Förslag till avgörande av generaladvokat Michal Bobek föredraget den 4 mars 2021

1 Originalspråk: franska.

2 Europaparlamentets och rådets förordning av den 15 mars 2006 om harmonisering av viss sociallagstiftning på vägtransportområdet och om ändring av rådets förordningar (EEG) nr 3821/85 och (EG) nr 2135/98 samt om upphävande av rådets förordning (EEG) nr 3820/85 (EUT L 102, 2006, s. 1).

3 Rådets förordning av den 20 december 1985 om färdskrivare vid vägtransporter (EGT L 370, 1985, s. 8; svensk specialutgåva, område 7, volym 3, s. 120).

4 Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/22/EG av den 15 mars 2006 om minimivillkor för genomförande av rådets förordningar (EEG) nr 3820/85 och (EEG) nr 3821/85 om sociallagstiftning på vägtransportområdet samt om upphävande av rådets direktiv 88/599/EEG (EUT L 102, 2006, s. 35).

5 Nu ersatt av artiklarna 34–36 i förordning nr 165/2014.

6 Det följer av artikel 3 i förordning nr 3821/85 att tillämpningsområdet för denna förordning är identiskt med tillämpningsområdet för förordning nr 561/2006.

7 I artikel 2.1 i förordning nr 561/20006 anges att förordningen ska tillämpas på vägtransporter av gods, om fordonens högsta tillåtna vikt överstiger 3,5 ton, eller vägtransporter av passagerare med fordon som är konstruerade eller permanent inrättade för transport av mer än nio personer, inbegripet föraren, och avsedda för detta ändamål.

8 I artikel 3 i förordning nr 561/2006 fastställs ett antal undantag som bestäms med hänsyn till fordonstyperna. Bland de fordon på vilka förordning nr 561/2006 inte är tillämplig, avser artikel 3, förutom det undantag som åberopats i målet vid den nationella domstolen, exempelvis fordon vars högsta tillåtna hastighet inte överstiger 40 kilometer i timmen, militära fordon, fordon som används av räddningstjänsten eller fordon som används för sjukvårdsändamål eller kommersiella fordon som betraktas som veteranfordon … och som används för icke-kommersiell transport av personer eller gods. Se även artikel 13.1 i förordning nr 561/2006.

9 Se, exempelvis, dom av den 3 oktober 2013, Lundberg ( C‑317/12, EU:C:2013:631, punkt 20 och där angiven rättspraxis).

10 Såsom framgår av definitionen av linjetrafik i artikel 4 n i förordning nr 561/2006, i vilken det hänvisas till artikel 2.1 i rådets förordning (EEG) nr 684/92 av den 16 mars 1992 om gemensamma regler för internationell persontransport med buss (EGT L 74, 1992, s. 1; svensk specialutgåva: område 6, volym 3 s. 117–124), som numera har upphävts.

11 Se, exempelvis, dom av den 2 mars 2017, Casa Noastră ( C‑245/15, EU:C:2017:156), där domstolen slog fast att en transporttjänst som en arbetsgivare ordnar mellan arbetstagarnas hem och deras arbetsplats, där linjens längd inte överstiger 50 kilometer, omfattas av tillämpningsområdet för det undantag som föreskrivs i artikel 3 a i förordning nr 561/2006.

12 Se definitionen av tillfällig trafik i artikel 2.2 i förordning nr 684/92.

13 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 30 april 1998, Clarke & Sons och Ferne ( C‑47/97, EU:C:1998:185), där domstolen slog fast att transport av passagerare under en enda resa mellan en flygplats och ett hotell – ibland via en sevärdhet – som upprepas vid ett antal tillfällen till följd av en researrangörs gruppbokningar, och där den exakta färdvägen inte är förutbestämd, inte är att anse som linjetrafik i den mening som avses i den förordning som föregick förordning nr 561/2006.

14 Se även, för ett liknande resonemang, analogt artikel 6.5 i förordning nr 561/2006, enligt vilken alla förare som annat arbete ska registrera all tid som han kör ett fordon som används för kommersiella transporter vilka inte omfattas av denna förordning. Se även dom av den 18 januari 2001, Skills Motor Coaches m.fl. ( C‑297/99, EU:C:2001:37), genom vilken domstolen ålade föraren av ett fordon A som omfattas av tillämpningsområdet för förordning nr 561/2006 att registrera hela sin körverksamhet, även när denna utförs inom ramen för dess arbete med ett fordon B som inte omfattas av förordningen.

15 Se, fortfarande analogt, dom av den 18 januari 2001, Skills Motor Coaches m.fl. ( C‑297/99, EU:C:2001:37, punkt 37).

16 Förarkortet anges inte i bilaga I till förordning nr 3821/85 om analoga färdskrivare. I ett sådant fall ska arbetsgivaren endast utfärda diagramblad till förare av fordon som är utrustade med färdskrivare i enlighet med denna bilaga.

17 Se även artikel 14.3 i förordning nr 3821/85, enligt vilken en medlemsstat, även för fordon som är utrustade med en färdskrivare i enlighet med bilaga I B (digital färdskrivare), kan kräva att en förare som omfattas av bestämmelserna i förordning nr 561/2006 ska inneha förarkortet.

18 Punkt 28 i förevarande förslag till avgörande.

19 Såsom bekräftas i bilaga III till direktiv 2006/22, i vilken det inte föreskrivs något sådant brott.

20 Överträdelse I 3, vars straffbarhet rekommenderas i bilaga III till direktiv 2006/22 (se punkt 10 i detta förslag till avgörande).

21 Se, i detta avseende, artikel 19.3 första strecksatsen i förordning nr 3821/85.

22 Förordning nr 3821/85 utgör en direkt förlängning av förordning nr 561/2006. Även om dess omedelbara syfte är att kräva att förarna registrerar vissa uppgifter om körningen, är dess yttersta syfte att göra det möjligt för kontrolltjänstemännen att genom flera typer av styrkande handlingar försäkra sig om att bestämmelserna i kapitel II i förordning nr 561/2006 har iakttagits. Se, exempelvis, dom av den 26 september 2018, Baumgartner ( C‑513/17, EU:C:2018:772, punkt 28).

23 Denna åtskillnad är inte alltid så tydlig i praktiken, eftersom vissa handlingar samtidigt kan utgöra en överträdelse av förordning nr 3821/85 och en överträdelse av förordning nr 561/2006 (se, exempelvis, dom av den 9 juni 2016, Eurospeed ( C‑287/14, EU:C:2016:420) och dom av den 26 september 2018, Baumgartner ( C‑513/17, EU:C:2018:772)).

24 Det ska för övrigt påpekas att unionslagstiftaren inte ändrade lydelsen av artikel 19.2 i förordning nr 561/2006, i dess senaste lydelse av den 20 augusti 2020, till följd av den ändring som infördes genom Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2020/1054 av den 15 juli 2020 (EUT L 249, 2020, s. 1).

25 EUT L 198, 2017, s. 29.

26 I vilken följande föreskrivs: Om en tillnärmning av medlemsstaternas straffrättsliga lagar och andra författningar visar sig nödvändig för att säkerställa att unionens politik på ett område som omfattas av harmoniseringsåtgärder ska kunna genomföras effektivt, får minimiregler för fastställande av brottsrekvisit och påföljder på det berörda området meddelas i direktiv.

27 Enligt artikel 11.3 i direktiv 2017/1371 ska en medlemsstat underrätta kommissionen om den beslutar att utvidga sin behörighet avseende brott, vilka har begåtts utanför dess territorium, vid någon av följande situationer: a) Gärningsmannen har sin hemvist på dess territorium, b) Brottet har begåtts till förmån för en juridisk person som är etablerad på dess territorium, c) Gärningsmannen är en av dess tjänstemän som agerar i tjänsten.

28 För ett annat liknande exempel, se artikel 10 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/57/EU av den 16 april 2014 om straffrättsliga påföljder för marknadsmissbruk (marknadsmissbruksdirektiv) (EUT L 173, 2014, s. 179).

29 Se, exempelvis, dom av den 3 juni 2008, Intertanko m.fl. ( C‑308/06, EU:C:2008:312, punkt 71), dom av den 22 oktober 2015, AC‑Treuhand/kommissionen ( C‑194/14 P, EU:C:2015:717, punkt 40), och dom av den 20 december 2017, Vaditrans ( C‑102/16, EU:C:2017:1012, punkt 51).

30 Se mitt förslag till avgörande i målet Presidenza del Consiglio dei Ministri ( C‑129/19, EU:C:2020:375, punkterna 119–123). Se även mitt förslag till avgörande i målet Entoma ( C‑526/19, EU:C:2020:552).

31 Domstolen slog i sin dom av den 26 september 2018, Baumgartner ( C‑513/17, EU:C:2018:772, punkt 30), fast att mot bakgrund av vägtransporternas gränsöverskridande karaktär, … [är] en tolkning av artikel 19.2 första stycket i förordning nr 561/2006 med innebörden att medlemsstaterna möjliggör för behöriga myndigheter att besluta om sanktioner för överträdelser som upptäcks inom deras territorium, även om denna överträdelse har begåtts i en annan medlemsstat eller i ett tredjeland, på grund av vägtransportens gränsöverskridande karaktär, … bättre ägnad för att uppnå de syften som eftersträvas med förordningen. Detta påstående kan i tillämpliga delar tillämpas på överträdelser av förordning nr 3821/85.

32 Vilket enligt min mening inte nödvändigtvis är fallet, av de skäl som anges i punkterna 39–44 i detta förslag till avgörande.