Förslag till avgörande av generaladvokat Nils Wahl föredraget den 28 februari 2018

1 Originalspråk: engelska.

2 Havsrättskonventionen undertecknades den 10 december 1982 i Montego Bay, Jamaica, och trädde i kraft den 16 november 1994. Konventionen godkändes på (nu) Europeiska unionens vägnar genom rådets beslut av den 23 mars 1998 om Europeiska gemenskapens ingående av Förenta nationernas havsrättskonvention av den 10 december 1982 och avtalet av den 28 juli 1994 om genomförande av del XI i denna konvention (EGT L 179, 1998, s. 1).

3 Europaparlamentets och rådets direktiv EG av den 7 september 2005 om föroreningar förorsakade av fartyg och om införande av sanktioner, inbegripet straffrättsliga sanktioner, för föroreningsbrott (EUT L 255, 2005, s. 11), i ändrad lydelse enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/123/EG av den 21 oktober 2009 (EUT L 280, 2009, s. 52).

4 Det faktum att dessa frågor inte tidigare prövats understryks av att den internationella domstolen, åtminstone mig veterligen, inte har tolkat artikel 220 i havsrättskonventionen i sin praxis.

5 Se dom av den 30 april 1974, Haegeman, 181/73, EU:C:1974:41, punkterna 4–6, dom av den 3 juni 2008, The International Association of Independent Tanker Owners m.fl., C‑308/06, EU:C:2008:312, punkterna 42 och 43, dom av den 4 maj 2010, TNT Express Nederland, C‑533/08, EU:C:2010:243, punkt 60 och där angiven rättspraxis, samt dom av den 8 mars 2011, Lesoochranárske zoskupenie, C‑240/09, EU:C:2011:125, punkt 30 och där angiven rättspraxis.

6 Dom av den 3 juni 2008, The International Association of Independent Tanker Owners m.fl., C‑308/06, EU:C:2008:312, punkt 52.

7 Dom av den 4 maj 2010, TNT Express Nederland, C‑533/08, EU:C:2010:243, punkt 61 och där angiven rättspraxis, och dom av den 17 juli 2014, Qurbani, C‑481/13, EU:C:2014:2101, punkt 22.

8 Se, särskilt, dom av den 12 december 1972, International Fruit Company m.fl., 21/72–24/72, EU:C:1972:115, punkt 18, dom av den 14 juli 1994, Peralta, C‑379/92, EU:C:1994:296, punkt 16, dom av den 3 juni 2008, The International Association of Independent Tanker Owners m.fl., C‑308/06, EU:C:2008:312, punkt 48, och yttrande 2/15 (EU-Singapore Free Trade Agreement) av den 16 maj 2017, EU:C:2017:376, punkt 248.

9 Dom av den 23 januari 2014, Manzi och Compagnia Naviera Orchestra, C‑537/11, EU:C:2014:19.

10 Dom av den 23 januari 2014, Manzi och Compagnia Naviera Orchestra, C‑537/11, EU:C:2014:19, punkterna 47 och 48.

11 Se punkt 69 och följande punkter nedan.

12 Dom av den 3 juni 2008, The International Association of Independent Tanker Owners m.fl., C‑308/06, EU:C:2008:312, punkt 58.

13 Principen om det fria havet och alla länders rätt att använda detta för sjöfart sträcker sig tillbaka till den nederländska teoretikern Hugo Grotius arbete Mare Liberum som först gavs ut år 1609.

14 Guilfoyle, D., Del VII. High Seas i Proels, A., (red.), The United Nations Convention on the Law of the Sea, A commentary, Verlag C., Beck H., München, 2017, s. 679.

15 I normalfallet är baslinjen identisk med lågvattenlinjen utmed kusten.

16 Detta framgår av en samlad tolkning av artiklarna 2, 3 och 17 i havsrättskonventionen.

17 Se, särskilt, artikel 94 i havsrättskonventionen.

18 Av särskild betydelse i detta sammanhang är Marpol 73/78 och ingreppskonventionen. Dessutom ingicks under denna tid flera regionala överenskommelser. Ett exempel på en sådan överenskommelse är konventionen om skydd av Östersjöområdets marina miljö, som ingicks i Helsingfors år 1992 (nedan kallad Helsingforskonventionen) vilken trädde i kraft den 17 januari 2000.

19 Se Division for Ocean Affaires and the Law of the Sea and Office of Legal Affairs of the United Nations, The Law of the Sea, Enforcement by Coastal States, Legislative History of Article 220 of the United Nations Convention on the Law of the Sea, United Nations Publication, New York, 2005, s. 4, punkt 17.

20 Se, för ett liknande resonemang, skäl 2 i direktiv 2005/35, som särskilt anger att de internationella bestämmelser om fartygsföroreningar som fastställts i Marpol 73/78 förbigås dagligen av ett mycket stort antal fartyg som trafikerar gemenskapsvatten.

21 Se Division for Ocean Affaires and the Law of the Sea and Office of Legal Affairs of the United Nations, The Law of the Sea, Enforcement by Coastal States, Legislative History of Article 220 of the United Nations Convention on the Law of the Sea, United Nations Publication, New York, 2005, s. 4, punkt 17. Se även, för ett liknande resonemang, Churchill, R.R., och Lowe, A.V., The law of the sea, 3rd edition, Juris Publishing, Manchester University Press, Manchester, 1999, s. 354.

22 Churchill, R.R., och Lowe, A.V., ovan anfört arbete, s. 369.

23 Det klargjordes vid förhandlingen att myndigheterna i flaggstaten (Panama) i förevarande mål har informerats i enlighet med de relevanta bestämmelserna i havsrättskonventionen om de åtgärder som de finländska myndigheterna har vidtagit mot Bosphorus Queen. Förutom artikel 228 i havsrättskonventionen ska noteras att reglerna i kapitel 7 del XII i havsrättskonventionen angående garantier säkerställer att flaggstatens rättigheter på lämpligt sätt beaktas när kuststaten utövar sin jurisdiktion.

24 Jag noterar att artikel 136 i havsrättskonventionen särskilt definierar havsbotten som mänsklighetens gemensamma arvedel.

25 Se punkt 45 ovan.

26 Se punkt 29 ovan.

27 Se punkt 58 ovan.

28 Se skäl 44 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/56/EG av den 17 juni 2008 om upprättande av en ram för gemenskapens åtgärder på havsmiljöpolitikens område (Ramdirektiv om en marin strategi) (EUT L 164, 2008, s. 19) och skälen 13 och 22 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1380/2013 av den 11 december 2013 om den gemensamma fiskeripolitiken, om ändring av rådets förordningar (EG) nr 1954/2003 och (EG) nr 1224/2009 och om upphävande av rådets förordningar (EG) nr 2371/2002 och (EG) nr 639/2004 och rådets beslut 2004/585/EG (EUT L 354, 2013, s. 22).

29 Se även mitt förslag till avgörande i mål Deutscher Naturschutzring, Dachverband der deutschen Natur- und Um weltschutzverbände e V, C‑683/16, EU:C:2018:38, punkterna 18–31.

30 Enligt artikel 61.4 i havsrättskonventionen ska kuststaten, vid vidtagande av åtgärder för bevarande och förvaltning avseende levande tillgångar, beakta verkningarna på arter som är närbesläktade med eller beroende av fångade arter i syfte att bibehålla bestånd av sådana närbesläktade eller beroende arter på, eller återställa dem till, nivåer som ligger över de nivåer där deras reproduktion allvarligt kan hotas.

31 De engelska och franska versionerna av artikel 220.6 i havsrättskonventionen skiljer sig åt härvidlag. I den engelska versionen anges clear objective evidence medan den franska versionen enbart anger klara bevis (preuve manifeste).

32 Enligt artikel 4.2 i Marpol 73/78 är de fördragsslutande parterna skyldiga att utfärda sanktioner i enlighet med sin nationella lagstiftning. I ett unionsrättsligt sammanhang anges i artikel 8 i direktiv 2005/35 att medlemsstaterna ska utdöma effektiva, proportionella och avskräckande sanktioner för utsläpp av förorenande ämnen.

33 Förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om föroreningar orsakade av fartyg och införandet av påföljder, inbegripet brottspåföljder, för föroreningsbrott, KOM (2003) 0092 slutlig, motiveringen, punkt 4.2. Se även IMO:s dokument MEPC, Visibility Limits of Oil Discharges of Annex I of Marpol 73/78 som antogs den 9 juli 1993. Enligt detta dokument är ett utsläpp med ett oljeinnehåll som understiger 15 ppm inte synligt under några som helst förhållanden, varken med blotta ögat, eller med fjärrsensorer. Det lägsta oljeinnehållet i ett oljehaltigt utsläpp som kunde observeras från ett luftfartyg var 50 ppm, oberoende av därmed sammanhängande omständigheter som apparatens inställningar, det förorenande fartygets hastighet, vind och våghöjd.

34 Detta belyses bland annat av den regionala Helsingforskonventionen som fastställer särskilda bestämmelser i syfte att bekämpa föroreningar i Östersjön. Östersjön har också i bilaga I, kapitel 1 regel 1 i Marpol 73/78, erkänts vara ett särskilt område i behov av särskilda obligatoriska åtgärder för att förebygga oljeföroreningar i havet. Vidare utsåg IMO (International Maritime Organisation) år 2005 Östersjön till ett Särskilt känsligt havsområde vilket innebär att det har behov av särskilt skydd genom åtgärder från IMO:s sida, på grund av sina erkända ekologiska och socioekonomiska eller vetenskapliga egenskaper där sådana egenskaper kan vara sårbara för att skadas genom internationell sjöfart. Se IMO:s resolution A. 982 (24), Revised Guidelines for the Identification and Designation of Particularly Sensitive Areas, som antogs den 1 december 2005.

35 Faktum är att det för mig verkar vara så att möjligheten att tillämpa strängare regler som anges i artikel 1.2 i direktiv 2005/35 främst rör de sanktioner som ska åläggas vid överträdelse av de relevanta normerna om förorening som föreskrivs i Marpol 73/78. I detta avseende hänvisar skäl 5 i direktiv 2005/35 särskilt till behovet av att harmonisera, bland annat, den exakta definitionen av överträdelsen i fråga, undantagen och minimibestämmelser för sanktioner samt ansvar och domsrätt.

36 Det ska också nämnas att artikel 237.1 i havsrättskonventionen särskilt anger att bestämmelserna i denna konvention angående skydd och bevarande av den marina miljön inte inverkar på de särskilda förpliktelser som stater har iklätt sig i tidigare ingångna särskilda konventioner och överenskommelser som berör skyddet och bevarandet av den marina miljön samt överenskommelser som kan ingås till befrämjande av de allmänna principer som föreskrivs i havsrättskonventionen.