Förslag till avgörande av generaladvokat Melchior Wathelet föredraget den 7 september 2016

1 Originalspråk: franska.

2 EUT L 141, 2011, s. 1.

3 EUT L 283, 2008, s. 36.

4 På detta belopp utgick sociala avgifter på sammanlagt 1094,57 euro (379,11 euro för april, 371,23 euro för maj, och 344,23 euro för juni 2012). För april månad fick A. Eschenbrenner dessutom ett förskott på 36,90 euro som avräkning för omkostnader, vilket redan var inkluderat i beloppet på 5571,88 euro.

5 Se 167 § punkt 1 SGB III.

6 Med begränsning enligt det högsta beloppet avseende de avgiftsinbetalningar som avses i 341 § punkt 4 SGB III. Taket är inte föremål för det nationella målet.

7 Den tyska regeringen har anfört att bestämmelsen utgör ett undantag från bestämmelsen i 167 § punkt 1 SGB III.

8 Nämligen före arbetstagarens insolvens.

9 167 § punkt 2 moment 2 SGB III i vilken det bland annat föreskrivs att fiktiv skatt ska dras av återfinns inte i den tyska skattelagen.

10 I den domen fann domstolen att icke-diskrimineringsprincipen utgör hinder för en nationell kollektivavtalsbestämmelse, enligt vilken storleken på en social förmån, såsom ett övergångsstöd som kompletterar de förmåner som beviljas vid arbetslöshet, som utbetalas av anställningsmedlemsstaten till en arbetstagare som är bosatt och skattskyldig i en annan medlemsstat, beräknas på så sätt att ett fiktivt avdrag görs för skatt på inkomst av tjänst enligt bestämmelserna i anställningsstaten vid fastställande av beräkningsunderlaget för nämnda stöd, trots att liknande löner och andra ersättningar som utbetalas till arbetstagare som inte är bosatta i denna stat, i enlighet med ett avtal för undvikande av dubbelbeskattning, endast ska beskattas i de sistnämndas bosättningsstat.

11 I det mål som gav upphov till dom av den 28 juni 2012, Erny ( C‑172/11, EU:C:2012:399), beräknades ett lönetillägg som betalas ut av arbetsgivaren inom ett system för deltidsarbete på grund av ålder på ett sådant sätt att den inkomstskatt som arbetstagaren är skyldig att betala i anställningsmedlemsstaten dras av fiktivt vid fastställandet av beräkningsunderlaget för detta lönetillägg, trots att liknande löner och ersättningar som betalas ut till gränsarbetare ska beskattas i deras bosättningsmedlemsstat. I punkt 45 i den domen slog domstolen fast att [d]en fiktiva tillämpningen av den tyska skattesatsen på inkomst av tjänst [således] medför … att det utbetalade beloppet, med avseende på gränsarbetare, inte ungefärligen motsvarar 85 procent av den nettolön som tidigare erhölls för en heltidsanställning – tvärtemot vad som generellt sett gäller för arbetstagare som är bosatta i Tyskland.

12 Se dom av den 8 december 2011, Banco Bilbao Vizcaya Argentaria ( C‑157/10, EU:C:2011:813, punkterna 28, 29, 31 och 32 och där angiven rättspraxis).

13 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 12 maj 1998, Gilly ( C‑336/96, EU:C:1998:221, punkt 30).

14 Dessutom uppkommer frågan om Förbundsrepubliken Tyskland verkligen har utövat en beskattningsbefogenhet med avseende på den ersättning enligt lönegarantin som betalats till A. Eschenbrenner, eftersom ersättningen enligt 3 § moment 2 b Einkommensteuergesetz (inkomstskattelagen) är befriad från alla former av skatt och avdraget för fiktiv skatt i själva verket kan syfta till att förhindra att mottagaren erhåller ett belopp som överstiger den nettolön som arbetstagaren skulle ha erhållit om arbetsgivaren inte hade blivit insolvent, trots att den tyska regeringen inte medgett detta under förhandlingen. Det är för övrigt paradoxalt att från en ersättning som är beskattningsbar, men som är befriad från skatt i Tyskland, dra av ett belopp som motsvarar inkomstskatten i Tyskland (i själva verket enbart den allmänna skattesatsen utan eventuella avdrag till följd av den skattskyldiges personliga förhållanden och familjesituation), medan inkomsten, om en sådan fanns, hade beskattats i Frankrike.

15 Se dom av den 20 juni 2013, Giersch m.fl. ( C‑20/12, EU:C:2013:411, punkt 35), och dom av den 5 december 2013, Zentralbetriebsrat der gemeinnützigen Salzburger Landeskliniken ( C‑514/12, EU:C:2013:799, punkt 23 och där angiven rättspraxis).

16 Se dom av den 5 december 2013, Zentralbetriebsrat der gemeinnützigen Salzburger Landeskliniken ( C‑514/12, EU:C:2013:799, punkterna 25 och 26).

17 Se dom av den 28 juni 2012 Erny ( C‑172/11, EU:C:2012:399, punkt 41).

18 Se dom av den 16 september 2004, Merida ( C‑400/02, EU:C:2004:537, punkt 22).

19 I punkt 29 i dom av den 16 juli 2009, Visciano ( C‑69/08, EU:C:2009:468), slog domstolen fast att det ankommer på den nationella lagstiftaren att rättsligt definiera fordringar av den typ som är i fråga i det nationella målet.

20 I förevarande fall Tyskland.

21 Se dom av den 10 februari 2011, Andersson ( C‑30/10, EU:C:2011:66, punkt 22).

22 Se dom av den 16 juli 2009, Visciano ( C‑69/08, EU:C:2009:468, punkt 44).

23 EGT L 283,1980, s. 23, i dess lydelse enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/74/EG av den 23 september 2002 (EGT L270, 2002, s. 1); svensk specialutgåva, område 5, volym 2, s. 121.

24 Domstolen slog i punkt 20 i dom av den 10 februari 2011, Andersson ( C‑30/10, EU:C:2011:66) fast att direktiv 2008/94 utgör en kodifiering av direktiv 80/987 och innehåller i allt väsentligt samma bestämmelser som detta sistnämnda direktiv.

25 I skäl 3 i direktiv 2008/94 föreskrivs att [d]et är nödvändigt att skydd upprättas för arbetstagarna vid arbetsgivarens insolvens och för att garantera dem ett minimiskydd, särskilt för att garantera betalning av deras utestående fordringar, samtidigt som hänsyn måste tas till behovet av en välbalanserad ekonomisk och social utveckling inom gemenskapen. För detta ändamål bör alla medlemsstater inrätta en institution som säkerställer att de berörda arbetstagarna får betalt för sina utestående fordringar.

26 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 28 november 2013, Gomes Viana Novo m.fl. ( C‑309/12, EU:C:2013:774, punkt 22).

27 Se dom av den 14 juli 1998, Regeling ( C‑125/97, EU:C:1998:358, punkt 20).

28 Se dom av den 4 mars 2004, Barsotti m.fl. ( C‑19/01, C‑50/01 och C‑84/01, EU:C:2004:119, punkt 36). Härav följer att artikel 4 i direktiv 2008/94 ska tolkas restriktivt och i överensstämmelse med direktivets sociala målsättning, vilken innebär att samtliga arbetstagare ska tillförsäkras ett visst minimiskydd. Se även, analogt, dom av den 14 juli 1998, Regeling ( C‑125/97, EU:C:1998:358, punkt 20).

29 Se analogt dom av den 16 september 2004, Merida ( C‑400/02, EU:C:2004:537, punkt 28).

30 Kommissionen anser att det innebär ett missbruk att göra avdrag som inte skulle ha gjorts om arbetsgivaren inte hade blivit insolvent.

31 Den tyska regeringen anser tvärtom att gränsarbetare och arbetstagare som är bosatta i Tyskland befinner sig i en jämförbar situation.

32 Se analogt dom av den 12 maj 1998, Gilly ( C‑336/96, EU:C:1998:221, punkterna 47–50).

33 Det ska i detta avseende påpekas att eftersom den ersättning enligt lönegarantin som Förbundsrepubliken Tyskland betalar till en arbetsgivare syftar till att återställa den nettolön som erhölls innan arbetsgivares blev insolvent, har den medlemsstaten rätt att vid fastställandet av denna från gränsarbetarens bruttolön dra den skatt som sistnämnda tidigare betalat. Förbundsrepubliken hade följaktligen enligt min mening rätt att från Alphonse Eschenbrenners bruttolön dra av den skatt som sistnämnda betalat till Frankrike avseende samma lön innan dess arbetsgivare förklarades insolvent.

34 Se analogt dom av den 28 juni 2012, Erny ( C‑172/11, EU:C:2012:399, punkt 45).

35 Det kan fastställas att den hänskjutande domstolen inte har motiverat denna diskriminering. Den tyska regeringen har emellertid anfört att en skyldighet, även indirekt, att tillämpa skattebestämmelserna i andra medlemsstater skulle kunna leda till avslagsbeslut eller en oproportionerlig ökning av de administrativa kostnaderna. Dessa invändningar kan enligt min mening inte godtas. I punkt 30 i dom av den 16 september 2004, Merida ( C‑400/02, EU:C:2004:537), slog domstolen fast att [s]ådana skäl … nämligen inte under några omständigheter [kan] motivera att Förbundsrepubliken Tyskland inte iakttar de skyldigheter som följer av EG-fördraget. Se även dom av den 28 juni 2012, Erny ( C‑172/11, EU:C:2012:399, punkt 48), och analogt dom av den 19 juni 2014, Specht m.fl. ( C‑501/12–C‑506/12, C‑540/12 och C‑541/12, EU:C:2014:2005, punkt 77).

36 Detta gäller i än högre grad om syftet med den tyska lagstiftningen enligt vilken ersättning enligt lönegarantin inte beskattas är att säkerställa att ersättningen inte överstiger det belopp som mottagaren hade erhållit som lön. Se ovan fotnot 14 i förevarande förslag till avgörande. Detta bekräftar det förhållandet att Förbundsrepubliken Tyskland fiktivt kunde dra av den skatt som den berörda parten skulle ha betalat i Frankrike. Se ovan fotnot 33 i förevarande förslag till avgörande.

37 Av begäran om förhandsavgörande framgår att avdelningarna vid Bundesarbeitsgericht (Federala arbetsdomstolen, Tyskland) är oeniga i frågan huruvida en gränsarbetare faktiskt behåller utestående lönefordringar mot sin arbetsgivare.