Förslag till avgörande av generaladvokat Henrik Saugmandsgaard Øe föredraget den 21 juni 2017

1 Originalspråk: franska.

2 Rådets direktiv av den 23 november 1993 om arbetstidens förläggning i vissa avseenden (EGT L 307, 1993, s. 18), i dess lydelse enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/34/EG av den 22 juni 2000 (EGT L 195, 2000, s. 41).

3 Europaparlamentets och rådets direktiv av den 4 november 2003 om arbetstidens förläggning i vissa avseenden (EUT L 299, 2003, s. 9).

4 Se artiklarna 27 och 28 i direktiv 2003/88.

5 Målet vid den nationella domstolen avser perioden 1991–2014. Se punkterna 13–17 och 22 i förevarande förslag till avgörande.

6 I den ursprungliga versionen av artikel 5 i direktiv 93/104 föreskrevs det i andra stycket att [d]en minimitid för vila som avses i första stycket skall i princip omfatta söndag. Stycket togs dock bort genom Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/34/EG av den 22 juni 2000 om ändring av rådets direktiv 93/104/EG om arbetstidens förläggning i vissa avseenden för att täcka sektorer och verksamheter som inte omfattas av det direktivet (EGT L 195, 2000, s. 41), efter domen av den 12 november 1996, Förenade kungariket/rådet ( C‑84/94, EU:C:1996:431), genom vilken domstolen ogiltigförklarade förevarande stycke.

7 Den hänskjutande domstolen hänvisar till artikel 2 f i lag 99/2003 av den 27 augusti 2003.

8 Den portugisiska regeringen har även påpekat att rätten till veckovila även föreskrivs i artikel 59 d i Republiken Portugals konstitution.

9 Den hänskjutande domstolen har hänvisat till artikel 2 n i lag nr 7/2009 av den 12 februari 2009.

10 Företagsavtal mellan Varzim Sol – Turismo, Jogo e Animação, SA, och Sindicato dos Profissionais de Banca de Casinos e outros (fackförbundet för kasinoanställda med flera, Portugal), offentliggjort i Boletim do Trabalho e do Emprego nr 22 år 2002 och i Boletim do Trabalho e do Emprego nr 29 nr år 2003, med ändringar och konsoliderad version i Boletim do Trabalho e do Emprego nr 31 år 2007.

11 Se skäl 1 i direktiv 2003/88 och ovan punkt 3.

12 Se ovan punkt 5.

13 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 25 november 2010, Fuß ( C‑429/09, EU:C:2010:717, punkt 32).

14 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 10 september 2015, Federación de Servicios Privados del sindicato Comisiones obreras ( C‑266/14, EU:C:2015:578, punkt 22).

15 Se, även, artikel 17.2.2.3 a i direktiv 93/104.

16 Enligt led 6 har skiftarbetare i detta direktiv betydelsen varje arbetstagare vars arbetsschema ingår i skiftarbete. Enligt led 5 har skiftarbete betydelsen varje metod att dela in arbetet i skift varigenom arbetstagare avlöser varandra vid samma arbetsplatser enligt en viss arbetsgång, även då denna är roterande; skiften kan vara kontinuerliga eller diskontinuerliga; metoden kan medföra att arbetstagare måste arbeta vid olika tider under en given period av dagar eller veckor. Se, även, artikel 2 led 5 och 6 i direktiv 93/104.

17 Såväl Maio Marques da Rosa som kommissionen har hävdat att den portugisiska lagstiftaren inte har använt sig av den möjlighet som föreskrivs i artikel 17.4 a i direktiv 2003/88 att göra avvikelser från artikel 5 i fråga om skiftarbete, vilket inte har bestridits av någon part som inkommit med yttranden till domstolen. Varzim Sol och den portugisiska regeringen har mer generellt angett att de avvikelser som föreskrivs i artiklarna 17 och 18 i direktiv 2003/88 inte är relevanta i förevarande fall.

18 Maio Marques da Rosa har bland annat åberopat artikel 189.5 i 2003 års arbetslag och artikel 221.5 i 2009 år arbetslag, medan Varzim Sol har hävdat att bestämmelserna inte är tillämpliga på Maio Marques da Rosa, eftersom han inte omfattades av bestämmelserna om kontinuerligt skiftarbete. Enligt Maio Marques da Rosas skriftliga yttranden föreskriver dessa bestämmelser bland annat, när det gäller kontinuerligt skiftarbete, en rätt till minst en vilodag inom varje period om sju dagar.

19 Enligt domstolens praxis måste medlemsstaterna välja att använda sig av möjligheten enligt artikel 17 och 18 i direktiv 2003/88 att göra undantag från kraven i bland annat artikel 5 i direktivet för att kunna utnyttja nämnda möjlighet. Se, för ett liknande resonemang, dom av den 21 oktober 2010, Accardo m.fl. ( C‑227/09, EU:C:2010:624, punkt 51). Se även, för ett liknande resonemang, förslag till avgörande av generaladvokaten Wathelet i målet Hälvä m.fl. ( C‑175/16, EU:C:2017:285, punkt 89).

20 Enligt artikel 18 får avvikelser göras från bland annat artikel 5 genom kollektivavtal eller avtal mellan arbetsmarknadens parter på nationell eller regional nivå eller genom kollektivavtal på en lägre nivå om det tillåts genom sådana avtal, på villkor att motsvarande kompensationsledighet beviljas de berörda arbetstagarna eller – i undantagsfall, när det inte är möjligt att bevilja sådan ledighet av objektiva skäl – att de berörda arbetstagarna ges lämpligt skydd. Se, även, artikel 17.3 i direktiv 93/104. Den portugisiska regeringen har påpekat att den portugisiska lagstiftningen inte föreskriver någon avvikelse från artikel 5 i direktiv 2003/88 genom avtal eller kollektivavtal.

21 Se ovan punkt 12.

22 Enligt artikel 15 i direktiv 2003/88 ska direktivet bland annat inte påverka medlemsstaternas rätt att underlätta eller tillåta tillämpningen av kollektivavtal eller avtal mellan arbetsmarknadens parter som bättre skyddar arbetstagarnas hälsa och säkerhet. Se nedan punkt 46.

23 Se dom av den 10 september 2015, Federación de Servicios Privados del sindicato Comisiones obreras ( C‑266/14, EU:C:2015:578, punkterna 48 och 49 och där angiven rättspraxis).

24 Se ovan punkt 17.

25 Se, även, artikel 16 led 1 i direktiv 93/104.

26 Se dom av den 10 mars 2016, Safe Interenvíos ( C‑235/14, EU:C:2016:154, punkt 115), där det bland annat framgår att den hänskjutande domstolen ska ange de närmare skälen som föranlett den att ställa sig frågor om tolkningen av vissa unionsbestämmelser och skälen till att den anser det nödvändigt att ställa tolkningsfrågor till EU-domstolen. Dessutom har Varzim Sol hävdat att formuleringen av den fjärde frågan, som följde efter förslag från förevarande part, finns ett skrivfel, eftersom fyra i meningen de fyra kalenderdagarna av en viss referensperiod kom med av misstag. Se ovan punkt 19. Med beaktande av att frågan inte kan tas upp till sakprövning anser jag inte att det är nödvändigt för domstolen att uttala sig om detta.

27 Nämligen 24 timmars veckovila plus de elva timmars dygnsvila som föreskrivs i artikel 3 i direktiv 2003/88. Enligt artikel 5 andra stycket i direktivet får en ledighet om minst 24 timmar tillämpas om sakliga, tekniska eller arbetsorganisatoriska förhållanden berättigar det.

28 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 26 april 2012, DR och TV2 Danmark ( C‑510/10, EU:C:2012:244, punkt 33 och där angiven rättspraxis). Uttrycket varje period om sju dagar i artiklarna 5 i direktiven 2003/88 och 93/104 återfinns i Internationella arbetsorganisationens konventioner nr 14 och 106 om veckovila (den förstnämnda avser arbete inom industrin och den sistnämnda avser arbete i handeln och på kontor), antagna i Geneve den 17 november 1921 respektive den 26 juni 1957. Se artikel 2.1 i 1921 års konvention och artikel 6.1 i 1957 års konvention. Se, även, nionde skälet i direktiv 93/104 och skäl 6 i direktiv 2003/88, i vilka det hänvisas till Internationella arbetsorganisationens principer när det gäller arbetstidens förläggning. Se även punkt 10 i motiveringen till det förslag som ledde till antagandet av direktiv 93/104, framlagt av kommissionen den 20 september 1990 (KOM(90) 317 slutlig).

29 Exempelvis från tisdag en viss vecka, som föregås av en vilodag på måndagen, till och med lördagen efterföljande veckan, varpå en vilodag följer på söndagen. I en situation som i förevarande fall, där den nationella lagstiftningen eller kollektivavtalen föreskriver en rätt till två vilodagar per vecka i följd, innebär förevarande tolkning att arbetstagaren kan bli skyldig att arbeta tio dagar i följd. Se ovan punkterna 7, 10 och 12.

30 Se artiklarna 3 och 6 i direktivet.

31 Se, avseende begreppen arbetstid och viloperiod, artiklarna 2 led 1 och 2 i direktiven 2003/88 och 93/104 och dom av den 3 oktober 2000, Simap ( C‑303/98, EU:C:2000:528, punkt 47), och dom av den 10 september 2015, Federación de Servicios Privados del sindicato Comisiones obreras ( C‑266/14, EU:C:2015:578, punkterna 25–28 och där angiven rättspraxis).

32 Se domen av den 12 november 1996, Förenade kungariket/rådet ( C‑84/94, EU:C:1996:431, punkt 62) där beräkningsperioden på sju dagar nämns. Vad gäller den dygnsvila som föreskrivs i artikel 8.1 i rådets förordning (EEG) nr 3820/85 av den 20 december 1985 om harmonisering av viss social lagstiftning om vägtransporter (EGT L 370, 1985, s. 1; svensk specialutgåva, område 7, volym 3, s. 113), har domstolen slagit fast uttrycket varje tjugofyratimmarsperiod i artikeln, avser varje tjugofyratimmarsperiod som börjar när föraren aktiverar färdskrivaren efter en vecko- eller dygnsvila. Se dom av den 2 juni 1994, Van Swieten ( C‑313/92, EU:C:1994:219, punkterna 22–27). Jag anser dock att denna tolkning inte är överförbar på artikel 5 i direktiv 2003/88. I domen framhöll nämligen domstolen det särskilda syftet att säkerställa vägsäkerheten, vilket inte är relevant inom ramen för direktiv 2003/88.

33 Se, bland annat, artikel 8.6 andra stycket i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 561/2006 av den 15 mars 2006 om harmonisering av viss sociallagstiftning på vägtransportområdet och om ändring av rådets förordningar (EEG) nr 3821/85 och (EG) nr 2135/98 samt om upphävande av rådets förordning (EEG) nr 3820/85 (EUT L 102, 2006, s. 1), i vilken det föreskrivs att [e]n veckovila skall inledas senast efter sex 24-timmarsperioder räknat från slutet av föregående veckovila (min kursivering). Se, även, artikel 7 första stycket i förordningen.

34 Se skäl 15 i direktiv 2003/88 där det anges att med hänsyn till att arbetstidens förläggning antagligen medför problem inom företagen verkar det önskvärt att tillåta flexibilitet vid tillämpningen av vissa bestämmelser i detta direktiv samtidigt som man tryggar efterlevnaden av principerna om arbetstagarnas hälsa och säkerhet.

35 Med undantag för den ungerska språkversionen, kan de olika språkversionerna enligt min mening delas upp i två grupper. I majoriteten av språkversionerna anges att den veckovisa viloperioden ska ges för varje period om sju dagar. Se, bland annat, den engelska språkversionen (per each seven-day period) och den tyska språkversionen (pro Siebentageszeitraum). Se, även, den bulgariska, den spanska, den tjeckiska, den danska, den estniska, den grekiska, den italienska, den nederländska, den slovakiska, den finländska och den portugisiska språkversionen. De andra språkversionerna återspeglar den franska språkversionen i viken det anges att den veckovisa viloperioden ska ges under varje period om sju dagar (au cours de chaque période de sept jours). Den ungerska betydelsen är mer tvetydig, i och med att uttrycket hétnaponként kan betyda antingen slutet på en period om sju dagar eller under en period om sju dagar.

36 Se ovan punkt 3.

37 Se, bland annat punkterna 1, 2, 16 och 35 i motiveringen till det förslag som ledde till antagandet av direktiv 93/104 (nämnt ovan i fotnot 28), där uttrycket minimivila per vecka förekommer vid flera tillfällen och där bland annat kommissionen framhöll vikten av flexibelt arbete som gör det möjligt för företag att anpassa sig till konkurrensvillkoren och förbättra sin konkurrenskraft. Se, även, punkt 2.10 i Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs yttrande av den 18 december 1990 om förslaget till rådets direktiv om arbetstidens förläggning i vissa avseenden (EGT C 60, 1991, s. 26), i vilken det framgår att [v]iloperioden borde beräknas varje vecka. Se även, vad gäller antagandet av direktiv 2003/88, meddelande från kommissionen av den 15 januari 2004 till rådet, Europaparlamentet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén samt regionkommittén samt arbetsmarknadens parter inom gemenskapen om översynen av direktiv 93/104 (KOM(2003) 843 slutlig/2, s. 3). Däri framgår att direktiv 93/104 föreskriver [m]inimiviloperiod på minst 24 timmar per sjudagarsperiod.

38 Se kommissionens rapport av den 1 december 2000, Lägesrapport för genomförandet av rådets direktiv 93/104/EG av den 23 november 1993 om arbetstidens förläggning i vissa avseenden (Arbetstidsdirektivet) (KOM(2000) 787 slutlig, punkt 6, s. 14), och arbetsdokumentet från kommissionens avdelningar av den 21 december 2010, Detailed report on the implementation by the Member States of Directive 2003/88/EC concerning certain asepcts of the organisation of working time (The working time directive) (SEC(2010) 1611 slutlig, punkt 6.1.5, s. 102). I det sistnämnda dokumentet angav kommissionen bland annat att the Working Time Directive does not require the weekly rest to be taken on any particular day of the week. … These factors would suggest that in general, the weekly rest should be provided within each 7 day period ….

39 Se ovan fotnot 6. Se, även, tionde skälet i direktiv 93/104, i dess ursprungliga lydelse, där det framgår att [d]et står varje medlemsstat helt fritt att avgöra huruvida söndagen skall omfattas av veckovilan, och i så fall i vilken utsträckning. När direktiv 93/104 antogs föreslog Europaparlamentet att medlemsstaterna skulle säkerställa att alla arbetstagare i princip skulle [få] vila under helgen och de lagstadgade helgdagarna …. Förslaget fick dock inte rådets och kommissionens stöd. Se, bland annat, Europaparlamentets yttrande vid första behandlingen av den 20 februari 1991 (ändring nr 14) (EGT C 72, 1991, s. 86), kommissionens ståndpunkt beträffande parlamentets förslag till ändringar vid första behandlingen, framlagt den 23 april 1991 (KOM(91) 130 slutlig) och rådets gemensamma ståndpunkt av den 30 juni 1993 (doc 7253/2/93 SOC 196).

40 Se, bland annat, dom av den 9 september 2003, Jaeger ( C‑151/02, EU:C:2003:437, punkt 92), och dom av den 14 oktober 2010, Union syndicale Solidaires Isère ( C‑428/09, EU:C:2010:612, punkt 37), i vilka det även framgår att varje arbetstagare ska ha rätt till adekvata raster. Rasterna ska inte bara vara effektiva i den meningen att de berörda personerna ges möjlighet att vila sig och återfå krafterna till följd av den trötthet som deras arbete har gett upphov till. Rasterna ska även vara förebyggande genom att i möjligaste mån minska risken för den försämring av arbetstagarnas säkerhet och hälsa som ackumulerad arbetstid utan nödvändig vila kan leda till.

41 Se, bland annat, vad gäller vägtransportområdet, artiklarna 6–8 i förordning nr 561/2006.

42 EUT C 303, 2007, s. 17.

43 Europeiska sociala stadgan, undertecknades i Turin den 18 oktober 1961 och reviderades i Strasbourg den 3 maj 1996. I artikel 2 punkt 5 föreskrivs bland annat att parterna [åtar sig] … att sörja för en veckovila som om möjligt sammanfaller med den veckodag som av tradition eller sedvänja i vederbörande land eller trakt är erkänd som vilodag.

44 Gemenskapsstadgan om arbetstagares rättigheter, vilken antogs i samband med Europeiska rådets möte den 9 december 1989 i Strasbourg. I punkt 8 föreskrivs följande: Varje arbetstagare i gemenskapen skall ha rätt till en viloperiod varje vecka och till en årlig betald semester vars längd gradvis bör harmoniseras i enlighet med nationell praxis. Se, även, dom av den 19 september 2013, omprövning kommissionen/Strack ( C‑579/12 RX-II, EU:C:2013:570, punkt 27).

45 Se ovan punkt 22.

46 Se ovan punkt 37 och fotnot 30.

47 Enligt bestämmelsen kan även medlemsstaterna tillåta tillämpningen av kollektivavtal eller avtal mellan arbetsmarknadens parter som bättre skyddar arbetstagarnas hälsa och säkerhet. Se, avseende att den harmonisering som infördes genom direktiven 93/104 och 2003/88 är av minimikaraktär, dom av den 12 november 1996, Förenade kungariket/rådet ( C‑84/94, EU:C:1996:431, punkt 42), och dom av den 26 juni 2001, BECTU ( C‑173/99, EU:C:2001:356, punkt 55).

48 Det förefaller som om den portugisiska regeringen har angett att ett mer omfattande skydd skulle kunna följa av bestämmelserna om ändring av arbetstider för skiftarbetare, som föreskrivs i artikel 221.4 i den portugisiska lagen om arbete, enligt vilka det är förbjudet att ändra arbetstider om inte ändringen föregås av en dag av veckovila.

49 Se ovan punkterna 12 och 26.