 267 FEUF, avgöra om nationella rättsregler är förenliga med unionsrätten eller att tolka nationella lagar eller andra författningar (se, för ett liknande resonemang, särskilt dom Vueling Airlines, C‑487/12, EU:C:2014:2232, punkt 26 och där angiven rättspraxis). Domstolen är behörig att tillhandahålla den hänskjutande domstolen alla uppgifter om unionsrättens tolkning som denna kan behöva för att pröva huruvida nationella bestämmelser är förenliga med unionsrätten och för att därmed kunna döma i det mål som är anhängigt vid den (dom Transportes Urbanos y Servicios Generales, C‑118/08, EU:C:2010:39, punkt 23 och där angiven rättspraxis).

26. I det aktuella fallet ankommer det inte på domstolen att pröva huruvida den nationella rätten är förenlig med unionsrätten, utan att tillhandahålla den hänskjutande domstolen uppgifter om tolkningen av Reachförordningen i syfte att sistnämnda domstol ska kunna pröva huruvida den enligt unionsrätten är skyldig att avstå från att tillämpa de nationella bestämmelserna om tolkningen av denna förordning. Domstolen har således inte att pröva huruvida de franska myndigheterna genom att anta meddelandet av den 8 juni 2011 har underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt unionsrätten.

27. Vidare är den omständigheten, att de franska myndigheternas tolkning av nämnda förordning enligt meddelandet av den 8 juni 2011 strider mot Echas tolkning enligt dess vägledning liksom mot den tolkning som kommissionen underrättade medlemsstaterna om första gången år 2007 och därefter, en andra gång, under år 2011, inte relevant i detta förfarande enligt artikel 267 FEUF.

28. Artikel 77.2 i Reachförordningen ger visserligen Echas sekretariat bland annat uppgiften att ge teknisk och vetenskaplig vägledning och om nödvändigt tillhandahålla de verktyg som är nödvändiga för [förordningens] funktion särskilt för att … ge producenter och importörer av varor teknisk och vetenskaplig vägledning för tillämpning av artikel 7 och att utarbeta bakgrundsinformation om [förordningen] till andra berörda parter. Med hänsyn till denna avsikt från lagstiftarens sida kan ett sådant dokument som Echas vägledning utgöra en del av de uppgifter som är ägnade att beaktas vid tolkningen av samma förordning. Trots att de frågor angående kemikalier som regleras i Reachförordningen är vetenskapligt och tekniskt betingade är ett dokument av detta slag emellertid enbart av förklarande karaktär. Den tolkning av bestämmelserna i förordningen som förespråkas i vägledningen saknar normativ innebörd. Detta dokument, som utarbetats av Echa, är inte en sådan unionsrättsakt som anges i artikel 288 FEUF och kan inte vara rättsligt bindande (se, analogt, dom Chemische Fabrik Kreussler, C‑308/11, EU:C:2012:548, punkt 23).

29. Att dokumentet inte är rättsligt bindande framgår för övrigt uttryckligen av ett inledande stycke i Echas vägledning som har rubriken Rättsligt meddelande. I detta stycke preciseras att texten i Reachförordningen är den enda gällande rättsliga grunden och att den information som finns i detta dokument inte är avsedd som juridisk hjälp samt att [Echa] frånsäger sig allt ansvar när det gäller innehållet i detta dokument. Det framgår dessutom av ett meddelande till läsaren att vägledningen inte fick fullt stöd av de rådfrågade … medlemsstaternas behöriga myndigheter i samband med att den behandlades i det slutliga samrådet [och att] [s]om en följd kan företag ställas inför olika verkställighetsrutiner för några av vägledningens aspekter.

30. Under dessa omständigheter ankommer det på domstolen att, inom ramen för det rättsliga samarbete som inrättats genom artikel 267 FEUF, pröva begäran om förhandsavgörande i syfte att säkerställa en enhetlig tolkning och tillämpning av de relevanta bestämmelserna i nämnda förordning.

31. Innan domstolen gör en bedömning av de bestämmelser som den hänskjutande domstolens tolkningsfråga avser, erinras det om att det framgår av artikel 1.1 i Reachförordningen att syftet med denna förordning är att garantera en hög skyddsnivå för människors hälsa och miljön, inbegripet främjande av alternativa metoder för att bedöma hur farliga ämnen är, samt att ämnen fritt kan cirkulera på den inre marknaden samtidigt som konkurrenskraft och innovation förbättras.

32. I detta syfte har det genom förordningen inrättats ett integrerat system för kontroll av kemikalier som inbegriper registrering, utvärdering, tillstånd och eventuella begränsningar av deras användning. De huvudsakliga principer som styr dessa olika delar lades fram av kommissionen i inledningen till dess förslag till förordning KOM(2003) 644 slutlig av den 29 oktober 2003. I denna beskrivs Reach‑systemet så, att det omfattar för det första registrering, som kräver att industrin har tillgång till relevant information om sina ämnen och att den använder den för att hantera ämnena på ett säkert sätt, för det andra utvärdering, som garanterar att industrin fullgör sina skyldigheter och för det tredje tillstånd för ämnen som inger mycket stora betänkligheter om riskerna kan kontrolleras på ett adekvat sätt eller om de socioekonomiska fördelarna uppväger riskerna och det inte finns några lämpliga ersättningsämnen eller alternativa tekniker. Slutligen skall [begränsningsförfarandet] fungera som ett skyddsnät för att hantera risker som inte har beaktats på ett adekvat sätt i andra delar av Reach‑systemet.

33. I konsekvens med nämnda syften lägger Reachförordningen ansvaret för analysen av kemikalierna på industrin och den inför därför ett antal olika informationsmekanismer som längs hela distributionskedjan ska bidra till identifiering av ämnenas farliga egenskaper och till riskhanteringen i syfte att förhindra skadliga effekter på människors hälsa och miljön.

34. Det framgår av förslaget till förordning KOM(2003) 644 slutlig att det år 1981 fanns mer än 100000 ämnen och att nästan 3000 nya ämnen har släppts ut på marknaden sedan dess. Bland alla dessa ämnen ägnar Reachförordningen särskild uppmärksamhet åt dem som anses inge mycket stora betänkligheter, såsom framgår av bland annat skälen 63, 69 och 70 i förordningen.

35. De ämnen som inger mycket stora betänkligheter är de som anges dels i artikel 57 a–e i nämnda förordning på grund av att de är cancerframkallande, könsmutagena eller reproduktionstoxiska, långlivade, bioackumulerande och toxiska eller mycket långlivade och mycket bioackumulerande, dels i artikel 57 f i samma förordning, närmare bestämt alla andra ämnen för vilka det finns vetenskapliga belägg för sannolika allvarliga effekter på människors hälsa eller miljön som leder till betänkligheter som motsvarar de som föranleds av de andra ämnen som förtecknas i leden a–e.

36. Genom artikel 59 i Reachförordningen inrättas ett förfarande för identifiering av ämnen som inger mycket stora betänkligheter vilket ligger till grund för upprättandet av en förteckning över så kallade kandidatämnen vilka är avsedda att så småningom införas i bilaga XIV till samma förordning, innehållande en förteckning över ämnen för vilka det krävs tillstånd. Såsom generaladvokaten har konstaterat i punkt 22 i sitt förslag till avgörande fanns 155 ämnen upptagna på kandidatförteckningen den 16 juni 2014.

37. Enligt artikel 7.2 i Reachförordningen ska producenter eller importörer av varor lämna in en anmälan till Echa om ett ämne som är upptaget på kandidatförteckningen ingår i varorna i en mängd som överstiger totalt 1 ton per producent eller importör och per år och i en koncentration på över 0,1 viktprocent.

38. Enligt artikel 7.3 i Reachförordningen ska artikel 7.2 i samma förordning inte tillämpas om producenten eller importören kan utesluta att människor eller miljö exponeras under normala eller rimligen förutsebara användningsförhållanden, vilket inbegriper bortskaffande. Sistnämnda bestämmelse ska enligt artikel 7.6 i samma förordning inte heller tillämpas på ämnen som redan registrerats för denna användning.

39. Av det ovan anförda följer att anmälningsskyldigheten enligt artikel 7.2 i Reachförordningen inträder när följande fyra kumulativa villkor är uppfyllda:

40. Artikel 33 i Reachförordningen ingår i avdelning IV i förordningen, som har rubriken Information i distributionskedjan. Denna artikel inrättar en skyldighet att vidarebefordra information om ämnen i varor. Sålunda föreskrivs i artikel 33.1 att varje leverantör av en vara som innehåller [ett ämne som identifieras som ett ämne som inger mycket stora betänkligheter] i en koncentration över 0,1 viktprocent ska tillhandahålla mottagaren av varan tillräcklig information som leverantören har tillgång till, med åtminstone ämnets namn, så att varan kan användas på ett säkert sätt. I punkt 2 i samma artikel åläggs varje leverantör av en sådan vara en motsvarande skyldighet att vidarebefordra information på begäran av en konsument.

41. Den hänskjutande domstolen har ställt sin fråga för att få klarhet i huruvida artiklarna 7.2 och 33 i Reachförordningen ska tolkas så, i fråga om en produkt som är sammansatt av flera varor i den mening som avses i artikel 3.3 i samma förordning, att det i nämnda bestämmelser angivna gränsvärdet på 0,1 viktprocent för koncentrationen av ett ämne som inger mycket stora betänkligheter ska fastställas i förhållande till produktens totala vikt.

42. FCD, FMB, Irland, den grekiska regeringen och kommissionen anser att frågan ska besvaras jakande. Den franska, den belgiska, den danska, den tyska, den österrikiska, den svenska och den norska regeringen anser tvärtom att den ska besvaras nekande.

43. I syfte att besvara denna fråga ska domstolen först analysera begreppet vara, såsom detta definieras i artikel 3.3 i Reachförordningen, och därefter anmälningsskyldigheten och informationsskyldigheten enligt artikel 7.2 respektive artikel 33 i samma förordning.

44. FCD och FMB har gjort gällande att det enbart är den slutliga produkt som består av de sammansatta varorna som kan betraktas som en vara, i den mening som avses i artikel 3.3 i Reachförordningen. En motsatt tolkning skulle medföra betungande krav, särskilt i följande avseenden:

45. Den franska regeringen anser att artikel 3.3 i Reachförordningen definierar en vara som ett förädlat föremål vars funktion i större utsträckning bestäms av dess form än av dess kemiska sammansättning. Inget föremål är uteslutet från denna definition under förutsättning att det under produktionen har fått en särskild form, yta eller design vilken i större utsträckning än dess kemiska sammansättning bestämmer föremålets funktion. Artiklarna 7.2 och 33 i nämnda förordning föreskriver inte att begreppet vara ska ges en mer restriktiv tolkning än den som föreskrivs i artikel 3.3 i samma förordning.

46. Domstolen påpekar härvid att begreppet vara definieras, i nämnda artikel 3.3, som ett föremål som under produktionen får en särskild form, yta eller design, vilken i större utsträckning än dess kemiska sammansättning bestämmer dess funktion.

47. Det framgår av denna definition att frågan huruvida ett föremål ska anses utgöra en vara i den mening som avses i Reachförordningen beror på tre omständigheter. För det första omfattar begreppet vara enbart föremål som har varit under produktion. Detta begrepp avser således enbart förädlade föremål, i motsats till föremål i naturligt tillstånd. För det andra ska föremålet under produktionen få en särskild form, yta eller design, med bortseende av andra egenskaper, till exempel fysiska eller kemiska sådana. För det tredje ska denna form, yta eller design, erhållna under produktionen, i större utsträckning än dess kemiska sammansättning bestämma föremålets funktion.

48. I den situation som den hänskjutande domstolens fråga avser är det fråga om en produkt som anges vara sammansatt till följd av att den består av flera förädlade föremål som motsvarar kriterierna i artikel 3.3 i Reachförordningen. I en sådan situation uppkommer frågan huruvida begreppet vara ska tillämpas samtidigt på produkten i dess helhet och på var och en av de varor som produkten är sammansatt av.

49. I detta avseende kan det konstateras att Reachförordningen inte innehåller någon specifik bestämmelse avseende sammansatta produkter som består av flera varor. Denna tystnad ska förstås mot bakgrund av förordningens huvudsakliga syfte, vilket inte är att reglera alla förädlade produkter, utan att kontrollera kemikalier som sådana eller i blandningar samt, i vissa fall, särskilt de som anges uttömmande i artikel 7 i samma förordning, när de ingår i varor.

50. I avsaknad av specifika bestämmelser ska det i detta avseende inte göras någon åtskillnad, som inte föreskrivs i Reachförordningen, mellan varor som ingår som beståndsdelar i en sammansatt produkt och varor som förekommer separat. Frågan huruvida en sammansatt produkt i sig kan utgöra en vara är således enbart beroende av kriterierna i artikel 3.3 i nämnda förordning.

51. Det är således enbart om ett föremål under produktionen – genom att flera varor sätts samman – får en särskild form, yta eller design vilken i större utsträckning än föremålets kemiska sammansättning bestämmer dess funktion, som föremålet kan anses utgöra en vara. Produktionen ska således, till skillnad från vid en ren sammansättning, leda till att de varor som används som beståndsdelar får en annan form, yta eller design.

52. Detta innebär dock inte att de varor som används under produktionen av detta skäl nödvändigtvis förlorar sin egenskap av vara. På denna punkt ska det påpekas att det i artikel 2.2 i Reachförordningen föreskrivs att [a]vfall enligt definitionen i direktiv [2006/12] är inte ett ämne, en blandning eller en vara i den mening som avses i artikel 3 i [nämnda] förordning. Härav följer att ett föremål som uppfyller kriterierna i artikel 2.2 i Reachförordningen upphör att utgöra en vara i den mening som avses i förordningen när den blir till avfall i den mening som avses i unionsrätten (dom Commune de Mesquer, C‑188/07, EU:C:2008:359, punkt 40). Utöver denna bestämmelse innehåller förordningen ingen bestämmelse enligt vilken ett föremål som motsvarar definitionen av en vara i artikel 3.3 i samma förordning vid ett senare tillfälle skulle kunna förlora denna egenskap.

53. Det framgår av det ovan anförda, såsom generaladvokaten har påpekat i punkt 31 i sitt förslag till avgörande, att ett förädlat föremål som uppfyller kriterierna i artikel 3.3 i Reachförordningen inte förlorar sin egenskap av vara när det sätts samman med eller fogas till andra föremål i syfte att det tillsammans med dessa andra föremål ska bilda en sammansatt produkt. I en sådan situation förblir det förädlade föremålet en vara i den mening som avses i artikel 3.3 i nämnda förordning. Föremålet bibehåller denna egenskap så länge som det fortsätter att ha en särskild form, yta eller design som i större utsträckning än dess kemiska sammansättning bestämmer dess funktion och det inte blir till avfall i den mening som avses i direktiv 2006/12.

54. Alla föremål som motsvarar kriterierna i artikel 3.3 i Reachförordningen som ingår som beståndsdelar i en sammansatt produkt utgör således även fortsättningsvis varor, såvida inte föremålet som en följd av produktionen blir till avfall eller förlorar den form, den yta eller den design som i större utsträckning än dess kemiska sammansättning bestämmer dess funktion.

55. Anmälningsskyldigheten enligt artikel 7.2 i Reachförordningen gäller såväl importörer som producenter av varor. De sistnämnda definieras i artikel 3.4 i samma förordning som varje fysisk eller juridisk person som framställer eller sätter samman en vara inom [unionen]. Det följer av denna definition att begreppet producent av en vara uteslutande avser fysiska eller juridiska personer som själva framställer eller sätter samman en vara inom unionen. Det är alltså enbart om en person inom unionen framställer eller sätter samman ett föremål som motsvarar definitionen av en vara i artikel 3.3 i nämnda förordning som denna person är skyldig att i egenskap av producent följa bestämmelserna i artikel 7.2 i samma förordning. Det följer således av artikel 3.4 i Reachförordningen, jämförd med artikel 7.2 i samma förordning, att producentens anmälningsskyldighet bara avser varor vilka producenten själv framställer eller sätter samman.

56. Denna tolkning stöds av skäl 29 i nämnda förordning, av vilket följande framgår: Eftersom tillverkare och importörer av varor bör ha ett ansvar för sina varor är det lämpligt att införa en registreringsplikt för ämnen som är avsedda att avges från varor och som inte har registrerats för denna användning. I samma skäl anges också följande: Vad gäller ämnen som inger mycket stora betänkligheter som ingår i varor över vikt- och koncentrationsgränser, där exponering för ämnet inte kan uteslutas och ämnet inte har registrerats av någon person för denna användning, bör [Echa] underrättas. Genom att använda det possessiva pronomenet sina gav lagstiftaren uttryck för sin avsikt att begränsa tillämpningsområdet för den registreringsskyldighet och anmälningsskyldighet som föreskrivs i artikel 7.1 respektive i artikel 7.2 i Reachförordningen till att gälla enbart för varor som producenten själv framställer eller sätter samman.

57. Av det ovan anförda följer att den anmälningsskyldighet som åligger en producent av en vara enligt artikel 7.2 i Reachförordningen inte är tillämplig på en vara som, även om den har använts av producenten som en insatsvara, har producerats av tredje part.

58. Denna bokstavstolkning av artikel 7.2 i Reachförordningen är förenlig med det mål som eftersträvas med anmälningsskyldigheten och, mer allmänt, med den allmänna systematiken i den förordning i vilken artikeln ingår. Av skäl 21 i nämnda förordning framgår i huvudsak att registreringen och utvärderingen syftar till att förbättra informationen om ämnena och, vid behov, att inleda tillstånds- eller begränsningsförfarandena enligt [nämnda] förordning eller riskhanteringsförfaranden enligt annan gemenskapslagstiftning.

59. Syftet med anmälningsskyldigheten enligt artikel 7.2 i Reachförordningen ligger i linje med detta allmänna syfte och består i att Echa ska underrättas angående vissa ämnen som inger mycket stora betänkligheter och som inte har registrerats. När sådana ämnen ingår i varor omfattas de inte av den allmänna skyldighet att registrera ämnen – som sådana eller ingående i blandningar – som föreskrivs i artikel 6 i samma förordning eller av den därmed sammanhängande skyldigheten att lämna den allmänna information som anges i artikel 10 i samma förordning.

60. Det är således för att hindra att det uppstår en brist på information om användningen av ämnen som inger mycket stora betänkligheter i varor, som artikel 7.2 i Reachförordningen ålägger producenter och importörer av dessa varor att anmäla viss information till Echa. Enligt artikel 7.4 e i Reachförordningen omfattar denna anmälan en kort beskrivning av ämnets eller ämnenas användning i varan i enlighet med avsnitt 3.5 i bilaga VI samt av användningar av varan.

61. I de fall som omfattas av artikel 7.2 i Reachförordningen är producenten således skyldig att lämna in en anmälan till Echa om den vara som producenten framställer eller sätter samman innehåller ämnen som inger mycket stora betänkligheter. När denna vara därefter används i ett senare led i produktionskedjan av en annan producent såsom en insatsvara vid framställningen av en sammansatt produkt, är inte denna andra producent också skyldig att lämna in en anmälan till Echa om att det aktuella ämnet ingår i varan. En sådan anmälan vore överflödig med hänsyn till den anmälan som lämnats in av varans producent. En sådan överflödig och onödig börda skulle rimma illa med proportionalitetsprincipen, om vilken det erinras i skäl 130 i samma förordning.

62. Härav följer att det vid tillämpningen av artikel 7.2 i samma förordning ankommer på producenten att fastställa huruvida ett ämne som inger mycket stora betänkligheter ingår i var och en av de producerade varorna i en koncentration på över 0,1 viktprocent.

63. De ovan anförda övervägandena gäller i tillämpliga delar för den anmälningsskyldighet som åligger importörerna enligt artikel 7.2 i Reachförordningen.

64. Begreppet importör definieras i artikel 3.11 i nämnda förordning som en fysisk eller juridisk person som är etablerad i [unionen] och ansvarar för import. Import definieras i sin tur i artikel 3.10 i samma förordning som fysisk införsel till [unionens] tullområde.

65. Med hänsyn till denna definition ska, vid tillämpningen av artikel 7.2 i Reachförordningen, importören av en produkt som är sammansatt av ett eller flera föremål som utgör en vara enligt definitionen i artikel 3.3 i Reachförordningen, även anses vara importör av den eller de varorna.

66. Såsom generaladvokaten har anfört i punkt 49 i sitt förslag till avgörande är syftet med den anmälningsskyldighet som enligt artikel 7.2 i Reachförordningen åligger producenter och importörer att säkerställa att Echa erhåller så mycket information som möjligt om användningen i varor av ämnen som inger mycket stora betänkligheter. Importörernas anmälningsskyldighet innebär också att Echa kan få information om i vilka mängder ämnen som inger mycket stora betänkligheter släpps ut på marknaden. Såsom framgår av skäl 34 i nämnda förordning är dessa mängder ett mått på i hur hög grad människor och miljö riskerar att exponeras för ämnena.

67. Såsom generaladvokaten har påpekat i punkt 68 i sitt förslag till avgörande skulle den motsatta tolkningen riskera att ge upphov till en situation där Echa inte skulle informeras om användningen och om i vilka mängder ämnen som inger mycket stora betänkligheter släpps ut på den inre marknaden. En sådan situation vore inte förenlig med syftet med nämnda förordning, att säkerställa en hög skyddsnivå för människors hälsa och miljön.

68. I sina inlagor har kommissionen anfört att det kan vara mycket svårt för importörerna att få fram den nödvändiga informationen från sina leverantörer i tredje land. Svårigheter av detta slag har dock ingen betydelse för tolkningen av artikel 7.2 i Reachförordningen.

69. Härav följer att artikel 7.2 i Reachförordningen innebär att det ankommer på importören av en produkt som är sammansatt av flera varor att för varje vara fastställa om den innehåller ett ämne som inger mycket stora betänkligheter i en koncentration på över 0,1 viktprocent.

70. I artikel 33.1 i Reachförordningen föreskrivs att [v]arje leverantör av en vara som innehåller ett ämne [som identifieras som ett ämne som inger mycket stora betänkligheter] i en koncentration över 0,1 viktprocent skall tillhandahålla mottagaren av varan tillräcklig information som leverantören har tillgång till, med åtminstone ämnets namn, så att varan kan användas på ett säkert sätt. I artikel 33.2 i samma förordning åläggs leverantörer av en sådan vara motsvarande skyldighet på begäran av en konsument

71. Begreppet leverantör av en vara definieras i artikel 3.33 i samma förordning som varje producent eller importör av en vara, distributör eller annan aktör i distributionskedjan som släpper ut en vara på marknaden.

72. Begreppet utsläppande på marknaden definieras i artikel 3.12 i samma förordning enligt följande: leverans eller tillhandahållande till tredje part, mot betalning eller kostnadsfritt. Import skall anses innebära utsläppande på marknaden.

73. Det framgår av det ovan anförda att den skyldighet som föreskrivs i artikel 33 i Reachförordningen är tillämplig på varje aktör i distributionskedjan så snart som denna person ställer en vara till en tredje parts förfogande.

74. Denna skyldighet skiljer sig i flera avseenden från anmälningsskyldigheten i artikel 7.2 i samma förordning.

75. För det första är den tillämplig på många fler personer än skyldigheten enligt artikel 7.2 i nämnda förordning. Medan den sistnämnda bestämmelsen enbart avser producenter och importörer ålägger artikel 33 i samma förordning alla i distributionskedjan en informationsskyldighet. Medan Echa är den enda som får information genom anmälningsskyldigheten enligt artikel 7.2 i Reachförordningen, finns det en mängd personer som får information till följd av den informationsskyldighet som föreskrivs i nämnda artikel 33. I artikel 33.1 föreskrivs sålunda att informationen ska tillhandahållas mottagare av en vara, det vill säga, enligt artikel 3.35 i samma förordning, varje industriell eller yrkesmässig användare eller distributör som mottar en leverans av en vara och som inte är konsument. Den information som avses i artikel 33.2 i samma förordning ska tillhandahållas alla konsumenter som så begär.

76. Den skyldighet som föreskrivs i artikel 33 i Reachförordningen skiljer sig från den som föreskrivs i artikel 7.2 i samma förordning såvitt avser tillämpningsvillkoren. Såsom har framhållits i punkt 39 ovan kräver tillämpningen av anmälningsskyldigheten att fyra kumulativa villkor är uppfyllda, bland annat villkoret avseende gränsvärdet på 0,1 viktprocent för koncentrationen av ämnen som inger mycket stora betänkligheter. Vad gäller artikel 33 i samma förordning är detta villkor däremot det enda som uppställs.

77. Slutligen skiljer sig anmälningsmekanismen och informationsmekanismen åt genom deras olika målsättningar. Anmälningsskyldigheten syftar till att Echa ska informeras om användningen av ämnen som inger mycket stora betänkligheter i varor så att de behöriga myndigheterna kan förbereda eventuella riskhanteringsåtgärder i enlighet med de tillstånds- och begränsningsförfaranden som inrättats genom Reachförordningen. Informationsskyldigheten enligt artikel 33 i samma förordning omfattas av det allmänna syftet att undvika skadliga effekter på människors hälsa och miljön men ska även, såsom i sak framgår av skälen 56 och 58 i samma förordning, göra det möjligt för alla aktörer i distributionskedjan att på sin nivå vidta åtgärder för hantering av de risker som följer av att varor innehåller ämnen som inger mycket stora betänkligheter, för att säkerställa att varorna kan användas på ett säkert sätt.

78. Syftet med informationsskyldigheten är indirekt att göra det möjligt för dessa aktörer och för konsumenterna att fatta sina inköpsbeslut med full kännedom om egenskaperna hos produkterna, vilket innefattar egenskaperna hos de varor som produkterna är sammansatta av. Domstolen erinrar om att det framgår av skäl 12 i Reachförordningen att [e]n viktig målsättning med det nya system som inrättas genom denna förordning är att stimulera och i vissa fall se till att ämnen som inger stora betänkligheter så småningom ersätts med mindre farliga ämnen och tekniker om det finns lämpliga ekonomiskt och tekniskt genomförbara alternativ. Denna målsättning återspeglas i artikel 55 i nämnda förordning, i vilken det uttryckligen föreskrivs att ämnen som inger mycket stora betänkligheter gradvis [ska ersättas] med lämpliga alternativa ämnen eller tekniker, när det är ekonomiskt och tekniskt genomförbart.

79. Dessa omständigheter talar sammantagna således för en tolkning som säkerställer att den informationsskyldighet som föreskrivs i artikel 33 i Reachförordningen iakttas i hela distributionskedjan ända fram till slutkonsumenten. Avsikten är således att den informationsskyldighet som åligger varje aktör i distributionskedjan ska åtfölja den vara som den är kopplad till ända fram till slutkonsumenten.

80. Det vore oförenligt med en sådan skyldighet att förespråka ett synsätt där den omständigheten att en vara ingår som en insatsvara i en sammansatt produkt kan avbryta den överföring av informationsskyldigheten till nästa aktör som ska ske i varje steg i distributionskedjan, eftersom denna skyldighet har ett direkt samband med förekomsten i varan av ett ämne som inger mycket stora betänkligheter.

81. Vissa av dem som har yttrat sig i målet har framfört farhågor beträffande förenligheten av ett sådant system med proportionalitetsprincipen. På denna punkt framhåller domstolen att informationsskyldigheten bygger på anmälningsskyldigheten i artikel 7.2 i samma förordning, samtidigt som den kompletterar den genom att säkerställa att viktig information om förekomsten av ett ämne som inger mycket stora betänkligheter överförs till varje aktör i distributionskedjan ända fram till slutkonsumenten. Informationsskyldighetens räckvidd begränsas emellertid av artikel 33 i samma förordning som preciserar att den tillräcklig[a] information som leverantören har tillgång till … så att varan kan användas på ett säkert sätt ska innehålla åtminstone ämnets namn. Detta ringa krav kan inte anses innebära en alltför tung börda.

82. Härav följer att artikel 33 i Reachförordningen ska tolkas så, att det vid tillämpningen av denna bestämmelse ankommer på leverantören av en produkt som är sammansatt av flera varor, varav en eller flera innehåller ett ämne som inger mycket stora betänkligheter och identifieras enligt artikel 59.1 i samma förordning i en koncentration på över 0,1 viktprocent av varan, att informera mottagaren och, på begäran, konsumenten om att ämnet ingår i varan och därvid åtminstone vidarebefordra information om ämnets namn.

83. Av det anförda följer att den nationella domstolens fråga ska besvaras på följande sätt:

84. Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i målet vid den nationella domstolen utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den nationella domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (tredje avdelningen) följande:

1 Rättegångsspråk: franska.