Förslag till avgörande av generaladvokat Michal Bobek föredraget den 21 juli 2016

1 Originalspråk: engelska.

2 Europaparlamentets och rådets förordning av den 28 januari 2002 om allmänna principer och krav för livsmedelslagstiftning, om inrättande av Europeiska myndigheten för livsmedelssäkerhet och om förfaranden i frågor som gäller livsmedelssäkerhet (EGT L 31, 2002, s. 1).

3 Europaparlamentets och rådets förordning av den 20 december 2006 om tillsättning av vitaminer och mineralämnen samt vissa andra ämnen i livsmedel (EUT L 404, 2006, s. 26).

4 Kommissionens genomförandeförordning (EU) nr 307/2012 av den 11 april 2012 om tillämpningsföreskrifter för artikel 8 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1925/2006 om tillsättning av vitaminer och mineralämnen samt vissa andra ämnen i livsmedel (EUT L 102, 2012, s. 2).

5 Av den 3 juni 2013 (BGBl. I s. 1426), i senast aktuell lydelse enligt lag av den 5 december 2014 (BGBl. I s. 1975).

6 Europaparlamentets och rådets förordning av den 16 december 2008 om livsmedelstillsatser (EUT L 354, 2008, s. 16).

7 Jag vill tillägga att det nationella dispenssystemet i förevarande mål enligt min uppfattning inte heller omfattas av förordning nr 1333/2008 (Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1333/2008 av den 16 december 2008 om livsmedelstillsatser) (EUT L 354, 2008, s. 16) eller direktiv nr 2002/46 (Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/46/EG av den 10 juni 2002 om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om kosttillskott) (EGT L 183, 2002, s. 51). Enligt artikel 3.2 a ix, är förordning nr 1333/2008 inte tillämplig på aminosyror som inte har någon teknisk funktion. Av artikel 11.2 i direktiv nr 2002/46 följer att nationella bestämmelser får tillämpas utan att det påverkar tillämpningen av fördraget, så länge som några genomföranderättsakter i fråga om andra ämnen (vilket omfattar aminosyror) inte har antagits. Inga relevanta sådana rättsakter har antagits. Således är inte något av dessa två rättsinstrument tillämpligt i förevarande mål.

8 I huvudsak när en potentiell risk skapas, särskilt på grund av intag av ovanligt höga mängder av det andra ämnet.

9 Det följde redan före antagandet av förordning nr 178/2002 av fast rättspraxis att begränsningar av den fria rörligheten för livsmedel eller livsmedelsingredienser som grundade sig på riskerna för folkhälsan till följd av deras innehåll, endast kunde anses vara proportionella om de grundade sig på en genomgång av tillgängliga vetenskapliga uppgifter. Se, exempelvis, dom av den 5 februari 2004, Greenham och Abel, ( C‑95/01, EU:C:2004:71, punkt 39 och följande punkter), samt av den 23 september 2003, kommissionen/Danmark, ( C‑192/01, EU:C:2003:492, punkt 40 och följande punkter).

10 Samma princip är också av central betydelse för artikel 7 i förordning nr 178/2002. Om det råder vetenskaplig osäkerhet får åtgärder för hantering av risk tas, men det är en tidsbegränsad lösning i avvaktan på ytterligare vetenskapliga uppgifter.

11 Dom av den 28 januari 2010, kommissionen/Frankrike, ( C‑333/08, EU:C:2010:44).

12 Dom av den 9 september 2011, Frankrike/kommissionen ( T‑257/07, EU:T:2011:444), (nämnda dom rör försiktighetsprincipens överensstämmelse med en mildring av de begränsande åtgärder som hade antagits för att motverka spongiform encephopathies, som fastställdes i dom av den 11 juli 2013, Frankrike/kommissionen ( C‑601/11 P, EU:C:2013:465)), dom av den 21 maj 2015, Rubinum/kommissionen, ( T‑201/13, EU:T:2015:311) (som diskuteras mer nedan i punkt 72 och följande punkter i detta avgörande och handlar om förenligheten av artikel 6 med en genomförandeförordning som utfärdats av kommissionen). Artikel 6 nämns i dom av den 28 januari 2010, kommissionen/Frankrike, ( C‑333/08, EU:C:2010:44), som diskuteras nedan. Det är dock en fördragsbrottstalan som uteslutande grundade sig på vad som nu utgör artikel 34 FEUF.

13 Se, exempelvis, dom av den 28 januari 2010, kommissionen/Frankrike, ( C‑333/08, EU:C:2010:44), dom av den 5 februari 2004, Greenham och Abel ( C‑95/01, EU:C:2004:71), dom av den 2 december 2004, kommissionen/Nederländerna ( C‑41/02, EU:C:2004:762), dom av den 23 september 2003, kommissionenDanmark ( C‑192/01, EU:C:2003:492), och dom av den 14 juli 1983, Sandoz ( 174/82, EU:C:1983:213).

14 Dom av den 28 januari 2010, kommissionen/Frankrike, ( C‑333/08, EU:C:2010:44). Processhjälpmedel används på olika sätt vid framställning av livsmedel (exempelvis som katalysatorer eller medel för att avlägsna orenheter).

15 Domen hänvisar till förordning nr 178/2002, men kommissionen hade inte åberopat brott mot bestämmelsen i sina grunder för fördragsbrottstalan.

16 Dom av den 28 januari 2010, kommissionen/Frankrike, ( C‑333/08, EU:C:2010:44, punkt 80). Se även dom av den 23 september, kommissionen/Danmark, ( C‑192/01, EU:C:2003:492, punkt 44), samt dom av den 5 mars 2009, kommissionen/Spanien ( C‑88/07, EU:C:2009:123, punkt 87).

17 På grundval av den fasta rättspraxis som utvecklats på grundval av dom av den 14 juli 1983, Sandoz ( 174/82, EU:C:1983:213).

18 Dom av den 28 januari 2010, kommissionen/Frankrike, ( C‑333/08, EU:C:2010:44, punkt 95).

19 Dom av den 28 januari 2010, kommissionen/Frankrike, ( C‑333/08, EU:C:2010:44, punkt 100).

20 Dom av den 28 januari 2010, kommissionen/Frankrike, ( C‑333/08, EU:C:2010:44, punkt 103).

21 Se även, med avseende på behovet för en bedömning i det enskilda fallet, dom av den 5 mars 2009, kommissionen/Spanien ( C‑88/07, EU:C:2009:123, punkterna 92 och 93).

22 Se, exempelvis, dom av den 14 juli 1983, Sandoz ( 174/82, EU:C:1983:213, punkt 23).

23 Dom av den 28 januari 2010, kommissionen/Frankrike, ( C‑333/08, EU:C:2010:44, punkterna 108 och 109).

24 Dom av den 21 maj 2015, Rubinum/kommissionen, ( T‑201/13, EU:T:2015:311).

25 Även om målet rörde ett överklagande av en unionsrättsakt, snarare än en nationell rättsakt, avsåg det påstådda fördragsbrottet även artikel 6 i förordning nr 178/2002. Det finns ingen anledning att tolka bestämmelsen på olika sätt i dessa två typer av mål. Det bör inte ha någon betydelse huruvida den angripna rättsakten har antagits av en institution i unionen eller av en institution i en medlemsstat. Båda är skyldiga att tillämpa artikel 6 och bör tillämpa den på samma sätt.

26 Dom av den 21 maj 2015, Rubinum/kommissionen, ( T‑201/13, EU:T:2015:311, punkterna 90 och 91).

27 När det gäller resurser (ekonomiska och mänskliga), kunskap om de relevanta produkterna och tillgång till relevanta data/vetenskapliga uppgifter.

28 Se, exempelvis, Szajkowska A.,The Impact of the Defintion of the Precautionary Principle in EU Food Law, CMLRev 2010, s. 173–196 vid s. 192.

29 Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 258/97 av den 27 januari 1997 om nya livsmedel och nya livsmedelsingredienser (EGT L 43, 1997, s. 1), som ska upphävas och ersättas av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2015/2283 av den 25 november 2015 om nya livsmedel och om ändring av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1169/2011 och upphävande av Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 258/97 och kommissionens förordning (EG) nr 1852/2001 (EUT L 327, 2015, s. 1).

30 Självfallet finns det utmärkta skäl för att tänka efter ordentligt innan man ifrågasätter säkerheten av livsmedelsingredienser som har varit en del av människornas föda under årtusenden. Det är dock även så att många aktuella livsmedelsingredienser är relativt nya och helt enkelt inte förekommer naturligt i den form eller de koncentrationer som de saluförs i på marknaden. Ett extremt betraktelsesätt på tolkningen av lagstiftning som är avsedd att tillämpas på sådana oerhört skilda faktiska omständigheter kan troligtvis aldrig sluta lyckligt.

31 Unionslagstiftarens avsikt var även att upprätta sådana positiva listor i förhållande till andra ämnen, inbegripet aminosyror, men det har ännu inte gjorts.

32 Se ovan, dom av den 14 juli 1983, Sandoz ( 174/82, EU:C:1983:213).

33 Dom av den 28 januari 2010, kommissionen/Frankrike, ( C‑333/08, EU:C:2010:44, punkt 89).

34 Dom av den 28 januari 2010, kommissionen/Frankrike, ( C‑333/08, EU:C:2010:44, punkt 93).

35 Om ett förbud är det enda möjliga resultatet skulle detta i princip strida mot de materiella villkoren för det tidigare tillståndssystemet, eftersom det skulle vara oberoende av riskbedömningen.

36 Vidare finns det uttryckligt stöd i artikel 7 i förordning nr 178/2002 för omständigheten att tillfälliga begränsningar endast är tillåtna om osäkerheten kring riskerna kvarstår.

37 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 12 juli 2005, Alliance for Natural Health m.fl. ( C‑154/04 och C‑155/04, EU:C:2005:449, punkt 52).

38 Se, exempelvis, dom av den 5 december 2000, Guimont ( C‑448/98, EU:C:2000:663, punkt 21).

39 Dom av den 8 november 1979, Groenveld ( 15/79, EU:C:1979:253, punkt 7), och dom av den 16 december 2008, Gysbrechts och Santurel Inter ( C‑205/07, EU:C:2008:730, punkt 40).