Förslag till avgörande av generaladvokat Henrik Saugmandsgaard Øe föredraget den 31 januari 2018

1 Originalspråk: franska.

2 Europaparlamentets och rådets förordning av den 29 april 2004 om samordning av de sociala trygghetssystemen (EUT L 166, 2004, s. 1, och rättelse i EUT L 200, 2004, s. 1, och rättelse i EUT L 201, 2005, s. 47), i dess lydelse enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 465/2012 av den 22 maj 2012 (EUT L 149, 2012, s. 4) (nedan kallad förordning nr 883/2004). Vad gäller vilken version av förordning nr 883/2004 som är tillämplig på omständigheterna i det nationella målet se punkterna 6 och 7 i detta förslag till avgörande.

3 Europaparlamentets och rådets förordning av den 16 september 2009 om tillämpningsbestämmelser till förordning (EG) nr 883/2004 (EUT L 284, 2009, s. 1), i dess lydelse enligt förordning (EU) nr 465/2012 (nedan kallad förordning nr 987/2009).

4 A1-intyg för utlandet är efterföljaren till intyg E 101 som var standardformuläret för styrkande av tillämplig lagstiftning om social trygghet i enlighet med det gamla regelverket i form av rådets förordning (EEG) nr 1408/71 av den 14 juni 1971 om tillämpningen av systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjer flyttar inom gemenskapen (EGT L 149, 1971, s.2; svensk specialutgåva, område 5, volym 1, s. 57) och rådets förordning (EEG) nr 574/72 av den 21 mars 1972 om tillämpningen av förordning (EEG) nr 1408/71 (EGT L 74, 1972, s. 1; svensk specialutgåva, område 5, volym 1, s. 106)

5 Vad gäller administrativa kommissionen se, bland annat, artiklarna 71 och 72 i förordning nr 883/2004.

6 Se artikel 3 i förordning nr 465/2012. Vad gäller den omtvistade perioden i det nationella målet se punkt 15 i detta förslag till avgörande.

7 Min kursivering. Vad gäller syftet med ändringen av artikel 12.1 se fotnot 69 i detta förslag till avgörande.

8 Vad gäller innebörden av avtalsförhållandet mellan Martin-Meat och Alpenrind i enlighet med Europaparlamentets och rådets direktiv 96/71/EG av den 16 december 1996 om utstationering av arbetstagare i samband med tillhandahållande av tjänster (EGT L 18, 1997, s.1), se dom av den 18 juni 2015, Martin Meat ( C‑586/13, EU:C:2015:405).

9 Den ungerska regeringen har ifrågasatt den hänskjutande domstolens påstående att de aktuella A1-intygen för utlandet utfärdades efter det att det hade fastställts att de berörda arbetstagarna omfattades av Österrikes system för social trygghet. Se punkterna 55 och 56 i detta förslag till avgörande.

10 Se punkt IV i slutsatserna från administrativa kommissionen Main conclusions of the 347th meeting of the Administrative Commission, Amsterdam, 20–21 June 2016 (AC 827/16) och yttrandet från förlikningskommittéen av den 9 maj 2016, Opinion of the conciliation board in case CB-4/15 concerning Austria and Hungary, Subject: Replacement of posted workers (AC 336/16). För en historisk översikt över tvisten se punkt 1 i yttrandet.

11 Denna debatt återspeglas i Praktisk vägledning – Om den lagstiftning som gäller i Europeiska unionen (EU), Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES) och Schweiz, som publicerats av administrativa kommissionen. Se fotnot 70 i detta förslag till avgörande. Artikel 12.1 i förordning nr 883/2004 citeras i punkterna 6 och 7 i detta förslag till avgörande.

12 Se punkt 4 i ovannämnda yttrande från förlikningskommittén av den 9 maj 2016.

13 Se punkt 5 i yttrandet från förlikningskommittén av den 9 maj 2016. Förlikningskommittén konstaterade att återbetalningen av redan betalda avgifter och återkrävandet av alla förmåner som redan uppburits av de berörda arbetstagarna skulle kunna leda till en administrativ mardröm.

14 Martin Meat och Martimpex-Meat företräddes gemensamt vid domstolen.

15 Jag vill påpeka att lagstiftningsarbete pågår i syfte att ändra förordningarna nr 883/2004 och 987/2009, bland annat artiklarna 5 och 19 i förordning nr 987/2009. Se kommissionens förslag av den 13 december 2016 till Europaparlamentets och rådets förordning om ändring av förordning (EG) nr 883/2004 om samordning av de sociala trygghetssystemen och av förordning (EG) nr 987/2009 om tillämpningsbestämmelser till förordning (EG) nr 883/2004 (COM(2016) 815 final) (artikel 2.7 och 2.11 i nämnda förslag och förklaringarna till dessa punkter i motiveringen).

16 Den franska regeringen har inte besvarat denna fråga.

17 Det bör påpekas att den hänskjutande domstolen i beslutet om hänskjutande inte har gett någon indikation på att de omständigheter som föreligger i det nationella målet pekar på bedrägeri eller rättsmissbruk. Därför utgår jag från att den första tolkningsfrågan inte gäller de särskilda fallen bedrägeri och rättsmissbruk utan den allmännare frågan om huruvida A1-intyget för utlandet ska godtas av domstolar i medlemsstaterna. Se, även, punkt 77 i detta förslag till avgörande. Vad gäller ett sådant fall där det har konstaterats av en domstol i värdmedlemsstaten att E 101-intyget har erhållits eller åberopats på ett bedrägligt sätt, se mitt förslag till avgörande i målet Altun m.fl. ( C‑359/16, EU:C:2017:850).

18 Se fotnot 4 i detta förslag till avgörande.

19 Se, nyligen, dom av den 27 april 2017, A-Rosa Flussschiff ( C‑620/15, EU:C:2017:309, punkterna 48 och 49 och där angiven rättspraxis). Om domstolens praxis vad gäller E 101-intygets bindande verkan, se mitt förslag till avgörande i målet Altun m.fl. ( C‑359/16, EU:C:2017:850, punkterna 32–24). Begränsningen av domstolsprövningen av dess giltighet skiljer E 101-intyget från andra typer av intyg. Se dom av den 12 februari 2015, Bouman ( C‑114/13, EU:C:2015:81, punkterna 26 och 27). Se, även, fotnot 60 i detta förslag till avgörande.

20 Dom av den 27 april 2017, A-Rosa Flussschiff ( C‑620/15, EU:C:2017:309, punkt 59). Se, även, mitt förslag till avgörande i målet A-Rosa Flussschiff ( C‑620/15, EU:C:2017:309, punkt 56) och i målet Altun m.fl. ( C‑359/16, EU:C:2017:850, punkt 20).

21 Artikel 5 citeras i punkt 9 i detta förslag till avgörande. För en definition av begreppet institution se artikel 1 p i förordning nr 883/2004.

22 Se punkt 26 och fotnot 19 i detta förslag till avgörande.

23 Se, nyligen, dom av den 27 april 2017, A-Rosa Flussschiff ( C‑620/15, EU:C:2017:309, punkterna 41 och 43 och där angiven rättspraxis).

24 Se, bland annat, punkterna 1 och 3 i motiveringen till förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om tillämpningsbestämmelser till förordning nr 883/2004, som lades fram av kommissionen den 31 januari 2006 (KOM(2006)16 slutlig).

25 Min kursivering.

26 Artikel 6.1 föreskriver en prioritetsordning som i första hand anger lagstiftningen i den medlemsstat där personen faktiskt är anställd eller utövar verksamhet som egenföretagare, om denne är anställd eller utövar verksamhet i en enda medlemsstat.

27 Vad gäller artikel 6 i förordning nr 987/2009 se även punkt 66 i detta förslag till avgörande.

28 Se dom av den 27 april 2017, A-Rosa Flussschiff ( C‑620/15, EU:C:2017:309, punkt 47 och där angiven rättspraxis).

29 Artikel 11.1 i förordning nr 883/2004 citeras i punkt 5 i detta förslag till avgörande.

30 Se mitt förslag till avgörande i målet A-Rosa Flussschiff ( C‑620/15, EU:C:2017:12, punkterna 45–57), och mitt förslag till avgörande i målet Altun m.fl. ( C‑359/16, EU:C:2017:850, punkterna 35–37).

31 Vad gäller den hänskjutande domstolens hänvisning till artikel 267 FEUF så har jag redan, i mitt förslag till avgörande i målet Altun m.fl. ( C‑359/16, EU:C:2017:850, punkterna 22–26), angett skälen till att jag anser att förfarandet för förhandsavgörande inte är anpassat för att avgöra huruvida ett E 101-intyg (nu A1-intyg för utlandet) har utfärdats korrekt i ett specifikt fall.

32 Se punkterna 18–21 i detta förslag till avgörande.

33 Det bör påpekas att i motsats till vad den irländska och den ungerska regeringen har hävdat är tolkningsfråga 2 a inte hypotetisk. Även om den ungerska regeringen i det nationella målet troligen har accepterat administrativa kommissionens beslut enligt vilket de aktuella A1-intygen för utlandet ska dras tillbaka har de ungerska myndigheterna i nuläget ännu inte dragit tillbaka intygen. Det är vidare förvisso riktigt att, såsom den irländska regeringen har framfört, förlikningskommittén i sitt yttrande av den 9 maj 2016 har hänvisat till möjligheten för Republiken Österrike och Ungern att förhandla fram en överenskommelse om hur tillbakadragandet av de aktuella A1-intygen för utlandet ska genomföras i detalj samt vilka korrigeringar som ska göras avseende de berörda arbetstagarna, men i nuläget har dock ännu ingen sådan överenskommelse ingåtts mellan dessa medlemsstater. Se punkterna 18–21 i detta förslag till avgörande.

34 Den tjeckiska regeringen har närmare bestämt gjort gällande att i den situation som avses i fråga 2 a förlorar A1-intyget för utlandet provisoriskt sin bindande verkan och att artikel 6 i förordning nr 987/2009, om provisorisk tillämpning av lagstiftning om social trygghet, då ska tillämpas. Vad gäller den artikeln, se punkt 32 i detta förslag till avgörande.

35 Dom av den 27 april 2017, A-Rosa Flussschiff ( C‑620/15, EU:C:2017:309).

36 I punkt 56 i domen av den 27 april 2017, A-Rosa Flussschiff ( C‑620/15, EU:C:2017:309), konstaterade domstolen att de franska myndigheterna varken uttömt möjligheterna till dialog med det schweiziska socialförsäkringsorganet eller ens försökt ta kontakt med den administrativa kommissionen. De omständigheter som gett upphov till tvisten kan således inte anses styrka de påstådda bristerna i det förfarande som domstolen fastställt i sin praxis eller att det skulle vara omöjligt att lösa eventuella situationer där illojal konkurrens eller social dumpning förekommer.

37 Vad gäller domstolens praxis avseende E 101-intygets bindande verkan, se punkt 26 och fotnot 19 i detta förslag till avgörande.

38 Dom av den 14 maj 1981, Romano ( C‑98/80, EU:C:1981:104, punkt 20).

39 Se dom av den 22 januari 2014, Förenade kungariket/parlamentet och rådet ( C‑270/12, EU:C:2014:18, punkt 63 och där angiven rättspraxis). Se, även, för ett liknande resonemang, dom av den 5 december 1967, van der Vecht ( C‑19/67, EU:C:1967:49, sidorna 457 och 459), dom av den 5 juli 1988, Borowitz ( C‑21/87, EU:C:1988:362, punkt 19), dom av den 1 oktober 1992, Grisvard och Kreitz ( C‑201/91, EU:C:1992:368, punkt 25), och dom av den 10 februari 2000, FTS ( C‑209/97, EU:C:200:75, punkt 32 och där angiven rättspraxis).

40 Se, bland annat, förslag till avgörande av generaladvokaten Jääskinen i målet Förenade kungariket/parlamentet och rådet ( C‑270/12, EU:C:2013:562, punkterna 60–88), och dom av den 22 januari 2014, Förenade kungariket/parlamentet och rådet ( C‑270/12, EU:C:2014:18, punkterna 63–65). Se artikel 263 första stycket FEUF, enligt vilken domstolen bland annat ska granska lagenligheten av sådana akter antagna av unionens organ eller byråer som är avsedda att ha rättsverkan i förhållande till tredje man (min kursivering). Dessutom ska domstolen enligt artikel 267 första stycket led b FEUF vara behörig att meddela förhandsavgöranden angående giltigheten och tolkningen av rättsakter som beslutas av unionens institutioner, organ eller byråer (min kursivering).

41 Min kursivering. Se även punkt 3 i administrativa kommissionens beslut nr A1 av den 12 juni 2009 om inrättande av ett samråds- och förlikningsförfarande när det gäller handlingars giltighet, fastställande av tillämplig lagstiftning och utgivande av förmåner enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 883/2004 (EUT C 106, 2010, s. 1).

42 Rådets förordning nr 3 av den 25 september 1958 om social trygghet för migrerande arbetstagare (EGT nr B 30, 1958, s. 561).

43 Dom av den 5 december 1967, Van der Vecht ( C‑19/67, EU:C:1967:49, s. 457), min kursivering. I enlighet med nämnda artikel 43 a ska en administrativ kommission skapas som har till uppgift att handlägga samtliga administrativa frågor samt frågor om tolkning av bestämmelserna i denna förordning och senare förordningar eller av bestämmelser i andra överenskommelser eller arrangemang inom ramen för dessa förordningar, utan att det påverkar den rätt som myndigheter, institutioner och berörda personer har att utnyttja de förfaranden och domstolar som föreskrivs i medlemsstaternas lagstiftning, denna förordning eller fördraget.

44 Artikel 76.6 i förordning nr 883/2004 och artikel 5.4 i förordning nr 987/2009 citeras i punkt 8 respektive punkt 9 i detta förslag till avgörande.

45 Se punkt 18 i administrativa kommissionens ovannämnda beslut nr A1.

46 Det faktum att artikel 89.3 i förordning nr 987/2009 allmänt föreskriver att de behöriga myndigheterna ska se till att deras institutioner är informerade om och tillämpar alla gemenskapsbestämmelser, oavsett om det rör sig om lagstiftning eller inte, inklusive beslut av administrativa kommissionen ger ingen anledning att ifrågasätta denna analys. Bestämmelsen kan enligt mig inte tolkas så, att den ger administrativa kommissionen befogenhet att anta akter som har rättsverkan.

47 Delar av denna praxis har kodifierats i artikel 5.2–5.4 i förordning nr 987/2009, som citeras i punkt 9 i detta förslag till avgörande.

48 Se, nyligen, för ett liknande resonemang, dom av den 27 april 2017, A-Rosa Flussschiff ( C‑620/15, EU:C:2017:309, punkterna 44–46 och där angiven rättspraxis).

49 Enligt artikel 263 första stycket FEUF ska domstolen nämligen granska lagenligheten av sådana akter antagna av unionens organ eller byråer som är avsedda att ha rättsverkan i förhållande till tredje man.

50 Artikel 76.6 i förordning nr 883/2004 och artikel 5.4 i förordning nr 987/2009 citeras i punkt 8 respektive punkt 9 i detta förslag till avgörande.

51 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 29 maj 1997, Denuit ( C‑14/96, EU:C:1997:260, punkt 34 och där angiven rättspraxis). Jag anser inte att det finns anledning för domstolen att i det nu aktuella målet uttala sig om huruvida det faktum att en medlemsstat inte följer ett beslut av administrativa kommissionen innebär ett åsidosättande från medlemsstatens sida av principen om lojalt samarbete mellan medlemsstaterna enligt artikel 4.3 FEU.

52 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 11 september 2008, CEPSA ( C‑279/06, EU:C:2008:485, punkt 28 och där angiven rättspraxis).

53 Se punkt 15 i detta förslag till avgörande. Vid förhandlingen angav Salzburgs sjukförsäkringskassa också att de aktuella A1-intygen för utlandet hade utfärdats både före och efter det att de österrikiska myndigheterna hade fastställt att de aktuella arbetstagarna omfattades av Österrikes lagstiftning om social trygghet.

54 Den tyska regeringen anser närmare bestämt att A1-intyget för utlandet inte har bindande verkan när intyget har utfärdats först efter det att värdmedlemsstaten formellt har erkänt den obligatoriska försäkringen i enlighet med sin lagstiftning och ursprungsmedlemsstaten har informerats om detta.

55 Se dom av den 30 mars 2000, Banks m.fl. ( C‑178/97, EU:C:2000:169, punkterna 53 och 54). Se, även dom av den 4 oktober 2012, Format Urządzenia i Montaże Przemysłowe ( C‑115/11, EU:C:2012:606, punkt 43), där det framgår att ett E 101-intyg normalt är avsett att utfärdas före eller i början av den period det avser. Se även punkt 6 i administrativa kommissionens beslut nr 181 av den 13 december 2000 om tolkningen av artiklarna 14.1, 14a.1, 14b.1 och 14b.2 i rådets förordning nr 1408/71 (EGT L 329, 2001, s. 73).

56 Se punkt 33 i detta förslag till avgörande.

57 Min kursivering.

58 Artikel 5.1 citeras i punkt 9 i detta förslag till avgörande.

59 Artikel 19.2 citeras i punkt 10 i detta förslag till avgörande. Se även artikel 15.1 i förordning nr 987/2009 enligt vilken den behöriga institutionen i den medlemsstat vars lagstiftning är tillämplig till den berörda personen ska utfärda det intyg som avses i artikel 19.2 i förordning nr 987/2009.

60 Se punkterna 27–33 i detta förslag till avgörande.

61 Vad gäller skillnaden mellan E 101-intygets rättsverkningar och rättsverkningar av andra typer av handlingar se dom av den 12 februari, Bouman ( C‑114/13, EU:C:2015:81 punkterna 26 och 27), och dom av den 9 september 2015, X och van Dijk ( C‑72/14 och C‑197/14, EU:C:2015:564, punkterna 47–50).

62 Se dom av den 30 mars 2000, Banks m.fl. ( C‑178/97, EU:C:2000:169). Se särskilt punkterna 5–7 i den domen.

63 Det bör erinras om att domstolens praxis avseende E 101-intygets bindande verkan grundar sig på beaktanden som rör rättssäkerheten för personer som flyttar inom unionen. Se punkt 35 i detta förslag till avgörande. Det framgår av beslutet om hänskjutande att Salzburgs sjukförsäkringskassa i förfarandet vid den hänskjutande domstolen påpekade att [d]et enda sättet att utverka ett beslut i sak [var] att få den obligatoriska försäkringen fastställd, trots att det föreligger A1-intyg [för utlandet] från det ungerska organet.

64 Vad gäller förhållandet mellan artiklarna 5 och 6 i förordning nr 987/2009 se punkt 32 i detta förslag till avgörande.

65 Se, även, punkt 52 i detta förslag till avgörande.

66 Det bör påpekas att kommissionens förslag av den 13 december 2016 syftar till att ändra artikel 12 i förordning nr 883/2004. Se artikel 1.13 i förslaget och förklaringarna till den artikeln i motiveringen.

67 Se punkterna 18–21 i detta förslag till avgörande.

68 Min kursivering. Det framgår av beslutet om hänskjutande att det är ostridigt i det nationella målet att arbetet inte förväntades vara längre än 24 månader i enlighet med artikel 12.1 förordning nr 883/2004.

69 Min kursivering. Det framgår av förarbetena till förordning nr 465/2012 att denna ändring syftade till att klargöra att en utsänd person inte kan ersättas med en annan utsänd person efter det att den första personens utsändningsperiod har löpt ut. Ordet utsänd hade saknats av misstag i den ursprungliga versionen av förordning nr 883/2004. Se punkt 5 i motiveringen till kommissionens förslag till Europaparlamentets och rådets förordning av den 20 december 2010 om ändring av förordning nr 883/2004 (KOM(2010) 794 slutlig). Se, även, punkterna 6 och 7 i detta förslag till avgörande.

70 Se punkterna 12 och 13 i detta förslag till avgörande.

71 Se del 1 punkt 7 i Praktisk vägledning – Om den lagstiftning som gäller i Europeiska unionen (EU), Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES) och Schweiz, publicerad av administrativa kommissionen i december 2013, där det framgår att [d]en utsända personen … inte omedelbart [kan] ersättas i den mottagande medlemsstaten A med en utsänd person från samma företag i den utsändande medlemsstaten B, och inte heller med en utsänd person från ett annat företag i medlemsstat B eller en utsänd person från ett företag i medlemsstat C … Om ett arbete i det mottagande företaget i medlemsstat A tidigare utfördes av en utsänd person från den utsändande medlemsstaten B får denna person … inte omedelbart ersättas med en ny utsänd person från en medlemsstat. Det spelar ingen roll vilket företag eller vilken medlemsstat den nya utsända personen kommer från – en utsänd person får inte omedelbart ersättas med en annan. Jag vill påpeka att denna version av den praktiska vägledningen publicerades efter den omtvistade period som det nationella målet avser. I den tidigare versionen av administrativa kommissionens praktiska vägledning, från januari 2011, ingick inte detta förtydligande.

72 Varken Martin Meat och Martimpex-Meat eller den irländska regeringen har besvarat den tredje tolkningsfrågan.

73 Se, även, fotnot 17 i detta förslag till avgörande.

74 Martin-Meat och Martimpex-Meat har hävdat att det inte finns några kopplingar mellan de två företagen i fråga om ägande, organisation eller ledning. På liknande sätt har den ungerska regeringen hävdat att det i det nu aktuella målet rör sig om två skilda juridiska personer. Den österrikiska regeringen har dock gjort gällande att det finns ett starkt samband vad gäller namn och organisationsstruktur mellan de två arbetstagarna, och delvis också vad gäller de utsända arbetstagarna.

75 Jag vill precisera att jag anser att tolkningsfråga 3 b inte är en sådan hypotetisk fråga som ska avvisas enligt domstolens praxis. Utifrån beslutet om hänskjutande förefaller det mig som om den hänskjutande domstolen i detta skede ännu inte har avgjort frågan om huruvida det i det nationella målet finns några kopplingar i fråga om personal och/eller i organisatoriskt hänseende mellan de berörda arbetstagarna. Frågan har nämligen ställts endast för det fall att domstolen avvisar den vida tolkningen av icke ersättnings-villkoret.

76 Se, analogt om artikel 14.1 a i förordning nr 1408/71 (föregångaren till artikel 12.1 i förordning nr 883/2004), dom av den 9 november 2000, Plum ( C‑404/98, EU:C:2000:607, punkt 18 och där angiven rättspraxis). Vad gäller principen om att endast en lagstiftning om social trygghet ska vara tillämplig se artikel 11.1 i förordning nr 883/2004, som citeras i punkt 5 i detta förslag till avgörande.

77 Se punkt 5 i detta förslag till avgörande. Se även skäl 17 i ingressen till förordning nr 883/2004.

78 Se, analogt om artikel 14.1 a i förordning nr 1408/71 (föregångaren till artikel 12.1 i förordning nr 883/2004), dom av den 9 november 2000, Plum ( C‑404/98, EU:C:2000:607, punkt 19 och där angiven rättspraxis). Se även skälen 1 och 2 i administrativa kommissionens beslut nr A2 av den 12 juni 2009 om tolkningen av artikel 12 i Europaparlamentets och rådets förordning nr 883/2004 (EUT C 106, 2010, s. 5).

79 Artikel 12.1 i förordning nr 883/2004 citeras i punkterna 6 och 7 i detta förslag till avgörande. Se även skäl 18 i förordning nr 883/2004 i vilket följande anges: I särskilda situationer som berättigar till att andra kriterier tillämpas måste undantag göras från denna allmänna regel.

80 Min kursivering. Se dom av den 4 oktober 2012, Format Urządzenia i Montaże Przemysłowe ( C‑115/11, EU:C:2012:606, punkt 31).

81 Rådets förordning nr 24/64/EEG av den 10 mars 1964 om ändring av artikel 13 i förordning nr 3 och artikel 11 i förordning nr 4 (lagstiftning tillämplig på arbetstagare som är utsända och arbetstagare som normalt är verksamma i olika länder) (EGT 47, 1964, s. 746).

82 Den gamla artikel 13 a förordning nr 3 föreskrev att arbetet inte skulle tros vara längre än 12 månader, och kunde förlängas till 24 månader. Jag erinrar om att artikel 12.1 i förordning nr 883/2004 föreskriver att arbetet inte ska förväntas vara längre än 24 månader. Se punkt 6 i detta förslag till avgörande.

83 Se, för ett liknande resonemang, förslag till avgörande av generaladvokat Dutheillet de Lamothe i målet Manpower ( 35/70, ej publicerat, EU:C:1970:104, s. 1265), enligt vilken [artikel 13 a i förordning nr 3] hade gett upphov till missbruk. Vissa företag öppnade inrättningar utanför deras ursprungsland och gjorde sådana förflyttningar bland den utsända personalen som erfordrades för att denna personal också fortsättningsvis skulle omfattas av lagstiftningen i ursprungslandet, där socialförsäkringsavgifterna var lägre än i det land där de var anställda. Denna praxis fanns främst i Frankrike inom byggnads- och träindustrin. Å andra sidan hade det konstaterats, bland annat i relationerna mellan Nederländerna och Tyskland, att rekryterare eller underleverantörer som inte själva hade ställning som arbetsgivare i det första landet tillhandahöll arbetstagare som fortsatte att omfattas av lagstiftningen om social trygghet i det första landet till företagare i det andra landet. Generaladvokatens synpunkter rör särskilt införandet av begreppet utsändning i artikel 13 a i förordning nr 3. Se även cinquième rapport annuel de la commission administrative sur la mise en œuvre des règlements concernant la sécurité sociale des travailleurs migrants, janvier-décembre 1963 (administrativa kommissionens årsrapport om genomförandet av förordningar om social trygghet för migrerande arbetstagare, januari–december 1963), s. 12 och 56. Se, även, förslag till avgörande av generaladvokaten Jacobs i målet FTS ( C‑202/97, EU:C:1999:33, punkt 26), i vilket det också hänvisas till införandet av icke ersättnings-villkoret.

84 Enligt artikel 13 a i förordning nr 3, i dess lydelse enligt förordning nr 24/64 fick den utsända arbetstagaren inte sänd[a]s ut för att ersätta någon som har avslutat sin utsändningsperiod. Enligt artikel 14.1 a i förordning nr 1408/71 fick den utsända arbetstagaren inte sänd[a]s ut för att ersätta någon som har fullgjort sin utsändningsperiod. Artikel 12.1 i förordning nr 883/2004 citeras i punkterna 6 och 7 i detta förslag till avgörande.

85 Vissa språkversioner föreskriver till och med att personen inte får sändas ut för att ersätta en annan utsänd person. Se, i synnerhet, den danska språkversionen (ikke udsendes for at afløse en anden person), den engelska språkversionen (not sent to replace another person) och den svenska språkversionen (inte sänds ut för att ersätta någon annan person). Den tyska språkversionen föreskriver däremot att personen inte ersätter en annan person (nicht eine andere [entsandte] Person ablöst). De ändringar i artikel 12.1 i förordning nr 883/2004 som infördes genom förordning nr 462/2012 påverkar inte på något sätt denna analys av de olika språkversionerna. Se punkterna 6 och 7 i detta förslag till avgörande.

86 Det bör erinras om att analysen i denna del rör det fall då det inte finns några kopplingar i fråga om personal och/eller i organisatoriskt hänseende mellan de berörda arbetsgivarna. Se punkterna 78 och 79 i detta förslag till avgörande.

87 Se, även, punkt 83 i detta förslag till avgörande.

88 I enlighet med domstolens praxis kräver rättssäkerhetsprincipen bland annat att en reglering ska vara klar och precis samt att tillämpningen av densamma ska vara förutsebar. Detta gäller i synnerhet om regleringen kan få negativa konsekvenser för enskilda och företag. Se, bland annat, dom av den 18 december 2008, Altun ( C‑337/07, EU:C:2008:744, punkt 60).

89 Jag erinrar om att den hänskjutande domstolen inte har gett någon indikation på att de omständigheter som föreligger i det nationella målet skulle kunna utgöra bedrägeri eller rättsmissbruk. Se punkt 77 i detta förslag till avgörande.

90 Se punkt 84 i detta förslag till avgörande.

91 Se del I punkt 7 i Praktisk vägledning – Om den lagstiftning som gäller i Europeiska unionen (EU), Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES) och Schweiz, som administrativa kommissionen publicerade i december 2013, där det framgår att [d]en behöriga institutionen i den utsändande medlemsstaten kan göra bedömningen att utsändningsvillkoren verkar vara uppfyllda.

92 I det nu aktuella målet har Martin-Meat och Martimpex-Meat angett att de österrikiska myndigheterna för social trygghet den 21 mars 2016 utfärdade en betalningsavi till Martimpex-Meat för de berörda arbetstagarnas avgifter till en summa av 4 miljoner euro plus dröjsmålsränta, det vill säga cirka 5 miljoner euro totalt.

93 Se punkt 72 och fotnot 70 i detta förslag till avgörande.

94 Se punkt 79 i detta förslag till avgörande.

95 Se punkt 78 i detta förslag till avgörande.

96 Se dom av den 22 november 2017, Cussens m.fl. ( C‑251/16, EU:C:2017:881, punkt 27 och där angiven rättspraxis).

97 Se punkt 77 i detta förslag till avgörande.