Domstolens dom (sjätte avdelningen) den 9 juni 2016

I mål C‑287/14 angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Gyulai törvényszék (domstol i Gyula, Ungern) genom beslut av den 4 juni 2014, som inkom till domstolen den 11 juni 2014, i målet

DOMSTOLEN (sjätte avdelningen) sammansatt av tillförordnade avdelningsordföranden E. Levits samt domarna M. Berger (referent) och S. Rodin, generaladvokat: Y. Bot, justitiesekreterare: A. Calot Escobar,

efter det skriftliga förfarandet,

med beaktande av de yttranden som avgetts av: Eurospeed Ltd, genom D. Irinkov, ügyvéd, Ungerns regering, genom M. Z. Fehér, G. Szima och M. Bóra, samtliga i egenskap av ombud, Italiens regering, genom G. Palmieri, i egenskap av ombud, biträdd av G. Galluzzo, avvocato dello Stato, Europeiska kommissionen, genom L. Havas och J. Hottiaux, båda i egenskap av ombud,

med hänsyn till beslutet, efter att ha hört generaladvokaten, att avgöra målet utan förslag till avgörande,

följande

Dom

Tillämpliga bestämmelser

Unionsrätt

Ungersk rätt

Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna

Prövning av tolkningsfrågorna

Den andra frågan

Den första och den tredje frågan

Rättegångskostnader

1 Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av principen om medlemsstaternas ansvar för skada som har vållats enskilda på grund av en överträdelse av EU-rätten och av artikel 10.3 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 561/2006 av den 15 mars 2006 om harmonisering av viss sociallagstiftning på vägtransportområdet och om ändring av rådets förordningar (EEG) nr 3821/85 och (EG) nr 2135/98 samt om upphävande av rådets förordning (EEG) nr 3820/85 (EUT L 102, 2006, s. 1).

2 Begäran har framställts i ett mål mellan Eurospeed Ltd och Szegedi törvényszék (domstol i Szeged, Ungern) angående ersättning för de negativa följderna av böter som nämnda domstol ådömt tre anställda vid Eurospeed – vilkas rättigheter bolaget övertagit – för överträdelser av skyldigheter enligt förordning nr 561/2006.

3 Skälen 17, 27 och 31 i förordning nr 561/2006 har följande lydelse:

4 I artikel 9.2 i förordning nr 561/2006 föreskrivs följande:

5 I artikel 10.1–10.3 i förordning nr 561/2006 föreskrivs följande:

6 I artikel 19.1 och 19.2 i förordning nr 561/2006 föreskrivs följande:

7 I artikel 22.3 i förordning nr 561/2006 föreskrivs följande:

8 I artikel 15.7 i förordning nr 3821/85, i dess lydelse enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 561/2006 av den 15 mars 2006 (EUT L 102, 2006, s. 1) (nedan kallad förordning nr 3821/85 i dess ändrade lydelse), föreskrivs följande:

9 I 20 § i közúti közlekedésről szóló 1988. évi I. törvény (lag nr I från år 1988 om vägtrafik) (nedan kallad vägtrafiklagen) anges följande:

10 Lagstiftaren har i 48 § 3 a punkt 15 i vägtrafiklagen gett regeringen befogenhet att i regeringsdekret fastställa bland annat bötesbelopp som kan åläggas vid åsidosättande av bestämmelser om vägtransport av gods och transport av gods i bulk och av vissa bestämmelser om vägtrafik, samt allmänna bestämmelser om administrationens uppgifter i samband med att böter åläggs.

11 I 5 § i közúti árufuvarozáshoz, személyszállításhoz és a közúti közlekedéshez kapcsolódó egyes rendelkezések megsértése esetén kiszabható bírságok összegéről, valamint a bírságolással összefüggő hatósági feladatokról szóló 156/2009. kormányrendelet (regeringsdekret nr 156/2009 om bötesbelopp som kan åläggas vid åsidosättande av vissa bestämmelser om transport av gods och personer på väg och om vägtrafik samt myndigheternas uppgifter i samband med att böter åläggs) av den 29 juli 2009 (nedan kallat regeringsdekret nr 156/2009) föreskrivs följande:

12 Den hänskjutande domstolen har angett att punkterna I2 och I3 i bilaga 4 till regeringsdekret nr 156/2009 har följande lydelse:

13 I 340 § punkt 1 i Polgári perrendtartásról szóló 1952. évi III. törvény (lag nr III från år 1952 om upprättande av civilprocesslagen) (nedan kallad civilprocesslagen) föreskrivs följande:

14 I 340/A § punkt 2 i nämnda lag föreskrivs följande:

15 Eurospeed är ett transportföretag som är registrerat i Bulgarien. Företaget har anställt de bulgariska medborgarna Ivaylo Todorov Dishev, Deyan Todorov Dishev och Stoyan Dimov som förare.

16 I samband med en resa mellan Republiken Tjeckien och Bulgarien genomfördes en kontroll av lastbilar, registrerade i Republiken Tjeckien, som fördes av de personer som nämns i punkt 15. Kontrollen utfördes vid gränsen mellan Ungern och Rumänien av tjänstemän vid Nemzeti Adó- és Vámhivatal Csongrád Megyei Vám- és Pénzügyőri Igazgatósága (länsmyndigheten för tull- och skattefrågor i Csongrád, Ungern).

17 Ivaylo Todorov Dishev och Diyan Todorov Dishev kunde vid denna kontroll varken visa upp färdskrivardiagram eller någon avläsning som gjorts för hand av vilka deras aktiviteter under de föregående 28 dagarna framgick.

18 Länsmyndigheten för tull- och skattefrågor i Csongrád bedömde under dessa omständigheter att de båda förarna hade åsidosatt artikel 15.7 i förordning nr 3821/85 i dess ändrade lydelse och artikel 9.2 i förordning nr 561/2006, och ålade var och en av dem administrativa böter på 400000 HUF (cirka 1280 euro).

19 Såvitt avser Stoyan Dimov, som inte hade kunnat visa upp någon giltig handling av vilken det framgick vilken slags arbeten han hade utfört före den 12 april 2013, som var den dag då han anställdes som förare av Eurospeed, ansåg nämnda myndighet att han hade åsidosatt artikel 15.7 i förordning nr 3821/85 i dess ändrade lydelse. Myndigheten ålade honom administrativa böter på 400000 HUF (cirka 1280 euro).

20 Nemzeti Adó- és Vámhivatal Regionális Vám- és Pénzügyőri Főigazgatósága (den regionala myndigheten för tull- och skattefrågor, som lyder under det statliga skatte- och tullverket), fastställde genom beslut av den 30 och den 31 maj samt den 3 juni 2013 de beslut som hade meddelats av länsmyndigheten för tull- och skattefrågor i Csongrád.

21 De aktuella förarna i det nationella målet överklagade dessa beslut till Szegedi közigazgatási és munkaügyi bíróság (Förvaltnings- och arbetsdomstolen i Szeged, Ungern), som ogillade överklagandena. Denna domstol slog särskilt fast att klagandena inte kunde vinna framgång med argumentet att det var Eurospeed och inte förarna som borde ha ålagts böterna.

22 Enligt 340 och 340/A §§ i civilprocesslagen kunde domen av Szegedi közigazgatási és munkaügyi bíróság (Förvaltnings- och arbetsdomstolen i Szeged) inte överklagas till vare sig appellations- eller kassationsdomstol.

23 Eurospeed, som betalat de böter som dess anställda ålagts, väckte talan vid Gyulai törvényszék (domstol i Gyula, Ungern) och yrkade ersättning med 1248000 HUF (cirka 3992 euro), vilket motsvarade bötesbeloppet och överklagandeavgiften jämte dröjsmålsräntan på nämnda totalbelopp, för de negativa följderna av det åsidosättande av unionsrätten som Szegedi közigazgatási és munkaügyi bíróság (Förvaltnings- och arbetsdomstolen i Szeged) gjort sig skyldig till.

24 Eurospeed har bland annat gjort gällande att Szegedi közigazgatási és munkaügyi bíróság (Förvaltnings- och arbetsdomstolen i Szeged) åsidosatte artikel 10.3 i förordning nr 561/2006 när den ogillade det överklagande som ingetts av företagets anställda, eftersom det var Eurospeed och inte förarna som skulle ha ålagts böterna. Eurospeed har till stöd för den anmärkningen åberopat flera nationella avgöranden av vilka det enligt företaget framgår att böterna under sådana faktiska omständigheter inte ska åläggas föraren utan det transportföretag vid vilket föraren är anställd. Det är endast om transportföretaget är befriat från ansvar som böterna åläggs föraren.

25 Szegedi törvényszék (domstol i Szeged), inom vilken Szegedi közigazgatási és munkaügyi bíróság (Förvaltnings- och arbetsdomstolen i Szeged) utgör en organisatorisk enhet, är av den uppfattningen att överklagandet bör ogillas, med hänvisning till att det av praxis från Kúria (Högsta domstolen i Ungern) följer att böter rättsenligt kan åläggas föraren av ett fordon. Szegedi törvényszék anser att det i vart fall inte har skett ett tillräckligt uppenbart åsidosättande av en rättsregel.

26 Den hänskjutande domstolen har bland annat påpekat att för det fall artikel 10.3 i förordning nr 561/2006 ska tolkas så, att den utgör hinder för att tillämpa de sanktioner som medlemsstaterna föreskriver för överträdelser av skyldigheter enligt förordning nr 561/2006 mot föraren av ett fordon, uteslutande eller ej, kan den nationella lagstiftning som är aktuell i det nationella målet anses vara oförenlig med unionsrätten. Följaktligen kan staten eventuellt ådra sig skadeståndsansvar för överträdelse av unionsrätten.

27 Mot denna bakgrund beslutade Gyulai törvényszék (domstol i Gyula) att vilandeförklara målet och ställa följande frågor till domstolen:

28 Den hänskjutande domstolen har ställt den andra frågan för att få klarhet i huruvida förordning nr 561/2006, och i synnerhet artikel 10.3 i förordningen, ska tolkas på så sätt att den utgör hinder för en nationell lagstiftning som, i stället för eller utöver det transportföretag vid vilket föraren är anställd, håller föraren ansvarig för överträdelser av förordningen som föraren själv har begått.

29 Av beslutet om hänskjutande framgår att Eurospeed och den hänskjutande domstolen tolkar artikel 10.3 i förordning nr 561/2006 så, att den utgör hinder för att tillämpa sanktioner på en förare för överträdelser av förordningen som vederbörande har begått.

30 En sådan tolkning kan inte godtas.

31 Det ska för det första erinras om att det i artikel 19.2 i nämnda förordning föreskrivs att medlemsstaterna ska göra det möjligt för de behöriga myndigheterna att besluta om sanktioner för företag och/eller förare för sådana överträdelser av denna förordning som upptäcks inom den berörda medlemsstatens territorium, om ingen sanktion tidigare har beslutats för överträdelsen.

32 Följaktligen framgår det klart av bestämmelsens lydelse att förordning nr 561/2006 innebär att både transportföretag och förare åläggs bestämda skyldigheter och att både transportföretag och förare hålls ansvariga om deras respektive skyldigheter åsidosätts.

33 Till skillnad från vad den hänskjutande domstolen har angett kan artikel 19.2 i förordning nr 561/2006 inte endast anses avse det fallet när överträdelsen har begåtts i en annan medlemsstat. Eftersom det i artikel 19.2 första meningen i denna förordning uttryckligen föreskrivs att möjligheten för de behöriga myndigheterna i en medlemsstat att besluta om sanktioner för företag och/eller förare för överträdelser av samma förordning föreligger även om överträdelsen har begåtts i en annan medlemsstat eller i ett tredjeland, innebär det e contrario att en medlemsstat under alla omständigheter får besluta om sanktioner för antingen ett företag eller en förare, eller båda, för en överträdelse som har begåtts i medlemsstaten. Den omständigheten att möjligheten att besluta om sanktioner utsträcks till överträdelser av förordning nr 561/2006 som har begåtts utanför den berörda medlemsstaten kan, till skillnad från den hänskjutande domstolens tolkning, inte tolkas så att den begränsar området för överträdelser för vilka sanktioner kan vidtas till överträdelser som har begåtts på en annan stats territorium.

34 Denna tolkning vinner bland annat stöd av skäl 27 i förordning nr 561/2006 i vilket det anges att bestämmelserna om transportföretagens och förarnas ansvar vid överträdelser av förordningen bör harmoniseras, för att på ett otvetydigt och effektivt sätt kunna kontrollera att bestämmelserna efterlevs, och att ansvaret kan innebära straff-, civil- och förvaltningsrättsliga sanktioner beroende på vad som tillämpas i medlemsstaten. Av lydelsen av skälet framgår otvetydigt att medlemsstaterna får införa bestämmelser om förares ansvar för överträdelser av förordningen och att medlemsstaterna har ett utrymme för skönsmässig bedömning när det gäller de tillämpliga sanktionernas art.

35 Enligt skäl 31 i förordning nr 561/2006 fanns det även anledning att ändra förordning nr 3821/85 i syfte att förtydliga transportföretagens och förarnas specifika skyldigheter och främja rättslig säkerhet och underlätta kontroller av körtid och viloperioder vid vägkontroller. Av lydelsen av detta skäl framgår att förordning nr 561/2006, som också innebär ändring av förordning nr 3821/85, särskilt avser förarnas skyldigheter, när det gäller de skyldigheter som ska iakttas enligt sistnämnda förordning. Eftersom, för det första, medlemsstaterna enligt artikel 19.1 i förordning nr 561/2006 är skyldiga att införa bestämmelser om sådana sanktioner för överträdelser av denna förordning som är effektiva, proportionerliga, avskräckande och icke–diskriminerande, och eftersom, för det andra, förordningen inte utesluter ansvar för förarna, följer det härav att dessa medlemsstater får införa bestämmelser som gör det möjligt att besluta om sanktioner, uteslutande eller ej, för förarna.

36 Skyldigheter som endast gäller för förarna och som dessa måste iaktta för att inte riskera att ådra sig ansvar fastställs dessutom i artikel 15 i förordning nr 3821/85 i dess ändrade lydelse.

37 Det kan för det andra konstateras, såvitt avser artikel 10.3 i förordning nr 561/2006, som den hänskjutande domstolen har hänvisat till och som innehåller särskilda regler om ansvar för transportföretag, att denna bestämmelse inte kan tolkas separat utan endast tillsammans med artikel 10.1 och 10.2 i förordningen. Sistnämnda bestämmelser innebär att dessa företag åläggs skyldigheter med avseende på betalning till förare och organisationen av förarnas arbete. Även om medlemsstaterna, enligt artikel 10.3 andra stycket första meningen i förordning nr 561/2006, har rätt att hålla transportföretag fullt ansvariga för överträdelser som har begåtts av deras förare, framgår det emellertid varken av denna bestämmelse eller av någon annan bestämmelse i förordningen att medlemsstaterna är skyldiga att ålägga dessa företag fullt ansvar för sådana överträdelser. Det följer följaktligen inte av artikel 10.3 i nämnda förordning att förordningen utgör hinder för att en medlemsstat tillåter de behöriga myndigheterna att besluta om sanktioner för förare som begår överträdelser av samma förordning.

38 Vad för det tredje avser skäl 17 i förordning nr 561/2006, är det tillräckligt att göra följande konstateranden. Även om det är riktigt att syftet med förordningen bland annat är att förbättra arbetsförhållandena inom vägtransportsektorn (se, för ett liknande resonemang, dom av den 3 oktober 2013, Lundberg, C‑317/12, EU:C:2013:631, punkt 31, och dom av den 13 mars 2014, A. Karuse, C‑222/12, EU:C:2014:142, punkt 29), finns det inget som tyder på att unionslagstiftaren skulle ha haft för avsikt att befria förarna från allt ansvar för de överträdelser som de begår, i synnerhet när överträdelserna uteslutande hänger samman med arbetets utförande.

39 Vidare syftar förordning nr 561/2006 även till att förbättra den allmänna trafiksäkerheten. Förordningens båda syften – det vill säga att förbättra såväl arbetsförhållandena som trafiksäkerheten – kommer följaktligen till uttryck genom den principiella skyldigheten att utrusta fordon som används för vägtransport med en godkänd färdskrivare som gör det möjligt att kontrollera att förarnas körtid och viloperioder iakttas. Uppnåendet av bland annat syftet att förbättra den allmänna trafiksäkerheten skulle emellertid motverkas om förordningen tolkades så, att den utgjorde hinder för att besluta om sanktioner för förarna för att de åsidosatt sina skyldigheter enligt samma förordning.

40 Domstolen har dessutom tidigare, i domarna av den 9 februari 2012, Urbán ( C‑210/10, EU:C:2012:64), av den 3 oktober 2013, Lundberg, ( C‑317/12, EU:C:2013:631), och av den 13 mars 2014, A. Karuse ( C‑222/12, EU:C:2014:142), underförstått medgett att medlemsstaterna har möjlighet att besluta om sådana sanktioner för förarna.

41 Av detta följer att den andra frågan ska besvaras enligt följande. Förordning nr 561/2006 ska tolkas på så sätt att den inte utgör hinder för en nationell lagstiftning som, i stället för eller utöver det transportföretag vid vilket föraren är anställd, håller föraren ansvarig för överträdelser av förordningen som föraren själv har begått.

42 Mot bakgrund av svaret på den andra frågan saknas det anledning att besvara den första och den tredje frågan.

43 Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

1 Rättegångsspråk: ungerska.