Förslag till avgörande av generaladvokat Michal Bobek föredraget den 12 juni 2018
1 Originalspråk: engelska.
2 Europaparlamentets och rådets direktiv av den 26 juni 2013 om behörighet att utöva verksamhet i kreditinstitut och om tillsyn av kreditinstitut och värdepappersföretag, om ändring av direktiv 2002/87/EG och om upphävande av direktiv 2006/48/EG och 2006/49/EG (EUT L 176, 2013, s. 338).
3 Eller snarare dess föregångare som ursprungligen åberopades av klaganden, nämligen artikel 44 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/48/EG av den 14 juni 2006 om rätten att starta och driva verksamhet i kreditinstitut (EUT L 177, 2006, s. 1). Direktiv 2006/48 har emellertid upphävts under tiden och ersatts av direktiv 2013/36. Därför är sistnämnda direktiv tillämpligt i förevarande fall och det är även det direktiv som den hänskjutande domstolens tredje fråga avser.
4 Dom av den 23 januari 2018, F. Hoffmann-La Roche m.fl. ( C‑179/16, EU:C:2018:25, punkt 45).
5 Se, exempelvis, dom av den 27 februari 2014, Pohotovosť ( C‑470/12, EU:C:2014:101, punkt 30). Se även dom av den 26 februari 2015, Matei ( C‑143/13, EU:C:2015:127, punkterna 39–41), och dom av den 13 september 2016, Rendón Marín ( C‑165/14, EU:C:2016:675, punkterna 29–31).
6 Oavsett om detta beror på att klaganden fortfarande kan ha ett rättsligt intresse av att uppnå en fastställelsedom eller, såsom bekräftats av parterna vid den muntliga förhandlingen, den omständigheten att klaganden efter att den hänskjutande domstolen framställt förevarande begäran om förhandsavgörande begärde tillgång till ytterligare handlingar till vilka Banca d’Italia ännu inte har medgett tillgång.
7 Rådets förordning av den 15 oktober 2013 om tilldelning av särskilda uppgifter till Europeiska centralbanken i fråga om politiken för tillsyn över kreditinstitut (EUT L 287, 2013, s. 63).
8 Dom av den 18 juli 2017, kommissionen/Breyer ( C‑213/15 P, EU:C:2017:563, punkt 49). Efter antagandet av Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1049/2001 av den 30 maj 2001 om allmänhetens tillgång till Europaparlamentets, rådets och kommissionens handlingar (EGT L 145, 2001, s. 43) avskaffades den så kallade upphovsmannaregeln (se dom av den 18 december 2007, Sverige/kommissionen ( C‑64/05 P, EU:C:2007:802, punkt 56), så att det avgörande för huruvida förordning nr 1049/2001 är tillämplig är om handlingen innehas av en institution, oavsett vem som har upprättat denna.
9 I vilken rätten till tillgång till unionens institutioners, organs och byråers handlingar fastställs.
10 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 18 juli 2017, kommissionen/Breyer ( C‑213/15 P, EU:C:2017:563, punkt 52).
11 Europaparlamentets och rådets direktiv av den 20 mars 2000 om rätten att starta och driva verksamhet i kreditinstitut (EGT L 126, 2000, s. 1).
12 Rådets första direktiv av den 12 december 1977 om samordning av lagar och andra författningar om rätten att starta och driva verksamhet i kreditinstitut (EGT L 322, 1977, s. 30; svensk specialutgåva, område 6, volym 1, s. 210).
13 Rådets andra direktiv av den 15 december 1989 om samordning av lagar och andra författningar om rätten att starta och driva verksamhet i kreditinstitut, med ändring av direktiv 77/780 (EGT nr L 386, 1989, s. 1, svensk specialutgåva, område 6, volym 3, s. 27).
14 Dom av den 11 december 1985, Hillenius ( 110/84, EU:C:1985:495).
15 Dom av den 11 december 1985, Hillenius ( 110/84, EU:C:1985:495, punkterna 28 och 29).
16 Dom av den 11 december 1985, Hillenius ( 110/84, EU:C:1985:495, punkt 33).
17 Europaparlamentets och rådets direktiv av den 15 maj 2014 om marknader för finansiella instrument och om ändring av direktiv 2002/92/EG och direktiv 2011/61/EU (EUT L 173, 2014, s. 349).
18 Europaparlamentets och rådets direktiv av den 21 april 2004 om marknader för finansiella instrument och om ändring av rådets direktiv 85/611/EEG och 93/6/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/12/EG samt upphävande av rådets direktiv 93/22/EEG (EUT L 145, 2004, s. 1).
19 Som har följande lydelse: Om ett värdepappersföretag, marknadsoperatör eller reglerad marknad har försatts i konkurs eller tvångslikviderats, får konfidentiell information, om uppgifterna inte rör tredjepart, röjas i tvistemål eller handelsmål om det är nödvändigt för att kunna driva målet. Min kursivering.
20 Europaparlamentets och rådets direktiv av den 13 juli 2009 om samordning av lagar och andra författningar som avser företag för kollektiva investeringar i överlåtbara värdepapper (fondföretag) (EUT L 302, 2009, s. 32). I den andra delen av artikel 102.1 föreskrivs följande: När ett fondföretag eller ett företag som medverkar i deras affärsverksamhet har försatts i konkurs eller underkastats tvångslikvidation, får emellertid konfidentiell information som inte rör tredje parter som medverkar i försök att undsätta företaget yppas vid tvistemålsförfaranden. Min kursivering.
21 Europaparlamentets och rådets direktiv av den 15 december 2004 om harmonisering av insynskraven angående upplysningar om emittenter vars värdepapper är upptagna till handel på en reglerad marknad och om ändring av direktiv 2001/34/EG (EUT L 390, 2004, s. 38). Den andra meningen i artikel 25.1 har följande lydelse: Information som omfattas av sekretess får överlämnas till andra personer eller myndigheter endast där detta föreskrivs i lag eller annan författning i medlemsstaten. Min kursivering.
22 Europaparlamentets och rådets förordning av den 24 november 2010 om inrättande av en europeisk tillsynsmyndighet (Europeiska bankmyndigheten), om ändring av beslut nr 716/2009/EG och om upphävande av kommissionens beslut 2009/78/EG (EUT L 331, 2010, s. 12).
23 Europaparlamentets och rådets förordning av den 24 november 2010 om inrättande av en europeisk tillsynsmyndighet (Europeiska värdepappers- och marknadsmyndigheten), om ändring av beslut nr 716/2009/EG och om upphävande av kommissionens beslut 2009/77/EG (EUT L 331, 2010, s. 84).
24 Som återges i punkt 5 ovan i detta förslag.
25 Dom av den 12 november 2014 ( C‑140/13, EU:C:2014:2362).
26 Dom av den 12 november 2014, Altmann m.fl. ( C‑140/13, EU:C:2014:2362, punkt 31).
27 Dom av den 12 november 2014, Altmann m.fl. ( C‑140/13, EU:C:2014:2362, punkt 32).
28 Avseende detta undantag, se generaladvokaten Kokotts förslag till avgörande i målet UBS Europe m.fl., ( C‑358/16, EU:C:2017:606).
29 Dom av den 12 november 2014, Altmann m.fl. ( C‑140/13, EU:C:2014:2362, punkt 38).
30 Dom av den 12 november 2014, Altmann m.fl. ( C‑140/13, EU:C:2014:2362, punkt 39).
31 I den franska versionen används en mer neutral formulering i artikel 54.2 (dans le cadre de), utan att den preciseras. Vad gäller versionen på tyska, som var rättegångsspråk, anges att förvaltningsförfarandet inte är en del av civilrättsliga eller kommersiella förfaranden (Teil zivil- oder handelsrechtlicher Verfahren).
32 Generaladvokaten Jääskinens förslag till avgörande i målet Altmann m.fl. ( C‑140/13, EU:C:2014:2168, punkt 52).
33 Generaladvokaten Jääskinens förslag till avgörande i målet Altmann m.fl. ( C‑140/13, EU:C:2014:2168, punkt 56).
34 Domstolen slog fast att detta är ett av tre villkor som måste vara uppfyllda för att artikel 54.2 i direktiv 2004/39 ska vara tillämplig. Se dom av den 12 november 2014, Altmann m.fl. ( C‑140/13, EU:C:2014:2362, punkt 38).
35 I den italienska versionen används uttrycket nell’ambito di procedimenti civili o commerciali i direktiv 2013/36, medan uttrycket nel quadro di procedimenti civili o commerciali används i direktiv 2004/39. Det förhåller sig även på samma sätt i till exempel den polska (w postępowaniach cywilnych och w ramach sądowej procedury cywilnej prawa handlowego), den portugisiska (no âmbito de processos do foro cível ou comercial och em processos de direito civil ou comercial), den rumänska (în cursul unor acțiuni în instanțe civile sau comerciale och în cadrul unor proceduri civile sau comerciale) och den spanska (en el marco de procedimientos civiles o mercantiles och en el curso de procedimientos civiles o mercantiles) versionen.
36 Förutom den engelska versionen är detta till exempel fallet i den tjeckiska (v občanském soudním řízení), den nederländska (in het kader van civiele of handelsrechtelijke procedures), den franska (dans le cadre de procedures civiles ou comerciales) och den tyska (in zivil- oder handelsrechtlichen Verfahren) versionen.
37 Se punkterna 34–44 ovan i detta förslag till avgörande.
38 Dom av den 12 november 2014, Altmann m.fl. ( C‑140/13, EU:C:2014:2362, punkterna 14 och 15).
39 Se Heisenberg, W., Über den anschaulichen Inhalt der quantentheoretischen Kinematik und Mechanik, Zeitschrift für Physik, band 43 (3–4), 1927, s. 172.
40 Europaparlamentets och rådets direktiv av den 26 november 2014 om vissa regler som styr skadeståndstalan enligt nationell rätt för överträdelser av medlemsstaternas och Europeiska unionens konkurrensrättsliga bestämmelser (EUT L 349, 2014, s. 1).
41 Se nyligen generaladvokaten Bots förslag till avgörande i målet Bundesanstalt für Finanzdienstleistungsaufsicht ( C‑15/16, EU:C:2017:958, punkterna 64 och 65). I det förslaget till avgörande tolkade generaladvokaten Bot begreppet konfidentiell information i samband med artikel 54 i direktiv 2004/39. Det finns emellertid inte någon större anledning att tro att tolkningen av samma begrepp i den mening som avses i direktiv 2013/36 skulle skilja sig avsevärt.
42 Såsom den hänskjutande domstolen som prövar Banca d’Italias förvaltningsbeslut att inte medge tillgång till de handlingar som klaganden begärt. Genom denna (något omständliga) formulering önskar jag fokusera på området för funktionellt definierad förvaltningsrätt, som utesluter sådana fall där institutioner som kallas för förvaltningsdomstolar i vissa medlemsstater kan uppmanas att fatta beslut i civilrättsliga eller kommersiella mål.
43 Såsom skadeståndstalan mot tillsynsmyndigheter i sådana system där sådana mål tilldelas förvaltningsdomstolar som har att pröva förvaltningsbeslut eller sanktioner som hänför sig till tvångslikvidation, såsom till exempel rättsliga frågor avseende näringsförbud mot direktörer i sådana kreditinstitut och så vidare.
44 Dom av den 11 december 1985, Hillenius ( 110/84, EU:C:1985:495, punkt 33).
45 Generaladvokaten Jääskinens förslag till avgörande i målet Altmann ( C‑140/13, EU:C:2014:2168, punkterna 43–45).
46 Detta allmänintresse kan öka ytterligare om stora belopp av offentliga medel tidigare använts för att rädda något av de kreditinstitut eller värdepappersföretag som nu har försatts i konkurs.
47 Avseende den bestämmelse som föregick artikel 53.1, nämligen artikel 12.1 i rådets första direktiv, se dom av den 11 december 1985, Hillenius ( 110/84, EU:C:1985:495, punkt 27); avseende artikel 54.1 i direktiv 2004/39, se dom av den 12 november 2014, Altmann m.fl. ( C‑140/13, EU:C:2014:2362, punkterna 31–33).
48 Jag vill framhålla att det i en sådan allmän argumentation inte tas ställning till fördelarna med en sådan potentiell talan om statligt ansvar, inbegripet frågan om den exakta rättsliga grunden, om en sådan över huvud taget finns, för en sådan talan. Förevarande fall är flera led från sådana frågor. En annan ännu viktigare faktor är att en sådan talan i regel skulle regleras av nationell rätt och inte, säkerligen inte i första hand, av unionsrätten. Se, för ett helt annorlunda scenario, domen i målet av den 12 oktober 2004, Paul m.fl. ( C‑222/02, EU:C:2004:606) där frågan prövades om ett antal direktiv, inbegripet rådets första direktiv, utgjorde hinder för en nationell bestämmelse som medförde att enskilda inte kunde begära ersättning för skada som orsakats av att en tillsynsmyndighet hade brustit i sin tillsyn. Domstolen slog fast att av dessa tre berörda direktiv var den enda rättighet som klart tillerkändes enskilda den som föreskrevs i artikel 7.1 i det dåvarande Europaparlamentets och rådets direktiv 94/19/EG av den 30 maj 1994 om system för garanti av insättningar (EGT L 135, 1994, s. 5; svensk specialutgåva, område 6, volym 4, s. 227) (system för garanti av insättningar upp till 20000 ecu) med avseende på vilket skadestånd redan hade betalats till följd av ett beslut av de nationella domstolarna. Domstolen bekräftade vidare därutöver att de tre direktiven som var i kraft vid den tidpunkten inte tillerkände insättarna några ytterligare konkreta rättigheter avseende att de behöriga nationella myndigheterna vidtar tillsynsåtgärder i deras intresse under sådana förhållanden (punkterna 30, 41 och 46) och att unionsrätten därför inte utgjorde hinder för den nationella bestämmelsen i fråga.