Förslag till avgörande av generaladvokat Michal Bobek föredraget den 19 oktober 2017

1 Originalspråk: engelska.

2 Europaparlamentets och rådets förordning av den 11 februari 2004 om fastställande av gemensamma regler om kompensation och assistans till passagerare vid nekad ombordstigning och inställda eller kraftigt försenade flygningar och om upphävande av förordning (EEG) nr 295/91 (EUT 2004 L 46, p. 1).

3 Rådets förordning av den 22 december 2000 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (EGT L 12, 2001, s. 1).

4 Europaparlamentets och rådets förordning av den 12 december 2012 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (EUT L 351, 2012, s. 1). Genom denna förordning upphävdes förordning nr 44/2001.

5 Med förbehåll för artiklarna 18.1, 21.2, 24 och 25 i förordning nr 1215/2012 samt artiklarna 22 och 23 i förordning nr 44/2001.

6 Dom av den 9 juli 2009, Rehder ( C‑204/08, EU:C:2009:439, punkt 47).

7 Se skäl 1–4 i förordning nr 261/2004, samt dom av den 10 januari 2006, IATA och ELFAA ( C‑344/04, EU:C:2006:10, punkt 69), dom av den 19 november 2009, Sturgeon m.fl. ( C‑402/07 och C‑432/07, EU:C:2009:716, punkterna 44, 49 och 60), samt dom av den 23 oktober 2012, Nelson m.fl. ( C‑581/10 and C‑629/10, EU:C:2012:657, punkterna 72 och 74).

8 Situationen är än mer komplicerad för käranden i anspråk 1 – flightright. Sökanden i det målet var inte part i transportavtalet mellan det avtalsslutande lufttrafikföretaget och passagerarna som överlät anspråket i fråga.

9 Detta skulle då innebära att artikel 5.3 i förordning nr 44/2001 respektive artikel 7.2 i förordning nr 1215/2012 vore tillämpliga. Enligt dessa bestämmelser är det domstolarna på den ort där skadan inträffade eller kan inträffa som har internationell behörighet. Denna ort kan, enligt domstolens praxis, både avse den ort där skadan uppkom och den ort där den skadevållande händelsen inträffade. Se, för ett aktuellt mål där principen upprepas, exempelvis, dom av den 22 januari 2015, Hejduk ( C‑441/13, EU:C:2015:28, punkt 18, och där angiven rättspraxis). Se, för den ursprungliga formuleringen av principen, dom av den 30 november 1976, Bier ( 21/76, EU:C:1976:166, punkt19).

10 Det har antytts att ett sådant underförstått avtal skulle vara resultatet av en kombination av ett transportavtal mellan passageraren och det avtalsslutande lufttrafikföretaget, å ena sedan, och det övergripande ramavtalet mellan det avtalsslutande lufttrafikföretaget och det utförande lufttrafikföretaget, å andra sidan.

11 Min kursivering.

12 På, exempelvis, tyska wenn ein Vertrag oder Ansprüche aus einem Vertrag den Gegenstand des Verfahrens bilden, på franska en matière contractuelle, på spanska en materia contractual, på italienska in materia contrattuale och på tjeckiska pokud předmět sporu tvoří smlouva nebo nároky ze smlouvy.

13 Se, vidare, mitt förslag till avgörande i målet MMA IARD ( C‑340/16, EU:C:2017:396, särskilt punkterna 36 och 37).

14 Jag vill klart betona att det som här antyds är att det faktum att ett anspråk framställs av någon som inte är part i avtalet inte helt plötsligt ändrar rubriceringen från avtalsrättsligt till utomobligatoriskt eller något annat. Huruvida en sådan rättslig subrogation också innebär att eventuella särskilda behörighetsregler som endast är tillgängliga för en svagare part (såsom en konsument) även överförs (eller bibehålls) är en helt annan fråga, som inte behandlas i förevarande mål.

15 När det gäller behörighetsregler som kan åberopas av kärande som har förvärvat anspråk enligt förordning nr 261/2004, se förslag till avgörande av generaladvokaten Sharpston i målet Flight Refund ( C‑94/14, EU:C:2015:723, punkt 60).

16 Dom av den 5 februari 2004, Frahuil ( C‑265/02, EU:C:2004:77, punkt 25), se även dom av den 14 mars 2013, Česká spořitelna ( C‑419/11, EU:C:2013:165 punkterna 46 och 47).

17 Dom av den 18 juli 2013, ÖFAB ( C‑147/12, EU:C:2013:490, punkt 32 och där angiven rättspraxis).

18 Dom av den 9 juli 2009, Rehder ( C‑204/08, EU:C:2009:439).

19 För fullständighetens skull bör tilläggas att det finns två tillämpliga regelverk i unionen som gör det möjligt att fastställa den internationella behörigheten att pröva en passagerares talan mot ett lufttrafikföretag: dels de bestämmelser som ingår i konventionen om vissa enhetliga regler för internationella lufttransporter, som godkändes på Europeiska gemenskapens vägnar genom rådets beslut 2001/539/EG av den 5 april 2001 (EGT L 194, 2001, s. 38) (nedan kallad Montrealkonventionen) och unionens genomförande lagstiftning, samt de bestämmelser som föreskrivs i förordningarna nr 44/2001 och nr 1215/2012. Inom ramen för de faktiska omständigheterna i förevarande mål och mot bakgrund av domstolens fasta praxis, är endast de sistnämnda bestämmelserna relevanta i förevarande mål. Såsom domstolen nyligen har angett hör de rättigheter som grundas på bestämmelserna i förordning nr 261/2004 respektive på bestämmelserna i Montrealkonventionen … till olika rättsliga system [och således kan] reglerna om internationell behörighet i denna konvention inte äga tillämpning på ansökningar som gjorts enbart med stöd av förordning nr 261/2004, varvid de sistnämnda ansökningarna ska prövas mot bakgrund av förordning nr 44/2001, dom av den 10 mars 2016, Flight Refund ( C‑94/14, EU:C:2016:148, punkt 46, och där angiven rättspraxis).

20 Dom av den 9 juli 2009, Rehder ( C‑204/08, EU:C:2009:439, punkt 40).

21 Dom av den 9 juli 2009, Rehder ( C‑204/08, EU:C:2009:439, punkt 42).

22 Dom av den 3 maj 2007, Color Drack ( C‑386/05 EU:C:2007:262, punkterna 40–42).

23 Detta är en generalisering utifrån de faktiska omständigheterna i de nationella målen, där det framgår att anslutande flygplats samt huruvida och var mellanlandning sker saknar betydelse. Det är klarlagt att en viss passagerare kan välja att resa via en viss anslutande flygplats och uppehålla sig på denna (eller snarare i den stad eller i det land där flygplatsen är belägen) under en längre tid, vilket skulle göra denna till en egen destination. En passagerare kan exempelvis avtala med sitt lufttrafikföretag att stanna två dagar i Paris på vägen från Madrid till Bratislava. Om detta i realiteten var fallet, vilket det inte är här, skulle det kunna anföras att en sådan särskilt förhandlad mellanlandning, där passageraren lämnar flygplatsen och checkar ut bagage, skulle ha betydelse för att fastställa vilka behörighetsregler som ska tillämpas.

24 Dom av den 26 februari 2013, Folkerts ( C‑11/11, EU:C:2013:106, punkt 35).

25 Dom av den 7 september 2017, Bossen m.fl. ( C‑559/16, EU:C:2017:644, särskilt punkterna 29–33).

26 Och således, i praktiken, ligga relativt nära en behörighetsregel som vi tidigare bortsett från, nämligen utomobligatoriskt skadestånd, som är fokuserad på platsen där skadan inträffade eller kan inträffa – se ovan punkt 50 i detta förslag till avgörande.

27 Se ovan, punkt 47 i detta förslag till avgörande.

28 Förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område, KOM/2010/748/slutlig, punkt 3.1.2 led 1 och s. 23.

29 Nämligen exklusiv behörighet enligt artikel 22, som inte är tillämplig på det anspråk som nu är aktuellt, och avtalade fora enligt artikel 23 där det krävs att en eller flera parter i avtalet om forum har hemvist i en medlemsstat.

30 Dom av den 18 oktober 1990, Dzodzi ( C‑297/88 och C‑197/89, EU:C:1990:360, punkt 36 och följande punkter), och dom av den 18 oktober 2012, Nolan ( C‑583/10, EU:C:2012:638, punkt 45 och följande punkter, och där angiven rättspraxis).

31 För ett aktuellt uttalande i detta avseende, se dom av den 15 december 2016, Nemec ( C‑256/15, EU:C:2016:954, punkt 49 och där angiven rättspraxis). Se även dom av den 9 november 2016, ENEFI ( C‑212/15 ( EU:C:2016:841, punkt 30 och där angiven rättspraxis).