Förslag till avgörande av generaladvokat Henrik Saugmandsgaard Øe föredraget den 22 februari 2018

1 Originalspråk: franska.

2 Europaparlamentets och rådets direktiv av den 11 maj 2005 om otillbörliga affärsmetoder som tillämpas av näringsidkare gentemot konsumenter på den inre marknaden och om ändring av rådets direktiv 84/450/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv 97/7/EG, 98/27/EG och 2002/65/EG samt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 2006/2004 (EUT L 149, 2005, s. 22).

3 Kommissionens förordning av den 3 maj 2013 om komplettering av Europaparlamentets och rådets direktiv 2010/30/EU vad gäller energimärkning av dammsugare (EUT L 192, 2013, s. 1).

4 Europaparlamentets och rådets direktiv av den 19 maj 2010 om märkning och standardiserad produktinformation som anger energirelaterade produkters användning av energi och andra resurser (EUT L 153, 2010, s. 1). Detta direktiv har upphävts med verkan från och med den 1 augusti 2017, i enlighet med artikel 20 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/1369 av den 4 juli 2017 om fastställande av en ram för energimärkning och om upphävande av direktiv 2010/30/EU (EUT L 198, 2017, s. 1).

5 Grundsystemet inrättades ursprungligen genom rådets direktiv 79/530/EEG av den 14 maj 1979 om märkning som anger hushållsapparaters energiförbrukning (EGT L 145, 1979, s. 1), vilket har ersatts av, i tur och ordning, rådets direktiv 92/75/EEG av den 22 september 1992 om märkning och standardiserad konsumentinformation som anger hushållsapparaters förbrukning av energi och andra resurser (EGT L 297, 1992, s. 16), direktiv 2010/30 och Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/1369 av den 4 juli 2017 om fastställande av en ram för energimärkning och om upphävande av direktiv 2010/30/EU (EUT L 198, 2017, s. 1).

6 Dom av den 12 februari 1998, kommissionen/Italien ( C‑139/97, EU:C:1998:58), dom av den 12 december 2002, kommissionen/rådet ( C‑281/01, EU:C:2002:761), dom av den 18 november 2004, kommissionen/Luxemburg ( C‑79/04, ej publicerad, EU:C:2004:736), dom av den 3 april 2014, Rätzke ( C‑319/13, EU:C:2014:210), dom av den 11 november 2015, Dyson/kommissionen ( T-544/13, EU:T:2015:836), och dom av den 11 maj 2017, Dyson/kommissionen ( C‑44/16 P, EU:C:2017:357).

7 Detta system inrättades genom Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/91/EG av den 16 december 2002 om byggnaders energiprestanda (EGT L 1, 2003, s. 65), som har ersatts av Europaparlamentets och rådets direktiv 2010/31/EU av den 19 maj 2010 om byggnaders energiprestanda (EUT L 153, 2010, s. 13). Se dom av den 17 januari 2008, kommissionen/Grekland ( C‑342/07, ej publicerad, EU:C:2008:25), dom av den 29 oktober 2009, kommissionen/Luxemburg ( C‑22/09, ej publicerad, EU:C:2009:684), dom av den 16 januari 2014, kommissionen/Spanien ( C‑67/12, EU:C:2014:5), dom av den 13 juni 2013, kommissionen/Italien ( C‑345/12, ej publicerad, EU:C:2013:396), och dom av den 2 mars 2017, kommissionen/Grekland ( C‑160/16, ej publicerad, EU:C:2017:161).

8 Dom av den 6 oktober 2015, Schrems ( C‑362/14, EU:C:2015:650, punkt 52 och där angiven rättspraxis).

9 Efter att ha upphävt tribunalens dom av den 11 november 2015, Dyson/kommissionen ( T-544/13, EU:T:2015:836), återförvisade domstolen målet till tribunalen. Se dom av den 11 maj 2017, Dyson/kommissionen ( C‑44/16 P, EU:C:2017:357).

10 Dyson väckte talan i det nationella målet den 20 oktober 2015. Se punkt 24 ovan.

11 Av energimärkningen för universaldammsugare ska framgå såväl klass avseende rengöringsprestanda på matta som klass avseende rengöringsprestanda på hårt golv (punkt 1.1.VI och 1.1.VII). Energimärkningen för dammsugare för hårda golv ska innehålla klass avseende rengöringsprestanda på hårt golv och en symbol för olämplig användning, men inte klass avseende rengöringsprestanda på matta (punkt 1.2.VI och 1.2.VII). Energimärkningen för mattdammsugare ska i stället innehålla klass avseende rengöringsprestanda på matta och en symbol för olämplig användning, men inte klass avseende rengöringsprestanda på hårt golv (punkt 1.3.VI och 1.3.VII). Se även punkterna 3.2 och 3.3, i vilka det anges hur dessa symboler för olämplig användning ska vara utformade.

12 Observera att hänvisningarna till avsnitt 3 i bilaga II till förordning nr 665/2013, vilka görs i avsnitten 1 och 2 i samma bilaga, har införts genom en rättelse (EUT L 59, 2017, s. 40), eftersom det tidigare felaktigt hänvisades till – det obefintliga – avsnitt 4 i nämnda bilaga.

13 Europaparlamentets och rådets förordning av den 25 november 2009 om ett EU‑miljömärke (EUT L 27, 2010, s. 1).

14 Se punkt 64 ovan.

15 Se punkterna 31 och 32 ovan.

16 Ett förbud mot att använda sådana kompletterande etiketter leder nämligen oundvikligen till att bestämmelserna står i strid med varandra i den mening som avses i artikel 3.4 i direktiv 2005/29. Se punkterna 90–93 ovan.

17 Se även skälen 5 och 8 i direktiv 2010/30.

18 Se även skäl 5 i förordning nr 665/2013.

19 Se punkt 31 ovan.

20 Av omständigheterna i det nationella målet framgår att BSH har anbringat miljömärket på förpackningen: se punkt 26 ovan.

21 Den hänskjutande domstolen tycks anse det vara klarlagt att tester som utförs med tomma dammsugarpåsar inte kan visa den prestandaförlust som uppstår för dammsugare med påse av det slag som saluförs av BSH när påsen fylls med damm. Se punkt 30 ovan. BSH har dock gjort gällande att inte heller tester som utförs avseende dammsugare utan påse av det slag som saluförs av Dyson kan visa den prestandaförlust som uppstår för dessa dammsugare när de fylls med damm.

22 Se dom av den 11 maj 2017, Dyson/kommissionen ( C‑44/16 P, EU:C:2017:357), genom vilken domstolen upphävde domen av den 11 november 2015, Dyson/kommissionen ( T-544/13, EU:T:2015:836).

23 Domstolen har ansett att detta synnerligen vida tillämpningsområde omfattar kombinationserbjudanden (dom av den 23 april 2009, VTB-VAB och Galatea, C‑261/07 och C‑299/07, EU:C:2009:244, punkt 49 och följande punkter), marknadsföringskampanjer vilka innebär att konsumenter kan delta kostnadsfritt i ett lotteri endast under förutsättning att de köper varor eller tjänster (dom av den 14 januari 2010, Plus Warenhandelsgesellschaft, C‑304/08, EU:C:2010:12, punkt 36 och följande punkter, och dom av den 9 november 2010, Mediaprint Zeitungs- und Zeitschriftenverlag, C‑540/08, EU:C:2010:660, punkt 17 och följande punkter), angivande i ett kreditavtal av en årlig effektiv ränta som är lägre än den verkliga räntan (dom av den 15 mars 2012, Pereničová och Perenič, C‑453/10, EU:C:2012:144, punkt 38 och följande punkter), annonsering om total utförsäljning av varorna i en butik (dom av den 17 januari 2013, Köck, C‑206/11, EU:C:2013:14, punkt 26 och följande punkter), annonsering om att en resebyrå innehar exklusiva rättigheter (dom av den 19 september 2013, CHS Tour Services, C‑435/11, EU:C:2013:574, punkt 27 och följande punkter), marknadsföring av läkemedel (dom av den 16 juli 2015, Abcur, C‑544/13 och C‑545/13, EU:C:2015:481, punkt 74 och följande punkter), reklam för tandvårdstjänster (dom av den 4 maj 2017, Vanderborght, C‑339/15, EU:C:2017:335, punkt 23 och följande punkter) och inkassoverksamhet (dom av den 20 juli 2017, Gelvora, C‑357/16, EU:C:2017:573, punkt 19 och följande punkter). Däremot har domstolen ansett att tillämpningsområdet inte omfattar publicering av tidningsartiklar som inte utgör annonser (dom av den 17 oktober 2013, RLvS, C‑391/12, EU:C:2013:669, punkt 37 och följande punkter).

24 Se punkt 50 ovan.

25 Det ska tilläggas att även en näringsidkares beslut att inte tillhandahålla konsumenterna vissa uppgifter om en vara som bjuds ut till försäljning kan utgöra en affärsmetod i den mening som avses i artikel 2 d i direktiv 2005/29.

26 Se syftet, som anges i artikel 1 i direktiv 2005/29, de synnerligen vida definitionerna, som anges i artikel 2 a–d i direktivet, och tillämpningsområdet, som anges i artikel 3.1 i direktivet.

27 Meddelande från kommissionen till Europaparlamentet, rådet och Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om tillämpningen av direktivet om otillbörliga affärsmetoder, COM(2013) 138 final.

28 Det ska påpekas att dessa två villkor uttryckligen fastställdes av domstolen i domen av den 16 juli 2015, Abcur ( C‑544/13 och C‑545/13, EU:C:2015:481, punkterna 79–81). I domen av den 7 juli 2016, Citroën Commerce ( C‑476/14, EU:C:2016:527, punkterna 42–46) prövade domstolen däremot inte uttryckligen huruvida bestämmelserna stod i strid med varandra. Av rättssäkerhetsskäl är det emellertid att föredra att de två villkoren prövas separat och uttryckligen.

29 Se punkt 65 ovan.

30 Se skälen 5 och 8 i direktiv 2010/30.

31 Se punkterna 47–52 ovan.

32 Se punkterna 75–78 ovan.

33 Se punkterna 81–84 ovan.

34 Detta krav på att bestämmelserna måste stå i strid med varandra ska skiljas från bland annat den fasta rättspraxis enligt vilken nationella åtgärder inom ett område där det har skett en fullständig harmonisering på unionsnivå ska bedömas mot bakgrund av harmoniseringsbestämmelserna och inte mot bakgrund av de primärrättsliga bestämmelserna. I den situationen räcker enbart en överlappning för att utesluta att de primärrättsliga bestämmelserna är tillämpliga. Se, bland annat, dom av den 5 oktober 1977, Tedeschi ( 5/77, EU:C:1977:144, punkterna 33–35), dom av den 12 november 2015, Visnapuu ( C‑198/14, EU:C:2015:751, punkt 40), och dom av den 7 september 2017, Eqiom och Enka ( C‑6/16, EU:C:2017:641, punkt 15). Denna rättspraxis är emellertid inte relevant vid tolkningen av artikel 3.4 i direktiv 2005/29. För det första är räckvidden av ovannämnda rättspraxis begränsad till ett särskilt fall, det vill säga att de primärrättsliga bestämmelsernas räckvidd preciseras i ett sekundärrättsligt instrument. För det andra krävs enligt ordalydelsen i den ovannämnda bestämmelsen att bestämmelserna står i strid med varandra och inte endast överlappar varandra.

35 Se punkterna 54 och 68 ovan.

36 Det ska preciseras att skäl 10 i direktiv 2005/29 inte kan rubba min övertygelse om detta. Det framgår av domstolens praxis att även om ingressen till en unionsrättsakt kan precisera rättsaktens innehåll, kan denna inte åberopas till stöd för undantag från själva bestämmelserna i den aktuella rättsakten (se, bland annat, dom av den 20 december 2017, Acacia och D’Amato, C‑397/16 och C‑435/16, EU:C:2017:992, punkt 40). Vidare kan inga slutsatser dras av den terminologi som används i det nämnda skälet, eftersom det endast avser unionsbestämmelser (utan precisering av aktens beskaffenhet) och unionslagstiftning.

37 Se punkterna 59 och 60 ovan. Det ska preciseras att detta standardiseringsarbete skulle påverkas på två sätt: dels på grund av risken för att medlemsstaterna tolkar artikel 7 i direktiv 2005/29 olika, särskilt när det gäller vilken information som ska kvalificeras som väsentlig, dels på grund av risken för olikheter mellan de uppgifter som tillhandahålls av näringsidkarna i medlemsstaterna, om denna bestämmelse tolkas så att de är skyldiga att tillhandahålla information som inte krävs enligt förordning nr 665/2013.