Förslag till avgörande av generaladvokat Evgeni Tanchev föredraget den 2 februari 2017

1 Originalspråk: engelska.

2 Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 561/2006 av den 15 mars 2006 om harmonisering av viss sociallagstiftning på vägtransportområdet och om ändring av rådets förordningar (EEG) nr 3821/85 och (EG) nr 2135/98 samt om upphävande av rådets förordning (EEG) nr 3820/85 (EUT L 102, 2006, s. 1, rättelse publicerad i EUT L 195, 2016, s. 83) (nedan kallad förordning nr 561/2006).

3 Belgisch Staatsblad, 11 juni 2014, s. 44159.

4 Såsom framgår av den bilagda rapporten till kungen ingår den angripna förordningen i ett åtgärdspaket som det belgiska ministerrådet antog den 28 november 2013 för att bekämpa rättsstridig utplacering av EU-arbetstagare i Belgien, det vill säga så kallad social dumpning.

5 Se, exempelvis, dom av den 16 juni 2015, Gauweiler m.fl. ( C‑62/14, EU:C:2015:400, punkt 25).

6 I artikel 94 c i domstolens rättegångsregler fastställs att begäran om förhandsavgörande, förutom de frågor som hänskjuts till domstolen för förhandsavgörande, bland annat ska innehålla en redogörelse för de skäl som fått den hänskjutande domstolen att undra över tolkningen eller giltigheten av de aktuella unionsrättsliga bestämmelserna, och för det samband som den hänskjutande domstolen har funnit föreligga mellan de unionsrättsliga bestämmelserna och den nationella lagstiftning som är tillämplig i det nationella målet. Se även rekommendationer till nationella domstolar om begäran av förhandsavgörande (EUT C 439, 2016, s. 1), punkterna 7 och 15.

7 Se, exempelvis, dom av den 4 maj 2016, Pillbox 38 ( C‑477/14, EU:C:2016:324, punkterna 24–25).

8 Se dom av den 22 oktober 1987, Foto-Frost ( C‑314/85, EU:C:1987:452, punkterna 12–20).

9 Genom beslut av den 18 februari 2016, Ś. m.fl. ( C‑325/15, EU:C:2016:107, punkterna 22–37), slog domstolen fast att en liknande tolkningsfråga inte kunde tas upp till prövning, eftersom det inte hade lämnats någon tillräcklig redogörelse för skälen till frågan.

10 Den belgiska staten åberopar framför allt kommissionens svar på en parlamentsfråga från 2007, där följande fastställdes: När föraren tar normal veckovila annat än på stationeringsorten får denna tid inte tillbringas i fordonet. (Parlamentsfråga E-4333/2007, 3 oktober 2007, andra stycket.) Kommissionen har därefter besvarat många frågor om detta, i många fall med liknande påståenden (se, exempelvis, parlamentsfrågorna E-005884/2014 av den 9 september 2014, punkt 1 andra stycket; E-006597/2014 och E-007161/14 av den 23 oktober 2014, första stycket; E-000351/2015 av den 3 mars 2015, första stycket), men angav nyligen i ett svar att detta inte har klarlagts (parlamentsfråga E-010601/2015 av den 17 september 2015, andra stycket).

11 Se, exempelvis, dom av den 16 juli 2015, Lanigan ( C‑237/15 PPU, EU:C:2015:474, punkt 35), och dom av den 13 oktober 2016, Mikołajczyk ( C‑294/15, EU:C:2016:772, punkt 26).

12 Se, exempelvis, dom av den 27 oktober 2016, kommissionen mot Tyskland ( C‑220/15, EU:C:2016:815, punkt 39).

13 Dom av den 9 juni 2016, Eurospeed ( C‑287/14, EU:C:2016:420, punkt 33).

14 Se, exempelvis, dom av den 11 september 2014, kommissionen mot Tyskland ( C‑525/12, EU:C:2014:2202, punkt 47), och dom av den 16 november 2016, DHL Express (Österrike) ( C‑2/15, EU:C:2016:880, punkt 26).

15 Se, exempelvis, dom av den 16 april 2015, Angerer ( C‑477/13, EU:C:2015:239, punkt 33), förslag till avgörande av generaladvokaten Wathelet i målet Karen Millen Fashions ( C‑345/13, EU:C:2014:206, punkterna 79–82).

16 Artikel 11.5 i rådets förordning (EEG) nr 543/69 av den 25 mars 1969 om harmonisering av viss social lagstiftning om vägtransporter (EGT L 77, 1969, s. 49) (nedan kallad förordning nr 543/69) hade ursprungligen följande lydelse: The daily rest period shall be taken outside the vehicle. However, if the vehicle has a bunk the rest period may be taken on that bunk provided that the vehicle is stationary [’Dygnsvilan ska tillbringas utanför fordonet. Har emellertid fordonet en sovbrits får vilan tillbringas på sovbritsen, förutsatt att fordonet står stilla’]. Artikel 8.7 i rådets förordning (EEG) nr 3820/85 av den 20 december 1985 om harmonisering av viss social lagstiftning om vägtransporter (EGT L 370, 1985, s. 1), som upphävde förordning nr 543/69, hade därefter följande lydelse: Dygnsvilan får tillbringas i ett fordon, om detta är utrustat med sovbrits och står stilla.

17 KOM(2001) 573 slutlig, 12.10.2001. I punkt 3.14 i Ekonomiska och sociala kommitténs yttrande om förslaget (EGT C 221, 2002, s. 19) konstaterade kommittén att [d]et vore önskvärt att veckovilan inte tillbringas i fordonet.

18 Europaparlamentets lagstiftningsresolution av den 14 januari 2003 (EUT C 38 E, 2004, s. 152).

19 Europaparlamentets betänkande av den 12 november 2002, A5–0388/2002 slutlig, yttrande från utskottet för sysselsättning och socialfrågor av den 29 maj 2002, ändringsförslag 22.

20 Motivering, KOM(2003) 490 slutlig, 11.8.2003, punkt 26.

21 Rådets gemensamma ståndpunkt, dok. 11337/2/04 REV 2, av den 9 december 2004, s. 19, och dok. 11337/2/04 REV 2 ADD 1, av den 9 december 2004, s. 5.

22 Europaparlamentets lagstiftningsresolution av den 13 april 2005 (EUT C 33 E, 2006, s. 424), Europaparlamentets betänkande av den 23 mars 2005, A6–0076/2005 slutlig, ändringsförslag 31.

23 KOM(2005) 0301 slutlig, av den 27 juni 2005, punkt 4.2.2 första stycket.

24 Gemensamt utkast som har godkänts av förlikningskommittén, dok. PE-CONS 3671/3/05 REV 3, av den 31 januari 2006, Europaparlamentets lagstiftningsresolution, av den 2 februari 2006, dok. 7580/06, 21 mars 2006.

25 Förslag till avgörande av generaladvokaten Tanchev i målet Pinckernelle ( C‑535/15, EU:C:2016:996, punkt 40 och där angivna citat).

26 Se, exempelvis, artikel 8.3 och 8.6a i förordning nr 561/2006.

27 Se, exempelvis, skäl 34 i förordning nr 561/2006.

28 Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/22/EG av den 15 mars 2006 om minimivillkor för genomförande av rådets förordningar (EEG) nr 3820/85 och (EEG) nr 3821/85 om sociallagstiftning på vägtransportområdet samt om upphävande av rådets direktiv 88/599/EEG (EUT L 102, 2006, s. 35) (nedan kallat direktiv 2006/22).

29 Se kommissionens senaste rapport om genomförandet av förordning nr 561/2006, COM(2014) 709 final, av den 21 november 2014, s. 2.

30 Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/15/EG av den 11 mars 2002 om arbetstidens förläggning för personer som utför mobilt arbete avseende vägtransporter (EGT L 80, 2002, s. 35).

31 Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 165/2014 av den 4 februari 2014 om färdskrivare vid vägtransporter, om upphävande av rådets förordning (EEG) nr 3821/85 om färdskrivare vid vägtransporter och om ändring av Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 561/2006 om harmonisering av viss sociallagstiftning på vägtransportområdet (EUT L 60, 2014, s. 1) (nedan kallad förordning nr 165/2014).

32 Se ovan punkt 28.

33 Kommissionens direktiv 2009/5/EG av den 30 januari 2009 om ändring av bilaga III till Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/22/EG om minimivillkor för genomförandet av rådets förordningar (EEG) nr 3820/85 och (EEG) nr 3821/85 om sociallagstiftning på vägtransportområdet (EUT L 29, 2009, s. 45).

34 Se kommissionens rapport, KOM(2009) 225 slutlig, av den 15 maj 2009, s. 2.

35 Kommissionens förordning (EU) 2016/403 av den 18 mars 2016 om komplettering av Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1071/2009 vad gäller klassificeringen av allvarliga överträdelser av unionens bestämmelser som kan leda till att vägtransportföretaget förlorar sitt goda anseende, och om ändring av bilaga III till Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/22/EG (EUT L 74, 2016, s. 8) (nedan kallad kommissionens förordning 2016/403).

36 Kommissionens förordning 2016/403, skäl 11 och artikel 2.

37 Se, i detta avseende, dom av den 9 februari 2012, Urbán ( C‑210/10, EU:C:2012:64, punkt 25), dom av den 9 juni 2016, Eurospeed ( C‑287/14, EU:C:2016:420, punkterna 38–39 och där angivna citat), och dom av den 19 oktober 2016, EL-EM-2001 ( C‑501/14, EU:C:2016:777, punkt 21). I artikel 1 i förordning nr 561/2006 anges vidare: Denna förordning syftar dessutom till att främja bättre övervakning och tillsyn i medlemsstaterna samt förbättrade arbetsmetoder inom vägtransportsektorn.

38 Se ovan punkt 46.

39 Finns på: https://ec.europa.eu/transport/modes/road/consultations/2016-social-legislation-road_en. Till intressenterna sändes det ut två olika frågeformulär med frågor om detta ämne. Se allmänt frågeformulär, frågorna 14 och 20 samt specialiserat frågeformulär, frågorna 13 och 21.

40 Europeiska kommissionen, Ex-post evaluation of social legislation in road transport and its enforcement, Final report, Study contract no. MOVE/D3/2014–256, juni 2016, finns på: http://ec.europa.eu/transport/sites/transport/files/facts-fundings/evaluations/doc/2016-ex-post-eval-road-transport-social-legislation-final-report.pdf (Study).

41 Se, särskilt, s. 28, 63–65, 71 och 134–135 i studien.

42 Studien, bilaga A, avsnitt 9.1.1, s. 209–210.

43 Av totalt 26 stater, inbegripet Norge och Schweiz. Irland, Italien, Malta och Spanien ingick inte i uppräkningen.

44 Belgien, Cypern, Danmark, Estland, Finland, Frankrike, Förenade kungariket, Grekland, Kroatien, Nederländerna, Polen, Portugal, Rumänien, Slovakien, Slovenien, Sverige, Tjeckien, Ungern och Österrike.

45 Bulgarien, Kroatien, Lettland, Litauen, Luxemburg, Polen, Slovakien och Tyskland.

46 Kroatien, Polen och Slovakien.

47 Artikel 49.1, med undantag för den sista meningen, och artikel 49.2 i stadgan motsvarar artikel 7 i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. Se förklaringar avseende stadgan om de grundläggande rättigheterna (EUT C 303, 2007, s. 17), förklaringarna till artikel 49 respektive artikel 52, punkt 1 tolfte strecksatsen.

48 Se, exempelvis, dom av den 3 juni 2008, Intertanko m.fl. ( C‑308/06, EU:C:2008:312, punkterna 70–71 och där angivna citat), och dom av den 29 mars 2011, ThyssenKrupp Nirosta/kommissionen ( C‑352/09 P, EU:C:2011:191, punkt 80). Förslag till avgörande av generaladvokaten Kokott i målet Taricco m.fl. ( C‑105/14, EU:C:2015:293, punkt 113). Se även, exempelvis, Europadomstolens dom av den 21 oktober 2013, Del Río Prada mot Spanien, CE:ECHR:2013:1021JUD004275009, 77–80 §§ och där angivna citat, och dom av den 20 oktober 2015, Vasiliauskas mot Litauen, CE:ECHR:2015:1020JUD003534305, 154 § och där angivna citat.

49 Se, exempelvis, dom av den 22 oktober 2015, AC‑Treuhand mot kommissionen ( C‑194/14 P, EU:C:2015:717, punkt 41 och där angivna citat). Se även, exempelvis, Europadomstolens dom av den 20 oktober 2015, Vasiliauskas mot Litauen, CE:ECHR:2015:1020JUD003534305, 155 § och där angivna citat.

50 Enligt skäl 26, artiklarna 18, 19.1 och 19.4 i förordning nr 561/2006 ska medlemsstaterna införa straffrättsliga bestämmelser som ska vara tillämpliga på överträdelser av denna förordning och se till att de genomförs. Dessa sanktioner ska vara effektiva, proportionella, avskräckande och icke-diskriminerande och kan inkludera ekonomiska påföljder. Vidare anges i skäl 27 i förordning nr 561/2006 att medlemsstaterna får införa bestämmelser om förares ansvar för överträdelser av förordningen och att detta kan innebära straff-, civil- och förvaltningsrättsliga sanktioner beroende på vad som tillämpas i medlemsstaten. Domstolen har fastställt att det, av vissa av dessa bestämmelser, följer att syftet med förordning nr 561/2006 inte är att harmonisera sanktionerna. Tvärtom är medlemsstaterna fria att bestämma vilka åtgärder som ska vidtas och vilka sanktioner som krävs för att genomföra åtgärderna. Av lydelsen av skäl 27 i nämnda förordning framgår otvetydigt att medlemsstaterna har ett utrymme för skönsmässig bedömning när det gäller de tillämpliga sanktionernas art. Dom av den 19 oktober 2016, EL-EM-2001 ( C‑501/14, EU:C:2016:777, punkterna 25 och 29 samt där angivna citat).

51 Med andra ord går det inte att, inom ramen för detta mål, om begäran om förhandsavgörande, att pröva giltigheten av en unionsbestämmelse på grund av åsidosättande av en grundläggande rättighet i stadgan snarare än på grund av en medlemsstats genomförande av unionsrätten. Se, exempelvis, dom av den 8 april 2014, Digital Rights Ireland m.fl. ( C‑293/12 och C‑594/12, EU:C:2014:238), och dom av den 4 maj 2016, Pillbox 38 ( C‑477/14, EU:C:2016:324, punkterna 152–165).

52 Se, i detta avseende, dom av den 15 juli 1964, Costa ( 6/64, EU:C:1964:66, punkt 585, särskilt punkterna 593–594), och dom av den 26 februari 2013, Melloni ( C‑399/11, EU:C:2013:107, punkt 59 och där angivna citat).